Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

i

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1945 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i
lagen örn kollektivavtal.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 307,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Nordström i Kramfors
m. fl. yrkat, att »riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om proposition med förslag till sådana ändringar av Lag om kollektivavtal,
att arbetarnas möjligheter att hävda sina rätts- och intressefrågor
icke omintetgöras».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för detta yrkande får utskottet
hänvisa till motionen.

Enligt lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal förstås med dylikt avtal
ett mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, å ena, samt fackförening
eller annan liknande förening av arbetare, å andra sidan, slutet avtal
om villkor, som skola lända till efterrättelse för anställning av arbetare, eller
om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare (1 § första stycket).
I lagen stadgas, bland annat, att om mellan arbetsgivare och arbetare,
som äro bundna av samma kollektivavtal, träffats överenskommelse om villkor,
som innebär avvikelse från kollektivavtalet, överenskommelsen ej är
gällande i vidare mån än avvikelsen må anses tillåten enligt kollektivavtalet
(3 §). I vad mån arbetsgivare och arbetare kunna i enskilt arbetsavtal
komma överens om bestämmelser, som avvika från kollektivavtalet, blir sålunda
beroende på en tolkning av sistnämnda avtal. Vidare föreskrives, att
arbetsgivare eller arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, under den tid
avtalet är gällande icke må vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk),
blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd på grund av tvist
örn avtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller på grund av tvist,
huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot vad i lagen stadgas,
för alt åstadkomma ändring i avtalet eller för att genomföra bestämmelse
avsedd att träda i tillämpning elter det avtalet utlupit eller för att bispringa
annan, då denne icke själv äger vidtaga stridsåtgärd (4 § första stycket).
Denna fredslörpliktelse är gällande, även örn avtalet innehåller bestämmelse,
sorn strider häremot. Örn i kollektivavtalet upptagits föreskrift örn längre
gående fredslörpliktelse, skall dock denna lända lill efterrättelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 aud. Nr 17—IS.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr il.

Enligt lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol skali domstolen upptaga
mål om kollektivavtal (1 §). Till dylika mål hänföras mål, däri tvisten är
örn kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd, huruvida visst
förfarande strider mot kollektivavtal eller mot kollektivavtalslagens bestämmelser
eller om påföljd av förfarande, som förmenas strida mot kollektivavtal
eller nämnda lag (11 §). Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas
(15 §).

I motionen erinras om § 23 i svenska arbetsgivareföreningens stadgar.
Andra stycket i nämnda stadgande är av följande lydelse:

I kollektivt avtal, som upprättas mellan delägare eller medlem i föreningen
och fackförening eller fackförbund, skall intagas bestämmelse, att arbetsgivaren
har rätt att fritt antaga och avskeda arbetare, att leda och fördela
arbetet och att begagna arbetare från vilken förening som helst eller
arbetare, stående utanför förening.

Frågan om arbetsgivares rätt att fritt antaga och avskeda arbetare har
i åtskilliga fall varit underkastad arbetsdomstolens prövning.

Sålunda har i domstolens dom nr 100/1932 uttalats, att det icke rådde
någon tvekan därom, att i Sverige lika väl som i andra länder den allmänna
grundsatsen gällde, att arbetsavtal, som slutits för obestämd tid, kunde å
ömse sidor uppsägas till upphörande efter viss uppsägningstid och att skäl
för uppsägningen icke behövde anföras, vare sig denna ägde rum från den
ena eller den andra sidan. Arbetsdomstolen yttrade vidare, att den här ovan
intagna bestämmelsen i § 23 av arbetsgivareföreningens stadgar följaktligen
endast innebure, att föreningsmedlemmarna icke finge genom avtal frångå
den angivna allmänna rättsgrundsatsen utan vore skyldiga tillse, att den bekräftades
i avtalet.

Förslag om upphävande av kollektivavtalslagen hava tidigare förekommit
till behandling vid 1929—1931, 1933 och 1935—1939 års riksdagar. Vid
samtliga dessa riksdagar blevo motioner med yrkanden att lagen måtte upphävas
efter hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden nr 4/1929, 7/1930,
6/1931, 2/1933, 4/1935, 1/1936, 6/1937, 1/1938 och 32/1939), av riksdagen
avslagna.

Vid 1937 års riksdag yrkade herr Senander m. fl. i en inom andra kammaren
väckt motion, nr 344, att riksdagen — därest riksdagen icke bifölle
en vid samma års riksdag väckt motion om upphävande av kollektivavtalslagen
— måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att sådana förslag till
förändringar av kollektivavtalslagen måtte utarbetas, att dess verkningar
begränsades, så att lagen inte kunde utnyttjas för sanktionerande av de
orättvisor, som arbetsgivarens monopolställning på arbetsplatsen ledde till,
samt att dessa förslag snarast möjligt måtte framläggas för riksdagen. I

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

3

motiveringen till motionen framhölls bland annat, att det borde uttryckligen
fastställas, att arbetsdomstolen icke har att taga befattning med frågor,
som röra avskedande och antagande av arbetare.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 7, anförde andra lagutskottet:

Frågan om arbetares antagande och avskedande är givetvis ett spörsmål
av synnerligen ömtålig natur. Kollektivavtalslagen avser att reglera kollektivavtalen
till form och rättsverkan, medan däremot frågan om dylika avtals
materiella innehåll lämnats utanför lagens reglering och gjorts beroende
av de avtalsslutande parternas fria överenskommelser. Det kail enligt utskottets
mening icke anses lämpligt att från ovannämnda lags giltighetsområde
undantaga i kollektivavtal upptagna frågor rörande antagande eller
avskedande av arbetare elier begränsa arbetsdomstolens nuvarande möjligheter
att behandla dylika spörsmål. Arbetares anställningsförhållanden beröra
närmast den materiella arbetsrätten, som hittills blivit endast i viss
utsträckning föremål för lagstiftning. Detta gäller såväl kollektivavtal som
enskilda arbetsavtal. Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att 1936 års
riksdag i skrivelse till Kungl. Majit anhållit, att Kungl. Majit måtte låta fortsätta
och avsluta utredningen rörande frågan om lagstiftning om arbetsavtal
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Statsmakterna böra givetvis ägna förhållandena på arbetsmarknaden den
största uppmärksamhet. Enligt utskottets mening är det också av stor betydelse
för arbetsfreden, att arbetsgivare och arbetare bibringas en bättre
förståelse för varandras synpunkter. På frivillighetens väg torde nämligen
åtskilliga åtgärder kunna vidtagas i syfte att främja ett förtroendefullt samarbete
mellan parterna på arbetsmarknaden och inom de särskilda företagen.
Della gäller icke minst frågor om arbetares antagande och avskedande. Insikten
om önskvärdheten av en dylik samverkan har utan tvivel ökats högst
väsentligt under senare år. Utskottet vill erinra om de förut omnämnda
överläggningarna mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen.
Enligt vad för utskottet upplysts kommer därvid bland annat frågan örn
arbetares antagande och avskedande att bliva föremål för överväganden.
Genom dessa förhandlingar ha skapats ökade möjligheter att nå positiva
resultat till främjande av arbetsfreden och jämväl i andra frågor av betydelse
för arbetsgivare och arbetare.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Denna hemställan bifölls av
riksdagen.

De förhandlingar, varom förmäldes i utskottets nu återgivna utlåtande,
ledde till det den 20 december 1938 mellan svenska arbetsgivareföreningen
oell landsorganisationen i Sverige träffade huvudavtalet (det s. k. Sallsjöbadsavtalet).
För innehållet i detta avtal hänvisas till utskottets utlåtande
nr 32 vid 1939 års riksdag.

I samband med behandling vid 1939 drs riksdag av motioner örn upphävande
av kollektivavtalslagen m. fl. lagar lämnade utskottet landsorganisationen
i Sverige och svenska arbetsgivareföreningen tillfälle att yttra sig

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

i ärendet. I avgivna yttranden hemställde såväl landsekretariatet å landsorganisationens
vägnar som arbetsgivareföreningen, att utskottet måtte avstyrka
bifall till motionen. Landssekretariatet uppgav, att landsorganisationens
kongress år 1936 hade att taga ställning till motioner örn kollektivavtalslagens
upphävande. Motionerna hade avslagits av kongressen, i samband
varmed kongressen uttalat sig för vidtagande av sådana åtgärder i
gällande lagstiftning »att arbetarnas rättsställning på sådant sätt stärkes,
att de erhålla den jämställighet, som utgör grunden för all lagstiftning».

I yttrandet anfördes vidare:

Den principiella ståndpunkt, som sålunda intagits av landsorganisationens
senaste kongress, har sekretariatet varken rätt eller anledning att frånfalla.
Ett bifall till motionärernas yrkanden skulle innebära att gällande lag örn
kollektivavtal ersattes av oskrivna rättsregler. Det är —- från utgångspunkten
att rättstvister böra avgöras i rättslig väg — svårt att inse i vad mån en
sådan ordning skulle erbjuda större garantier mot partiska och godtyckliga
avgöranden än en rättstillämpning på grundval av uttrycklig lagstiftning.

Det stora problemet beträffande den rättsliga regleringen av kollektivavtalsväsendet
är, såsom av landsorganisationens kongress uttalades, stärkandet
av arbetarpartens rättsställning i arbetsförhållandet. Detta problem
vinner icke sin lösning genom kollektivavtalslagens upphävande utan måste
angripas genom ett utbyggande av avtalsväsendet med bestämmelser, som
tillförsäkra arbetarparten vidgat inflytande över arbetsvillkoren och korrektiv
mot maktmissbruk från arbetsgivarens sida.

Olikställigheten mellan parterna hänför sig särskilt till arbetsgivarens fria
uppsägningsrätt och till de svårigheter, som — även med den av arbetsdomstolen
i detta avseende fastställda fördelningen av bevisbördan — föreligga
för arbetarparten att förebringa bevisning örn uppsägningsrättens utnyttjande
i avtalsstridigt syfte. I det nyligen mellan svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen avslutade huvudavtalet ha formerna och
förutsättningarna för uppsägning av arbetsavtal underkastats en praktiskt
betydelsefull reglering. Även om denna reglering endast innebär en dellösning
av det större problemet om tryggandet av arbetarnas rättsställning,
och även om tillämpningen av huvudavtalets ifrågavarande regler icke har
karaktären av rättsligt förbindande avgöranden, kan det säkerligen förväntas
att dessa regler, lojalt tillämpade, komma att leda till ett stärkande
av arbetarpartens position i arbetsförhållandet och därmed i sin mån till en
utjämning av olikställigheten parterna emellan.

Utskottet lämnar här nedan en redogörelse för det i motionen omförmälda
mål vari arbetsdomstolen meddelade dom den 5 januari 1945:

Mellan Sveriges Träindustriförbund och Svenska Träindustriarbetareförbundet
gäller för närvarande ett den 16 februari 1944 upprättat kollektivavtal,
vilket i vissa delar hänvisar till det mellan Svenska Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen i Sverige den 20 december 1938 slutna
huvudavtalet. Mellan Sadelmakare- och T apetserarebranschens Arbetsgivareförbund
och Svenska Sadelmakare- och Tapetserareförbundet gäller
för närvarande ett den 16 februari 1944 upprättat kollektivavtal.

Aktiebolaget Hägglund & Söner i Gullänget, som är medlem i träindustriförbundet
och arbetsgivareförbundet, driver i Gullänget fabrilcsrörelse för

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

5

tillverkning av bland annat omnibuskarosserier, spårvagnar, elektriska maskiner
och flygplan. Antalet arbetare, av vilka de flesta tillhöra träindustriarbetarförbundets
avdelning nr 228 Gullänget eller tapetserareförbundets
avdelning nr 40 Örnsköldsvik, uppgår till något över 700.

Sedan bolaget vägrat tillmötesgå en från arbetarnas sida framställd begäran,
att en viss ackordsättare måtte förflyttas till annat arbete, nedlade
samtliga bolagets arbetare på morgonen den 18 december 1944 arbetet.

Träindustriförbundet och bolaget yrkade vid arbetsdomstolen efter stämning
å träindustriarbetareförbundet och avdelningen nr 228 ävensom åtskilliga
enskilda arbetare, att arbetsdomstolen måtte dels förklara arbetsnedläggelsen
lagstridig och förklara arbetarna skyldiga att återgå i arbetet,
dels ock förplikta träindustriarbetareförbundet och avdelningen nr 228,
vid vite, att vidtaga verksamma åtgärder för att förmå arbetarna att
återgå i arbetet. Tillika framställdes närmare bestämda yrkanden dels
av bolaget mot samtliga nu ifrågavarande motparter om ersättning för
den direkta ekonomiska skada, som genom arbetsnedläggelsen för bolaget
uppkommit, dels ock av träindustriförbundet mot träindustriarbetareförbundet
och avdelningen nr 228 var för sig om allmänt skadestånd. Arbetsgivareförbundet
och bolaget yrkade vid arbetsdomstolen efter stämning å tapetserareförbundet
och avdelningen nr 40 ävensom vissa enskilda arbetare, att
arbetsdomstolen måtte dels förklara arbetsnedläggelsen lagstridig och förklara
arbetarna skyldiga att återgå i arbetet, dels ock förplikta tapetserareförbundet
och avdelningen nr 40, vid vite, att vidtaga verksamma åtgärder
för att förmå arbetarna att återgå i arbetet. Tillika framställde arbetsgivareförbundet
mot tapetserareförbundet och avdelningen nr 40 var för sig
närmare bestämt anspråk på allmänt skadestånd.

Arbetsdomstolen företog de båda målen till gemensam handläggning.
Därvid medgåvo de båda arbetareförbunden, avdelningarna och tillstädeskomna
enskilda arbetare, att strejken strede mot lag och avtal. Arbetarna
förklarade likväl sig icke vilja återgå i arbetet förrän vid omröstning bland
de strejkande arbetarna flertalet uttalat sig för återgång. Från arbetarsidan
uppgavs, att sedan mitten av november 1944 på arbetsplatsen rått ett ständigt
stegrat missnöje, föranlett av bolagets åtgärd att i stor utsträckning
sänka individuallönerna och av ackordsättningens ojämnhet samt att detta
missnöje slutligen kulminerat i strejken, då bolaget icke velat efterkomma
arbetarnas begäran örn förflyttning av förutnämnde ackordsättare.

Arbetsdomstolen förklarade i domen, att sticken vore stridande mot lag
och avtal. Instämda, till någondera avdelningen anslutna arbetare ålades
att ofördröjligen återupptaga arbetet. Träindustriarbetareförbundet och
tapetserareförbundet samt de båda avdelningarna förpliktades att vidtaga
verksamma åtgärder för att förmå sina strejkande medlemmar att återgå i
arbetet. Avdelningen nr 228 hade att fullgöra denna skyldighet vid ett vite
av femtusen kronor. Beträffande skadeståndsfrågan komme arbetsdomstolen
att meddela dom framdeles.

Enligt vad utskottet inhämtat har arbetsdomstolen ännu icke meddelat
dom i skadeståndsfrågan.

Utskottet tillåter sig lämna följande statistiska uppgifter angående de inål,
som intill senaste årsskiflct underkastats arbetsdomstolens prövning.

Vtskatlet.

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

Å r

Instämda
frän arbetar-son

Instämda
från arbets-givarsidan

Hänskjutna Inkomna på
av parterna anmälan av
gemensamt förlikningsman

Summa

1929 ......

........ 54

24

3

--

81

1930 ......

........ 105

44

1

—

150

1931 ......

........ 153

35

2

—

190

1932 ......

........ 179

41

1

—

221

1933 ......

........ 209

19

228

1934 ......

........ 166

44

1

—

211

1935 ......

........ 160

31

—

—

191

1936 ......

........ 159

20

2

—

181

1937 ......

........ 159

15

—

—

174

1938 ......

........ 162

14

1

—

177

1939 ......

........ 144

21

1

—

166

1940 ......

........ 182

6

2

—

190

1941 ......

........ 191

5

—

t

197

1942 ......

........ 116

8

—

—

124

1943 ......

........ 148

3

—

—

151

1944 ......

........ 128

10

1

—

139

2 415

340

15

1

2 771

I motionen har yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa örn utarbetande av proposition med förslag till ändringar i lagen
om kollektivavtal. Motionärerna göra gällande, att lagen i dess nuvarande
utformning är ägnad att skapa rättslöshet för arbetarna gentemot arbetsgivarna.
Denna uppfattning kan utskottet icke dela.

Motionärerna ha icke närmare angivit i vilka hänseenden kollektivavtalslagen
enligt deras uppfattning är i behov av revision. Utskottet vill
framhålla, att lagen avser att reglera kollektivavtalen endast till form och
rättsverkan. Några skäl att genomföra ändrade lagregler i dessa hänseenden
ha enligt utskottets mening icke förebragts.

De avtalsslutande parternas förhållande till varandra beror i främsta
rummet på utformningen av arbetsvillkoren och övriga bestämmelser i
kollektivavtalet. Kollektivavtalslagen avser emellertid icke att reglera kollektivavtals
materiella innehåll utan denna fråga har gjorts beroende avparternas
fria överenskommelser.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 mars 1945.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

7

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Wistrand, Forslund,
Björkman, Hallagård och Uhlén*;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken*, Nilson i Eskilstuna*,
Holm*, Hedlund i Rådom*, Larsson i Östersund, Andersson i Eskilstuna, Andersson i
Gisselås och Lundberg i Uppsala.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.