Bevillningsutskottets betänkande nr 27.
1
Nr 27.
Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1945 kl. 5 em.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om viss skattefrihet
för av sjömän uppburen krigsriskersättning för
år 1945 jämte en i ämnet väckt motion.
I en den 2 mars 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 187, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
Förslag
till
förordning om viss skattefrihet för av sjömän uppburen krigsriskersättning
för år 1945.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall femtio procent av det tillägg å hyran på grund av krigsrisk
(krigsriskersättning), som för år 1945 utgått eller kan komma att utgå till
befälhavaren eller den som tillhör besättningen på svenskt fartyg, icke utgöra
skattepliktig inkomst. Vad sålunda stadgas skall gälla även i de fall, där krigsriskersättningen
jämlikt punkt 9 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
icke är att hänföra till intäkt av tjänst.
Vad i första stycket sägs skall dock, där krigsriskersättningen för ifrågavarande
år överstiger tiotusen kronor, icke gälla beträffande den överskjutande
delen.
2 §.
Det åligger arbetsgivare, som för år 1945 utbetalat krigsriskersättning till
hos honom anställd sjöman, att i uppgift, som i 33 § a) taxeringsförordningen
avses, angiva huru stor del av den till sjömannen för nämnda år utbetalade
ersättningen, som utgjort krigsriskersättning.
Vad i taxeringsförordningen stadgas angående påföljd för underlåtenhet att
behörigen fullgöra i 33 § samma förordning föreskriven uppgiftsskyldighet
Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 7 sami. Nr 27. 1
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 27.
skall äga motsvarande tillämpning beträffande arbetsgivares underlåtenhet att
behörigen fullgöra uppgiftsplikt, varom i första stycket i denna paragraf
stadgas.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Till behandling i samband med förevarande proposition har utskottet upptagit
den under motionstiden vid riksdagens början väckta motionen 11:284
av herr Johanson i Norrköping m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn sådan ändring i kungörelsen
av den 30 juni 1943 om viss skattelindring för krigsriskersättning till
sjömän, att hela beloppet må bli skattefritt».
Rörande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framställda yrkandet,
får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
Beträffande vad departementschefen vid ärendets föredragning inför Kungl.
Maj:t anfört får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Särskilda regler rörande beskattning av krigsriskersättning till sjömän
infördes genom förordningen den 30 juni 1943 (nr 491) om viss skattefrihet
för krigsriskersättning till sjömän. Enligt nämnda förordning skall vid taxering
till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
femtio procent av det tillägg å hyran på grund av krigsrisk (krigsriskersättning),
som för åren 1943 och 1944 utgått eller kan komma att utgå till befälhavaren
eller den som tillhör besättningen på svenskt fartyg, icke utgöra
skattepliktig inkomst; dock skall — där krigsriskersättningen för kalenderår
överstiger tiotusen kronor — vad nyss sagts icke gälla beträffande den överskjutande
delen.
I den proposition (nr 309), genom vilken förslag till nyssnämnda förordning
framlades för 1943 års riksdag, lämnades vissa upplysningar rörande
storleken av den krigsriskersättning, som utgick enligt då gällande avtal
mellan Sveriges redareförening m. fl., å ena, samt Sveriges fartygsbefälsförening,
svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges radiotelegrafistförening,
svenska sjöfolksförbundet och svenska stewartsföreningen, å andra sidan.
Enligt de nu gällande avtalen, vilka varit i tillämpning under tiden från och
med den 12 juni 1944, utgår krigsriskersättning efter i huvudsak samma
grunder som enligt de i 1943 års proposition omnämnda avtalen, dock att,
bland annat, krigsriskersättningen för svensk kustfart i Östersjön söder örn
59° nordlig bredd höjts från 40 till 115 procent av månadshyran.
I detta sammanhang må erinras örn att genom lagen den 15 december 1939
(nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän vissa inskränkningar
meddelats i fråga om rätten att förfoga över intjänad krigsrisker
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 27.
3
sättning. Denna lag, som ursprungligen gällde krigsriskersättning belöpande
å tiden till och med den 31 mars 1941, har sedermera successivt erhållit fortsatt
tillämpning, senast genom lagen den 24 mars 1944 (nr 113), vilken avser
krigsriskersättning för tiden till och med den 30 juni 1945. I propositionen
nr 92 till innevarande års riksdag har på hemställan av chefen för justitiedepartementet
framlagts förslag om utsträckning av 1939 års lag till att
avse krigsriskersättning, som belöper å tiden till och med den 30 juni 1946.
I anledning av en vid årets riksdag i andra kammaren framställd interpellation
rörande tillämpningen av bland annat 1943 års ifrågavarande förordning
med avseende å delägare i fraktskutor hade yttrande i ämnet inhämtats
från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
I en den 3 oktober 1944 dagtecknad skrift har Sveriges fartygsbefälsförening
hemställt att frågan om skattelindring för civil flygpersonals krigsriskersättning,
vilken fråga berördes i propositionen nr 309 till 1943 års riksdag,
måtte ånyo upptagas till prövning.
Till stöd för det i den föreliggande propositionen framlagda förslaget har
departementschefen anfört bland annat följande:
»De billighetsskäl, som föranledde lagstiftningen örn viss skattefrihet för sjömän
med avseende å krigsriskersättning för åren 1943 och 1944, torde med
samma styrka tala för att motsvarande förmån beredes dem för innevarande
år. I enlighet härmed förordar jag, att ifrågavarande lagstiftning göres tilllämplig
även beträffande sådan krigsriskersättning till sjömän, som utgått
eller kan komma att utgå för år 1945.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har vid tillämpningen av
1943 års förordning fråga uppkommit, huruvida befälhavare eller besättningsman
å fraktfartyg,som tillika är delägare i fartyget, må komma i åtnjutande
av lindring i beskattningen av krigsriskersättning. Prövningsnämnden i Göteborgs
och Bohus län har för sin del beslutat att, då inkomsten i dylikt fall
i skattetekniskt hänseende skall behandlas såsom intäkt av rörelse, icke medgiva
skattefrihet för denna kategori av sjömän.
Med hänsyn till grunderna för den åt sjömännen medgivna skattefriheten
— främst krigsriskersättningens karaktär av premie för de risker till liv och
lem, för vilka sjömännen utsätta sig i och för sitt arbete — böra enligt min
mening bestämmelserna örn skattefrihet gälla även i det fall att sjömannen
är delägare i vederbörande handelsbolag, enkla bolag eller rederi. Avfatlningen
av 1943 års förordning torde icke heller utesluta en sådan tolkning. Då
erfarenheten emellertid visat, att avfattningen av nämnda förordning föranlett
tvekan örn rätta innebörden av bestämmelserna i denna del, torde i
den nya författningen i ämnet böra uttryckligen stadgas, att skattefrihet skall
äga rum även i de fall, där krigsriskersätlningen jämlikt punkt 9 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen icke är att hänföra till intäkt av
tjänst.
I anledning av vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vidare anfört
vill jag framhålla, att en förutsättning för tillgodonjutande av skattefriheten
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 27.
bör vara att vederbörande faktiskt uppburit hyra och krigsriskersättning. Det
bör sålunda icke ifrågakomma att för besättningsman å fartyg, som erhållit
ersättning för sitt arbete endast genom andel i vinsten, fingera att viss del
av denna rörelseinkomst utgjort tillägg å hyra på grund av krigsrisk. Å
andra sidan torde taxeringsmyndigheterna vara oförhindrade att, därest omständigheterna
i något fall skulle ådagalägga att större del av sjömannens ersättning
av skatteskäl rubricerats som krigsriskersättning än som med hänsyn
till de å honom förut tillämpade lönebestämmelserna och eljest gällande
kollektivavtal är att anse såsom sådan ersättning, vägra avdrag beträffande
den överskjutande delen.
Vad härefter angår fartygsbefälsföreningens hemställan att även civil flygpersonal
måtte komma i åtnjutande av skattefrihet från krigsriskersättning,
torde jag få erinra om mina uttalanden i denna fråga i den förut omnämnda
propositionen nr 309 till 1943 års riksdag. Jag uttalade därvid, att en skattelindring
för sjömännen vore motiverad med hänsyn till de speciella förhållanden,
som förelåge i fråga om denna yrkesgrupp, men att någon motsvarande
skattelindring för andra yrkesgrupper icke syntes böra komma ifråga.
Någon sådan förändring av läget, som nu skulle kunna motivera ett annat
ståndpunktstagande till frågan om beskattningen av civilflygarnas krigsriskersättning,
torde icke ha inträtt. Jag anser mig därför ej heller nu böra tillstyrka,
att lindringen i beskattningen av krigsriskersättning utsträckes att
gälla den civila flygpersonalen.»
I motionen 11:284 har framhållits bland annat, att det pågående kriget
medfört oerhörda påfrestningar för sjöfolket. Vid krigets början lyckades
sjöfolket genom sina organisationer tillkämpa sig en viss krigsriskersättning
som en ringa kompensation för de stora risker, sjömännen togo till liv och
lem. Denna ersättning hade sjöfolket aldrig betraktat som lön i vanlig mening,
vilken skulle kunna beskattas. Sjöfolkets krav på skattefrihet för krigsriskersättning
tillmötesgicks först genom den år 1943 utfärdade förordningen
i detta ämne men endast till hälften. Då kriget nu syntes lida mot sitt
slut och i samband därmed ännu större svårigheter komme att uppstå för
sjöfolket att betala skatt på den andra delen av krigsriskersättningen, yrkade
motionärerna, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn
sådan ändring i 1943 års förordning, alt hela krigsriskersättningen bleve
skattefri.
Utskottet. Det i förevarande proposition framlagda förslaget om viss skattefrihet för
av sjömän uppburen krigsriskersättning för år 1945 överensstämmer i huvudsak
med motsvarande bestämmelser i 1943 års förordning örn skattefrihet
med avseende å krigsriskersättning för åren 1943 och 1944. Förslaget
innehåller sålunda endast den avvikelsen från nämnda bestämmelser, att i
förslaget intagits ett uttryckligt stadgande om att förordningen skall äga tilllämpning
även i de fall, där krigsriskersättningen jämlikt punkt 9 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen icke är att hänföra till intäkt av
tjänst. Liksom enligt 1943 års förordning avser skattfriheten i regel 50 pro
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 27.
5
cent av krigsriskersättningens belopp. Därest krigsriskersättningen för ifrågavarande
år överstiger 10 000 kronor, åtnjutes — liksom enligt 1943 års förordning
— ej skattefrihet för den överskjutande delen.
I motionen II: 284 har yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa om sådan ändring i 1943 års förordning, att skattefrihet
finge åtnjutas för krigsriskersättningen i dess helhet.
Utskottet får i detta sammanhang erinra om att vid tillkomsten av 1943
års förordning av såväl departementschefen som samma års bevillningsutskott
uttalades, att krigsriskersättning principiellt sett utgjorde skattepliktig
intäkt men att billighetsskäl talade för en skattelindring för sjöfolket. Därvid
framhöll departementschefen, att en skälig skattelindring skulle beredas
sjömännen, därest endast 50 procent av krigsriskersättningen medräknades
i den skattepliktiga inkomsten. 1943 års bevillningsutskott ansåg sig icke
böra motsätta sig detta förslag. Däremot avstyrkte utskottet bifall till i väckta
motioner framställda yrkanden om skattefrihet för krigsriskersättningen i
dess helhet.
I den nu förevarande propositionen har departementschefen anfört, att de
billighetsskäl, som föranledde 1943 års lagstiftning i detta ämne, med samma
styrka torde tala för att motsvarande förmån bereddes sjömännen för innevarande
år. Till detta uttalande kan utskottet ansluta sig. Att, såsom i motionen
II: 284 ifrågasatts, utsträcka skattefriheten till att avse krigsriskersättningen
i dess helhet anser sig utskottet, under hänvisning till vad som rörande
detta spörsmål förekommit vid 1943 års riksdag, däremot icke kunna
förorda. Utskottet tillstyrker fördenskull bifall till propositionen och avstyrker
det i motionen framställda yrkandet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 187, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om viss skattefrihet för av sjömän
uppburen krigsriskersättning för år 1945, samt
B) att motionen II: 284 av herr Johanson i Norrköping
m. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 april 1945.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark, Axel Ivar
Anderson, friherre De Geer, Ekland, Heuman, Franzon, Lennart Johansson och Ramberg,
samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund,
Orgdrd, Janson i Frändesta, Karlsson i Grängesberg, Ohlsson i Kastlösa, Vigelsbo och
Kristensson.