Bevillningsutskottets betänkande nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 6 juni 1945 kl. 7 fm.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion angående
beskattningen av expropriationsersättning i
vissa fall.

'' (2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, I: 261,
av herr Holmbäck har hemställts, »att riksdagen ville besluta att realisationsvinst
icke måtte beskattas till kommunalskatt, statlig inkomstskatt och värnskatt,
då vinsten uppkommit genom att en fastighet underkastats expropriation
eller annat sådant förfarande».

Beträffande motiveringen för det i motionen framställda yrkandet får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionen.

Enligt 35 § kommunalskattelagen skall till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet
hänföras bland annat vinst å icke yrkesmässig avyttring av
fast egendom, som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång
och varit i den skattskyldiges ägo under mindre än tio år (realisationsvinst).
Jämlikt 2 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt gäller
samma stadgande också vid den statliga beskattningen.

Vid beräkning av realisationsvinst skall jämlikt punkt 2 tredje stycket
av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen såsom intäkt upptagas köpeskillingens
totala belopp, oavsett om detta skall betalas på en gång eller
terminsvis.

Ovannämnda bestämmelser innebära enligt praxis, att skattskyldighet för
realisationsvinst jämväl kan uppkomma vid expropriation eller annan tvångsförsäljning.
<

Vid expropriation eller annan tvångsförsäljning till det allmänna uppkommer
emellertid icke skattskyldighet till krigskonjunkturskatt. Särskilt stadgande
härom har nämligen alltsedan år 1943 meddelats i punkt 4 av anvisningarna
till 9 § i krigskonjunkturskatteförordningarna. Vid sin tillkomst
motiverades detta stadgande enligt vad som framgår av s. 5 av bilaga till
1943 års proposition nr 193 med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 1943 m. m. på följande sätt:

»Ett fall av krigskonjunkturbeskattning som väckt särskild och till synes
i viss mån berättigad ovilja hos allmänheten är det, att fastighet sålts på
grund av expropriation eller efter frivillig överenskommelse, där expropria Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 7 sami. Nr 49. 1

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 49.

tionsanledning förelegat, under sådana förhållanden att krigskonjunkturbeskattning
för realisationsvinst ägt rum. Bl. a. för anordnande av flygfält och
andra huvudsakligen för försvaret avsedda anläggningar torde sådana avyttringar
ha skett. Stundom ha dessa tvångsförsäljningar i och för sig utlöst
starkt missnöje trots den jämförelsevis goda ersättning som erhållits,
enär de egendomar, från vilka avyttringar skett, genom avstyckningama försämrats
i avseende å ägoslagens sammansättning, genom olämplig gränsdragning
m. m. Oviljan har givetvis ökats, där ersättningen beskurits genom krigskonjunkturskatt.
En ändring av beskattningsbestämmelserna härutinnan synes
vara på sin plats och torde kunna ske exempelvis på det sätt att befrielse
från krigskonjunkturskatt medgives där fastighet avyttrats på grund
av expropriation eller i fall där tvångsförsäljning till det allmänna eljest
anses vara för handen och det ej synes uppenbart att avyttringen skulle
ägt rum även om tvång icke förelegat.»

I den nu föreliggande motionen har anförts i huvudsak följande. Möjlighet
hade måhända tidigare funnits att tolka kommunalskattelagen så att
under avyttring icke skulle falla expropriation och liknande tvångsöverlåtelse.
Både krigskonjunkturskatteförordningen och dess motiv utginge emellertid
från ett språkbruk, enligt vilket expropriation vöre en form av avyttring,
och kommunalskattelagen torde fördenskull böra tolkas i samma riktning.
På grund av den starka, delvis genom penningvärdets försämring inträdda
värdestegringen å fastigheter kunde emellertid en i penningar uttryckt
stor realisationsvinst uppkomma för exempelvis en person, som år 1937 inköpt
en fastighet, om denna bleve föremål för expropriation år 1945. Om han måste
i skatt erlägga hälften eller mera av värdestegringen å fastigheten, kunde han
icke skaffa sig annan likvärdig fastighet. Den tvungna avyttringen borde
emellertid icke försämra hans ekonomiska ställning. På grund av pågående
mycket stora expropriationer av fastigheter för militära ändamål borde en
lagändring därför ske snarast. Lämpligen borde denna fa karaktär av en
anvisning till 35 § kommunalskattelagen av samma typ som motsvarande
anvisning i krigskonjunkturskatteförordningen. Anvisningen borde givetvis
omfatta jämväl det fall att fastighet bleve löst enligt vattenlagen.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit yttranden över motionen av statskontoret, kammarrätten, överstathållarämbetet
samt länsstyrelserna i Uppsala, Kristianstads, Göteborgs och
Bohus, Västmanlands och Västernorrlands län.

I statskontorets utlåtande över motionen har framhållits, att statskontoret
i likhet med motionären funne skäl föreligga för att från all inkomstbeskattning
undantaga realisationsvinster, som uppstått vid expropriation eller annan
tvångsöverlåtelse av egendom, enär syftet med realisationsvinstbeskattningen
främst torde vara att träffa spekulationsvinster. Från den avsedda
skattelättnaden borde emellertid enligt statskontorets mening uteslutas den,
som kunde antagas ha förvärvat den exproprierade egendomen i spekulationssyfte.

Kammarrätten har i sitt utlåtande bland annat anfört följande. Enligt
kammarrättens mening kunde redan under normala förhållanden invändning

Bevillningsutskottets betänkande nr 49.

3

med fog göras mot beskattning av realisationsvinster, framkomna vid expropriation
av fastighet. Då de skattskyldiga i allmänhet kunde undgå värdestegringsbeskattning
genom att behålla sin egendom viss tid, syntes det
icke riktigt, att de, som till förmån för ett samhällsintresse tvingades att
realisera värdestegringen, skulle beskattas för densamma. Direkt stötande
bleve verkningarna därav efter den avsevärda sänkning av penningvärdet,
som skett under kriget. De stora värdestegringar, som nu allmänt konstaterades
vid fastighetsförsäljningar, torde helt eller delvis vara endast skenbara
och bero på nedgången i penningvärdet. Sådana värdestegringsvinster
framkomme givetvis såväl vid frivilliga försäljningar som vid expropriation.
I praktiken torde emellertid frivilliga försäljningar i största möjliga utsträckning
undvikas, när förutsättningar för realisationsvinstbeskattning förelåge.
En vid expropriation åsamkad förmögenhetsförlust på grund av beskattning
vore stridande mot grundsatsen, att den som vore föremål för expropriation
icke skulle få sin förmögenhet minskad. De skäl, som föranlett
undantagsbestämmelsen vid krigskonjunkturbeskattningen, syntes tala för
befrielse jämväl från inkomstskatt i dylika fall. Ur principiell synpunkt
torde denna ståndpunkt vara riktig, enär ägare av exproprierad fastighet
sällan vid förvärvet torde ha räknat med att en sådan händelse skulle tillföra
honom vinst. Med expropriation av fastighet borde jämställas de fall
då fastighet tvångsvis löstes enligt andra författningar än expropriationslagen
ävensom formellt frivilliga försäljningar, där möjlighet till expropriation
eller liknande förfarande förelegat. Någon anledning att begränsa skattefriheten
till försäljningar till det allmänna såsom skett i krigskonjunkturskatteförordningen
syntes icke föreligga. Dessutom kunde ifrågasättas att
utsträcka skattefriheten till att avse även annan egendom än fastighet. Vid
bifall till motionen på sätt sålunda föreslagits borde införas en ytterligare
anvisningspunkt till 35 § kommunalskattelagen, varjämte viss omredigering
av anvisningarna till 36 § samma lag torde ske.

Överståthållarämbetet har ansett övervägande skäl tala för bifall till det i
motionen framförda förslaget. Därvid har dock framhållits, att det vid
krigskonjunkturbeskattningen, som vore avsedd att gälla endast under viss
begränsad tidsperiod, ansetts särskilt obilligt att beskatta ifrågavarande vinster
samt att den ifrågasatta uppmjukningen av bestämmelserna borde inskränkas
till att gälla allenast opåräknad vinst under sådan vid här åsyftade
förhållanden tillkommen avyttring, som visades icke skulle ha kommit till
stånd utan att tvång förelegat.

Länsstyrelsen i Uppsala län ägde kännedom om att expropriation för militära
ändamål förekommit inom länet under åren 1943 och 1944. Enligt länsstyrelsens
mening borde beskattning av realisationsvinst i dylika fall genomföras
enligt följande riktlinjer. Hade förutvarande ägare icke inköpt
och hade han ej heller för avsikt alt inköpa annan mark i den exproprierades
ställe, saknades anledning att medgiva skattefrihet. Hade han däremot
inköpt annan mark, borde han beskattas för realisationsvinst endast
i den mån expropriationsersätlningen överstege köpeskillingen för den nv -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 49.

inköpta marken. Vad nu sagts borde gälla såväl då hela fastigheten som då
delar därav exproprierades. Frågan örn skattepliktens inträde vid uppskjutet
nyförvärv kunde lösas antingen genom införande av rätt till restitution,
då nyinköp skett, eller genom eftertaxering inom viss tid, förslagsvis fem år
från anmälan örn nyförvärvet. En annan lösning vore, örn endast viss del,
högst 50 procent, av all realisationsvinst av förevarande slag beskattades.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ifrågasatt, huruvida icke skäl förelåge
att avvakta den utredning angående realisationsvinstbeskattningen överhuvud,
som torde ankomma å 1944 års allmänna skattekommitté. Därest
lagstiftningsåtgärder nu ansåges böra vidtagas, torde en framkomlig linje
vara att realisationsvinstbeloppet fördelades på flera år efter beskattningsnämndemas
beprövande enligt förebild i lagstiftningen angående taxering
för inkomst av under år 1943 stormfälld skog. Samma synpunkter, som i
motionen framhållits beträffande fast egendom, kunde göra sig gällande i
fråga om lös egendom. Expropriationsförfarande hade i länet endast i få
fall behövt tillgripas vid förvärv av mark för det allmänna. Försäljningar,
som skedde för undvikande av expropriation, hade däremot kommit till
stånd i stor utsträckning under de senare åren. Avtalen hade även avsett
avstående från arrenderätt. Det borde framhållas att ett bifall till motionen
skulle hava till följd skattefrihet jämväl för skattskyldig, som i rent spekulationssyfte
med kännedom om planerad expropriation förvärvade fastighet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län funne sig icke kunna tillstyrka
bifall till motionen. Till stöd härför ville länsstyrelsen särskilt framhålla
att det kunde synas betänkligt att under tider av vikande penningvärde fritaga
vissa vinster från beskattning men däremot icke alla, då för all realisationsvinstbeskattning
torde vara gemensamt att skatten kunde drabba en
värdestegring, som hade sin grund i försämrat penningvärde. Även vid andra
fastighetsöverlåtelser än expropriation, exempelvis vid fastighetsägarens mer
eller mindre frivilliga avflyttning till annan ort, eller vid inlösen eller rekvisition
av fartyg eller andra inventarier i rörelse kunde en beskattning te sig
obillig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat, att vid eventuellt bifall till
motionen konsekvensen syntes fordra skattebefrielse jämväl beträffande avyttringar
under samma förhållanden av andra nyttigheter än fast egendom.
Alternativt skulle man måhända kunna tänka sig partiell skattebefrielse
under rådande onormala förhållanden av den del av expropriationsersättningens
belopp, som motsvarade det överpris utöver förkrigspriset fastigheten
betingade på grund av penningvärdets för närvarande låga nivå.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har tillstyrkt, att förevarande beskattningsspörsmål
upptoges till övervägande, vilket dock helst borde ske i samband
med en översyn av bestämmelserna örn realisationsvinstbeskattning
överhuvud taget. Enligt vad som meddelats länsstyrelsen hade beskattningsfrågorna
i en del fall vållat vissa komplikationer, då det i länet gällt att
träffa avtal om förvärv av fastigheter för exploatering av vattenkraft o. d.

Bevillningsutskottets betänkande nr 49.

5

I ifrågavarande motion har yrkats sådan ändring av gällande bestämmelser,
att realisationsvinst icke beskattas vid taxering till kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, då vinsten uppkommit
genom att en fastighet underkastats expropriation eller annat liknande förfarande.
Såsom motivering härför har anförts, att föreskrifter om en motsvarande
skattefrihet redan meddelats med avseende å taxeringen till krigskonjunkturskatt.
I de senare årens krigskonjunkturskatteförordningar har
nämligen i punkt 4 av anvisningarna till 9 § varit intagen en föreskrift av
innehåll, att genom överlåtelse av fastighet uppkommen realisationsvinst icke
skulle beskattas till krigskonjunkturskatt, därest fastigheten tagits i anspråk
genom expropriation eller eljest avyttrats under sådana förhållanden att
tvångsförsäljning till det allmänna måste anses vara för handen och det ej
funnes uppenbart att avyttringen skulle ägt rum även örn tvång icke förelegat.
En motsvarande bestämmelse återfinnes även i det genom proposition
nr 256 till innevarande års riksdag framlagda förslaget till förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1945, vilken proposition tillstyrkts av
utskottet i dess betänkande nr 45.

Utskottet får i anledning av motionen framhålla, att enligt 35 § kommunalskattelagen
skatteplikten för realisationsvinst är knuten — förutom till arten
av överlåtarens förvärv — till den tid, under vilken den egendom varom fråga
är varit i överlåtarens ägo. Sålunda stadgas, att örn överlåtelsen sker beträffande
fastighet inom kortare tid än 10 år och vad angår lös egendom
inom kortare tid än 5 år efter förvärvet, genom överlåtelsen uppkommen
realisationsvinst skall vara underkastad beskattning. Har den överlåtna egendomen
emellertid varit i den skattskyldiges ägo under längre tid än nu
nämnts, beskattas icke denna vinst. I praxis ha bestämmelserna om beskattning
av realisationsvinst ansetts tillämpliga även i de fall, då fastighet
avhänts ägaren genom expropriation eller därmed likställt förfarande.

Av förarbetena till 1928 års skatteförfattningar framgår, att därvid diskuterats
den tanken att beskattningen av realisationsvinst skulle göras beroende
av örn spekulationssyfte förelegat vid förvärvet av den avyttrade egendomen
eller icke. En sådan reglering befarades emellertid komma att medföra svårigheter
vid tillämpningen. Ur praktisk taxeringssynpunkt ansågs vara att
föredraga, att skatteplikten i likhet med vad som tidigare gällt vore beroende
av den tid, som förflutit mellan förvärvet och avyttringen.

Utskottet finner i likhet med flertalet av de över motionen hörda myndigheterna
skäl tala för att skattefrihet medgives för realisationsvinst, som
uppkommit genom expropriation eller liknande tvångsförfarande. Såsom
framhållits av kammarrätten synes det icke tilltalande, att, medan skattskyldiga
i allmänhet kunna undgå värdestegringsbeskattning genom att behålla
sin egendom viss tid, de som till förmån för ett samhällsintresse tvingas
att realisera värdestegringen, skola beskattas för densamma. Då såsom
framgår av vad ovan nämnts ej heller ur principiell synpunkt torde möta
hinder mot fritagande av vinster av nu angivet slag från beskattning, ansluter
sig utskottet till den i motionen framförda tanken örn införande av

Utskottet.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 49.

bestämmelser angående skattefrihet för dylika vinster. Utskottet anser sig
emellertid icke kunna i enlighet med motionärens yrkande förorda, att en
författningsändring i angivet syfte vidtages redan i detta sammanhang. Vid
bedömandet av denna fråga uppkomma nämligen spörsmål, vilka kräva ett
närmare övervägande. Med hänsyn härtill har utskottet funnit sig böra
föreslå skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om utredning och framläggande
av förslag i ämnet.

Den vid krigskonjunkturbeskattningen nu medgivna skattefriheten för
realisationsvinst avser allenast sådana vinster, som uppkommit genom tvångsförsäljning
till det allmänna. Enligt utskottets mening bör vid den nu föreslagna
utredningen tagas i övervägande, huruvida vid utformningen av bestämmelserna
örn den sålunda ifrågasatta skattefriheten denna begränsning
bör bibehållas. De skäl, som tala för införande av skattefrihet för realisationsvinster
vid tvångsförsäljning, synas, såvitt utskottet kan finna, med
samma fog kunna åberopas vare sig tvångsförsäljningen sker till det allmänna
eller den, till vars förmån tvångsförsäljningen sker, är ett enskilt
rättssubjekt. Såsom i flera remissyttranden framhållits torde jämväl kunna
ifrågasättas, huruvida icke skattefriheten borde utsträckas till att avse även
annan egendom än fastighet.

Vidare torde såsom kammarrätten påpekat skäl tala för att under skattefriheten
inbegripas jämväl formellt frivilliga försäljningar, där förhållandena
äro sådana att försäljningen föranletts av köparens möjlighet att tillgripa
expropriation eller liknande förfarande.

Av vikt är, att bestämmelserna örn den ifrågavarande skattefriheten utformas
på sådant sätt, att skattefrihet ej äger rum i fall, då överlåtarens
förvärv av den egendom, tvångsförsäljningen avser, kan antagas ha skett i
syfte att utnyttja en förutsedd expropriation.

Utredningen bör enligt utskottets mening bedrivas så skyndsamt, att förslag
i ämnet snarast möjligt kan föreläggas riksdagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionen I: 261 av herr
Holmbäck angående beskattningen av expropriationsersättning
i vissa fall i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att
Kungl. Majit ville med beaktande av vad i detta betänkande
anförts föranstalta örn utredning och snarast möjligt för
riksdagen framlägga förslag angående det i betänkandet
berörda spörsmålet.

Stockholm den 5 juni 1945.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

7

Bévillningsutskottets betänkande nr 49.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Sjödahl, friherre De
Geer, Frans Ericson, Velander, Björnsson, Eklund, Robert Berg och Carl Eric Ericsson,
samt

från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund, Olsson i Gävle,
Sandberg, Janson i Frändesta, Falk, Andersson i Dunker och Bladh.