Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Nr 59.

Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1945 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om semester, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 20 april 1945 dagtecknad proposition, nr 273, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till
lag om semester.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom andra kammaren väckta motioner, nr 584 av
herr Johnsson i Stockholm m. fl. och nr 585 av herr Dahlgren m. fl.

Till utskottet ha i ärendet inkommit två skrivelser, en den 12 maj 1945
av Svenska stadsförbundets styrelse och en den 14 maj 1945 av Tjänstemännens
centralorganisation.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.

Vad motionärerna hemställt ävensom vad yrkats i förenämnda skrivelser
återgives i det följande i samband med de bestämmelser, som beröras av
motionerna och skrivelserna. I fråga örn motiveringen för motionärernas
yrkanden får utskottet i huvudsak hänvisa till motionerna.

Inledning.

I skrivelse den 20 maj 1942, nr 245, anhöll riksdagen — under åberopande
av vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande nr 29 — att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning av frågan om vidgad möjlighet för säsongarbetare
att erhålla lagstadgad semesterrätt jämte de spörsmål, som kunde
stå i samband därmed, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Vid anmälan i statsrådet den 30 juni 1942 av
nämnda riksdagsskrivelse anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, att förutom de spörsmål rörande eventuella ändringar i
semesterlagen, vilka omförmälts i riksdagsskrivelsen, inom socialdepartementet
på olika sätt aktualiserats dels frågor om ändrade bestämmelser
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 aud. Nr 59. I

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

rörande, bland annat, beräkningen av semesterlön och semesterersättning,
möjligheterna att fastställa annan kvalifikationstid än föregående kalenderår,
fastställandet av kvalifikationstid enligt 9 § semesterlagen samt förläggningen
av semester till tid då arbetstagaren fullgör militär tjänstgöring, dels
ock spörsmål rörande, bland annat, särskilda undantagsbestämmelser beträffande
semester för lärare samt semester för arbete som utgör bisyssla.
Det förhållandet, att ett så stort antal problem inom semesterlagens tillämpningsområde
i olika sammanhang föreslagits skola upptagas till omprövning,
syntes departementschefen utgöra tillräckligt motiv för att låta semesterlagen
underkastas en allmän, förutsättningslös översyn av särskilda sakkunniga.
Efter bemyndigande av Kungl. Majit tillkallades den 3 november
samma år till utredningsmän för verkställande av denna översyn dåvarande
häradshövdingen J. Hagander, tillika ordförande, ombudsmannen i Svenska
industri tjänstemannaförbundet ingenjören H. Adamsson, dåvarande ledamoten
av riksdagens andra kammare A. F. Jansson i Hällefors, direktörsassistenten
i Svenska arbetsgivareföreningen C. G. A. Ödholm, Landsorganisationens
i Sverige jurist advokaten K. O. A. Sölvén och verkställande direktören
i Föreningen skogsarbeten jägmästaren R. Wikander. Utredningen antog
benämningen 19i2 års semesterkommitté. Sedan Hagander utnämnts
till justitieråd och i anledning därav den 19 oktober 1943 entledigats från
uppdraget såsom ledamot av och ordförande i kommittén, förordnade departementschefen
sistnämnda dag häradshövdingen O. G. G. Hesselgren att i
Haganders ställe vara ledamot av och ordförande i kommittén. Denna avlämnade
den 30 november 1944 ett betänkande (statens off. utredn. 1944: 59)
med förslag till dels lag om semester, dels ock kungörelse om anlitande av
postgirorörelsen vid gäldande av semesterersättning.

Över betänkandet ha till följd av remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, statskontoret, arbetsrådet,
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyreslen, domänstyrelsen, arbetsdomstolens
ordförande, statens arbetsmarknadskommission, försvarets
avtalsnämnd, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,
Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska städernas förhandlingsorganisation, Svenska
arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareförbund,
Föreningen skogsarbeten, Värmlands och västra Bergslagens
skogsarbetsgivareförening, Handelns arbetsgivareorganisation, Bankernas
förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation.
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund,
Sveriges redareförening, Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Kooperativa
förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens central -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

organisation, Föreningen Sveriges aktiva handelsresande, Svensk sjuksköterskeförening,
Sveriges läkarförbund, Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund
och Hembiträdesföreningarnas centralkommitté.

Yttranden över betänkandet ha avgivits jämväl av Sveriges tandläkarförbund
och Sveriges konditor-förening.

Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden av samtliga
handelskamrar, med undantag av Gotlands handelskammare, ävensom av
Sveriges industriförbund, järnkontoret, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening, Skärgårds-
och mälarflottornas rederiförening, Kanalflottans rederiförening,
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska
stewartsföreningen samt Svenska sjöfolksförbundet.

Lantbruksstyrelsen har i ärendet hört Sveriges lantbruksförbund och bifogat
yttrande av nämnda förbund.

Landsorganisationen har vid sitt utlåtande fogat en sammanställning av
de yttranden, som avgivits av ett flertal till landsorganisationen anslutna
fackförbund.

Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet, i den mån detsamma ej
beröres här nedan, hänvisa till propositionen.

Semesterrättens grunder och huvudreglerna för dess

uppkomst.

Gällande rätt.

Den nuvarande semesterlagen utfärdades den 17 juni 1938 (nr 287) och
trädde i kraft den 1 juli samma år. Enligt lagen gäller såsom grundläggande
förutsättning för uppkomsten av rätt till semester, att arbetstagaren
innehaft fortlöpande anställning hos samma arbetsgivare sedan minst 180
dagar. Avbrott i anställningen må emellertid ej utöva inverkan på arbetstagarens
rätt till semester, därest det med hänsyn till omständigheterna
skulle vara oskäligt. Arbetstagare, för vilken rätt till semester uppkommit,
äger att med bibehållna löneförmåner erhålla ledighet från arbetet en dag
för varje sådan kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning utfört arbete å minst 16 dagar. Semester utgår kalenderårsvis,
och semesterns längd ett år är beroende av anställnings- och arbetsförhållandena
under det närmast föregående kalenderåret (kvalifikationstid). Dock
står det parterna fritt att träffa avtal om att annan tolvmånadersperiod än
föregående kalenderår skall gälla såsom kvalifikationstid. Av det anförda
följer att arbetstagare, som har fortlöpande arbete hos samma arbetsgivare
hela året, på lagen kan grunda anspråk på en årlig betald ledighet av
12 dagar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Särskilda regler gälla för arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller
eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
alt vaka över arbetets anordnande. Dylik arbetstagare — s. k.
okontrollerad arbetstagare — är icke berättigad till semester utan endast
till semesterlön. Semesterlön utgår — även i detta fall under förutsättning
att arbetstagarens anställning varat minst 180 dagar — såframt hans sammanlagda
arbetsinkomst hos arbetsgivaren under den senast förflutna kvalifikationstiden
uppgår till belopp, minst motsvarande 108 gånger den
genomsnittliga dagförtjänsten å orten för arbete av den art, varom är fråga,
under en arbetstid av 8 timmar

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån innan
han kommit i åtnjutande av honom enligt lagen tillkommande semester eller
semesterlön, är berättigad till kontant ersättning därför. Sådan ersättning
utbetalas till arbetstagaren i samband med anställningens upphörande.

Semesterkommittén.

Kommittén har såsom sin huvuduppgift ansett undersökning av frågan
örn en utvidgning av den i lag stadgade semesterrätten till att omfatta även
korttidsanställda arbetstagare, d. v. s. arbetstagare vilkas anställning är av
säsongmässig eller eljest kortvarig natur. Vid sin undersökning har kommittén
ansett sig kunna konstatera, att ett stort antal arbetstagare inom
olika yrkesområden för närvarande icke har möjlighet att förvärva semesterrätt
enligt lagen; och de erfarenheter, vilka under de gångna åren vunnits
beträffande den nuvarande semesterlagens verkningar för de korttidsanställda
arbetstagarna, äro enligt kommitténs mening av den art, att frågan
om lagens konstruktion bör upptagas till förnyad prövning.

Under uttalande att semesterlagen tillhör arbetsmarknadens skyddslagstiftning
har kommittén funnit det med lagens ifrågavarande karaktär principiellt
oförenligt att göra semesterrätten i det särskilda fallet beroende av
annat än arbetstagarens arbete. Villkor i avseende å den särskilda anställningens
längd eller arbetstagarens bundenhet till viss arbetsgivare kunna
enligt kommitténs mening uppställas endast om semestern uppfattas såsom
en anställningsförmån med karaktär av vederlag eller premiering. Från
skyddssynpunkt har det icke synts kommittén möjligt att motivera dylika
villkor med att det skyddsbehov lagen vill tillgodose endast föreligger, då
arbetstagaren kan åberopa en längre tjänstetid i en och samma anställning
men icke när hans arbetskraft under motsvarande tid tagits i anspråk i flera
anställningar, vilka var för sig äro av förhållandevis kort varaktighet.

Med nyssnämnda utgångspunkt har kommittén såsom i och för sig mest
rättvist och rationellt betraktat ett semesterkassesystem som så långt tekniskt
är möjligt medgiver arbetstagaren att i semesterhänseende tillgodoräkna
sig all arbetad tid, oavsett längden av den särskilda anställningen. Det

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

system, som då är mest konsekvent, är enligt kommitténs mening ett
semesterkassesystem. Kommittén har emellertid icke funnit sig kunna —
vare sig för samtliga arbetstagare eller för vissa grupper — förorda en sådan
lösning. Ej heller har kommittén kunnat slutligen förorda ett system, i vilket
den nu gällande lagens konstruktion bibehölles i fråga om arbetstagare med
längre anställningstid, medan i fråga om de korttidsanställda infördes en
särreglering, där semesterrätten grundades på principen örn sammanläggning
av arbetsperioder. Beträffande båda dessa alternativ har kommitténs
ståndpunktstagande bestämts därav, att det nuvarande systemet i stort sett
fungerar tillfredsställande i fråga om arbetstagare, som ha längre tids fortlöpande
anställning hos samma arbetsgivare. Mot ett allmänt semesterkassesystem
talar, enligt kommitténs uppfattning, att de därmed förenade förvaltningsmässiga
besvären icke torde stå i proportion till de fördelar, som
systemet skulle innebära för de korttidsanställda. Mot ett partiellt semesterkassesystem
liksom mot ett system med särskilda kvalifikationsregler för
korttidsanställda har kommittén funnit så starka lagstiftningsmässiga och
praktiska betänkligheter kunna anföras, att kommittén icke velat föreslå en
dylik ordning.

Kommittén har därför stannat för att bibehålla den nuvarande lagens
konstruktion, därvid dock de allmänna förutsättningarna för semesterrätt
ansetts böra utformas på sådant sätt, att flertalet av de arbetstagare, som
nu faktiskt äro ställda utanför lagen, kunna komma i åtnjutande av
semesterförmån. En dylik utformning har ansetts möjlig genom att med det
nuvarande systemet förenas en ordning för semesterersättnings erläggande,
-sorn synts kommittén väl ägnad att även för de korttidsanställdas del tillgodose
semesterns rekreationssyfte och att förhindra, att semesterersältningen i
praktiken blir en ren lönefyllnad. Kommitténs förslag härutinnan går ut på
att genom anlitande av postgirorörelsen tillskapa en anordning, varigenom i
olika anställningar intjänad semesterersättning kan hopsparas för att på en
gång hållas tillgänglig för arbetstagaren, när han skall hålla semester. I
enlighet härmed har kommittén föreslagit, att den för förvärvande av
semesterrätt enligt gällande lag stadgade karenstiden om 180 dagar nedsättes
till 30 dagar och att semesterersättning skall av arbetsgivaren insättas
å särskilt postgirokonto för att där för arbetstagarens räkning innestå, till dess
han blir i tillfälle alt hålla semester. Gällande lags regel, att rätt till semester
föreligger endast för kalendermånad under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning utfört arbete å minst 10 dagar, har kommittén funnit böra
bibehållas. Kommitténs förslag i fråga örn rätten til! semester innebär alltså
att arbetstagare, som innehaft sin anställning sedan mi st 30 dagar, äger
rätt till semester med en dag för varje sådan månad i..:der kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å
minst 16 dagar.

Förslaget om karenstidens nedsättning till 30 dagar avser samtliga arbets -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

tagare, således även de okontrollerade arbetstagarna. Kommittén bär icke
funnit skäl frångå den i gällande lagen fastslagna principen, att okontrollerad
arbetstagare skall vara berättigad till enbart semesterlön, alltså ej till
semesterledighet. Därvid har framhållits, att beträffande de okontrollerade
arbetstagarna föreligga betydande svårigheter för arbetsgivarna att konstatera,
huruvida dessa utförde arbete å det antal dagar per månad, som beträffande
övriga arbetstagare krävdes för att dessa skulle kunna intjäna någon
semesterdag för månaden. Huru härmed förhölle sig saknade arbetsgivaren
för övrigt i regel anledning kontrollera, enär hans intresse oftast begränsade
sig till att visst arbetsmått utfördes inom viss tidrymd, samt därtill komme
att arbetstagarna betalades efter ackord. Vidare hade den okontrollerade
arbetstagaren i regel möjlighet att anordna arbetet så att han kunde uttaga
ledighet. Med ekonomiskt bidrag från arbetsgivaren borde han därför kunna
komma i samma ställning i semesterhänseende som annan arbetstagare.
Det antal dagsinkomster, som en okontrollerad arbetstagare skall ha uppnått
för att bli berättigad till semesterlön, har kommittén ansett böra bestämmas
till 16. I avseende å de okontrollerade arbetstagarna har kommittén i enlighet
härmed föreslagit, att rätt till semesterlön inträder, sedan anställningen
varat minst 30 dagar, och att semesterlön skall utgå, så snart arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst under anställningstiden uppgår till belopp motsvarande
minst 16 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten inom yrket.

Beträffande den nuvarande lagens avbrottsregel — d. v. s. regeln att avbrott
i anställningen icke må inverka på arbetstagarens rätt till semester,
såframt det med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt -— har
kommittén förordat att densamma utgår ur lagen.

F öredraganden.

I propositionen bär föredraganden, statsrådet Erlander, anfört bland annat
följande:

»Den förebragta utredningen synes mig bestyrka, att en revision av
semesterlagstiftningen är av behovet påkallad. Detta gäller främst i fråga
om de grundläggande förutsättningarna för semesterrätt. Den nuvarande
lagens krav, att arbetstagaren skall lia haft en fortlöpande anställning hos
samma arbetsgivare under 180 dagar för att få rätt till semester, leder otvivelaktigt
till att stora grupper arbetstagare, vilka av olika skäl ej kunna
uppnå denna karenstid men vilka i ej mindre mån än övriga arbetstagare
äro i behov av de förmåner lagen bereder dessa, uteslutas därifrån. Särskilt
skogsarbetarna — vilka utgöra ett betydande antal av landets arbetstagare
— äro för närvarande så gott som helt avstängda från varje möjlighet att
kvalificera sig för rätt till semester. Men även för en mångfald andra
arbetstagare är semesterfrågan ännu olöst, och det torde icke kunna antagas
att denna fråga avtalsvägen vinner sin generella lösning. Åtgärder till åstadkommande
av en bättre ordning härutinnan böra därför övervägas. Denna

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

mening deias också av kommittén oell ett stort antal av de myndigheter och
sammanslutningar som yttrat sig över dess förslag.---

Semesterlagen bygger på den grundtanken att det ur olika synpunkter är
ett samhälleligt intresse att skydda arbetstagarnas hälsa, både i kroppsligt
och i andligt hänseende. I sådant syfte vill semesterlagen bereda arbetstagarna
tillfälle till viss tids ledighet, under vilken de ha möjlighet att utan
minskning i sina inkomster söka behövlig rekreation. Enligt den nuvarande
lagen förvandlas emellertid understundom semesterrätten till en
rätt till penningersättning. Syftet med denna ersättning är icke att tillförsäkra
arbetstagaren ett tillskott till lönen, utan meningen med densamma är
i .stället att göra det möjligt för arbetstagaren att förskaffa sig samma rekreation
som om den intjänade semesterförmånen skulle utgått i form av
ledighet. En utvidgning av lagens tillämpningsområde till korttidsanställda
kommer utan tvivel att leda till en ökning av de fall, då arbetstagaren
icke erhåller semester in natura utan i stället en penningersättning. Vilka
garantier som än uppställas för att denna ersättning användes för det
avsedda ändamålet, torde man kunna utgå ifrån att detta icke alltid blir
händelsen. Även örn lagens huvudsyfte icke uppnås i dylikt fall, anser jag
att lagen jämväl därvidlag har en viktig uppgift att fylla. Genom densamma
tillgodoses nämligen i viss mån kravet på social rättvisa. Vid vanligt betraktelsesätt
måste det framstå såsom naturligt och skäligt att varje arbetstagare
genom sitt arbete intjänar icke endast lön utan även semester eller
ersättning därför. Att helt bortse från dessa psykologiska faktorer kan ej
vara lyckligt.

För att därefter övergå till de särskilda punkterna i den mot semesterkommitténs
förslag riktade kritiken, vill jag till en början — i anslutning
til! det tidigare anförda — understryka att jag ej kan dela deras mening,
som anse att endast arbetstagare i längre fortlöpande anställning skulle ha
behov av semester. Jag ansluter mig helt till kommitténs uttalande, att en
arbetstagare, som under viss tid utfört arbete åt skilda arbetsgivare, har
lika stort behov av vila som den arbetstagare, vilken under motsvarande tid
haft anställning hos en och samma arbetsgivare. Arbetet, ej anställningen
som sådan, bör vara avgörande för uppkomsten av semesterrätt. I vissa
yttranden har gjorts gällande, alt en arbetstagare, som icke hade längre
fortlöpande anställning utan arbetade i mera kortvariga perioder, ej skulle
vara i behov av någon lagstadgad semesterrätt, därför att han mellan arbetsperioderna
finge nödig avkoppling. Vidare bär anförts, att arbetslönen för
säsongarbetarna vöre beräknad med hänsyn till arbetets kortvariga karaktär
och högre än för andra arbetstagare samt att säsongarbetarna därigenom
erhölle kompensation för utebliven semester. Dylika betraktelsesätt torde
dock icke vara rikliga. Det synes mig ligga i öppen dag, att de påtvungna
uppehållen i arbetet icke kunna ersätta en verklig semesterledighet. Och för
det alldeles överväldigande flertalet korttidsanställda kan arbetslönen icke

8 Andro lagutskottets utlåtande nr 59.

anses så avpassad, att den innesluter möjlighet för dem att taga semester i
vanlig mening.

I en del yttranden har mot förslaget den invändningen framställts, att en
mera avsevärd förkortning av den nuvarande karenstiden skulle, till skada
för landets näringsliv, medverka till att öka omsättningen av arbetskraft på
arbetsmarknaden. Därest den nuvarande semesterlagen skulle bidragit till
att fastare binda arbetstagaren vid arbetsgivarens företag, torde dock denna
omständighet i förevarande sammanhang få anses ovidkommande. Det synes
mig för övrigt föga troligt, att rätten till semesterersättning skulle spela
någon mera betydande roll för en arbetstagare, för vilken fråga uppkommer
att sluta anställningen.

Mot kommitténs förslag om nedsättning av karenstiden har vidare invänts
att förslaget, om det upphöjdes till lag, skulle komma att medföra stora
svårigheter bland annat inom skogsbruket och betskötseln. Enahanda anmärkning
framfördes mot 1936 års semestersakkunnigas förslag till semesterlag
och var ett avgörande skäl till att karenstiden då utsträcktes från föreslagna
fyra månader till 180 dagar. Kommittén har emellertid efter undersökning
funnit att de vid den nuvarande lagens tillkomst uttalade farhågorna
i nämnda hänseende icke besannats. Att svårigheterna icke haft de
proportioner, som vid lagens tillkomst befarades från skogligt arbetsgivarhåll,
är även min uppfattning. De påtalade olägenheterna torde närmast
sammanhänga med den kontroll som kan fordras för bedömande av arbetstagarnas
semesterrätt, särskilt svårigheten att avgöra om ett fortlöpande
anställningsförhållande kan anses ha förelegat och i vad mån uppehåll i
arbetet skall inverka på arbetstagarens rätt till semester. Såsom jag i det
följande kommer att närmare visa, synes det emellertid vara möjligt att —
utan att ett semesterkassesystem i teknisk mening införes — helt frånfalla
kravet på någon tids sammanhängande anställning och såsom villkor för
semesterrätt blott fordra visst utfört arbete.

Enligt kommittéförslaget skulle en viss grupp korttidsanställda arbetare,
nämligen stuveriarbetare och andra arbetstagare som användas endast för en
elier ett pär dagar åt gången (intermittent anställning), icke heller i fortsättningen
erhålla någon semesterförmån. Det synes mig icke tillfredsställande
att semesterfrågan för denna grupp lämnas olöst. Jag har redan tidigare
tillkännagivit såsom min åsikt, att en arbetstagare, som under viss tid
utfört arbete åt skilda arbetsgivare, bör ha lika stor rätt till semester som
en arbetstagare, vilken under motsvarande tid haft anställning hos en och
samme arbetsgivare. Av liknande skäl synes det mig att man icke bör göra
någon skillnad mellan å ena sidan en arbetstagare, som under viss tid haft
fortlöpande anställning hos en arbetsgivare, och å andra sidan en arbetstagare,
som under samma tid i enahanda omfattning utfört arbete för arbetsgivarens
räkning, ehuru det avtalsrättsliga förhållandet mellan arbetsgivaren
och sistnämnde arbetstagare icke kunnat betecknas såsom en samman -

Andia lagutskottets utlåtande nr 59.

hängande anställning. Mot semesterrättens utsträckning till särskilt stuveriarbetarna
har gjorts gällande, att oöverstigliga praktiska svårigheter skulle
uppstå vid lagens tillämpning å dem. Det förefaller mig dock som om ifrågavarande
arbete skulle kunna så organiseras att de befarade svårigheterna
väsentligen reducerades. I vart fall torde svårigheterna icke vara så betydande,
att de böra betraktas såsom ett avgörande hinder mot semesterrättens
utsträckning till dylika anställningsförhållanden. Då, såsom av det
följande lärer framgå, kravet på viss anställningstid för rätt till semester
torde kunna eftergivas, bortfaller det tekniska hinder som därutinnan mött
mot att medgiva de intermittenta arbetstagarna semesterförmåner.

En utsträckning av semesterrätten till att avse även de korttidsanställda
arbetstagarna kommer tvivelsutan att medföra ökade kostnader för arbetsgivarna,
och från en del håll ha uttalats farhågor för att en dylik utsträckning
— särskilt med hänsyn till rådande tidsläge — skulle få menliga inverkningar
på näringslivet som följd. För egen del kan jag ansluta mig till
vad kommittén uttalat därom att kostnadsökningen icke kan bli av den storlek,
att den bör stå hindrande i vägen för utsträckningen av semesterlagens
tillämpningsområde till att omfatta även de korttidsanställda. Jag vill i
detta sammanhang icke underlåta att nämna, att semesterfrågan för de korttidsanställda
arbetstagarna redan vunnit sin lösning i Danmark och Finland.
Stora delar av vårt näringsliv komma icke alls eller endast i obetydlig
mån att beröras av den här föreslagna regleringen. Kostnadsökningen kommer
nämligen till övervägande delen att falla på sådana områden av näringslivet,
där den nuvarande semesterlagen icke medfört några allmänna
ekonomiska förpliktelser för arbetsgivarna. Jag saknar anledning till annat
antagande än att förhållandena även inom dessa områden äro sådana, att
produktionen där kan bära samma semesterkostnader som inom övriga områden.
Tillräckliga skäl att härvidlag ställa sjöfartsnäringen i undantagsställning
synas mig icke föreligga.

Såsom jag i det föregående antytt har jag funnit mig böra förorda, att
kravet på viss karenslid helt slopas. Enligt min mening tala åtskilliga omständigheter
därför. Till en början vill jag erinra örn att en sådan lösning
helt överensstämmer med den principiella grundsyn på semesterrätten, som
kommittén anlagt och till vilken jag anslutit mig, nämligen att omfattningen
av det utav arbetstagaren utförda arbetet och ej anställningen som sådan
bör vara utslagsgivande för semesterfrågan. Skall lagen jämväl i fortsättningen
byggas på principen örn viss karenstid såsom förutsättning för
semesterrätt, måste — såsom kommittén ock funnit — denna karenstid vara
jämförelsevis snävt tillmätt, enär inom betydande områden där säsongarbete
förekommer arbetsperioderna äro så kortvariga, att en längre karenslid
skulle utestänga arbetstagarna från laglig semesterrätt. Karenstiden blir
emellertid då icke något uttryck för den lid, efter vilken arbetstagaren skå -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

ligen bör lia anspråk på semester, utan dess betydelse blir, såsom från olika
håll påpekats, närmast av teknisk art.

Även av praktiska skäl är det fördelaktigt att semesterrätten icke knytes
till viss karenstid. Härutinnan må särskilt pekas på de svårigheter, som
uppstå när det gäller att avgöra, huruvida en arbetstagare under viss tid
haft sammanhängande anställning, d. v. s. fortlöpande stått till arbetsgivarens
förfogande, eller örn avbrott i anställningen förekommit. Gränsdragningen
mellan en intermittent anställning och en anställning av fortlöpande
beskaffenhet kan, såsom framgår av vad arbetsdomstolens ordförande yttrat,
ofta vara förenad med vanskligheter. I kravet på en sammanhängande
anställningstid ligger nämligen ej en fordran på att arbetstagaren under
tiden i fråga kontinuerligt varit i arbete. Av olika skäl kan en arbetstagare
under längre eller kortare perioder vara frånvarande från arbetet utan att
anställningsförhållandet därigenom brytes. Så är främst fallet då arbetstagaren
av en eller annan anledning blivit permitterad. Givet är att det
stundom måste vara svårt att avgöra, huruvida en anställning kan anses
ha fortlöpt, oaktat några prestationer enligt arbetsavtalet icke fullgjorts från
någondera sidan. Särskilt gäller detta, då vid minskad tillgång på arbete
fråga uppstår huruvida en arbetstagare skall anses ha blivit entledigad —
i vilket fall anställningsförhållandet avbrutits — eller endast permitterad.
Mången gång torde det kunna vara beroende på rena tillfälligheten huruvida
det ena eller andra är fallet. Vidare uppkommer frågan huruvida man,
i händelse av avbrott i anställningen, kan bortse därifrån. Det nu anförda
gäller såväl okontrollerade som övriga arbetstagare. Vad särskilt skogsarbetare
och andra okontrollerade arbetstagare angår torde det — såsom
jag tidigare berört — ligga i sakens natur att bedömningen av frågan, huruvida
viss anställningsperiod föreligger för dem, måste medföra vissa besvärligheter
med hänsyn till de förhållanden varunder de utföra arbetet. Frågorna
om anställningstidens beräkning och om inverkan av ett uppehåll i
arbetet på arbetstagarens rätt till semester torde lia varit de spörsmål som
under den nuvarande semesterlagens giltighetstid föranlett de flesta tvistigheterna;
och även inom arbetsdomstolen ha på dessa punkter meningarna
ofia brutit sig.

Därest, i enlighet med mitt förslag, karenstiden helt slopas, torde — för
alla arbetstagare som stå under arbetsgivarens kontroll — huvudregeln för
uppkomst av rätt till semester böra bli att arbetstagaren på grund av det
arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utför för arbetsgivarens
räkning, äger av denne åtnjuta semester under följande kalenderår.
Såsom kvalifikationsår bör efter överenskommelse kunna gälla annan period
av motsvarande längd. Semester torde — i likhet med vad nu gäller
— böra utgå med en dag för varje sådan kalendermånad under kvalifikationsåret,
varunder arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete
minst 18 dagar. I lagen bör, liksom hittills, finnas en föreskrift, att arbets -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

tagare, vars anställning upphör innan han åtnjutit honom tillkommande
semester, skall erhålla penningersättning för den uteblivna semestern
(semesterersättning).

Skyldigheten för arbetsgivaren att bereda arbetstagaren semester in
natura torde såsom för närvarande endast böra avse sådan semester, som
en hos arbetsgivaren anställd arbetstagare intjänat under pågående anställning
hos arbetsgivaren. Under sådana förhållanden kan med visst fog göras
gällande, att de intermittenta arbetstagarna icke borde i lagen tillförsäkras
rätt till semester utan enbart till en ekonomisk förmån. Häremot vill jag
allenast erinra örn de lagtekniska svårigheter, som äro förknippade med en
gränsdragning mellan arbetstagare med och utan fortlöpande anställning.
Nackdelarna av dubbelregler äro vidare uppenbara. I praktiken torde emellertid
semesterförmånen för de intermittenta arbetstagarna — liksom över
huvud för de korttidsanställda — i allmänhet komma att utgå i form av
semesterersättning.

I detta sammanhang vill jag anmärka att viss grund givetvis finnes för
den meningen, att en fristående kortvarig anställningsperiod — såsom exempelvis
ett enstaka kortare vikariat under året — icke i och för sig medför
att behov av semester uppkommer för arbetstagaren. Genom den av mig
förordade lösningen komma även dylika fall att hänföras under lagen. Såsom
kommittén framhållit lärer det icke vara tekniskt möjligt att frånskilja
dem från de typiska fallen av på varandra följande korttidsanställningar.
Isolerade kortvariga anställningsperioder torde dock vara relativt sällsynta.
Den överväldigande majoriteten av vårt lands arbetstagare arbetar nämligen,
såsom kommittén även understrukit, under så gott som hela året för sitt
uppehälle. Med hänsyn till dessa förhållanden synes den här ifrågavarande
konsekvensen av att de korttidsanställda medgivas semesterrätt icke vara
ägnad att väcka alltför stora betänkligheter.

Kommitténs förslag, att semesterersättning icke skall utbetalas direkt till
arbetstagaren, då denne slutar anställningen, utan i stället av arbetsgivaren
insättas å eli särskilt postgirokonto, har rönt starkt motstånd i åtskilliga
avgivna yttranden. Även örn systemet i och för sig måste anses som en god
lösning och även örn nackdelarna med detsamma i vissa yttranden väsentligen
överdrivits, lärer dock den föreslagna anordningen — för vars upprätthållande
torde erfordras påföljd av något slag -—- kunna vålla irritation
och på mångå håll uppfattas såsom onödig eller olämplig. Det synes med
fog kunna betvivlas, att fördelarna med en sådan anordning verkligen
komme att uppväga det besvär, som skulle följa därmed. Ej heller lämnar
systemet några säkra garantier för att semesterersätttningen komme alt användas
för avsett ändamål. Jag har även övervägt möjligheten ali låta ett
semesterkassesystem av hittills vedertagen typ obligatoriskt vinna tillämpning,
eventuellt endast inom vissa områden av arbetsmarknaden. På sätt

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

kommittén närmare utvecklat skulle emellertid även ett dylikt semesterkassesystem
bli behäftat med väsentliga olägenheter.

Det synes mig i betraktande härav böra förordas, att semesterersättning
även i fortsättningen utbetalas direkt till arbetstagaren i samband med att
dennes anställning upphör. Påpekas må, att semesteridén numera torde ha
så allmänt trängt igenom, att även de korttidsanställda arbetstagarna som
regel kunna antagas komma att på avsett och för dem ändamålsenligt sätt
utnyttja de förmåner, lagen vill tillförsäkra dem. Vidare vill jag här framhålla,
att hinder självfallet icke möter för de organiserade parterna på arbetsmarknaden
att avtalsvis genomföra privata semesterkassesystem. Det
kan tvärtom synas lämpligt att så sker. Dylika system ha den fördelen att
de möjliggöra en smidig anpassning efter växlande situationer och omständigheter.
De särskilda semesterkassor, som för närvarande finnas inom
vissa yrkesområden, böra kunna bestå även i fortsättningen. Givetvis få
dock arbetstagarna enligt de för dessa kassor gällande reglerna icke bli
sämre ställda än om lagens bestämmelser skolat tillämpas.

Enligt den nuvarande lagen utbetalas semesterersättning i samband med
att arbetstagarens anställning upphör. I och med att kravet på viss tids
anställning uppgives, måste nya regler uppställas i fråga om utbetalningen
av semesterersättningen. Hur dessa nya bestämmelser böra utformas, är
ingalunda utan vidare givet. Ur olika synpunkter skulle det vara en fördel,
om det rättsförhållande, som uppkom när arbetsgivaren anställde arbetstagaren,
kunde helt avvecklas så fort arbetstagaren slutfört arbetet och hans
anställning upphör. För arbetstagare med intermittent arbete äro emellertid
de särskilda anställningsperioderna av mycket kort varaktighet, och för
sådana fall lämpar det sig icke med en föreskrift att semesterersättningen
skall utbetalas vid anställningens upphörande. I och för sig synes det tänkbart
att för de intermittenta arbetstagarna låta utbetalningen av semesterersättningen
ske exempelvis per månad eller vid kvalifikationsårets utgång.
Även andra möjligheter stå till buds. För egen del anser jag starka skäl
tala för att man söker sig fram till en gemensam huvudregel, som täcker
samtliga fall, oberoende av anställningsförhållandets varaktighet. En sådan
regel kan lämpligen givas det innehållet att semesterersättning skall utbetalas
senast inom en vecka efter utgången av det kalenderkvartal, under
vilket anställningen upphör. Något hinder för att semesterersättningen
utbetalas tidigare — exempelvis i samband med den slutlikvid som sker vid
avtalsförhållandets upphörande — bör naturligen icke föreligga. För arbetstagare,
som slutar en fortlöpande anställning av ej alltför kort varaktighet,
kan det dock synas naturligt att semesterersättningen erlägges vid
anställningsförhållandets upphörande. I det fall att anställningen varat förslagsvis
tre månader torde därför lagen böra inrymma en hjälpregel, som
giver arbetstagaren rätt att påfordra att få semesterersättningen till sig utbetalad,
när anställningsförhållandet upphör.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Liksom kommittén anser jag att hemarbetare, skogsarbetare och andra
okontrollerade arbetstagare såsom för närvarande böra i lagen tillförsäkras
rätt enbart till semesterlön, alltså icke till semesterledighet. Såsom villkor för
rätt till semesterlön bör fordras, att arbetstagaren under viss tidrymd genom
arbete för arbetsgivarens räkning uppnått en sammanlagd arbetsinkomst av
viss storlek. Hur de närmare reglerna därvidlag böra utformas har varit föremål
för delade meningar. Vid övervägande av denna fråga har jag, i likhet
med kommittén, stannat för en bestämmelse, enligt vilken den erforderliga
arbetsinkomsten bör utgöra minst 16 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten
å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid av
åtta timmar. Denna arbetsinkomst anser jag böra ha förvärvats under ett
kalenderkvartal. En okontrollerad arbetstagare, som genom arbete för en
arbetsgivares räkning under ett kalenderkvartal uppnått nyssnämnda arbetsinkomst,
bör bli berättigad till semesterlön med fyra procent av den under
kvartalet intjänade lönen. För sådana kalenderkvartal, under vilka arbetstagaren
icke uppnått nämnda arbetsinkomst, kommer han alltså icke att förvärva
någon semesterförmån. Jag är väl medveten örn att den av mig sålunda
förordade regeln med kalenderkvartalet såsom tidsnorm kan medföra
vissa ojämnheter samt — då de okontrollerade arbetstagarna regelmässigt
arbeta mot ackordsbetalning — jämväl besvärligheter vid den avmätning av
arbetet som måste ske vid kvartalsskiftena. Att helt undvika ojämnheter
torde emellertid icke vara möjligt. Vad särskilt skogsarbetarna beträffar synas
de angivna besvärligheterna av domänstyrelsens yttrande att döma
kunna övervinnas. Vidare vill jag framhålla, att den av mig nu föreslagna
anordningen har den fördelen med sig, att de förut av mig förordade — i
samband med behandlingen av semesterfrågan för de kontrollerade arbetstagarna
omnämnda — föreskrifterna om gäldandet av semesterersättningen
kunna göras tillämpliga även för de okontrollerade arbetstagarna.

Vid den av mig föreslagna lösningen blir regeln, att avbrott i anställningen
icke må inverka på semesterrätten såframt det med hänsyn till om
ständigheterna skulle vara oskäligt, överflödig och kan utgå ur lagen.»

Semester för arbete som utgör bisyssla.

Gällande rätt.

Enligt den nuvarande semesterlagen förvärvas ej semester i anställning,
som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning och
förvärvskälla.

Semcsterkommittén.

Kommittén har på anförda skäl föreslagit, att ifrågavarande stadgande
utgår ur lagen. Enligt kommitténs förslag skall således även bisyssla kunna
grunda rätt till semester.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Arbetstagare, som förvärvat semesterrätt i flera samtidiga anställningar,
bör enligt kommitténs mening få på en gång åtnjuta semester i de olika anställningarna.
Kommittén har dock icke ansett sig böra föreslå någon lagregel
härom. Såsom en följd härav har kommittén funnit lagen böra inrymma
ett stadgande, enligt vilket arbetstagare, som har två samtidiga anställningar
inom samma yrke men får sin semester i de båda anställningarna
förlagd till olika tider, blir oförhindrad att, under det ått semester åtnjutes
i den ena anställningen, i vanlig ordning fullgöra de med den andra anställningen
förenade sysslorna.

Föredraganden.

»Spörsmålet om semester för arbete som utgör bisyssla har från min sida
delvis besvarats genom mitt ståndpunktstagande till de i det föregående behandlade
principfrågorna. Såsom jag därvid framhållit anser jag, att arbetstagarens
rätt till semester bör bedömas med utgångspunkt från det av honom
utförda arbetet och att — när arbetstagaren under året haft flera kortvariga
anställningar — skyldigheten att ekonomiskt svara för arbetstagarens semester
bör åvila samtliga de arbetsgivare, för vilkas räkning arbetet utförts. På
samma sätt som en arbetstagare, sysselsatt i olika på varandra följande korttidsanställningar,
bör även en arbetstagare, som har flera — såsom huvudeller
bisysslor karakteriserade — jämsides löpande anställningar erhålla
möjlighet till betald semester genom bidrag från de olika arbetsgivarna.

Att såsom ifrågasatts — utöver kravet på 16 arbetsdagar i kalendermånaden
— föreskriva något särskilt minimikrav på fullgjort arbete synes mig
icke böra ifrågakomma med hänsyn till de synnerligen skiftande förhållanden
varunder olika arbeten utföras. Tillräckliga skäl att utfärda särbestämmelser
för exempelvis timlärare synas sålunda ej föreligga.

Jag förordar alltså att även bisyssla skall kunna grunda rätt till semester
— och detta även örn sysslan är av relativt ringa omfattning — om blott
den förrättats under minst 16 dagar i månaden. Såsom från några håll
påpekats kan nämnda regel i vissa gränsfall leda till mindre tillfredsställande
resultat. Regeln har emellertid den stora förtjänsten, att den är mycket
enkel att tillämpa, och regelns fördelar framför andra motsvarande regler
torde framträda än starkare, sedan ett fortlöpande anställningsförhållande
icke längre utgör förutsättning för uppkomsten av semesterrätt. Den i förevarande
sammanhang berörda svårigheten att få vikarier för de deltidssysselsatta
synes mig överdriven. Jag vill även omnämna att, enligt vad av
mig kommer i det följande förordas, arbetsgivaren liksom hittills får rätt
att förlägga semestern till den för honom lämpligaste tidpunkten under
året. — — —

För arbetstagare med flera samtidiga anställningar är det självfallet av
intresse, att semestern i de olika anställningarna icke förlägges till olika
tider. Svårigheterna att finna en ur såväl arbetsgivar- som arbetstagarsyn -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

punkt väl avvägd regel äro dock, såsom kommittén närmare utvecklat, utomordentligt
stora. Jag finner därför, i likhet med kommittén, mig icke kunna
förorda, att i lagen upptages någon bestämmelse i förevarande hänseende.
Därvid vill jag emellertid understryka kommitténs uttalande, att med god
vilja hos de berörda parterna arbetstagarens intresse att erhålla semester
vid samma tid bör kunna tillgodoses utan någon särskild lagbestämmelse
härom.

Såsom en följd av mitt ställningstagande till frågan om rätt till semester
för bisyssla bör, såsom kommittén föreslagit, en jämkning företagas av det
stadgande i gällande lag som utsäger att arbetstagare, som under någon del
av semestern utför avlönat arbete inom sitt yrke, mister rätten till lön under
semestern. Arbetstagare, som jämsides med den anställning vari semester
åtnjutes innehar annan anställning inom sitt yrke, bör nämligen — i den
händelse han icke får samtidigt åtnjuta semester i sistnämnda anställning
— förklaras vara oförhindrad att under semestern utföra sådant avlönat
arbete i denna anställning som ej går utöver det vanliga.»

Lagens tillämpningsområde.

Gällande rätt.

Den nuvarande semesterlagen äger tillämpning å arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för
vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning
är vidare undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj
eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

Lagen innehåller ingen definition å begreppet arbetstagare. Av lagens
förarbeten framgår emellertid, att de begrepp och regler, som gälla inom
den allmänna civilrätten, skola för semesterlagens vidkommande vara avgörande
för gränsdragningen mellan arbetstagare och självständig företagare.

Semesterkommittén.

Enligt kommitténs förslag skall semesterlagen även i fortsättningen vara
tillämplig allenast å den, vilken är att anse såsom arbetstagare. Kommittén
har emellertid framhållit, att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet icke
torde vara något i och för sig givet, oföränderligt begrepp. Utvecklingen
har enligt kommittén tvivelsutan tenderat till alt giva arbetstagarbegreppet
en vidare omfattning än det från början haft; och kommittén har
ifrågasatt huruvida icke utvecklingen numera — bland annat under inflytande
av kollektivavtalsväsendet — gått därhän, att detta begrepp enligt
allmänna rättsgrundsatser kan anses äga en något vidare omfattning, än
praxis för närvarande giver detsamma. Sålunda bör enligt kommitténs
uppfattning exempelvis en skogskörare, som arbetar enligt nu gällande

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

mellan domänverket och Föreningen skogsarbeten, å ena, samt Svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundet, å andra sidan, träffade ramavtalet
för Norrland och Dalarna eller eljest på motsvarande villkor, betraktas såsom
arbetstagare. Kommittén har i samband härmed understrukit vikten
av att prövningen av frågan, huruvida någon är att anse såsom arbetstagare,
sker med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter och
att alltför stor betydelse ej tillerkännes något visst eller vissa avtalsmoment.
Där skriftlig överenskommelse förelåge borde ej beteckningen eller ordalagen
i och för sig få vara avgörande, utan särskild vikt borde tillmätas avsikten
med överenskommelsen och det sätt på vilket denna tillämpades. Vad
senast anförts gällde särskilt, därest arbetsgivare föreskreve sådana ändrade
arbetsvillkor för personer, vilka arbetade för hans räkning, att dessa, efter
att tidigare klart ha varit att anse såsom arbetstagare, kommit att formellt
sett intaga en mera självständig ställning, ehuruväl de förhållanden, under
vilka de hade att utföra sitt arbete, i sak icke förändrats. Det borde icke få
förekomma, att någon på dylikt sätt avhändes sin semesterrätt.

Vad beträffar semesterlagens tillämpning å kommunala arbetstagare har
kommittén förordat, att dessa liksom för närvarande i princip skola omfattas
av lagen men att möjlighet skapas att från lagen undantaga kommunala
befattningshavare, d. v. s. arbetstagare som äro upptagna i kommunal
lönestat eller tjänsteförteckning eller ock eljest underkastade bestämmelser i
tjänstereglementen. Kommitténs förslag innebär, att från lagens tillämpning
skola undantagas sådana arbetstagare hos landsting, kommun eller
annan menighet, för vilka gälla särskilda av Konungen godkända föreskrifter
rörande semester. Förutsättning för Kungl. Maj:ts godkännande av
kommunala föreskrifter rörande semester borde enligt kommittén vara, att
av vederbörande reglemente tydligt framginge vilka befattningshavare avsåges
därmed. Vidare borde såsom villkor för sådant godkännande fordras,
att arbetstagarna enligt dessa föreskrifter icke i semesterhänseende blev
sämre ställda än örn lagen skolat tillämpas. Denna avvägning borde ske
med utgångspunkt från huruvida föreskrifterna, sedda såsom ett helt, för
arbetstagarna medförde bättre eller sämre förmåner än lagens bestämmelser.

Föredraganden.

»Vad den nuvarande semesterlagen angår har man, i anslutning till uttalanden
under förarbetena till lagen, vid tolkningen av arbetstagarbegreppet
ansett sig vara bunden av civilrättens allmänna rättsgrundsatser. Kommittén
har vid sin utredning funnit, att en legal utvidgning av semesterlagens
tillämpningsområde i förevarande hänseende icke bör äga rum.
Samtidigt ifrågasätter emellertid kommittén örn icke utvecklingen numera
gått därhän att arbetstagarbegreppet kan anses äga en något vidare omfattning
än praxis för närvarande giver detsamma. Kommittén understryker
i samband härmed vikten av att prövningen av frågan, huruvida

Amira lagutskottets utlåtande nr 59.

någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga föreliggande
omständigheter och att alltför stor betydelse ej tillerkännes något
visst eller några vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse förelåge,
borde ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få vara avgörande,
utan särskild vikt borde tillmätas avsikten med överenskommelsen och
det sätt på vilket denna tillämpades.

Redan i ett tidigare sammanhang har jag haft tillfälle att taga ställning
till förevarande spörsmål. Såsom framgår av propositionen nr 88 till innevarande
års riksdag med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt, m. m. —
vilken proposition grundar sig på socialstyrelsens i det föregående omförmälda
utredning — har chefen för socialdepartementet funnit lämpligt att
sådana grupper av arbetstagare, som i realiteten gentemot sina huvudmän
intoge en beroende ställning av samma art som de egentliga arbetstagarnas,
erhölle lagligt skyddad förenings- och förhandlingsrätt samt att arbetsfredslagstiftningen
jämväl i övrigt gjordes tillämplig på dem. Däremot har departementschefen,
utan att i princip ställa sig avvisande mot en motsvarande
legal utvidgning av arbetstagarbegreppet i semesterlagen, efter samråd
med mig ansett att en sådan utvidgning icke nu borde äga rum. Samtidigt
uttalade departementschefen sin anslutning till den mening i fråga
örn semesterlagens tillämpning, varåt kommittén enligt vad förut anförts
givit uttryck. Departementschefen underströk i samband därmed att utvidgningen
av arbetstagarbegreppet inom arbetsfredslagstiftningen torde
komma att medföra att det bleve lättare för de yrkesutövare varom här
vore fråga att vinna gehör för sina berättigade krav på semester; dessa
komme nämligen att få ökad tyngd då de framställdes förhandlingsvägen
genom vederbörande organisationer. Sedan erfarenheterna från den kommande
tiden inhämtats borde, därest det visade sig erforderligt, frågan örn
lagstiftningsåtgärd på detta område upptagas. På grund av ett yttrande
av lagrådet i anledning av nyssnämnda förslag, framhöll departementschefen,
att på privaträttens områden angelägenheten av klarhet och stabilitet
kraftigt talade emot en analog tillämpning av de principer som förordats
beträffande arbetsfredslagstiftningen. På sådana gränsområden mellan
den offentliga och privata rätten, som representerades av exempelvis
semesterlagen, kunde bedömandet i det särskilda fallet givetvis komma att
influeras av föreliggande omständigheter av social natur.

För egen del ansluter jag mig helt till vad departementschefen sålunda
anfört, och jag anser mig sakna anledning alt vidare uppehålla mig vid
detta principspörsmål.

Kommittén har ägnat särskild uppmärksamhet ål arbetstagarbegrcppets
innebörd inom särskilda områden. Beträffande skogsbruket bär kommittén
uttalat, alt enligt kommitténs uppfattning exempelvis en skogskörare,
sorn arbetade enligt gällande kollektiva ramavtal för Norrland och Dalarna

Hillring till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. A''r 59. 2 ,

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

eller eljest på motsvarande villkor, borde betraktas som arbetstagare; och
i fråga om betskötseln borde enligt kommitténs mening en person, som
åtagit sig viss betskötsel, ej anses som självständig företagare enbart av
den anledningen att hans hustru och övriga familjemedlemmar hjälpte
honom i arbetet. Landsorganisationen har i sitt yttrande berört ett annat
specialfall inom skogsbruket, och svenska landskommunernas förbund har
i sitt yttrande upptagit spörsmålet om de kommunala förtroendemännens
ställning i semesterhänseende. Till dessa särskilda tolkningsfrågor anser
jag mig icke kunna taga ställning i vidare mån än som framgår av det
förut anförda. Frågorna torde få bedömas av domstolarna under beaktande
av de i varje särskilt fall föreliggande närmare omständigheterna. Vad särskilt
angår de kommunala förtroendemännen vill jag framhålla, att förtroendekaraktären
hos en syssla visserligen icke torde i och för sig utesluta
att sysslans innehavare är att anse som arbetstagare. I det övervägande antalet
fall av denna typ torde emellertid av sysslans art och beskaffenhet samt
övriga förhållanden framgå att semesterlagen icke är tillämplig. Att i detta
sammanhang närmare ingå på de olika situationer som härvidlag kunna
uppkomma är icke möjligt.

Domänstyrelsen och de skogliga arbetsgivarorganisationerna — vilka
icke haft något att invända mot den mening i fråga örn tillämpningen av
semesterlagen inom skogsbruket, varåt kommittén givit uttryck — ha i
sina yttranden gjort vissa uttalanden rörande den uppgiftsskyldighet, som
borde åvila skogskörare och flottningslag. I anslutning härtill må konstateras,
att arbetsgivaren naturligen har berättigade anspråk på att från
motparten få erforderliga uppgifter om fördelningen av gemensamma
ackord och över huvud angående sådana förhållanden, som utgöra underlag
för semesterfrågans bedömande. Att klarhet i förevarande hänseende
vinnes lärer emellertid också vara ett arbetstagarintresse; och arbetstagarna
torde därför, även utan någon föreskrift härom, komma att stå till
tjänst med behövliga upplysningar.

Semesterlagens karaktär av en social minimilagstiftning medför att lagen
i den mån så är möjligt bör ha generell tillämpning. När den nuvarande
lagen gör undantag för sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla
särskilda föreskrifter rörande semester, har detta förestavats av praktiska
skäl. Jag vill icke föreslå någon ändring i semesterlagen i denna del. Semesterlagens
omarbetning särskilt i fråga om de grundläggande förutsättningarna
för uppkomst av semesterrätt synes emellertid kunna giva anledning
att överväga i vad mån motsvarande ändringar böra vidtagas beträffande
vissa föreskrifter, som reglera semestern för statliga arbetstagare.

Vad angår semesterlagstiftningens tillämpning på de kommunala arbetstagarna
voro vid den nuvarande lagens tillkomst meningarna delade. Ursprungligen
tänkte man undantaga sådana arbetstagare i kommunens

Andra lagutskottets utlåtande nr 50.

tjänst, som voro underkastade ämbetsmannaansvar. Åtskillig kritik riktades
emellertid mot en sådan gränsdragning, främst emedan den ej skulle
lämna erforderlig ledning och komme att medföra tiliämpningssvårigheter.
Sådan lagen slutligen blev utformad kom den alt gälla samtliga kommunala
arbetstagare. Kommittén har emellertid nu framlagt förslag örn
att Konungen skulle äga att från lagens tillämpning undantaga vissa kommunala
arbetstagare, närmast sådana som äro underkastade bestämmelser
i tjänstereglementen. Ifrågavarande förslag har tillkommit på yrkande från
kommunalt arbetsgivarhåll och avser att undanröja de tillämpningssvårigheier,
som befunnits föreligga i förevarande hänseende.

En parallell tillämpning av semesterlagen och ett kommunalt tjänstereglemente
måste givetvis alltid föranleda visst besvär, i den mån lagen
och reglementet skilja sig åt. I varje särskilt fall måste nämligen undersökas
vilken beräkningsmetod, som ger det för arbetstagaren fördelaktigaste
resultatet. För egen del kan jag dock icke finna att dessa besvärligheter ha
en sådan omfattning, att de påkalla en lagändring. De uppgivna svårigheterna
synas främst vara beroende av att enligt den nuvarande lagen semestern
utgår i efterskott, medan den för de kommunala tjänstemännen
hänför sig till det löpande året. Såsom jag i ett senare sammanhang kommer
att närmare utveckla, anser jag att ett avräkningsförfarande bör införas
för att hindra arbetstagaren att åberopa lagen som grund för en
dubblering av semesterförmånen. Genomföres detta mitt förslag, torde
nyssberörda svårigheter till stor del komma att elimineras. För övrigt
synes den av kommittén förordade lösningen vara förenad med betydande
praktiska nackdelar. Meningen är att endast kommunala befattningshavare
— alltså icke de kommunala kroppsarbetarna — skola få undantagas. Den
erforderliga gränsdragningen torde emellertid hur den än göres bli svävande
och därför komma att medföra nya tiliämpningssvårigheter. Med
hänsyn till de olikartade förhållandena inom skilda kommuner förefaller
det även som om förslaget i denna del skulle kunna leda till stor oenhetlighet.
Jag anser mig därför böra förorda att den nuvarande lagen i detta
hänseende bibehålies oförändrad.»

Kvalifikationstid för semester.

Gällande rätt.

Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje månad anställningen
varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid);
dock må annan period av samma längd gälla såsom kvalifikationstid, såframt
överenskommelse därom träffas mellan parterna.

Här må erinras om att arbetsgivaren äger bestämma, när semestern
skall utgå, samt att arbetstagare, som lämnar sin anställning eller ent -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

ledigas därifrån innan han kommit i åtnjutande av honom tillkommande
semester, skall erhålla ersättning härför. Vid beräkning av ersättningens
storlek skall hänsyn jämväl tagas till de kalendermånader av löpande
kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger.

Semesterkommittén.

Mot utformningen av de nuvarande bestämmelserna örn kvalifikationstid
kunna enligt kommitténs uppfattning från teoretisk utgångspunkt knappast
framställas några befogade anmärkningar. Kommittén har därför ansett
sig böra lämna bestämmelserna på detta område orubbade. Kommittén har
emellertid framhållit, att bestämmelserna i praxis lett därhän att en arbetstagare,
vilken under en anställning åtnjutit semesterledighet under minst
det antal dagar som arbetstagaren intjänat, det oaktat vid anställningens upphörande
med stöd av lagen kunnat utfå semesterersättning. För att förhindra
en dylik av lagstiftaren icke avsedd dubblering av semesterförmånen har
kommittén föreslagit, att bland lagens regler örn semesterersättning upptages
ett stadgande, att därest arbetstagare, vars anställning icke varat mer än två
år, utan invändning mottagit semester, vartill han enligt lagens kvalifikationsbestämmelser
ännu icke blivit berättigad, vid semesterersättningens bestämmande
motsvarande antal dagar må avräknas.

Föredraganden.

»Den i den nuvarande semesterlagen givna huvudregeln att, vid bestämmandet
av arbetstagares semester under visst år, det föregående kalenderåret
skall räknas såsom kvalifikationsår innebär avsevärda fördelar, varför jag
icke finner anledning frångå densamma. Systemet har emellertid en nackdel
så hilvida som kvalifikationstiden kommer att ligga långt före den tidpunkt,
då frågan om semesterns åtnjutande blir aktuell. Denna olägenhet framträder
särskilt beträffande den första semester, som tillkommer arbetstagaren
efter det han tillträtt en anställning. Med hänsyn härtill har lagen medgivit
överenskommelser om att annan tolvmånadersperiod än det föregående
kalenderåret skall gälla såsom kvalifikationsår. Såsom kvalifikationsår kan
härvid —- givetvis under förutsättning att överenskommelsen som sådan icke
för arbetstagaren innebär mindre semesterförmåner än som utgår enligt
lagen -— väljas vilken period som helst av motsvarande längd, alltså även
löpande kalenderår eller löpande anställningsår.

Inom vissa yrkesområden är det vanligt, att arbetstagaren får åtnjuta full
semester redan under det kalenderår, varunder han blivit anställd, i varje
fall om anställningen skett i början av året. Ä andra sidan har i dylika fall
ofta icke träffats överenskommelse mellan kontrahenterna örn avvikelse
från den förutnämnda huvudregeln örn att föregående kalenderår skall utgöra
kvalifikationsår. Detta har i sin tur medfört att i en del fall en arbets -

Andia lagutskottets utlåtande nr 59.

tagare — trots att han åtnjutit semester med minst en dag för varje kalendermånad
anställningen varat — vid anställningens upphörande med lagens
hjälp kunnat genomdriva anspråk på semesterersättning. Arbetstagaren har
alltså på detta sätt erhållit semesterersättning för tid, för vilken semester
in natura redan utgått.

Det är naturligt, att en sådan ordning väckt berättigat missnöje. Lagstiftarens
mening har uppenbarligen icke heller varit, att en arbetstagare skulle
ur lagens bestämmelser kunna hämta stöd för en dylik dubblering av semesterförmånema.

När det gäller att förhindra uppkomsten av nyssberörda otillfredsställande
resultat, stå olika möjligheter till buds. Ett sätt är att, i enlighet
med kommitténs förslag, i lagen intaga ett stadgande att vid bestämmande
av semesterersättning avräkning må ske av det antal dagar varunder förskottssemester
av arbetstagaren mottagits utan invändning. En annan utväg
är att, såsom arbetsdomstolens ordförande förordat, i lagen införa en
presumtionsregel, innebärande att uttagande av semester å en tidpunkt,
då arbetstagaren enligt lagen ännu icke kvalificerat sig därtill, skall, vid
avsaknad av uppgörelse i motsatt riktning, anses såsom en överenskommelse
om ändrad kvalifikationstid. Vilken av dessa möjligheter — som
båda medföra samma resultat — är att föredraga kan vara föremål för
viss tvekan. För egen del anser jag övervägande skäl tala för den av
kommittén föreslagna lösningen, som är enkel och passar för alla fall.
Örn en presumtionsregel väljes mäste, på sätt arbetsdomstolens ordförande
närmare utvecklat, denna givas olika innehåll för olika uppkommande
situationer; svårigheter torde ändock kunna uppstå att tillämpa
regeln i vissa gränsfall, exempelvis när arbetstagaren erhållit endast en
del av semestern i förskott. Vidare synes avräkningsregeln vara att föredraga
även ur den synpunkten, alt den onödiggör ett närmare ingående
på den av arbetsdomstolens ordförande berörda frågan örn rätt för enskilda
kollektivavtalsbundna parter att träffa överenskommelse om ändring
av kvalifikationsåret.

Enligt kommittéförslaget skulle avräkningsförfarande! bli tillämpligt endast
i sådana fall, då arbetstagarens anställning icke varat mer än två år.
Emot denna begränsning av regelns tillämplighet har från flera håll erinran
gjorts. För egen del finner jag även begränsningen mindre lyckad. Jag har
visserligen bemärkt, afl avräkningsregeln torde komma att få sin huvudsakliga
användning i fråga örn anställningar av kortare varaktighet och att
de skäl, som föranleda regelns införande, icke ha alldeles samma styrka
när det gäller långvariga anställningar. Det synes mig emellertid angeläget,
att lagen erhåller sådant innehåll, att resultatet i här förevarande avseende
blir detsamma vare sig man av sättet för semesterns utgivande sluter sig till
parternas avsikt rörande kvalifikationsårets förläggning eller tillämpar avräkningsregeln.
Jag anser mig därför böra förorda att sistnämnda regel

Andia lagutskottets utlåtande nr 59.

upptages i lagen utan att någon begränsning av dess tillämplighet sker med
hänsyn till anställningens längd.

Utöver vad nu berörts ha framställts vissa erinringar mot den föreslagna
avräkningsregeln. Landsorganisationen har sålunda anfört, att förutsättning
för avräkningsregelns tillämplighet borde vara, att arbetstagaren »efter
eget medgivande» mottagit semester i förskott. Det synes mig dock knappast
finnas skäl att härutinnan frångå vad kommittén föreslagit. När en
arbetstagare erhåller en laglig förmån innan han ännu blivit berättigad
till densamma, förefaller den naturliga presumtionen vara, att arbetstagaren
också är nöjd därmed. Om så icke skulle vara fallet, har arbetstagaren
möjlighet att motsätta sig arbetsgivarens förslag om förskottssemester.
I detta sammanhang vill jag erinra om kommitténs uttalande, att
avräkningsregeln för sin tillämpning förutsätter, att den ledighet varom
fråga är verkligen haft karaktär av semester. En arbetsgivare äger icke ensidigt
i efterhand förklara, att en arbetstagare under anställningen beviljad
ledighet skall anses som semester, därest vid ledighetens beviljande icke avsetts,
att så skulle vara fallet.»

Semesterns längd.

Gällande rätt.

Såsom redan i ett tidigare avsnitt berörts, utgår semester för kalenderår
och omfattar en dag för varje månad anställningen varat under kvalifikationstiden.
Denna tid utgöres av närmast föregående kalenderår, för såvitt
icke parterna träffat överenskommelse om att annan period av samma längd
skall gälla såsom kvalifikationstid.

Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar. Härvid
skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder arbetstagaren
åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på grund av
olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen om försäkring för
vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i 27 § värnpliktslagen eller med stöd
därav föreskriven militärövning om högst sextio dagar, dock ej beredskapsövning
samt ej heller militärövning som direkt ansluter sig till första tjänstgöring.
I fråga örn militärövning må likväl högst sextio dagar under varje
kvalifikationstid räknas arbetstagaren till godo. Dag, under vilken arbetstagaren
varit oförmögen till arbete eller fullgjort militär tjänstgöring, må
icke räknas honom till godo, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat
beredas honom å sådan dag.

Söndagar inräknas icke i semestern. Ej heller skola helgdagar inräknas i
semestern, såframt semestern utgår med mindre antal dagar i en följd än
sex. Sedvanliga fridagar skola däremot inräknas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Därest för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens
art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana omständigheter
längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i lagen,
skall dylik sedvänja, med beaktande av övriga bestämmelser i lagen, lända
till efterrättelse för arbetstagarna i yrkesgruppen.

Semester kommittén.

I sitt nu avgivna betänkande har kommittén icke ingått i prövning av
frågan örn semesterns längd allmänt sett är i lagen lämpligen väl avvägd.
Härutinnan föreslås alltså icke någon ändring. Kommittén har vidare funnit
sig icke böra frångå den gällande lagens regel med avseende å kravet på
visst antal arbetade dagar per månad, liksom kommittén ej heller förordat
någon ändring beträffande de redan privilegierade orsakerna till frånvaro
från arbetet. Kommittén anser dock att en ny privilegierad orsak bör införas
i lagen, nämligen havandeskap, samt härutinnan föreslagit, att tid
varunder arbetstagare i samband med havandeskap avhåller sig från arbetet
skall räknas såsom arbetad tid, dock högst intill 12 veckor för varje
havandeskap.

Kommittén har framhållit, att de nuvarande bestämmelserna örn sön- och
helgdagars inräknande i semestern icke verka rättvist för sådana arbetstagare,
för vilka även söndagarna normalt äro arbetsdagar. För att undanröja
denna orättvisa och för att ernå likställighet mellan arbetstagarna i förevarande
hänseende har kommittén därför ansett lagen böra tillföras en regel,,
som tillförsäkrar de arbetstagare vilka ha att utföra sitt arbete jämväl å
söndag ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller omedelbart
efter semestern. Nämnda regel har — enär ifrågavarande arbetstagare
stundom helt eller delvis åtnjuta kompensation för sitt söndagsarbete genom
ledighet å annan veckodag — ansetts böra kompletteras med ett stadgande
av innehåll, att därest dylik ledighetsdag infaller under semestern den skall
inräknas däri. Vad sålunda föreslagits i fråga om söndag har kommittén
funnit böra gälla även beträffande sådan helgdag, som icke skall inräknas
i semestern, d. v. s. helgdag som infaller under en semester av kortare varaktighet
än 6 dagar.

Den nuvarande lagens stadgande om skydd för sådan sedvänja i fråga
örn semesterns längd, som för arbetstagaren är bättre än vad som följer av
lagens bestämmelser, har kommittén ansett böra lämnas orubbat. Kommittén
har dock funnit detta stadgande böra erhålla en något vidare innebörd
än det för närvarande har. Kommitténs förslag innebär, att där på
grund av sedvänja utgår längre semester än som följer av lagen, semestern
i sin helhet skall äga samma karaktär som om den utgått direkt på grund
av lagens bestämmelser, vilka då bli normgivande för hela den längre
semestern.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

I sammanhang med sistnämnda spörsmål har kommittén understrukit,
att det av praktiska skäl vore av stort värde att icke olika delar av en och
samma semester bedömdes efter skilda regler. Från denna synpunkt borde
även i de fall, där den längre semestern utginge på grund av avtal, lagen
äga tillämpning jämväl på den del av semestern, som icke kunde stödjas på
lagen. Kommittén har dock ansett, att här anmälde sig sådana principiella
betänkligheter, att kommittén icke kunde förorda en bestämmelse av dylikt
innehåll. Avtalets innebörd finge i förevarande hänseende bli utslagsgivande.

Föredraganden.

»Någon allmän förändring av den legala semesterns längd har icke varit
från något håll ifrågasatt. I anledning av riksdagens skrivelse den 4 mars
1944, nr 48, har emellertid semesterkommittén erhållit i särskilt uppdrag
att pröva frågan om differentiering av den lagstadgade semesterns längd
för olika grupper arbetstagare med hänsyn till deras semesterbehov. Till
nämnda spörsmål, vilket kommittén icke upptagit i nu förevarande sammanhang,
torde kommittén återkomma i sinom tid. Jag saknar därför anledning
att i samband med här ifrågavarande revision av semesterlagstiftningen
vidare ingå i prövning av den rätta legala avvägningen av semesterns
längd.

Jag har redan tidigare tillkännagivit att jag ansluter mig till kommitténs
uppfattning, att den nuvarande lagens regel örn rätt för arbetstagare till
semester med en dag för varje kalendermånad, under vilken han för arbetsgivarens
räkning utfört arbete å minst 16 dagar, bör lämnas orubbad.
Redan vid den nuvarande lagens tillkomst stod det klart, att vissa ojämnheter
kunde uppkomma genom arbetets anknytning till kalendermånaden.
Regeln ansågs emellertid ha så stora praktiska fördelar att dessa ojämnheter
ej borde verka utslagsgivande. Enligt min tanke lia erfarenheterna
under de gångna åren icke varit sådana, att de motivera ett ändrat ståndpunktstagande
till ifrågavarande spörsmål. Jag vill allenast tillägga att,
sedan kravet på viss tids fortlöpande anställning icke längre upprätthålles
såsom villkor för semesterrätt, en minskning av faktorn 16 skulle kunna
få som följd att arbetstagaren kunde kvalificera sig till en semesterförmån,
som motsvarade mer än en betald ledighetsdag i månaden.

Örn semesterrätten betraktas såsom en förmån, vilken successivt intjänas
genom utfört arbete, följer därav att i princip endast tid, varunder arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning verkligen utfört arbete, bör räknas honom
till godo i semesterhänseende. Från en sådan princip ha i den gällande
lagen gjorts vissa avsteg, i det att med arbetade dagar jämställts,
förutom semestertid, tid då arbetstagaren varit frånvarande på grund av
olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom, så ock tid — högst 60 dagar — varunder
arbetstagaren fullgjort viss militärtjänstgöring. Kommittén har an -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

sett, att dessa undantag alltjämt böra gälla i oförändrad utsträckning. Härutöver
föreslår kommittén, att såsom privilegierad tid skall räknas tid, då
kvinnlig arbetstagare i samband med havandeskap avhåller sig från arbete,
dock med en maximering till tolv veckor för varje havandeskap. Angivna
tidrymd motsvarar den tid, under vilken kvinna enligt lagen den 19 maj
1939 (nr 171) örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning
eller äktenskap m. m. må i samband med havandeskap eller barnsbörd
avhålla sig från arbete utan risk att bli avskedad. Kommitténs förslag
i denna del har godtagits av samtliga hörda myndigheter och organisationer.
För egen del finner jag mig även böra biträda detta förslag.
I samband härmed vill jag omnämna, att 1941 års befolkningsutredning i
ett den 22 november 1944 avgivet betänkande1 föreslagit vissa ändringar i
nyssnämnda lag, bland dem en betydande utsträckning av den tid, under
vilken kvinna som är havande eller fött barn må utan uppsägningsrisk avhålla
sig från arbetet. Denna tid har nämligen av befolkningsutredningen
föreslagits höjd från tolv veckor till åtta månader. Här ifrågavarande privilegieringsfråga
enligt semesterlagen synes dock icke äga direkt sammanhang
med lösningen av det lagstiftningsspörsmål, som avses med befolkningsutredningens
nyssberörda förslag.

Från ett par håll har yrkats, att även annan sjukdomstid än sådan, under
vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet på grund av yrkessjukdom,
måtte få räknas såsom arbetad tid enligt semesterlagen. Hur långt
man bör utsträcka möjligheten för arbetstagare, som är förhindrad att utföra
sitt arbete, att det oaktat kvalificera sig för semester, kan givetvis
vara föremål för delade meningar, och vissa skäl kunna onekligen anföras
för att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera även vanlig sjukdomstid.
Å andra sidan måste emellertid uppfattningen av semestern såsom
en genom arbete intjänad förmån beaktas. För arbetsgivaren innebär varje
utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna en motsvarande ekonomisk
belastning. Även för arbetstagarparten kan en sådan utsträckning
vara till nackdel, då den kan göra arbetsgivarna mera benägna att tillgripa
ett avskedande än eljest. Vid övervägande av denna fråga har jag därför
stannat för att icke nu föreslå någon lagändring i förevarande hänseende
och att således icke medgiva något tillgodoräknande i semesterhänseende
av vanlig sjukdomstid. Detta spörsmål torde i stället få lösas avtalsvägen.
Så synes ock lia skett i icke obetydlig utsträckning.

Ehuru den nuvarande lagen icke tillförsäkrar arbetstagarna längre minimisemester
än en dag för envar av årets 12 kalendermånader syftar dock
lagen till att giva arbetstagarna minst två veckors ledighet från arbetet. En
ledighet av dylik längd erhålles även för det stora flertalet arbetstagare
genom lagens stadgande, att söndagar icke skola inräknas i semestern. Innebörden
därav är, att de söndagar, sorn infalla under semesterledigheten, icke

1 Statens off. utredn. 1944: 51.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

skola inräknas i det antal av 12 semesterdagar, vartill arbetstagare är berättigad
för helt kvalifikationsår. Börjar arbetstagaren semestern en måndag,
slutar semestern med lördagen i den därpå följande veckan. Därvid har
arbetstagaren erhållit 12 arbetsdagars semester, men samtidigt har lian varit
ledig från arbetet söndagen före, söndagen under och söndagen omedelbart
efter semestern; han har sålunda haft en ledighet från arbetet av tillhopa
15 dagar. Om åter semestern begynner å annan veckodag än måndag, kommer
den sammanlagda ledigheten att omfatta endast 14 dagar, därav två
söndagar. På nu angivet sätt verkar lagen för alla de arbetstagare, som utföra
sitt arbete allenast å veckans vardagar och som äro fria från arbetet
å söndagarna. Samma blir förhållandet med arbetstagare, som ha att utföra
arbetet även på söndagarna men som i stället varje vecka äro lediga på någon
annan veckodag än söndagen. För sistnämnda fall ha vid tillämpningen
av ifrågavarande stadgande söndagarna räknats såsom arbetsdagar och fridagarna
som söndagar.

Inom olika yrkesområden finnas emellertid arbetstagare, som äro skyldiga
att utföra sitt arbete även å söndagarna men trots detta icke åtnjuta motsvarande
ledighet å annan veckodag. Arbetstagare, vilkas normala arbetstid
omfattar alla dagar i veckan, kunna exempelvis vara garanterade endast
någon eller några fridagar i månaden. För dylika fall verkar ifrågavarande
lagregel tvivelsutan oförmånligt, och i likhet med kommittén anser jag att
en ändring härutinnan bör komma till stånd. Enligt kommitténs förslag
skulle detta spörsmål lösas genom enhetliga bestämmelser för alla fall av
söndagsarbete, vare sig arbetstagaren icke alls, endast delvis eller ock helt
åtnjuter kompensation för sitt söndagsarbete genom ledighet å annan veckodag.
Förslaget innebär, att söndagarna anses falla utom semesterdagarna och
att arbetstagaren genom lagen tillförsäkras ledighet å söndag, som infaller
under eller näst efter semestern. Däremot skola sådana som kompensation
utgående fridagar, vilka infalla under semesterledigheten, räknas såsom
semesterdagar.

Mot denna lösning har arbetsdomstolens ordförande i sitt yttrande anmärkt,
att den för visst fall i förhållande till vad nu gäller skulle kunna
verka oförmånligt för arbetstagare, som åtnjöte full kompensation för söndagsarbetet
genom att vara fri från arbetet en dag under veckan, nämligen
för det fall att under en period av 14 dagar skulle infallit tre fridagar men
blott två söndagar. Härtill må emellertid anmärkas, att enbart någon förskjutning
av fridagarna i det uti yttrandet anförda exemplet skulle leda därtill, att
förslaget icke skulle få den försämrande verkan som berörts i yttrandet; och
det synes icke berättigat att härvidlag tillmäta tillfälligheter i fråga om fridagarnas
förläggning alltför stor betydelse. Vidare kan en arbetstagare, som
icke har skyldighet till söndagsarbete, ej på semesterlagen grunda rätt att
få börja sin semester å en måndag; arbetstagaren, som begynner semestern
å annan veckodag, erhåller icke mer än 14 dagars ledighet från ar -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

betet. I det anförda exemplet skulle således enligt kommitténs förslag en
arbetstagare med skyldighet till söndagsarbete få semesterledighet av samma
längd som en vanlig arbetstagare, därest semestern för dem båda började på
annan veckodag än måndagen. Enligt min mening måste kommittéförslaget
anses utgöra en tillfredsställande lösning på ett synnerligen besvärligt tekniskt
problem. I detta sammanhang vill jag påpeka, att om arbetstagare
som här avses i lagen berättigades till ledighet även å den söndag, som infaller
omedelbart före semestern, detta skulle medföra, att arbetstagare, som
åtnjöte full kompensation för söndagsarbetet, erhölle en ledighetsdag mer
än övriga arbetstagare.

Jag anser icke lämpligt att, såsom kommerskollegium ifrågasatt, tillföra
lagen någon föreskrift att semesterlön icke skall utgå för den söndagsledighet
varom här är fråga. Den omständigheten, att arbetstagare icke kan på
lagen grunda rätt till mer än 12 betalda semesterdagar, synes ej behöva leda
till att arbetstagaren skall, därest han vill utnyttja den ledighet lagen erbjuder
honom, gå miste örn honom eljest tillkommande löneförmån. Härutinnan
får innehållet i det mellan parterna träffade arbetsaivalet bli avgörande.

Någon särskild lagregel torde icke vara erforderlig för det fall, att arbetstagaren
utför arbetet å mindre antal dagar än sex i veckan. Den omständigheten,
att arbetstagaren regelmässigt har ledigt från arbetet mer än en dag
i veckan, inverkar nämligen ej i och för sig på beräkningen av semesterns
längd. Dylika fridagar skola räknas som semesterdagar i den mån de infalla
under semestern.

Enligt den nuvarande lagen gäller att, därest för arbetstagare i någon
yrkesgrupp längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i lagen, dylik
sedvänja skall lända till efterrättelse för samtliga arbetstagare i yrkesgruppen.
Skyddet för bättre sedvänja är enligt praxis begränsat till att avse
semesterns längd; och lagens övriga bestämmelser ha icke ansetts tillämpliga
å den enligt sedvänja utgående semestern till den del denna i längd överskjuter
den lagstadgade.

Vad angår frågan om lagens tillämplighet å sådan del av semester, som
går utöver den lagstadgade, har kommittén föreslagit att, därest till följd av
lagens föreskrift om bättre sedvänja längre semester utginge än enligt lagen,
samtliga bestämmelser i denna skulle få motsvarande tillämpning å
semestern i dess helhet. Detta skulle innebära, att lagens bestämmelser om
exempelvis semesterersättning och semesterns förläggning bomme alt med
tvingande verkan gälla även för den del av semestern, som överstege det i
lagen angivna tidsmåttet. Däremot har kommittén beträffande sådan semester,
längre än den lagstadgade, som grundar sig på avtal, intagit den ståndpunkten,
att lagens olika bestämmelser icke utan vidare skulle bli tillämpliga
å den del av semestern, varmed denna genom avtalet blivit förlängd. Härutinnan
finge avtalets innebörd bli avgörande.

Ehuru jag ingalunda underskattar de synpunkter, som tala för kommitténs

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

förslag i fråga om verkningarna av bättre sedvänja beträffande semesterns
längd, anser jag dock åtskilliga omständigheter mana till försiktighet då det
gäller att införa ett tvingande lagbud av det föreslagna innehållet. Härvid är
att märka, att semesterlagen har karaktären av en allmän minimilagstiftning
och att stadgandet om bättre sedvänja upptogs i lagen för att denna
icke skulle tagas till förevändning för ett försämrande av tidigare utgående
semesterförmåner. Därest kommitténs förslag i denna del genomfördes,
torde följden bli att arbetstagaren icke sällan i vissa hänseenden erhölle bättre
förmåner än som tidigare enligt sedvänja följt med den längre semestern.
Det synes icke uteslutet, att förslaget skulle försvåra förverkligandet av
önskemålet att genom överenskommelser mellan kontrahenterna uppnå en
frivillig utbyggnad av semesterrätten. Redan vid den gällande lagens tillkomst
hade man uppmärksamheten fäst på att stadgandet om bättre sedvänja
kunde medföra praktiska svårigheter i tillämpningen och giva upphov
till fastigheter. Om dessa farhågor icke besannats, synes detta främst böra
tillskrivas den omständigheten att stadgandet hittills åberopats i utomordentligt
ringa utsträckning. Risken för komplikationer skulle emellertid öka i betydande
grad om den av kommittén föreslagna utvidgningen av sedvanebestämmelsen
komme till stånd. Jag anser mig därför icke böra förorda
kommitténs förslag i denna del.

Ej heller finner jag mig kunna tillstyrka socialstyrelsens förslag om en
dispositiv lagregel för bättre sedvänja. Såsom nyss nämnts är det nuvarande
stadgandets innehåll att, när arbetstagarna inom viss yrkesgrupp i allmänhet
åtnjuta längre semestertid än den efter lagen obligatoriska, samma förmån
blir gällande för samtliga arbetstagare inom yrkesgruppen. Av stadgandet
träffas icke blott det fall, att någon överenskommelse om semestertiden
över huvud icke föreligger, utan även det, att sådant avtal föreligger
som innebär kortare semester än som är sedvana inom yrkesgruppen. Socialstyrelsens
förslag — vilket innebär att sedvaneregeln skulle bli tillämplig å
den längre semestern allenast i de avseenden ej annat överenskommits —
låter sig ej förena med det sålunda gällande skyddet för bättre sedvänja.

På grund av det anförda har jag icke funnit mig böra föreslå någon vidgad
tillämpning av den gällande lagens skyddsstadgande härvidlag. Någon anledning
att nu utmönstra stadgandet ur lagen torde å andra sidan ej föreligga.
De skäl, som föranledde stadgandets upptagande i lagen, lära alltjämt äga
giltighet.

Däremot anser jag önskvärt att i lagen upptages en regel att semester, som
enligt avtal skall vara längre än den lagstadgade, skall i dess helhet bedömas
enligt lagens bestämmelser, såframt ej annat överenskommits. Mot en dylik
presumtionsregel tala inga principiella skäl. Regeln torde såsom vissa reservanter
inom kommittén närmare utvecklat bli av stort praktiskt värde, då
den medför att en och samma semester i allmänhet blir enhetligt bedömd.
Utvecklingen synes mig ock numera ha gått därhän att regelns införande i
lagen är fullt på sin plats.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Semesterns förläggning.

Gällande rätt.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semestern skall utgå. Därvid skall iakttagas,
att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
örn annan ordning träffas med arbetstagaren. För arbetstagare vid
jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt för
hembiträde i lanthushåll äger dock arbetsgivaren även utan arbetstagarens
samtycke uppdela semestern.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till tid, då
arbetstagaren i samband med havandeskap avhåller sig från arbete eller är
oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom
eller ock fullgör sådan militärtjänstgöring som enligt vad i det föregående
anförts jämställes med tid, varunder arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens
räkning, d. v. s. all sådan för normala förhållanden avsedd militärtjänstgöring
av kortvarig beskaffenhet, som icke direkt ansluter sig till den
första längre tjänstgöringen.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande
utgå annat än i svensk hamn.

Arbetsgivaren skall senast 14 dagar före semesterns början på lämpligt
sätt underrätta arbetstagaren örn semestern. Denna varselskyldighet gäller
dock icke beträffande arbetstagare å fartyg.

Semesterkommittén.

Med hänsyn till de klimatiska förhållandena i Sverige har kommittén
funnit sommartiden vara den tid, som i regel bäst lämpar sig för semester,
och kommittén har framhållit, att sommartiden kunde sägas ha fått hävd
som semestertid samt att för den övervägande delen av arbetstagarna semesterns
förläggning till annan årstid framstode såsom mindre förmånlig. Kommittén
har dock på anförda skäl icke ansett sig böra förorda en föreskrift
om att semestern alltid skall förläggas till sommartiden. Däremot har det
synts kommittén lämpligt att lagen innehåller en anvisning om att semestern
i möjligaste mån förlägges till den varmare delen av året. Bestämmelsen
härom har ansetts böra givas det innehållet, att semestern företrädesvis bör
förläggas till tid mellan den 2 maj och den 30 september.

Beträffande reglerna om semesterns förläggning i övrigt har kommittén
icke funnit anledning att föreslå annan förändring i vad nu gäller än att
jordbruksarbetare och med dem likställda arbetstagare tillförsäkras rätt att
utfå minst sex dagar av semestern i ett sammanhang.

F öredraganden.

»Ett av de spörsmål, som särskilt intresserar beträffande semesterns förläggning,
är frågan huruvida i lagen bör införas stadgande örn en semester -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

period, inom vilken arbetstagarna skulle kunna påfordra att utfå sin semester.
I likhet med kommittén finner jag mig icke kunna förorda en sådan
regel örn viss obligatorisk semestertid. Såsom kommittén framhållit, skulle
det knappast vara möjligt att i lagen införa en dylik bestämmelse, om icke
därifrån föreskreves vittomfattande undantag i olika avseenden. Exempel
härpå visar lagstiftningen i de övriga nordiska länderna, där undantag gjorts
såväl för hela yrkesområden — exempelvis jordbruket och sjöfarten — som
för säsongbetonade och andra företag, för vilka semesterns förläggning till
sommartiden skulle vålla besvärligheter.

Emellertid synes det mig lämpligt att i lagen på något sätt kommer til!
uttryck, att arbetsgivaren, om icke arbetstagaren har andra önskemål, bör
eftersträva att förlägga semestern till sommartid. Denna tid torde nämligen
— i varje fall såvitt angår arbetstagare, vilka åtnjuta semester enligt lagens
minimibestämmelser — i allmänhet vara den tid, under vilken arbetstagarna
kunna bäst utnyttja semestern. Mot kommitténs förslag att semestern
företrädesvis bör förläggas till tid mellan den 2 maj och den 30 september
synas inga vägande erinringar kunna resas. Med hänsyn till bestämmelsens
karaktär av en rekommendation synes emellertid bäst överensstämma att
den lämpliga semestertiden betecknas med ett mera allmänt uttryck, exempelvis
sommartiden. Vid denna utformning av bestämmelsen torde någon
specialregel för Norrlands del icke erfordras.

Ett annat spörsmål beträffande semesterns förläggning, som påkallar
uppmärksamhet, är frågan om de undantag, som kunna påkallas från principen
att semestern bör vara sammanhängande. Semesterlagstiftningens natur
gör det angeläget att de minimiförmåner, som lagen bereder arbetstagarna,
få åtnjutas inom alla yrkesgrupper. I fråga om förläggningen av
semestern äro emellertid enligt den gällande lagen arbetstagare vid jordbruket
jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt hembiträde
i lanthushåll sämre ställda än övriga arbetstagare, i det att de icke
kunna påfordra att utfå semestern i ett sammanhang. Det synes mig ur olika
synpunkter önskvärt att denna olikhet såvitt möjligt utjämnas. Icke blott
med hänsyn till jordbruksarbetarnas berättigade intresse att utfå någon tids
sammanhängande semesterledighet utan även med tanke på jordbrukets arbetskraftsproblem
torde en sådan utjämning vara önskvärd. Med hänsyn till
rådande särförhållanden för de här ifrågavarande arbetstagarna är jag, åtminstone
för närvarande, icke beredd att helt utjämna skillnaden i förevarande
hänseende. Jag vill därför, i överensstämmelse med kommittéförslaget,
stanna vid att förorda, att jordbruksarbetare och övriga här avsedda
arbetstagare skola äga utfå minst sex dagar av semestern i ett sammanhang.

Vad kommittén föreslagit i fråga om förbud att förlägga semestern till tid,
då arbetstagare är frånvarande från arbetet av privilegierad orsak, har godtagits
av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag av
landsorganisationen, som önskar förbudet mot semesterns förläggning till

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

lid för yrkessjukdom utsträckt att avse även annan sjukdomstid. Denna
fråga var föremål för överväganden vid lagens antagande; och statsmakterna
funno därvid sådant förbud icke böra stadgas. Erfarenheterna under
de år, som förflutit sedan semesterlagen trädde i kraft, synas icke giva anledning
till att nu frångå detta ståndpunktstagande.

Beträffande ett speciellt spörsmål rörande semesterns förläggning — det
fall att arbetstagare samtidigt innehar flera anställningar — har jag redan
gjort vissa uttalanden i det avsnitt, som handlar örn semester för arbete som
utgör bisyssla.»

Lön under semester.

Gällande rätt.

Enligt den nuvarande lagen skall arbetstagare, som är avlönad med tidion,
beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äga uppbära den å semestertiden
belöpande lönen. För annan arbetstagare skall lönen för varje semesterdag
utgå med belopp, motsvarande hans genomsnittliga inkomst för dag,
då arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader av senast förflutna
kvalifikationstid, för vilka semesterrätt föreligger. Hänsyn skall därvid
icke tagas till lön, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala
arbetstiden. Har arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av s. k.
privilegierad orsak — semester, olycksfall i arbetet, yrkessjukdom eller
militärtjänstgöring av viss beskaffenhet — skall vid beräkning av semesterlönens
storlek hänsyn tagas, beträffande frånvaro på grund av semester till
den för semestertiden uppburna lönen samt beträffande frånvaro på grund
av övriga orsaker till den lön, som arbetstagaren sannolikt skulle ha uppburit
för berörda tid, därest han utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

Ifrågavarande bestämmelser äro av tvingande natur, varför avtal mellan
arbetsgivare och arbetstagare, vilket i något avseende innefattar mindre förmåner
för arbetstagaren än vartill han enligt bestämmelserna är berättigad,
är i sådan del ogillt.

Lagen saknar föreskrift angående den tidpunkt, då semesterlönen skall
utbetalas.

Semesterkommittén.

I sitt betänkande har kommittén icke föreslagit någon ändring i den gällande
lagens föreskrift, att arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad
för vecka eller längre tidsenhet, under semestern skall äga uppbära
den å semestertiden belöpande lönen. Däremot har kommittén ansett, alt —
med hänsyn till de praktiska svårigheter som uppkommit för arbetsgivarna
att tillämpa reglerna angående beräknande av semesterlön för arbetstagare
som äro avlönade med timlön, ackordslön, provision eller dylikt — dessa

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

regler böra förenklas. Kommittén har ock funnit, att lagen i viss utsträckning
bör lämna rum för möjlighet till överenskommelser örn sättet för
semesterlönens beräknande för sistnämnda arbetstagare.

Vad angår spörsmålet om förenkling av de legala reglerna örn beräkning
av semesterlön för arbetstagare, som är avlönad annorledes än med tidion,
beräknad för vecka eller längre tidsenhet, innebär kommitténs förslag dels
att hänsyn skall tagas till arbetstagarens genomsnittsinkomst för dag under
hela kvalifikationsåret, alltså icke såsom för närvarande endast till de
månader därav, för vilka semesterrätt föreligger, dels att — i motsats till
vad nu gäller — själva grundlönen vid övertidsarbete må medtagas vid
semesterlönens beräknande, dels att hänsyn icke skall tagas till den för
semestertiden uppburna lönen, dels ock att sannolikhetsberäkning av dagsinkomsten
under frånvaro från arbetet av annan privilegierad orsak än
semester skall ske endast om frånvaron omfattar minst halva kvalifikationstiden.

Den medgivna avtalsfriheten i fråga om semesterlönens beräkning har
erhållit den utformningen, att överenskommelse rörande semesterlönens beräknande
må träffas, såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal
och detta å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som enligt
lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.
Denna regel har föreslagits kompletterad med en bestämmelse, att
därest dylikt avtal föreligger, det må av arbetsgivare, som är bunden av
avtalet, efter överenskommelse tillämpas även beträffande arbetstagare, som
är obunden av avtalet men sysselsättes i arbete för vilket avtalet gäller.

F öredraganden.

»Vid skilda tillfällen ha anmärkningar riktats mot utformningen av de
nuvarande bestämmelserna angående beräknande av semesterlön för arbetstagare,
som äro avlönade annorledes än med tidion, beräknad för vecka
eller längre tidsenhet; och olika uppfattningar ha kommit till synes angående
de riktlinjer, efter vilka bestämmelserna på detta område böra utformas.
—--

Den kritik, som riktats mot de gällande bestämmelserna på detta område,
har icke så mycket avsett, att en uträkning enligt dessa regler skulle giva
ett mindre rättvist resultat. Kritiken har främst tagit sikte på bestämmelsernas
svårtillämplighet. Av semesterlagens hittillsvarande tillämpning synes
mig ock otvetydigt framgå, att ansenliga praktiska svårigheter uppkommit,
då det gällt att få fram de särskilda faktorer, som inverka på semesterlönens
storlek. Detta bestyrkes icke minst därav, att avtalsparterna inom
ett stort antal områden av arbetsmarknaden ansett sig böra träffa kollektiva
överenskommelser om semesterlönen, vilka i olika hänseenden skilja sig
från lagens regler. Därigenom har den enhetlighet, som man velat vinna,
i stor utsträckning gått förlorad.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Kommittén har beaktat den framförda kritiken genom att för arbetstagare,
som icke ha tidion, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, föreslå
bestämmelser, innehållande dels att de legala reglerna för semesterlönens
beräknande förenklas och dels att en viss avtalsfrihet i förevarande
hänseende medgives. Sådana förenklingar i sättet för semesterlönens beräknande,
som ej i och för sig äro ägnade att vare sig höja eller sänka
semesterlönens storlek, böra givetvis genomföras. I enlighet med vad kommittén
närmare utvecklat synas följande av kommittén föreslagna förändringar
vara av dylik beskaffenhet, nämligen regeln att semesterlönen skall
beräknas med utgångspunkt från genomsnittsinkomsten för dag under
hela kvalifikationsåret samt bestämmelsen att vid beräkningen hänsyn icke
alls skall tagas till den för semestertiden uppburna lönen och endast under
viss förutsättning till beräknad lön under frånvaro från arbetet av annan
privilegierad orsak än semester. Jag biträder därför förslaget i dessa delar.

Enligt den nu gällande lagen skall icke någon å övertid åtnjuten inkomst
— vare sig grundlönen eller övertidstillägget — beaktas vid semesterlönens
beräknande. Härutinnan har nu föreslagits den ändringen, att grundlönen
skall medtagas vid uträkningen av semesterlönen. Denna förändring kommer
otvivelaktigt att inverka på semesterlönens storlek. I allmänhet kommer
grundlönens medtagande att verka förhöjande på denna, men verkan
kan också — där arbetstagaren ett flertal olika dagar utfört enbart
övertidsarbete i liten omfattning — bli den motsatta. Att grundlönens medtagande
skulle verka sänkande på semesterlönen torde dock kunna inträffa
endast i något enstaka undantagsfall.

Mot kommitténs förslag i denna del har anförts viss kritik. Denna kritik
torde emellertid vara bemött redan i kommitténs betänkande och jag kan
ansluta mig till vad kommittén anfört härom. Förslaget har den praktiska
fördelen, att det vid ackordsarbete onödiggör avräkning före och efter varje
övertidsarbete. Sett till de enskilda fallen kan det visserligen förefalla som
om grundlönens medtagande kunde medföra vissa ojämnheter. I det stora
hela torde dock förslaget verka rättvist. Jag vill i detta sammanhang icke
underlåta att påpeka, att arbetsmarknadens båda största organisationer —
svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen — funnit sig kunna
lämna förslaget i denna del utan erinran.

Beträffande innebörden av uttrycket »sådant tillägg till lönen, som utgått
för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden (övertidstillägg)»
delar jag kommitténs uppfattning. Såsom övertidstillägg bör alltså behandlas
icke blott tillägg, som hänför sig till tid utöver det för arbetstagaren gällande
arbetstidsmåttet, utan även tillägg, som utgår till följd av den ordinarie
arbetstidens förskjutning.

Om de sålunda föreslagna förenklingarna genomföras, torde det för vanliga
fall icke längre kunna betecknas som praktiskt ogenomförbart att uträkna
semesterlönen efter de legala reglerna. Kommittén har likväl ansett

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sand. 2 avd. Nr 59. 3

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

sig böra tillmötesgå kravet på viss avtalsfrihet i fråga om semesterlönens
uträkning och föreslagit, att beträffande arbetstagare, som icke ha tidion,
beräknad för vecka eller längre tidsenhet, överenskommelse rörande semesterlönen
skall få träffas, såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal
och detta å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisation
enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

I sådant hänseende vill jag erinra örn att semesterlagen är uppbyggd
såsom en skyddslag med tvingande bestämmelser av minimikaraktär, vilket
innebär, att en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare om
sämre förmåner än vad lagen stadgar skall vara ogiltig. Någon avsikt att
i princip få ändring i lagen i angivna hänseenden har icke givits tillkänna;
och jag skulle givetvis icke kunna medverka till att göra semesterlönebestämmelserna
dispositiva över hela linjen. Semesterlönen är nämligen en så
väsentlig del av semesterförmånen, att utan densamma semestern skulle förlora
sitt egentliga innehåll.

Genom förslaget på denna punkt skulle lagens bestämmelser på en del
av sitt nuvarande tillämpningsområde kunna sättas ur kraft. Vissa principiella
betänkligheter kunna därför anföras mot förslaget. Å andra sidan
tala starka praktiska skäl för detsamma; och samtliga hörda myndigheter
och sammanslutningar ha lämnat förslaget i denna del utan erinran, flera
under uttalande av sin tillfredsställelse därmed. Förhållandena på detta
område äro, såsom kommittén framhållit, synnerligen skiftande, och även
om de i det föregående föreslagna förenklingarna genomföras, torde det
stundom kunna bli ganska omständligt och betungande att uträkna semesterlönen
efter lagens principer. Likaså torde även i fortsättningen i åtskilliga
fall särskilda kollektiva semesterlöneöverenskommelser komma att träffas.
Fördelen av att rättsenligheten av dylika överenskommelser icke kan
sättas i fråga torde ligga i öppen dag. Därest avtalsfriheten i förevarande
hänseende erhåller den begränsning som föreslagits, torde icke heller föreligga
någon risk att arbetstagarna icke skulle komma i åtnjutande av de
minimiförmåner, som lagen avser att tillförsäkra dem. .Tåg anser mig därför
böra förorda att förslaget härutinnan bifalles.

Utformningen i kommitténs förslag av reglerna om rätt att träffa avtal
örn beräkningen av semesterlönen finner jag lämplig, varför jag vill godtaga
densamma. Med anledning av vad svenska landstingsförbundet erinrat
vill jag framhålla, att befattningshavare, för vilka kollektivavtal icke kunna
träffas med bindande verkan, endast undantagsvis äro att hänföra till den
kategori arbetstagare, där lönen utgår annorledes än som tidion, beräknad
för vecka eller längre tidsenhet. För de av landstingsförbundet åsyftade
arbetstagarna torde därför ifrågavarande spörsmål sakna större aktualitet.
Tillämpningen av kollektiva semesterlönebestämmelser å utomstående
arbetstagare bör få ske allenast med dennes vilja. Det bör alltså
fordras att en överenskommelse mellan parterna kommer till stånd. Såsom

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

kommittén framhållit kan överenskommelsen naturligen även vara en tyst
sådan. Dylik karaktär torde arbetsavtalet ha, när en utomstående arbetstagare
anställes vid arbetsplats, för vilken kollektivavtal gäller. Någon presumtionsregel
av det innehåll försvarets avtalsnämnd föreslagit synes därför
icke erforderlig.»

Semesterlön för djurskötare och sjömän.

Gällande rätt.

Därest arbetstagare vid jordbruk användes uteslutande till djurskötsel,
må arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren
med belopp, motsvarande vad denne skulle ha uppburit i lön under semestern.
Arbetsgivaren ägfer ock såsom förut angivits beträffande djurskötare
och andra arbetstagare vid jordbruket uppdela semestern, även
utan att överenskommelse därom träffas med arbetstagaren.

Arbetstagare å fartyg äger valfrihet mellan semester och enbart semesterlön.
önskar arbetstagaren erhålla semester, skall han göra skriftlig ansökan
därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan ej gjorts, skall arbetsgivaren
i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren med belopp,
motsvarande vad denne skulle ha uppburit i lön under semestern.
Om emellertid överenskommelse därom träffas med arbetstagaren, må
arbetsgivaren i stället under högst ett år uppskjuta semestern.

Semesterkommittén.

Enligt kommitténs förslag har arbetsgivarens valfrihet mellan att giva
djurskötare semester och enbart semesterlön begränsats till semestertid utöver
sex dagar. En djurskötare, som intjänat sex dagars semester, skall
alltså enligt förslaget äga rätt utfå hela den intjänade semestern i form av
ledighet. Semester upp till sex dagar skall vara sammanhängande, såvida
ej annat överenskommits.

De nuvarande specialreglerna för arbetstagare å fartyg ha enligt kommitténs
mening ej visat sig vara förenade med några olägenheter, och kommittén
har ej ansett några ändringar i dessa regler påkallade.

För de fall varom här är fråga har kommittén funnit lagen böra innehålla
en regel om beräknandet av semesterlönen för dag för sådan arbetstagare,
som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller månad. Förslaget
innebär, att 1/s av veckolönen och V25 av månadslönen skall anses
belöpa på varje dag, för vilken semesterlön skall utgå.

Föredraganden.

»Djurskötarna äro sämre ställda än övriga arbetstagare icke blott i semeslerhänscende
utan även enligt den gällande Iantarbetstidslagen. Denna deras

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

undantagsställning torde ha utgjort en bidragande orsak till den rådande
knappheten på arbetskraft inom djurskötseln. Vad sistnämnda lag beträffar
har Kungl. Majit, på min hemställan, i proposition (nr 196) till innevarande
års riksdag föreslagit att i en ny lantarbetstidslag djurskötarnas arbetstidsförhållanden
skola icke oväsentligt förbättras. Även i fråga om semesterlagstiftningen
synes en utjämning böra ske av skillnaden i behandlingen av djurskötarna
och övriga jordbruksarbetare. Ur de synpunkter som uppbära semesterlagen
saknas anledning att i semesterhänseende sätta djurskötarna i
någon särställning. Även örn djurskötarna tillförsäkras laglig rätt till semesterledighet,
kan det icke antagas att svårigheterna för jordbrukarna att få
djurskötseln tillfredsställande utförd skulle bli övermäktiga. Jag vill i detta
sammanhang erinra om arbetsgivarens frihet att bestämma semesterns förläggning
samt örn att i såväl Danmark som Finland djurskötarna äro i
förevarande hänseende likställda med andra jordbruksarbetare. Efter övervägande
av de olika synpunkter, som lagts på detta spörsmål, har jag därför
ansett mig böra förorda, att djurskötarnas ifrågavarande undantagsställning
helt upphäves. Liksom övriga arbetstagare vid jordbruket bli djurskötarna
härigenom för fullt kvalifikationsår berättigade till tolv semesterdagar
och av dessa äga de utfå sex dagar i ett sammanhang.

Från transportarbetarhåll har föreslagits, att den skyldighet att göra
skriftlig ansökan om semester, som nu utgör förutsättning för å fartyg anställd
arbetstagares rätt till semesterledighet, icke borde gälla för arbetstagare
å bogserbåtar i hamnar och inomskärstrafik utan allenast för vid sjömanshus
påmönstrad personal. Även om de nuvarande reglerna i främsta
rummet taga sikte på sådan fartygsbesättning, som är påmönstrad, synas
skäl dock ej föreligga att i semesterlagen göra skillnad mellan olika arbetstagare
å fartyg. Det är ett icke ringa intresse, att lagens regler äro så
enhetliga som möjligt; för en specialregel som träffar allenast ett fåtal
arbetstagare — vilkas avgränsning för övrigt kan vålla svårigheter — måste
starka skäl kunna åberopas. Sådana skäl ha enligt min mening ej anförts i
detta hänseende. Skyldigheten att göra skriftlig ansökan kan icke vara särdeles
betungande, då ansökan kan tillställas fartygets befälhavare. Jag vill
alltså icke tillstyrka någon lagändring på denna punkt.

I praxis har viss tvekan försports angående den beräkningsgrund, som bör
tillämpas vid fastställandet av den semesterersättning, vartill vecko- eller
månadsavlönad arbetstagare vid anställnings upphörande kan vara berättigad.
Spörsmålet bär särskilt gällt hur stor del av månadsavlönad arbetstagares
lön, som skall anses belöpa å varje dag för vilken ersättning skall
utgå. Däremot synes uträknandet av den kontanta gottgöreise, som djurskötare
och sjömän under pågående anställning ägt utfå i stället för semester,
icke ha vållat några bekymmer. Kommittén har emellertid ansett, att ifrågavarande
spörsmål ligger till på enahanda sätt, vare sig fråga är om semesterersättning
eller om semesterlön utan samband med ledighet, ävensom att

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

spörsmålet lagtekniskt sett närmast sammanhänger med bestämmelserna
rörande sådan semesterlön, som utan samband med ledighet utgår under en
anställning. För beräkningen av dylik semesterlön har kommittén för veckooch
månadsavlönade arbetstagare föreslagit en regel, innebärande att 1/e av
veckolönen och Va5 av månadslönen skall anses belöpa på varje dag, för
vilken semesterlön skall utgå. Samma beräkningsgrund föreslås i fråga örn
semesterersättningens uträknande.

Därest, såsom jag i det föregående förordat, djurskötarnas hittillsvarande
undantagsställning i semesterhänseende upphäves, skulle den föreslagna beräkningsmetoden
av semesterlön för vecko- eller månadsavlönad arbetstagare
blott komma att gälla för arbetstagare å fartyg. Inom sjöfarten torde
emellertid knappast eller i varje fall i allenast obetydlig utsträckning förekomma
arbetstagare, som äro avlönade med tidion, beräknad för vecka.
Och i fråga om månadsavlönade arbetstagare stadgas i 18 § sjömanslagen
att, vid beräkning av hyra för del av månad, månaden skall räknas till
30 dagar. Enligt sjömanslagen är alltså vederbörande berättigad till arbetslön
för dag med V30 av månadslönens belopp. Det synes ligga närmast till
hands, att den semesterlön, som sjömannen under en anställning får uppbära,
beräknas efter samma grunder som arbetslönen. Vid nu anförda förhållanden
torde det icke vara erforderligt att i semesterlagen upptaga någon särskild
bestämmelse om hur sådan semesterlön, varom här är fråga, skall beräknas.

Däremot synes det lämpligt, att lagen får inrymma en regel örn semesterersättningens
uträknande vid vecko- eller månadslön. Till detta spörsmål
återkommer jag i ett senare sammanhang.»

Semesterlön för okontrollerade arbetstagare.

Gällande rätt.

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande, är icke berättigad till semester utan endast till semesterlön.
Förutsättning för att semesterlön skall utgå är att arbetstagaren innehaft
sin anställning sedan minst 180 dagar och att hans sammanlagda arbetsinkomst
hos arbetsgivaren under senast förflutna kvalifikationstid uppgår
till belopp, som minst motsvarar 108 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten
å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid
av åtta timmar. Semesterlönen utgör fyra procent av arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under nämnda kvalifikationstid.

Semesterkommittén.

Rörande kommitténs förslag i fråga örn de grundläggande förutsättningarna
för okontrollerad arbetstagares rätt till semesterlön hänvisas till den

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

förut lämnade redogörelsen för semesterrättens grunder och huvudreglerna
för dess uppkomst.

Kommitténs förslag i övrigt beträffande ifrågavarande arbetstagare innebär
ändring i vad nu gäller dels därutinnan att de okontrollerade arbetstagarna
föreslagits skola erhålla samma ställning som andra arbetstagare
i avseende å de i semesterlagen privilegierade orsakerna till frånvaro från
arbetet, dels ock därutinnan att i fråga om beräkning av den genomsnittliga
dagsförtjänsten å orten föreslagits samma avtalsfrihet som beträffande semesterlönens
beräknande förordats för arbetstagare, vilka äro avlönade annorledes
än med tidion, beräknad för vecka eller längre tidsenhet. Kommittén
har också ansett lämpligt, att lagen innehåller en föreskrift angående den
tid, då semesterlön senast skall utbetalas. Enligt förslaget skall semesterlönen
utbetalas senast den 1 juli efter kvalifikationsårets utgång eller, därest
kvalifikationsåret utlöper efter den 1 maj, senast två månader efter dess
utgång.

Vidare har kommittén funnit lagen böra innehålla bestämmelser om
semesterrätt för arbetstagare som under en fortlöpande anställning utför
såväl arbete som ligger utanför arbetsgivarens kontroll som annat arbete.
Enligt förslaget härom bör såsom huvudregel gälla, att arbetstagare skall bli
berättigad till en ledighetsdag för varje kalendermånad, under vilken han
utfört kontrollerat arbete i sådan utsträckning, att semesterrätt för månaden
uppkommit. Semesterlönen för dylik månad skall beräknas med hänsyn
tagen till enbart det kontrollerade arbetet. Något avseende skall alltså icke
fästas vid inkomsten av under samma månad utfört okontrollerat arbete.
Har däremot arbetstagaren under samma kalendermånad för arbetsgivarens
räkning utfört dels kontrollerat arbete i så ringa utsträckning att arbetet
ej medför semesterrätt, dels ock okontrollerat arbete, behandlas arbetet i sin
helhet som okontrollerat. När det gäller att avgöra huruvida arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst uppgår till belopp av sådan storleksordning
att det medför rätt till semesterlön, skall den genomsnittliga dagsförtjänsten
för det okontrollerade arbetet vara avgörande. Beräkningen av beloppet av
den semesterlön, vartill arbetstagaren kan vara berättigad, skall ske å arbetstagarens
faktiska sammanlagda arbetsinkomst.

Föredraganden.

»I detta sammanhang torde jag icke behöva närmare uppehålla mig vid
principfrågan örn semesterrätt för de okontrollerade arbetstagarna. Härutinnan
torde få hänvisas till vad som anförts i samband med spörsmålet
örn semesterrättens grunder och huvudreglerna för dess uppkomst. Av vad
jag därvid yttrat framgår, att svårigheterna att för de okontrollerade arbetstagarnas
vidkommande anknyta den erforderliga sammanlagda arbetsförtjänsten
till en fortlöpande anställningsperiod varit en bidragande orsak

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

till att jag funnit mig böra förorda ett frångående av kravet på en dylik
period såsom villkor för semesterrätt. En okontrollerad arbetstagares rätt
till semesterlön har i enlighet härmed ansetts böra göras beroende endast
av att han genom sitt arbete för arbetsgivarens räkning under viss tidsperiod
uppnått en arbetsinkomst av viss storleksordning.

Hur reglerna på detta område närmare böra utformas kan givetvis vara
föremål för delade meningar. En fordran på 16 fulla dagsförtjänster per
kalendermånad skulle medföra, att de okontrollerade arbetstagarna komme
i ogynnsammare ställning än andra arbetstagare. Dessa få nämligen tillgodoräkna
sig även sådan arbetsdag, vilken endast delvis tagits i anspråk
genom arbete för arbetsgivarens räkning. En allmän anknytning till kalendermånaden
torde även kunna föranleda svårigheter, när det vid ackordsarbete
gäller att avgöra vad av lönen belöper på varje kalendermånad. Arbetsförtjänstens
anknytning till kalenderåret skulle uppenbarligen behöva
föranleda en förhöjning av det antal dagsförtjänster som erfordras för uppkomst
av semesterrätt, enär 16 dagsförtjänster under ett kalenderår torde
vara ett alltför ringa arbetsmått. Varje anknytning av arbetsprestationen till
en tidsperiod medför den olägenheten, att arbetsinkomsten före och efter
periodens inträde icke får hopräknas, även örn arbetet utförts i ett sammanhang.
Denna olägenhet blir emellertid särskilt påfallande, då perioden göres
lång och kravet på den fullgjorda arbetsprestationen såsom en följd därav
måste bli relativt stort. För egen del har jag stannat vid att en okontrollerad
arbetstagare bör äga rätt till semesterlön, för den händelse han under ett
kalenderkvartal uppnått en inkomst, sammanlagt minst motsvarande 16
genomsnittliga dagsförtjänster å orten för arbete av den art, varom är fråga,
under en arbetstid av åtta timmar.

I och för sig förefaller det mig vara ett rimligt krav, att okontrollerade
arbetstagare erhålla samma ställning som andra arbetstagare i avseende å
de i semesterlagen privilegierade orsakerna till frånvaro från arbetet. Från
många håll har emellertid gjorts gällande, att kommitténs förslag härutinnan
skulle medföra avsevärda tillämpningssvårigheter. Dessa farhågor
synas mig befogade. Jag har i olika sammanhang understrukit vikten av
att semesterlagen har en sådan utformning, att dess bestämmelser icke behöva
giva anledning till meningsskiljaktigheter. Därest privilegieringsföreskrifterna
göras tillämpliga även å de okontrollerade arbetstagarna, torde
detta lätteligen leda till uppkomsten av åtskilliga tvistigheter. Med den
innebörd, som de av mig förordade bestämmelserna i övrigt erhållit för de
okontrollerade arbetstagarna, synes det ej heller vara lika angeläget att på
denna punkt företaga någon ändring i vad nu gäller. I betraktande av det nu
anförda anser jag mig icke kunna tillstyrka att bestämmelserna örn privilegierad
frånvaro från arbetet utsträckas att gälla även för de okontrollerade
arbetstagarna.

Kommitténs förslag angående viss avtalsfrihet i fråga örn beräkningen av

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten, angående semesterrätt vid s. k.
blandat arbete samt angående tidpunkten för semesterlönens utbetalande
har godtagits av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag
av landsorganisationen, som yrkat att lagen borde lämna möjlighet att
sluta kollektiva överenskommelser örn semesterlönens beräkning vid blandat
arbete. Härtill vill jag framhålla, att det enbart för lönens beräknande icke
synes erforderligt med någon avtalsfrihet, då de eljest föreslagna semesterlönebestämmelserna
torde medgiva nödig anpassning. Icke heller ur andra
synpunkter lärer det vara påkallat med en legal avtalsfrihet i förevarande
hänseende. Tilläggas må, att parterna givetvis äro oförhindrade att träffa
sådana överenskommelser rörande blandat arbete att större utrymme gives
för semesterledighet med tillhörande semesterlön och mindre för enbart
semesterlön. Jämväl i de övriga avseenden, varom här är fråga, kan jag
ansluta mig till vad kommittén anfört.»

Gällande rätt.

Semesterersättning.

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan
han kommit i åtnjutande av honom tillkommande semester eller — såvitt
angår okontrollerad arbetstagare — semesterlön, skall erhålla ersättning
därför enligt de för semesterlönens beräkning stadgade grunderna. Rätt till
semesterersättning föreligger emellertid icke i de fall, att anställningen avbrytes
genom arbetstagarens dödsfall eller upphör till följd av arbetstagarens
pensionering.

Semesterersättningen skall avse all av arbetstagaren intjänad men icke
åtnjuten semesterförmån, således icke blott den del därav, som belöper å
det senast förflutna kvalifikationsåret, utan även vad som hänför sig till
löpande kvalifikationsår. Semesterersättningen förfaller till betalning vid
anställningens upphörande.

Semesterkommittén.

Även enligt kommitténs förslag skall arbetstagare, som under en anställning
icke kommit i åtnjutande av den utav honom intjänade semesterförmånen,
vara berättigad att vid anställningens upphörande utfå ersättning
därför. Ej heller har föreslagits någon ändring i nu gällande regel, att rätt
till semesterersättning icke föreligger vid arbetstagarens dödsfall eller pensionering.

Vad beträffar frågan örn semesterersättning för arbetstagare, som varit
berättigad till längre semester än den lagstadgade, innebär kommitténs förslag
att, där den längre semestern grundas på lagens stadgande om skydd
för bättre sedvänja, lagens bestämmelser örn semesterersättning skola till -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

lämpas även på den del av semestern, som överskjuter lagens mått, men att,
där den längre semestern utgår på grund av avtal, bestämmelserna örn
semesterersättning icke utan vidare skola äga tillämpning med avseende å
den del av semestern, varmed denna genom avtalet blivit förlängd. I sistnämnda
fall finge således avtalets innebörd bli utslagsgivande.

Såsom anförts i samband med frågan örn kvalifikationstid för semester
har kommittén funnit sig böra förorda införandet i lagen av en avräkningsregel,
syftande till att förhindra att arbetstagare, som under en anställning
erhållit semester i förskott, till följd av lagens kvalifikationsbestämmelser
skulle kunna få möjlighet att vid anställnings upphörande erhålla semesterersättning
avseende jämväl de semesterdagar han erhållit i förskott.

För arbetstagare i arbetsgivarens kost har kommittén föreslagit en bestämmelse,
att — då fråga är örn semesterersättning — ersättning för kost
skall utgå endast för det antal dagar, för vilket ersättning i övrigt skall beräknas.

På sätt framgår av vad i annat sammanhang anförts har kommittén föreslagit
regler angående beräkningen av semesterersättningen för dag för
arbetstagare, som äro avlönade med vecko- eller månadslön. Förslaget härutinnan
innebär — på sätt närmare utvecklats vid behandlingen av frågan örn
semesterlön för djurskötare och sjömän — att vid veckolön Vs av lönen
skall anses belöpa å varje dag, för vilken semesterersättning skall utgå, samt
vid månadslön V25 av lönen skall anses belöpa å varje sådan dag.

Föredraganden.

»Av mitt ståndpunktstagande till principfrågan om de korttidsanställda
arbetstagarnas semesterrätt torde följa, att jag icke vill medverka till att
låta semesterrätten för de korttidsanställda bli beroende av anledningen till
anställningens upphörande. Med hänsyn till lagstiftningens grund saknas
anledning att frånkänna sådan arbetstagare semesterrätt, som själv säger
upp anställningen. Härtill kommer att varje regel, enligt vilken arbetstagarens
rätt till semesterersättning skulle begränsas till fall, där anledningen
till anställningens upphörande vore att finna å arbetsgivaresidan, lätt kan
föranleda tvistigheter. Oberoende av vad orsak arbetsavtalet häves, bör därför
arbetstagaren principiellt vara berättigad till semesterersättning.

Såsom kommittén anfört lia vid skilda tillfällen framkommit olika meningar
huruvida rätt till semesterersättning skall föreligga i de fall, då anställning
upphör till följd av arbetstagares dödsfall eller pensionering. Kommittén
anser, att härvidlag den rekreationsprincip som uppbär semesterlagstiftningen
borde få vara utslagsgivande och att förty rätt lill semesterersätt
ning, liksom hittills, icke borde finnas i dessa båda fall.

Jag kan ansluta mig till förslaget i vad avser spörsmålet örn semesterersättning
när arbetstagarens dödsfall är anledningen till anställningens

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

upphörande. För detta fall kan ju icke bli fråga om tillgodoseende av något
rekreationsbehov. Annorlunda synes mig emellertid läget vara vid arbetstagares
pensionering. Pensionen kan mången gång vara tämligen obetydlig,
och arbetstagaren kan även efter pensioneringen nödgas ägna sig åt förvärvsarbete.
Det torde därför icke sällan framstå såsom skäbgt att även
en pensionerad arbetstagare tillerkännes rätt till semesterersättning. Att
skilja mellan olika fall av pensionering — exempelvis efter pensionens storlek
— torde av praktiska skäl icke kunna ifrågakomma. Jag förordar därför
att semesterersättning utgår även då anställning upphör till följd av
arbetstagarens pensionering. Emellertid synes i detta fall arbetsgivaren böra
berättigas att från semesterersättningsbeloppet avräkna vad av pensionen
belöper å det antal dagar, för vilket semesterersättning beräknas.

I likhet med kommittén finner jag att vid semesterersättningens fastställande
kostersättning icke skall beräknas för större antal dagar än det för
vilket ersättning i övrigt utgår ävensom att lagen lämpligen bör innehålla
en uttrycklig bestämmelse härom.

Vidare anser jag, liksom kommittén, att praktiska skäl tala för en lagregel
örn beräkningen av semesterersättningen för dag för sådan arbetstagare,
som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller månad. I
praxis synes man härvid hittills ha förfarit tämligen olika, något som ej
sällan tett sig godtyckligt och till följd därav framkallat missnöje. Detta
gäller särskilt om månadslönens uppdelning. Av skäl, som kommittén närmare
utvecklat, lärer det med semesterlagens allmänna konstruktion få anses
bäst förenligt att låta 1/e av veckolönen och V25 av månadslönen belöpa
på varje dag, för vilken semesterersättning skall beräknas. Vid denna beräkningsmetod
tages hänsyn endast till arbetsdagarna, och man bortser från
söndagarna, vid månadslön även från helgdagarna. Det kan synas i viss
mån tveksamt huruvida denna regel bör gälla även för sådana arbetstagare,
för vilka söndagen normalt är arbetsdag, exempelvis sjömännen. Av vad i
annat sammanhang anförts framgår att enligt sjömanslagen 1/so av arbetslönen
anses belöpa på varje dag. I och för sig vöre det tänkbart med en
särskild regel för arbetstagare, som utföra sitt arbete alla dagar i veckan
respektive månaden, och en annan regel för övriga arbetstagare. Att märka
är emellertid, att även andra typer av arbetstagare finnas, nämligen sådana
vilka såsom kompensation för söndagsarbetet kunna ha ledigt från arbetet
från en upp till fyra dagar i månaden. Att lagfästa regler för alla dessa
fall synes icke kunna komma i fråga. Med hänsyn härtill och då en enhetlig
beräkningsgrund ur olika synpunkter är att föredraga, anser jag mig
i likhet med kommittén kunna bortse från, att den för vissa arbetstagare
kan verka något ojämnt. Jag vill framhålla, att den förordade beräkningsgrunden
givetvis icke sträcker sig utöver semesterlagens giltighetsområde.

I fråga örn den föreslagna avräkningsregeln för semester, vartill arbetstagaren
icke förvärvat rätt eller som han — till följd av semesterns anknyt -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

ning till kvalifikationsår —- ännu icke blivit berättigad åtnjuta samt beträffande
spörsmålet om semesterersättning vid fall av längre semester än enligt
lagen tillåter jag mig hänvisa till vad jag tidigare anfört härom i samband
med frågan örn kvalifikationstid för semester och semesterns längd.»

Beträffande specialmotiveringen för det genom propositionen framlagda
lagförslaget får utskottet hänvisa till propositionen sid. 143—158 (och däri
åberopade partier i semesterkommitténs betänkande).

Utskottets yttrande.

Utskottet delar föredragande statsrådets uppfattning, att en reform av
semesterlagstiftningen är önskvärd och av behovet påkallad. Liksom föredraganden
anser utskottet, att en dylik reform i främsta rummet bör syfta
till en sådan utvidgning av den legala semesterrätten, att även de arbetstagare
bli omfattade av semesterlagen, vilka till följd av arbetsmarknadens
struktur icke uppnå en fortlöpande anställningstid av 180 dagar hos samma
arbetsgivare och vilka till följd därav äro utestängda från den gällande
semesterlagens förmåner. Utskottet vill här endast erinra om att, när utskottet
uti sitt i det föregående omnämnda, av riksdagen godkända utlåtande
nr 29/1942 föreslog riksdagen att hos Kungl. Majit hemställa om utredning
rörande lagstiftningen på detta område, utskottet anförde, att utredningen i
första hand borde taga sikte på frågan om ökade möjligheter för skogsarbetare
och andra säsongarbetare att erhålla rätt till semester; och i utlåtandet
framhöll utskottet, att en arbetstagare, som under viss tid utfört skilda arbetsuppgifter
åt växlande arbetsgivare, självfallet hade samma behov av en
sammanhängande vilo- och återhämtningsperiod som den, vilken under motsvarande
tid haft anställning hos en och samma arbetsgivare.

Det förslag, som nu föreligger till riksdagens prövning, har tvivelsulan
sin största betydelse för de korttidsanställda arbetstagarna. Utskottet konstaterar
emellertid med tillfredsställelse, att icke blott semesterproblemet
för de korttidsanställda — åtminstone det överväldigande flertalet sådana
arbetstagare — utan även andra spörsmål, som uppkommit kring den nuvarande
semesterlagen, genom förslaget föras fram till sin lösning.

När fråga uppstår att genom lagstiftning tillförsäkra även sådana arbetstagare
semester, vilka icke äro helårsanställda hos en och samma arbetsgivare,
stå i och för sig olika möjligheter öppna. I sitt nyssnämnda utlåtande
pekade utskottet på möjligheten att förkorta karenstiden — d. v. s.
den minimi anställningstid av 180 dagar, vilken för närvarande erfordras

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

för uppkomst av semesterrätt — eller att ändra sättet för dess beräkning,
varjämte utskottet hänvisade till utvägen att genom statsmakternas försorg
inrätta semesterkassor för vissa arbetstagargrupper.

Det medel, varav förslaget betjänat sig för att tillgodose de korttidsanställda
arbetstagarnas intressen i semesterhänseende, är ett helt frånfallande
av kravet på viss tids sammanhängande anställning såsom villkor
för semesterrätt. I och med att karenstiden slopas blir huvudregeln för
uppkomst av rätt till semester, att vederbörande arbetstagare för arbetsgivarens
räkning utfört arbete å minst 16 dagar under en kalendermånad;
enligt förslaget kommer semester att utgå med en dag för varje sådan
kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört
arbete å minst nämnda antal dagar. Mot en dylik reglering av villkoren
för semesterrätt har utskottet icke funnit anledning till erinran. Av
utredningen i ärendet framgår, att därest man genom en förkortning av
karenstidens längd avser att utöka de korttidsanställdas semestermöjligheter,
en sådan förkortning måste göras avsevärd. Därigenom skulle emellertid
karenstidens betydelse närmast bli av teknisk art. Med hänsyn härtill
och då, på sätt föredraganden närmare utvecklat, jämväl andra skäl tala
för att kravet på viss karenstid uppgives, synes det även utskottet mest
rationellt att helt frånfalla detta krav.

Utskottet förbiser icke, att regeln, att rätt till semester endast föreligger
för kalendermånad under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å minst 16 dagar, kan medföra vissa ojämnheter. Detta framträder
särskilt i fråga örn kortvariga anställningar, som börja i mitten av
en kalendermånad för att upphöra omkring mitten av en annan kalendermånad.
Inom utskottet lia uttalats farhågor för att nämnda regel skulle
kunna föranleda arbetsgivarna att avsiktligt förlägga en kortvarig anställning
så, att arbetstagaren icke uppnår 16 arbetsdagar under vare sig den
kalendermånad, då han tillträtt anställningen, eller den, under vilken hans
anställning upphör. I sakens natur ligger att uppställandet av en fix gräns
sådan som vissa dagars arbete i månaden alltid kan föranleda påstående,
att de arbetstagare som falla under gränsen bli orättvist behandlade. Det
torde emellertid med den utformning förslaget erhållit icke vara möjligt
att minska faktorn 16. Ej heller synes det låta sig göra att tillföra lagen
någon regel av huvudsakligt innehåll att arbetstagare — som fullgjort minst
16 dagars arbete tillhopa under den månad varunder anställningen tillträtts
och den under vilken anställningen frånträtts utan att likväl för någondera
månaden ha förvärvat semesterrätt — skall för dessa månader gemensamt
äga rätt till en semesterdag. I båda fallen skulle nämligen följden
bli, att arbetstagaren enligt lagen kunde bli berättigad till mer än en betald
ledighetsdag i månaden. Såvitt utskottet kunnat finna, torde ett förhindrande
av ifrågakomna ojämnheter ej kunna ske i annan ordning än
genom att lagens konstruktion ändras.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

För de korttidsanställda arbetstagarnas del kommer väl semesterrätten
i flertalet fall att innebära en rätt till semesterersättning vid anställningens
upphörande. Enligt semesterkommitténs förslag skulle denna ersättning
icke utbetalas direkt till arbetstagaren, när hans anställning upphörde, utan
i stället av arbetsgivaren insättas å ett särskilt postgirokonto (semesterersättningskonto)
för att där innestå, till dess arbetstagaren bleve i tillfälle
att uttaga semester. Arbetstagarens i olika anställningar intjänade semesterersättning
skulle därigenom hopsparas, och arbetstagaren skulle en gång
årligen utfå för hans räkning insatta medel. I Kungl. Maj:ts förslag har
emellertid anordningen med postgirots anlitande vid semesterersättnings
gäldande frångåtts, och det har ansetts, att semesterersättning — såsom
för närvarande är fallet — skall utbetalas direkt till arbetstagaren i samband
med anställningens upphörande.

Enligt utskottets mening tala onekligen vissa skäl för kommitténs förslag
i förevarande hänseende. Det lärer icke kunna bestridas, att därest
arbetstagaren då och då såsom semesterersättning får ett mindre belopp,
risk förefinnes att de uppburna beloppen förbrukas för annat än avsett
ändamål och att därigenom syftet med semesterersättningen — att bereda
arbetstagaren tillfälle att skaffa sig samma rekreation som semesterledigheten
avser att skänka dem som arbeta i längre fortlöpande anställning —
kommer att förfelas. Ä andra sidan kunna anföras åtskilliga praktiska
omständigheter mot en tvingande anordning av förevarande art, och systemet
lämnar, såsom ock föredraganden framhållit, ej några säkra garantier
för att semesterersättningen kommer att användas i rekreationssyfte. Efter
övervägande av de olika synpunkter, som lagts på detta spörsmål, har utskottet
funnit olägenheterna med systemet vara sådana, att det tvångsvis
bör genomföras allenast om det kan anses medföra en mera avsevärd vinst.
Så är emellertid enligt utskottets mening icke fallet, och utskottet tillstyrker
därför det föreliggande förslaget på denna punkt. Därvid vill emellertid
utskottet understryka vad föredraganden uttalat om att hinder självfallet
icke möter för parterna på arbetsmarknaden att avtalsvis genomföra semesterkassesystem,
utan att det tvärtom kan vara lämpligt att så sker.

Den i gällande semesterlag gjorda gränsdragningen mellan hemarbetare
och andra okontrollerade arbetstagare, å ena sidan, samt övriga arbetstagare,
å den andra, har i förslaget bibehållits; de okontrollerade arbetstagarna
bli sålunda även i fortsättningen berättigade till enbart semesterlön.
I motionen II: 585 — till vilken utskottet återkommer i specialmotiveringen
—- bar föreslagits, att även de okontrollerade arbetstagarna i lagen
tillförsäkras semesterledighet. Utskottet finner icke anledning alt frångå
Kungl. Maj:ts förslag i denna del, men vill i samband därmed erinra örn
vad utskottet vid den gällande semesterlagens tillkomst härutinnan uttalade
i sitt utlåtande nr 58(1938. I detta framhöll utskottet, att de okontrollerade
arbetstagarna på grund av anställningsförhållandets art icke av

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

arbetsgivaren kunde tvingas att utföra arbete visst antal dagar per år
och att arbetstagarna alltså hade möjlighet att uttaga ledighet med minst
det antal dagar per år, som motsvarade den uppburna semesterlönen. Därför
borde, uttalade utskottet vidare, stadgandet att de okontrollerade arbetstagarna
ej ägde rätt till semester icke så förstås att de ej borde uttaga ledighet
i samband med att de lingö uppbära semesterlön.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna i övrigt medför förslaget åtskilliga
ändringar, som enligt utskottets mening innefatta beaktansvärda
förbättringar. I detta sammanhang må endast nämnas, att skillnaden i
semesterhänseende mellan jordbruksarbetare —- även djurskötare — och
andra arbetstagare så långt ansetts möjligt utjämnats samt att reglerna om
semesterlönens beräknande förenklats och förtydligats.

Utskottet övergår härefter till detaljbestämmelserna i förslaget. I den
mån dessa icke beröras här nedan, har utskottet ej funnit anledning till
erinran.

1 §■

I Kungl. Maj:ts förslag återgiver denna paragraf i oförändrat skick 1 §
i nu gällande lag. Jämväl enligt förslaget skall alltså lagen äga tillämpning
allenast å den, vilken är att anse såsom arbetstagare. I motionen II: 58A
har hemställts om sådan utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde,
att vid lagens tillämpning även den skall anses såsom arbetstagare som,
utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning
och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma
art som en arbetstagares till arbetsgivaren. Enligt motionärernas uppfattning
bör således den utvidgning av arbetstagarbegreppet inom arbetsfredslagstiftningen,
som riksdagen innevarande år beslutit, genomföras även för
semesterlagens vidkommande. I utskottets utlåtande i berörda ärende (nr
27), vilket godkänts av riksdagen, framhöll utskottet, bland annat, att erfarenheterna
rörande tillämpningen av ändringen i fråga örn arbetsfredslagstiftningen
borde avvaktas, innan åtgärder för motsvarande ändring av
semesterlagen vidtoges. Utskottet finner ej skäl att nu föreslå riksdagen att
frångå den sakliga ståndpunkt, som riksdagen för endast kort tid sedan
intagit till denna fråga.

Örn utskottet således icke kan tillstyrka bifall till ifrågavarande motion,
vill emellertid utskottet instämma i semesterkommitténs uttalanden angående
arbetstagarbegreppets innebörd. Även enligt utskottets uppfattning tala
starka skäl för att en skogskörare, å vilken ramavtalet för skogsbruket i
Norrland och Dalarna äger tillämpning eller som eljest utför sitt arbete
under liknande villkor, bör betraktas såsom arbetstagare och att i följd
därav vederbörande virkesägare bör anses vara arbetsgivare — och därmed
pliktig svara för semesterförmånen — i förhållande till icke blott körarna

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

utan även de huggare, vilka deltaga i arbetet. Motsvarande betraktelsesätt
torde även kunna tjäna till ledning vid bedömandet av andra frågor på hithörande
område. Jämväl de synpunkter i övrigt, vilka kommittén anfört
beträffande arbetstagarbegreppet, finner utskottet beaktansvärda.

Enligt den av Kungl. Majit föreslagna lydelsen av ifrågavarande paragraf
skola, liksom enligt gällande lag, samtliga kommunala arbetstagare omfattas
av lagen. I förut omförmälda skrivelse till utskottet av Svenska stadsförbundets
styrelse har — i överensstämmelse med vad semesterkommittén föreslagit
och under hänvisning till vad kommittén till stöd därför anfört — hemställts,
att från lagens tillämpning skola undantagas arbetstagare hos landsting,
kommun eller annan menighet, för vilka gälla särskilda av Konungen
godkända föreskrifter rörande semester. I skrivelsen har ytterligare understrukits,
att semesterlagen icke vore avpassad efter de kommunala befattningshavarnas
tjänsteförhållanden och att åtskilliga olägenheter och svårigheter
uppstode, om lagen finge gälla för de kommunala befattningshavarna.
Särskilt har framhållits, att det icke vore praktiskt möjligt att i fråga örn
dylika befattningshavare, för vilka löpande år i regel vore kvalifikationsår,
beräkna semesterlönen i fråga örn sportler efter den genomsnittliga dagsinkomsten
av sportler under kvalifikationsåret. Vidare har pekats på att stora
grupper kommunala befattningshavare ej vore anställda på sådana villkor,
att det ifrågakomme att emot deras vilja införa nya tjänste- eller avlöningsbestämmelser.
Skulle det föreslagna stadgandet, att semesterlagen i den mån
ej annat överenskommits skall gälla även för semester, som överskjuter den
lagstadgade, tillämpas på redan slutna kommunala arbetsavtal, bleve följden,
att stadgandet finge en icke avsedd retroaktiv verkan.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen yppades under förarbetena
till den gällande semesterlagen skiljaktiga meningar rörande frågan
örn semesterlagstiftningens tillämpning pä de kommunala arbetstagarna;
och även i samband med nu förestående revision av semesterlagstiftningen
ha härutinnan uttalats olika meningar. Den nuvarande lagen gäller emellertid
samtliga kommunala arbetstagare. Föredragande statsrådet har funnit,
att de besvärligheter, som uppgivits vara förenade med semesterlagens tilllämpning
å de kommunala befattningshavarna, icke ha en sådan omfattning
att de påkalla en lagändring. Denna uppfattning delas av utskottet. Vad från
stadsförbundets sida anförts anser utskottet icke vara av sådan beskaffenhet
att det härvidlag kan föranleda ett ändrat ståndpunktstagande. Utskottet —
som i det följande återkommer till de i nyssnämnda skrivelse särskilt berörda
spörsmålen — förordar därför, att den nuvarande lagen i detta hänseende
bibehålies oförändrad.

2 §■

Beträffande andra stycket av denna paragraf hänvisas till vad nedan anföres
i samband med övergångsbestämmelserna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

4 §■

I motionen II: 585 har yrkats, att denna paragraf måtte utgå.

Under åberopande av vad utskottet anfört i den allmänna motiveringen
får utskottet avstyrka bifall till motionen.

12 §.

I motionen II: 585 har hemställts, att andra stycket av denna paragraf
måtte utgå.

Enligt den gällande semesterlagen äro arbetstagare vid jordbruket jämte
därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt hembiträden i lanthushåll,
i motsats till övriga arbetstagare, icke tillförsäkrade rätt att utfå semestern
i ett sammanhang. Beträffande nämnda arbetstagare äger alltså arbetsgivaren
även utan arbetstagarens samtycke uppdela semestern. I det föreliggande
förslaget har denna skillnad såtillvida utjämnats, att jordbruksarbetarna
och övriga här avsedda arbetstagare skola äga utfå minst sex dagar
av semestern i ett sammanhang.

Semesterns syfte gör det för visso angeläget att, åtminstone då fråga är
örn den legala minimisemestern, arbetstagaren utfår de semesterdagar, till
vilka han förvärvat rätt, i ett sammanhang och att ledigheten alltså icke uppdelas
på någon eller några dagar i sänder. Med hänsyn till förhållandena
inom jordbruket anser sig dock utskottet i fråga örn jordbruksarbetarnas rätt
till sammanhängande semesterledighet icke böra gå längre än vad i Kungl.
Maj:ts förslag befunnits möjligt; och i likhet med föredraganden finner utskottet
en lämplig avvägning för närvarande vara, att jordbruksarbetarna
berättigas utfå minst sex dagar av semestern i ett sammanhang. Utskottet
förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:t ägnar fortsatt uppmärksamhet åt
detta spörsmål och, sedan erfarenheterna från den kommande tiden inhämtats,
tager under förnyad omprövning, huruvida icke även jordbruksarbetarna
böra kunna påfordra att utfå hela semestern i ett sammanhang.

14 §.

I anslutning till denna paragraf har i omförmälda skrivelse av Svenska
stadsförbundets styrelse yrkats, att — därest möjlighet icke tillskapades att
från lagens tillämpning undantaga kommunala befattningshavare — sådan
ändring måtte vidtagas i lagförslaget, att rimliga regler komme att gälla
för beräkning av semesterlön på sportelberättigade tjänster. Detta yrkande
torde vara föranlett av vad föredragande statsrådet i specialmotiveringen till
lagförslaget uttalat rörande beräknandet av semesterlön för arbetstagare,
som åtnjuter delvis fast vecko- eller månadslön och delvis ackordslön, provision,
sportler eller dylikt. För nämnda fall har föredraganden, med hänvisning
till arbetsdomstolens dom nr 2/1942, anfört, att arbetstagaren under
semestern skall äga uppbära sin vanliga vecko- och månadslön samt därut -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

över ett tillägg motsvarande den på semesterdagarna belöpande delen av
ackordslönen, provisionen etc., beräknad enligt reglerna i paragrafens andra
stycke, d. v. s. efter den dagliga genomsnittsinkomsten under kvalifikationsåret.
Enligt vad från stadsförbundets sida framhållits ginge emellertid en dylik
beräkningsmetod icke att använda på de sportelberättigade kommunala
befattningshavarna, för vilka löpande år i regel vore kvalifikationsår, varav
följde att kvalifikationsårets genomsnittliga dagsinkomst av sportler icke
kunde fastställas förrän långt efter det semesterlönen bort utbetalas.

Huvudtanken med semesterlön ebestämmelserna är, såsom av föredraganden
uttalats, alt arbetstagaren under sin semester skall åtnjuta samma
löneförmåner som om han varit i arbete. Då storleken av dessa löneförmåner
emellertid icke med säkerhet kan fastställas för andra fall än
när arbetstagaren är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre
tidsenhet, har man för övriga fall varit nödsakad att falla tillbaka på en
hjälpregel, enligt vilken semesterlönen beräknas efter genomsnittsinkomsten
under kvalifikationsåret. Denna regel torde dock för det av stadsförbundet
berörda fallet icke behöva leda till ett frångående av den grundprincip, på
vilken semesterlönebestämmelsema vila. Hinder bör enligt utskottets mening
icke föreligga för en sådan beräkning av semesterlönen, att en sportelberättigad
befattningshavare — för vilken löpande år är kvalifikationsår — under
semestern får åtnjuta, förutom sin vanliga tidion, de med tjänsten förenade
sportler, som belöpa å den tid, varunder befattningshavaren åtnjutit semester.
En sådan beräkning leder nämligen till det resultatet, att befattningshavaren
under semestern kommer i åtnjutande av samma inkomst som
om han varit i arbete. Stöd för tillåtligheten av ett dylikt beräkningssält torde
kunna hämtas i arbetsdomstolens dom nr 73/1941. Utskottet anser därför
skäl icke föreligga att frångå Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del. I

I ett annat hänseende anser emellertid utskottet viss jämkning böra vidtagas
i de föreslagna semesterlönebestämmelsema. Enligt vad semesterkommittén
föreslagit beträffande arbetstagare, som icke ha tidion beräknad för
vecka eller längre tidsenhet, skulle vid semesterlönens beräkning hänsyn icke
tagas till »sådant tillägg till lönen, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren
normala arbetstiden (övertidstillägg)». Föredragande statsrådet har
förklarat sig dela kommitténs uppfattning angående innebörden av nämnda
uttryck, men i Kungl. Maj:ts förslag har uttrycket i viss mån omformulerats
i det alt lönetillägg, varom här är fråga, betecknats såsom »tillägg till lönen,
som utgått för lid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden,
eller annat därmed jämförligt tillägg». Enighet torde råda därom att vid
semesterlönens beräkning skall bortses från lönetillägg, som enligt vederbörande
kollektivavtal betecknas såsom övertidstillägg, icke blott då tillägget
hänför sig till tid utöver det för arbetstagaren bestämda arbetstidsmåttet
utan även då det betingas av en obekväm förläggning av arbetstiden. Där Biliang

till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 59. 4

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

emot torde meningen vara att sådana tillägg, som exempelvis vid skiftarbete
utgå med lägre belopp än den avtalsmässiga övertidsersättningen och som
av avtalsparterna ej betraktas såsom övertidstillägg, böra medtagas vid
semesterlönens beräknande. Under sådana förhållanden synes det utskottet
som om det av semesterkommittén använda uttrycket vore att föredraga.

20 §.

I motionen II: 585 har yrkats, att sista stycket av paragrafen måtte utgå.

Tjänstemannens centralorganisation har i sin förenämnda skrivelse anmärkt
att i Kungl. Maj:ts förslag det genom regeln i paragrafens andra
stycke medgivna avräkningsförfarandet vid förskottssemester icke — på sätt
semesterkommittén föreslagit -—- begränsats till fall, då arbetstagarens anställning
ej varat mer än två år. Enligt organisationens uppfattning vore det fullkomligt
onödigt och även orimligt att utsträcka denna regel till att omfatta
anställningar överhuvud oberoende av deras längd.

Vad i motionen yrkats har vunnit utskottets gillande. Utskottet föreslår
alltså, att stadgandet i förevarande paragrafs sista stycke utgår och att såsom
följd därav, när anställning upphör på grund av arbetstagarens död,
av arbetstagaren intjänad semesterersättning skall utbetalas till hans dödsbo
eller eljest till hans rättsinnehavare. Rörande detta spörsmål ha ej blott
under den nuvarande semesterlagens förarbeten utan även därefter rått
starka meningsmotsättningar. Vid ai''betstagarens dödsfall kan rekreationsprincipen
självfallet icke åberopas som grund för att semesterersättning
skall utgå. Å andra sidan måste emellertid beaktas, att semesterförmånen
enligt det föreliggande lagförslaget klart har karaktär av en förmån, som
arbetstagaren intjänar genom sitt arbete; och med den utformning, som
givits förslaget i övrigt, synes det utskottet bäst förenligt, att denna förmån,
liksom arbetstagarens innestående arbetslön, vid arbetstagarens frånfälle
tillfaller hans rättsinnehavare. Utskottet vill i detta sammanhang ytterligare
framhålla, att ett bibehållande i lagen av ifrågavarande regel främst skulle
verka oförmånligt för arbetstagarsidan, när fråga är om långtidsanställda
arbetstagare, vilka vid sitt frånfälle kunna ha semesterersättning innestående
för ett flertal dagar. Vid fall av korttidsanställning torde det däremot
ej kunna röra sig om semesterersättning för mer än någon eller några
dagar, vilken icke skulle komma arbetstagarens efterlevande till godo.

Vad angår den föreslagna avräkningsregeln för sådan semester, vartill arbetstagaren
icke förvärvat rätt eller som han, till följd av semesterns anknytning
till visst kvalifikationsår, ännu icke blivit berättigad åtnjuta, finner utskottet
ej anledning att frångå Kungl. Maj:ts förslag. Av centralorganisationen
har icke förebragts något avgörande skäl varför avräkningsregelns tillämpning
skulle begränsas till anställningar av viss längd. Tvärtom måste,
såsom föredragande statsrådet anfört, lagen få ett innehåll, som garanterar

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

att resultatet blir detsamma vare sig man av sättet för semesterns utgivande
sluter sig till parternas avsikt rörande kvalifikationsårets förläggning eller
tillämpar avräkningsregeln. Riktigheten av föredragandens uppfattning har
för övrigt bestyrkts av en av Kungl. Maj:t nyligen meddelad dom.1

Beträffande denna paragraf har utskottet vidare ansett den redaktionella
jämkningen böra vidtagas, att ordet »för» i det i andra meningen av första
stycket förekommande uttrycket »av lönen för varje dag» utbytes mot »å».

22 §.

I motionen II: 585 har yrkats, att under denna paragraf måtte upptagas
en bestämmelse att semesterersättning ej må för gäld tagas i mät.

Därest semesterförmånen — såsom enligt förslaget — betraktas såsom en
förmån, vilken arbetstagaren intjänar genom sitt arbete, torde anledning saknas
att i utmätningshänseende göra åtskillnad mellan semesterlön (semesterersättning)
och vanlig arbetslön. I betraktande härav anser sig utskottet böra
avstyrka bifall till motionen.

Utskottets ändringsförslag i 20 § medför en redaktionell jämkning i förevarande
paragraf.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSERNA.

I fråga om övergångsbestämmelserna har Svenska stadsförbundets styrelse
i sin skrivelse hemställt, att stadgandet i 2 § andra stycket — vari föreskrives
att därest arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren äger rätt till
längre semester än som utgår jämlikt lagens huvudregel, samtliga bestämmelser
i lagen, i de avseenden ej annat överenskommits, skola gälla jämväl
beträffande den överskjutande delen av semestern — icke måtte gälla vid
lagens ikraftträdande slutna kommunala arbetsavtal. Såsom stöd för detta
yrkande har, på sätt ovan berörts, åberopats att åtskilliga kommunala befattningshavare
icke vöre anställda på sådana villkor, att det ifrågakomme
att mot deras vilja införa nya tjänste- eller avlöningsbestämmelser. Skulle
angivna stadgande tillämpas även i dylika fall, komme detta därför att medföra
att stadgandet finge retroaktiv verkan, d. v. s. innebära just ett sådant
ingrepp i bestående avtal som man velat undvika.

1 Kungl. Majas dom den 16 maj 1945, nr 129. Frågan gällde där huruvida en arbetstagare,
som blivit anställd den 28 januari 1938 oeh slutat anställningen den 1 juli 1942,
vore berättigad till semesterersättning allenast för de dagar, som belöpte på första halvåret
1942 såsom kvalifikationstid, eller örn arbetstagaren ägde utfå semesterersättning
även för år 1941. I domen åberopades, att arbetstagaren utan invändning mottagit
semester, under år 1938 med åtminstone elva dagar och under ettvart av åren 1939—
1941 med tolv dagar samt att med hänsyn härtill och då arbetstagaren finge antagas
hava insett, att arbetsgivaren icke avsett att för något av åren låta honom få åtnjuta
ytterligare semester, det måste anses vara mellan parterna överenskommet, att löpande
kalenderår skulle vara kvalifikationstid för semester. I enlighet härmed tillerkändes
arbetstagaren — som under maj månad 1942 icke utfört arbete för arbetsgivarens räkning
å minst 16 dagar — semesterersättning endast för tiden den 1 januari—1 juli 1942, d. v. s.
för fem dagar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Beträffande utformningen av övergångsbestämmelserna gäller enligt förslaget
— i överensstämmelse med principen att nya lagbestämmelser av civilrättslig
natur icke skola äga tillbakaverkande kraft — såsom huvudregel, att
semesterrätt enligt den nya lagen skall kunna förvärvas först från och med
tidpunkten för lagens ikraftträdande den 1 januari 1946. Från nämnda princip
har dock gjorts avsteg icke blott såtillvida att den nya lagen föreslagits
skola äga tillämpning å arbetsavtal, som slutits före nämnda tidpunkt, utan
även därutinnan att semesterrätt, som intjänats eller, därest den äldre
lagen icke upphört att gälla, skulle intjänats under den äldre lagens giltighetstid
men då ej åtnjutits, skall få åtnjutas enligt bestämmelserna i den nya
lagen. Principen, att lagbestämmelser av civilrättslig natur ej må erhålla tilllämpning
på rättsförhållanden, som uppkommit före lagens ikraftträdande,
har dock ansetts skola medföra, att den i 2 § andra stycket upptagna presumtionsregeln
icke skall tillämpas å sådant tidsbestämt avtal, som gäller
den 1 januari 1946. Däremot blir denna regel omedelbart tillämplig å alla
avtal, som löpa tills vidare.

Omförmälda presumtionsregel har ett avsevärt praktiskt värde, och särskilt
inom det enskilda arbetslivet torde i stor utsträckning råda den uppfattningen,
att det är naturligt att en semester, som är längre än lagens, följer
samma regler som den lagstadgade. Med hänsyn härtill och då, i de fall
en motsatt uppfattning skulle råda, möjlighet i allmänhet torde finnas att
före den nya lagens ikraftträdande i önskvärd utsträckning låta ett träffat
arbetsavtal erhålla ett efter lagen anpassat innehåll, synes det utskottet icke
böra ifrågakomma att inskränka regelns tillämpning till avtal som ingåtts
efter den 1 januari 1946. Vad nu anförts tager väl närmast sikte på de enskilda
arbetstagarna. För stora grupper kommunala arbetstagare äro emellertid
förhållandena ensartade med de enskildas. Dock lära finnas vissa kommunala
arbetstagare — i första hand befattningshavare för vilka arbetsvillkoren
äro fastställda i tjänstereglementen — beträffande vilka arbetsgivaren
icke har möjlighet att mot befattningshavarens vilja anpassa anställningsvillkoren
efter lagens regler. Det synes visserligen utskottet tveksamt huruvida
man i dessa fall kan tala om arbetstagare, som »enligt avtal med
arbetsgivaren äger rätt till längre semester». Även om stadgandet i 2 § andra
stycket emellertid kan anses tillämpligt för sådana fall, torde dock några
avgörande betänkligheter mot en sådan tillämpning icke föreligga. Nämnda
stadgande torde främst få sin betydelse i fråga örn söndagars inräknande
i semestern, rätten till sammanhängande semester, semesterns förläggning
samt rätten till semesterersättning. I åtskilliga fall torde direkt av
vederbörande reglemente framgå vad som i förevarande fall skall gälla i fråga
om den del av semestern som överskjuter den lagstadgade. Och även om
reglementet icke härom lämnar besked, torde det likväl oftast vara mellan
parterna klart vad som skall anses överenskommet. I flertalet fall lärer
nämligen av omständigheterna framgå, alt semesterdagarnas antal skall

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

bestå av kalenderdagar, att arbetsgivaren skall äga uppdela semestern etc.
Även tysta överenskommelser synas nämligen böra inbegripas under undantaget
i 2 § andra stycket att »annat överenskommits». Med hänsyn till vad
sålunda anförts har utskottet ej ansett sig böra biträda det framställda yrkandet
om ändring i förevarande hänseende.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att det genom propositionen
framlagda förslaget till lag arn semester icke kunnat i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande
förslag till

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om semester.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst
med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda
föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning är ock undantagen
arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas
uteslutande genom andel i vinst

2 §•

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar
avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner
för arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt,
med mindre annat i lagen angives.

Därest arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren äger rätt till längre
semester än som föreskrives i 7 §, skola övriga bestämmelser i denna lag,
i de avseenden ej annat överenskommits, gälla jämväl beträffande den överskjutande
delen av semestern.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

3 §•

Arbetstagare äger på grund av det arbete, som han under ett kalenderår
(kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla
semester. Såsom kvalifikationsår må, såframt överenskommelse därom träffas,
gälla annan period av samma längd.

Semestern skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret; dock må
efter överenskommelse semestern, helt eller delvis, åtnjutas tidigare.

Under semester skall lön utgå.

4 §•

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande, är icke berättigad till semester utan äger i stället uppbära
särskild semesterlön.

Vad i 3 § första och andra styckena är stadgat om semester skall äga motsvarande
tillämpning beträffande semesterlön som nu sägs.

5 §■

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan
han åtnjutit semester eller semesterlön, vartill han förvärvat rätt enligt
denna lag, skall erhålla ersättning därför (semesterersättning).

6 §•

överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt
enligt denna lag.

Semesterns längd.

7 §•

Semester utgår med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å
minst sexton dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller
sådan däri ådragen sjukdom, som avses i lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,
i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor; eller

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven
militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller direkt

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning högst
sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,
som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å vilken
arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å sådan dag.

8 §•

I semestern inräknas icke söndagar. Ej heller inräknas däri helgdagar, såframt
semestern utgår med mindre antal dagar i en följd än sex. Sedvanliga
fridagar inräknas däremot i semestern.

Arbetstagare, som har att utföra sitt arbete jämväl å söndag, äger åtnjuta
ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller omedelbart efter
semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Är arbetstagare,
varom här är fråga, berättigad till ledighet från arbetet å annan veckodag
än söndag och infaller dylik ledighetsdag under semestern, skall den dagen
inräknas i semestern.

Vad i andra stycket första punkten sägs med avseende å söndag skall äga
motsvarande tillämpning å sådan helgdag, som enligt första stycket icke
skall inräknas i semestern.

9 §•

Övergår arbetstagare till annan anställning hos samma arbetsgivare och
är i den anställningen löpande kalenderår kvalifikationsår, må semestern,
med inräknande av de semesterdagar till vilka arbetstagaren förvärvat rätt
i den tidigare anställningen, utgå med högst det antal dagar, vartill i den
nya anställningen semester beräknas för helt år.

10 §.

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsjm till anställningens
art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana omständigheter
längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i 7 §,
skall dylik sedvänja i fråga örn semesterns längd lända till efterrättelse för
arbetstagarna i yrkesgruppen.

11 §■

Utgår i fall som avses i 2 § andra stycket eller 10 § längre semester än
som föreskrives i 7 §, skall en tolvledel av semestern anses belöpa å varje
kalendermånad av kvalifikationsåret. Uppstår vid beräkningen av semesterns
längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Semesterns förläggning.

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå. Därvid skall iakttagas,
att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren. Semestern bör, örn arbetstagaren
icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Vad sålunda föreskrivits om att semestern skall utgå i ett sammanhang
skall, i vad avser semestertid utöver sex dagar, icke gälla beträffande arbetstagare
vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln
samt beträffande hembiträde i lanthushåll.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till sådan
tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och
tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande
utgå annat än i svensk hamn.

13 §.

Arbetsgivaren skall senast fjorton dagar före semesterns början på lämpligt
sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern; dock skall vad
sålunda stadgats icke gälla beträffande arbetstagare å fartyg.

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra
skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,
skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren
med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under semestern;
dock må arbetsgivaren i stället, såframt överenskommelse därom
träffas med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

Lön under semester.

14 §.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet, äger uppbära den å semeste;

Annan arbetstagare än i första
stycket sägs äger för varje semesterdag
uppbära lön med belopp, motsvarande
hans genomsnittliga dagsinkomst
under de dagar av kvalifikationsåret,
å vilka han utfört arbete
för arbetsgivarens räkning. Hänsyn
skall därvid icke tagas till sådant
tillägg till lönen, som utgått för tid

tiden belöpande lönen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj-.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

utöver den för arbetstagaren lior- utöver den för arbetstagaren nor -

mala arbetstiden, eller annat därmed
jämförligt tillägg. Har arbetstagaren
under minst hälften av den å kvalifikationsåret
belöpande anställningstiden
varit frånvarande från arbetet
av anledning, varom förmäles i 7 §
andra stycket b)—d), skall vid beräkning
av lön under semester hänsyn
tagas jämväl till tiden för bortovaron
och till den lön, som arbetstagaren
sannolikt skulle hava uppburit
för berörda tid, därest han utfört
arbete för arbetsgivarens räk -

mala arbetstiden (övertidstillägg).
Har arbetstagaren under minst hälften
av den å kvalifikationsåret belöpande
anställningstiden varit frånvarande
från arbetet av anledning, varom
förmäles i 7 § andra stycket b) —
d), skall vid beräkning av lön under
semester hänsyn tagas jämväl till tiden
för bortovaron och till den lön,
som arbetstagaren sannolikt skulle
hava uppburit för berörda tid, därest
han utfört arbete för arbetsgivarens
räkning.

rung.

Vid beräkning av lön under semester skall hänsyn icke tagas till förmån
av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för
särskilda kostnader.

För arbetstagare, som avses i andra stycket, må överenskommelse träffas
om annan beräkning av lönen än där föreskrives, såframt överenskommelsen
har form av kollektivavtal och å arbetstagarsidan slutits eller godkänts
av organisation, som enligt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt är att
anse såsom huvudorganisation. Föreligger dylikt kollektivavtal, må det av
arbetsgivare, som är bunden av avtalet, efter överenskommelse tillämpas jämväl
beträffande arbetstagare, vilken icke omfattas av kollektivavtalet men
sysselsättes i sådant arbete för vilket avtalet gäller.

15 §.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost, äger för varje dag, då han under
semestern icke till någon del erhåller denna förmån, rätt till skälig ersättning
därför. Ersättning för kost utgår härvid jämväl för söndag och helgdag,
som infaller under semestern.

16 §.

Arbetstagare mister rätten till lön under semestern, örn han under någon
del av denna utför avlönat arbete inom sitt yrke. Utan sådan påföljd äger
dock arbetstagare i anställning, som innehaves jämsides med den vari semestern
åtnjutes, utföra arbete som ej går utöver det vanliga.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Semesterlön för vissa arbetstagare.

17 §.

Arbetstagare, som avses i 4 §, är berättigad till särskild semesterlön för
varje sådant kalenderkvartal av kvalifikationsåret, varunder hans arbetsinkomst
hos arbetsgivaren uppgår till belopp, motsvarande minst sexton
gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för arbete av den art,
varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar. Börjar kvalifikationsåret
vid annan tidpunkt än kvartalsskifte, skall beräkningen grunda sig å envar
av de perioder om tre månader som, räknade från början av kvalifikationsåret,
falla inom detta.

Bestämmelserna i 14 § sista stycket skola äga motsvarande tillämpning vid
fastställande av den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten.

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare, som avses i 4 §, utgör fyra procent av
arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de kalenderkvartal
eller däremot enligt 17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,
för vilka rätt till semesterlön föreligger. Beträffande arbetstagare, varom
här är fråga, skall vad i 14 § tredje stycket och 15 § är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Semesterlönen skall utbetalas till arbetstagaren senast den 30 juni näst
efter kvalifikationsårets utgång eller, därest kvalifikationsåret utlöper efter
den 30 april, senast två månader efter dess utgång.

19 §.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning utfört,
förutom arbete som avses i 4 §, jämväl annat arbete utan att detta berättigar
honom till semester enligt 7 §, skall jämväl sistnämnda arbete anses
vara utfört under förhållanden, som avses i 4 §, och arbetstagaren förty
under den i 17 § angivna förutsättningen vara berättigad till semesterlön för
arbetet i dess helhet enligt bestämmelserna i 18 §. Vid bestämmande huruvida
arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst uppgår till belopp, som
medför rätt till semesterlön, skall den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten
för det i 4 § avsedda arbete, varom fråga är, vara avgörande även för det
andra arbetet.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning
utfört, förutom arbete för vilket semesterrätt för honom föreligger enligt 7 §,
jämväl arbete under förhållanden som avses i 4 §, äger han icke räkna sig
sistnämnda arbete till godo för erhållande av semesterlön.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Semesterersättning.

20 §.

Semesterersättning skall bestämmas
enligt de i 14, 15, 18 och 19 §§
stadgade grunderna. Vid beräkning
av semesterersättningens storlek skall,
där arbetstagaren var avlönad med
tidion, beräknad för vecka eller månad,
av lönen för varje dag, för vilken
semesterersättning skall utgå, anses
belöpa vid veckolön en sjättedel och
vid månadslön en tjugufem tedel. För
arbetstagare i arbetsgivarens kost
skall ersättning för kosten utgå allenast
för det antal dagar, för vilket
ersättning i övrigt skall beräknas.

20 §.

Semesterersättning skall bestämmas
enligt de i 14, 15, 18 och 19 §§
stadgade grunderna. Vid beräkning
av semesterersättningens storlek skall,
där arbetstagaren var avlönad med
tidion, beräknad för vecka eller månad,
av lönen d varje dag, för vilken
semesterersättning skall utgå, anses
belöpa vid veckolön en sjättedel och
vid månadslön en tjugufemtedel. För
arbetstagare i arbetsgivarens kost
skall ersättning för kosten utgå allenast
för det antal dagar, för vilket
ersättning i övrigt skall beräknas.

Har arbetstagare under sin anställning utan invändning mottagit semester,
vartill han ännu icke förvärvat rätt eller som han eljest ännu icke varit berättigad
åtnjuta, må vid semesterersättningens bestämmande det antal dagar
avräknas, som svarar mot sådan semester.

Då anställning upphör till följd av arbetstagarens pensionering, äger arbetsgivaren
från arbetstagaren tillkommande semesterersättning avdraga vad
av pensionen belöper å det antal dagar, för vilket semesterersättning
skall utgå.

Upphör anställning till följd av arbetstagarens
död, utgår icke semesterersättning.

21 §.

Där arbetstagare i fall, som avses i 9 §, lämnar den nya anställningen eller
entledigas därifrån, innan han i denna blivit berättigad till minst det antal
semesterdagar, vartill han förvärvat rätt i den tidigare anställningen, skall
han för felande semesterdagar erhålla semesterersättning enligt de för den
tidigare anställningen gällande grunderna.

22 §.

Semesterersättning skall utbetalas
till arbetstagaren senast inom en
vecka från utgången av det kalenderkvarlal,
varunder hans anställ -

22 §.

Semesterersättning skall utbetalas
senast inom en vecka från utgången
av det kalenderkvartal, varunder arbetstagarens
anställning upphört, el -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

ning upphört, eller, därest arbetstagaren
innehaft sin anställning sedan
minst tre månader, senast inom en
vecka efter anställningens upphörande.

(Utskottets förslag:)

ler, därest arbetstagaren innehaft sin
anställning sedan minst tre månader,
senast inom en vecka efter anställningens
upphörande.

Möter hinder mot att inom den i första stycket angivna tiden beräkna
semesterersättningens storlek, må semesterersättningen utbetalas senare än
där sägs; dock skall semesterersättningen i dylikt fall utbetalas senast inom
en vecka sedan hindret upphört.

Särskilda bestämmelser.

23 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, skall han gälda,
förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstagaren på
grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även
till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

24 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

25 §.

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag,
skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder
arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket hänför
sig. Försummas det, vare talan förlorad.

26 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal
regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas,
ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, från och nied vilken dag semesterrätt
enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen den 17 juni 1938 (nr 287) om semester.

Arbetstagare som den 1 januari 1946 förvärvat semesterrätt enligt den
äldre lagen skall, i den mån han icke då åtnjutit honom enligt nämnda lag
tillkommande förmån, äga åtnjuta semesterförmån enligt bestämmelserna i
den nya lagen.

Har arbetstagare sedan tid före den 1 januari 1946 intill samma dag fortlöpande
innehaft viss anställning utan att dock semesterrätt enligt den äldre
lagen uppkommit för honom och fortsätter anställningen därefter under så
lång tid att, om den äldre lagen icke upphört att gälla, semesterrätt skolat
inträda enligt densamma, skall han jämväl med avseende å den del av anställningstiden,
som infallit före den 1 januari 1946, äga åtnjuta semesterförmån
enligt bestämmelserna i den nya lagen.

Vad i 2 § andra stycket denna lag stadgas skall icke äga tillämpning å
sådant avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gäller för viss, vid
lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid.

B. att motionen 11:584 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd; samt

C. att motionen II: 585, i den mån den icke blivit besvarad
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 juni 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman*, Holmbäck, Wistrand, Hage, Sten, Carl
Eric Ericsson, Strand och Hallagård;

från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Nilson i Eskilstuna, Cruse*,
fru Johansson, herrar Larsson i Östersund, Carlsson i Bakeröd, Lundberg i Uppsala*
och Andersson i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Särskilt yttrande

av herrar Holmbäck, Nilson i Eskilstuna och Larsson i Östersund, vilka
anfört:

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag innebär bl. a., att en arbetstagare,
som är anställd hos en arbetsgivare endast under kort tid men likväl
uppfyller förutsättningarna för att få semester av honom, äger att på vanliga
förfallodagar utfå sin avlöning samt vid anställningstidens slut dessutom
semesterersättning. En arbetstagare, som t. ex. under oktober månad
ett givet år arbetat 16 dagar hos en och samma arbetsgivare men därefter
slutar sin anställning, äger att få sin lön på vanliga utbetalningsdagar samt
dessutom samma månad vid avskedet från arbetsgivaren en ersättning för
en ytterligare dag. Meningen är att han skall använda denna ersättning för
att under sommaren följande år kunna bereda sig semesterledighet.

Det torde emellertid med visshet kunna antagas, att i dylika fall semesterersättningen
mestadels kommer att omedelbart konsumeras av arbetstagaren
eller helt uppgå i hans övriga tillgångar. Risken härför är större
ju mindre semesterersättningen blir; och att märka är därvid att semesterersättning
skall utbetalas även för sysselsättning, som innebär biförtjänst
för arbetstagaren. En semesterersättning, som omedelbart konsumeras, har
emellertid förfelat sitt ändamål att medverka till att bereda arbetstagaren
sammanhängande rekreation. Den blir en del av hans lön, som skiljer sig
från övriga delar av denna genom att den utbetalas något senare. I realiteten
blir semesterersättningen en premie för att arbetsanställningen haft
en viss varaktighet. Det kan emellertid då ställas under debatt, varför en
dylik premie skall utgå efter sexton dagars anställning och icke efter fjorton
eller tio dagars arbete hos en och samma arbetsgivare. Det kan även ställas
under debatt, varför denna premie skall vara lika stor om en arbetstagare
arbetat 16 dagar under en månad som om han arbetat 25 dagar under
samma månad. Det kan också mycket lätt inträffa, att man på arbetsmarknaden
stundom kommer alt kalkylera med något högre lön för dem som
arbeta så få dagar hos en och samma arbetsgivare, att de icke bli berättigade
till semester, och något lägre lön för andra arbetstagare, detta för
att kunna ersätta samma arbete med i realiteten lika lön per tidsenhet eller
per kvantitet utfört arbete.

Vill man för de korttidsanställdas del låta semesterlagstiftningen verkligen
tjäna sitt ändamål att bereda en sammanhängande rekreation för arbetstagaren,
så måste man i en eller annan form genomföra ett system med
tvångssparande, så att arbetstagaren vid en och samma tidpunkt, nämligen
omedelbart före semestertiden, utfår honom tillkommande semesterersättningar,
vilka han intjänat hos respektive arbetsgivare. Detta sker bäst genom
semesterkassor; och vi anse därför att uppmärksamheten fortfarande
bör vara inriktad på bildandet av sådana kassor. Man bör tillgodogöra sig

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

erfarenheterna från fack, i vilka arbetstagarna bildat semesterkassor och
med ledning därav överväga, örn icke i en eller annan form stadganden örn
semesterkassor kunde införas i semesterlagstiftningen. I avbidan därå torde
i postgirorörelsen i enlighet med vad som föreslagits under förarbetena till
den nu riksdagen underställda semesterlagen, böra införas semesterkonton,
å vilka arbetstagaren eller hans arbetsgivare kunde insätta semesterersättningar
och vilka därefter till semestertidens början vöre spärrade för uttag.
Möjlighet finnes att dylika semesterkonton genom de lätta former, i vilka
insättningar kunde ske, väsentligen skulle bidraga till att de korttidsanställdas
semesterersättningar komme sitt ändamål till godo.