Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 18 april 1945 kl. 10 fm.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna
pensionärer.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 108,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Fagerholm hemställt, att
»riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära utredning med förslag
till sådana ändringar av lagen om förenings- och förhandlingsrätt samt
lagen örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, att därav tydligt
framgår, att förhandlingsrätt tillkommer arbetstagarförening med avseende
å till denna anslutna pensionärer, samt att motsvarande förtydligande måtte
inflyta jämväl i Kungl. Majits kungörelse angående förhandlingsrätt för statens
tjänstemän».

Till stöd för denna hemställan har i motionen anförts följande:

Av bestämmelserna i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt framgår
icke med tydlighet, i vad mån förening av arbetstagare äger på lagen grundad
förhandlingsrätt för sådana medlemmar, vars anställning hos arbetsgivaren
upphört men som på grund av anställningen åtnjuta pension. Med anledning
härav ha i åtskilliga fall arbetsgivarna ansett sig kunna vägra förhandling
exempelvis beträffande frågor örn justering av pensionsvillkoren
för sådana befattningshavare, som redan trätt i pension.

För pensionärerna föreligger ofta ett lika starkt skyddsbehov som för de
befattningshavare, som äro i aktiv tjänst. Den vedertagna uppfattningen örn
pensionsrätten måste nämligen nu anses vara, att pensionstagaren i första
hand skall tillförsäkras existensmöjlighet på ålderns dagar och icke enbart
ett visst en gång för alla fixerat årligt pensionsbelopp. Med utgångspunkt
härifrån är det naturligt, att utgående pensioner skola justeras med hänsyn
till förändringar i penningvärdet. Så har också i stor utsträckning skett
under nu rådande dyrtid.

En konsekvens av det nyss anförda blir, att ett legitimt behov föreligger
för arbetstagarföreningarna att kunna med arbetsgivarna upptaga förhandlingar
och träffa avtal exempelvis rörande generella regler för dyrtidskompensation
till pensionstagare. Därjämte kan det stundom vara påkallat, att
förhandlingar upptagas rörande omreglering av pensionsvillkoren, exempelvis
i anslutning lill införandet av nya pensionsbestämmelser för personal,
sorn är i arbetsgivarens tjänst.

Vad nu anförts beträffande pensionerade arbetstagare i enskild tjänst, gäller
i tillämpliga delar även arbetstagare hos stat och kommun.

bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 33.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

över motionen har utskottet i den ordning § 4(5 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från socialstyrelsen och arbetsdomstolens ordförande,
varjämte svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i
Sverige och tjänstemännens centralorganisation bereus tillfälle att yttra sig
över motionen. Yttranden lia inkommit från nämnda myndigheter och föreningar.
Tjänstemännens centralorganisation har i sitt yttrande hänvisat till
en skriftlig framställning från organisationen till Kungl. Majit den 13 mars
1945. De inkomna yttrandena ävensom nämnda framställning i transumerade
delar finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.

Lagen den 11 september 1936 om förenings- oell förhandlingsrätt äger
tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke
beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som
äro underkastade ämbetsmannaansvar. Dessa arbetstagares förhandlingsrätt
regleras i kungörelsen den i juni 1937 angående förhandlingsrätt för
statens tjänstemän samt i lagen den 17 maj 19A0 om förhandlingsrätt för
kommunala tjänstemän. Med tjänstemän förstås sålunda i dessa författningar
arbetstagare som äro underkastade dylikt ansvar.

Enligt 2 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt förstås i lagen med
förening av arbetstagare förening, som består av arbetstagare och enligt
stadgarna har till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande
anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren. Med förening
av arbetsgivare förstås en motsvarande sammanslutning å arbetsgivarsidan.
Bestämmelser i lagen, som ha avseende å förening av arbetsgivare eller
arbetstagare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund
av flera sådana föreningar (huvudorganisation). Då fråga är om huvudorganisation,
gäller vad i lagen sägs beträffande medlem i förening örn de
anslutna föreningarna och om deras medlemmar. I 3 § meddelas bestämmelser
angående föreningsrätt. Allmänna bestämmelser om förhandlingsrätt
meddelas i 4—7 §§. Med förhandlingsrätt förstås enligt 4 § rätt att påkalla
förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande
förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt
tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare,
vari han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de
ifrågavarande arbetstagarna äro medlemmar. Förhandlingsrätt för en part
medför skyldighet för andra parten att träda i förhandling. Denna skyldighet
innebär åliggande att, själv eller genom ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde
samt att, där så erfordras, med angivande av skäl framlägga
förslag till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.

Enligt 1 § jämförd med 4 § kungörelsen angående förhandlingsrätt för
statens tjänstemän äga dessa rätt att förhandla med vederbörande myndighet
beträffande sina allmänna anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor
ävensom beträffande tillämpningen av sådana villkor, dock utan att in -

Amira lagutskottets utlåtande nr 33.

3

skränkning därigenom göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt. I
1 § stadgas, att förhandling äger rum mellan myndighet samt förening av
tjänstemän eller förening av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt tillkommer
dock blott förening, vilken Konungen tillerkänt sådan rätt i förhållande
till myndigheten. Enligt 1 § jämförd med 6 § lagen om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän föreligger förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän med kommun beträffande samma frågor som statstjänstemännens
förhandlingsrätt avser. Förhandlingsrätten medför icke inskränkning
i kommunens eller kommunal myndighets beslutanderätt. Förhandling
äger jämlikt stadgande i 2 § rum mellan kommun samt förening,
i vilken kommunala tjänstemän äro medlemmar, eller förening av flera sådana
föreningar. Förhandlingsrätt tillkommer dock endast förening, vilken
avser att tillvarataga kommunala tjänstemäns intressen såsom arbetstagare
och vilken socialstyrelsen tillerkänt sådan rätt.

Det torde vara klart, att enligt 1936 års lag om förenings- och förhand- utskottet.
lingsrätt förhandlingsrätt föreligger för arbetstagarförening beträffande pensionsvillkor
för arbetstagare, som vid tiden för framställandet av begäran
örn förhandling äro kvar i sin anställning. Däremot framgår icke tydligt
av lagen, huruvida dylik rätt finnes med avseende å sådana medlemmar
av föreningen vilkas anställning vid nämnda tid redan upphört. Självfallet
skulle det vara önskvärt, att av lagens utformning klart framginge, huru
lagen i förevarande hänseende bör tolkas. Såsom lagen nu är utformad
får det anses tveksamt, örn förhandlingsrätt lagligen kan påkallas i sist
berörda fall.

Arbetstagarorganisationerna kunna otvivelaktigt i många fall lia ett berättigat
intresse att få förhandla med arbetsgivarparten rörande pensionsvillkor
för redan pensionerade arbetstagare. Såsom socialstyrelsen framhållit
i sitt över motionen avgivna remissyttrande är pensionärernas ställning
ofta synnerligen svag. Särskilt i tider då penningvärdet undergår förändringar
kan det vara erforderligt att fastställa generella regler för dyrtidskompensation.
En omreglering av pensionsvillkoren kan också ofta
vara önskvärd. Tvister kunna uppkomma rörande tolkningen av gällande
pensionsvillkor. Behov av förhandling kan sålunda föreligga i åtskilliga
fall. Även om vederbörande arbetsgivare för närvarande i allmänhet icke
ställa sig avvisande lill en begäran från arbetstagarorganisationen örn förhandling
angående dylika pensionsfrågor, måste dock en lagstadgad förhandlingsrätt
i förevarande hänseende vara av värde för pensionärerna. För
arbetsgivarparten torde en förhandlingsrätt för arbetstagarförening i dessa
fall icke medföra några nämnvärda olägenheter.

Därest några betänkligheter skulle kunna resas mot en dylik förhandlingsrätt,
synas dessa närmast vara av principiell art. För att frågor rörande
pension i förhandlingsrättshänseende skola likställas med anställ -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

nings- och avlöningsfrågor i allmänhet talar emellertid ur principiell synpunkt
den omständigheten, att pension numera allmänt torde anses regelmässigt
ha karaktären av uppskjuten löneförmån.

De omständigheter, som nu anförts såsom motiv för en förhandlingsrätt
i här berörda fall för arbetstagare som avses i lagen om förenings- och
förhandlingsrätt, torde även kunna andragas till stöd för en förhandlingsrätt
med motsvarande omfattning i förevarande hänseende för de arbetstagare
som avses i kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens
tjänstemän och lagen örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Av nu anförda skäl bör enligt utskottets mening det i motionen berörda
spörsmålet göras till föremål för närmare utredning. Utredningen bör göras
förutsättningslös. Därvid bör givetvis beaktas, att, därest stadgande örn
förhandlingsrätt införes i nu omförmälda fall, sådan rätt bör kunna påkallas
av båda parterna i avtalsförhållandet. Vid utredningen bör även övervägas,
om icke förening av enbart pensionärer bör jämställas med förening
av arbetstagare såvitt avser den ifrågasatta förhandlingsrätten.

Utskottet har icke förbisett, att lösningen av föreliggande problem kan
vara förenad med svårigheter av lagteknisk art. En ändring i lagen örn
förenings- och förhandlingsrätt i förevarande hänseende torde såsom arbetsdomstolens
ordförande anfört i sitt remissyttrande böra medföra ändring
jämväl i lagen örn kollektivavtal. Uteslutet är icke, att bestämmelser
om förhandlingsrätt i här berörda
angår de stats- och kommunalanställda tjänstemännen torde det vara lämpligt,
att den av utskottet förordade utredningen bedrives i samråd med den
utredning, som i utskottets utlåtande nr 26 vid innevarande års riksdag
förutsättes komma till stånd beträffande vidgad förhandlingsrätt för dessa
tjänstemän.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit ville
föranstalta örn en förutsättningslös utredning rörande förhandlingsrätt
beträffande pensionsvillkor, som angå personer,
vilkas anställning hos arbetsgivaren redan upphört vid
tiden för framställandet av begäran om förhandling, samt
att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 17 april 1945.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

5

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Olof Carlsson,
Björkman, Hage, Hallagård* och Englund*;

från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Nilson i Eskilstuna, Cruse,
Holm, Hedlund i Rådom*, Witzell*, Fundberg i Uppsala och Andersson i Alfredshem*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 9 februari 1945 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att avgiva yttrande över en av herr Fagerholm inom andra kammaren
väckt motion, nr 108, angående förhandlingsrätt för arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna pensionärer. Med anledning härav får
socialstyrelsen anföra följande.

I motionen hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte
begära utredning med förslag till sådana ändringar av lagen örn föreningsoch
förhandlingsrätt samt lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän,
att därav tydligt framgår, att förhandlingsrätt tillkommer arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna pensionärer, samt att motsvarande
förtydligande måtte inflyta jämväl i Kungl. Majits kungörelse angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

I ett den 27 februari 1945 avgivet underdånigt utlåtande över en framställning
av Tjänstemännens centralorganisation örn revision av lagen om
förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän har socialstyrelsen haft att taga
ståndpunkt till det spörsmål, som behandlas i den remitterade motionen.
Socialstyrelsen har i nämnda utlåtande anfört, att det måste anses tveksamt,
huruvida förhandlingsrätt i frågor, som avsåge redan pensionerade
tjänstemän, lämpligen kunde inordnas inom den nuvarande lagstiftningens
ram. Det gällde nämligen här personer, som icke längre vore anställda, och
det syntes vara själva anställningsförhållandet och betydelsen av att för
framtiden reglera detsamma med dess ömsesidiga förpliktelser och rättigheter.
som utgjorde det konstitutiva elementet i den nuvarande förhandlingsrättslagstiftningen.
Socialstyrelsen ville emellertid gärna vitsorda, att
pensionärernas ställning ofta vore synnerligen svag och att en förbättring
av deras villkor i och för sig måste anses önskvärd. Detta gällde framför
allt i tider, då penningvärdet försämrats. Styrelsen uttalade i detta sammanhang
den förhoppningen, att kommunerna, även örn förhandlingsskyldighet
icke förelåge, icke skulle ställa sig avvisande till en begäran av tjänstemannaorganisationerna
att få under fria former diskutera möjligheterna
till en pensionsförbättring även för redan pensionerade tjänstemän.

I enlighet med vad socialstyrelsen sålunda i berörda utlåtande anfört finner
styrelsen, att det av motionären åsyftade, i och för sig önskvärda skyddet
för pensionärerna icke torde stå att vinna på den väg, som anvisats i
motionen.

Med anledning härav finner sig socialstyrelsen icke kunna tillstyrka bifall
till motionen i fråga.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit t. f. generaldirektören Höjer,
generaldirektörens ställföreträdare t. f. byråchefen Alexanderson samt t. f.
förste byråsekreteraren Wistrand, föredragande.

KARL J. HÖJER.

Lode Wistrand.

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

7

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Kungl. Majit anbefallt arbetsdomstolens ordförande att till utskottet
avgiva yttrande över en motion av herr Fagerholm i andra kammaren
(nr 108) angående förhandlingsrätt för arbetstagarförening med avseende
å personer, vilkas anställning hos arbetsgivaren upphört men som på grund
av anställningen åtnjuta pension, får undertecknad i ovannämnda egenskap
härmed anföra följande:

Enligt 4 § första stycket i lagen den 11 september 1936 om förenings- och
förhandlingsrätt förstås med förhandlingsrätt i nämnda lag rätt att påkalla
förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet
i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt
tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari
han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande
arbetstagarna äro medlemmar.

Motionären framhåller nu, att arbetstagarorganisationerna hava ett legitimt
behov att få med arbetsgivarna upptaga förhandlingar i pensionsfrågor.
I första rummet tänker motionären på frågor rörande fastställande av generella
regler för dyrtidskompensation till pensionstagare, men han framhåller,
att förhandlingar kunna vara påkallade också för omreglering av pensionsvillkoren.
Enligt motionären hava arbetsgivare i åtskilliga fall ansett sig
kunna vägra förhandling rörande dylika frågor.

En vägran från arbetsgivares sida att träda i förhandling i sålunda avsedda
fall synes kunna grundas 1) antingen på att förhandlingen skulle avse
personer, vilka icke längre äro medlemmar av arbetstagarorganisationen,
2) eller på att förhandlingen skulle avse personer, vilka såsom pensionärer
icke längre äro arbetstagare, 3) eller på att förhandlingen såsom avseende
pensionsfrågor icke skulle röra arbetsvillkoren eller förhållandet i övrigt
mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Vad punkten 1) angår synes motionären utgå från att pensionärerna i
regel fortfarande äro medlemmar i vederbörande arbetstagarorganisationer.
Så långt min erfarenhet sträcker sig är det däremot ojämförligt vanligast,
att en arbetstagare, som lämnar sin anställning med pension, utträder ur sin
förutvarande organisation.

Beträffande samtliga tre punkterna anser jag mig icke kunna yttra mig
i frågan, huruvida eller i vilken mån arbetsgivarens förhandlingsvägran är
lagligen berättigad. Jag skulle nämligen därigenom kunna komma att föregripa
beslut, som arbetsdomstolen kan hava att fatta i framtiden. Arbetsdomstolen
har icke någon gång tagit ståndpunkt till hithörande spörsmål.
Dock vill jag nämna, att i ett genom arbetsdomstolens dom nr 41/1944 avgjort
mål fråga var örn en överenskommelse, som arbetsgivare och arbetstagareorganisationer
påstods hava träffat rörande ändring i ett pensionsreglemente,
sorn samma parter tidigare antagit. I detta mål var fråga också
örn nuvarande pensionstagares rätt. Arbetsgivaren gjorde icke någon invändning
av det innehåll, som angives i de tre punkterna här ovan, och
arbetsdomstolen ingick ej heller på dessa frågor ex officio. Härav kan tydligen
icke dragas någon slutsats rörande den ståndpunkt arbetsdomstolen
kan komma att framdeles inta.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

Vill man — utan att avvakta huru frågorna bliva bedömda i rättstillämpningen
— nu genom lagändring säkerställa motionärens önskemål, uppkomma
tydbgen åtskilliga legislativa svårigheter. Man måste då undanröja
möjligheten till alla sådana invändningar mot förhandling, som eventuellt
kunna grundas på den nuvarande lagstiftningen, och detta torde icke kunna
ske utan avsevärda ändringar i förhandlingsrättsbegreppet. Särskilt gäller
detta, örn man, i motsats till vad motionären tydligen tänkt sig, också måste
ingå på frågan under 1).

Saken har emellertid ytterligare en sida. Motionären har haft sin uppmärksamhet
företrädesvis riktad på förhandlingsrätten. Denna avser emellertid
att bana väg för en avtalsmässig reglering av de förhållanden, om
vilka förhandlingen rör sig. I de flesta fall syftar man till en reglering i
kollektivavtalets form. Men kollektivavtalsbegreppet är nära anslutet till
förhandlingsrättsbegreppet. Den ena parten skall sålunda vara en arbetstagarorganisation,
som sluter avtalet för sina medlemmar, och kollektivavtalet
skall röra arbetsvillkoren eller förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetstagare. För genomförande av motionens syfte är det alltså
icke tillräckligt att röra endast vid lagen örn förenings- och förhandlingsrätt,
utan man måste också vidtaga motsvarande ändringar i lagen örn kollektivavtal,
därvid kollektivavtalsbegreppet kommer i stöpsleven.

Med vad ovan anförts har jag velat framhålla, att motionen pekar i riktning
mot väsentligt mera genomgripande lagändringar än motionären antagligen
föreställt sig. En annan sak är, att motionären otvivelaktigt fäst
uppmärksamheten vid en fråga av viss vikt. Spörsmålet är, huruvida det
för närvarande föreligger ett så stort praktiskt behov av en lösning i den av
motionären antydda riktningen, att man har anledning att nu skrida till
mera omfattande lagändringar, eller örn man hör avvakta, vilken ståndpunkt
rättstillämpningen kan komma att inta. Härom anser jag mig icke
kunna uttala något bestämt omdöme.

Såsom bilaga till detta yttrande bifogas ett schema1 angående vissa frågeställningar,
som uppkomma i detta sammanhang.

Stockholm den 14 mars 1945.

ARTHUR LINDHAGEN.

1 Detta schema här uteslutet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

9

Till Riksdagens andra lagutskott.

Bilaga C.

Genom remiss den 7 februari 1945 har tillfälle bereus Svenska Arbetsgivareföreningen
att avgiva yttrande över en i andra kammaren väckt motion
nr 108 av herr Fagerholm, angående förhandlingsrätt för arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna pensionärer. Föreningen får i
anledning härav anföra följande.

I 1 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt stadgas, att lagen äger
tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Då i fråga
om pensionärerna gäller, att deras arbetsanställning hos arbetsgivaren upphört,
torde lagen icke ge förhandlingsrätt för arbetstagarförening med avseende
å till denna anslutna pensionärer. Föreningen kan icke heller finna
det principiellt riktigt att utvidga lagen på sätt motionären föreslagit. Men
föreningen vill å andra sidan framhålla, att — även örn föreningen icke kan
dela den av motionären uttalade uppfattningen av pensionsrättens innebörd,
vilken ingalunda är »vedertagen» — något hinder icke bör föreligga för
pensionstagare, som vilja göra framställning till sin f. d. arbetsgivare i något
avseende rörande sina pensionsförmåner, att göra detta. Denna väg står
emellertid öppen för dem utan att därför erfordras något stöd i lag, och
från föreningens sida resas inga hinder i detta avseende.

Föreningen hemställer, att de synpunkter, som föreningen här i korthet
anfört, måtte beaktas vid behandlingen av den ifrågavarande motionen.

Stockholm den 13 mars 1945.

Svenska Arbetsgivareföreningen
FRITIOF SÖDERBÄCK.

Till Andra lagutskottet.

Bilaga D.

Genom remiss den 7 februari 1945 har Landsorganisationen i Sverige
lämnats tillfälle att avgiva yttrande över en inom ändra kammaren av
hr Fagerholm väckt motion (nr 108) angående förhandlingsrätt för arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna pensionärer.

Det synes landsorganisationen ganska klart att den lagstadgade förhandlingsrätten
omfattar även frågor rörande justering eller omreglering av
tjänstepensioner, som utgå till medlemmar av den förhandlingsberättigade
organisationen. Av tjänstepensionens rättsliga karaktär av intjänad löneförmån
— vilken karaktär i varje fall icke kan ifrågasättas beträffande
pension, som grundas på uttrycklig utfästelse eller fast praxis vid företaget
— får anses följa att pension i förhandlingsrättshänseende är att likställa
med lönevillkor under aktiv tjänst.

Landsorganisationen har dock givetvis intet att erinra mot ett förtydligande
av lagtexten på sätt motionären föreslår.

Stockholm den 19 februari 1945.

Landsorganisationen i Sverige
GUST. E. VAHLBERG.

Arnold Sölvén.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 33.

2

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

Bilaga E.

Till Riksdagens Andra Lagutskott.

Andra lagutskottet har genom remiss av den 7 februari 1945 berett Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) tillfälle att avgiva yttrande över en
motion väckt inom riksdagens andra kammare av hr Fagerholm angående
förhandlingsrätten för arbetstagareförening med avseende å till denna anslutna
pensionärer. Med anledning härav får TCO anföra följande.

I skrivelse till Kungl. Majit i september 1943 angående förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän har TCO även berört frågan om organisations
möjligheter att förhandla för pensionärer. TCO:s skrivelse har varit remitterad
för yttrande till Kungl. Socialstyrelsen, som emellertid icke ansett, att
någon sådan ändring i lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän
bör genomföras, att organisation beredes möjlighet att förhandla för
pensionerade medlemmar. Med anledning av Socialstyrelsens yttrande har
TCO i skrivelse till Kungl. Majit den 13 mars 1945 framfört vissa kompletterande
synpunkter för klarläggande av sin inställning till frågan örn förhandlingsrätten
för de i offentlig tjänst anställda. I denna skrivelse beröres även
frågan örn förhandlingsrätten för pensionärer icke endast i vad avser de
kommunalanställda, utan även i vad avser stats- och privatanställda. TCO
ber att få hänvisa till denna skrivelse, som bifogas i avskrift.

Med stöd av vad som anförts i ovannämnda framställning till Kungl. Majit
ber TCO få tillstyrka den av motionären föreslagna utredningen rörande
möjligheter för förening av arbetstagare att förhandla med avseende å till
denna anslutna pensionärer.

Stockholm den 13 mars 1945.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

RUBEN WAGNSSON.

Otto Nordenskiöld.

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

11

Bilaga F.

Till Konungen.

I skrivelse till Eders Kungl. Maj:t i september 1943 hemställde Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) örn viss revidering av lagen om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän. I yttrande över TCO:s framställning
av den 7 februari 1945 har Kungl. Socialstyrelsen till ingående behandling
upptagit TCO:s skrivelse och därvid hemställt dels om att vissa detaljändringar
omedelbart måtte vidtagas i lagen, dels örn att Eders Kungl. Maj:!
ville låta verkställa utredning angående beredande av vidgad förhandlingsrätt
åt sådana arbetstagare i statens och kommunernas tjänst, vilka äro
underkastade ämbetsmannaansvar. I anslutning till vad som anförts av
Kungl. Socialstyrelsen ber TCO få framföra vissa synpunkter.

Beträffande frågan om förhandlingsrätt för redan pensionerade tjänstemän
har Kungl. Socialstyrelsen ansett det tveksamt, huruvida dylik förhandlingsrätt
lämpligen kan inordnas under den nuvarande lagstiftningen. Orsaken
härtill synes framförallt vara, att själva anställningsförhållandet, vilket
i och med att en tjänsteman blivit pensionerad, upphör att existera, enligt
Kungl. Socialstyrelsen är det konstitutiva elementet i den nuvarande förhandlingsrättslagstiftningen.
TCO måste emellertid vidhålla sin uppfattning,
att de nuvarande förhållandena icke äro tillfredsställande. Kungl. Socialstyrelsen
uttalar den förhoppningen, att kommunerna, även örn förhandlingsskyldighet
icke föreligger, icke skola ställa sig avvisande till en begäran
från en tjänstemannaorganisation att under fria former få diskutera möjligheterna
till pensionsförbättringar för redan pensionerade tjänstemän. TCO
skulle emellertid anse det värdefullt, örn även den rättsliga sidan av saken
kunde regleras på ett tillfredsställande sätt.

Frågan örn förhandlingsrätt för pensionerade arbetstagare är olöst icke
enbart för de kommunalanställda grupperna, utan samma problem föreligger
i stort sett även för såväl statsanställda som privatanställda. I den mån
pensionärer äro medlemmar i en arbetstagarorganisation, förefaller det TCO
synnerligen önskvärt, att förhandlingsrätten lämnar utrymme för organisationerna
att förhandla om förbättringar i utgående pensioner. Huruvida en
bestämmelse av denna innebörd rätteligen bör införas i de nuvarande lagarna
om förhandlingsrätt eller denna fråga bör regleras genom särskild
lagstiftning, bör närmare övervägas. Förfarandet vid förhandlingar för pensionärer
måste alltid bli av en i viss mån annan karaktär än för i tjänst
varande arbetstagare. TCO skulle med tillfredsställelse se, örn Eders Kungl.
Maj:! kunde finna en lämplig utväg, varigenom pensionärer, som tillhöra
en organisation av arbetstagare, kunde genom denna organisation beredas
vissa förhandlingsmöjligheter.

Underdånigst

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
RUBEN WAGNSSON.

/ Otto Nordenskiöld.