Statsutskottets utlåtande nr 236.
23
Nr 236.
Ankom till riksdagens kansli den 19 juni 1945 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående inrättande
av ett medicinskt forskningsråd m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.
(2:a avd.)
I propositionen nr 301 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 27 april 1945,
föreslagit riksdagen att
dels till Bidrag till främjande av medicinsk forskning vid universiteten m. fl.
läroanstalter för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 500 000
kronor;
dels till Stipendier för främjande av högre medicinska studier vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 75 000 kronor;
dels besluta, att ett statligt medicinskt forskningsråd skall inrättas från och
med budgetåret 1945/46 i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen
förordat;
dels till Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader för budgetåret
1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 40 000 kronor;
dels ock till Statens medicinska forskningsråd: Främjande av medicinsk
forskning för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 500 000
kronor.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr A. Strand (I: 151) och den andra inom andra kammaren av herr V. Karlsson
i Grängesberg m. fl. (II: 186), i vilka hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande behovet av och formerna
för en av statsmakterna understödd arbetsfysiologisk forskning;
dels en inom andra kammaren av herr G. Johansson i Stockholm väckt
motion (11:602), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att i enlighet
med de sakkunnigas förslag fastställa doktorandstipendierna till 5 000 kronor
per år under högst tre år och att höja det i propositionen nr 301 föreslagna
reservationsanslaget till stipendier för främjande av högre medicinska studier
vid universiteten m. fl. läroanstalter till 135 000 kronor;
24
Statsutskottets utlåtande nr 236.
dels ock en inom andra kammaren av herr B. von Friesen väckt motion
(II: 603), vari hemställts, att riksdagen, med bifall i övrigt till Kungl. Maj:ts
proposition nr 301, måtte besluta sådan ändring såväl i forskningsrådets sammansättning
som beträffande antalet rådsledamöter som föreslagits av i ärendet
särskilt tillkallade sakkunniga samt att till Statens medicinska forskningsråd:
Förvaltningskostnader för budgetåret 1945/46 anvisas ett förslagsanslag
av 49 000 kronor.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de motionsvis gjorda yrkandena,
hänvisas, i den mån desamma ej framgå av den nedan lämnade redogörelsen,
till motionerna II: 186, II: 602 och II: 603.
Inledning.
I skrivelse den 16 juni 1943, nr 311, hemställde riksdagen, under åberopande
av motionerna I: 33 och II: 42 samt de över dessa motioner avgivna
yttrandena, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande
på vilket sätt — genom inrättande av ett forskningsråd eller vidtagande
av andra åtgärder — den medicinska forskningen inom landet
kunde främjas och dess resultat bättre än nu syntes vara förhållandet
nyttiggöras för sjukvården och hälsovården, både inom vårt eget land och
utom dess gränser, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.
I anledning härav bemyndigade Kungl. Majit den 26 november och den
10 december 1943 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst
nio sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning och avgiva
förslag rörande lämpliga organisatoriska åtgärder för den medicinska
forskningens främjande och därmed sammanhängande frågor.
De av departementschefen för ändamålet tillkallade utredningsmännen
— professor emeritus T. Engströmer, tillika ordförande, professorn vid veterinärhögskolan
A. B. Carlström, kanslirådet H. J. Dillner, professorn
vid Uppsala universitet R. S. Fåhraeus, professorn vid Lunds universitet
G. S. Kahlson, docenten vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
E. G. S. Perman, vetenskapsakademiens sekreterare professorn A. F. Westgren,
professorn vid tandläkarinstitutet G. E. N. Westin samt professorn
vid karolinska institutet A. E. Westman — ha med skrivelse den 23 november
1944 överlämnat betänkande rörande organisatoriska åtgärder för den
medicinska forskningens främjande. Utredningens förslag innebär i korthet,
att ett årligt anslag av 400 000 kronor beviljas för medicinsk forskning
vid universiteten, karolinska institutet, tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan,
att ett årligt anslag av 135 000 kronor beviljas till doktorandstipendier
för studerande vid nämnda lärosäten,
att ett centralt medicinskt forskningsråd inrättas,
Statsutskottets utlåtande nr 236.
25
samt att till rådets disposition ställes dels ett årligt anslag av 600 000
kronor för forskningens främjande, dels ock ett anslag av 49 000 kronor till
täckande av rådets administrationskostnader.
Över betänkandet ha yttranden avgivits av kanslern för rikets universitet,
statskontoret, medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsförvaltning, pensionsstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, statens veterinärmedicinska anstalt,
vetenskapsakademien, styrelserna för farmaceutiska institutet, veterinärhögskolan,
statens institut för folkhälsan, svenska läkaresällskapet,
svenska veterinärläkareföreningen samt svenska tandläkaresällskapet.
Den svenska medicinska forskningens nuvarande resurser.
Brister och behov.
De sakkunniga framhålla, att en inventering av våra nuvarande resurs
e r på den medicinska forskningens område i huvudsak måste bli en granskning
av tillgången på personal, lokaler och penningmedel vid våra medicinska
högskolor, enär dessas institutioner och kliniker vore de egentliga härdarna
för den medicinska forskningen. Enär emellertid högskolornas resurser
vore avsedda både för forskning och för undervisning vore det ofta omöjligt
att avgöra, hur stor del av dessa resurser, som kunde disponeras för forskningen.
Det vore därför nödvändigt att såsom utgångspunkt taga institutionernas
tillgångar i stort, vare sig de kunde nyttjas för forskning eller ej. I
fråga om utredningens detaljer i dessa hänseenden hänvisas till propositionen
s. 6—8. !
De sakkunniga ha i anslutning till den lämnade översikten av den svenska
medicinska forskningens nuvarande resurser konstaterat, att dessa icke äro
tillfyllest utan vidlådas av allvarliga brister.
En av de mest framträdande bristerna läge enligt de sakkunnigas uppfattning
däri, att de ordinarie lärarna vid de medicinska lärosätena icke vore
i stånd att ägna erjarderlig tid åt vetenskaplig forskning. Anledningen härtill
vore att söka i flera skilda omständigheter, bland vilka undervisningens och de
administrativa göromålens ökade omfattning, den kraftiga stegringen av antalet
medicine studerande i förhållande till antalet lärare samt kunskapsstoffets
ökning vore de mest avgörande.
I utredningen påpekas vidare, hurusom de nuvarande förhållandena förhindrade
tillvaratagande av de för forskningsarbete bäst skickade begåvningarna
i önskvärd utsträckning. Detta missförhållande vore beroende på
olika omständigheter, bland annat avsaknaden av tillräckliga medel att möjliggöra
för yngre vetenskapsidkare att utan större ekonomiska svårigheter få
specialutbildning ävensom att utomlands fullborda sin utbildning.
En mycket stor olägenhet för vetenskapligt arbete av särskilt fordrande
slag vore enligt de sakkunnigas mening avsaknaden av vetenskapligt skolade
assistenter. Härom anföra de sakkunniga följande.
26
Statsutskottets utlåtande nr 236.
Inom få områden av den naturvetenskapliga och medicinska forskningen
är, som ovan framhållits, en forskare numera i tillfälle att själv handha
alla tekniska detaljer och förberedelser i samband med det vetenskapliga
arbetet. Mycket av det tidsödande förberedande arbetet utföres vid väl
utrustade laboratorier av vetenskapligt skolade assistenter, och detta antingen
det gäller experimentella undersökningar eller matematisk-statistisk
bearbetning av undersökningsmaterial och forskningsresultat.
> Ur tvenne synpunkter är en sådan anordning lämplig. Dels är den kvalificerade
forskarens tid för dyrbar för att slösas på ovannämnda arbete,
dels kan han själv icke alltid behärska detaljerna i tekniken så som en
vetenskapligt skolad assistent. Denna del av arbetet är en onödig belastning,
som hindrar forskaren att fullt utnyttja sin fackkunskap.
Det kan vara skäl att påpeka, att denna typ av vetenskapliga medarbetare
icke motsvarar de assistenter och biträdande lärare, som redan
finnas vid de svenska högskolorna. Dessa äro anställda för undervisningen,
vilken tar en god del av deras tid i anspråk. De arbeta i regel på egna forskningsuppgifter,
oftast ett gradualarbete, och stå icke till institutionschefernas
disposition i här avsedda hänseenden.
Beträffande laboratorieutrymmena funne de sakkunniga dessa i stort sett
tillfredsställande för den teoretiska forskningens del men otillräckliga för
den kliniska forskningens behov. Ej ens universitetsklinikerna vore utrustade
med nöjaktiga laboratorieutrymmen. Lasaretten i landsorten och de
kommunala sjukhusen i de större städerna vore med få undantag byggda
uteslutande med tanke på sjukvårdens krav. En nackdel vore vidare, att
tekniska biträden funnes i alltför ringa omfattning.
Det mest avgörande hindret för den medicinska forskningens bedrivande
ha emellertid de sakkunniga funnit ligga i bristen på ''penningmedel. Medan
av de i vårt land till de medicinska fakulteternas och karolinska institutets
förfogande ställda materielanslagen jämte tillskott ur reservfonderna före kriget
endast sammanlagt omkring 110 000 kronor kunde disponeras för medicinsk
forskning, ha de sakkunniga påpekat, att t. ex. Carlsbergs-fondens biologiska
institut i Köpenhamn år 1943 hade en driftstat på 89 000 danska kronor
och Carlsbergs-fondens laboratorium en driftstat på 276 000 kronor. Vidare
kunde nämnas, att den vetenskapliga verksamheten vid en av vårt lands
större läkemedelsfabriker uppgetts draga en årlig kostnad av 650 000 kronor.
Med kristiden hade läget försämrats. Materielanslagen hade ytterligare sänkts
samtidigt som en allmän prisstegring ägt rum. Många institutioners materielanslag
hade härigenom blivit så små, att underskott i institutionernas driftbudget
uppstått. För åtskilliga institutioner vore sålunda materielanslagen
icke att räkna med som tillgång för finansierandet av vetenskaplig forskning.
Av de omkring 710 000 kronor, som årligen komma medicinsk forskning till
godo ur enskilda fonder, belöpte omkring 215 000 kronor uteslutande på forskning
rörande vissa bestämda sjukdomar, nämligen tuberkulos, kräfta, reumatiska
sjukdomar och barnförlamning. Av de återstående 495 000 kronorna utginge
omkring 200 000 kronor ur stiftelsen Therese och Johan Anderssons
Statsutskottets utlåtande nr 236.
27
minne och stöde alltså till karolinska institutets förfogande. Befintliga fondmedel
vid de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund utgjorde endast 15 000
respektive 5 700 kronor. Tandläkarinstitutet förfogade icke över några nämnvärda
enskilda fonder för vetenskaplig forskning. Vid veterinärhögskolan vore
endast den Virginska fonden med en årlig utdelning av omkring 3 500 kronor
av någon betydelse för forskningen.
De sakkunnigas förslag.
Huvudlinjer.
Av den föregående redogörelsen för de brister, som enligt de sakkunnigas
uppfattning vidlåda den svenska medicinska forskningens organisation och
resurser, framgår, att bristerna äro av sådant slag, att de i hög grad måste försvåra
och stundom rent av omöjliggöra vetenskaplig forskning. De sakkunniga
ha i fortsättningen sökt utreda, vilka åtgärder som kunna och böra vidtagas
för att så långt som möjligt avhjälpa de påtalade bristerna under beaktande
tillika av att icke alltför stora krav ställdes på det allmänna. Efter ingående
överväganden ha de sakkunniga funnit, att man därvid bör gå fram
efter i huvudsak två linjer. Sålunda borde, enär som förut framhållits, de
medicinska lärosätena, de odontologiska och veterinärmedicinska inbegripna,
finge anses utgöra våra främsta forskningscentra, staten i första
hand genom särskilda anslagsmedel stödja den vetenskapliga
forskningen vid dessa läroanstalter. För ett
rationellt utnyttjande och samordnande av befintliga resurser på den medicinska
forskningens område syntes vidare enligt de sakkunnigas uppfattning
böra inrättas en ny central organisation i form av ett medicinskt
forskningsråd.
Motiveringar och detaljförslag.
Ekonomiskt stöd åt forskningen vid universiteten m. fl. läroanstalter.
De sakkunniga ha funnit lämpligt, att den ekonomiska hjälpen till de medicinska
lärosätena finge formen av två särskilda reservationsanslag, nämligen
dels ett forskningsanslag i egentlig mening och dels ett anslag till s. k.
doktorandstipendier för studerande vid läroanstalterna i fråga.
Beträffande det egentliga forskningsanslaget föreslå de sakkunniga,
att Kungl. Majit årligen fördelar detta i fem skilda poster, avsedda
för medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, karolinska institutet,
tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan. Medel ur de särskilda anslagsposterna
skulle kunna beviljas för visst uppgivet forskningsarbete, sedan
plan för dess fullföljande och anslagets användning förebragts. De sakkunniga
vore angelägna framhålla, att fördelningen av anslagsmedlen borde —
till skillnad från de nuvarande materielanslagen, vilka främst med hänsyn
till undervisningens behov fördelades mera proportionellt mellan institutio
-
28
Statsutskottets utlåtande nr 236.
ner och kliniker och i huvudsak vore oförändrade år från år — ske under
hänsynstagande enbart till den vetenskapliga forskning, som bedreves vid de
olika institutionerna respektive klinikerna. Tilldelade medel skulle kunna användas
till täckande av utgifter, som vore förenade med det ifrågavarande
forskningsarbetet, såsom arvoden åt vetenskaplig och teknisk arbetskraft, anskaffande
av utrustning och förbrukningsmateriel m. m. Beslut om beviljande
av anslagsmedel syntes enligt de sakkunnigas uppfattning böra meddelas
av högre myndighet, nämligen för fakulteterna, karolinska institutet och
tandläkarinstitutet av kanslern för rikets universitet och för veterinärhögskolan
av dess styrelse.
Som nämnts ha de sakkunniga föreslagit ett särskilt anslag för doktorandstipendier.
Dessa stipendier vore avsedda att utgå till sådana
studerande vid de förutnämnda medicinska läroanstalterna, som vore sysselsatta
med utarbetande av doktorsavhandlingar eller därmed jämförligt
arbete och som ådagalagt anlag för vetenskapligt arbete och vore i behov
av understöd. De sakkunniga ha förordat, att varje stipendium måtte utgå
med ett belopp av 5 000 kronor för år och få åtnjutas under högst tre år.
En lämplig fördelning av stipendierna syntes enligt de sakkunnigas mening
vara, att vardera av fakulteterna i Uppsala och Lund erhölle 6, karolinska
institutet 10, tandläkarinstitutet 2 och veterinärhögskolan 3, eller sammanlagt
27 stipendier. För stipendiernas tillsättande syntes i huvudsak böra
gälla enahanda bestämmelser som för beviljande av medel ur förutnämnda
forskningsanslag.
Forskningsrådet.
Det tilltänkta forskningsrådets viktigaste uppgift bör enligt de sakkunniga
bli att följa den medicinska forskningen i stort och dess framsteg
liksom forskningen inom angränsande vetenskapliga områden och därigenom
vinna överblick över aktuella forskningsuppgifter. Härigenom och genom att
uppehålla förbindelser med forskare inom och utom landet borde rådet, då så
erfordrades och vore lämpligt, kunna insätta olika krafter på bearbetandet av
problem, vilkas lösande syntes vara av väsentligt värde. Särskilt måste rådets
verksamhet bli av betydelse, då det gällde medicinska frågor, vilka på grund
av sin omfattning eller speciella karaktär en fakultet eller högskola icke
hade möjlighet att bemästra. I övrigt skulle åvila rådet
att taga närmare kännedom om samt ställning till det praktiska värdet
av nya behandlingsmetoder av olika sjukdomar och i den mån rådet finner
dessa metoder vara av betydelse, främja deras användning,
att ingående pröva läkemedlens terapeutiska värde,
att tjäna som en den medicinska vetenskapens beredskapsorganisation för
kris- och krigstider samt därvid bland annat främja utbildningen av fackmän,
som kunna svara för landets självförsörjning i fråga om läkemedel och
sjukvårdsmateriel,
att främja medicinsk forskning vid de icke akademiska sjukhusen,
Statsutskottets utlåtande nr 1236.
29
att stödja fakulteterna och högskolorna i deras vetenskapliga arbete saint
därvid särskilt ägna uppmärksamhet åt större eller speciella forskningsuppgifter,
vilka en fakultet eller högskola icke ensam är i stånd att genomföra,
samt att utdela resestipendier.
De sakkunniga framhålla, att rådet, för att kunna fullfölja de olika syften,
som sålunda angivits, måste till sitt förfogande ha vissa icke alltför knappt
tillmätta penningmedel. De sakkunniga föreslå, att ett särskilt anslag beviljas
för ändamålet. Ur detta anslag skulle rådet kunna bevilja medel för
olika ändamål. Beträffande dispositionen av det ifrågasatta
anslaget har i betänkandet närmare anförts följande.
Medel böra av rådet beviljas för befordrande av viss uppgiven forskningsuppgift
men böra inom denna ram kunna utgå för tillgodoseende av vitt
skilda ändamål. De böra sålunda kunna beviljas för täckande av kostnader
för forskaren, förorsakade av forskningsarbete, såsom resor, mistade löneförmåner
och dylikt, eller såsom understöd för hans utkomst, eller för avlönande
av vetenskapligt eller annat biträde eller för inköp av instrument
eller annan materiel och oberoende av örn forskaren är knuten till någon
högskola eller icke.
I detta sammanhang uppkommer frågan, huruvida rådet bör äga beslutanderätt
beträffande beviljande av medel ur det härför disponibla anslaget
eller om denna bör överlämnas till Kungl. Maj:t eller annan myndighet.
De sakkunniga vilja i detta hänseende framhålla den stora betydelsen av
rådets självständighet i sin verksamhet. Om ock beslutanderätten därför i
regel bör ligga hos rådet, synes dock för beviljandet av särskilt stora anslag
eller för beslut om understöd, som kunna väntas omfatta längre tidsperioder,
rådets avgörande för att bliva giltigt böra underställas Kungl. Majit.
Beträffande rådets sammansättning ha bland de sakkunniga
olika meningar förfäktats. De skilda uppfattningar, som gjort sig gällande,
ha i främsta rummet rört sig örn rådets storlek. För ett litet råd kunde särskilt
anföras, att ett sådant hade lättare att arbeta och kunde utveckla en
högre grad av beslutsamhet i sin verksamhet. Skälen för ett större råd läge
åter framförallt däri, att med de uppgifter, rådet enligt de sakkunnigas mening
borde tilldelas, en såvitt möjligt allsidig representation av olika verksamhetsgrenar
inom medicinsk forskning och administration i landet vore önskvärd,
varjämte behörig hänsyn finge tagas till de å de olika lärosätena förgrenade
lokala intressena. De sakkunniga lia stannat vid att föreslå, att rådet skall bestå
av en av Kungl. Majit utsedd ordförande samt 14 ledamöter, nämligen
medicinalstyrelsens chef och generalläkaren eller de dessa därtill förordnade,
två representanter för vardera av de medicinska fakulteterna i Uppsala och
Lund samt veterinärhögskolan, tre representanter för karolinska institutet, en
representant för tandläkarinstitutet, en representant för svenska läkaresällskapet
samt en representant för de medicinen angränsande naturvetenskapliga
ämnena. Beträffande den sålunda föreslagna sammansättningen anföres vidare
i betänkandet följande.
30
Statsutskottets utlåtande nr 236.
Enär viktiga uppgifter av socialmedicinsk eller militärmedicinsk art
komma att vila å rådet, böra medicinalstyrelsen och försvarets sjukvårdsförvaltning
vara företrädda i rådet. Detta synes lämpligast böra ske så,
att medicinalstyrelsens chef eller den han därtill förordnar samt generalläkaren
eller den han därtill förordnar ha säte i rådet. Dylikt förordnande
bör kunna avse visst sammanträde eller den längre eller kortare tid, som
vid förordnandet bestämmes, dock högst en viss maximitid, förslagsvis fem
år. De övriga tolv ledamöterna böra vara aktivt verksamma vetenskapliga
forskare och utses på grund av sina vetenskapliga förtjänster. I främsta
rummet skola härvid de medicinska lärosätena, tandläkarinstitutet och
veterinärhögskolan inräknade, vara företrädda. Deras representanter böra
utses genom val. Det torde vara erforderligt att tillse att bland de av de
medicinska fakulteterna och karolinska institutets lärarkollegium valda ledamöterna
både de praktiska och de teoretiska disciplinerna bli företrädda.
Detta kan lämpligen ske genom en föreskrift, att av de av karolinska institutet
valda ledamöterna två skola företräda de teoretiska disciplinerna och
en de praktiska, och att av de av de två fakulteterna valda en vid vardera
fakulteten skall företräda den ena gruppen läroämnen och en den andra.
Det är givetvis önskvärt att bland dessa sju valda medicinska vetenskapsmän
så mångå skilda discipliner som möjligt bli företrädda. Några fasta regler
för att tillgodose detta önskemål torde dock icke böra uppställas. Ett
tillfredsställande resultat torde kunna vinnas genom samråd mellan valkorporationerna.
Av de av veterinärhögskolans lärarkollegium valda ledamöterna
skall likaledes den ene representera de teoretiska och den andre
de praktiska disciplinerna. Jämväl den medicinska forskning, som icke är
företrädd av dessa lärosäten, bör äga en målsman i rådet, vilken torde böra
väljas av svenska läkaresällskapet. Den föreslagna representanten för de medicinen
angränsande naturvetenskapliga disciplinerna torde lämpligen böra
väljas av rådet självt.
I fråga örn mandattiden i rådet föreslå de sakkunniga, att ordföranden
utses för fem år i sänder eller den kortare tid Kungl. Majit bestämmer. Maximitiden
för de av medicinalstyrelsens chef och generalläkaren förordnade substituten
sättes till fem år. De övriga tolv ledamöterna väljas för en tid av tre
år och må omväljas i regel allenast en gång och ytterligare en gång blott om
alldeles särskilda skäl påkalla sådant omval. Avgår någon av dessa tolv ledamöter,
innan hans tjänstgöringstid gått till ända, bör ersättare väljas för den
återstående delen av denna tid utan att denna inräknas i den sammanlagda
högsta tjänstgöringstiden för den sålunda nyvalde.
För bevarande av en viss grad av kontinuitet särskilt bland de valda medicinska
forskarna inom rådet ha de sakkunniga föreslagit vissa åtgärder för erhållande
av en successiv förnyelse av ledamöterna.
Beträffande det föreslagna forskningsrådets arbetsformer ha de
sakkunniga uttalat, att dessa komme att bestå i sammanträden in pleno
samt — till följd av rådets storlek — i arbetsutskott och särskilda kommittéer.
Vidare måste rådet utrustas med ett fast sekretariat. Beträffande den
närmare organisationen i nu nämnda hänseenden syntes det enligt de sakkunnigas
mening böra tillkomma rådet självt att träffa erforderliga anstal
-
Statsutskottets utlåtande nr 236.
31
ter; de sakkunniga ville dock framhålla lämpligheten av att, enär frågor
rörande militärmedicin och socialmedicin kunde förväntas förekomma i avsevärt
antal och erfordra en viss kontinuitet, rådet arbetade med fasta subkommittéer,
en för socialmedicinska och en för militärmedicinska frågor med
medicinalstyrelsens chef respektive generalläkaren som ordförande. Med hänsyn
till de socialmedicinska och militärmedicinska problemens stora omfattning
och växlande natur kunde det måhända bli erforderligt att å ett flertal
subkommittéer fördela de till dessa två huvudgrupper hörande frågorna.
Rådets årliga förvaltningskostnader ha de sakkunniga beräknat
sålunda:
Rådets ordförande, arvode ............................ kronor 3 000
Rese- och traktamentsersättning till ledamöterna.......... » 4 000
Sekretariat, expeditionskostnader och ev. hyra............ » 22 000
Kostnader för särskilda utredningar, revision och oförutsedda
utgifter ............................................ » 20 000
Summa kronor 49 000.
Anslagsbehovet.
Av svaren på en rundfråga, som de sakkunniga företagit bland institutionschefer
m. fl., ha de sakkunniga kunnat skapa sig en ungefärlig föreställning
om de väl grundade önskemål i fråga om penningmedel för forskningsarbete å
medicinens område, som för närvarande föreligga, samt örn de forskningsuppgifter,
som med förbättrade resurser skulle kunna upptagas. Resultatet
av undersökningen har blivit, att ett årligt anslagsbehov av omkring 1 600 000
kronor skulle föreligga. Härav skulle i runt tal 1 200 000 kronor belöpa på den
rent medicinska forskningen, 100 000 kronor på den odontologiska forskningen,
120 000 kronor på den veterinärmedicinska forskningen, 135 000 kronor
på de föreslagna doktorandstipendierna samt 49 000 kronor på administrationskostnader
för forskningsrådet. Härvid hade icke inräknats medel till
utrikes studieresor eller till bibliotekens stödjande. Vid beräkningen av anslagsbehovet
för den rent medicinska forskningen hade ej medräknats nya
större arbetsprogram eller större engångsanslag för t. ex. nyanskaffning av
elektronmikroskop eller dyrbarare laboratorieutrustningar. Ej heller hade
hänsyn tagits till forskningen rörande tuberkulos, kräftsjukdomar, barnförlamning
eller reumatiska sjukdomar, då denna forskning understöddes av särskilda
fonder, eller till forskning rörande gengasfaran, då denna vore föremål
för ett särskilt under medicinalstyrelsen stående gengasforskningsråds uppmärksamhet.
Forskningar, som upptoges av statens institut för folkhälsan,
statens rasbiologiska institut och statens bakteriologiska, farmaceutiska och
rättsmedicinska laboratorier under medicinalstyrelsen ävensom av statens veterinärmedicinska
anstalt, hade i endast mycket ringa omfattning medräknats.
De sakkunniga ha emellertid icke velat föreslå anvisande av hela det sålunda
i och för sig erforderliga anslagsbeloppet av 1 600 000 kronor. Av
32
Statsutskottets utlåtande nr 236.
hänsyn till det statsfinansiella läget och till att starka skäl syntes tala för en
viss återhållsamhet i fråga om anslagsäskandena, innan de åtgärder, som de
sakkunniga i det föregående föreslagit för den medicinska forskningens främjande,
blivit närmare prövade, ha de sakkunniga ansett sig böra stanna vid
att förorda, att ett sammanlagt belopp av 1 135 000 kronor måtte beviljas
för de ändamål, som i det föregående angivits. Härav borde 400 000 kronor
anvisas som anslag till medicinsk forskning vid universiteten m. fl.
läroanstalter, 135 000 kronor såsom anslag till doktorandstipendier och
600 000 kronor såsom ett till forskningsrådets förfogande stående forskningsanslag.
Härtill skulle så komma det förut berörda anslaget å 40 000 kronor
till täckande av forskningsrådets administrationskostnader. De sakkunniga
ha slutligen förordat, att särskilda anslag beviljas för de vetenskapliga
undersökningar, som påkallas av medicinalstyrelsen eller försvarets sjukvårdsförvaltning.
Yttranden över de sakkunnigas förslag.
I de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena har allmänt understrukits
önskvärdheten av att åtgärder snarast måtte vidtagas för understödjande
av den medicinska forskningen. Den bild de sakkunniga givit av de
nuvarande förhållandena på detta område har ansetts vara i stort sett med
verkliga förhållandena överensstämmande. Jämväl de huvudlinjer, som de
sakkunniga uppdragit för avhjälpande av de mest påfallande bristerna, ha
vunnit anslutning från samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar.
Sålunda har man på alla håll uttalat sig till förmån för inrättandet av ett
statligt centralt medicinskt forskningsråd. Beträffande den lämpligaste organisationen
av detta ha emellertid olika meningar gjort sig gällande, såväl i
riktning mot ett ökat antal ledamöter som till förmån för ett mindre råd.
Behovet av särskilda anslag till forskningen har starkt betonats och den
av de sakkunniga föreslagna uppdelningen av dessa anslagsmedel på dels ett
särskilt anslag till universiteten m. fl. läroanstalter och dels ett anslag till
forskningsrådets förfogande har allmänt ansetts ändamålsenlig. Statskontoret
och svenska läkaresällskapet ha emellertid förordat ett gemensamt
anslag. De föreslagna anslagsbeloppen ha, utom i ett par yttranden, ansetts
väl avvägda i nuvarande läge. Beträffande ordningen för anslagens beviljande
ha några från de sakkunniga avvikande synpunkter anförts.
Även förslaget örn ett särskilt anslag till doktorandstipendier har hälsats
med stor tillfredsställelse; endast statskontoret har av principiella skäl sett
sig förhindrat biträda detsamma.
Den farmaceutiska forskningen, som ej berörts av de sakkunniga, har av
universitetskanslern, medicinalstyrelsen och farmaceutiska institutet ansetts
även böra tillgodoses i detta sammanhang. Därjämte har medicinalstyrelsen
förordat höjning av anslaget till universiteten m. fl. läroanstalter
för tillgodoseende av forskningen vid de styrelsen underställda bakteriolo
-
33
Statsutskottets utlåtande nr 236.
giska, rättskemiska och farmaceutiska laboratorierna. Vidare har statens
veterinärmedicinska anstalt anhållit att jämväl komma i åtnjutande av
forskningsanslag.
I flera yttranden har starkt betonats, att den vid lärosätena bedrivna
forskningen vöre att betrakta som det primära och att en eventuellt nödvändig
beskärning av de av de sakkunniga föreslagna anslagsbeloppen först
i sista hand borde gå ut över det till universiteten m. fl. läroanstalter avsedda
anslaget.
Beträffande det närmare innehållet i de avgivna yttrandena hänvisas till
propositionen s. 23—32.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
Läkekonstens utveckling under de senaste hundra åren ådagalägger visserligen,
hurusom framstegen på detta område ofta berott på geniala, ibland
av tillfälligheterna framkallade uppslag, men den visar också, att förutsättningar
måste finnas för bedrivande av systematiskt vetenskapligt . arbete
efter olika linjer och för fullföljande av skilda idéer och tankar. Härigenom
skapas förutsättningar för fortsatt framåtskridande. Läkekonsten utgör ett
hela den civiliserade mänskligheten omfattande arbetsfält, där vinningar,
som göras inom ett land, komma alla länder till godo, liksom inom ett land
framkomna uppslag kunna tillgodogöras och fullföljas inom ett annat land.
Det torde framstå såsom en klar förpliktelse även för vårt land att etter
förmåga göra en insats på detta arbetsfält. Denna uppgift Iramstar ^närvarande
stund i en alldeles särskilt klar dager mot bakgrunden av radande
förhållanden ute i världen.
Såsom redan antytts kräver den medicinska forskningen, liksom ali annan
vetenskaplig forskning, för sin utveckling gynnsamma yttre betingelser.
Som den lämnade redogörelsen visar, ha de sakkunniga emellertid vid
inventering av våra nuvarande resurser på detta område funnit flera och i
vissa hänseenden allvarliga brister föreligga. Den bild, de sakkunniga givit
av vår medicinska forsknings resurser av idag, har vitsordats i flera av de
avgivna yttrandena. För egen del är jag övertygad örn att åtgärder behova
vidtagas för att bereda ifrågavarande forskning förbättrade villkor. lidpunkten
härför synes särskilt lämplig nu, da vara vetenskapliga förbindelser
med andra länder efter att under åtskilliga ar ha varit starkt beskurna
inom en ganska snar framtid åter torde kunna upptagas.
Med hänsyn till de för utredningen givna direktiven ha de sakkunniga
vid övervägandet av vilka åtgärder som böra vidtagas för avhjälpandet av
de påvisade bristerna icke ansett sig böra närmare ingå på dessa, i den man
de hänfört sig till de medicinska och odontologiska studiernas och läroanstalternas
organisation. De sakkunniga lia emellertid framhållit, att dessa
frågors lösning vore minst lika viktig som andra åtgärder för den medicinska
forskningens främjande. Jag vill redan nu förutskicka, att jag har
för avsikt att senare i ett större sammanhang låta verkställa utredning beträffande
anförda spörsmål, i den mån de ej komma att behandlas av pa
dessa områden redan verksamma sakkunnigutredningar. De förslag, vilkas
framläggande för riksdagen jag nu vill förorda, avse sålunda närmast sådana
åtgärder, som kunna och böra vidtagas för främjande av den medicinska
forskningen huvudsakligen inom ramen för den nuvarande organisa
tionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. G sami. Nr 235 236. 3
34
Statsutskottets utlåtande nr £36.
De sakkunnigas förslag gå ut på genomförande av åtgärder efter i huvudsak
två linjer. Dels skulle särskilda anslagsmedel för stödjande av
forskningen vid de medicinska lärosätena, tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan
däri inbegripna, utgå direkt till dessa läroanstalter, dels
skulle ett statligt centralt medicinskt forskningsråd inrättas med särskilda
anslagsmedel till sitt förfogande. I det förstnämnda hänseendet föreslås beviljandet
av två särskilda anslag, nämligen ett forskningsanslag i egentlig
mening och ett anslag till s. k. doktorandstipendier.
Jag vill till en början kraftigt understryka de sakkunnigas uttalande, att
de medicinska lärosätenas institutioner och kliniker äro och måste förbli
våra viktigaste centra för medicinsk forskning. Det är vid dessa läroanstalters
institutioner och kliniker, som den blivande vetenskapsmannen först
kommer i närmare kontakt med vetenskapligt arbets- och tänkesätt samt
självständig forskning och lägger den grund, på vilken han i fortsättningen
skall bedriva eget vetenskapligt arbete. Dessa läroanstalter ha såsom sina
två huvuduppgifter att bedriva vetenskaplig forskning och meddela undervisning.
Ett intimt samband förefinnes mellan dessa båda uppgifter. Den
vetenskapliga nivån på den vid ifrågavarande läroanstalter bedrivna undervisningsverksamheten
är sålunda utan tvivel direkt beroende av kvaliteten
av den vetenskapliga forskning, som där bedrives. För nyrekrytering av
forskare och akademiska lärare är denna forskningsverksamhet av avgörande
betydelse. Det är därför enligt mitt förmenande synnerligen angeläget
att tillse, att först och främst den medicinska forskningens centralhärdar
erhålla möjligheter att utveckla sin verksamhet som forskningsinstitut.
Som av den föregående redogörelsen framgår, tillgodose de för närvarande
för ifrågavarande lärosäten tillgängliga anslagsmedlen i huvudsak endast
den ena av deras två huvuduppgifter, nämligen undervisningen. Följden
härav har blivit, att forskningsarbetet som regel icke kan på långt när
bedrivas i den omfattning och med den intensitet, som vore önskvärd och
som även vore motiverad av den omständigheten, att institutionerna och
klinikerna redan för sitt undervisningsändamål förfoga över en organisation,
vilken med relativt små ytterligare kostnader skulle kunna i hög grad
öka den vetenskapliga avkastningen. Det kan ej vara god ekonomi, att i
brist på medel den yttre organisation, som dessa institutioner representera,
endast ofullständigt utnyttjas.
Jag vill därför livligt tillstyrka de sakkunnigas förslag, att särskilda anslagsmedel
beviljas för främjande av den medicinska forskning, som bedrives
vid de medicinska lärosätenas institutioner och kliniker. Förutom
de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, karolinska institutet,
tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan synes mig emellertid även farmaceutiska
institutet böra bli delaktigt av detta anslag. Anslaget torde
sålunda årligen böra av Kungl. Majit fördelas i sex skilda poster.
De uppdragna riktlinjerna för de olika anslagsposternas användande föranleda
ingen erinran från min sida. Sålunda torde beslut om beviljande av anslag
ur de till förfogande ställda medlen böra meddelas, för de medicinska fakulteterna,
karolinska institutet och tandläkarinstitutet av kanslern för rikets
universitet och för veterinärhögskolan och farmaceutiska institutet av respektive
styrelser. I likhet med kanslern vill jag understryka, att utdelning
från detta anslag bör ske enbart med hänsyn till den vetenskapliga forskning,
som bedrives vid de olika institutionerna och klinikerna, oberoende
av om sökanden är institutionsföreståndaren respektive klinikchefen eller
Statsutskottets utlåtande nr 236.
35
annan där verksam forskare och oberoende av om anslagen därigenom skulle
bli ojämnt fördelade mellan olika institutioner. I motsats till de nuvarande
materielanslagen, vilka i huvudsak fördelas proportionellt mellan institutionerna,
bör sålunda förevarande anslag fördelas helt och hållet pä
grundval av redovisat och styrkt behov. Såsom förutsättning för erhållande
av understöd ur detta anslag för viss forskningsuppgift bör gälla, att
sökanden framlägger en plan för arbetets bedrivande och penningmedlens
användning. Därjämte bör den, som erhållit understödet, förpliktas att
årligen lämna en redogörelse för arbetets fortskridande och medlens utnyttjande.
Det torde böra ankomma på universitetskanslern att meddela erforderliga
föreskrifter i syfte, att apparatur eller annan utrustning, som vid
viss institution anskaffats för medel ur ifrågavarande anslag, må i den utsträckning
så befinnes lämpligt utnyttjas jämväl av forskare, som icke äro
anknutna till institutionen i fråga. Anslaget, som torde böra uppföras i riksstaten
under Universiteten, den medicinska undervisningen m. m. och benämnas:
Bidrag till främjande av medicinsk forskning vid universiteten
m. fl. läroanstalter, synes böra erhålla karaktären av reservationsanslag.
Jag förutsätter därvid, att jämväl en var av de sex olika anslagsposterna
får karaktären av ett särskilt reservationsanslag, varigenom eventuella besparingar
å en dylik anslagspost kunna komma det lärosäte till godo, där
besparingen skett. Till storleken av det erforderliga anslagsbeloppet återkommer
jag senare.
De sakkunniga ha såsom en av de allvarligaste bristerna i vår medicinska
forsknings nuvarande resurser framhållit, att ekonomiska betingelser saknades
för tillvaratagande av de för forskningsarbete bäst skickade begåvningarna.
För skapandet av bättre förutsättningar i detta avseende ha de sakkunniga
som redan nämnts föreslagit beviljandet av ett särskilt anslag för
s. k. doktorandstipendier. Dessa stipendier, som skulle utgå med 5 000 kronor
för år räknat och kunna åtnjutas under en tid av högst tre år, avsåges
för studerande vid fakulteterna, karolinska institutet, tandläkarinstitutet
och veterinärhögskolan, vilka vore sysselsatta med utarbetande av doktorsavhandling
eller därmed jämförligt arbete och som ådagalagt anlag för
vetenskapligt arbete. Förslaget har hälsats med livlig tillfredsställelse av
de berörda lärosätena samt universitetskanslern. Jag är för egen del av den
uppfattningen, att en åtgärd i linje med den föreslagna skulle vara ägnad
att skapa ett bredare underlag för rekryteringen av vetenskapsidkare än
för närvarande är fallet. Jag vill även erinra, att likartade stipendier redan
finnas dels för främjande av högre juridiska studier vid universiteten i
Uppsala och Lund, dels för främjande av högre tekniska studier. Dessa
stipendier utgå vartdera med ett belopp av 2 500 kronor. Skäl torde icke
föreligga att för nu ifrågavarande stipendier förorda högre belopp. Jag vill
således tillstyrka inrättandet av följande stipendier, nämligen — i enlighet
med de sakkunnigas förslag — G för vardera av fakulteterna i Uppsala och
Lund, 10 för karolinska institutet och 3 flir veterinärhögskolan. För tandläkarinstitutet,
som för närvarande befinner sig i en period av stark utveckling
och vars nyutrustade institutioner erbjuda vidgade möjligheter för
vetenskaplig forskning, torde böra beräknas 4 stipendier mot av de sakkunniga
föreslagna 2. Härjämte bör 1 stipendium avses för farmaceutiska
institutet. Det sammanlagda antalet stipendier skulle följaktligen bli 30.
Med ett stipendiebelopp av 2 500 kronor skulle det årliga anslagsbehovet
36
Statsutskottets utlåtande nr 236.
för detta ändamål uppgå till 75 000 kronor. Anslaget torde böra uppföras
i riksstaten såsom ett särskilt reservationsanslag benämnt Stipendier för
främjande av högre medicinska studier vid universiteten m. fl. läroanstalter.
Anslaget synes böra uppdelas mellan de olika läroanstalterna, varvid jag
förutsätter, att varje anslagspost erhåller karaktären av särskilt reservationsanslag.
Stipendierna synas i enlighet med vad kanslern anfört böra
utdelas av fakulteterna respektive lärarkollegierna vid karolinska institutet
och veterinärhögskolan samt lärarråden vid tandläkarinstitutet och farmaceutiska
institutet. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela
de närmare bestämmelser angående dessa stipendier, som kunna befinnas
erforderliga.
Tanken att genom inrättande av forskningsråd lösa den vetenskapliga
forskningens organisationsproblem är icke ny. Jag vill här endast erinra
om det år 1942 inrättade statens tekniska forskningsråd samt om det i
propositionen nr 62 till innevarande års riksdag föreslagna jordbrukstekniska
forskningsrådet. På den medicinska forskningens område har i flera
andra länder organisationsfrågan lösts på enahanda sätt. Särskilt goda erfarenheter
synas ha vunnits av de i England och Förenta staterna verkande
medicinska forskningsråden. Det är sålunda icke en helt oprövad organisation,
som de sakkunniga förordat för den svenska medicinska forskningens
del. Även om förutsättningarna för medicinsk forskning vid de enskilda
lärosätena skulle genom de förut föreslagna anslagens beviljande högst avsevärt
förbättras, torde ur andra synpunkter ytterligare åtgärder erfordras.
Jag syftar därvid närmast på behovet av en samordning mellan de på skilda
håll bedrivna forskningsarbetena. Modern forskning är i allmänhet så krävande
och fordrar så mycket specialkunskaper på olika områden och dyrbar
specialutrustning, att stora fördelar många gånger skulle vinnas, örn en
större forskningsuppgift kunde angripas samtidigt av ett flertal forskare
under ett enhetligt och med tillräckliga ekonomiska resurser utrustat centralt
organ. Härutinnan skulle utan tvivel ett forskningsråd kunna möjliggöra
en ökad effektivitet. Genom sin överblick över den medicinska forskningen
i hela landet och genom sina förbindelser med utländsk medicinsk
forskning skulle denna centrala organisation även kunna taga initiativ till
helt nya forskningsuppgifter. Förutsatt att den utrustas med tillräckliga anslagsmedel
skulle den även kunna ekonomiskt stödja värdefullt forskningsarbete
och därvid ställa medel till förfogande framförallt för sådana ur det
allmännas och vetenskapens synpunkter betydelsefulla forskningsarbeten, som
medföra kostnader av den storleksordning, att de icke kunna eller böra påföras
någon särskild institution vid de medicinska läroanstalterna.
Det gynnsamma mottagande, som förslaget örn inrättande av ett forskningsråd
mött hos samtliga i ärendet hörda myndigheter och sammanslutningar,
har ytterligare stärkt mig i min uppfattning, att ett sådant råd bör
komma till stånd.
En av de första frågor som härvid möta är, vilken storlek rådet bör givas.
De sakkunniga ha stannat vid att föreslå ett råd, bestående av ordförande
och 14 ledamöter. Ett så pass stort råd vore enligt de sakkunnigas
mening motiverat dels av önskvärdheten att erhålla en såvitt möjligt allsidig
representation av olika verksamhetsgrenar inom medicinsk forskning
och administration i landet, dels ock därav att behörig hänsyn borde tagas
Statsutskottets utlåtande nr 236.
37
till de å de olika lärosätena förgrenade lokala intressena. Av rådets ledamöter
skulle genom val utses två representanter för vardera av medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund samt veterinärhögskolan, tre representanter
för karolinska institutet, en representant för tandläkarinstitutet och en
representant för svenska läkaresällskapet. Självskrivna ledamöter skulle vara
chefen för medicinalstyrelsen och generalläkaren eller de dessa i sitt ställe
förordnade. Slutligen skulle en representant för de medicinen angränsande naturvetenskapliga
ämnena utses av rådet självt. Med hänsyn till rådets storlek
ha de sakkunniga förutsatt, att ett särskilt arbetsutskott behövde tillsättas
för att handlägga de frågor, som av rådet hänskötes till detsamma
för avgörande. Emot den sålunda föreslagna storleken och sammansättningen
av rådet ha invändningar rests från vissa myndigheter och sammanslutningar.
Den mest restriktiva inställningen i fråga örn rådets storlek
har intagits av medicinska fakulteten i Uppsala och universitetskanslern,
vilka velat begränsa rådet till att omfatta 5 av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter
respektive 6 ledamöter, varav 5 skulle utses av Kungl. Majit och den
sjätte, chefen för medicinalstyrelsen, vara självskriven. Statskontoret och
svenska läkaresällskapet ha intagit en mellanställning med förslag örn 10
respektive 11 ledamöter.
För egen del är jag böjd att ansluta mig till tanken på ett mindre råd
än det av de sakkunniga föreslagna. Enligt min uppfattning bör en begränsning
av antalet ledamöter i rådet bidraga till att göra det mer arbetsdugligt.
Därtill kommer, att man inte ens med ett så stort råd som det
av de sakkunniga föreslagna kan tillnärmelsevis ernå en fullkomligt allsidig
representation av olika medicinska verksamhetsgrenar, varför vid sidan
av rådet ändock skulle i stor utsträckning behöva anlitas särskilda experter
eller sakkunniga. Jag vill här framhålla, att det föreslagna rådet främst
skall vara ett organ för medicinsk forskning och att dess sammansättning
bör bestämmas med hänsyn därtill. Från dessa utgångspunkter synas mig de
medicinska läroanstalterna böra i första hand vara företrädda i rådet. Utöver
ordföranden bör rådet bestå av 9 ledamöter. I likhet med statskontoret
finner jag lämpligt, att universitetskanslern blir rådets ordförande. Härigenom
vinnes icke blott en viss kontinuitet på ordförandeposten utan ock
en anknytning till det övriga akademiska livet och den akademiska administrationen,
som kan förutsättas bliva av stort värde. Av de övriga ledamöterna
böra 5 utgöras av valda representanter för ettvart av följande
fem lärosäten, nämligen de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund,
karolinska institutet, tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan. Därjämte
böra, särskilt med tanke på målforskningens betydelse, chefen för medicinalstyrelsen
samt generalläkaren såsom självskrivna ledamöter tillhöra rådet.
De återstående 2 ledamöterna kunna enligt min mening lämpligen utses
av ordföranden samt de självskrivna och av lärosätena direkt valda
ledamöterna med beaktande av att en skall representera den utanför lärosätena
verksamma medicinska forskningen och en de angränsande naturvetenskapliga
ämnena. Jag förutsätter, att de olika lärosätena vid utseendet
av sina ledamöter samråda med varandra för undvikande av att ett
och samma ämne blir representerat av mer än en ledamot. Rådet bör inom
sig utse en vice ordförande. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att
vidtaga de smärre jämkningar i rådets sammansättning, vartill vunna erfarenheter
eller ändrade förhållanden eventuellt kunna föranleda.
I likhet med de sakkunniga finner jag lämpligt, att de valda ledamöterna
38
Statsutskottets utlåtande nr 236.
utses för en tid av tre år. Fråga uppstår då, om ledamot efter nämnda tid
bör kunna omedelbart omväljas. Olika synpunkter göra sig gällande vid bedömandet
av detta spörsmål. En alltför lång mandattid kan måhända leda
till en viss ensidighet vid betraktandet av föreliggande uppgifter. Å andra
sidan måste det ligga i forskningens intresse, att ledamot, som på
grund av egna personliga egenskaper och vetenskapliga förtjänster samt
förvärvad erfarenhet i rådets angelägenheter gjort sig särskilt skickad för
de uppgifter, som åvila rådet, får tillfälle att fortsätta sin gagnerika verksamhet.
Vid övervägandet av denna fråga har jag stannat vid att förorda,
att de ledamöter, som väljas direkt av lärosätena, må kunna omväljas för
ytterligare en period av tre år. Jag förutsätter därvid, att omval endast
sker, därest sådana särskilda skäl föreligga, som jag nyss berört. De
av rådet utsedda ledamöterna torde däremot icke böra kunna bli föremål
för omval. Den av mig förordade sammansättningen av rådet synes
ägnad att säkerställa erforderlig kontinuitet i arbetet.
Beträffande forskningsrådets arbetsformer och arbetssätt vill jag i huvudsak
ansluta mig till de sakkunnigas synpunkter i dessa hänseenden. Jag
finner det icke lämpligt eller nödvändigt att binda rådet vid en viss organisation.
Det torde sålunda böra få ankomma på rådet självt att avgöra,
om ett särskilt arbetsutskott även med det nu föreslagna mindre rådet kan
vara erforderligt. Beträffande de av de sakkunniga förordade subkommittéerna
vill jag endast ifrågasätta, om det icke i stället för tillsättandet av
fasta subkommittéer med vissa bestämda ledamöter skulle vara mer effektivt
och ändamålsenligt, att rådet ur en större krets av på skilda områden
sakkunniga i varje särskilt fall utvalde just den eller dem, som representerade
sakkunskapen i det aktuella fallet.
Beträffande arvoden till rådets ordförande och sekreterare samt ersättning
åt rådets ledamöter m. fl. ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag.
Det är min övertygelse, att det föreslagna forskningsrådet skall komma
att fylla en viktig uppgift i den medicinska forskningens tjänst. Ehuru
dess sammansättning delvis skall ske i anslutning till de skilda lärosätena, är
det likväl uppenbart, att det i första hand är främjandet av landets medicinska
forskning som helhet och icke tillgodoseendet av de lokala eller andra
särintressena, som skall vara den ledande principen för rådets verksamhet.
Härutöver synes särskilt böra framhållas, att rådet icke bör inkräkta på de
särskilda läroanstalternas verksamhetsområden. Rådet bör sålunda icke
erhålla ställningen av ett ledande eller direktivgivande organ för allt vetenskapligt
arbete inom medicinen. Därigenom skulle lätt principen om forskningens
frihet råka i fara. Målet bör fastmer vara en förtroendefull samverkan
mellan lärosätena och rådet.
Det torde vara uppenbart, att rådet för att kunna fylla sin uppgift
måste ha icke alltför knappa anslagsmedel till sitt förfogande. Jag ansluter
mig till de sakkunnigas förslag, att ett särskilt reservationsanslag, förslagsvis
benämnt Statens medicinska forskningsråd: Främjande av medicinsk
forskning, ställes till rådets disposition. Till frågan om anslagets storlek
återkommer jag senare. Ur detta anslag skall rådet kunna lämna en enskild
forskare, vare sig denne är verksam vid en läroanstalt, sjukvårdsanstalt
eller annan inrättning, bidrag till utförande av en forskningsuppgift,
som prövas vara eller kan tänkas bli av synnerlig betydelse och för vilken
medel ej alls eller i otillräcklig utsträckning stå till buds ur andra till forskning
avsedda anslag och fonder. Vidare torde berättigade krav på rådets
39
Statsutskottets utlåtande nr 236.
ekonomiska medverkan uppkomma i de fall, att forskare vid olika institutioner
önska förena sig om en mer omfattande forskningsuppgift. Ur anslaget
synas även medel böra kunna beviljas till studieresor utomlands. Jag
förutsätter, att såväl den humanmedicinska forskningen i egentlig mening
som den odontologiska, veterinärmedicinska och farmaceutiska forskningen
skola kunna bliva tillgodosedda ur dessa anslagsmedel och därvid principiellt
behandlas såsom likaberättigade. Beträffande rådets behörighet att bevilja
medel ur detta anslag ansluter jag mig till kanslerns uttalande, att en
bestämdare gräns härför än den av de sakkunniga föreslagna bör angivas.
Lämpligt synes därvid vara, att beslut, som innebära disposition av mer
än 20 000 kronor i engångsbidrag eller 10 000 kronor! periodiska bidrag,
skola underställas Kungl. Majit för avgörande. I fråga örn redovisning
för beviljade anslagsmedel samt andra därmed sammanhängande spörsmål
ansluter jag mig till vad de sakkunniga anfört.
Beträffande apparatur och annan utrustning, som anskaffas för anslagsmedel,
som stå till statens tekniska forskningsråds förfogande, torde numera
regelmässigt föreskrivas, att materielen skall vara att betrakta sorn
rådets egendom. Jag vill förorda, att liknande bestämmelser meddelas i
fråga om materiel, som anskaffas medelst av medicinska forskningsrådet
beviljade anslagsmedel.
Jag övergår nu till frågan örn de anslagsmedel, som äro erforderliga
för genomförande av de föreslagna åtgärderna. De sakkunniga ha angivit
det sammanlagda anslagsbehovet till 1 000 000 kronor utöver de
135 000 kronor till doktorandstipendier, som jag i det föregående berört,
vartill skulle komma 49 000 kronor i administrationskostnader för rådet.
Av förstnämnda belopp skulle 400 000 kronor belöpa på anslaget till Bidrag
till främjande av medicinsk forskning vid universiteten m. fl. läroanstalter
och 600 000 kronor på anslaget till Statens medicinska forskningsråd:
Främjande av medicinsk forskning. De föreslagna anslagsbeloppen
äro betydande. Ändock äro de avsevärt lägre än det belopp å 1 600 000
kronor, som de sakkunniga ansett svara mot det verkliga behovet. Emellertid
bör framhållas, att icke ens beviljandet av sistnämnda belopp tillnärmelsevis
skulle tillgodose alla aktuella önskemål för den medicinska forskningens
del. Som förut nämnts ha de sakkunniga nämligen icke upptagit
frågor, som beröra de olika läroanstalternas personalstater eller organisatoriska
spörsmål överhuvudtaget, liksom ej heller frågor, som röra den
medicinska undervisningen. Beviljandet av de föreslagna anslagen skulle,
även örn icke alla aktuella behov därigenom tillgodosåges, likväl betyda ett
krafttag för stödjande av svensk medicinsk forskning. Jag vill livligt tillstyrka,
att detta ''steg tages, och vill endast föreslå den ändringen i de sakkunnigas
förslag, att beloppet å 1 000 000 kronor fördelas med 500 000 kronor
på vartdera av de ifrågasatta anslagen. Jag finner denna jämkning motiverad
bland annat därav, att behovet av utrustning för ifrågavarande
forskning vid de skilda lärosätena åtminstone under en övergångstid får antagas
vara särskilt stort. Det torde vara nödvändigt att sörja för att de
institutioner och kliniker vid dessa lärosäten, där intresset för medicinsk
forskning iir särskilt levande, snarast möjligt sättas i stånd att utveckla
hela sin kapacitet.
Jag erinrar om att jag förut förordat, att det a,v de sakkunniga föreslagna
anslaget å 135 000 kronor till doktorandstipendier mätte utgå med ett
till 75 000 kronor reducerat belopp. Beträffande anslaget till täckande av
40
Statsutskottets utlåtande nr 236.
forskningsrådets administrationskostnader synes mig detta, bland annat
med hänsyn till den av mig förordade minskningen av rådets storlek, icke
behöva upptagas till högre belopp än 40 000 kronor.
Därest riksdagen skulle bifalla mitt förslag örn inrättande av ett medicinskt
forskningsråd och anvisa av mig nu förordade anslag, torde det få
ankomma på Kungl. Majit att i sinom tid fastställa reglemente för rådet
ävensom meddela närmare föreskrifter rörande dispositionen av anslagen.
De sakkunniga, som tillkallats för att inom finansdepartementet biträda
med utredning angående orsakerna till försämringen av nykterhetstillståndet,
ha i sitt den 29 januari 1944 avgivna betänkande angående nykterhetstillståndet
under krigsåren föreslagit, att ett årligt reservationsanslag
av 30 000 kronor måtte anvisas till understödjande av vetenskaplig
forskning på alkoholfrågans område. Av punkten
241 i årets åttonde huvudtitel framgår, att centralförbundet för nykterhetsundervisning
gjort framställning om anvisande för budgetåret 1945/46 av
ett anslag av 30 000 kronor för sagda ändamål. Jag ansåg mig emellertid
i samband med äskande av anslagsmedel under ifrågavarande punkt icke
böra upptaga detta spörsmål till prövning på grund av dess sammanhang
med frågan om inrättande av ett medicinskt forskningsråd. I anslutning
härtill må framhållas, att de sakkunniga i sitt betänkande bland aktuella
forskningsuppgifter av i främsta rummet social eller militärmedicinsk
betydelse upptagit just alkoholforskningen. Jag förutsätter därför, att denna
fråga kommer att ägnas behörig uppmärksamhet från rådets sida och räknar
med att av det anslag, som vid bifall till mina i det följande framställda
anslagsyrkanden kommer att ställas till rådets förfogande för nästa
budgetår, ett belopp av minst 30 000 kronor kommer att disponeras för
forskning på alkoholfrågans område. Frånsett nu berörda fall synes det mig
icke lämpligt, att visst belopp på förhand bindes för ett bestämt forskningsändamål.
I detta sammanhang torde böra erinras örn att sakkunniga, vilka inom
ecklesiastikdepartementet tillkallats för att biträda med utredning och avgiva
förslag rörande ordnandet av den flygmedicinska forsknings-
och försöksverksamheten, i ett den 14 juni 1944
avgivet betänkande i ämnet bland annat föreslagit dels inrättandet av ett
särskilt centralt organ för ledning och samordning av det flygmedicinska
forskningsarbetet, vilket organ skulle benämnas flygmedicinska forskningsnämnden,
dels ock att vissa anslagsmedel skulle ställas till förfogande för
den flygmedicinska forsknings- och försöksverksamhetens bedrivande.
Forskningsnämnden, som föreslagits skola bestå av sju ledamöter, skulle
enligt de sakkunnigas förslag intaga en fristående ställning under ecklesiastikdepartementet.
Beträffande nämndens ställning till det medicinska
forskningsrådet har i sakkunnigbetänkandet rörande den flygmedicinska
forskningen framhållits, att ett ordnat samarbete mellan de båda organen
förslagsvis kunde erhålla den formen, att den flygmedicinska forskningsnämndens
ordförande inginge som medlem av det medicinska forskningsrådet.
De begärda anslagsmedlen äro avsedda att täcka dels engångskostnader
av i runt tal 670 000 kronor för anskaffande av viss apparatur
samt för vissa byggnadsarbeten m. m., dels ock vissa årliga kostnader till
ett sammanlagt belopp av omkring 143 000 kronor, varav 27 500 kronor
skulle belöpa på administrationskostnader för forskningsnämnden.
41
Statsutskottets utlåtande nr %36.
Emot förslaget om inrättande av en flygmedicinsk forskningsnämnd ha
erinringar gjorts av vissa av de i ärendet hörda myndigheterna. Salunda
ha chefen för flygvapnet och flygförvaltningen samt försvarets sjukvårdsförvaltning
funnit flera skäl tala för att den flygmedicinska forskningsnämnden
icke borde direkt underställas ett statsdepartement utan i stället
underordnas en lägre instans. De ha därvid funnit den bästa lösningen vara,
att den flygmedicinska forskningen inordnades under det medicinska forskningsrådet,
vilket lämpligen kunde ske i form av en särskild permanent
subkommitté under rådet.
Ehuru jag icke är beredd att nu taga ställning till samtliga de förslag,
som de sakkunniga rörande den flygmedicinska forskningen framlagt, vill
jag dock som min mening uttala, att det med hänsyn till det ändrade läge,
som uppstått genom förslaget om inrättande av ett medicinskt forskningsråd,
icke synes vare sig behövligt eller lämpligt att för den flygmedicinska
forskningen inrättas ett särskilt fristående organ, vilket förutom sina egentliga
arbetsuppgifter även skulle handha åtskilliga administrativa göromål.
Ehuru den flygmedicinska forskningen är av speciell art, är den dock en
form av medicinsk forskning och torde därför böra ledas av den auktoritativa
medicinska sakkunskap, som det föreslagna forskningsrådet ar avsett
att utgöra. Det synes lämpligt, att såväl frågan om den organisatoriska
form, som bör givas åt den flygmedicinska forsknings- och försöksverksamheten
inom rådets ram, som övriga av ifrågavarande sakkunniga
framförda förslag och synpunkter göras till föremål för övervägande inom
forskningsrådet, innan ärendet slutligt förelägges riksdagen. Jag anser därför
att, sedan forskningsrådet blivit tillsatt, åt detsamma bör uppdragas
att skyndsamt upptaga dessa spörsmål till behandling samt därefter till
Kungl. Majit inkomma med de förslag och anslagsäskanden, som kunna
finnas påkallade. Det kan givetvis ifrågasättas, huruvida det är principiellt
riktigt, att vid sidan av de anslagsmedel, som komma att ställas till det
medicinska forskningsrådets förfogande, särskilda anslag anvisas för speciella
forskningsområden inom medicinen. Från denna utgångspunkt är jag
exempelvis, efter samråd med chefen för försvarsdepartementet, icke beredd
att nu framlägga förslag örn anvisande av ett särskilt anslag till militärmedicinsk
forskning. Det torde emellertid få ankomma på rådet att närmare
överväga på vilket sätt medelsbehovet för dylik forskning lämpligen
bör tillgodoses.
Till stöd för yrkandet i motionen II: 603, att riksdagen måtte besluta om
forskningsrådets sammansättning i enlighet med de sakkunnigas förslag och
till följd därav beräkna anslaget till rådets förvaltningskostnader till av de
sakkunniga föreslagna 49 000 kronor, har anförts i huvudsak följande.
Olikheten mellan de sakkunnigas och propositionens förslag beträffande
rådets sammansättning gestaltar sig sålunda:
De sakkunniga . .
Propositionen . . .
Karolinska |
Uppsala |
Punds |
Veterinär- |
Tandläkar- |
institutet |
universitet |
universitet |
högskolan |
institutet |
3 |
2 |
2 |
2 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
Medicinal- styrelsen |
Armé- sjukvården |
Naturveten- skaperna |
Läkarsällskapet |
De sakkunniga .1 1
Propositionen ... 1 I
1
1
1
1
42 Statsutskottets utlåtande nr 236.
De sakkunnigas förslag rörande det medicinska forskningsrådets sammansättning
innebär att:
1. De enhetliga medicinska lärosätena, de två medicinska fakulteterna och karolinska
institutet, representeras av 7 ledamöter bland 14, ordföranden ej
inräknad.
2. De teoretiska medicinska disciplinerna och de praktiska ha en ungefär jämnstark
representation bland ledamöterna, valda av de egentliga medicinska
lärosätena.
3. Samtliga ledamöter utom ordföranden, chefen för medicinalstyrelsen eller
den han därtill förordnar och generalläkaren eller den han därtill förordnar
skola vara aktivt verksamma vetenskapliga forskare, som väljas på grund
av sina vetenskapliga förtjänster.
Vid valet av ett råd sammansatt i enlighet med propositionens förslag kunna
de ovan berörda synpunkterna icke finna beaktande. Något särskilt påpekande
angående ledamöternas vetenskapliga kvalifikationer göres ej heller i propositionen.
En sammanfattning av de nackdelar, som den i propositionen föreslagna
avvikelsen från de sakkunnigas förslag komme att medföra, skall här nedan
göras.
I propositionen föreslås med avvikelse från de sakkunnigas förslag att de
egentliga medicinska lärosätena, nämligen de två medicinska fakulteterna i
Uppsala och Lund samt karolinska institutet, skola ha endast en representant
vardera i det medicinska forskningsrådet, tillsammans således 3 utav forskningsrådets
9 ledamöter utöver ordföranden.
I sammansättningen för övrigt har endast den förändringen föreslagits, att
Svenska läkarsällskapets representant ersatts med en representant för den
medicinska forskningen utanför lärosätena samt att veterinärhögskolans representation
i likhet med de medicinska fakulteternas inskränkts till en ledamot.
Enligt detta förslag blir den rent medicinska sakkunskapen från de egentliga
medicinska lärosätena nedskuren med 60 procent, så att densamma får
endast 3 representanter bland forskningsrådets 9 ledamöter, ordföranden ej
inräknad.
En sådan anordning kan icke vara ändamålsenlig. Det medicinska forskningsrådet
får i sin verksamhet ständigt och jämt taga ställning till vetenskapliga
spörsmål bland annat inom fysik, kemi, biologi, fysiologi och patologi
förutom inom den kliniska medicinens alla olika discipliner. I sakens natur
ligger, att dessa äro ytterst svårbedömda. Vår tids långt drivna specialisering
kräver den bästa möjliga sakkunskap. Det är uppenbart att denna sakkunskap
måste eftersträvas även inom rådet. Ju större representation de egentliga
medicinska lärosätena ha inom rådet desto mera arbetsdugligt måste
det vara. Detta har också allmänt erkänts vid ärendets tidigare behandling.
De medicinska högskolorna betraktas som forskningens centralhärdar, och
den medicinska forskningen erkännes vara i huvudsak centraliserad till universitetens
teoretiska institutioner och kliniker. Det erkännes också, att de
medicinska läroanstalterna böra i första hand vara företrädda i rådet, vilket
med beaktande av att rådet skall vara ett organ för medicinsk forskning är
helt naturligt. Man kan ä priori räkna med att 4 eller 5 av de 9 ledamöterna
i det föreslagna mindre rådet icke kunna anses vara sakkunniga ens i något
av ovan uppräknade ämnen. Majoritetens ställningstagande måste sålunda i
så gott som varje fråga av större räckvidd grundas på annat än egen fack
-
Statsutskottets utlåtande nr 336.
43
marmainsikt hos rådsledamot erna. En bristande sakkunskap kan leda till att
förslag och forskningsprojekt understödjas, vilka redan av fackmännen utanför
forskningsrådets krets utdömts såsom ohållbara. Risken för ^sådana fataliteter
är desto större ju mindre den rent medicinska representationen är.
Såsom exempel på olägenheterna med den i propositionen föreslagna sammansättningen
av det medicinska forskningsrådet må anföras att karolinska
institutet och tandläkarinstitutet äro lika representerade i detsamma. Vid det
förra, där halva antalet av alla blivande läkare utbildas, funnos 1943 29 professorer,
8 laboratorer, 7 lärare, 16 assistenter och biträdande lärare och 65
docenter (lärare och biträdande lärare ej inräknade) förutom ett stort antal
amanuenser, vid tandläkarinstitutet 3 professorer, 6 laboratorer och 18 assistenter
och biträdande lärare samt inga docenten Ännu tydligare framträder
olikheten, örn det vetenskapliga arbetet på de olika hållen jämföres. Enligt
en av de sakkunniga gjord utredning utgåvos under de senaste tio åren före
1944 i Sverige omkring 7 400 medicinska publikationer och litterära meddelanden,
största delen av dem direkt eller indirekt emanerande från karolinska
institutet. Av dessa voro inom ämnesgruppen kemi 800, patologi 600, fysiologi
450, anatomi och histologi 350 och bakteriolog! 200, tillsammans omkring
2 400 inom de teoretiska disciplinerna. Inom den kliniska ämnesgruppen deklarerades
något över 5 000 publikationer d. v. s. inom medicin 2 000, inom kirurgi
1 100, röntgenologi och pediatrik vardera 450, psykiatri 260 och gynekologi
och obstetrik, neurologi, radiologi, oto-laryngologi samt opthalmologi
vardera 200. För samma tid deklarerades knappt 100 odontologiska arbeten
och 350 veterinärmedicinska.
Av vikt är att verksamheten inriktas på såväl teoretisk som praktisk klinisk
forskning. Erfarenheten visar, att det är den teoretiska forskningen, som kommer
med de stora nydaningarna. Den kliniska forskningen ger den förra anknytning
till sjukvården och utformar det medicinska handlandets principer.
Synbarligen i syfte att beakta detta önskemål ha de sakkunniga velat ge det
medicinska forskningsrådet en sammansättning, sorn. underlättar dess bedömande
av arbetsproblemen ur båda forskningsriktningarnas synvinkel. De
ha föreslagit att såväl från vardera av de två medicinska fakulteterna som
från veterinärhögskolan skall en ledamot företräda de teoretiska disciplinerna
och en de praktiska samt från karolinska institutet två företräda de teoretiska
disciplinerna och en de praktiska. Det senare av den anledningen att den teoretiska
medicinska forskningen vid karolinska institutet, landets största medicinska
högskola, intar en så framskjuten ställning bl. a. genom de forskningsinstitut
i biokemi, neurofysiologi, cellfysiologi, radiopatologi och radiofysik,
som äro knutna till institutet.
Genom att varje fakultet respektive karolinska institutet har en representant
för vardera forskningsriktningen bland rådsmedlemmarna får rådet en
intim kännedom om de personella och materiella förutsättningarna för forskning
inom respektive discipliner vid de olika högskolorna. En sådan insikt hos
rådet självt måste anses vara en förutsättning för lämpligt personval för de
speciella forskningsuppgifterna och för tillvaratagandet av forskarbegåvningarna.
Beaktas dessutom de vanskligheter, som alltid vidlåda bedömandet av
medicinska forskningsuppgifters värde, iir det uppenbart, att ett forskningsråd,
som genom sina egna ledamöter besitter en omfattande sakkunskap rörande
teoretisk och praktisk medicinsk forskning, iir mera arbetsdugligt än ett mindre
sådant utan denna sakkunskap.
Som framgår av vad här anförts är de sakkunnigas förslag beträffande
44
Statsutskottets utlåtande nr 236.
rådsledamöternas antal och rådets inbördes sammansättning synnerligen val
motiverat. Departementschefens invändning att rådet skulle bli mera arbetsdugligt
med mindre antal ledamöter bör icke tillmätas så stort värde. Universitetens
medicinska lärarkollegier äro i regel något större korporationer
än sakkunnigförslagets forskningsråd, och dessa ha vid sina sammanträden
ofta att tega ställning till likartade spörsmål. Veterligen har kollegiets storlek
icke utgjort något hinder för dess arbete. Däremot kan det med säkerhet framhållas
att allvarliga olägenheter kunna uppstå med ett råd, sammansatt enligt
departementschefens förslag.
Även beträffande anslagsfrågor synes de sakkunnigas förslag väl avvägt.
Kungl. Majit har nedsatt det föreslagna beloppet 49 000 kronor till 40 000
kronor. Att av enbart sparsamhetsskäl biträda Kungl. Maj:ts förslag torde vara
otänkbart. Även örn posten »rese- och traktamentsersättning till ledamöterna»
får höjas något i ett råd med flera ledamöter torde »kostnader för särskilda
utredningar m. m.» ingalunda bli mindre i ett råd med färre ledamöter.
Motionerna 1:151 och II: 186.
I de likalydande motionerna 1:151 och II: 186, vari hemställts örn utredredning
rörande behovet av och formerna för en av statsmakterna understödd
arbetsfysiologisk forskning, har anförts bland annat följande.
Det är ett samhällsintresse ur såväl humanitära som nationalekonomiska
synpunkter, att den mänskliga arbetskraften icke användes i sådana former,
att den arbetandes hälsa skadas. Olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar
kosta varje år vårt land enorma belopp — enbart förlusterna genom olycksfall
kosta per år 12 miljoner arbetsdagar — och åtgärder ha vidtagits för
att minska olycksfallen och skapa en bättre yrkeshygien. Såväl många
olycksfall som många sådana sjukdomar, vilka hittills inte med säkerhet
kunnat hänföras till yrkessjukdomarna, torde emellertid bero på en företeelse,
vars uppkomst hittills i vårt land i mycket ringa utsträckning varit
föremål för vetenskapligt studium, nämligen de funktionella försämringar,
som i akut form bruka kallas trötthet och i kronisk form slitenhet. Trötthet
och slitenhet kunna ha sin orsak i ett alltför tungt arbete, i ett alltför uppdrivet
tempo, i ensidigt repetitivt arbete, i för korta eller olämpligt placerade
raster och andra omständigheter.
_ Arbetsfysiologien är den vetenskap, som söker utforska kroppens funktionella
tillstånd och förändringar under arbetet. I flera länder ha speciella
forskningsinstitut för arbetsfysiologi inrättats, såsom Kaiser Wilhelm Institut
flir Arbeitsphysiologie i Tyskland, National Research Committee for
Industrial Fatigue i England, Fatigue Laborator i Boston, USA, arbetsfysiologiska
instituten i Moskva och Charkov m. fl. Genom anslag från stat
och enskilda har i dessa länder den medicinska vetenskapen fått möjlighet
att tillämpa fysiologien på yrkesarbetet. I vårt land har speciell arbetsfysiologisk
forskning påbörjats 1941 med ekonomiskt stöd av Värmlands
skogsarbetsstudier, och undersökningar ha sedan dess utförts eller pågå förutom
vid skogsbruk och delvis järnindustri i Värmland även vid jordbruksarbete,
Sandvikens järnverk och Hemmens forskningsinstitut.
Vid de arbetsfysiologiska undersökningarna begagnar man dels direkta
och dels indirekta metoder. De direkta metoderna innefatta undersökningar
av kroppsfunktionerna under arbetet. Däri ingå rörelseanalyser i syfte att
Statsutskottets utlåtande nr 236.
45
utforska optimala rörelser vid yrkesarbete. Man mäter t. ex. energiförbrukningen
och verkningsgraden under arbetets olika faser och vid olika arbetsställningar
och de anspråk, som arbetet ställer på olika organs funktioner.
Undersökningarna syfta vidare till att uppspåra och mäta alla symtom av
försämringar i hela kroppens och alla dess organs funktionstillstånd, d. v. s.
vad man brukar kalla trötthet eller slitenhet. I de engelsktalande länderna
plägar också arbetsfysiologien kallas »trötthetsstudier».
De indirekta metoderna omfatta undersökningar av arbetsresultatet, tidsstudier,
statistik över yrkesval, morbilitet och mortalitet. Dessa metoder
kunna endast ge resultat beträffande stora grupper av individer. De direkta
metoderna ge däremot möjlighet att undersöka den enskilde arbetarens
funktionella tillstånd och utveckling. Genom de direkta metoderna kan
man tidigare upptäcka skadliga inverkningar, medan de indirekta metoderna,
huvudsakligen sjukdoms- och dödlighetsstatistik, dels arbeta med stora
felkällor, dels möjliggöra upptäckter av skadeverkningar först efter långa
tidsperioder, varigenom en ändring av arbetsbetingelserna ofta kommer för
sent.
Den arbetsfysiologiska forskningens metoder bero av arbetets art. Vid
tungt arbete står påfrestningen på organismen i nära samband med energiförbrukningen,
vilken på tillförlitligt sätt kan mätas. Skogs- och lantarbete
samt tyngre arbete inom industrien ha blivit det område, som de arbetsfysiologiska
studierna speciellt ägnat sig åt. För fysiologisk rationalisering av
lättare arbete ha hittills i huvudsak använts indirekta metoder, i första
hand produktionsundersökningar, som med stor framgång bedrivits av engelska
fysiologer vid Industrial Fatigue Research Board.
Docent Y. Zotterman framhåller om arbetsfysiologien bland annat följande:
»Som
den österrikiske fysiologen Durig i sitt stora arbete över arbetströtthet
framhåller, är frånvaron av en minskning i produktionen icke något
absolut tillförlitligt tecken på att trötthet ej föreligger, då börjande trötthet
kan kompenseras med förstärkta viljeimpulser. Dock kan man i mångå
fall draga positiva slutsatser som t. ex. för att nämna ett av de vanligaste
fallen, när den absoluta produktionen nästan alltid stiger viel en minskning
av arbetstiden. Man är ju också benägen att tro, att en 9 timmars arbetsdag
är hälsosammare än en 11 timmars arbetsdag. Avgörande bevis härför
kan endast en sjukdoms- och dödlighetsstatistik i vissa fall lämna, och en
dylik förutsätter ett mycket stort material, omfattande ett stort antal arbetare
och tidsperioder på åtskilliga decennier. Om ihållande trötthet i
längden kan kompenseras genom ökade viljeimpulser, synes dock högst
problematiskt. Vid lättare arbete, där de totala energiutgifterna äro ringa,
gäller det framför allt, att man undviker arbetsformer som lätt ge upphov
till strängt lokaliserad trötthet. För detta ändamål måste arbetsfysiologien
begagna sig av nyare och förfinade metoder, som kunna giva upplysningar
örn den direkt engagerade nevromuskulära mekanismens funktionstillstånd.
—
De direkta metoderna angivas av den berömde tyske arbetsfysiologen
Atzlcr på följande sätt:
1) Egentlig arbetsfysiologisk rationalisering.
2) Fysiologiska anlagsurval.
3) Bekämpande av trötthet.
46
Statsutskottets utlåtande nr 236.
Då arbetsfysiologisk rationalisering och anlagsurval i och för sig innebära
ett indirekt bekämpande av trötthet, så bör med direkt bekämpande av
trötthet endast innefattas sådana metoder, som tillåta uppspårandet av en
insmygande trötthet och därpå grundade förebyggande åtgärder. Den trötthet,
som uppkommer vid yrkesarbete, är av två slag. Vid lättare arbete är
den uteslutande lokaliserad till nervsystemet, vilket betyder en försämrad
impulsöverföring från centrum till periferien. Vid tungt arbete adderar sig
till den nervösa tröttheten den muskulära, vilket innebär en försämrad
funktion i själva muskulaturen. Det är endast för denna senare form av
trötthet, som vi äga tillförlitliga metoder, som möjliggöra att vi kunna upptäcka,
när den sätter in. När det gäller lättare arbete ha vi sålunda indirekta
metoder som tidsstudier och rörelsestudier, vilka kunna upplysa oss om
arbetets kvantitativa och kvalitativa resultat samt huruvida rörelserna
undergå någon påtaglig förändring. I vissa fall kunna psykotekniska metoder
dessutom vara av stort värde. Att trötthet uppkommer mot slutet av
arbetspassen är naturligt och behöver ej uppfattas som varande skadligt
om endast den till förfogande stående vilotiden är tillräcklig för att få tröttheten
att försvinna. Vid industriarbete uppstår faran stundom just i en
mycket långsamt förlöpande nötning, när arbetskraften tages i anspråk
alltför länge i mycket specialiserade arbetsformer.»
Om de hittills i Sverige utförda fysiologiska undersökningarna av yrkesarbete
kan i korthet nämnas följande.
På värmländska skogsarbetare utförda undersökningar av energiförbrukningen
under skogsarbetes olika huvudformer, som utförts 1941 och 1943,
ha visat, att energiförbrukningen under skogsarbetet ligger omkring 9 keaj
per minut, d. v. s. ungefär 7 gånger viloomsättning. Med ledning av de genom
respirationsförsök under arbetet i skogen utförda energimätningarna
var det möjligt att beräkna den totala energiförbrukningen per dygn. Det
visade sig då, att en skogsarbetare, som håller 8 XA timmes arbetstid i skogen,
måste beräknas komma upp i en förbrukning av cirka 5 700 kcal per
dygn. Samtidigt utfördes försök att mäta arbetarens verkningsgrad vid de
olika arbetsformerna. Anmärkningsvärt var därvid, att barkningen synes
försiggå med mycket låg verkningsgrad (4 å 5 procent), medan kapning med
bågsåg utföres med verkningsgraden 10—12 procent. Då barkningen ofta
upptar 50 procent av arbetstiden vid timmerhuggning, inses lätt betydelsen
av att här införa rationellare metoder.
I anslutning till dessa energimätningar under arbetet i skogen utfördes
sedermera i flera etapper kostundersökningar på skogsarbetare och deras
hushållsmedlemmar. En undersökning av värmländska skogs- och valsverksarbetares
näringsförhållanden 1942 visade, att skogsarbetarna hade
stora svårigheter att leva inom ramen för gällande ransoneringar. Skogsarbetarnas
energiförbrukning förhöll sig till valsverksarbetarnas som 3 till
2. Efter undersökningens slutförande beslutade livsmedelskommissionen en
höjning av skogsarbetarnas ransoner av mjöl, fläsk och matfett motsvarande
320 kalorier per dag.
I en undersökning av blodsockerhalten under skogsarbete påvisades, att
under skogsarbete en så betydande blodsockerminskning kan ske, att den
påverkar effektivitet och olycksfallsrisk, trots till synes tillräckligt antal
pauser och måltider. Genom upprepad tillförsel av små sockerkvantiteter
under arbetet, utöver måltiderna, kunde sockerhalten hållas på en betryg
-
Statsutskottets utlåtande nr 236.
47
gande nivå. Slutsatser kunde även dragas beträffande arbetsdagens indelning.
För närvarande pågå vid Arbetsfysiologiska undersökningens försöksstation
i Värmland försöksserier omfattande a) rörelsestudier, avsedda att
utforska lämpligaste arbetsrörelser och arbetsställningar vid skogsarbete,
b) försök att utröna lämpligaste planering av arbetsdagen i skogen.
Vid undersökningar, utförda vid Hemmens forskningsinstitut, kunde jämförelser
anställas beträffande energiförbrukningen vid olika bänkhöjder vid
bakning och diskning samt vid olika arbetsmetoder för rengöring av trägolv,
korkmatta och parkettgolv.
Såsom framgår av ovanstående, har arbetsfysiologien i andra länder ansetts
vara ett medicinskt forskningsområde, värt samhällets stöd. I framtiden
torde denna forskningsgren komma att tillmätas ökad betydelse, dels
emedan nya forskningsmetoder här liksom på andra områden torde komma
att upptäckas, dels emedan de humanitära synpunkterna på arbetskraftens
användning torde komma att ges ökat utrymme och dels emedan det ekonomiska
kravet på hushållning med arbetskraften gör sig allt mera gällande.
Redan nu synes det uppenbart, att arbetsfysiologiens resultat kan gagna de
arbetande, näringslivet, arbetsmarknadens organisationer, yrkesinspektionen,
den yrkeshygieniska forskningen vid institutet för folkhälsan samt yrkesval
och yrkesutbildning.
Hushållandet med arbetskraften är på lång sikt till fördel för hela samhället
och även i lika hög grad fördelaktigt för parterna på arbetsmarknaden.
Vissa på kortsiktiga synpunkter beroende motsättningar kunna emellertid
befaras, emedan det av naturliga skäl kan bli så, att en arbetsgivare i första
hand intresserar sig för de möjligheter till höjning av arbetsprestationen,
som arbetsfysiologien öppnar, medan hans arbetare kunna, väntas framför
allt hävda hälsosynpunkten. Härur kunna framkomma skilda värderingar
av såväl forskningens inriktning som dess resultat. Örn de arbetsfysiologiska
studierna sprida sig inom näringslivet, är det därför tänkbart, att irritation
kan uppstå, i den mån arbetsfysiologien icke erhåller en fullt oberoende och
opartisk ställning. Detta är ytterligare ett skäl för samhället att stödja
denna forskning.
Tills vidare arbetar den arbetsfysiologiska forskningen i vårt land väsentligen
med vissa begränsade uppgifter, för vilka enskilt understöd kan erhållas.
Det är tänkbart, att nya sådana uppgifter tid efter annan anmäla
sig. Arbetets natur torde dock i huvudsak vara sådan, att bästa resultat
endast kan nås genom planering på .längre sikt. Det förefaller osannolikt,
att enskilt kapital kommer att stå till buds för sådan för längre tidrymd
planerad forskning.
Om vid utredning skulle befinnas lämpligt, att forskning på detta område
bedrives med statens stöd, är det tänkbart, att stödet skulle få den
formen, att ett arbetsfysiologiskt institut upprättades t. ex. i anslutning till
karolinska institutets fysiologiska institution eller statens institut för folkhälsan.
Det vore i så fall önskvärt, att statsmakterna kunde ta ställning till
frågan, innan karolinska institutets planerade nybyggnader äro uppförda.
Statsutskottet har i vederbörlig ordning infordrat utlåtanden över ifrågavarande
motioner från medicinalstyrelsen, som hört medlemmen av sitt vetenskapliga
råd, projessorn G. Liljestrand, universitetskanslern, som hört
48
Statsutskottets utlåtande nr 236.
de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt karolinska institutets
lärarkollegium, ävensom statens institut för folkhälsan, varjämte tillfälle
att yttra sig beretts Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i Sverige. Av yttrandena inhämtas i huvudsak följande.
Medicinalstyrelsen: I anslutning till vad professor Liljestrand sålunda
anfört får medicinalstyrelsen framhålla, att de för bedömande av hithörande
frågor redan nu tillgängliga resurserna i vårt land måste betecknas som
otillräckliga. För det omfattande delvis nya forskningsområde, som här avses,
synes sålunda böra närmare klarläggas, huruvida och i vad män särskilda
arbetskrafter böra härför avdelas vid redan bestående institutioner
eller om ett speciellt forskningsinstitut efter utländskt mönster bör inrättas
liksom ock frågan örn den arbetsfysiologiska forskningens samordnande
med och samverkan med såväl allmän medicinsk som rent teknisk forskning
bör närmare utredas.
I det av professorn G. Liljestrand avgivna yttrandet anföres bland annat
följande.
Ingen annan faktor ställer tillnärmelsevis så stora krav på kroppens skilda
organ och funktioner som det kroppsliga arbetet. Dess återverkan i första
hand på muskelapparaten och därigenom på ämnesomsättningens storlek
och som följd därav på andning, blodomlopp, blod, nervsystem, sinnesorgan
etc. är av genomgripande art. Därför kommer studiet av muskelarbete
alltid att intaga en central roll inom fysiologien. Det är emellertid
uppenbart, att det utomordentligt vidsträckta område, som arbetsfysiologien
utgör, icke kan i mer än mycket begränsad omfattning bliva föremål
för forskning och undervisning på våra universitetsinstitutioner. Dessa ha
som sin huvuduppgift att skapa grundvalen för den blivande läkarens verksamhet
och måste därför söka ge en möjligast allsidig bild av kroppens
funktioner i friskt tillstånd och framför allt söka bidraga till förståendet av
de mekanismer, som reglera dessa funktioner — det är ju rubbningar i dessa
regulationsanordningar, som framför allt prägla sjukdomen. Blott i mycket
ringa grad kan man på dessa institutioner syselsätta sig med den egentliga
arbetsfysiologien. I vårt land finnes visserligen sedan några år tillbaka
vid gymnastiska centralinstitutet en specialprofessur i kroppsövningarnas
fysiologi, och området för denna befattning står onekligen i ett nära samband
med arbetsfysiologien, sådan den torde avses i motionen. Men även
för denna professur gäller, att den omöjligt kan räcka till för hela det väldiga
området, även om innehavaren sannolikt kan påtaga sig vissa begränsade
uppgifter där. I första hand är professuren vid gymnastiska centralinstitutet
avsedd att söka ernå en teoretisk fördjupning av kännedomen örn
arbetets allmänna återverkan på kroppen. Därtill kommer den speciella anpassningen
till olika idrottsgrenar, ävensom till gymnastiken i dess skilda
former. Det är därför icke att förvänta, att man inom ramen för denna
professur skall kunna i behövlig utsträckning få hjälp med de mångå och
skiftande praktiska uppgifter, som arbetsfysiologien erbjuder. Dit höra således
i första hand specialstudier över de verkningar, som bestämda former
av arbete, sådana de förekomma ute i livet, utöva på kortare och längre
sikt, vidare undersökningar över de optimala betingelserna för arbetets utförande
för att det skall ge gott resultat såväl med hänsyn till produktions
-
Statsutskottets utlåtande nr ''£36.
49
utbytet som med tanke på arbetarens hälsa och arbetsglädje, ävensom klarläggandet
av de principer, som böra läggas till grund för yrkesurvalet. Området
är utomordentligt rikt och praktiskt betydelsefullt. Trots de talrika
undersökningar, som redan föreligga på skilda håll och vilka bland annat
redovisas i ett flertal facktidskrifter, såsom »Arbeitsphysiologie» och »Le
Travail Humain», men även i särskilda handböcker, i parlamentsrapporter
etc., befinna vi oss utan tvivel blott i början av denna forskning. Metoder
finnas i stort antal utarbetade för en råd skilda ändamål, och i övrigt kunna
de förväntas följa dem, som användas inom andra grenar av fysiologien,
men uppgifternas stora antal och praktiska inriktning göra det helt naturligt,
att man för deras bearbetande vidtager särskilda åtgärder. Det gäller
här i exkvisit bemärkelse tillämpad fysiologi. De erhållna resultaten äga i
regel ett begränsat teoretiskt värde, varför man ej kan räkna med att de i
erforderlig utsträckning komma att bliva föremål för fackfysiologernas bearbetning,
om ej extraordinära åtgärder vidtagas för att underlätta och befrämja
en sådan utveckling.
Med hänsyn till att vårt folks arbetskraft och arbetsskicklighet utgör
den kanske viktigaste källan för välståndet i landet, synes det i hög grad
påkallat, att betingelser för ett framgångsrikt studium av arbetsfysiologien
skapas. Detta ligger i såväl arbetsgivarnas som arbetarnas intresse. Det
torde icke dess mindre vara olämpligt att helt överlämna områdets bearbetning
till det privata initiativet. Därigenom uppstå lätt konflikter, som lättare
kunna undgås, örn undersökningarna drivas på vetenskapligt-objektiv
grundval och utan ekonomiskt eller annat beroende av de intresserade parterna.
Ett typiskt exempel erbjuder spörsmålet örn de moderna rationaliseringssträvandena,
som utgått från det bekanta Taylor-systemet och utvecklats
i olika riktningar. Att en rationalisering kan medföra förbättrat arbetsresultat,
är otvivelaktigt, men det är därvid absolut nödvändigt att fästa
den största uppmärksamhet vid den mänskliga organismens reaktioner, det
gäller följaktligen att tillse, att rationaliseringen icke leder till förslitning
av kroppen eller delar därav och att skydda mot dylika skador, eller, i den
män de trots allt likväl uppkomma, lämna erforderlig kompensation. Detta
praktiskt utomordentligt viktiga problem kan efter min mening icke lösas
på ett tillfredsställande sätt utan intensiv medverkan av fysiologisk forskning.
Det torde i detta sammanhang också böra framhållas, att kännedom örn
det sätt, på vilket kroppen under skilda betingelser reagerar för kroppsarbetet,
är av vikt även för arbetsledare, varför den arbetsfysiologiska
forskningen torde böra förenas med viss undervisning härvidlag.
På grundvalen av vad jag sålunda anfört får jag livligt tillstyrka den i
motionen begärda utredningen. Vid en eventuell utredning bör beaktas, att
den arbetsfysiologiska forskningen bör intimt samarbeta med medicinsk
forskning i allmänhet och annan fysiologisk forskning i synnerhet, liksom
den bör uppehålla kontakt även med den rent tekniska forskningen.
Universitetskanslern har funnit synnerligen önskvärt, att en utredning
rörande här ifrågavarande spörsmål kommer till stånd. Därest ett statligt
medicinskt forskningsråd kommer att inrättas, synes utredningen kunna
anförtros åt detta organ.
T yttrandet från medicinska jakidteten i Uppsala framhålles, att vid utredningen
även bitr beaktas, i vad mån redan bestående institutioner genom
speciella anslag kunna beredas ökade arbetsmöjligheter.
Bihang till riksdagens protokoll 0 sami. Nr 333—236.
4.
50 Statsutskottets utlåtande nr 236.
Inom fakulteten har följande särskilda yttrande avgivits av professorn
D. E. Holmdahl:
Det är utan vidare klart, att den arbetsfysiologiska forskningen måste
sägas ha den största betydelse såväl från humanitär som nationalekonomisk
synpunkt. Den har i vårt land hittills varit i hög grad försummad. Man
måste därför med största tillfredsställelse hälsa det initiativ, som franxkommer
i motionen. Frågan gäller närmast omfattningen och inriktningen av
den ifrågavarande arbetsuppgiften.
Motionärerna avse, att endast det yrkesmässiga rutinarbetet skall bli
föremål för beaktande. Frågan är, om uppgiften skall begränsas endast härtill.
Enligt min mening böra även gymnastikens och idrottens kroppsrörelser
indragas i den kommande arbetsfysiologiska forskningens arbetsuppgifter.
Att detta är i hög grad önskvärt och påkallat ligger i öppen dag. Man behöver
här endast hänvisa till den stora betydelse, landets gymnastik och
idrott har för ungdomens sysselsättning, utveckling och hälsa. Framför allt
har den svenska idrotten vuxit fram till en folkrörelse av en imponerande
omfattning. För den initierade står det fullt klart, att reglerande krafter
måste ingripa även på detta område. Detta kan endast ske genom en syste
matiskt inriktad forskning på de kroppsrörelser, som äro typiska för de olika
grenarna av gymnastik och idrott. Sker icke detta, är det fara värt, att
framför allt vissa former av idrott i det långa loppet kan komma att utvecklas
till en skadegörande faktor för folkhälsan. Vissa amerikanska undersökningar
tala här sitt tydliga språk. Därför måste det allmänna reglerande
ingripa.
Bestämmes arbetsuppgiftens omfattning på det sätt, som ovan antytts,
bör den föreslagna forskningsuppgiften vidgas till att omfatta kroppsrörelsernas
fysiologi. Detta motiverar, att denna arbetsuppgift upptages som en
speciell forskningsgren vid landets trenne medicinska utbildningsanstalter.
I Uppsala har denna utveckling redan förberetts. Från akademiskt
idrottshåll har sedan länge det önskemålet stått klart, att kroppsrörelsernas
fysiologi förtjänar att bli föremål för en särskild forskning, och redan
för 10 år sen framfördes från detta håll förslaget, att universitetet borde utverka
en särskild professur för denna arbetsuppgift. Frågan har också diskuterats
inom universitetsledningen, men längre har det hittills icke kommit.
Från akademiskt idrottshåll har dessutom påpekats, att förhållnadena i
universitetsstäderna lämpa sig särskilt för denna utveckling. I Uppsala äro
förhållandena särskilt gynnsamma. Där finnes redan en gymnastik- och
idrottsinstitution, som lämpligen borde knytas till detta forskningsinstitut.
Även gymnastik- och idrottslärarnas arbete borde sortera under denna verksamhet.
I Uppsala planeras redan upprättandet av en hälsovårdsbyrå för
den studerande ungdomen i anslutning till gymnastikinstitutionen. Även
denna bör sortera under detta forskningsinstitut.
Under hänvisning till det ovan sagda får jag varmt tillstyrka, att den
föreslagna utredningen snarast möjligt kommer till stånd och att den utvidgning
av arbetsuppgiften, som ovan skisserats, blir föremål för ett allsidigt
bedömande. Enligt min mening är frågan, som förut antytts, av så
stor betydelse, att tre professurer, anslutna till landets trenne medicinska
utbildningsanstalter, äro väl motiverade. Professuren vid gymnastiska cen
-
Statsutskottets utlåtande nr 236.
51
tralinstitutet i kroppsövningarnas fysiologi och hygien har sin stora betydelse,
men dess ställning bör givetvis i detta större sammanhang omprövas.
Medicinska jakulteteji i Lund har uttalat följande. I vårt land med dess
högt utvecklade industri och skogsbruk skulle arbetsfysiologisk forskning
kunna bli ett främjande led i utvecklingen. Våra vetenskapliga institutioner
ha icke i önskvärd utsträckning kunnat lämna bidrag inom detta såväl
praktiskt som vetenskapligt synnerligen betydelsefulla arbetsområde. Detta
sammanhänger med bristen på skäligt avlönade befattningar för vetenskapliga
specialister, bristen på anslagsmedel och avsaknaden av en central institution
för planläggning av arbetsfysiologisk forskning.
Proposition väntas i maj rörande inrättandet av ett statligt medicinskt
forskningsråd. Fakulteten vill erinra örn att den motsvarande engelska
organisationen, Medical Research Council, har permanenta subkommittéer
för arbetsfysiologi och för »Industrial Psychology». Fakulteten vill för sin
del förorda att Kungl. Majit uppdrager åt det förmodligen i höst konstituerade
statliga medicinska forskningsrådet att utarbeta riktlinjer och i övrigt
vidtaga erforderliga åtgärder för att främja arbetsfysiologisk forskning.
Fakulteten önskar framhålla att en vetenskaplig verksamhet av denna
art för att uppnå verkligt vägande resultat kräver betydande anslagsmedel,
vilka dock synas små i jämförelse med den vinning som sådan forskning
kan ge samhället.
I yttrandet av karolinska institutets lärarkollegium har anförts följande.
Arbetsfysiologiska undersökningar bedrivas sedan åtskilliga år i ett flertal
större länder vid särskilda för detta ändamål inrättade forskningsinstitut.
Denna forskning är av mycket stor såväl praktisk som teoretisk betydelse.
Genom en systematisk prövning av de fysiologiska betingelserna för
tyngre muskelarbete av olika slag liksom för andra former av arbete synas
betydande fördelar vara att vinna med hänsyn till ett rationellt användande
av mänsklig arbetskraft.
En sådan forskning synes kunna gripa över på mycket vidsträckta områden
och omfatta t. ex. dels arbetsfysiologisk rationalisering i egentlig mening,
dels undersökningar i avsikt att bekämpa uppträdande trötthetssymtom
och ytterligare att uppställa normer för urval av personer, lämpade för
olika former av arbete.
Genom de hittills vunna resultaten ha våra kunskaper på detta område
väsentligt vidgats och praktiskt viktiga tillämpningar kunnat göras. Även
här i landet ha sådana undersökningar på privat initiativ företagits; härvid
kunna t. ex. nämnas de försök som företagits med stöd av Värmlands skogsarbetsstudier
i samarbete bland annat med karolinska institutets fysiologiska
institution. Dessa försök, som givit åtskilliga intressanta resultat och
bland annat lett till en adekvatare tilldelning av ransonerade livsmedel för
vissa grupper av tungt arbetande, ha visat att goda förutsättningar för sådan
forskning föreligger i vårt land. Andra undersökningar, som utförts vid
Hemmens forskningsinstitut, ha likaledes givit beaktansvärda resultat, som
riktigt utnyttjade böra kunna leda till arbetssparande åtgärder i hem och
på andra verksamhetsfält.
Med hänsyn till det stora allmänna intresse, som arbetsfysiologiska studier
innebära för landet, och då sådan verksamhet visat sig kunna medföra
värdefulla resultat, vill kollegiet för sin del livligt tillstyrka att en utredning
kommer lill stånd rörande behovet av och formerna flir en av statsmakterna
understödd arbetsfysiologisk forskning. Samtidigt vill lärarkollegiet förorda,
52
Statsutskottets utlåtande nr 236.
att denna utredning uppdrages åt det planerade statliga medicinska forskningsrådet,
varom kunglig proposition väntas i maj innevarande år, med
hänsyn till att ifrågavarande utredning klart synes falla inom rådets verksamhetssfär.
Statens institut för folkhälsan: Vid anmälan av proposition nr 139 till
1938 års riksdag angående inrättande av ett statens institut för folkhälsan
uppdrog föredragande statsrådet i huvudsaklig överensstämmelse med ett
av särskilda sakkunniga utarbetat förslag (Stat. off. utr. 1937: 31) riktlinjerna
för verksamheten vid institutets yrkeshygieniska avdelning. Däri framhölls
bland annat att det var angeläget att skilda yrkessjukdomar och -skador
bliva föremål för närmare undersökningar liksom även tröttheten inom
skilda yrkes- och arbetsformer; detta senare med särskild tanke på att de
moderna rationaliseringssträvandena ställde allt hårdare krav på individens
prestationsförmåga. Yrkeshygienen kunde emellertid icke begränsa sig härtill.
För bedömande av arbetsförhållandena inom skilda yrkesområden har
ett starkt behov framträtt att äga kännedom örn det inflytande, som vissa
allmänna arbetsvillkor utöva på därunder arbetande. Detta gäller sålunda
problemet om minderårigas och kvinnors arbete och arbetstiden samt frågan
om skiftarbetets inverkan på hälsotillståndet. Enahanda är förhållandet beträffande
arbetstidsproblemen i allmänhet, däri inbegripen frågan om rationell
updelning av tiden i arbete, raster och vila, arbetarnas beroende av social
miljö, bostad, föda o. s. v. Härvid erfordras i stor utsträckning fortlöpande
undersökningar av större arbetargrupper under längre tidsperioder.
Under sin verksamhet har institutets yrkeshygieniska avdelning först
under de senaste åren och i relativt liten omfattning kunnat påbörja trötthetsundersökningar.
Detta sammanhänger med dels att av krisen betingade
förhållanden på arbetsplatserna i avsevärd utsträckning lagt hinder i vägen
för fältundersökningar, dels att ännu mer trängande problem — väsentligen
inom yrkessjukdomarnas område — fordrat sin lösning. Avsikten är emellertid,
att i den mån det är möjligt, i fortsättningen utföra dylika arbetsfysiologiska
undersökningar i större utsträckning. På grund av det ökade arbetet
inom yrkeshygienens övriga områden, vilka nästan helt tagit personalens
arbetsförmåga och avdelningens laboratorieutrymmen i anspråk, torde det
bliva nödvändigt att för ett rationellt bedrivande av den arbetsfysiologiska
forskning, som under alla förhållanden måste utföras vid avdelningen, anställa
särskilt utbildade arbetskrafter. Därtill torde en viss utvidgning av
avdelningens lokaler erfordras.
Motionärerna framhålla, att arbetsfysiologisk forskning utöver för yrkeshygienen
är av betydelse i åtskilliga andra avseenden, t. ex. med hänsyn till
arbetsmetodernas rationalisering i syfte att erhålla ökat utbyte. I viss utsträckning
kan arbetsfysiologisk forskning komma att tjäna andra syften
än yrkeshygieniska. Huruvida dylika intressen kunna få sina berättigade
önskemål tillgodosedda genom den arbetsfysiologiska forskning, som under
alla förhållanden måste komma till stånd vid institutet, undandrager sig styrelsens
säkra bedömande.
Svenska arbetsgivareföreningen: Såsom av motionerna framgår, har initiativ
till arbetsfysiologisk forskning i vårt land tagits inom det enskilda näringslivet,
och denna forskning bedrives, under namn av Arbetsfysiologiska undersökningen,
alltjämt med näringslivets stöd. Motionärerna ha i korthet lämnat
en redogörelse för hur detta forskningsarbete varit upplagt och vilka resultat
Statsutskottets utlåtande nr 236.
53
det lämnat. Föreningen ingår därför här ej närmare på denna del av frågan.
Därest utskottet skulle önska kompletterande upplysningar härutinnan, kunna
sådana erhållas från Värmlands skogsarbetsstudier, Filipstad.
Motionärerna synas ej finna det tillfredsställande, att den arbetsfysiologiska
forskningen i fortsättningen utövas i nuvarande former, utan förorda, att forskningen
skall omhändertagas av staten. Föreningen vill här något granska de
skäl, varpå detta yrkande grundar sig.
Det första skäl, som åberopas, är, att arbetsfysiologien i andra länder ansetts
vara ett medicinskt område värt samhällets stöd. Detta är givetvis i och för
sig riktigt., men det är knappast möjligt att i detta förhållande se ett avståndstagande
från tanken, att dylik forskning lämpligen kan bedrivas på annat sätt
än av staten själv.
Motionärerna göra vidare gällande, att vissa på kortsiktiga synpunkter beroende
motsättningar i denna fråga kunna befaras, »emedan det av naturliga
skäl kan bli så, att en arbetsgivare i första, hand intresserar sig för de möjligheter
till höjning av arbetsprestationen, som arbetsfysiologien öppnar, medan
hans arbetare kunna väntas framför allt hävda hälsosynpunkten.» Av det antagandet
att sådana motsättningar kunna uppstå, draga motionärerna den
slutsatsen, att arbetsfysiologien måste erhålla en oberoende och opartisk ställning,
varmed motionärerna tydligen åsyfta, att den bör omhändertagas av staten.
Med anledning härav vill föreningen först framhålla, att man från industriens
sida icke lägger några kortsiktiga synpunkter på denna fråga. Man är
inom industrien van att planera på lång sikt. Enligt föreningens mening äro
de båda nämnda synpunkterna väl förenliga; arbetarens hälsa och välbefinnande
är ju en förutsättning för en god arbetsprestation i längden. Det är just
i medvetandet om detta förhållande, som näringslivet tagit initiativet till arbetsfysiologisk
forskning i vårt land. Det torde för övrigt icke kunna göras gällande,
att de arbetsfysiologiska studierna, sådana de bedrivits här i landet,
kunna lämna rum för sådana anmärkningar, som motionärerna antyda. Tvärtom
framgår det ju redan av motionen, att de studier, som hittills bedrivits,
varit ägnade att gagna arbetarna i minst lika hög grad som företagarna.
Vidare framhålla motionärerna, att bästa resultat av den arbetsfysiologiska
forskningen endast kunna nås genom planering på längre sikt. Det förefaller
osannolikt, anföra motionärerna, att enskilt, kapital kommer att stå till
buds för sådan för längre tidrymd planerad forskning, och de åberopa även
detta som skäl för att den skulle övertagas av staten. Det är naturligt, att
man i början av denna verksamhet inskränkt den till att avse vissa begränsade
uppgifter. Avsikten har dock varit, att den, sedan vägledande erfarenheter
vunnits, skulle utvidgas. Föreningen anser i motsats till motionärerna, att man
kan utgå från att enskilt kapital kommer att stå till förfogande även för sådan
på längre sikt bedriven forskning.
Det framgår redan av vad som nu sagts, att föreningen icke anser det lämpligt,
att den arbetsfysiologiska forskningen övertages av staten. Detta beror
helt på att föreningen är övertygad örn att ett sådant förfarande icke skulle
gagna saken. Som det nu är, står den arbetsfysiologiska forskningen mitt uppe
i arbetslivet. Detta torde vara förklaringen till att denna forskning, även örn
den hittills bedrivits i relativt liten skala, dock kunnat lämna praktiskt betydelsefulla
resultat. Örn forskningen omhändertages av staten, kommer med
all säkerhet detta intima samband mellan arbetslivet och forskningen icke att
upprätthållas. Risk uppstår därigenom för att forskningen blir mer eller min
-
54
Statsutskottets utlåtande nr 236.
Utskottet -
dre ett självändamål, och en dylik utveckling vöre enligt föreningens mening
att beklaga både för forskningens egen del och med hänsyn till företagarnas
och arbetarnas gemensamma intressen. Om föreningen sålunda anser, att forskningen
icke bör omhändertagas av staten, betyder detta icke, att föreningen
skulle hava någon erinran mot att arbetarparten finge inflytande i ledningen
för denna forskningsverksamhet. Föreningen skulle tvärtom anse det värdefullt,
om så skedde, och har i enlighet härmed redan föregående år erbjudit
Landsorganisationen att såsom likaberättigad part medverka vid upprättandet
av ett arbetsfysiologiskt forskningsinstitut för forskning på längre sikt.
Vardera parten skulle därvid svara för hälften av kostnaderna. Föreningen anser,
att detta skulle vara den bästa lösningen av frågan örn den arbetsfysiologiska
forskningens organisation.
Under åberopande av vad ovan anförts får föreningen hemställa, att den
ifrågavarande motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Sveriges industriförbund har instämt i vad arbetsgivareföreningen sålunda
anfört.
Landsorganisationen: Såsom av motionen framgår åtnjuter i ett flertal länder
arbetsfysiologien ekonomiskt stöd från samhällets sida, medan i vårt land
den självständiga vetenskapliga forskningen på detta område hittills varit hänvisad
till enskilt understöd. Visserligen torde hithörande forskningsuppgifter
formellt kunna inrymmas under de åligganden, som tillkomma statens institut
för folkhälsan. Institutet lär emellertid för närvarande knappast disponera
vare sig den specialkompetens eller de ekonomiska och materiella resurser,
som erfordras för en systematisk, brett lagd forskning.
Den allmänna betydelsen från folkhälsans och arbetarskyddets synpunkter
av ett vetenskapligt klarläggande av kroppsarbetets fysiologiska betingelser
och återverkningar synes landsorganisationen bestyrkt av vad motionärerna
andragit till motivering av utredningsförslaget. Bland annat vid bedömande
, av de i olika sammanhang nyligen aktualiserade spörsmålen om differentiering
av den ordinarie arbetstiden efter arbetets art och av semestern med hänsyn
till de olika gruppers semesterbehov, örn restriktivare reglering av övertidsarbetet
samt om arbets- och tidsstudiernas utformning torde en arbetsfysiologisk
forskning kunna förväntas avsätta vissa vägledande resultat.
Landsorganisationen vill starkt understryka vikten av att den arbetsfysiologiska
forskningen tages om hand av ett statligt institut och icke hänvisas till
det enskilda näringslivets stöd. Från ren företagarsynpunkt ligger det nära till
hands att tillmäta denna forskning betydelse framför allt med hänsyn till de
rön, som kunna utvinnas i fråga om den maximala arbetseffektiviteten, och
den risken kan icke uteslutas att, om verksamheten skulle finansieras av företagarna,
densamma komme att erhålla en inriktning efter sådana linjer.
Landsorganisationen får för sin del livligt tillstyrka den utredning, varom
motionärerna hemställt.
Utskottet har liksom departementschefen funnit sig övertygat örn att åtgärder
behöva vidtagas för att bereda den medicinska forskningen förbättrade
villkor och att tidpunkten härför synes särskilt lämplig nu, då våra vetenskapliga
förbindelser med andra länder efter att under åtskilliga år varit starkt
beskurna inom en snar framtid åter torde kunna upptagas.
De förslag departementschefen nu framlagt i ovan angivna syfte avse när -
Statsutskottets utlåtande nr 236.
55
mast sådana åtgärder, som kunna vidtagas för främjande av den medicinska
forskningen huvudsakligen inom ramen för de ifrågakommande läroanstalternas
nuvarande organisation.
I likhet med departementschefen anser utskottet, att de medicinska lärosätenas
institutioner och kliniker äro och måste förbli våra viktigaste centra för
medicinsk forskning. Det synes därför angeläget, att först och främst den medicinska
forskningens centralhärdar erhålla möjligheter att utveckla sin verksamhet
som forskningsinstitut. För närvarande tillgodose de för ifrågavarande
lärosäten tillgängliga anslagsmedlen i huvudsak endast undervisningens behov,
varför forskningsarbetet icke på långt när kan bedrivas i den omfattning och
med den intensitet, som i regel vore önskvärd och som även vore motiverad
av att institutionerna och klinikerna redan för sitt undervisningsändamål förfoga
över en organisation, vilken med relativt obetydliga ytterligare kostnader
skulle kunna i hög grad öka den vetenskapliga avkastningen. Utskottet tillstyrker
därför Kungl. Maj:ts förslag, att särskilda anslagsmedel — för
nästa budgetår 500 000 kronor — beviljas för främjande av den medicinska
forskning, som bedrives vid de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund,
karolinska institutet, tandläkarinstitutet, farmaceutiska institutet och veterinärhögskolan.
Detta anslag torde böra av Kungl. Majit fördelas i sex olika
anslagsposter, en var med karaktären av särskilt reservationsanslag, varigenom
eventuella besparingar å en dylik anslagspost kunna komma, det lärosäte
till godo, där besparingen skett.
Departementschefen har vidare föreslagit, att särskilda s. k. doktorandstipendier
å 2 500 kronor för år skulle inrättas, därav sex för en var av de medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund, tio för karolinska institutet, tre för
veterinärhögskolan, fyra för tandläkarinstitutet och ett för farmaceutiska institutet
eller alltså tillhopa trettio. Utskottet har funnit, att övertygande skäl
blivit anförda för inrättande av dessa stipendier. I motionen II: 602 har yrkats,
att doktorandstipendiernas belopp skulle fastställas till 5 000 kronor för år.
Med hänsyn till att de redan förefintliga stipendierna för främjande av högre
juridiska studier vid universiteten och för främjande av högre tekniska studier
vid de tekniska högskolorna utgå med ett belopp av 2 500 kronor för år har
utskottet icke kunnat tillstyrka, att nu ifrågavarande stipendier skulle utmätas
enligt andra och förmånligare grunder än de för högre juridiska och
tekniska studier utgående stipendierna. Utskottet avstyrker alltså bifall till
omförmälda motion. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag torde för nu berörda
ändamål böra uppföras ett anslag av 75 000 kronor.
Vad angår frågan örn inrättande av ett medicinskt forskningsråd är utskottet
ense med departementschefen örn behovet av ett dylikt centralt organ med
uppgift bland annat att samordna det på olika håll bedrivna forskningsarbetet.
Genom sin överblick över den medicinska forskningen i hela landet och genom
sina förbindelser med utländsk medicinsk forskning skulle denna centrala
56
Statsutskottets utlåtande nr 236.
organisation även kunna taga initiativ till helt nya forskningsuppgifter, saint
under förutsättning att den utrustas med tillräckliga anslagsmedel kunna ekonomiskt
stödja värdefullt forskningsarbete. Utskottet biträder alltså departementschefens
förslag örn inrättande av ett dylikt forskningsråd.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår ha olika meningar gjort sig gällande
i fråga om rådets storlek och sammansättning. De sakkunniga hava
föreslagit ett råd, bestående av en av Kungl. Majit utsedd ordförande och
fjorton ledamöter, nämligen medicinalstyrelsens chef och generalläkaren eller
de dessa därtill förordnade, två representanter för en var av de medicinska fakulteterna
i Uppsala och Lund samt veterinärhögskolan, tre representanter
för karolinska institutet, en representant för tandläkarinstitutet, en representant
för svenska läkarsällskapet samt en representant för de medicinen angränsande
naturvetenskapliga ämnena. Medicinska fakulteten i Uppsala och
kanslern för rikets universitet ha velat begränsa rådet till att omfatta fem av
Kungl. Majit utsedda ledamöter, respektive sex ledamöter, varav fem skulle
utses av Kungl. Majit och den sjätte, chefen för medicinalstyrelsen, vara självskriven.
Statskontoret har föreslagit att rådet begränsades till tio ledamöter,
medan svenska läkarsällskapet föreslagit elva ledamöter i rådet, nämligen —
förutom ordföranden samt medicinalstyrelsens chef och generalläkaren — två
representanter från envar av de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund,
tre representanter från karolinska institutet samt en representant från svenska
läkarsällskapet. Departementschefen har för sin del stannat vid att förorda, att
rådet skulle bestå av tio ledamöter. Universitetskanslern skulle vara rådets
ordförande. I rådet skulle vidare ingå chefen för medicinalstyrelsen och generalläkaren
såsom självskrivna ledamöter samt en representant för ett vart av
följande lärosäten, nämligen de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund,
karolinska institutet, tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan. De återstående
två ledamöterna skulle utses av ordföranden samt de självskrivna och av
lärosätena direkt valda ledamöterna med beaktande av att en skulle representera
den utanför lärosätena verksamma medicinska forskningen och en de angränsande
naturvetenskapliga ämnena. De valda ledamöterna skulle utses för
en tid av tre år. I motionen lii 603 har yrkats, att rådet skulle få den sammansättning,
som av de sakkunniga föreslagits.
Utskottet har vid sin prövning av denna fråga funnit, att åtskilliga skäl
kunna anföras för ett råd av en mindre omfattning än vad såväl de sakkunniga
som även departementschefen förordat. Med hänsyn emellertid till önskvärdheten
av att inom rådet erhålla en såvitt möjligt allsidig representation av
olika verksamhetsgrenar inom medicinsk forskning och administration har
utskottet likväl funnit sig böra ansluta sig till förslaget örn ett större råd. Ett
så pass stort råd som de sakkunniga föreslagit anser utskottet ur olika synpunkter
icke ändamålsenligt och ställer sig alltså avvisande till det i motionen
lii 603 därom gjorda yrkandet. Utskottet har emellertid icke heller funnit sig
Statsutskottets utlåtande nr %36.
57
kunna helt acceptera det förslag, som av departementschefen framlagts. Utskottet
anser det nämligen mindre lämpligt att karolinska institutet, det största
och mest produktiva av de medicinska lärosätena, allenast tillförsäkras en representant
i rådet. Utskottet förordar därför, att två representanter utses från
karolinska institutet. Utskottet anser vidare starka skäl tala för att svenska
läkarsällskapet beredes visst inflytande på rådets sammansättning och vill i sådant
hänseende föreslå, att den av departementschefen angivna representanten
för den utanför lärosätena verksamma medicinska forskningen ersättes av en
av Kungl. Majit på förslag av läkarsällskapet utsedd ledamot. Den ledamot,
som enligt departementschefens förslag bör representera de angränsande naturvetenskapliga
ämnena, torde enligt utskottets mening jämväl böra utses av
Kungl. Majit. Frågan huruvida behov föreligger av att generalläkaren bör vara
självskriven ledamot av rådet har ingivit utskottet viss tveksamhet, men utskottet
har likväl stannat vid att biträda förslaget härom. I enlighet med vad
utskottet sålunda förordat skulle rådet komma att omfatta elva ledamöter.
Utskottet anser liksom departementschefen lämpligt, att universitetskanslern
blir rådets ordförande. Då det här är fråga om en helt ny institution ligger
det enligt utskottets mening i sakens natur, att frågan örn rådets lämpliga
sammansättning kan komma att framdeles aktualiseras, sedan rådet varit i
verksamhet under en eller ett par mandatperioder. Erfarenheterna torde framdeles
få utvisa om anledning kommer att föreligga till ändringar i förevarande
avseende.
I likhet med departementschefen anser utskottet det icke lämpligt att binda
rådet vid en viss organisation. Det torde sålunda få ankomma på rådet självt
att avgöra, om ett särskilt arbetsutskott kan befinnas erforderligt. Beträffande
arvoden till rådets ordförande och sekreterare samt ersättning åt rådets ledamöter
m. fl. ansluter utskottet sig till departementschefens förslag.
Utskottet tillstyrker Kungl. Majits förslag, att ett anslag av 500 000
kronor ställes till rådets förfogande, att av rådet användas för av departementschefen
angivna ändamål. I likhet med departementschefen anser utskottet,
att beslut, som innebära disposition av större belopp än 20 000 kronor i
engångsbidrag eller 10 000 kronor i periodiskt bidrag, skola underställas Kungl.
Majits prövning.
Till täckande av rådets administrationskostnader torde för nästa budgetår
böra anvisas det av Kungl. Majit för ändamålet äskade anslaget av 40 000
kronor.
Utskottet ansluter sig vidare till departementschefens förslag, att av till
rådets förfogande ställda medel ett belopp av minst 30 000 kronor kommer att
disponeras för forskning på alkoholfrågans område.
I enlighet med vad departementschefen framhållit torde åt forskningsrådet,
sedan det blivit tillsatt, böra uppdragas att skyndsamt till behandling upptaga
såväl frågan örn den organisatoriska form, som bör givas åt den flygme
Bihang
till rilcsdagens protokoll 19iB. 6 sami. Nr 235—236.
5
58
Statsutskottets utlåtande nr 236.
dicinska forsknings- och försöksverksamheten inom rådets ram, som övriga
av de sakkunniga för den flygmedicinska forsknings- och försöksverksamheten
i dessas den 14 juni 1944 avgivna betänkande framförda förslag och synpunkter.
Vad departementschefen i övrigt anfört och föreslagit har icke föranlett någon
erinran eller något uttalande från utskottets sida.
Vidkommande slutligen det i motionerna 1:151 och II: 186 gjorda yrkandet
om utredning rörande behovet av och formerna för en av statsmakterna understödd
arbetsfysiologisk forskning vill utskottet framhålla, att utskottet
delar den i vissa av remissyttrandena hävdade meningen, att en dylik utredning
lämpligen synes böra anförtros åt det medicinska forskningsrådet. Att
en utredning angående de i motionerna berörda frågorna kommer till stånd
anser utskottet för sin del värdefullt. Utskottet vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att vissa statliga organ redan finnas med uppgift att bedriva
forskningar rörande de arbetsfysiologiska problemen och dessa närstående
frågor, i främsta rummet gymnastiska centralinstitutets institution för fysiologi,
statens institut för folkhälsan och karolinska institutets fysiologiska institution.
Enligt utskottets mening synes det mest ändamålsenligt, att därest en
utökad forskning på detta område anses böra komma till stånd under statens
medverkan, ett intimt samarbete inledes med svenskt näringsliv och främst
med svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige för den
ifrågasatta forskningens bedrivande. Det initiativ som hittills på området
tagits från näringslivets sida är enligt utskottets mening värt det största
erkännande. Med vad sålunda anförts torde ifrågavarande motioner få anses
besvarade.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
I. att riksdagen må
a) till Bidrag till främ jande av medicinsk forskning vid. universiteten
to. fl. läroanstalter för budgetåret 1945/46 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 500 000
kronor;
b) till Stipendier för främjande av högre medicinska studier
vid universiteten m. fl. läroanstalter för budgetåret 1945/46
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
75 000 kronor;
c) besluta, att ett statligt medicinskt forskningsråd skall
inrättas från och med budgetåret 1945/46 i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat;
d) till Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 40 000 kronor;
Statsutskottets utlåtande nr %36.
59
e) till Statens medicinska forskningsråd: Främjande av medicinsk
forskning för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 500 000 kronor.
II. att motionerna II: 602 och II: 603 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;
III. att motionerna I: 151 och II: 186 må anses besvarade
med vad utskottet här ovan anfört.
Stockholm den 19 juni 1945.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Pauli, Lindström,
Bäcklund, Bernhard Nilsson, Karl Andersson, Mannerskantz, Gustaf Karlsson, Gustav Emil
Andersson, Albertsson och Ivar Persson; samt
från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Ward, Palla, Andersson i Malmö, Norup,
Wallentheim, Malmborg i Skövde, Lindholm, Onsjö, Hoppe, Thäpper och Birke.