Andra lagutskottets utlåtande nr 44.
1
Nr 44.
Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1945 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående dyrtids- och
kristillägg dt personer, som uppbära livränta enligt lagen
angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 4,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har fröken Andersson hemställt,
att riksdagen måtte »besluta örn åtgärder för att bereda kungl, järnvägsstyrelsen
rätt att till personer, som f. n. uppbära livränta enligt 1886 års lag
angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, bevilja dyrtids- och
kristillägg».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från statskontoret och järnvägsstyrelsen. Dessa
yttranden finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.
Enligt 1 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående ansvarighet för skada
1 följd av järnvägs drift förstås i lagen med järnväg sådan staten eller annan
tillhörig järnväg, å vilken befordran av person eller gods verkställes
medelst ångkraft. 2—4 §§ innehålla bestämmelser om ersättning för skada
å person. I 2 § stadgas sålunda, att, därest i följd av järnvägs drift någon
ljutit döden eller lidit kroppsskada, och vållande därtill ligger järnvägens
förvaltning eller betjäning till last, järnvägens innehavare skall utgiva skadestånd
enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om han själv vållat
skadan. Örn i följd av järnvägs drift någon, som är anställd i järnvägens
tjänst eller arbete, under förrättandet därav dödas eller skadas, är enligt
3 §, ändå att icke någon annan av järnvägens förvaltning eller betjäning
vållat skadan, järnvägens innehavare skyldig gälda skadestånd, där icke
han, som skadan led, genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan
grov vårdslöshet själv ådragit sig skadan. Har skadan skett i följd av
annan järnvägs drift, och är icke denna järnvägs innehavare på grund av
2 § pliktig ersätta skadan, har innehavaren av den järnväg, i vars tjänst
eller arbete den dödade eller skadade var stadd, samma skyldighet att gälda
skadestånd, som enligt vad nyss är sagt skolat åligga honom, örn skadan
timat i följd av driften av hans egen järnväg. 4 § innehåller ett stadgande,
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sand. 2 avd. Nr 44.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 44.
att, om den som lidit kroppsskada i följd därav är berättigad att från kassa,
som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag av järnvägens
innehavare, erhålla pension eller annat understöd, eller om den skadade på
bekostnad av järnvägens innehavare blivit försäkrad mot olycksfall, järnvägens
innehavare skall, i den mån skadan sålunda varder ersatt, njuta befrielse
från ersättningsskyldighet. Enligt 9 § är järnvägs ägare, som åt annan
överlåter nyttjanderätten till sin järnväg, för skada, som därefter i följd
av järnvägens drift timar, ansvarig lika som järnvägens innehavare, dock
ej med annan sin egendom, än järnvägen och vad därtill hör.
Den 5 juli 1901 (nr 39) utfärdades lagen angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete. Lagen omfattade endast vissa i 2 § uppräknade
verksamheter, däribland järnvägs- och spårvägstrafik. Arbetsgivaren
var direkt ersättningsskyldig vid inträffat olycksfall. Dock ägde han rätt
att i riksförsäkringsanstalten försäkra sina arbetare med den verkan, att han
blev fri från ersättningsskyldigheten. Därest staten eller kommun utövade
någon i 2 § omförmäld verksamhet, var staten eller kommunen lika med enskild
person ersättningsskyldig för skada till följd av olycksfall, som härflöt
från utövningen av denna verksamhet. 1901 års lag trädde i kraft den
1 januari 1903 och gällde till och med den 31 december 1917. Lagen ägde
ej tillämpning å olycksfall som inträffat före lagens ikraftträdande. Enligt
27 § i lagen upphävdes genom lagen de i 1886 års lag om ansvarighet för
skada i följd av järnvägs drift meddelade bestämmelserna örn skyldighet
för järnvägs ägare eller innehavare att utgiva ersättning, då i följd av järnvägs
drift arbetare eller arbetsförman, som var stadd i järnvägens tjänst
eller arbete, under förrättande därav dödades eller skadades. Nämnda bestämmelser
skulle dock i stället för stadgandena i 1901 års lag äga tillämpning
å arbetare eller arbetsförman, som vid den tid, då 1901 års lag trädde
i kraft, var anställd i järnvägens tjänst eller arbete.
Enligt lagen den 77 juni 1916 (nr 235) arn försäkring för olycksfall i arbete,
som trädde i kraft den 1 januari 1918, är varje arbetare, där ej i lagen
annorlunda stadgas, försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. I
36 § föreskrives, att genom lagen upphävas 1901 års lag om ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete ävensom de i 1886 års lag meddelade
bestämmelserna örn skyldighet för järnvägs ägare eller innehavare att utgiva
ersättning, då i följd av järnvägs drift arbetare, som är anställd i järnvägens
tjänst eller arbete, under förrättandet därav dödas eller skadas.
I kungörelse den 30 november 1917 (nr 832), som trädde i kraft den 1
januari 1918 och gällde till och med den 30 juni 1942, meddelades särskilda
bestämmelser i fråga om tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen å arbetare,
som användas till arbete för statens räkning. Kungörelsen har sedermera
ersatts av en ny kungörelse i ämnet den 30 juni 1942 (nr 678). Kungörelserna
innebära, att staten såsom arbetsgivare utan erläggande av för
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 44.
3
säkringsavgifter direkt utgiver ersättning enligt bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen,
i den mån ej i anledning av olycksfallet på grund av eljest
gällande bestämmelser sådant understöd utgår, som enligt 11 § i lagen må
avdragas från ersättningen enligt lagen.
Enligt lag den 22 juni 190b (nr 2b, s. 1), som gällde från och med den 1 juli
1904 till och med den 31 december 1917, skulle, därest skada uppstått i följd
av elektrisk järnvägs drift, bestämmelserna i 1886 års lag äga motsvarande
tillämpning. Vad sålunda föreskrivits skulle dock icke medföra skyldighet
för ägare eller innehavare av elektrisk järnväg att utgiva ersättning vare
sig för skada som uppkommit genom inverkan av elektrisk ström eller då
arbetare eller arbetsförman, som var stadd i järnvägens tjänst eller arbete,
dödades eller skadades genom olycksfall i arbetet. 1904 års lag upphävdes
genom lagen den 17 juni 1916 (nr 238) angående tillämpning med avseende
å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift. Denna lag upptog samma
huvudregel som 1904 års lag. Däri återfinnes även den i 1904 års lag meddelade
bestämmelsen örn undantag från nämnda regel. Bestämmelsen är
dock något modifierad i anslutning till stadgandet i 36 § olycksfallsförsäkringslagen.
I ett rättsfall, som refererats i Nytt Juridiskt Arkiv år 1931 s. 681, har
Högsta Domstolen in pleno förklarat, att jämlikt 27 § i 1901 års olycksfallsersättningslag
och 36 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag vad i 1886
års lag är stadgat örn rätt till skadeersättning upphört att äga tillämpning
för alla de fall, då i följd av järnvägs drift arbetare, anställd i järnvägens
tjänst, i arbetet dödas eller skadas, alltså jämväl när vållande ligger järnvägens
förvaltning eller betjäning till last.
Enligt 6 kap. 2 § strafflagen skall i mål som kroppsskada angå under skadeståndet
räknas icke allenast läkarlön och annan kostnad, utan även ersättning
för hinder eller brist i den skadades näring, för sveda och värk, så
ock för lyte och annat stadigvarande men, örn sådant blivit honom tillfogat.
I 6 kap. 4 § stadgas, att, därest någon som jämlikt stadgande i lag äger rätt
till underhåll av den som blivit dödad, genom dennes frånfälle kommer att
sakna erforderligt underhåll, då skall honom, efter ty med avseende å såväl
den brottsliges tillgångar som andra omständigheter skäligt prövas, tilläggas
skadestånd, vilket skadestånd efter omständigheterna må sättas att utgå på
en gång eller å särskilda tider.
I kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 267) lia meddelats allmänna grunder
för dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare
i statens tjänst m. fl. Enligt § 7 i kungörelsen skall dyrtidstillägg
utgå jämväl till änkor och barn efter befattningshavare vid statens järnvägar
som dödats under förrättande av arbete i statens järnvägars tjänst
4
Andra lagutskottets utlåtande nr M.
Utskottet.
och till vilka änkor och barn på denna grund utgår ersättning enligt
1886 års lag. Vidare ha i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 275) givits
allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens
tjänst m. fl. pensionärer. I § 6 i sistnämnda kungörelse har upptagits en
bestämmelse, att d yr t i d s ti 11 ä gg skall utgå även till f. d. befattningshavare
hos statens järnvägar, vilken enligt 1886 års lag uppbär ersättning för skada,
som han ådragit sig under förrättandet av arbete i statens järnvägars tjänst.
Motionären har med sin framställning avsett, att personer som uppbära
livränta från staten enligt lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift skola erhålla dyrtidskompensation å
livräntan.
1886 års lag innehåller bestämmelser örn ersättningsskyldighet i vissa
fall för ägare eller innehavare av järnväg — statens eller enskild — för
person- och egendomsskador, som uppkomma av järnvägsdriften. I lagen
stadgas, såvitt angår personskada, att järnvägens ägare eller innehavare
är skyldig att utgiva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder,
där någon på grund av järnvägens drift ljutit döden eller lidit kroppsskada
och järnvägens förvaltning eller betjäning är vållande därtill. Skadeståndet
utgår ofta i form av livräntor tili skadad person eller till dödad
persons efterlevande. Lagen är av rent privaträttslig natur, och mål angående
dess tillämpning avgöras av allmän domstol.
Av skäl som framgå av den förut lämnade redogörelsen torde det numera
endast sällan förekomma, att livräntor, fastställda på grund av 1886
års lag, utgå till personer, som skadats i följd av olycksfall i arbete hos
järnvägen, eller till efterlevande åt person, som dödats under utförande av
sådant arbete. De livräntor, som utgivas på grund av lagen, torde sålunda
huvudsakligen utgå till personer, som icke varit anställda hos järnvägen,
eller till sådana personers efterlevande. Vanligen torde den skadade eller
dödade hava drabbats av skadan, då han såsom passagerare anlitat järnvägen.
Det bör här beaktas, att staten kan vara skyldig att utgiva livräntor i
likhet med enskild jämväl på andra privaträttsliga grunder än 1886 års
lag. Sådan skyldighet kan sålunda åvila staten på grund av de allmänna
skadeståndsrättsliga grundsatser, som utbildats med stöd av 6 kap. strafflagen,
eller på grund av lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för
skada i följd av automobiltrafik m. fl. lagar.
Vid fastställandet av beloppet av livräntor, som utgå såsom skadestånd,
har icke — annat än möjligen i enstaka undantagsfall — hänsyn tagits till
att penningvärdet i en framtid kan komma att undergå förändringar. I
den mån penningvärdet sjunkit har därför livräntans realvärde mer och
mer minskat. För att dyrtidskompensation skall utgå fordras frivilligt
åtagande från den skadeståndsskyldiges sida. Här må anmärkas, att enligt
Andra lagutskottets utlåtande nr ii.
5
särskilda av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser dylik kompensation utbetalas
å livräntor, som jämlikt 1886 års lag enligt vad ovan anförts i vissa
undantagsfall utgå till personer, som skadats under utövning av tjänst hos
statens järnvägar, eller till efterlevande till person, som dödats under sådan
tjänstutövning.
Då livräntetagarna i stor utsträckning torde vara hänvisade till livräntan
för sitt uppehälle, har avsaknaden av dyrtidskompensation därå medfört,
att deras ekonomiska ställning särskilt under den nu rådande kristiden
ofta blivit synnerligen prekär. Otvivelaktigt tala därför starka billighetsskäl
för genomförande av en dylik kompensation, därest så låter sig göra.
Staten kan rimligen icke åtaga sig att utgiva dyrtidskompensation å
livräntor, som enskilda lia att utgiva såsom skadestånd. Däremot synes
det ganska rimligt, att staten bereder kompensation för den rådande dyrtiden
å livräntor av dylik art, som staten själv är skyldig att utgiva. Därest
giltiga skäl skulle kunna åberopas mot en sådan ersättningsskyldighet,
skulle dessa skäl närmast vara av statsfinansiell art. Det synes emellertid
som om kostnaderna för en skälig dyrtidskompensation å sistnämnda livräntor
skulle komma att bliva relativt sett ganska små. Utskottet förordar
därför, att en dylik kompensation kommer till stånd. Denna kompensation
bör dock avse icke endast livräntor enligt 1886 års lag utan även livräntor,
som staten på annan grund har att utgiva såsom skadestånd.
Dyrtidskompensationen å livräntor enligt 1886 års lag bör liksom livräntorna
utgå av statens järnvägars trafikmedel. Förutsättningarna för
åtnjutande av kompensation ävensom kompensationens storlek torde böra
bestämmas av Kungl. Majit. Härvid torde de grunder som angivas i järnvägsstyrelsens
till utskottet inkomna yttrande över motionen böra tjäna
till ledning.
En lösning av nu förevarande spörsmål, såvitt avser livräntor som staten
på annan grund än 1886 års lag har att utgiva såsom skadestånd, torde
icke kunna ske utan närmare utredning. Såvitt möjligt är bör kompensationen
å dessa livräntor utgå efter likartade grunder som kompensationen
å livräntor enligt 1886 års lag.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
dels bemyndiga järnvägsstyrelsen att av statens järnvägars
trafikmedel i enlighet med grunder som Kungl. Majit
fastställer utbetala dyrtidskompensation åt personer, som
uppbära livräntor från staten enligt lagen den 12 mars
1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr ii.
dels ock föranstalta om utredning angående beredande
av sådan kompensation åt personer som på annan grund
uppbära livräntor såsom skadestånd från staten samt vidtaga
av utredningen påkallade åtgärder.
Stockholm den 11 maj 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling lia närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund*, Olof Carlsson,
Björkman*, Hage, Hallagård och Englund*;
från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Nilson i Eskilstuna, Cruse, Holm,
Hedlund i Rådom*, Witzell*, Lundberg i Uppsala och Andersson i Alfredshem.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Norman och Olof Carlsson.
Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
7
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
På därom av Eder gjord framställning har Kungl. Maj:t genom remiss
den 9 februari 1945 anbefallt statskontoret att till Eder avgiva yttrande
över den inom riksdagens andra kammare väckta motionen nr 4 örn dyrtids-
och kristillägg åt personer, som uppbära livränta enligt lagen angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift. Ämbetsverket får med anledning
härav anföra följande.
Jämlikt 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift
är innehavare av järnväg skyldig utgiva skadestånd i fall, där någon
på grund av järnvägsdrift ljutit döden eller lidit kroppsskada och järnvägens
förvaltning eller betjäning är vållande därtill. Motionären torde med
sin framställning hava avsett att livränteägare, vilka uppbära livräntor enligt
nämnda lag från statens järnvägar, skulle å desamma erhålla viss dyrtidskompensation.
Frågan om beredande i en eller annan form av dyrtidskompensation åt
personer, vilka åtnjuta livräntor av här avsedd art, är ett spörsmål av betydligt
större räckvidd än vad i motionen göres gällande. Likartade livräntor
torde nämligen åvila statsverket i en hel del fall på grund av lagen
den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik
samt i anledning av domstolsutslag, därvid livräntan utdömts enbart med
stöd av 6 kap. strafflagen. Uteslutet torde ej heller vara, att livräntor utgå
av statsmedel enligt lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, samt lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet
för skada i följd av luftfart. Samtliga livräntor, om vilka här är fråga,
torde i allmänhet ha fastställts efter skälighetsprövning från fall till fall,
varvid liksom i fråga om livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen hänsyn
tagits till den skadades arbetsinkomst samt den genom skadan åsamkade
nedsättningen av arbetsförmågan. Vid jämförelse med livräntorna enligt
olycksfallsförsäkringslagen bör emellertid uppmärksammas, att dessa senare
äro bestämda enligt vissa enhetliga regler, innebärande bl. a. att för livräntan
icke finge tagas i beräkning högre årlig arbetsförtjänst än 3 000
kronor (numera 3 900 kronor) samt att, då livräntan är bestämd att vid
förlust av arbetsförmågan utgöra två tredjedelar av den skadades årliga
arbetsförtjänst, densamma kunnat uppgå till högst 2 000 kronor för år.
Statskontoret håller för sin del före, att såväl de livräntor, vilka i motionen
berörts, som även ovannämnda, med denna likartade ofta bestämts
efter för den skadade förmånligare bedömningsgrunder, än de enligt olycksfallsförsäkringslagen
gällande, i varje fall utan att motsvarande avgränsning
uppåt skett av den arbetsinkomst, som tagits till utgångspunkt för
fastställande av livräntans storlek. Enligt vad statskontoret har sig bekant
förekomma sålunda fall, där livränta, utdömd enligt 1916 års lag om ansvarighet
för skada till följd av automobiltrafik, utgår vid sidan av livränta
enligt olycksfallsförsäkringslagen och där i fråga örn den förstnämnda livräntan
bestämts, att densamma skall utgå efter avdrag av den senare.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr •''/{/ bilagor.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden kan statskontoret icke tillstyrka,
att riksdagen beslutar om åtgärder i motionens syfte. I varje fall tarvar
den av motionären väckta frågan enligt statskontorets mening en grundlig
utredning.
WILHELM BJÖRCK.
Evert Björn. / G. Svenson.
Bilaga B.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 9 februari 1945 har Kungl. Järnvägsstyrelsen anbefallts
att till Eder avgiva yttrande över motion 11:4 angående dyrtids- och
kristillägg åt personer, som uppbära livränta enligt lagen angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift. Med anledning härav får styrelsen
anföra följande.
Såsom motionären framhållit uppbära åtskilliga personer ersättning från
statens järnvägar på grund av bestämmelserna i 1886 års lag angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift. Skadeståndsbeloppen variera
givetvis högst betydligt och utgöra lägst 100 kronor och högst något över
6 000 kronor per år.
På grund av penningvärdets minskning är enligt styrelsens mening en
viss höjning av ifrågavarande ersättningar motiverad. Med hänsyn till att
dyrtidstillägg åt livräntetagare enligt kungl, förordningen den 19 december
1941 (nr 942) icke utgår med mindre olycksfallet inträffat före den 1 januari
1941, synes tillägg å nu ifrågavarande skadeståndsbelopp böra medgivas
endast i de fall, där vederbörande ådragit sig skadan före sistnämnda dag.
Vid övervägande av frågan huru tilläggen böra beräknas, har styrelsen
kommit till den uppfattningen, att dyrtidstillägg bör utgå med 20 procent
å ett för månad beräknat tilläggsunderlag, vilket såvitt angår skadad person
bestämmes på sätt i § 3 kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 275) stadgats
och för efterlevande i enlighet med § 3 kungörelsen den 15 juni 1923
(nr 267).
Järnvägsstyrelsen får alltså tillstyrka, att dyrtidstillägg enligt ovan angivna
grunder måtte, räknat från och med den 1 juli 1945, utgå å de ersättningar,
som enligt 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd
av järnvägs drift tillerkänts personer, vilka skadats före den 1 januari 1941.
Antalet personer, som i enlighet härmed skulle komma i åtnjutande av dyrtidstillägg,
utgör för närvarande omkring 75 och den årliga kostnaden härför
kan beräknas uppgå till mellan 17 000 och 18 000 kronor.
Stockholm den 20 mars 1945.
Kungl. Järnvägsstyrelsen
G. DAHLBECK.
Gunnar Ruist.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1945
517010