Bevillningsutskottets betänkande nr öö.
13
Nr 55.
Ankom till riksdagens kansli den 14 juni 1945 kl. 3 em.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om
uttagande av en engångsskatt på förmögenhet.
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II: 172,
av herr Hagberg i Luleå m. fl. Ilar hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att proposition örn uttagande av engångsskatt
på förmögenhet måtte framläggas i så god tid, att denna skatt kan
inarbetas i 1945/46 års finansplan».
Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet, i den mån redogörelse
härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen.
Frågan örn införande av en engångsskatt å förmögenhet var föremål för
övervägande vid 1940 års lagtima riksdag i samband med behandlingen av
Kungl. Maj :ts proposition nr 185 med förslag till förordning om värnskatt
för budgetåret 1940/41. Berörda förslag hade utarbetats på grundval av en
av särskilda sakkunniga inom finansdepartementet verkställd utredning örn
avvägningen av den direkta statsbeskattningen för samma budgetår. Beträffande
frågan, i vilken utsträckning merbeskattning borde uttagas i form av
skärpt förmögenhetsbeskattning, anförde de sakkunniga följande:
»Då de sakkunniga såsom resultat av sina överläggningar nu förorda, att
värnskatten även för nästa budgetår helt uttages i anslutning till inkomst- och
förmögenhetsskatten, och att alltså liksom innevarande budgetår den särskilda
förmögenhetsskatten lämnas orubbad, har detta icke sin grund i någon
uppfattning örn att förmögenheten skulle vara mindre lämplig såsom underlag
för en krisartad beskattning. Åtskilliga svårigheter äro emellertid förbundna
med avvägningen av en värnskatt på förmögenhet, örn denna liksom
fallet synes bliva med värnskatten på inkomst skulle behöva uttagas under
Hera år. Starka skäl tala däremot för att låta det särskilda bidrag, som förmögenheterna
synas böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter, få karaktären
av ett engångsoffer. Därmed torde emellertid följa, att ett visst uppskov
med utformningen av en värnskatt på förmögenhet får tagas i övervägande.
Sålunda har anförts att en förmögenhetsskatt av bär åsyftade storleksordning
icke bör uttagas samtidigt med en sådan skärpning av krisbeskattningen
i övrigt som nu överväges. Vikten av denna synpunkt bör erkännas
liksom även önskvärdheten av att skatten uttages vid en sådan tidpunkt
och på ett sådant sätt, att olägenheterna för näringslivet och de enskilda
medborgarna icke bliva alltför stora. Ovissheten även om den närmaste
framtiden synes emellertid vara så stor, och utvecklingen av det allmännas
behov därför så oberäknelig, att bestämda uttalanden örn tidpunkten böra
undvikas. Ett avgörande skäl för uppskov synes emellertid vara, att det rim
-
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
liga omfånget av en dylik förmögenhetsskatt icke för närvarande kan bedömas,
eftersom detta omfång måste röna inflytande av krisperiodens längd och
de samlade krisutgifternas storlek. Under sådana förhållanden finnes icke
heller tillräcklig anledning att redan nu gå in på de olika frågor, som vid
utformningen av en engångsskatt på förmögenhet måste upptagas till prövning.
»
I ovannämnda proposition nr 185 förklarade sig departementschefen kunna
instämma i den motivering, som de sakkunniga lämnat för förslaget örn
ett uppskov med uttagande av värnskatt i form av en särskild skatt å förmögenhet.
1940 års bevillningsutskott anförde i sitt i anledning av propositionen nr
185 avgivna betänkande (nr 24) i detta ämne följande:
»Vad angår den i propositionen behandlade frågan om uttagande av värnskatt
i form av skärpt förmögenhetsbeskattning delar utskottet de sakkunnigas
uppfattning, att starka skäl tala för att låta det särskilda bidrag, som förmögenhetema
synas böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter, få
karaktären av ett engångsoffer. I nuvarande läge är det emellertid icke möjligt
att bedöma det rimliga omfånget av en dylik förmögenhetsskatt. På
grund härav och då skatten i fråga bör uttagas vid en sådan tidpunkt och på
ett sådant sätt, att olägenheterna av skatten för näringslivet och de enskilda
medborgarna icke bliva alltför stora, anser sig utskottet böra förorda förslaget
om uppskov med uttagande av särskild värnskatt å förmögenhet.»
Till fullgörande av offentligt uppdrag att såsom sakkunnig inom finansdepartementet
biträda med utarbetande av förslag till beredskapsåtgärder på
det skattepolitiska området överlämnade professor Erik Lindahl den 5 december
1942 till chefen för finansdepartementet en promemoria angående
förutsättningarna för och verkningarna av en engångsskatt å förmögenhet i
Sverige (SOU 1942:52). I berörda promemoria hade såsom utgångspunkt
vid utformningen av en sådan engångsskatt antagits, att dylik skatt i genomsnitt
borde uppgå till 10 procent av den del av den beskattningsbara
förmögenheten, som överstege 20 000 kronor.
Sedermera har frågan örn införande av en engångsskatt å förmögenhet vid
flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning, nämligen åren 1943
och 1944.
Vid 1943 års riksdag väckta motioner i detta ämne avslogos av riksdagen
på hemställan av samma års bevillningsutskott. Någon närmare motivering
för sitt ställningstagande lämnade utskottet icke.
I en vid 1944 års riksdag väckt motion, 11: 383, hemställdes, att riksdagen
måtte besluta att av förmögenheter å minst 20 000 kronor uttaga en extra
förmögenhetsskatt i enlighet med riktlinjerna i den av professor E. Lindahl
år 1942 utarbetade promemorian.
1944 års bevillningsutskott, som avstyrkte bifall till motionen, anförde i
sitt betänkande, nr 34, i nu förevarande hänseende bland annat följande:
»I motionen II: 383 har yrkats, att av förmögenheter å minst 20 000 kronor
måtte uttagas en extra förmögenhetsskatt av genomsnittligt 10 procent. Med
anledning härav får utskottet anföra följande. Av den ovan lämnade redogörelsen
framgå de synpunkter, som vid 1940 års riksdag lades på frågan
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
15
om det bidrag, förmögenhetsägare borde lämna till täckande av kristidens
utgifter. Utskottet anser dessa synpunkter i det väsentliga fortfarande äga
giltighet. Visserligen har eli förändrat läge såtillvida inträtt, att de av kriget
förorsakade statsutgifterna stigit till en oväntad höjd och därigenom framtvingat
påläggande av en skattebörda av både direkt och indirekt natur, som
vid krigets början knappast hade förutsetts. Den omständigheten, att andra
skatteformer så hårt anlitats, synes emellertid icke utgöra ett tillräckligt motiv
för att fritaga förmögenhetema från att till fullo bära sin som skälig ansedda
anpart av de ökade bördor kristiden pålägger.
Vid den nu gällande särskilda skatten å förmögenhet är ett skattefritt minimum
av 20 000 kronor bestämt, och i professor Lindahls promemoria liksom
även i förevarande motion lia också förmögenheter ej överstigande
nämnda belopp ansetts böra fritagas från den ifrågasatta engångsskatten.
Ehuru utskottet för närvarande saknar skäl att närmare ingå på frågan, hur
en skatt av förevarande slag bör utformas, finner sig utskottet dock böra
såsom sin mening framhålla, att ett väsentligt högre minimum måste förutsättas
än ovan nämnda belopp. Att det här endast kan vara fråga om den
behållna förmögenheten och icke, som i vissa diskussionsinlägg angivits,
skattskyldigs tillgångar utan avdrag för skulder torde ej behöva närmare
utvecklas.
Vid uttagande av ett s. k. engångsoffer ur förmögenheterna måste vidare
enligt utskottets uppfattning beaktas, att skattebefrielse kan vara motiverad
även i vissa fall, då förmögenheten överstiger det minimibelopp, som kan
komma att bestämmas för skattskyldighetens inträdande. Sålunda synas
ägare av förmögenheter till belopp något överstigande fastställt minimibelopp
böra fritagas från skattskyldighet, därest förmögenheten utgör en viktig
faktor i deras försörjning.
I samband med ett bedömande av här föreliggande beskattningsspörsmål
synes böra övervägas, huruvida icke genom en sådan belastning av de mera
bärkraftiga skattedragarna någon lättnad kan beredas i den övriga beskattningen
för de svagare skattedragarna. En mängd spörsmål resa sig givetvis
rörande en sådan skatts utformning, därvid olika omständigheter måste beaktas.
Olika synpunkter kunna även göra sig gällande rörande den lämpligaste
tidpunkten för uttagande av en engångsskatt å förmögenhet, likaså
angående skattens utgörande i flera etapper m. fl. frågor. För bedömandet av
ovannämnda spörsmål är enligt utskottets mening en ytterligare utredning erforderlig.
Vid denna utredning kan det för övrigt uppenbarligen icke vara
uteslutet, att även andra former för förmögenheternas tillskott än ett engångsoffer
komma till omprövning.
Av nu anföi-da skäl anser sig utskottet böra avstyrka bifall till det i motionen
11:383 framställda yrkandet.»
I enlighet med utskottets hemställan avslogs motionen av riksdagen.
1 den nu föreliggande motionen har anförts bland annat, att ett av de
år 1940 kraftigast betonade skälen för ett uppskjutande av engångsskatten
på förmögenhet varit, att skatten borde upptagas vid en sådan tidpunkt och
på ett sådant sätt, att olägenheterna för näringslivet och de enskilda medborgarna
icke bleve alltför stora. På grund av det ekonomiska lägets och
framför allt de ekonomiska framtidsutsikternas förändringar måste nu samma
hänsyntagande anses motivera, att den avsedda engångsskatten uttoges
så snar! som möjligt. I professor Lindahls promemoria hade påpekals, att en
-
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
Utskottet.
gångsskatten hade ett påtagligt konjunkturdämpande inflytande samt att,
därest kriget fortsatte ännu år 1944, en nämnda år upptagen engångsskatt
också kunde motiveras som ett led i en skärpt konjunktur- och prisstabiliserande
politik.
Enligt ett uttalande av finansministern i bilaga till årets statsverksproposition
talade sannolikheten för att man borde räkna med att Sverige, efter
utgången av en första period med väsentligt nedskuren varuhandel med utlandet,
kunde påräkna att få en utpräglad högkonjunktur inom vissa avexportindustrierna.
Därefter väntades allmänt en period av dåliga konjunkturer.
Ur skilda synpunkter måste det riktiga vara att uttaga den avsedda
engångsskatten under den väntade högkonjunkturperioden. Då uppnåddes
en konjunkturdämpande verkan. Ett uttagande av engångsskatten under den
därefter väntade depressionsperioden ansåges däremot få en krisskärpande
verkan. Liknande synpunkter hade framhållits exempelvis av professor Gunnar
Myrdal i ett anförande under 1944 års riksdags höstsession.
Ett annat skäl för uppskov med uttagande av engångsskatten, som år
1940 mycket starkt betonats, hade varit, att det då icke varit möjligt att
bedöma det rimliga omfånget av skatten. Även i detta avseende torde förutsättningarna
nu ha väsentligen förändrats. Utöver de argument, som på denna
punkt återfunnes redan i professor Lindahls promemoria, vore ytterligare
att anföra, att förskjutningarna i förmögenhetsställningen under kriget nu
rätt väl kunde överblickas samt att uttagandet av skatten med det snaraste
ej behövde utesluta en fullständigare korrigering efter kriget av de inträdda
förskjutningarna i förmögenhetsfördelningen. Olika skatteformer stöde därvid
till buds.
Läget kunde sammanfattningsvis sägas vara sådant, att, örn den avsedda
engångsskatten ej uttoges under något av de närmaste budgetåren, densamma
troligen måste uppskjutas på obestämd tid. Under sådana förhållanden
borde denna skatt inarbetas i 1945/46 års finansplan.
I den föreliggande motionen II: 172 har yrkats, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande av proposition
angående uttagande av en engångsskatt på förmögenhet.
Utskottet får i anledning härav erinra örn att, såsom framgår av den ovan
lämnade redogörelsen, den i motionen berörda frågan varit föremål för övervägande
vid 1940 års lagtima riksdag i samband med behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 185 med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret
1940/41. Nämnda förslag hade utarbetats på grundval av en av sakkunniga
inom finansdepartementet verkställd utredning örn avvägningen av
den direkta statsbeskattningen för samma budgetår. Beträffande frågan, i vilken
utsträckning ökad skatt borde uttagas i form av skärpt förmögenhetsbeskattning,
yttrade de sakkunniga bland annat, att den omständigheten att
den särskilda förmögenhetsskatten i de sakkunnigas förslag lämnats orubbad
icke hade sin grund i någon uppfattning örn att förmögenheten skulle
vara mindre lämplig såsom underlag för en krisartad beskattning. De sak
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
17
kunniga 1''unno emellertid åtskilliga svårigheter vara förbundna med avvägningen
av en värnskatt på förmögenhet, om denna liksom fallet syntes bliva
med värnskatten på inkomst skulle behöva uttagas under flera år. Starka
skäl talade däremot för att låta det särskilda bidrag, som förmögenheterna
syntes böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter, få karaktären av
ett engångsoffer. Därav ansågs följa, att ett visst uppskov med utformningen
av en värnskatt på förmögenhet finge tagas i övervägande. Ett avgörande
skäl för sådant uppskov funno de sakkunniga vara, alt det rimliga omfånget
av en dylik förmögenhetsskatt icke för det dåvarande kunde bedömas, eftersom
detta omfång måste röna inflytande av krisperiodens längd och de
samlade krisutgiftemas storlek.
I ovannämnda proposition förklarade sig departementschefen kunna instämma
i den motivering, som de sakkunniga lämnat för förslaget örn ett
uppskov med uttagande av värnskatt i form av en särskild skatt å förmögenhet.
1940 års bevillningsutskott yttrade i sitt i anledning av propositionen avgivna,
av riksdagen godkända betänkande nr 24, att utskottet delade de sakkunnigas
uppfattning att starka skäl talade för att låta det särskilda bidrag,
som förmögenheterna syntes böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter,
få karaktären av ett engångsoffer. Då skatten i fråga borde uttagas
vid en sådan tidpunkt och på ett sådant sätt, att olägenheterna av densamma
för näringslivet och de enskilda medborgarna icke bleve alltför stora, ansåge
sig utskottet böra förorda förslaget örn uppskov med uttagande av särskild
värnskatt å förmögenhet. Detta uttalande av utskottet var enhälligt.
Sedan dess har frågan örn införande av en engångsskatt på förmögenhet i
anledning av motionsvis framställda yrkanden varit under behandling i riksdagen
vid flera tillfällen, senast vid 1944 års riksdag. Vid nämnda riksdag
yrkades i väckt motion uttagande av en extra förmögenhetsskatt av genomsnittligt
10 procent av förmögenheter å minst 20 000 kronor. På hemställan
av 1944 års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr
34 avslogs motionen av riksdagen. Utskottet yttrade emellertid i nämnda
betänkande bland annat, att de synpunkter, som vid 1940 års riksdag lagts
på förevarande fråga, i det väsentliga fortfarande ägde giltighet. Visserligen
hade ett förändrat läge såtillvida inträtt, att de av kriget förorsakade statsutgifterna
stigit till en oväntad höjd och därigenom framtvingat påläggande
av en skattebörda av både direkt och indirekt natur, som vid krigets
början knappast hade förutsetts. Den omständigheten, att andra skatteformer
så hårt anlitats, syntes emellertid utskottet icke utgöra ett tillräckligt motiv
för att fritaga förmögenheterna från alt till fullo bära sin som skälig ansedda
anpart av de ökade bördor kristiden pålade. För bedömandet av ifrågavarande
beskattningsspörsmål fann utskottet en ytterligare utredning erforderlig.
Utskottet framhöll vidare, att det vid denna utredning uppenbarligen
icke vore uteslutet att även andra former för förmögenhetemas tillskott
än ett engångsoffer koinme till omprövning.
lii han;/ till riksdagens [jrotokoll 1945. 7 saini. Nr 54—56. 2
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
Av vad ovan anförts rörande den föreliggande frågans tidigare behandling
torde framgå, att vid 1940 års lagtima riksdag någon meningsskiljaktighet
icke varit rådande om den principiella sidan av denna fråga. Såväl departementschefen
som 1940 års bevillningsutskott ansågo i likhet med de sakkunniga,
att förmögenheterna borde underkastas en skärpt beskattning för
erhållande av bidrag till täckning av krisperiodens utgifter. Då det emellertid
icke ansågs möjligt att i dåvarande läge bedöma omfånget av en dylik förmögenhetsskatt,
förordades uppskov med uttagande av denna skatt.
Under de senare åren har frågan om införande av en engångsskatt på förmögenhet
vid upprepade tillfällen berörts i den allmänna diskussionen och
därvid föranlett starka meningsbrytningar. Därjämte har denna fråga i
anledning av väckta motioner flera gånger behandlats av riksdagen, varvid
ett ställningstagande till densamma emellertid uppskjutits. Det skäl, som vid
1940 års riksdag närmast åberopats till förmån för ett uppskov med frågans
avgörande, nämligen att omfånget av den ifrågavarande förmögenhetsskatten
icke kunde bedömas, har därvid tillmätts väsentlig betydelse.
Såsom förhållandena utvecklat sig, är emellertid läget numera ett helt
annat. Sedan krigstillståndet i Europa upphört, torde enligt utskottets mening
förutsättningar för ett ställningstagande till frågan om införande av en
speciell förmögenhetsbeskattning av förevarande slag få anses vara för
handen. Utskottet finner fördenskull, att en slutlig omprövning av frågan
nu bör ske. För egen del ansluter sig utskottet till den principiella uppfattning,
som i ifrågavarande hänseende kommit till uttryck vid 1940 års lagtima
riksdag, och anser sålunda, att förmögenheterna i en eller annan form böra
lämna sina särskilda bidrag till täckning av krisperiodens utgifter. För frågans
närmare bedömande torde emellertid, såsom 1944 års bevillningsutskott
jämväl uttalat, en ytterligare utredning vara erforderlig. Vid denna utredning
bör beaktas vad 1944 års bevillningsutskott i sitt ovannämnda, av riksdagen
godkända betänkande anfört. Enligt utskottets mening bör Kungl. Majit snarast
möjligt föranstalta om en sådan utredning.
Såsom framgår av vad ovan nämnts, fann 1944 års bevillningsutskott icke
uteslutet, att vid utredningen även andra former för förmögenheternas tillskott
än ett engångsoffer kunde komma under omprövning. Utskottet finner
för egen del det vara angeläget, att en sådan ompi’övning sker. Givetvis anser
sig utskottet icke kunna yttra sig närmare angående den form av skatt
på förmögenhet som bör väljas. Av de beskattningsformer, som kunna tagas
under närmare övervägande vid den av utskottet nu föreslagna utredningen,
vill utskottet emellertid såsom exempel nämna en utbyggnad av arvsskatten
och av den särskilda skatten å förmögenhet.
Utredningen bör enligt utskottets mening äga rum så skyndsamt, att ifrågavarande
spörsmål kan upptagas till bedömande samtidigt med efterkrigsplaneringskommissionens
väntade förslag rörande samtliga aktuella finansproblem
eller i varje fall till nästkommande års riksdag.
Bevillningsutskottets betänkande nr 55. 19
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionen II: 172 av herr
Hagberg i Luleå m. fl. om uttagande av en engångsskatt på
förmögenhet i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville snarast möjligt föranstalta örn en utredning rörande
de former, under vilka förmögenhetema böra bidraga till
täckning av under krisperioden uppkomna utgifter.
Stockholm den 14 juni 1945.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Sjödahl, friherre De
Geer, Frans Ericson, Velander, Heuman, Ramberg, Rosander* och Wehtje*, samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund,
Olsson i Gävle, Sandberg, Orgard, Falk, Olson i Göteborg och Vigelsbo*.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar Elon Andersson, friherre De Geer, Velander, Wehtje, Hagberg
i Malmö, Hammarlund, Sandberg, Olson i Göteborg och Vigelsbo, vilka ansett
att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»I den föreliggande motionen lii 172 har yrkats, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om framläggande av proposition
angående uttagande av en engångsskatt på förmögenhet.
Utskottet får i anledning därav erinra örn att frågan om uttagande av en
engångsskatt på förmögenhet varit föremål för utredning av professor E.
Lindahl, som den 5 december 1942 till chefen för finansdepartementet avlämnade
en promemoria i ärendet. Sedermera har frågan av riksdagen prövats
åren 1943 och 1944, då i ämnet väckta motioner avstyrktes av sagda
års bevillningsutskott och avslogos av riksdagen. Den utredning, som sålunda
företagits, och den diskussion i frågan, som i anledning därav förekommit,
har givit vid handen att en engångsskatt på förmögenhet, som i motionen
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
ifrågasatts, icke lämpligen låter sig genomföras. Bortsett från de skattetekniska
svårigheterna har även skattens statsfinansiella betydelse visat sig
bliva relativt ringa i förhållande till de olägenheter, som skulle bliva förbundna
med dess införande. Särskilt för näringslivet, som nu behöver tillvarataga
och utnyttja alla sina resurser för att möta de påfrestningar, som
det osäkra framtidsläget kan komma att vålla, skulle en engångsskatt kunna
få mycket menliga följder. Även den ovisshet, som består så länge möjligheten
av en engångsskatt hålles öppen, kan icke minst i nuvarande läge befaras
bli till skada. Frågan om en engångsbeskattning av förmögenhet synes
därför kunna avföras från dagordningen och utskottet anser sig följaktligen
böra avstyrka bifall till den väckta motionen.
Huruvida förmögenheterna skäligen böra på annat sätt än som här ifrågasatts
tagas i anspråk för täckning av kristidens utgifter anser sig utskottet
i detta sammanhang ej böra uttala sig om. Ett aktualiserande av spörsmålet
därom måste enligt utskottets förmenande vara grundat på trängande statsfinansiella
skäl. Därest frågor av sådan innebörd komma att upptagas till
prövning får icke heller bortses ifrån att den ökning av skattebördan, som
de av kriget föranledda statsutgifterna vållat, hårt drabbat jämväl ägare av
förmögenhet, och det kan starkt ifrågasättas om icke förmögenheterna därigenom
fått till fullo bära sin skäliga anpart av de bördor, som kristiden pålagt.
Enligt utskottets mening har i detta avseende inträffat en ovedersäglig
förändring av läget sedan frågan örn en engångsbeskattning av förmögenhet
först restes vid 1940 års riksdag.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen II: 172 av herr Hagberg i Luleå m. fl. örn
uttagande av en engångsskatt på förmögenhet icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»