Statsutskottets utlåtande nr 159.

1

Nr 159.

Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1945 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning au väckta motioner angående utredning om
statligt stöd till lokaler för fritidsverksamhet m. m.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Birger Andersson m. fl. (I: 5) och den andra inom andra kammaren
av herr H. Allard m. fl. (II: 12), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande riktlinjer och åtgärder
för statligt stöd till fritidscentra och andra lokaler för fritidsverksamhet.

Vidare har i en inom andra kammaren av herr G. Kempe m. fl. väckt
motion (II: 265) hemställts, att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla om utredning och förslag angående ekonomiskt stöd för i motionen
angivna ändamål. I motionen avses stöd åt speciella fritidshus i kommunal
regi.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för förslagen, får utskottet hänvisa
till motionerna II: 12 och 265.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställ -ning, ungdomsvårdskommittén den 1 april 1945 och statens nämnd för samlingslokaler
den 17 april 1945 avgivit yttranden, vilka fogas såsom bilaga
härtill. (Bilaga A och B.)

Såsom framgår av bifogade yttranden ha såväl statens nämnd för samlingslokaler
som ungdomsvårdskommittén tillstyrkt utredning i det i motionerna
angivna ämnet. Enligt vad utskottet inhämtat har jämväl 1941 års
befolkningsutredning i en till chefen för socialdepartementet ingiven, den
16 mars 1945 dagtecknad skrivelse föreslagit, att Kungl. Maj:t snarast måtte
tillkalla särskilda sakkunniga i och för allsidig utredning av frågan om gemensamhetsanläggningar
och fritidscentra.

Utskottet finner angeläget, att utredning av frågan örn statsunderstöd lill
lokaler för föreningsverksamhet och fritidssysselsättning av de olika slag, som
i motionerna åsyftas, kommer till stånd. Utredningen bör omfatta även frågan
örn tillgodoseende av behovet av andra slag av anläggningar för kollektivt
nyttjande. I den mån förslag framläggas örn vidgad stödverksamhet från
statens sida bör jämväl frågan om ett sammanförande av denna verksamhet
under enhetlig ledning av ett .statligt organ övervägas.

Bihang till riksdagens protokoll UB5. 0 sami. Nr 159—102.

Utskottet.

2

Statsutskottets utlåtande nr 159.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 5 och II: 12
samt II: 265, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig
utredning av frågan om gemensamhetsanläggningar
och fritidscentra.

Stockholm den 29 maj 1945.

På statsutskottets vägnar:

ALGOT TÖRNKVIST.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Lindström, Sven Larsson, Bäcklund, Bernhard
Nilsson, Gustaf Karlsson, Boman, von Heland, Gillström, Emil Petersson, Gustav
Emil Andersson och Ragnar Bergh; samt

från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svensson i
Grönvik, Bergström, Mårtensson, Viklund, Holmström, Lindholm, Sefve och Johansson
i Mysinge.

Statsutskottets utlåtande nr 159.

3

Bilaga A.

Till Statsutskottet.

Sedan Kungl. Maj:t genom nådig remiss anbefallt ungdomsvårdskommittén
att avge utlåtande över vid 1945 års riksdag väckta motionerna 1: 5 (likalydande
med II: 12) och II: 265, får ungdomsvårdskommittén anföra följande: Frågan

om åstadkommandet av lokaler lämpliga för olika fritidsändamål
har i flera sammanhang varit föremål för ungdomsvårdskommitténs uppmärksamhet.
I skrivelse i januari 1943 har kommittén sålunda hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda de lånetekniska möjligheterna att ekonomiskt
stödja anläggandet av lek- och fritidsrum för ungdom i vissa hus
med stort lägenhetsbestånd. Vilket sätt, som kunde befinnas lämpligast för
att främja tillkomsten av sådana lokaler, ansåg sig kommittén ej kompetent
att avgöra, men tillät sig framföra vissa förslag i frågan. Utredning av de i
skrivelsen framförda önskemålen tillstyrkes såväl av statens byggnadslånebyrå
som av statens nämnd för samlingslokaler.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 november 1943 hemställde kommittén,
att det måtte uppdras åt statens nämnd för samlingslokaler att jämväl beakta
frågan örn tillgodoseendet av ungdomens behov av lokaler för fritidssysselsättning
utom föreningssammankomsternas ram.

I ungdomsvårdskommitténs betänkande med förslag till stöd av ungdomens
föreningsliv har kommittén behandlat frågan örn föreningslivets behov
av lokaler, varvid kommittén bland annat framhållit det önskvärda i att den
statliga stödverksamheten för byggandet eller iordningställandet av samlingslokaler
väsentligt utökas och forceras, så snart förhållandena det medger.
Kommittén framhöll även, att samlingslokalerna enligt kommitténs mening
borde »förses med arbetsrum lämpade för skilda praktiska arbeten,
exempelvis slöjd, samt med smårum lämpade för diskussioner och studiecirklar.
Ävenledes borde samlingslokalerna förses med gymnastik- och
idrottsredskap på de platser, där sådan materiel saknas. Den princip, som
representeras av de engelska Community Centres, borde i detta sammanhang
underkastas närmare prövning med vederbörlig hänsyn tagen till svenska
förhållanden.»

I ett betänkande angående nöjeslivet, som inom kort kommer att avges,
har kommittén berört frågan örn nöjeslivets behov av lämpliga lokaler. Kommittén
har härvid framhållit, hur viktigt det är, att denna fråga inte angrips
såsom ett isolerat fenomen. »Det är i stället av vikt alt arbeta för alt alla de
varierande behov, som fritidslivet ställer på lokaler, om möjligt löses i
samma grepp. Fritidscentrum, där såväl föreningslivet och bildningsverksamheten
som nöjeslivet och hobbyverksamheten bland annat kan få sina
lokalönskemål tillgodosedda, är sålunda enligt kommitténs förmenande den
större och riktigare enhet, som lokalsträvandena ytterst bör sträva till.»

I enlighet härmed avböjer kommittén att i nöjesbetänkandet närmare ingå
på hur frågan örn nöjeslivets lokalfråga lämpligen bör lösas. Kommittén
hänvisar till att frågan örn fritidslivets lokalbehov skall tas under utförligt

4

Statsutskottets utlåtande nr 159.

övervägande i ett betänkande angående ungdomens fritidssysselsättning, som
för närvarande är under utarbetande inom kommittén.

Utgångpunkten för ett bedömande av frågan örn hur lokalerna för alla de
skiftande behov, som ett läkt förgrenat fritidsliv ställer, lämpligen bör ordnas
är enligt kommittén, att de unga, alltefter håg och läggning och alltefter
olika utvecklingsfaser, skall ha tillgång till just de fritidssysselsättningar de
önskar och vid tillfället intresserar sig för. Utifrån detta sätt att se är det
lika viktigt, att de unga får möjlighet att fylla ut sina kvällar med föreningsliv
och hobbyverksamhet som med nöjen och trevlig samvaro i kamratkretsen.
Huvudsaken är, att ungdomen får ge utlopp för sin egen aktivitet
samt att den kan hämta något av berikande, glädje och rekreation ur fritiden.

En grundförutsättning för att dessa krav skall kunna uppfyllas, är att
ställa instrumenten — lokaler, lämplig inredning i ena och andra avseendet
m. m. -— till de ungas förfogande. Största svårigheten erbjuder därvid lokalfrågan.
I föreningsbetänlcandet och nöjesbetänkandet har åskådligt visats,
hur dåligt beställt det är med lokalbeståndet både vad föreningslokaler och
nöjeslokaler beträffar. Vad angår lokalerna för fritidssysselsättning utom
föreningarnas ram så är ju denna verksamhet ännu bara i begynnande. Men
också här framstår ett tydligt behov av lämpliga lokaler utöver dem, som
skolorna kan ge.

Innan kommittén i fortsättningen går närmare in på frågan örn vilka riktlinjer
för lokalfrågornas lösning, som framstår som önskliga, vill kommittén
än en gång ge uttryck åt den ur nöjesbetänkandet nyss citerade uppfattningen,
att lokalfrågan med nödvändighet i största möjliga utsträckning måste lösas
i ett enhetligt grepp med hänsyn till de olika behov, som fritidslivet ställer.
En sådan strävan är bland annat motiverad ur ekonomiska synpunkter.
Givetvis måste det vara ekonomiskt fördelaktigare att få lokaler, som rationellt
kan utnyttjas så stor del av veckans timmar som möjligt i stället för
lokaler, som står tomma kväll efter kväll, för att måhända användas en
eller ett par kvällar i veckan. Men även psykologiska synpunkter talar för
en samordning av lokalfrågan. Det måste nämligen ur alla synpunkter betraktas
såsom önskligare, om den hårda avgränsningen mellan nöjesliv, föreningsliv
och annan fritidsverksamhet, som man hittills kunnat iaktta, kunde
fås att försvinna. Lyckligt vore därför, om nöjeslivet kunde passas in i det
stora fritidssammanhang, dit det rätteligen hör. Likaså vöre det lyckligt, örn
ungdomen utom föreningarna inte för strängt avskiljes från den föreningsanslutna
såsom en sort för sig. Minsta motståndets lag tillämpad på de
ungas fritidssysselsättning lär även, att det blir så mycket lättare att finna
vägen från biografen till föreningen, från dansen till slöjdbänken, om de
olika sysselsättningarna rent lokalt finns i närheten av varandra.

Men ännu en deklaration vill kommittén göra. Även om de unga under
pubertets- och ungdomsåren starkt känner kravet på frigörelse från familjen,
följer inte härav, att det är önskligt, att de unga hundraprocentigt avskiljas
från de äldre, när planerna för en ungdomsverksamhet skisseras. Det
vore säkerligen i stället värdefullt, örn ungdomens behov av lokaler lämpade
för olika fritidsändamål samordnades med motsvarande behov för befolkningen
överhuvudtaget. Bland annat kan sägas, att övergången för dem som
nått den ålder, då de lämpligen bör övergå från ungdomsverksamhet till annan
verksamhet, under sådana förhållanden underlättas och förenklas. För
den ökade kontakt och den förståelse mellan de yngre och de äldre, som det

Statsutskottets utlåtande nr 159.

5

utan tvivel vöre av värde att få till stånd, skulle en fritidsverksamhet, där
den ena åldersgruppens behov naturligt samordnades med den andras, vidare
ha sin betydelse. Det trånga hemmet är inte endast för trångt för de unga:
också barnen och de äldre känner behov av det naturliga komplement som
ett fritidscentrum kan utgöra.

Ehuru diskussionerna inom kommittén kring frågan örn hur önskemålen
rörande fritidslokaler i detalj bör utformas ännu inte är slutförda, kan framhållas,
att det inte endast är av behovet påkallat att få till stånd större
centra. Det torde även framstå såsom ett önskemål för en positiv ungdomsverksamhet
att söka åstadkomma en starkt decentraliserad ungdomsverksamhet.

Den ungdomens trångboddhet som tar sig uttryck i att den stora delen
ungdomar bor trångt och trist och ofta saknar rörelsefrihet för med sig kravet
på att det inom bekvämt räckhåll från hemmet finns ett utrymme där
de unga kan hålla till med sina göromål. Så länge bostäderna är så små som
de är framstår det utan tvivel som ett starkt behov att familjebostaden vidgas
ut med lek- eller fritidsrum i fastigheterna, där husets unga — och för
övrigt även barn och äldre —• sida vid sida får hålla på med att reparera en
cykel, pillra ihop ett modellflygplan eller måla en stol i fred för ängsliga förmaningar
örn att akta golvet och att inte föra för mycket vasen.

Utöver ovannämnda hobbyrum i fastigheter behövs det, i främsta rummet
på större orter, något som kan rubriceras som ungdomskafé eller träff stuga.
På denna träffpunkt skall de unga kunna dricka en kopp kaffe, spela spel
— helst även utrymmeskrävande spel som ping-pong o. d. — läsa tidningar
m. m. Här skall gathömans gäng kunna slinka in och fördriva en trevlig
kväll i stället för att gå och dra på gator och vägar eller stå och hänga i
portgångar och på järnvägsstationer.

Bredvid den decentraliserade verksamheten hör det på orter av någorlunda
storleksordning finnas centrum som kan bedriva en verksamhet av mera omfattande
och fördjupad karaktär. Såsom sådana ungdomscentraler kan i
vissa fall med fördel ungdoms- och hemgårdarna ftill dessa kommer kommittén
att föreslå särskilt stöd) tiana. Ännu lyckligare vore måhända örn
den centraliserade ungdomsverksamheten som förut antvtts inlemmades i
det nöjes- och fritidscentrum som det vöre önskvärt att få till stånd på en
rad orter.

Vilka behov som ett fritidscentrum skall täcka, bitr beroende Wand annat
på ortens storlek och utrustning för övrigt i dessa hänseenden. T princip kan
emellertid sägas, att föreningslivet och dess behov av smårum för studiecirklar
och av större och mindre hörsalar här bör tillgodoses likaväl som
nöjeslivets behov av en lokal för bio, (amatör)-teater och dans och ungdomarnas
utom föreningssammankomsternas ram behov av utrymmen för
hobbyverksamhet, spel, tidningsläsning, förtäring m. m. Men också andra
samhälleliga behov kanske bör lösas i sammanhanget. Badstu, daghem och
lekskola, lokaler för kommunala behov, demonstrationskök och gymnastiklokal
är exempel på verksamhetsgrenar som härvid kan komma i fråga.
En fördel vore örn fritidscentret kunde läggas i anslutning till någon park
som under sommaren kunde tjäna som nojés- eller folkpark. Idrottsplats
och badanläggning kanske också bör läggas i anslutning till densamma.

De riktlinjer för lokalfrågornas lösning som kommittén i det föregående
skisserat, överensstämmer sålunda i stort sett med i föreliggande motioner
framförda synpunkter. Eftersom, som i det föregående antytts, frågan örn

6

Statsutskottets utlåtande nr 159.

tillskapandet av fritidslokaler inte kan eller bör begränsas till att gälla endast
ungdomarnas behov torde det emellertid inte framstå såsom vare sig
möjligt eller ens önskligt att ungdomsvårdskommittén framlägger detaljerade
förslag över hur verksamheten lämpligen bör organiseras. För utredning av
den stora frågan om riktlinjer och åtgärder för statligt stöd åt fritidscentra
och andra lokaler för fritidsverksamhet vill ungdomsvårdskommittén tillstyrka
föreliggande motioners hemställan örn tillsättandet av en särskild utredning.
Härvid vill kommittén instämma i det i motion 1:5 (II: 12) gjorda
påpekandet, att det, eftersom de principer för statligt stöd åt samlingslokalerna
som för närvarande tillämpas nästan uteslutande gäller föreningslivets
lokalbehov, torde vara nödvändigt att ta hela detta spörsmål under förnyad
prövning.

Såsom tidigare nämnts, är ungdomsvårdskommittén för närvarande sysselsatt
med utredning av frågan örn ungdomens behov av sund förströelse
och lämplig fritidssysselsättning. Eftersom i detta sammanhang frågan om
de önskemål beträffande olika lokaler som ur ungdomssynpunkt kan anmäla
sig utförligt skall diskuteras, förutsätter kommittén, att den utredning
varom i det föregående hemställts kommer att söka samarbete med ungdomsvårdskommittén
för en lösning av dessa frågor.

Stockholm den 1 april 1945.

Å ungdoms vårdskommitténs vägnar:
OTTO WANGSON.

Statsutskottets utlåtande nr 159.

7

Bilaga B

Till Riksdagens statsutskott.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den lf> mars 1945 anbefallt statens
nämnd för samlingslokaler att senast den 1 maj 1945 till statsutskottet avgiva
yttrande över dels den inom andra kammaren väckta motionen nr 12
(likalydande med den inom första kammaren väckta motionen nr 5), dels
den inom andra kammaren väckta motionen nr 265 får nämnden, med
översändande av remissakten anföra följande.

Då de ämnen som avhandlas i berörda motioner äro med varandra närbesläktade
har nämnden funnit lämpligt att i anledning av remissen avgiva
ett gemensamt yttrande över motionerna.

Inledningsvis får nämnden framhålla att ärenden angående den statliga
lån- och bidragsgivning, som nämnden har att handlägga, omfattar anordnande
— uppförande, ombyggnad eller inköp — av allenast sådana samlingslokaler,
som äro avsedda att tjäna föreningslivets behov. En snäv tolkning
av begreppet skulle således närmast kunna få till följd att andra än
föreningsanslutna medborgare bleve uteslutna från rätten att tillgodogöra
sig de förmåner, som staten erbjuder genom ifrågavarande stödverksamhet.
Av naturliga skäl har dock en så restriktiv tolkning av begreppet allmänna
samlingslokaler icke gjorts gällande i fråga örn någon av de lokaler, som
yarit föremål för nämndens bedömande. Även örn starkt sekteristiska strävanden
alltjämt förefinnas inom vissa föreningar och föreningsgrupper torde
det ligga i det moderna föreningslivets natur att föreningarna i angelägenheter,
som ej beröra sammanslutningarnas interna förhållanden, söka kontakt
med personer utanför organisationernas egen ram, antingen på grund
av ideella eller ekonomiska intressen. Nämnden som i denna yttring hos
det svenska föreningslivet ser ett av dess mest värdefulla drag, ägnat att
stärka och vidga samhörigheten mellan medborgarna i ett demokratiskt samhälle,
har i enlighet med denna sin uppfattning strävat efter att de lokaler,
som vid tillräckligt tidig tidpunkt i förhållande till färdigställandet komma
under nämndens bedömande, erhålla en sådan utformning, att de kunna
tjäna som ett centrum för ortens kulturella liv och en plats där medborgarna
kunna samlas till såväl överläggningar som förströelser. Otvivelaktigt
är det dock i många fall synnerligen svårt att uppnå detta syfte. Den främsta
orsaken härtill är förvisso att finna däri, att den organisation som skall svara
för lokalens anordnande och underhåll ofta icke äger de ekonomiska resurserna
för att ett i alla avseenden lämpligt lokalprojekt skall kunna förverkligas.
Även om viljan härtill finnes utgör den ekonomiska risk som är knuten
till utförande och drivande av anläggningar, vilka här avses, en återhållande
faktor, från vilken man varken kan eller bör bortse. Det framhålles ej
sällan från föreningar, som planera anordnande av samlingslokaler, att lokalens
tillkomst är en förutsättning för att föreningslivet skall erhålla den stimulans
som i sin tur kan giva föreningen möjlighet att finansiera bygget
och driften av lokalerna. Denna synpunkt måste givetvis tillmätas stor betydelse,
men den kan icke bli ensamt avgörande vid bedömandet av lokalens
lämpliga storlek och utrustning; hänsyn måste härvid tagas särskilt till den

8

Statsutskottets utlåtande nr 159.

omständigheten att varje förening dock ytterst är för sin existens beroende
av medlemmarnas frivilliga strävan att understödja sin organisation.

Med det anförda har nämnden velat i någon mån belysa det förhållandet
att de enskilda sammanslutningarna ofta nog sakna resurser att lösa samlingslokalfrågan
inom en ort; därest målsättningen blir att samtidigt skapa
ett fritidscentrum av den art, som avses i motionen II: 12, äro givetvis de
flesta nu existerande lokala föreningar helt enkelt ur stånd att realisera sina
planer på att åstadkomma lokaler för föreningslivet.

De nu gällande bestämmelserna örn statligt stöd för anordnande av samlingslokaler
lia organiskt knutits till de erfarenheter som de lokalägande och
lokalbyggande sammanslutningarna gjort under det sist förflutna halvseklet.
Därjämte har emellertid i kungörelsen inrymts möjlighet för den på icke frivillig
grund uppbyggda borgerliga kommunen att själv med stöd av statsbidrag
uppträda som initiativtagare till anordnande av samlingslokaler; lokalbegreppet
har dock även för kommunens del definierats såsom avseende
utrymmen för föreningslivets behov.

Nämndens hittillsvarande verksamhet utvisar, att de enskilda sammanslutningarna
äro mycket talrikare representerade än kommunerna bland
dem som söka lösa frågan om anordnande av samlingslokaler och som härvid
ansöka om statligt stöd. Till en del torde detta förhållande förklaras
därav, att kommunerna i nuvarande läge på bostadsmarknaden samt med
hänsyn till svårigheterna i fråga om materialförsörjningen äro benägna att
uppskjuta sina eventuella lokalplaner till en senare tidpunkt. De mindre
kommunernas ofta svaga ekonomiska ställning och därav föranledda svårighet
att anlita avlönade befattningshavare, vilka kunna avlasta den anhopning
av rutinärenden, som åvilar de kommunala förtroendemännen, utgör
vidare ett skäl till att den kommunala reformpolitiken bromsas upp. Nämnden
anser sig slutligen ej kunna bortse från att ytterligare en förklaringsgrund
till kommunernas hittills svagt framträdande initiativlust i fråga örn
anordnande av samlingslokaler kan föreligga, nämligen den att kommunerna
med hänsyn till lokalbegreppets utformning anse det i främsta rummet böra
tillkomma de enskilda sammanslutningarna att lösa sina lokalfrågor.

Nämnden anser sig i anslutning till det anförda ha visst fog för den uppfattningen
att nuvarande bestämmelser om statlig stödverksamhet för anordnande
av samlingslokaler få initiativskapande betydelse framförallt
för de enskilda sammanslutningarna, därvid — såsom antytts i det
föregående —- vissa olägenheter i fråga om lokalernas utformning och användbarhet
ibland kunna uppstå. Såsom framhållits i motionen II: 12 har
nämnden ock vid skilda tillfällen fäst uppmärksamheten på de nuvarande
bestämmelsernas begränsade verkan, då det gäller att lösa särskilt ungdomens
lokalsvårigheter; nämnden tillåter sig vidare att i detta sammanhang
hänvisa till ett av nämnden denna dag till Kungl. Maj:t avgivet, i avskrift
här bifogat1 remissutlåtande i anledning av viss framställning från Svenska
hemslöjdsföreningarnas riksförbund.

I motionen II: 12 har, såvitt nämnden kan finna, vägande skäl framlagts
till stöd för en förutsättningslös utredning rörande den statliga stödgivningen
för anordnande av allmänna samlings- och fritidslokaler. För en dylik
utredning talar ock det skälet att ett samordnande och förenhetligande synes
böra ske i fråga örn den stödverksamhet som förekommer på angrän -

1 Ej tryckt.

Statsutskottets utlåtande nr 159.

9

sande områden. Nämnden har redan nu i några fall haft att utreda ärenden,
vari sökts, förutom lån till anordnande av allmänna samlingslokaler,
bidrag från pensionsstyrelsen för badanläggning, respektive understöd från
allmänna arvsfonden. Det skulle otvivelaktigt innebära en betydande lättnad
för allmänheten om ett enda organ kunde handhava den statliga understödsverksamheten
på här ifrågavarande område. Nämnden tillåter sig i detta
sammanhang erinra örn att 1941 års befolkningsutredning i en nyligen till
Kungl. Majit avlåten skrivelse hemställt om särskild utredning i syfte att
sammanföra och förenhetliga bestämmelserna rörande statlig stödverksamhet
för vissa kollektiva anläggningar såsom skolor, bad- och tvättstugor m. m.

I samband med en eventuell utredning synes böra särskilt beaktas i vad
mån kommunernas ökade medverkan till anordnande av lokaler kan erhållas.
Såsom nämnden i det föregående framhållit torde ytterst få lokala
föreningar äga förutsättningar för att utföra och driva så omfattande anläggningar,
som avses i motionen II: 12; det ligger i detta läge nära till hands
att, såsom understrukits i motionen II: 265, förutsätta en vittgående medverkan
från kommunernas sida. Även om det kan diskuteras huruvida tidpunkten
nu är inne för att skapa obligatoriska förpliktelser för kommunerna på
hithörande område, synes det dock nämnden klart att de medelstora och
större kommunerna icke i längden kunna undandraga sig att ekonomiskt
medverka till anordnande av erforderliga samlings- och fritidslokaler åt samhällenas
befolkning.

Under åberopande av det anförda får nämnden för sin del tillstyrka skrivelse
till Kungl. Majit med hemställan örn utredning rörande statligt stöd
för anordnande av samlings- och fritidslokaler, därvid utredningen synes
böra vidtagas med beaktande av vad i motionerna II: 12 och 265 anförts.

I detta ärendes slutliga avgörande hava deltagit samtliga nämndens ledamöter
utom herrar Gustavsson och Sundqvist.

Stockholm den 17 april 1945.

STATENS NÄMND FÖR SAMLINGSLOKALER
Ernst Eriksson.

I Stig Algott.