Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
1
Nr 52.
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1945 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27
juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock
en i ämnet väckt motion.
Genom en den 2 mars 1945 dagtecknad proposition, nr 172, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk,
dels ock till Jordbrukskommissioner för budgetåret 1945/46 under nionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 70 000 kronor.
Propositionen bär, såvitt angår anslagsfrågan, hänvisats till jordbruksutskottet
och i övrigt till lagutskott. I sistnämnda avseendet har propositionen
behandlats av andra lagutskottet.
I samband med lagförslaget har andra lagutskottet till behandling förehaft
en i anledning av propositionen inom andra kammaren av herr Andersson i
Tungelsta m. //.''väckt motion, nr 505.
Beträffande skälen för det genom propositionen framlagda lagförslaget får
utskottet, i den mån redogörelse för desamma ej lämnas här nedan, hänvisa
till propositionen. Innehållet i motionen återgives i det följande.
Lagförslaget har utarbetats på grundval av en av särskilda utredningsmän1
den 30 december 1944 framlagd promemoria angående jordbrukskommissionernas
organisation m. m.
Över promemorian ha yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen,
egnahemsstyrelsen, statens livsmedelskommission, länsstyrelserna,
jordbrukskommissionefna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott, ett
flertal av landstingens förvaltningsutskott, 1942 års jordbrukskommitté, Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk samt Småbrukarnas
riksförbund.
1 F. d. häradshövdingen N. Wihlborg, ordförande, och stiftssekreteraren T. V. K. Gynnerstedt.
Härjämte ha såsom särskilda sakkunniga i utredningsmännens överläggningar deltagit
ledamoten av riksdagens första kammaren O. L. Tjällgren i Multrå, ledamöterna av riksdagens
andra kammare J. A. Andersson i Tungelsta, K. A. M. Andersson i Löbbo, S. Janson i Frändesta
och G. K. Pettersson i Hällbacken ävensom lantbrukaren A. Nilsson i Steneberg och ombudsmannen
i Skånska hypoteksföreningen N. J. Falk i Lund.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 52.
1
q
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
Jordbrukskommissionernas tillkomst och nuvarande
organisation m. m.
Inrättandet av jordbrukskommissionerna skedde ursprungligen efter förslag
av den s. k. norrlandslsommittén, vars uppgift var alt utreda frågan huruledes
den självägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och
Dalarna kunde vidmakthållas och stärkas samt jordbrukets ställning i nämnda
landsdelar befrämjas. Bland den serie av lagförslag, som framlades av
nämnda kommitté i dess år 1904 avgivna betänkande, ingingo dels förslag till
lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland
och Dalarna av lämpliga odlingslägenheter och dels förslag till lag
innefattande bestämmelser till förekommande av vanhävd å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarna. Enligt det förra av dessa lagförslag skulle inom
varje län finnas en jordbrukskommission med uppgift att till främjande av
jordbruksnäringen vidtaga vissa i lagförslaget angivna åtgärder. Kommissionen
skulle bestå av en ordförande och två ledamöter, vilka samtliga skulle
utses av Kungl. Maj :t för en tid av tre år. I förslaget till lag innefattande bestämmelser
till förekommande av vanhävd upptogs den bestämmelsen att
uppsikt över att egendom ej vanvårdades skulle tillkomma förenämnda
jordbrukskommission.
Ehuru sålunda jordbrukskommissionerna ursprungligen tänkts skola erhålla
en vidsträcktare uppgift, blev emellertid förhållandet det, att deras befogenhet
begränsades till att avse endast åtgärder till förekommande av vanhävd.
Norrlandskommitténs förslag till lag angående åtgärder för beredande
av odlingslägenheter åt enskilda jordbrukare ledde nämligen icke till någon
lagstiftningsåtgärd. Däremot blev, i huvudsaklig överensstämmelse med de
grundprinciper som kommit till uttryck i norrlandskommitténs förslag till
vanhävdslag, vid 1909 års riksdag antagen en lag angående uppsikt å vissa
jordbruk i Norrland och Dalarna ( den norrländska upp siktslagen), vilken
lag utfärdades den 25 juni 1909 (nr 57). I 3 § av denna lag intogs, efter
förebild av norrlandskommitténs omnämnda förslag i fråga örn jordbrukskommissioner,
den bestämmelsen att till utövande av den uppsikt som med
lagen avsåges Kungl. Majit för varje län tillsatte en jordbrukskommission bestående
av ordförande och två ledamöter, vilka samtliga utsågos för en tid
av tre år.
Den norrländska uppsiktslagen ersattes sedermera av lagen den 27 juni
1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk. Även enligt denna lag, vars
tillämpningsområde omfattar hela riket, skall den uppsikt över jordbruken
som med lagen avses utövas av jordbrukskommissioner. I detta hänseende
föreskriver lagen i 4 § att för uppsiktens utövande skall för varje hushållningssällskaps
verksamhetsområde finnas en jordbrukskommission, som skall
bestå av tre ledamöter, nämligen en ordförande, utsedd av Kungl. Majit, och
två andra ledamöter, valda den ene av landstinget och den andre av hushåll
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
3
ningssällskapets förvaltningsutskott. Liksom förhållandet var enligt norrländska
uppsiktslagen skola samtliga ledamöter nises för en tid av tre år, varjämte
föreskrives att för samma tid skall för varje ledamot utses en suppleant.
Lagen innehåller även bestämmelse därom att kommissionen skall ställa
sig till efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t fastställer efter det kommissionen
avgivit förslag samt landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
däröver blivit hörda.
Ett för samtliga jordbrukskommissioner gemensamt reglemente utfärdades
av Kungl. Majit den 13 december 1929 (nr 390).
1927 års uppsiktslag gäller såsom förut nämnts för hela riket, men i likhet
med vad förhållandet var med den norrländska uppsiktslagen vänder den
sig endast mot vanhävd å fastigheter tillhöriga bolag och ekonomiska föreningar
samt s. k. spekulanter, varjämte lagens tillämpningsområde är begränsat
till fastigheter av viss storlek, därvid arealgränsen är bestämd nedåt
till 4 hektar odlad jord eller 4 hektar inrösningsjord samt uppåt till 25
hektar odlad jord. Emellertid har det ansetts att under rådande, av det pågående
världskriget förorsakade eller eljest därmed sammanhängande utomordentliga
förhållanden den vanhävdslagstiftning som innehålles i 1927 års
lag är otillräcklig eller föga lämpad för sitt ändamål och att förty en vanhävdslagstiftning
av vidsträcktare omfattning borde komma till stånd. För
avhjälpande av de brister, som sålunda funnos vidlåda 1927 års vanhävdslagstiftning,
antog 1942 års riksdag efter därom av Kungl. Majit framlagd
proposition en lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. Denna lag utfärdades
den 30 juni 1942 (nr 515); den trädde omedelbart i kraft och skall äga
giltighet till och med den 30 juni 1947. Så länge lagen äger gällande kraft
skall 1927 års uppsiktslag med vissa undantag icke vinna tillämpning.
Även 1942 års lag är konstruerad såsom en uppsiktslag. Beträffande den
i lagen föreskrivna uppsikten finns i 4 § intagen den bestämmelsen, att densamma
skall utövas av de jordbrukskommissioner, som tillsatts enligt 1927 års
lag, vars 4 § således fortfarande skall tillämpas.
Genom 1942 års lag har jordbrukskommissionernas verksamhet ökats i väsentlig
grad, vilket sammanhänger därmed att lagens tillämpningsområde är
betydligt vidsträcktare än förhållandet är med 1927 års lag. 1942 års lag är
sålunda generell så till vida som under densamma falla jordbruksfastigheter
oavsett vem som är ägare. Vidare stadgar lagen vad angår fastigheternas storlek
ej annan begränsning än den som följer av den i 1 § intagna bestämmelsen
att uppsikten skall avse brukningsdelar som innehålla odlad jord till en
vidd överstigande en hektar. Tillika må nämnas, att under det 1927 års lags
bestämmelser i allmänhet äro tillämpliga i avseende å en utarrenderad fastighet
endast beträffande nödiga byggnader, 1942 års lag utan någon motsvarande
begränsning är tillämplig även å utarrenderade fastigheter.
I samband med utfärdandet av 1942 års lag örn åtgärder mot vanhävd
av jordbruk utfärdades den 30 juni 1942 (nr 536) nytt reglemente för jordbrukskommissionerna.
Giltighetstiden för delta reglemente har liksom för la
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
gen begränsats till och med den 30 juni 1947. Beträffande innehållet i detta
reglemente må erinras, att det förutsättes att jordbrukskommissionerna kunna
bliva i behov av biträde. För dylikt fall äger kommissionsordföranden enligt
föreskrift i 11 § av reglementet hos länsstyrelsen göra framställning örn
förordnande av sådant biträde. Härmed torde i första hand avses juridiskt
utbildad person.
Sedan vid 1943 års riksdag i huvudsaklig överensstämmelse med den av
Kungl. Maj:! därom framlagda propositionen nr 346 antagits åtskilliga ändringar
i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, utfärdades
därom lag den 22 december 1943, vilken lag trädde i kraft den 1 januari
1944. Genom dessa lagändringar, vilka gällde såväl de allmänna bestämmelserna
om arrende som även och i all synnerhet de s. k. sociala arrendebestämmelserna,
pålades jordbrukskommissionerna vissa nya uppgifter av icke obetydlig
omfattning. Stadganden härom finnas intagna i 2 kap. 54, 55, 66, 67
och 68 §§ nyttjanderättslagen sådana dessa lagrum lyda efter 1943 års lagändringar.
De nya uppgifterna hänföra sig till de sociala arrendena. Angående
deras innebörd må nämnas följande.
Där jordägaren eller arrendatorn, då den sistnämnde på grund av lagens
bestämmelser om optionsrätt vid en arrendeperiods utgång äger rätt till nytt
arrende, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, skola dessa vid bristande
överenskommelse mellan parterna bestämmas av skiljemän. Har ej mellan
parterna träffats skiljeavtal, skola ledamöterna i den jordbrukskommission,
inom vars verksamhetsområde den arrenderade fastigheten är belägen, vara
skiljemän (54 och 55 §§).
I syfte att förhindra jordägaren att kringgå lagens stadganden om optionsrätt
har det föreskrivits att, om optionsrätten förfallit på den grund att jordägaren
avsett att själv bruka fastigheten, jordägaren skall vara skyldig inhämta
jordbrukskommissionens tillstånd, därest han, innan två år förflutit
från arrendets upphörande, vill sälja fastigheten, eller om han inom fem
år från samma tidpunkt vill ånyo upplåta fastigheten på arrende (67 §).
De sociala arrendebestämmelserna äro — med visst undantag — av tvingande
karaktär. Emellertid kan under vissa omständigheter efter därom gjord
ansökan dispens erhållas från en eller flera av nämnda bestämmelser. Förutsättning
för att dispens skall kunna medgivas är att avtalet innehåller
förbehåll att medgivande därtill må sökas. Dispensansökan prövas i första
hand av jordbrukskommissionen (68 §; jämför övergångsbestämmelserna,
femte stycket).
På jordbrukskommissionen ankommer även att, på begäran av jordägaren
eller arrendatorn, granska dem emellan slutet arrendeavtal samt meddela dem
underrättelse, huruvida avtalet innehåller bestämmelse, som enligt lagen är
utan verkan (66 §).
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
5
Tidigare överväganden om ändring i jordbrukskommissionernas
sammansättning m. m.
I den till 1943 års riksdag framlagda propositionen nr 346 med förslag till
ändringar i 1907 års lag örn nyttjanderätt till fast egendom berörde departementschefen
även frågan örn jordbrukskommissionernas sammansättning och
verksamhetsområden. Efter att ha förordat att, i den händelse vid en arrendeperiods
utgång överenskommelse mellan jordägaren och en optionsberättigad
arrendator i fråga örn arrendevillkoren ej kunde ernås, dessa skulle bestämmas
av skiljemän och att, om skiljeavtal ej träffats, ledamöterna av vederbörande
jordbrukskommission skulle fungera såsom skiljemän, anförde departementschefen
vidare.
Härvid måste dock förutsättas att till ledamöter i jordbrukskommissionerna
kallas personer, som verkligen äro ägnade att uppfylla de krav på opartiskhet
och kunnighet, vilka måste ställas på förtroendemän av förevarande
slag. Kommissionernas verksamhet har hittills, i varje fall i stora delar av
landet, varit mycket begränsad. Genom den nu förordade lagstiftningen komma
kommissionernas verksamhet och uppgifter att bliva väsentligen utökade.
Det torde även kunna övervägas, huruvida icke jordbrukskommissionernas
verksamhetsområden böra utvidgas för att större enhetlighet vid behandlingen
av ifrågavarande ärenden skall vinnas. Det torde emellertid vara vanskligt
att avgöra den lämpliga omfattningen av dessa nya verksamhetsområden, då
erfarenhet saknas beträffande den utsträckning, vari kommissionerna komma
att anlitas för arrendevillkorens bestämmande.
I två i riksdagen med anledning av nämnda proposition väckta likalydande
motioner (1:337 och 11:500) hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla örn skyndsam utredning och förslag rörande jordbrukskommissionernas
sammansättning och geografiska verksamhetsområden. I motionerna
uttalades, att jordbrukskommissionerna tillkommit med tanke på
andra och betydligt mer inskränkta arbetsuppgifter än dem, som genom det
framlagda förslaget om ändringar i nyttjanderättslagen skulle komma att
åvila dem, och framhölls vidare, att med den utvidgning av kommissionernas
verksamhet som lagförslaget innebure det vore nödvändigt att underkasta
deras sammansättning en översyn. Lagens tillämpning i praktiken komme
att i stor utsträckning bero på kommissionernas sätt att handhava densamma.
Det vore då i högsta grad önskvärt, att representanter för de båda berörda
parterna, jordägarna och arrendatorerna, inginge i jordbrukskommissionerna,
så att kommissionernas sammansättning i och för sig gåve största
möjliga garanti för ett opartiskt dömande. Med den anordning efter vilken
kommissionerna nu tillsattes funnes inga garantier för att så bleve fallet.
Tredje särskilda utskottet vid 1943 års riksdag, till vilket propositionen nr
346 hänvisades och som i samband med propositionen förehade nämnda två
motioner till behandling, framhöll i sitt utlåtande nr 2, att utskottet, vad anninge
de med förslaget förknippade organisatoriska problemen, uppmärksammat
alt reformen i hög grad berörde jordbrukskommissionernas ställning. Se
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
dan utskottet härefter omnämnt de nya uppgifter, som enligt förslaget ålades
jordbrukskommissionerna, samt ytterligare påpekat den verkan, som en utvidgning
av uppsiktslagens tillämpningsområde kunde tänkas medföra, vilket
allt torde aktualisera vissa organisatoriska frågor beträffande jordbrukskommissionerna,
anförde utskottet, att utskottet delade det i motionerna framförda
önskemålet om skyndsam utredning och förslag rörande jordbrukskommissionernas
sammansättningar och geografiska verksamhetsområden samt förväntade
att Kungl. Majit snarast vidtoge de för lösningen av denna fråga
behövliga åtgärderna.
I skrivelse den 17 december 1943 (nr 533) anmälde riksdagen att den godkänt
utskottets utlåtande i förevarande del.
Deli huvudsakliga innebörden i utredningsmännens förslag.
För att tillgodose önskemålet att vid jordbrukskommissionernas behandling
av ärenden enligt den nya arrendelagstiftningen såväl jordägare som
arrendatorer skola vara representerade i kommissionerna, lia utredningsmännen
föreslagit, att för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde skulle
av landstinget utses två och av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
två ledamöter, vilka hade att tjänstgöra i kommissionen vid behandling av
ärende rörande fastighet inom det område för vilket de utsetts. Den ene av de
ledamöter som utsåges av landstinget och den ene av de ledamöter som utsåges
av hushållningssällskapets förvaltningsutskott skulle vara ägare av jordbruksfastighet
och den andre skulle arrendera sådan fastighet. För varje ledamot
skulle ock utses en suppleant. Härjämte skulle Kungl. Majit liksom
för närvarande utse en ledamot i kommissionen, vilken tillika hade att vara
ordförande, jämte suppleant för denne. Samtliga ledamöter och suppleanter
skulle alltjämt utses för en tid av tre år.
Utredningsmännen ha vidare förordat, att jordbrukskommissionens verksamhetsområde
skulle kunna av Kungl. Majit bestämmas att omfatta större
område än det som utgjorde vederbörande hushållningssällskaps.
Den sålunda föreslagna ändringen i jordbrukskommissionernas sammansättning
förutsätter ändrad avfattning av 4 § lagen den 27 juni 1927 angående
uppsikt å vissa jordbruk. Utredningsmännen, som upprättat förslag i sådant
hänseende, ha ansett, att lagändringen skulle träda i kraft den 1 januari
1946.
I syfte att tillföra jordbrukskommissionerna juridisk sakkunskap vid avgörande
framförallt av sådana frågor, som enligt arrendelagen kunde komma
under kommissionernas bedömande, skulle det enligt utredningsmännens förslag
ankomma på Kungl. Majit att för varje kommission eller gemensamt
för två eller flera kommissioner förordna en jurist med beprövad domarerfarenhet
eller eljest med hög kvalitet att såsom sakkunnig biträda kommissionerna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
7
För motiveringen till utredningsmännens förslag och yttrandena däröver
redogöres å s. 10—25 i propositionen. Utskottet får i dessa hänseenden hänvisa
till propositionen.
Departementschefen.
Vid remiss till lagrådet av ett inom jordbruksdepartementet upprättat lagförslag
i ämnet anförde föredragande departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
bl. a. följande:
»Jordbrukskommissionerna hade ursprungligen såsom sin huvudsakliga
uppgift att övervaka efterlevnaden av vanhävdslagstiftningen. Med hänsyn
härtill hade man vid bestämmandet av kommissionernas sammansättning
framförallt tagit sikte på att i desamma funnes män med beprövad erfarenhet
rörande jordbrukets bedrivande och skötsel samt med anknytning till och kännedom
örn de lokala förhållandena. Jordbrukskommissionerna hade sammansatts
efter i huvudsak samma grunder som i motsvarande hänseenden gällde
beträffande skogsvårdsstyrelserna. Från och med ingången av år 1944, da de
nya bestämmelserna i arrendelagstiftningen trädde i kraft, ha emellertid kommissionerna
pålagts ett flertal uppgifter, vilka i väsentlig grad skilja sig från
deras tidigare arbete. Enligt den nya lagstiftningen skall det salunda ankomma
på kommissionerna dels att handlägga frågor örn dispens fran vissa tvingande
stadganden i nyttjanderättslagens bestämmelser angående arrende och dels
att på begäran av jordägare eller arrendator granska arrendeavtal samt lämna
meddelande, därest i avtalet förekomma villkor som äro utan laglig verkan.
Härjämte skola kommissionerna —- för den händelse tvist uppstår mellan jordägare
och optionsberättigad arrendator rörande nya arrendevillkor och parterna
icke träffat skiljeavtal — tjänstgöra såsom skiljenämnd. Redan vid
den nya arrendelagstiftningens tillkomst stod det också klart för statsmakterna,
att åtgärder borde vidtagas i syfte att bättre än för närvarande anknyta
jordbrukskommissionerna till deras nya arbetsområde. Såväl i propositionen
angående arrendelagstiftningen som i det av riksdagen godkända
utskottsutlåtande vari propositionen behandlades upptogs denna fråga, varvid
framhölls vikten av att densamma vunne en tillfredsställande lösning.
I och med att kommissionerna fått sig anförtrodda uppgifter av den grannlaga
och ofta svårbedömliga art som de förut berörda synes ofrånkomligt att
de måste så sammansättas, att de kunna på ett förtroendeingivande och insiktsfullt
sätt behandla dessa nya uppgifter. Härmed vill jag icke på något
sätt lia uttalat att kommissionerna i sin nuvarande sammansättning icke väl
löst sina även nu ofta svåra och ömtåliga uppgifter; tvärtom anser jag, såsom
ock i utredningens promemoria framhållits, att kommissionerna på ett synnerligen
förtjänstfullt sätt utfört sitt värv. Det är emellertid uppenbarligen
icke lämpligt att kommissionerna, sedan genom den år 1943 genomförda arrendelagstiftningen
åt dem uppdragits uppgifter som beröra parter med
skilda intressen, nämligen jordägare och arrendatorer, lia en sådan samman
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
sättning, att ledamöterna kunna synas företräda endast den ena partens intressen.
Så skulle bliva förhållandet om jordbrukskommissionen helt eller till
övervägande delen bestod av jordägare eller arrendatorer. Det synes därför
lämpligt att såsom utredningsmännen förordat nyssnämnda intressen bliva på
ett jämbördigt sätt företrädda inom kommissionerna. En garanti härför
skulle erhållas därest i kommissionerna, jämte en ordförande vilken intoge
en förmedlande och sammanhållande ställning, alltid inginge representanter
för såväl jordägarna som arrendatorerna. En sådan sammansättning av kommissionerna
kommer uppenbarligen icke att på något sätt göra dem mindre
lämpliga att handhava sina tidigare uppgifter i fråga om övervakningen av
vanhävdslagens efterlevnad. I kommissionerna komma liksom hittills att finnas
insiktsfulla representanter för jordbruket endast med den skillnaden att
dessa dessutom skola äga sakkunskap rörande vissa speciella förhållanden.
I de avgivna yttrandena har väckts den frågan, huruvida icke kommissionernas
ordförande ovillkorligen borde vara juridiskt skolade med hänsyn till
de ofta svårbedömliga problem av rättslig art, som kunna komma att uppstå
för kommissionerna i samband med avgöranden i olika arrendefrågor. Jag
anser emellertid, såsom framgår av vad jag förut anfört, att ett dylikt krav
icke bör uppställas. I den mån juridisk sakkunskap må finnas behövlig, kan
denna på annat sätt ställas till kommissionernas förfogande. Till denna fråga
återkommer jag i det följande.
Ett annat spörsmål som uppkommer i anslutning till den nu förordade
ändringen i kommissionernas sammansättning är det på vad sätt de olika
ledamöterna i kommissionerna böra utses till sitt uppdrag. Beträffande ordföranden
torde denne liksom hittills böra utses av Kungl. Maj :t. Härom synes
i stort sett enighet råda. Det torde icke heller finnas något skäl att frångå
denna ordning i anledning av kommissionernas nya uppgifter. Däremot ha
olika meningar framträtt i avseende å vilka organ som skola utse övriga ledamöter
i kommissionerna. Vid övervägande av de olika synpunkter som anförts
i denna fråga har jag stannat för den uppfattningen att icke heller härutinnan
påkallas någon ändring i rådande förhållanden. Hushållningssällskap
och landsting representera inom sina verksamhetsområden de lokala intressena
på ett sådant sätt att de äro väl lämpade att utse ifrågavarande ledamöter
i kommissionerna även med de förändrade uppgifter dessa skola ha.
En följd av att hushållningssällskaps förvaltningsutskott och landsting bibehållas
såsom valkorporationer torde emellertid bliva att dessa måste utse
envar en representant för vardera av de två i arrendeförhållanden intresserade
parterna, jordägare och arrendatorer. Antalet ledamöter i kommissionerna
kommer härigenom att ökas från tre till fem. Såsom i några yttranden framhållits
kan detta medföra en viss olägenhet, men jag anser icke denna vara av
den art, att man därför bör förändra grunderna för ledamöternas utseende.
Att sa begränsa förvaltningsutskottens och landstingens handlingsfrihet att
t. ex. utskottet skall utse representanter för jordägarna och landstinget representanter
för arrendatorerna måste medföra principiella betänkligheter. Någon
verklig grund för en dylik uppdelning mellan valkorporationerna torde
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
9
icke kunna åberopas. Farhågorna för att kommissionernas verksamhet skall
bliva alltför tungrodd finner jag överdrivna. Jordbrukskommissionerna synas
böra vara beslutföra, då ordförande och två ledamöter, därav en representant
för jordägare och en för arrendatorer, äro närvarande och dessa äro
örn beslutet ense.
I likhet med utredningsmännen är jag icke beredd att nu taga någon bestämd
ståndpunkt till spörsmålet huruvida kommissionerna böra erhålla
större verksamhetsområden och deras antal inskränkas för uppnående av
större enhetlighet vid olika arrendefrågors bedömning. I betraktande av att
utredning pågår rörande en ny vanhävdslag, avsedd att träda i stället för
den nu provisoriskt gällande, vars giltighet utgår den 30 juni 1947, finner
jag knappast erforderligt att, såsom utredningsmännen föreslagit, Kungl.
Majit lämnas befogenhet att bestämma kommissionernas verksamhetsområden.
De nu gällande bestämmelserna torde därför i förevarande hänseende
böra bibehållas oförändrade.
Då jordbrukskommissionerna genom de nya bestämmelserna i arrendelagen
erhållit en ställning som i viss mån har karaktären av skiljenämnd,
synes lämpligt att beträffande kommissionens ledamöter gälla samma regler
ifråga örn jäv som för domare. Föreskrift härom torde böra införas i uppsiktslagen.
Med hänsyn till att mandattiden för de nu fungerande kommissionerna
utgår den 31 december 1945 synas de nya bestämmelserna böra träda i kraft
den 1 januari 1946.
Såsom jag förut berört torde åt kommissionerna med hänsyn till de ofta
svårbedömliga rättsliga spörsmål som för dem kunna uppstå vid tolkningen
av den nya arrendelagstiftningen böra beredas möjlighet att anlita viss mera
kvalificerad juridisk sakkunskap än den som för närvarande står kommissionerna
till buds. Det bör därför ankomma på Kungl. Majit att i mån av
behov förordna lämplig jurist att vid behandling av dylika frågor biträda
kommissionerna. I avbidan på närmare erfarenhet rörande omfattningen av
det juridiska biträde varav kommissionerna i nu förevarande hänseende
kan vara i behov, anser jag att det även må få ankomma på Kungl. Majit
att bestämma huruvida för varje kommission skall förordnas en juridisk
sakkunnig eller örn en sådan sakkunnig kan biträda två eller flera
kommissioner. Större enhetlighet synes kunna uppnås vid frågornas bedömande
därest antalet sakkunniga kan begränsas. Givet är att dessa sakkunniga
skola anlitas endast då rättsliga frågor av mera principiell eller svårbedömlig
art uppkomma för kommissionerna. För de mera löpande sekreterargöromålen
såsom protokollsföring o. d. synas kommissionerna böra få
anlita biträde på samma sätt som hittills. Det torde även vara önskvärt för
ernående av mera enhetlig behandling av de frågor som komma under kommissionernas
prövning liksom för lämnande av närmare informationer rörande
vissa rättsliga problem som mera ofta återkomma att kommissionernas
ordförande sammankomma till gemensamma överläggningar. Kosina
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
derna för anlitande av juridisk sakkunskap samt sekreterarhjälp ävensom
för nyssberörda gemensamma överläggningar torde få bestridas från det å
riksstaten för jordbrukskommissionerna uppförda förslagsanslaget. Grunderna
för ersättning till den juridiska sakkunskapen samt sekreterarhjälpen
torde få fastställas av Kungl. Majit under beaktande av arbetets omfattning.
Likaledes bör det få ankomma på Kungl. Majit att besluta rörande den tid
för vilken förordnandet för de juridiskt sakkunniga skall bestämmas.
Ehuru ändringen i jordbrukskommissionemas sammansättning är avsedd
att träda i kraft först den 1 januari 1946, torde hinder dock icke böra möta
att redan från ingången av nästa budgetår förordna juridiska sakkunniga att
stå till kommissionernas förfogande.»---
Lagrådet.
Lagrådet har yttrat:
»Föredragande departementschefen har anfört, att jordbrukskommissionerna
syntes böra vara beslutföra, då ordförande och två ledamöter, därav en
representant för jordägare och en för arrendatorer, äro närvarande och dessa
äro om beslutet ense. Avsikten torde vara, att bestämmelser härom skola
intagas i det reglemente, som skall av Kungl. Majit utfärdas i administrativ
ordning. Med hänsyn till att kommissionerna numera i viss omfattning
skola tjänstgöra såsom skiljenämnder och även i övrigt ha att pröva grannlaga
och svårlösta spörsmål, synes det riktigare, att föreskrifter om beslutförhet
givas i lag. Behovet av att dylika föreskrifter meddelas i lagform
framträder dock huvudsakligen såvitt angår kommissionernas befattning med
ärenden, som angå tillämpningen av arrendelagstiftningen. Det skulle därför
vara mindre lämpligt att låta de erforderliga bestämmelserna ingå i uppsiktslagen.
En utväg synes vara att vid den förestående omarbetningen av
vanhävdslagstiftningen ur uppsiktslagen utbryta föreskrifterna örn jordbrukskommissionernas
sammansättning och i stället upptaga dessa bestämmelser
i en särskild lag, som jämväl bör innehålla regler örn jäv och beslutförhet.
I avbidan på tillkomsten av en sådan lag kunna, såsom nu är avsett,
föreskrifterna om beslutförhet intagas i reglementet. Härvid bör övervägas,
huruvida icke även för det fall, att flera än ordföranden och två ledamöter
äro tillstädes, bör stadgas, att bland ledamöterna företrädare för jordägare
och arrendatorer skola närvara till lika antal å vardera sidan. Det är nämligen
av vikt, att de intressen, som här stå mot varandra, bli i lika mån representerade.
Meddelas stadgande härom, synes det icke erforderligt att för
det fall, då endast ordföranden och två av ledamöterna äro närvarande, kräva,
att dessa skola vara ense örn beslutet. Därest under angivna förutsättning
kravet på enhällighet eftergives, torde kommissionernas verksamhet underlättas
och kostnaderna minskas, utan att befogade intressen åsidosättas.
De nu anförda synpunkterna äga sitt berättigande främst såvitt angår be
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
11
handlingen av ärenden enligt arrendelagstiftningen. Beträffande handläggningen
av andra ärenden tala icke lika starka skäl för att de båda intressegrupperna
alltid böra erhålla likvärdig representation.»
Föredragande departementschefen har i anledning av lagrådets yttrande
anfört, att vad lagrådet uttalat rörande jordbrukskommissionernas beslutförhet
torde få upptagas till övervägande i samband med utfärdande av nytt
reglemente för kommissionerna.
Motionen.
Enligt motionärernas mening skulle jordbrukskommissionerna, därest lagförslaget
antoges oförändrat, erhålla en alltför ensidig sammansättning. Kommissionernas
uppgift att handlägga ärenden, som åvilade dem enligt arrendelagstiftningen,
utgjorde endast en del av deras uppgifter, och i flera län
torde kommissionernas uppgifter beträffande ifrågavarande ärenden bli av
synnerligen ringa omfattning. Den huvudsakliga uppgiften för jordbrukskommissionerna
torde även för framtiden bli att utöva uppsikt över efterlevnaden
av vanhävdslagstiftningen. Genom den föreslagna obligatoriska bestämmelsen
om de kategorier, från vilka ledamöterna i jordbrukskommissionerna
skulle hämtas, skulle de väljande korporationerna sannolikt i många
fall komma att bli förhindrade, att välja de personer, vilka ansåges som de
mest sakkunniga och opartiska representanterna för det allmänna. Då emellertid
genom den nya arrendelagstiftningen jordbrukskommissionerna fått sig
anförtrodda uppgifter, som berörde parter med skilda intressen, torde det
vara angeläget, att det skapades garanti för att såväl jordägare som arrendatorer
bleve företrädda inom kommissionerna. En sådan garanti syntes
lämpligen kunna vinnas, om bestämmelsen att den ene av de valda ledamöterna
skulle vara ägare av jordbruksfastighet, och den andre arrendator gällde
de ledamöter som skulle utses av en av väljarkorporationerna. Då hushållningssällskapets
förvaltningsutskott representerade en frivillig sammanslutning
av jordbrukare, syntes det lämpligen böra anförtros åt denna väljarkorporation
att utse de båda ledamöter i jordbrukskommissionen, vilka skulle
vara jordägare och arrendator. Härigenom erhölle landstinget möjlighet att,
oberoende av huruvida vederbörande vöre jordägare eller arrendator, till ledamöter
utse de personer som på grund av insikt och erfarenhet ansåges mest
lämpliga för ifrågavarande uppdrag.
Motionärerna ha hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av
det genom propositionen framlagda lagförslaget, som påkallades av det sålunda
anförda.
Utskottet.
Intill dess 1943 års ändringar i arrendelagstiftningen trädde i kraft hade
jordbrukskommissionerna till huvudsaklig uppgift att utöva uppsikt över efterlevnaden
av vanhävdslagstiftningen. Genom ändringarna i arrendelagstiftningen
utvidgades detta verksamhetsområde i betydelsefulla hänseenden.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
Sålunda skola jordrukskommissionens ledamöter — för den händelse tvist
uppstår mellan jordägare och optionsberättigad arrendator rörande nya arrendevillkor
och parterna icke träffat skiljeavtal -— tjänstgöra som skiljemän.
På begäran av jordägare eller arrendator åligger det jordbrukskommission
att granska arrendeavtal samt meddela underrättelse, huruvida avtalet
innehåller bestämmelse, som enligt lagen är utan verkan. Av än större vikt
är den jordbrukskommissionema tilldelade uppgiften att pröva och avgöra
ärenden angående dispens från de sociala arrendebestämmelserna. Slutligen
må nämnas, att jordbrukskommissionema ha att avgöra, huruvida jordägare,
i fall då optionsrätt förfallit på den grund att ägaren avsett att själv
bruka fastigheten, bör få sälja eller ånyo utarrendera fastigheten innan viss
tid förflutit från arrendets upphörande.
De uppgifter som sålunda tilldelats jordbrukskommissionema genom arrendelagstiftningen
skilja sig i väsentlig grad från deras tidigare arbete. På
det nya verksamhetsfältet möta frågor, beträffande vilka enskilda partsintressen
stå mot varandra. Då en jordbrukskommission fungerar såsom
skiljenämnd har den exempelvis att taga ställning till och slutgiltigt avgöra
rena intressetvister mellan jordägare och arrendatorer. För att ett organ med
sådana arbetsuppgifter skall omfattas med förtroende av parterna är det
av synnerlig vikt, att organet har en sådan sammansättning, att ledamöterna
icke kunna synas övervägande företräda den ena partens intressen. Beträffande
jordbrukskommissionernas nya uppgifter märkes vidare, att kommissionerna
ofta ställas inför svårbedömliga rättsliga spörsmål, för vars avgörande
fordras medverkan av kvalificerad juridisk sakkunskap.
Jordbrukskommissionema bestå för närvarande av tre ledamöter, nämligen
en ordförande, utsedd av Konungen, och två andra ledamöter, av vilka
en väljes av landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Beträffande de valda ledamöterna gälla inga kvalifikationsvillkor.
Det kan alltså inträffa, att antingen jordägare- eller arrendatorsintresset
blir överrepresenterat. Detta är ur de synpunkter som ovan anförts
uppenbarligen icke lämpligt. Enligt utskottets mening böra garantier
skapas för att de stridiga intressena bliva vid handläggningen av ärenden
enligt arrendelagstiftningen i möjligast lika mån företrädda inom kommissionerna.
I detta syfte har genom propositionen föreslagits att landstinget och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott skola välja vartdera två ledamöter,
vilka skola vara den ene ägare av jordbruksfastighet och den andre arrendator
av sådan fastighet. Enligt förslaget skall såsom hittills ordförande, som
naturligtvis bör intaga en förmedlande och sammanhållande ställning, utses
av Konungen. Den föreslagna utökningen av antalet ledamöter är föranledd
uteslutande av att man velat bibehålla de nuvarande valkorporationerna och
ansett båda böra utse såväl jordägare- som arrendatorsrepresentant.
I likhet med departementschefen är utskottet av den uppfattningen, att
ledamöterna även i fortsättningen böra till lika antal väljas av landstinget
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Utskottet kan emellertid icke
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
13
biträda förslaget, att samtliga valda ledamöter skola vara jordägare eller
arrendatorer. De nya uppgifter som genom arrendelagstiftningen pålagts jordbrukskommissionerna
böra icke undanskymma den andra sidan av kommissionernas
verksamhetsområde, uppsikten över vanhävdslagstiftningens efterlevnad.
Även örn det kan antagas, att antalet arrendeärenden som komma under
jordbrukskommissionernas behandling kommer att avsevärt ökas, torde
befattningen med vanhävdsärenden även i fortsättningen bliva en väsentlig
uppgift för jordbrukskommissionerna. Departementschefen har ansett, att
den i propositionen föreslagna sammansättningen av kommissionerna icke
på något sätt skulle göra dem mindre lämpliga att handhava övervakningen
av vanhävdslagstiftningens efterlevnad. Utskottet kan icke ansluta sig till denna
uppfattning. Därest valkorporationema skola vara bundna i sin valrätt på
sätt föreslagits i propositionen, kommer det ej sällan att inträffa, att den eller
de som med hänsyn till sina allmänna kvalifikationer anses mest lämpade att
deltaga vid handläggningen av vanhävdsärenden ej kunna insättas i jordbrukskommissionen.
I själva verket kunna enligt utskottets mening kraven på
likvärdig intresserepresentation och bästa möjliga kompetens i vanhävdsärenden
icke samtidigt tillgodoses i full utsträckning. En kompromisslösning kan
erhållas därigenom att den ena valkorporationen ålägges att utse intresserepresentanter,
medan den andra blir obunden i sin valrätt. Denna utväg har
föreslagits i den i ämnet väckta motionen. Ehuru densamma, med hänsyn till
de regler som måste uppställas beträffande jordbrukskommissionernas beslutförhet,
i vissa hänseenden medför mindre tillfredsställande konsekvenser, vill
jämväl utskottet förorda denna lösning. Eftersom hushållningssällskapen äro
sammanslutningar av huvudsakligen jordbrukare, synas intresserepresentantema
i jordbrukskommissionerna lämpligen böra väljas av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. Utskottet föreslår alltså med bifall till den i
ämnet väckta motionen, att det genom propositionen framlagda lagförslaget
ändras sålunda att endast de av förvaltningsutskottet valda ledamöterna
skola vara ägare av jordbruksfastighet respektive arrendator av sådan fastighet.
I samband härmed synes en viss formell jämkning böra vidtagas i lagtexten.
Föreskrifter om jordbrukskommissionernas beslutförhet avses skola inflyta
i det reglemente som skall utfärdas av Konungen. Ehuru det synes riktigare
att bestämmelser härom givas i lag, godkänner dock utskottet av skäl
som anförts av lagrådet, att beslutförhetsregler i avbidan på en omarbetning
av vanhävdslagstiftningen intagas i reglementet. Härvid torde böra stadgas, att
bland ledamöterna jordägare och arrendatorer skola närvara till lika antal
vid behandlingen av ärenden enligt arrendelagstiftningen. Omregleringen av
jordbrukskommissionernas sammansättning skulle enligt utskottets mening
eljest vara förfelad. Därest kommissionerna erhålla den sammansättning som
utskottet föreslagit kan det med nämnda beslutförhetsregel inträffa, att icke
flera än tre få deltaga vid handläggningen av arrendeärenden. Så blir fallet,
om båda de av landstinget valda ledamöterna äro jordägare eller arrendatorer.
Något hinder för ledamot, som varken är jordägare eller arrendator, alt
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
deltaga vid avgörandet av arrendeärenden torde icke böra uppställas. Beträffande
handläggningen av andra ärenden kan, om kommissionerna sammansättas
på sätt utskottet föreslagit, av lätt insedda skäl icke uppställas kravet,
att de båda intressegrupperna alltid böra erhålla likvärdig representation.
Utskottet är medvetet om att mot de av utskottet föreslagna bestämmelserna
kan resas den invändningen, att jordbrakskommissionerna i viss mån
skulle erhålla olika sammansättning för olika ändamål, vilket skulle menligt
inverka på kontinuiteten i kommissionernas arbete. Ehuru som ovan nämnts
väsentliga skiljaktigheter föreligga mellan de båda grupperna av arbetsuppgifter,
är det dock ofta för dem båda gemensamt, att det vid prövningen framför
allt kommer an på ekonomiska insikter, praktisk erfarenhet i fråga örn
jordbruk samt kännedom örn förhållandena i orten. Med hänsyn härtill kan
det onekligen te sig mindre tillfredsställande att uppställa legala regler, varigenom
enhetligheten i bedömandet av praktiska ting skulle sättas i fara.
Betydelsen av denna olägenhet bör dock icke överskattas. De nackdelar som
utskottet genom sitt förslag sökt undvika skulle enligt utskottets mening
vara vida betänkligare. Med hänsyn härtill bör ifrågavarande invändning ej
tillerkännas någon avgörande betydelse.
Omregleringen av jordbrukskommissionernas sammansättning torde, vare
sig Kungl. Maj :ts eller utskottets förslag antages, med hänsyn till de regler
som avses skola givas örn jordbrukskommissionernas beslutförhet föranleda
ändring av 2 kap. 55 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom. I nämnda
lagrum stadgas bl. a. att vid skiljedomsförfarande skola, där ej mellan parterna
träffats skiljeavtal, ledamöterna i den jordbrukskommission, inom vars
verksamhetsområde fastigheten är belägen, vara skiljemän. Det är alltså
icke jordbrukskommissionen såsom sådan som skall var skiljenämnd. Bestämmelsen
lärer innebära, att samtliga ledamöter i jordbrukskommissionen
skola deltaga vid avgörandet av tvist. Bibehålies lagrummet i dess nuvarande
avfattning, kan alltså icke meddelas föreskrift att jordbrukskommissionen,
då den fungerar som skiljenämnd, skall vara beslutför med ett mindre antal
ledamöter än fem. Då såväl i Kungl. Maj:ts som i utskottets förslag förutsatts,
att kommissionen även i förevarande ärenden skall vara beslutför, då
ordföranden och två ledamöter äro närvarande, bör ifrågavarande lagrum
undergå sådan ändring att det icke utgör hinder för en sådan beslutförhetsregel.
Lämpligen torde lagrummet kunna givas den avfattningen att jordbrukskommissionen
skall vara skiljenämnd.
Beträffande frågan örn ordförandens kompetens delar utskottet departementschefens
åsikt, att det icke bör krävas juridisk utbildning för innehavaren
av denna post. Juridisk sakkunskap synes böra tillföras jordbrukskommissionerna
på sätt departementschefen föreslagit.
Det genom propositionen framlagda lagförslaget föranleder, i den mån det
icke berörts här ovan, ej erinran från utskottets sida.
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
15
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med förklaring att det genom propositionen
framlagda lagförslaget icke kunnat i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga följande förslag till
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Lag
om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk.
Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å
vissa jordbruk skall erhålla följande ändrade lydelse.
4 §•
För uppsiktens utövande skall för
varje hushållningssällskaps område
finnas en jordbrukskommission.
Kommissionen skall bestå av en ordförande
och fyra ledamöter. Ordföranden
utses av Konungen. Landstinget
och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott välja vartdera två
ledamöter, vilka skola vara den ene
ägare av jordbruksfastighet och den
andre arrendator av sådan fastighet.
Ordföranden och ledamöterna utses
för en tid av tre år. För envar av
dem utses för samma tid en suppleant.
Beträffande jäv mot ordförande och
vad om domarejäv är stadgat.
För uppsiktens utövande skall för
varje hushållningssällskaps område
finnas en jordbrukskommission.
Kommissionen skall bestå av en ordförande
och fyra ledamöter. Ordföranden
utses av Konungen. Ledamöterna
väljas till lika antal av landstinget
och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. De ledamöter
som väljas av förvaltningsutskottet
skola vara den ene ägare av jordbruksfastighet
och den andre arrendator
av sådan fastighet. Ordföranden
och ledamöterna utses för en tid
av tre år. För envar av dem utses
för samma tid en suppleant,
ledamot skall i tillämpliga delar gälla
Närmare bestämmelser om kommissionens verksamhet meddelas i reglemente,
som utfärdas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.
B. att motionen 11:505 måtte anses besvarad genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt; samt
C. att riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag
till
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
Lag
angående ändrad lydelse av 2 kap. 55 § lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 55 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom1 skall erhålla följande ändrade lydelse.
2 KAP.
55 §.
(Nuvarande lydelse.) (Utskottets förslag.)
Vid skiljedomsförfarande enligt
54 § skola, där ej mellan parterna
träffats skiljeavtal, ledamöterna i den
jordbrukskommission, inom vars
verksamhetsområde fastigheten är
belägen, vara skiljemän; och skall i
sådant fall part anses hava hänskjuta
tvisten till avgörande, när han hos
kommissionens ordförande skriftligen
framställt begäran örn skiljedom.
Skiljedomskostnaderna skola--
Vid skiljedomsförfarande enligt
54 § skall, där ej mellan parterna
träffats skiljeavtal, den jordbrukskommission,
inom vars verksamhetsområde
fastigheten är belägen, vara
skiljenämnd; och skall i sådant fall
part anses hava hänskjuta tvisten
till avgörande, när han hos kommissionens
ordförande skriftligen framställt
begäran örn skiljedom.
— utan skäl.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.
1 Senaste lydelse se SFS 1943:883.
Stockholm den 25 maj 1945.
fc
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand, Forslund*, Björkman,
Hage, Nils Elowsson och Wahlund;
från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Ryberg, Nilson i Eskilstuna,
Hermansson*, Cruse, fru Johansson*, herrar Larsson i Östersund* och Håstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 52.
17
Reservation
av herrar Wahlund, Pettersson i Hällbacken, Ryberg och Håstad, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:
Intill dess---(lika med utskottet)---som arrendatorsrepre
sentant.
På skäl som anförts av föredragande departementschefen och då den i motionen
föreslagna organisationen skulle leda till många svårigheter vid fastställande
av jordbrukskommissionemas sammansättning vid behandlingen av
arrendelagsfrågor tillstyrker utskottet, att det genom propositionen framlagda
lagförslaget antages oförändrat.
Beträffande utformningen av reglerna om jordbrukskommissionemas beslutförhet
ansluter sig utskottet till vad lagrådet anfört.
Omregleringen av jordbrukskommissionemas sammansättning torde, med
hänsyn till de regler som utskottet ansett böra givas om jordbrukskommissionemas
beslutförhet, föranleda ändring av 2 kap. 55 § lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom. I nämnda lagmm stadgas bl. a. att vid skiljedomsförfarande
skola, där ej mellan partema träffats skiljeavtal, ledamöterna i den
jordbmkskommission, inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,
vara skiljemän. Det är alltså icke jordbrukskommissionen såsom sådan som
skall vara skiljenämnd. Bestämmelsen lärer innebära, att samtliga ledamöter
i jordbrukskommissionen skola deltaga vid avgörandet av tvist. Bibehålies
lagrummet i dess nuvarande avfattning, kan alltså icke meddelas föreskrift
att jordbrukskommissionen, då den fungerar som skiljenämnd, skall vara
beslutför med ett mindre antal ledamöter än fem. Då utskottet förutsatt, att
kommissionen även i förevarande ärenden skall vara beslutför, då ordföranden
och två ledamöter äro närvarande, bör ifrågavarande lagrum undergå
sådan ändring att det icke utgör hinder för en sådan beslutförhetsregel.
Lämpligen torde lagrummet kunna givas den avfattningen att jordbrukskommissionen
skall vara skiljenämnd.
Beträffande frågan---(lika med utskottet)---utskottets sida.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med avslag å motionen II: 505, måtte
antaga det genom propositionen framlagda lagförslaget oförändrat;
samt
B. att riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 kap. 55 § lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.
(Lika med utskottets lagförslag under punkten C.)
Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 9 sami. 2 avd. Nr 52.
2