Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
1
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1945 kl. 11 fm.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående förstärkning av
s. k. ofullständiga jordbruk med skog från statens och
bolagens m. fl. skogsdomäner.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 436,
har heiT Hansson i Skediga hemställt, »att riksdagen hos Kungl. Majit måtte
begära skyndsam utredning angående förstängning av de s. k. ofullständiga
jordbruken med skog från statens och bolagens skogsdomäner liksom från
skogsmark, tillhörande akademier, universitet, högskolor och stiftelser samt
fideikommiss och skogsspekulanter».
Beträffande de skäl som anförts till stöd för denna hemställan får utskottet
hänvisa till motionen.
Frågan om förbättring av ofullständiga jordbruk har tidigare vid många
tillfällen varit föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen.
En utförlig historik har lämnats i sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts
utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag samt i andra lagutskottets
utlåtanden nr 40 vid 1934 års riksdag, nr 30 vid 1936 års riksdag, nr 24 vid
1937 års riksdag och nr 11 vid 1941 års riksdag. Utskottet tillåter sig hänvisa
till nämnda utlåtanden.
Vid 1942 års riksdag behandlade andra lagutskottet två likalydande motioner,
nr 146 i första kammaren av herr Andersson, Alfred, och herr Hansson,
Sven, och nr 197 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile, vari
yrkades, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa att förslag
till expropriation och förköpsrätt av jord, som behövs för komplettering
av ofullständiga jordbruk, snarast måtte föreläggas riksdagen.
Utskottet, som inhämtade yttrande över motionerna från egnahemsstyrelsen,
anförde i sitt i anledning av motionerna avgivna utlåtande nr 28 följande:
Såsom
utskottet yttrade i sitt utlåtande vid 1941 års riksdag måste spörsmålet
örn förbättring av de många ofullständiga jordbruken i landet anses
vara ett samhällsintresse av sådan vikt, att frågan påkallar oavlåtlig uppmärksamhet
från statsmakternas sida. Att en sanering av dessa jordbruk
kommer till stånd är icke blott ett socialt utan även i många fall ett jordbruksekonomiskt
intresse. Enligt utskottets mening bör alltså prövning ske
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 12.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
av alla tillgängliga utvägar, vilka kunna bidraga till utvecklingen av de ofullständiga
jordbruken. Därvid måste uppenbarligen möjligheterna att anskaffa
tillskottsjord skänkas synnerligt beaktande. Därest det oundgängliga
behovet därav emellertid icke kan tillgodoses på frivillighetens väg, uppkommer
spörsmålet, örn icke möjlighet bör finnas att kunna fylla behovet genom
tvångsinlösen av sådan jord.
1936 års egnahemsutredning har efter ingående undersökningar ansett
styrkt, att behov föreligger av en lagstiftning, som möjliggör tvångsinlösen i
viss utsträckning av mark till komplettering av ofullständiga jordbruk. Efter
det utredningen år 1938 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning i ämnet,
har på sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen frågan i olika
sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Egnahemsstyrelsen har i sitt över motionerna avgivna yttrande förklarat
sig icke i och för sig hava något att erinra mot att möjlighet införes till
expropriation av mark för komplettering av ofullständiga jordbruk i sådana
fall, då en dylik åtgärd syntes ur fastighetsbildningens synpunkt uppenbarligen
berättigad. Styrelsen har emellertid ansett, att frågan om vad som kan
göras för underlättandet av möjligheterna till en komplettering av befintliga
ofullständiga jordbruk, borde upptagas till övervägande i samband med det
angelägna spörsmålet örn tillskapande av en jorddelningslagstiftning, som
effektivare än den nuvarande kunde hindra tillkomsten av nya ofullständiga
jordbruk. Utskottet delar styrelsens uppfattning örn angelägenheten av att
genom lämpliga lagbestämmelser kunna förhindra att nya ofullständiga
jordbruk uppkomma. Emellertid anser utskottet icke för sin del, att frågan
örn sättet för anskaffande av tillskottsjord lill redan befintliga ofullständiga
jordbruk står i sådant samband med spörsmålet om skärpning av jorddelningslagstiftningen
till förhindrande av tillkomsten av nya sådana jordbruk,
att förstnämnda fråga behöver anstå i avvaktan på lösningen av den senare.
På sätt egnahemsstyrelsen anfört torde, oavsett örn möjlighet till expropriation
av tillskottsjord införes, egnahemsnämnderna kunna nå tillfredsställande
resultat i fråga örn möjlighet till komplettering av ofullständiga
jordbruk i vissa fall. I åtskilliga fall torde emellertid, såsom egnahemsutredningen
framhållit, erforderlig mark för ändamålet icke kunna anskaffas
på frivillighetens väg. Utskottet hyser den uppfattningen att möjlighet bör
finnas att, när alla andra utvägar förgäves försökts, kunna åstadkomma
tvångsavstående av jord för stärkande av dylika jordbruk. Denna möjlighet
bör dock uppenbarligen icke stå till buds, om genom en tvångsöverflyttning
av mark ägaren eller innehavaren skulle tillskyndas avsevärd olägenhet;
detta vore för övrigt knappast ekonomiskt möjligt, då givetvis, i överensstämmelse
med vad som gäller vid expropriation i allmänhet, full ersättning
för all genom expropriationen åsamkad skada skall utgå. Med hänsyn
till frågans vikt vill utskottet föreslå riksdagen att till Kungl. Maj:t göra
en framställning i ämnet.
Egnahemsutredningen har i sitt betänkande framlagt ett utformat förslag
till lagstiftning om expropriation av mark för stärkande av ofullständigt
jordbruk. I den här förut lämnade redogörelsen har i korthet upptagits utredningens
förslag härutinnan, däribland vissa av utredningen föreslagna
villkor i fråga örn möjligheten att erhålla expropriation för detta ändamål.
Enligt utskottets mening bör den sålunda verkställda utredningen snarast
fullföljas. Såsom ytterligare material torde kunna tjäna de upplysningar angående
hithörande spörsmål, vilka egnahemsstyrelsen förklarat sig ämna anmoda
egnahemsnämnderna att lämna. Vid de fortsatta övervägandena röran
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
3
de ifrågavarande spörsmål synes även böra uppmärksammas det av utskottet
i 1941 års utlåtande påpekade förhållandet, att en tvångsöverflyttning av
mark från jordbruk, som äro bebyggda och maskinellt utrustade för brukning
av viss areal, kan lända till skada icke blott för det individuella jordbruket
utan också för produktiviteten i större omfattning.
I de föreliggande motionerna har även berörts frågan om förköpsrätt av
jord i kompletteringssyfte. Såsom utskottet framhöll i sitt utlåtande år 1941
är denna fråga helt outredd. Möjligheten att i vissa fall på denna väg komma
till ett resultat synes emellertid förtjänt av en undersökning. I anslutning
till de ytterligare överväganden, som kunna erfordras beträffande en
expropriationslagstiftning till stärkande av ofullständiga jordbruk, synes
jämväl spörsmålet om förköpsrätt kunna upptagas till prövning.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville dels,
efter verkställande av den ytterligare utredning, som kunde anses erforderlig,
för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning om expropriation av
mark för stärkande av ofullständiga jordbruk, dels ock låta verkställa utredning
av frågan örn förköpsrätt av jord för samma ändamål samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.
Reservation anfördes av tre av utskottets ledamöter, vilka hemställde, att
motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen
biföll utskottets hemställan.
Den 30 juni 1942 uppdrog Kungl. Majit åt egnahemsstyrelsen att verkställa
utredning i ämnet.
Vid 19AA års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, I: 215 av herr
Bärg, Johan, m. fl. och lii 326 av herr Vougt m. fl., att riksdagen ville hos
Kungl. Majit anhålla örn en ingående utredning enligt i motionerna angivna
riktlinjer rörande en sådan rationalisering av jordbruksföretagen, att deras
drift göres ekonomiskt bärkraftig.
Jordbruksutskottet, som behandlade motionerna, anförde i sitt i ärendet
avgivna utlåtande nr 28:
Mot storleken, sammansättningen och arronderingen av en stor del av
landets jordbruksfastigheter synas kunna riktas allvarliga erinringar. Åtskilliga
dylika fastigheter innehålla sålunda för ringa arealer odlingsbar
jord för att de skola kunna vara bärkraftiga. Vidare finnas fastigheter som
äro olämpligt eller ensidigt sammansatta i avseende å ägoslagen, i det tillgång
till erforderliga skogsområden och mark som lämpar sig för anläggning
av beten saknas. Slutligen bestå fastigheterna understundom av flera
skiften, belägna på avsevärda avstånd från varandra och med olämplig
form, vilket förhindrar en eljest erforderlig rationalisering av driften. Det
sagda gäller såväl större som mindre fastigheter.
Såsom framhålles i lantmäteristyrelsens i ärendet avgivna utlåtande lia
flera av de angivna förhållandena sedan åtskillig tid tillbaka varit föremål
för statsmakternas uppmärksamhet, vilket bland annat föranlett lagstiftning
i ämnet.---
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
I syfte att förbättra driftsförhållandena vid de ofullständiga jordbruken
ha vidare sedan åtskilliga år tillbaka anvisats anslag till jordförbättringar
i olika avseenden. ---- —
Trots vad som sålunda och i övrigt vidtagits till stöd för särskilt det
mindre jordbruket torde såsom i motionerna anföres stora delar av landsbygdsbefolkningen
fortfarande leva under förhållanden, som icke kunna
betraktas såsom tillfredsställande. De av motionärerna i dylikt avseende
anförda siffrorna torde i stort sett giva en riktig bild av det rådande läget.
Utskottet är därför ense med motionärerna örn att verkligt genomgripande
åtgärder äro av nöden, därest varaktiga förbättringar skola kunna åstadkommas
på området.
Inom alla kretsar i landet torde numera råda enighet om att jordbruket
bör kunna giva sina utövare full bärgning och att i jordbruket sysselsatta
böra erhålla en levnadsstandard likvärdig med andra befolkningsgruppers.
Utskottet är av den uppfattningen, att vilka former som än må förlänas de
nu tillämpade åtgärderna till stöd för jordbruket, kunna dessa åtgärder icke
varaktigt förbättra levnadsbetingelserna för de jordbrukare, som för sin
bärgning äro beroende av avkastningen från allt för små och olämpligt sammansatta
brukningsdelar. Utskottet kan därför tillstyrka motionärernas förslag
att en grundlig och förutsättningslös utredning i syfte att utröna möjligheterna
att i olika avseenden förstärka produktionsresurserna på dylika jordbruk
bör igångsättas.
Såsom framhålles i motionerna synes till riktpunkt för de statliga stödåtgärderna
på området böra tagas de s. k. familjejordbruken, d. v. s. jordbruk,
som kunna skötas av och lämna full bärgning åt brukaren och hans familj.
Med det sagda har utskottet icke velat uttala sig för att den nu pågående
verksamheten för bildande av arbetarsmåbruk bör upphöra. Dylika jordbruk
spela nämligen alltjämt stor roll, då det gäller att ordna bostads- och livsmedelsförhållandena
för den stora del av befolkningen på landsbygden, som
för sin utkomst i stor utsträckning är beroende av förhållandena inom andra
näringsgrenar än jordbruket. Dylika stödjordbruk synas böra bibehållas i de
fall förhållandena så påkalla. De jordbruk som utskottet däremot anser såvitt
möjligt böra bringas att upphöra äro de s. k. ofullständiga jordbruken, d. v. s.
gårdar, vilkas innehavare för sin försörjning äro helt eller huvudsakligen beroende
av den avkastning gården kan ge, men som till följd av ägornas otillräcklighet,
olämpliga sammansättning eller andra orsaker icke kunna ge brukaren
full bärgning.
De arealkompletteringar, som i sistnämnda fall ofrånkomligen erfordras
för alt dylika jordbruk skola kunna bliva bärkraftiga, torde i stor utsträckning
och i första hand kunna komma till stånd genom överenskommelser
mellan vederbörande jordägare. Därest utflyttningar möjliggöra en önskvärd
sammanslagning av två eller flera intill varandra liggande ofullständiga brukningsdelar,
böra därför de berörda parterna intresseras för att frivilligt medverka
till att en sådan sammanläggning verkligen sker. En annan möjlighet
att komma till rätta med förhållandena härvidlag synes vara, att det allmänna
får rätt till förköpsrätt, i de fall vederbörande gård skulle utbjudas
till salu, för att sedan kunna draga försorg om att erforderlig sammanläggning
kommer till stånd. Därest tillskottsjord icke kan uppbringas på annat
sätt, synes vidare kunna bliva nödvändigt att komplettera ofullständiga jordbruk
genom tillskott av jord eller skog från angränsande större fastigheter,
varvid som yttersta åtgärd visst tvångsförfarande kan ifrågasättas. I sist
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
5
nämnda fall måste man emellertid framgå med försiktighet, så att icke produktionsbetingelserna
på eljest bärkraftiga jordbruk försämras.
Enligt vad utskottet erfarit torde de i motionerna berörda frågorna i viss
mån redan vara föremål för överläggningar inom 1942 års jordbrukskommitté.
Utskottet vill därför ifrågasätta, huruvida icke det av utskottet nu förordade
utredningsuppdraget kunde anförtros åt denna kommitté.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att — i den mån undersökningar
i de av utskottet berörda hänseendena icke redan igångsatts —
utredning i motionernas syfte och enligt av utskottet angivna synpunkter
måtte verkställas samt därav föranledda förslag så snart ske kunde föreläggas
riksdagen. Flera reservationer anfördes. Utskottets utlåtande godkändes
av riksdagen.
Kungl. Majit uppdrog den 15 juni 1944 åt 1942 års jordbrukskommitté
att verkställa den av riksdagen sålunda begärda utredningen.
Frågan örn expropriation av mark för komplettering av ofullständiga Utskottet.
jordbruk har vid många tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet
och utredning av sakkunniga.
I det av 1936 års egnahemsutredning år 1938 avgivna betänkandet angående
den statliga egnahemsverksamheten framlades bl. a. ett förslag till lag
om sådan ändring av expropriationslagen, att expropriation skulle kunna
äga rum för stärkande av ofullständiga jordbruk. Förslaget i denna del har
dock icke föranlett proposition till riksdagen. Sedan emellertid frågan örn
expropriation för angivna ändamål genom motioner bragts under riksdagens
prövning åren 1939, 1940, 1941 och 1942, anhöll riksdagen sistnämnda år i
skrivelse till Kungl. Majit, att Kungl. Majit måtte efter verkställande av den
ytterligare utredning som kunde anses erforderlig för riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning om expropriation av mark för stärkande av ofullständiga
jordbruk. I anledning av motioner angående utredning om vissa åtgärder
för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk anhöll 1944 års
riksdag i skrivelse till Kungl. Majit på förslag av jordbruksutskottet, att utredning
i motionernas syfte och enligt av utskottet angivna synpunkter måtte
verkställas samt därav föranledda förslag så snart ske kunde föreläggas riksdagen.
Jordbruksutskottet framhöll i utlåtandet bl. a. önskvärdheten av att
de ofullständiga jordbruken såvitt möjligt bringades att upphöra. Därest de
arealkompletteringar som erfordrades för att dylika jordbruk skulle göras
bärkraftiga icke kunde komma till stånd genom frivilliga överenskommelser
mellan vederbörande jordägare, kunde, anförde utskottet vidare, såsom
yttersta åtgärd tvångsförfarande ifrågasättas.
Utredning rörande expropriation för komplettering av ofullständiga jordbruk
pågår nu inom 1942 års jordbrukskommitté. Kommittén torde komma
att redan innevarande år framlägga betänkande med förslag i ämnet.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
Frågan om komplettering av ofullständiga jordbruk behandlas i den nu
föreliggande motionen ur en mera snäv synvinkel än som tidigare i allmänhet
anlagts å förevarande spörsmål. Motionären talar sålunda endast örn
komplettering av de ofullständiga jordbruken med skogsmark och gör i detta
sammanhang gällande, att spörsmålet om de mindre jordbrukens framtida
bestånd tidigare nästan uteslutande kommit att inriktas på åkerjordens storlek.
Vidare avser motionären endast skogsmark, tillhörig staten och vissa
andra angivna slag av juridiska personer ävensom skogsspekulanter.
Med anledning av motionärens påstående, att spörsmålet om ofullständiga
jordbruks komplettering med skog tidigare icke i vederbörlig utsträckning
beaktats, vill utskottet framhålla, att redan i den s. k. norrlandskommitténs
år 1904 avgivna betänkande diskuterades frågan om förstärkning av dylika
jordbruk med bl. a. nödig skogsmark. I förenämnda av egnahemsutredningen
avgivna betänkande betonades uttryckligen, att den föreslagna expropriationslagstiftningen
borde avse icke blott åker och äng utan även skog.
Andra lagutskottet gjorde i det utlåtande som låg till grund för ovannämnda
riksdagsskrivelse år 1942 icke undantag för något slag av mark. I jordbruksutskottets
förut omförmälda utlåtande vid 1944 års riksdag nämndes,
att det kunde bliva nödvändigt att genom tvångsförfarande komplettera
ofullständiga jordbruk med »jord eller skog».
Tidigare har ifrågasatts, huruvida ett eventuellt tvång att avstå tillskottsjord
borde riktas endast mot vissa slag av jordägare. De jordägare som särskilt
avsetts ha varit fastighetsspekulanter och bolag. 1936 års egnahemsutredning
har ansett övervägande skäl tala för att inlösningsrätten ej begränsas
på sätt sålunda antytts. Ej heller har någon begränsning av förevarande
art föreslagits i ovannämnda utskottsutlåtanden vid 1942 och 1944 års riksdagar.
Då frågan om expropriation för förstärkning av ofullständiga jordbruk
sålunda i hela sin vidd redan är föremål för utredning, är någon riksdagsskrivelse
i motionens syfte icke erforderlig. Utskottet förutsätter emellertid,
att utredningen bedrives med all skyndsamhet samt att Kungl. Majit snarast
möjligt täger ställning till det förslag, vartill utredningen torde komma att
föranleda.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 mars 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
7
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Wistrand, Hage,
Hallagård, Nils Elowsson och Hagman*;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås*, Pettersson i Hällbacken,
Nilson i Eskilstuna, fru Johansson, herrar Carlsson i Bakeröd*, Andersson i Eskilstuna,
Andersson i Gisselås och Andersson i Alfredshem*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.