Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1945 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående översyn av lagen
om medling i arbetstvister.
I en inom första kammaren väckt motion, nr 191, vilken hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet, ha herrar Helgesson och Robert
Berg hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
översyn av lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister.
Till stöd för detta yrkande har i motionen anförts:
Sedan år 1910 har landet varit indelat i sju förlikningsdistrikt med en förlikningsman
i varje distrikt. Under senaste åren har det emellertid visat sig,
att detta antal icke är tillfredsställande. Antalet ärenden, som förlikningsmännen
måste taga hand om, har stigit i ständigt stegrat tempo. Under de sista
åren ha ärendena också blivit mer svårlösta. Båda parterna och förlikningsmännen
ha i det längsta försökt åstadkomma uppgörelse utan konflikt, och
detta har medfört, att ärendena måst handläggas vid flera sammanträden än
tidigare. Dessa omständigheter ha tillsammans gjort, att förlikningsmännen
tidvis varit så överlastade med arbete, att de icke haft möjlighet att inom
rimlig tid taga nya ärenden under behandling. En annan olägenhet är, att
förlikningsmännen icke kunnat erhålla semester utan att vikariera för varandra,
d. v. s. örn en förlikningsman har semester måste en annan under tiden
sköta två distrikt, vilket många gånger medfört svårigheter för avtalsparterna.
Vi anse därför tiden inne att företaga en översyn av lagen om medling
i arbetstvister, och vi vilja anvisa ett par utvägar, som skulle kunna eliminera
olägenheterna.
Med bibehållande av nuvarande antal förlikningsmän och distrikt bör i
varje distrikt en vice eller andre förlikningsman tillsättas, vilken vid stor
arbetsbelastning kan övertaga en del av arbetet.
En annan utväg är att tillsätta särskilda riksförlikningsmän, som utan särskilt
förordnande få taga hand örn ärenden, som beröra två eller flera förlikningsdistrikt,
d. v. s. riksavtal eller avtal för företag med filialer på många
platser.
över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från socialstyrelsen. Detta yttrande finnes såsom
bilaga fogat till detta utlåtande.
Enligt lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn medling i arbetstvister skall
Konungen indela riket i distrikt, inom vilka av Konungen förordnade förlikningsmän,
en för varje distrikt, ha att medla i tvister mellan arbetsgivare
och arbetare. Lagen gäller dock icke i fråga om arbetsgivare och arbetare,
å vilka bestämmelserna i 3 kap. lagen örn förenings- och förhandlingsrätt
äga tillämpning (1 § första stycket). 1 de fall då en utbruten tvist sträcker
sina verkningar inom två eller flera distrikt förordnar antingen socialsty
Bihang
till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 41. 1
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
reisen förlikningsmannen i ett av distrikten eller Konungen annan person att
medla i tvisten. Dylika förordnanden meddelas endast för varje särskilt fall
(11 §). Lagen lämnar emellertid Konungen även möjlighet att genom generellt
förordnande antingen uppdraga åt förlikningsman att jämväl utom sitt distrikt
vara förlikningsman nied visst, på annat sätt bestämt verksamhetsområde
eller ock för sådant område utse särskild förlikningsman (1 § andra
stycket). Där arbetstvist innebär synnerlig fara för arbetsfreden eller sådant
eljest prövas påkallat, äger Konungen uppdraga åt sakkunniga och erfarna
personer att i egenskap av särskild förlikningskommission jämte vederbörande
förlikningsman eller, där han finnes icke lämpligen kunna taga befattning
med tvisten, i hans ställe medla i densamma. Sådant uppdrag må
även lämnas särskild person (12 §).
Föremål för medlingsförfarande enligt lagen äro i allmänhet alla slag av
arbetstvister. Vissa undantag från denna huvudregel äro dock stadgade. I arbetstvist
inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild
förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad, får förlikningsmannen
sålunda ingripa allenast om de tvistande å ömse sidor påkalla
hans mellankomst eller förhållandena göra sannolikt, att nämnden icke kommer
att anlitas för tvistens biläggande, eller ock förhandling inför nämnden
ägt rum utan att uppgörelse vunnits. Vidare må medlingsförfarande icke
äga rum i tvist, som hänskjutits till skiljedomare förordnad enligt lagen den
28 maj 1920 om särskilda skiljedomare i arbetstvister (9 §).
I tvist, som icke enligt nyss angivna bestämmelser är undandragen medlingsförfarandet,
äger emellertid förlikningsmannen av eget initiativ ingripa
endast för den händelse tvisten medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse
av större betydenhet (3 § första stycket). År 1931 gjordes emellertid
ett tillägg till medlingslagen (3 § andra stycket) varigenom förlikningsman
blivit förpliktad att ingripa även i tvist, som icke medfört eller synes hota
att medföra arbetsinställelse av större betydenhet, örn nämligen framställning
göres av arbetsgivare eller organisation, omfattande minst hälften av de av
tvisten berörda arbetarna. Särskild person kan förordnas att leda förhandling
i dylik mindre tvist (11 § andra stycket).
Då en förlikningsman ingriper för att söka bilägga en uppkommen arbetstvist,
är hans första uppgift att träda i förbindelse med parterna och att göra
sig noga underrättad örn, vari tvisten bestar (3 § första stycket). Tillförlitliga
och ingående upplysningar härom kunna givetvis erhållas allenast av parterna
själva. Då lagen utgår från att medlingsförfarandet, vad de tvistande beträffar,
väsentligen bör vila på frivillighetens grund, har emellertid lagen icke utrustat
förlikningsmannen med några medel att tvinga parterna lämna upplysningar
i sådant hänseende. I lagen stadgas allenast, att det bör vara en var av
de tvistande angeläget att, i den mån sådant erfordras för att bereda förlikningsmannen
tillförlitlig grund för tvistens bedömande, på anhållan av förlikningsmannen
giva honom del av räkenskaper och andra handlingar samt
meddela statistiska och andra uppgifter, varöver de tvistande förfoga, ävensom
hålla vederbörande arbetsplatser för förlikningsmannen tillgängliga.
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
3
Part, som sålunda tillhandagår förlikningsmannen med upplysningar, äger
att i den omfattning han finner behövligt göra förbehåll att förlikningsmannen
ej må yppa vad han sålunda får kännedom örn (7 §).
En synnerligen viktig befogenhet, som tillkommer förlikningsmannen, är
rätten att hemställa till de tvistande att i avbidan på tvistens lösning icke
vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse. Förlikningsmannens närmaste
åtgärd blir härefter, vare sig hans nyssnämnda hemställan beaktats
eller icke, att kalla de tvistande att, själva eller genom ombud, sammankomma
till förhandling med varandra inför förlikningsmannen (3 § första
stycket). Sådan kallelse äro de tvistande enligt lagen (4 § andra stycket)
skyldiga att efterkomma. Då partenia kommit samman inför förlikningsmannen,
skall denne leda förhandlingarna med och mellan de tvistande samt
under dessa förhandlingar, vilka anordnas på sätt lämpligast synes, söka
åvägabringa tvistens lösning (3 § första stycket). Dessa förhandlingar skola
enligt lagen i främsta rummet hava till syfte att åvägabringa överenskommelse
i enlighet med anbud eller förslag, som kunna bliva framställda från de
tvistande själva. Stadgandet härom vilar på lagens grundprincip, att förlikningsmannen
endast har att medla mellan parterna, icke att själv fatta avgörande
beslut och att det alltså främst ankommer på parterna själva att medverka
till tvistens lösning. Därest icke på detta sätt någon lösning av tvisten
ernås, ankommer det enligt lagen på förlikningsmannen att, om och i den
mån sådant kan anses ägnat att befordra en god lösning av tvisten, hos parterna
hemställa örn de jämkningar eller medgivanden, som för ändamålet
kunna synas lämpliga. Försummar någon av de tvistande parterna att träda
i förhandling må förlikningsmannen på hemställan av andra parten anmäla
försummelsen hos arbetsdomstolen, som äger att vid vite tillhålla parten att
fullgöra sitt åliggande ävensom på anmälan av förlikningsmannen utdöma
vitet (6 §).
Leda de av förlikningsmannen anordnade förhandlingarna icke till något
resultat, är förlikningsmannens uppdrag såsom sådant avslutat, åtminstone
tillsvidare. Det återstår honom dock enligt lagen den möjligheten att söka
förmå de tvistande att hänskjuta saken till avgörande genom skiljedom. Förlikningsmannen
får icke själv åtaga sig sådant uppdrag (8 §). Är arbetsinställelse
icke för handen, må förlikningsmannen, om de tvistande å båda
sidor för förlikningsmannen tillkännagivit att de anse fortsatt förhandling
gagnlös, ej vidare utfärda kallelse å dem. Han äger dock, om ändrade förhållanden
därtill föranleda, inbjuda de tvistande till nya förhandlingar, en inbjudan
som de tvistande emellertid icke äro skyldiga att hörsamma (5 §).
Av förlikningsmannens allmänna skyldigheter följer att han, även sedan förhandlingarna
avbrutits, bör med uppmärksamhet följa utvecklingen av tvisten
och parternas ställning till densamma samt vid första lämpliga tillfälle
utfärda kallelse till nya förhandlingar, vilken kallelse det åligger de tvistande
att efterkomma.
Vid sidan av förlikningsmannens uppgift att medla i arbetstvister åligger det
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
honom tillika enligt lagen att, på anmodan, gå arbetsgivare och arbetare tillhanda
för åvägabringande av överenskommelser, som äro ägnade att främja
ett gott förhållande dem emellan samt förekomma störande avbrott i arbetet.
Stadgandet härom avser närmast att till arbetsgivares och arbetares förfogande
ställa personer med kompetens att leda fredliga underhandlingar dem
emellan och att åt träffade överenskommelser av skilda slag giva en otvetydig
avfattning, så att misstolkningar och därav föranledda tvister för framtiden
ej behöva förekomma. Örn arbetsgivare och arbetare önska, att förhandling
örn sådan överenskommelse skall äga rum under ledning av opartisk ordförande,
men förlikningsmannen ej hinner medverka eller anses icke lämpligen
böra redan i det skedet tillkallas, äger socialstyrelsen på parternas begäran
utse lämplig person att leda förhandlingarna (2 §).
I fråga om rättsverkan av de tvistandes överenskommelser, utfästelser eller
andra beslut under förhandlingar gäller, allt efter beslutens innehåll och det
sätt varpå de tillkommit, vad allmän lag förmår (10 §).
Genom lag den 28 juni 1935 infördes i medlingslagen en ny paragraf, 3 a §
(den s. k. varsellagen). I nämnda lagrum stadgas, att innan arbetsinställelse
vidtages, skall, därest giltigt hinder icke möter, underrättelse om åtgärden
lämnas motsidan samt förlikningsmannen sist å sjunde dagen före den dag,
då åtgärden skall taga sin början. Förseelse mot denna bestämmelse bestraffas
med böter.
Jämlikt ett kungl, brev den 31 december 1909 är riket i fråga örn medling
i arbetstvister indelat i sju distrikt. I en kungörelse den 31 december 1920 (nr
898) ha lämnats närmare föreskrifter angående förlikningsmännens och förlikningskommissions
verksamhet.
Såsom förut framhållits, gäller lagen om medling i arbetstvister icke i fråga
örn arbetsgivare och arbetare, å vilka bestämmelserna i 3 kapitlet lagen den
11 september 1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt äga tillämpning.
I nämnda kapitel lämnas regler om särskild förhandlingsrätt under
vissa angivna betingelser. Huvudorganisation av arbetstagare äger — enligt
8 § — genom anmälan hos socialstyrelsen påkalla tillämpning av kapitlet.
Dylik anmälan skall innefatta förklaring att organisationen underkastar sig
fredsförpliktelse under viss tid. Äro bestämmelserna i 3 kap. tillämpliga å
arbetstagarförening, gälla de även för arbetsgivarparten. Om mellan partenia
enighet i viss förhandlingsfråga icke uppnås, skall socialstyrelsen på begäran
av huvudorganisation av arbetstagare eller arbetsgivare eller av oorganiserad
arbetsgivarpart utse opartisk ordförande att leda förhandlingarna. Socialstyrelsen
må dock, enligt 10 § andra stycket, vägra att utse sådan ordförande
bl. a. därest sökanden är förening av arbetstagare, som icke omfattar
minst hälften av de av frågan berörda arbetstagarna eller som icke äger minst
300 medlemmar. Det åligger part, enligt 12 §, att på den opartiske ordförandens
kallelse sammankomma och på hans anmaning med angivande av skäl
framlägga förslag till förhandlingsfrågans bedömande. Kunna parternas vid
förhandlingen avgivna förslag icke sammanjämkas, må ordföranden uppma
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
5
na parterna att hänskjuta frågan till bindande avgörande av skiljemän. Efterkommes
ej uppmaningen, skall ordföranden, därest han icke finner frågan
vara av beskaffenhet att höra under domstol, på begäran av endera parten
hos socialstyrelsen hemställa örn utseende av skiljenämnd för avgivande av
förslag till förhandlingsfrågans lösning. Socialstyrelsen har därefter att utse
skiljenämndsledamöter, som skola avgiva dylikt förslag. Om skiljenämndens
förslag icke inom viss tid antages av båda parterna, upphör fr edsförpliktelsen
såvitt angår den behandlade frågan, därest endera parten inom en månad
därefter underrättat såväl andra parten som socialstyrelsen att han ämnar
anlita stridsåtgärd. Enligt 16 § andra stycket skall innan stridsåtgärd
vidtages -— därest giltigt hinder icke möter — underrättelse örn åtgärden lämnas
motsidan ävensom socialstyrelsen sist å sjunde dagen före den dag, då
åtgärden skalk taga sin början. — 4 kapitlet i lagen innehåller bestämmelser
om påföljd för överträdelse av lagen. Försummar part att hörsamma kallelse
eller anmaning enligt 12 § må ordföranden anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen,
som äger genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande
ävensom på anmälan av ordföranden utdöma vitet (26 §). Förseelse
mot bestämmelserna i 16 § andra stycket straffas med böter.
Enligt lagen den 28 maj 1920 (nr 248) om särskilda skiljedomare i arbetstvister
äger Konungen förordna — och har också Kungl. Maj:t utsett — särskilda
personer att på anmodan av parter var för sig avgöra arbetstvister,
som av parterna hänskjutits till skiljedom, eller på anmodan av parter eller
av dem valda skiljemän såsom opartiska ordförande i skiljenämnder deltaga
i dylika tvisters slitande. För skiljedomarna, vilka skola hava domarkompetens,
och deras verksamhet skall vad i lagen om skiljemän är stadgat äga
motsvarande tillämpning. Närmare föreskrifter angående skiljedomarnas
verksamhet meddelas i en kungörelse den 31 december 1920 (nr 899).
Enligt lagen om medling i arbetstvister den 28 maj 1920 skall för vart
och ett av de distrikt, i vilka riket för sådant ändamål av Konungen indelas,
finnas en förlikningsman med uppgift att medla i tvister mellan arbetsgivare
och arbetare. Genom ett kungl, brev den 31 december 1909 är riket i
fråga örn medling i arbetstvister indelat i sju distrikt. Om en utbruten tvist
sträcker sina verkningar inom två eller flera distrikt, skall socialstyrelsen
enligt 1920 års lag antingen förordna förlikningsmannen i ett av distrikten
att medla i tvisten eller hos Konungen anhålla om sådant förordnande för
annan person. Lagen lämnar emellertid Konungen även möjlighet att genom
generellt förordnande antingen uppdraga åt förlikningsman att jämväl utom
sitt distrikt vara förlikningsman med visst, på annat sätt bestämt verksamhetsområde
eller ock för sådant ändamål förordna särskild förlikningsman.
I mera omfattande tvister plägar tillämpas en i lagen meddelad bestämmelse,
enligt vilken Konungen, där arhetstvist innebär synnerlig fara för
arbetsfreden eller sådant eljest finnes påkallat, äger förordna särskild för
-
Utskottet.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
likningskommission att jämte vederbörande förlikningsman eller i dennes
ställe medla i tvisten. Sådant uppdrag kan även meddelas enskild person.
Motionärerna framhålla, att förlikningsmännen under de senaste åren tidvis
varit så överhopade med arbete att de icke haft möjlighet att inom rimlig
tid taga nya ärenden under behandling. I sitt i ärendet avgivna remissyttrande
har socialstyrelsen, som har att utöva inseende över medlingsväsendet,
efter samråd med de nuvarande förlikningsmännen och åtskilliga
förutvarande förlikningsmän vitsordat, att förlikningsmännen för närvarande
ha en synnerligen stor arbetsbörda, som särskilt under vissa delar av
året medför, att parterna först efter en relativt lång väntan kunna erhålla
begärd medling. Utskottet kan med stöd av den erfarenhet som i förevarande
ämne förefinnes inom utskottet ansluta sig till den uppfattning, varåt
motionärerna och socialstyrelsen sålunda givit uttryck. Då det ur såväl
de berörda parternas som allmän synpunkt är av vikt att begärd medling
i arbetstvister företages utan avsevärt dröjsmål, äro uppenbarligen åtgärder
påkallade för att undanröja nu berörda olägenheter.
På vad sätt detta syfte bör uppnås kan icke avgöras utan närmare utredning.
Då de nuvarande olägenheterna i viss utsträckning torde ha sin
grund i svårigheter att finna personer, som äro hågade och lämpliga att åtaga
sig förlikningsmannauppdrag, bör sålunda exempelvis prövas, i vad mån
uppdragen må kunna omändras till heltidstjänster. Även en ändring av
distriktens antal bör övervägas. Vid utredningen bör särskilt beaktas, att
såsom socialstyrelsen anfört förlikningsmännens ökade arbetsbörda torde
bero icke på någon ökning av arbetet inom de särskilda distrikten utan på
den fortgående centraliseringen av avtalsväsendet, vilken medfört, att distriktsförlikningsmännen
i allt större utsträckning anlitats för medlingsuppdrag
som beröra flera distrikt eller hela riket.
Socialstyrelsen har i sitt till utskottet avgivna remissyttrande förordat, att
en utredning i förevarande ämne bör utvidgas till att avse en allmän översyn
av gällande bestämmelser rörande medling och skiljedom i arbetstvister.
Enligt utskottets mening kan det ifrågasättas, huruvida icke lagen
om medling i arbetstvister bör i vissa andra hänseenden än som kan föranledas
av önskemålet om en förstärkning av förlikningsväsendet göras till
föremål för revision. Vidare torde såsom socialstyrelsen anfört lagen den
28 maj 1920 örn särskilda skiljedomare i arbetstvister genom avtalsväsendets
utveckling och framför allt efter arbetsdomstolens tillkomst tillämpas
i mycket ringa utsträckning, varför frågan örn upphävandet av denna lag
torde böra övervägas. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t tager under
omprövning, huruvida den av utskottet förordade utredningen bör givas en
mera vidgad omfattning än som föranledes av motionens syfte.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta om utredning rörande förstärkning av fotlik
-
indra lagutskottets utlåtande nr 41.
7
ningsväsendet samt vidtaga de åtgärder vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 4 maj 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Wistrand, Björkman*,
Hallagård, Helgesson och Uhlén*;
från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Rgberg, Nilson i Eskilstuna,
Cruse*, fru Johansson, herrar Andersson i Eskilstuna*, Lundberg i Uppsala och Andersson
i Alfredshem.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
KUNGL. SOCIALSTYRELSEN.
Bilaga.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 9 februari 1945 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att avgiva yttrande över en av herrar Helgesson och Berg, Robert, inom
första kammaren väckt motion, nr 191, angående översyn av lagen örn medling
i arbetstvister. Med anledning härav får socialstyrelsen, som i ärendet
samrått med de nuvarande distriktsförlikningsmännen ävensom med åtskilliga
förutvarande förlikningsman, anföra följande.
I motionen framhålles bland annat, att förlikningsmännen under de senaste
åren tidvis varit så överhopade med arbete, att de icke haft möjlighet
att inom rimlig tid taga nya ärenden under behandling. Med anledning härav
hemställa motionärerna, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om översyn av lagen örn medling i arbetstvister. I samband härmed
framlägga motionärerna två olika förslag till åtgärder, avsedda att eliminera
nyssnämnda olägenhet. Enligt det ena förslaget skulle i vart och ett av de
nuvarande förlikningsdistrikten jämte förlikningsmannen tillsättas en vice
eller andre förlikningsman, vilken vid stor arbetsbelastning skulle övertaga
en del av arbetet. Enligt det andra förslaget skulle särskilda riksförlikningsmän
tillsättas för att taga hand om ärenden, berörande två eller flera distrikt.
Socialstyrelsen vill för sin del vitsorda, att vissa av de enligt lagen örn
medling i arbetstvister förordnade förlikningsmännen för närvarande ha en
synnerligen stor arbetsbörda, som särskilt under vissa delar av året medför,
att parterna först efter en relativt lång väntan kunna erhålla begärd medling
i uppkomna avtalstvister. Detta förhållande beror icke på någon ökning
av arbetet inom de särskilda distrikten utan är väsentligen att tillskriva den
fortgående centraliseringen av avtalsväsendet, vilken medfört, att distriktsförlikningsmännen
i allt större utsträckning måste anlitas för medlingsuppdrag,
berörande flera distrikt eller hela riket. Det torde kunna förväntas, att
behovet av medlare för dylika större uppdrag under de närmaste åren kommer
att ytterligare ökas. Med anledning härav finner sig socialstyrelsen —
utan att taga ståndpunkt till de av motionärerna anvisade utvägarna — böra
tillstyrka yrkandet om en översyn av medlingslagen, syftande till en förstärkning
av det nuvarande förlikningsväsendet.
Örn en dylik översyn kommer till stånd, bör densamma enligt socialstyrelsens
uppfattning kombineras med en mera allmän revision av gällande lagstiftning
om medling och skiljedom i arbetstvister. Lagen om medling i arbetstvister
den 28 maj 1920 bygger väsentligen på den första medlingslagen
av den 31 december 1906 och innehåller åtskilliga från denna lag^ överflyttade
stadganden, som icke väl överensstämma med nu rådande förhållanden på
arbetsmarknaden. Detsamma gäller örn den i anslutning till lagen utfärdade
kungörelsen den 31 december 1920 med närmare föreskrifter angående medling
i arbetstvister. Vidare ha i lagen den 11 september 1936 örn förenings- och
förhandlingsrätt i 3 kap. upptagits vissa bestämmelser örn ett särskilt medlingsförfarande,
vilka synas böra underkastas en omprövning^ med utnyttjande
av numera vunnen erfarenhet på området. Slutligen må erinras, att
lagen den 28 maj 1920 om särskilda skiljedomare i arbetstvister och den i
anslutning därtill utfärdade kungörelsen den 31 december 1920 med när
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
9
mare föreskrifter angående särskilda skiljedomare i arbetstvister numera —
efter arbetsdomstolens tillkomst och efter avskaffandet av de permanenta lokala
skiljenämnderna inom byggnadsfacket, i vilka de särskilda skiljedomarna
plägade anlitas såsom ordförande — tillämpas i ytterst långa omfattning,
varför jämväl frågan om den fortsatta giltigheten av dessa båda författningar
torde böra upptagas till prövning.
Med åberopande av vad sålunda anförts får socialstyrelsen hemställa, att
utskottet ville föreslå riksdagen att i anledning av förevarande motion i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en revision av gällande bestämmelser
angående medling och skiljedom i arbetstvister.
I handläggningen av detta ärende lia deltagit t. f. generaldirektören Höjer,
generaldirektörens ställföreträdare t. f. byråchefen Alexanderson och t. f.
förste byråsekreteraren Wistrand, föredragande.
Stockholm den 10 mars 1945.
KARL J. HÖJER
Lode Wistrand.
Bihang lill riksdagens protokoll 19i5. 9 sami.
2 avd. Nr il.
2