Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
&
Nr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1945 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 1935
års lag angående tillägg till lagen örn medling i arbetstvister
I
en inom andra kammaren väckt motion, nr 308, vilken hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet, har herr Nordström i Kramfors
m. fl. hemställt, att riksdagen »för sin del måtte besluta att upphäva
den av 1935 års riksdag antagna lagen angående tillägg till lagen den 28
maj 1920 (nr 245) örn medling i arbetstvister».
Beträffande de skäl som anförts till stöd för denna hemställan får utskottet
hänvisa till motionen.
Genom lagen den 28 juni 1935 infördes i lagen den 28 maj 1920 örn medling
i arbetstvister en ny paragraf, betecknad 3 a §, av följande lydelse:
Innan arbetsinställelse vidtages skall, därest giltigt hinder icke möter, underrättelse
om åtgärden lämnas motsidan ävensom förlikningsmannen eller,
örn tvisten berör flera förlikningsmäns verksamhetsområden, en av förlikningsmännen
sist å sjunde dagen före den dag, då åtgärden skall taga sin
början. Finnas å motsidan oorganiserade arbetare, må underrättelsen, i vad
den avser nämnda arbetare, ske genom allmänt synliga anslag å arbetsplatsen.
Underrättelsen skall innehålla redogörelse för anledningen till åtgärden.
Förseelse mot bestämmelserna i första stycket straffes med böter, högst
300 kronor. Åtal för förseelsen anhängiggöres vid allmän domstol och utföres
av allmän åklagare. Ädömda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till
deras gäldande, skola de förvandlas eldigt allmän strafflag.
I det av den s. k. trettonmannakommissionen avgivna betänkandet med
förslag till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder (SOU 1934: 16)
upptogs i 6 § en bestämmelse om viss underrättelseplikt för förening, som
ville vidtaga massåtgärd. Enligt detta stadgande skulle skriftlig underrättelse
örn åtgärden lämnas, bortsett från visst fall, minst en vecka i förväg.
Såsom motivering till detta stadgande anfördes:
Utan tvivel har hittills bristen på regler angående formerna för massåtgärders
igångsättande varit synnerligen kännbar och i icke oväsentlig mån bidragit
till den irritation, som striderna utlöst. Särskilt torde stridsåtgärder
många gånger vidtagas ulan att angriparen gjort det faktiska och rättsliga
Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
9
läget fullt klart för sig. Om angriparen tvingas att på förhand till motparten
lämna en sanningsenlig redogörelse för sina motiv, kan man förvänta att
i många fall missförstånd kunna undanröjas och därigenom stridsåtgärdens
fullbordande undvikas. Det är också av vikt, att angriparen icke vänder sig
till allmänheten med missvisande framställningar rörande orsakerna till konflikten
och därigenom söker skapa en på felaktigt underlag vilande opinion
mot motparten. I detta avseende brister det för närvarande i mycket hög
grad. De ytterligt kortfattade och mångtydiga meddelandena i blockadnotiser
giva mången gång en fullständigt skev bild av den föreliggande tvistens
verkliga innebörd. Med anledning härav hava särskilda regler upptagits örn
plikt för förening dels att en vecka i förväg underrätta motparten om tilltänkt
massåtgärd och dels att upptaga redogörelse för anledningen till åtgärden
såväl i dylik underrättelse som även i meddelande, vilket är avsett
att sprida kännedom därom.
I specialmotiveringen framhölls, bland annat, att underrättelseplikten ofta
kunde anses fullgjord genom vad som förekommit under förhandlingar.
Hade exempelvis vid förhandlingar om upprättande av kollektivavtal den
ena parten framlagt ett ultimatum av innehåll, att stridsåtgärd komme att
vidtagas en vecka därefter, om uppgörelse dessförinnan icke kommit till
stånd, måste naturligen underrättelseplikten anses fullgjord.
Landsorganisationen i Sverige framhöll i remissyttrande över förslaget, att
särskilda svårigheter mötte för underrättelsepliktens fullgörande inom transportväsendet,
särskilt inom sjöfarten. Det borde därför i lagen införas en
allmän reservation, enligt vilken parts skyldigheter i förevarande hänseende
gjordes beroende av att giltigt hinder icke mött för deras fullgörande. Socialstyrelsen
erinrade i sitt remissyttrande beträffande varseltidens längd, ali
fall kunde inträffa, då arbetet vore av så kort varaktighet att tid ej funnes
för så långt varsel som en vecka. Föreskriften om varseltid borde därför enligt
styrelsens mening erhålla en avfattning, som tilläte förkortad varseltid,
därest angriparen kunde visa, att omständigheterna ej medgivit iakttagande
av den vanliga tiden av en vecka.
I proposition nr 32 vid 1935 års riksdag upptogs trettonmannakommissionens
förslag i denna del till behandling. Föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, förordade, att det föreslagna stadgandet med vissa
ändringar infördes såsom en ny paragraf, 3 a §, i lagen örn medling i arbetstvister.
Departementschefen anförde, att med hänsyn till vad i de avgivna yttrandena
anförts om svårigheten att i vissa fall fullgöra underrättelseplikt
eller iakttaga varseltid undantag borde stadgas för det fall, att giltigt hinder
förelåge. I propositionen framhölls vidare bl. a., att vidtagande av arbetsinställelse
borde anses innefatta även utvidgning till nya arbetsplatser eller
nya fack av en tidigare vidtagen, mera begränsad arbetsinställelse.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, hemställde i sitt utlåtande
nr 30, att lagförslaget måtte antagas med ändring allenast i fråga
örn dagen för lagens ikraftträdande. Utskottet yttrade bland annat:
Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 9 sami. 2 avd. Nr 17—18. ■>
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
Emot den utformning, som i förevarande proposition givits bestämmel
serna om varseltid, har utskottet ingen erinran att framställa. Det torde vara
klart, att stadgandet icke avser det fall, då arbetsnedläggelsen består i en
vägran från arbetarnas sida att tillhandahålla sin arbetskraft, därför att
arbetsgivaren gjort sig skyldig till ett avtalsbrott, t. ex. underlåtit att utbetala
arbetarnas löner. Ej heller åsyftas med stadgandet sympatiåtgärd som icke
består i arbetsinställelse utan allenast i vägran att taga befattning med varor,
vilka äro avsedda för eller härröra från rörelse som drives av part i primärkonflikten.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1936—1939 års riksdagar framfördes i motioner yrkande örn upphävande
av 3 a § i lagen örn medling i arbetstvister. Motionerna blevo avslagna
efter hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden nr 58(1936, 4/1937, 2/1938
och 32/1939).
Utskottet Den i 3 a § lagen om medling i arbetstvister stadgade skyldigheten att
innan strejk eller lockout vidtages lämna underrättelse jämte redogörelse
för anledningen till åtgärden till motsidan och vederbörande förlikningsman
sist å sjunde dagen före den dag, då åtgärden skall taga sin början, är av
stor betydelse för bevarande av fred å arbetsmarknaden. Varselskyldigheten
torde i många fall ha undanröjt missförstånd angående motiven till den
beslutade åtgärden eller åstadkommit en lösning av tvistefrågan förhandlingsvägen.
Förevarande lagrum leder sitt ursprung från ett stadgande av liknande
innehåll i det av den s. k. trettonmannakommissionen framlagda förslaget
till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. Enligt detta förslag
var underrättelseplikten undantagslös. I yttrande över förslaget i denna
del anförde socialstyrelsen, att sådana fall kunde inträffa, då arbetet vore
av så kort varaktighet, att tid ej funnes för så långt varsel som en vecka.
Landsorganisationen anmärkte i sitt remissyttrande, att särskilda svårigheter
mötte för underrättelsepliktens fullgörande inom sjöfarten. I den proposition,
varigenom förslaget till nu ifrågavarande stadgande framlades för
1935 års riksdag, anförde föredragande departementschefen, att med hänsyn
till vad i yttrandena anförts örn svårigheten att i vissa fall fullgöra underrättelseplikten
eller iakttaga varseltiden undantag borde stadgas för det fall
att giltigt hinder däremot mötte. Riksdagen gjorde ingen erinran mot uppställandet
av ett sådant undantag.
Med den utformning 3 a § sålunda erhållit torde stadgandet icke medföra
nämnvärda olägenheter för part som vill vidtaga arbetsinställelse.
På grund av vad nu anförts finner utskottet ej skäl föreligga för upphävande
av stadgandet.
Amira lagutskottets utlåtande nr 18.
11
Utskotlet får sålunda hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 mars 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Forslund, Hage,
Hallagård, Hagman* och Englund*;
från andra kammaren: herrar Nilson i Eskilstuna*, Larsson i Östersund, Witzell,
Carlsson i Bakeröd, Andersson i Eskilstuna, Andersson i Gisselås, Lundberg i Uppsala
och Andersson i Alfredshem.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.