Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1945 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning om
villkor för rätt att utföra bil- och därmed jämförbara
reparationer.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 314, vilken hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet, har herr Fahlman m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville låta utarbeta lagstiftning rörande villkor för rätt att utföra bil- och
därmed jämförbara reparationer.

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen.

Lagstiftningen beträffande motorfordons trafiksäkerhet
är begränsad till bestämmelser angående fordonens beskaffenhet
och utrustning samt regler örn besiktning av desamma.

I 1936 års nu gällande motorfordonsförordning meddelas den allmänna
föreskriften att motorfordon skola vara så konstruerade och utförda, att de
ur trafiksäkerhetssynpunkt äro fullt tillförlitliga och i övrigt för sitt ändamål
lämpliga (3 §). I anslutning härtill lämnas åtskilliga detaljbestämmelser
beträffande motorfordons beskaffenhet och utrustning (4— 6 §§). Vissa
föreskrifter angående utrustningen finnas i 1936 års vägtrafikstadga (19 §).

Kontrollen över att dessa bestämmelser iakttagas utövas genom besiktningar.
Besiktningsväsendet handhaves av särskilda av Kungl. Majit utsedda besiktningsmän.
Besiktningsmännens verksamhet övervakas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelserna (8 § motorfordonsförordningen).

Motorfordon får utom i vissa undantagsfall icke tagas i bruk förrän det
besiktigats (första besiktning, oftast utförd i form av s. k. typbesiktning;
9 §). Företages större ändring av ett motorfordon, skall det ombesiktigas
(10 § 1 morn.). Beträffande gengasbilar är föreskrivet, att de skola undergå
periodisk efterbesiktning en gång om året (10 § 3 morn.).

I fråga örn bilar, som användas i yrkesmässig trafik, gälla särskilda föreskrifter.
En bil får ej användas i sådan trafik, förrän den godkänts därtill
av den myndighet som meddelat trafiktillståndet. Då godkännande sökes
skall företes intyg av besiktningsman att bilen är lämplig för trafiken (25 §
1 mom. förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.). Beträffande
personbilar i yrkesmässig trafik gällde även innan bestämmelsen om

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 23. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

periodisk efterbesiktning av gengasbilar infördes, att de skulle undergå etterbesiktning
en gång om året (25 § 2 morn.). Vad nyss nämnts om godkännande
av bil avsedd för yrkesmässig trafik äger avseende även i fråga örn
bil som är avsedd att användas i uthyrningsrörelse (32 § 4 mom.). Bil som
användes i sådan rörelse skall efterbesiktigas en gång var sjätte månad (32 §
5 morn.).

Härutöver finnas bestämmelser om besiktningar av mera tillfällig karaktär.
Länsstyrelse kan, när skäl därtill föreligger, förordna om besiktning av
motorfordon och vid behov meddela förbud mot fordonets användande (11 §
1 mom. motorfordonsförordningen). Av större betydelse är den flygande besiktning
som utövas av besiktningsmän eller därtill särskilt förordnade polismän.
Konstateras vid en sådan besiktning, att fordonet icke är i betryggande
skick, äger besiktningsmannen eller polismannen förelägga fordonets
ägare eller förare att inom viss tid avhjälpa anmärkta bristfälligheter å fordonet
och inställa detsamma till eftersyn hos besiktningsman. Är fordonet
så bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten kan
vidare nyttjas, äger den som verkställer besiktningen förbjuda fordonets
användande till dess bristen blivit avhjälpt. (11 § 2 mom.)

Nu gällande allmänna bestämmelser om rätt att idka handel eller annan
näring finnas som bekant i 1864 års förordning angående utvidgad
näringsfrihet. Genom denna förordning upphävdes tidigare stadgade
kompetensfordringar för rätt att idka hantverk.

Redan på ett tidigt stadium efter näringsfrihetsförordningens tillkomst
framställdes krav örn näringsfrihetens begränsning i viss utsträckning. Återinförandet
av legala kompetensvillkor för rätten att idka hantverk och andra
näringar blev ett stående önskemål hos yrkesutövarna. Sedan upprepade
utredningar verkställts, upptogs frågan till behandling i propositionen nr
41 till 1932 års riksdag med förslag till lag örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning
m. m. I propositionen avvisades kraven på legala kompetensvillkor
för rätt att idka näring. Första lagutskottet, som behandlade
propositionen (utlåtande nr 20), anslöt sig till denna ståndpunkt. Det genom
propositionen framlagda lagförslaget förföll därefter genom skiljaktiga beslut
i kamrarna. En historik över den tidigare utredningen lämnas i nämnda
proposition.

Frågan återupptogs i anledning av motioner vid 1934 och 1935 års riksdagar.

I utlåtande (nr 44) i anledning av de vid 1934 års riksdag väckta motionerna
i ämnet avstyrkte första lagutskottet motionärernas hemställan örn
återupptagande av utredningen i frågan. Därvid anförde utskottet bland annat,
att utskottet icke kunde finna skäl till antagande, att hantverket genom
införande av legala kompetens villkor skulle kunna erhålla det stöd, som
dess målsmän eftersträvade. Det syntes vara otvivelaktigt, att de svårigheter,
som uppstått för hantverket under de senaste årtiondena, huvudsakligen utgjort
återverkningar av den pågående industrialiseringsprocessen. Utskottet

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

3

beaktade till fullo de synnerligen betydande svårigheter, med vilka hantverket
under då rådande depression hade att kämpa, men ansåg det mindre
tilltalande att genom uppställande av vissa legala kompetensvillkor hindra
arbetslösa personer från att skaffa sig sin utkomst inom ifrågavarande näringsgrenar.
Utskottet erinrade om att för upprätthållande av dylika föreskrifter
uppenbarligen fordrades vissa straffbestämmelser, och det bjöde
mycket emot att staten skulle med straff hota i och för sig lovvärda strävanden
av den enskilde att icke falla det allmänna till last.

Riksdagen godkände en vid utlåtandet fogad reservation, vari föreslagits,
att särskild utredning skulle verkställas angående lärlingsutbildningen inom
hantverket.

Vid 1935 års riksdag återkom kravet på utredning rörande kompetensreglering
för hantverket. I utlåtande (nr 27) över därom väckta motioner
uttalade första lagutskottet att det måhända icke vöre uteslutet, att en närmare
undersökning av hantverkets nuvarande ställning och de senaste erfarenheterna
inom främmande länder skulle kunna tänkas giva nya synpunkter
i frågan. Det syntes även vara riktigt, att utredningen i lärlingsfrågan,
vilken för det dåvarande ännu befunne sig på ett förberedande stadium,
näppeligen kunde förväntas medföra en allsidig belysning av de spörsmål,
som hantverkarna främst önskade få upptaga till omprövning. Då det
syntes önskvärt, att den undersökning, vartill utredningen i lärlingsfrågan
utgjorde en inledning, bleve uttömmande, ville utskottet icke längre motsätta
sig, att en dylik mera omfattande utredning skedde. Med avseende å utgångspunkterna
för utredningen ville utskottet för övrigt endast uttala, att
ett återinförande i en eller annan form av tidigare skråtvång enligt utskottets
mening icke under några förhållanden borde ifrågakomma. Utskottet
hemställde slutligen, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa ny utredning angående frågan om införande av
legala kompetensvillkor inom hantverket.

Den av utskottet sålunda gjorda hemställan bifölls av riksdagen.

I enlighet med riksdagens hemställan tillkallades därefter fem sakkunniga
att verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga, vilka antogo
benämningen 1936 års hantverk ssakkunniga, avgå vo den 15 augusti 1939
betänkande med utredning angående behovet av legala kompetensföreskrifter
för utövande av hantverksyrken (SOU 1939: 46).

De sakkunniga avvisade tanken på en allmän kompetensreglering för hantverksyrkena
men föreslog en legal sanktionering av mästarbrevsinstitutionen.
I dessa avseenden anförde de sakkunniga sammanfattningsvis:

De sakkunniga lia icke velat bestrida, att den nuvarande avsaknaden av
legala föreskrifter i avseende å yrkeskunnighet för rätt till självständig hantverksutövning
i många fall skapat förutsättningar för en mindre tillfredsställande
rekrytering av liantverkarkåren. Särskilt i sådana yrken, där en okontrollerad
yrkesutbildning av underhaltig karaktär — s. k. kortlidskurser —
haft möjlighet att vinna insteg, har även en dylik rekrytering av personer
med bristande erfarenhet i yrket i viss utsträckning kunnat påvisas.

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Emellertid lia de sakkunniga efter en ingående prövning av hithörande
frågor kommit till den uppfattningen, att den nuvarande fria ordningen för
tillträdet till hantverksyrkena i stort sett varit ägnad att befordra en naturlig
anpassning efter tidens krav. I vart fall synes ingen anledning föreligga
att befara några mera framträdande risker för hantverkets bestånd och utveckling
på grund av den okontrollerade rekryteringen. Varken förefintlig
hantverksstatistik eller en allmän undersökning av hantverkets nuvarande
ställning lämnar stöd för antagandet, att hantverket i kvalitativt eller kvantitativt
hänseende skulle hava blivit lidande på frånvaron av legalt kompetensskydd.
En jämförelse med förhållandena i länder, i vilka kompetenslagstiftning
blivit genomförd, synes även giva vid handen, att hantverket i vårt
land trots avsaknaden av liknande lagstiftning förmått att väl hävda sin
ställning. Erfarenheterna av kompetenslagstiftningens verkningar särskilt
i vårt grannland Norge, som i övrigt i avseende å näringslivet torde erbjuda
stora beröringspunkter med vårt land, synas icke heller inbjuda till efterföljd
för vårt lands vidkommande.

Mot genomförande av en kompetenslagstiftning av tvingande natur talar
vidare enligt de sakkunnigas mening svårigheten att på ett tillfredsställande
sätt begränsa kompetensregleringen. Aven om man kunde tänka sig, att en
dylik reglering begränsades till de utpräglade hantverksyrkena, kvarstår
dock svårigheten att bestämma vilka arbetsuppgifter inom varje yrke, som
borde skyddas genom kompetenslagstiftning. Härför skulle erfordras antingen
ytterligt detaljerade specialföreskrifter för varje yrke eller också ett
överlämnande åt administrativa myndigheter eller domstolar att träffa avgöranden
i tvistiga fall. Intetdera alternativet förefaller kunna erbjuda en
tillfredsställande lösning.

Slutligen torde även en av vidsträckta kretsar i vårt land omfattad rättsuppfattning
stå avvisande mot tanken att klavbinda en betydelsefull gren
av vårt näringsliv under stela och otympliga tvångsföreskrifter. Sålunda
skulle det säkerligen verka stötande, om en yrkesman skulle förbjudas att
åtaga sig ett hantverksarbete, han kunde utföra på ett fullt tillfredsställande
sätt, blott därför att han icke förvärvat allsidig utbildning inom det
ifrågakommande yrket.

De sakkunniga ha med ovan angivna utgångspunkter ansett en på frivillighetens
väg genomförd reglering av kompetensen inom hantverksyrkena
vara att föredraga framför en tvångsreglering. Goda förutsättningar för genomförande
av en dylik frivillig reglering synes nämligen enligt de sakkunnigas
mening förefinnas. Även om därigenom icke alla olämpliga element
komme att utestängas från hantverksyrkena, torde dock i det stora
hela genom en dylik reglering kunna vinnas en avsevärd stadga och enhetlighet
i fråga örn hantverksidkarnas kompetens.

Åvägabringandet av denna frivilliga kompetensreglering måste i första
hand ankomma på hantverkarna själva genom deras sammanslutningar. Att
dessa sammanslutningar, yrkesförbunden och i främsta rummet Sveriges
hantverksorganisation såsom hantverkarnas rikssammanslutning, under de
senaste årtiondena genom upplysningsverksamhet, stärkt sammanhållning
m. m. redan vunnit ett mycket gott resultat för höjande av yrkesstandarden
torde vara höjt över allt tvivel. Bestämmelser i kollektivavtalen för hantverksyrkena
rörande lärlingsskap, föreningstvång o. d. torde även i viss
utsträckning hava utnyttjats för stödjande av kompetenskravet för yrkesutövarna
och på denna väg torde även framdeles kunna förväntas ytterligare
resultat i sådant avseende.

Från statsmakternas sida kan en frivillig kompetensreglering stödjas bl. a.
genom åtgärder för främjande av yrkesundervisning och yrkesutbildningen

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

5

i övrigt. I sådant avseende göres även betydande insatser av statsmyndigheterna.
Särskilt den egentliga yrkesundervisningen kan sägas vara väl tillgodosedd
genom statlig organisation, statsanslag m. m. Att närmare ingå
härpå torde i detta sammanhang vara obehövligt. De sakkunniga vilja emellertid
här bringa i erinran sitt den 10 juni 1938 avgivna betänkande angående
lärlingsutbildningen inom hantverket. Därest det däri framlagda förslaget
om ökad statlig kontroll och stöd i övrigt för lärlingsutbildningen skulle
komma att realiseras, torde därigenom ett ytterligare hjälpmedel för yrkesskicklighetens
främjande hava kommit till stånd, vilket i sin tur bör kunna
bliva agnat att försvåra tillträdet till yrkena för personer utan motsvarande
utbildning. Även det efter medgivande av 1937 års riksdag inrättade statens
hantverksinstitut, för vilket byggnad för närvarande är under uppförande,
torde, sedan verksamheten därstädes kommit i gång, kunna tjäna samma
ändamål.

I nu förevarande betänkande ha de sakkunniga emellertid såsom en positiv
åtgärd i ovan angivna syfte ansett sig böra upptaga ett under tidigare
utredningar framkommet förslag örn legal sanklionering av mästarbrevsinstitutionen
för hantverksutövare. De sakkunniga föreställa sig, att ett offentligt
erkännande av förvärvad yrkesskicklighet inom hantverket i avsevärd
grad skulle kunna öka förståelsen för en gedigen yrkesutbildning
och även för allmänheten utgöra en värdefull ledning vid val av lämplig
hantverkare för utförande av ett arbete. Därjämte synes innehavet av mästarbrev
för myndigheters och offentliga institutioners vidkommande kunna bliva
en god vägledning vid utseendet av hantverksidkare för utförande av arbeten
för det allmännas räkning, för erhållande av understöd för lärlingsutbildning
m. m.

De sakkunniga ägnade särskild uppmärksamhet åt behovet av legala kompetensföreskrifter
för sådana yrken, vid vilkas utövning bristande erfarenhet
och yrkesskicklighet kunde anses medföra risk för skada å person eller avsevärd
skada å egendom. Ur denna synpunkt verkställdes en ingående undersökning
beträffande ett flertal yrken, däribland bilreparatörs yrke t.
För undersökningen beträffande detta yrke lämnade de sakkunniga följande
redogörelse:

På begäran av de sakkunniga har bilverkstädernas riksförbund i skrivelse
den 15 juli 1936 bland annat utvecklat sina synpunkter rörande behovet av
kompetensföreskrifter för utförande av bilreparationer. I skrivelsen redogöres
särskilt för de olycksfallsrisker, som kunna uppstå genom ett inkompetent
och oansvarigt reparationsarbete, och redovisas för ett flertal olycksfall
eller olyckstillbud, som uppkommit till följd av underhaltigt eller felaktigt
utförda reparationer. Förbundet uttalar slutligen önskemålet, att legala kompetensvillkor
måtte uppställas för utövande av yrket. I en senare skrivelse
har förbundet framlagt förslag rörande de arbetsuppgifter inom yrket, som
ansåges böra inordnas under en kompetenslagstiftning ävensom beträffande
de minimikrav i fråga örn utbildning och praktik, som borde uppställas för
förvärvande av rätt till självständig yrkesutövning.

I anledning av förbundets skrivelser lia de sakkunniga inhämtat yttranden
i frågan från motormännens riksförbund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation
och föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar. I
anledning av vad sistnämnda förening anfört har bilverkstädernas riksförbund
inkommit med ytterligare en skrift i ämnet. Vidare lia svenska automobilhandlareföreningen,
aktiebolaget Volvo, Ford Motor Company aktiebolag

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

och General Motors nordiska aktiebolag på begäran av de sakkunniga yttrat
sig i ämnet. Även svenska automobiltarifföreningen och kungl, automobilklubben
ha beretts tillfälle att yttra sig utan att dock ha begagnat sig härav.
Av de hörda sammanslutningarna och företagen anse motormännens riksförbund,
automobilhandlareföreningen och General Motors aktiebolag, att
kompetensbestämmelser för yrket böra införas, och åberopa till stöd härför
i huvudsak de risker, som kunna föranledas av ett inkompetent utförande av
bilreparationer. Trafikbilägamas organisation finner det även i och för sig
önskligt, att legala kompetensvillkor kunde införas för yrket, men framhåller
tillika, att en eventuell kompetenslagstiftning under inga omständigheter
borde få en sådan avfattning, att hinder därigenom skulle uppstå för utövare
av yrkesmässig trafik att själv eller genom anställda arbetare utföra reparationer
eller för förare av fordon i yrkesmässig trafik att avhjälpa under färd
uppstående felaktigheter.

Genomförandet av en reglering på området har däremot avstyrkts av föreningen
för trafikförsäkringsansvar, aktiebolaget Volvo och Ford Motor
Company. Försäkringsföreningen framhåller till stöd härför under åberopande
av vissa siffror från statistiska centralbyråns statistik över olyckor
vid trafik med motorfordon 1935 och 1936, att den officiella statistiken icke
gåve belägg för en förmodan, att olyckor i större antal inträffat på grund
av yrkesmässigt men osakkunnigt utförda bilreparationer, vilket även överensstämde
med trafikförsäkringsanstalternas erfarenheter från skaderegleringsarbetet.
Där vore knappast några fall kända, vid vilka en olycka bevisligen
föranletts av motorfordons bristfällighet, uppkommen genom oskickligt
arbete på reparationsverkstad. Föreningen gör därjämte gällande, att
införandet av kompetensvillkor för yrket måhända skulle kunna få en motsatt
verkan än den åsyftade, nämligen en ökning av riskmomentet, enär bilägarna,
i den mån en reglering på området komme att nedbringa antalet
verkstäder särskilt å landsbygden och medföra ökning av verkstädernas
reparationspriser, kunde bliva frestade att i ökad utsträckning själva eller
med tillhjälp av helt yrkesovant folk utföra reparationsarbeten. Föreningen
anser även, att en kompetensreglering inom ifrågavarande bransch sannolikt
skulle bliva förenad med särskilda svårigheter på grund av branschens
heterogena natur. Aktiebolaget Volvo åter anser, att de reparationer, som skulle
kunna medföra risk för skada till person eller allvarlig skada till egendom
- främst fastsättande av styrinrättning med länkstång och styrarmar samt
påsättande av hjul — i allmänhet icke fordra någon särskild kompetens
utan endast noggrannhet och ansvarskänsla och därjämte lätt kunna utföras
av vagnägaren själv.

I sina påminnelser över trafikförsäkringsföreningens yttrande framhåller
bilverkstädernas riksförbund bland annat, att en kompetensreglering, som
endast toge sikte på yrkesmässig reparationsverksamhet men i övrigt’medgåve
vem som helst att befatta sig med bilreparationer skulle vara av föga
värde.

I avseende å omfattningen av de under åren 1935, 1936 och 1937 inom
landet inträffade automobilolyckor, som förorsakats av motorfordonets beskaffenhet,
ha de sakkunniga från de av statistiska centralbyrån utgivna årsredogörelserna
för olyckor vid trafik med motorfordon inhämtat, att antalet
olyckor, vid vilka motorfordonets beskaffenhet utgjort huvudorsaken,
under angivna tre år uppgått till resp. 466, 390 och 428, motsvarande resp. 4,3.
3,1 och 3,0 procent av totala antalet olyckor samma år. Av de redovisade
fallen bär övervägande antalet eller resp. 327, 263 och 260 tillskrivits fel
på bromsarna, styrinrättningen eller lyktorna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

7

Det torde emellertid vara uppenbart, att man icke av dessa uppgifter kan
draga några bestämda slutsatser rörande antalet olyckor, som förorsakats av
felaktigt utförda reparationer. Givetvis kunna uppgifterna ännu mindre
lämna någon ledning för en uppskattning rörande huru många av dessa olyckor,
som föranletts av reparatörens okunnighet eller bristande erfarenhet, och
några tillförlitliga statistiska uppgifter i sådant hänseende torde icke heller
i övrigt kunna framskaffas. Emellertid torde genom de av bilverkstädernas
riksförbund lämnade upplysningarna hava blivit tillräckligt påvisat, att allvarliga
risker kunna uppstå till följd av ett inkompetent utfört reparationsarbete
å automobiler.

De sakkunniga uttalade för egen del följande:

De sakkunniga Ira från början varit inställda på att bilreparatörsyrket
måste anses tillhöra de hantverksgrenar, beträffande vilka kompetensreglering
borde allvarligt övervägas. Efter hand som utredningen fortskridit har
emellertid viss tveksamhet uppstått beträffande lämpligheten och genomförbarheten
av en reglering innebärande kompetenskrav såsom oeftergivligt villkor
för yrkets utövande. Sålunda torde man icke kunna förneka, att vissa av
de arbetsuppgifter inom yrket, som äro särskilt ägnade att medföra risker vid
ett oriktigt utförande, exempelvis utbyte av ett hjul mot ett annat, fastskruvande
av muttrar m. m., äro av så enkel beskaffenhet, att viss utbildning
eller erfarenhet knappast kan innebära någon som helst garanti för ett mera
tillfredsställande utfört arbete. Vidare inställer sig frågan, huruvida en eventuell
kompetensreglering för yrket skall begränsas till yrkesmässigt utövande
av reparationer eller även innefatta förbud för den enskilde vagnägaren eller
föraren att verkställa erforderliga reparationer å sin vagn. Därest säkerhetssynpunkten
anses avgörande för kompetenskravets uppställande synes det,
i likhet med exempelvis elektriska installationsarbeten, nödvändigt att låta
regleringen omfatta även den icke yrkesmässiga bilreparationsverksamheten.
Å andra sidan skulle ett förbud för annan än auktoriserad reparatör att verkställa
reparationer otvivelaktigt medföra mycket betänkliga praktiska och
ekonomiska konsekvenser för bilägarna och särskilt för den yrkesmässiga
person- och lastbilstrafiken. Beaktas må även, att det säkerligen mången gång
skulle komma att stöta på stora svårigheter för en trafikant, särskilt vid
trafik å landsbygden, att vid tillfälligt uppkommande behov av reparation
kunna anträffa en behörig reparatör.

De sakkunniga ha på grund av ovan angivna synpunkter icke ansett sig
kunna förorda en kompelensreglering för yrket utan att samtidigt förutsätta
vissa lättnader för den icke yrkesmässiga reparationsverksamheten särskilt
i fråga örn vissa mera enkla reparationsarbeten. Men en sålunda begränsad
kompetenslagstiftning skulle ur säkerhetssynpunkt knappast i någon högre
grad skapa ökad trygghet och ej heller ur yrkesutövarnas synpunkt innebära
någon egentlig vinst. Såsom ovan nämnts har även bilverkstädernas riksförbund
framhållit, att föga skulle vara alt vinna genom en sådan lagstiftning.
Med hänsyn härtill synes man i första hand böra undersöka möjligheterna
att med andra medel än genom införande av kompetenslvång skapa ökad
trygghet för ett sakkunnigt utövande av bilreparationsyrket.

I syfte att ernå sådan ökad trygghet rekommenderade de sakkunniga, att.
särskilda villkor skulle uppställas för rätten att erhålla mästarbrev såsom
bilreparatör. I detta avseende anförde de sakkunniga sammanfattningsvis
bland annat:

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Den åvägabragta utredningen har givit stöd för uppfattningen att inom
vissa yrken, särskilt bilreparatörsyrket, bristande kompetens vid yrkesutövningen
kan medföra risker, vilka motivera, att särskilda föreskrifter meddelas
i syfte att bereda allmänheten ökade möjligheter att kunna förvissa sig
om en yrkesidkares sakkunskap i yrket. Detta syfte ha de sakkunniga ansett
kunna i huvudsak vinnas genom att särskilda fordringar uppställas på
dem, som skola erhålla mästarbrev i sådant yrke.---

Vad angår mästarbrev för bilreparatörer må särskilt framhållas, att de
sakkunniga funnit det angeläget, att vid tilldelande av mästarbrev i yrket
tillses, att sökanden, förutom tillräcklig erfarenhet och yrkesskicklighet, även
vid yrkesutövningen äger tillfredsställande maskinell utrustning och lämplig
verkstadslokal. Därför skulle mästarbrev i ifrågavarande yrke avse viss
godkänd bilreparatör i hans egenskap av idkare av eller föreståndare för
viss namngiven bilreparationsverkstad. Därest brevets innehavare skulle
frånträda ledningen av verkstaden, skulle brevet kunna frånkännas giltighet
tills innehavaren övertagit ledningen av annan tillfredsställande verkstad.

I enlighet med den nu återgivna motiveringen upptog sakkunnigbetänkandet
dels förslag till kungl, kungörelse angående mästarbrev för hantverksutövare
och dels förslag till särskild kungörelse, avsedd att utfärdas av kommerskollegium,
angående tilldelande av mästarbrev till bilreparatörer.

Betänkandet var ej enhälligt. I ett vid detsamma fogat särskilt yttrande
hemställde två av de sakkunniga, att förslag måtte framläggas för riksdagen
om ändring i näringsfrihetsförordningen i syfte att lämna befogenhet för
Kungl. Majit att, där särskilda skäl därtill föreligga, utfärda kompetensföreskrifter
för rätt att självständigt utöva hantverksyrke, samt att åtgärder måtte
vidtagas för utarbetande av dylika föreskrifter bl. a. för bilreparatörsyrket.

På grundval av de sakkunnigas förslag utfärdades den 11 oktober 1940
kungl, kungörelse angående mästarbrev för hantverksutövare (SFS 1940:
873). Förslaget örn särskilda föreskrifter beträffande mästarbrev till bilreparatörer
har ej föranlett åtgärd. Enligt vad utskottet inhämtat utfärdas icke
mästarbrev för bilreparatörer.

Vid 19A0 års riksdag väcktes inom första kammaren av herr Fredrik Ström
en motion (nr 13), vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en snabb utredning rörande
förutsättningarna för ett auktoriseringsförfarande för sådana reparationsarbeten
å motorfordon, vilka äga betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt.
I sitt utlåtande (nr 2) över motionen erinrade första kammarens andra tillfälliga
utskott om att chefen för kommunikationsdepartementet den 4 mars
1939 uppdragit åt en sakkunnig att inom departementet biträda med utredning
rörande trafikolyckornas orsaker. Utskottet fann, att den i motionen
väckta frågan vore av beskaffenhet att lämpligen böra upptagas till behandling
av nämnde sakkunnige. Vid detta förhållande och då utskottet förutsatte,
att den sakkunnige vid fullgörande av sitt utredningsarbete komme att
ägna uppmärksamhet åt föreliggande fråga samt, i den mån så befunnes
motiverat, jämväl framlägga förslag till åtgärder av i motionen åsyftad art,
hade utskottet icke funnit motionen påkalla någon åtgärd från riksdagens

Andra lagutskottets utlåtande nr 23. •’

sida. Utskottet hemställde alltså, att motionen icke måtte föranleda till någon
åtgärd. Första kammaren beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Det av utskottet åsyftade sakkunniguppdraget hade lämnats sekreteraren
Lode Wistrand. Den 17 december 1940 avgav denne principbetänkande i
trafiksäkerhetsfrågan (SOU 1940:33). I betänkandet (s. VII) redogjordes för
riksdagsbehandlingen av ovannämnda motion men gjordes intet uttalande i
den genom motionen väckta frågan.

Det torde böra här anmärkas, att under 1944 tillkallats särskilda sakkunniga
(19H års trafikförfattningssakkunniga) för att verkställa översyn över
samtliga författningar på trafikväsendets område.

Frågan örn återinförande av legala kompetensvillkor för rätt att utöva
hantverk har, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, varit föremål
för utredning senast under 1930-talets senare hällt. I det betänkande,
vari 1936 års hantverkssakkunniga framlade resultaten av utredningen, behandlades
frågan dels ur synpunkten av behovet av kompetensvillkor tor
säkerställande av hantverksnäringens bestånd och utveckling och dels ur
synpunkten av behovet av kompetensföreskrifter för sådana yrken, vid vilkas
utövning bristande erfarenhet och yrkesskicklighet kan anses medföra
risk för skada å person eller egendom. I det senare avseendet undersökte de
sakkunniga bl. a. förhållandena inom bilreparatörsyrket. De sakkunniga avvisade
kravet på en legal kompetensreglering beträffande hantverksyrkena
i allmänhet, och majoriteten ville ej heller föreslå en sådan reglering i fråga
örn bilreparatörsyrket. I syfte att främja hantverksnäringens bestånd och
utveckling föreslogo de sakkunniga, att mästarbrevsinstitutionen för liantverksutövare
skulle legalt sanktioneras. För rätt att erhålla mästarbrev såsom
bilreparatör borde enligt de sakkunniga uppställas särskilda kompetenskrav
och fordras, att sökanden ägde tillfredsställande maskinell utrustning och
lämplig verkstadslokal. På grundval av sakkunnigförslaget har sedermera
utfärdats kungörelse angående mästarbrev för hantverksutövare. Förslaget
om särskilda föreskrifter beträffande tilldelande av mästarbrev till bilreparatörer
har ej föranlett till någon åtgärd.

Den nu väckta motionen behandlar frågan ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Otvivelaktigt kunna risker uppstå till följd av ett inkompetent utfört bilreparationsarbete,
vilka risker i och för sig skulle kunna motivera införande
av kompetensvillkor för bilreparatörsyrket. Å andra sidan tala mot uppställande
av dylika villkor vissa andra skäl. Utskottet ansluter sig härutinnan
till de synpunkter som anlagts av 1936 års hantverkssakkunnigas majoritet
(s. 7 ovan). Sammanfattningsvis kan sägas, att en kompetensreglering, därest
den genomfördes utan inskränkningar, skulle medföra mycket betydande
nackdelar i främsta rummet för trafikanterna, och ali, örn man medgåve
sådana lättnader i kompetenstvånget, som skulle bli nödvändiga för att undvika
nämnda nackdelar, bestämmelserna knappast skulle bli tillräckligt ef Bihang

till riksdagens protokoll 19i5. 9 sunil. 2 avd. Nr 23. 2

Utskottet

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

fektiva för att tillfredsställande fylla det avsedda syftet. På grund av nu
nämnda skäl anser sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionerna.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 mars 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Wistrand, Forslund*, Olof Carlsson,
Hallagård, Hagman och Englund;

från andra kammaren: herr Nilson i Eskilstuna, fru Johansson*, herrar Larsson
i Östersund, Witzell*, Carlsson i Bakeröd, Andersson i Eskilstuna, Andersson i Gisselås*
och Andersson i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Wistrand, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att motionen överlämnades till
1944 års trafikförfattningssakkunniga att tagas under övervägande vid fullgörandet
av de sakkunnigas uppdrag.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner,

461151