Andia lagutskottets utlåtande nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 22 mars 1945 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av vackla motioner om ny lagstiftning angående
behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Andra lagutskottet Ilar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
lill lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 192 i första kammaren av
herr Wistrand och nr 311 i andra kammaren av herr Håstad m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag till ny lagstiftning
angående behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser rörande utövandet av tandläkarkonsten innefattas
i en av Kungl. Majit i administrativ väg den 18 juni 1861 (nr 41) fastställd
ordning för tandläkarekonstens utövning.

Enligt § 1 nämnda ordning äro de förrättningar, som tillhöra tandläkarkonstens
utövare: a) rengöring, fyllning och utdragning av tänder; b) förfärdigande
och insättande av konstgjorda tänder; samt c) behandling av
tändernas och tandköttets sjukdomar.

I §§ 2 och 3 meddelas bestämmelser om dels fordringarna för att få
undergå prövning för erhållande av rättighet till tandläkarkonstens utövande,
dels ock vilka som skola verkställa nämnda prövning och vad densamma
skall innefatta. Dessa bestämmelser få emellertid anses vara upphävda
genom stadgan den 22 september 1899 (nr 69) för tandläkarinstitutet,
enligt vilken karolinska institutet skall vid tandläkarinstitutet anordna såväl
den teoretiska och praktiska undervisning, vilken erfordras för utbildning
av tandläkare, som ock de för vinnande av legitimation såsom svensk tandkikare
erforderliga examina. 1 samband med meddelande av bestämmelser
örn tidpunkten för stadgans ikraftträdande föreskrevs, alt samtidigt med
ikraftträdandet de mot bestämmelserna i stadgan stridande äldre föreskrifterna
skulle upphöra alt gälla. 1899 års stadga har efterträtts av stadgan
för institutet den 31 maj 1934 (nr 226), som i sin tur ersatts av stadgan den
30 juni 1944 (nr 572). Enligt sistnämnda båda stadgor skola nyssnämnda
undervisning och examina anordnas vid institutet. Utöver de sålunda av
stadgan för tandläkarinstitutet ersatta bestämmelserna innehåller § 3 i 1861
års ordning föreskrift, enligt vilken medicinalstyrelsen utfärdar tillstånds Hihang

till riksdagens protokoll 1945. 9 samt. 2 avil. Nr 24.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 24.

brev för tandläkarkonslens utövande. Sådant brev berättigar enligt samina
paragraf innehavaren att var som helst i riket utöva tandläkarkonsten, dock
med åliggande att såväl underrätta medicinalstyrelsen och vederbörande
förste provinsialläkare örn sin boningsort som ock förevisa tillståndsbeviset
för stads- eller provinsialläkaren i den ort, där han sig nedsätter (kung.
31 december 1894, nr lil, sid. 3). — Medicinalstyrelsens befattning med hithörande
ärenden beröres också i 6 § instruktionen den 19 december 1930
(nr 441) för medicinalstyrelsen, enligt vilken paragraf det tillkommer styrelsen
att åt svenska medborgare, som önska inom riket utöva tandläkaryrket
och som visat behörighet därtill, meddela legitimationsbevis.

§§ 4—7 i 1861 års ordning innehålla bestämmelser, som antingen äro
upphävda eller, ehuru icke formellt upphävda, faktiskt icke längre tillämpas.

Enligt § 8 är i riket legitimerad tandläkare berättigad att, under iakttagande
av de i författningarna föreskrivna försiktighetsmått, från apotek
förskriva och i utövningen av sin konst använda de läkemedel, vilka, i enlighet
med vad medicinalstyrelsen äger bestämma, skola anses erforderliga
för utövning av tandläkarkonsten. Han äger dock icke att för framkallande
av allmän känslolöshet använda dövande medel annorledes än efter behörig
läkares föreskrift och i dennes närvaro. Legitimerad tandläkare äger jämväl
att mot betalning enligt gällande medicinaltaxa tillhandahålla allmänheten
läkemedel för sådana sjukdomar, vilka det tillkommer honom att behandla
(kung. 9 augusti 1920, nr 551).

Enligt § 9 må, förutom de legitimerade läkarna, annan icke utöva tandläkarkonsten
än den, som därtill vunnit behörighet, vid äventyr att eljest
bliva underkastad bötesansvar såsom för olovlig utövning av hantverk. Den
ansvarsbestämmelse, vartill sålunda hänvisas, är § 18 förordningen den
18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet. Straffet är dagsböter.

Enligt § 10 förbjudes tandläkare vid ansvar, som i lagen örn behörighet
alt utöva läkarkonsten stadgas, att åtaga sig andra läkarförrättningar än de
i § 1 i stadgan angivna. Förbryter han sig häremot tredje gången, äger
medicinalstyrelsen därjämte förklara honom förlustig rättigheten till tandläkarkonstens
utövande (kung. 17 december 1915, nr 557).

Slutligen stadgas i § 11, att tandläkare står under närmaste inseende av
stadsläkaren i den stad, där han utövar sin konst, eller, om han är bosatt på
landet, av provinsialläkaren i distriktet. Nämnda läkare skola tillse, alt
tandläkare tillbörligen utövar sin konst, och i motsatt fall inberätta förhållandet
till medicinalstyrelsen, varjämte de böra i sammanhang med de föreskrivna
årsberättelserna avgiva förteckning på de inom distriktet bosatta
tandläkarna.

Här må vidare erinras örn lagen den 30 juni 1943 (nr 401) om viss begränsning
av legitimation som tandläkare. Enligt denna lag äger medicinalstyrelsen,
där tandläkare icke äro att tillgå för tjänstgöring inom folktand -

Arnim lagutskottets utlåtande nr 24.

3

vården, vid meddelande av sökt legitimation som tandläkare begränsa legitimationen
alt avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare
av eller vikarie å tjänst inom sådan tandvård. Dylik begränsning må dock
ej gälla längre än intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring inom folktandvården
under ett år.

I den proposition, nr 299, varigenom förslaget till sistnämnda lag framlades
för 1943 års riksdag, uttalade föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, att bestämmelserna i 1861 års ordning i stor utsträckning vore
föråldrade, i följd varav de ännu gällande föreskrifterna om legitimation
vore mycket knapphändiga. Inom medicinalstyrelsen hade därför, anförde
departementschefen vidare, sedan någon tid pågått utredning rörande behörighetslag
för tandläkare. Utredningsarbetet befunne sig ännu på ett förberedande
stadium. — Enligt vad utskottet inhämtat pågår detta utredningsarbete
alltjämt.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande!! den 18 februari och den 6 oktober
1944 lia tillkallats särskilda sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet
biträda med utredning och avgiva förslag rörande tandläkarundervisningens
organisation och därmed sammanhängande utbildnings- och
lokalfrågor. De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1944 års utredning
rörande tandläkarutbildningen m. m., lia såsom en första huvuduppgift alt
bilda sig en uppfattning örn behovet av tandläkare. Den andra huvuduppgiften
är alt ägna undervisningsplanerna vid tandläkarinstitutet en allmän
översyn och granskning. De sakkunniga böra även överväga, vilka organisatoriska
åtgärder som böra vidtagas för alt åt tandläkarutbildningen giva
en fullt högskolemässig karaktär. Ytterligare torde, heter det i direktiven,
böra undersökas behovet av en statlig utbildning av tandsköterskor och
tandtekniker.

I ärendet lia till utskottet inkommit skriftliga framställningar från Sveriges
tandvårdsinspektörsförening, Sveriges tandläkarförbund och svenska
tandteknikerförbundet.

Gällande bestämmelser angående utövandet av tandläkarkonsten innefat- utskottet.
tas i en av Kungl. Majit i administrativ väg den 18 juni 1861 fastställd ordning
för landläkarkonslens utövning. Dessa bestämmelser äro såsom motionärerna
framhållit mycket knapphändig;! och trots vid flera tillfällen
vidtagna ändringar i stor utsträckning föråldrade. De missförhållanden
som berörts i motionerna lia dock icke haft sin grund enbart i avsaknaden
av moderna bestämmelser på förevarande område. Det torde kunna antagas,
att del i motionerna behandlade spörsmålet blir mindre aktuellt, i deli
man lolklandvården ulbyggcs och en bättre tillgång å tandläkare kommer
all finnas.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 24.

Såsom framgår av vad ovan anförts har inom medicinalstyrelsen sedan
en lid tillbaka utredning pågått angående nya bestämmelser örn behöinghet
att utöva tandläkarkonsten. Vissa spörsmål, som ha samband med ifrågavarande
ämne, torde även komma att övervägas av 1944 års utredning rörande
tandläkarutbildningen m. m.

Av nu anförda skäl torde anledning saknas alt göra någon framställning
lill Kungl. Majit i motionernas syfte.

Utskottet får sålunda hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Slockholm den 20 mars 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling liava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Wistrand, Forslund*, Hage,
Hallagård, Hagman och Englund;

från andra kammaren: herrar Nilson i Eskilstuna, Larsson i Östersund, Witzell*,
Carlsson i Bakeröd, Andersson i Eskilstuna, Andersson i Gisselås*, Lundberg i Uppsala
och Andersson i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Norman, Linder, Wistrand, Hagman, Andersson i Eskilstuna
och Andersson i Gisselås, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande
lydelse:

Gällande bestämmelser angående utövandet av tandläkarkonsten innefattas
i en av Kungl. Maj:t i administrativ väg den 18 juni 1861 fastställd ordning
för tandläkarkonstens utövning. Dessa bestämmelser äro såsom motionärerna
framhållit mycket knapphändiga och trots vid flera tillfällen vidtagna
ändringar synnerligen föråldrade. Särskilt har mot bestämmelserna
anmärkts, att de icke utgöra något effektivt hinder för olovligt utövande av
tandläkarkonsten. Illegal utövning av tandläkarkonsten torde också före -

Andra lagutskottets utlåtande nr 24.

5

komma i betydande omfattning. Då de illegala yrkesutövarna i stor utsträckning
torde sakna de teoretiska oell praktiska kunskaper, som erfordras
för företagandet av de förrättningar varom här är fråga, framstår avsaknaden
av effektivt verkande författningsbestämmelser på förevarande område
såsom ett missförhållande.

Av nu anförda skäl anser utskottet, att utredning bör verkställas angående
nya bestämmelser örn behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Enligt 1861 års ordning — sådan denna i praxis tolkats — får intet arbete
i patienternas mun utföras av den som ej innehar behörighet att utöva tandläkarkonsten.
Från tandteknikerhåll lia vid skilda tillfällen framförts önskemål,
alt arbete, sorn sålunda anses falla inom legitimerad tandläkares yrkesutövning
men som är av övervägande teknisk art, i viss utsträckning skall
få utföras av tandtekniker. I en till utskottet inkommen framställning från
svenska tandteknikerförbundet har bland annat gjorts gällande, att tandtekniker
som uppfyller vissa förutsättningar med avseende å utbildning och
tjänstgöringstid bör få rätt att utföra det arbete, som sedan en munhåla sanerats
erfordras för anbringande av protes i densamma. Utskottet förutsätter,
att även nu anförda spörsmål kommer att uppmärksammas vid den av utskottet
förordade utredningen samt att företrädare för både tandläkarnas
och tandteknikernas organisationer därvid erhålla tillfälle att framlägga
sina synpunkter.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i
.skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit måtte
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till nya
bestämmelser angående behörighet att utöva tandläkarkonsten.

2) av herr Englund.