Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 11 april 1945 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 11 september 1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt,
m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion.

Genom en den 16 februari 1945 dagtecknad proposition, nr 88, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

1) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 (nr 506) om
förenings- och förhandlingsrätt.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 11 september 1936 örn föreningsoch
förhandlingsrätt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Denna lag---underkastade ämbetsmannaansvar.

Såsom arbetstagare skall vid tillämpningen av denna lag även anses den
som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans
räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen
samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren; och skall den för vars
räkning arbetet utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling

i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse se SFS 1936: 507.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 27.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

1 §•

För vart — — -— äga tillämpning.

Därest så —- •—- — särskild förlikningsman.

Såsom arbetare skall vid tillämpningen av denna lag även anses den som,
utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning
och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma
art som en arbetares till arbetsgivaren; och skall den för vars räkning arbetet
utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3) Lag

angående ändrad lydelse av lagen den 28 maj 1920 (nr 248) om särskilda

skiljedomare i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att första stycket av lagen den 28 maj 1920 om
särskilda skiljedomare i arbetstvister skall erhålla följande ändrade lydelse:

Konungen äger, i mån av behov, efter framställning av kommuner eller
eljest, förordna särskilda personer att på anmodan av parter var för sig avgöra
arbetstvister, som av parterna hänskjutits till skiljedom, eller på anmodan
av parter eller av dem valda skiljemän såsom opartiska ordförande
i skiljenämnder deltaga i dylika tvisters slitande. Såsom arbetstvist skall
härvid även anses tvist mellan parter som avses i 1 § tredje stycket lagen
örn medling i arbetstvister. Förordnanden, som nyss nämnts, meddelas på
viss tid, högst två år i sänder.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253) om

kollektivavtal.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1928 om kollektivavta]
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Avtal mellan---ock gällande.

Såsom arbetare skall vid tillämpningen av denna lag även anses den som,
utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning
och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma

Andry lagutskottets utlåtande nr 27.

3

art som en arbetares till arbetsgivaren; och skall den för vars räkning arbetet
utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen.

Beträffande kollektivavtal---lag stadgas.

Bestämmelser i---deras medlemmar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

5) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om

arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

För upptagande---i Stockholm.

Om skyldighet — — — särskilt stadgat.

Såsom arbetare skall vid tillämpningen av denna lag även anses den som,
utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning
och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma
art som en arbetares till arbetsgivaren; och skall den för vars räkning arbetet
utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma väckt motion, nr 474 i andra kammaren av herr
von Friesen m. fl., vari yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om vidtagande av sådana åtgärder att även vid tillämpningen
av semesterlagen den skall anses som arbetstagare vilken, utan att
anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid
till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en
arbetstagares till arbetsgivaren.

Beträffande de skäl, som utöver vad nedan anföres åberopats till stöd för
de genom propositionen framlagda förslagen, ävensom i fråga örn de skäl
motionärerna andraga till stöd för sitt yrkande, får utskottet hänvisa till
propositionen och motionen.

1 Senaste lydelse se SFS 1936: 508.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Inledning.

Enligt 65 § av 1914 års lag om kommission, handelsagentm'' och handelsresande
— i det följande benämnd kommissionslagen — förstås med handelsagent
den, som åtagit sig uppdrag att för annans räkning verka för
avsättning av varor genom att upptaga köpeanbud till huvudmannen eller
att i dennes namn sluta försäljningsavtal, och som icke är anställd i huvudmannens
tjänst utan driver verksamhet såsom självständig yrkesidkare med
eget kontor eller annan egen lokal för sin rörelse, dit meddelanden angående
denna kunna sändas. Enligt 85 § kommissionslagen förstås med handelsresande
den, som åtagit sig uppdrag att för en köpmans räkning resa från
ort till annan och därvid, genom upptagande av köpeanbud till huvudmannen
eller slutande av försäljningsavtal i dennes namn, verka för avsättning
av varor, som icke medföras å resan. För handelsresande, som äro anställda
i huvudmannens tjänst, äro bestämmelser om rättsförhållandet mellan
huvudmannen och handelsresanden givna i 86 §, medan motsvarande
bestämmelser för handelsresande, som icke äro anställda i huvudmannens
tjänst, meddelas i 87 §. För att särskilja de båda slagen av handelsresande
plägar, något oegentligt, användas för de förra benämningen fasta resande
och för de senare benämningen provisionsresande. Slutligen kan nämnas att
i 93 § av lagen regler givas angående s. k. platsförsäljare, varmed förstås
den som åtagit sig uppdrag att för en köpmans räkning inom den ort, där
denne driver sin rörelse, besöka kunder och därvid, på samma sätt som en
handelsresande, verka för avsättning av varor som icke medföras. Är platsförsäljaren
anställd i huvudmannens tjänst skall 86 § tillämpas på honom;
är så ej fallet gäller 87 § för honom.

I skrivelse den 11 december 1938 till chefen för socialdepartementet hemställde
bensindistributörers riksförbund antingen om sådan ändring av förenings-
och förhandlingsrättslagen, att den bleve gällande även för handelsagenter
i förhållande till deras huvudmän, eller örn en särskild förhandlingslagstiftning
för »den kategori anställda, som med stöd av otydlighet i
lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande kunna göras till
självständiga företagare». Till stöd för denna hemställan hänvisade förbundet
bland annat till en av arbetsdomstolen tidigare under samma år meddelad
dom (nr 112), i vilken förklarades, att förbundets medlemmar i allmänhet
icke vore att anse som arbetstagare.

Vidare har föreningen Sveriges aktiva handelsresande i skrivelse den 4
juli 1939 hos chefen för socialdepartementet hemställt om sådan ändring i
gällande lagstiftning att jämväl de handelsresande, vilka enligt kommissionslagen
äro att anse såsom självständiga yrkesidkare, erhölle föreningsoch
förhandlingsrätt i förhållande till sina huvudmän.

Den 29 augusti 1941 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att verkställa
utredning av spörsmålet om erforderliga åtgärder för ernående av rättslig

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

5

likställighet i olika hänseenden mellan handelsagenter och sådana handelsresande,
som avses i 87 § kommissionslagen, å ena, samt arbetstagare, å
andra sidan, ävensom att till Kungl. Majit avgiva de förslag, till vilka utredningen
kunde giva anledning. Vidare överlämnades den 29 februari
1944, för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande, till socialstyrelsen
en av föreningen Sveriges aktiva handelsresande till Kungl. Majit ingiven
framställning om viss reglering av handelsresandenas semesterrättsliga
förhållanden.

Till fullgörande av ifrågavarande uppdrag har socialstyrelsen med skrivelse
den 15 maj 1944 överlämnat utredning, utmynnande i förslag till lagstiftningsåtgärder
inom området för den s. k. arbetsfredslagstiftningen.

Arbetstagarbegreppet.

Att handelsagenter, provisionsresande och vissa andra jämförliga yrkesutövare
även i sådana fall, då de intaga en mera beroende ställning gentemot
sina huvudmän, icke befunnits äga rätt till åtskilliga sociala förmåner, som
tillkomma arbetstagare, beror ytterst därpå, att nämnda yrkesutövare ansetts
vara självständiga företagare. Här må därför till en början göras några allmänna
anmärkningar angående användningen av begreppet arbetstagare i
svensk lagstiftning.

Beteckningen arbetare eller arbetstagare har brukats i en mångfald lagar,
särskilt givetvis på sociallagstiftningens område. Ett närmare angivande
av begreppets innebörd förekommer emellertid endast i några få lagar. Sålunda
utsäges i 1912 års lag om arbetarskydd (2 §) att med arbetare förstås
envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till
denne vara att anse såsom självständig företagare. Samma definition återfinnes
i 1937 års skogshärbärgeslag (1 §). Även 1916 års lag om försäkring
för olycksfall i arbete (2 §) upptager en i huvudsak likartad begreppsbestämning.
Övriga lagar med socialpolitisk innebörd — alltså även de förut
omnämnda lagarna som ingå i den s. k. arbetsfredslagstiftningen — sakna
varje definition av arbetstagarbegreppet. 17 kap. 4 § handelsbanken, som
innehåller bestämmelser om förmånsrätt i konkurs för bl. a. arbetare tillkommande
lönefordringar, upptager icke heller någon sådan begreppsbestämning.

Arbetstagarbegreppet har icke fullt samma innebörd i de olika lagarna av
ifrågavarande slag. Till att börja med märkes att i en del av lagarna vissa
avvikelser från vad som eljest skolat gälla gjorts i själva lagtexten. I flera
lagar ha sålunda vissa grupper arbetstagare undantagits från lagarnas tilllämpning.
Exempel finnas även på en i lagtexten gjord utvidgning av det
däri angivna begreppet. Enligt olycksfallsförsäkringslagen — vilken visserligen
enligt den däri givna huvudregeln endast avser arbetare, som mot avlöning
användes till arbete varom i lagen är fråga — skall sålunda såsom

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

arbetare även anses den som för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning
utför dylikt arbete.

Vidare är att märka att begreppet arbetare eller arbetstagare i och för sig
tolkats på ett något skiftande sätt av de olika myndigheter som haft att
tillämpa de särskilda lagarna. Att så blivit fallet synes i viss mån sammanhänga
med att det i vårt land icke finnes någon allmän lagstiftning som
reglerar arbetsavtalet. Myndigheterna ha ofta icke heller haft någon säkrare
ledning av tillgängliga lagmotiv för tolkningen av arbetstagarbegreppet.
För att erhålla en riktig föreställning örn innebörden av nämnda begrepp
måste man därför göra sig reda för den praxis som utbildats hos de lagtillämpande
myndigheterna.

Socialstyrelsens utredning.

Vad beträffar frågan vilka yrkesgrupper som beröras av
utredningen förklarar socialstyrelsen i sin utredning, att styrelsen ansåge
att det i första hand ålåge styrelsen att överväga, huruvida önskemålet
att tillförsäkra handelsagenter och sådana handelsresande, som avsåges i
87 § kommission slagen, rättslig likställighet i olika hänseenden med arbetstagare
skäligen borde och lämpligen kunde tillgodoses genom lagstiftning.
Styrelsen ansåge sig böra ägna uppmärksamhet även åt andra uppdragstagare
än handelsagenter och handelsresande. Det borde nämligen icke
ifrågakomma att giva sistnämnda båda yrkesgrupper en privilegierad ställning,
utan även andra kategorier uppdragstagare borde kunna få samma rättigheter,
om de intoge en liknande beroende ställning. Det torde framför allt
vara nedan angivna yrkesgrupper, som skulle kunna komma i åtanke i förevarande
avseende:

1) Handelsagenter samt sådana handelsresande och platsförsäljare, som
icke äro anställda i huvudmannens tjänst. Hit höra bensinstalionsföreståndare
samt försäljare av jordbruksmaskiner, symaskiner, dammsugare, golvbonare,
radioapparater, böcker m. m.

2) Försäkringsagenter, annonsombud och inkasserare, som icke äro anställda
i huvudmannens tjänst.

3) Vissa utkörare av bröd, charkuterivaror, läskedrycker m. m., som använda
egna hästar eller egna bilar.

4) S. k. smååkare, d. v. s. häst- eller lastbilägare, som själva verkställa
körslor för byggen, väg- och gatuarbeten m. m.

5) Småbrukare m. fl., som med egna hästar eller bilar verkställa skogskörsler
eller körslor för vägarbeten.

6) Underentreprenörer vid vissa byggnads-, diknings- och vägarbeten.

7) Stenhuggare, som verkställa uttagning av sten i egna eller av dem
själva arrenderade berg.

8) Restaurangmusiker (kapellmästare med eget kapell).

Den gjorda uppräkningen gjorde icke anspråk på att vara fullständig. På
grund av näringslivets växlande förhållanden syntes det icke vara möjligt

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

7

att uttömmande angiva, vilka yrkesgrupper som kunde beröras av utredningen.
Socialstyrelsen hade icke heller genom ovanstående uppräkning velat
taga ståndpunkt till frågan, huruvida samtliga nämnda yrkesgrupper med
säkerhet inneslöte medlemmar, å vilka den av styrelsen föreslagna lagstiftningen
kunde bliva tillämplig. Syftet med uppräkningen hade blott varit
att angiva, inom vilka yrkesgrupper de åsyftade uppdragstagarna sannolikt
vore att finna.

Vidkommande princip spörsmålet om rättslig likställighet
mellan arbetstagare och vissa uppdragstagare
anför socialstyrelsen till en början följande.

Genom en omfattande och mångsidig lagstiftning på det socialpolitiska
området ha statsmakterna sökt trygga och förbättra de mindre bemedlade
medborgarnas levnadsförhållanden. Till en början och i viss mån även i
fortsättningen ha dessa strävanden — bortsett från fattigvård och vissa
andra helt allmängiltiga hjälp- och understödsformer — i främsta rummet
varit inriktade på att tillgodose kroppsarbetares och med dem likställda
arbetstagares intressen. Exempel härpå lämna den egentliga arbetarskyddslagstiftningen,
som väsentligen har till ändamål att bereda arbetarna skydd
mot olycksfall och ohälsa i arbetet, samt lagarna örn försäkring för olycksfall
i arbete och för vissa yrkessjukdomar, vilka lagar syfta till att någorlunda
säkerställa arbetarna mot de ekonomiska följderna av dylika olycksfall
och fall av ohälsa. Jämväl lagarna om medling i arbetstvister och örn
kollektivavtal synas lia enahanda inriktning. Under de senaste åren har
emellertid en viss förändring gjort sig märkbar. I stället för att såsom förut
beteckna parterna i arbetsförhållandet »arbetsgivare» och »arbetare» har
man övergått till benämningarna »arbetsgivare» och »arbetstagare» — detta
tydligtvis för att under den sistnämnda beteckningen jämväl inbegripa »anställda».
d. v. s. butiks- och kontorsbiträden, arbetsledare och tjänstemän
m. fl. Beträffande förenings- och förhandlingsrättslagen — vari berörda,
ändrade terminologi först torde lia kommit till användning — framhöll
kommittén angående privatanställda i sin motivering, att den »ansett sig
böra taga särskild hänsyn till att de grupper av privatanställda, vilkas rätt i
fråga om förenings- och förhandlingsrätten ännu icke blivit faktiskt erkänd
från arbetsgivarsidan, äga ett starkt intresse av att med lagstiftningens
hjälp erhålla samma rätt, som de stora arbetarorganisationerna på egen
hand förskaffat sig». Statsmakterna torde sålunda kunna sägas ha utsträckt
sina socialpolitiska omsorger till alla grupper av arbetstagare.

Ett tillgodoseende av den i utredningsuppdraget åsyftade rättsliga likställigheten
skulle i större eller mindre omfattning utsträcka den socialpolitiska
lagstiftningens tillämpning till att avse jämväl beroende uppdragstagare,
vilka juridiskt sett icke kunna betraktas som arbetstagare. Huruvida bärande
skäl förefinnas för en dylik utsträckning torde icke med hänsyn till de olika
lagarnas skilda syften låta sig generellt bedöma. För att träffa avgörande
i detta avseende synes man vara nödsakad att pröva varje särskild lag.

Socialstyrelsen övergår härefter till att undersöka huruvida arbetstagarbegreppet
bör utvidgas i vad avser särskilt angivna
lagar med socialpolitisk innebörd.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Förenings- och förhcmdlingsrättslagen blir därvid först föremål för
socialstyrelsens överväganden. Styrelsen anser att flera skäl tala för att
även vissa uppdragstagare tillerkännas förenings- och förhandlingsrätt enligt
nämnda lag samt anför härom bl. a. följande.

En av den moderna socialpolitikens viktigaste uppgifter är att söka förebygga
och utjämna intressemotsättningar mellan olika grupper i samhället,
och såsom ett medel härför har förhandlingsväsendet ansetts betydelsefullt.
Detta har nått en särskilt stor omfattning i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare och är på detta område delvis reglerat i lag. Men
även vid meningsskiljaktigheter mellan andra grupper av medborgare,
exempelvis mellan torpare och jordägare, lasttrafikbilägare och vägstyrelser
samt skogskörare och skogsägare, har staten genom sina organ i enstaka
fall ingripit i utjämnande syfte. En särskild medlingslagsliftning har vidare
tillkommit för tvister mellan fastighetsägare och hyresgäster. En tydlig tendens
till utvidgning av området för statliga ingripanden i fråga örn förhandlingsväsendet
kan således spåras.

Vissa av de uppdragstagare, varom i utredningen är fråga, ha varit i tillfälle
att organlsationsmässigt föra förhandlingar med sina huvudmän,
fastän dessa icke haft någon lagstadgad förhandlingsskyldighet. Såväl Husqvarna
vapenfabriks aktiebolags depotbolag och Singer co. symaskins
aktiebolag ha sålunda fört förhandlingar med sym ask i n sa gen tern a s organisation,
syftande till att reglera förhållandet mellan agenterna och huvudmännen.
Handelsresandenas sammanslutningar, vilka visserligen omfatta
även fasta resande, ha likaledes av motsidans representativa organisationer
erkänts såsom förhandlingsparter. Förhandlingsväsendets betydelse har sålunda
insetts icke blott av statsmakterna och av de berörda uppdragstagarna
utan även av vissa organisationer på uppdragsgivarsidan. En utvidgning
av den lagstadgade förenings- och förhandlingsrätten skulle därför
i viss mån stå i överensstämmelse med tendenser, som klart framträtt.

Organisationsväsendet intager en framträdande plats i nutidens samhällsliv.
På ett stort antal områden träffas kollektiva uppgörelser, och även vid
förhandlingar mellan enstaka parter söker den enskilde ofta stöd hos den
organisation han tillhör. Det är för övrigt icke blott på arbetsmarknaden
utan även på andra områden av det ekonomiska livet, som sammanslutnings-
och enhetssträvanden gjort sig gällande.

Någon allmän lagstiftning angående föreningsrättens okränkbarhet eller
om skyldighet för part att förhandla med motpartens organisation finnes
icke. Det har icke heller framträtt något starkare behov av eller allmännare
önskemål örn en dylik lagstiftning. Med hänsyn härtill synes det befogat
att begränsa den förda diskussionen till uppdragstagare, vilkas ställning
synes likartad med arbetstagares.

Erfarenheten har givit vid handen, att dylika uppdragstagare i allmänhet
ha svårigheter att uppnå medinflytande vid fastställandet av för dem gällande
arbetsvillkor. Arten av deras verksamhet torde i regel leda til! att de
arbeta var för sig, och detta förhållande är givetvis ägnat att försvåra deras
fackliga organisering. Anslutningen till befintliga organisationer lär även
få anses relativt begränsad. Verksamhetens art erbjuder ej heller stora möjligheter
för effektiva stridsåtgärder. Strejker torde sålunda sällan med
framgång kunna genomföras, då användbara ersättare vanligen stå att
finna och knappast kunna hindras att träda i verksamhet. Försäljningsverk -

Andra lagutskotlets utlåtande nr 27.

9

samhet torde också kunna i större eller mindre omfattning omläggas t. ex.
till att bedrivas genom annonsering eller korrespondens. För övrigt lära
ifrågavarande uppdragstagares organisationer ej ha lagt upp några strejkfonder.
Verksam blockad av en firmas varor torde blott med svårighet
kunna åvägabringas. Uppdragstagarnas ställning är i nu förevarande avseenden
lika svag som arbetstagarnas tidigare var. En sådan ordning kan
icke anses tillfredsställande ur samhällets synpunkt. För att uppdragstagarna
skola kunna uppnå en starkare ställning synes det nödvändigt, att
de i större utsträckning uppträda organisationsmässigt. Deras föreningsoch
förhandlingsrätt har likväl mött motstånd, låt vara att den erkänts av
vissa kategorier huvudmän.

Vid angivna förhållanden finner socialstyrelsen skäl föreligga att utvidga
lagstiftningen örn förenings- och förhandlingsrätt till att även omfatta nu
ifrågavarande uppdragstagare. En sådan utvidgning måste enligt styrelsens
mening anses stå i överensstämmelse med grunderna för lagen i fråga.

I samband härmed behandlar socialstyrelsen frågan örn gränsdragningen
mellan de uppdragstagare, vilka böra erhålla förenings- och förhandlingsrätt
på grund av sin med arbetstagare likartade ställning, och övriga uppdragstagare.
Styrelsen avvisar därvid möjligheten att spjälka upp uppdragstagarna
i två grupper efter deras allmänna sociala och ekonomiska
ställning. Icke heller anser styrelsen att gränsen kan dragas efter det antal
huvudmän för vars räkning uppdragstagarna äro verksamma. Skiljelinjen
skulle då närmast bestämmas på det sättet, att en uppdragstagare, som företrädde
en enda huvudman, skulle betraktas som likställd med arbetstagare,
medan den, som vore verksam för flera uppdragsgivares räkning, skulle
anses intaga en mera självständig ställning. Olika uppdragstagare vore överhuvud
taget verksamma under så skiftande förhållanden, att något tillfredsställande
resultat aldrig kunde uppnås, örn gränsen droges med hänsyn
tagen blott till något visst moment i avtalet eller någon viss faktiskt föreliggande
omständighet, som på förhand angivits. Avgörande syntes i stället
böra vara den helhetsbild, som erhölles av samtliga föreliggande omständigheter.
Under sådana förhållanden kunde gränsdragningen endast göras på
grundval av en skälighetsprövning. Härom anför styrelsen följande.

Utgångspunkten för skälighetsprövningen synes böra vara arten och graden
av det beroende, vari vederbörande uppdragstagare stå till sina huvudmän.
Det är påfallande, att vissa uppdragstagare icke äro så fria som självständiga
företagare i allmänhet. Deras handlingsfrihet är i flera fall mera
beskuren på grund av innehållet i avtalen med huvudmännen. Erinras må
om bensinstationsföreståndarna, vilka genom olika bestämmelser i kontrakten
och därtill sig anslutande instruktioner äro i avseende å försäljningens
bedrivande, redovisningen, ordningen å bensinstationen och förhållandet
till de å stationen anställda biträdena i hög grad bundna i sitt handlande
och underkastade en sådan inspektion, som icke är vanlig beträffande självständiga
företagare i allmänhet. En liknande bundenhet förekommer för
sy maskinsågen lernas del. Enligt upprättade avtal och instruktioner skola
dessa bland annat ställa sig till efterrättelse de särskilda anvisningar, som

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

lämnas av firmorna eller dessas kontrollörer. Då en bundenhet av denna
typ föreligger, torde det i allmänhet vara skäligt att likställa vederbörande
uppdragstagare med arbetstagare. Det bör framhållas, att den omständigheten,
att en uppdragstagares frihet på visst sätt beskurits i fråga om prissättning,
kreditgivning och dylikt, icke torde kunna tillmätas någon avgörande
betydelse i detta sammanhang. En sådan bundenhet förekommer
även i förhållandet mellan fristående företag. Till förhindrande av osund
konkurrens uppställas nämligen ofta av vederbörande fabrikanter försäljnings-
och kreditvillkor, vilka måste iakttagas av de affärsmän, som sälja
deras tillverkningar. En bundenhet av detta slag förlänar icke uppdragstagarna
en ställning, som är jämförbar med arbetstagares. Detta kan däremot
vara fallet med av huvudman utfärdade föreskrifter angående kontroll
från huvudmannens sida, anställandet av biträden, skötseln av och ordningen
inom uppdragstagarnas företag, dessas öppethållande och därmed
jämförliga förhållanden. Hänsyn bör emellertid tagas icke blott till avtalets
rättsliga innehåll utan även till det sätt, varpå detsamma tillämpas, och till
de faktiska omständigheter, under vilka arbetet utföres. Vederbörandes
sociala och ekonomiska ställning bör också spela en viss roll. Det synes
vidare böra tillmätas betydelse, om uppdragstagarna själva betrakta sig som
likställda med arbetstagare och givit denna sin uppfattning till känna genom
anslutning till en efter fackliga principer uppbyggd organisation.

Socialstyrelsens slutsats blir att gränsen icke torde kunna bestämmas på
annat sätt än att förenings- och förhandlingsrätt tillerkännes uppdragstagare
i de fall, då uppdragstagarna intaga en så beroende ställning gentemot
uppdragsgivarna, att förhållandet mellan parterna är väsentligen likartat
med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Socialstyrelsen gör härpå de övriga i den s. k. arbetsfredslagstiftningen
ingående lagarna till föremål för granskning i förevarande avseende och
finner att även därvidlag en liknande utvidgning av arbetstagarbegreppet
bör äga rum. Till motivering av denna sin uppfattning anför socialstyrelsen
i huvudsak följande.

Lagen om medling i arbetstvister. De organisationer av beroende uppdragstagare,
som bildats, ha i regel utformat sin ideologi och taktik efter
mönster från fackföreningsrörelsen, och de hämta ofta uppslagen till sina
yrkanden från kollektivavtalen. Speciella problem möta visserligen, då ersättningen
utgår i form av provision, men liknande specialproblem finnas
även för olika grupper av arbetstagare. I stort sett äro de beroende uppdragstagarnas
intressen och problem desamma som arbetstagarnas. Under
sådana förhållanden synes det riktigt, att de få samma förhandlingsmöjligheter
som arbetstagare. De böra ha samma rätt att välja mellan olika
förhandlingsformer. Såväl lagen örn förenings- och förhandlingsrätt i dess
helhet som lagen örn medling i arbetstvister synes därför, i en eller annan
form, böra göras tillämplig jämväl å förhållandet mellan beroende uppdragstagare
och deras huvudmän. Dessas inbördes tvister och vanliga arbetstvister
äro nära besläktade med varandra. Förlikningsmännen ha för
övrigt redan i vissa fall, då invändning angående deras behörighet ej gjorts,
med framgång medlat i tvister mellan uppdragsgivare och uppdragstagare.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

11

Lagen om särskilda skiljedomare i arbetstvister. Även om de av Kungl.
Majit jämlikt nämnda lag utsedda särskilda skiljedomarna endast i ringa
utsträckning anlitats, synes det dock lämpligt att i detta sammanhang utvidga
deras verksamhetsområde till att även avse tvister mellan sådana uppdragstagare
och uppdragsgivare, vilkas förhållande till varandra, på grund
av de förras beroende ställning, är väsentligen likartat med förhållandet mellan
arbetstagare och arbetsgivare.

Lagen örn kollektivavtal. Då beroende uppdragstagare tillerkännas förenings-
och förhandlingsrätt och offentlig medling äger rum mellan dem
och deras huvudmän kan det förutses, att i flera fall kollektiva uppgörelser
komma att träffas. Det synes därför vara skäl att utsträcka kollektivavtalslagens
tillämpningsområde på samma sätt som föreslagits beträffande förenings-
och förhandlingsrättslagen. Uppdragsgivare och sådana uppdragstagare,
vilkas ställning är väsentligen likartad med arbetstagares, skulle då
komma in under lagen. Deras kollektiva uppgörelser skulle vara underkastade
lagens formföreskrifter, och parterna skulle bliva förhindrade att vidtaga
stridsåtgärder i de fall, då detta är förbjudet enligt 4 § kollektivavtalslagen.
En sådan fredsförpliktelse synes befogad, då samhället ger sitt stöd
åt organisationsmässiga uppgörelser mellan parterna.

Lagen örn arbetsdomstol. Då kollektiva uppgörelser mellan uppdragsgivare
och beroende uppdragstagare föras in under kollektivavtalslagen, böra
även tvister angående dylika uppgörelser behandlas av arbetsdomstolen.

1938 års semesterlag göres även till föremål för socialstyrelsens uppmärksamhet.
Grundtanken i nämnda lag är, att en arbetstagare skall erhålla två
veckors semester årligen. Inom vissa verksamhetsområden utgår emellertid,
med hänsyn till arbetsförhållandenas natur, ingen semester utan blott semesterlön.
Sålunda stadgas i 9 § semesterlagen, att arbetstagare, som utför
arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, icke är
berättigad till semester utan endast till semesterlön. Till frågan om en eventuell
utvidgning av arbetstagarbegreppet i semesterlagen anför socialstyrelsen: Till

stöd för tanken att också beroende uppdragstagare skulle tillerkännas
semesterrätt kan anföras att, då dessa arbeta under i stort sett samma förhållanden
som arbetstagare, de även böra komma i åtnjutande av samma
förmåner. De få i ett stort antal fall anses ha samma behov av rekreation
som arbetstagare och synas då med samma rätt kunna framställa anspråk
på semester. Även örn elen ekonomiska ställningen växlar för olika grupper
uppdragstagare, måste dock ett mycket betydande antal sådana anses vara
i behov av semesterlön för att de skola lia möjlighet att låta sitt arbete ligga
nere någon tid eller anskaffa vikarie. Vissa sociala skäl tala således för att
beroende uppdragstagare böra tillerkännas semesterrätt.

Socialstyrelsen anmärker emellertid, att nu ifrågavarande uppdragstagare
i flertalet fall utförde sitt arbete under sådana förhållanden, att det ej kunde
anses tillkomma uppdragsgivarna att vaka över arbetets anordnande. Därest
semesterlagen skulle göras tillämplig å sådana uppdragstagare, skulle dessa
således i allmänhet, enligt 9 § i lagen, endast erhålla semesterlön. Det torde

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

icke vara lämpligt att i detta sammanhang taga ställning till principfrågan
örn utsträckning av semesterrätten till ytterligare områden, inom vilka den
medgivna rätten skulle få allenast ekonomisk betydelse. Med hänsyn härtill
syntes en utvidgning av semesterrätten till ifrågavarande uppdragstagare
tillsvidare böra anstå. Styrelsen fortsätter:

Såsom ovan framhållits måste det till stor del bliva en skälighetsprövning,
när det gäller att avgöra, vilka uppdragstagare som på grund av sin beroende
ställning böra likställas med arbetstagare. Gränserna mellan semesterberättigade
och icke semesterber ätti gade uppdragstagare skulle därigenom
bliva svävande. Frånvaron av skarpa gränser skulle leda till ett stort antal
tvister.

Det bör vidare framhållas, att det kunde bliva vissa svårigheter att undvika
dualism mellan de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen, om
semesterrätten gjordes beroende av en skälighetsprövning, som skulle göras
av flera myndigheter.

Vid ett vägande av skälen för och emot en utsträckning av den lagstadgade
semesterrätten till att även omfatta beroende uppdragstagare finner
socialstyrelsen, att så starka skäl tala emot en sådan utsträckning, att det
icke för närvarande bör ifrågakomma att giva beroende uppdragstagare lagstadgad
rätt till semester. Det synes tills vidare böra överlämnas åt parterna
att genom sina organisationer söka nå fram till en lösning av spörsmålet.
En sådan lösning förhandlingsvägen underlättas, om de beroende
uppdragstagarnas organisationer tillerkännas förenings- och förhandlingsrätt
i enlighet med socialstyrelsens förslag.

Socialstyrelsen tillägger att sedan erfarenheter vunnits på denna väg, det
eventuellt senare kunde visa sig lämpligt, att statsmakterna ingrepe med
lagstiftning på området.

I socialstyrelsens utredning göras även andra lagar av socialpolitisk innebörd
ävensom 17 kap. 4 § handelsbaden till föremål för övervägande i förevarande
avseende. Socialstyrelsen har dock icke ansett sig böra föreslå, att
beroende uppdragstagare likställas med arbetstagare vid tillämpningen av
nämnda författningar.

Vad beträffar formen för den föreslagna lagstiftningen
påpekar socialstyrelsen att det, lagtekniskt sett, finnes olika huvudvägar att
välja mellan.

Styrelsen framhåller sålunda att en möjlighet vore, att lagarna gjordes
tillämpliga förutom å arbetstagare även å medlemmarna i sådana organisationer,
vilka av viss myndighet godkänts som organisationer av beroende
uppdragstagare. En sådan konstruktion hade karaktären av en licenslagstiftning,
som icke medförde någon generell utvidgning av lagarnas tillämpningsområde.
Uppdragstagare, som icke vore medlemmar av godkänd organisation,
skulle i så fall stanna utanför lagstiftningen. En fördel med licensvägen
kunde vara, att det tydligare framginge, vilka uppdragstagare det i

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

13

stort sett bleve som berördes av lagstiftningen. Socialstyrelsen anser sig
emellertid på anförda skäl böra avvisa licensvägen och förordar att i stället
lagarnas tillämpningsområde utsträckes generellt till att omfatta samtliga
uppdragstagare i beroende ställning. Något medlemskap i vissa på förhand
godkända organisationer skulle alltså icke krävas för lagstiftningens tillämplighet.
En individuell prövning skulle göras i varje fall, då spörsmålet om
uppdragstagarnas ställning i förevarande avseende blir aktuellt. En ledamot
av socialstyrelsen, t. f. byråchefen Schmidt, är emellertid härvidlag av skiljaktig
mening i det han förordar licensvägen.

En generell utvidgning av lagarnas tillämpningsområde kan — påpekar
socialstyrelsen vidare — ske i två former. Antingen kunna de beroende uppdragstagarna
förås in under arbetstagarbegreppet, vilket sker örn det stadgas,
att de vid tillämpningen av nu ifrågavarande lagar skola anses som
arbetstagare, eller också kunna de likställas nied arbetstagare utan att dock
räknas som sådana. Socialstyrelsen förordar den senare lösningen. Även härvidlag
föreligga skiljaktiga meningar inom socialstyrelsen. T. f. generaldirektören
Höjer och t. f. sekreteraren Wistrand äro nämligen av den meningen
att de beroende uppdragstagarna vid tillämpningen av ifrågavarande lagar
böra anses såsom arbetstagare.

Vad beträffar det tekniska genomförandet av förevarande lagrevision berör
socialstyrelsen först frågan, örn de beroende uppdragstagarnas rättsställning
bör regleras genom en separat lagstiftning eller om bestämmelser
i ämnet kunna införas i de lagar, som beröra arbetstagarnas ställning. Styrelsen
framhåller att den senare lösningen syntes vara den enklaste och
därjämte den mest naturliga, då det i båda fallen vore samma intressen och
synpunkter, som bure upp lagstiftningen. Med den lagtekniska utformning,
som socialstyrelsens förslag fått, syntes det icke heller finnas någon risk, att
allmänheten skulle bibringas den uppfattningen, att uppdragstagarna vöre
arbetstagare och i allo skulle åtnjuta samma förmåner som sådana.

Yttranden över socialstyrelsens utredning.

Yttranden över socialstyrelsens utredning ha infordrats från arbetsdomstolens
ordförande, arbetsrådet, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten,
domänstyrelsen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus
samt Norrbottens län ävensom 1942 års semesterkommitté. Kommerskollegium
har vid sitt utlåtande fogat yttranden från samtliga handelskamrar
med undantag av handelskammaren i Visby.

Tillfälle att yttra sig över utredningen har bereus åtskilliga sammanslutningar
m. fl.; och hava följande begagnat sig därav, nämligen svenska arbetsgivareföreningen,
handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, jordbruksmaskinföreningen, svenska lant -

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

arbetsgivareföreningen, föreningen. skogsarbeten, Sveriges skogsägareförbund,
försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, tidningarnas arbetsgivareförening,
landsorganisationen i Sverige, riksförbundet landsbygdens folk,
tjänstemännens centralorganisation, svenska handelsagenters förening, Sveriges
bensinhandlares riksförbund, handelsombudens fackförbund och föreningen
Sveriges aktiva handelsresande. De sammanslutningar m. fl. vilka
icke begagnat sig av erbjudet tillfälle till yttrande äro: Göteborgs köpmäns
arbetsgivareförbund, Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening,
svenska lasttrafikbilägareförbundet, aktiebolaget samorganisation,
musiketablissementens förening, fullmäktige för svenska handelsresandeföreningar
och jordbruksmaskinförsäljarnas riksförening.

För innehållet i de avgivna yttrandena redogöres å sid. 32—50 i propositionen.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anförde vid remiss
av förslaget till lagrådet bland annat följande:

»Ur de synpunkter, som ligga till grund för arbetsfredslagstifhången, synes
det icke vara nödigt att densamma begränsas till att omfatta endast arbetstagare
i strängt civilrättslig mening. Då det ekonomiska livet i allmänhet
torde vara bäst betjänt av att intressekonflikter lösas förhandlings- eller
förlikningsvägen, torde det tvärtom vara ur samhällelig synpunkt angeläget,
att denna fredsbefrämjande lagstiftning spänner över ett något vidare område.
Jag finner det därför lämpligt att sådana grupper av uppdragstagare,
som i realiteten gentemot sina huvudmän intaga en beroendeställning av
samma art som de egentliga arbetstagarnas, erhålla lagligt skyddad förenings-
och förhandlingsrätt samt att arbetsfredslagstiftningen jämväl i övrigt
göres tillämplig på dem. Därigenom komma också dessa uppdragstagare
att, såsom det synes välbehövligt, få ökade möjligheter att organisationsvägen
hävda sina intressen vid uppgörelser örn löne- och arbetsvillkor.

För ernående av detta resultat synas lagstiftningsåtgärder vara erforderliga.
Innan jag övergår att dryfta spörsmålet huru en lagstiftning i ämnet
lämpligen bör utformas, vill jag något beröra frågan huruvida en motsvarande
legal utvidgning av arbetstagarbegreppet bör vidtagas även utom området
för arbetsfredslagstiftningen.

Utan att i princip ställa mig avvisande mot en sådan utvidgning, vilken
närmast skulle avse arbetstagarbegreppet enligt olycksfallsförsäkringslagen,
semesterlagen och 17 kap. 4 § handelsbaden, anser jag likväl att utvidgningen
icke nu bör äga rum. Vid nämnda ståndpunktstagande har jag särskilt
samrått, vad semesterlagen beträffar, med statsrådet Erlander, som numera
handlägger ärenden rörande sagda lag, samt, vad angår 17 kap. 4 §
handelsbaden, med chefen för justitiedepartementet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

15

Vad semesterlagen beträffar har man — i viss mån i anslutning till uttalanden
därom i den proposition vari förslaget till nämnda lag framlades —-ansett sig böra nära anknyta till det i enlighet med allmänna civilrättsliga
regler utformade arbetstagarbegreppet. Socialstyrelsen har vid sin utredning
funnit, att en legal utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde
i nu förevarande avseende icke bör äga rum. Samma ståndpunkt bar intagits
av 1942 års semesterkommitté, som emellertid ifrågasätter örn icke utvecklingen
numera gått därhän att arbetstagarbegreppet kan anses äga en
något vidare omfattning än praxis för närvarande ger detsamma. Kommittén
understryker i samband härmed vikten av att prövningen av frågan, huruvida
någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga
föreliggande omständigheter och att alltför stor betydelse ej tillerkännes
något visst eller några vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse
förelåge, borde ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få vara avgörande,
utan särskild vikt borde tillmätas avsikten med överenskommelsen
och det sätt på vilket denna tillämpades.

Jag vill uttala min anslutning till den mening i fråga om tillämpningen av
semesterlagen, varåt semesterkommittén sålunda givit uttryck. I samband
härmed vill jag även understryka att utvidgningen av arbetstagarbegreppet
inom arbetsfredslagstiftningen torde komma att föra med sig att det blir lättare
för de yrkesutövare varom här är fråga att vinna gehör för sina berättigade
krav på semester; dessa komma nämligen att erhålla Ökad tyngd då de
framställas förhandlingsvägen genom vederbörandes organisationer. Sedan
erfarenheterna från den kommande tiden inhämtats bör, därest det visar sig
erforderligt, frågan om lagstiftningsåtgärd på detta område ånyo upptagas.

I samband härmed må erinras örn att i yttrandena från bl. a. vissa grupper
handelsagenter uttalats farhågor för att den ifrågasatta lagstiftningen
kunde komma att medföra att uppdragsgivarna lade örn sin försäljningsverksamhet
med lisk för att bemälda yrkesutövare bleve arbetslösa. Därest,
såsom av mig i det föregående förordats, utvidgningen begränsas till att
avse allenast arbetsfredslagama, synes dock lagstiftningsåtgärden knappast
komma att av uppdragsgivarna uppfattas såsom innebärande något för dem
särskilt betungande. Risk torde därför knappast föreligga att nyssnämnda
farhågor skulle besannas. Bensinhandlarnas riksförbund har ifrågasatt om
nian icke, för att undvika att huvudmännen till skada för de beroende uppdragstagarna
koncentrerade sin verksamhet till större, ostridigt fullt självständiga
merkantila mellanhänder, borde låta lagextensionen avse alla uppdragstagare,
alltså även dem, som intoge en fullt oberoende ställning. Att
av nämnda anledning tillgripa en så långt gående åtgärd torde av skäl som
nyss nämnts icke vara erforderligt. Ej heller eljest har behov visats föreligga
att utvidga området för arbetsfredslagstiftningen till att omfatta andra upp -

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

dragstagare än sådana som intaga en beroende ställning av samma art som
en vanlig arbetstagares.

Vad härefter beträffar formen för den av mig förordade lagstiftningsåtgärden
må till en början framhållas att tillskapandet av något slags speciallagstiftning
för de ifrågavarande kategorierna icke synes motiverat. Den
önskade utvidgningen av arbetstagarbegreppet torde i stället lämpligen böra
ernås genom att, på sätt socialstyrelsen föreslagit, en kompletterande föreskrift
intages i de särskilda arbetsfredslagarna. Tillräckliga skäl sjönas icke
heller föreligga att begagna den av en reservant inom socialstyrelsen förordade
licensvägen, innebärande att förevarande lagstiftning skulle bliva
tillämplig på beroende arbetstagare endast under förutsättning att registrering
skett av vederbörande organisation. Väl måste medgivas att den av
socialstyrelsen lämnade definitionen på de här berörda yrkesgrupperna —
vilken definition synes böra i huvudsak godtagas -— lämnar rum för viss
osäkerhet. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår
råder emellertid redan nu en liknande oklarhet beträffande skiljelinjen mellan
arbetstagare och självständiga företagare. Härtill kommer att den kompletterande
definitionen i viss mån kommer att vara en anvisning örn att
man vid gränsdragningen mera skall beakta föreliggande faktiska förhållanden
än brukade juridiska beteckningar. Emot licensvägen kan för övrigt den
invändningen resas att föreningsrätten, i vad denna innebär frihet att bilda
eller medverka vid bildandet av en organisation, icke blir skyddad örn nämnda
väg beträdes. Skyddet skulle nämligen icke komma att inträda förrän organisationen
registrerats på sätt nyss nämnts och detta kan åter uppenbarligen
icke ske innan den nått en viss grad av fullgångenhet. Framhållas må här
jämväl att därest en organisation av beroende uppdragstagare önskar begagna
sig av den i 3 kap. förenings- och förhandlingsrättslagen stadgade
förhandlingsproceduren — en anordning som i nu förevarande sammanhang
tilldragit sig särskild uppmärksamhet — förutsättningen därför är att organisationen
blivit vederbörligen registrerad hos socialstyrelsen.

De beroende arbetstagarna böra, såsom förut nämnts, indragas under nu
ifrågavarande författningsområde genom en i respektive lagar lämnad förklaring.
Denna förklaring kan angiva antingen, såsom socialstyrelsens majoritet
föreslagit, att vad i lagarna är stadgat om arbetstagare skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn berörda uppdragstagare, eller också, såsom
en minoritet inom styrelsen förordat, att de beroende uppdragstagarna vid
tillämpningen av lagarna skola anses såsom arbetstagare. Om man härvidlag
väljer den ena eller andra vägen synes mig vara en fråga av övervägande
formell natur. Då lagstiftningsåtgärden avser att konstatera att vissa yrkesgrupper
skola inom detta lagstiftningsområde betraktas såsom arbetstagare,
vill jag emellertid förorda den av minoriteten, med instämmande i flera
remissyttranden, föreslagna linjen. Till mitt ståndpunktstagande härutinnan

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

17

Ilai- även den omständigheten bidragit, att det föreligger en, om ock ringa,
risk att den andra vägen skulle kunna föranleda till antagandet att, då man
inom annan sociallagstiftning använder arbetstagarbegreppet, åt detta nödvändigtvis
måste givas det snävare civilrättsliga innehållet.»

I anledning av vissa uttalanden, som lagrådet gjort i anledning av förslagen,
anförde departementschefen:

»Lagrådet har bl. a. framhållit att den allmängiltiga formuleringen av förslagen
— vilken med hänsyn till sättet för reformens genomförande torde
vara ofrånkomlig — syntes kunna föranleda viss tvekan rörande lagstiftningens
räckvidd. Efter att hava berört två särskilda tolkningsspörsmål, förklarar
lagrådet, att lagrådet förutsatte, att när fråga uppkonnne, huruvida
någon skulle anses såsom självständig företagare eller arbetstagare, och
spörsmålet icke skulle direkt bedömas enligt arbetsfredslagarna eller därmed
likställda författningar av social natur, frågan skulle med beaktande av föreliggande
tolkningsmoment avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser. Utan
att taga ställning till de av lagrådet särskilt berörda tvenne tolkningsfrågorna,
vilka torde böra bedömas av de lagtillämpande myndigheterna under
beaktande av de i varje särskilt fall föreliggande närmare omständigheterna,
vill jag för egen del understryka, att här förevarande lagstiftningsåtgärder
endast ha avseende å förhållanden vilka omedelbart regleras i de av ändringsförslagen
berörda lagarna. Såsom av den i ärendet tidigare lämnade
redogörelsen framgår, ha emellertid likartade grundsatser redan sedan länge
vunnit tillämpning inom lagstiftningsområden där det sociala syftet är
starkt betonat, såsom inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen och
arbetarskyddslagstiftningen. I den mån man kommer över på den egentliga
privaträttens områden måste däremot angelägenheten av klarhet och stabilitet
tala emot en analog tillämpning av de principer som nu förordas vad
beträffar arbetsfredslagstiftningen. På sådana gränsområden mellan den
offentliga och privata rätten som representeras av exempelvis semesterlagen
torde bedömandet i det särskilda fallet kunna komma att influeras av föreliggande
omständigheter av social natur.

Vidare har lagrådet uttalat, att det erforderliga kompletterande stadgandet
i lagen örn arbetsdomstol icke borde såsom föreslagits införas i 1 §, vilken i
övrigt föreskreve, att en arbetsdomstol skulle finnas, och angåvé domstolens
kompetens, utan i stället upptagas under särskilda bestämmelser i slutet av
lagen. Då det emellertid kan vara en fördel att ifrågavarande stadgande erhåller
en likartad placering i samtliga de lagar, som ingå i förevarande lagkomplex,
samt stadgandet i sakligt hänseende åtminstone indirekt berör det
avsnitt av arbetsdomstolslagen i vilket 1 § ingår — nämnda avsnitt handlar
enligt detsamma åsatt rubrik örn arbetsdomstolens sammansättning — anser
jag att stadgandet bör bibehållas på den plats det erhållit i det remitterade
förslaget.»

liihang till riksdagens protokoll 1945. .9 sami. 2 avd. Nr 27. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Utskottet.

I propositionen föreslås, att vid tillämpningen av arbetsfredslagstiftningen
såsom arbetstagare skall anses jämväl den, som utan att anställningsförhållande
föreligger utför arbete för annans räkning och därvid till denne
intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares
till arbetsgivaren. Den princip som sålunda kommit till uttryck
i de framlagda lagförslagen synes utskottet vara välgrundad. Rättvisa och
billighet kräva, att dessa s. k. beroende uppdragstagare erhålla samma
skydd för sin föreningsrätt som egentliga arbetstagare samt att de liksom
dessa få möjlighet att förhandla med arbetsgivaren och ingå kollektivavtal
med denne.

Med hänsyn till förslagens allmängiltiga formulering torde i viss utsträckning
i rättstillämpningen tvekan kunna uppstå beträffande frågan,
vilka yrkesgrupper som omfattas av den föreslagna utvidgningen. Ur
denna synpunkt hade det måhända varit lämpligast att såsom ifrågasatts
under förarbetena till propositionen göra lagarnas tillämpning utanför de
egentliga arbetstagarnas krets beroende av särskild registrering av den
organisation vederbörande uppdragstagare tillhör. Mot införande av en
sådan ordning tala emellertid vägande skäl. Särskilt kan mot ett dylikt
registreringsförfarande invändas, att därigenom något fullständigt skydd
icke skulle beredas åt föreningsrätten. Denna form för den föreslagna
reformens genomförande torde därför icke böra ifrågakomma. Att giva
begreppet beroende uppdragstagare en mindre allmängiltig utformning än
Kungl. Maj:t föreslagit torde icke vara möjligt. Även om denna begreppsbestämning
såsom nyss anförts lämnar rum för viss tvekan rörande lagstiftningens
räckvidd och sålunda ur viss synpunkt kan anses mindre tillfredsställande,
torde det likväl kunna antagas, att bedömandet huruvida
arbetsfredslagstiftningen är tillämplig å viss yrkesutövare icke kommer att
ställa sig avsevärt svårare än för närvarande.

I den motion som väckts i anledning av propositionen har hemställts
om riksdagsskrivelse med begäran, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta
förslag till sådan ändring av semesterlagen att arbetstagarbegreppet i
nämnda lag utvidgas på samma sätt som i propositionen föreslagits inom
arbetsfredslagstiftningen. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen
har denna fråga diskuterats under förarbetena till propositionen. I
likhet med socialstyrelsen, som verkställt den grundläggande utredningen
i förevarande ärende, har emellertid föredragande departementschefen icke
ansett sig böra tillstyrka en dylik lagändring.

Givetvis är det ur social synpunkt önskvärt, att jämväl de yrkesgrupper
som här avses erhålla rätt till semester. Att nu taga slutlig ståndpunkt
till frågan, huruvida utvidgningen av arbetstagarbegreppet bör äga rum i
lagar utanför det väl avgränsade rättsområde som arbetsfredslagstift -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

19

ningen utgör torde dock icke vara tillrådligt. Såsom ovan framhållits är
gränsen mellan beroende uppdragstagare och självständiga företagare flytande.
Gränsdragningen måste i väsentlig mån bliva beroende av en skälighctsprövning.
Inom arbetsfredslagstiftningen, där de stridiga intressena
huvudsakligen företrädas av vederbörande organisationer, blir denna gränsdragning
av mindre betydelse. Om utvidgningen av arbetstagarbegreppet
nu införes jämväl i semesterlagen, som reglerar förhållandet mellan enskilda
parter, skulle såsom 1942 års semesterkommitté anfört ovissheten om
tolkningen av begreppet beroende uppdragstagare lätt komma att föranleda
tvistigheter. Skälighetsprövningen kan leda till en oenhetlig rättstillämpning,
särskilt som mål angående tillämpningen av semesterlagen handläggas såväl
av de allmänna domstolarna som av arbetsdomstolen. Av nu anförda skäl
anser utskottet, att erfarenheterna rörande tillämpningen av den genom propositionen
föreslagna lagstiftningen böra avvaktas, innan åtgärder för lagändring
i motionens syfte vidtagas.

Ehuru utskottet sålunda icke kan tillstyrka motionen, förutsätter likväl
utskottet, att Kungl. Majit ägnar fortsatt uppmärksamhet åt förevarande
spörsmål och, i den mån omständigheterna giva anledning därtill, tager
under förnyad omprövning, huruvida ändring av semesterlagen i antydd
riktning bör komma till stånd. Jämväl frågan, huruvida utvidgningen av
arbetstagarbegreppet, såsom ifrågasatts under förarbetena till propositionen,
i övrigt bör genomföras utom området för arbetsfredslagstiftningen, bör i
fortsättningen skänkas tillbörligt beaktande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla propositionen nr 88; samt

B. att motionen 11:474 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 april 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Wistrand, Forslund,
Olof Carlsson, Björkman och Hallagård;

Rån andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Cruse, Hagård*'', Larsson
i Östersund, Johnsson i Stockholm, Carlsson i Bakeröd, Andersson i Eskilstuna* och
Andersson i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.