Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

1

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1945 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 januari 1945 dagtecknad proposition, nr 44, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)
skall jämte rubrik erhålla nedan angiven lydelse, att nuvarande 14 § i nämnda
kap. skall med bibehållen rubrik betecknas 15 § ävensom att 2 kap. 16
och 19 §§ samt 9 kap. 13, 20, 34 och 48 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 KAP.

Örn skyldighet att låta strömfall tagas i anspråk av annan.

14 §.

Finnes från allmän synpunkt för planmässigt utnyttjande av tillgänglig
vattenkraft erforderligt, att visst strömfall tillgodogöres, och kan det ej antagas,
att den, som råder över vattenkraften i fallet, själv kommer att utan
avsevärt dröjsmål utnyttja det på ändamålsenligt sätt, äger Konungen på ansökan
förordna, att, örn hinder enligt 2 kap. eljest ej möter, fallet må mot
ersättning, som i 9 kap. skils, i stället tillgodogöras av kronan, kommun
eller annan, som är beredd att utan uppskov bebygga fallet; dock må ej
på grund av vad nu sagts rätt att tillgodogöra vattenkraft, som tillkommer
kronan, utan riksdagens medgivande upplåtas åt annan. Vid meddelande av
förordnande äger Konungen föreskriva de villkor med avseende å strömfallets
utnyttjande, som från allmän synpunkt finnas erforderliga.

1 Nuvarande lydelse av 1 kap. 14 § se SFS 1939: 146 och av 9 kap. 48 § se SFS 1926: 194.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 22. 1

o

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Då Konungens förordnande enligt första stycket blivit sökt, skall tillfälle
lämnas envar, som har del i strömfallet, att avgiva yttrande i anledning av
ansökningen inom ett år från det denna jämte erforderlig utredning i ärendet
delgivits honom. Om synnerliga skäl därtill äro, må Konungen bestämma
kortare tid, dock minst tre månader. Delgivning skall genom sökandens
försorg verkställas på sätt örn stämning är stadgat, dock att, örn ej utan
avsevärd omgång kan utrönas, vilka som hava del i fallet, delgivning må
ske genom kungörelse i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Äro vid
ansökningen fogade ritningar eller andra handlingar av vidlyftig beskaffenhet,
äger Konungen förordna, att de må undantagas från delgivning.

Meddelas förordnande enligt första stycket, skall vattendomstolen genast
underrättas.

Rätt att på grund av förordnande enligt första stycket taga strömfall i anspråk
må ej från innehavaren övergå på annan, utan att Konungen medgiver
det. Har ej den, som innehar sådan rätt, inom ett år från det Konungens förordnande
meddelades hos vattendomstolen sökt medgivande enligt 2 kap. till
strömfallets bebyggande, eller lämnas ej sådant medgivande, vare förordnandet
ej längre gällande; och må nytt förordnande med avseende å fallet ej utan
synnerliga skäl meddelas inom tio år därefter. Samma lag vare, om i penningar
bestämd ersättning för vattenkraften ej guldits inom tre månader
från det ersättningen blivit fastställd genom utslag, som vunnit laga kraft,
såvida icke fallet enligt medgivande av ersättningstagaren tagits i besittning
utan att ersättningen guldits, eller örn fallet ej bebygges inom tid, som vattendomstolen
bestämmer.

2 KAP.

16 §.

Där utmål — — — oundgängligen tarvas.

Tages strömfall i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §, må utmål, som i första
stycket sägs, lösas, om så erfordras.

19 §.

Den, som —--ändringen bestämmes.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, där strömfall
tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §.

9 KAP.

13 §.

Där någon —- --av kraft.

Tages strömfall i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §, skall ock under villkor,
som i första stycket sägs, ersättning utgå medelst kraftöverföring, i den mån
fastighet, till vilken vattenkraften hört, kan anses hava behov av kraft. Samma
lag vare, om vattenkraften varit avsedd för viss anläggning eller ort, till
vilken ersättningstagaren är berättigad att överföra kraftbelopp, som tillerkännes
honom, och den anläggning eller ort kan anses hava behov av kraften.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

3

Kraft, som lämnas i ersättning efter vad i första och andra styckena sägs,
skall, med det undantag allenast, vartill stadgandet i 33 § sista stycket föranleder,
tillhandahållas från den för vattenkraftens utnyttjande avsedda anläggning.

20 §.

Är fråga —--sistnämnda kostnad.

Där fråga---är berättigad.

Vad ovan i denna § sägs gäde i tillämpliga delar, första stycket beträffande
ersättning för vattenkraft, som tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §, och såväl
första som andra stycket beträffande ersättning för vattenkraft på grund av
stadgandet i 2 kap. 23 §.

34 §.

Avstås på grund av stadgandena i 1 kap. 14 § eller 2 kap. 5, 6 eller 7 §
tillgodogjord vattenkraft, vare ersättningsgivaren pliktig att till säkerhet folden
kostnad och skada, som må tillskyndas ersättningstagaren därigenom,
att kraftanläggningen och anordningarna för kraftöverföringen till äventyrs
icke varda inom föreskriven tid fullbordade, hos Konungens befallningshavande
ställa pant eller borgen till det belopp, som för varje fall i laga
ordning bestämts.

Avser kraftöverföringen---—-nu sagts.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräknas till fulla värdet och hälften därutöver,
då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 § första stycket, så ock intrång genom
ledning för elektrisk kraftöverföring;

6. besittningsrätt för--— sådana byggnader.

Om undantag -----i 50 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 293 i första kammaren
av herrar Velander och Björkman samt nr 455 i andra kammaren av
herr Ljungberg.

I motionerna vilka äro likalydande hemställes, att riksdagen måtte avslå
propositionen.

Beträffande de skäl, som utöver vad nedan anföres åberopats till stöd för
det genom propositionen framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de
skäl motionärerna andragit till stöd för sitt yrkande får utskottet hänvisa
till propositionen och motionerna.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

I skrivelse den 12 maj 1942, nr 199, hemställde riksdagen under åberopande
av statsutskottets utlåtande, nr 86, örn utredning rörande möjligheterna
att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets
och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft.
Utskottet framhöll i utlåtandet bl. a., att ett missförhållande som krävde uppmärksamhet
vöre den alltjämt ohämmat pågående spekulationen i outbyggda
vattenfall. Rörande nämnda spörsmål ha särskilda inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga den 27 februari 1943 avgivit betänkande med
förslag till åtgärder mot spekulation i vattenkraft (SOU 1943: 14).

Av de sakkunniga verkställd utredning angående tillgång och förvärv

av vattenkraft m. m.

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser m. m. samt norsk och finsk
rätt ha de sakkunniga till en början lämnat vissa uppgifter angående tillgången
på vattenkraft i vårt land. Denna beräknades enligt elektrifieringskommitténs
år 1923 avgivna utredning till 32 500 miljoner kilowatttimmar
(kWh) per år vid fullt utnyttjande av den utbyggnadsvärda vattenkraften.
Enligt senare verkställda approximativa undersökningar syntes denna
siffra kunna ökas med ca 10 procent. Man skulle sålunda för närvarande ha
anledning att räkna med en krafttillgång av omkring 36 000 miljoner kWh.
Krafttillgången fördelade sig på sätt framginge av följande sammanställning.

Yattenkrafttillgången i Sverige.

Total utbyggnadsvärd

Utbyggd vattenkraft

vattenkrafttillgång
approx. beräknad

approx.
år 1942

beräknad
år 1944

MkWh/år

MkWh/år

00

MkWh/år

00

Götaland och Svealand

Lagan—Dalälven.......

....... 7 600

6 000

(79)

6 200

(82)

Nedre Norrland

Ljusnan—Ljungan .....

....... 2 700

500

(19)

750

(28)

Mellersta Norrland

Indalsälven ...........

....... 6 500

2 500

(38)

4 000

(62)

Faxälven—Ume älv.....

........ 6 300

500

(8)

500

(8)

Övre Norrland

Skellefte älv—Torne älv.

........ 12 900

1000

(8)

1100

0)

Summa 36 000

10 500

(29)

12 550

(35)

De sakkunniga framhålla, att enligt sammanställningen ca en tredjedel av
den totala utbyggnadsvärda krafttillgången redan vore utbyggd eller under
utbyggnad. Av resterande två tredjedelar kunde den ena anses högvärdig,
d. v. s. medföra en specifik ^byggnadskostnad som icke väsentligt överstege
utbyggnadskostnaden vid de redan utbyggda fallen. Den sista tredjedelen
medförde så stora kostnader att den icke kunde betraktas som högvärdig.
Denna indelning baserades emellertid icke på någon grundligare utredning.
Dessutom borde uppmärksammas, att synpunkterna på ett strömfalls kvalitet
kunde förändras.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

5

Angående produktionen av elektrisk energi i landet anförde de sakkunniga
— i anslutning till ett i betänkandet (s. 42) intaget diagram över produktionen
från år 1912 t. o. m. år 1942 — följande.

Under denna tid har produktionen ökat från 1 100 till 9 800 miljoner kWh
-— ångkraft inbegripen — vilket motsvarar en genomsnittlig ökning av 290
miljoner kWh per år. Ökningen har emellertid varit olika under olika tider.
Under åren 1912—18 var den genomsnittliga ökningen 220 miljoner kWh per
år. Därefter stagnerade kraftproduktionen åren 1919—20 och gick år 1921
avsevärt tillbaka. År 1922 började en ny uppgång som fortsatte t. o. m. år
1930. Under perioden 1919—30 var ökningen i genomsnitt 225 miljoner kWh
per år. Under lågkonjunkturen åren 1931—32 minskade kraftproduktionen
åter något men började ånyo att stiga fr. o. m. år 1933. Ökningen har från
sistnämnda år fortgått tämligen jämnt, om man bortser från den tillfälliga
nedgång som år 1940 förorsakades av produktionsminskning inom skogsindustrien.
Under perioden 1931—42 har den genomsnittliga ökningen utgjort
390 miljoner kWh per år, vilket värde är 75 procent större än den genomsnittliga
ökningen under tiden 1912—30.

Sistnämnda förhållande skulle kunna tydas som ett tecken på att kraftproduktionen
komme att öka i ett accelererat tempo. Det finns emellertid
faktorer som tala för att den successiva ökningen av kraftförbrukningen
kommer att avmattas. Den prognos för kraftproduktionen t. o. m. år 1940,
som år 1923 framlades av elektrifieringskommittén, resulterade i en genomsnittlig
ökning av 325 miljoner kWh per år. Denna prognos kom att överensstämma
tämligen väl med den faktiska utvecklingen. Vid senare uppgjorda
prognoser på längre sikt har i allmänhet räknats med en genomsnittlig årlig
ökning av kraftproduktionen varierande mellan 200 och 300 miljoner kWh.
Hittills har icke från något håll allvarligt ifrågasatts en snabbare ökning
av kraftproduktionen än med 400 miljoner kWh per år.

Det är naturligtvis icke möjligt att med säkerhet bedöma den framtida
utvecklingen. För den aktuella anpassningen av utbyggnadstakten till kraftbehovet
är icke av någon avgörande betydelse, om utvecklingen på lång sikt
felbedömes något. För nu ifrågavarande utredning vore det emellertid av
intresse att kunna beräkna, huru lång tid det kan dröja innan vattenkraften
blir fullt utbyggd.

Med utgångspunkt från förenämnda uppskattning av krafttillgången finner
man, att hälften av den högvärdiga vattenkraften kommer att vara utbyggd
redan år 1944. Räknar man med den högsta hittills ifrågasatta belastningsökningen,
400 miljoner kWh per år, skulle den högvärdiga vattenkraften
vara helt tagen i anspråk omkring år 1980, medan återstoden skulle bliva
fullt utbyggd först ett antal år in på 2000-talet. Antages belastningsökningen
stanna vid en lägre siffra, förskjutas naturligtvis tidpunkterna framåt i motsvarande
mån.

De sakkunniga erinra vidare, att den svenska kraftindustrien utvecklats
under inbördes tävlan mellan statliga, kommunala och enskilda företag. Proportionen
mellan dessa intressenter hade länge varit i runt tal 30 procent
för statliga och 70 procent för kommunala och enskilda företag men hade på
sistone förskjutits så att den statliga andelen ökats. När de pågående stora
utbyggnaderna fullbordats, kunde jämförelsetalen förväntas bliva ca 40 och
00 procent. Utvecklingen syntes leda därhän, att ökningen i det totala kraftbehovet
i landet framdeles komme alt tillgodoses ungefär till hälften av
statliga och lill hälften av kommunala och enskilda kraftföretag.

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Beträffande det nuvarande innehavet av vattenkraft anföra
de sakkunniga:

I själva verket torde huvudparten av den högvärdiga vattenkraften och en
stor del av den återstående utbyggnadsvärda vattenkraften numera vara skild
från de fastigheter till vilka den ursprungligen hört. En del av vattenkraften
finnes dock alltjämt kvar hos den jordbmksidkande befolkningen. Bland
dem som förvärvat vattenkraft och alltjämt äro intresserade av sådana förvärv
märkas främst staten samt kommuner och enskilda företag som i likhet
med staten producera elektrisk kraft för distribution. En annan grupp
utgöres av enskilda företag som huvudsakligen för egen industri eller närstående
företag själva äro i behov av kraft. Vissa stora kraftproducenter
framställa elektrisk kraft dels för avyttring i större skala dels ock för konsumtion
vid egen industri. Vattenkraft har förvärvats ej blott för att täcka
ett omedelbart förestående behov utan i avsevärd utsträckning lång tid i förväg.
Detta är ej minst förhållandet med statens förvärv. Utom av nu nämnda
producenter har vattenkraft förvärvats av personer och företag som tydligen
ej haft för avsikt att själva utbygga strömfallen och som allenast spekulerat
i en prisstegring på vattenkraften. Huruvida ett förvärv skett i ena
eller andra syftet, är icke alltid lätt för en utomstående att bedöma. Företag
som själva ha behov av kraft ha t. ex. understundom ömsevis köpt och sålt
outbyggd vattenkraft, varför deras syfte med förvärven icke varit klart.
Slutligen är tänkbart, att minoritetsandelar i strömfall kunna ha förvärvats
för att köparen skulle mot erläggande av uttagningskostnad komma i åtnjutande
av ersättningskraft, när fallet utbygges.

En överslagsberäkning som av de sakkunniga verkställts på grundval av
kända förhållanden visade, att den kvantitet outbyggd men utbyggnadsvärd
vattenkraft som innehades av kronan eller eljest funnes på fasta händer motsvarade
åtminstone 18 000 miljoner kWh eller ca 75 procent av all outbyggd
men utbyggnadsvärd vattenkraft. Den vattenkraft, som omfattades av det
aktuella byggnadsprogrammet och som beräknades att vara tagen i anspråk
senast år 1944, hade hänförts till utbyggd vattenkraft och inginge icke i
nämnda siffra. Avdrag hade icke gjorts för minoritetsandelar i strömfall, där
majoriteten funnes på fasta händer.

Nyssnämnda överslagsberäkning visade även, att av den outbyggda men
utbyggnadsvärda vattenkraften — efter det genom försäljningar på senare
tid betydande kvantiteter högvärdig vattenkraft övergått till fasta händer —
ca 5 procent eller något mera kunde antagas finnas på spekulativa händer,
till största delen sådan vattenkraft som stöde på gränsen mellan högvärdig
och lågvärdig.

Vad angår den hittillsvarande prissättningen å naturkraften
uttala de sakkunniga, att vid förvärv av vattenkraft denna i allmänhet
hade värderats med tämligen grova mått. Priserna hade väsentligen
bestämts av utbud och efterfrågan. De hade därför också fluktuerat
alltefter det intresse som under olika perioder ägnats kraftindustrien.
En prisstegring inträdde strax efter sekelskiftet liksom under förra världskriget.
Det vöre en likartad tendens som under nu rådande förhållanden vållat
viss oro för den framtida utvecklingen.

De sakkunniga påpeka vidare, att det vöre mycket svårt att med hjälp av

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

7

objektiva normer beräkna naturkraftens värde på ett mera tillfredsställande
sätt. Bland de faktorer som vore av betydelse för värdet av ett strömfall
märktes till en början vattenföring och fallhöjd, vilka tillsammans
bildade den effekt som kunde uttagas i fallet. Beträffande vattenfölingen
vore av största betydelse, hur denna växlade under olika delar av
året. Med hänsyn till de möjligheter vattenlagen erbjöde att reglera avrinningen
ur tillgängliga vattenmagasin vore det emellertid icke den naturliga
vattenföringen som därvid vore avgörande utan den vattenföring som man
kunde beräkna att erhålla genom en dylik reglering. En bedömning av regleringsmöjligheterna
inrymde alltid vissa osäkerhetsmoment. — Storleken av
utby ggnadskostnaden, som räknat i förhållande till den av vattenföring
och fallhöjd bestämda effekten vore olika för olika strömfall, inverkade
naturligtvis även på naturkraftens värde. Beräkningen av utbyggnadskostnaden
erbjöde vissa svårigheter och kunde fördenskull röra sig inom en
relativt vid latitud. Detsamma gällde regleringskostnaden, som ju vöre att
anse som en del av utbyggnadskostnaden. -—- Även kostnaderna för
underhåll och drift kunde variera vid olika kraftstationer och därför
inverka på naturkraftens värde. — Av betydelse för naturkraftens värdering
vore också strömfallets belägenhet, enär denna vore bestämmande i någon
mån för utbyggnadskostnaden men framför allt för överföring skostnaden.
Numera kunde elektrisk kraft överföras från nordligaste till
sydligaste Sverige, men för ändamålet erfordrades ledningar som droge avsevärd
kostnad för materiel, markanskaffning, underhåll och drift. Dessutom
medförde överföringen kraftförlust av väsentlig betydelse för ekonomien.
Även beräkningen av överföringskostnaden erbjöde svårigheter.

De sakkunniga anföra vidare, att med kostnaderna för vattenkraftens tillgodogörande
skulle jämföras vattenkraftens värde i tillgodogjort skick.
Lämpligast skedde detta genom att den beräknade årskostnaden jämfördes
med den avkastning som brutto kunde antagas komma att erhållas per
år. Brultoavkastningen vore naturligtvis beroende på priset för den elektriska
kraften, och detta i sin tur bestämdes av möjligheten att finna avsättning
därför. Det pris som kunde erhållas för elektrisk ström vore i fråga örn
de förnämsta konsumenterna, nämligen industriföretagen, i väsentlig grad
beroende av tillgången och priset på stenkol, som vore att betrakta som
en regulator på priset för elektrisk kraft. Den storindustriella konsumtionen
av elektrisk kraft utgjorde år 1941 5 250 miljoner kWh eller 70 procent av
den totala konsumtionen. Järnvägars och spårvägars förbrukning samma år
utgjorde 870 miljoner kWh eller 11 procent, den allmänna distributionen
1 410 miljoner kWh eller 19 procent. Till jämförelse kunde nämnas alt den
storindustriella förbrukningen åren 1929 och 1939 utgjorde respektive 3 600
och 5 940 miljoner kWh, motsvarande 83 och 76 procent. Tendensen visade
en långsam minskning av storindustriens procentuella andel i konsumtionen.
Den betydande nedgången av storindustriens procentuella andel år 1941 vore
en tillfällig företeelse.

Beträffande värdet å naturkraften lia de sakkunniga slutligen framhållit,

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

att då utbyggandet av strömfallen som nämnt vore väsentligen beroende på
den beräknade avsättningen för den elektriska kraften, strömfall, som ej behövde
tagas i anspråk förrän efter visst antal år, hade ett mer eller mindre
starkt reducerat nuvärde. Vilka strömfall som närmast komme att tagas
i anspråk bestämdes av kraftproduktionens kvalitet samt utbyggnadskostnaderna
— därvid särskilt regleringsmöjlighetema spelade en betydande roll —
och överföringskostnaderna. Det vore ekonomiskt fördelaktigt att söka nyttiggöra
dyrbara regleringsmagasin för så stor fallhöjd som möjligt, t. ex.
genom att utbygga flertalet strömfall i visst vattendrag innan ett annat vattendrag
bleve föremål för ett mera intensivt utnyttjande. Vad anginge överföringskostnaderna
vore det, så länge en större del av den norrländska kraften
överfördes söderut, ekonomiskt fördelaktigt alt bygga ut strömfallen i en
sydligare älv innan en mera nordligt belägen älv tillgodogjordes, om ej andra
omständigheter, såsom gynnsammare regleringsmöjligheter, övervägde. För
att uppskatta ett strömfalls nuvärde vore alltid nödvändigt att bilda sig en
uppfattning örn den tidpunkt, då strömfallet sannolikt komme att tagas i
anspråk. En sådan uppskattning komme att vila på lösa antaganden, när det
ej vore fråga örn strömfall som stöde tämligen nära i tur att utbyggas. En
felbedömning på denna punkt kunde medföra, att ett fall, som synts billigt
i inköp, visade sig med upplupna räntor och skatter stå innehavaren dyrt,
när det slutligen utbyggdes.

Beträffande den framtida prisbildningen å naturkraft
anföra de sakkunniga, att kraftindustrien till följd av den för närvarande stegrade
kraftförbrukningen befunne sig i en period av forcerad utbyggnad. När
behovet av vattenkraft såsom för närvarande ökades, riktades blickarna mot
möjligheten att förvärva nya strömfall för framtida behov. Den trygghet som
tillgången på vattenkraft i längden erbjöde, jämförd med bränslekraften,
framträdde då med större klarhet än eljest. Intresset för förvärv av strömfall,
i första hand sådana med gynnsamma utbyggnadsbetingelser, stegrades
fördenskull hos de företag som hade möjligheter att utbygga vattenkraft, och
härav följde en prisstegring för de strömfall som icke redan läge på fasta
händer. Det vore emellertid troligt att, när den nuvarande krisen vore överstånden,
intresset för vattenkraften ånyo komme att gå något tillbaka. Vad
anginge priset på naturkraften vore dock sannolikheten för att detta liksom
efter föregående topperioder ånyo skulle sjunka såtillvida mindre nu som
tillgången på outbyggd vattenkraft vore väsentligt reducerad. Efter hand som
strömfallen utbyggdes minskades ju tillgången på outbyggd kraft, och denna
minskning ginge först ut över den högvärdiga kraften. Återstående högvärdig
kraft kunde antagas redan nästan helt vara placerad hos sådana intressenter
som avsåge att själva utbygga kraften. Även en del av den mindre
värda men likväl utnyttjningsbara vattenkraften funnes på fasta händer.

Efter att ha erinrat om att enligt den av de sakkunniga verkställda överslagsberäkningen
ca 75 procent av all outbyggd men utbyggnadsvärd vattenkraft
funnes på fasta händer och ca 5 procent eller något mera på spekulativa
händer anföra de sakkunniga vidare, alt nu angivna förhållanden med -

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

9

förde, att de som spekulerade i vattenkraft kunde tänkas ha vissa möjligheter
att framdeles uttaga relativt höga priser, eftersom åtminstone 75 procent
av den outbyggda vattenkraften redan vore placerad på fasta händer och
sålunda ur marknaden. Samtidigt som det stora samlade innehavet av outbyggd
vattenkraft på fasta händer gåve vissa ökade möjligheter i denna riktning,
innebure emellertid detta innehav också, att faran ur allmän synpunkt
icke finge tillmätas alltför stor betydelse. Den outbyggda högvärdiga vattenkraft
som innehades av kronan eller eljest funnes på fasta händer säkerställde
erforderlig utbyggnad ungefär till år 1980. Härvid räknade de sakkunniga
med den högsta dittills ifrågasatta belastningsökningen eller 400
miljoner kWh per år. Räknade man med all den utbyggnadsvärda vattenkraft,
som nu funnes på fasta händer, vore landets behov av fortsatt utbyggnad
vid samma årliga belastningsökning säkerställt till tiden inemot år 2000.
Härav framginge, att örn de spekulationstendenser som framträtt skulle fortvara,
möjligheterna att driva upp priserna på naturkraften dock för avsevärd
tid framåt vore begränsade. Den stora mängd vattenkraft som redan vore
placerad på fasta händer vore helt undandragen verkningarna av spekulation.
Vid bedömande av spekulationsmöjligheterna borde också uppmärksammas,
att den vattenkraft, som alltjämt kunde tänkas bliva förvärvad i
spekulativt syfte, icke hörde till den högvärdiga. Den vore alltså dyr i utbyggnad.
Större vinst på spekulation i vattenkraft kunde knappast erhållas
på annat sätt än att en erfaren köpare lyckades förvärva vattenkraft till billigt
pris och därefter sålde den till någon som vöre villig att betala ett högt
pris, därför att kraften visade sig billig i utbyggnad. Något utrymme för en
sådan mera betydande vinstmarginal kunde tills vidare svårligen finnas i
fråga om den i utbyggnad dyra kraften.

För att belysa, vilken inverkan piiset på naturkraften har på priset
för den producerade elektriska kraften, ha de sakkunniga
gjort dels en tabell, grundad å uppgifter som återfinnas i kommerskollegiets
publikation »Sveriges utbyggda vattenkraft år 1930» dels ock själva
från vattenfallsstyrelsen och ett antal andra innehavare av vattenkraft inhämtat
vissa uppgifter som lagts till grund för en särskild sammanställning.
Nämnda tabell, som återfinnes i betänkandet (s. 51), omfattar 651 kraftstationer
med en lotaleffekt år 1929/30 av 775 000 kilowatt (kW).

Tabellen visar, att den del av anläggningskostnaden i kronor per kilowatt,
som hänför sig till naturkraften, för samtliga stationer respektive de större
stationerna före år 1916 representerade 26 respektive 28 procent av totala
anläggningskostnaden, åren 1916—21 18 respektive 15 procent och efter år
1921 20 respektive 16 procent. Naturkraftens relativa andel av totala anläggningskostnaden
blev således lägre efter världskriget än före. Enär naturkraften
endast belastas med ränta men byggnadsarbeten och maskinell utrustning
dessutom med avskrivningar saint drift- och underhållskostnader,
blir naturkraftens procentuella andel av årskostnaden d. v. s. av kostnaden
i öre per kilowattimme väsentligt lägre än dess andel av anläggningskostnaden
och uppgår för förutnämnda tidsperioder till 11 respektive 12 procent,
10 respektive 9 procent samt 10 respektive 8 procent av totala kostnaden

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

per kWh. Dessa siffror äro av skäl som de sakkunniga närmare angivit att
betrakta som minimivärden.

Av svaren på förfrågningar, som de sakkunniga utsänt till ägarna av sammanlagt
ett sjuttiotal utbyggda och outbyggda strömfall i skilda delar av
landet, framgår bl. a., att — framför allt för Norrlands del — förvärven av
vattenkraft varit koncentrerade till vissa perioder, nämligen åren 1908—09,
1917—21 samt 1937—42, under vilka perioder i medeltal per år strömfall
med 700—1 000 miljoner kWh övergingo till de nuvarande ägarna. Under tidigare
och mellanliggande perioder ha inköpen varit väsentligt mindre omfattande.
Sålunda förvärvades knappast något strömfall i Norrland under
åren 1910—16, då kungsådreprocessema pågingo. Under perioden 1922—36
var omsättningen i runt tal endast 100 miljoner kWh i medeltal per år.

De sakkunniga ha vidare beträffande strömfall som avsåges med deras
förfrågningar uppgjort en tabell angående kostnaden för den elektriska energien
vid kraftstationsväggen för olika grupper av utbyggda eller under utbyggnad
varande stationer. Till grund för beräkningen ha lagts de uppgifter
om anläggningskostnader för kraftstationer och sjöregleringar, skadeersättningar,
avgifter av olika slag, frikraftleveranser samt kostnader för inköp
av naturkraft m. m. som lämnats av fallägarna. I tabellen ha icke medtagits
strömfall som enligt hävd tillhöra ägaren. Dock ha medtagits Trollhättan,
Älvkarleby och Porjus, som visserligen kunna räknas till hävdfallen men som
på sin tid av riksdagen åsattes särskilt värde. Tabellen omfattar 31 kraftstationer.
I kostnaden för naturkraften ingår, förutom ränta på köpeskilling
respektive åsatt värde, kostnaden för fullgörande av eventuellt utgående frikraftleveranser
och arrendeavgifter samt dessutom ränta på samlade ränteoch
skatteutgifter.

Kostnad för elektrisk kraft vid vissa större vattenkraftstationer.

Enligt av de sakkunniga inhämtade uppgifter och verkställda
schematiska beräkningar.

A. Vid en uppdelning av stationerna efter tiden för förvärvet

av strömfallet.

Öre per kilowattimme:

Strömfallet förvärvat:

totalt

därav naturkraft

1916 eller tidigare..................

................... 0-56

0-063

(11 *)

1917-36..........................

................... 0-51

0-036

(7 X)

1937 eller senare ..................

................... 1''03

0*075

(7 %)

Samtliga 0''58

0-055

(9 JO

B. Vid en uppdelning av stationerna efter belägenheten.

Öre per kilowattimme:

Strömfallet beläget i:

totalt

därav naturkraft

Götaland och Svealand ..............

0113

(15 %)

Nedre och mellersta Norrland........

................. 0-49

0-028

(6 %)

Övre Norrland .....................

................. 0-48

0007

(1 %)

Samtliga 0''58

0-055

(9 %)

De sakkunniga anföra slutligen, att den verkställda undersökningen visade,
att en prishöjning med t. ex. 20 procent för naturkraften icke i och för sig

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

11

vöre kännbar för den borgerliga förbrukningen, där priset hos konsumenten i
regel lage över 10 öre per kWh, men däremot för storindustriens förbrukning,
där priset oftast rörde sig örn 1—3 öre per kWh. När framdeles utbyggnaden
av vattenkraften komme att avse den icke högvärdiga kraften, bleve kostnaden
för naturkraften — även med antagande av samma naturkraftpris per effektenhet
— procentuellt mindre, allteftersom utbyggnadskostnaden stegrades.
Därest priset för den mindervärdiga naturkraften framdeles liksom hittills
bleve lägre per effektenhet än för den högvärdiga, minskades den procentuella
andel, som kostnaden för naturkraften representerade, ytterligare. Detta
innebure dock icke, att man kunde bortse från mindre prisstegringar för
naturkraften. Kostnaden för elektrisk kraft bestode ju av ett stort antal var
för sig relativt små delkostnader. För att hålla priset på elektrisk kraft nere
vöre det därför angeläget att söka begränsa varje kostnadspost, således även
kostnaden för naturkraften. De sakkunniga hade med det anförda velat angiva
proportionerna för det problem som förelåge till bedömande. Även om priset
på naturkraften utgjorde endast en jämförelsevis liten del av priset på den
elektriska kraften, vore det angeläget att söka motverka de spekulationstendenser
som kommit till synes.

De sakkunnigas förslag.

Beträffande principerna för en lagstiftning till förhindrande
av spekulation i vattenkraft framhålla de sakkunniga till en början, att
därvid borde eftersträvas en lösning som kunde sägas stå i samklang med
grunderna för den svenska vattenrätten. De sakkunniga ha därvid funnit, att
införandet av en ny form av expropriationsrätt kunde vara ett lämpligt medel,
samt anföra härom:

Som förut nämnts ger vattenlagen den som har majoriteten i ett strömfall,
eller äger ena sidan därav, rätt att under vissa villkor tillgodogöra sig återstående
andel mot ersättning. Denna tvångsrätt har givits honom för att
främja ett ur allmän synpunkt rationellt utnyttjande av vattenkraften. Lagstiftaren
har därvid utgått från att -— där ej denna rätt tillkommer stat eller
kommun såsom vattenrättsägare -—■ den enskilda företagsamheten skulle söria
för att strömfallen utbyggdes, när detta borde ske. Den som innehar ett
strömfall har själv frihet att välja tiden för utbyggnad. Tydligt är, att de
enskilda liksom även stat och kommun härvid lägga ekonomiska synpunkter
på frågan.

Denna rådighet över strömfallet möjliggör emellertid ej blott att välja en
ekonomiskt gynnsam tidpunkt för utbyggnad av fallet utan även att dröja
därmed längre än som ur allmän synpunkt är önskvärt. Även om hittills utbyggnad
icke härigenom blivit förhindrad, kan till följd av vad nu sagts den
som ej själv ämnar utbygga sitt fall hålla på detta i syfte att utvinna ett särskilt
fördelaktigt pris av den som önskar förvärva och nyttiggöra fallet. Redan
i samband med vattenlagens tillkomst väcktes frågan, huruvida icke det
allmännas intresse av att strömfall utbyggdes vid lämplig tid borde tryggas
genom bestämmelser i lagen. Med hänsyn till numera framkomna spekulationstendenser
torde det vara påkallat all fråntaga strömfallsägaren det medel
som lagstiftningen nu indirekt ger honom alt fullfölja spekulation i vattenkraft.
Delia torde utan avsteg från vattenlagens grundprinciper kunna ske genom

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

att införa möjlighet till tvångsingripande mot strömfallsägaren, om det ur
allmän synpunkt är önskvärt att strömfallet utbygges. Såsom framhållits i
direktiven för denna utredning är införandet av en expropriationsrätt ett
lämpligt medel, när det gäller att hindra dem som innehava vissa nyttigheter
att betinga sig för högt pris för dem, när de behöva tagas i anspråk.
Ett strömfall kan redan nu med tillämpning av expropriationslagen för där
angivna allmänna ändamål fråntagas ägaren, vare sig det är utbyggt eller ej.
Expropriationslagens bestämmelser om expropriationsändamålen torde dock
böra tolkas tämligen restriktivt och t. ex. en utvidgning av statens kraftproduktion
synes icke i och för sig vara en åtgärd för sådant allmänt ändamål
som avses i expropriationslagen. Beträffande utbyggda strömfall må även
erinras om vattenlagens bestämmelser angående kronans lösningsrätt.

De sakkunniga påpeka, att man vid införande av nya bestämmelser i syfte
att trygga utbyggnad av strömfall vid lämplig tidpunkt kunde välja mellan
att intaga bestämmelserna i vattenlagen eller att utvidga ramen för expropriationsändamålen
i expropriationslagen. Enligt de sakkunniga vore det förra
alternativet att föredraga.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om rätt att under vissa
förhållanden taga i anspråk annans strömfall ha upptagits i ett av de sakkunniga
upprättat förslag till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen. För
innehållet i detta förslag, som i allt väsentligt överensstämmer med det genom
propositionen framlagda förslaget, redogöres å s. 25—32 i propositionen.

Yttranden över förslaget om ändring i vattenlagen.

Över betänkandet jämte därvid fogat förslag till lag örn ändring i vissa
delar av vattenlagen ha efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen
och samtliga vattenrättsdomare, kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen,
kammarrätten, kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges industriförbund, svenska
vattenkraftföreningen, svenska elektricitetsverksföreningen, riksförbundet
landsbygdens folk, svenska stadsförbundets styrelse samt styrelsen för svenska
landskommunernas förbund. Kommerskollegium har jämväl överlämnat yttranden
från Skånes handelskammare och handelskammaren i Gävle. Med
länsstyrelsens i Västernorrlands län utlåtande har överlämnats ett yttrande
från länets elektriska förening samt med länsstyrelsens i Västerbottens län
utlåtande yttranden från sistnämnda läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och länets elektriska förening. Vid svenska vattenkraftföreningens
utlåtande ha fogats yttranden av Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag och
Stockholms superfosfat fabriks aktiebolag.

Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa till s. 32—49 i
propositionen.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist, anförde vid remiss
av förslaget till lagrådet bland annat följande:

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

13

»Den svenska vattenrätten vilar på den principen, att rätten till vatten är
förenad med äganderätten till den grund, varå vattnet finnes. Rätten att tillgodogöra
sig vattnet såsom drivkraft tillkommer alltså principiellt grundens
ägare. I vattenlagen har vattenkraftintresset tillgodosetts genom betydande
befogenheter att för genomförande av ett kraftföretag göra intrång i annans
rätt. Såsom framhölls under förarbetena till lagen ha dessa förmåner tillerkänts
vattenkraftintresset med hänsyn till den stora betydelse från allmän
synpunkt som är förenad med vattenkraftens tillgodogörande. Å andra sidan
ha på grund av de allmänna intressen som sålunda äro förbundna med vattenkraftens
användning vissa inskränkningar stadgats i strömfallsägarens
förfoganderätt över vattenkraften.

För närvarande är en betydande del av vattenkraften i våra vattendrag
tagen i anspråk i produktionens tjänst. Av de sakkunnigas utredning framgår
sålunda, att omkring en tredjedel av den till ungefär 36 000 miljoner
kilowattimmar per år beräknade totala utbyggnadsvärda krafttFlgången i
vårt land redan är utbyggd. Av återstående två tredjedelar kan den ena anses
högvärdig, d. v. s. medföra en ^byggnadskostnad som icke väsentligt överstiger
utbyggnadskostnaden vid de redan utbyggda fallen, medan utbyggandet
av den sista tredjedelen medför så stora kostnader, att den icke kan betraktas
som högvärdig. Med utgångspunkt från en uppskattad årlig kraftproduktionsökning
av 400 miljoner kilowattimmar ha de sakkunniga beräknat,
att all högvärdig vattenkraft skulle vara utbyggd omkring år 1980 samt
den icke högvärdiga kraften ett antal år in på 2000-talet. Dylika beräkningar
kunna visserligen endast giva en ungefärlig bild av den troliga utvecklingen
framdeles, vilken är beroende på så ovissa faktorer som teknikens utveckling
och det allmänna ekonomiska läget. Så mycket torde likväl vara tydligt,
att utbyggnaden av landets vattenkraft nu nått ett sådant stadium, att den
tidpunkt är skönjbar, då åtminstone den högvärdiga naturkraften i stort sett
kommer alt vara tagen i anspråk. Den utveckling som sålunda ägt rum aktualiserar
vissa spörsmål som förut icke varit så framträdande.

För en gynnsam utveckling i fortsättningen av den svenska kraftindustrien
torde en viss planmässighet vid utbyggnaden av våra vattenkrafttillgångar
vara erforderlig. Att det vid varje tidpunkt för utbyggnad lämpligaste strömfallet
i första hand kommer till användning i produktionens tjänst är nämligen
av stor ekonomisk betydelse för kraftindustrien i stort. Det torde i regel
vara fördelaktigast att den högvärdiga kraften tages i anspråk innan den
lågvärdiga kommer i fråga. För vinnande av ett gott ekonomiskt resultat är
det vidare ofta påkallat, att samtliga strömfall i ett vattendrag utbyggas innan
strömfallen i ett annat vattendrag tagas i anspråk. Vid en fullständig utbyggnad
av ett vattendrag kan nämligen en verkställd reglering av vattnets
avrinning ur tillgängliga vattenmagasin mången gång utnyttjas vid ett flertal
kraftstationer och kostnaden för regleringen sålunda fördelas. Reglering
av vattendragens källsjöar har under senare år lått ökad betydelse genom den
samköming mellan kraftverken som kommit till stånd. Att våra strömfall
utbyggas i viss ordning torde även betingas av deras belägenhet i förhållande

14:

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

till redan förefintliga kraftledningar. Vikten av att tillgänglig vattenkraft utbygges
i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt har särskilt framträtt under
nu rådande förhållanden, då importen av stenkol och drivmedel varit försvårad
eller förhindrad.

En följd av strömfallsägarens rådighet över vattenkraften är, att han själv
äger frihet att välja tiden för utbyggnad. För den händelse rätten till ett
strömfall är fördelad på olika händer, kan den som har rätt till större delen
eller ena sidan av strömfallet påkalla att utbyggnad kommer till stånd när
han finner för gott. Det är givet, att strömfallsägaren eller majoritetshavaren
anlägger ekonomiska synpunkter på frågan örn och när utbyggnad bör
ske. Såsom de sakkunniga framhållit möjliggör emellertid denna rådighet
över strömfallet ej blott att välja en för företagaren ekonomiskt gynnsam
tidpunkt för utbyggnad av fallet utan även att dröja därmed längre än
som från allmän synpunkt är önskvärt. Den som råder över vattenkraften i
strömfallet kan hålla på detta i syfte att tilltvinga sig en oskälig ersättning
av den som önskar förvärva och nyttiggöra fallet eller för att eljest bereda
sig en vinst genom en väntad prisstegring på vattenkraft. Även örn härigenom
utbyggnad hittills icke blivit förhindrad, torde icke kunna bortses från att
den möjlighet till spekulation i vattenkraft som sålunda förefinnes kan innebära
en fara för att de till vattenkraften knutna allmänna intressena komma
i efterhand. En från hela landets synpunkt önskvärd utbyggnad av ett
visst strömfall som står i tur att tagas i anspråk kan förhindras eller fördröjas
och ett planmässigt utnyttjande av våra vattenkrafttillgångar försvåras,
med en stegring av priset på elektrisk energi som följd. Den lojala vattenkraftindustrien
kan genom dylik spekulation tvingas att för säkerställande
av sitt behov av naturkraft på ett alltför tidigt stadium uppköpa strömfall
i ändamål att förekomma dem som i spekulationssyfte vilja förvärva vattenkraft.
Det är tydligt, att genom en sådan osund konkurrens örn naturkraften
priset på denna pressas i höjden.

Av de sakkunnigas utredning torde framgå, att under senare år vissa tendenser
till spekulation i vattenkraft kommit till synes. 1942 års riksdag har
som förut berörts påpekat detta förhållande. Den verkställda utredningen
giver emellertid därjämte vid handen, att en betydande kvantitet vattenkraft
redan finnes på fasta händer. De förvärv av naturkraft som skett på senare
tid ha sålunda i allmänhet avsett alt tillgodose köparens eget behov av kraft,
varvid dock detta behov mången gång icke varit omedelbart förestående utan
tämligen avlägset. Enligt en av de sakkunniga med ledning av förhållandena
år 1942 verkställd överslagsberäkning motsvarade den kvantitet outbyggd
men utbyggnadsvärd vattenkraft som då innehades av kronan eller eljest funnes
på fasta händer åtminstone 18 000 miljoner kilowattimmar per år eller
omkring 75 procent av all outbyggd men utbyggnadsvärd vattenkraft, medan
av sådan vattenkraft omkring 5 procent eller något mera antogs finnas på
spekulativa händer. Den senare andelen ansågs av de sakkunniga till största
delen utgöras av sådan vattenkraft, som står på gränsen mellan högvärdig
och lågvärdig. Såsom de sakkunniga framhållit är emellertid att märka, att

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

15

under tiden närmast före verkställandet av denna beräkning betydande kvantiteter
högvärdig vattenkraft övergått från spekulativa till fasta händer.

Med hänsyn till den jämförelsevis begränsade omfattning i vilken spekulation
i vattenkraft förekommit har i flera yttranden över de sakkunnigas förslag
uttalats den uppfattningen, att några åtgärder mot spekulation icke vore
av behovet påkallade eller att därmed i allt fall borde anstå till dess behovet
blivit mer påtagligt. För egen del kan jag medgiva, att hittills framkomna
spekulationstendenser icke kunna sägas vara av den omfattning, att de ingiva
mera allvarliga farhågor för den svenska kraftindustriens sunda utveckling.
Den stora del av den outbyggda kraften som innehaves av staten eller eljest
finnes på fasta händer torde utgöra ett hinder för en mer omfattande spekulation.
Särskilt statens andel torde härvid vara av betydelse. A andra sidan
innebär det förhållandet, att en så betydande del av naturkraften är placerad
på fasta händer och således borta ur marknaden, vissa möjligheter att spekulera
i iiöga priser för den återstående delen av den outbyggda kraften.
Överhuvud måste det enligt min mening beaktas, att det är ett samhällsintresse
av största vikt att såvitt möjligt förhindra att tillgodogörandet av våra
vattenkrafttillgångar försvåras till följd av spekulation. Även med hänsyn tagen
till ali kostnaden för förvärv av naturkraften utgör endast en mindre del
av den sammanlagda kostnaden för elektrisk kraft äro olägenheterna härav
från allmän synpunkt uppenbara. Det må också framhållas, att innehav av
vattenkraft i spekulationssyfte innebär en förhållandevis mindre fara för det
allmänna så länge tillgången på naturkraft är god, men att olägenheterna
bliva mer betydande i den mån utbyggnaden fortskrider. Svårigheterna att erhålla
lämplig vattenkraft till skäligt pris kunna sålunda i en ej alltför avlägsen
framtid bliva mer framträdande. Det torde vara lämpligare att ingripa
mot spekulation på ett tidigt stadium än att vänta därmed till en tidpunkt, då
utbudet av vattenkraft från andra håll minskat och spekulationen till följd
därav fått motsvarande större möjligheter att göra sig gällande. Med hänsyn
till det anförda finner jag övervägande skäl tala för att åtgärder mot spekulation
i vattenkraft nu vidtagas.

För alt motverka spekulation i vattenkraft torde olika utvägar kunna
komma i fråga. Såsom framhölls i direktiven för de sakkunniga ligger det
emellertid nära till hands att använda expropriation för att hindra innehavare
av vattenkraft att tilltvinga sig oskälig ersättning för densamma när
strömfallet från allmän synpunkt bör tagas i anspråk. De sakkunniga ha
även, efter att ha övervägt andra tänkbara åtgärder, stannat för att föreslå
införande av en tvångsrätt av antydd innebörd. För egen del finner jag
lösningen av det föreliggande spörsmålet böra sökas efter denna linje.

I det av de sakkunniga upprättade förslaget lill lag örn ändring i vissa
delar av vattenlagen ha i 1 kap. 14 § upptagits de grundläggande förutsättningarna
för den nya expropriationsrätten. Stadgandets huvudsakliga innebörd
är, att örn det finnes erforderligt för planmässigt utnyttjande av tillgänglig
vattenkraft att visst strömfall utbygges och det ej Iean antagas att

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

den som råder över vattenkraften själv kommer att utan avsevärt dröjsmål
utbygga fallet, vattenkraften må tillgodogöras av den som är beredd att utan
uppskov utbygga fallet. Såsom framgår av det förut anförda bör enligt
min mening huvudsyftet med ett ingripande i lagstiftningsväg vara att såvitt
möjligt hindra, att ett från allmän synpunkt rationellt utnyttjande av våra
vattenkrafttillgångar försvåras till följd av spekulation. Detta syfte tillgodoses
tydligen genom de sakkunnigas förslag. Genom en expropriationsrätt av
dylik innebörd skulle nämligen initiativrätten i fråga örn vattenkraftens tillgodogörande
kunna fråntagas den som råder över kraften och fallets utbyggnad
tryggas, när detta från allmän synpunkt vore önskvärt. En tvångsrätt av
innebörd, att — förutom majoritetshavaren -— även den som ägde en mindre
del av ett strömfall medgåves rätt att påfordra fallets utbyggnad vore däremot
uppenbarligen icke tillfyllest för detta ändamål. Införandet av expropriationsrätten
skulle vidare utesluta möjligheten att erhålla ett överpris
för vattenkraft som står i tur att tagas i anspråk. Härigenom skulle tydligen
själva grunden för spekulation i vattenkraft rubbas och alltså möjligheten
att med framgång spekulera i vattenkraft beskäras. Från nu angivna synpunkter
kan förslaget anses utgöra en i stort sett tillfredsställande lösning
av frågan. Det torde emellertid i anslutning till framställda invändningar
böra undersökas, huruvida icke förslaget å andra sidan är för långtgående.

Under remissbehandlingen har sålunda gjorts gällande, att de föreslagna bestämmelserna
om expropriation av annans vattenkraft skulle strida mot grunderna
för den svenska vattenrätten och hinder från denna synpunkt möta
mot förslagets genomförande. Denna uppfattning kan jag icke dela. Enligt
den svenska vattenrätten tillkommer visserligen rätten till vattnet den som
äger grunden. Den enskildes rådighet över vattnet är emellertid begränsad
och till sitt innehåll bestämd med hänsyn till de allmänna ändamål vattendragen
ansetts böra tjäna. \ ad särskilt angar rätten att tillgodogöra sig
vattnet såsom drivkraft utgår vattenlagen från den förutsättningen, att utnyttjandet
av vattenkraften är ett av de mest betydelsefulla av de allmänna
intressen som äro förknippade med vattendragen. Med denna utgångspunkt
ha som förut nämnts å ena sidan betydande tvångsrättigheter tillerkänts vattenkraftintresset
medan å andra sidan vissa inskränkningar stadgats i strörnfallsägarens
rätt. Lagen innebär alltså en avvägning mellan strömfallsägarens
intresse samt till vattenkraften knutna allmänna intressen. Att, när
sistnämnda intressen det kräva, företaga en jämkning av dessa regler kan
icke anses stridande mot lagstiftningens grundsatser, under förutsättning att
ingripandet icke är alltför vittgående. Härvid torde man icke, såsom i vissa
yttranden synes förutsättas, i fråga om initiativrätten till naturkraftens utnyttjande
vara bunden vid den nuvarande regeln, enligt vilken rätt att tillgodogöra
sig annans andel i strömfall tillkommer endast delägare i fallet. En
expropriationsrätt av föreslagen innebörd, som när ett allmänt intresse det
påkallar tillerkänner även annan än delägare vitsord till fallets utbyggnad,
kan visserligen sägas utgöra en icke obetydlig begränsning av strömfallsägarens
rätt till vattnet. Med hänsyn till den stora betydelse vattenkraften nume -

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

17

ra äger för tillgodoseende av olika samhällsbehov finner jag dock, i likhet
med bl. a. vattenöverdomstolen, denna inskränkning icke gå utöver de i vattenlagen
gällande grundprinciperna för strömfallsägares skyldighet att i det
allmännas intresse tåla inskränkningar i äganderätten. Jag vill också erinra
örn att i främmande länder större vattendrag i regel förklarats vara allmänna.
Då i vissa yttranden anmärkts, att de skäl som talade för införande av en
dylik expropriationsrätt kunde tagas till intäkt även för en lagstiftning av
motsvarande innebörd beträffande annan fast egendom, torde man vid denna
jämförelse lia bortsett från den särställning som tillkommer vattenkraften på
grund av dess stora betydelse från allmän synpunkt.

I vissa yttranden har vidare mot förslaget invänts, att detsamma vore mer
omfattande än syftet med lagstiftningen krävde, i det att expropriationsrätten
kunde riktas ej blott mot strömfallsägare som förvärvat vattenkraft i
spekulationssyfte utan även mot andra. Särskilt har påpekats, att även ett
företag som innehade naturkraft i avsikt att när förelagets utveckling det
påkallade utbygga strömfallet kunde fråntagas rätten till vattenkraften eller
tvingas att utbygga fallet vid en från företagets synpunkt mindre lämplig tid.
Vad sålunda anförts är enligt min mening av beskaffenhet att böra noggrant
övervägas. Då det gäller att taga ställning till denna fråga torde först
böra anmärkas, att begreppet spekulation icke är entydigt. Såsom påpekats
i yttrandena kan det fattas i mer eller mindre vidsträckt bemärkelse. Då
förut talats örn spekulation i vattenkraft har därmed närmast avsetts det
förhållandet, att vattenkraft förvärvats i syfte att bereda förvärvaren en
mellanhandsvinst. Frånsett sådana spekulationsköp i egentlig mening kan,
på sätt de sakkunniga anfört, förvärv av vattenkraft ha skett av olika anledningar.
Staten samt kommuner och enskilda företag som producera kraft
för distribution ha sålunda köpt vattenkraft för att vid behov utbygga densamma.
I samma avsikt ha även enskilda företag som behöva kraft för
egen industri förvärvat vattenkraft. Behovet av kraft kan i dessa fall ha varit
jämförelsevis avlägset. Vattenkraft kan även ha förvärvats huvudsakligen
i avsikt att placera kapital i realvärden. Det torde vara tydligt, att vid de
flesta slag av förvärv av vattenkraft, som ej ske i syfte att omedelbart utnyttja
densamma, avsikten är att bereda förvärvaren en vinst som överstiger
upplupna räntor och skatter under tiden till dess strömfallet utbygges
eller försäljes. I så måtto kan således alltid sägas föreligga ett spekulativt
moment. Skillnaden mellan de fall, då förvärvaren har för avsikt att lojalt
ställa vattenkraften i produktionens tjänst, samt övriga fall, då det huvudsakliga
syftet är att bereda förvärvaren en vinst genom en väntad prisstegring
å vattenkraft, är emellertid från allmän synpunkt betydande.

Ehuru det i och för sig hade varit önskvärt att begränsa expropriationsrätten
uteslutande till sådana fall, då syftet med innehavet av outbyggd vattenkraft
är sådant att osund spekulation kan sägas vara för handen, måste
tagas i betraktande att svårigheterna att göra en sådan gränsdragning äro
avsevärda. Det måste beaktas, att även den, som verkligen har för avsikt
att själv så småningom låta av honom innehavd vattenkraft träda i pro Bihang

till riksdagens protokoll 19i5. 0 sami. 2 avd. Nr 2:.’. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

duktionens tjänst, genom att dröja därmed under längre tid kan föranleda,
att för utbyggnad mindre lämplig vattenkraft först måste tagas i anspråk
och att kraftindustrien i stort härigenom kommer att i viss mån arbeta under
mindre gynnsamma betingelser. Avgörande vikt torde fördenskull icke
kunna tillerkännas enbart den omständigheten, att strömfallsägaren kan ha
för avsikt att i en framtid, ovisst när, utbygga fallet. Överhuvud torde det
möta betänkligheter att göra lagstiftningens tillämpning helt beroende av
en så osäker faktor som strömfallsägarens avsikt med fallet, vilken tydligen
kan växla från tid till annan; svårigheterna i bevisningshänseende äro uppenbara.
Enligt min mening låter det sig alltså knappast göra att med ledning
av strömfallsägarens syfte från lagstiftningen undantaga vissa kategorier
av strömfallsägare.

Om sålunda denna väg icke är framkomlig, torde böra närmare undersökas,
i vad mån berättigade intressen kunna trädas för nära genom en expropriationsrätt
av föreslagen omfattning. Enligt förslaget är såsom förut nämnts
grundförutsättningen för att expropriation skall medgivas, att utbyggnad av
strömfallet i fråga erfordras för ett planmässigt utnyttjande av tillgänglig
vattenkraft. Att strömfallsägaren i en sådan situation ej vill avstå fallet till
skäligt pris kan — bortsett från att syftet kan vara att hålla på fallet för att
framdeles erhålla en högre köpeskilling eller för att eljest bereda sig en vinst
genom en väntad prisstegring å vattenkraft — bero på att han önskar nyttiggöra
fallet för egen del när en från hans synpunkt mer gynnsam tidpunkt är
inne. I allmänhet torde det emellertid ej vara lönande för en strömfallsägare
att, ehuru fallet sett ur en vidare synvinkel står i tur att utbyggas, dröja
därmed under en längre tid. Ränteförlust och skatter som belöpa å tid då
fallet ligger outnyttjat, oaktat den rätta utbyggnadstidpunkten är inne och
fallet fått sitt fulla värde, måste nämligen tagas i beräkning. Någon mera
avsevärd tidsskillnad torde alltså i regel ej kunna uppstå mellan den tidpunkt,
då fallet från allmän synpunkt bör utbyggas, och den, då strömfallsägaren
själv från egen ekonomisk synpunkt ändock bör taga fallet i anspråk. Då
enligt förslaget ett framställt expropriationsanspråk skall avvisas, om det
är antagligt att strömfallsägaren själv kommer att utan avsevärt dröjsmål
utbygga fallet på ändamålsenligt sätt, torde alltså den strömfallsägare, som
verkligen har för avsikt att lojalt ställa vattenkraften i produktionens tjänst,
icke genom lagstiftningen åsamkas någon mera betydande inskränkning i
sin rådighet över vattnet. Endast för det fall att en kristid med förhöjda utbyggnadskostnader
är rådande kan det med fog göras gällande att strömfallsägaren
verkligen kan ha skäl att dröja med utbyggnaden. I ett sådant
läge är det emellertid som erfarenheten visat av särskild vikt att kunna rationellt
utnyttja vattenkraften.

De sakkunniga ha uttalat, att under normala förhållanden ett uppskov av
ett eller annat år med utbyggnadens påbörjande icke torde kunna anses innebära
ett avsevärt dröjsmål. Enligt min mening bör man för att bereda
ökad möjlighet för fallägaren att själv verkställa utbyggnaden i regel räkna
med något längre tider. Därest en strömfallsägare, som verkligen har för av -

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

19

sikt att utbygga fallet, på grund av framställd expropriationsansökan skulle
gripa sig an därmed tidigare än han eljest skolat göra, bör, på sätt de sakkunniga
uttalat, den som påkallat expropriation förbinda sig att köpa kraft
trän kraftstationen intill dess strömfallets ägare själv blir i behov av kraften.
Skulle expropriationssökanden ej vara villig att ingå en sådan överenskommelse
på skäliga villkor, bör frågan örn expropriation förfalla.

Enligt förslaget skall strömfallsägaren beredas tillfälle att yttra sig över
framställd ansökan örn expropriation inom ett år från det ansökningen delgavs
honom eller, om synnerliga skäl därtill äro, inom kortare tid, dock minst
tre månader. Genom dessa bestämmelser synes strömfallsägaren erhålla ett
skäligt rådrum för att taga ställning till frågan örn fallets utbyggnad.

Vid bedömandet av expropriationsinstitutets verkningar bör även beaktas
den utformning som givits ersättningsreglerna. -—---

Det synes som om en expropriationsrätt, vilken kringgärdats av här berörda
garantier, icke skulle medföra något obehörigt intrång för de lojala
kraftproducenterna. De farhågor som framskymtat i vissa yttranden, att industriföretag,
som producerade kraft för eget behov, skulle genom expropriationsmöjligheten
hämmas i sin utveckling, synas mig högst överdrivna. Jag
är alltså beredd att i princip godtaga de sakkunnigas förslag i vad angår
förutsättningarna för expropriationsrätten.

I detta sammanhang må även beröras den i vissa yttranden mot förslaget
framförda invändningen, att expropriationsrätten borde inskränkas till att
avse endast strömfall, som förvärvats efter lagstiftningens ikraftträdande.
Med anledning härav må framhållas, att grunden till den föreslagna expropriationsrätten,
liksom vid all expropriation, består i att allmänt gagn kräver
egendomens avstående. Det allmänna intresse som förevarande lagstiftning
avser att tillgodose är som förut nämnts i första hand att trygga en
rättidig och ändamålsmässig utbyggnad av våra krafttillgångar utan att naturkraften
behöver betalas med oskäligt pris. För att vinna det syfte lagstiftningen
sålunda uppställer måste självfallet lagstiftningen äga tillämpning
å all outbyggd vattenkraft, oavsett vid vilken tidpunkt denna förvärvats.
Den enskilde som vid viss tidpunkt förvärvat ett strömfall kan icke
göra anspråk på att hans rätt till strömfallet allt framgent skall bedömas
efter de vid förvärvet gällande rättsreglerna. Liksom förhållandet är
med all äganderätt måste dess innehåll vara underkastat de förändringar,
som till följd av utvecklingen på lagstiftningens väg genomföras. Av skäl
som nu anförts synes även det av Skånes handelskammare väckta förslaget
örn att begränsa lagstiftningen till strömfail, som förvärvats efter ingången
av år 1937, icke kunna upptagas. Anledning synes ej heller föreligga att,
såsom samma handelskammare föreslagit, från lagstiftningen utesluta strömfall
i de södra delarna av landet.

Såsom de sakkunniga framhållit torde det icke vara lämpligt att i lagen
närmare angiva vad med planmässigt utnyttjande av tillgänglig vattenkraft
skall förstas. Gentemot vad länsstyrelsen i Jämtlands län anfört angående
önskvärdheten, att i lagtexten fastslas alt expropriationsändamålet bör vara

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

av väsentlig betydelse för det allmänna, må framhållas, att bestämmelsen
om planmässighet enligt min mening innefattar ett dylikt krav på expropriationens
vikt från allmän synpunkt. Frågan örn planmässighet bör således
bedömas med hänsyn till den allmänna kraftförsörjningen i riket. För
att detta skall komma till tydligare uttryck i lagtexten bör en mindre jämkning
vidtagas i sakkunnigförslaget. Vid avgörandet örn planmässigheten kräver
ett visst strömfalls tillgodogörande torde i övrigt de av de sakkunniga
anförda synpunkterna kunna tjäna till ledning. Särskilt bör enligt min
mening beaktas, att behovet av kraft inom de delar av landet, där
vattenkraften är belägen, icke åsidosättes. Å andra sidan synes den omständigheten,
att ett lokalt behov av kraft finnes, icke i och för sig utgöra
tillräcklig expropriationsanledning. Ej heller lärer det vara tillfyllest
att den som gör ansökan om expropriation själv är i behov av kraft för
sin rörelse. Införandet av en rätt till expropriation för att tillgodose ett till
viss ort eller visst företag knutet behov av kraft är icke motiverat av det
syfte som ligger till grund för förslaget. Det må emellertid erinras, att enligt
allmänna expropriationslagen möjlighet föreligger att för där angivna ändamål
taga i anspråk annans strömfall, om så skulle erfordras.

Med hänsyn till arten av de avgöranden varom här är fråga anser jag
det uppenbart, att befogenhet att medgiva expropriationsrätt i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag bör tillkomma Kungl. Maj:t och ej vattendomstolarna.
Vad angår ersättningsfrågan torde denna däremot, på sätt de
sakkunniga föreslagit, böra avgöras av vattendomstol.

Enligt de sakkunnigas förslag skall expropriationsrätt tillkomma kronan,
kommun eller annan, som är beredd att utan uppskov utbygga fallet. I vissa
yttranden har däremot gjorts gällande, att expropriationsmedgivande borde
kunna meddelas till förmån endast för stat och kommun. Till stöd för denna
ståndpunkt har bl. a. framhållits, att örn expropriationsrätt tillkomme
även enskild, detta kunde medföra att lagstiftningen erhölle en vidare tilllämpning
än dess syfte krävde.

Då det gäller att bestämma kretsen av de expropriationsberättigade må
till en början påpekas, att det för lagstiftningens syfte i princip är utan betydelse
örn utbyggnaden av det strömfall varom är fråga äger rum genom
ett statligt, kommunalt eller enskilt företag. Det väsentliga är, att vattenkraften
kommer till nytta. Vissa kraftföretag torde väl kunna sägas vara av mera
omedelbar betydelse för det allmänna medan andra endast medelbart lända
samhället till gagn. Med hänsyn till den samköming som numera äger rum
mellan alla större kraftföretag har dock denna gränsdragning icke någon
större betydelse. Den sammanfaller för övrigt ej med den föreslagna åtskillnaden
mellan statliga och kommunala företag å ena samt enskilda företag
å andra sidan. Kommuner ingå t. ex. emellanåt jämte enskilda intressenter
i gemensamma företag. Att utesluta expropriationsrätt för enskilda synes
icke heller vara av något praktiskt värde, då man kan utgå från att expropriation
icke kommer att beviljas i andra fall än då det även från allmän

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

21

synpunkt är påkallat. Någon fara för att ett enskilt företag skulle erhålla
rätt till expropriation av vattenkraft enbart av den anledningen att det är i
behov av kraft för egen förbrukning torde alltså ej förefinnas. Dessutom må
erinras om att enligt de sakkunnigas förslag Kungl. Maj:t vid beviljande av
expropriationstillstånd äger föreskriva sådana villkor som från allmän synpunkt
finnas erforderliga. Vad särskilt angår det av länsstyrelsen i Jämtlands
län anförda skälet mot de sakkunnigas förslag, att ett enskilt företag
kunde tänkas komma att under avsevärd tid efter expropriationstillståndets
meddelande underlåta att utbygga strömfallet, må framhållas, att det torde
kunna förutsättas att tillstånd icke kommer att meddelas utan att betryggande
garanti finnes för att sökanden kommer att utan dröjsmål påbörja
och fullfölja utbyggnaden. Med hänsyn till det anförda finner jag ej anledning
frångå de sakkunnigas förslag att — i överensstämmelse med vad i vattenlagen
eljest är förhållandet i fråga örn befogenhet att göra intrång i enskild
rätt — likställa statliga, kommunala och enskilda företag.

Man torde kunna utgå från att strömfall, som tillhör kronan eller vari kronan
äger så stor del att vitsord till utbyggnad föreligger, kommer att tagas
i anspråk i produktionens tjänst när detta från allmän synpunkt är lämpligt.
Från denna synpunkt vore det alltså ej behövligt att låta den föreslagna
expropriationsrätten gälla mot kronan. Såsom de sakkunniga framhållit torde
emellertid expropriation böra kunna medgivas av en mindre kronans
minoritetsandel i samband med expropriation av majoriteten i strömfallet.
Med hänsyn härtill torde något principiellt undantag ej böra göras i fråga
om vattenkraft som tillkommer kronan. På grund av föreskrifterna i § 77
regeringsformen, enligt vilka kronans fastigheter äro undandragna Konungens
administrativa förfoganderätt, torde emellertid för avstående av kronans
andel i strömfall krävas riksdagens samtycke. Även örn sådant samtycke
kan anses innefattat i riksdagens antagande av en lag, som tillerkänner
Konungen rätt att för det expropriationsändamål varom här är fråga besluta
örn avhändande av kronans fasta egendom, torde det dock med hänsyn till
expropriationsändamålets beskaffenhet vara lämpligast, att riksdagens samtycke
inhämtas i annan ordning. Ett annat skäl härför är, att kronans andelar
i strömfall ofta förvärvats efter riksdagens medverkan. Jag vill därför
tillstyrka de sakkunnigas förslag att i lagtexten intages bestämmelse av
innehåll, att expropriationsrätt ej utan riksdagens samtycke må medgivas
i fråga örn strömfall, däri kronan har del. Någon tidsutdräkt av betydelse
torde ej behöva förorsakas härav. En dylik bestämmelse betager icke riksdagen
möjligheten att giva mer eller mindre generella bemyndiganden till upplåtelser
av mindre vikt. Bestämmelsen innebär uppenbarligen ej heller i
fråga örn kronan tillhörig vattenkraft någon inskränkning i vattenlagens stadganden
om rätt för den som har majoriteten i ett strömfall eller äger ena
sidan därav att utan riksdagens medgivande tillgodogöra sig återstående
andel.

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Såsom de sakkunniga föreslagit torde Kungl. Maj:ts expropriationsmedgivande
icke böra innebära någon eftergift från vattenlagens villkor för utbyggande
av strömfall i annat hänseende än att exproprianten ej behöver innehava
eljest erforderlig rätt till fallet. Exproprianten må således tillgodogöra
sig vattenkraften i strömfallet allenast om hinder i övrigt ej möter enligt
2 kap. vattenlagen.

På sätt jag i det föregående anlytt torde i enlighet med de sakkunnigas
förslag Kungl. Maj:t, när expropriationstillstånd meddelas, böra äga att föreskriva
de särskilda villkor, som från allmän synpunkt finnas erforderliga
med avseende å vattenkraftens utnyttjande. De sakkunniga ha med denna
bestämmelse åsyftat sådana villkor som kunna böra uppställas för att ett
vattendrag med därtill hörande regleringsmagasin skall kunna utnyttjas på
ett rationellt sätt eller för att strömfallet skall rätt fylla sin uppgift för kraftförsörjningen
i landet vid samköming. Bestämmelsen ger däremot icke Kungl.
Maj:t rätt att uppställa fiskaliska villkor eller föreskrifter örn priset å den
producerade kraften eller dylikt. En priskontroll å elektrisk kraft har tidigare
genomförts i annan ordning.

Självfallet bör den som erhållit expropriationsrätt snarast möjligt genomföra
sin avsikt att utbygga fallet. Därest exproprianten brister härutinnan
eller ej behörigen fullgör sin ersättningsskyldighet gentemot ägaren av strömfallet,
bör expropriationsrätten förverkas. De bestämmelser i dessa hänseenden
som de sakkunniga föreslagit torde böra genomföras. Sålunda synes
förordnandet örn expropriation böra förfalla, örn exproprianten icke inom ett
år från det förordnandet meddelades hos vattendomstolen sökt tillstånd till
strömfallets utbyggande eller om ansökan om sådant tillstånd avslås. Detsamma
lärer böra gälla, om i penningar bestämd ersättning för vattenkraften
ej guldits inom tre månader efter det ersättningen blivit slutgiltigt fastställd
— såvida icke strömfallet enligt medgivande av ersättningstagaren
tagits i besittning utan att ersättningen guldits — eller om strömfallet ej utbygges
inom tid som vattendomstolen bestämmer. Därjämte torde på sätt de
sakkunniga föreslagit böra föreskrivas, att om expropriationsmedgivandet förfaller,
nytt medgivande med avseende å strömfallet ej utan synnerliga skäl
må meddelas inom tio år. Med hänsyn till att den, mot vilken expropriationsanspråket
riktats, under tiden för expropriationstillståndets giltighet betagits
möjlighet att förfoga över vattenkraften, synes en sådan bestämmelse befogad.

Frågan om de regler enligt vilka ersättningen för exproprierad vattenkraft
bör bestämmas är självfallet av största betydelse. Då det gäller att taga
ståndpunkt härtill uppstår först frågan, i vilken omfattning ersättningen bör
utgå medelst kraftöverföring. Med avseende å tillgodogörande av annans vattenkraft
enligt bestämmelserna i 2 kap. 5, 6 och 7 §§ vattenlagen gäller som
förut nämnts, att ersättning för vattenkraften skall utgå genom tillhandahållande
av motsvarande kraftbelopp, såframt och i den mån ersättningens
utgörande i kraft ej prövas medföra olägenheter av betydenhet för ena eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

23

andra parten. Kostnaden för kraftens tillhandahållande skall av ersättningstagaren
gäldas antingen kontant eller medelst reduktion av kraftbeloppet.
Såsom de sakkunniga framhållit torde det vara tydligt, att dessa regler icke
kunna oförändrade tillämpas då annans vattenkraft må tillgodogöras med
stöd av den föreslagna expropriationsrätten. Därest i sådant fall ersättning
i regel skulle utgå i form av kraft, skulle nämligen den situationen inträda,
att ersättningstagaren kunde efter gottfinnande disponera över större delen av
kraften, medan exproprianten finge bära de med företaget förenade riskerna.
Härigenom skulle expropriationsrätten bliva i stort sett värdelös. Å andra sidan
bör emellertid, såsom de sakkunniga anfört, icke göras större avsteg från
nu gällande principer än som är nödvändigt.

Syftet med den nuvarande bestämmelsen om ersättning medelst kraftöverföring
är, att den fastighet till vilken den avstådda vattenkraften hört bör
tillföras ett annat realvärde, nämligen ersättningskraft. Det torde vara tydligt,
att ersättningskraften mången gång överstiger den berättigade fastighetens
eget behov. För sådant fall föreligger intet hinder för fastighetens ägare
att överlåta kraften till annan konsument eller att, mot den ersättning varom
överenskommelse kan träffas, låta det företag som verkställt utbyggnaden
förfoga över kraften. En viss konkurrens kan alltså uppstå mellan kraftverksföretaget
och de fastighetsägare som erhållit ersättning i form av kraft.
Mot stadgandena om ersättning medelst kraftöverföring har också från kraftproducenternas
sida framkommit viss kritik, därvid hävdats att ersättningstagaren
blivit alltför gynnsamt ställd i förhållande till den verkliga företagaren,
som har att vidkännas de med företaget förenade riskerna.

Då det i fråga örn ersättning för vattenkraft som tages i anspråk genom
expropriation gäller att finna en lämplig begränsning av expropriantens skyldighet
att utgiva ersättning i form av kraft, ligger det nära till hands att inskränka
skyldigheten att tillhandahålla kraft till vad som motsvarar vederbörande
fastighets behov eller vad fastighetens ägare eljest behöver förfoga
över för egen anläggning. De sakkunniga ha också sökt utforma en begränsning
av skyldigheten att leverera ersättningskraft i överensstämmelse
härmed. Enligt förslaget gäller sålunda, att ersättning medelst kraftöverföring
skall utgå dels i den mån fastighet till vilken vattenkraften hört kan
anses ha behov av kraft dels ock om vattenkraften varit avsedd för viss anläggning
och kraften erfordras för denna. Även för det fall att vattenkraften
varit avsedd för viss orts behov skall enligt förslaget ersättning lämnas medelst
kraftöverföring i den mån orien kan anses lia behov därav. Förutsättning
för att ersättning utöver vad som erfordras för fastighetens eget behov
skall utgå i denna form är emellertid, att ersättningstagaren är berättigad att
överföra kraften till den anläggning eller ort, varom är fråga. Enligt förslaget
skall vidare ersättning icke obligatoriskt utgå medelst kraftöverföring
under angivna förutsättningar. Liksom förhållandet är i fråga om ersättning
för annans vattenkraft, som tillgodogöres jämlikt 2 kap. 5, 6 eller 7 §, skall
nämligen möjlighet föreligga att göra undantag, såframt och i den mån

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

ersättningens utgörande i kraft prövas medföra olägenheter av betydenhet
för ena eller andra parten.

De sakkunnigas förslag finner jag utgöra en godtagbar lösning av spörsmålet,
i vilken omfattning ersättning bör bestämmas att utgå medelst kraftöverföring.
Härigenom tillgodoses i görlig mån den synpunkten, att den fastighet
till vilken kraften hört erhåller ersättning i form av ett realvärde. Å
andra sidan vinnes en nödvändig begränsning av expropriantens skyldighet
att tillhandahålla ersättningskraft. Mot förslaget kan visserligen såsom skett
i några yttranden invändas, att en vattenkraftägare, vars vattenkraft tages i
anspråk genom den föreslagna expropriationsrätten, kommer i ett sämre läge
i fråga om rätt att erhålla ersättningskraft än ägaren av en minoritetsandel
som med stöd av nuvarande bestämmelser tillgodogöres av annan. Denna
följd torde emellertid näppeligen kunna undvikas. Det synes nämligen icke
lämpligt, att vid sådan expropriation av vattenkraften i ett strömfall som
avses med förslaget låta ersättningen till ägaren av en minoritetsandel utgå
efter principiellt andra regler än ersättningen till majoritetshavaren. För övrigt
må anmärkas, att ersättningskraft för minoritetsdelar i jämförelsevis
stor utsträckning brukar av ersättningstagaren mot vederlag i penningar överlåtas
till kraftverksägaren, varför skillnaden i praktiken icke torde bliva så
betydande. Vad angår den av länsstyrelsen i Jämtlands län uttalade farhågan,
att genom förslagets bestämmelser behovet av kraft inom den bygd där
strömfallet vore beläget skulle bliva åsidosatt, må erinras, att enligt förslaget
ersättning i regel skall utgå i form av kraft när vattenkraften är avsedd för
viss ort. Visserligen gäller som förutsättning härför, att ersättningstagaren
är berättigad överföra kraften till denna ort, men om ersättningstagaren
icke äger rätt att för detta ändamål begagna redan befintlig ledning, torde
koncession för framdragande av ny ledning icke vägras, örn den eljest är förenlig
med planmässig elektrifiering. Man torde för övrigt kunna utgå från
att bygdens behov av kraft kommer att beaktas redan i samband med prövning
av själva expropriationsfrågan.

Av förslagets ståndpunkt beträffande förutsättningarna för att ersättning
skall lämnas i form av kraft torde följa, att större delen av den vattenkraft,
som exproprianten får tillgodogöra, kommer att ersättas med pengar.

I det av de sakkunniga upprättade förslaget till lag om ändring i vissa
delar av vattenlagen ha de grundläggande bestämmelserna om den föreslagna
expropriationsrätten upptagits under 1 kap. 14 §. I detta lagrum ha därjämte
införts stadganden om förfarandet i expropriationsärendet, varjämte, i
likhet med vad som gäller enligt allmänna expropriationslagen, föreskrivits
att expropriationsrätt ej må övergå från innehavaren till annan utan Konungens
medgivande. Vad de sakkunniga sålunda föreslagit torde med vissa redaktionella
jämkningar böra genomföras.

I 2 kap. 16 § torde i enlighet med de sakkunnigas förslag böra upptagas
bestämmelse av innehåll, att exproprianten äger lösa erforderligt utmål för
kraftstationen. En sådan bestämmelse synes nödvändig, enär eljest strömfallsfastighet
skulle kunna komma att saknas. I anledning av denna bestäm -

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

25

melse torde, såsom de sakkunniga jämväl föreslagit, en följdändring av redaktionell
art böra vidtagas i 9 kap. 48 §. Därjämte synas bestämmelserna i
2 kap. 19 § om utrivning av annans byggnad i vatten när vattenkraft tillgodogöres
enligt 5, 6 eller 7 § i samma kap. böra göras tillämpliga jämväl då
strömfall tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag synas stadgandena om ersättningens
utgående i kraft böra upptagas i 9 kap. 13 §. Därjämte torde,
såsom de sakkunniga förordat, 20 och 34 §§ i samma kap. böra ändras så,
att vad i den förra paragrafen stadgas om uttagningskostnad och i den senare
om ställande av säkerhet, när tillgodogjord vattenkraft avstås, erhåller
giltighet även när 1 kap. 14 § tillämpas. I fråga örn 9 kap. 20 § i de sakkunnigas
förslag torde dock en jämkning böra vidtagas, så att det tydligt framgår
att det är de i 20 § första stycket givna reglerna för uttagningskostnadens
beräkning som skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Jag vill nämna,
att den i berörda stycke första punkten föreskrivna jämförelsen med nyttan
för ersättningsgivaren kan vinna tillämpning allenast beträffande sådan
falldel som icke ingår i ett eventuellt förefintligt majoritetsinnehav. I den
mån ersättning till majoritetsinnehavare skall utgå i form av kraft ger sagda
punkt ej annan ledning för uttagningskostnadens bestämmande än att denna
skall bestämmas till skäligt belopp.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1945.»

Sedan lagrådet avgivit yttrande över förslaget och därvid framställt erinringar
i två hänseenden, anförde föredragande departementschefen:

»Lagrådet har hemställt, att i 1 kap. 14 § första stycket av förslaget skulle
— i stället för den i det remitterade förslaget intagna bestämmelsen, enligt
vilken rätt att tillgodogöra strömfall, vari kronan har del, ej skulle få upplåtas
utan riksdagens medgivande — intagas föreskrift, att expropriation,
varom här är fråga, icke må ske beträffande vattenkraft, som tillkommer
kronan. På sätt lagrådet framhållit skulle en sådan bestämmelse medföra att
för tillgodogörande av strömfall, vari kronan har del, erfordrades frivillig
överlåtelse av kronans andel. Om denna ordning väljes eller om åt stadgandet
gives det innehåll, att expropriation av sådan andel ej må äga rum utan
riksdagens medgivande, synes vara utan större saklig betydelse. Med hänsyn
härtill föreligga enligt min mening icke tillräckliga skäl att frångå det remitterade
förslaget i denna del, vilket innebär den praktiska fördelen att exproprialionen
kan omfatta strömfallet i dess helhet och att exproprianten sålunda,
frånsett den möjligheten att han förut har del däri, kommer att innehava
fallet på enhetlig rättsgrund. För att av lagtexten tydligt skall framgå,
att riksdagens prövning skall avse endast frågan om tillgodogörandet av
den vattenkraft, som tillkommer kronan, lia emellertid, såsom lagrådet i
andra hand hemställt, ordalagen i stadgandet jämkats i anslutning härtill.

I övrigt har lagrådet lämnat lagförslaget utan annan erinran än att lagrådet
hemställt örn sådan ändring i avfattningen av rubriken till 1 kap. 14 §,
att densamma angåve att paragrafen handlade örn skyldighet att låta annan
taga strömfall i anspråk. Vad lagrådet sålunda hemställt har iakttagits.»

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Utskottet.

Förevarande lagförslag har föranletts av en riksdagsskrivelse år 1942, vari
bl. a. framhölls, att det påginge en ohämmad spekulation i outbyggda vattenfall,
vilket missförhållande krävde uppmärksamhet. Grundstadgandet i lagförslaget
är, att, örn det från allmän synpunkt finnes erforderligt för planmässigt
utnyttjande av tillgänglig vattenkraft att visst strömfall tillgodogöres
och det ej kan antagas, att den som råder över vattenkraften själv kommer
att utan avsevärt dröjsmål utbygga fallet, vattenkraften må tillgodogöras av
den som är beredd att utan uppskov utbygga fallet.

I de i ämnet väckta motionerna har hemställts om avslag å propositionen.
Motionärerna göra gällande, att något behov av den föreslagna lagstiftningen
icke föreligger samt att förslaget står i strid mot grunderna för den svenska
rätten på förevarande område. Samma synpunkter ha framförts i flera av de
yttranden, vilka avgivits över det sakkunnigförslag, som legat till grund för
propositionen.

Det torde vara obestridligt, att en viss planmässighet vid utbyggnaden av
landets vattenkrafttillgångar är erforderlig för en gynnsam utveckling av
kraftindustrien. Olika omständigheter av teknisk och ekonomisk art påkalla,
att utbyggnaden sker i rätt tid och i viss ordning.

Den rätt att råda över vattenkraften, som enligt vattenlagen tillkommer
strömfallsägaren, möjliggör för honom att fritt välja tiden för utbyggnad av
fallet. Strömfallsägare kunna därigenom förhindra, att strömfall utbygges å
den tid och i den ordning som enligt vad ovan anförts är påkallad med hänsyn
till kraftindustrien i stort. Syftet för strömfallsägaren kan därvid vara
att tilltvinga sig en oskälig ersättning för fallet i framtiden. Den möjlighet
till spekulation i vattenkraft som härigenom beredes kan innebära en fara
för att de allmänna intressen som ostridigt äro förenade med vattenkraftens
användning åsidosättas. Svårigheter att tillgodose det allmänna kraftbehovet
kunna uppstå och priset på den elektriska energien kan drivas i höjden.

Den utredning de sakkunniga verkställt giver vid handen, att vissa tendenser
till osund spekulation i vattenkraft framkommit. En av de sakkunniga
gjord överslagsberäkning utvisar, att av den outbyggda men utbyggnadsvärda
vattenkraften vid tiden för de sakkunnigas undersökning fem procent eller
något mera fanns å spekulativa händer. Denna vattenkraft utgjordes till
största delen av sådan som står på gränsen mellan högvärdig och lågvärdig.

Även örn den kvantitet vattenkraft som för närvarande innehas i spekulativt
syfte kan antagas vara relativt ringa, följer därav dock icke, att åtgärder
mot spekulation i vattenkraft ej äro av behovet påkallade. Att utbyggnaden
av landets vattenkraft icke försvåras är enligt utskottets mening av
synnerlig betydelse med hänsyn till de till vattenkraften knutna allmänna
intressena. Den spekulation i vattenkraft som hittills förekommit torde ha
tillfört sina utövare betydande vinster. Berörda förhållande har uppenbar -

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

27

ligen icke kunnat undgå att i viss måll inverka fördyrande på råkraften. De
strömfall, som icke ställas i kraftproduktionens tjänst, kunna, även om den
kraft som där kan utvinnas utgör endast en ringa del av landets sammanlagda
outbyggda vattenkraft, representera en betydande del av den vattenkraft,
som kan utvinnas i ett visst vattendrag, och med hänsyn till sin geografiska
belägenhet och övriga omständigheter vara av sådan beskaffenhet,
att en utbyggnad av dem utan avsevärt dröjsmål framstår såsom särskilt
önskvärd ur allmän synpunkt. Innehavet av vattenkraft i spekulativt syfte
är givetvis icke konstant. Enligt vad de sakkunnigas utredning utvisar ha
genom försäljningar den närmaste tiden före utredningens verkställande betydande
kvantiteter högvärdig vattenkraft övergått från spekulativa till fasta
händer. Tendenserna till spekulation kunna, därest icke verksamma åtgärder
däremot vidtagas, taga en ökad omfattning. Det kan måhända göras gällande,
att innehav av vattenkraft i spekulativt syfte så länge tillgången på outbyggd
vattenkraft ännu är god icke föranleder några mera avsevärda svårigheter att
förvärva lämplig vattenkraft till skäligt pris. Såsom föredragande departementschefen
framhållit har dock utbyggnaden av landets vattenkraft nu nått
ett sådant stadium, att den tidpunkt är skönjbar, då åtminstone all högvärdig
vattenkraft kommer att vara tagen i anspråk. I den mån kraftbehovet
ökar måste emellertid vådorna av spekulationstendenser framstå såsom alltmer
allvarliga. Fullgiltiga skäl torde sålunda föreligga för ett ingripande mot
spekulation, innan dessa tendenser blivit mera framträdande. Av nu anförda
skäl anser utskottet, att åtgärder mot spekulation redan nu böra vjdtagas.

Jordägarens rätt att råda över vattnet å hans grund är genom vattenlagen
underkastad betydande inskränkningar, föranledda av de olika allmänna intressen
som äro förenade med vattendragen. Av dessa intressen är angelägenheten
av att vattenkraften blir rationellt tillgodogjord ett av de viktigaste. Avsevärda
skyldigheter ha med hänsyn härtill ålagts strömfallsägare. I detta
sammanhang må särskilt nämnas den tvångsrätt, som delägare i strömfall har
gentemot annan delägare att mot ersättning tillgodogöra sig dennes andel i
strömfallet. Enligt utskottets mening kan den nu föreslagna expropriationsrätten
icke anses gå utöver de grundprinciper som enligt vattenlagen gälla
beträffande inskränkningar i strömfallsägarens rätt. Utskottet vill framhålla,
att redan vid vattenlagens tillkomst fråga väcktes, huruvida icke det allmännas
intresse av att strömfall vid lämplig tidpunkt utbyggdes borde tryggas
genom lagbestämmelser. Det särskilda utskott, som i riksdagen behandlade
förslaget till vattenlagen, förordade riksdagsskrivelse med begäran örn utredning
i nämnda syfte, vilken hemställan dock avslogs av riksdagen. Här
må även erinras örn att ett strömfall med tillämpning av gällande expropriationslag
för där angivna allmänna ändamål kan frantagas ägaren.

I vissa yttranden över de sakkunnigas förslag ävensom i de i ämnet väckta
motionerna har mot förslaget invänts, att detsamma vore mer omfattande än
syftet med lagstiftningen krävde, i det att expropriationsrätten kunde riktas
exempelvis mot strömfall, som ett företag innehade i avsikt att utbygga

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

fallet, när företagets utveckling det påkallade. Expropriationsrätten borde begränsas
till sådana fall, då syftet med innehavet vöre, att ägaren skulle beredas
en vinst genom väntad prisstegring å vattenkraft. Föredragande departementschefen
har emellertid anfört, att svårigheterna att göra en gränsdragning
av angiven art vore avsevärda. Även den, som verkligen hade för avsikt
att själv så småningom låta av honom innehavd vattenkraft träda i produktionens
tjänst, kunde genom att dröja därmed under längre tid föranleda,
att för utbyggnad mindre lämplig vattenkraft först måste tagas i anspråk.
Avgörande vikt syntes fördenskull icke kunna tillerkännas enbart den omständigheten,
att strömfallsägaren kunde ha för avsikt att i en framtid, ovisst
när, utbygga fallet. Överhuvud mötte det betänkligheter alt göra lagstiftningens
tillämpning helt beroende av en så osäker faktor som strömfallsägarens
avsikt med fallet, vilken tydligen kunde växla från tid till annan; svårigheterna
i bevisningshänseende vore uppenbara. Någon mer avsevärd tidsskillnad
syntes för övrigt i regel ej kunna uppstå mellan den tidpunkt, då fallet
från allmän synpunkt borde utbyggas, och den, då strömfallsägaren själv från
egen ekonomisk synpunkt ändock borde taga fallet i anspråk. Utskottet ansluter
sig till vad departementschefen sålunda anfört. Enligt utskottets mening
torde emellertid vid meddelande av tillstånd till expropriation böra beaktas,
att lagstiftningen aktualiserats av ett behov att förhindra osund spekulation.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall expropriationsrätt tillkomma stat, kommun
eiler »annan som är beredd att utan uppskov utbygga fallet. Inom utskottet
har ifrågasatts, huruvida icke kretsen av de expropriationsberättigade
borde begränsas till stat och kommun. Härutinnan är emellertid till en början
att märka, att vattenlagen likställer statliga, kommunala och enskilda företag
i fråga om rätt att taga i anspråk en minoritetsandel i ett strömfall eller att
eljest göra intrång i annans rätt. Med hänsyn till den föreslagna lagstiftningens
syfte saknar det betydelse, huruvida vattenkraft tillgodogöres av stat,
kommun eller enskild. Enskilda företag omhänderhava en stor del av kraftproduktionen
och lia att svara för sina distributionsområden. En begränsning
av kretsen av de expropriationsberättigade till stat och kommun skulle kunna
medföra, att enskilda företag komme att söka förvärva strömfall på ett så
tidigt stadium som möjligt för att säkerställa ett kommande ökat kraftbehov.
Härigenom skulle en osund konkurrens kunna uppslå och lagens syfte i viss
mån förfelas. I övrigt bör uppmärksammas, att vattenfallsstyrelsen ävensom
kommuner stundom jämte enskilda ingå såsom delägare i kraftföretag. Av
nu anförda skäl anser utskottet någon ändring icke böra vidtagas i Kungl.
Majda förslag i denna del. Därvid förutsätter emellertid utskottet, att expropriationsmedgivande
i regel kommer att lämnas -—- förutom stat eller kommun
— endast sådana enskilda företag, vari stat eller kommun äger ett
väsentligt intresse.

I övrigt föranleder det genom propositionen framlagda förslaget ingen erinran
från utskottets sida.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 29

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 293 och
II: 455 bifalla propositionen nr 44.

Stockholm den 20 mars 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck*, Linder*, Wistrand, Hage, Hallagård,
Hagman och Uhlén;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Nilson i Eskilstuna, Holm*,
Hedlund i Rådom*, Larsson i Östersund, Andersson i Gisselås*, Lundberg i Uppsala och
Osterman.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Wistrand, Hagman och Andersson i Gisselås, vilka anfört:

Den i Kungl. Maj :ts proposition föreslagna lagstiftningen öppnar möjlighet
till ett förfarande, som innebär allvarliga ingrepp i bestående rättsförhållanden.
En lagstiftning av sådan art bör icke komma till stånd med mindre den
påkallas av uppenbara och svåra missförhållanden.

Det framgår emellertid av utredningen i frågan, att sådana missförhållanden
för närvarande ej äro för handen.

Härtill kommer, att expropriation enligt lagförslaget kan medgivas icke
blott beträffande vattenfall, som förvärvats och innehavas i uppenbart spekulationssyfte,
utan även mot ägare av vattenfall, med vilkas innehav något
som helst sådant syfte icke är förenat. Lagstiftningen kan därigenom verka
hämmande på ett produktionsföretags naturliga och befogade strävan att
säkra krafttillgång för en planmässig och förutseende utbyggnad av sin
verksamhet och kan sålunda under vissa förutsättningar vara ägnad att
hindra en rationell produktionsutveckling.

Med hänsyn härtill hemställa vi,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 44.