Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
1
Nr 16
Ankom till riksdagens kansli den 6 mars 1945 kl. 5 em.
Bevfflningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
** örn lättnader i de ideella ungdomsorganisationernas beskattning.
’S
(2:a avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 260 i
första kammaren av herr Lindblom m. fl. och nr 273 i andra kammaren av
herr Fröderberg m. fl., har hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att förslag till lättnader i de ideella ungdomsorganisationernas
beskattning måtte föreläggas riksdagen, örn möjligt redan år
1946, samt att förslaget måtte innebära, att de ideella organisationer, varom
här är fråga och därvid främst idrottsrörelsen, i första hand helt befrias
från skattskyldighet till stat och kommun och att, om så ej skulle befinnas
möjligt, gällande bestämmelser örn taxering av inkomst av rörelse ges en
sådan utformning, att nämnda föreningars samtliga utgifter inom ramen för
deras ändamål få räknas som avdragsgilla vid taxeringen».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen nr 260 i första kammaren.
Enligt 53 § 1 mom. e) kommunalskatlelagen, sådant detta lagrum lyder
efter år 1942 beslutad ändring av detsamma, äro stiftelser, som hava till
huvudsakligt ändamål att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer
eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna
understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet
bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom
sådana föreningar, vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas
ekonomiska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av nu angivna art,
skattskyldiga för inkomst av fastighet och av rörelse men befriade från skattskyldighet
för annan inkomst.
I 7 § f) förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt enligt
detta författningsrums lydelse efter år 1942 beslutad ändring finnes en föreskrift
av motsvarande innehåll som i 53 § 1 inom. e) kommunalskatlelagen,
dock att befrielsen från skattskyldighet här gäller sådan inkomst, som ej
härflulit av rörelse.
Bihang till riksdagens protokoll 19i!>. 7 samt. Vr 16.
1
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
Enligt 12 § 1 mom. b) förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
föreligger skattskyldighet för förmögenhet för, bland andra, föreningar
och samfund, vilkas medlemmar icke pä grund av medlemskapet
äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ävensom stiftelser, samtliga
dock endast såvitt de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst.
Ovannämnda bestämmelser angående befrielse från skattskyldighet tillkommo
i samband med år 1942 genomförd omreglering av skattefriheten för
stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer. Dessa författningsändringar
inneburo i jämförelse med förut gällande bestämmelser i huvudsak
en tydligare avfattning och en klarare gränsdragning ofelian skattefria
och skattskyldiga rättssubjekt. Beträffande ideella föreningar inneburo 1942
års författningsändringar, att i författningstexten intogs en uttrycklig bestämmelse
om att ideella föreningar borde, i den mån de främjade samma
ändamål som de från skattskyldighet frikallade stiftelserna, erhålla skattefrihet
i likhet med dessa. Eftersom begreppet ideell förening icke förekommer
i lagstiftningen — med undantag dock för 1929 års lag om tillsyn över
stiftelser, i vilken lag talas örn stiftelse anförtrodd åt ideell förening eller
annat samfund — har benämningen ideell förening icke ansetts böra användas
i författningstexten. I stället har såsom förutsättning för att en förening
med sådant ändamål, som ovan nämnts, skall komma i åtnjutande av skattefrihet
föreskrivits, att föreningen icke i sin verksamhet på något sätt tillgodoser
medlemmarnas ekonomiska intressen.
Vad särskilt angår idrottsorganisationernas beskattning enligt nuvarande
bestämmelser kan rörande praxis i detta hänseende av regeringsrättens årsbok
inhämtas följande. En idrottsförening blev beskattad för inkomst från
en föreningen tillhörig dansbana men erhöll ej avdrag för underskott å fotbollsspel
och allmän idrott (1931 not. Fi 936). En sini- och idrottsklubb blev
taxerad för inkomst av bad- och tennisrörelse vid en av klubben arrenderad
badinrättning utan avdrag för förlust, som uppkommit å klubbens idrottsliga
verksamhet (1932 not. Fi 10). Inkomst av inträdesavgifter vid av idrottsförening
anordnade tävlingar ansågs utgöra skattepliktig inkomst för föreningen
(1935 ref. 8). Svenska simförbundet erhöll avdrag från inkomst av
märken, medaljer, regler m. m. med allenast hälften av utgifterna för tävlingar
och instruktörer jämte därå belöpande kansli- och styrelsekostnader
(1944 not. Fi 124).
I motioner vid 1936 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av punkt 1 i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen,
att avgifter, som influtit till idrottsförening vid tävling eller uppvisning i icke
professionell idrott, bleve undantagna från beskattning. Motionärerna framhöllo
såsom motivering härför idrottens stora allmänna och sociala betydelse
samt påpekade, att hel skattebefrielse för idrottsföreningar även kunde
ifrågasättas.
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
Samma års bevillningsutskott, som i sitt i anledning av motionerna avgivna
betänkande nr 35 avstyrkte desamma, yttrade bland annat följande:
»I likhet med motionärerna anser utskottet den icke professionella idrotten
äga stor betydelse samt vara förtjänt av stöd för sin verksamhet från det allmännas
sida. Utskottet ifrågasätter emellertid lämpligheten av att detta stod
herodes genom befrielse från skatt för ifrågavarande avgifter. En dylik
skattelindring skulle nämligen huvudsakligen komma de större, i ekonomiskt
hänseende bäst ställda föreningarna till godo, medan däremot de mindre
föreningarna, vilka i regel torde vara i största behov av understöd för sin
verksamhet, skulle erhålla relativt ringa nytta av en lindring i sin beskattning.
Vad härefter angår förslaget ur principiell synpunkt finner utskottet
det vara betänkligt att förorda ändring i ifrågavarande bestämmelser i punkt
1 av anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen beträffande ett visst rättssubjekts
särskilda slag av inkomst. En sadan ändring kunde lätt föranleda
krav på skattebefrielse för viss inkomst från andra institutioner med samhällsgagneligt
syfte, vilka i beskattningshänseende för närvarande äro likställda
"med idrottsföreningarna och vilka liksom dessa använda inkomsten
för sin verksamhet. Vid nu angivna förhållanden och då ifrågavarande spörsmål
bör bliva föremål för närmare övervägande efter en mera ingående undersökning
än den utskottet kunnat verkställa, anser sig utskottet icke kunna
biträda motionärernas hemställan.»
Utskottet tilläde, att det torde kunna förväntas, att de år 1936 för utredning
rörande den kommunala beskattningen jämte därmed sammanhängande
frågor tillsatta sakkunniga komme att ägna uppmärksamhet åt detta
spörsmål.
I enlighet med utskottets hemställan avslogos motionerna av riksdagen.
De år 1942 beslutade författningsändringarna torde ej kunna anses ha
inneburit någon ändring i jämförelse med förut gällande bestämmelser i
fråga örn idrottsorganisationernas beskattning. I propositionen nr 134 till
samma års riksdag, vilken proposition låg till grand för nämnda förlattningsändringar,
anförde departementschefen i berörda hänseende följande:
»Idrottsrörelsen synes lämpligen böra erhålla det allmännas stöd i annan
forin än genom en förmån, som skulle komma de olika sammanslutningarna
lill godo i allt större omfattning, ju bättre ekonomi de redan hade. Att låta
den heterogena gruppen av institutioner och föreningar med sylte att utbilda
ungdomen i fysiskt och moraliskt avseende erhålla skattefrihet eller att lini
göra ett urval för sådant ändamål finner jag knappast lämpligt eller ens
möjligt.»
I de nu föreliggande motionerna lämnas till en början vissa ur ungdoms*
vårdskommitténs år 1944 avgivna betänkande (SOU 1944:31) hämtade uppgifter
angående antal lokalavdelningar och medlemsantal i olika slag av
ungdomsorganisationer. Av dessa uppgifter Damgar, all de med avseende å
antalet lokalavdelningar och medlemmar största av dessa organisationer äro
scout- och idrottsorganisationerna. Därnäst komma kyrkliga och frikyrkliga
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
organisationer samt de politiska organisationerna. Bland övriga organisationer
märkas nykterhetsrörelsens organisationer.
I motionerna framhåUes vidare, att det bland de för ideell verksamhet intresserade
rådde en tämligen enhällig mening att frågan örn den direkta
beskattningen av ungdomsorganisationerna icke vore ordnad på ett tillfredsställande
sätt. De vore visserligen befriade från skattskyldighet för medlemsavgifter
men ansåges i övrigt skattskyldiga till stat och kommun för all inkomst.
De linge således skatta för bland annat ränteinkomst och inkomst av
lörelse. Till inkomst av rörelse räknades inkomst av uppvisningar, tävlingar
och fester, till vilka allmänheten hade tillträde mot avgift, samt märkesförsäljning
och lotterier. Utgivandet av publikationer och böcker ansåges även
som en rörelse, sav ida icke verksamheten vore av rent intern art. Organisationerna
vore skattskyldiga för förmögenhet enligt förordningen örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt men behövde ej erlägga särskild skatt å förmögenhet.
Sedan år 1941 hade taxeringsmyndigheterna, särskilt i Stockholm,
börjat åsätta idrottsföreningarna taxering för inkomst av rörelse efter strängare
grunder än tidigare tillämpats, i det att avdrag icke eller åtminstone endast
delvis medgivits för kostnader av mera allmän natur, vilka ej direkt
belöpte på inkomstgivande tävlingsarrangemang. Hit hade då räknats diverse
allmänna administrationskostnader samt utgifter för hållande av instruktörei
och åtgäider för upparbetandet av föreningsmedlemmarnas fysiska kondition
och för deras allmänna träning. En annan väg att skärpa beskattningen
hade varit att bryta ut och beskatta de inkomstgivande grenarna av
en förenings verksamhet, såsom fotboll och handboll eller bandy, men vägra
av ding för utgifterna inom andra grenar av verksamheten, som givit förlust.
Resultatet härav bleve i regel, alt en så behandlad förening finge skattemässig
inkomst av rörelse, ehuru dess bokförda netto kunde visa förlust.
Dessa tendenser inom taxeringsväsendet hade funnit ett visst stöd i det av
regeringsrätten avgjorda målet rörande Svenska simförbundets taxering.
Idrottens representanter ansåge, att idrotten själv borde få behålla och förvalta
de vinstmedel obeskurna, som uppkomme genom medlemmarnas osjälviska
arbete. Idrottsföreningarna borde således hänföras under 7 § e) förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och motsvarande författningsrum
i kommunalskattelagen eller således jämställas med undervisningsanstalter.
I andra hand och såsom en temporär nödfallsutväg förordades
en sådan uppmjukning av reglerna för beräkning av inkomst av »idrottsrörelse*,
att därvid en förenings samtliga utgifter inom ramen av dess ändamål
finge räknas som avdragsgilla vid taxeringen. Det framliålles emellertid,
att en sadan lösning, ehuruväl den skulle medföra en avsevärd förbättring
i det nuvarande ohållbara tillståndet på skattefronten, likväl fortfarande
kunde giva anledning till olika uppfattningar vid taxeringen. Vad beträffade
övriga ungdomsorganisationer, som ej direkt sysslade med gymnastik och
idrott, torde det anförda i tillämpliga delar gälla även dem och deras verksamhet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 16. 0
I ifrågavarande motioner yrkas i första hand, att de ideella ungdoms- Itskottet,
organisationerna — oell därvid i främsta rummet idrottsrörelsens organisationer
— helt befrias från skattskyldighet till stat och kommun. Örn detta
skulle befinnas ej vara möjligt, yrkas sådan ändring i gällande bestämmelser
angående beräkning av inkomst av rörelse, att nämnda organisationers samtliga
utgifter inom ramen för deras ändamål få räknas som avdragsgilla vid
taxeringen.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, har frågan om idrottsorganisationernas
behandling i beskattningshänseende tidigare varit föremål
för Kungl. Maj:ts och riksdagens uppmärksamhet. Ett vid 1936 års riksdag
motionsvis framställt yrkande, att avgifter, som influtit till idrottsförening
vid tävling eller uppvisning i icke professionell idrott, skulle undantagas
från beskattning, avslogs av riksdagen på hemställan av samma års bevillningsutskott.
Utskottet ansåg visserligen den icke professionella idrotten
vara förtjänt av stöd för sin verksamhet från det allmännas sida men ifrågasatte
lämpligheten av att detta stöd lämnades genom befrielse från skattskyldighet
för nämnda avgifter. En dylik skattelindring skulle nämligen
framhöll utskottet — huvudsakligen komma de större och i ekonomiskt
hänseende bäst ställda föreningarna till godo, medan däremot de mindre
föreningarna, vilka i regel torde vara i största behov av understöd för sin
verksamhet, skulle erhålla relativt ringa nytta av en sådan lindring i sin
beskattning. Utskottet fann det även ur principiell synpunkt betänkligt att
förorda bestämmelser om skattefrihet för vissa rättssubjekts särskilda slag
av inkomst.
Frågan huruvida idrottsorganisationerna böra vara underkastade skattskyldighet
överhuvud taget berördes, såsom ovan nämnts, i samband med
de år 1942 vidtagna författningsändringarna rörande juridiska personers
skattskyldighet. I propositionen nr 134 till samma års riksdag yttrade sålunda
departementschefen, att idrottsrörelsen lämpligen syntes böra erhålla
det allmännas stöd i annan form än genom en förman, som skulle komma
de olika sammanslutningarna till godo i allt större omfattning, ju bättre
ekonomi de redan hade. Att låta den heterogena gruppen av institutioner
och föreningar med syfte att utbilda ungdomen i fysiskt och moraliskt avseende
erhålla skattefrihet eller att här göra ett urval för sådant ändamål
fann departementschefen knappast lämpligt eller ens möjligt.
Beträffande det i de nu ifrågavarande motionerna i första hand framställda
yrkandet eller att de ideella ungdomsorganisationerna, i främsta
rummet idrottsrörelsens organisationer, skola helt befrias från skattskyldighet
till stat och kommun får utskottet erinra örn att tidigare års bevillningsutskott
vid upprepade tillfällen framhållit angelägenheten av att främjandet
av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål icke bör ske i form
av lättnader vid beskattningen eller skattefrihet utan att, i den mån stöd
från statens sida för något ändamål befinnes påkallat, detta stöd skall lärn
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
nas i lorm av anslag lill det avsedda ändamålet. Denna ståndpunkt har
godkänts av riksdagen. Såsom framgår av det ovan återgivna uttalandet av
departementschefen i propositionen nr 134 till 1942 års riksdag har även
denne ansett stöd åt idrottsrörelsen i form av skattebefrielse ej böra ifrågakomma.
Utskottet är för sin del av samma uppfattning och kan således icke
förorda införande av bestämmelser örn skattefrihet för idrottsorganisationerna.
Del må emellertid framhållas, alt, även örn skattefrihet skulle anses
böra medgivas dessa organisationer, skattefriheten för dem knappast skulle
komma ali bliva av något större värde. Idrottsorganisationerna torde nämligen
under alla förhållanden icke kunna tillerkännas en förmånligare ställning
i beskattningshänseende än de i 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen
och 7 § f) förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt omförmäla
stiftelserna, vilka vid den kommunala beskattningen åtnjuta skattefrihet
för annan inkomst än av fastighet och av rörelse samt vid den statliga
beskattningen för annan inkomst än av rörelse. Skattefriheten skulle
sålunda komma alf avse deras inkomst av kapital och av tillfällig förvärvsverksamhet,
medan däremot organisationernas inkomst av ekonomisk verksamhet
i övrigt — vartill hänföras deras inkomster av tävlingar, försålda
idrottsmärken o. dyl. — skulle, i den mån denna verksamhet är att hänföra
till rörelse, tagas till beskattning.
Det i motionerna i andra hand framställda yrkandet om införande av
ändrade bestämmelser i fråga örn beräkning av inkomst av rörelse nied avseende
å ovannämnda organisationers taxering finner utskottet däremot förtjäna
att tagas under närmare övervägande. Stor oklarhet synes nämligen
råda om på vad sätt idrottsorganisationernas skattepliktiga inkomster av ekonomisk
verksamhet — framför allt de ovan omförmälda inkomsterna av tävlingar,
försålda idrottsmärken o. dyl. — skola beräknas. Dessa inkomster intaga
så till vida en särställning i jämförelse med skattepliktiga inkomster i
allmänhet, att de uppkomma genom utövande av ideell verksamhet. Detta förhållande
medför svårigheter, då det gäller att beräkna de avdragsgilla utgifternas
storlek. Örn exempelvis en idrottsförening haft inkomster av tävlingar
eller genom försäljning av idrottsmärken, är det givetvis — i avsaknad av
klarläggande bestämmelser — en svårbedömlig fråga, i vilken utsträckning
föreningens utgifter tor dessa tävlingar och för instruktörer kunna anses avdragsgilla
vid taxeringen. Enligt vad utskottet inhämtat bruka taxeringsmyndigheterna
i dylika fall verkställa en rent skönsmässig bedömning. En idrottsorganisations
kostnader uppdelas sålunda i en del, som anses hiinförlig till
avdragsgilla utgifter, och en annan del, som betraktas såsom avseende utgifter
till främjande av organisationens ideella ändamål. Utgifter av sist angivet
slag äro icke avdragsgilla vid taxeringen. Uppenbart är, att en sådan skälighetsbedömning
ger utrymme för vitt skilda uppfattningar i fråga örn de avdragsgilla
utgifternas storlek och att denna bedömning icke kan hos olika
taxeringsmyndigheter ske efter enhetliga grunder. Helt oreglerad är även
Bevillningsutskottets betänkande nr 16. t
frågan huruvida, därest underskott uppstår a idroltsorganisaSönernas ekonomiska
verksamhet, avdrag härför kan medgivas från andra inkomster.
Såvitt utskottet kunnat finna, är det i praxis brukligt, att avdrag för underskottet
icke medgives. Underskottet anses alltså hänförligt till utgifter för
främjande av organisationens ideella ändamål. Den oklarhet, som sålunda
råder på ifrågavarande område, bör enligt utskottets mening snarast undanröjas.
Utskottet finner fördenskull en utredning för klarläggande av i vilken
omfattning en idrottsorganisations utgifter kunna anses avdragsgilla vid
inkomstberäkningen ävensom för utlormandet av mera preciserade bestämmelser
till ledning vid bedömandet av hithörande frågor vara påkallad.
Enligt vad utskottet inhämtat ha emellertid till 1944 ars skattesakkunniga
för utredning överlämnats vissa frågor rörande juridiska personers beskattning,
däribland spörsmålet örn idrottsorganisationernas behandling i beskattningshänseende.
De sakkunniga ha för utskottet tillkännagivit, att de
vid förberedande överläggningar angående sistnämnda spörsmål övervägt
följande riktlinjer för sitt arbete. ''Såsom skattepliktiga inkomster för idrottsorganisationerna
böra upplagas deras samtliga inkomster utom medlemsavgifter
och gåvor. Erhållna statsbidrag ha ansetts böra avräknas direkt å
de särskilda utgifterna. Avdrag medgives för organisationernas samtliga utgifter,
som vare sig direkt eller indirekt äga betydelse för deras förvärvsverksamhet.
Däremot medgives icke avdrag för dels skatter, dels gåvor eller
andra utgifter, som icke föranleda skattskyldighet hos mottagaren, dels ock
så stor del av administrationskostnaderna, som kan anses belöpa å de icke
skattepliktiga intäkterna eller de icke avdragsgilla utgifterna.
I sakens nuvarande läge är det givetvis icke möjligt för utskottet alt uttala
någon bestämd uppfattning rörande lämpligheten ur olika synpunkter av
dessa grunder för idrottsorganisationernas beskattning, vilka ju även äro
rent preliminära. Såsom framgår av vad ovan nämnts anser emellertid utskottet
ofrånkomligt att för vinnande av en rättvis och enhetlig behandling
på ifrågavarande beskattningsområde en i möjligaste mån klar gränslinje
dragés mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla utgifter. Huruvida denna
gränslinje kan läggas på sätt ovan skisserats, torde de sakkunnigas forisatta
utredningsarbete komma att utvisa.
Beträffande övriga ungdomsorganisationer har i motionerna allenast uttalats,
att vad som anförts i fråga örn idrottsorganisationerna i tillämpliga
delar torde gälla även övriga ungdomsorganisationer. Utskottet anser sig icke
böra i detta sammanhang ingå på ett bedömande av dessa organisationers
ställning i beskattningshänseende. Vad angår kyrkliga och frikyrkliga ungdomsorganisationer
vill emellertid utskottet framhålla, alt enligt vad utskottet
inhämtat frågan örn (ten skatterättsliga behandlingen av åtminstone
vissa slag av sådana organisationer torde komma att lagas under övervägande
av den enligt Kungl. Majlis bemyndigande den 15 oktober 1943 tillsatta
dissenlerlagskommittén.
8 Bevillningsutskottets betänkande nr t6.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 260 av herr Lindblom
m. fl. och II: 273 av herr Fröderberg m. fl. om lättnader i
de ideella ungdomsorganisationernas beskattning icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 mars 1945.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark, friherre
De Geer, Ekman, Frans Ericson, Velander, Robert Berg, Franzon och Wehtje; samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund,
Olsson i Gävle, Orgärd, Falk, Jonsson i Skedsbygd och Fröderberg.
Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1945
540892