Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

1

Nr 56.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1945 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till
kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 20 november
1931 (nr 36b) jämte i ämnet väckt motion.

Genom en den 23 februari 1945 dagtecknad proposition, nr 119, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden, anhållit om riksdagens yttrande över följande förslag
till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Härigenom förordnas, dels att 2 och 49—53 §§, 53 a § 1 och 2 morn.,
54—58 §§, 61 § 1 morn., 70 §, 73 § 1 morn., 79 a, 105, 108 och 116 §§ samt
124 § 1 mom. byggnadsstadgan den 20 november 19311 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma stadga skola införas fem
nya paragrafer, betecknade 56 a, 60 a, 60 b, 60 c och 109 a §§, med nedan angivet
innehåll samt, beträffande 60 c §, med den överskrift som i det följande
angives.

2 §.

1 mom. Byggnadsordning skall uppgöras med ledning av normalförslag,
som upprättas av byggnadsstyrelsen, samt antages av stadsfullmäktige efter
byggnadsnämndens hörande.

Byggnadsordning skall för att bliva gällande efter byggnadsstyrelsens hörande
fastställas av Konungens befallningshavande; har byggnadsstyrelsen avstyrkt
fastställelse av byggnadsordning, mot vilken Konungens befallningshavande
icke har något att erinra, skall dock frågan om fastställelse hänskjutas
till Konungen. Vägras fastställelse, skall skäl därtill givas.

Vad i första och andra styckena stadgats skall äga tillämpning jämväl i
fråga om ändring i eller tillägg till byggnadsordning.

2 mom. Saknar stad byggnadsordning och har sådan ej blivit av stadsfullmäktige
antagen inom två år efter det denna stadgas bestämmelser angående
stad blivit för staden gällande, ankommer det å Konungens befallningshavande
att anmäla förhållandet hos Konungen.

1 Senaste lydelse, se beträffande 63 § SFS 1936: 218, 53 a och 108 §S SFS 1944: 545 och 631.
54 § SFS 1940: 121 och 79 a § SFS 1937: 293.

Bihang till riksdagens protokoll 1045. 9 sami. 2 avd. Nr 56.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

49 §.

1 mom. Alla i en byggnad ingående bärande delar skola, där ej byggnadsstyrelsen
för visst fall medgivit avvikelse, hava sådana mått, att påkänningarna
icke överskrida de värden, vilka angivas i anvisningar som utfärdas av
byggnadsstyrelsen, samt jämväl i övrigt utformas i enlighet med byggnadsstyrelsens
anvisningar.

2 mom. Boningsrums golv, väggar och tak, som gränsa mot det fria eller
mot icke uppvärmt utrymme, skola hava minst den värmeisoleringsförmåga,
som angives i anvisningar av byggnadsstyrelsen.

Boningsrum skall, där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, förses med
tjänlig eldstad eller annan tillfredsställande anordning för rummets uppvärmning.

Vad i första och andra styckena föreskrives örn boningsrum skall gälla
jämväl om arbetsrum; dock att med hänsyn till arten av dep verksamhet, för
vilken rummet är avsett, eftergift i skälig mån må av byggnadsnämnden
medgivas.

3 mom. Byggnad, som inrymmer bonings- eller arbetsrum, skall i enlighet
med anvisningar av byggnadsstyrelsen uppföras så att tillfredsställande
ljudisolering erhålles.

A mom. För vinnande av tillfredsställande luftväxling inom byggnad skall
iakttagas:

att i bonings- och arbetsrum samt bad- och duschrum finnes erforderlig
anordning för införande av frisk luft och för avlägsnande av den förbrukade;

att i kök eller annat utrymme för matlagning samt tvättstuga anordnas imrör; att

skafferi förses med friskluftsintag;

att klosettrum förses med utsugningskanal; samt

att till pannrum anordnas luftintag direkt utifrån, där ej undantag finnes
kunna medgivas med hänsyn till anläggningens ringa storlek eller andra särskilda
omständigheter.

Beträffande sättet för luftväxlingens ordnande skola, där ej byggnadsstyrelsen
för visst fall medgivit avvikelse, iakttagas anvisningar, som byggnadsstyrelsen
utfärdar.

5 mom. I varje boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt
stort och lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria, att rummet
erhåller god dager. Vad nu sagts gälle ock örn arbetsrum; dock att med
hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett, eftergift i
skälig mån må av byggnadsnämnden medgivas.

6 mom. Till skydd mot fukt i bonings- och arbetsrum skola iakttagas
anvisningar, som byggnadsstyrelsen utfärdar.

50 §.

1 mom. I boningsrum skall--— tillhör bostadslägenhet.

2 mom. Golv i tvättstuga, bad- och duschrum skall utföras av för vatten

Andru lagutskottets utlåtande nr 56.

3

ogenomträngligt ämne samt läggas i lutning mot avlopp. Bjälklag under dylikt
utrymme skall, där så lämpligen kan ske, utföras av betong. Utföres
bjälklaget av trä, får fyllning ej förekomma.

51 §.

1 mom. Bostadslägenhet skall så anordnas, att den bereder möjlighet till
trevnad och god hygien. Den skall sålunda erbjuda lämpliga och tillräckliga
möbelplatser, vara försedd med tambur, nödiga garderobsutrymmen och
behövlig sanitär utrustning samt i övrigt tillgodose skäliga anspråk på utrymme
och bekvämlighet. Lämplig förbindelse bör anordnas mellan rummen
med undvikande såvitt möjligt av mörka eller otillräckligt dagerbelysta utrymmen.

Vid planläggande av bostadslägenhet bör tillses, att den får så soligt läge
som möjligt och, där så lämpligen kan ske, göres genomluftbar.

2 mom. Boningsrums golvyta får icke understiga 9 kvadratmeter; dock må
golvytan i matrum med direkt anslutning till kök inskränkas till 6
kvadratmeter. Undantag må ock av byggnadsnämnden medgivas för sovrum,
avsett för endast en person, eller eljest, där särskilda förhållanden föreligga.
I intet fall får golvytan understiga 6 kvadratmeter.

I bostadslägenhet örn ett eller flera rum och kök skall golvytan hos ett av
rummen eller köket vara minst 18 kvadratmeter. I annan bostadslägenhet
med endast ett rum må golvytan icke understiga 15 kvadratmeter, om till
lägenheten hör kokvrå eller annat utrymme för matlagning, samt eljest 12
kvadratmeter. Undantag må av byggnadsnämnden medgivas för lägenhet,
vars användning står under betryggande tillsyn, liksom eljest i särskilda fall.

Kök, varmed skall förstås utrymme för matlagning med en golvyta av
minst 6 kvadratmeter, får icke hava mindre bredd än 1,50 meter och skall
hava fönster, som är öppningsbart mot det fria.

Kokvrå får icke hava mindre golvyta än 2 kvadratmeter eller mindre bredd
än 1,40 meter och bör vara försedd med fönster, som är öppningsbart mot
det fria.

Beträffande minsta tillåtna golvytan hos bad-, dusch- och klosettrum skola
iakttagas anvisningar, som byggnadsstyrelsen utfärdar.

3 mom. Våningshöjden i bonings- och arbetsrum skall, räknat från golv
till golv, vara minst 2,90 meter.

Utan hinder av vad nu sagts må våningshöjden vara lägst 2,70 meter i
byggnad, som ej inrymmer flera än två för familj avsedda lägenheter, och
lägst 2,60 meter å vinden till enfamiljshus.

Möter svårighet att för något enstaka rum i bostadslägenhet eller eljest i
särskilt fall ernå föreskriven minimihöjd, må byggnadsnämnden tillåta
mindre våningshöjd, dock ej under 2,40 meler.

Där tjockleken av bjälklag är större än 32 centimeter, skola ovan angivna
våningshöjder ökas med minst det mått, varmed tjockleken av bjälklaget
överstiger 32 centimeter.

Ej må i något fall boningsrums kubikinnehåll understiga 15 kubikmeter.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

4 mom. Beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen
eller av byggnadsstyrelsen, eller beträffande annan allmän byggnad, som tillhör
kronan, må mindre avvikelse från vad som föreskrives i 2 och 3 morn.
medgivas av den myndighet, som har att pröva ritningar till byggnaden.

52 §.

1 mom. Grund skall läggas på marklager av tillräcklig bärförmåga eller,
där sådan finnes endast å större djup, säkerställas genom pålning eller på
annat sätt.

2 mom. Grundmur eller grundpelare, som icke lägges på berg, skall nedföras
till frostfritt djup. Lägges grund på berg, skola, där så erfordras, pallar
utsprängas för densamma, och skall för byggnad i gatulinje berget invid gatan
nedsprängas minst 30 centimeter under gatuplanet.

3 mom. Uppföres byggnad av mer än en vånings höjd i gräns mot grannfastighet,
skall grundmur eller grundpelare i gränsen nedföras till vanligt
källardjup, ändock att källare i byggnaden ej ifrågakommer.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla, där marken utgöres av berg och källare
ej anordnas i byggnaden närmare gränsen än 3 meter. Undantag från stadgandet
i första stycket må därjämte efter grannens hörande medgivas av
byggnadsnämnden, där nämnden med hänsyn till höjdförhållanden eller markens
beskaffenhet eller eljest prövar skäligt.

4 mom. Där källare anordnas, skola grundmur och källargolv så utföras
eller behandlas samt omgivande mark så dräneras, att erforderligt skydd
erhålles mot fukt i källaren. Vad här sagts örn källargolv gäller även annat
golv, som lägges direkt på marken.

Där källare ej anordnas, skall marken invid grundmurarna och under
byggnaden på tillfredsställande sätt dräneras, varjämte matjord under byggnaden
skall bortschaktas, bottenvåningens bjälklag väl isoleras mot kyla,
fukt, dunster och annan olägenhet samt det fria utrymmet därunder väl
ventileras.

5 mom. Murar och väggar skola medelst betryggande fuktisolering avskiljas
från grunden.

53 §.

1 mom. Byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet, skall, såvida
ej framförvarande område till minst 12 meters bredd är undantaget från
bebyggande, avskiljas från grannfastigheten medelst brandmur.

Där särskilda---bestridande hävas.

Då särskilda---avsevärt ökas.

2 mom. Byggnad av trä med större planyta än 300 kvadratmeter skall,
där ej byggnadsnämnden efter brandchefens hörande på grund av särskilda
skäl medgiver undantag, genom brandmur avdelas så, att ingen del överstiger
nämnda mått.

3 mom. Brandmur skall uppföras antingen av bränt tegel med en volymvikt
av minst 1,4 kilogram per kubikdecimeter, varvid muren skall hava

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

5

en tjocklek av minst 23 centimeter, eller ock i annan, av byggnadsstyrelsen
godkänd likvärdig konstruktion; dock gäller för brandmur, som utgör yttervägg
till bonings- eller arbetsrum och ej är motbyggd, i tillämpliga delar
vad i 49 § 2 mom. stadgas.

4 mom. Införes imrör eller annan luftkanal i brandmur, skola kanalens
ytter- och innerväggar sammanlagda hålla minst den för muren föreskrivna
godstjockleken. Införes slits i brandmur, skall vad nu sagts äga motsvarande
tillämpning. Vid luftkanal, vars bredd i murens längdriktning ej överstiger
15 centimeter, och vid vertikal slits av samma bredd må dock godstjockleken
vara mindre men får ej understiga 11 centimeter mot murens yttersida.

Angående rökrör i brandmur samt angående luftkanal i brandmur, som
ej är motbyggd, skall vad i 56 § 2, 6 och 7 mom. stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Anbringas balk- eller bjälkändar i brandmur, skall murens tjocklek på yttersidan
vara minst 11 centimeter.

Utföres brandmur i särskild, av byggnadsstyrelsen godkänd konstruktion,
må medgivas de undantag från bestämmelserna i detta moment, som påkallas
av omständigheterna.

5 mom. Brandmur skall uppföras från grunden till byggnadens tak. Är
taket av samma höjd som grannhusets, skall brandmur vid eller inom byggnad
för industriellt ändamål uppdragas 50 centimeter och annan brandmur
30 centimeter över taket; dock må byggnadsnämnden, där faran för elds uppkomst
prövas ringa, efter brandchefens hörande medgiva att, i stället för
brandmurens uppdragande över taket, dettas undersida förses med brandhärdig
beklädnad till en bredd av minst 60 centimeter närmast brandmuren.
Takpanel eller annat trävirke än yttre väggbeklädnad får icke framdragas
över brandmur.

6 mom. Brandmur, som helt eller delvis icke är motbyggd, skall behandlas
såsom fasad och färgas i lämplig färgton. Uppför granne byggnad mot
sådan brandmur, är murens ägare skyldig att å delar som motbyggas borttaga
^springande isolering, listverk och dylikt.

53 a §.

1 mom. Uppföres byggnad i tre eller flera våningar, skola vertikala bärverk,
bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk
vilande bjälklag utföras brandsäkert. Uppföres byggnad i flera än fyra
våningar, skola jämväl övriga bjälklag utföras brandsäkert.

Undergår byggnad,---vilande bjälklag.

Vid tillämpning---än hälften.

2 mom. Vid uppförande av större stationsbyggnad till järnväg eller av
därmed jämförlig större byggnad, avsedd att nyttjas för den allmänna samfärdseln,
eller byggnad för industriellt ändamål, i vilken i regel minst femtio
personer samtidigt äro sysselsatta, skola, oavsett antalet våningar, vertikala
bärverk och samtliga bjälklag utföras brandsäkert. Vad nu sagts skall
ock gälla med avseende å byggnad, som inrymmer undervisningsanstalt och

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

är avsedd att hysa minst hundra personer, ävensom byggnad, som inrymmer
vårdanstalt, hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst femtio
personer.

Undergår byggnad,---motsvarande tillämpning.

54 §.

1 mom. Efter brandchefens hörande må byggnadsnämnden föreskriva,
i vad mån källare eller vind eller byggnad i sin helhet skall avdelas med brandsäkra,
brandhärdiga eller flamskyddande väggar och huru takets undersida
invid sådan vägg å vind skall skyddas mot brand. Öppning i dylik avskiljande
vägg skall förses med dörr av åtminstone brandhärdig konstruktion.

2 mom. Å hanbjälkarna eller inom utrymme ovan inredd vind må i byggnad
med två eller flera våningar, vindsvåningen inräknad, boningsrum ej
anordnas; ej heller må skiljeväggar uppsättas i vidare mån än byggnadsnämnden
kan finna nödigt föreskriva till skydd mot brands spridning. Är
sådant utrymme eller någon del därav avsett att användas till upplag för
brännbara föremål, skall det vara avskilt från undervarande vindsvåning
medelst ett med brandbotten försett eller i brandsäker konstruktion utfört
bjälklag, vilande på brandsäker stomme; och må i sådant fall utrymmet för
tillgodoseende av i huset boende personers behov av förvaringsrum uppdelas
medelst skärmar av metalltrådsnät eller på annat sätt som kan av byggnadsnämnden
godkännas.

3 mom. I byggnad med två eller flera våningar, inredd vindsvåning inräknad,
skola, om byggnaden inrymmer flera än fyra lägenheter för bostadseller
affärsändamål, inre takytor och lägenhetsskiljande väggar ovan källarbjälklaget
åtminstone flamskyddande beklädas. I byggnad för bostads- eller
affärsändamål med tre eller flera våningar skola motsvarande byggnadsdelar
förses med åtminstone brandhärdig beklädnad.

I källarrum med eldstad skola väggar och tak förses med åtminstone
flamskyddande beklädnad, där ej byggnadsnämnden annat föreskriver beträffande
viss byggnad.

Där i fabriker, verkstäder eller dylika anläggningar, som kunna medföra
eldfara, väggar och tak av trä förekomma, skola dessa åtminstone flamskyddande
beklädas, såvida ej byggnadsnämnden efter brandchefens hörande
finner skäligt medgiva undantag eller föreskriva annan åtgärd.

55 §.

Byggnad skall, därest icke själva taklaget utgöres av brandsäker betongkonstruktion,
täckas med taktegel, skiffer, plåt eller annat av byggnadsstyrelsen
godkänt material, som erbjuder betryggande skydd mot antändning
genom gnistor eller flygbränder samt äger tillräcklig hållfasthet. Vid bestämmande
av taktäclcningsmaterialet bör avseende fästas jämväl vid vad
som kan vara lämpligt från utseendesynpunkt, särskilt med hänsyn till det
material som använts å närliggande byggnader.

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

7

Tak och altaner skola hava tillräcklig lutning för vattnets avledande mot
erforderliga takrännor och stuprör, vilka senare, om de icke förbindas med
avloppsnät, skola neddragas till ett avstånd av högst 30 centimeter från marken,
byggnadsnämnden likväl obetaget att föreskriva annat mått. Tak får
ej anordnas så, att vatten därifrån faller å grannes tomt.

Täckning över byggnad, terrass, altan eller dylikt skall isoleras från därunder
belägna lokaler, såframt täckningen är plan eller har endast ringa
lutning i förhållande till horisontalplanet.

56 §.

1 mom. Skorsten skall utföras av bränt tegel med en volymvikt av minst
1,4 kilogram per kubikdecimeter samt skall från grunden vila på brandsäker
konstruktion. Skorsten skall uppdragas genom yttertaket i eller så nära intill
taknoeken som möjligt och i allmänhet till en meler över denna eller till
den högre höjd, som byggnadsnämnden med hänsyn till särskilda omständigheter
kan finna skäl föreskriva, samt skall i skärningen med yttertaket kringklädas
med plåt eller förses med annan lämplig tätning. Skorsten skall väl
fogstrykas, kalkrappas eller plåtbeklädas.

Skorsten må ock utföras på annat sätt än nu sagts, därest konstruktionen
blivit godkänd av byggnadsstyrelsen.

2 mom. Rökrör bör skyddas mot avkylning, om så erfordras för undvikande
av inre kondensering och inrökning.

Rökrör bör icke anbringas intill garderober, skafferier eller andra utrymmen,
som kunna besväras av värme. Kan detta ej undvikas, skall rökröret
på lämpligt sätt isoleras mot sådant utrymme.

3 mom. Varje eldstad skall hava eget rökrör. Vid inrättande av ny eldstad
i äldre hus må utan hinder av vad nu sagts byggnadsnämnd, om svårighet
möter att för sådan eldstad anordna eget rökrör eller om eljest särskilda skäl
därtill äro, medgiva, att gemensamt rökrör användes för högst två kakelugnar
eller kaminer, därvid emellertid nödiga försiktighetsmått mot eldfara
samt spridning av rök till annan lägenhet skola iakttagas.

A mom. Rökrör får icke uppföras i större lutning mot lodlinjen än 45°;
dock må byggnadsnämnden, där mekanisk ventilationsanordning finnes eller
eljest särskilda skäl föreligga, medgiva undantag härifrån.

Avgasningsrör från gasspis skall, där sådant med hänsyn till spisens storlek
erfordras, indragas i imröret.

5 mom. Där eldstad icke kan direkt anslutas till rökrör i skorsten, må förbindelserör
av betryggande beskaffenhet användas. Sådant rör må göras av
plåt, varvid dock skall tillses, alt röret anbringas på betryggande sätt och
icke närmare oskyddat trävirke än 45 centimeter och ej heller närmare trävirke,
som är försett med brandliärdig beklädnad, än 23 centimeter.

6 mom. Imrör och andra luftkanaler skola utföras av varaktigt, icke
brännbart material med tillräcklig hållfasthet samt på ett mot eldfara betryggande
sätt.

Imrör bör icke uppföras i större lutning mot lodlinjen än 45°.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

7 mom. Beträffande utförande av skorsten, rökrör, imrör och andra luftkanaler
skola, utöver vad i 1—6 mom. stadgas, iakttagas anvisningar, som
byggnadsstyrelsen utfärdar.

56 a §.

1 mom. Byggnadsdelar av trä eller annat brännbart material må ej förekomma
på mindre avstånd från rökrörs eller eldstads insida än 23 centimeter.
Beträffande rökrör från värmepanna, som har en eldyta av 5 kvadratmeter
eller däröver, samt eldstad i sådan värmepanna skall avståndet vara
minst 35 centimeter. Mellanrum mellan trävirke samt rökrör eller eldstad
skall, där ej fråga är om kakelugn, fristående kamin eller dylikt, fyllas med
sten eller annat icke brännbart material.

Vad i första stycket sägs skall icke äga tillämpning å sådana till golv och
tak hörande byggnadsdelar som golvbeläggning och takpanel, ej heller å listverk
av trä; dock att sådana byggnadsdelar icke må anbringas närmare rökrörs
eller eldstads insida än 11 centimeter.

Träpropp får icke anbringas i rökrörs vägg närmare rörets insida än 23
centimeter. I vägg till rökrör från värmepanna må bilning ej verkställas
närmare rörets insida än 23 centimeter, ej heller får i sådan vägg upplag
anbringas för balkar eller bjälkar.

2 mom. Eldstads botten i kakelugn, murad spis eller kamin må icke läggas
närmare byggnadsdelar av trä eller annat brännbart material än 23 centimeter.
Beträffande köksspis må motsvarande avstånd icke vara mindre än
35 centimeter.

3 mom. Kakelugnar och murade spisar skola uppföras på mur, i mur fästade
bärjärn eller brandsäkert bjälklag. Framför eldstad skall läggas plan av
sten, betong eller dylikt till en bredd av minst 45 centimeter för spis och minst
30 centimeter för kakelugn och kamin. Sådan plan skall utsträckas åt sidorna
för kakelugn till sockelns bredd samt för spis till 15 centimeter och för kamin
till 10 centimeter på vardera sidan utöver spisens eller kaminens bredd.

A mom. Från vad i 1 mom. första och andra styckena samt 2 mom. stadgas
beträffande rökrör och eldstäder må avvikelse medgivas, i den mån särskilda
anordningar, som erbjuda motsvarande skydd mot eldfara, vidtagas.

Bestämmelserna i 2 och 3 mom. gälla ej spisar, kaminer eller andra apparater,
inrättade för eldning med gas, fotogen eller dylikt eller för elektrisk
drift. Särskilda till byggnad hörande anordningar för uppställande av sådana
apparater skola utföras så, att apparaterna isoleras på ett mot eldfara betryggande
sätt.

57 §.

1 mom. Byggnad skall hava utgångar, förstugor och trappor till erforderligt
antal och lämplig storlek samt så belägna och anordnade, att de vid
eldfara bereda största möjliga trygghet för i byggnaden varande personer.
Trappa skall hava lämplig stigning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

9

2 mom. I byggnad med fyra eller flera våningar, vindsvåning inräknad,
skola trappor jämte tillhörande planer och omslutningsväggar göras brandsäkra.
Trappa i sådan byggnad skall hava förbindelse med vind samt vara
försedd med åtminstone brandhärdiga dörrar mot vind och källare, där ej
byggnadsnämnden medgiver undantag.

3 mom. Vad i 2 mom. stadgats skall icke äga tillämpning med avseende
å trappa för inre kommunikation mellan våningar, örn erforderliga åtgärder
vidtagas till undvikande av ökad eldfara.

5 mom. Trappa, förstuga och trapplan skola hava minst den bredd som
angives i anvisningar av byggnadsstyrelsen.

5 mom. Trappa skall vara försedd med ledstång. Undantag härifrån må
dock av byggnadsnämnd medgivas, om särskilda skäl därtill äro.

6 mom. Dörrar i utrymningsväg från lokal för industriell verksamhet eller
lokal, avsedd att samtidigt inrymma ett större antal personer, skola göras
utåtgående.

58 §.

I fråga om uppförande och inredande av byggnader, som innehålla fabrikseller
verkstadslokaler, eldfarliga upplag, hissar eller andra särskilda inrättningar
eller lokaler, avsedda att samtidigt inrymma ett större antal människor,
skola, utöver bestämmelser som meddelats i denna stadga eller eljest, iakttagas
anvisningar, som byggnadsstyrelsen med hänsyn till sådan byggnads
beskaffenhet och ändamål utfärdar till skydd mot eldfara.

60 a §.

Finnes med hänsyn till ortsförhållandena eller andra särskilda omständigheter
avvikelse från de enligt 49—53 och 54—57 §§ gällande bestämmelserna
påkallad, må därom förordnas i byggnadsordning. För särskilt fall må sådan
avvikelse beslutas av Konungens befallningshavande eller, där fråga är
om mindre avvikelse som ej innebär skärpning, av byggnadsnämnden, örn
nämnden till sitt biträde har stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden.

60 b §.

Anvisningar, som av byggnadsstyrelsen utfärdas i de i 49, 51, 56, 57 och
58 §§ angivna hänseendena, skola för att bliva gällande godkännas av Konungen.

Örn rivning.

60 c §.

Innan byggnad rives, skall tillses, att den är fri från ohyra.

61 §.

1 mom. Nybyggnad må---byggnadsnämndens lov.

Byggnadsnämndens lov---av lägenheter;

10

Amira lagutskottets utlåtande nr 56.

varje ändring, som berör eldstad eller rök- eller imrör;

återställande av---eller materialgårdar.

70 §.

Byggnadslov erfordras---tillhör kronan.

I byggnadsärende, som skall underställas Konungens eller byggnadsstyrelsens
prövning, skall byggnadsnämnden beredas tillfälle att yttra sig före
underställningen. Innan arbetet påbörjas, skall anmälan om detsamma ingivas
till byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av karta med kopia,
som i 62 § sägs, ävensom för arkivering lämpliga byggnadsritningar med tillhörande
beskrivning.

Skall för---lov därtill.

73 §.

1 mom. För tillsyn---färdigt skick.

Innan byggnad tages i bruk, skall anmälan örn arbetets avslutande göras
hos byggnadsnämnden. Härvid skall företes bevis av skorstensfejaren, att
eldstäder och rökrör samt imrör och ventilationsanordningar blivit av honom
undersökta och godkända. Där så påfordras av byggnadsnämnden, skall
undersökningen omfatta jämväl provtryckning av skorstenen.

Då arbete---hälsovårdsnämnden åvägabringas.

79 a §.

I fråga — — — ytterligare följande:

1. Byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att sammanbyggas
med byggnad å grannes fastighet, må icke läggas på mindre avstånd
från fastighetens gräns än som motsvarar hälften av den för byggnaden
tillåtna största höjden, ej heller i något fall närmare gränsen än 4,5
meter. Uppföres byggnad av trä med två våningar jämte vindsvåning, må
avståndet till gräns mot grannfastighet ej understiga 6 meter.

2. Avståndet mellan---större våningshöjd.

105 §.

Våningshöjden i boningsrum skall, räknat från golv till golv, i allmänhet
vara minst 2,70 meter, med rätt för byggnadsnämnden att, där så befinnes
lämpligt, i övre våningen eller i vindsrum eller eljest i enstaka rum samt i
sommarstugor medgiva lägre våningshöjd, dock ej under 2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är större än 32 centimeter, skola nu angivna
våningshöjder ökas med minst det mått, varmed tjockleken av bjälklaget
överstiger 32 centimeter.

108 §.

Skorstenar och---antändligt material.

Trävirke må ej anbringas närmare rökrörs insida än 23 centimeter; och
skall mellanrummet fyllas med sten eller annat icke brännbart material.

Å golvet---eller järnplåt.

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

109 a §.

För område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
må Konungens befallningshavande, i den mån så med hänsyn till bebyggelsens
art och omfattning samt omständigheterna i övrigt finnes lämpligt,
i byggnadsordning förordna, att i stället för 104—108 och 109 §§ skall i
tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i 49—53 och 54—60 c §§ är
stadgat; Konungens befallningshavande obetaget att härvid medgiva de avvikelser
från sistnämnda föreskrifter, som må finnas påkallade.

116 §.

1 mom. För tillsyn —--hos byggnadsnämnden.

2 mom. Där så med hänsyn till bebyggelsens art och omfattning eller
eljest finnes lämpligt, må Konungens befallningshavande i byggnadsordning
för område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
förordna, att bestämmelserna i 75—78 §§ i tillämpliga delar skola lända till
efterrättelse vid byggande inom området.

124 §.

1 mom. Den allmänna uppsikten över stadsplan- och byggnadsväsende!
i städer, samhällen och områden, som i denna stadga avses, tillkommer byggnadsstyrelsen,
som för ändamålet äger att meddela erforderliga föreskrifter,
formulär, råd och anvisningar.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1946.

Bestämmelser, som vid denna'' kungörelses ikraftträdande finnas intagna
i byggnadsordning för stad eller stadsliknande samhälle å landet, skola, i
den mån de avvika från bestämmelserna i 49—53, 54—57 och 73 §§, upphöra
att gälla.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i anledning
av densamma inom riksdagen väckt motion, nr 358 i första kammaren,
av herrar Arrhén och Bondeson. I motionen har hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen måtte beakta vissa av motionärerna förordade,
i det följande närmare angivna jämkningar i författningsförslaget.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen framlagda
förslaget ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna andragit till
stöd för de av dem förordade jämkningarna, får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke kommer att lämnas här nedan, hänvisa till propositionen
och motionen.

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 tillkallade
dåvarande chefen för justitiedepartementet den 19 december 1941 statssekreteraren,
numera häradshövdingen K. E. Elliot, ordförande, generaldirektören
O. H. Malmberg, stadsarkitekten G. M. W. Wetterling och föredraganden
för stadsplaneärenden i kommunikationsdeparementet, numera e. o.
kanslirådet N. E. J. Aurén att verkställa utredning örn regionplanelagstiftning
och översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte
vad därmed äger samband. För att deltaga i överläggningar med utredningsmännen
utsågos samtidigt särskilda sakkunniga. Utredningsmännen, vilka
antagit benämningen stadsplaneutredningen 1942, ha, på sätt i direktiven förutsattes,
gjort vissa avsnitt av ämnet till föremål för behandling vart för
sig. Sedan utredningen i enlighet härmed den 16 april 1942 avgivit ett särskilt
betänkande med förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane-
och tomtindelningsärenden (SOU 1942: 27), vilket förslag lett till lagstiftning
i ämnet, har utredningen företagit en granskning av föreskrifterna
i gällande lokala byggnadsordningar i syfte att åstadkomma mera rationella
och enhetliga bestämmelser. Resultatet av denna granskning har utredningen
framlagt i ett den 17 juni 1943 avgivet betänkande med förslag till vissa
ändringar i byggnadsstadgan (SOU 1943: 30).

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser om det tekniska utförandet av olika byggnader meddelas i
byggnadsstadgan den 20 november 1931 samt i de för städer, samhällen och
andra orter fastställda lokala byggnadsordningarna. Vissa föreskrifter rörande
byggnads utförande med hänsyn till hälsovård och luftskydd ha därjämte
meddelats i andra författningar.

Beträffande stad lämnas i 36—60 §§ byggnadsstadgan vissa mera allmänna
föreskrifter örn byggnads yttre och inre anordnande m. m., exempelvis
angående byggnads läge å tomt, bonings- och arbetsrums höjd, brandmur,
taktäckning, skorstenar, eldstäder och trappor. Åtskilliga av dessa paragrafer
innehålla, att närmare föreskrifter skola eller må meddelas i byggnadsordning.
Ifrågavarande bestämmelser gälla enligt 82 § även för stadsliknande
samhälle. De äro liksom föreskrifterna i byggnadsordning
tillämpliga å stadens eller samhällets hela område, således även å ytterområdena,
där stadsplan ej finnes. Beträffande område på landet,
för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, innehålla
102—109 §§ vissa föreskrifter i ämnet.

Örn byggnadsordning för stad stadgas i 1—3 §§ byggnadsstadgan. Enligt
1 § skall sålunda för stad finnas byggnadsordning, upptagande de bestämmelser
som, utöver vad i allmän lag eller byggnadsstadgan eller eljest i vederbörlig
ordning föreskrivits, äro erforderliga för ordnande av stadens bygg -

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

13

nadsväsen. Byggnadsordning eller ändring däri skall jämlikt 2 § antagas av
stadsfullmäktige efter byggnadsnämndens hörande men skall för att bliva
gällande fastställas av länsstyrelsen. Vad som sålunda föreskrivits för stad
skall enligt 82 § äga motsvarande tillämpning för stadsliknande samhälle.
Även för område på landet, beträffande vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts, kan enligt 95 § byggnadsordning utfärdas. Fråga
därom kan väckas av jordägare eller byggnadsnämnd inom området eller
av vederbörande kommun eller länsstyrelsen. Sedan frågan utretts, utfärdas
byggnadsordning av länsstyrelsen.

Till ledning vid uppgörande av byggnadsordning har byggnadsstyrelsen
på uppdrag av chefen för kommunikationsdepartementet utarbetat normalförslag
(SOU 1932:6—9, 1933:28 och 1937:57); för städer, köpingar
och större municipalsamhällen (normalförslag I); för mindre municipalsamhällen
(normalförslag II); för byggnadsplaneområden (normalförslag III A)
och för utomplansområden (normalförslag III B).

Huvuddragen av stadsplaneutredningens förslag.

Stadsplaneutredningen, som verkställt en genomgång av byggnadsordningar
från skilda delar av landet, framhåller att byggnadsföreskrifterna,
enligt vad undersökningen givit vid handen, varierade mycket för olika städer
och samhällen. Olikheterna berörde praktiskt taget alla områden, såsom
ventilation, grundmurs anordnande och beskaffenhet, bonings- och arbetsrums
storlek i plan och höjd, tak- och väggbeklädnad, skorstenar, rök- och
imrör, trappors bredd m. m. Mången gång syntes olikheterna helt meningslösa.
Olägenheterna av det rådande tillståndet hade kommit att tydligare
framträda mot bakgrunden av de standardiseringssträvanden och den industrialisering
över huvud taget av byggnadsverksamheten, som mer och
mer gjort sig gällande. Medan det tidigare endast ganska sällan inträffat, att
en byggmästare förläde sin verksamhet utanför den egna stadens gränser,
hade det numera blivit allt vanligare med större företag i byggnadsbranschen,
som hade sitt verksamhetsfält förlagt till ett flertal orter i olika delar
av landet. Stora företag funnes också, som inrättat sig för industriell
produktion av byggnadsdelar eller färdiga byggnader. För sådana byggmästare
och företag vore olikheterna mellan byggnadsordningarna till stort
förfång. De försvårade planering samt lade hinder i vägen för en genomförd
standardisering av byggnadsdetaljer och hustyper.

För att råda bot på dessa missförhållanden föreslår stadsplaneutredningen,
att vissa byggnadsföreskrifter av större betydelse överflyttas från byggnadsordningarna
till byggnadsstadgan, varigenom man i erforderlig mån skulle
erhålla enhetliga bestämmelser. Åtskilliga lokala föreskrifter vore av beskaffenhet
att kunna och böra erhålla allmän giltighet. Huvudmålet härvid
borde vara att underlätta byggnadsverksamheten. Förutom genom enhetliga

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

bestämmelser kunde detta ske genom att i besparingssyfte medgiva förenklingar
i byggnadssättet, där sådana kunde föreskrivas utan olägenhet.

Enligt stadsplaneutredningens förslag skulle till byggnadsstadgan från städernas
och samhällenas byggnadsordningar överföras vissa detaljföreskrifter,
avseende bl. a. beskaffenheten av byggnads bärande delar, värme- och ljudisolering,
dagerbelysning, rums- och lägenhetsstorlek, luftväxlingsanordningar,
grund- och yttermurar, tak- och golvbeläggningar, skorstenar, rökgångar,
trappor samt brandmurs beskaffenhet och utförande. Åtskilliga föreskrifter
örn byggnads anordnande borde däremot liksom hittills regleras lokalt. Hit
hörde stadgandena angående exempelvis rätt att låta grundmur skjuta utanför
gatulinjen, portomfattningar, sockel, burspråk, fönster, balkonger, vtterluckor,
gemensamma brandmurar, fönsteröppningar i brandmur, skyltar, reklamanordningar,
gård och dess anordnande m. m.

Stadsplaneutredningen förutsätter, att de bestämmelser, som enligt förslaget
skulle överflyttas till byggnadsstadgan skulle framdeles kunna bli föremål
för jämkning utan onödig omgång och tidsutdräkt. Den praxis som
hittills tillämpats beträffande byggnadsstadgans bestämmelser, eller att förslag
i ämnet alltid, innan Kungl. Maj:ts beslut meddelades, underställdes
riksdagen för yttrande, borde sålunda icke vidare följas.

Beträffande åtskilliga byggnadsdetaljer har stadsplaneutredningen föreslagit
den anordningen, att byggnadsstyrelsen skulle utfärda särskilda anvisningar,
under det att byggnadsstadgan endast skulle innehålla hänvisningar till dessa
anvisningar. Härigenom skulle vinnas erforderlig enhetlighet utan att byggnadsstadgan
i onödan belastades med detaljföreskrifter.

Stadsplaneutredningen betonar, att dess förslag icke innebure någon förändring
av byggnadslagstiftningens grundlinjer. De bestämmelser förslaget
innehölle hade emellertid utformats med tanke på att icke behöva i sakligt
hänseende omarbetas i följd av vad utredningen i sitt slutbetänkande komme
att föreslå. Ehuru förslaget åsyftade att åstadkomma besparingar i byggnadskostnaderna,
hade även vissa skärpningar i gällande bestämmelser föreslagits,
särskilt från brandskyddssynpunkt.

De bestämmelser som överförts till byggnadsstadgan från byggnadsordningarna
överensstämde i huvudsak med motsvarande föreskrifter i normalförslaget
till byggnadsordning för städer och större samhällen. Åtskilliga omarbetningar
och ändringar hade dock vidtagits. Sådana bestämmelser i
byggnadsordningarna, som strede mot föreskrifter i byggnadsstadgan, skulle
omedelbart upphöra att gälla. Utredningen räknade med att byggnadsordningarna
bomme att omarbetas så, att därur uteslötes upphävda bestämmelser.
Möjlighet att i byggnadsordning på nytt införa föreskrifter, som avveke från
byggnadsstadgan, därest detta påkallades med hänsyn till ortsförhållandena
eller eljest, funnes enligt förslaget (60 a §).

Stadsplaneutredningen har i sitt betänkande uttalat att den icke underskattade
de invändningar som kunde resas mot att, innan utredningens slutliga
förslag förelåge, byggnadsordningarna omarbetades i väsentliga delar.
Huruvida så borde ske, vore en lämplighetsfråga, vars avgörande närmast

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

15

berodde på om det nuvarande läget på byggnadsmarknaden ansåges vara
sådant, att en förenkling och besparing i enlighet med det framlagda förslaget
påkallades snarast möjligt eller om ett uppskov i avbidan på den slutliga
behandlingen av byggnadslagstiftningen ansåges kunna utan olägenhet medgivas.
Skulle övervägande skäl tala för att det framlagda förslaget icke nu i
sin helhet genomfördes, ville stadsplaneutredningen — med hänsyn till ändamålet
med civila byggnadsutredningens arbete — såsom ett alternativ förorda
att omedelbart vidtaga de ändringar i byggnadsstadgan som kunde
* verkställas till gagn för den offentliga byggnadsverksamheten utan att motsättning
uppstode mellan byggnadsstadgan och de gällande byggnadsordningarna
samt sålunda utan att ändring behövde ske i de senare. Reformen
borde enligt ett sådant alternativt förslag lämpligen inskränkas till dels viss
ändring av 70 § byggnadsstadgan, dels ock att till 51 §, som upptager bestämmelser
om rumshöjd, fogades ett nytt moment av innehåll, att bestämmelserna
i denna paragraf icke skulle gälla beträffande allmän byggnad,
vartill ritningar prövades av Kungl. Maj:t eller enligt Kungl. Maj:ts förordnande
av central statlig myndighet, eller beträffande annan allmän byggnad,
såframt den tillhörde kronan.

Yttranden.

Över stadsplaneutredningens förslag ha yttranden avgivits av ett stort antal
myndigheter och sammanslutningar.

Behovet av enhetligare bestämmelser rörande byggnads tekniska utförande
har vitsordats av de flesta myndigheter och sammanslutningar, som uttalat
sig härom. Endast i ett par yttranden har ifrågasatts lämpligheten av alt på
föreslaget sätt likrikta byggnadsverksamheten och därigenom hindra en fri
utveckling.

Stadsplaneutredningens i första hand förordade förslag (i det följande betecknat
huvudförslaget) har lill sina grunder tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens
byggnadslånebyrå, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Hallands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län samt av svenska arkitekters riksförbund,
svenska brandskyddsföreningen, kommittén för brandsläckningsväsendets
ordnande i Sveriges städer och köpingar, standardiseringskommissionen,
civila byggnadsutredningen och svenska brandbefälsförbundet. Huvudförslaget
har vidare till sina huvuddrag tillstyrkts av borgarrådsberedningen,
stadskollegiet, byggnadsnämnden, fastighetskontoret, fastighet snämnden
och stadsplanenämnden i Stockholm, av stadsfullmäktige i Malmö och
Hälsingborg, av byggnadsnämnderna och stadsfullmäktige i Solna, Eskilstuna.
Linköping, Halmstad, Borås, Karlstad och Karlskoga samt av de kommunala
myndigheterna i flertalet mindre städer och samhällen.

Åtskilliga av de myndigheter, sorn anslutit sig till huvudförslagets syfte,

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

ha förordat uppskov med förslagets genomförande. Uppskov har sålunda
förordats av länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,
Västernorrlands och Västerbottens län samt av svenska stadsförbundet och
ett antal kommunala myndigheter. Till stöd härför har anförts, att lagstiftning
i etapper borde undvikas och att det kunde tänkas att ändringar i förevarande
förslag visade sig erforderliga på grund av vad som komme att föreslås
i det slutbetänkande rörande byggnadslagstiftningen som vore att förvänta
från stadsplaneutredningen. Då ändring av byggnadsstadgan i allmänhet
nödvändiggjorde omarbetning av de lokala byggnadsordningarna, vore
det önskvärt att ändringar i byggnadsstadgan såvitt möjligt genomfördes på
en gång till förekommande av onödiga kostnader, besvär och tidsspillan för
olika myndigheter. Upprepade omarbetningar ledde till oreda och osäkerhet.
Man borde även avvakta de resultat, till vilka pågående byggnadsforskning,
särskilt rörande ventilation och isolering, kunde komma. Den slutliga prövningen
av förslaget borde anstå, till dess anvisningar och nya normalförslag
utarbetats av byggnadsstyrelsen.

Huvudförslaget har avstyrkts av länsstyrelsen i Jönköpings län, svenska
landskommunernas förbund, svenska kommunaltekniska föreningen, föreningen
Sveriges stadsarkitekter, stadsfullmäktige, stadskollegiet, drätselkammaren,
byggnadsnämnden och stadsarkitekts-, stadsingenjörs- och stadsplanekontoren
i Göteborg samt byggnadsnämnderna och stadsfullmäktige i
Uppsala, Strängnäs, Motala, Tranås, Västervik, Ronneby, Eslöv, Mariestad,
Sala och Falun.

Till stöd för avstyrkandena har främst anförts, att förslagets genomförande
skulle leda till en icke önskvärd standardsänkning. Mot huvudförslaget
har vidare anmärkts att detsamma medförde en opåkallad minskning av de
kommunala myndigheternas inflytande. Det har vidare ansetts betänkligt, att
byggnadsverksamheten i riket i stor utsträckning skulle bero av föreskrifter,
som utfärdades i administrativ ordning.

Som förut nämnts har stadsplaneutredningen även framlagt ett mera begränsat
alternativförslag för den händelse att utredningens huvudförslag
icke ansåges böra genomföras för närvarande, Alternativförslaget har
förordats av länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, svenska landskommunernas
förbund samt byggnadsnämnderna och stadsfullmäktige i Sundbyberg,
Jönköping, Växjö, Lund, Laholm, Skövde, Filipstad, Västerås, Arboga, Falun,
Ludvika, Örnsköldsvik och Umeå ävensom byggnadsnämnderna i några
mindre samhällen. Till stöd för detta förord ha åberopats samma skäl som
anförts för ett uppskov med huvudförslagets genomförande. Även länsstyrelsen
i Stockholms län förordar alternativförslaget, om det kunde antagas
att stadsplaneutredningen hunne slutföra sitt uppdrag inom en jämförelsevis
kort tid efter det byggnadsstyrelsen utarbetat anvisningar och normalförslag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

Departementschefen.

17

Föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist, har i propositionen
beträffande frågan om ett förenhetligande av byggnadsföreskrifterna
anfört följande:

»Den av stadsplaneutredningen verkställda undersökningen av byggnadsordningar
från skilda delar av landet giver vid handen, att byggnadsordningarnas
föreskrifter rörande byggnads tekniska utförande variera mycket för
olika städer och samhällen. Dessa olikheter äro delvis föranledda av historiska
skäl. Före tillkomsten av 1874 års byggnadsstadga saknades för hela riket gemensamma
byggnadsbestämmelser. De erforderliga föreskrifterna rörande
byggnads utförande meddelades i stället för varje stad för sig och sammanfattades
i stadens byggnadsordning. 1874 års byggnadsstadga och den nu gällande
byggnadsstadgan av år 1931 ha endast mycket ofullständigt förmått
ändra det av ålder rådande systemet med olika byggnadsföreskrifter för nästan
varje stad eller samhälle.

Olikheterna äro, såsom stadsplaneutredningens undersökning visar, ofta ej
sakligt motiverade. På sätt stadsplaneutredningen framhållit och i de avgivna
yttrandena vitsordats äro dessa olikheter till stort men för byggnadsverksamheten.
Civila byggnadsutredningen har upplyst, att det vid flera tillfällen
förekommit att av utredningen förordade förenklingsförslag befunnits strida
mot vederbörande byggnadsordning, varför genomförandet av föreslagna åtgärder
blivit beroende av dispens. Genom att byggnadsordningarna innehålla
olika bestämmelser rörande en och samma byggnadsdetalj försvåras en standardisering
av byggnadsdelar och industrialisering av deras tillverkning. Olikheterna
äro på grund härav ägnade att fördyra bostadsproduktionen. Med
hänsyn härtill är det angeläget, att berörda binder mot en rationalisering av
byggnadsverksamheten undanröjes.

De i några yttranden anförda betänkligheterna mot ett förenhetligande av
vissa byggnadsföreskrifter äro enligt min mening överdrivna. Väl måste ett
genomförande av stadsplaneutredningens huvudförslag, såsom ock från några
håll anmärkts, medföra en viss begränsning av de lokala myndigheternas inflytande.
Detta innebär emellertid icke att de skulle komma att sakna möjlighet
att framföra sina synpunkter. Strävandena efter större enhetlighet få
självfallet icke drivas så långt att välmotiverade krav på lokala avvikelser från
normalbestämmelserna lämnas obeaktade. Möjlighet att taga skälig hänsyn
till lokala förhållanden måste sålunda finnas. Stadsplaneutredningen har också
i sitt förslag under 60 a § upptagit ett stadgande, enligt vilket, därest med
hänsyn till ortsförhållandena eller andra särskilda omständigheter avvikelse
från de under 49—57 §§ upptagna bestämmelserna finnes påkallad, föreskrift
härom må meddelas i byggnadsordning. Jag vill i delta sammanhang framhålla
alt de föreslagna bestämmelserna icke äro av den natur att de hindra en
anpassning till de skiftande bostadsvanorna i olika landsdelar. Från några
håll ha lil talats farhågor alt eli förenhetligande av byggnadsföreskriftema
skulle leda till en sänkning av bostadsstandarden. Så torde emellertid icke be Bihang

lill riksdagens protokoll/JM,5. .9 .Kumi. 2 avd. Nr 66. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

hova bliva fallet. Generella föreskrifter kunna uppenbarligen meddelas beträffande
åtskilliga byggnadsdetaljer utan att bostadsstandarden påverkas
härav, och bestämmelserna böra givetvis utformas så, att skäliga krav på
hygien, trevnad och social standard icke eftersättas.

På grund av vad sålunda anförts finner jag övervägande skäl tala för att
gällande föreskrifter rörande byggnads tekniska utförande göras till föremål
för översyn i syfte att åstadkomma större enhetlighet på detta område.

Detta önskemål kan tänkas tillgodosett på flera olika sätt. I ett par yttranden
har förordats att i byggnadsstadgan skulle intagas alla de föreskrifter som
nu innehållas i byggnadsordningarna. De senare skulle alltså helt försvinna.
Det torde emellertid icke vara lämpligt att i alla avseenden meddela för hela
riket enhetliga bestämmelser rörande byggnads tekniska utförande. Såsom
nyss nämnts måste hänsyn kunna tagas till lokala förhållanden. En annan
väg, som prövats av stadsplaneutredningen, är att lämna byggnadsstadgan i
allt väsentligt oförändrad men omarbeta de lokala byggnadsordningarna efter
enhetliga riktlinjer. Ej heller denna metod torde kunna förordas. De ändringar
i byggnadsbestämmelsema som tid efter annan påkallas av utvecklingen skulle
nämligen endast med stora svårigheter kunna genomföras, om de funnes upptagna
i ett stort antal byggnadsordningar.

Stadsplaneutredningen har i stället förordat, att reformen verkställes genom
en ändring av byggnadsstadgan och i huvudsak på så sätt, att vissa byggnadsföreskrifter
av större betydelse överflyttas från byggnadsordningarna till
byggnadsstadgan. I vilken omfattning stadgan bör innehålla reglerande bestämmelser
angående byggnads anordnande är en lämplighetsfråga. Då erfarenheten
visat, att den fördelning av föreskrifterna mellan byggnadsstadgan
och byggnadsordningarna som skedde år 1931 medfört alltför stor oenhetlighet
med avseende å olika orters byggnadsföreskrifter, bör byggnadsstadgan
enligt min mening ingripa reglerande i större utsträckning än nu är fallet.
Jag vill därför i princip ansluta mig till stadsplaneutredningens förslag örn
överflyttning av vissa byggnadsföreskrifter från byggnadsordningarna till
byggnadsstadgan.

Många av de myndigheter, vilka förklarat sig icke ha något att erinra mot
stadsplaneutredningens huvudförslag i och för sig, ha emellertid förordat
uppskov med förslagets genomförande. För ett sådant uppskov ha, på sätt
framgår av redogörelsen för yttrandena i denna del, anförts åtskilliga vägande
skäl. Därvid har främst framhållits, att ändringar av de bestämmelser
som enligt förslaget nu skulle upptagas i byggnadsstadgan kunde föranledas
av vad stadsplaneutredningen komme att föreslå i sitt slutbetänkande.
Utredningen har emellertid framhållit, att de bestämmelser, om vilka nu vore
fråga, utformats med tanke på att icke behöva i sakligt hänseende omarbetas
till följd av vad utredningen i sitt slutbetänkande kunde komma att föreslå.
Någon omarbetning med hänsyn till det sakliga innehållet lärer vid sådant
förhållande icke erfordras inom den närmaste tiden, och den omständigheten
att bestämmelserna kunna behöva i formellt hänseende jämkas under
den fortsatta överarbetningen av byggnadslagstiftningen torde icke böra till -

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

19

mätas så stor betydelse, om ett skyndsamt förenhetligande av vissa byggnadsföreskrifter
från andra synpunkter finnes påkallat. Som skäl för ett uppskov
med reformen har vidare anförts, att stadsplaneutredningens slutbetänkande
jämväl torde komma att föranleda nya ändringar i byggnadsordningarna,
samt att upprepade omarbetningar av dessa självfallet borde undvikas. Av
skäl som jag i det följande i samband med behandlingen av övergångsbestämmelserna
skall närmare angiva bör den överarbetning av byggnadsordningarna
som föranledes av förevarande reform kunna tills vidare anstå och
ske först i samband med de ändringar i byggnadsordningarna som föranledas
av vad stadsplaneutredningen kommer att föreslå i sitt slutbetänkande. I
några yttranden har ifrågasatts att uppskjuta reformens genomförande i avbidan
på resultatet av pågående byggnadsforskning. Det är visserligen sannolikt,
att forskningsresultaten kunna komma att påkalla jämkning av de bestämmelser,
om vilkas införande i byggnadsstadgan nu är fråga. Det är dock
icke antagligt att så betydelsefulla resultat skulle vara att förvänta inom den
närmaste tiden, att ett uppskov fördenskull vöre motiverat.

På grund av vad sålunda anförts och då behovet av enhetligare byggnadsföreskrifter
måste anses synnerligen trängande med hänsyn till den omfattande
byggnadsverksamhet som kan förväntas, när krissvårigheterna lättat,
synes mig ett sådant förenhetligande böra genomföras utan uppskov.»

Beträffande frågan, i vilken utsträckning byggnadsordningarnas
detalj föreskrifter böra ersättas genom generella
bestämmelser i byggnadsstadgan, har departementschefen
uttalat:

»Såväl civila byggnadsutredningen som stadsplaneutredningen har förordat,
alt till byggnadsstadgan överflyttas föreskrifter angående luftväxlingsanordningar,
grund- och yttermurar, tak- och golvbeläggningar, skorstenar,
rökgångar samt trappor. Stadsplaneutredningen har därjämte föreslagit, att
stadgan skall kompletteras även med vissa andra bestämmelser angående
påkänningar på byggnads bärande delar, värme- och ljudisolering, dagerbelysning,
rums- och lägenhetsstorlek samt brandmurs beskaffenhet och utförande
m. m.

På några håll har man ansett den föreslagna överflyttningen av byggnadsföreskrifter
till byggnadsstadgan alltför omfattande. Sålunda har hävdats,
att i byggnadsstadgan borde intagas endast sådana mestadels tekniska föreskrifter
som borde vara desamma för hela riket samt att alla övriga bestämmelser
borde — anpassade efter ortsförhållandena —- upptagas i byggnadsordningarna.
Örn överflyttningen av byggnadsföreskrifter till stadgan begränsas
på sistnämnda sätt, torde det emellertid icke vara möjligt att bota
bristen på enhetlighet hos gällande föreskrifter angående byggnads tekniska
utförande För att vinna det med reformen avsedda syftet — att skapa förutsättningar
för en standardisering och industrialisering av byggnadsverksamheten
— torde det vara nödvändigt, att förenhetligandet av byggnadsföreskrifterna
genomföres i så stor utsträckning som möjligt. I enlighet härmed
är det enligt min mening principiellt önskvärt, att till byggnadsstad -

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

gan överflyttas bestämmelser rörande allt sådant som icke nödvändigtvis
måste regleras lokalt på grund av variationer i klimat, byggnadstraditioner
eller dylikt. Otvivelaktigt skulle härigenom vinnas avsevärda praktiska fördelar.

Med nu angivna uppfattning kan jag icke omfatta den i några yttranden
framförda åsikten, att det av stadsplaneutredningen föreslagna förenhetligandet
av byggnadsföreskrifter skett i för stor omfattning. I likhet nied
stadsplaneutredningen anser jag, att de byggnadsdetaljer som beröras av utredningens
förslag kunna med fördel regleras genom generella föreskrifter.
Möjligen kan ifrågasättas, om icke överflyttningen av bestämmelser från
byggnadsordningarna till byggnadsstadgan bort göras mera omfattande än
vad stadsplaneutredningen föreslagit. I ett flertal yttranden har förordats,
att även byggnadsdetaljer rörande grund och sockelmur, portar, fönster,
dörrar, yttertrappor, burspråk m. m. skulle regleras genom föreskrifter i
byggnadsstadgan. En överflyttning till denna av föreskrifterna härom torde
emellertid icke vara möjlig utan ytterligare utredning. Jag anser mig därför
för närvarande i stort sett böra godtaga stadsplaneutredningens förslag med
avseende å överflyttningen av detaljföreskrifter från byggnadsordningarna till
byggnadsstadgan.»

Beträffande den av stadsplaneutredningen förordade anordningen,
att byggnadsstyrelsen skulle utfärda särskilda anvisningar,
har departementschefen uttalat:

»Härigenom skulle man kunna vinna erforderlig enhetlighet utan att byggnadsstadgan
belastas med alltför många detaljföreskrifter. Om till anvisningarna
hänföras sådana mindre betydelsefulla bestämmelser som kunna
förväntas ofta behöva jämkas, exempelvis angående tillåtna material, torde
det vidare bliva möjligt att smidigt anpassa byggnadsbestämmelserna med
hänsyn till utvecklingen på byggnadsteknikens område utan att byggnadsstadgan
behöver ändras alltför ofta. Den föreslagna anordningen synes därför
ändamålsenlig.

Jag vill emellertid framhålla, att även om gränserna för byggnadsstyrelsens
befogenhet att meddela anvisningar angivas så tydligt som möjligt, tvekan
ej sällan torde kunna uppstå beträffande omfattningen av befogenheten.
Med hänsyn härtill och till den ekonomiska betydelsen för de enskilda
av den reglering av byggnadsverksamheten som sålunda skulle ankomma
på byggnadsstyrelsen anser jag lämpligen böra föreskrivas, att anvisningarna
för att bliva gällande skola ha godkänts av Kungl. Majit. Med
en sådan kontroll från den högsta förvaltningsmyndighetens sida torde man
utan betänklighet kunna i anvisningarna införa detaljbestämmelser i något
större utsträckning än som förutsatts i stadsplaneutredningens förslag.

Frågan, huruvida en viss byggnadsföreskrift bör upptagas i byggnadsstadgan
eller bland anvisningarna, torde böra avgöras med ledning av vad nyss
anförts till stöd för anordningen med särskilda anvisningar. I enlighet härmed
synes lämpligt att i byggnadsstadgan upptaga allmänna grunder för utförandet
av olika byggnadselement, medan däremot tillämpningsbestämmel -

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

21

serna rörande detaljerna i så stor utsträckning som möjligt skulle få sin
plats bland anvisningarna. Sådana detaljbestämmelser som äro av större
räckvidd böra dock städse meddelas i byggnadsstadgan.

Från några håll har uttalats tvekan om den rätisverkan anvisningarna
skola äga. Stadsplaneutredningen har uppenbarligen avsett, att anvisningarna
skola vara bindande. Detta torde också vara nödvändigt, om den eftersträvade
enhetligheten skall kunna vinnas. Byggnadsnämnd skall sålunda
icke, utan att detta uttryckligen medgivits, kunna uppställa strängare krav
än som föreskrivits i anvisningarna eller medgiva undantag därifrån.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att Kungl. Majit den 25 februari
1944 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att utarbeta och inkomma med förslag
till anvisningar i den omfattning, som vore förutsatt för genomförande i huvudsak
av stadsplaneutredningens förslag till ändringar i byggnadsstadgan,
ävensom därutöver i den mån så kunde befinnas erforderligt vid den överarbetning
av sistnämnda förslag, som med anledning av de avgivna utlåtandena
eller^ eljest kunde komma att verkställas. Byggnadsstyrelsen har därefter
med skrivelse den 30 november 1944 till Kungl. Maj :t inkommit med sådant
förslag. Förslaget, som utarbetats efter samråd med ett flertal av chefen
för kommunikationsdepartementet utsedda experter och representanter för
byggnadsnämnder, innefattar tillämpningsföreskrifter i något större omfattning
än stadsplaneutredningen förutsatt i sitt förslag.

Det är uppenbarligen av vikt att även de överarbetningar av anvisningarna,
som tid efter annan måste företagas för att anpassa bestämmelserna till
utvecklingen på byggnadsverksamhetens område, ske efter samråd med representanter
för statliga och kommunala organ samt för annan teknisk, ekonomisk
och hygienisk sakkunskap. Från flera håll har ifrågasatts inrättande
av ett byggnadsstyrelsens tekniska råd, där nyssnämnda sakkunskap skulle
vara representerad och som skulle äga taga initiativ och framlägga erforderliga
förslag till behövliga anvisningar. Denna fråga torde komma att närmare
övervägas inom kommunikationsdepartementet. Jag vill emellertid framhålla
att, örn anvisningarna, såsom jag förordat, skola för att bliva gällande
godkännas av Kungl. Majit, förefintlig sakkunskap i allt fall bör genom remissförfarande
få tillfälle att göra sig hörd.»

I fråga örn riksdagens hörande över ifrågasatta ändringar
i byggnadsstadgan har departementschefen anfört:

»Enligt praxis bruka förslag till ändringar i byggnadsstadgan underställas
riksdagen för yttrande. Under framhållande att de nu föreslagna detaljerade
bestämmelserna om byggnads yttre och inre anordnande äro av beskaffenhet
alt tid efter annan behöva underkastas översyn och omarbetas med
hänsyn till utvecklingen på det byggnadstekniska området, har stadsplaneutredningen
uttalat, att det icke vore rimligt att Kungl. Majit varje gång
ändring kunde finnas påkallad skulle vara nödsakad att underställa ärendet
riksdagen och avvakta dess beslut, innan ändringen i fråga kunde genomföras.
Utredningen anser därför, att hittillsvarande praxis icke längre bör
följas.

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

Med hänsyn till den snabba utvecklingen på det byggnadstekniska området
måste man helt visst räkna med att de föreskrifter som nu föreslås skola
överflyttas från byggnadsordningarna till byggnadsstadgan behöva omarbetas
efter någon tid. Det är givet, att genomförandet av erforderliga ändringar
i stadgan kan fördröjas något, därest fråga härom alltid först måste underställas
riksdagen. Det dröjsmål som härav föranledes kan dock enligt min
mening icke vara av någon större betydelse; och jag vill framhålla, att de
detaljföreskrifter, som i särskild grad påverkas av utvecklingen, i allmänhet
torde komma att få sin plats bland anvisningarna. Övervägande skäl tala enligt
min mening för bibehållande av nuvarande praxis i fråga om riksdagens
hörande.»

Utskottet. För att stimulera byggnadsverksamheten och särskilt bostadsbyggandet
ha under de senaste åren omfattande åtgärder vidtagits. Genom ekonomiskt
stöd från det allmänna har man sökt åvägabringa en för bostadsbristens
avhjälpande tillräcklig byggnadsproduktion till så låga kostnader som möjligt.
I samband med dessa stödåtgärder har betonats vikten av att möjligheterna
till förbilligande av de till material och bostadsstandard hänförliga
kostnaderna tillvaratagas. Storleken av ifrågavarande byggnadskostnader
är givetvis till en icke oväsentlig grad beroende av bestämmelserna örn byggnads
tekniska utformning.

Den av stadsplaneutredningen verkställda undersökningen av byggnadsordningarna
från olika delar av landet visar, att byggnadsföreskrifterna
variera mycket för olika städer och samhällen utan att detta alltid betingas
av särskilda lokala förhållanden. Genom att byggnadsordningarna innehålla
olika bestämmelser om en och samma byggnadsdetalj försvåras eller omöjliggöres
en standardisering av byggnadsdelar och industrialisering av deras
tillverkning. Härigenom fördyras bostadsproduktionen. Med hänsyn till angelägenheten
av att detta hinder mot en rationalisering'' av byggnadsverksamheten
och ett förbilligande av bostadsproduktionen undanröjes finner
även utskottet påkallat, att gällande byggnadsföreskrifter göras till föremål
för översyn i syfte att åstadkomma större enhetlighet på förevarande område.

Enligt föreliggande förslag skulle den erforderliga enhetligheten åstadkommas
främst på det sättet, att i byggnadsstadgan skulle i väsentligt större
utsträckning än förut upptagas generella, för hela riket gällande, detaljerade
föreskrifter rörande vissa byggnadsdetaljer av större betydelse, i samband
varmed de bestämmelser i byggnadsordningarna, som avvika från de föreslagna
bestämmelserna i byggnadsstadgan, skulle upphöra att gälla.

Mot den sålunda föreslagna reformen har främst invänts, att densamma
komme att medföra en sänkning av bostadsstandarden. Det synes utskottet
uppenbart, att den eftersträvade standardiseringen icke får ske på bekostnad
av den nu vanliga bostadsstandarden eller ens hindra en önskvärd höjning
av densamma. Vissa av de föreslagna bestämmelserna, särskilt de som
röra ventilation och minsta storleken av rum, äro fastmera ägnade att förhindra
en utveckling i riktning mot en lägre standard. Icke heller eljest torde

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

23

någon olägenhet av alt vissa föreskrifter i byggnadsordningarna ersättas av
generella, för hela riket gällande bestämmelser vara att befara. På grund härav
och då reformen otvivelaktigt främjar en standardisering av byggnadsdelar
och följaktligen är ägnad att förbilliga bostadsproduktionen, anser utskottet
sig böra i princip tillstyrka reformen. Utskottet har icke heller något att
erinra mot den av departementschefen föreslagna omfattningen av överflyttningen
av byggnadsföreskrifter från byggnadsordningarna till byggnadsstadgan.
Strävandena efter enhetlighet få dock icke drivas så långt att välmotiverade
krav på lokala avvikelser från de generella föreskrifterna lämnas
obeaktade. Utskottet förutsätter, att det föreslagna stadgandet i 60 a §, enligt
vilket möjlighet finnes att för viss ort förordna om lokala avvikelser från
föreskrifterna i byggnadsstadgan, tillämpas på ett sådant sätt, att all möjlig
hänsyn tages till lokala särförhållanden och önskemål.

I åtskilliga yttranden har förordats uppskov med reformens genomförande.
Till stöd härför har främst anförts, att stadsplaneutredningens slutbetänkande
torde komma att föranleda nya ändringar i byggnadsordningarna,
samt att upprepade omarbetningar av dessa borde undvikas. I likhet med departementschefen
anser utskottet emellertid, att den överarbetning av byggnadsordningarna
som föranledes av förevarande reform kan tillsvidare anstå
och ske först i samband med de ändringar, som föranledas av vad stadsplaneutredningen
kommer att föreslå i sitt slutbetänkande. Med hänsyn härtill
och då behovet av enhetligare byggnadsföreskrifter måste anses trängande
på grund av den omfattande byggnadsverksamhet, som kan förväntas, sedan
krissvårigheterna lättat, bör reformen enligt utskottets mening genomföras
utan uppskov. Härav framgår att icke heller utskottet anser sig böra biträda
det av stadsplaneutredningen framlagda alternativa förslaget.

I likhet med departementschefen anser utskottet ändamålsenligt att åtskilliga
detaljbestämmelser utan större principiell betydelse upptagas i anvisningar,
som efter Kungl. Maj:ts godkännande utfärdas av byggnadsstyrelsen.
Härigenom vinnes erforderlig enhetlighet utan att byggnadsstadgan belastas
med alltför många detaljföreskrifter. Utskottet förutsätter emellertid, att utarbetandet
av anvisningar och ändringar därav sker i samråd med representanter
för byggnadsnämnderna i landet, så att den stora erfarenhet, som finnes
inom nämnderna, tillgodogöres.

I förut omförmälda motion (I: 358) av herrar Arrhén och Bondeson har
framhållits vikten av att, därest förslaget godkännes av riksdagen, anvisningarna
snarast möjligt därefter meddelades av byggnadsstyrelsen. Utskottet,
som delar motionärernas uppfattning, förutsätter, att anvisningarna utfärdas,
innan ändringarna i byggnadsstadgan träda i kraft.

Under framhållande att de nu föreslagna bestämmelserna i byggnadsstadgan
vore av beskaffenhet att tid efter annan behöva underkastas översyn och
omarbetas med hänsyn lill utvecklingen på det byggnadstekniska området,
har stadsplaneutredningen icke ansett det rimligt att Kungl. Maj:t varje
gång ändring funnes påkallad skulle vara nödsakad att underställa ärendet
riksdagen och avvakta dess beslut, innan ändringen kunde genomföras. Enligt

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

gällande praxis brukar emellertid förslag till ändringar i byggnadsstadgan underställas
riksdagen för yttrande. Med hänsyn till byggnadsbestämmelsernas
betydelse i ekonomiskt och socialt hänseende bör hittillsvarande praxis i fråga
örn riksdagens hörande icke frångås.

Utskottet övergår härefter till behandlingen av de särskilda bestämmelserna
i föreliggande förslag.

Speciell motivering.

I den mån nedan icke annorlunda angives har utskottet lämnat de föreslagna
bestämmelserna i byggnadsstadgan utan anmärkning.

2 §•

För att prövningen av byggnadsordning skall kunna ske med önskvärd
enhetlighet har stadsplaneutredningen föreslagit ändring i fråga örn sättet
för fastställande av städernas och samhällenas byggnadsordningar. Till stöd
härför anför utredningen, att städerna och samhällena icke ansett sig förpliktade
att ens i någon mån följa de normalförslag till byggnadsordningar,
vilka upprättats och ställts till ortsmyndighetemas förfogande. Länsstyrelserna
hade fastställt byggnadsordningarna utan att fästa större avseende vid
om de överensstämde med normalförslagen eller ej. För att så småningom
få fram större enhetlighet i byggnadsordningarna även i de delar, som icke
föresloges normaliserade genom vissa föreskrifters överförande till byggnadsstadgan,
förordade utredningen att prövningen av byggnadsordningarna överflyttades
från länsstyrelsen till Kungl. Maj:t. Genom denna ändring kunde
därjämte vinnas en rationalisering av granskningsarbetet, vilket i detta fall
kunde verkställas både bättre och billigare centralt än hos länsstyrelsen.
Ändring av byggnadsordning skulle emellertid, om den ej innefattade väsentlig
avvikelse från vad som förut varit gällande, alltjämt fastställas av länsstyrelsen.

Beträffande detta förslag har departementschefen i propositionen anfört
bland annat:

»I det förslag som ligger till grund för nu gällande byggnadsstadga förordades,
att byggnadsordning skulle fastställas av Kungl. Maj:t. Vid förslagets
framläggande för riksdagen förklarade emellertid departementschefen,
att han icke velat motsätta sig i yttranden över förslaget framkomna krav
att länsstyrelsen skulle bibehållas såsom fastställelsemyndighet. Han utgick
därvid från att vissa av de fördelar som man avsett att vinna genom att
prövningen förlädes till Kungl. Majit skulle kunna ernås genom att normalförslag
till byggnadsordningar upprättades och ställdes till ortsmyndigheternas
förfogande. Den förhoppning som sålunda knöts till normalförslagen
har icke infriats. Städerna och samhällena ha icke ansett sig förplikta -

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

de att följa dessa förslag. Länsstyrelserna ha fastställt byggnadsordningar
utan att fästa större avseende vid om de överensstämde med normalförslagen
eller ej. En del av de olikheter mellan byggnadsordningarna som blivit en följd
härav komma att försvinna, om vissa av byggnadsordningarnas föreskrifter,
såsom jag förordat, ersättas av enhetliga bestämmelser i byggnadsstadgan eller
anvisningarna. Åtskilliga mer eller mindre omotiverade avvikelser från normalförslagen
skulle emellertid komma att kvarstå. Sådana avvikelser skulle
kunna för framtiden undvikas, om fastställelseprövningen av byggnadsordning,
på sätt stadsplaneutredningen föreslagit, överflyttas från länsstyrelserna
till Kungl. Majit. Mot en sådan överflyttning ha emellertid starka betänkligheter
anförts i ett flertal yttranden. För ett bibehållande av länsstyrelsen
såsom fastställande myndighet har bland annat åberopats dels att Kungl.
Majits prövning av byggnadsordning skulle medföra mycken skriftväxling
och onödig tidsutdräkt samt en icke önskvärd arbetsbelastning hos Kungl.
Majit, dels ock att länsstyrelserna hade större möjlighet att bedöma behovet
av lokalt betonade föreskrifter.

De anförda synpunkterna sakna icke berättigande, och syftet med stadsplaneutredningens
förslag i denna del torde kunna vinnas även utan en
så genomgripande reform som den utredningen -förordat. Erforderlig enhetlighet
synes sålunda kunna ernås, därest beträffande fastställelseprövning
av byggnadsordning föreskrives, att länsstyrelse skall inhämta yttrande av
byggnadsstyrelsen samt att länsstyrelsen, om byggnadsstyrelsen avstyrker
fastställelse av byggnadsordning, mot vilken länsstyrelsen ej har något att
erinra, skall hänskjuta ärendets avgörande till Kungl. Maj :t. En sådan mindre
jämkning av gällande bestämmelser är enligt min mening att föredraga
framför ett överflyttande av fastställelseprövningen i dess helhet från länsstyrelserna
till Kungl. Majit.

Erfarenheten från andra områden, där samverkan mellan central myndighet
och länsstyrelse ordnats på liknande sätt, ger anledning antaga, att eventuella
skiljaktigheter mellan byggnadsstyrelsen och vederbörande länsstyrelse
skola kunna sammanjämkas under hand så att ett hänskjutande av fastställelseprövningen
till Kungl. Majit skall behöva förekomma endast undantagsvis.
Den föreslagna anordningen skulle enligt min mening vara ägnad
att tillgodose önskemålet örn enhetlighet i nära nog samma utsträckning
som om fastställelseprövningen överflyttas till Kungl. Majit. Anordningen
innebär samtidigt en viss säkerhet för att de lokala intressena bliva behörigen
beaktade samt medför mindre besvär och tidsspillan än stadsplaneutredningens
förslag.

Vad nu sagts om antagande och fastställande av byggnadsordning bör äga
tillämpning jämväl i fråga örn ändring eller tillägg till byggnadsordning, och
detta även om byggnadsordningen fastställts av Kungl. Majit.» I

I likhet med departementschefen anser utskottet prövningen av fastställelse
av byggnadsordning böra ankomma på länsstyrelse.

I propositionen har föreslagits, alt länsstyrelse till förekommande av obe -

Ut skot tet.

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

fogade avvikelser från det normalförslag till byggnadsordning, som byggnadsstyrelsen
har att upprätta, alltid skall före fastställelseprövningen inhämta
byggnadsstyrelsens yttrande samt att länsstyrelse — om den finner
byggnadsordning, vars fastställande avstyrkts av byggnadsstyrelsen, böra
fastställas — skall hänskjuta frågan härom till Kungl. Maj:ts prövning. En
sådan anordning är otvivelaktigt ägnad att tillgodose önskemålet örn större
enhetlighet med avseende å byggnadsföreskrifterna. Å andra sidan medför
anordningen besvär och tidsspillan vid ärendets avgörande. I de fall, då
byggnadsordningen icke innefattar avvikelse från normalförslaget, synas fördelarna
av ett inhämtande av byggnadsstyrelsens yttrande icke uppväga de
därmed förenade olägenheterna. Utskottet anser fördenskull förevarande
stadgande böra jämkas så, att inhämtandet av byggnadsstyrelsens yttrande
begränsas till de fall, då den till länsstyrelsens prövning hänskjutna byggnadsordningen
innefattar avvikelse från normalförslaget.

Vad nu sagts bör även gälla ändring av byggnadsordning.

49 § 4 mom.

Beträffande detta stadgande har departementschefen i propositionen anfört
bland annat:

»Såsom yttrandena giva vid handen råda mycket olika meningar om vilka
luftväxlingsanordningar som erfordras i bonings- och arbetsrum samt badoch
duschrum. Frågan härom är för närvarande föremål för ingående forskning
och utredning. Den omständigheten att resultatet härav kan nödvändiggöra
en revision av de bestämmelser rörande ventilation, om vilkas införande
nu är fråga, bör dock med hänsyn till de betydande olägenheter som
bristen på enhetliga föreskrifter i förevarande hänseende medför icke hindra
att frågan nu göres till föremål för reglering.

Stadsplaneutredningen har i sitt förslag intagit det i byggnadsordningarna
vanligen förekommande stadgandet, att bonings- och arbetsrum samt
bad- och duschrum skola förses med erforderlig anordning såväl för införande
av frisk luft som för avlägsnande av den förbrukade. I åtskilliga yttranden
har häremot invänts, att särskilda evakueringskanaler icke behövdes
i rum med öppningsbara fönster samt att de föreslagna åtgärderna vore
mera omfattande och kostsamma än som betingades av behovet. Det har
även framhållits, att evakueringskanaler, där sådana funnes, ofta gjordes
oanvändbara för att förekomma drag.

Givetvis böra bestämmelserna om ventilationens ordnande icke avfattas på
sådant sätt att byggnadsverksamheten belastas med onödiga kostnader. Å
andra sidan måste tillses, att erinran mot bestämmelserna icke med fog
kan riktas ur hälsovårdssynpunkt. Man torde ännu sakna tillräcklig kännedom
om de faktorer, som äro avgörande för bedömande av frågan, i vilken utsträckning
särskilda luftväxlingsanordningar kunna vara påkallade. Såsom utredningen
framhållit innebär dess förslag, att, på samma sätt som för närvarande,
öppningsbart fönster i vissa fall kan vara tillfyllest. Vad sålunda
föreslagits synes ändamålsenligt. Frågan örn behovet av ytterligare luftväx -

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

27

lingsanordningar får avgöras med hänsyn till omständigheterna, därvid det
förutsattes att icke mera omfattande åtgärder påfordras än som befinnes
oundgängligen erforderligt. Närmare föreskrifter i förevarande hänseenden
torde, på sätt stadsplaneutredningen jämväl föreslagit, böra intagas i anvisningar
av byggnadsstyrelsen. Av dessa anvisningar bör sålunda framgå,
under vilka förutsättningar särskilda ventilationsanordningar skola kunna
helt eller delvis undvaras. Då förhållandena därtill föranleda, bör dispens
från anvisningarna kunna meddelas av byggnadsstyrelsen.

Mot de föreslagna bestämmelserna rörande ventilation av kök, skafferi,
klosettrum och pannrum har jag ej heller funnit anledning till erinran.»

I överensstämmelse med vad utskottet förut anfört om att förevarande reform
icke får leda till sänkning av den nuvarande bostadsstandarden, anser
sig utskottet, lika litet som departementschefen, kunna biträda de i vissa
yttranden förordade begränsningarna av ventilationsanordningarnas omfattning.

Av stadgandet framgår icke med tydlighet i vilka fall särskilda ventilationsanordningar
utöver öppningsbart fönster kunna helt eller delvis undvaras.
Närmare föreskrifter härom förutsättas skola upptagas i de anvisningar, som
efter Kungl. Maj:ts godkännande skola utfärdas av byggnadsstyrelsen.
Enär det uppenbarligen icke är möjligt, att i byggnadsstadgan angiva under
vilka förutsättningar, särskilda ventilationsanordningar utöver öppningsbart
fönster kunna undvaras, anser utskottet lämpligt att frågan härom regleras
genom anvisningar. Vid anvisningarnas utarbetande bör beaktas, att kravet
på en ur hälsovårdssynpunkt betryggande ventilation av bostadslägenhet
med hänsyn till kostnaderna icke drives längre än som påkallas av omständigheterna.
Enligt utskottets mening böra exempelvis särskilda ventilationsanordningar
utöver öppningsbart fönster icke påfordras i lägenheter, som
äro genomluftbara. Utskottet förutsätter vidare, att anvisningarna avfattas
på ett sådant sätt, att byggnadsnämnderna ha möjlighet att taga erforderlig
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

51 § 1 mom.

I detta moment angivas de allmänna grunderna för anordnande av bostadslägenhet.

I motionen 1: 358 har uttalats att bestämmelserna i detta moment borde
kompletteras med föreskrift att lill varje bostadslägenhet med kök skulle höra
matkällare. Till stöd härför har framhållits, att det särskilt i storstäderna
ofta förekomme, att lägenheter ej försåges med matkällare, vilket på grund
äv de relativt små skafferiutrymmena torde vara nödvändigt.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att varje
bostadslägenhet förses med matkällare. I hyreshus med centralvärme torde
det emellertid ofta vara svårt att anordna matkällare för varje lägenhet. Med
hänsyn härtill anser utskottet någon särskild föreskrift örn matkällare icke
böra meddelas.

Utskottet.

Utskottet.

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

51 § 2 mom.

Departementschefen har beträffande detta moment anfört bland annat:

»I 8 § 2 mom. första stycket hälsovårdsstadgan har föreskrivits, att boningsrum
skall ha sådan storlek, att däri boende icke genom bristande utrymme
hos rummet utsättas för sanitär olägenhet. Enligt de av stadsplaneutredningen
föreslagna bestämmelserna i 1 mom. av förevarande paragraf skall
boningslägenhet så anordnas, att den bl. a. bereder möjlighet till trevnad
och god hygien samt tillgodoser skäliga anspråk på utrymme.

Mot en mera fullständig reglering av frågan örn boningsrums storlek än
vad de angivna bestämmelserna innehålla ha i några yttranden anförts betänkligheter.
Det har därvid gjorts gällande, att i författning föreskrivna
minimimått hade en benägenhet att betraktas såsom standardmått, vilket
skulle vara att beklaga. Vidare har framhållits, att för den mycket betydelsefulla
bostadsproduktion som skedde med understöd av statsmedel vissa minimifordringar
uppställts med avseende å lägenheternas storlek och att anledning
därför saknades att befara en utveckling mot bostäder med otillräckligt
utrymme.

Från social och hygienisk synpunkt är dock av stor betydelse, att produktion
av bostäder med otillräckliga rumsytor hindras. Visserligen torde man
beträffande den del av bostadsproduktionen som sker med understöd av
statsmedel icke behöva befara, att rummen göras alltför små. En väsentlig
del av bostadsproduktionen regleras emellertid icke av de villkor som
uppställts för erhållande av statliga byggnadslån. Beträffande denna del av
bostadsproduktionen kan man, särskilt i betraktande av den hittillsvarande
utvecklingen, icke med säkerhet påräkna, att kravet på tillräckliga rumsutrymmen
alltid blir tillgodosett utan att föreskrifter meddelas om rummens
storlek. Även örn en reglering skulle, såsom i några yttranden gjorts gällande,
medföra att de fastställda minimimåtten bleve standardmått — en förmodan
vars riktighet dock torde på goda grunder kunna ifrågasättas — skulle
man genom en reglering vinna, att standardmåtten icke bliva ännu mindre än
de minimimått, om vilkas införande nu är fråga, och att ytterligare minskning
av bostadslägenheternas storlek sålunda förhindras. Särskilt under en
övergångsperiod efter det krissvårighetema lättat torde detta vara till nytta,
under det man för tiden därefter kan förmoda att konkurrensen skall verka
i riktning mot större rumsmått. Jag finner därför övervägande skäl tala för
att frågan om boningsrummens storlek nu göres till föremål för reglering.

I några yttranden har förordats, att regleringen måtte ske genom anvisningar
av byggnadsstyrelsen. Jag anser emellertid, att frågan om bostadsrummens
storlek är av sådan betydelse från social synpunkt att bestämmelserna härom
böra upptagas i byggnadsstadgan.

Mot grunderna för den av stadsplaneutredningen föreslagna regleringen i
denna del har anmärkts, att minimimåtten bort hänföras — icke till rummen
såsom utredningen föreslagit — utan till lägenheten såsom sådan. Bostadsbehovet
är emellertid mycket olika. Med hänsyn härtill synes regie -

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

29

ringen, såsom stadsplaneutredningen funnit, böra hänföras till rummens och
icke till lägenhetens storlek. Från social synpunkt är givetvis önskvärt, att
mycket små lägenheter icke användas till familjebostad såsom nu ofta är
fallet. Bestämmelse härom har emellertid icke sin plats i byggnadsstadgan.

Jag har i stort sett icke något att erinra mot de av stadsplaneutredningen
föreslagna minimimåtten, vilka i huvudsak överensstämma med de av statens
byggnadslånebyrå uppställda minimikraven med avseende å storleken av
lägenheter i byggnader, till vilkas uppförande byggnadslån lämnas av statsmedel.

Såsom stadsplaneutredningen funnit bör boningsrums golvyta i regel icke
understiga 9 kvadratmeter. Matrum med direkt anslutning till kök må dock
enligt förslaget ha en golvyta av endast 6 kvadratmeter. Då denna typ av rum
är vanlig i moderna lägenheter och kan vara ändamålsenlig, torde någon befogad
erinran häremot icke kunna göras. Mera tveksamt är stadsplaneutredningens
förslag, att byggnadsnämnd må medgiva undantag från huvudregeln
om en minsta golvyta av 9 kvadratmeter beträffande sovrum, avsett för
endast en person, eller eljest, där särskilda förhållanden föreligga. Frånsett
allmänna inrättningar saknas i de flesta fall möjlighet att kontrollera att
sådana sovrum användas av endast en person. Emellertid kunna dock bärande
skäl anföras för att medgiva sovrum med mindre golvyta än 9 kvadratmeter,
dock ej under 6 kvadratmeter. Jag anser mig därför böra godtaga
den föreslagna undantagsbestämmelsen men förutsätter, att byggnadsnämnderna
iakttaga synnerlig försiktighet vid lämnande av sådan eftergift, särskilt
då fråga är om mindre lägenheter.

I fråga örn lägenhet, som omfattar ett rum och kök eller flera rum och kök,
har stadsplaneutredningen föreslagit, att det största rummet i lägenheten skall
ha en golvyta av minst 17 kvadratmeter. Det för detta fall föreslagna minimimåttet
synes väl knappt och torde därför böra ökas till 18 kvadratmeter. En
sådan rumsstorlek står i överensstämmelse med de av statens byggnadslånebyrå
uppställda normerna för denna bostadstyp och har vunnit viss hävd. Jag
anser stadgandet böra jämkas jämväl så, att därav tydligt framgår att det
är tillfyllest, örn köket har en golvyta av 18 kvadratmeter.

Såsom stadsplaneutredningen funnit bör i bostadslägenhet med endast ett
rum dettas golvyta i regel icke understiga 15 kvadratmeter, örn till lägenheten
hör kokvrå eller annat utrymme för matlagning, samt eljest 12 kvadratmeter.
Då undantag från denna regel ej sällan påkallas, exempelvis då fråga
är örn en av allmän inrättning eller stiftelse uppförd byggnad för äldre eller
ensamstående personer, bör byggnadsnämnd, såsom stadsplaneutredningen
också föreslagit, äga befogenhet alt medgiva ett underskridande av de angivna
minimimåtten.

Vad härefter angår måtten på kök och kokvrå vill jag, i överensstämmelse
med vad medicinalstyrelsen förordat, föreslå att med kök skall förstås utrymme
för matlagning med en golvyta av minst 6 kvadratmeter. Vidare torde
böra stadgas, att kök alltid skall vara försett med öppningsbart fönster, medan
föreskriften örn fönster beträffande kokvrå torde böra lia den mindre

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

Utskottet.

kategoriska lydelse stadsplaneutredningen förordat. Slutligen anser jag, att
den minsta bredden av kokvrå bör i enlighet med byggstandardiseringens
hemställan jämkas till 1,40 meter.»

Mot bestämmelserna i detta moment hava betänkligheter uttalats inom utskottet.
Man kan enligt utskottets mening icke bortse från faran, att de föreslagna
minimimåtten bliva standardmått, något som icke kan anses önskvärt.
Fastställandet av minsta storleken av rum innebär i och för sig icke
någon säkerhet för att rummet utnyttjas på ett lämpligt sätt. Verkställda undersökningar
av bostadsvanorna giva vid handen, att rum, som lämpa sig för
en eller två personer, ej sällan användas såsom sovrum för tre eller flera
personer. Den behövliga rumsstorleken är vidare i hög grad beroende av antalet
rum i lägenheten och i viss mån av andra inverkande omständigheter,
såsom förhållandet mellan bredd och djupmått, placeringen av dörrar och
fönster samt sättet för rummets inredning.

Då emellertid fastställandet av minimimått å rum är, såsom utskottet förut
framhållit, ägnat att förhindra en med hänsyn till den hittillsvarande utvecklingen
befarad ytterligare minskning av rummens storlek, har utskottet ansett
sig böra i princip tillstyrka förslaget i denna del.

Det har inom utskottet framhållits, att de i momentet angivna minimiutrymmena
framkommit efter överläggningar, i vilka icke någon kvinna med
erfarenhet av hushållsarbete deltagit. En viss känsla av ovisshet, örn måtten
kunna anses tillräckliga, kan därför icke utan vidare avvisas. Det torde dock
i stort sett icke vara möjligt att under nu rådande förhållanden föreskriva
större mått än de föreslagna. Vissa jämkningar synas dock erforderliga.

Enligt första stycket i förevarande moment må med vissa undantag boningsrums
golvyta icke understiga 9 kvadratmeter. I byggnadslånebyråns minimifordringar
å storleken av bostadslägenheter i hus, avsedda att uppföras
med stöd av statligt tertiärlån, är i lägenheter om högst tre rum och kök motsvarande
mått satt till 10 kvadratmeter. Enligt utskottets mening bör boningsrums
golvyta i mindre lägenheter icke understiga sistnämnda mått. I
lägenheter om mera än tre rum och kök bör å andra sidan minimimåttet å
överskjutande rum icke behöva överstiga 7 kvadratmeter. Enligt utskottets
mening bör rum, även om detsamma är avsett att användas såsom sovrum
för endast en person, i regel icke understiga sistnämnda mått.

I vissa fall kunna dock mindre mått än de av utskottet förordade vara
motiverade. Så kan exempelvis vara fallet, om förvaring av underkläder och
dylikt icke är avsedd att tillgodoses genom lös möbel utan genom fast skåpinredning.
Även i andra fall kunna omständigheterna vara sådana, att mindre
mått än de angivna kunna tillåtas. Då möjlighet att taga hänsyn till alla inverkande
faktorer bör finnas, anser utskottet lämpligt, att de av utskottet
förordade bestämmelserna kompletteras med anvisningar, angivande under
vilka förutsättningar undantag från de fastställda minimimåtten må av byggnadsnämnd
medgivas. Utskottet förutsätter därvid att anvisningarna utformas
på ett sådant sätt, att undantag icke medgivas i andra fall än då så kan

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

31

ske utan våda ur hälsovårdssynpunkt. I utarbetandet av anvisningarna i denna
del böra även kvinnor med erfarenhet av hushållsarbete deltaga.

De i andra stycket av detta moment angivna måttbestämmelserna synas
utskottet lämpliga och så avfattade, att de lämna behövlig frihet för olika
förekommande bostadstyper.

Enligt föreskrift i momentets tredje stycke får kök icke hava mindre bredd
än 1,50 meter. Detta mått synes utskottet alltför knappt och bör därför utökas
till 1,70 meter.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot de föreslagna
bestämmelserna.

51 § 3 mom.

Beträffande detta moment har departementschefen anfört bland annat:

»De nu gällande bestämmelserna om rumshöjd lämna åt städerna möjlighet
att inom en tämligen vid ram genom föreskrift i byggnadsordning bestämma
om rumshöjden. Bestämmelserna giva därjämte ett rätt stort utrymme åt
byggnadsnämnds diskretionära prövning i hithörande frågor. Med hänsyn
till rumshöjdens betydelse kan det icke vara lämpligt att låta frågan härom
i så stor utsträckning avgöras lokalt. På grund härav och för vinnande av
större enhetlighet synes — vilken uppfattning man än må ha beträffande
den lämpligaste rumshöjden — en överarbetning av gällande bestämmelser
påkallad.

I några yttranden har föreslagits, att regleringen av frågan om rumshöjden
skall ske genom anvisningar av byggnadsstyrelsen. Med hänsyn till frågans
sociala och ekonomiska betydelse anser jag emellertid frågan böra regleras
genom bestämmelser i byggnadsstadgan.

På sätt redogörelsen för yttrandena giva vid handen äro uppfattningarna
örn den lämpligaste rumshöjden mycket delade. För en sänkning av den nu
gällande minimihöjden talar onekligen den minskning av byggnads- och
driftskostnaderna som härigenom skulle vinnas. Enligt uppgift av stadsplaneutredningen
skulle man genom en minskning av rumshöjden från 2,70 till
2,50 meter ernå en kostnadsbesparing av omkring 2 procent.

Mot den sänkning av rumshöjden, som angivna besparingsmöjlighet kan
motivera, har anförts, att en sänkning skulle medföra olägenheter från hygienisk
synpunkt, främst på grund av minskningen av rummens volym men
även på grund av något försämrade belysningsförhållanden.

Stadsplaneutredningen har avrått från en sänkning av den nu gällande generella
minimihöjden i bonings- och arbetsrum, enär de faktorer som inverka
på bedömandet av denna fråga, särskilt ventilationsproblemet, ännu
icke äro tillräckligt kända. En av utredningsmännen har emellertid i en reservation
förordat en sänkning av den generella minimihöjden från 2,70 till 2,6C
meter. Sistnämnda förslag har tillstyrkts i ett stort antal yttranden.

Erfarenheten synes giva vid handen att den nu vanliga rumshöjden, 2,70
meter, icke medför några olägenheter från hälsovårdssynpunkt. En sänkning
av rumshöjden från 2,70 meter till 2,60 meter synes icke heller behöva möta

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

betänkligheter. De av mig förordade bestämmelserna om rummens storlek
och beskaffenhet i övrigt samt örn ventilationsanordningar torde sålunda innebära
tillräckliga garantier för att en sådan sänkning av den generella rumshöjden
icke skall medföra några vådor från hygienisk synpunkt. På grund
härav och då den skulle medföra en icke oväsentlig minskning av byggnadsoch
driftskostnaderna, anser jag mig böra biträda reservantens förslag.

Vad härefter angår stadsplaneutredningens förslag att medgiva en rumshöjd
av allenast 2,50 meter i genomluftbar lägenhet inom helt fribelägen
byggnad eller inom en byggnad med ett djup av högst 11 meter synas några
avgörande invändningar från hälsovårdssynpunkt icke kunna framställas
däremot. Om emellertid den generella minimihöjden, på sätt jag förordat,
bestämmes till 2,60 meter, synes behovet av att i nu nämnda fall kunna tilllåta
en minimihöjd av 2,50 meter icke vara så stort. Härtill kommer, att det
från standardiseringssynpunkt anses önskvärt, att antalet tillåtna minimihöjder
blir så litet som möjligt. Det föreligger anledning antaga, att en enhetlig
minimihöjd för hyreshus i längden skall visa sig billigare. Jag anser därför,
att något undantag från den generella minimihöjden icke bör göras för genomluftbara
lägenheter.

I byggnad som ej inrymmer flera än två för familj avsedda lägenheter torde
däremot en lägre rumshöjd än den generella minimihöjden böra tillåtas.
Mot den av stadsplaneutredningen föreslagna bestämmelsen beträffande rumshöjderna
i sådan byggnad har anmärkning framställts endast av statens byggnadslånebyrå
och Svenska teknologföreningen, som anse att en rumshöjd av
2,40 meter icke borde tillåtas för tvåvåningshus med skilda lägenheter i botten-
och övervåning. Tillräckliga skäl att kräva en högre rumshöjd, om lägenheterna
anordnas på dylikt sätt, synas dock icke föreligga. Icke heller i övrigt
har jag något att erinra mot stadsplaneutredningens förslag i denna del.

Stundom kan det möta svårighet att för något enstaka rum i bostadslägenhet
ernå föreskriven minimihöjd. Såsom stadsplaneutredningen funnit bör
byggnadsnämnd örn så är förhållandet eller eljest i särskilda fall äga befogenhet
att medgiva mindre rumshöjd, som dock ej bör få understiga 2,10
meter. I ett yttrande har ifrågasatts befogenhet för byggnadsnämnd att medgiva
undantag från de fastställda minimihöj derna i alla fall, där byggnadens
planlösning och konstruktion fordrade detta. En dylik utvidgning av möjligheten
att lämna dispens anser jag mig dock icke kunna tillråda.

För att förhindra, att luftvolymen i boningsrum med liten rumshöjd blir
alltför ringa, bör föreskrivas, att rums kubikinnehåll icke i något fall får
understiga 15 kubikmeter.

I stadsplaneutredningens förslag till bestämmelser i förevarande hänseende
ha måtten i enlighet med nu gällande praxis hänförts till rumshöjd,
d. v. s. nivåskillnaden mellan golv och tak. På de av byggstandardiseringen
angivna skälen torde emellertid måtten böra hänföras till våningshöjd, vilket
innebär att höjden skall räknas från golv till golv.

De av byggstandardiseringen föreslagna våningshöjderna motsvara de av
stadsplaneutredningen föreslagna rumshöjderna, ökade med 30 centimeter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

33

Under förutsättning att bjälklagen lia en tjocklek av 30 centimeter innebär
byggstandardiseringens förslag icke någon ändring av de av utredningen
föreslagna rumshöjderna. Byggnadsstyrelsen har upplyst att bjälklagen bruka
ha en tjocklek av 20—25 centimeter, örn de äro av betong, och av 30—32
centimeter, örn de äro av trä. De angivna våningshöjderna skulle följaktligen
i allmänhet innebära vid användande av betongbjälklag en obetydlig ökning
och vid användande av träbjälklag en obetydlig minskning av de rumshöjder,
stadsplaneutredningen förordat. Byggstandardiseringen har emellertid
förutsatt användandet av bjälklag nied en tjocklek av ända till 35 centimeter
utan att våningshöjden skulle behöva ökas. Detta skulle kunna medföra en
sänkning av rumshöjden av 5 centimeter i förhållande till stadsplaneutredningens
förslag. Då emellertid måttens hänförande till våningshöjderna icke
bör kunna medföra en så stor sänkning, bör våningshöjden ökas, örn och i
den mån tjockleken av bjälklaget överstiger 32 centimeter.

Om rummen skola erhålla de av mig förordade höjdmåtten, böra våningshöjdema
räknade från golv till golv bestämmas till 2,90, 2,70, 2,60 och 2,40
meter.

Örn det här angivna beräkningssättet införes i förevarande moment, torde
motsvarande jämkningar böra vidtagas i 105 §, där vissa bestämmelser meddelas
för den egentliga landsbygden.»

Mot de föreslagna bestämmelserna i detta moment hava i vissa yttranden
anförts betänkligheter. Det har därvid framhållits att bestämmelserna kumla
medföra en viss standardförsämring och innebära vådor ur hälsovårdssynpunkt.
Även örn de anförda betänkligheterna, enligt utskottets mening, icke
helt sakna fog, synas de dock överdrivna. En sänkning av våningshöjden från
3 till 2,9 meter (vilket motsvarar en sänkning av rumshöjden från 2,7 till 2,6
meler) medför en minskning av rumsvolymen av allenast 3,7. procent och torde
nied hänsyn härtill vara av mycket liten betydelse ur hälsovårdssynpunkt.
De föreslagna bestämmelserna örn minsta storleken av rums golvyta och om
ventilationsanordningar torde, såsom departementschefen framhållit, innebära
tillräckliga garantier för att sänkningen av minsta tillåtna våningshöjd icke
skall medföra några vådor ur hälsovårdssynpunkt. På grund härav och då
sänkningen skulle medföra en icke oväsentlig minskning av byggnads- och
driftskostnaderna har utskottet icke ansett sig böra avstyrka de föreslagna
bestämmelserna i denna del.

51 § 4 mom.

Beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Kungl. Majit eller
av byggnadsstyrelsen, eller beträffande annan allmän byggnad, som tillhör
kronan, må, enligt stadgandet i detta moment, mindre avvikelse från vad
som föreskrives i 2 och 3 mom. medgivas av den myndighet, som har att
pröva ritningar till byggnaden.

I motionen 1:358 har hemställts, att detta moment måtte helt utgå. Motionärerna
framhålla, att bestämmelsen ur byggnadsnämndernas och deras

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 9 sami. 2 avd. Nr 56.

Utskottet.

3

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

Utskottet.

tjänstemäns synpunkt vore olämplig. Det vore irrationellt och oriktigt, att
staten skulle kunna tillåta en lägre byggnadsstandard för exempelvis kontor,
arbetslokaler eller tjänstebostäder. Även för dem som toge dessa byggnader
i anspråk såsom hyresgäster måste det verka stötande, att de måste nöja
sig med en lägre standard än de eljest skulle kunna hava erhållit.

Det synes även utskottet uppenbart, att åt de allmänna byggnaderna icke
får givas lägre standard än den som föreskrivits för alla övriga byggnader.
Då emellertid möjlighet bör finnas att besluta örn sådana avsteg från de
givna föreskrifterna, som kunna av byggnadsnämnd dispensvis medgivas,
har utskottet icke ansett sig böra avstyrka det föreslagna stadgandet. Utskottet
förutsätter emellertid, att stadgandet icke tillämpas i andra än nu
nämnda fall.

53 a §.

I samband med utfärdandet av civilförsvarslagen infördes genom kungörelse
den 15 juli 1944 (nr 545) under 53 a § i byggnadsstadgan vissa föreskrifter
rörande utförandet av vertikala bärverk och bjälklag. Örn byggnad
uppföres i tre eller flera våningar eller därutöver, skola enligt föreskrift i
1 mom. i nämnda paragraf vertikala bärverk, bjälklag över källare samt
översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag utföras
brandsäkert. Uppföres byggnad i flera än fyra våningar, skola jämväl övriga
bjälklag utföras brandsäkert. Vidare har i 2 mom. föreskrivits, att vid uppförande
av stationsbyggnad till järnväg eller av därmed jämförlig byggnad,
som är av vikt för allmänna samfärdseln, byggnad för industriellt ändamål,
i vilken i regel minst 25 personer samtidigt äro sysselsatta, eller byggnad,
som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller pensionat och
är avsedd att hysa minst 25 personer, vertikala bärverk och samtliga bjälklag
skola, oavsett antalet våningar, utföras brandsäkert. I 3 morn. har stadgats,
att örn tillämpning av de i 1 och 2 mom. meddelade bestämmelserna
skulle medföra oskälig kostnad eller om särskilda skäl för undantag från
sagda bestämmelser eljest skulle föreligga, sådant undantag må medgivas
av länsstyrelsen.

Enligt 108 a g skola bestämmelserna i 53 a § äga motsvarande tillämpning
å landsbygden. Vad nu sagts skall gälla även inom område, för vilket byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser icke fastställts, dock ej i fråga om
ekonomibyggnad till jordbruksfastighet.

I skrivelse den 28 november 1944 till Kungl. Majit har skolöverstyrelsen
uttalat, att bestämmelserna i 53 a och 108 a §§ kunde beträffande byggnader
för folkskoleväsendet få vittgående ekonomiska konsekvenser icke blott
för staten utan även för vederbörande kommuner. Det torde därför kunna
förutses, att den möjlighet till dispens, som bestämmelserna anvisade, komme
att i stor utsträckning utnyttjas. Det syntes angeläget, att vid dylikt dispensförfarande
största möjliga enhetlighet ernåddes. Detta syfte kunde enligt
styrelsens mening vinnas genom utfärdande av cirkulär till statens folk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

35

skolinspektörer, skoldistrikt m. fl. Då styrelsen ansåge frågan härom böra
underställas Kungl. Maj:ts prövning, hemställde styrelsen örn bemyndigande
att utfärda sådant cirkulär.

över skolöverstyrelsens framställning lia yttranden avgivits av ett flertal
myndigheter. I flera av dessa yttranden har förordats en omarbetning av
bestämmelserna.

Departementschefen har härom i propositionen anfört bland annat:

»De i 53 a § 1 och 2 mom. byggnadsstadgan meddelade föreskrifterna innebära,
att därmed avsedda byggnader måste uppföras av tegel eller betong.
Användandet av sådant material för uppförandet av byggnader med tre eller
flera våningar och övriga i paragrafen angivna anläggningar måste väl från
brandskyddssynpunkt anses önskvärt. I flera yttranden har emellertid hävdats,
att bestämmelserna äro för stränga och ägnade att medföra alltför stora
kostnader. Enligt stadgandet i 3 mom. äger länsstyrelse visserligen meddela
dispens, om en tillämpning av bestämmelserna skulle medföra oskäliga kostnader
eller om eljest särskilda skäl till undantag föreligga. Den numera förebragta
utredningen synes giva vid handen, att en tillämpning av nämnda föreskrifter
i ett stort antal fall komme att medföra en större ökning av byggnadskostnaderna
än som kan anses skälig i förhållande till den ökade brandsäkerhet
som skulle vinnas. Med hänsyn härtill synes en författningsändring
påkallad.

Civila byggnadsutredningen har förordat, att bestämmelserna i 2 mom. skola
helt upphävas. Det måste emellertid från brandskyddssynpunkt anses angeläget,
att åtminstone större anläggningar i regel få en brandsäker konstruktion.
Jag kan därför icke biträda byggnadsutredningens uppfattning. Hänsynstagandet
till de ekonomiska synpunkterna synes i stället böra ske på det
sättet att föreskrifterna om brandsäker konstruktion av byggnad med mindre
antal våningar än tre begränsas att avse allenast större anläggningar. Från
bestämmelsernas tillämpningsområde torde i enlighet härmed böra undantagas
sådana byggnader för undervisningsändamål, som icke äro avsedda att
inrymma minst 100 personer. Härav lärer följa, att byggnad för gymnastiklokal,
som uppföres i anslutning till skola, i allmänhet icke behöver ha brandsäker
konstruktion. Då det vidare från brandskyddssynpunkt knappast kan
anses erforderligt, att vertikala bärverk och .samtliga bjälklag utföras brandsäkert
vid uppförandet av mindre stationsbyggnader och andra därmed jämförliga
mindre byggnader för den allmänna samfärdseln, synas bestämmelserna
härom böra begränsas att avse allenast större byggnader för sådant ändamål.
Det torde utan mera avsevärd olägenhet kunna anförtros åt byggnadsnämnderna
och centrala statliga myndigheter att avgöra, örn viss byggnad är
att anse såsom större eller mindre och föreskrifterna om brandsäker konstruktion
följaktligen äro tillämpliga eller ej. Härvid bör komma i betraktande,
huruvida byggnaden är avsedd för en talrik personal och örn den skall kunna
samtidigt inrymma ett stort antal resande. Beträffande byggnad för industriellt
ändamål torde kravet på brandsäker konstruktion lämpligen böra
inskränkas att avse byggnad, i vilken i regel minst 50 personer samtidigt äro

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

Utskottet.

sysselsatta. I fråga om vårdanstalt, hotell eller pensionat torde sådan konstruktion
böra krävas endast om byggnaden är avsedd att inrymma minst
50 personer. Utföras här ifrågavarande anläggningar i tre eller flera våningar,
framgår av vad jag nyss sagt, att kravet på brandsäker konstruktion
alltjämt skall gälla.»

Svenska cementföreningen u. p. a. har i skrivelse till utskottet den 18 april
1945 förklarat sig vilja lämna en orientering om det byggnadssätt för uppförande
av brandsäkra väggar, benämnt Nopsa-systemet, som skulle giva möjlighet
att utan kostnadsökning i jämförelse med trähus uppföra de i förevarande
paragraf aktuella byggnaderna brandsäkert, icke endast i avseende å
själva väggarna utan även bjälklagen. Genom användande av detta system
skulle enligt cementföreningen erhållas en brandsäker väggtyp, cirka 30 procent
billigare än en tegelvägg samt mellan 15 procent under och 12 procent
över priset för en vägg av trä av de typer, som plägar tillämpas för här
ifrågavarande slag av byggnader. Enligt föreningen skulle bärigheten hos
Nopsa-väggen vara 20 procent större och värmeisoleringsförmågan betydligt
bättre än för en l1/2-stens vanlig tegelmur. Nopsaväggen uppgives även motsvara
nu gällande bestämmelser för brandsäkra väggar, om den ut föres med
fyllning av masugnsslagg. Under åberopande av nu angivna egenskaper hos
Nopsasystemet har cementföreningen ansett mindre välmotiverat att genomföra
den i propositionen föreslagna mildringen av nu gällande bestämmelser
rörande kravet på brandsäkerhet, vilket skulle utlämna det ojämförligt största
antalet skolor och ålderdomshem åt risken att brinna ned.

Byggnadsstyrelsen har i ett den 2 maj 1945 avgivet yttrande över cementföreningens
framställning uttalat, att Nopsa-väggen i vissa fall kunde vara
en användbar och även ur ekonomisk synpunkt lämplig konstruktion, till
exempel för byggnader i avlägset belägna trakter med mindre goda kommunikationer
eller i sådana fall, då särskilt billig arbetskraft kunde erhållas för
tillverkning av Nopsa-stenen. Cementföreningens påstående örn denna väggtyps
allmänna företräden framför en motsvarande tegel- resp. trävägg vore icke
med verkligheten överensstämmande. En objektiv kostnadsjämförelse mellan
Nopsa-vägg och trävägg visade, att den förstnämnda väggtypen i regel ställde
sig 10 procent dyrare än den sistnämnda. Vad cementföreningen i sin skrivelse
anfört rörande Nopsa-systemet syntes byggnadsstyrelsen således icke
ägnat att rubba den eljest allmänt hävdade uppfattningen, att gällande bestämmelser
i 53 a och 108 a §§ byggnadsstadgan örn brandsäkert utförande
av bjälklag och vertikala bärverk i vissa fall vore onödigt stränga.

Den verkställda utredningen synes visa att Nopsa-systemet icke kan tillmätas
någon mera avgörande betydelse vid bedömandet av den uppkomna
frågan om uppmjukning av gällande föreskrifter rörande utförandet av vertikala
bärverk och bjälklag.

Såsom departementschefen framhållit synds den i ärendet förebragta
utredningen giva vid handen att en tillämpning av nämnda föreskrifter i ett
stort antal fall komme att medföra en större ökning av byggnadskostna -

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

derna än som kan anses skälig i förhållande till den ökade brandsäkerhet
som skulle vinnas. Utskottet bär för den skull icke något att erinra mot den
i propositionen förordade jämkningen av berörda föreskrifter.

60 c §.

Enligt det föreslagna stadgandet i denna paragraf skall, innan byggnad
rives, tillses, att den är fri från ohyra.

I motionen 1:358 har föreslagits att ordet »tillses» utbytes mot »styrkas
hos byggnadsnämnden medelst intyg från desinfektör». Det framhålles i
motionen, att detta för närvarande åtminstone på ett flertal håll vore stadgad
praxis och att någon anledning till avvikelse därifrån icke förelåge.

I likhet med motionärerna finner väl utskottet önskvärt, att det — innan
byggnad rives — medelst intyg av desinfektör styrkes, att byggnaden är fri
från ohyra. I åtskilliga orter finnes emellertid icke någon desinfektör. Med
hänsyn härtill kan det icke vara lämpligt att skärpa det föreslagna stadgandet
på sätt motionärerna förordat. Utskottet förutsätter emellertid att byggnadsnämnd
på plats, där desinfektör finnes, icke lämnar tillstånd till rivning
av byggnad utan att det med intyg av desinfektör styrkts, att byggnaden
är fri från ohyra.

61 §.

I propositionen har föreslagits den ändring av denna paragraf, att byggnadslov
skall krävas jämväl för varje ändring, som berör eldstad eller rökeller
imrör.

Utskottet, som icke har något att erinra mot stadgandet, förutsätter, att
detsamma icke avser fristående kaminer.

73 § 1 mom.

Enligt förslaget skall, innan byggnad tages i bruk, anmälan om arbetets
avslutande göras hos byggnadsnämnden, därvid skall företes bevis av skorstensfejaren,
att eldstäder och rökrör samt imrör och ventilationsanordningar
blivit av honom undersökta och godkända.

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Eskilstuna ha i sitt yttrande
över stadsplaneutredningens förslag framhållit att intyget borde företes under
byggnadsarbetets gång vid den s. k. stombesiktningen. En dylik bestämmelse
hade i praktiken visat sig fungera till belåtenhet, särskilt för de byggande,
då påfordrade förändringar på detta stadium vore väsentligt enklare
och billigare att verkställa, vartill komme att kontrollen av desamma bleve
lättare. En ändrad formulering, eventuellt med hänvisning till byggnadsordningen
angående tidpunkten för sådant intygs avlämnande, vore därför önskvärd.

Departementschefen har i propositionen uttalat, att det torde ligga i den
byggandes eget intresse, att skorstensfejarens besiktning ägde rum å en tid -

V tslcottet

Utskottet

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

Utskottet.

Utskotta.

punkt, då eventuella brister kunde avhjälpas med minsta kostnad, samt att
det därför icke syntes erforderligt att föreskriva, att intyget skulle företes
vid en tidigare tidpunkt än som angivits i det föreslagna stadgandet.

I motionen I: 358 har under åberopande av byggnadsnämndens och stadsfullmäktiges
i Eskilstuna yttrande yrkats, att stadgandet måtte ändras så,
att intyget skulle företes vid stombesiktningen. Starka praktiska skäl talade
därför, allra helst som några olägenheter icke kunde föranledas därav. I
praktiken hade det visat sig, att den byggande sällan vore så förutseende, att
skorstensfejarens besiktning ägde rum å en tidpunkt, då eventuella brister
kunde avhjälpas med minsta kostnad, d. v. s. lämpligast i samband med
stombesiktningen. En så enkel sak som den här föreslagna ändringen skulle
medföra, att detta bleve regel i stället för såsom nu undantag. Betydelsen
av lägsta möjliga byggnadskostnad borde i detta sammanhang icke heller
förbises.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att skorstensfejarens
besiktning av eldstäder, rök- och imrör samt ventilationsanordningar
sker å tidpunkt, då eventuella brister kunna avhjälpas med minsta
kostnad. Med hänsyn härtill synes lämpligt, att skorstensfejarens intyg, där så
är möjligt, företes redan vid stombesiktningen. Denna och tidpunkten därför
regleras emellertid icke närmare i byggnadsstadgan. Det kan då icke vara
lämpligt att i stadgan föreskriva, att intyget skall företes vid stombesiktningen.
Hinder möter emellertid icke att i byggnadsordningarna upptaga en
bestämmelse örn att intyget, där så kan ske, företes redan vid stombesiktningen.
Det synes lämpligt att bestämmelse härom upptages i byggnadsstyrelsens
normalförslag till byggnadsordning.

79 a §.

I denna paragraf stadgas bland annat att byggnad, som ej sammanbygges
eller kan förväntas komma att sammanbyggas med byggnad å grannfastighet,
icke må läggas på mindre avstånd från fastighetens gräns än som motsvarar
hälften av den för byggnaden tillåtna största höjden, ej heller i något fall närmare
gränsen än 4,5 meter.

I motionen I: 358 har förordats en uppmjukning av stadgandet, i det att
indragningen från gränsen i stället borde bestämmas till hälften av den höjd,
vartill byggnaden faktiskt uppfördes.

Det är visserligen ur kostnadssynpunkt önskvärt att så få hinder som
möjligt uppställas mot ett effektivt utnyttjande av tomtmark. En uppmjukning
av stadgandet på föreslaget sätt synes dock betänklig ur brandskyddssynpunkt.
Även om en byggnad från början uppföres till lägre höjd än den
tillåtna och därför utan fara ur brandskyddssynpunkt kan läggas närmare
gränsen, finnes det icke något hinder för ägaren att senare bygga på huset
ytterligare en våning. Man skulle visserligen kunna förena den av motionärerna
förordade ändringen med ett förbud mot senare påbyggnad, men det

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

39

synes kunna ifrågasättas, om det är lämpligt att på sådant sätt omöjliggöra
en påbyggnad, som måhända senare visar sig erforderlig. På grund härav
och då förevarande spörsmål kan lösas genom en ändring av stadsplanen, anser
utskottet sig icke kunna tillstyrka motionen i denna del.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,
att riksdagen ej funnit skäl att i anslutning till det vid propositionen
nr 119 fogade förslaget till kungörelse örn ändring
i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364) göra andra
uttalanden än utskottet i förevarande utlåtande upptagit; samt

B. att motionen I: 358 måtte anses besvarad genom vad
utskottet ovan anfört.

Stockholm den 24 maj 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Olof Carlsson, Carl Eric
Ericsson, Hallagård, Nils Elowsson och Gunnar Andersson;

från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Pettersson i Hällbacken, Hermansson,
Cruse, fru Johansson, herrar Hedlund i Rådom, Johnsson i Stockholm och Lundberg i
Uppsala.

Reservation

av herr Lundberg i Uppsala.