Statsutskottets utlåtande nr 134.
1
Nr 134.
Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1945 kl. 5 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utbyggnad av kvåvegödningstillverkningen.
(4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
B. Nilsson m. fl. (I: 166) och den andra inom andra kammaren av herr O.
Werner m. fl. (II: 171) har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa därom, att hela frågan örn såväl tillgodoseendet
av det inhemska jordbrukets behov av artificiell kvävegödning som jämväl
anläggandet eller utbyggnad av den industriella kvävegödningstillverkningen
medelst elektrometoden, med hänsyn jämväl tagen till eventuella exportmöjligheter,
måtte skyndsamt utredas.
I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionen II: 171.
över motionerna hava, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits dels den 28 februari 1945 av norrlandskommittén
(Bilaga 1), dels ock den 9 mars 1945 av lantbruksstyrelsen (Bilaga 2), som
därvid överlämnat ett från Sveriges lantbruksförbund införskaffat, den 9 mars
1945 dagtecknat yttrande (Bilaga 3).
Inledningsvis må erinras, att 1944 års riksdag fann två likalydande motioner,
I: 103 och II: 171, örn utbyggande av den inhemska kvävegödningstillverkningen
under statlig medverkan ej föranleda någon riksdagens åtgärd. I
sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 46 anförde jordbruksutskottet
följande.
En lönande^ tillverkning av kvävehaltiga gödselmedel enligt den av motionärerna
ifrågasatta elektrolytiska metoden synes förutsätta tillgång till
synnerligen billig elektrisk kraft samt kalk av jämförelsevis hög renhetsgrad.
Såsom framhålles i motionerna finnes otvivelaktigt inom landet en
avsevärd reserv av outnyttjad vattenkraft. Icke heller synes råda brist på
lämplig kalksten. Naturliga förutsättningar kunde därför synas föreligga
för genomförandet av det i motionerna ifrågasatta projektet, som går ut på
att staten i syfte att den nu förefintliga importen av kvävegödsel må kunna
minskas skulle medverka vid anläggandet av en fabrik för framställning av
dylika varor enligt nyss angivna metod.
Emellertid framgår av utredningen i ärendet, att vattenfallen i Sverige
till följd av i allmänhet rätt ringa fallhöjd kräva betydligt högre utbyggnadskostnader
än i exempelvis Norge. De därav föranledda jämförelsevis
höga ränte- och amorteringskostnaderna måste sålunda alltid få en ogynnsam
inverkan på kraftpriset. Ett tillhandahållande av så billig elektrisk
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 6 sami. Nr 134. 1
2
Statsutskottets utlåtande nr 134.
kraft som i förevarande sammanhang är nödvändigt synes därför förutsätta
avsevärt stöd från statsmakternas sida, antingen i form av subventioner
eller genom att staten investerar kapitäl i någon anläggning, vilket
kapital omedelbart därpå avskrives.
Det av motionärerna ifrågasatta projektet synes därjämte inrymma ett
transportproblem av stor räckvidd. Det ojämförligt största antalet avnämare
av konstgödsel inom landet är nämligen att finna i södra och mellersta
delarna av riket. Därest en fabrik skulle förläggas i anslutning till
lämpligt vattenfall i nordligaste Sverige, måste sålunda, även om i orten
skulle finnas tillgång till tillräckliga kvantiteter lämplig kalksten, den färdiga
varan transporteras högst avsevärda sträckor, antingen på järnväg eller
_ vilket torde ställa sig billigare — per båt. Det senare förfaringssättet
synes emellertid i dylikt fall knappast utan kostsam användning av isbrytare
kunna komma till användning, enär flertalet norrländska hamnar i allmänhet
äro tillfrusna under den viktigaste förbrukningsperioden, som är om varén.
Därest en fabrik skulle förläggas till ort i södra eller mellersta delarna av
landet med bättre skeppningsmöjligheter, måste man å andra sidan rakna
med avsevärda kostnader för överföring av den elektriska kraften. Salida i
första fallet tillgång till lämplig råvara icke skulle finnas i närheten, mäste
man räkna med transportkostnader även för denna. Vid brytning av kalksten
i fjälltrakterna måste man därjämte räkna med svåra brytningsförhallanden.
Med hänsyn till det anförda och då enligt vad utskottet erfarit en betydande
fabrikation av kvävegödselmedel enligt annan metod, än den av motionärerna
ifrågasatta, inom kort torde komma att igångsättas, kan utskottet
icke tillstyrka bifall till motionerna.
Den inhemska tillverkningskapaciteten av kväve för gödningsändamål är
enligt uppgift för närvarande:
Ljungaverk1 35 000 ton ljungasalpeter med 15-5 % kväve 5 400 t. kväve
10 000 » ammonsulfat med 20''8 % kväve 2 080 » »
Stockviksverken1 59 000 * kalkkväve med 18 % kväve..... 10 620 » >
Alby1 25 000 » » » » » * 4500 » »
Fosfatbolagets kapacitet 22 600 t. kväve
Gasverken och den
statsägda anläggningen
vid Kvarntorp
-
4 000 ton ammonsulfat med 20.8 % kväve 830 » »
Summa 23 430 t. kväve.
Utöver denna nu befintliga i drift varande kapaciteten beräknar Kooperativa
förbundet att under sista halvåret 1945 komma i gång med sin nya anläggning
vid Köping, vilken anläggning är planlagd för produktion av 40 000
ton kalkammonsalpeter med 15,5% kväve = 6 200 ton kväve. Tillsammans
skulle, när Köpingsfabriken kommer i gång, den totala tillverkningskapaciteten
av kväve för gödseländamål således komma att uppgå till 29 630 ton.
Därutöver har fosfatbolaget vid sin fabrik i Ljungaverk stora anläggningar
för tillverkning av salpetersyra och ammoniumnitrat för sprängämnen for
militära och civila ändamål.
1 Stockholms superfosfatfabriksaktiebolag.
Statsutskottets utlåtande nr 134.
3
Ett huvudvillkor för utvecklingen av ett livskraftigt svenskt jordbruk är,
såsom motionärerna anfört, att dess alltjämt kraftigt växande behov av kvävegödning
kan tillgodoses i erforderlig utsträckning och till billigt pris. Såväl
på grund härav som också på grund av kväveprodukternas betydelse för
sprängämnestillverkningen måste en väl utvecklad inhemsk kväveindustri
framstå som ett viktigt nationellt intresse. Utskottet delar motionärernas uppfattning,
att Sverige på grund av sina tillgångar på vattenkraft liksom även
på kalk borde hava vissa naturliga förutsättningar för att inom landet kunna
täcka den alldeles övervägande delen av sina egna behov.
Av verkställda utredningar framgår emellertid, att nian redan nu måste
börja räkna med den tidpunkt, då våra vattenkrafttillgångar skola vara praktiskt
taget helt exploaterade. Bland fackmännen anses också, att man så småningom
måste börja taga hänsyn till att den svenska vattenkraftens användning
för tillverkningar, vilka kräva så stora energimängder till så lågt pris
som kväveproduklerna, utgör en mindre god nationell hushållning.
Det är också att märka, att Sverige beträffande de i motionerna närmast
åsyftade, för jordbruksändamål avsedda kväveprodukterna redan för närvarande
har en kväveindustri, motsvarande nära nog landets förkrigsförbrukning
och 75 procent av den närmaste efterkrigstidens antagna förbrukning.
Härvid bär då medräknats Kooperativa förbundets nya anläggning i Köping,
vilken står i det allra närmaste färdig.
Som belysande för denna svenska industrigrens konkurrenskraft må meddelas,
att kväveprodukterna med två åtminstone för närvarande mindre väsentliga
undantag, nämligen ammonsulfat och ammonnitrat, ej åtnjuta tullskydd.
Jämsides med den svenska produktionen har en betydande import pågått
av kalksalpeter från Norge och av salpeter från Chile.
Att dessa planläggningsproblem måste bedömas med den största försiktighet
framgår dock av erfarenheterna från de förra krigs- och efterkrigsåren.
Till följd främst av att de vitt syftande planerna på en kvävefabrik vid Harsprånget
ej kunde efter inträdda omkastningar i konjunkturläget förverkligas,
måste en år 1918 beslutad utbyggnad av detta vattenfall några år senare avbrytas.
Till ytterligare belysning må i detta avseende tjäna, att redan före
senaste kriget världens syntetiska kväveindustri, enligt vad från fackkunnigt
håll upplysts, ej kunde utnyttja mer än hälften av sin kapacitet. Det måste
självfallet antagas, att en del anläggningar förstörts eller åtminstone mer eller
mindre allvarligt skadats under kriget. Å andra sidan ha under de senare
åren, på grund av hithörande produkters grundläggande betydelse för tillverkningen
av sprängämnen, skett stora ytterligare utbyggnader särskilt i
Amerika.
När det gäller att bedöma kväveindustriens framtidsutsikter är emellertid
kraftfrågan och då främst kraftpriset en synnerligen viktig faktor. I detta
avseende torde ett beslut örn anslag till påbörjande ånyo av Harsprångsutbyggnaden
ej kunna frånkännas stor betydelse. I särskilt utlåtande tillstyrker
utskottet ett sådant beslut
Utskottet.
4
Statsutskottets utlåtande nr 134.
Utskottet, som alltså ej kan åtminstone för närvarande finna tillräckliga
skäl föreligga för en framställning i ämnet från riksdagen, får hemställa,
att motionerna I: 166 och II: 171 ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 15 maj 1945.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Gränebo,
Sven Larsson, Bernhard Nilsson, Bäckström, Mannerskantz, Heiding, Boman, Gillström,
Wiklund och Johan Eric Ericson; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Skoglund i Doverstorp, Eriksson i Stockholm,
Svensson i Grönvik, Persson i Tidaholm, Pettersson i Dahl, Andersson i Malmö,
Mårtensson, Staxäng, Malmborg i Skövde, Viklund och Åkerström.
Reservationer:
1) av herr Svensson i Grönvik, som ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionerna och alltså hemställa,
att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 166 och
II: 171 i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att hela frågan
om såväl tillgodoseendet av det inhemska jordbrukets behov
av artificiell kvävegödning som jämväl anläggandet eller utbyggnad
av den industriella kvävegödmngstillverknmgen medelst
elektrometoden, med hänsyn jämväl tagen till eventuella
exportmöjligheter, måtte skyndsamt utredas.
2) av herr Åkerström.
Statsutskottets utlåtande nr 134.
5
Bilaga 1.
Till riksdagens statsutskott.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 februari 1945 har norrlandskommittén
anbefallts att avgiva yttrande över de likalydande motionerna I: 166 och
II: 171 angående utbyggande av den industriella kvävegödningstillverkningen
m. m. Med anledning härav får kommittén anföra följande.
Motionärerna lia i huvudsak motiverat sitt förslag med att den nuvarande
inhemska tillverkningen av kvävegödning icke är tillräcklig för att täcka det
svenska jordbrukets behov härav. Det synes ha betraktats såsom ett utan
vidare givet önskemål, att vårt land i förevarande hänseende gör sig oberoende
av import. Emellertid kan det ej undgås, att ur jordbrukarnas synpunkt stor
vikt måste fästas vid vilket pris som skulle behöva åsättas den inom landet
tillverkade kvävegödningen. Det kan ej utan närmare undersökning avgöras,
om en utvidgad inhemsk tillverkning skulle kunna konkurrera med varor,
som komma att kunna inköpas från annat håll. Att under närmaste tiden
verkställa en tillförlitlig bedömning av detta spörsmål torde vara uteslutet.
Vilket pris kvävegödningen utomlands kommer att betinga efter kriget kan
ej nu avgöras. Ej heller torde det vara möjligt att för närvarande upprätta
en tillförlitlig kalkyl beträffande det erforderliga tillverkningspriset inom
landet.
På grund av det här anförda finner kommittén det icke vara lämpligt,
att den i motionerna behandlade frågan nu upptages till övervägande. Vad
kommittén framhållit utesluter emellertid icke, att frågan framdeles vid en
lämpligare tidpunkt göres till föremål för övervägande.
I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, deltagit ledamöterna
Collin, Enström, Granström, Hedlund, Jonsson, Kempe, Mäler, Sandberg,
Sten, Strindlund, Tjällgren och Velander.
Stockholm den 28 februari 1945.
NILS MALMFORS.
Yngve Ericsson.
6
Statsutskottets utlåtande nr 134.
Bilaga 2.
Till riksdagens statsutskott.
Genom beslut den 9 februari 1945 har Kungl. Majit anbefallt kungl, lantbruksstyrelsen
att, efter det Sveriges lantbruksförbund beretts tillfälle yttra
sig i ärendet, till Eder avgiva yttrande över de inom riksdagen väckta, till
Eder hänvisade likalydande motionerna I: 166 och II: 171 angående utbyggande
av den industriella k vävegödningstill verkningen m. m.
Med överlämnande av ett från Sveriges lantbruksförbund inhämtat yttrande
i ärendet får lantbruksstyrelsen anföra följande.
För upprätthållande av vårt lands jordbruksproduktion och därmed för
tryggandet av folkförsörjningen under avspärmingsförhållanden är det av
vital betydelse, att vårt jordbruk äger möjlighet att tillgodose sitt behov av
växtnäringsämnen av olika slag. Bland dessa intager kvävet en viktig plats.
Den totala förbrukningen av kvävegödselmedel uppgick under åren närmast
före nu pågående världskrig till omkring 170 000 ton årligen. Under de gångna
krigsåren har förbrukningen i genomsnitt överstigit 200 000 ton för år. Den
nuvarande användningen av kvävegödselmedel representerar — bortsett från
nu rådande ransonering å området — icke en optimal kvävegödseltillförsel
vid växtodlingens nuvarande inriktning. Det framtida behovet av kvävegödselmedel
kommer självfallet att bestämmas av växtodlingens inriktning och
prisförhållandenas gestaltning, men man torde dock hava anledning att räkna
med att användningen av kvävegödselmedel framdeles kommer att ökas i betydande
omfattning.
Hittills har kapaciteten hos den svenska kvävegödselmedelindustrien motsvarat
något mer än hälften av vårt lands förbrukning men densamma kommer
inom kort att utökas genom tillkomsten av ytterligare en fabrik för framställning
av kvävegödselmedel, varigenom den sammanlagda kapaciteten kommer
att i det närmaste motsvara den förbrukning, som förefanns före år 1939.
Med den ökning av användningen av kvävegödselmedel, vilken framdeles kan
förväntas, torde oavsett nyssnämnda utökning av tillverkningskapaciteten
densamma bliva otillräcklig för att helt tillgodose det svenska kvävegödselmedelsbehovet.
En viss import av ifrågavarande gödselmedel synes fördenskull
allt framgent bliva erforderlig, därest icke en ytterligare utvidgning av den
inhemska tillverkningen äger rum. En dylik utvidgning ifrågasättes i föreliggande
motioner, i vilka motionärerna emellertid jämväl berört möjligheterna
av en svensk kvävegödselmedeltillverkning utav sådan omfattning, att
icke endast det inhemska behovet tillgodosåges, utan även en viss export skulle
kunna ifrågakomma.
Förutsättningen för en export av kvävegödselmedel liksom också för att en
utvidgning av tillverkningskapaciteten överhuvud taget, utöver vad som kan
anses erforderligt ur beredskapssynpunkt, skall vara berättigad, är emellertid,
att tillverkningen kan beräknas bliva konkurrenskraftig gentemot de utomlands
producerade kvävegödselmedlen. Huruvida så kan förväntas bliva fallet,
låter sig icke med säkerhet bedöma av i motionerna lämnade uppgifter, liksom
ej heller av motionerna i samma ämne vid 1944 års riksdag och de över
desamma avgivna yttrandena. Av dessa yttranden synes emellertid framgå,
Statsutskottets utlåtande nr 134.
7
att det torde erbjuda svårigheter att uppfylla nämnda förutsättning vid en på
hydro-elektrisk kraft baserad kväveindustri. En dylik skulle däremot medföra
den fördelen att tillverkningen bleve oberoende av import av kol.
Motionärerna synas närmast hava avsett, att den nu ifrågasatta kvävegödselmedelfabriken
borde förläggas till övre Norrland, varest den för tillverkningen
erforderliga elektriska kraften rikligast står till buds. Förläggningen
av en sådan industri till Norrland skulle enligt motionärernas mening
samtidigt kunna bidraga till en önskvärd differentiering av det norrländska
näringslivet. Lämpligheten av ovannämnda förläggning torde emellertid först
kunna bedömas efter mera ingående överväganden rörande de fördelar och
nackdelar, som olika tänkbara förläggningsorter kunna erbjuda ur transportsynpunkt.
En utredning av i motionerna avsett slag vore ägnad bidraga till att belysa
nyssnämnda förhållanden liksom även förutsättningarna överhuvud taget för
den föreslagna utvidgningen av kvävegödselmedelsindustrien i vårt land. Med
hänsyn till svårigheten att under nu rådande förhållanden bedöma den framtida
internationella utvecklingen på ifrågavarande område och i anseende till
att den väntade ökningen av den inhemska förbrukningen av kvävegödselmedel
först så småningom torde komma att göra sig gällande, synes det emellertid
kunna ifrågasättas, huruvida en sådan utredning lämpligen bör företagas
i nuvarande läge. En utredning i ämnet torde kunna förväntas bliva av
större värde för bedömandet av föreliggande spörsmål, därest densamma
kommer till stånd först sedan möjligheter föreligga att bättre överblicka nyssnämnda
förhållanden.
På grund av vad ovan anförts anser lantbruksstyrelsen sig icke böra tillstyrka
bifall till förevarande motioner.
Stockholm den 9 mars 1945.
H. SYLWAN.
ADOLF GRANSTRÖM.
Bilaga 3.
Till kungl, lantbruksstyrelsen.
Genom remiss den 13 februari 1945 har Sveriges lantbruksförbund berens
tillfälle alt yttra sig över motionerna I: 166 och II: 171 angående utbyggnad
av den industriella kvävegödningstillverkningen m. m.
Med anledning därav får förbundet anföra följande.
I motionerna framhålles bl. a., att en avgörande faktor för ökning av
skördarna och för odling av högvärdiga grödor obestridligen är en ökad tillgång
av kvävegödning och ett förbilligande av detta för jordbruket viktiga
produktionsmedel.
Förbundet vill för sin del instämma i detta uttalande och därvid särskilt
understryka kostnadssynpunktens betydelse för en utvidgad användning av
detta gödselmedel.
8
Statsutskottets utlåtande nr 134.
Lämpligheten av en större inhemsk tillverkning på detta område torde sålunda
intimt sammanhänga med möjligheterna att inom landet skapa en
industri, som kan effektivt konkurrera med den utländska industriella tillverkningen
och importen från Chile. Ett flertal av svårigheterna på detta
område ha berörts i de remissyttranden, som avgivits över motionerna i
samma ärende till föregående års riksdag och torde ha varit avgörande för
jordbruksutskottets ställningstagande. Förbundet vill för sin del endast anföra
följande i denna fråga.
Motionärerna ha utgått ifrån att de förutsättningar, som förelegat i Norge
att med hjälp av den hydro-elektriska kraften framskapa en kväveindustri,
skulle förefinnas i lika hög grad i Sverige. Tillgängliga uppgifter rörande
förkrigsförhållandena tyda dock på att utbyggnadskostnadema för den
norska kraften ställde sig väsentligt lägre än för den svenska. Norsk Hydros
anläggningar, som nu torde vara kraftigt nedskrivna, ha vidare dimensionerats,
så att de driftsekonomiskt torde vara överlägsna en svensk kvävefabrikation,
som utbyggts enbart med tanke på den inhemska konsumtionen,
även om sistnämnda konsumtion beräknas väsentligt högre än förkrigstidens.
Vid bedömande av inom landet föreliggande avsättningsmöjligheter bör
hänsyn även tagas'' till att den inhemska produktionen, när KF :s fabrik
i Köping blivit fullt utbyggd, torde uppgå till ca 150 000 å 170 000 ton 15,5-procentig vara. I detta sammanhang torde även böra observeras, att den
mycket stora importen 1939 delvis var av beredskapskaraktär.
Beträffande fabrikens förläggning framhålla motionärerna, att kraften
skulle kunna transporteras söderut, därest det ur fraktsynpunkt skulle kunna
befaras oekonomiskt att förlägga fabrikationen till Norrland. Därest detta
alternativ väljes, bli givetvis strömkostnadema högre jämfört med norska
förhållanden. Om å andra sidan fabriken förlägges till övre Norrland, som
motionärerna i första hand tänkt sig, måste man oavsett strömkostnadema
taga hänsyn till den dubblering av frakterna, som uppstår, därest kalken
måste tagas från exempelvis Gotland.
Ett bedömande av dessa kostnadsfrågor är uppenbarligen mycket svårt att
göra utan tillgång till en förutsättningslös utredning. Förhållandena kunna ju
vidare i en efterkrigsperiod te sig väsentligt annorlunda än under förkrigstiden
i avseende å världsproduktionen av kväve och den internationella prisbildningen,
handelspolitiska förhållanden, arbetslöshetssituationen inom landet,
exportmöjligheter m. m. Även örn utsikterna att utan statssubvention göra en
inhemsk tillverkning med utnyttjande av outbyggda vattenkraftstillgångar
ekonomiskt lönande i konkurrens med de hittills mycket goda importmöjligheterna
vid ett ytligt betraktande för närvarande förefalla mindre ljusa,
anser därför förbundet, att en förutsättningslös utredning i frågan skulle
vara av värde.
Stockholm den 9 mars 1945.
Sveriges lantbruksförbund
CARL UTTERSTRÖM.
/ Lage Leijon.
457952. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.