Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1945 kl. 12 m.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående prisutjämningsavgifter jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 6 april 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 255, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl. Majit att, med iakttagande av
vad i propositionen anförts, när behov därav ur prispolitiska synpunkter
prövas föreligga, meddela föreskrifter örn uttagande för tiden till och med
den 30 juni 1946 av prisutjämningsavgift.

Till utskottets behandling ha överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) motionen 1:373 av herr Axel Ivar Anderson m. fl., vari hemställts, att
bevillningsutskottet vid behandlingen av Kungl. Majits proposition nr 255
ville beakta i motionen anförda synpunkter och i sitt utlåtande till riksdagen
uttala sig för sådana begränsningar och modifikationer i fråga om den
av Kungl. Majit begärda fullmakten, som där ifrågasatts; samt

2) motionen I: 374 av herr Herlitz, vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 255 ville med beaktande av vad i motionen
anförts begränsa och modifiera bemyndigandet för Kungl. Majit att föreskriva
prisutjämningsavgifter.

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna.

Till stöd för det i propositionen framlagda förslaget har departementschefen
anfört följande:

»Sedan krigets början ha statsmakterna genom skilda åtgärder sökt begränsa
omfattningen av den prisstegring inom landet, till vilken rådande
extraordinära förhållanden givit upphov. I delta syfte har en omfattande
priskontroll ordnats, vid vilken fram till tidpunkten för genomförande av
prisstopp prishöjningar i huvudsak medgivits endast för täckning av stegrade
rörliga kostnader och därefter även sådana kostnadsstegringar förutsatts burna
av företagarnas marginaler. Vidare har man genom clearinganordningar
och — i vissa fall — subventioner dels sökt utjämna prisskillnader mellan

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 7 sami. Nr 41.

1

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

varupartier som tillförts marknaden till olika kostnader, dels förebyggt sådana
prisrörelser som kunnat befaras få särskilt ogynnsamma verkningar
på den allmänna prisnivån. De grundläggande tankegångarna vid uppbyggandet
av denna prispolitik ha utvecklats särskilt i propositionerna nr 53 och 58
till 1939 års urtima riksdag.

Vid utformningen av de åtgärder, om vilka här erinrats, har beaktande
skänkts bland annat prisutvecklingen på importvaror och dess inflytande
på prisbildningen på hemmamarknaden. Övriga sidor av frågan om förhållandet
mellan den internationella och den inhemska prisutvecklingen — särskilt
spörsmålet om exportprisernas inverkan —- ha hittills av naturliga skäl
i huvudsak kunnat lämnas å sido. I och med att handeln åter kommer i gång
i mera normal omfattning och i sådana friare former, att bilaterala överenskommelser
med ömsesidiga prisbindningar icke längre torde komma i fråga,
måste spörsmålet om förhållandet mellan den svenska prisnivån och priserna
på världsmarknaden tagas upp till förnyat övervägande.

Vid behandlingen vid fjolårets riksdag av utgångspunkterna för den svenska
penningpolitiken efter kriget utgick man ifrån att en anpassning av växelkurserna
och av den svenska prisnivån till det internationella prisläget borde
ske snarast möjligt. En sådan -anpassning vore nämligen en förutsättning för
återställandet av mera normala handelsrelationer med utlandet och prisbildningsförhållanden
inom landet. Man räknade därvid bland annat med att
möjligheten att åter erhålla importvaror i tillfredsställande omfattning och
till lägre priser skulle öva ett kostnads- och prissänkande inflytande på den
svenska marknaden. Diskussionen inriktades på problemställningen vid den
tidpunkt, då förhållandena på världsmarknaden ånyo blivit relativt stabiliserade.

Utvecklingen under senare tid har i stigande grad givit vid handen, att
man mellan fientligheternas upphörande i Europa och den tidpunkt på vilken
den penningpolitiska programdiskussion, örn vilken jag här erinrat, tog sikte,
har att räkna med en övergångsperiod, som kommer att ställa den svenska
penningpolitiken inför särskilda problem. Den stora internationella varubristen
kommer då, såsom chefen för finansdepartementet närmare utvecklat
i årets statsverksproposition, att medföra dels fortsatta svårigheter att erhålla
importvaror, dels en betydande efterfrågan på vissa svenska exportvaror.
Prisbildningen kan väntas bli oenhetlig. Även om priserna på vissa
import- och exportvaror kunna väntas falla, komma priserna på andra varor
att bliva förhållandevis höga. Det är även sannolikt, att priserna komma att
vara mycket olika på skilda marknader. Allmänt sett måste stor ovisshet
råda om varaktigheten av de prisrelationer som komma att föreligga under
övergångstiden.

Det är tydligt, att en sådan anpassning av växelkurserna och den svenska
prisnivån efter de internationella förhållandena, som på något längre sikt
bör eftersträvas enligt programmet för den svenska penningpolitiken, icke är
möjlig i det läge varmed man sålunda har att räkna under övergångstiden.
Utgångspunkter saknas då ännu för en bedömning av de lämpliga växel -

Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

3

kurserna. Och en anpassning av skilda svenska priser vid oförändrade växelkurser
efter de från hemmamarknadspriserna delvis avvikande priser, som
kunna gälla vid export till olika marknader, skulle — i den mån exportpriserna
mera väsentligt överstege hemmamarknadspriserna — kunna medföra
en förskjutning av den inhemska prisnivån, som på kort sikt bleve av
inflatorisk natur och på längre sikt skulle medföra risker för allvarliga bakslag.
Särskilt framträdande bleve olägenheterna, om kapitalvärden och kostnader
i Sverige skulle tillåtas anpassa sig efter höga exportpriser av kanske
mycket begränsad varaktighet och varierande de olika marknaderna
emellan.

Det kan naturligtvis hävdas, att senast berörda svårigheter för prispolitiken
skulle kunna undvikas, om man vore beredd att, oavsett det internationella
prisläget, vid svenska försäljningar till utlandet tillämpa samma
prisreglering som på hemmamarknaden. En tillämpning av svenska hemmamarknadspriser
vid export, oaktat dessa understege på exportmarknaderna
eljest accepterade priser, skulle emellertid bland annat innebära, att Sverige
av inre prispolitiska skäl försämrade sina bytesrelationer mot utlandet på ett
sätt, som skulle medföra förluster för det svenska folkhushållet. Därtill
kommer, att export till priser, väsentligt understigande den internationella
nivån, skulle vara förbunden med uppenbara handelspolitiska risker.

Örn än Sverige sålunda icke kan vid export generellt tillämpa de stränga
prissättningsnormer som gälla för hemmamarknaden, så är det dock å andra
sidan givet, att Sverige bör söka undvika att genom uppdrivna exportpriser
bidraga till en internationell prisstegring, detta både med hänsyn till vikten
även ur svenska synpunkter av att en inflatorisk utveckling på världsmarknaden
undvikes och av hänsyn till den inhemska prisnivån. Det är att hoppas,
att en återhållsam prispolitik kommer att tillämpas också från utlandets
sida. Framträder en prisstegring på varor som införas till Sverige, måste
detta få återverkningar även på prissättningen vid export från Sverige.

Om en del hemmamarknadspriser övergångsvis komma att ligga under de
priser som bjudas på skilda marknader i utlandet och örn en anpassning
varken kan ske genom växelkursförändringar eller genom export till svenska
hemmamarknadspriser, uppstå — såsom nyss berörts — risker för en av
exportprisutvecklingen betingad stegring av de priser som gälla på den
svenska hemmamarknaden. En sådan återverkan behöver givetvis icke befaras
i alla de fall där exportpriserna på en eller flera utländska marknader
överstiga hemmamarknadspriserna. Men på viktiga punkter kan inflytandet
från exportprisutvecklingen vara i hög grad ägnat att försvåra den inhemska
prisstabiliseringen. Denna stabilisering behöver då stödjas genom särskilda
prisutjämningsavgifter vid exporten. Sådana avgifter skulle behöva utgå endast
i de fall där de priser, lill vilka exporten sker, skulle öva ett stegrande
inflytande på den inhemska prisnivån. De skulle utlagas blott med de belopp,
som vore nödvändiga för att nå det åsyftade resultatet. 1 motsats till
exportavgifter skulle de med denna utgångspunkt tydligen icke komma att el -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

ler kunna tillåtas öva något stegrande inflytande på exportpriserna. Så snart
spänningen mellan dessa priser och hemmaprisnivån icke längre hotade att
utlösa sådana prisstegringar inom landet, som kunde beräknas försvåra den
allmänna prisstabiliseringen, skulle avgifterna helt bortfalla.

Örn avgifter av ifrågasatt slag uttagas, skulle detta ur de berörda exportindustriernas
synpunkt innebära, att dessa bomme i ett ekonomiskt läge,
i viss mån motsvarande det som skulle förelegat, örn exportpriserna varit underkastade
reglering efter för hemmamarknaden godtagna normer. Avgifterna
skulle alltså innefatta en prispolitiskt motiverad ersättning för den vanliga
priskontrollen, vilken av nyss angivna skäl icke kail vinna tillämpning
vid export.

Intäkterna av ifrågavarande avgifter, vilka tydligen icke äro av fiskalisk
natur, böra icke inflyta till allmänna budgeten utan fonderas för att användas
för sådana gemensamma ändamål, som lämpligen böra tillgodoses med
intäkter av detta slag. Olika sådana ändamål kunna ifrågakomma. I vissa
fall kan det vara lämpligt, att avgifterna disponeras för prisreduktioner vid
återuppbyggnadsleveranser eller för avskrivning på återuppbyggnadskrediter.
I andra fall synes en reduktion av vissa importpriser kunna ifrågakomma.
I åter andra fall —- exempelvis för träindustriens del — synes i första
hand böra övervägas att disponera medlen för allmänna åtgärder i syfte att
bibehålla eller förkovra skogsnäringarnas produktionsförutsättningar; praktiska
exempel erbjuda anläggandet av skogsvägar, skogs- och träteknisk
forskning eller förbättrandet av arbetarbostäderna. På längre sikt skulle sådana
åtgärder tillgodose det allmänna intresset av bästa möjliga tillgång på
skogsprodukter.

Såvitt möjligt torde uttagandet av prisutjämningsavgifter efter angivna
linjer böra ske i anslutning till överenskommelser mellan staten och vederbörande
exportindustrier. För att garantier skola vinnas för en enhetlig tilllämpning
och för att nödvändiga åtgärder skola bli möjliga även i de fall, där
överenskommelser icke kunna nås, är det dock önskvärt, att Kungl. Maj :t erhåller
befogenhet att uttaga prisutjämningsavgifter efter här angivna normer.
En sådan befogenhet torde icke böra utnyttjas annat än efter förhandlingar
genom priskontrollnämnden med berörda parter. Jämväl handelskommissionen
torde regelbundet böra höras i ifrågavarande ärenden.

Vid fonderingen av avgifterna böra särskilda konton uppläggas för olika
slag av export, så att en möjlighet erhålles att vid medelsanvändningen taga
hänsyn till avgifternas ursprung. I de fall där medelsanvändningen sker
för ändamål, hänförliga till respektive industriers intresseområden, torde
hinder icke böra möta för Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande meddela
beslut om medelsanvisningar från fonden av mindre omfattning. I övrigt
böra frågor rörande disposition av fondmedel underställas riksdagen.

Beträffande uppbärandet av avgifterna stå olika utvägar till buds. Närmast
synes ifrågakomma att de uttagas av tullen i samband med export. Anledning
föreligger emellertid icke att i detta sammanhang binda sig för den
ena eller andra lösningen. Valet bör träffas så, att industriens praktiska intressen
bli så väl tillgodosedda som möjligt.

Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

5

Av vad jag anfört framgår, att den tänkta anordningen är direkt betingad
av övergångstidens speciella problem och avser att bidraga till en successiv
inpassning av den svenska ekonomien i dess internationella sammanhang
utan onödiga och skadliga kastningar under den tid som förflyter, till dess
anpassningen kan ske i normala former. Prisutjämningsavgifterna ha karaktären
av en ren övergångsanordning med samma principiella bakgrund som
den allmänna prisregleringen. Behov synes icke föreligga att ge dem en fastare
formell ram i en särskild författning. Det torde vara tillräckligt att
Kungl. Majit erhåller riksdagens bemyndigande att för viss tid framåt, förslagsvis
till och med den 30 juni 1946, meddela föreskrifter örn uttagande
av prisutjämningsavgift enligt här angivna riktlinjer.»

I motionen 1:373 har anförts bland annat följande. Propositionen angående
prisutjämningsavgifter innebure en fullmaktslagstiftning av djupt ingripande
innebörd. Något klart och preciserat förslag, under vilka förutsättningar
och till vilka belopp avgifter skulle uttagas eller huru uppbörden
skulle ske, hade icke framlagts. Detta hade betydelse bland annat ur konstitutionell
synpunkt. Att uttaga avgiften vöre en åtgärd, som folie inom området
för rikdagens beskattningsmakt. Riksdagen hade därför bort beredas
möjlighet att taga ställning till ett, helst i författningsform, fixerat förslag,
vilket tydligare preciserade reglerna örn ifrågavarande prestationsskyldighet.

Den begärda fullmakten vore tidsbegränsad och betecknades såsom en
ren övergångsanordning. Det funnes anledning att med skärpa betona, att en
sådan fullmakt måste vara icke blott tidsbegränsad utan också handhas med
största försiktighet och tillämpas endast i sådana fall, då tvingande behov
av ett statsingripande förelåge. Det skulle ur ekonomisk synpunkt vara i
högsta grad oklokt, örn sådana åtgärder vidtoges från de svenska statsmakternas
sida, som skulle försvåra eller omöjliggöra för våra exportföretag att
uttaga bästa möjliga pris på världsmarknaden.

Därtill komme de handelspolitiska synpunkterna, som måste tillmätas den
största betydelse. Sverige måste i den ömtåliga situation, som vi hade att
möta, när de internationella handelsförbindelserna skulle återupptagas, noga
undvika statliga ingripanden, vilka kunde medföra repressalieåtgärder och
därigenom tillfälligt eller varaktigt tillfoga de svenska exportindustrierna
skador och förluster. Risken därför skulle ökas, om statsmakternas åtgöranden
dikterades av önskan att för vissa ändamål använda de prisvinster, som
exportindustrierna kunde uppnå. I det fall, som närmast torde lia föranlett
propositionen, nämligen trävaruindustriens exportavtal, förelåge visserligen
inga sådana avsikter, och de i detta sammanhang föreslagna åtgärderna syn!es
icke behöva väcka betänkligheter ur handelspolitisk synpunkt Men hela
systemet vore ägnat att framkalla missförstånd och vålla vår utrikeshandel
olägenheter. De svenska exportörernas ställning gentemot utländska konkurrenter
kunde allvarligt försvåras, örn systemet mera allmänt komme till
användning.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

Enligt propositionen tänkte man sig, att dylika risker skulle kunna undvikas
genom den utformning, som systemet med prisutjämningsavgifter enligt
förslaget skulle erhålla. Allt berodde därvidlag på tillämpningen och
särskilt på i vilken utsträckning systemet kunde komma att sättas i kraft.
Risken för förhastade och onödiga ingripanden finge icke förbises. Riksdagen
torde därför böra göra det uttalandet, att systemet med prisutjämningsavgifter
vid export endast i yttersta undantagsfall borde komma till användning.

Enligt motionärernas mening skulle det prispolitiska syftemål, som propositionen
ville vinna, säkrare uppnås, örn de medel, som inflöte genom prisutjämningsavgifterna,
insattes på ett särskilt spärrat konto i riksbanken för
vederbörande exportörers eller exportindustriers räkning. Även andra former,
ägnade att undanröja de betänkligheter, som förslaget måste framkalla,
vore tänkbara.

I motionen I: 374 har till stöd för det däri framställda yrkandet anförts
bland annat följande. Det i propositionen framlagda förslaget påkallade i
första hand uppmärksamhet ur rent principiella synpunkter. Det innebure,
att Kungl. Majit under vissa mycket allmänt angivna förutsättningar skulle
kunna till staten indraga en väsentlig del av den vinst, som vissa företag
kunde bereda sig vid försäljning till utlandet. Det vore uppenbart, att ett
sådant förfaringssätt, örn det tillämpades annat än i extraordinära lägen,
bidroge att undergräva de ekonomiska krafter, av vilka vårt välstånd berodde.
Pålagan komme att, i strid med den normmässighet som av ålder utmärkt
beskattningen i Sverige liksom i andra rättsstater, drabba på ett
ytterst oberäkneligt, tillfälligt och godtyckligt sätt. Man kunde icke räkna
med att en företagare skulle vara beredd att taga de risker och förluster, som
alltid vore förbundna med fri företagsamhet, om han vore utsatt för att staten
skulle indraga varje vinst, som ginge över en viss gräns. Att förslaget även
ur handelspolitiska synpunkter vore ägnat att ingiva betänkligheter vore
uppenbart. Det vore sant att avgifterna vore avsedda att bliva en ren övergångsanordning.
Men den motivering som lämnats gåve ingen säkerhet för
att så komme att bliva fallet.

Det ville synas som det vore en enklare och rationellare utväg att reglera
exporten genom exportförbud och licenser. Man kunde exempelvis tänka
sig, att beviljandet av exportlicenser gjordes beroende av att exportörerna
säkerställde erforderliga utbud på den svenska marknaden till tillfredsställande
priser.

Om man med hänsyn till dagens läge funne sig ej kunna undgå att acceptera
prisutjämningsavgifter, vore det i varje fall angeläget att tillse, att ingripandet
finge en strängt begränsad karaktär och icke sträckte sig längre
än ofrånkomliga behov påkallade.

När man övervägde, på vilket sätt riksdagen borde avgränsa den fullmakt,
som skulle lämnas åt Kungl. Majit, gällde det att fasthålla, att fråga vore å
ena sidan om en pålaga, drabbande vissa exportörer, och å andra sidan

Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

7

om de uppburna medlens användande för vissa allmänna ändamål. Spörsmålet
borde därför ses mot bakgrunden av vår statsrätts regler örn beskattning
och statsreglering.

Departementschefen hade också föreslagit ett bemyndigande från riksdagens
sida. Men därmed avsåges på samma gång ett påfallande avsteg från
vad som borde iakttagas på skatteväsendets område. Normerna för beskattningen
fixerades regelmässigt i författningar. Om riksdagen ville acceptera
idén om prisutjämningsavgifter, förefölle det angeläget, att fullmaktens innebörd
bleve väsentligt mera preciserad och begränsad, vilket naturligt kunde
ske i en av riksdagen godkänd författning.

Beträffande frågan om vilka varor, som skulle avgiftbeläggas, hade behov
uppgivits föreligga endast i fråga om trävaror. Det vöre då naturligt att begränsa
fullmakten till sådana varor och undanröja den osäkerhet, som kunde
föranledas av farhågor för ingripanden på andra områden. Beträffande den
grad av spänning mellan inhemsk och utländsk prisnivå, som skulle föreligga
för att ett ingripande skulle tillåtas, vore det angeläget att fastslå, att
Kungl. Majit ej finge ingripa, med mindre grundad anledning funnes att
antaga prisstegringar på den inhemska marknaden. Därvid förutsattes att
man vid bestämmande av avgifter för en viss vara finge beakta endast prisstegringsrisken
för just denna vara. Det borde ej få vara skäl nog, att exporten
ansåges ha en allmän inflationsdrivande verkan. Det vore vidare önskvärt,
att sättet för avgifternas beräknande närmare preciserades. I samband
därmed gällde det att fastslå, i vad mån avgifter skulle kunna uttagas med
retroaktiv verkan i förhållande till redan avslutade avtal.

Vad anginge medlens redovisning vore de avsedda att fonderas för användning
vid sidan av den allmänna budgeten. Det funnes ingen anledning,
varför medel, som skulle användas för ändamål, som vore helt främmande
för avgiftsbetalamas intressen, ej skulle figurera i riksstaten.

Vad slutligen anginge sättet för medlens användande skulle det såsom regel
ankomma på riksdagen att därom besluta. Undantag gjordes likväl för
ändamål hänförliga till respektive industriers intresseområden. Uttrycket vore
utomordentligt tänjbart och lämnade Kungl. Majit en frihet, som icke vore
förenlig med våra statsregleringsprinciper. På olika sätt kunde man tänka
sig att begränsa Kungl. Maj :ts frihet. Man kunde utan undantag upprätthålla
principen örn riksdagens makt över medelsanvisningen. Eller också kunde
den grundsatsen uppställas, att medelsanvisningen skulle ske i enlighet med
avgiftsbetalamas önskningar. Man kunde gå ännu ett steg i denna riktning
och fastslå att de fonderade medlen alltigenom finge karaktären av de särskilda
avgiftsbetalamas egna tillgångar, fastän de vore undandragna deras
omedelbara disposition, och under vissa förutsättningar framdeles finge
disponeras för deras räkning.

I den nu förevarande propositionen lior Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Majit alt, när behov därav ur prispolitiska synpunkter
prövades föreligga, meddela föreskrifter örn uttagande för tiden till och med
den .''10 juni 194(5 av prisutjämningsavgift.

Utskottet.

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

Såsom skäl härför har i propositionen anförts bland annat följande. Det
vore tydligt, att en sådan anpassning av växelkurserna och den svenska prisnivån
efter de internationella förhållandena, som enligt programmet för den
svenska penningpolitiken på något längre sikt borde eftersträvas, icke vore
möjlig under övergångstiden mellan fientligheternas upphörande i Europa
och den tidpunkt, då förhållandena på världsmarknaden ånyo blivit relativt
stabiliserade. Om en del hemmamarknadspriser övergångsvis komme att ligga
under de priser, som bjödes på skilda marknader i utlandet, uppstode i
vissa fall risker för en av exportprisutvecklingen betingad stegring av priserna
på den svenska hemmamarknaden, vilket på viktiga punkter kunde vara
ägnat att försvåra den inhemska prisstabiliseringen. Denna stabilisering behövde
då stödjas genom särskilda prisutjämningsavgifter vid exporten. Sådana
avgifter skulle utgå endast där exportpriserna skulle öva ett stegrande
inflytande på den inhemska prisnivån och uttagas endast med de belopp, som
vore nödvändiga för att nå det åsyftade resultatet. Avgifterna komme icke
att tillåtas öva något stegrande inflytande på exportpriserna. Intäkterna av
avgifterna, vilka tydligen icke vore av fiskalisk natur, borde icke inflyta till
allmänna budgeten utan fonderas för vissa gemensamma ändamål. Uttagandet
av avgifterna torde såvitt möjligt ske efter överenskommelser mellan
staten och vederbörande exportindustrier. Där överenskommelser icke kunde
nås, vore dock önskvärt, att Kungl. Maj:t erhölle befogenhet att uttaga dylika
avgifter efter angivna normer. Befogenheten torde icke böra utnyttjas
annat än efter förhandlingar genom priskontrollnämnden med berörda parter.
Jämväl handelskommissionen borde regelbundet höras. Frågor rörande
disposition av fondmedel borde underställas riksdagen, dock torde Kungl.
Majit utan riksdagens hörande böra kunna besluta om medelsanvisningar
av mindre omfattning för ändamål, hänförliga till respektive industriers intresseområden.
Avgifterna hade karaktär av en ren övergångsanordning med
samma principiella bakgrund som den allmänna prisregleringen. Behov syntes
icke föreligga att giva dem en fastare formell ram i en särskild författning.

I motionerna I: 373 och I: 374 ha uttalats önskemål om en precisering och
begränsning, helst i författningsform, av det föreslagna bemyndigandet. Vidare
ha ifrågasatts vissa ändringar av det i propositionen framlagda förslaget.

Utskottet kan ansluta sig till grundtanken i det i propositionen framlagda
förslaget om bemyndigande för Kungl. Majit att under viss tid uttaga prisutjämningsavgifter.
Emellertid har utskottet funnit de i motionerna uttalade
önskemålen örn närmare precisering av förslagets innebörd i åtskilliga hänseenden
förtjäna beaktande. Enligt utskottets mening torde det dock bland
annat på grund av svårigheterna att i förväg överblicka förhållandena på
ifrågavarande område icke vara lämpligt att genom alltför kategoriska direktiv
begränsa den föreslagna befogenheten för Kungl. Majit. I anledning
härav kan utskottet icke tillstyrka motionärernas förslag att innebörden av
bemyndigandet skulle närmare fixeras i form av en författning.

Bevillningsutskottets betänkande nr 41. 9>

Även om ulskottet sålunda ansett sig kunna i princip godtaga det i propositionen
framlagda förslaget, har utskottet likväl funnit sig böra något närmare
angiva sin ståndpunkt i vissa avseenden.

Till en början vill utskottet betona, att de föreslagna avgifterna, vilka icke
skola kunna uttagas med retroaktiv verkan med avseende å försäljningar
grundade å äldre avtal, äro avsedda såsom en ren övergångsanordning och
alltså komma att vara av tillfällig karaktär.

Vidare anser sig utskottet böra understryka vikten av att uttagandet av
avgifter i görligaste mån kommer till stånd efter överenskommelse med vederbörande
exportindustrier samt att tvång tillgripes endast där så befinnes
vara nödvändigt.

Utskottet bar likaledes funnit det vara av vikt att framhålla, alt vid övervägande
av lämpligheten att uttaga prisutjämningsavgifter i varje särskilt
fall jämväl andra synpunkter än de rent prispolitiska vinna beaktande. Särskilt
synes härvid enligt utskottets mening böra uppmärksammas de handelspolitiska
synpunkter, vilka framhållits i motionen 1:373. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande.
Utskottet vill också understryka, att systemet med prisutjämningsavgifter
icke får försvåra eller fördröja en återgång lill normala handelspolitiska metoder.
Vidare anser sig utskottet böra uttala, att vid fastställandet av prisutjämningsavgifter
i möjligaste mån hör tillses, att de svenska exportörerna
därigenom icke komma i sämre läge än vare sig utländska konkurrenter på
exportmarknaden eller företagare i jämförlig ställning på den inhemska
marknaden. Med hänsyn till de anförda synpunkterna anser utskottet, att
systemet med prisutjämningsavgifter hör tillämpas endast där det befinnes
oundgängligen nödvändigt för vinnande av de avsedda syftemålen.

Beträffande de genom prisutjämningsavgifterna influtna medlens redovisning
och användning ansluter sig utskottet lill det i propositionen framlagda
förslaget. Utskottet finner icke skäl tillstyrka de i motionerna framställda
yrkandena i dessa hänseenden men vill understryka, att avgifterna icke äro
av fiskalisk natur och alt avgifterna ej böra betraktas såsom statsmedel i
vanlig mening utan höra användas på sätt i propositionen angives.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall lil! Kungl. Majlis förevarande
proposition nr 255, bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
iakttagande av vad i propositionen samt i detta betänkande
anförts, när behov därav ur prispolitiska synpunkter prövas
föreligga, meddela föreskrifter örn uttagande för tiden till och
med den 30 juni 1946 av prisutjämningsavgift;

2) att motionen I: 373 av herr Axel Ivar Anderson m. fl., i
den mån densamma icke kan anses besvarad genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

Hillring lill riksdagens protokoll 1045. 7 sond. Nr 41. ‘4

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

3) att motionen I: 374 av herr Herlitz måtte, i den mån densamma
icke kan anses besvarad genom vad utskottet ovan
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1945.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÅRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Axel Ivar Anderson,
Sjödahl, friherre De Geer*, Frans Ericson, Björnsson*, Eklund, Robert Berg* och Wehtje*;
samt

från andra kammaren: herrar Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund, Janson
i Frändesta, Falk, Jonsson i Skedsbygd, Karlsson i Grängesberg, Sundström i Skövde,
Fröderberg* och Brandt*.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

457967. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.