Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

13

Nr 52.

Ankom till riksdagens kansli den 12 juni 1945 kl. 11 fm.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om undantagande från skatteplikt av viss ersättning,
som utgår på grund av tvångsvis gjord upplåtelse av
mark, tillhörande jordbruksfastighet.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:175 av herr Velander och 11:274 av herr Wiberg m. fl. har
hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring i gällande skatteförfattningar,
att ersättning, som utgår på grund av expropriation för upplåtelse
av mark, tillhörande jordbruksfastighet, eller eljest på grund av tvångsvis
skedd sådan upplåtelse, skall — i den mån ersättningen icke utgör intäkt
av skogsbruk eller skall beskattas såsom realisationsvinst — anses utgöra
icke skattepliktig intäkt; samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför
erforderlig författningstext».

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 175.

Enligt 21 § d) kommunalskattelagen hänföres till intäkt av jordbruksfastighet
bland annat avgäld eller annan förmån, som influtit till fastigheten
på grund av servitut, upplåtelse av lägenhet eller dylikt, ävensom intäkt genom
upplåtelse åt annan att i visst avseende tillgodogöra sig eller utnyttja
fastigheten eller del därav, såsom till sten-, torv-, grus- eller lertäkt eller dylikt,
till bete, jakt eller fiske, till utvinnande av vattenkraft, till framdragande
av ledningar, till upplags- eller lastageplats med mera sådant. Jämlikt
2 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt gälla samma
bestämmelser även vid den statliga beskattningen.

I de nu förevarande motionerna har anförts i huvudsak följande. Ovan
berörda stadgande i 21 § d) kommunalskattelagen hade i praxis i visst hänseende
lett till en tillämpning, som icke gärna kunde överensstämma med
vad som från början därmed avsetts.

Ett kraftbolag kunde påkalla expropriation för avstående eller upplåtelse
av mark från viss jordbruksfastighet för framdragande av elektrisk kraftledning
i enlighet med lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestäm -

Utskottet.

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

melser om elektriska anläggningar eller lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Därest marken i fråga avstodes, utginge därför full ersättning, och som
denna ersättning utgjorde ett typiskt fall av kapitalförvärv — ett i fastighet
placerat kapital frigjordes och överginge i kontanter — utginge därå ingen
inkomstskatt, om fastigheten innehafts mer än tio år eller förvärvats genom
icke oneröst fång.

Om marken i fråga foges i anspråk genom servitut för all framtid, utginge
också regelmässigt en engångsersättning därför. I ett av regeringsrätten
år 1940 avgjort mål (RÅ 1940 ref. 37) hade emellertid ersättning för
upplåtelse av rätt att framdraga elektrisk ledning över jordbruksfastighet
ansetts utgöra skattepliktig inkomst, varför numera alla dylika ersättningar
bleve föremål för inkomstbeskattning.

Sedan ett flertal år anlades i stor skala kraftledningar för överförande av
elektrisk kraft exempelvis från Norrland till mellersta och södra Sverige. För
dessa ledningar upphögges i skogsmark kalgator med en bredd av 30 å 40
meter och däröver, och då ledningarna oftast hade en längd av hundratals
kilometer berördes stora skogsarealer. Att kraftbolagen föredroge formen
servitut och icke äganderätt för markövertagandet för all framtid sammanhängde
med det förenklade förfarandet m. m. Markägarens läge bleve emellertid
praktiskt taget detsamma som om han avstått äganderätten till marken,
och ersättningen beräknades också regelmässigt som om marken upplåtits
med äganderätt. Att i dylika fall hela ersättningen i beskattningshänseende
betraktades såsom inkomst av jordbruksfastighet framstode såsom
orimligt. I vissa fall kunde en väsentlig del av fastighetens skogstillgång försvinna
och ägaren erhålla en betydande ersättning, varav han kunde få erlägga
20 å 40 procent eller mera i skatt. Om expropriationen i stället avsett
äganderätt — och fastigheten innehafts mer än tio år eller förvärvats genom
icke oneröst fång — skulle skatt endast kunnat ifrågakomma för skog, som
avyttrats i samband med marken. Detta förhållande måste betraktas såsom
principiellt oriktigt och kunde icke få fortbestå.

I de förevarande motionerna har framhållits, att vid expropriation för
framdragande av kraftledningar kunde förekomma såväl att ägaren av en
jordbruksfastighet finge avstå äganderätten till den för ändamålet erforderliga
marken som att allenast servitut eller nyttjanderätt till erforderligt markområde
upplätes. Expropriationsersättningen komme emellertid i dessa fall
att behandlas olika i beskattningshänseende. Om expropriationen avsett
äganderätten till marken och förutsättningar för realisationsvinstbeskattning
icke förelåge, kunde skatt endast ifrågakomma för skog, som avyttrats i
samband med marken. Örn expropriationen avsett servitut eller nyttjanderätt
beskattades däremot expropriationsersättningen såsom inkomst av jordbruksfastighet.
I anledning därav har yrkats sådan ändring i gällande
skatteförfattningar, att ersättning, som utgår på grund av expropriation för
upplåtelse av mark tillhörande jordbruksfastighet eller eljest på grund av

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

15

tvångsvis skedd sådan upplåtelse, skall — i den mån ersättningen icke utgör
intäkt av skogsbruk eller skall beskattas såsom realisationsvinst — anses
utgöra icke skattepliktig intäkt.

Till en början bör anmärkas, att den i motionerna berörda frågan torde
ha betydelse icke blott vid fall av expropriation utan även vid frivillig
överlåtelse av mark eller upplåtelse av nyttjanderätt oell servitut.

Enligt 21 § d) kommunalskattelagen skall till intäkt av jordbruksfastighet
hänföras bland annat avgäld eller annan förmån, som influtit till fastigheten
på grund av servitut eller dylikt, samt intäkt genom upplåtelse åt annan att i
visst avseende tillgodogöra sig eller utnyttja fastigheten eller del därav, såsom
till sten-, torv-, grus- eller lertäkt eller dylikt, till bete, jakt eller fiske, till
utvinnande av vattenkraft, till framdragande av ledningar, till upplags- eller
lastageplats med mera sådant.

Ett likartat stadgande förekom jämväl i 1910 års förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt. Angående tillkomsten av berörda stadgande må anmärkas,
att i ett inom finansdepartementet år 1904 utarbetat förslag till förordning
om skatt av inkomst och förmögenhet föreslogos bland annat bestämmelser
om att upplåtelse av avverkningsrätt till skog icke finge anses
såsom avyttring av skogsmark (realisation), utan att köpeskillingen skulle
upptagas såsom inkomst av fast egendom. Detsamma skulle gälla i fråga
om upplåtelse åt någon av rätt att i visst annat avseende tillgodogöra sig
eller nyttja fast egendom eller del därav. De i förslaget upptagna exemplen
på dylika upplåtelser voro likartade med de nu i 21 § d) kommunalskattelagen
anförda och omfattade bland annat rätt att framdraga elektriska ledningar.
I utlåtande över förslaget anmärkte kammarrätten beträffande skogsbeskattningen
bland annat, att inkomstskatt där såsom eljest torde böra utgå
endast örn och i den mån uppburen köpesumma översköte liden förmögenhet
sminskning. Vidare anmärkte kammarrätten, att ersättning för övriga
där avsedda nyttjanderätter i allmänhet torde utgå under forin av årliga
avgälder samt då anses och även i beskattningshänseende böra anses såsom
årsinkomst. Erlades åter i likvid en summa en gång för alla, torde samma
regler böra gälla som antytts för motsvarande fall vid upplåtelse av skogsavverkningsrätt.
Vid framläggandet inför 1910 års riksdag av förslag till inkomst-
och förmögenhetsskatt, där bland annat reglerna örn beskattning av
skog omarbetats, uttalade därefter vederbörande departementschef i fråga
örn inkomstbegreppet, att det vore förenat med stora vanskligheter att fastställa
vad som skulle räknas till beskattningsbar inkomst. Så mycket vore dock
klart, att dit icke hörde penningmedel, som inflöte vid realiserandet av den
skattskyldiges förmögenhet eller förmögenlietsdel, för så vitt icke realisationen
innebure någon vinst för den skattskyldige. I anslutning därtill anmärkte
departementschefen, att detta, såsom framginge av hans yttrande
beträffande beskattning av skogsinkomster, av honom behörigen beaktats.

De i motionerna framförda synpunkterna finner utskottet beaktansvärda.
Att i de i motionerna berörda fallen ersättning för avstående av äganderätt
till ett visst markområde anses såsom en i princip icke skattepliktig kapitaltransaktion,
medan däremot om exempelvis servitut eller nyttjanderätt för

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 52-

all framtid upplåtits till ifrågavarande markområde den därför utbetalade
ersättningen anses i sin helhet utgöra skattepliktig intäkt, torde enligt utskottets
mening vara föga tillfredsställande, och utskottet finner det angeläget,
att de i motionerna påtalade olägenheterna i görligaste mån avhjälpas.
Lösningen av den föreliggande frågan torde emellertid innebära betydande
svårigheter. Här må till en början framhållas vanskligheten av att avgöra,
i vilken mån ersättning för upplåtelse av exempelvis servitut och nyttjanderätt
skulle kunna i beskattningshänseende behandlas icke såsom inkomst
utan enligt reglerna för kapitalförvärv. Utskottet är icke berett att nu
framlägga något förslag härutinnan men vill något beröra vissa synpunkter,
som torde böra komma i betraktande vid övervägande av denna fråga.
Vid bedömandet av ersättningsbeloppens karaktär synes hänsyn böra tagas
till i vilken mån de avse att ersätta en positiv skada, d. v. s. minskning i
redan förefintlig förmögenhet, eller en utebliven inkomst. Vidare torde kunna
ifrågasättas huruvida icke å ena sidan ersättning för servitut eller nyttjanderätt
för all framtid kunde betraktas såsom kapitalförvärv, medan å andra
sidan ersättning för dylik rätt för begränsad tid kunde betraktas såsom inkomst.
Därest det anses kunna ifrågakomma att behandla viss sådan ersättning
såsom kapitalförvärv, torde jämväl böra beaktas, huruvida och i så
fall på vilket sätt en eventuell realisationsvinst bör beskattas. Ytterligare
torde böra beaktas i vilken mån formen för ersättningens utbetalande —
engångsersättning eller ett flertal successivt utbetalade belopp, eventuellt avgäld
för ali framtid — bör inverka på frågan örn skatteplikten.

Med anledning av de nu berörda svårigheterna har utskottet icke ansett sig
kunna förorda, att en författningsändring i motionernas syfte redan nu vidtages.
Utskottet har därför funnit sig böra föreslå skrivelse till Kungl. Maj:t
med hemställan om utredning av den föreliggande frågan. Utredningen bör
enligt utskottets mening bedrivas så skyndsamt, att förslag i ämnet snarast
möjligt kan föreläggas riksdagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
I: 175 av herr Velander och II: 274 av herr Wiberg
m. fl. om undantagande från skatteplikt av viss ersättning,
som utgår på grund av tvångsvis gjord upplåtelse av mark,
tillhörande jordbruksfastighet, i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att Kungl. Majit ville med beaktande av vad i
detta betänkande anförts föranstalta örn utredning och snarast
möjligt för riksdagen framlägga förslag angående det i
betänkandet berörda spörsmålet.

Stockholm den 12 juni 1945.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Bevillningsutskottets betänkande nr 52. 17

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Wahlmark, Sjödahl, Frans Ericson,
Velander, Björnsson, Eklund, Gustaf Elofsson och Englund, samt

från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund,
Olsson i Gävle, Janson i Frändesta, Falk, Jonsson i Skedsbygd, Bladh och Kristensson.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 7 sami. Nr 50—52.

2