Statsutskottets utlåtande nr 232.
21
Nr 232.
Ankom till riksdagens kansli den 19 juni 1945 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå
socken m. m.
(lia avd.)
I propositionen nr 229 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 9 mars 1945, föreslagit
riksdagen att till Utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken
m. m. under fonden för förlag till statsverket för budgetåret 1945/46
anvisa ett investeringsanslag av 300 000 kronor.
Såsom ett led i strävandena att under den nu rådande krisen trygga vår
försörjning med metaller, särskilt koppar, träffades i slutet av år 1940 mellan
staten och Bolidens gruvaktiebolag det s. k. legodriftsavtalet, vars omfattning
sedermera utvidgats genom särskilda i mars 1941 och augusti 1943
ingångna avtal. Härigenom har bolaget åtagit sig att till utgången av år 1945
för statens räkning ombesörja driften vid vissa staten tillhöriga eller åt staten
av bolaget upplåtna gruvfyndigheter inom de s. k. Bjurfors-, Rävlidenoch
Adakfälten i Västerbottens län. Enligt legodriftsavtalet skall staten bekosta
för driften erforderliga anläggningar, maskiner, inventarier och transportmedel,
och till bestridande av dylika kostnader har riksdagen anvisat
anslag å tillhopa 10,9 miljoner kronor. Såsom ersättning för ombesörjandet
av driften erhåller bolaget dels en garanterad vinst av 7 procent på medelförsäljningspriset
å de utvunna metallerna dels ock 10 procent å eventuellt
driftöverskott, vid vars beräknande hänsyn icke tages till ränta och avskrivningar
å statens kostnader för anläggningar m. m.
Det ekonomiska resultatet av legodriften har för statens vidkommande varit
långt ifrån tillfredsställande. För tiden till den 1 juli 1944 har nämligen
driften gått nied ett underskott av omkring 680 000 kronor, vilket underskott,
i den mån detsamma redan blivit täckt, belastat det under tionde huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till vissa kostnader för statens gruvegendom.
Sålunda har driften visat underskott vid Bjurfors med cirka 200 000
kronor och vid Rävliden med cirka 650 000 kronor, medan den vid Adak visat
ett överskott av cirka 170 000 kronor. Vid Bjurfors torde emellertid driften
snart komma att nedläggas på grund av att fyndigheten då är utbruten,
och vid Rävliden har en omläggning av driften, avseende brytning av endast
22
Statsutskottets utlåtande nr 232.
den mera högvärdiga malmen, resulterat i att under första halvåret 1944
underskottet utgjort blott omkring 3 000 kronor. Även om man således kan
hysa förhoppning om en avsevärd förbättring av det ekonomiska utbytet
av legodriften under den ännu icke slutredovisade delen av avtalstiden, torde
det dock icke komma att räcka till full förräntning och amortering å det
nedlagda kapitalet.
Huvudsyftet med legodriften har emellertid från statens sida icke varit
att uppnå vinst utan har varit att i en för landets metallförsörjning brydsam
tid nyttiggöra här ifrågavarande malmförekomster, vilkas belägenhet
därvid nödvändigtvis måste medföra avsevärda transport- och andra förädlingskostnader.
Ovedersägligen har också genom legodriften vunnits ett mycket
värdefullt tillskott till vår beredskap på detta område, och behovet av
detta tillskott kvarstår alltjämt med oförminskad styrka.
Då det framstod såsom angeläget att vinna klarhet över hur dessa fyndigheter
och de vid dem uppförda anläggningarna lämpligen borde utnyttjas
efter utgången av legodriftsavtalets giltighetstid, uppdrogs förra sommaren
åt tre sakkunniga personer att verkställa utredning härom och att i sådant
syfte med bolaget upptaga överläggningar i ämnet. Resultatet av utredningen
föreligger nu i tvenne av motiv åtföljda förslag till avtal med bolaget
örn fortsatt legodrift och om fortsatt upplåtelse till staten av bolagets andelar
i de av legodriften omfattade fyndigheterna. Förslagen ha som bilagor
(B och C) fogats till statsrådsprotokollet, och för jämförelses skull har därtill
såsom bilaga (A) även fogats det nu gällande legodriftsavtalet.
I likhet med utredningsmännen har departementschefen funnit försäljning
av dessa statens gruvfyndigheter icke böra komma i fråga. En gruvdrift i statens
egen regi kan däremot, framhåller departementschefen, synas vara det
närmast till hands liggande sättet för fyndigheternas nyttiggörande, särskilt
sedan staten lagt ned betydande belopp härför. Emellertid motsvara de av
staten bekostade anläggningarna endast de första leden i metallframställningsprocessen,
och för en fullt självständig statlig drift skulle erfordras
ytterligare betydande kapitalinvesteringar, om vilkas ekonomiska berättigande
tvekan måste råda. Då man vidare såvitt möjligt bör undvika uppbyggandet
av en statlig organisation för en malmförädlingsrörelse, om vars långvarighet
intet för närvarande med säkerhet kan sägas, synas departementschefen
andra alternativ till frågans lösning i första hand böra prövas.
Enligt departementschefen lärer valet då komma att stå mellan utarrendering
av fyndigheterna med tillhörande anläggningar och legodrift i nuvarande
legodriftsavtals bemärkelse. Utarrendering av staten helt eller delvis
tillhörig malmfyndighet har hittills varit den vanligaste formen för nyttiggörande
av statens gruvegendom. Att detta förfaringssätt icke tillämpades,
när det år 1940 gällde att infoga nu ifrågavarande fyndigheter i produktionen,
hade antagligen mer än en förklaringsgrund. Dels torde under då rådande
ovissa förhållanden arrendeformen icke ha ansetts lämpligen böra
komma till användning och dels hade staten intresse av att icke helt frånhända
sig rätten att kontrollera och dirigera den planerade gruvdriften. Då
Statsutskottets utlåtande nr 232.
23
förhållandena härutinnan alltjämt torde vara desamma, synes det departementschefen
ligga närmast till hands att överväga om icke även fortsättningsvis
legodriftsformen bör komma till användning.
Särskilt i den utformning legodriften enligt nu gällande avtal erhållit, medför
den, framhåller departementschefen, för staten vissa uppenbara olägenheter.
Innan slutlig ställning tages till den nyss angivna frågan, bör det enligt
departementschefen därför undersökas om dessa olägenheter kunna helt
eller delvis bortelimineras. Att så är fallet lärer framgå vid en jämförelse
mellan avtalet och det förslag till nytt avtal, som upprättats efter förhandlingar
mellan utredningsmännen och bolaget. De för staten minst fördelaktiga
bestämmelserna i det gällande avtalet äro otvivelaktigt, framhåller departementschefen,
att bolaget äger som ren vinst tillgodoräkna sig dels enligt
§ 4 a), b) och c) 7 procent av värdet å den till smältverket levererade
sligens och malmens utvinnbara metallinnehåll, dels ock enligt § 6 II d) 10
procent å eventuellt driftöverskott. En bolaget sålunda oavsett driftresultatet
tillförsäkrad vinst kan, särskilt om något mera betydande överskott icke ens
vid sträng ekonomisering är att förvänta, knappast vara ägnad att stimulera
bolaget till sparsamhet. Bolagets omkostnader för driften debiteras nämligen
staten. Enligt avtalsförslaget däremot skall bolagets vinst beräknas endast å
driftöverskottet. Den enda vinstmöjligheten för bolaget består alltså i att uppnå
ett överskott, och dettas storlek bestämmer vinstens. Stadgandet härom
återfinnes i § 6 d) i förslaget, varav framgår att vinsten skall utgöra 15 procent
av driftöverskottet. Den ur statens synpunkt avsevärda förbättring, som
förslaget sålunda innebär, motväges, fortsätter departementschefen, visserligen
i någon mån att av överskottet icke såsom nu är fallet skall beräknas på driften
i dess helhet utan på driften vid varje gruvfält för sig, så att eventuellt
underskott vid ett av fälten icke skall fråndragas överskottet vid det eller de
andra. Det oaktat måste förslaget, särskilt i betraktande av att staten enligt
§ 7 andra stycket äger med 6 månaders varsel beordra nedläggandet av driften
vid ett icke vinstgivande fält, anses i nu förevarande hänseende vara betydligt
förmånligare för staten än det gällande avtalet. Förslaget tillgodoser
också bättre än gällande avtal statens ur kontrollsynpunkt stora intresse av
klara och utförliga bestämmelser rörande bolagets redovisningsskyldighet.
Till bolagets förmån har i § 6 II c) i förslaget intagits en bestämmelse om
rätt för bolaget att tillgodoräkna sig ränta å det kapital, som bolaget lagt
ned i förrådsmaterial för legodriften. Värdet av denna förmån är lägst 20 000
kronor örn året och torde icke komma att på långt när uppgå till dubbla
detta belopp. Å andra sidan saknas i förslaget motsvarighet till den i § 7 i
gällande avtal staten ålagda skyldigheten att svara för bolaget i följd av
legodriften eventuellt påförd krigskonjunkturskatt.
Med hänsyn till det förut anförda har departementschefen delat den i
ärendet enhälligt uttalade meningen, att det fortsatta tillgodogörandet av
dessa statens gruvfyndigheter bör ske genom legodrift enligt nu föreliggande
förslag. Icke heller såvitt angår det nya avtalets giltighetstid avviker departementschefens
uppfattning från den som uttalats av utredningsmännen och
24
Statsutskottets utlåtande nr 232.
remissmyndigheterna. Departementschefen har således förordat, att avtalet
får gälla till utgången av år 1950.
I samband med slutandet av det nya legodriftsavtalet synes departementschefen
även böra träffas avtal med bolaget om upplåtelse till staten av bolagets
andelar i de av nu gällande legodriftstavtal omfattade malmfyndigheterna.
Mot det härom av utredningsmännen efter förhandlingar med bolaget framlagda
förslaget har departementschefen ingen erinran att framställa.
Kommerskollegium har i sitt remissyttrande anmält behov av ytterligare
medel för utbyggande av ifrågavarande gruvanläggningar. Departementschefen
har i anledning härav till en början erinrat örn de för ändamålet redan beviljade
anslagen och i samband därmed något tillrättalägga en av utredningsmännen
lämnad uppgift. För bestridandet av de anläggningskostnader, staten
enligt legodriftsavtalet är skyldig ställa till bolagets förfogande, beviljade 1940
års urtima riksdag ett reservationsanslag av 2 miljoner kronor till Anläggningar
för utnyttjande av vissa staten tillhöriga malmfyndigheter m. m. Såsom
framgår av riksräkenskapsverkets budgetredovisning för budgetåret
1943/44 s. 194 och 195 blev detta anslag förbrukat så när som på ett belopp
av 10 000 kronor. Sedermera ha 1942 och 1943 års riksdagar för ytterligare
utbyggnader vid Adakfältet och uppförande därstädes av ett anrikningsverk
beviljat reservationsanslag om tillhopa 8,9 miljoner kronor till Utbyggnad avstaten
tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m. Ehuru utredningsmännen
utgått från, att sistnämnda belopp kommer att helt tagas i anspråk,
ha de dock uppskattat statens anläggningskostnader enligt legodriftsavtalet
till allenast omkring 10,6 miljoner kronor. Under angiven förutsättning bör
enligt departementschefen beloppet rätteligen vara omkring 10,9 miljoner
kronor.
Kommerskollegium har, efter bolagets hörande, funnit beloppet 8,9 miljoner
kronor böra förslå för anläggningarnas färdigställande enligt plan.
Emellertid har kollegium biträtt ett av bolaget framlagt förslag om utförande
av vissa ytterligare tillredningar och undersökningar i Adakgruvan för
en beräknad kostnad av 300 000 kronor. Såsom kollegium framhållit utgöra
dessa arbeten endast förberedelser för en framtida malmutvinning, och de
komma därför måhända att sakna betydelse för vår kopparförsörjning under
den nu rådande krisen. Emellertid ingå de uppenbarligen såsom ett led i
en rationellt skött gruvrörelse och äga med hänsyn till ovissheten rörande
importmöjligheterna en tid efter kriget ett visst värde även ur beredskapssynpunkt.
Departementschefen tillråder därför medelsanvisning i enlighet
med kollegii förslag.
På grund av ärendets brådskande beskaffenhet tillkom nu gällande legodriftsavtal
utan riksdagens medverkan, därvid Kungl. Majit begagnade Sig
av det av riksdagen (skr. 56/1932 och 110/1940) givna bemyndigandet att
upplåta gruvfyndigheter. Ehuru detta bemyndigande alltjämt är gällande,
torde dock, framhåller departementschefen, med hänsyn till legodriftens betydelse
och omfattning riksdagen böra beredas tillfälle att uttala sig örn det
nu föreslagna nya legodriftsavtalet, innan det slutgiltigt godkännes av Kungl.
Majit.
Statsutskottets utlåtande nr 232.
25
Enligt av riksdagen lämnat bemyndigande äger Kungl. Maj :t upplåta gruvfyndigheter.
Det med stöd av detta bemyndigande mellan staten och Bolidens
gruvaktiebolag år 1940 träffade s. k. legodriftsavtalet utgår med ingången av
nästa år. Med anledning härav har träffats preliminärt nytt avtal, beträffande
vilket riksdagen i förevarande proposition bereus tillfälle att uttala sig.
Utskottet vill då först framhålla, att utskottet vid övervägande av frågan
rörande det fortsatta utnyttjandet av i ärendet berörda gruvor funnit ett bibehållande
i princip av den nuvarande formen för gruvornas tillgodogörande
vara ur statens intresse att föredraga framför övriga dryftade förslag till lösning
av frågan. Genom de i föreliggande avtalsförslag ändrade bestämmelserna
hava vissa med gällande avtal förenade olägenheter minskats, varför det
nya avtalet i icke oviktiga hänseenden synes vara förmånligare för staten än
det tidigare. Utskottet kan därför tillstyrka, att det nya avtalsförslaget godkännes
av staten.
För utförande av ytterligare tillredningar och undersökningar i Adakgruvan
har Kungl. Maj :t för nästa budgetår äskat ett anslag av 300 000 kronor.
De skäl, som departementschefen anfört för medelsanvisningen, hava
föranlett utskottet tillstyrka, att riksdagen beviljar det begärda beloppet.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må till Utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m. för budgetåret 1945/46 under
fonden för förlag till statsverket anvisa ett investeringsanslag
av 300 000 kronor.
Stockholm den 19 juni 1945.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Närvarande: se under utlåtandet nr 230.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 6 sami. Nr 229—232.
3
Utskottet.