Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
I
Nr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 194ä kl. 7 lin.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna i 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen örn avdrag för premier och försäkringsavgi
fter.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna nr 74 i första kammaren av herr Elon
Andersson m. fl. och nr 131 i andra kammaren av herr andre vice talmannen
Carlström m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
a) att hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag örn sådan ändring
av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen, att där angivet maximibelopp vid
avdrag för vissa försäkringspremier höjes från 200 till 300 kronor,
b) att hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag om sådan ändring
av 48 § 2 mom. kommunalskattelagen och 16 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, att där stadgad åldersgräns för rätt
till barnavdrag ändras från 18 till 20 år,
c) att hos Kungl. Majit begära utredning och förslag om rätt till avdrag
vid beskattning av periodiskt understöd eller jämförlig utbetalning, sorn av
skattskyldig utgivits till annans undervisning och uppfostran,
d) alt hos Kungl. Majit begära utredning och förslag örn rätt lill avdrag
vid beskattning av kostnader, som skattskyldig haft för underhåll av andra
närstående än make och minderåriga barn»; samt
2) de likalydande motionerna nr 168 i första kammaren av herr Nordenson
och nr 276 i andra kammaren av herr Wiberg, vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit hemställer örn skyndsam utredning med
förslag lill sådana ändringar i 46 § 2 mom. punkt 3 kommunalskattelagen,
att det avdragsgilla beloppet dels höjes till ett premiebelopp som möjliggör
ett bättre försäkringsskydd än för närvarande, dels ock i det särskilda fallet
avpassas efter antalet barn under 18 år i den skattskyldiges familj».
Vad angår de i de likalydande motionerna 1:74 och lii 131 framställda
Bihang till riksdagens protokoll 10-15. 7 sand. Nr 18.
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
yrkandena har utskottet i delta sammanhang upptagit till behandling allenast
den under punkten a) i motionernas hemställan omförmälda frågan örn
höjning av maximibeloppet vid avdrag för vissa försäkringspremier. Rörande
de under punkterna b), c) och d) i samma motioners hemställan berörda
frågorna har utskottet utlåtit sig i sitt denna dag avgivna betänkande
nr 17.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas yrkanden,
såvitt nu är i fråga, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i
det följande, hänvisa till motionerna 1:74 och I: 108.
Enligt 46 § 2 mom. tredje punkten kommunalskattelagen äger skattskyldig,
som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, i hemortskommunen
njuta avdrag för premier och andra avgifter, som den skattskyldige
för sig och i förekommande fall även för sin make och sina omyndiga barn
betalt för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, därunder inbegripen avgift til!
sjukkassa för begravningshjälp, för kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom
för livränteförsäkring, som ej får avdragas från intäkt av tjänst eller
är alt anse såsom avgift för pensionsförsäkring. Jämlikt 4 § förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt gäller detta stadgande även vid
den statliga beskattningen.
Bestämmelser om rätt till avdrag för försäkringspremier infördes i vår
skattelagstiftning första gången genom 1910 års förordning örn inkomstoch
förmögenhetsskatt. Avdragsrätten avsåg enligt nämnda förordning ett
belopp av högst 200 kronor. Några stadganden örn avdragsrätt för försäkringspremier
vid den kommunala beskattningen funnos vid denna tid icke.
Ifrågavarande avdragsrätt motiverades av departementschefen i den till
grund för ovannämnda förordning liggande propositionen nr 88 till 1910
års riksdag sålunda:
»I ett flertal utländska inkomstskatteförfattningar hava införts bestämmelser
örn avdrag för försäkringspremier. Med försäkringsrörelsens starka
utveckling i vårt land å livets skilda områden torde det jämväl vara lämpligt
att i författningen örn inkomst- och förmögenhetsskatt upptaga en dylik
bestämmelse. Ett sådant avdrag bör i viss mån bliva en allmän sporre till
sparsamhet och ägnat att i vissa avseenden utjämna skiljaktigheter i skattskyldigheten
mindre inkomsttagare emellan. Avdraget, ehuru tillförsäkrat
envar skattskyldig intill ett belopp av 200 kronor, innebär dock framför allt
ett medgivande åt den, sorn, i saknad av annan inkomst än inkomster av
eget arbete, söker betrygga familjens ekonomi i händelse av dödsfall, sjukdomsfall,
olycksfall m. m.»
Genom 1920 års författningsändringar infördes motsvarande avdragsrätt
även vid den kommunala beskattningen.
I proposition nr 102 till 1927 års riksdag med förslag till kommunalskattelag
föreslog departementschefen, att ifrågavarande avdrag .skulle begränsas
till 100 kronor. Till stöd härför framhölls bland annat, att avdraget vöre
Bevillningsutskottets betänkande nr IS. 3
helt betingat av sociala skäl samt alt ett belopp av 100 kronor syntes vara
för sitt ändamål fullt tillräckligt, särskilt som de mindre inkomsttagarna i
regel icke torde ha försäkringar med högre årliga premier än nämnda
belopp.
Första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag föreslog emellertid i anledning
av motionsvis framställda yrkanden bibehållande av avdragsrätten
vid ett högsta belopp av 200 kronor.
1 överensstämmelse härmed inneburo 1928 års skatteförfattningar icke
någon ändring i ifrågavarande hänseende.
I de likalydande motionerna I: 74 och II: 131 har anförts, att ett belopp
av 200 kronor icke täckte de utgifter för i förevarande stadgande avsedda
personförsäkringar, som nu ansåges normala för de skattskyldiga, särskilt
efter den betydande sänkning av penningvärdet som ägt rum under senare
år. Personförsäkringens olika former hade under de senaste åren undergått
en stark utveckling. Ej blott kapitalförsäkringen, vilken blivit en alltmer
anlitad sparform, utan även sjukförsäkringen hade ökat i omfattning, och
därtill komme arbetslöshetsförsäkringen, som omspände allt större grupper
anställda. En höjning av maximibeloppet till exempelvis 300 kronor vore
därför enligt motionärernas mening väl motiverad.
I de likalydande motionerna 1: 1G8 och 11:276 har framhållits, att redan
penningvärdets förändring sedan avdragsrättens tillkomst motiverade en
omprövning, huruvida icke det för försäkringspremier avdragsgilla beloppet
borde ökas. Den mest anmärkningsvärda bristen hos ifrågavarande bestämmelser
vore emellertid, att avdragsrätten utformats utan hänsyn till storleken
av den skattskyldiges familj och hans försörjningsskyldighet. Avdragsrätten
borde graderas efter antalet av den skattskyldiges barn.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen äger enligt 46 8
2 mom. tredje punkten kommunalskattelagen skattskyldig, som varit här i
riket bosatt under hela beskattningsåret, åtnjuta avdrag för premier och
andra avgifter, som den skattskyldige för sig och i förekommande fall även
för sin make och sina omyndiga barn erlagt för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring,
därunder inbegripen avgift lill sjukkassa för begravningshjälp, föi
kapital- och olycksfallsförsäkring samt för viss livränteförsäkring, med belopp
av högst 200 kronor. I ifrågavarande motioner yrkas skrivelse till
Kungl. Maj:t med hemställan örn utredning och förslag angående ändring
av dessa bestämmelser. Med de likalydande motionerna 1:74 och 11:131
avses, att det belopp, för vilket avdrag högst är medgivet, skall höjas till
300 kronor. Syftet med de likalydande motionerna 1:168 och 11:276 är,
att del avdragsgilla beloppet skall höjas till ett belopp, som möjliggör ett
bättre försäkringsskydd än för närvarande, ävensom avpassas efter antalet
barn under 18 år i den skatlskyldiges familj.
Utskottet.
i
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
Utskottet får i anledning härav framhålla, alt enligt de principer beträffande
försäkringsanstalters och försäkringstagares beskattning, som ligga
till grund för gällande skatteförfattningar, de lill följd av försäkringar av
nu angivet slag utfallande försäkringsbeloppen icke äro att hänföra till
skattepliktig intäkt. Med hänsyn härtill borde principiellt sett avdrag icke
medgivas för de premier och avgifter, som erläggas för nämnda försäkringar.
Att sådant avdrag det oaktat medgivits beror, såsom framgår av
vad ovan nämnts, därpå att intresset för betryggande av den skattskyldiges
och haris familjs ekonomi genom försäkring ansetts böra stimuleras genom
lättnad vid beskattningen.
Det syfte, som sålunda föranlett den ifrågavarande avdragsrätten, är
givetvis beaktansvärt. Utskottet vill ej heller förneka, att visst fog kan finnas
för den i föreliggande motioner uttalade uppfattningen att med hänsyn
till det ändrade penningvärdet sedan avdragsrättens tillkomst och den utsträckning
av försäkringsskyddet till nya områden, som sedan dess ägt rum,
en omprövning av denna avdragsrätt är motiverad. Avdrag av detta slag få
emellertid, liksom övriga icke principiellt motiverade avdrag, ojämna verkningar.
Till följd av progressiviteten vid den statliga beskattningen blir den
genom avdragen uppkommande skattelättnaden större i de högre än i de
lägre inkomstskikten. Vid utskottets övervägande av de föreliggande motionerna
har emellertid det avgörande varit, att ifrågavarande avdragsrätt torde
kunna förväntas i annat sammanhang bliva föremål för behandling. I
propositionen nr 83 till innevarande års riksdag med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370) har nämligen departementschefen förutsatt, att, därest en allmän
sjukförsäkring genomföres, frågan örn storleken av de avdragsgilla premiebeloppen
upptages till omprövning. Enligt ett av socialvårdskommittén
under ar 1944 avgivet betänkande angående lag om allmän sjukförsäkring
(SOU 1944: 15) är en sådan lagstiftning avsedd att träda i kraft den
1 januari 1947. På grund av berörda omständigheter finner utskottet ej
erforderligt att i skrivelse till Kungl. Majit påkalla utredning i motionernas
syfte och avstyrker följaktligen bifall till motionerna.
I nder åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) alt de likalydande motionerna I: 74 av herr Elon Andersson
m. fl. och II: 131 av herr andre vice talmannen
Carlström m. fl., i vad desamma angå punkten a) i motionernas
hemställan om höjning av maximibeloppet vid avdrag
för vissa försäkringspremier, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt
2) att de likalydande motionerna I: 168 av herr Nordenson
och 11:276 av herr Wiberg angående ändring av be
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 18. ’
stämmelserna i 4(5 § kommunalskattelagen oni avdrag för
premier och försäkringsavgifter icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 mars 1945.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Härvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark, Axel
Ivar Anderson, Sjödahl, friherre De Geer, Ekman, Eklund, Robert Berg oc
Nordenson sami
från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund,
Olsson i Gävle, Orgård, Janson i Frändesta, Falk, Fröderberg och Vigelsbo.
Reservation
av herrar Axel Ivar Anderson, Nordenson, Hagberg i Malmö och Janson i
Frändesta.