Statsutskottets utlåtande nr 12S.
1
Nr 128.
Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1945 kl. 5 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
tili psykisk borna- och ungdomsvård jämte i
ämnet väckt motion.
(3:e avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Majit under femte huvudtiteln (punkt 193)
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Bidrag
till psykisk harna- och ungdomsvård för budgetåret 1945/46 beräkna
ett förslagsanslag av 90 000 kronor.
Därefter har Kungl. Majit i propositionen nr 211, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 23 februari
1945, föreslagit riksdagen att dels godkänna de grunder för statsbidrag till
psykisk harna- och ungdomsvård, som av departementschefen förordats, att
tillämpas från och med den 1 juli 1945, dels ock till Bidrag till psykisk
harna- och ungdomsvård för budgetåret 1945/46 å driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 60 000 kronor.
Genom beslut den 9 juni 1939 bemyndigade Kungl. Majit chefen för justitiedepartementet
att tillkalla högst sex sakkunniga att inom departementet
verkställa utredning rörande åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten
och att till utredning jämväl upptaga frågan örn förefintliga missförhållanden
inom det offentliga nöjeslivet och om botemedlen däremot.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade nämnde departementschef
den 29 juli 1939 för utredning av berörda spörsmål sex sakkunniga, vilka
antogo benämningen ungdomsvårdskommittén. De sakkunnigas antal har
sedermera enligt bemyndigande av Kungl. Majit den 12 december 1941 utökats
till sju.
Med anledning av framställning av riksdagen i skrivelse den 10 juni 1942,
nr 327, utvidgades genom beslut av Kungl. Majit den 19 i samma månad
direktiven för utredningen till att omfatta jämväl frågan örn åtgärder för en
förbättrad ungdomsvård.
Kommittén har till utredning upptagit, bland annat, frågan örn särskilda
åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av social missanpassning bland
barn och ungdom, orsakad av fysiska eller psykiska särdrag hos de unga
eller av miljöförhållanden, ägnade att ogynnsamt påverka deras anpassningsförmåga.
Som resultat härav har kommittén den 30 mars 1944 avgivit
Bihang till riksdagens protokoll 1945. G sami. Nr 128.
2
Statsutskottets utlåtande nr 128.
betänkande med utredning och förslag angående psykisk harna- och ungdomsvård
(SOU 1944:30).
I nämnda betänkande föreslår kommittén inrättandet av särskilda statsunderstödda
centraler för psykisk harna- och ungdomsvård av övervägande
poliklinisk karaktär och under chefskap av specialutbildade läkare. Centralerna
avses skola tillgodose behovet av specialistbehandling av missanpassade,
psykiskt feiutvecklade eller intellektuellt efterblivna barn och behovet
av rådgivningsverksamhet i uppfostringsfrågor.
Ungdomsvårdskommitténs betänkande har remitterats för yttrande till
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, statskontoret, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna och socialvårdskommittén. Överståthållarämbetet
skulle bereda Stockholms stads barnavårdsnämnd och Stockholms
stads folkskoledirektion tillfälle att yttra sig, och länsstyrelserna skulle bereda
de barnavårdsnämnder, som de aktade nödigt, tillfälle att avgiva
yttranden.
Dessutom lia följande institutioner och sammanslutningar bereus tillfälle
att yttra sig, nämligen svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska läkaresällskapet,
Sveriges allmänna folkskollärarförening, Sveriges folkskollärarinneförbund,
Sveriges folkskollärarförbund, institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning
och forskning, Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund, Sveriges
småskollärarinneförbund, svensk sjuksköterskeförening, direktionen
över allmänna barnhuset samt nordiska hjälpskoleförbundets svenska
sektion.
Efter därom gjord anhållan har Sveriges kommunistiska ungdomsförbund
jämväl bereus tillfälle att yttra sig.
I fråga om behovet av psykisk harna- och ungdomsvård
har chefen för socialdepartementet för sin del anfört följande.
Föreliggande förslag ingår som ett led i det system av åtgärder, som syftar
till att genom förebyggande verksamhet skydda och stärka det uppväxande
släktets -— och därmed nationens framtida — hälsa och krafter.
Såväl psykologisk och psykiatrisk forskning som erfarenheten från socialvårdens
och pedagogikens områden ha givit vid handen, att asociala tendenser
oftare ha mindre att göra med en missriktad moraluppfattning i
egentlig bemärkelse än med rubbningar på vilje- och framför allt på känslolivets
områden, grundade under den tidiga barndomen. Erfarenheterna utvisa,
att det är de andligen svagt utrustade barnen, som under trycket av
olyckliga miljöförhållanden löpa största faran att bli psykiskt deformerade.
Det är en angelägenhet av största vikt att på ett så tidigt stadium som möjligt
uppspåra dessa på ett eller annat sätt problematiska barn eller ungdomar
och söka hjälpa dem till rätta genom terapeutiska åtgärder, som ta sikte
såväl på deras psykiska egenart som på deras miljö. Härigenom kunna riskerna
för att de senare hamna i socialvårds- eller fångvårdsklientelet förebyggas
eller minskas. De kostnader, som en asocial individ kan ådraga samhället,
borde i och för sig vara en tillräcklig motivering för att resurser stal
-
Statsutskottets utlåtande nr 128.
3
las till förfogande till förebyggande av en dylik utveckling. Men man behöver
icke sträcka sig så långt som till de asociala fallen för att finna en
psykisk bärna- och ungdomsvård motiverad. För förebyggandet eller botandet
av lindrigare neuroser, som förekomma i stort antal och som kunna
lörorsaka arbetssvårigheter och andra olägenheter redan i ungdomen och
.senare i livet, är det av vikt att sjukdomsprocessen på ett så tidigt stadium
sorn möjligt uppspåras och kommer under sakkunnig behandling. Även då
det gäller att bemästra vanliga skolsvårigheter eller andra uppfostringsproblem
hos barn, är tillgången till en rådgivningsbyrå under sakkunnig
ledning ett stöd för föräldrar och lärare.
Genom den förebyggande barnavården, som efter hand torde böra utbyggas
att omfatta hela förskoleåldern, samt genom skolläkarverksamheten
kommer en fortlöpande hälsokontroll av de unga att kunna anordnas upp
till slutet av skolåldern. Med hänsyn bland annat till de möjligheter till
psykisk hälsokontroll, som därigenom stå till bilds, har statskontoret ansett
sig böra avstyrka ett genomförande av det framlagda förslaget. Jag delar
såtillvida statskontorets uppfattning, att genom den förebyggande barnavården
och skolläkarverksamheten överlag skapats ökade möjligheter att
på ett tidigt stadium kunna uppspåra psykisk ohälsa, efterblivenhet eller
.social missanpassning. För en ändamålsenlig behandling av de sjukdomsprocesser,
som det här ofta är fråga örn, torde det emellertid —- framför allt
beträffande mera svårbehandlade fall — vara nödvändigt med specialistvård.
Hittills ha endast ansatser till dylik specialistvård funnits i vårt land.
Ett genomförande av det framlagda förslaget till psykisk harna- och ungdomsvård
skulle efter hand komma att råda bot på denna brist. Den hälsokontroll,
som redan etablerats genom den förebyggande mödra- och barnavården
och genom skolläkarverksamheten, överflödiggör sålunda icke den
verksamhet, som nu föreslås. Denna är tvärtom att anse som ett komplement
till hälsokontrollen.
Att det föreligger ett praktiskt behov av en särskilt organiserad psykisk
harna- och ungdomsvård bestyrkes därav att rådgivningsverksamhet i uppfostringsfrågor
på kommunalt eller enskilt initiativ anordnats i olika orter
i landet. Uppmärksamheten på detta behov har ävenledes föranlett beviljandet
av statsbidrag till den inom Värmlands län bedrivna försöksverksamheten
i psykisk harna- och ungdomsvård och till den kombinerade kliniska
och utbildande verksamheten vid Ericastiftelsen.
Den på enskilt och kommunalt initiativ tillkomna psykiska harna- och
ungdomsvården har inneburit en gagnrik pionjärverksamhet, ofta möjliggjord
genom enskildas intresse och uppoffringar, men den är för närvarande
synnerligen ojämnt utvecklad inom olika delar av landet. En ändamålsenlig
och tillräcklig utbyggnad av denna nya och viktiga gren inom
harna- och ungdomsvården, vars arbetsmetoder på många håll ännu torde
vara ganska okända, synes icke utan statens stöd vara att påräkna inom den
närmaste tiden. Jag vill därför förorda, alt i anslutning till det föreliggande
förslaget möjligheter öppnas för ett genomförande över hela landet av en
statsunderstödd harna- och ungdomsvård.
Beträffande organisationen av den psykiska harna- och
ungdomsvården anför vidare departementschefen följande.
De största svårigheterna vid organisationen av ifrågavarande verksamhet
erbjuder den otillräckliga tillgången på kvalificerad personal. Sorn specia
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 12S.
litet är barnpsykologi och barnpsykiatri en ung företeelse. Fastlagda utbildningsvägar
på detta område finnas icke. Verksamhetsfältet bär hittills varit
begränsat och givit osäkra utkomstmöjligheter. Dessa förhållanden ha medfört,
att endast relativt få läkare, socialvårdsfunktionärer och pedagoger
skaffat sig specialutbildning på området, drivna av ett personligt intresse
för denna nya disciplin.
Även om den föreliggande personalbristen kan innebära vanskligheter och
utbildningsväsendet på detta område är bristfälligt, finner jag detta likväl
icke behöva giva anledning till tvekan från statsmakternas sida att främja
och stödja utvecklingen av den psykiska harna- och ungdomsvården. Örn
verksamheten vinner statsmakternas stöd och ett stort antal befattningar på
detta område därigenom kunna förväntas bli inrättade efter hand, kommer
intresset för hithörande utbildning att stimuleras.
Den otillräckliga tillgången på utbildad personal gör det emellertid angeläget,
att den föreslagna verksamheten utbvgges successivt. Redan detta förhållande
talar för kommitténs förslag, att organisationen tills vidare bör
givas provisorisk karaktär. Därtill kommer, att formerna för verksamheten,
som i det stora hela är en nyskapelse på harna- och ungdomsvårdens område,
torde behöva prövas under någon tid, innan en definitiv organisationsplan
fastställes. Det har anförts, att den av kommittén föreslagna tiden för
den provisoriska organisationen, nämligen tre år, vore för kort för att verksamheten
skulle hinna utbyggas i den omfattning att önskvärd erfarenhet
i nämnda hänseende skulle kunna vinnas. Jag finner skäl tala för denna
uppfattning och förordar i anslutning till medicinalstyrelsens förslag, att
verksamheten tills vidare planeras för en tid av fem år. Mot slutet av denna
period bör frågan örn en fastare organisation av den psykiska harna- och
ungdomsvården upptagas till prövning. Uppenbart är, att verksamheten bör
vara frivillig under provisorietiden.
Jag övergår härefter till att behandla organisationens allmänna uppläggning.
Det torde vara naturligt, att verksamheten i enlighet med kommitténs förslag
fördelas på distrikt, som omfatta ett landstingsområde av ordinär storlek
eller en större stad, som ej deltager i landsting. Sannolikt kommer det
att visa sig vara ändamålsenligt, att mindre landstingsområden anordna
gemensam verksamhet liksom att vissa städer utanför landsting samverka
med omgivande landstingsområde. Dylika planläggningsfrågor böra bli föremål
för särskild prövning från fall till fall.
De skilda förslag, som framförts beträffande valet av huvudmän för verksamheten
och tillsynsmyndighet över densamma, ha delvis föranletts av
olika uppfattningar om den psykiska harna- och ungdomsvårdens karaktär
och arbetsmetoder. Att uppfattningarna kunna vara skiljaktiga är naturligt
med hänsyn till att verksamheten är ny samt att den i fråga örn problematik
och behandlingsformer knappast låter sig helt inordnas inom samma ram
som äldre institutioner. Diagnostiseringen och behandlingen av patienterna
kräver, att såväl medicinsk, psykologisk-pedagogisk som social kunnighet
och erfarenhet äro representerade inom verksamheten.
Av den utredning, som förebragts av kommittén, synes framgå, att, även
örn den terapeutiska behandlingen inom den psykiska harna- och ungdomsvården
innehåller starka inslag av social och pedagogisk art, verksamheten
dock i grunden är av medicinsk natur. Jag använder då icke beteckningen
medicinsk i inskränkt betydelse utan i den vidgade betydelse, som omfattar
Statsutskottets utlåtande nr 128.
5
elen förebyggande sociala hälsovården över huvud. Den uppfattning, som
ligger tili grund för ifrågavarande verksamhet, betraktar asocialitet och missanpassning
icke som uttryck för moraliska defekter utan som konstitutivt
eller miljömässigt betingade psykiska ohälsosymtom. Problemställningen vid
diagnostisering och behandling av hithörande klientel blir därför medicinskt
betonad, vilket bland annat markeras därav, att verksamheten enligt förslaget
skall ledas av läkare. Det synes därför motiverat, att verksamheten
anknytes till sjukvården. I konsekvens härmed ter det sig naturligt, att landstingen
respektive de städer, som ej deltaga i landsting, av kommittén föreslagits
som huvudmän och att medicinalstyrelsen avsetts bliva tillsynsmyndighet
för verksamheten.
Gentemot denna uppfattning har framhållits, att initiativet till den nu på
olika orter existerande mentalhygieniska verksamheten i regel utgått från
barnavårdshåll och att behandlingsmetoderna äro av övervägande social och
pedagogisk art. Vidare har betonats, att intresset från medicinskt håll för den
nya vårdformen varit föga framträdande. Jag kan emellertid icke finna dessa
förhållanden utgöra tillräckliga motiv för en anknytning av den psykiska
hama- och ungdomsvården till den barnavårdande verksamheten. Det är
nämligen ganska naturligt, att behovet av specialistbehandling för missanpassade
barn från första början uppmärksammats på barnavårds- och skolhåll
och att därför intresset för denna verksamhet särskilt starkt framträtt i dessa
kretsar. Att behandlingsmetoderna äro av social och pedagogisk natur torde
icke böra tillmätas stöiTe betydelse för denna vårdform än för den förebyggande
hälso- och sjukvården, där sociala skyddsåtgärder få allt vidare utrymme,
trots att problematiken är av medicinsk karaktär. Därtill kommer,
att, därest barnavårdsförbunden skulle anförtros huvudmannaskapet, detta
skulle, som socialstyrelsen framhållit i sitt yttrande, medföra organisatoriska
svårigheter. På grund av sin svaga ekonomiska ställning skulle barnavårdsförbunden
i fråga om denna verksamhet bli helt beroende av landstingen.
Jag kan därför icke biträda den uppfattningen, som gör gällande,
att barnavårdsförbunden borde bli huvudmän och socialstyrelsen tillsynsmyndighet.
Icke heller finner jag, att de av skolöverstyrelsen framförda
skälen för att skolöverstyrelsen skulle bli tillsynsmyndighet böra föranleda
ändring i kommitténs förslag. Jag får sålunda i anslutning till kommitténs
förslag förorda, att landstingen och städer, som ej deltaga i landsting, i princip
bli huvudmän för verksamheten och att den centrala tillsynen över densamma
anförtros åt medicinalstyrelsen.
Ledningen av verksamheten inom landstingsområdena torde böra handhavas
av vederbörande hälso- och sjukvårdsberedning eller, då särskild hälsovårdsberedning
och särskild sjukvårdsberedning finnas, av dessa beredningar
gemensamt. Av skäl som anförts av svenska landstingsförbundet anser
jag mig icke kunna tillstyrka kommitténs förslag, att beredningen vid handläggande
av frågor rörande psykisk harna- och ungdomsvård skulle förstärkas
med särskilda av socialstyrelsen respektive skolöverstyrelsen utsedda
sakkunniga. I likhet med förbundet förutsätter jag att, därest erforderlig
sakkunskap icke finnes inom beredningen, denna själv skall finna angeläget
att tillkalla sådan. Ledningen av verksamheten i städer, som icke tillhöra
landsting, forde i enlighet med förslaget böra handhavas av den myndighet,
som anordnar verksamheten, eller ock i fall, då verksamheten delats
upp på olika samhällsorgan, av dessa myndigheter var för sig.
Ehuru jag alltså finner, alf huvudmannaskapet i länen principiellt bör
anförtros landstingen, synas mig bärande skäl hava anförts för alt landsfng
6
Statsutskottets utlåtande nr 128.
bör liga möjlighet att uppdraga dea omedelbara ledningen av verksamheten åt
barnavårdstörbund. I synnerhet Torde en dylik anordning kunna befinnas vara
motiverad i län, där redan nu en mera omfattande mentalhygienisk verksamhet
uppbyggts under barnavårdsförbunds ledning. Härigenom skulle dels
landstingen få möjlighet att i fråga örn den lokala organisationen av verksamheten
bygga på den grund, som redan finnes, dels erfarenhet vinnas av olika
organisationstyper. Det är dessutom icke omotiverat, att en liknande frihet
beträffande organisationsformen, som i kommitténs förslag medgivits städerna
utanför landsting, även medgives landstingen. Även vid en anordning
av nu berörda art bör dock landstinget vara den legala huvudmannen och
uppbära statsbidraget.
Beträffande verksamhetens lokala organisation ansluter jag mig tili kommitténs
förslag, att i varje vårddistrikt bör upprättas en central för den
psykiska harna- och ungdomsvården ävensom att i landstingsområde mottagning
och rådgivning böra anordnas även å andra orter än den, till
vilken centralen förlägges. De skäl, som anförts för centralernas anknytning
till sjukhus, finner jag jämväl övertygande. För föräldrarna kommer det i
allmänhet att vid rådfrågning i uppfostringsfrågor te sig mer tilltalande att
besöka läkare på ett sjukhus än att vända sig till en mottagning på en
barnavårdsinrättning. Även "örn detta reaktionssätt är föga rationellt, bör
man dock räkna med att det finnes. Jag vill därför förorda, att centralerna
i princip förläggas till sjukhus.
För städerna utanför landsting medgives i förslaget, att central icke behöver
förläggas i anknytning till sjukhus, under förutsättning att med sjukvårdsmyndigheten
avtal träffas örn att centralen må å sjukhus disponera erforderliga
sängplatser för fall, som kräva längre tids observation. Häremot
torde intet vara att erinra. För egen del anser jag, att en sådan möjlighet även
bör stå öppen inom landstingsområde, därest särskilda omständigheter arn
för handen. Sådana omständigheter kunna exempelvis föreligga, då landsting
önskar driva den psykiska harna- och ungdomsvården i barnavårdsförbunds
regi eller verksamheten redan påbörjats i lokaler, som äro fristående från lasarett.
Härvid bör givetvis förutsättas, att lokalerna äro fullt tillfredsställande
för sitt ändamål och att anordningen kan godkännas av tillsynsmyndigheten.
Frågan örn lämpligheten av denna anordning torde få tagas upp till förnyad
prövning vid utformningen av den definitiva organisationen. Under provisorietiden
torde det för övrigt vara en viss fördel att erfarenhet från olika former
av centraler vinnes.
I samband härmed vill jag tillägga, att det förhållandet, att den psykiska
harna- och ungdomsvården bör genomföras efter hand, allt eftersom utbildad
personal står att erhålla, icke bör avhålla vederbörande myndigheter att vid
planerandet av nya barnavdelningar vid lasaretten eller utbyggandet av gamla
bereda ändamålsenligt utrymme för den psykiska harna- och ungdomsvårdens
lokaler, varvid verksamhetens behov av gynnsam observationsmiljö bör
beaktas. Härvid torde medicinalstyrelsen kunna tillhandagå med upplysningar
om lämplig utformning och utrustning av dessa lokaler.
Mot kommitténs förslag att centralerna skola förestås av läkare har ingen
erinran gjorts. Under tiden för den provisoriska organisationen böra läkartjänsterna,
såsom föreslagits av kommittén, ha karaktären av extra befatiningar.
Tjänsterna böra åtminstone under provisorietiden tillsättas av medicinalstyrelsen
efter samråd med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. Så
länge fasta utbildningsvägar för läkare på detta område icke finnas, böra
föreskrifterna om läkarnas kompetens endast givas allmän utformning. Jag
Statsutskottets utlåtande nr 128.
7
tillstyrker dock den av medicinalstyrelsen föreslagna preciseringen, att läkarna
skola lia pediatrisk och psykiatrisk utbildning samt speciell erfarenhet
i barnpsykiatri. Under provisorietiden bör dock dispens kunna lämnas
från detta krav, om vederbörande befinnes ha på annan väg skaffat sig den
för uppgiften erforderliga utbildningen och erfarenheten. Då det är av vikt,
att på detta nya verksamhetsområde endast väl orienterade krafter tagas i
anspråk, bör vid prövningen av ansökningarna företräde givas den, som
specialiserat sig på området, och hänsyn endast i andra hand tagas till
verksamhet inom andra fält, t. ex. inom den allmänna pediatriken och allmänna
psykiatrien.
Även beträffande assistenterna är av samma skäl som beträffande läkarna
icke möjligt att nu fastställa detaljerade allmänna kompetensvillkor.
Kommitténs förslag beträffande den allmänna arten av den utbildning och
erfarenhet, som assistenterna helst böra lia förvärvat, torde tills vidare
kunna godtagas. Jag delar icke medicinalstyrelsens uppfattning, att medicinsk
utbildning bör skjutas i förgrunden vid avgörandet av assistenternas
kompetens. För ifrågavarande verksamhet finner jag, i likhet med kommittén,
att social och psykologisk-pedagogisk utbildning måste väga tyngre
än sköterskeutbildning. Då för närvarande ingen bestämd utbildningsgång
torde kunna föreskrivas, är det av vikt att behörigheten för anställning som
assistent inom den psykiska harna- och ungdomsvården noga prövas i varje
enskilt fall. Denna prövning torde böra ske centralt, även om huvudmännen
äga anställa assistenterna. Ehuru jag finner det vara angeläget att understryka
assistenternas karaktär av socialarbetare, anser jag mig av organisatoriska
skäl icke kunna förorda, att behörighetsprövningen anförtros
åt socialstyrelsen, ej heller att assistenterna skola i tillsynsavseende sortera
under styrelsen. En dylik dubbelorganisation kan befaras medföra olägenheter.
Jag följer därför kommitténs förslag, att behörighetsprövningen jämväl
av assistenterna anförtros medicinalstyrelsen som tillsynsmyndighet.
Före besluts fattande bör dock i regel yttrande inhämtas från socialstyrelsen.
Vid större centraler förutsättes en viss arbetsfördelning kunna ske mellan
assistenterna, så att på viss assistent skulle kunna komma huvudsakligen
arbete av psykologisk art. Detta jämte det förhållandet, att det alltid bör
tillses att assistenterna ha erforderlig psykologisk-pedagogisk utbildning,
motiverar att medicinalstyrelsen vid avgivandet av behörighetsförklaring
jämväl samråder med skolöverstyrelsen.
Behörighetsprövning bör ske för varje särskild assistentbefattning. Assistenterna
böra tillsättas av vederbörande huvudman, sedan chefen för centralen
givits tillfälle att yttra sig angående sökandens lämplighet och kvalifikationer.
Även assistentbefattningarna böra under provisorietiden lia karaktären av
extra tjänster.
Möjligheten att på längre sikt uppbygga en effektiv psykisk harna- och
ungdomsvård, som åtnjuter allmänhetens samt barnavårds- och skolmyndigheternas
förtroende, sammanhänger intimt med möjligheten att erbjuda tillfredsställande
vetenskaplig och praktisk utbildning för dem, som vilja
ägna sig åt denna verksamhet. Såsom framgår av det anförda, äro utbildningsförliållandena
på området för närvarande icke tillfredsställande. Detta
gäller såväl läkarnas utbildning som assistenternas. Vad assistenterna beträffar
kommer inrättandet av centraler för psykisk harna- och ungdomsvård att
efter hand öka möjligheterna lill klinisk utbildning. I detta sammanhang bör
erinras örn den värdefulla verksamhet i detta avseende, som bedrives av
8
Statsutskottets utlåtande nr 128.
Ericastiftelsen med stöd av statsmedel. Jag är emellertid icke nu beredd att
taga ställning till det förslag beträffande assistenternas utbildning, som framlagts
i socialstyrelsens yttrande. Vad läkarna beträffar framstår bristen på
en samlad och systematisk undervisning i socialmedicin och psykologi i den
grundläggande läkarutbildningen som en särskild olägenhet ur den föreslagna
verksamhetens synpunkt. Icke heller synas de barnpsykiatriska studierna
ha nått önskvärd stadga. Jag delar därför kommitténs uppfattning, att utbildningsfrågan
bör ägnas fortsatt uppmärksamhet och eventuellt göras till
föremål för särskild utredning.
Uppenbarligen är det av vikt att centralerna stå i nära kontakt med
övriga barnavårdande myndigheter samt skolorna i orten. Vid upprättandet
av instruktioner för vederbörande tjänstemän inom såväl den psykiska
bärna- och ungdomsvården som inom den övriga barnavårdens och skolans
områden böra de synpunkter, som i detta avseende framförts av ungdomsvårdskommittén,
vinna beaktande. Härvid bör även uppmärksammas,
att kompetenskonflikter mellan vederbörande funktionärer i görligaste mån
undvikas.
Till de av ungdomsvårdskommittén föreslagna ändringarna i barnavårdslagen
tar jag ställning i annat sammanhang.
Då genom inrättandet av psykisk harna- och ungdomsvårdscentral ett länsområde
får tillgång till en specialist i barnpsykiatri, finner jag det naturligt
att denne, i den mån hans arbete på centralen så medger, även anlitas inom
barnhems-, skyddshems- och sinnesslövården på sätt som kommittén föreslår.
En dylik anordning torde vara ägnad att främja kontakten mellan de olika
barnavårdsorganisationerna och centralen. De erfarenheter, som gjorts vid
den statsunderstödda försöksverksamheten i Värmlands län, tyda på att skolläkarverksamhet
i viss omfattning också med fördel låter sig förena med
läkarens verksamhet på centralen. Även ur arbetssynpunkt torde det vara av
viss betydelse för läkaren att hålla kontakt med ett normalt barnklientel. Det
är givetvis angeläget att huvudmannen tillser att läkarens sidoverksamhet
icke tillåtes inkräkta på den för centralens skötsel erforderliga tiden.
I likhet med kommittén finner jag lämpligt, att den lokala tillsynen
över verksamheten handhaves av vederbörande förste provinsialläkare och
med dem jämställda stadsläkare. Då den psykiska harna- och ungdomsvårdens
verksamhet avses skola i hög grad komma barnavården och skolan till
gagn, är det givetvis önskvärt, att den lokala tillsynsmyndigheten upprätthåller
nödig kontakt med barnavårdsorgan och folkskoleinspektörer. Jag förutsätter
härvid, att detta samråd icke iklädes former, som kunna verka tyngande
på organisationen.
Jag biträder kommitténs uppfattning, att medicinalstyrelsen vid utövandet
av sin funktion som centralmyndighet och tillsynsmyndighet för verksamheten
bör samråda med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. Även härvid
är det dock angeläget att tillse, att reglerna beträffande samrådet göras
smidiga och att föreskrifterna på denna punkt icke medföra administrativ
tungroddhet. Det föreligger alltid risk att ett vidlyftigt remitteringsförfarande
kommer att försinka verkställandet av löpande åtgärder. En samverkan mellan
ifrågavarande myndigheter bör därför i allmänhet uttryckligen krävas endast
beträffande åtgärder för verksamhetens organisation och planering samt
förändringar i detta avseende. Samverkan bör sålunda föreskrivas beträffande
fastställande respektive godkännande av tillämpningsföreskrifter, föreskrifter
rörande gemensam verksamhet för tvenne områden, normalinstruktion,
instruktioner och dylikt. Örn vid utövandet av centralernas verksamhet
Statsutskottets utlåtande nr 128.
9
administrativ olägenhet på något sätt skulle uppkomma, exempelvis genom
kompetenskonflikt med annan barnavårdsmyndighet eller skolmyndighet, bör
socialstyrelsen respektive skolöverstyrelsen äga påfordra överläggning härom.
Löpande administrativa ärenden böra i princip handläggas endast av tillsynsmyndigheten,
vilket naturligtvis icke bör hindra denna att muntligen söka
kontakt med övriga ifrågavarande myndigheter. Skyldighet att söka samråd
bör emellertid föreskrivas i ärenden rörande förordnande av läkare och prövning
av sökandes behörighet att innehava assistenttjänst.
Vad angår kostnadsfrågor och statsbidrag anför departementschefen
följande.
T likhet med vad som gäller för hälsovårdande och sjukdomsförebyggande
åtgärder i allmänhet torde den psykiska harna- och ungdomsvården
böra vara kostnadsfri för dem, som anlita den. Ekonomiska hinder, som
kunna försvåra för barn och ungdom att komma i åtnjutande av önskvärd
behandling och vård, böra i görligaste mån avlägsnas. Jag tillstyrker
därför kommitténs förslag, alt det stadgas förbud mot debitering av arvode
för konsultation, rådgivning och behandling, som utföras eller meddelas
i tjänsten.
Kommitténs förslag, att arvode ej heller bör utgå för utlåtanden och
intyg, som föranledas av undersökning eller behandling inom den psykiska
harna- och ungdomsvården, står helt i överensstämmelse med nämnda princip.
Emellertid torde vissa svårigheter komma att uppstå, om generellt
förbud skulle stadgas mot dylika arvoden. Från läkarnas sida torde man
göra sitt ställningstagande till denna fråga beroende av den lön. som kan
betalas till läkaren, och sålunda betrakta den som en förhandlingsfråga.
Under sådana omständigheter finner jag det icke ändamålsenligt, att ett
dylikt förbud göres till statsbidragsvillkor. Härigenom skulle händerna
bindas på huvudmännen vid eventuella förhandlingar i lönefrågan. Enligt
min mening är det dock önskvärt, att huvudmännen söka lösa frågan i
linje med ungdomsvårdskommitténs förslag. Det torde vara lämpligt att
frågan tages upp till omprövning i samband med fastställandet av en mera
definitiv organisation av den psykiska harna- och ungdomsvården.
Att även det hinder, som resekostnaderna kunna erbjuda för enskilda att
utnyttja den psykiska ungdomsvårdens tjänster, bör avlägsnas finner jag
i princip riktigt. Organisationsförslaget förutsätter visserligen, att upprättandet
av filialstationer ute i länen skall medföra en reduktion av klientelets
resekostnader, men helt är dock icke kostnadsfrågan därmed ur världen.
Ehuru bland andra medicinalstyrelsen och socialstyrelsen framhävt betydelsen
av att resekostnadsfrågan löses i analogi med vad som skett i den
förebyggande mödra- och barnavården, anser jag mig dock i likhet med
ungdomsvårdskommittén icke böra för närvarande föreslå en sådan åtgärd.
Innan frågan örn statsbidrag till klienternas resekostnader tages under övervägande,
bör enligt min mening viss erfarenhet avvaktas beträffande verksamhetens
omfattning och den lämpligaste formen för dess utbyggnad i länen.
Vidare bör i sammanhang med genomförandet av allmän sjukförsäkring
prövas, huruvida och i vilken utsträckning bidrag för resor i och för vård
av denna art böra bestridas med sjukkassemedel. Resekostnaderna torde
alltså tills vidare få bårås av föräldrar oller andra målsmän och, i mån av
behov, av de organ och institutioner, som hänvisa barn och ungdom till den
psykiska harna- och ungdomsvården.
10
Statsutskottets utlåtande nr 128.
I detta hänseende har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekat,
att vistelsekommun icke lär kunna erhålla ersättning från hemortskommun
iör resekostnader till central eller filial, då resan icke avser sluten
vard utan endast konsultation vid mottagningen. Länsstyrelsen förmodar,
att detta förhållande kan leda till att psykisk undersökning av i kommunen
ej hemortsberättigade, medellösa barn kommer att i vissa kommuner underlatas
eller uppskjutas. Jag finner dock, att man tills vidare under provisorietiden
bör avvakta, huruvida olägenheter av denna anledning komma
att uppstå, något som tillsynsmyndigheten bör göra sig underkunnig om.
För den händelse vederbörande barnavårdsmyndigheter av denna anledning
befinnas underlåta att i förekommande fall anlita den psykiska barnaoch
ungdomsvården och resekostnadsfrågan icke på annat, generellt sätt
kommer att lösas, torde särskilda åtgärder få övervägas till förhindrande
av en utveckling i nämnda riktning.
lill förslaget, att skolstyrelse hör bekosta resorna för lärjunges inställelse
vid mottagning, då föräldrar eller andra målsmän icke ha medel härtill,
har av statskontoret anmärkts, att det icke vöre mera motiverat att bidrag
av skolmedel utginge i förevarande fall än då fråga vore om inställelse vid
sjukvårdsanstalt i allmänhet. Jag kan icke dela denna statskontorets uppfattning.
Det måste nämligen enligt min mening anses synnerligen angeläget,
att skolan har möjlighet att smidigt undanröja ekonomiska hinder
för mentalhygienisk undersökning av barn, beträffande vilka anledning
tili dylik undersökning yppats. En omväg härvid över barnavårdsnämnden
skulle dels försena undersökningen, dels kunna vara mindre tilltalande
för barnet och dess föräldrar. Jag vill sålunda förorda kommitténs
förslag.
Jag biträder likaledes kommitténs förslag, att kostnader för detta ändamål
böra bestridas av de särskilda medel, som böra anslås enligt § 49 folkskolestadgan
och § 28 fortsättningsskolestadgan. De ändringar i dessa författningar,
som föranledas härav, torde få anmälas av chefen för ecklesiastikdepartementet.
Frånsett de kostnader, som kunna komma att åvila primärkommunerna
och enskilda, anser jag i likhet med kommittén, att utgifterna för den
psykiska harna- och ungdomsvården i princip böra bestridas av huvudmännen.
Örn landsting beslutar överlåta åt barnavårdsförbund att driva
ifrågavarande verksamhet, ankommer på landstinget att täcka de kostnader,
som icke på annat sätt kunna bestridas. Verksamheten bör emellertid stödjas
genom statsbidrag, som äro så tilltagna att de stimulera huvudmännen
att anordna dylik verksamhet.
Statens bidrag torde i enlighet med kommitténs förslag böra utgå dels till
landsting och stad utom landsting, som ordna verksamhet av ifrågavarande
art, med ett årligt belopp, motsvarande viss del av lönekostnaderna för den
i verksamheten sysselsatta personalen, dels ock till landsting, som självständigt
eller i samverkan med annan huvudman ordnar dylik verksamhet, med
belopp, som motsvarar viss del av kostnaderna för personalens resor i tjänsten,
traktamentsersättning däri inräknad. Däremot torde huvudmännen
själva böra helt svara för kostnaderna för lokaler och inventarier för verksamhetens
bedrivande. Genom de grunder för verksamhetens lokala organisation,
som jag förordar, har under förutsättning av tillsynsmyndighetens
godkännande en viss valfrihet i lokalfrågan medgivits huvudmännen. De
kostnader, som sammanhänga härmed, torde därför icke bliva av sådan
storlek, att de lägga hinder i vägen för verksamhetens anordnande.
Statsutskottets utlåtande nr 128.
11
Beträffande lönebidragets storlek tillstyrker jag kommitténs förslag, att
lönebidraget skall utgå med ett årligt belopp, motsvarande högst hälften av
de verkliga kostnaderna för avlöning åt läkare och assistenter upp till ett
antal, som fastställes i av tillsynsmyndigheten godkänd organisationsplan.
Bidraget bör dock tills vidare icke få överstiga vissa maximibelopp.
Mot de av kommittén föreslagna maximibeloppen, nämligen 6 000 kronor
för läkare och 3 000 kronor för assistent, har vid remissbehandlingen från
flera håll gjorts gällande, att de vore för låga. Medicinalstyrelsen har för
sin del ifrågasatt, huruvida icke lönenivån för läkarna och därmed statsbidraget
borde höjas så att till anställningsvillkoren skulle kunna knytas
förbud mot privatpraktik. Vägande skäl kunna anföras för en dylik ordning.
Då det förutsattes, att centralernas läkare böra anlitas icke blott för
centralernas egen verksamhet utan även för övriga former av barnavårdande
verksamhet jämte skolläkarverksamhet, innebär detta möjligheten av
en utveckling, som kan komma att leda till att den mentalhygieniska konsultations-
och inspektionsverksamheten inom harna- och ungdomsvården
överhuvud i varje sjukvårdsområde kommer att uppbäras av en specialutbildad
kraft, nämligen centralernas läkare. I den mån som uppmärksamheten
för de mentalhygieniska problemens rationella behandling skarpes
inom barnhems- och skyddshemsvården, hjälpundervisningen vid skolorna
utvecklas och sinnesslövården effektiviseras, torde verksamhetsområdet för
en dylik specialutbildad kraft bliva så omfattande, att det vore motiverat
att denne läkare helt skulle ägna sig åt de offentliga arbetsuppgifterna.
Även önskvärdheten av klientelets lika behandling inom den psykiska
harna- och ungdomsvården kan motivera, att frågan om förbud mot privatpraktik
tages under övervägande. Innan så sker, torde det emellertid vara
ändamålsenligt, att en tids erfarenhet vinnes av den psykiska harna- och
ungdomsvården samt av behovet att anlita centralernas läkare inom andra
vårdformer. Jag ansluter mig sålunda till kommitténs uppfattning, att förbud
mot privatpraktik icke bör för närvarande ifrågakomma, men förordar
att frågan tages upp till prövning i samband med utformandet av den
definitiva organisationen av den psykiska harna- och ungdomsvården. Det
torde få ankomma på huvudmännen och tillsynsmyndigheten att tillse, att
läkarnas bisysslor och privatpraktik hållas inom sådana gränser, att de
icke inverka menligt på nu ifrågavarande verksamhet.
Jämväl i andra yttranden ha önskemål om högre maximalt statsbidrag till
läkarelönerna motiverats därmed, att kommittén räknat med för låga löner
för läkarna. Jag har emellertid icke funnit anledning frångå det förslag,
som kommittén efter prövning av frågan framlagt. Statsbidragskonstruktionen
hindrar icke de lokala myndigheterna att i förekommande fall vid lönesättningen
överskrida det dubbla maximala statsbidraget. Detta kan tänkas
bli nödvändigt i fall, då av kommittén förutsatta extra uppdrag för centralernas
läkare icke finnas tillgängliga. Förslaget till organisation av ifrågavarande
verksamhet bygger på en samverkan mellan statsmakterna och de
lokala myndigheterna, varvid förutsättes, att det av statsmakterna ådagalagda
intresset för denna verksamhet mötes av ett motsvarande intresse
från landstingens och städernas sida. Om i vissa fall högre lön än den avsedda
skulle visa sig nödvändig, torde det få förutsättas, alt huvudmännen
av eget intresse för verksamheten äro beredda att vidkännas denna höjning.
Jag förordar sålunda, att det maximala statsbidraget lill läkarlön bestämmes
till GODO kronor.
12
Statsutskottets utlåtande nr 12S.
Även beträffande assistenternas löner har framhållits, att dessa beräknats
för lågt, i synnerhet i förhållande till lärarlönerna, vilket befaras föranleda
svårigheter att knyta lärarutbildade krafter till centralerna. Den lön, som
kommittén kalkylerat med eller 6 000 kronor, torde emellertid enligt min
uppfattning i allmänhet icke vara oförmånlig på det sociala arbetsfältet.
Vad de lärarkrafter beträffar, vilka skulle kunna knytas till centralerna, har
i förslaget förutsatts, att dessa i regel skulle komma att lia deltidstjänstgöring
vid centralerna. För dylik tjänstgöring torde det icke möta större svårigheter
att nå överenskommelse örn ersättning, vilken kan tillfredsställa
även de anspråk, som en specialutbildad pedagogisk kraft kan ställa, och
vilken håller sig inom det dubbla maximala statsbidragets ram. Jämväl i
fråga örn dessa löner hava emellertid huvudmännen möjlighet att vid lönesättningen
överskrida denna gräns, örn så skulle erfordras för att knyta en
särskilt värdefull kraft till verksamheten. Jag förordar därför, att statsbidraget
till assistentlönerna maximeras till 3 000 kronor.
Kommitténs förslag, att grunderna för personalens löner skulle fastställas
av tillsynsmyndigheten, har bestämt avstyrkts av svenska landstingsförbundet
och Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott. Då de garantier för
att lönerna skulle bli väl avvägda och i möjligaste mån likformiga, som
kommittén velat vinna genom den föreslagna anordningen, i viss mån torde
bliva tillgodosedda genom statsbidragets konstruktion, kan jag ansluta mig
till avstyrkandet.
Det är självfallet angeläget, att ett utnyttjande av förevarande vårdform
underlättas för landsbygdens barn och ungdom genom att verksamheten
i viss omfattning göres ambulatorisk. Jag tillstyrker därför, att statsbidrag
utgår jämväl för läkares och assistenters resor till filialstationer enligt av
den centrala tillsynsmyndigheten godkänd plan samt för andra av verksamheten
nödvändiggjorda resor i tjänsten, vilka företagas utom stationeringsorten.
I sistnämnda avseende må särskilt erinras om assistenternas
resor för hembesök hos klienterna. Även dessa resor böra under huvudmannens
tillsyn planläggas så, att onödiga resekostnader undvikas. Då resa
i den psykiska harna- och ungdomsvårdens tjänst är kombinerad med resa
i annat uppdrag, bör en fördelning av resekostnaderna ske. Jag ansluter
mig till kommitténs förslag, att statsbidrag bör utgå för såväl rese- som
traktamentskostnader.
I fråga örn grunderna för resebidraget har länsstyrelsen i Västernorrlands
län anfört, att bidraget för länets vidkommande borde utgå med 70 procent
i stället för med föreslagna 60 procent av sammanlagda kostnaden. Då de
av kommittén föreslagna procenttalen för närvarande tillämpas inom den
förebyggande mödra- och barnavården, finner jag icke anledning att inom
förevarande område föreslå en annan kostnadsfördelning. Jag förordar
sålunda, att statsbidraget för resekostnaderna fastställes till 70 procent inom
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, 60 procent inom Västernorrlands,
Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt 50 procent inom
övriga län.
Innan en planering av verksamheten skett, varvid bland annat utretts i
vilken utsträckning tvenne områden kunna bedriva gemensam verksamhet,
är en kostnadsberäkning vansklig. Den av ungdomsvårdskommittén framlagda
kalkylen, avseende den provisoriska organisationen, synes, då den
räknar med gemensam verksamhet endast i tvenne fall, icke för lågt tilltagen.
Man torde kunna utgå från att under de första åren, då sannolikt
Statsutskottets utlåtande nr 128.
13
personalbrist kommer att föreligga, det torde vara ändamålsenligt att i
större utsträckning än vad kommittén beräknat anordna gemensam verksamhet.
Kostnaderna för lönebidragen komma därvid att bli mindre och
resekostnadsbidragen större än enligt kommitténs beräkningar. Då emellertid
hållpunkterna för en beräkning härutinnan äro osäkra, torde man
få hålla sig till den kalkyl, som kommittén verkställt. I enlighet med denna
skulle det årliga medelsbehovet för lönebidrag uppgå till omkring 300 000
kronor och för resekostnadsbidrag till cirka 40 000 kronor. Statsbidraget
torde böra utbetalas kalenderårsvis i efterskott.
I överensstämmelse med kommittéförslaget bör härjämte å medicinalstyrelsens
stat beräknas medel för arvode till en för den centrala tillsynen särskilt
anlitad tjänsteman och för resekostnader samt skriv- och expeditionshjälp
åt denne. Jag återkommer härtill i annat sammanhang.
Under förutsättning av att medel beviljas för ifrågavarande verksamhet
bör statsbidrag kunna utgå från och med budgetåret 1945/46. På detta
budgetår skulle falla statsbidragskostnaderna för verksamheten från 1 juli
—31 december 1945. Ungdomsvårdskommittén har ansett, att under det
första verksamhetsåret verksamheten endast i begränsad omfattning kan
komma i gång. Den har därvid beräknat statsbidragskostnaderna till 180 000
kronor. Av detta belopp skulle sålunda på budgetåret 1945/46 falla 90 000
kronor. Då emellertid under senare halvåret 1945 statsunderstödd verksamhet
endast torde kunna komma i gång på de orter, där verksamhet i
större omfattning redan är anordnad eller där dispositioner för verksamheten
eljest äro vidtagna, synes anslagsbehovet för innevarande budgetår
icke behöva beräknas till högre belopp än 60 000 kronor.
Anslaget torde böra erhålla förslagsanslags natur. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser rörande villkoren för
anslagets användning.
I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag har utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr F. Ryling väckt motion
(II: 538), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att skolöverstyrelsen
blir tillsynsmyndighet för den föreslagna psykiska harna- och ungdomsvården,
att vid varje central minst en assistent med lärarutbildning och erfarenhet
från lärartjänstgöring anställes med lön motsvarande lönegrad A 20,
varpå statsbidrag utgår med halva beloppet, att riksdagen i sitt beslut måtte
understryka vikten av centralernas samarbete med skolan enligt vad i
motionen förordats samt att till landstingens sjukhusberedningar knytes
pedagogisk sakkunskap enligt ungdomsvårdskommitténs förslag.
Den på enskilt och kommunalt initiativ tillkomna psykiska harna- och Utskottet.
ungdomsvården är för närvarande synnerligen ojämnt utvecklad inom olika
delar av landet. Såsom departementschefen framhållit torde en ändamålsenlig
och tillräcklig utbyggnad av denna nya och viktiga gren inom bamaoch
ungdomsvården icke utan statens stöd vara alt påräkna inom den närmaste
tiden. Utskottet tillstyrker därför åtgärder i anslutning till Kungl.
Maj:ts förslag, vilket syftar lill att öppna möjligheter för statsunderstödd
sådan vård över hela landet.
14
Statsutskottets utlåtande nr 128.
Det har framhållits, att de största svårigheterna vid genomförande av
organisationsplanen är bristen på kvalificerad personal. Det är med hänsyn
till denna brist av vikt, att staten genom att lämna stöd åt ifrågavarande
verksamhet stimulerar intresset att utbilda sig för densamma och då särskilt
intresset hos de yngre läkarna för utbildning i barnpsykologi och barnpsykiatri.
Å andra sidan är det även av vikt, att den nya vårdformen redan
från början kommer i åtnjutande av allmänhetens samt barnavårds- och
skolmyndigheternas förtroende, varför endast verkligt kompetenta läkarkrafter
med särskilt för denna vård vald utbildning böra tagas i anspråk.
Av samma skäl är angeläget att assistenterna äga en för uppgiften lämpad
utbildning. Även om utbildningsfrågan för närvarande befinner sig i sådant
läge, att formella kompetenskrav icke lämpligen kunna uppställas, böra
sökandes meriter för de nya tjänsterna bedömas med omsorg, och försiktighet
iakttagas vid vårdens successiva utbyggande. Organisationen bör, såsom
departementschefen även framhållit, tills vidare äga provisorisk natur, och
innan den gives fastare form bör den omprövas med ledning av erfarenheter,
som vunnits under provisorietiden.
Kungl. Maj:t har till central tillsynsmyndighet föreslagit medicinalstyrelsen
medan motionären föreslagit skolöverstyrelsen. Utskottet har icke funnit
tillräcklig anledning föreligga att frångå Kungl. Maj:ts förslag i detta
avseende. Icke heller är utskottet berett tillstyrka av motionären i övrigt
föreslagna åtgärder. Sedan verksamheten pågått någon tid torde behovet
av dylika åtgärder kunna med större säkerhet bedömas.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet, som ej heller i
övrigt funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag, hemställa,
att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionen II: 538
a) godkänna de grunder för statsbidrag till psykisk barnaoch
ungdomsvård, som förordats i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 23 februari 1945, att tillämpas från
och med den 1 juli 1945,
b) till Bidrag till psykisk harna- och ungdomsvård för
budgetåret 1945/46 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 60 000 kronor.
Stockholm den 15 maj 1945.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Statsutskottets utlåtande nr 128.
15
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Pauli,
Lindström, Gränebo, Sven Larsson, Bernhard Nilsson, Bäckström, Mannerskantz,
Heiding, Boman och Johan Eric Ericson; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Skoglund i Doverstorp, Eriksson i Stockholm,
Svensson i Grönvik, Pettersson i Dahl, Bergström, Andersson i Malmö, Mårtensson,
Malmborg i Skövde, Viklund, Hoppe och Birke.