Bankoutskottets utlåtande nr 47.
1
Nr 47.
Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1945 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående ordnande av riksdagshusets
omgivningar.
I en inom första kammaren under nr 262 väckt motion, vilken hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har herr Björck jämte sex
av kammarens övriga ledamöter hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till fullmäktige i riksgäldskontoret anhålla, att fullmäktige ville verkställa
utredning och framlägga förslag om ordnandet av riksdagshusets omgivningar.
Motionärerna ha till en början lämnat en redogörelse för frågans tidigare
behandling i riksdagen. I sådant avseende anföres i motionen följande:
»Frågan örn ett slutgiltigt ordnande av platsen omkring riksdagshuset har
vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning utan att en tillfredsställande
lösning av problemet kunnat åstadkommas. Redan år 1908
hade riksdagen frågan under debatt på grund av en skrivelse från riksgäldsfullmäktige
till statsutskottet, men riksdagen ansåg ärendet då i så outrett
skick, att frågan fick falla.
Elva år senare, år 1919, togs ärendet ånyo upp, då bankoutskottet efter
en skrivelse från riksgäldsfullmäktige i ett utlåtande sade sig dela fullmäktiges
uppfattning att frågan örn ''Helgeandsholmens slutliga ordnande ej
längre borde undanskjutas’. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte uppdraga
åt riksgäldsfullmäktige att utreda frågan samt ställa ett belopp av
15 000 kronor till fullmäktiges förfogande för ändamålet. Riksdagen beslöt
i enlighet härmed.
Första resultatet av riksdagens beslut blev att en nämnd av nio personer
tillsattes för frågans utredning. Nämnden beslöt utlysa en pristävlan bland
svenska arkitekter örn bästa förslaget till Helgeandsholmens slutliga ordnande.
Vid tävlingstidens utgång i december 1920 hade 29 förslag inkommit. Fem
av dessa prisbelöntes, varjämte två dessutom inköptes.
Emellertid var intet av förslagen sådant att det oförändrat kunde komma
till utförande. Nämnden ansåg att en överarbetning av förslagen var nödvändig
och begärde för detta ändamål 10 000 kronor av riksdagen 1921.
Riksdagen ansåg tydligen att tidsläget då var sådant alt ärendet borde uppskjutas,
varför begäran örn ytterligare medel avslogs. Därmed hade frågan
fallit för denna gång.
År 1928 väckte herr Värner Rydén en motion, vari han kraftigt underströk
önskvärdheten av att frågan om ordnande av planen framför riksdagshuset
snarast löstes. Vad han anför i motionen är alltjämt lika aktuellt,
varför vi tillåta oss att här citera en del av vad han skriver:
Bihang till riksdagens protokoll 1945. S sami. Nr 47—49.
1
2
Bankoutskottets utlåtande nr A7.
’Den svenska riksdagen kommer säkerligen att för långa tider lia sitt
hem på Helgeandsholmen. Under sådana förhållanden är det knappast försvarbart
att platsen kring riksdagshuset får förbliva i det ofullbordade och
torftiga skick, i vilket den befunnit sig ända sedan århundradets början. Ur
estetisk synpunkt är planen kring riksdagshuset synnerligen både krävande
och ömtålig. Slottet, Norrbro, strömmarna. Gustav Adolfs torg, byggnadernas
centrala uppgift i stadslivet — allt utpekar Helgeandsholmen såsom den
plats i huvudstaden, där alldeles särskild omsorg måste nedläggas på att
tillgodose skönhetssynpunkten. Frågan torde vara om någon plats överhuvud
taget i hela vår vackra huvudstad ställer större anspråk, på monumentalitet
än denna. Och dock synes det mig, som om man utan överdrift
måste säga, att en ur berörda synpunkter mera styvmoderligt behandlad
plats knappast står att uppleta i Stockholm.
Planteringen framför riksdagshuset skulle kunna göras utomordentligt
vacker, särskilt örn något mera av avskildhet förlänades området i fråga.
Nu håller det i intet hänseende måttet med andra offentliga planteringar.
Särskilt ter sig den grusade planen framför huvudentrén tröstlös och ful.’
Man måste i stort sett instämma i vad herr Rydén här säger. Särskilt med
tanke på platsens belägenhet i hjärtat av Stockholm är det knappast försvarbart
att frågan örn dess slutgiltiga ordnande på ett tillfredsställande sätt
gång efter annan uppskjutes.
Bankoutskottet hemställde, med anledning av motionen, att riksdagen
måtte uppdraga åt riksgäldskontoret att i samråd med byggnadsstyrelsen
skyndsamt verkställa utredning och ingiva förslag örn åtgärder för ett tillfredsställande
ordnande av riksdagshusets omgivningar. Riksdagen biföll
utskottets hemställan, och en nämnd på nio personer valdes för att ånyo
utreda ärendet. Nämnden antog namnet Hel gean dskommittén och avgav
redan i februari 1929 till fullmäktige sitt utlåtande med förslag i frågan.
Fullmäktige överlämnade ärendet till bankoutskottet. Detta hade emellertid
blivit tveksamt huruvida ärendet var moget för avgörande, varför utskottet
i ett utlåtande av den 27 maj 1929 hemställde att frågan örn ordnande av
riksdagshusets omgivningar ej för närvarande skulle till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Riksdagen följde utskottet.
Efter två år kom frågan åter på riksdagens bord genom en av herr
Lithander i andra kammaren väckt motion. Även denna gång ställde sig
såväl utskottet som riksdagen avvisande till förslaget, som alltjämt ställdes
på framtiden.»
I motionen anföres härefter lill stöd för det däri framställda yrkandet
följande:
»Som av ovanstående kortfattade redogörelse framgår, har frågan örn ordnande
av riksdagshusets omgivningar vid upprepade tillfällen varit före i
riksdagen utan att en lösning kunnat åstadkommas. Några ekonomiska skäl
torde knappast kunna åberopas, ty även örn ett av de dyraste projekten
kommit till utförande, har Stockholms stad utfäst sig att bidraga med halva
kostnaden, eller 1 200 000 kronor. Dessutom finns en donation avsatt till ett
nationalmonument framför riksdagshuset. Denna ställdes till förfogande
redan år 1907, var ursprungligen på 100 000 kronor men har nu vuxit till
ca 535 000 kronor. Denna donation är i och för sig ett av de skäl som tala
för att frågan borde lösas. Man är ju skyldig donatorn en viss hänsyn; han
Bankoutskottets utlåtande nr A7.
3
hade väl knappast tänkt sig att uppfyllandet av lians önskemål skulle uppskjutas
på sätt som skett, årtionde efter årtionde.
Den tveksamhet som riksdagen ådagalagt vid denna frågas behandling
kan man i viss mån förstå. De olika projekt som framkommit under de företagna
utredningarna torde inte ha bidragit till att skapa enighet, snarare
tvärtom. Men man måste dock bli betänksam, när man följer denna frågas
behandling genom åren. Ty i det här fallet är det riksdagen ensam som
beslutar. Någon framställning från Kungl. Maj:t i form av proposition eller
liknande kan det här ej bli fråga om. Det är ju riksdagens eget hus det här
gäller. Det måste betecknas som en svaghet hos vår folkrepresentation att
den ej kan samla sig till ett beslut i en angelägenhet av denna art.
Att på något sätt antyda hur frågan om ordnandet av riksdagshusets omgivningar
bäst löses har ingalunda varit vår avsikt. Vi skulle dock som
vår mening vilja framhålla, att. en nämnd i likhet med den som utsågs år
1928 borde få hand om ärendet, men med vidare fullmakt än denna, så att
riksdagen ej behövde syssla med detaljer. Om enighet om en sänkning av
planen mellan riksdagshuset och Norrbro — ett av de tidigare förslagen — ej
kan vinnas, borde man kunna enas örn en annan lösning, så att området
i fråga får en värdigare och mot platsens centrala belägenhet bättre svarande
gestaltning än vad som nu är fallet.»
Över förevarande motion har utskottet införskaffat yttrande från fullmäktige
i riksgäldskontoret, som anfört följande:
»I motionen lämnas en historik över frågans tidigare behandling i riksdagen.
Denna historik sträcker sig t. o. m. år 1931. Ämnet har emellertid
även senare varit föremål för riksdagens behandling.
Vid 1936 års riksdag väcktes sålunda av herr Wohlin i första kammaren
en motion nr 106 angående en förnyad utredning av frågan om riksdagshuset
och dess omgivning. I motionen hemställdes, att riksdagen måtte besluta
att på grundval av ett till motionen fogat, av professor Ragnar Östberg
utarbetat förslag till skyndsam förnyad utredning upptaga frågan örn
riksdagshuset och dess omgivning med samtidigt beaktande av därmed
jämväl förenade frågor örn vissa mera praktiska anordningar inom själva
riksdagshuset. Från fullmäktige i riksgäldskontoret hade till nämnda riksdag
avgivits förslag till vissa ändringar av riksdagshuset. Dessa förslag berörde
icke riksdagshusets omgivningar. Bankoutskottet hemställde att riksdagen
i anledning av fullmäktiges framställningar och herr Wohlins motion
måtte bl. a. uppdraga åt fullmäktige att låta utreda frågan rörande
förändringar beträffande riksdagshuset och dess omgivningar. Riksdagen
biföll utskottets hemställan.
Med anledning härav tillsatte riksgäldsfullmäktige i juni 1936 en kommitté,
riksdagshuskommittén, som i mars följande år avgav en utredning
Riksdagshuskommitténs betänkande örn förändringar av riksdagshuset och
dess omgivningar. I fråga örn ordnandet av riksdagshusets omgivningar
hade kommittén uppdragit åt professor Östberg att utarbeta fyra olika
alternativ. Två av dessa inneburo en nedschaktning av riksdagshusplanen
till samma höjdläge som Strömparterren. Det tredje alternativet förutsatte
en sänkning av planen till Riksgatans nivå. Det fjärde alternativet behöll
de nuvarande terrängförhållandena. Kommitténs majoritet förordade det
sistnämnda alternativet. Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret överlämnat
betänkandet til! talmännen vid 1937 års riksdag och. dessa hänskjntit det
4
Bankoutskottets utlåtande nr 47.
till bankoutskottet, införskaffade utskottet utlåtande från byggnadsstyrelsen.
I detta föreslog styrelsen ytterligare utredning av frågan. 1 sitt utlåtande
nr 66 hemställde utskottet bl. a. att riksdagen måtte anmoda fullmäktige
i riksgäldskontoret att efter erforderlig utredning till 1938 års riksdag
inkomma med yttrande i anledning av föreliggande förslag angående
förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar.
Den sålunda begärda nya utredningen, sammanfattad i Yttrande angående
förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar, avgavs av riksgäldsfullmäktige
till riksdagen i januari 1938. Utredningen innehöll detaljerade
förslag till omfattande förändringar av riksdagshusets yttre och inre. I
frågan örn ordnande av riksdagshusets omgivningar avgåvo fullmäktige
däremot icke något förslag. Fullmäktige uttalade emellertid att de ansågo
att riksdagshusplanen borde bibehållas i sitt nuvarande höjdläge och förordade
alt riksdagen måtte fatta ett beslut av sådant innehåll. Enligt fullmäktiges
mening vore det emellertid ej nödvändigt att riksdagens beslut innebure
ett i detalj gående avgörande örn hur riksdagshusplanen skulle ordnas och därmed
sammanhängande spörsmål, redan vid riksdagen 1938. Arbetena med riksdagshuset
beräknades taga tre år i anspråk, och det funnes ingen anledning att
taga itu med arbeten å planen, förrän någon del av denna lid förflutit. Fullmäktige
utginge härvid från den uppfattningen, att det inom riksdagen före1''unnes
en mycket stark stämning emot planens sänkning. Vore detta riktigt,
så berördes ej arbetet å riksdagshuset av den slutliga utformningen av byggnadens
omgivningar på samma sätt som om något av herr Östbergs övriga
alternativ skulle vinna riksdagens anslutning. 1 samband med riksdagens avgörande
i huvudfrågan kunde lämpligen åt fullmäktige lämnas i uppdrag att
till 1939 års riksdag framlägga ett detaljförslag i anslutning lill principbeslutet
av år 1938.
I ett av byggnadsstyrelsen till fullmäktige avgivet utlåtande över fullmäktiges
utredning anförde styrelsen, vad beträffade ordnandet av riksdagshusets omgivningar,
att styrelsen i likhet nied fullmäktige förordade, att denna fråga
bleve föremål för förnyad utredning, men byggnadsstyrelsen kunde för sin
del icke finna det lämpligt att lösningen av denna fråga så tillrida bundes att
riksdagen redan år 1938 fattade beslut om att riksdagshusplanen skulle bibehållas
i sin nuvarande höjd.
Bankoutskott anförde i sitt utlåtande nr 36 vid 1938 års riksdag i förevarande
ämne, att utskottet biträdde fullmäktiges förslag, att riksdagen skulle
uppdraga åt fullmäktige att verkställa en utredning. Utskottet funne det emellertid
icke lämpligt att utredningen bundes vid ett uttalande örn planens bibehållande
i det höjdläge, den för närvarande hade. Ehuru utskottet hyste den
uppfattningen, att någon avsevärdare sänkning av planen icke borde ifrågakomma,
ansåge utskottet, att möjligheten av en mindre sänkning av densamma
borde stå öppen, därest så vid närmare övervägande skulle befinnas vara till
fördel, exempelvis för att markera en skillnad mellan Norrbro och riksdagshusplanen.
Enligt utskottets mening vore det lämpligt, att fx-ågans utredning
och avgörande uppskötes, till dess arbetena med själva riksdagshuset blivit
i huvudsak slutförda.
I nu förevarande ämne hemställde utskottet, att riksdagen måtte uppdraga
åt fullmäktige ä riksgäldskontoret att efter erforderlig utredning till riksdagen
inkomma med förslag till ordnande av planen framför riksdagshuset. Riksdagen
biföll denna utskottets hemställan. Med anledning av den av 1938 års
riksdag beslutade ombyggnaden av riksdagshuset tillsatte riksgäldsfullmäktige
Bankoutskottets utlåtande nr 47.
5
i maj nämnda år en kommilté, Riksdagens byggnadskommitté, med uppdrag
att leda arbetet med ombyggnaden. Åt kommittén uppdrogs jämväl att i enlighet
med bankoulskottets Vid 1938 års riksdag lämnade direktiv utreda frågan
örn riksdagshusplanens ordnande. Beträffande sistnämnda fråga beslöt kommittén
inbjuda vissa arkitekter att inkomma med förslag i ämnet i enlighet
med ett av kommittén utarbetat program.
De inkomna förslagen granskades av en särskild nämnd. Denna avgav den
1 december 1939 sitt granskningsutlåtande, vari nämnden med vissa modifikationer
förordade ett av arkitekten Nils Einar Eriksson i Göteborg avgivet förslag
med motto ''Norrström’. Till utlåtandet var fogad en kostnadsberäkning
av samtliga inkomna förslag. Utlåtandet, som, jämte riksdagens byggnadskommittés
yttrande över detsamma, utgivits av trycket med titeln Förslag till
ordnande av riksdagshusplanen, bifogas härmed.1
1 sitt yttrande gav byggnadskommittén företräde åt det av bedömningsnämnden
förordade förslaget, men kommittén ansåg sig icke böra ingå på de
av nämnden föreslagna ändringarna, ehuru kommittén även för sin del fann
sådana önskvärda. Anledningen var, att hela frågan om planens ordnande
uppenbarligen måste skjutas upp på obestämd tid med hänsyn till det statsfinansiella
läget, som icke medgåve, att något anslag för ändamålet kunde
ifrågasättas. Kommittén hade för övrigt den uppfattningen, att även ett förslag
med hela planen i nuvarande höjdläge, alltså utan sänkningar i norr och söder,
så som det av nämnden förordade förslaget förutsatte, måste utarbetas, innan
frågan förelädes riksdagen. Då det efter allt att döma kunde dröja en längre
tid, innan frågan kunde upptagas till slutligt avgörande, hade kommittén icke
ansett det vara lämpligt att omedelbart träda i författning örn ett sådant förslags
anskaffande, men kommittén funne att detta borde ske före den slutliga
prövningen av olika alternativ.
I sin skrivelse i februari 1940 till bankoutskottet vid 1940 års riksdag angående
vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. berörde fullmäktige
även frågan örn riksdagshusplanens ordnande. Anledningen härtill var, att
det hade ifrågasatts att anordna ett skyddsrum under riksdagshusplanen omedelbart
intill riksdagshuset. Beträffande riksdagshusplanens ordnande framhöllo
fullmäktige för egen del, att allt talade för ett längre dröjsmål med en
slutlig lösning av frågan örn riksdagshusplanen.
I sitt utlåtande nr 11 i anledning av fullmäktiges nu nämnda skrivelse gjorde
bankoutskottet icke något uttalande i fråga örn ordnande av riksdagshusets
omgivningar, och denna fråga herördes ej heller vid utlåtandets behandling i
kamrarna men blev i annat sammanhang omnämnd vid 1940 års riksdag. I
första kammaren hade herr Lindhagen väckt en motion, nr 142, örn »ett återupptagande
av den gamla frågan örn resande av ett nationalmonument framför
riksdagshuset». I sitt utlåtande nr 31 över motionen anförde bankoutskottet
att det väckta förslaget sammanhängde med frågan om ordnande av planen
framför riksdagshuset. Utskottet lämnade en kortfattad redogörelse för denna
frågas dåvarande läge och berörde här ovan nämnda yttrande från riksdagens
byggnadskommitté och fullmäktiges uttalande örn att frågan örn riksdagshusplanens
ordnande borde ställas på framtiden. Utskottet anförde att, vad fullmäktige
sålunda förutsatt, icke föranlett någon erinran från bankoutskottets
sida. Vad vidare angick det i motionen framförda önskemålet örn resande av
ett nationalmonument framför riksdagshuset, framhöll utskottet, att önske
-
1 Här uteslutet.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 47.
1tskottet.
målet vore otvivelaktigt i och för sig värt beaktande. Det torde emellertid icke
kunna förverkligas annat än i sammanhang med en framtida lösning av den
vilande frågan om ett definitivt ordnande av riksdagshusplanen. Härtill komme
att — bortsett från det samband motionärens förslag hade med riksdagshusplanens
ordnande — det rådande tidsläget icke medgåve ett genomförande av
förslaget. Utskottet hemställde att motionen icke skulle föranleda någon åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
I nu förevarande motion till 1945 års riksdag erinra motionärerna om att
Stockholms stad utfäst sig att Indraga med vissa belopp för genomförande av
vissa av Helgeandskommittén behandlade förslag, nämligen de av professor
Östberg för nämnda kommitté framlagda förslagen, benämnda alternativ I
och alternativ II. Det förstnämnda alternativet avsåg en nedschaktning av riksdagshusplanen
till ungefär samma nivå som Strömparterren och genombrytande
av tre valv under Norrbro. I alternativ II skulle ske endast en sådan genombrytning.
Stadsfullmäktige i Stockholm utfäste sig den 21 maj 1929 att
bidraga till Helgeandsholmens ordnande enligt alternativ I nied 1 200 000 kr.
samt enligt alternativ II med 350 000 kr. År 1929 utförda kostnadsberäkningar
gåvo för alternativ I till resultat 2 180 000 kr. och för alternativ II ett
belopp av 1 317 000 kr.
År 1937 gjorde riksdagshuskommittén en förfrågan till ordföranden i Stockholms
stadsfullmäktige, huruvida staden ville, även om planen icke sänktes,
bidraga med någon del av kostnaderna för planens iordningställande på sätt
kommittén föreslagit enligt alternativ IV, d. v. s. planens bibehållande med nuvarande
nivå. Med anledning härav meddelade Stockholms stadskollegium i
skrivelse till fullmäktige den 2 september 1937, att kollegiet med hänsyn till
utgången i riksdagen av frågan om riksdagshusets omdaning m. m. ansåge sig
icke f. n. böra föra riksdagshuskommitténs framställning vidare till stadsfullmäktige.
Några ytterligare förhandlingar med Stockholms stad i ämnet från
riksgäldsfullmäktiges sida hava sedermera icke förekommit.
Såsom framgar av den i det föregående lämnade redogörelsen föreligger sedan
några år tillbaka såsom resultat av den av 1938 års riksdag begärda utredningen
i ämnet ett av sakkunniga i huvudsak förordat förslag till ordnande av riksdagshusplanen
m. m, bl. a. innebärande en viss sänkning av densamma i norr
och söder, d. v. s. utmed Norrström och Stallkanalen. Förslaget har emellertid
med hänsyn till rådande tidsläge ännu icke ansetts böra framläggas för riksdagen.
Innan så sker — och tidpunkten härför torde enligt fullmäktiges mening
ännu icke vara inne — är det fullmäktiges avsikt att jämväl låta utarbeta
ett förslag till riksdagshusplanens ordnande med i det hela bibehållet
höjdin ge. Vad beträffar den i olika sammanhang berörda frågan örn resande
av ett nationalmonument framför riksdagshuset synes denna vara av beskaffenhet
att icke böra upptagas till avgörande förrän tidigast då de olika alternativen
till riksdagshusplanens ordnande föreligga.»
Av den lämnade redogörelsen framgår, att frågan om ordnandet av riksdagshusets
omgivningar vid upprepade tillfällen varit föremål för behandling
inom riksdagen, senast i samband med 1938 års riksdags beslut rörande
riksdagshusets ombyggnad. Den kommitté, riksdagens byggnadskommitté,
som med anledning av nämnda beslut tillsattes för att leda ombyggnadsarbetet,
erhöll jämväl i uppdrag att utreda frågan örn riksdagshusplanens ordnande.
Efter utredning i ämnet gav kommittén företräde åt ett av arkitekten
Bankoutskottets utlåtande nr 47.
7
Nils Einar Eriksson utarbetat förslag avseende sådan ändring av riksdagshusplanen,
att sidopartierna skulle sänkas och tillsammans med Strömparterren
bilda ett promenad- och parkområde runt Helgeandsholmen. Att byggnadskommittén
likväl icke ansåg sig böra förorda arbetets genomförande
sammanhängde med att hela spörsmålet om riksdagshusplanens ordnande
måste uppskjutas med hänsyn till arbetsmarknadsläget. Kommittén uttalade
tillika den uppfattningen, att jämväl ett förslag avseende hela planens
bibehållande i nuvarande höjdläge, således utan nedschaktning av sidopartierna,
borde utarbetas, innan frågan förelädes riksdagen.
I sitt över förevarande motion avgivna yttrande ha fullmäktige i riksgäldskontoret
uttalat som sin uppfattning, att tidpunkten ännu icke syntes vara
inne att förelägga riksdagen frågan örn riksdagshusplanens ordnande, ävensom
meddelat, att det vore fullmäktiges avsikt att före det slutliga ställningstagandet
till frågan låta utarbeta ett förslag avseende planens ordnande
med i det hela bibehållet höjdläge.
Enligt utskottets mening framstår det såsom angeläget, att den sedan länge
svävande frågan om ett definitivt ordnande av riksdagshusets omgivningar
bringas till en tillfredsställande lösning och att därvid de möjligheter till
riksdagshusplanens förskönande tillvaratagas, vilka såsom framgått av verkställda
undersökningar onekligen erbjuda sig. Lämpligt synes vara, att fullmäktige
under det fortsatta utredningsarbetets gång träda i förhandlingar
med Stockholms stad för utrönande av, huruvida och under vilka förutsättningar
staden må vara villig att ekonomiskt bidraga till arbetets genomförande.
I detta sammanhang vill utskottet framhålla, att med hänsyn till arbetets
beskaffenhet detsamma med fördel torde kunna förläggas till en tidpunkt
av minskade arbetsmöjligheter.
Då fullmäktige således förklarat sin avsikt vara att fullfölja de hittills
verkställda undersökningarna, saknar utskottet anledning att tillstyrka motionärernas
hemställan om särskilt uppdrag från riksdagens sida till fullmäktige
i förevarande hänseende.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motion I: 262 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 31 maj 1945.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
8
Bankoutskottets utlåtande nr 47.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandström, Leander*, Edin*, Löfgren,
Andersson i Tidaholm och Näsgård*;
från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Munkaljungby,
Mattsson, Nilsson i Landskrona, Stjärne, fru Humla och herr Persson i Landafors.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.