Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1945 kl. 7 fm.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av
32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

I en den 9 februari 1945 daglecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 83, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

32 §.

3 mom. Såsom intäkt---avsedda utgifter.

Förmånen av fri sjukvård eller fri tandvård upptages icke såsom intäkt,
oavsett om förmånen åtnjutits på grund av statlig eller på grund av kommunal
eller enskild tjänst. Har sådan förmån åtnjutits på grund av enskild
tjänst och utgått efter väsentligt förmånligare grunder än som gälla för
befattningshavare i statens tjänst, skall dock förmånen upptagas såsom intäkt
till den del den utgått efter förmånligare grunder än de för nämnda befattningshavare
gällande.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen skall äga
tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes under år 1945.

1 Senaste lydelse, se 1940:876.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 7 sami. Nr 19

1

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

Beträffande vad departementschefen vid ärendets föredragning inför Kungl.
Maj:t anfört får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.

Till utskottets behandling ha överlämnats de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna nr 303 i första kammaren av herr Gustavson
m. fl. och nr 473 i andra kammaren av herr Pettersson i Norregård m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 83
måtte begära att Kungl. Majit i år vid en eventuell höstriksdag eller senast
vid 1946 års riksdag framlägger förslag i enlighet med i motionerna anförda
synpunkter.

Vad angår motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får
utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen nr 473 i andra kammaren.

Till intäkt av tjänst hänföras enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen
bl. a. avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar,
bostad eller annat, som utgått för tjänsten. Något undantagsstadgande i fråga
om löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård är icke meddelat.

I skrivelse den 28 juni 1943, nr 417, anhöll riksdagen under punkt 7, att
Kungl. Majit ville till prövning upptaga frågan om skattskyldighet för av
löntagare i allmänhet på grund av anställningsförhållandet åtnjutna sjukvårdsförmåner.

I anledning härav har inom finansdepartementets rättsavdelning upprättats
en den 1 november 1944 dagtecknad promemoria angående skattefrihet för
sjukvårdsförmåner, m. m. I denna promemoria anfördes, att det av olika
skäl syntes önskvärt att sådan lagändring vidtoges, att förmånen av kostnadsfri
sjukvård icke gjordes till föremål för beskattning. Enligt vad i promemorian
vidare uttalades kunde emellertid såsom ett vägande skäl mot en
dylik lagändring åberopas, att skattskyldiga, vilka icke åtnjöte förmånen
av kostnadsfri sjukvård, icke medgåves avdrag vid taxeringen för sina sjukvårdskostnader,
varför den ifrågasatta lagändringen skulle innebära en orättvisa
mot nämnda skattskyldiga. En lagändring av angiven innebörd syntes
därför knappast böra genomföras annat än i samband med sådana ändringar
av skatteförfattningarna, varigenom skattskyldiga i allmänhet medgåves avdrag
för sjukvårdskostnader. Vidare anfördes, alt kostnader för tandläkarvård
i förevarande hänseende borde jämställas med kostnader för läkarvård.
I enlighet härmed utmynnade promemorian i förslag om sådana ändringar
av kommunalskattelagen, att dels förmånen av fri sjukvård eller fri tandvård
icke skulle upptagas såsom intäkt, oavsett örn förmånen åtnjutits på
grund av statlig eller på grund av kommunal eller enskild tjänst, dels ock
skattskyldiga i allmänhet skulle berättigas åtnjuta avdrag i närmare angiven
omfattning för kostnader för sjukhusvård, för läkar- och tandläkarvård
samt för av läkare föreskrivna läkemedel.

Över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av ett flertal myndigheter
och sammanslutningar.

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

3

De i promemorian berörda frågorna lia därefter varit föremål för ytterligare
behandling inom finansdepartementet. Övervägande skäl ha därvid befunnits
tala för att med den slutliga prövningen av förslaget om införandet
av avdragsrätt för av skattskyldig erlagda sjukvårdskostnader borde anstå
i avvaktan på resultaten av socialvårdskommitténs under år 1944 framlagda
förslag om allmän sjukförsäkring. Den andra i promemorian behandlade
frågan eller spörsmålet om behandlingen i skattehänseende av löntagares
förmån av kostnadsfri sjukvård har emellertid ansetts kunna utan hinder
därav upptagas till bedömande.

Till stöd för det i den föreliggande propositionen framlagda förslaget har
departementschefen anfört bland annat följande:

»Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har enligt hittills rådande
praxis löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård endast i undantagsfall tagits
till beskattning. Sedan riksdagens revisorer fäst uppmärksamheten på
denna praxis och i samband därmed föreslagit, att vederbörande arbetsgivare
skulle anmanas att i löneuppgifierna till taxeringsmyndigheterna medtaga
jämväl utgivna sjukvårdsersättningar, har 1943 års riksdag hos Kungl. Majit
hemställt om prövning av frågan om skattskyldighet för av löntagare i allmänhet
på grund av anställningsförhållandet åtnjutna sjukvårdsförmåner.
Sedermera har genom det i departementspromemorian omnämnda utslaget
av regeringsrätten blivit avgjort, att ifrågavarande förmån enligt gällande lag
är att anse såsom skattepliktig inkomst.

Det i promemorian i förevarande hänseende framlagda förslaget har utformats
efter helt annan linje än den av riksdagens revisorer anvisade. I promemorian
har nämligen föreslagits, att löntagares förmån av kostnadsfri
sjukvård skall förklaras vara fri från beskattning. Till motivering av detta
förslag har i huvudsak anförts att i de fall, då löntagares sjukdom varit av
någon längre varaktighet, en beskattning av ifrågavarande förmån skulle
märkbart strida mot den grundläggande principen om beskattning efter skatteförmågan
samt att, i övriga fall, en sådan beskattning skulle förorsaka mycket
merarbele och medföra åtskillig irritation utan att likväl resultera i någon
mera betydande ökning av skatteintäkterna.

Vid remissbehandlingen av promemorian har förslaget örn skattefrihet för
löntagares förmån av fri sjukvård i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av så gott som samtliga hörda myndigheter och organisationer. Emellertid
har i vissa remissyttranden särskilt framhållits att, om löntagares förmån av
fri sjukvård undantoges från beskattning, detta borde medföra att skattskyldiga,
som ej åtnjöte dylik förmån, i stället berättigades erhålla avdrag
för erlagda sjukvårdskostnader.

För egen del ansluter jag mig till den i promemorian uttalade meningen
angående önskvärdheten av sådan lagändring, att löntagares förmån av fri
sjukvård förklaras icke utgöra skattepliktig inkomst. Såsom i promemorian
framhållits och i flera remissyttranden understrukits borde konsekvensen av
en dylik lagändring rätteligen vara att skattskyldiga, som icke åtnjöte ifrågavarande
förmån, berättigades alt göra avdrag för erlagda sjukvårdskostnader.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

Utskottet.

Det synes emellertid i nuvarande läge finnas anledning att uppskjuta ett
ståndpunktstagande i denna fråga. Å ena sidan är reformen förenad med vissa
svårigheter och å andra sidan är det icke uteslutet, att ett genomförande av
allmän sjukförsäkring kan avsevärt ändra förutsättningarna för ett bedömande
av frågan örn avdrag för sjukvårdskostnader.

Jag förordar sålunda att för närvarande annan ändring icke vidtages än att
löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård förklaras icke utgöra skattepliktig
inkomst. Den inkonsekvens, som detta förslag enligt vad nyss sagts innebär,
torde icke böra tillmätas avgörande betydelse. Genom den föreslagna ändringen
skapas nämligen icke i praktiken ett nytt läge utan lagändringen endast konfirmerar
den praxis, som länge varit rådande och som brutits först genom regeringsrättens
förut omnämnda utslag. Det bör vidare beaktas att skattskyldiga,
som icke åtnjuta förmånen av kostnadsfri sjukvård, kunna genom sjukförsäkring
— mot premier som i viss utsträckning äro avdragsgilla vid taxeringen
— bereda sig en motsvarande förmån. Jag förutsätter emellertid att, därest
en allmän sjukförsäkring genomföres, frågan örn storleken av de avdragsgilla
premiebeloppen upptages till omprövning. I samband därmed torde
jämväl reglerna om avdrag för s. k. ömmande omständigheter (långvarig
sjukdom m. m.) böra bliva föremål för översyn.

På sätt i promemorian föreslagits torde med förmånen av fri sjukvård böra
jämställas förmånen av fri tandvård. Då begreppet sjukvård enligt modem
uppfattning lärer innefatta jämväl tandvård, synes anledning icke föreligga
att i förevarande sammanhang behandla nämnda förmåner efter olikartade
regler.»

I de likalydande motionerna 1:303 och 11:473 har anförts bland annat,
att motionärerna icke kunde godkänna den ståndpunkten, att skattefrihet
skulle medgivas för förmån av kostnadsfri sjukvård, under det att avdrag
för erlagda sjukvårdskostnader icke finge göras. Det vore icke förenligt med
rättvisa olika medborgargrupper emellan, att det första av dessa spörsmål
avgjordes av årets riksdag, medan det andra uppskötes till en oviss framtid.
Enligt motionärernas mening borde båda dessa frågor lösas samtidigt, då de
otvivelaktigt inginge i samma problemkomplex. Riksdagen borde därför avslå
förevarande proposition och i stället begära att i år vid en eventuell höstriksdag
eller senast vid nästa års riksdag proposition framlägges med förslag
om skattefrihet för förmån av kostnadsfri sjukvård och rätt till avdrag för
erlagda sjukvårdskostnader.

I den föreliggande propositionen har föreslagits införande av bestämmelser
om skattefrihet för förmåner av fri sjukvård och fri tandvård, vilka åtnjutits
på grund av anställning i statlig, kommunal eller enskild tjänst. I de
i anledning av propositionen väckta likalydande motionerna 1:303 och II:
473 har däremot yrkats, att riksdagen måtte, med avslag å propositionen,
hemställa att Kungl. Maj:t ville vid en eventuell höstriksdag eller senast vid
1946 års riksdag framlägga förslag, avseende såväl skattefrihet för förmån
av kostnadsfri sjukvård som rätt till avdrag för erlagda sjukvårdskostnader.

Bevillningsutskottets betänkande nr 19. ->

Utskottet får i anledning liärav erinra om att tidigare års bevillningsutskott
vid flera tillfällen uttalat sig mot bifall till motionsvis framställda yrkanden
örn införande av skattefrihet för intäkter av olika slag. För egen del
har även utskottet den uppfattningen, att intäkter, som principiellt sett äro
av skattepliktig natur, höra vara underkastade beskattning samt att ett frångående
av denna regel icke utan mycket vägande skäl bör äga rum. Mot införande
av skattefrihet för de nu ifrågavarande förmånerna talar även det
förhållandet, att — såsom påpekats av såväl departementschefen som motionärerna
— det måste anses inkonsekvent att införa bestämmelser om sådan
skattefrihet, medan däremot skattskyldiga, som ej åtnjuta dessa förmåner,
icke skulle äga åtnjuta avdrag för erlagda sjukvårds- och tandvårdskostnader.

Syftet med de förevarande motionerna är att söka undanröja den inkonsekvens,
som det i propositionen framlagda förslaget sålunda kan anses innebära.
Ehuru utskottet, såsom framgår av vad nu nämnts, ingalunda är främmande
för den tanke, som kommit till uttryck i motionerna, måste utskottet
dock uttala betänkligheter mot motionärernas förslag.

Enligt civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet, vilka
reglementen äro tillämpliga å ett stort antal tjänstemän i statens tjänst, är
tjänsteman berättigad att kostnadsfritt anlita vederbörande verksläkare för
erhållande av läkarvård. Kostnader för sjukhusvård ersättas av statsmedel i
regel med hälften av kostnadernas belopp, vilket i allmänhet skall beräknas
enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften för plats å allmän sal.
Under vissa förutsättningar må emellertid vård meddelas i halvenskilt
rum eller, om sådant ej finnes tillgängligt, i enskilt ruin, varvid ersättningen
av statsmedel utgår med i regel den del av kostnaden, som överskjuter
halva beloppet av legosängsavgiften för plats å allmän sal. Kostnader
för tandvård ersättas av statsmedel i regel endast örn sådan vård avser
botande av sjukdom i tändernas omgivningar eller prövas vara av väsentlig
betydelse för botande av annan sjukdom, vilken star i orsakssammanhang
med tändernas tillstånd. Ersättning av statsmedel utgår i dylika fall
med tre fjärdedelar av kostnadernas belopp.

Med hänsyn till den begränsning, som sålunda förefinnes i fråga om rätten
lill fri sjukvård och fri tandvård för statsanställda, torde det fa anses
uppenbart, att en avdragsrätt för erlagda kostnader i sådant hänseende icke
kan utan vidare medgivas. Flir åstadkommande av likställighet med dem, som
åtnjuta förmån av fri sjukvård eller fri tandvård, får avdragsrätten icke
sträcka sig längre än dessa förmaner. Införandet av en avdragsrätt av detta
slag skulle därför otvivelaktigt medföra svårigheter vid gränsdragningen mellan
avdragsgilla och icke avdragsgilla utgifter. Detaljerade ujipgifter måste
av den skattskyldige i varje särskilt fall lämnas angående beskaffenheten av
deri vård, varom fråga är, och för taxeringsmyndigheterna skulle bedömandet
av de verkställda avdragens befogenhet föranleda eif besvärligt och tidsödande
merarbete. Även bortsett från dessa praktiska svårigheter har utskottet
— med hänsyn lill de ojämna verkningarna i olika inkomstskikt av avdrag

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

vid taxeringen — icke kunnat undgå att känna tveksamhet beträffande lämpligheten
i och för sig av den nu ifrågasatta avdragsrätten. Utskottet kan fördenskull
icke förorda bifall till de i motionerna framställda yrkandena.

\ id sitt övervägande av det i den föreliggande propositionen framlagda
förslaget har utskottet emellertid av skäl, som ovan anförts, hyst betänkligheter
i fråga om lämpligheten överhuvud taget av att införa bestämmelser
om skattefrihet för ovannämnda förmåner. För införande av sådana bestämmelser
kan dock anses tala, att, såsom framgår av propositionen, dessa
förmåner enligt en mångårig praxis, som brutits först genom ett av regeringsrätten
under år 1944 meddelat utslag, tidigare icke torde ha tagits till beskattning.
Vidare må framhållas, att, därest förmånerna skulle bliva beskattade,
detta finge antagas komma att medföra ett betydande arbete för de
myndigheter och enskilda, som hade att avlämna uppgifter till taxeringsmyndigheterna
om värdet å åtnjutna sjukvårds- och tandvårdsförmåner, utan
att därigenom någon större ökning av skatteintäkterna skulle uppkomma. I
vissa fall skulle det, åtminstone med nuvarande anordningar på detta område
— såsom exempelvis där den anlitade läkarens ersättning utgår i form
av ackord och icke med särskilt belopp för varje prestation — uppenbarligen
bereda stora svårigheter eller kanske rent av visa sig helt ogörligt att fastställa
ett riktigt belopp för de åtnjutna förmånernas värde. Säkerligen komme
detta att leda till ojämnhet vid taxeringen olika skattskyldiga emellan.

På grund av nu anförda omständigheter har utskottet trots nämnda betänkligheter
icke ansett sig böra avstyrka bifall till propositionen. Utskottet
förutsätter emellertid, att, därest en allmän sjukförsäkring genomföres, frågan
örn huruvida skattefrihet bör bibehållas för förmån av fri sjukvård och
fri tandvård upptages till prövning samt att därvid tillses att den inkonsekvens,
som den föreslagna lagstiftningen innebär, undanröjes.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 83 och med avslag å de likalydande motionerna
I: 303 av herr Gustavson m. fl. och II: 473 av herr
Pettersson i Norregård m. fl., antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 32 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Stockholm den 13 mars 1945.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Bevillningsutskottets betänkande nr 19. 7

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Wahlmark, friherre De Geer, Ekman,
Frans Ericson*, Velander*, Robert Berg, Franzon, Sundelin och Wehtje*; samt

från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund,
Olsson i Gävle, Sandberg, Orgdrd, Janson i Frändesta, Falk och Jonsson i Skedsbygd*.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herr Ekman, som ansett att utskottet bort föreslå riksdagen avslå Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 83.