Andra lagutskottets utlåtande nr 53.
1
Nr 53.
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1945 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om
höjning av sjukpenning enligt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 309, av herr Witzell, vari anförts
följande:
1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete har vid olika tillfällen
undergått förändringar och förbättringar.
Senast år 1941 beslöts dels höjning av den inkomstgräns, som gällde för
ersättningarnas maximibelopp, varigenom intervallsystemet för sjukpenningens
beräkning kunde ökas med nya klasser, dels ock höjning av sjukpenningen
i de förutvarande klasserna.
Efter dessa förändringar uppgår hel .sjukpenning i lägsta klassen till 1: 50
kr. per dag samt i högsta klassen till 7 kronor.
Samma år beslöts att — med vissa undantag — dyrtidstillägg av statsmedel
skulle utgå till tidigare livräntetagare med 15 %, dock ej å livräntor
på grund av lägre invaliditet än 30 %.
Vid 1942 års riksdag kompletterades 1941 års beslut om dyrtidstillägg så,
att dylikt skulle utgå även om denna invaliditet uppstått genom två eller
flera mindre olycksfall, för vilka var för sig dittills ej dyrtidstilläggsberättigade
livräntor utginge.
År 1943 beslöts ytterligare någon höjning av dyrtidstilläggen.
Den genom olycksfallsförsäkringslagen utgående begravningshjälpen undergick
jämväl vid 1941 års riksdag en höjning av minimibeloppet till 250 kr.
Den förbättring, 1941 och senare års beslut innebära, motsvarar emellertid
särskilt i fråga om sjukpenningen ingalunda den stegring av levnadskostnaderna,
som ägt rum sedan krigsutbrottet 1939. Den alltför låga sjukpenningen
blir helt naturligt mest kännbar i de lägre inkomstklasserna.
Det bör bemärkas, att sjukpenningens belopp fixerades redan 1941, medan
prisstoppet infördes först vid 1942 års höstriksdag. Levnadskostnaderna hade
då hunnit att ytterligare stiga, och det torde icke kunna förnekas, att denna
stegring jämväl fortsatt även efter prisstoppets införande.
Högsta sjukpenningen, 7 kr., kommer endast den till godo, vars årliga
arbetsförtjänst uppgår till eller överstiger 3 645 kr. Såväl sjukpenningen som
livräntan är avsedd att vid fullständig arbetsoförmåga utgå med i genomsnitt
•Vs av arbetsförtjänsten upp till maximibeloppet 3 645 kr.
Hedan 1941 uppgick emellertid den genomsnittliga arbetsinkomsten för
män i de högsta dyrortsgrupperna till 4 255 kr. resp. 4 354 kr. per år, och
innan pris- och lönestoppet genomfördes år 1942 hade denna genomsnittsinkomst
stigit ytterligare.
Bihang till riksdagens protokoll 19IS. 9 sami. 9 avd. JVr 53.
Andra lagutskottets utlåtande nr 53.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att varken nu utgående sjukpenning
eller livränta motsvarar 2/d av arbetsinkomsten, utan att starka skäl tala för
en höjning av bådadera.
På grund av vad sålunda anförts har i motionen hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa
utredning av ärendet samt skyndsamt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.
I 6 § lagen den 11 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i
arbete givas bestämmelser om den ersättning som skall utgivas till den som
skadats på grund av sådant olycksfall. Örn olycksfallet medfört sjukdom
som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall utgivas dels
läkarvård, läkemedel m. m., dels ock — under förutsättning att sjukdomen
varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet och att arbetsförmågan
nedsatts med minst en fjärdedel — sjukpenning för varje dag. Sjukpenningen
skall utgöra vid förlust av arbetsförmågan ett belopp bestämt i förhållande
till den skadades årliga arbetsförtjänst (hel sjukpenning) och vid nedsättning
av arbetsförmågan det lägre belopp som svarar mot nedsättningen. Hel sjukpenning
skall utgå med belopp som framgår av följande tabell:
Den årliga arbetsförtjänsten uppgår |
Sjukpenningens belopp |
||
till (kronor) |
men ej till (kronor) |
kronor |
öre |
675 |
1 |
50 |
|
675 |
945 |
2 |
— |
945 |
1215 |
2 |
50 |
1215 |
1485 |
2 |
75 |
1485 |
1755 |
3 |
25 |
1755 |
2 025 |
3 |
50 |
2 025 |
2 295 |
4 |
— |
2 295 |
2 565 |
4 |
50 |
2 565 |
2 835 |
5 |
— |
2 835 |
3105 |
5 |
50 |
3105 |
3 375 |
6 |
— |
3 375 |
3 645 |
6 |
50 |
3 645 |
— |
7 |
— |
Enligt 6 § skall vidare, om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad
sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan, livränta under tiden utgå å ett årligt belopp,
motsvarande vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades
årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp
som svarar mot nedsättningen, med tillägg av belopp, svarande mot
Andra lagutskottets utlåtande nr 53.
3
den sannolika årliga kostnaden för förnyelse av vissa särskilda hjälpmedel.
Vidi förlust av arbetsförmågan må livräntan dock, när den skadades tillstånd
kräver särskild vård, med hänsyn härtill bestämmas till högre belopp
än nu sagts, likväl ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten.
Livränta utgår icke, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en
tiondel. På särskild ansökan ina försäkringsrådet, när synnerliga skäl därtill
äro, besluta att i stället för livränta eller del därav skall till den skadade
utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst livräntans
eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder. Ersättning
skall även utgå för sådan behandling som erfordras för höjande
av arbetsförmågan.
Beträffande livräntor till efterlevande stadgas i 7 §, att i ersättning skall
utgivas:
till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta
från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp
motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;
till varje den avlidnes barn som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom
eller utom äktenskapet, eller adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats
före olycksfallet, en livränta från dödsfallet till dess barnet uppnått
samma ålder å ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten;
samt
till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller,
om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,
därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende,
en livränta å ett årligt belopp motsvarande värdet av det underhåll
de av den avlidne åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes
arbetsförtjänst.
Om livräntor till efterlevande enligt nu angivna grunder skulle, för år
räknat, tillsammans överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
skola de, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas till sammanlagt
detta belopp. Härvid skall iakttagas, att livräntor till efterlevande
make och barn eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar eller
adoptivföräldrar samt att förstnämnda livräntor skola i den män så erfordras
nedsättas i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper. Livränta
till änkling skall ej utgå, med mindre han för sitt uppehälle varit
av den avlidnas arbete beroende, och må ej åtnjutas av änkling, som väsentligen
åsidosatt den honom gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller
väsentligen åsidosätter sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn.
Om på grund av sådan försumlighet livränta till änkling ej skall
utgå, må försäkringsrådet besluta, att livräntan i stället skall utgå till den
avlidnas barn eller adoptivbarn som ej fyllt sexton år. Till änka eller änkling,
som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap,
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 53.
utgives eli kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.
Enligt 9 § skall don årliga arbetsförtjänst, som omförmäles i 6 och 7 §§,
regelmässigt utgöra hela den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit,
inräknade — som den skadade under eli år, räknat tillbaka från
olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet
inträffat. Örn den årliga arbetsförtjänsten överstiger tretusenniohundra kronor,
skall det överskjutande beloppet icke tagas i beräkning. Understiger den
årliga arbetsförtjänsten fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till
detta belopp.
Den som äger rätt till livränta eller sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen
äger enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillågg
åt nissa ersättningslagare enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, m. m. erhålla dyrtidstillägg med 20 procent av livräntans eller sjukpenningens
belopp, oin olycksfallet inträffat före den 1 januari 1941. Dyrtidstillägg
skall dock icke utgå, därest arbetsförmågan icke är nedsatt med
minst tre tiondelar. Förordningen gäller till och med den 31 december 1945.
Genom propositionen nr 152 till innevarande års riksdag bär föreslagits, att
förordningen skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1946.
I sitt utlåtande nr 36 vid 1937 års riksdag hemställde andra lagutskottet i
anledning av väckta motioner, att riksdagen mätte-i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig utredning rörande
en förbättrad lagstiftning örn försäkring för olycksfall i arbete, vid vilken
utredning de synpunkter, som kommit till uttryck i utskottets motivering,
borde tagas under omprövning, samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. I sin motivering anförde utskottet
bland annat, att det framstode såsom synnerligen önskvärt, alt en höjning
kunde äga rum i fråga örn beloppet av sjukpenning och livränta, som utginge
inom de lägre inkomstgrupperna. Vidare framhölls, att omarbetningen
borde syfta till en mera rättvis avvägning av ersättningarna i vissa fall..—
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
6 och 7 §§ olycksfallsförsäkringslagen erhöllo sin nuvarande lydelse genom
lag den 19 december 1941, som trädde i kraft den 1 januari 1942. Lagändringarna
inneburo bland annat, att maximigränsen för den årliga arbetsinkomsten
höjdes från 3 000 kronor till 3 900 kronor. I samband härmed
utökades intervallsystemet för sjukpenningens beräknande med tre nya klasser,
varigenom sjukpenningens maximibelopp höjdes från fem kronor 50 öre
till sju kronor. Vidare höjdes sjukpenningen i de tre lägsta klasserna med 50
öre samt i fjärde och femte klasserna med 23 öre. Angående 1941 års lagändringar
må här vidare hänvisas till propositionen nr 316 till samma års
riksdag samt sammansatt banko- och andra lagutskotts i ärendet avgivna
utlåtande, nr 1,
Andra lagutskottets utlåtande nr 53.
5
Vid 10åå års riksdag yrkade herr Andersson i Vigelsbo m. fl. i en inom
andra kammaren väckt motion, nr 220, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning angående åtgärder för alt
vid olycksfall, varav död eller full invaliditet följt, bereda större och barnrika
familjer bättre ekonomisk och social trygghet.
Andra lagutskottet, som behandlade motionen, anförde i sitt i ärendet avgivna,
av riksdagen godkända utlåtande nr 45, alt de livräntor som utgaves
jämlikt olycksfallsförsäkringslagen ofta vore alt anse såsom otillräckliga i de
fall, där de utginge till större familjer som för sin utkomst vore helt beroende
av livräntorna. Med hänsyn till socialvårdskommitténs arbete med revision
av olycksfallsförsäkringslagen saknades dock enligt utskottets mening anledning
att göra någon framställning till Kungl. Majit i ämnet.
Spörsmålet angående storleken av de ersättningar som utgå enligt olycks- Utskottet.
fallsförsäkringslagen är enligt utskottets mening förtjänt av synnerlig uppmärksamhet.
En förbättring av dessa ersättningar i vissa hänseenden framstår
otvivelaktigt såsom önskvärd.
Utredning rörande en allmän revision av olycksfallsförsäkringslagen pågår
för närvarande efter framställning fran riksdagen inom socialvardskommitlén.
I det av utskottet avgivna utlåtande, som låg till grund för denna framställning,
anfördes bland annat, alt utredningen borde syfta till en mera
rättvis avvägning av ersättningarna i vissa fall.
Då sålunda den i motionen berörda frågan redan är föremål för utredning,
saknas anledning att göra någon framställning till Kungl. Majit i motionens
syfte. Utskottet vill emellertid understryka angelägenheten av alt utredningen
rörande revision av olycksfallsförsäkringslagen bedrives så skyndsamt
som möjligt.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 maj 1945.
Pä andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling lia närvarit
|rån första kammaren: herrar Norman. Holmbäck. Wistrand, Sten, Hallagård,
Nils Elowsson, Söderkvist och Hagman*;
från andra kammaren: herr Holm'''''', fru .lohansson*, herrar Håstad, Carlsson i
Hakeröd, Andersson i Eskilstuna*, Andersson i Alfredshem och Osterman.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.