Bankoutskottets utlåtande nr 51.
1
Nr 51.
Ankom till riksdagens kansli den 15 juni 1945 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.
I. en den 27 april 1945 dagtecknad proposition nr 292, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att riksbanken må för tiden
från och med den 1 juli 1945 till och med den 30 juni 1946 vara fritagen från
skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter
deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, örn förhållandena därtill giva
anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens
sedlar.
I skrivelse den 24 april 1945 ha fullmäktige i riksbanken hemställt, att
riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juli 1945 till och med den
30 juni 1946 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken
utgivna sedlar med guld efter deras lydelse. Fullmäktige i riksgäldskontoret
ha, efter remiss, tillstyrkt bifall till denna hemställan.
I en särskild till nämnda framställning anknuten skrivelse ha bankofullmäktige
vidare behandlat frågan örn riktlinjerna för den statliga penningpolitiken
och härvid anfört följande.
I propositionen nr 265 till innevarande års riksdag har chefen för finansdepartementet
i anslutning till den översikt över de ekonomiska framtidsutsikterna
som lämnats i årets statsverksproposition uttalat, att det sannolika
läget i Sverige efter fientligheternas upphörande skulle kunna karakteriseras
såsom en högkonjunktur komplicerad av fortsatt varubrist. I en sådan situation
förelåge alltjämt svårigheter för stabiliseringen av penningvärdet medan
däremot sysselsättningsproblemet i viss mån trädde i bakgrunden. Framtidsbedömningen
i statsverkspropositionen tog, såsom finansministern understryker,
sikte på förhållandena efter fientlighetemas upphörande och förbigick
därför i huvudsak de problem som dessförinnan vore att motse, om
handelsavspärrningen icke kunde hävas. Det framhölls endast, att om avspärrningen
bleve av längre varaktighet, så måste den inom vissa områden
medföra allvarliga svårigheter för sysselsättningen och försörjningen. I nyssnämnda
proposition framhålles att även örn handeln åter blir fri men importvaruförsörjningen
av andra skäl förblir otillräcklig, sådana svårigheter
tydligen kunna komma att göra sig gällande.
När fullmäktige senast behandlade frågan om riktlinjerna för den statliga
penningpolitiken i skrivelser den 30 mars och den 30 september 1944
Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 8 sami. Nr 51. 1
2
Bankoutskottets utlåtande nr 51.
saknades ännu de utgångspunkter för en mera bestämd bedömning av handelsutvecklingen
och försörjningsläget, som ligga till grund för de ovan
återgivna uttalandena. I skrivelsen våren 1944 diskuterades i främsta rummet
principerna för penningpolitikens inriktning efter kriget medan i utlåtandet
den 30 sistliden september uppmärksamheten närmast inriktades på de omedelbara
problem för penningpolitiken som sammanhängde med kraven på
ytterligare lönekompensation för ökade levnadskostnader.
För stora delar av arbetsmarknaden ha under vintern nya avtal kommit
till stånd, men läget på denna präglas alltjämt i betydande omfattning av
ovisshet. Den minskade tillgången på vissa varor och riskerna för att varuknappheten
kommer alt fortbestå och kanske ytterligare skärpas under den
närmaste tiden efter ett vapenstillestånd i Europa ge även enligt fullmäktiges
mening anledning till farhågor för att allvarliga svårigheter för sysselsättningen
och försörjningen kunna komma att möta inom vissa områden.
Framför allt är det försämrade försörjningsläget beträffande bränsle ägnat
att inge farhågor på grund av de återverkningar detta kan komma att få
inom stora delar av hela näringslivet. Den senaste tidens erfarenheter ge vidare
ökad anledning att räkna med att ett betydande exportöverskott kommer
att föreligga under den första efterkrigstiden, varigenom marknaden
även under denna period kommer att tillföras köpkraft i större utsträckning
än som svarar mot varutillgången.
Enligt den uppfattning rörande de sannolika utvecklingstendenserna under
den närmaste tiden, som kommit till uttryck i propositionen nr 265 och till
vilken fullmäktige sålunda i huvudsak kunna ansluta sig, får risken för depression
anses ligga något längre fram i tiden än man tidigare räknat med.
Detta måste givetvis i olika hänseenden återverka på bedömningen av den
ekonomiska politikens detaljutformning. Fullmäktige vilja i detta sammanhang
erinra om att sedan fullmäktige senast uttalade sig i här berörda
spörsmål, riksbanken ansett sig böra justera ned räntenivån procent. Priskontrollen
och övriga regleringsåtgärder ha medfört, att räntenivåns höjd
icke för närvarande äger den betydelse för gestaltningen av konjunkturer och
prisutveckling som under normala förhållanden tillkommer den.
De förhållanden och utvecklingstendenser med vilka man enligt vad fullmäktige
här uttalat för närvarande har att räkna synas icke ge anledning
att ånyo upptaga de penningpolitiska problemen till principiell diskussion.
Vad i ovannämnda skrivelser samt i propositionen nr 252 till 1944 års riksdag
anförts rörande den allmänna målsättningen för penningpolitiken såväl
i rådande läge som efter kriget synes äga fortsatt giltighet. Penningpolitiken
bör alltså alltjämt avse en stabilisering av penningvärdet respektive inriktas
på en förbättring av detta, i den mån efter kriget den extraordinära varuknappheten
minskar samt import- och produktionskostnader nedgå.
Chefen för finansdepartementet har beträffande penningpolitiken anfört följande:
I
anslutning till framställningen om befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld ha fullmäktige liksom
under föregående år uttalat sig rörande riktlinjerna för den statliga penningpolitiken.
Fullmäktige ha härvid framhållit, att det icke syntes finnas anledning
att ånyo upptaga de penningpolitiska problemen till principiell diskussion,
då det av statsmakterna förra året fastställda programmet torde böra
äga fortsatt giltighet. Penningpolitiken borde i enlighet härmed alltjämt avse
en stabilisering av penningvärdet respektive inriktas på en förbättring av
detta i den mån efter kriget den extraordinära varuknappheten minskar samt
import- och produktionskostnader nedgå.
Bankoutskottets utlåtande nr 51.
3
Med avseende å de ekonomiska framtidsutsikterna ha fullmäktige endast
hänvisat till de i olika sammanhang till årets riksdag lämnade redogörelserna.
I likhet med fullmäktige anser jag, att rådande förhållanden icke påkalla
vare sig en förnyad diskussion rörande de sannolika utvecklingstendenserna
eller en omprövning av det tidigare uppställda penningpolitiska programmet.
Det må blott framhållas, att den senaste tidens erfarenheter givit ökat stöd
åt uppfattningen, att ett mycket betydande exportöverskott är att motse under
den näi-maste tiden efter fientligheternas upphörande. Samtidigt har vårt
försörjningsläge beträffande vissa varor försämrats, varför det tidigare vid
olika tillfällen betonade sambandet mellan våra möjligheter till kreditgivning
till utlandet och importen av viktigare råvaror fått ökad aktualitet.
Den av riksbanken under våren genomförda räntesänkningen, om vilken
erinras i fullmäktiges skrivelse, föranleder icke heller något uttalande från
min sida. Jag vill i detta sammanhang endast erinra örn att det i fjol uppställda
programmet, enligt vad jag då framhöll, icke var avsett att fastlägga
en penningpolitik, som skulle tillämpas oberoende av den faktiska utvecklingen,
vilken tvärtom inom ramen för programmets allmänna principer måste
bli bestämmande för peningpolitikens utformning.
I likhet med bankofullmäktige och chefen för finansdepartementet anser
utskottet, att de av statsmakterna i fjol uppdragna riktlinjerna för penningpolitiken
böra äga fortsatt giltighet. Alltjämt bör således eftersträvas en stabilisering
av penningvärdet, respektive en förbättring av detsamma, i den
mån den extraordinära varuknappheten försvinner samt import- och produktionskostnader
nedgå. Utskottet finner sig i detta sammanhang böra rikta
uppmärksamheten på vissa drag i det ekonomiska läget, som under den närmaste
framtiden äro av betydelse för programmets genomförande.
Medan man tidigare höll för sannolikt, att efter fientligheternas upphörande
i Europa sysselsättningsproblemet skulle på grund av risk för depression
mera omedelbart träda i förgrunden, synes det numera uppenbart, att förhållandena
— möjligen efter en övergående demobiliseringskris — utvecklas
i annan riktning. Marknaden kommer emellertid att redan vid utgångsläget
kännetecknas av varubrist inom viktiga områden, vilken under den närmaste
efterkrigstiden av allt att döma kommer att ytterligare skärpas. Samtidigt
som vårt land i fråga om import kommer att under nämnda tid vara i hög
grad avstängt från världsmarknaden, måste man räkna med en betydande
ökning av exporten, väsentligen i samband med en omfattande kreditgivning
och hjälpverksamhet till grannländerna lii. fl. Genom det härav uppkomna
exportöverskottet kommer marknaden att tillföras köpkraft i större utsträckning
än som svarar mot varutillgången. Den ökade spänning mellan köpkraft
och varutillgång, som sålunda kan förutses och som kan bli än mer
framträdande, i den mån de under kriget uppsamlade penningtillgodohavandena
användas för att tillfredsställa varuhungern, innebär påtagliga risker
för prisstegringar.
På arbetsmarknaden lia under senaste tiden krav på ökad lönekompensation
framställts, vilka icke uteslutande begränsats till särskilt svårt ställda
grupper. I den mån lönestegringar komma till stånd och därigenom ny köpkraft
i större omfattning tillföres marknaden, måste detta med hänsyn till
Utskott
i
Bankoutskottets utlåtande nr 51.
den avtagande varumängden i landet medföra ökade påfrestningar på prissystemet.
De höjda lönerna stegra dessutom produktionskostnaderna och
kunna framtvinga prishöjningar på priskontrollerade varor samt på längre
sikt försvaga näringslivets konkurrenskraft gentemot utlandet. Det förhållandet
att vår prisnivå redan nu stigit högre — inom vissa varubranscher avsevärt
högre — än i Amerikas förenta stater kan i förening med de svårigheter,
som yppat sig då det gällt att genom import tillföra landet erforderliga råvaror
och bränsle, medföra ogynnsamma konsekvenser för sysselsättningen
och försörjningen inom vissa områden av näringslivet.
Den uppfattning örn de sannolika utvecklingstendenserna, som sålunda i
korthet antytts och vilken överensstämmer med av departementschefen och
fullmäktige i olika sammanhang gjorda uttalanden, ger anledning till allvarliga
farhågor ur penningpolitisk synpunkt. Desto angelägnare är det därför,
att de valutavårdande myndigheterna, främst riksbanken, begagna sig
av alla till buds stående medel för att förhindra en försämring av penningvärdet
samt — vilket i nuvarande läge icke är mindre betydelsefullt — att i
övrigt alla instanser, som ha inflytande på den ekonomiska politikens utformning,
målmedvetet stödja stabiliseringssträvandena under den kritiska
tiden.
Liksom i fjol finner utskottet sig böra understryka det ömsesidiga samband,
som är rådande mellan prispolitiken och lönepolitiken. Med hänsyn
härtill är det av vikt, att priskontrollens effektivitet uppehälles, varför också
lönestegringar i möjligaste mån böra undvikas. I sistnämnda avseende
bör vetskapen om att en inflationsartad prisutveckling hårdast drabbar de
stora befolkningsgrupperna, särskilt de ekonomiskt svaga skikten av löntagare
och pensionärer, vara ägnad att verka återhållande. Framhållas må
jämväl, att de föreliggande svårigheterna, såvitt nu kan bedömas, väsentligen
kunna återföras till förhållandena under övergångsskedet mellan nuvarande
krishushållning och mera normala ekonomiska relationer. Sedan förbindelserna
med utlandet återknutits i full utsträckning, torde det vara att förvänta,
att den nuvarande extraordinära varuknappheten kommer att successivt avvecklas
samt jämvikten inom pris- och kostnadssystemet återställas. I den
mån härvid prissänkningar på råvaror och bränsle kunna ernås och samtidigt
rationaliseringen av näringslivet fullföljes, kommer det sålunda inträdda
förbättrade försörj ningsläget att inrymma större förutsättningar än för närvarande
för en önskvärd höjning av reallönenivån.
Räntepolitikens betydelse för gestaltningen av konjunkturer och prisutveckling
bör enligt utskottets mening icke underskattas, även om, såsom fullmäktige
anfört, betydelsen för närvarande är mindre än under normala förhållanden.
Olika meningar ha inom utskottet — liksom tidigare inom fullmäktige
— uttalats rörande lämpligheten ur stabiliseringssynpunkt av den under
februari i år genomförda sänkningen av räntenivån med 1/2 procent. Då
verkningarna av räntesänkningen helst böra bedömas mot bakgrunden av
en något längre tids erfarenhet än som nu står till buds, anser sig utskottet
för närvarande böra inskränka sig till att uttala sin förvissning om att full
-
Bankoutskottets utlåtande nr 51. 8
mäktige, under beaktande av räntans uppgift som stabiliserande faktor, med
uppmärksamhet följa utvecklingen på detta område.
Vad slutligen angår förslaget örn fortsatt befrielse för riksbanken från
sedelinlösningsskyldigheten, har detsamma icke givit utskottet anledning till
erinran.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Stockholm den 14 juni 1945.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från f ö r s ta kammaren: herrar Åkerberg, Sundvik, Friggeråker, Lindblom, Löfgren,
Fahlander*, Nordenson och Andersson i Tidaholm*;
från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Munkaljungby, Mattsson,
Eriksson i Sandby, Wiberg, Stjärne och Severin i Stockholm.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation.
av herrar Nordenson och Wiberg mot utskottets uttalande angående räntepolitiken.
Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 8 sami. Nr 61.
2