Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
1
Nr 29.
Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1945 kl. 10 fm.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående visst tillägg till
lagen om viss begränsning av legitimation som tandläkare.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 193 i första kammaren av herrar Arrhén
och Bondeson samt nr 306 i andra kammaren av fröken Andersson m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit ville anhålla, att »Kungl. Majit ville komplettera bestäm
melserna i lagen den 30 juni 1943 om viss begränsning av legitimation son1
tandläkare med bestämmelser liknande dem i den allmänna tjänstepliktslagens
§§ 34, 35 och 36 om möjligheter att erhålla ersättning för direkt av tjänsteplik
ten föranledda kostnader».
Beträffande de skäl som anförts till stöd för detta yrkande får utskottet hänvisa
till motionerna.
över motionerna har utskottet inhämtat yttrande från Svenska landstingsförbundet
och Svenska stadsförbundet. Stadsförbundet har i sitt yttrande för
egen del åberopat ett av förbundets sjukvårdsdelegation avgivet yttrande i
ärendet. Landstingsförbundets och delegationens yttranden äro såsom bilagor
fogade till detta utlåtande.
Lagen den 30 juni 1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som
tandläkare trädde i kraft den 1 oktober 1943 och gäller till och med den 30
september 1946. Enligt 1 § i lagen äger medicinalstyrelsen, där tandläkare
icke äro att tillgå för tjänstgöring inom folktandvården, vid meddelande av
sökt legitimation som tandläkare begränsa legitimationen att avse allenast rätt
att utöva tandläkaryrket såsom innehavare av eller vikarie å tjänst inom sådan
tandvård. Dylik begränsning må dock ej gälla längre än intill dess sökanden
fullgjort tjänstgöring inom folktandvården under ett år. I 2 § stadgas, att
tandläkare, för vilken legitimationen är begränsad efter vad i 1 § sägs, skall
äga att vid uppehållande av tjänst inom folktandvården åtnjuta de förmåner,
som utgå till distriktstandläkare inom det tandvårdsdistrikt, vartill tjänsten hör.
1 den proposition, nr 299, varigenom förslaget till lagen örn viss begränsning
av legitimation som tandläkare framlades för 1943 års riksdag, yttrade före
Bihang
till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 29_30.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
dragande departementschefen, statsrådet Möller, vid remiss av förslag i ämnet
till lagrådet bland annat följande:
Så till vida torde visserligen den föreslagna obligatoriska tjänstgöringen
för nyexaminerade tandläkare kunna sägas sakna förebild, att läget i de fall
då det allmänna tidigare tvångsvis tagit medborgares arbetskraft i anspråk
icke varit analogt med situationen i nu förevarande fall. Men det avgörande
för ställningstagandet till frågan synes mig böra vara, om förslagets genomförande
kan anses oskäligt tynga dem, som drabbas därav.
Vid bedömandet av sistnämnda fråga ligger det nära till hands att anställa
jämförelse med de faktiska förhallandena inom andra yrkesgrupper.
Vad läkarna angår erhålles visserligen legitimation omedelbart efter det
licentiatexamen avlagts. Men även om den nyexaminerades avsikt, är att
ägna sig åt fri yrkesutövning såsom läkare, torde det med hänsyn till konkurrensen
inom yrket numera såsom regel framstå såsom en nödvändig förutsättning
för öppnandet av egen praktik att förvärva ytterligare praktisk
erfarenhet av sjukhustjänstgöring utöver den i examensfordringarna ingående.
Inom juristyrket uppställes merendels krav på tingstjänstgöring jämväl för
anställning i enskild tjänst. Exempel på likartade förhållanden inom andra
yrken torde kunna anföras. Med hänsyn härtill synes tandläkaryrket icke
genom införande av ett obligatoriskt praktikar bliva försatt i en faktiskt ogynnsammare
ställning än åtskilliga andra yrkesgrupper.
Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle de tandläkare, som fullgjorde
praktikåret inom folktandvården, åtnjuta samma löneförmåner som distriktstandläkare
eller i varje fall löneförmåner, ej understigande de i kungörelsen
den 3 juni 1938 angående statsbidrag till folktandvård stadgade minimilönerna
för distriktstandläkare. Avlöningen till distriktstandläkare enligt nämnda kungörelse
utgår med antingen enbart fast lön, som då skall vara lägst 7 800
kronor för år, eller ock fast lön av minst 7 200 kronor för år jämte andel, ej
understigande tio procent, av inflytande taxeavgifter. Något ekonomiskt utnyttjande
av de nyexaminerades arbetskraft ifrågasättes sålunda icke av medicinalstyrelsen.
Jag kan oreserverat giva min anslutning till uppfattningen att
någon åtgärd i sådant syfte ej bör ifrågakomma.
Lagrådet yttrade:
Det remitterade förslaget innebär, att vid sidan av den tjänsteplikt som
kan ifrågakomma jämlikt 1939 års lagstiftning om tjänsteplikt stadgas en särskild
sådan för dem vilka avlägga tandläkarexamen. ^ En dylik lagstiftning,
varigenom en mindre grupp medborgare, utan att förhållandet direkt nödvändigaöres
av det rådande allmänna krisläget, ålägges att utföra arbete i det allmännas
intresse, är naturligen ägnad att väcka betänkligheter av principen
natur. Någon motsvarande anordning lärer heller icke tidigare lia förekommit
i vårt land. Emellertid är det uppenbarligen av största betydelse för*°lkhälsan
att den beslutade folktandvården skall kunna behörigen uppratthallas.
Utredningen i ärendet giver även vid handen att detta önskemål knappast
kan uppnås annorledes än genom åtgärder i förslagets riktning. Den uppkomna
situationen torde också i viss mån stå i samband med de av krig
föranledda förhållandena; dels äro åtskilliga tandläkare inkallade eller eljest
skyldiga att tjänstgöra inom den militära tandvården, dels lärer den okade
köpkraften föranleda att tandläkare anlitas i större utsträckning än under
normala tider. Med hänsyn till dessa omständigheter och då de avlöningsförmåner
som utgå för tjänstgöring vid folktandvården mäste anses forhal
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
3
landevis goda för en nyutexaminerad tandläkare — i allt fall vid jämförelse
med vad andra yrkesgrupper med akademisk utbildning kunna påräkna omedelbart
efter avlagd examen — synes det ej alltför obilligt att tandläkarna, innan
tillfälle gives dem att fritt utöva sitt yrke, nödgas underkasta sig sådan
tjänstgöring under någon kortare tid. En förutsättning härför är naturligen
att, på sätt ock föreslagits, anordningen skall gälla allenast såsom ett provisorium.
I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen tvenne motioner, nr
320 i första kammaren av herr Herlitz och nr 453 i andra kammaren av herrar
Sefve och von Friesen. Motionärerna hemställde, att propositionen måtte avslås.
Andra lagutskottet yttrade i sitt i anledning av propositionen och motionerna
avgivna, av riksdagen godkända utlåtande nr 52, bland annat följande:
Den ifrågasatta begränsningen av legitimationen för tandläkare måste bedömas
såsom ett led i de allmänna strävandena för folkhälsans höjande. Ur
denna synpunkt framstår det såsom ofrånkomligt, att den av statsmakterna
beslutade folktandvården skall kunna behörigen upprätthållas. Svårigheterna
att tillgodose behovet av tandläkare inom folktandvården hava emellertid
på senaste tiden blivit alltmera uppenbara. Den uppkomna situationen
innebär ett verkligt nödläge för folktandvården. Detta nödläge torde för närvarande
knappast kunna undanröjas annat än genom åtgärder i förslagets
riktning. Såsom lagrådet framhållit kan också bristen på tandläkare inom
folktandvården i viss mån sättas i samband med det nuvarande krisläget. De
betänkligheter, som otvivelaktigt kunna resas mot den föreslagna lagstiftningen,
torde förutom på grund av vad nu anförts förlora i bärkraft även
med hänsyn till de för den nyexaminerade tandläkaren goda löneförmåner
som folktandvården erbjuder. Av nu nämnda skäl har utskottet ansett sig
kunna i princip ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet vill emellertid
särskilt starkt understryka vikten av att den föreslagna lagstiftningen
endast blir ett provisorium och att densamma alltså icke bör förnyas, örn
icke trängande behov därav föreligger.
i motionerna ha åberopats 34, 35 och 36 §§ i lagen den 30 december 1939
(nr 934) om tjänsteplikt. 34 § innehåller en bestämmelse örn reseersättning
till tjänstepliktig. Där någon på grund av tjänsteplikt har att tillträda anställning
på ort, belägen mer än tio kilometer från den ort, där den tjänstepliktige
bor eller eljest stadigvarande eller för fullgörande av tjänsteplikt
vistas, skall sålunda i den ordning Konungen föreskriver genom myndighets
försorg beredas honom fri resa från den senare orten till den förra
samt, där restiden överstiger sex timmar, uppehälle därunder. Finnes sannolikt,
alt tjänstepliktig för fullgörande av tjänsteplikt varaktigt kommer att
uppehålla sig å viss ort utom sin hemort, må enligt stadgande i 35 § länsarbetsstyrelsen,
i den mån det prövas skäligt, bevilja ersättning av statsmedel
för kostnad för flyttning av den tjänstepliktiges familj och bohag till
förstnämnda ort (flyttningsersättning till tjänstepliktig). Sådan ersättning
beräknas enligt grunder, som fastställas av Konungen. I 36 § stadgas, att till
tjänstepliktig, för vilken fullgörande av tjänsteplikt medför, att hans arbets
-
4
Andra lagutskottets utlåtande m 29.
inkomst minskas eller att han och hans familj komma att bo på skilda orter,
må i den utsträckning paragrafen närmare angiver utgå bidrag av statsmedel
(utjämningsbidrag till tjänstepliktig). Ersättning för minskning i
arbetsinkomst må utgå med högst det belopp, varmed den tjänstepliktiges
arbetsinkomst under tjänstepliktens fullgörande beräknas understiga vad
han må antagas hava kunnat förtjäna under samma tid i det yrke, som han
närmast före ultagningen till tjänsteplikt utövade. Oavsett örn bidrag utgår
för minskning i arbetsinkomst, må under tid, då fullgörande av allmän
tjänsteplikt medför, att den tjänstepliktige och hans familj bo på skilda
orter, utjämningsbidrag utgå med högst det belopp, varmed levnadskostnaderna
för den tjänstepliktige och familjen kunna beräknas hava ökats till
följd därav. Utjämningsbidrag beviljas av länsarbetsstyrelsen. Konungen
meddelar närmare föreskrifter dels huru inkomstminskning eller levnadskostnadsökning,
som här avses, skall beräknas, dels ock i vad mån utjämningsbidrag
må utgå för sålunda beräknade belopp eller del därav.
De särskilt tillkallade sakkunniga, vilka utarbetade det förslag som låg till
grund för lagen om tjänsteplikt, framhöllo beträffande den föreslagna reseersättningen,
att det vöre naturligt att, därest någon genom tjänsteplikt tvingades
att begiva sig till annan ort, flyttningen skedde utan kostnad för honom
själv. Samma skäl motiverade, att den tjänstepliktige hade berättigat anspråk
på ersättning för överflyttning av familj och bohag till ny vistelseort.
Såvitt denna ersättning anginge måste dock först prövas, örn läget kunde
väntas bliva så varaktigt, att en mera omständlig flyttning vore motiverad.
Även utöver denna reservation hade gjorts den inskränkningen, att ersättning
skulle utgå »i den mån så prövas skäligt». Ersättning torde nämligen i
vissa fall te sig omotiverad, såsom då tjänsteplikten medfört, att vederbörande
kommit i en betydligt bättre löneställning. Stadgandet örn flyttningsersättning
uteslöte icke beviljandet av en reducerad dylik ersättning. -— Beträffande
utjämningsbidraget framhölls, att med förslaget icke tagits ståndpunkt
till frågan, i vad mån tjänstepliktig skulle av statsmedel beredas
ersättning för ekonomisk förlust under tjänsteplikten i form av förlorad
arbetsinkomst eller ökade levnadskostnader genom dubbla hushåll. Härför
angåve förslaget endast vissa huvudgrunder för beräkning av maximibeloppet
för sådan ersättning, medan bestämmandet i övrigt skulle ankomma på
Kungl. Majit. Detaljfrågorna i detta hänseende kunde i varje fall förväntas
komma under riksdagens bedömande i samband med frågan om anslag för
detta ändamål. De sakkunniga förutsatte, att de beräkningar av maximibeloppet,
som i stora drag reglerades i förslaget, gjordes tämligen schematiskt
efter allmänna grunder, som av Kungl. Majit komme att fastställas;
detta tillvägagångssätt borde emellertid givetvis icke utesluta, att dessa normer
frånginges, där det visades, att de faktiska förhållandena gåve ett annat
resultat. Ehuru sålunda de avgörande reglerna om bidragens faktiska be
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
5
lopp icke i förslaget utformats, ville de sakkunniga likväl i korthet omnämna
vissa principer, som vid förslagets utformning förutsatts skola tillämpas i
tilläggsbestämmelserna. Det hade sålunda planerats, att av bidragets maximibelopp
skulle utgå viss procentuell andel, beroende på den standard vederbörande
uppnådde med tillhjälp av inkomsten under tjänsteplikten och
statsbidraget sammanlagda; de sämst ställda inkomsttagarna skulle sålunda
få ersättning fullt ut, medan där inkomsten antingen före eller under tjänsteplikten
varit relativt hög, statsbidraget skulle minskas i större eller mindre
mån. Det syntes även vara på sin plats att härutinnan bereda större förmåner
åt familjeförsörjare än andra liksom att taga hänsyn till i vad mån
vederbörande jämnåriga inkallats till värnpliktstjänstgöring och därigenom
avkrävts betydande ekonomiska offer i jämförelse med den tjänstepliktige.
I den proposition, nr 92, varigenom förslaget till tjänsteplikt framlades
för 1939 års urtima riksdag, anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Forslund, att i fråga örn principerna för utformningen av tillämpningsföreskrifterna
ledning borde sökas i motiveringen till förslaget.
I motionerna har föreslagits, att i lagen den 30 juni 1943 om viss begränsning
av legitimation som tandläkare måtte införas bestämmelser liknande utskottet.
de i 34—36 §§ lagen den 30 december 1939 om tjänsteplikt meddelade stadgandena
örn reseersättning, flyttningsersättning och s. k. utjämningsbidrag
till tjänstepliktig. Vid bedömandet, huruvida fog finnes att tillerkänna dylika
förmåner åt tandläkare som genom 1943 års lag tvungits att tjänstgöra
inom folktandvården, bör till en början beaktas, att dessa nyexaminerade
tandläkare äro berättigade till samma löneförmåner som de ordinarie
distriktstandläkarna. I betraktande av storleken av de löneförmåner tandläkarna
sålunda erhålla äro de i ekonomiskt hänseende avsevärt bättre
ställda än övriga akademiskt utbildade personer, som efter avlagd examen
skola börja sin praktiska yrkesutövning. Redan nu berörda förhållande
utgör enligt utskottets mening ett starkt skäl mot att tandläkarna komma i
åtnjutande av de föreslagna särskilda förmånerna. Avsevärd skillnad föreligger
för övrigt emellan den tjänsteplikt varom stadgas i 1939 års lag och
den tjänstgöring som de nyexaminerade tandläkarna ha att utföra inom folktandvården.
De medborgare som åläggas tjänsteplikt torde i regel inneha fasta
anställningar som de oftast få lämna med kort varsel. Deras löneförmåner
under tjänsteplikten äro ovissa. Tandläkarna komma direkt från examen
till en med hög lön förenad tjänstgöring, som delvis kan sägas ha karaktären
av fortsatt praktisk utbildning och som åtminstone för flertalet tandläkare
kunnat förutses ganska långt i förväg. Utskottet vill även framhålla,
att de förmåner i form av flyttningsersättning och utjämningsbidrag, varom
stadgas i tjänstepliktslagen, äro avsedda att utgå endast örn och i den mån
det befinnes skäligt i enlighet med de närmare bestämmelser Konungen
meddelar. Beträffande utjämningsbidraget uttalades under förarbetena till
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
tjänstepliktslagen, att vid utformningen av dessa tillämpningsföreskrifter
hänsyn skulle tagas till vederbörandes ekonomiska standard.
På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 april 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Wistrand*, Forslund, Olof
Carlsson, Björkman, Hallagård* och Englund*;
från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Cruse*, Holm*, Hedlund i
Rådom*, Witzell*, Lundberg i Uppsala, Andersson i Alfredshem och Osterman.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av fröken Andersson, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för riksdagen
av förslag till sådant tillägg till 1943 års lag om viss begränsning av legitimation
som tandläkare, att tandläkare, vilka på grund av bestämmelserna
i nämnda lag blivit nödsakade att tjänstgöra inom folktandvården, må
kunna komma i åtnjutande av förmåner liknande dem som avses i 34—36 §§
i lagen örn tjänsteplikt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
7
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 7 februari har Utskottet berett Svenska landstingsförbundet
tillfälle att avgiva yttrande över två likalydande motioner, nr 193 i
första kammaren av herrar Arrhén och Bondeson samt nr 306 i andra
kammaren av fröken Andersson m. fl., angående visst tillägg till lagen om
viss begränsning av legitimation som tandläkare. Med anledning härav får
förbundets styrelse anföra följande.
I de föreliggande motionerna föreslås, att de stadganden, som finnas i allmänna
tjänstepliktslagen §§ 34, 35 och 36, jämväl skola göras tillämpliga
å de nyutexaminerade tandläkare, som ålagts obligatorisk tjänstgöring om
ett år inom folktandvården. Detta innebär, att dessa tandläkare skulle beredas
fri resa mellan tjänstgöringsorten och den ort, där de stadigvarande
vistas, att ersättning av statsmedel skall kunna utgå för kostnad för flyttning
av familj och bohag till tjänstgöringsorten samt att, om tandläkaren
och hans familj äro tvungna att bo på olika orter, s. k. utjämningsbidrag
skall kunna utgå.
Vid bedömande av skäligheten av dessa krav måste beaktas, att en avsevärd
principiell skillnad förefinnes mellan den allmänna tjänstepliktslagen
och här ifrågavarande lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare.
Den allmänna tjänstepliktslagen avser att i första hand reglera förhållandena
för medborgare, som under kortare tid, som ej i förväg kan
förutses, åläggas tjänsteplikt i samhällets tjänst. I regel hava dessa fasta
sysselsättningar samt familj. De tandläkare, som här är fråga om, komma
direkt från examen till sådan tjänstgöring inom folktandvården, som närmast
har karaktären av fortsatt praktisk utbildning. Denna tjänstgöring
kan, om man bortser från tandläkare, som utexaminerades omedelbart efter
lagens antagande, förutses långt i förväg, och de kunna ordna sina förhållanden
därefter. De hava icke någon fast sysselsättning och flertalet torde
ännu icke hunnit med att bilda familj. Dessa omständigheter motivera enligt
styrelsens mening, att förevarande grupp icke utan vidare göres delaktig
av de förmåner, som utgå till medborgare vid inkallelse enligt den
allmänna tjänstepliktslagen.
När det gäller att bedöma behovet av de ersättningar, som motionärerna
anse motiverade för de unga tandläkarna, får ej heller förbises, att dessa
för sitt arbete i folktandvården erhålla samma ersättning som de ordinarie
distriktstandläkarna. Detta betyder, att de komma upp i årsinkomster om
12—15 000 kronor per år, d. v. s. inkomster, som andra akademiker uppnå
först efter många års tjänstgöring om än någonsin. Det kan icke bestridas,
att tandläkarna i detta hänseende äro ekonomiskt privilegierade i förhållande
till andra grupper av medborgare med ungefär motsvarande utbildning.
Några särskilt ömmande skäl kunna sålunda icke åberopas för det
av motionärerna framlagda förslaget.
8
Andra lagutskedtets utlåtande nr 29.
Vad angår frågan om fri resa till tjänstgöringsorten föreligga med hänsyn
till ovan berörda förhållanden knappast några skäl för fria resor, då det
här är fråga om tillträdande av en årslång, välavlönad befattning. Vederbörande
befinner sig vid tidpunkten för examens avläggande i Stockholm
och hade under alla förhållanden måst företaga resa till sin hem- eller
tjänstgöringsort, därest icke tjänstgöringen i folktandvården kommit emellan.
Härtill kommer att tandläkarna ha möjlighet att, inom ramen för
lediga befattningar, själva välja tjänstgöringsort. Samma gäller enligt styrelsens
mening den ifrågasatta flyttningsersättningen. De nya tandläkare,
det här är fråga om, torde endast i undantagsfall ha bildat familj och med
hänsyn till de goda inkomster, som kunna påräknas under tjänstgöringen
i folktandvården, synes det icke oberättigat att de, i likhet med de ordinarie
distriktstandläkarna, själva få vidkännas eventuella flyttningskostnader. Av
samma skäl synes s. k. utjämningsbidrag ej heller kunna ifrågasättas.
Styrelsen anser sålunda, att någon ändring av nu ifrågavarande lag i den
riktning motionärerna föreslagit, ej är påkallad.
Stockholm den 7 mars 1945.
För Svenska landstingsförbundets styrelse:
ERIK FAST.
/ Ivar Dahlgren.
Bilaga B.
Till Svenska stadsförbundets styrelse.
Sedan till stadsförbundets sjukvårdsdelegation för yttrande remitterats
motionen i riksdagens Första Kammare, nr 193/1945, angående tillägg till
lagen om viss begränsning av legitimation som tandläkare, får sjukvårdsdelegationen
anföra följande.
Sjukvårdsdelegationen vill för sin del erinra om att delegationen i sitt
remissyttrande den 30 december 1942 över medicinalstyrelsens då föreliggande
förslag till begränsning av tandläkarnas legitimation ställde sig tveksam
till lämpligheten av en obligatorisk tjänstgöring i folktandvården av
nyexaminerade tandläkare bland annat med hänsyn till den sociala tandvårdens
renommé. En obligatorisk tjänstgöring borde ej tillgripas annat
än som ett provisorium. Det primära botemedlet och den enda i längden
effektiva hjälpen mot tandläkarbristen vore en utökning av antalet platser
vid utbildningsanstalterna för tandläkare. Sjukvårdsdelegationen får ånyo
understryka dessa synpunkter och framhålla nödvändigheten av en utökning
av antalet tandläkarelever. Först vid en ökad tillgång på tandläkare
är den allmänna tandvården genomförbar.
De förmåner, som erbjudas de nyexaminerade tandläkarna vid deras
obligatoriska tjänstgöring i folktandvården, äro desamma, som distrikts
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
9
tandläkarna i allmänhet erhålla. Inkomstläget torde vara runt 12 000 kronor
per år. I förhållande till vad som bjudes vid den första tjänstgöringen
inom andra »lärda yrken», synes det helt obefogat rikta någon invändning
mot själva lönesättningen, må vara att tandläkarna i den fria marknaden
kunna komma upp i ett högre inkomstläge. Billighetsskäl torde därför näppeligen
kunna åberopas för en kompensation för »mistade förmåner».
Vid en tjänstgöring jämlikt den allmänna tjänstepliktslagen är det däremot
synnerligen ovisst med löneförmånerna. Här torde finnas ett verkligt
behov av ett utjämningsbidrag. Detta är emellertid, som framgår av den
föregående redogörelsen, maximerat, så att bidraget jämte inkomsten ej får
överstiga »normalinkomsten» i samma yrke.
Med hänsyn till löneförmånerna vid den obligatoriska tjänstgöringen är
det enligt delegationens uppfattning uteslutet med ett särskilt utjämningsbidrag.
Vid bedömandet av frågan om särskilda rese- och flyttningsbidrag må
erinras örn att tjänstgöringen i folktandvården omfattar högst ett år. Avsikten
har också varit, att tjänstgöringen skall förläggas till en och samma
ort under hela denna tid. Vidare sätter den in på ett stadium, innan den
nyexaminerade tandläkaren startat en egen rörelse. Den tjänstgöring, som
kan komma i fråga enligt den allmänna tjänstepliktslagen, är däremot såväl
till tidrymd som till förläggningsplats synnerligen oviss och kan komma i
fråga när som helst oberoende av den tjänstepliktiges ålder. På dessa grunder
äro rese- och flyttningsbidrag motiverade, vilket näppeligen kan anses
vara fallet i fråga om tandläkarna.
Sjukvårdsdelegationen får slutligen framhålla, att skulle de av motionärerna
föreslagna ersättningarna utgå, bleve följden den, att sådana bidrag
rättvisligen få tilldelas all personal inom folktandvården. Till en sådan utveckling
kan sjukvårdsdelegationen icke medverka.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får sjukvårdsdelegationen föreslå,
att den föreliggande motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda.
Göteborg den 26 mars 1945.
Å sjukvårdsdelegationens vägnar
IVAR ÖMAN.
/ Stig Radhe.