Andra lagutskottets utlåtande nr 5.
5
Nr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 9 februari 1945 kl. 11 fm.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätt för å ålderdomshem
intagna understödstagare som åtnjuta folkpension
att själva disponera över viss del av pensionen.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 133,
har fru Eriksson m. fl. hemställt, att »riksdagen måtte besluta, att en viss
bestämd minimidel av folkpensionen månatligen får disponeras av å sådan
anstalt intagen pensionär, som är förmögen att själv handhava penningmedel.
»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.
I lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering stadgas i 11 § andra stycket,
att fattigvårdssamhälle äger för tid, under vilken pensionstagare är intagen å
fattigvårdssamhället tillhörig anstalt eller mot avgift, som av samhället erlägges,
åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, uppbära honom tillkommande
pension eller understöd samt därav tillgodogöra sig, i förra fallet
kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift
och annan vårdkostnad. Storleken av det belopp, som fattigvårdssamhälle
sålunda äger tillgodogöra sig, skall bestämmas i enlighet med de grunder, som
stadgas i 51 § i lagen den H juni 1918 örn fattigvården. Enligt sistnämnda
lagrum gäller beträffande fattigvårdssamhällens inbördes ersättningsskyldighet,
att ersättning för lämnad vård skall utgå med det belopp, vartill kostnaden
därför skäligen kan uppskattas.
Därest fattig för vård intagits å anstalt för tuberkulösa eller för vanföra,
vilken åtnjuter statsbidrag, kan fattigvårdssamhället enligt 41 § 1 mom. fattigvårdslagen
utfå gottgörelse för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad
av det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget. Detsamma
gäller bland annat i fall, då fattig för vård intagits å länslasarett eller av
landsting underhållen sjukstuga eller annan med länslasarett likställd sjukvårdsinrättning.
Enligt 62 § fattigvårdslagen äger fattigvårdsstyrelse, med vissa undantag,
aP av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning därför, i den mån styrelsen
icke finner skäl till eftergift. Ilar någon mottagits till stadigvarande försörjning,
äger fattigvårdsstyrelsen omhändertaga egendom, som vid mottagandet
tillhör understödstagaren eller, medan han åtnjuter försörjning, tillfaller
honom, samt därav bereda sig ersättning för fattigvård, som lämnas
honom.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 5.
Vid 1936 års riksdag hemställde herr Karlsson i Grängesberg m. fl. i en
inom andra kammaren väckt motion, nr 6, att riksdagen måtte besluta ett
tillägg till 62 § fattigvårdslagen av innehåll, att av pension, som fattigvårdssamhälle
enligt lag ägde uppbära för å kommunal anstalt intagen person,
ett belopp av tio kronor per månad skulle av fattigvårdsstyrelsen utbetalas
till pensionstagare^
Andra lagutskottet, som behandlade motionen, yttrade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, nr 15, i anledning av motionen, att utskottet ansåge det
vara önskvärt, att de personer, som intagits å kommunernas fattigvårdsanstalter,
med regelbundna mellanrum erhölle mindre kontanta belopp, över
vilka de själva fritt finge förfoga. I de allra flesta kommuner erhölle emellertid
enligt vad utskottet inhämtat vårdtagare å fattigvårdsanstalter regelbundet
sådan kontant tilldelning. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
arbetade alltjämt för att denna ordning måtte införas i alla kommuner, och
enligt vad för utskottet upplysts hyste jämväl statens inspektör för fattigvård
och barnavård intresse för förevarande spörsmål. Det torde sålunda finnas
anledning antaga, att strävandena på detta område skulle fortsätta och på frivillighetens
väg i allt vidare utsträckning medföra verkan. Utskottet ansåge
sig därför icke böra tillstyrka vare sig att riksdagen skrede till lagstiftning
rörande förevarande spörsmål eller att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhölle
om ytterligare utredning i ämnet, samt hemställde därför att motionen icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Vid 1938 års riksdag hemställde herrar Åkerström och Baeckström i en
inom andra kammaren väckt motion, nr 78, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning och förslag i vad mån viss del
av folkpension måtte undantagas åt pensionstagare, som vårdades å ålderdomshem
eller sjukhus av olika slag, för bestridande av pensonliga utgifter.
Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 7, över motionen, att det i
motionen berörda spörsmålet otvivelaktigt vore förtjänt av statsmakternas
uppmärksamhet. Enligt utskottets uppfattning talade starka skäl för att pensionstagare,
vilka vore intagna å fattigvårdssamhälle tillhörig anstalt eller
på samhällets bekostnad åtnjöte vård eller försörjning å annan anstalt, i allmänhet
finge behålla en del av sin pension. Detta spörsmål sammanhängde
givetvis intimt med frågan om återbetalningsskyldighet för erhållen fattigvård.
Emellertid hade åt socialvårdskommittén uppdragits, bl. a., att verkställa
en revision av fattigvårdslagen. I direktiven för denna utredning hade
direkt uttalats, att frågan om återbetalningsskyldigheten borde bliva föremål
för omprövning. Med hänsyn härtill och då det i motionen berörda spörsmålet
torde komma att tilldraga sig uppmärksamhet under de sakkunnigas arbete,
hade utskottet icke funnit tillräckliga skäl föreligga för riksdagen att
göra någon framställning till Kungl. Majit i ämnet. På grund härav hemställde
utskottet, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd,
vilken hemställan bifölls.
Andra lagutskottets utlåtande nr 5.
7
Vid 1943 års riksdag hemställde herr Jonsson i Alsen i en inom
andra kammaren väckt motion, nr 76, bl. a., att »riksdagen hos Kungl. Majit
anhåller om en förutsättningslös utredning huruvida och på vilket sätt åtgärder
böra vidtagas för att tillförsäkra lungsjuk, som har sanatorievård, vilken
betalas av fattigvården, rätt att för personligt bruk uppbära del av sjukpension.
»
Andra lagutskottet anförde i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 33,
att utskottet alltjämt vore av den uppfattningen, att folkpensionärer, varom
i 11 § folkpensioneringslagen förmäldes, borde erhålla mindre, kontanta belopp,
varöver de själva kunde förfoga. Med hänsyn till det av socialvårdskommittén
bedrivna utredningsarbetet funne utskottet dock en framställning
till Kungl. Majit i denna sak icke vara erforderlig. Utskottet hemställde därför,
att motionen i denna del icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.
Enligt 11 § folkpensioneringslagen äger fattigvårdssamhälle för tid, under
vilken pensionstagare är intagen å samhället tillhörig anstalt eller mot avgift,
som av samhället erlägges, åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt,
uppbära den folkpension, som tillkommer pensionstagaren, och därav tillgodogöra
sig i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i
senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad. I 62 § fattigvårdslagen
stadgas, att, om någon mottagits av fattigvården för stadigvarande försörjning,
fattigvårdsstyrelsen äger omhändertaga egendom, som vid mottagandet
tillhör understödstagaren eller, medan han åtnjuter försörjning, tillfaller
honom, samt därav bereda sig ersättning för fattigvård som lämnas
honom. Understödstagare, varom förmäles i de nu nämnda lagrummen, torde
numera i de flesta fattigvårdssamhällen av fattigvårdsstyrelsen erhålla mindre,
kontanta belopp varöver understödstagaren själv äger förfoga. Dock förekommer
det alltjämt, att dylika kontantbelopp icke utbetalas och att understödstagaren
sålunda helt saknar medel för smärre personliga utgifter. En
sådan ordning är enligt utskottets mening uppenbart otillfredsställande. Då
det icke torde kunna förväntas, att samtliga fattigvårdssamhällen komma att
på frivillighetens väg bereda understödstagare nu berörda förmåner, bör det
lämpligen i lag föreskrivas att skyldighet för samhällena föreligger i nämnda
avseende. Denna fråga bör lösas vid den pågående utredningen rörande socialvårdens
framtida gestaltning. Vad särskilt angår de understödstagare
som avses i motionen, nämligen de som åtnjuta folkpension, anser utskottet
det vara påkallat, att riksdagen gör en framställning till Kungl. Majit örn
att detta spörsmål beaktas vid arbetet med reformeringen av folkpensioneringen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, alt vid utarbetandet av
förslag lill folkpensioneringens framtida utformning måtte
Utskottet.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 5.
beaktas, att folkpensionärer, som avses i 11 § folkpensioneringslagen,
få i lag föreskriven rätt att erhålla mindre, kontanta
belopp varöver de själva äga förfoga.
Stockholm den 8 februari 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Wistrand*, Forslund, Olof
Carlsson, Hallagård och Gunnar Andersson;
från andra kammaren: herr Olovson i Västerås, fröken Andersson, herrar Pettersson
i Hällbacken, Ryberg, Nilson i Eskilstuna, Hermansson*, Holm* och Larsson i Östersund.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
450537