Andra lagutskottets utlåtande nr 64.

1

Nr 64.

Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1945 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning
om rätt för vissa arrendatorer att friköpa av dem brukade
gårdar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 110,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hansson i Skediga m. fl.
hemställt, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit »anhålla om skyndsam utredning
angående rätt för arrendatorer av ecklesiastik och statlig jord samt
jord tillhörande universitet, akademier, högskolor och stiftelser, fideikommiss
och bolag att friköpa de av dem under en följd av år brukade gårdarna».

Beträffande de skäl som åberopats till stöd för denna hemställan får utskottet
hänvisa till motionen.

Frågan om frilösning av arrendejordbruk har tidigare vid många tillfällen
varit föremål för utredning av sakkunniga och prövning av riksdagen. En
utförlig historik har lämnats i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag (s. 75—96) samt i andra lagutskottets
utlåtanden nr 30 vid 1936 års riksdag (s. 15 och följande, särskilt s.
18—23) och nr 24 vid 1937 års riksdag (s. 1—7). Utskottet får hänvisa till
dessa redogörelser. Frågan var även föremål för prövning vid 1940 års riksdag
i anledning av en inom första kammaren väckt motion, nr 134. På hemställan
av andra lagutskottet (utlåtande nr 46) beslöt riksdagen, att motionen
icke skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Förevarande spörsmål behandlas även i det av 1936 års arrendeutredning
den 9 november 1938 avgivna betänkandet med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen
(SOU 1938:38, s. 199—214). Arrendeutredningen anförde
för egen del bland annat följande:

Vid övervägande av sådana lagstiftningsåtgärder, vilka pläga hänföras under
termen frilösning av arrendejordbruk, måste till en början preciseras,
vilka de sociala önskemål äro som på detta område kunna motivera lagstiftarens
ingripande. Eftersom det självägda jordbruket i stort sett får betraktas
såsom en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform än
arrendet, skulle måhända kunna göras gällande, att uppgiften nu vore att
underlätta och påskynda en allmän övergång från arrendesystem till bruBihang
till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 9 aud. Nr C4.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 6i.

kande under äganderätt. Arrendeutredningen vill för sin del ej helt avvisa
denna synpunkt. Även örn jordinnehav på arrende knappast, vad angår
vårt land i dess helhet, förekommer i den utsträckning, att proportionen mellan
antalet arrendejordbruk och självägda jordbruk antyder något påtagligt
socialt missförhållande, skall likväl ej förnekas att en utveckling, varigenom
denna proportion föi-skjutes till förmån för de självägda jordbruken, bör
kunna betraktas såsom en naturlig uppgift för en på längre sikt bedriven
jordpolitik.

Emellertid vore det säkerligen oförsiktigt, örn man vid utformning av lagregler
på detta område byggde på en problemställning av den enida beskaffenhet
som nyss angivits. Vid försök att främja en fortgående avveckling
av arrendesystemet kan det näppeligen betraktas såsom likgiltigt, huruvida
arrendegårdarna komma att övertagas av de hittillsvarande arrendatorerna
eller örn andra personer — sådana som själva ämna driva jordbruk eller sådana
som närmast vilja spekulera i jordens värde — förvärva äganderätt till
ställena. I själva verket torde till begreppet frilösning i allmänhet knytas
den förutsättningen, att det är arrendatorerna själva som skola tillösa sig den
jord som de bruka. Uppenbart är emellertid nu, att en arrendator långt
ifrån alltid kan finna med sin fördel förenligt att i en viss situation med
äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även om denna tillhandahålles
honom till ett efter marknadsläget skäligt pris. En dylik obenägenhet
att frilösa behöver ingalunda ha sin grund i bristande ekonomiskt sinne,
liknöjdhet eller oföretagsamhet. När en arrendator, som ej besitter några
mera betryggande egna kapitalresurser, under en konjunktur med högt uppdrivna
jordvärden vill avhålla sig från fastighetsköp för att därmed undvika
en för framtiden måhända ödesdiger skuldsättning, står en sådan klok förtänksamhet
i god överensstämmelse med vad man ur allmän synpunkt skulle
anse önskvärt. En förklaring till att arrendatorer så ofta avstått från att begagna
yppade tillfällen till frilösning synes även vara den, att de måhända
icke utan fog kunnat frukta att såsom självägande bliva satta i efterhand i
fråga om möjligheten till arbetsförtjänst vid sidan av jordbruket. Att även
andra mera speciella omständigheter kunna verka avkylande på arrendatorns
lust att bliva självägande har arrendeutredningen haft tillfälle att konstatera
under sin studieresa. Valet mellan arrende och självägarskap utfaller sålunda
under nuvarande ordning ofta nog till förmån för arrende. Det ligger
i sakens natur att detta blir än vanligare, i den mån en ny arrendelagstiftning
visar sig ägnad att bereda arrendatorerna en tryggare och förmånligare
ställning än de hittills innehaft.

Under sådana förhållanden framstår det såsom tämligen tvivelaktigt, huruvida
en ökad benägenhet från jordägarnas sida att avyttra arrendegårdarna
— låt vara att försäljningsanbuden i första hand riktas till arrendatorerna —
verkligen motsvarar vad dessa i gemen skulle anse önskvärt. Då lämpligheten
av arrendefrilösning är i hög grad beroende av de ekonomiska konjunkturer,
varunder frilösningen äger rum, skulle nog lagstiftningsåtgärder,
som hade till syfte att stimulera eller rent av framtvinga frilösning, möta avsevärda
vanskligheter. Mycket synes tala för att frilösningen av arrendejordbruk
liksom hittills bör komma till stånd såsom ett resultat av själva den
ekonomiska utvecklingen, en riktlinje, som naturligtvis icke utesluter att
statliga ingripanden kunna vara önskvärda i fråga om de frilösta jordbrukens
stödjande i ekonomiskt hänseende.

Andra lagutskottets utlåtande nr 64.

3

Att arrendeutredningen för sin del icke ifrågasätter ett tvångsavlösningsförfarande
av den vittutseende beskaffenhet som det av jordkommissionen på
sin tid föreslagna och att överhuvudtaget några särskilda åtgärder till forcering
av arrendefrilösningen icke nu förordas, kan emellertid framför allt
motiveras därmed, att den tillämnade nya arrendelagstiftningen redan i och
för sig — och utan att en sådan verkan egentligen är åsyftad — kan antagas
frammana en tendens till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar. Huru
stark denna tendens i verkligheten kommer att bliva, lärer icke kunna på
förhand med någon säkerhet bedömas, då framtida konjunkturer och andra
ovissa faktorer här komma att spela in. Att den skulle kunna bliva starkare
än vad som särskilt ur arrendatorernas synpunkt vore önskvärt framstår likväl
såsom sannolikt och bestyrkes även av den erfarenhet som vunnits beträffande
verkningarna av 1927 års lagändringar.

I betraktande av dessa omständigheter håller arrendeutredningen före, att
på ifrågavarande område uppmärksamheten närmast bör inriktas på uppgiften
att såvitt möjligt skydda arrendatorn mot den icke obetydliga risken,
att hans besittning vid arrendeperiodens utgång kommer att avbrytas såsom
följd av fastighetens försäljning till tredje man. De bestämmelser om minimiarrendetid
och optionsrätt, vilka av arrendeutredningen föreslås, kunna i
detta hänseende så mycket mindre vara tillfyllest, som man vid dessa bestämmelsers
utformning vill undvika, att jordens övergång till självägande brukare
förhindras eller försvåras. Att dessa bestämmelser kompletteras med en
anordning, ägnad att för de fall varom här är fråga bevara fastigheten i arrendatorns
besittning, har i viss mån, beträffande arrendatorns intresse av
jordbrukets framtida förkovran, en betydelse liknande den som ansetts tillkomma
besittningens tryggande genom långvarig minimitid eller optionsrätt.
Även ur synpunkten av rättvisa och billighet synes det önskvärt att den, som
måhända under en lång följd av år haft sitt hem och sitt arbete på en arrendegård,
icke alltför lätt skall kunna undanträngas, när en sådan gård utbjudes
till försäljning i den allmänna marknaden.

Det problem som sålunda framkommer kan enligt arrendeutredningens
mening icke lämpligen lösas genom elt mer eller mindre långtgående förbud
för jordägaren att salubjuda utarrenderad egendom. Ett dylikt radikalt ingripande
i fastighetsomsättningen skulle säkerligen under nuvarande förhållanden
mötas av föga sympati och skulle ju också alltför mycket strida mot
gängse uppfattning örn önskvärdheten av jordens övergång till självägande
brukare. Däremot finner arrendeutredningen, från de utgångspunkter som i
det föregående antytts, tanken att införa en förköpsrätt för arrendatorn vara
värd allt beaktande. Genom en sådan rätt skulle en arrendator, med avseende
å möjligheten att bliva ägare till den salubjudna arrendegården, erhålla ett
visst företräde framför andra spekulanter. Det kan antagas att han, även
om han för sin del helst önskat kvarstanna såsom arrendator, likviil skulle
vilja begagna sig av en dylik anordning för att fortfarande kunna besitta och
bruka gården. Arrendefrilösningen blir på så sätt elt medel, varigenom arrendatorn
kan trygga en stadigvarande besittning av den jord åt vars brukande
han kommit att ägna sig.

1 överensstämmelse med tanken, att förköpsrälten är behövlig såsom komplement
till reglerna örn minimitid och optionsrätt, skall enligt förslaget förköpsrättens
tillämpningsområde sammanfalla med det för nämnda regler av -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 64.

Utskottet.

sedda. Någon förköpsrätt skall sålunda icke tillkomma andra än sådana,
vilka arrendera brukningsdelar, omfattande högst tjugufem hektar odlad jord,
under bolag, förening, stiftelse eller s. k. enskild spekulant eller ställen av
nämnda storleksordning som lyda under huvudgård till fideikommiss eller
gods i enskild ägo. Ej heller avses att förläna förköpsrätt åt innehavare av
huggartorp eller därmed jämförliga skogsarbetararrenden.

Arrendeutredningens förslag låg till grund för Kungl. Maj:ts proposition
nr 346 till 1943 års riksdag med förslag till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
m. m. Propositionen behandlades av tredje särskilda utskottet, som däröver
avgav utlåtanden nr 2. Sedan utlåtandet i huvudsak godkänts av riksdagen,
utfärdades lag i ämnet den 22 december 1943 (nr 883). Lagen innebär
bland annat, att vid de s. k. sociala arrendena arrendatorn vid försäljning
av den arrenderade fastigheten eller del därav, så framt han är förvarad
vid sin rätt till nytt arrende, äger åtnjuta förköpsrätt efter vad som
stadgas i särskild lag.

I motionen har hemställts om riksdagsskrivelse med begäran om utredning
angående rätt för arrendator av statlig eller ecklesiastik jord eller jord tillhörande
universitet, akademier, högskolor, stiftelser, fideikommiss eller bolag
att friköpa den arrenderade fastigheten.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har frågan om frilösning
av arrendejordbruk vid många tillfällen varit föremål för utredning av
sakkunniga och prövning av riksdagen. Någon lagstiftning i ämnet har dock
icke kommit till stånd. Den utredningskommitté, som senast behandlat förevarande
spörsmål, nämligen 1936 års arrendeutredning, har i sitt år 1938
avgivna betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen såsom
sin åsikt framhållit, att någon dylik rätt för arrendator icke borde införas.

Arrendeutredningen har såsom skäl för sitt ståndpunkttagande bland annat
anfört, att en arrendator långt ifrån alltid kunde finna med sin fördel
förenligt att med äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även
om denna tillhandahölles honom till ett efter marknadsläget skäligt pris.
Olika omständigheter inverkade dämpande på arrendatorns lust att bliva
självägande. Att valet mellan arrende och självägareskap utfölle till förmån
för arrende bleve, anförde arrendeutredningen, än vanligare i den mån en
ny arrendelagstiftning visade sig ägnad att bereda arrendatorerna en tryggare
och förmånligare ställning än de hittills innehaft.

Vad arrendeutredningen sålunda anfört äger enligt utskottets mening alltjämt
sin fulla giltighet. Nu angivna skäl mot frilösningsrätt har ökat i bärkraft
med hänsyn till den i skilda hänseenden avsevärt förmånligare ställning
som 1943 års arrendelagstiftning bereder arrendatorn i förhållande till
vad arrendeutredningen föreslagit.

Andra lagutskottets utlåtande nr 64.

5

Särskilt ha innehavare av arrenden, beträffande vilka de speciella s. k.
sociala arrendebestämmelserna skola gälla, erhållit tryggad besittning genom
stadgandena örn minimitid, optionsrätt och förköpsrätt. Av de i motionen
avsedda arrendena kunna arrenden av mark tillhörig bolag, stiftelse eller
fideikommiss bliva underkastade nämnda specialreglering. Så är däremot ej
fallet med mark, tillhörig övriga i motionen angivna rättssubjekt. Vad
kronomark beträffar torde emellertid de bestämmelser, som jämte den allmänna
arrendelagen gälla angående arrenden av dylik mark, särskilt efter
år 1944 vidtagna ändringar av sagda bestämmelser väsentligen tillgodose de
önskemål som föranlett de sociala arrendebestämmelserna. Utredningar ha
även verkställts i syfte att göra arrenden av ecklesiastik mark samt arrenden
av mark tillhörig universitet, akademier eller högskolor till föremål för
speciell reglering, i huvudsak anslutande sig till nämnda arrendebestämmelser.
Sistnämnda spörsmål är nu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Arrendeutredningen har vidare såsom skäl mot en inlösningsrätt åberopat,
att den nya arrendelagstiftningen redan i och för sig -— och utan att en sådan
verkan egentligen vore åsyftad — kunde antagas frammana en tendens
till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar. Även denna synpunkt bör
enligt utskottets mening tillerkännas stort beaktande. Erfarenheterna rörande
arrendelagstiftningens verkningar i förevarande hänseende torde i
varje fall böra avvaktas, innan frågan om genomförande av tvångsåtgärder
för frilösning ånyo göres till föremål för mera ingående prövning. Nu anförda
argument torde ha mindre betydelse, såvitt angår mark tillhörig de i
motionen avsedda offentliga rättssubjekten. Tydligt är dock, att alldeles
särskilda skäl böra kunna åberopas för att dessa rättssubjekts intresse att
bibehålla sin jord under äganderätt skall få vika för enskilda intressen.

Vad nu anförts giver enligt utskottets mening vid handen, att tillräckliga
skäl för det avsevärda ingrepp i äganderätten som motionärerna föreslagit
icke kunna anses ha förebragts.

Utskottet får sålunda hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 8 juni 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 64.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från lörsta kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Sten, Carl Eric Ericsson,
Hallagård, Nils Elowsson och Hagman*;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken*, Nilson i Eskilstuna*,
Hermansson, Cruse, fru Johansson, herrar Witzell*, Håstad och Carlsson i Bakeröd.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Carlsson i Bakeröd.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1945
451780