Andra lagutskottets utlåtande nr 72.

1

Nr 72.

Ankom till riksdagens kansli den 12 juni 1945 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätt för
barnavårdsnämnd att i vissa fall vidtaga åtgärder beträffande
barn, som fyllt sexton år.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 194 i första kammaren av
fru Sjöström-Bengtsson m. fl. och nr 305 i andra kammaren av fröken
Öberg m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning av frågan, »huruvida
barnavårdsnämnd bör erhålla befogenhet att även ingripa beträffande de
barn över 16 år, vilka leva under olämpliga hemförhållanden och särskilt de,
som utsättas för fara till sin själsliga hälsa».

Beträffande de skäl som åberopats till stöd för delta yrkande får utskottet
hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från socialstyrelsen och socialvårdskommittén,
varjämte svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet på utskottets begäran
avgivit yttrande över motionerna. De inkomna yttrandena finnas såsom
bilagor fogade till detta utlåtande.

Enligt 22 § lagen den 6 juni 7924 (nr 367) örn samhällets barnavård och
ungdomsskydd (barnavårdslag) åligger det barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder
beträffande

a) barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes
för allvarlig vanvård eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa;

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet
eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat;

c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder
krävas för dess tillrättaförande; samt

d) person i åldern mellan aderton och tjuguett är, som befinnes föra ett
oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och beträfBihang
till riksdagens protokoll 4945. 9 samt. 2 avd. Nr 72.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 72.

Utskottet.

fande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande.

Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i 22 §
a)—c) sägs, äger nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda,
vidtaga en eller flera av vissa i 23 § 1 mom. angivna åtgärder, bland annat
tilldela föräldrarna en allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter
mot barnet samt erinra dem om de påföljder, vilka, där rättelse ej vinnes,
kunna inträda enligt lagen, ävensom föreskriva anlitande av lämplig, till
stöd för hemuppfostran inrättad anstalt eller ock barnets hållande till av
nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.

Enligt 23 § 2 mom. bör barnavårdsnämnd, som beslutat åtgärd, varom förmäles
1 morn., förordna örn övervakning av den, mot vilken åtgärden skall
riktas. Nämnden äger emellertid förordna om övervakning även utan att
åtgärd enligt 1 mom. vidtagits.

Örn barnavårdsnämnden finner de i 23 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa
eller örn sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör nämnden,
enligt 24 § 1 morn., omhändertaga den, varom är fråga, för att bereda
honom en efter hans egenskaper och utveckling lämpad behandling (skyddsuppfostran)
enligt i 4 kap. meddelade bestämmelser.

Enligt 29 § 1 mom. äger barnavårdsnämnd, efter medgivande av föräldrarna,
för somhällsvård omhändertaga barn under sexton år, som vistas hos
föräldrarna och på grund av deras sjukdom, liknöjdhet eller oförmåga eller
eljest i hemmet rådande förhållanden är utsatt för nöd, utan att likväl sådant
fall föreligger som i 22 § avses, dock endast under den förutsättning, att
nödtillståndet icke annorledes avhjälpes.

Är missförhållande, som avses i 22 § eller 29 § l morn., beroende därpå,
att någon av föräldrarna är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller
för ett lastbart, eller oordentligt levnadssätt eller gör sig skyldig till grovt
missbruk eller grov försummelse vid utövande av vårdnaden om barnet, bör
barnavårdsnämnden, enligt 30 §, göra anmälan härom hos nykterhetsnämnd,
polismyndighet eller domstol för vidtagande av åtgärd, som av det anmärkta
förhållandet kan finnas påkallad och enligt lag ankommer på nämnda myndigheter.

Enligt stadgande i 22 § barnavårdslagen har barnavårdsnämnden att i enlighet
med 23—25 §§ vidtaga åtgärder bland annat beträffande barn under
16 år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård
eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa eller beträffande barn
i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller
oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat.

I motionerna har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn utredning, huruvida barnavårdsnämnd bör erhålla

Andra lagutskottets utlåtande nr 72.

A

befogenhet att även ingripa beträffande barn över 16 år, vilka leva under
olämpliga hemförhållanden, särskilt barn som utsättas för fara till sin själsliga
hälsa. Motionärerna ha avsett, att åtgärder skola kunna vidtagas från
barnavårdsnämndens sida exempelvis i fall, då föräldrarna förhindra barnet
att deltaga i kamratlivet eller att använda fritiden till vidare utbildning eller
då de tvinga barnet att taga ett arbete för vilket barnet icke har håg eller
fallenhet.

Avfattningen av förenämnda stadgande i 22 § barnavårdslagen giver vid
handen, att barnavårdsnämnden har befogenhet att ingripa beträffande
barn under 16 år endast i fall, då verkligt allvarliga missförhållanden föreligga.
När föräldrarnas inställning gentemot barnet är av den art som i
motionerna avses, torde därför åtgärder från nämndens sida icke kunna vidtagas
annat än i extrema fall. Härav följer, att en lagändring, som allenast
innebure en höjning av den i nyssnämnda stadgande angivna åldersgränsen
från 16 till 18 år, endast i ringa mån skulle tillgodose motionärernas önskemål.
För ett genomförande av motionernas syfte torde erfordras, att i barnavårdslagen
införes en särskild bestämmelse, som ger barnavårdsnämnden
rätt att vidtaga åtgärder beträffande barn i åldern mellan 16 och 18 år i fall,
då missförhållanden av i motionerna berörd art föreligga, även om missförhållandena
icke äro så allvarliga, att de enligt den nuvarande lydelsen av 22 §
barnavårdslagen kunna giva anledning till ingripande då fråga är örn barn
under 16 år.

Mot en dylik bestämmelse kunna emellertid invändningar göras. Anledning
torde sålunda saknas att i fråga örn nämndens befogenhet att vidtaga
åtgärd i fall, då missförhållande med avseende å psykisk vård föreligger,
göra skillnad mellan de fall där barnet är över 16 år och de fall då barnet
ej uppnått sagda ålder. Vidare torde det, såsom socialstyrelsen anfört i sill
över motionerna avgivna remissyttrande, av praktiska skäl ställa sig svårt
att utvidga barnavårdsnämndens befogenhet på sätt ifrågasatts utan att samtidigt
giva nämnden rätt att ingripa beträffande barn i åldern mellan 16 och
18 år, därest sådana missförhållanden föreligga som redan nu kunna föranleda
nämnden att ingripa beträffande barn under 16 år.

Det önskemål, som kommit till uttryck i motionerna, synes sålunda icke
kunna tillgodoses utan en avsevärd utvidgning av samhällets möjligheter till
ingripande beträffande barn som leva under olämpliga förhållanden i föräldrahemmet.
Enighet torde emellertid råda därom, att sådant ingripande
bör ske endast örn särskilt vägande skäl tala därför. Lagstiftningen på förevarande
område har städse måst ske under beaktande å ena sidan av intresset
att barnet skyddas mot faror av fysisk och psykisk art och å andra
sidan av att föräldrarnas anspråk på skydd mot obehörigt ingripande från
det allmännas sida tillbörligt tillgodoses. I viss mån måste till grund för lagstiftningen
ligga den tankegången, afl även om föräldrarnas vård örn barnet

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 72. ''

är behäftad med vissa brister och en mera tillfredsställande vård kan erhållas
genom samhällets försorg, det allmännas omhändertagande av barnet
likväl icke kan ersätta den fördel för barnet som ligger däri att det får uppväxa
hos sina egna föräldrar. Även örn ett visst behov förefinnes av ingripande
i de av motionärerna avsedda fallen, ställer sig utskottet synnerligen
tveksamt till den avsevärda utvidgning av barnavårdsnämndens befogenhet
som ett tillgodoseende av nämnda behov enligt vad ovan anförts skulle föra
med sig.

En utvidgning av barnavårdsnämndernas befogenhet synes för närvarande
även ur en annan synpunkt framstå såsom mindre tillrådlig. En dylik utvidgning
torde nämligen, såsom socialstyrelsen och socialvårdskommittén
anfört i sina remissyttranden, förutsätta vissa förändringar av organisatorisk
art.

Ehuru utskottet av nu angivna skäl icke kan tillstyrka bifall till motionärernas
framställning, vill utskottet emellertid understryka, att förevarande
spörsmål är en fråga som i fortsättningen är förtjänt av uppmärksamhet från
statsmakternas sida. Därest bestämmelserna örn samhällets ingripande beträffande
barn som leva under olämpliga hemförhållanden komma att undergå
översyn, bör sålunda förevarande spörsmål bliva föremål för beaktande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 juni 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand*, Löfvander, Olof
Carlsson*, Björkman, Hage* och Sten*;

från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Ryberg*, Cruse*, fru Johansson,
herrar Larsson i Östersund, Lundberg i Uppsala, Andersson i Alfredshem* och
Osterman.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande nr 72.

5

Bilaga A.

Kungl. Socialstyrelsen.

Till Riksdagens Andra Lagutskott.

I skrivelse den 9 februari 1945 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att med anledning av framställning av riksdagens andra lagutskott till utskottet
avgiva yttrande över motionerna vid innevarande riksdag nr 194 i
första kammaren och 305 i andra kammaren angående rätt för barnavårdsnämnd
att i vissa fall vidtaga åtgärder beträffande barn, som fyllt 16 år.
Med anledning härav får socialstyrelsen anföra följande.

Motionärerna framhålla, att det även förekommer »fall, då en icke vanartad
pojke eller flicka mellan 16—18 år lever under otillfredsställande hemförhållanden
och utsättes för psykisk vanvård». De utveckla närmare vad de
avse med detta och åberopa bland annat sådan förhållanden som att den
unga gossen eller flickan »förhindras deltaga i kamratlivet eller inte får använda
sin fritid till vidare utbildning eller kanske tvingas taga ett arbete, som
han inte är intresserad av eller lämplig för» och de finna det godtyckligt
»att i dylika fall draga gränsen för barnavårdsnämndens ingripande vid 16
år». Det vill härav synas som om motionärerna hade en överdriven föreställning
örn barnavårdsnämndernas möjligheter att med stöd av 22 § a) och b)
barnavårdslagen vidtaga åtgärder beträffande harn under 16 år. Enligt
sagda bestämmelser kan nämnden vidtaga åtgärder beträffande dylika barn,
»som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättas för allvarlig vanvård eller
annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa» liksom ock beträffande
barn i samma ålder, »som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet
eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat». Med den tilllämpning
dessa bestämmelser med stöd av förarbetena till lagen erhållit av
högre myndigheter (länsstyrelser samt regeringsrätten) kunna barnavårdsnämnderna
i fall av angiven art omhändertaga för skyddsuppfostran endast
vid verkligt allvarliga missförhållanden. Lagstiftarna torde heller aldrig lia
avsett att en så allvarlig åtgärd som att mot föräldrarnas vilja skilja ett barn
från föräldrahemmet skulle kunna vidtagas under av motionärerna berörda
förhållanden. Skall man tillmötesgå motionärernas önskemål så blir det därför
fråga örn icke endast att flytta upp åldersgränsen utan även att för barn
under 16 år giva barnavårdsnämnderna långt vidare befogenheter än de för
närvarande äga.

Barnavårdsnämnderna äro tyvärr i mycket stor omfattning framför allt i
de talrika småkommunerna föga utrustade för att kunna påtaga sig ett ökat
ansvar av nämnt slag. Socialstyrelsen har haft anledning tidigare vidröra
detta förhållande i annat sammanhang. Styrelsen avgav den 15 maj 1944
yttrande över en av 1942 års skyddshemsutredning upprättad P. M. angående
frågan örn utvidgad samverkan mellan organen för tvångsuppfostran
och skyddsuppfostran. Därvid framhöll styrelsen, att styrelsen i likhet med
skyddshemsutredningen ansåg, alt straffmyndighetsåldern borde så snart ske
kunde flyttas upp till 18 år. Delta kunde dock icke ske förrän barnavårdsnämnderna
erhållit den sammansättning och personalutrustning, som gjorde
dem kapabla att fungera såsom ett slags ungdomsdomstolar.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 72.

Frågan om en effektivare sammansättning av barnavårdsnämnderna torde
knappast böra tagas upp förrän i samband med en mera grundlig reform av
socialvårdens lokala förvaltningsorganisation i dess helhet. Socialvårdskommittén
har i sitt betänkande angående socialvårdens organisation m. m.
(SOU: 1942: 56) behandlat dessa spörsmål. Betänkandet, som torde ha varit
avsett mera som en av praktiska skäl lämnad redogörelse för kommitténs
ståndpunkt till spörsmålet än som förslag till omedelbar lagstiftning, har
icke föranlett proposition till riksdagen. Spörsmålet torde knappast kunna
tagas upp till slutligt bedömande förrän statsmakterna tagit ställning till frågan
om en ändrad kommunindelning, varom förslag från en särskild kommitté
inom kort lär vara att förvänta. Även måste socialvårdskommitténs
mera viktiga förslag örn socialvårdens innehåll avvaktas. Det torde sålunda
ännu dröja en tid, innan frågan om de lokala socialförvaltningsorganens
uppgifter och sammansättning kan bli föremål för slutlig prövning.

Emellertid skulle de framförda önskemålen väl till någon del tillmötesgås
örn man utan att ändra på de gällande bestämmelsernas innehåll höjde åldersgränsen
till 18 år. Motionärerna synas framför allt syfta till ingripanden
i sådana fall, där man kan tala om missförhållanden i avseende på barnens
fostran eller över huvud taget psykiska vård. Styrelsen delar motionärernas
mening att om en uppfattning av åldersgränsen skall företagas, så är det
visserligen viktigast att uppflyttningen får gälla sådana fall man finner det
av praktiska skäl knappast lämpligt alt göra en sådan begränsning. Skall en
uppflyttning av åldersgränsen vidtagas, torde den böra omfatta samtliga de
i § 22 a) och b) avsedda fallen.

Att ett visst behov av en sådan lagändring föreligger, finner styrelsen bestyrkt
av erfarenheten. Fråga är emellertid örn delta behoVär av den styrka,
att en så allvarlig utvidgning av barnavårdsnämndernas befogenheter kan
rekommenderas. I varje fall måste styrelsen ställa sig tveksam till en sådan
åtgärd av nyss berörda skäl, sålunda med hänsyn till nämndernas nuvarande
svaga organisation.

Socialvårdskommittén har under förlidet år framlagt förslag angående revision
av lagstiftningen örn barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård, vilket
förslag föranlett proposition till årets riksdag. Socialstyrelsen finner det
emellertid nödvändigt att även andra delar av barnavårdslagen och särskilt
då de, som avse omhändertagande av barn, bli föremål för översyn. Styrelsen
erinrar om att spörsmålen om höjning av straffmyndighetsåldern och
örn avskaffande av lagen om tvångsuppfostran enligt Kungl. Majlis direktiv
skola upptagas av strafflagberedningen. Sådana åtgärder förutsätta emellertid
enligt styrelsens i ovannämnda yttrande anförda mening en viss omorganisation
av barnavårdsnämnderna. Inom strafflagberedningen torde en utredning
härom icke kunna verkställas. Socialvårdskommitténs sammansättning
torde knappast heller vara sådan, att berörda översyn lämpligen bör utföras
av denna kommitté. Å andra sidan måste frågan prövas i nära samband
med spörsmålet örn de lokala socialvårdsorganens och då särskilt
barnavårdsnämndens organisation. Därest en särskild kommitté tillsättes,
måste man därför förutsätta ett intimt samarbete mellan denna och socialvårdskommittén.

Socialstyrelsen finner för sin del angeläget, att en omprövning av barnavårdslagens
innehåll i berörda delar med flera sammanhängande spörsmål
verkställes i så god tid, att förslag kan föreligga samtidigt med att social -

Andra lagutskottets utlåtande nr 72.

7

vårdskommiltén framlägger definitivt förslag angående de lokala socialvårdsorganen
sammansättning m. m.

De av motionärerna omskrivna frågorna böra enligt styrelsens mening bli
föremål för övervägande i nyssnämnda större sammanhang.

I detta ärendes handläggning ha deltagit tf. generaldirektören Höjer, byråchefen
Berggren (föredragande), generaldirektörens ställföreträdare tf. byråchefen
Alexanderson, skyddshemsinspektören Eriksson samt barnavårdsinspektrisen
Göta Rosén.

Stockholm den 19 mars 1945.

KARL J. HÖJER.

A. Berggren.

Bilaga B.

SOCIALVÅRDSKOMMITTÉN.

Till Riksdagens andra lagutskott.

I skrivelse den 9 februari 1945 har Kungl. Maj:t anbefallt socialvårdskommittén
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två motioner,
nr 194 i första kammaren och nr 305 i andra kammaren, angående
rätt för barnavårdsnämnd att i vissa fall vidtaga åtgärder beträffande barn,
som fyllt sexton år. Med anledning härav får kommittén anföra följande.

I motionerna har föreslagits utredning av frågan, »huruvida barnavårdsnämnd
bör erhålla befogenhet att även ingripa beträffande de barn över
16 år, vilka leva under olämpliga hemförhållanden, och särskilt dem, som
idsättas för fara till sin själsliga hälsa».

Till stöd för detta yrkande anföres bl. a., att det förekommer fall, då
icke vanartade barn i åldern 16—18 år leva under otillfredsställande hemförhållanden
och utsättas för psykisk vanvård, exempelvis genom överdriven
stränghet eller bristande förståelse från föräldrarnas sida. Örn en 16—17-åring, som sköter sitt arbete, av föräldrarna förhindras deltaga i kamratlivet
eller inte får använda sin fritid till vidare utbildning eller kanske
tvingats taga ett arbete, som den unge inte är intresserad av eller lämpad
för, kan, detta verka nedbrytande på den unges själsliga hälsa och skaftet
honom för hela livet. Det synes motionärerna godtyckligt att i dylika fall
draga gränsen för barnavårdsnämndens ingripande vid 16 års ålder.

För närvarande kräves enligt 22 § a)—b) barnavårdslagen för barnavårdsnämndens
ingripande beträffande barn under 16 år antingen att barnet
i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård eller
annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa eller att barnet är i fara
alt bli vanartat på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga
att fostra barnet. Enligt den praxis som utbildat sig kan ingripande
icke ske med mindre missförhållande av allvarligare natur föreligger. Uppenbarligen
skulle enbart en höjning av åldersgränsen i nyssnämnda lag -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 72.

rum icke tillgodose motionärernas syfte. Härför skulle erfordras förändring
av de materiella förutsättningarna för ingripande, och det skulle i och
för sig härvid näppeligen finnas någon anledning att från en dylik utvidgning
av området för ingripande undantaga barnen under 16 år. I realiteten
aktualiseras således i motionerna spörsmålet örn samhällets möjlighet atf
ingripa mot olämpliga hemförhållanden i dess helhet. Man kommer här i
kontakt med synnerligen grannlaga förhållanden. Kommittén vill icke bestrida
att nuvarande lagstiftning icke alltid giver samhället erforderliga
maktmedel till skydd för barnen mot olämpliga hemförhållanden eller
olämpliga föräldrar. På grund av förhållandenas natur måste man dock
iakttaga stor försiktighet vid en utvidgning av området för samhällets ingripande
på barnavårdens område, och särskilt viktigt är det att de lokala
barnavårdsorganen förstå att rätt fylla sin uppgift. Kommittén nödgas konstatera,
att den med hänsyn till sistnämnda omständighet hyser allvarliga
betänkligheter mot att nu utvidga området för barnavårdsnämndernas verksamhet.
Denna uppfattning bör framför allt ses mot bakgrunden av den nuvarande
kommunala indelningen. Småkommunsystemets avigsidor ha otvivelaktig
framträtt även på barnavårdens område, och intill dess ifrågavarande
nackdelar blivit avhjälpta samt barnavårdsnämnderna i samband
härmed erhållit en förstärkt organisation, böra deras uppgifter enligt kommitténs
mening icke utvidgas i överensstämmelse med vad som måste anses
vara motionernas egentliga innebörd.

Det skulle givetvis kunna övervägas att utan materiell förändring av
barnavårdslagen i övrigt höja åldersgränsen för ingripande enligt 22 § a) —
b) till 18 år. Även en sådan åtgärd skulle emellertid innebära en sådan utvidgning
av barnavårdsnämndernas befogenhet som kommittén av ovan
anförda skäl för närvarande icke kan finna motiverad.

På grund av vad sålunda anförts, filmer sig socialvårdskommittén böra
avstyrka bifall till förevarande motioner.

I ärendets behandling ha deltagit — förutom undertecknad Eriksson,
ordförande, — herrar Bexelius, Hagård, Hartmann, Höjer och Skoglund.

Stockholm den 12 april 1945.

På socialvårdskommitténs vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

/ Sven Larsson.

Bilaga C.

Svenska Fattigvårds- och Barnavårdsförbundet.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 7 februari 1945 har andra lagutskottet lämnat svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över inom
riksdagen väckta likalydande motioner nr 194 i första kammaren av fru

Andra lagutskottets utlåtande nr 72.

9

Sjöström-Bengtsson m. fl. och nr 305 i andra kammaren av fröken Öberg
in. fl. angående rätt för barnavårdsnämnd att i vissa fall vidtaga åtgärder
beträffande barn, som fyllt 16 år. I anledning härav får förbundet genom
sin avdelningsstyrelse för barnavård vördsamt anföra följande.

Förbundet har tillfrågat barnavårdsdirektörema i landets tre största städer,
huruvida sådana fall, som i motionerna avses, äro vanliga. Som svar
på denna förfrågan hava barnavårdsdirektörema i Stockholm och Malmö
meddelat, att fallen i fråga sällan förekomma, medan barnavårdsdirektören
i Göteborg förklarat desamma långt ifrån sällsynta. Uppfattningarna i detta
avseende synas sålunda delade.

Rent principiellt sett är förbundet tveksamt örn lämpligheten av att baimavårdsnämnder
ges den ökade maktbefogenhet, som motionärerna föreslå.
Det förefaller nämligen, som om ett ingripande från barnavårdsnämnderna
i de ömtåliga fall, som här avses, faktiskt många gånger kunde bliva till
mer skada än gagn. I sådana fall torde råd och påverkan av någon person
med auktoritet, en präst, läkare eller annan, som har vederbörandes förtroende,
ofta leda till bättre resultat.

Skulle emellertid en översyn av barnavårdslagen genom socialvårdskoinmittén
eller på annat sätt komma att äga rum, bar förbundet givetvis intet
att erinra mot att det ifrågavarande spörsmålet samtidigt med andra överväganden
upptages till närmare utredning och prövning.

Stockholm den 14 mars 1945.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Arvid Wallgren.

/ Eric Wahlberg.

Bihang lill riksdagens protokoll 19b5.

9 sami.

2 aud.

Nr 72.