Bankoutskottets utlåtande nr 28.
1
Nr 23.
Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1945 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ersättning till
vissa personer i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring.
I nedannämnda, till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade
motioner hava förslag framställts angående ersättning till vissa personer
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
I fråga om motiveringen för de väckta förslagen får utskottet, i den mån
redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna 1:8,
1:35 och 11:410.
1 :o.
Frisörmästaren Friden William Sigvard Holmqvist och nattvakten Carl
Emil Olsson. I likalydande motionerna I: 8 och II: 18, väckta den förra av
herr Arrhén och den senare av herr Ljungqvist jämte två av andra kammarens
övriga ledamöter, hemställes, »att riksdagen ville besluta om en
ersättning till Holmqvist och Olsson med de av dem begärda beloppen, dock
med avdrag för vad som till dem utbetalas av riksförsäkringsanstalten».
Vidare hemställes i likalydande motionerna 1:35 och 11:74, väckta den
förra av herr Wagnsson och den senare av herrar Lundqvist och Nilsson i
Göteborg, »att riksdagen ville besluta örn skadestånd och livräntor att tillerkännas
de skadade i enlighet med deras i rättegångarna framställda
yrkanden».
Handlingarna i ärendet utvisa följande.
Den 26 maj 1942 hade Holmqvist och Olsson, vilka då vörö inkallade i
militärtjänst samt tillhörde ett i Trollhättan förlagt landstormsförband,
Holmqvist såsom landstormsfänrik och Olsson såsom korpral, deltagit i en
inom Trollhättans skyddsområde anordnad fälttjänstövning. De inkallade
hade haft till uppgift, bland annat, att med ett antal man försvara Spiköbron
i Trollhättan. Vid övningen hade särskilt för tillfället tillverkade
sprängladdningar, bestående av en halv »gubbe» nilrolit, en tändhatt och en
stubintråd, använts. Strax före klockan 19 ifrågavarande dag hade fientliga
pansarbilar närmat sig de platser där de inkallade befunno sig. De hade
då antänt stubintråden till var sin sprängladdning som de ämnat kasta mot
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 8 sami. Nr 28.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 23.
pansarbilarna. Just som de skolat kasta laddningarna hade några barn
och andra civila personer sprungit fram för att se på bilen och därvid kommit
i vägen för kasten. De inkallade hade då hejdat kasten med påföljd att
laddningarna exploderat i deras högra händer, vilka fullständigt sönderslitits
och därefter måst bortopereras. Holmqvist erhöll även en skada i ena örat.
Av en genom vederbörande militärmyndighet verkställd undersökning
rörande olyckshändelsen framgår, att möjlighet synes ha förefunnits för
Holmqvist och Olsson att utan fara för tillstädeskommande personer kasta
dynamitladdningarna åt annat håll än där åskådarna befunnit sig. Emellertid
hade Holmqvist och Olsson haft sin uppmärksamhet riktad på övningsuppgiften
i så hög grad, att de icke kunnat besluta sig för att på detta sätt
befria sig från laddningarna.
Genom beslut av riksförsåkringsanstalten ha Holmqvist och Olsson tillerkänts
livräntor, Holmqvist enligt olycksfallsförsäkringslagen och Olsson
enligt militärersättningsförordningen. Livräntorna utgöra för Holmqvist
1 690 kronor per år och för Olsson 1 209 kronor 60 öre per år. Graden av
invaliditet har härvid fastställts för den förre till 65 % och för den senare
till 60 %.
Holmqvist och Olsson ha efter stämning å kronan vid Stockholms rådhusrätt
yrkat åläggande för kronan att till vardera av dem utgiva ersättning
dels för sveda och värk med 3 000 kronor, dels för lyte och stadigvarande
men med 7 000 kronor, dels ock för hinder och brist i näring i form
av livränta å 250 kronor i månaden. Rådhusrätten har genom dom den
29 juni 1944, enär Holmqvist och Olsson icke ådagalagt något förhållande,
på grund varav kronan skulle vara gentemot dem skadeståndsskyldig i anledning
av ifrågakomna olycksfall, funnit deras talan icke kunna bifallas.
Tillika har rådhusrätten förpliktat dem att utgiva ersättning för kronans
rättegångskostnader. Svea hovrätt, varest Holmqvist och Olsson sökt ändring,
har genom dom den 2 januari 1945 ej funnit skäl att göra ändring i
rådhusrättens dom.
Enligt vad utskottet inhämtat, ha Holmqvist och Olsson fullföljt sin talan
hos Kungl. Maj:t i högsta domstolen.
Sedan vid innevarande riksdag inom första kammaren till chefen för försvarsdepartementet
framställts interpellation rörande förbättrad ersättning
åt Holmqvist och Olsson, har departementschefen genom remiss den 18
januari 1945 anmodat riksförsäkringsanstalten att yttra sig rörande interpellationen,
varvid anstalten jämväl skulle uttala sig, huruvida — för det
fall att vederbörliga domstolsutslag vunne laga kraft — anledning kunde
föreligga att av billighetsskäl tillerkänna Holmqvist och Olsson särskilda
vederlag.
I anledning härav har riksförsåkringsanstalten i ett den 31 januari 1945
dagtecknat yttrande till chefen för försvarsdepartementet, vilket yttrande
överlämnats till bankoutskottet, anfört bland annat följande.
Bankoutskottets utlåtande rdt 23.
3
Frågan om förbättrade förmåner åt under militärtjänstgöring kroppsskadade
värnpliktiga med flera har vid ett flertal tillfällen under de senare
åren och senast under år 1944 varit föremål för statsmakternas prövning.
I skrivelse den 26 februari 1943 uppdrog Kungl. Majit åt riksförsäkringsanstalten
att verkställa en översyn av förordningen den 18 juni 1927 örn
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
särskilt i vad avsåge, bland annat, grunderna för beräkning av värnpliktigs
arbetsförtjänst, samt att till Kungl. Majit inkomma med utredning i
ärendet ävensom därav betingade förslag till nya bestämmelser i ämnet.
Till åtlydnad härav avgav riksförsäkringsanstalten den 25 september 1943
underdånigt yttrande med förslag till ändring i vissa delar av militärersättningsförordningen.
Riksförsäkringsanstalten framhöll däri, bland annat, att erfarenheten
under den tid, som förflutit sedan begynnelsen av nu pågående världskrig,
hade givit vid handen, att de ersättningsförmåner, som utginge enligt gällande
militärersättningsförordning, knappast vore tillfyllest. Detta vöre i
hög grad förhållandet beträffande de inkallade, som hade försörjningsplikt
gentemot anhöriga.
I anslutning härtill föreslog riksförsäkringsanstalten ökade ersättningsförmåner
på det sätt, att de värnpliktigas årliga arbetsförtjänst, efter vilken
ersättningen beräknades, skulle höjas från de i 8 § i förordningen angivna
beloppen, 1 764 respektive 2 160 kronor, till 2 400 respektive 2 700 kronor
samt att ytterligare två grupper skulle införas med en beräknad årlig arbetsförtjänst
av 3 000 respektive 3 900 kronor. Vid sidan av de å dessa belopp
beräknade livräntebeloppen skulle enligt förslaget till vissa försörjningspliktiga
utgå så kallat familjetillägg. Riksförsäkringsanstaltens förslag vänn
emellertid ej Kungl. Majits gillande. Kungl. Majit fann det framlagda förslaget
böra bliva föremål för överarbetning och har sedermera givit Socialvårdskommittén
i uppdrag att verkställa sådan överarbetning. I avvaktan
på kommitténs blivande förslag framlades i proposition den 11 februari
1944 (nr 107) förslag till 1944 års riksdag angående vissa ändringar i 1927
års militärersättningsförordning. 1 avseende å de värnpliktigas årliga arbetsförtjänst
innebar förslaget, att arbetsförtjänsten skulle antagas utgöra
a) 2 700 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen
omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till officer;
b) 2 400 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen
omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till underofficer
eller i 27 § 1 mom. C och D samma lag omförmäld fortsatt utbildning
eller tjänstgöring;
c) 2 160 kronor för annan värnpliktig, som tjänstgör efter det kalenderår,
varunder han fyllt 22 år; samt
d) 1 764 kronor för värnpliktig, som icke avses under a)—c).
Efter i ärendet väckta motioner och på hemställan av andra lagutskottet
beslöt riksdagen, som i övrigt biföll Kungl. Majits förslag rörande arbetsförtjänstens
beräknande, alt värnpliktiga efter utgången av det kalenderår,
varunder de fylla 28 år, skulle hänföras till den i propositionen föreslagna
klassen b). Förordning i ämnet utfärdades den 9 juni 1944 (nr 316) och
trädde i kraft den 1 juli 1944. Enligt övergångsbestämmelserna skola dock
ersättningsanspråk, vilka grunda sig på olycksfall som inträffat eller sjukdom
sorn yppats före nämnda dag, bedömas enligt äldre bestämmelser.
Därest militärersättningsförordningen i dess efter den 1 juli 1944 gällande
4
Hankoutskottets utlåtande nr 23.
lydelse varit tillämplig vid tiden för de nu ifrågavarande olycksfallen,
skulle detta för Holmqvists del icke hava medfört någon förändring i avseende
å ersättningens storlek, enär han såsom tidigare anförts erhållit
ersättning enligt bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen. I fråga örn
Olsson, som är född år 1899, skulle ersättningen under samma förutsättning
hava beräknats efter en årlig arbetsförtjänst av 2 400 kronor i stället för
såsom nu skett efter 2 160 kronor. Livränta skulle vid sådant förhållande
hava utgått med 960 kronor för år räknat mot såsom nu sker med 864
kronor.
Sedan 1927 års militärersättningsförordning trätt i kraft den 1 januari
1928, hava i ett stort antal fall personer, vilka före förordningens ikraftträdande
ådragit sig kroppsskada under militärtjänstgöring och på grund
härav beviljats ersättning jämlikt bestämmelserna i 1909 års militärersättningsförordning,
gjort framställning att komma i åtnjutande av de i 1927
års förordning angivna förmånerna i stället för de enligt den äldre förordningen
utgående. Dessa framställningar hava emellertid — såvitt riksförsäkringsanstalten
har sig bekant — alltid lämnats utan bifall.
Däremot har riksdagen, där särskilt ömmande omständigheter ansetts
föreligga, undantagsvis beviljat särskilt understöd att utgå vid sidan av den
ersättning, som utgår enligt militärersättningsförordningen.
Vid bedömandet av frågan, huruvida i ett visst fall i jämförelse med andra
med liknande skada anledning finnes att av billighetsskäl bereda vederbörande
särskilt vederlag, bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening hänsyn
tågås till den inverkan skadan skäligen kan antagas hava haft i avseende
å den skadades ekonomiska förhållanden ävensom till förefintliga ömmande
familjeförhållanden.
Det är givetvis vanskligt att bedöma vilken inverkan nu ifrågavarande
olycksfall skäligen kunna anses hava haft i avseende å de skadades ekonomiska
förhållanden. Detta gäller särskilt i fråga örn Holmqvist, enär exakta
uppgifter rörande hans arbetsinkomster före och efter olycksfallet icke stått
att erhålla.
Av förefintliga handlingar framgår emellertid, att Holmqvist själv uppgivit,
att hans arbetsinkomst av frisöryrket före olycksfallet kunde beräknas
uppgå till mellan 4 000 och 6 000 kronor årligen. Holmqvists rättegångsombud
synes emellertid av domstolsprotokolien att döma under hand hava
lämnat uppgift om Holmqvists inkomster under åren 1935—1940, varav
framgår, att den genomsnittliga inkomsten under denna period skulle hava
utgjort 3 610 kronor. Efter olycksfallet har Holmqvist från oktober 1943
bedrivit viss försäljningsverksamhet, varav han enligt uppgift till familjebidragsnämnden
i Borås haft en inkomst av mellan 300 och 350 kronor för
månad. Såvitt handlingarna giva vid handen synes Holmqvist alltså efter
oktober 1943 av eget arbete hava kunnat förskaffa sig en inkomst av mellan
3 600 och 4 200 kronor för år. Då Holmqvist därjämte såsom tidigare
anförts från riksförsäkringsanstalten åtnjuter livränta med för närvarande
1 690 kronor för år, synes hans sammanlagda årliga inkomster uppgå till i
runt tal mellan 5 200 och 5 800 kronor. Vid antagandet att han, därest
olycksfallet icke hade inträffat, hade fortsatt i sitt förutvarande yrke och
därav kunnat bereda sig ungefär samma arbetsinkomst som tidigare, synes
olycksfallet sålunda icke hava föranlett minskning av hans inkomster.
Av remisshandlingarna och av införskaffad utredning framgår, att Olsson
före olycksfallet innehade och alltjämt innehar anställning hos aktiebolaget
Bankoutskottets utlåtande nr 23.
5
Surte glasbruk. År 1941 uppgick hans arbetsinkomst från sagda bruk till
3 783 kronor, varav 562 kronor utgick månadsvis såsom bränsle- och hyresersättning.
Under nämnda år hade han utfört arbete för bolagets räkning
under 255 dagar samt varit inkallad till militärtjänst 45 dagar. Därest
Olsson under hela året (290 arbetsdagar) utfört arbete hos glasbruket synes
hans arbetsförtjänst från bruket uppskattningsvis kunna antagas till omkring
4 225 kronor.
Efter olycksfallet synes Olsson icke hava kunnat återgå till sitt tidigare
arbete men har av arbetsgivaren beretts annan sysselsättning. På grund av
att Olsson till följd av sin skada icke kunnat utföra ackordsarbete, har han
fått vidkännas viss minskning av arbetsinkomsten. År 1944, varunder han
utförde arbete under i runt tal 277 dagar, åtnjöt han från arbetsgivaren en
sammanlagd inkomst av 3 528 kronor, inberäknat viss bränsle- och hyresersättning.
Med hänsyn tagen till den Olsson av riksförsäkringsanstalten tillerkända
livräntan, vilken för närvarande inklusive dyrtidstillägg utgår med 1 209
kronor 60 öre för år räknat, synes icke heller Olsson åtminstone för närvarande
hava lidit någon ekonomisk förlust på grund av olycksfallet.
Såväl Holmqvist som Olsson äro gifta men hava icke minderåriga barn.
Holmqvists hustru har dessutom förvärvsarbete. Särskilda ömmande familjeförhållanden
synas sålunda icke vara för handen i nu föreliggande fall.
Åberopande vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten uttala, att
anstalten för sin del håller före, att i betraktande av förhållandena i nu berörda
och i jämförbara fall. anledning för närvarande knappast kan anses
föreligga att av billighetsskäl tillerkänna nu ifrågavarande skadade särskilda
vederlag.
Därest särskilda vederlag likväl anses böra beredas dem, synes detta
enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande i varje fall endast böra ske i
form av engångsersättning.
Vid besvarande den 28 februari 1945 av förenämnda interpellation har
chefen för försvarsdepartementet — sedan riksdagen genom väckta motioner
fått möjlighet att laga ställning i ärendet — ansett sig icke böra uttala
någon uppfattning i frågan, huruvida anledning kunde föreligga att av billighetsskäl
tillerkänna Holmqvist och Olsson särskilda vederlag.
Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, har riksdagen tidigare endast Utskottet.
i ett fåtal undantagsfall medgivit, att särskilt understöd finge utgå vid sidan
av den ersättning, som utgives enligt militärersättningsförordningen. Det
har här rört sig örn fall, i vilka under militärtjänstgöring ådragen kroppsskada
eller sjukdom medfört särskilt ödesdigra verkningar för den skadade
eller sjuke, såsom svår huvudskada i förening med höggradig nedsättning
av synförmågan, svåra rubbningar i balanssinnet, m. m. I andra fall har
riksdagen hittills icke medgivit ersättning enligt gynnsammare grunder än de
i olycksfallsförsäkringslagen eller militärersättningsförordningen fastslagna.
Faran för vittgående konsekvenser har nämligen ansetts böra utesluta, att
härvid avsteg göres från de författningsenliga ersättningsgrunderna. I den
mån de fastställda ersättningsbeloppen framstått såsom otillräckliga, hava
6
Bankoutskottets utlåtande nr 53.
— såsom framgår av den lämnade redogörelsen — generella förhöjningar
av desamma genomförts.
Mot bakgrunden av sålunda tillämpad praxis finner utskottet — även med
behjärtande av omständigheterna i samband med de Holmqvist och Olsson
övergångna olycksfallen — sig svårligen kunna tillstyrka, att av billighetsskäl
särskilda vederlag skulle tillerkännas dem. Icke heller synas de skadades
ekonomiska förhallanden vara av den art, att de i och för sig kunna
motivera ett frångående av grunderna för utgivande av livräntor enligt åberopade
författningar. Erinras må jämväl, att frågan om tillerkännande av
särskilda skadestånd och livräntor åt de skadade för närvarande är föremål
för högsta domstolens prövning.
Under hänvisning till det anförda finner sig utskottet böra avstyrka, att
åtgärder nu vidtagas i de väckta motionernas syfte.
Utskottet hemställer förty,
att förevarande motioner 1:8 och 11:18 samt 1:35 och
11:74 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
2:o.
Maskinkonstruktören Knut Harald Asplund. I motionen II: 410 hemställer
herr Skoglund i Umeå, »att riksdagen måtte, utan hinder av att
vederbörande myndigheter funnit ersättning icke böra utgå, tillerkänna
värnpliktige Knut Harald Asplund ersättning för sjukdom, som kommit till
synes under tiden för hans militärtjänstgöring, enligt i militärersättningsförordningen
stadgade grunder».
Handlingarna i ärendet utvisa följande.
Asplund var född den 22 mars 1911 och avled, enligt utskottet tillhandakommet
utdrag av död- och begravningsbok, den 12 mars 1945.
Under fullgörande av militärtjänstgöring den 20 augusti 1941 råkade han
vid färd å cykel köra omkull, varvid han ådrog sig skada å huvudet. I anledning
härav intogs han sistnämnda dag å Gällivare lasarett. Enär han förmodades
lida av tumör i hjärnan, överfördes han till Umeå lasarett och därifrån
till serafimerlasarettet i Stockholm, varest han den 2 oktober 1941
opererades för turnor cerebri. Den 8 december 1941 intogs han åter å Umeå
lasarett för efterbehandling. Asplund har sedermera under olika perioder
av aren 1942 1944 såsom frivillig tagits i anspråk i expeditionstjänst vid
försvarsväsendet.
Sedan Asplund hos riksförsäkringsanstalten anhållit örn ersättning i anledning
av berörda skada, förklarade riksförsäkringsanstalten genom beslut
den 6 februari 1942, att enär skälig anledning funnes att antaga, att sjukdomens
framträdande föranletts av annan orsak än militärtjänstgöringen
Bankoutskottets utlåtande nr 23.
7
och att denna icke väsentligen bidragit därtill, ersättning jämlikt 1927 års
militärersättningsförordning icke kunde tillerkännas Asplund.
Försäkringsrådet, varest Asplund häröver anförde besvär, har genom utslag
den 4 september 1942 ej funnit skäl göra ändring i överklagade beslutet.
Sedan motionären anhållit om professorn H. Olivecronas utlåtande rörande
det samband, som kunde föreligga mellan berörda olycksfall och den
sjukdom, för vilken Asplund undergått operation, har professorn Olivecrona
i ett den 7 mars 1945 dagtecknat utlåtande, vilket av motionären överlämnats
till bankoutskottet, anfört bland annat, att det vore uppenbart, att den
hjärntumör, för vilken Asplund den 2 oktober 1941 undergick operation,
funnits långt före olycksfallet och att detta i själva verket sannolikt förorsakats
av hjärntumören. Huruvida det genomgångna olycksfallet haft
någon betydelse för hjärntumörens fortsatta utveckling vore omöjligt att
med bestämdhet avgöra men man kunde ej heller med absolut visshet utesluta
att så ej kunde ha varit fallet.
Sedan Asplund numera avlidit, har den väckta ersättningsfrågan förfallit.
Utskottet hemställer förty,
att förevarande motion II: 410 ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 april 1945.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Sandén, Sandström, Sundvik, Friggeråker, Leander*,
Lindblom, Löfgren och Fahlander;
från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Munkaljungby,
Eriksson i Sandby, Johnsson i Kastanjegården*, Sundberg, von Seth och Persson i
Norrby.
Utskottet.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.