Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

9

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1945 kl. 4 em.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om
viss ändring i förordningen angående understöd av
slcatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner.

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 84, av herr Hage har hemställts, »att riksdagen måtte göra den ändringen
i Kungl. Majits förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligen skattetyngda kommuner, att utgifter, som uppstå inom
en kommun på grund av kommunens beslut att giva kommunalt pensionstillskott
utan fattigvårds karaktär åt personer, vilka äga uppbära pension
eller invalidunderstöd men ändå befinnas vara i behov av fattigvård, skall i
skatteutjämningshänseende betraktas på samma sätt som fattigvårdsutgifter».

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet, i den mån redogörelse
härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

Jämlikt förordningen den 16 december 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner gälla bland annat
följande villkor för erhållande av dylikt understöd.

Enligt 2 § 1 mom. a) nämnda förordning fordras, att den kommunalskatt,
landstingsskatt och vägskatt, som vederbörande kommun, församling och
skoldistrikt ävensom landsting och väghållningsdistrikt under det löpande
året beslutat till uttaxering, skola tillhopa ha föranlett så högt skattetryck,
att detta, beräknat på visst sätt, överstiger 10 kronor för 100 kronor beskattningsbar
inkomst. Därjämte fordras, att det skattetryck, som, på enahanda
sätt beräknat, föranletts av de under det löpande och de två nästföregående
åren beslutade uttaxeringar, skall i medeltal för dessa tre år likaledes överstiga
10 kronor för 100 kronor beskattningsbar inkomst.

Vidare erfordras enligt 2 § 1 mom. b) samma förordning, att de utgifter för
kommunområdets kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsväsen, för
vilkas bestridande uttaxering beslutats under det löpande året, skola motsvara
ett skattetryck av mer än 5 kronor 50 öre för 100 kronor beskattningsbar
inkomst.

Enligt 4 § 1 mom. må dylikt understöd icke i något fall utgå med högre
belopp än som erfordras för att skattetrycket må kunna, till den del det föranletts
av de under det löpande året beslutade utgifter för kommunområdets
kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsväsen, nedbringas så mycket,

Rihani7 till riksdagens protokoll 1945. 7 sami. Nr 21—23.

2

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

att skattetrycket för angivna ändamål, beräknat för 100 kronor beskattningsbar
inkomst, kommer att utgöra det i 2 § 1 mom. b) angivna belopp av 5
kronor 50 öre.

I lagen den 18 juni 1937 om kommunala pensionstillskott m. m. stadgas,
att till beredande av understöd — kommunala pensionstillskott — i penningar
eller naturaförmåner åt personer, vilka uppbära folkpension enligt lagen den
28 juni 1935 om folkpensionering och icke jämlikt vissa bestämmelser i
samma lag äro uteslutna från tilläggspension men ändock finnas vara i behov
av fattigvård, må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens
förfogande med föreskrift, att tillskott som utdelas av dessa medel icke
skola vara att anse såsom fattigvård. I samma ordning må understöd utdelas
såsom tillskott till invalidunderstöd, blindhetsersättning, barnbidrag eller bidragsförskott
sam: såsom sjukvårdsbidrag i vissa fall.

I en vid innevarande års riksdag av herr Senander m. fl. väckt motion,
11:320, vilken hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet, hemställdes
örn sådan ändring i lagen örn kommunala pensionstillskott att bland
annat folkpensionstagare, invalider och blinda, föräldralösa barn, invaliders
barn och mödrar, vilka vore i behov av tillägg till sina pensioner eller andra
slag av understöd, skulle obligatoriskt erhålla kommunala pensionstillskott
i stället för fattigvård.

I sitt i anledning av berörda motion avgivna utlåtande nr 10 hemställde
andra lagutskottet örn avslag å motionen. Utskottet anförde därvid bland
annat följande:

»Motionärerna lia betonat önskvärdheten av att särskilt folkpensionärema
i större utsträckning än för närvarande erhålla kommunala tillskott utan
fattigvårds karaktär. Utskottet delar den uppfattning, som sålunda kommit
till uttryck i motionen. Detta spörsmål sammanhänger nära med den aktuella
frågan örn en reformerad folkpensioneringslagstiftning. Enligt uppgift i
innevarande års riksdagsberättelse torde socialvårdskommittén komma att
avgiva förslag angående sådan reform under hösten 1945. Kommittén har
i ett i december 1942 avgivet betänkande, innefattande utredning och förslag
angående socialvårdens framtida organisation m. m., anfört, att kommittén
vid reformering av folkpensioneringen kommer af. taga ställning till bl. a.
frågan örn ändrade grunder för kommunala pensionstillskott. Att så kommer
att ske har även framhållits av statsrådet och chefen för socialdepartementet
i ett interpellationssvar i första kammaren den 17 november 1943.
Hur folkpensioneringslagstiftningen för framtiden utformas måste på ett
avgörande sätt inverka på frågan, huruvida de kommunala pensionstillskotten
böra bibehållas och, därest detta spörsmål besvaras jakande, på vilka
villkor de skola utgå. Även övriga grenar av socialvården äro föremål för
kommitténs utredningsarbete.

Av nu angivna skäl torde någon framställning till Kungl. Maj:t rörande
ändring av 1937 års lag icke vara erforderlig.»

Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

11

1 enlighet med andra lagutskottets hemställan avslogs motionen av riksdagen.

1 nu förevarande motion har till stöd för det däri framställda yrkandet anförts
bland annat följande. Den tankegång, som läge till grund för lagstiftningen
om kommunala pensionstillskott, vöre ur sociala synpunkter synnerligen
tilltalande. Densamma utginge från att man skulle kunna inom ett
flertal kommuner åstadkomma ett tillägg till folkpensionerna, så att folkpensionärerna
i betydande utsträckning skulle i stället för fattigvård erhålla
ett så stort genom kommunalt beslut fastställt tillskott, att folkpensionen och
detta tillskott tillsammans skulle utgöra grunden för en vissserligen knapp
men i alla fall rimlig försörjning. Det hade emellertid visat sig, att lagen
kommit till användning endast i ett mindre antal kommuner. I de flesta kommunerna
vore praxis alltjämt, att det som ansåges behövligt som tillskott
lill folkpensionärerna tillskötes genom fattigvården. Anledningen härtill torde
vara att söka i ett flertal omständigheter. I främsta rummet berodde detta
antagligen på bestämmelserna i förordningen angående understöd åt synnerligt
skattetyngda kommuner. Dessa bestämmelser innebure nämligen bland
annat, att, om en kommun gåve understöd till en folkpensionär i form av fattigvård,
denna utgift upptoges bland fattigvårdens kostnader och sålunda inräknades
bland de utgifter, vilka läge till grund för avgörandet huruvida
kommunen skulle kunna erhålla understöd av skatteutjämningsmedel. Om däremot
en kommun gåve sina folkpensionärer tillskott i sådan form, att detta
ej skulle anses såsom fattigvård, torde denna utgift icke inräknas bland de
utgifter, vilka enligt nämnda författning kunde läggas till grund för rätt till
understöd av skatteutjämningsmedel. Det måste anses inkonsekvent med bestämmelser,
vilka innebure eller åtminstone kunde tolkas så att utgifter, som
egentligen vore av samma slag, i detta hänseende behandlades helt olika.

I förevarande motion har yrkats sådan ändring i förordningen angående
understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner,
att utgifter för kommunala pensionstillskott utan fattigvårds karaktär skulle
i skatteutjämningshänseende betraktas på samma sätt som fattigvårdsutgifter.

Vad i motionen anförts finner utskottet vara förtjänt av beaktande. Utskoltet
vill även erinra örn att 1935 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit anhållit
om undersökning rörande frågan örn sådan ändring av bestämmelserna
om understöd av skatteutjämningsmedel, att vid beräkning av skattetrycket
hänsyn loges till kommunernas utgifter för folkpensioneringen. Emellertid
har spörsmålet örn den kommunala skatteutjämningen varit föremål
för utredning inom kommunalskatteberedningen, som under år 1943 avgivit
betänkande rörande delta spörsmål (SOU 1943:43). Såsom framgår av den
ovan lämnade redogörelsen är vidare frågan örn en reformerad folkpensioneringslagstiftning
under behandling inom socialvårdskommittén, som därvid
torde komma att taga ställning jämväl till frågan örn ändrade grunder för

Utskottet.

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

kommunala pensionstillskott. På grund av berörda omständigheter anser sig
utskottet icke kunna tillstyrka bifall till det i motionen framställda yrkandet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen 1: 84 av herr Hage örn viss ändring i förordningen
angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda kommuner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 mars 1945.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson*, Wahlmark, Axel Ivar
Anderson, Sjödahl, friherre De Geer, Ekman, Frans Ericson, Velander och Heuman, samt

från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund*, Hammarlund,
Orgard, Janson i Frändesta*, Falk, Jonsson i Skedsbygd*, Sundström i Skövde och Fröderberg*.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

457494 Stockholm, isaac Marcus Boktryckeri* Aktiebolag, 1945,