RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr II.

Tisdagen den 21 mars.

Kl. 3.30 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 14, den 15 och den 18 innevarande mars.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist, som anförde:

Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Spångberg till mig
framställt följande spörsmål:

Har statsrådet observerat att man från officershåll igångsatt en aktion i
syfte att få sådan anmälan eller klagomål till militieombudsmannen, som ej
föranlett någon dennes åtgärd, betraktad såsom brottslig handling för att
därigenom få den klagande bestraffad med stöd av strafflagen för krigsmakten? Kan

man förvänta att statsrådet vidtager åtgärder i syfte att bevara rätten
för värnpliktiga och underordnade inom försvarsväsendet att, utan risk för
straff, ingiva anmälan och klagomål till milititeombudsmannen?

Mitt svar är följande.

Genom obefogad anmälan till militieombudsmannen liksom till justitieombudsmannen
kan en klagande ådraga sig straff huvudsakligen i två olika
fall, nämligen för falsk angivelse och för smädelse.

För falsk angivelse, varå åtal ej följt, finnes straff stadgat i 16 kap. 4 §
allmänna strafflagen. Straffet beror på svårbeten av den gärning som anmälan
avser och är högst straffarbete i två år, lägst böter. Sker angivelse av obetänksamhet
och utan argt uppsåt är straffet endast böter. Örn den som gjort angivelsen
haft sannolika skäl därför, är han fri från ansvar.

Enligt hänvisning i 110 § strafflagen för krigsmakten gälla dessa bestämmelser
även den som lyder under denna lag.

För smädliga yttranden stadgas straff i 16 kap. 9 och 11 §§ allmänna
strafflagen. Straffet är i svårare fall böter eller fängelse i högst sex månader,
i andra fall endast böter. Ärekränkning mot den under vars lydnad man står
skall enligt 16 kap. 12 § anses såsom begången under försvårande omständigheter.

Beträffande smädelse mot ämbets- och tjänsteman i eller för hans ämbete
eller tjänst finnas strängare straffbestämmelser i 10 kap. 2 och 5 §§ allmänna
strafflagen. Straffet är då böter eller fängelse i högst ett år. Häremot svara i
strafflagen för krigsmakten straffbestämmelserna i 82 med flera §§. Enligt
82 § straffas den som sålunda förolämpar överordnad krigsman med smädligt,
föraktligt eller vanvördigt yttrande i eller för dennes ämbete eller tjänst med
fängelse eller, då omständigheterna äro synnerligen mildrande, med disciplinstraff.

Svar på
interpellation.

Andra hammarens protoholl 1944. Nr 11.

1

2

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1944.

Svar pä interpellation. (Forts.)

Vid sidan av de nu nämnda bestämmelserna finnes i 87 § strafflag-en för
krigsmakten en särskild straffbestämmelse för obefogad klagan mot förman
över förnärmelse i tjänsten. För straffbarhet förutsattes att klagan föres utan
skälig anledning. Straffet är disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.
Denna bestämmelse torde vara tillämplig även vid klagan hos militieombudsmannen.

De nu nämnda straffbestämmelserna gälla icke blott vid klagan hos militieoch
justitieombudsmännen utan även i andra fall. Straff för falsk angivelse
inträder sålunda även då angivelsen sker hos annan behörig åklagare. Framställes
beskyllning örn brott till annan än åklagare, blir det fråga örn tillämpning
av en annan straffbestämmelse i 16 kap., nämligen 7 § som avser förtalsbrott.
Straff för smädelse inträder vare sig smädelsen sker i anmälan till åklagare
eller eljest.

Att ämbets- och tjänstemän i princip böra skyddas mot falska angivelser,
förtal och smädelser är ett förhållande som jag ej behöver närmare utveckla.
En var måste inse den fara för deras auktoritet som skulle uppkomma därest
sådant icke kunde beivras. Till sin person måste ämbets- och tjänstemän också
åtnjuta samma skydd som andra medborgare.

Det är vidare uppenbart att inom krigsmakten upprätthållandet av befälets
auktoritet är en angelägenhet av särskild vikt.

Straff måste därför kunna ådömas den som framställer anklagelser mot
bättre vetande eller som direkt utfar i smädelser eller missfirmelser.

Obefogade klagoskrifter som ej äro av sådan art äro uppenbarligen mindre
skadliga men det är ett samhällsintresse att motverka även dessa. De vålla
obehag för den angripne, särskilt örn de givas publicitet, och kunna för övrigt
förorsaka mycket onyttigt utredningsarbete. De kunna även vara utslag av
en trakasseringslust som ej bör uppmuntras. Ett utkrävande av ansvar i de fall
då en klagan — utan att innefatta falsk angivelse eller vara smädlig — är
mer eller mindre obefogad kan emellertid lätteligen^ komma att utgöra en
hämsko även för framställande av berättigade klagomål. Denna synpunkt gör
sig onekligen starkt gällande beträffande anmälningar till riksdagens ombudsmän.
Dessa institutioner Ira inrättats bland annat för att upptaga klagomål mot
ämbets- och tjänstemän, och det har blivit en allmän medborgerlig rättighet att
påkalla deras ingripande. Härtill kan man enligt min mening icke underlåta
att taga hänsyn när det gäller att avgöra, huruvida sådant klagomål bör kunna
föranleda ansvar för den klagande. _ .....

I praktiken har emellertid hittills icke försports att klagorätten hos ,iustitieoch
militieombudsmännen skulle ha blivit obehörigen hämmad. Som bekant
förekommer det synnerligen ofta att dessa ombudsmän lämna anmälningar utan
avseende eller utan åtgärd. Det oaktat har det varit mycket sällsynt att en klagande
i dylikt fall blivit ställd under tilltal. I detta sammanhang vill jag anmärka
att det förhållandet, att justitie- eller militieombudsmännen lämnat en
anmälan utan åtgärd, icke i och för sig innebär att han funnit anmälan obeiogad.
Anledningen till ett sådant beslut kan ju t. ex. även vara att tillräcklig bevismng
icke krnl å-stndkomma^s. Att en anmälan lämnats utan åtgärd kan därför
icke utan vidare läggas till grund för beslut örn atal mot eller bestraffning av
den klagande. Huruvida förutsättningar för straffbarhet föreligga måste prövas
självständigt, och någon direkt ledning är därvid icke att hämta av justitieeller
militieombudsmannens avgörande.

Interpellanten har nu gjort gällande att en i Officersförbundsbladet införd
artikel skulle giva anledning att befara att klagorätten hos MO skulle kringskäras
till följd av att bestraffningsåtgärder vidtagas mot klagande i fall
då anmälningar lämnats utan åtgärd. Den asyftade aTtikeln är författad av

Tisdagen den 21 mars 1944.

Nr 11.

Svar på interpellation. (Forts.)

professorn Ivar Agge och bär rubriken: Obehörig klagan hos MO kan lagligen
beivras. Huvudsakligen innehåller artikeln uppgifter om gällande straffbestämmelser
och deras innebörd. Härtill knyter författaren vissa reflexioner.
Bland annat framhåller han, såsom interpellanten påpekat, betydelsen av att
militärt befäl hävdar sin rätt och begagnar de korrektiv sorn stå till buds.
Detta uttalande avser emellertid fall då befälet blivit utsatt för uppenbart
falska beskyllningar eller klart obefogad kritik.

Såsom i interpellationen uppgivits, har nu vidare i ett fall förekommit att
klagande ställts under tilltal vid fältkrigsrätt för smädelse och obefogad klagan.
Enligt vad jag inhämtat har detta mål avgjorts av fältkrigsrätten, som
dömt de klagande till ansvar, men jag antar att avgörandet kommer att dragas
under högre rätt.

Vad som sålunda förekommit synes icke utgöra tillräcklig anledning att
överväga någon omedelbar lagändring. Emellertid vill jag meddela, att de i
strafflagen för krigsmakten intagna straffbestämmelserna för smädelse och
obefogad klagan givetvis komma att bliva föremål för uppmärksamhet vid den
nu pågående revisionen av denna lag. Vissa uttalanden örn dessa bestämmelser
återfinnas i ett år 1935 av särskilda sakkunniga avgivet utlåtande rörande riktlinjerna
för lagrevisionen. Enligt direktiven för den nu pågående utredningen
skall denna ske på grundval av bland annat nämnda riktlinjer. Beträffande
straffbestämmelsen i 87 § örn obefogad klagan anfördes i utlåtandet, att den
utan olägenhet syntes kunna utgå. Åtskilliga andra bestämmelser i strafflagen
för krigsmakten och i allmän lag syntes de sakkunniga innefatta tillräckligt
sträffskydd för de fall som kunde anses vara värda beaktande. Vad som återstode
ansågo de sakkunniga knappast fordra särskild straffbestämmelse, och
de tilläde att det icke syntes kunna förnekas att bestämmelsen vore ägnad
att verka hämmande även på berättigade klagomål. I fråga örn smädelsebrotton
anförde de sakkunniga att övervägande skäl syntes tala för att särbestämmelser
icke borde uppställas i strafflagen för krigsmakten. Genomföras dessa ändringsförslag
kommer i dessa hänseenden liksom beträffande falsk angivelse och
annan ärekränkning allmänna strafflagen att gälla även med avseende å den
som lyder under strafflagen för krigsmakten. Straffbestämmelserna härom i
allmänna strafflagen komma i sin tur att upptagas till behandling vid det reformarbete
som utföres av straffrättskommittén. I de delar av strafflagen som
för närvarande äro under utarbetande torde komma att ingå bestämmelser rörande
falsk angivelse ävensom rörande smädelse av ämbets- och tjänstemän.
Ärekränkningsbrotten i övrigt komma att bliva behandlade i nästa etapp av
utredningsarbetet.

Härefter yttrade:

Herr Spångberg: Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern för det
svar, som har lämnats. Jag skulle önska, att jag har tolkat det riktigt, när
jag har uppfattat det som mycket välvilligt, då det gäller dem, som rapportera
vissa händelseförlopp till militieoimbudsmannen. I allmänhet är det nog
så, att man på grund av vad som varit brukligt ganska allmänt anser, att
man inom det militära området bör få vända sig till militieombudsmannen i
sådana fall, där man tycker sig ha fog till det, utan att därför bli straffad.
Straff för dylik hänvändelse är ju också på sätt och vis någonting alldeles
nytt, d. v. s. straffbestämmelserna i och för sig äro icke nya, men det nya
är, att man börjat tillämpa de gamla straffbestämmelserna, något som knappast
förekommit tidigare sedan militieombudsmannainstitutionen inrättades år
1915. Med anledning därav har det givetvis blivit en stadgad uppfattning,
att man inte blir straffad därför att man går till MO med klagomål.

4

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Nu visar här justitieministern på några fall, då straff kan följa på anmälan.
Det gäller falska beskyllningar, smädelser och dylikt. Då kan den
anmälande straffas enligt den allmänna strafflagen eller strafflagen för
krigsmakten.

Man kan sannerligen nied militärerna tvista örn vad som är smädelser, vad
som är falska beskyllningar och vad som är obefogad kritik. När man tittar
på de där begreppen, är man nog alldeles överens örn, att man ej får uttrycka
sig i smädelser, rikta falska beskyllningar mot människor eller överhuvud
komma med obefogad kritik. Men det beror på vad man menar med obefogad
kritik på detta område. Örn en värnpliktig eller annan i en skrivelse framhåller
någonting, som han anser vara en oegentlighet, och lian har fakta för
sina påståenden, kan det hända, att han juridiskt sett använder sig av olämpliga
uttryck. Han är ingen jurist, så att det är mycket troligt, att han gör
detta, och att sedan officeren — om det gäller en sådan — får rätt. Men därmed
är icke alls bevisat, att det skulle vara en falsk beskyllning eller obefogad
kritik, som vederbörande framkommit med. Är det fråga örn en kritik, som
givits i fullt ärlig avsikt att åstadkomma en förbättring eller för att hindra
en missnöjesstämning, som uppkommit på grund av att befälet inom en militärförläggning
uppträder på ett olämpligt sätt, att utbreda sig, så kan man
sannerligen, även örn vederbörande officer kan peka på att han icke på något
sätt gjort sig skyldig till något brott mot värnpliktslagen eller andra lagar,
ändå säga, att en dylik anmälan är synnerligen befogad. Men jag skulle tro,
att det föreligger ingen som helst svårighet för en officer att i ett sådant
fall inför en krigsdomstol bevisa, att rapporten är klart obefogad.

För allmänheten och för dem som inkallas — och det är ju folkets söner
i stad och på landet i alla samhällsställningar, som inkallas till vapenövning
och till beredskapstjänst — finnes det ju ingen möjlighet att begagna juridiska
formler, utan de anse, att en åtgärd, som innebär ett övergrepp, är ett
sådant ting, som skapar missnöjesstämning. När det upprepas många gånger,
leder det ibland till en dylik anmälan. Nu är det ju så, att det är för att
mottaga dylika anmälningar som vi ha MO. Det är ganska intressant att
gå tillbaka och titta på de första urkunderna till MO-institutionen. Då finner
man alldeles tydligt, hur denna institution grundades just med tanke på
att MO skulle vara den, som tog emot rapporter, lade till rätta och åtalade,
där det fanns anledning till åtal. Man lade särskild vikt vid detta just därför
att man ansåg, att bär gällde det ett så ömtåligt område, att det icke på
samma sätt som andra områden inom vårt samhällsliv kunde bli utsatt för
den offentliga kritiken. Därför var det som man grundade MO-institutionen.

Vad officerarna beträffar äro de ju icke utsatta för någon som helst fara
från något håll, även örn kritik, som framställts, skulle visa sig vara ohållbar
även ur MO:s synpunkt. De dömas sannerligen icke förrän de ha hörts
och förrän de fått imöjligheter att avgiva fullständig förklaring över sitt
handlingssätt. Visar det sig då, att de ha rätt, så bär hittilldags ärendet
lagts åt sidan och avskrivits. Det har icke tidigare funnits någon tanke på
att straffa den anmälande. Det är säkert i detta fall så, som man kan se av
de fall, där åtal skett, att det icke är svårt för en officer att få svart till
vitt och tvärtom. Jag tänker mig en straff exercis. Manskapet vet, att det är
en straff exercis. Är det så, att befälet säger: »Nu skall ni uttagas till straffexercis,
ty ni har gjort det och det», ja då har man själv givit beviset för
att man vidtagit en åtgärd, som är förbjuden; det inträffar ibland, men det
är mera sällan det inträffar, ty man börjar bland officerarna få klart för
sig, att man ej får anordna straffexercis. Därför har man börjat kalla det
någonting annat. Men man låter manskapet gärna förstå, att det faktiskt är

Tisdagen den 21 mars 1944.

Nr 11.

5

Svar på interpellation. (Forts.)

en sträf fexercis. Jag tar då ett fall, där några lia gjort ett fel på något sätt
i tjänsten. För det felet blir det en exercis med gevärsföring, språngmarsch
och dylikt, som eljest icke förekommit och icke har med felet att göra. Det är
icke på det området man felat, utan det är på ett helt ''annat område man brustit
i insikt och kunnighet. Då är det alldeles tydligt, att man måste betrakta
en sådan exercis med ansträngande språngmarsch och dylikt såsom ett straff.
Det förekommer ju synnerligen ofta, att. befälen ta till en rätt hård övning i
stället för att undervisa i det ämne, vari fel bär förekommit. Då dylikt försiggår,
är det ganska uppenbart, att man måste uppfatta detta såsom ett straff.
Om en dylik händelse anmäles till MO, förklarar officeren, att detta var icke
alls något straff, långt därifrån; det var en »uppryckning» och icke något
straff; och man godtager oftast hans förklaring. Det må nu vara. Men nog
är det väl underligt, örn man i dylika fall skodi kunna straffa dem, som göra
anmälan.

I övrigt måste jag säga, att jag är synnerligen tillfredsställd med vad statsrådet
har sagt i vissa punkter, bland annat det, att även örn en klagan måste
anses vara mer eller mindre obefogad, så skulle det utgöra en hämsko för framställandet
av berättigade klagomål i framtiden, om man skulle straffa i sådana
här fall. Statsrådet anser ju också, att man måste se det just på det
sättet, då det är fråga örn anmälningar till riksdagens ombudsmän, därför att
dessa institutioner ha inrättats för att upptaga klagomål mot ämbets- och
tjänstemän och att det är en medborgerlig rättighet att påkalla deras ingripanden.
I detta fall sammanfalla mina synpunkter fullständigt med statsrådets.
När man tänker sig de möjligheter värnpliktiga ha att göra en dylik
anmälan, måste man taga särskilda hänsyn i sådana fall.

Statsrådet säger sig känna till ett fall, då en klagande ställts under tilltal
vid krigsrätt för obefogad klagan och smädelse. Detta har förekommit så sällan,
att jag tror, att det är samma fall som justitieministern och jag tänka
på. Justitieministern anser det antagligt, att i det fallet avgörandet kommer
att dragas inför högre instans. Ja, herr talman, avgörandet kommer att dragas
inför högre instans. Jag är synnerligen tacksam för att statsrådet har
gjort detta antagande. Ärendet i fråga har väckt den allra djupaste förbittring
i mycket vida kretsar. Det var senast i söndags sorn, för att visa bredden
av denna förbittring, Värmlands socialdemokratiska ungdomsdistrikt på en
konferens gjorde ett uttalande i anledning av domen. Jag vill säga, att de
kvälja icke dom — herr talmannen skall nog kunna spara klubban — men
nog kväljer den domen konferensen; det är ingen fråga om annat. I uttalandet
säges: »Det är med djupaste besvikelse vi mottagit meddelandet örn krigsrättens
beslut att bl. a. döma en av de åtalade till 40 dagars fängelse. Dylika
utslag kunna endast medverka till att försämra förhållandet mellan officerare
och meniga samt att stärka känslan av manskapets rättslöshet gentemot officerarna.
»

Man behöver icke taga fel på den socialdemokratiska ungdomens rättskänsla;
den känna vi till. De lia ett starkt fosterländskt patos och ett starkt
utvecklat rättsmedvetande. Deras reaktion inför det skedda är ett uttryck för
vad allmänheten känner. Uttalandet måste betraktas som ett uttryck för vakthållningen
kring rättvisan och demokratien, till vilket värjo ansvarskännande
människa med demokratiskt sinnelag måste taga hänsyn.

Det är många som äro eniga nied justitieministern örn att avgörandet skall
dragas inför högre rätt. Hur pass allvarligt man reagerat i det län, där detta
Ilar inträffat, ser man — förutom av det uttalande som jag tillåtit mig citera
— därutav, att socialdemokraternas partidistrikt i samma län har anskaffat
advokat och ställt sig ekonomiskt bakom el t överklagande.

G

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Nu finnes det ju, som justitieministern framhåller, en hel råd av paragrafer,
som officersförbundet efter professor Agges anvisningar och uppmaningar
stöder sig på. Men professor Agges artikel är icke ensamstående i denna
aktion, utan den har föregåtts av en rad artiklar, brett upplagda och inramade
på de mest framskjutna platser i Officersförbundsbladet allt sedan juli månad
i fjol. Så småningom mobiliserades professor Agge att komma med sin granskning-
av vilka vägar man hade möjlighet att gå fram för att hindra anmälningar.
Men dessa paragrafer lia, som jag nyss sagt, aldrig tidigare kommit
till användning, utan det har rått frihet att vända sig i förtroende till MO.
Det är ett nytt påhitt, som man funnit på för att förhindra den kontroll och
granskning av militarismen, som är avsikten med MO-institutionen. Här ha
vi år efter år talat om och ärligt strävat efter en demokratisering av vår försvarsorganisation.
Vi lia gjort allt vad vi kunnat för att åstadkomma ett
gott förhållande mellan militär och civilbefolkning, mellan befäl och manskap.
De folkliga organisationerna lia varit inriktade på att hjälpa till härvidlag.
Många värnpliktiga börja fullgöra sin första värnplikt med den goda
föresatsen att göra sitt bästa. Förhållandena äro i detta hänseende helt annorlunda
nu än de voro. då militieombudsmannainstitutionen skapades. Man
har allvarligt försökt att giva verklighet åt talet om att försvaret bör vara
ett folkförsvar. Svårigheter lia uppstått, icke på grund av allmänhetens inställning
utan på grund av den ringa förståelse, som funnits hos många officerare,
Det är betänkligt, när officersförbundet på ett sådant sätt som här har
skett ställer sig bakom ett sabotage av arbetet på att genomföra en demokratisering
av vårt folkförsvar. Örn det får fortsätta så leder det sannerligen icke
till att man når det mål, som man på officershåll påstått sig eftersträva,
nämligen att disciplinen skall förbättras och sammanhållningen ökas. Man
raserar i stället det som har byggts upp under denna tid.

Nu är det ju alldeles riktigt, som här har konstaterats utav justitieministern,
att det kommit in många anmälningar till militieombudsmannen, och
det är ju nätt opp detta, som officerarna beklaga sig över. Man får väl dock,
örn man vill se nyktert på saken, lov att erkänna, att det är ganska naturligt,
att det kommer in rätt så många anmälningar under en tid, då inkallelsernas
antal kraftigt ökats. När militieombudsmannainstitutionen skapades år 1915,
räknade man med att det skulle komma in många anmälningar. Det var
brinnande krig den gången liksom det nu är, men man var icke orolig över
att rådande missförhållanden på det militära området skulle komma att bliva
föremål för kritik. Även då fanns en hel del att anmärka på den anda,
som rådde inom försvarsväsendet. Såvitt jag vid de noggrannaste undersökningar
kunnat finna, hade man då för tiden icke den allra ringaste tanke
på att personer, som gjort anmälan till militieombudsmannen, skulle riskera
åtal. I riksdagen var man tvärtom rädd för att militieombudsmannainstitutionen
skulle komma i vanrykte, emedan det kunde befaras att militieombudsmannen
icke skulle lia kraft nog att beivra alla de förseelser, sorn komme
att påtalas i till honom inkomna anmälningar. Riksdagen väntade så många
anmälningar av olika slag, att man införde en särskild skyddsparagraf, enligt
vilken militieombudsmannen befriades från skyldighet att syssla med
strategiska och tekniska problem. Man räknade därvid med att allmänheten
i sådana frågor skulle komma med så många anmärkningar, att militieombudsmannen
skulle bliva föremål för misstroende och kritik, örn icke en särskild
skyddsparagraf infördes. Man räknade emellertid ändå i riksdagen med
att militieombudsmannen skulle lia full befogenhet att ingripa även på dessa
områden, därest det gällde frågor örn de värnpliktigas behandling, till exempel
ifall vissa övningar kunde anses ha varit alltför ansträngande för de

Tisdagen den 21 mars 1944.

Nr 11.

7

Svar på interpellation. (Forts.)

värnpliktiga. Detta framgår av de sakkunnigas utlåtande, av propositionen,
av lagutskottets utlåtande samt av kamrarnas protokoll från denna tid. Man
fäster sig alldeles särskilt vid den insats, som det liberala partiets dåvarande
ledare, Karl Staaff, gjorde för att på detta område införa demokratiska principer.
Han väckte bl. a. en motion, i vilken lian föreslog, att militieombudsmannens
rättigheter skulle utvidgas, och han framhöll vådan av en begränsning.
I debatten fastslog han, att militieombudsmannens huvudsakliga uppgift
vore att påtala begångna fel. Det finns åtskilliga dylika uttalanden från
dessa debatter. Ingen var på den tiden inne på de vägar, officersförbundet
nu med en viss framgång har slagit in på.

De begränsningar, som år 1915 stadgades i instruktionen, borttogos år 1941.
Sedan dess har militieombudsmannen en ännu starkare ställning än förut.
Det betonades, att han skulle erhålla denna starkare ställning för att med
större kraft kunna ingripa till skydd för medborgerliga rättigheter och för
beivrande av godtycke. Nu har riksdagen medgivit militieombudsmannen att
i sin ämbetsutövning anlägga vissa humana synpunkter. Han bör icke gå
hänsynslöst fram, när det gäller att komma till rätta med felande officerare.
Det heter därför i 4 § i militieombudsmannens instruktion, att örn militieombudsmannen
»finner någon domare, ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning
står under hans tillsyn, ha felat endast av ovarsamhet utan vrång avsikt,
må han låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad
eljest förekommit i saken». Riksdagen har gjort detta medgivande därför
att riksdagen ansett, att det skulle vara till en viss nytta om humanitet visades
mot officerarna. Man har icke velat, att militieombudsmannen skulle gå hårt
fram i sådana fall, även örn han med stöd av strafflagen skulle kunna göra det.

Inför detta riksdagens medgivande och det synnerligen humana förfarande,
som med stöd av samma medgivande tillämpats av militieombudsmannen, är
officerarnas aktion nu ägnad att väcka en smula förvåning. Själva ha de, som
sagt, från riksdagens och militieombudsmannens sida rönt en synnerligen
human och välvillig behandling. Det har många gånger inträffat, att klagomål
mot officerare icke föranlett någon militieombudsmannens åtgärd. Officersförbundet
har därför passat på att framställa förhållandena så, att de
klagomål, som icke föranlett åtgärder, skulle varit obefogade. Militieombudsmannen
har till och med funnit sig föranlåten att i en skrivelse tiH officersförbundet,
som hederligt nog publicerats i Officcrsförbundsbladet, påpeka, det
oriktiga, i den tolkning, som officersförbundet givit hans åtgärder.. Justitieministern
understryker också i interpellationssvaret, att örn militieombudsmannen
lämnat en anmälan utan åtgärd, så får detta icke tolkas så som örn
anmälan skulle varit obefogad. Justitieministerns åsikt överensstämmer fullständigt
med den uppfattning, som man i allmänhet hyser i denna fråga, och
med den, som militieombudsmannen själv givit uttryck åt.

Med anledning av den humanitet militieombudsmannen lämnat prov på har
det talats örn trakasseringslusta från de värnpliktigas sida. Jag.vet icke, örn
justitieministern menade, att man kunde befara, att de värnpliktiga skulle
komma att av trakasseringslusta anmäla officerare för militieombudsmannen.
Jag har ingen erfarenhet av att så skett, men .lag vet, att de värnpliktiga
ytterst sällan göra en anmälan. Det skulle kunna pekas på manga fall, dagman
ansett, att en anmälan borde lia gjorts, men där anmälan ändock underlåtits.
Under inga förhållanden kan man med fog tala om någon allmän trakasseringslusta
hos de värnpliktiga, vilket man däremot med allra största fog kan göra.
när det gäller många officerare, ty ett. hämndlystnare följe än trakasserings1
ystna officerare får man sannerligen leta efter. Jag skulle nämligen tro, att
de värnpliktiga, sorn vänt sig till militieombudsmannen. även örn de haft

8

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

aldrig så. rätt, fått göra elen erfarenheten, att vederbörande officer haft svårt
att se objektivt utan betraktat deni med ovilja. För att slippa hämnd torde de
värnpliktiga ofta underlåta att anmäla även mycket gröva oförrätter.

I ett demokratiskt samhälle bör det råda likhet inför lagen. Jag är alldeles
enig med justitieministern, när justitieministern säger, att man skall låta ämbetsoch
tjänstemän få samma skydd som andra medborgare. Jag vill bara tilllägga,
att militärbefälet också borde ha samma skyldigheter och samma ansvar
som civila tjänstemän, och jag vill ytterligare tillägga: andra medborgare
borde ha samma skydd som officerare. Äro vi eniga i dessa punkter, är det
ingenting som skiljer oss åt i vår grundsyn. Så skall det vara i ett demokratiskt
samhälle, men hurudana äro förhållandena på det militära området? Jag skulle
kunna taga ett exempel från det rika material, som jag har att tillgå, för att
visa vad militärbefälet ibland tillåter sig. Jag skall icke gå utanför de offentliga
redogörelserna. Jag har antecknat några fall och väljer som exempel
följande.

En kapten, som är lärare för blivande underofficerare, står och undervisar
dem och yttrar därvid enligt militieombudsmannens berättelse till de blivande
underofficerarna ordagrant följande: »Ni tror, att ni kan gå här och ingenting
behöva kunna, men jag skall lära er. Vet ni att det är jag som bestämmer,
örn ni får gå kvar här eller inte. Överhuvudtaget örn ni vill bli underofficerare,
så kan ^jag stoppa detta genom att helt enkelt förklara er olämpliga.
Ett djävla påhäng, det är just vad ni är, som man måste dras med. örn
jag någon gång såsom chef bleve tvingad att lia er i min tjänst såsom underofficerare,
så vare det första jag skulle göra att ställa upp er och skjuta er,
så bleve man kvitt er.»

Så talar en officer, och hur bestraffas han för detta? Hur skulle en värnpliktig,
som gjort sig skyldig till en sådan förolämpning av grövsta art mot
en officer, ha bestraffats? Officeren i fråga fick två dagars arrest utan bevakning!
Det skulle kunna pekas på massor av dylika fall, som i högsta grad
måste kränka det allmänna rättsmedvetandet. Två dagars arrest, två dagars
vistelse på eget rum utan bevakning! Vet ni, mina herrar och damer, hur en
beväring skulle betrakta ett dylikt straff? Han skulle betrakta det som en
välkommen semester. Vad sorni är straff för kaptenen, det är semester för beväringen!
Det råder härvidlag ett tillstånd, sorn sannerligen örn något är ohållbart
och som man, hur man än kommer att tolka strafflagen för krigsmakten
och militieombudsmannainstruktionen. måste komma tillrätta med. örn man
skall få ordning inom försvarsväsendet, så är det klart, att dylika olikheter
icke böra tolereras<. Det skulle ju aldrig falla en värnpliktig in att begagna
dylikt språk, och det gör icke en underordnad överhuvudtaget, örn inte mer
än. två dagars arrest på eget rum ådömes en dylik lärare, vilken hotar att
skjuta underofficerarna, örn de komma i hans tjänst, då kan väl icke något
straff drabba den, sorn juridiskt sett icke uttrycker sig så formfulländat, när
det gäller att i förtroende vända sig till militieombudsmannainstitutionen.

Jag har vid något tidigare tillfälle påtalat den anda, som råder mellan befäl
och underordnade, och givit några exempel på vardagliga fall, som aldrig
blivit anmälda. . Den här gången tog jag ett fall, som blivit anmält och där
vederbörande blivit bestraffad på sätt jag nämnt. Hur skall man överhuvudtaget
kunna komma till rätta med en kår, inom vilken många, enligt vad dessa
fall uppvisa, lia så svårt att visa vanligt folkvett i umgänget med underordnade?
Hur skall man komma till rätta med sådant, örn man straffar dem, som
anmäla eländet? Jag tror visst, att man kommer längst med lämpor, och jag
yrkar ej på några omänskliga straff för officerare, som förlöpa sig på detta
sätt. Men det måste finnas likställighet människor emellan i detta hänseende.

Tisdagen den 21 mars 1944.

Nr 11.

9

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag tror visst, att nian kari giva en officer en human tillrättavisning. De äro
nog alla rätt känsliga för tillrättavisningar — även om en del av dem äro rätt
brutala människor, äro de känsliga därför. Skall nian komma till rätta med
dessa förhållanden, skall nian ej emellertid straffa dem, som söka hjälpa till
i detta avseende. Tvärtom skall man vara tacksam för att det finns män och
ynglingar, som ha mod att trots risk för trakasseri söka hjälpa till att åstadkomma
goda förhållanden inom vårt folkförsvar.

Herr talman! J ag bär till sist i interpellationen antytt ett önskemål örn att
detta problem tages upp i samband med en revision av strafflagen för krigsmakten.
Justitieministern svarade, om jag tolkade honom rätt, att så kommer
att ske. Jag vill i anledning härav endast uttala det önskemålet, att saken
blir ordnad så snabbt som möjligt, så att den rätt, som en underordnad hittills
haft att vända sig till MO, bevaras okränkt.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag hade icke tillfälle åhöra det interpellationssvar,
som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
lämnade i dag. Av den diskussion som förts framgår emellertid, att man i
svaret visat förståelse för de synpunkter, som anförts här. Jag har under
en lang följd av år sysslat med angelägenheter, som höra hemma under detta
kapitel, och skall därför tillåta mig att anföra några synpunkter, som jag
funnit vara av betydelse.

Det var med ett visst bekymmer, som jag tog del av den artikel, som professor
Agge skrivit i Officersbladet. Den måste visserligen betraktas som
ett råd till vederbörande officerare, men — det måste jag säga — man kan
ha anledning hysa en del bekymmer i anledning av densamma. Jag vill icke
precis påstå, att den kan rubriceras som en dålig rådgivare, men ur både
försvarets synpunkt och av hänsyn till sakskäl i övrigt är det anledning ta
dessa rekommendationer med en nypa salt. Naturligtvis skola ämbetsmän och
officerare liksom andra svenska medborgare åtnjuta ett fullgott rättsskydd,
men. att man är bekymrad på den här punkten beror först och främst på
svårigheten för den anmälande att förete erforderliga bevis, och detta förhållande
torde bottna bland annat i den vanligen bristfälliga utredningen av
dylika angelägenheter. På det civila området finnes ju tillgång till tränad
polismyndighet, som har att undersöka och utreda de brottsliga förehavandena,
innan de framläggas inför domstolens ögon, men det finnes knappast
någon motsvarighet därtill på det militära området. De organ, som där handha
utredningen, äro helt naturligt synnerligen bristfälliga, då de ej äro utrustade
för uppgiften att taga hand örn den för resultatet så betydelsefulla
utredningen i första hand. Därifrån härleder sig en hel del av de svårigheter.
som sedan visat sig vid bedömningen av fallen i fråga.

Om man kunde åstadkomma ett sakkunnigt utredningsorgan även för de
militära förseelserna skulle mycket vara vunnet. Jag tror, att det är däri
sakens kärnpunkt ligger, men jag förstår också svårigheten att åstadkomma
ett sådant organ i de fall jag nu åsyftar. Under alla förhållanden känner
man vissa farhågor för att den här åberopade artikeln kan föranleda en ökad
strävan till rekonventionstalan. Jag måste medgiva, att det finns utsikter
för sådan rekonventionstalan i en hel del fall., beroende på bristfällighet i
utredningen rörande relevanta omständigheter i fallen och de oerhört stora
svårigheterna att åstadkomma bevis för vad som har förevarit. Har man
sysslat med det material, som föreligger i militieombudsmannaberättelserna
under snart ett 20-tal år, märker man för övrigt mycket snart de oerhörda
svårigheterna, när det gällt att frambringa bevismaterial.

Del; är ingalunda så att i alla dc fall, där militieombudsmannen förklarat

10

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

att anmälan icke kan föranleda till någon åtgärd, skäl icke förelegat för en
sådan anmälan, inell förhållandena äro ofta sådana, att det icke går att åvägabringa
den nödiga bevisföringen. Det är ytterligt svårt.

När MO-berättelsen publicerades i år, såg jag i stockholmspressen några
kommentarer i vissa tidningar, där man gjorde gällande, att det måste tyda
på en tilltagande kverulans och lust till anmälan, när man såg denna mängd
anmälningar men blott ett relativt litet antal anmälningar ledde till åtal. Den
uppfattningen tyder på, menar jag, att man icke besvärat sig med att ta
del av materialet mera ingående, innan man var färdig med omdömet. Det
behöver ingalunda saknas fog för anmälan bara därför att det ej varit möjligt
åstadkomma det material, som man måste stödja sig på för att saken
skall leda till åtal. Dessutom vill jag påpeka, att det i ett mycket stort
antal fall, särskilt under de senaste krigsåren, inkommit förfrågningar till
MO i olika ting, som han i vederbörlig ordning besvarat. Dessa förfrågningar
ha givetvis ej lett till åtal, men kunna ej heller anses ha givit uttryck åt
något slags kverulans.

Emellertid är det ännu en sak, sorn givit anledning till mina bekymmer, och
det är de massanmälningar, som rätt ofta numera förekomma i framställningar
till MO. Det förefaller som om vederbörande anmälare tror sig kunna
bättre styrka sin sak genom att till sin anmälan foga en lång »petitionslista»,
vilken många gånger upptager samtliga de personer, som överhuvud känna
till något örn det ifrågavarande fallet. Detta leder ju helt naturligt till att
de, som skulle kunna ha något att säga i saken, stå som anmälare, närhet
sedan blir fråga örn utredning och bevisning. Dessa äro härigenom urståndsätta
att i egenskap av vittnen meddela sina iakttagelser. Det vöre angeläget,
att pressen på något sätt kunde fästa vederbörandes uppmärksamhet på att
det är till skada även för den anmälande att gå till väga på det sättet,
även om man mycket väl kan förstå, att han tror sig kunna bättre skydda
sig för efterräkningar, örn han samlat en större grupp anmälare kring den
ifrågavarande framställningen. Men det lurar också en annan och kanske
värre fara i dessa massanmälningar. Strafflagen för krigsmakten § 73 innehåller
bestämmelser, som göra, att dessa anmälningar kunna bli fallgropar
för vederbörande. Det vore som sagt ur dessa synpunkter angeläget, örn
man kunde få det rådet förmedlat till vederbörande, att de för sin egen
skull och för att ej försvåra utredningen i saken icke borde använda denna
metod.

Jag har velat framföra dessa synpunkter, därför att MO-institutionen sådan
den introducerat sig hos oss blivit av ett mycket stort värde, inte bara
för vederbörande meniga, som därigenom ha möjlighet att klagovägen få
sina ärenden prövade, utan även därför att det skapar större tilltro till behandlingen
och till de metoder, som användas inom det militära gebitet, när
det finnes möjlighet till cn sådan här offentlig granskning och insyn. Dr
dessa synpunkter anser jag det vara synnerligen oklokt, om man genom en
rigorös strävan till rekonventionstalan söker hindra möjligheten till påtalande
av vad som emellanåt förekommer på det militära området. Jag medger,
att det naturligtvis kan finnas anmälningar, som ingalunda äro sådana, att
de skola och böra leda till åtgärder. Jag har emellertid under mitt långvariga
sysslande med dessa ting sett, att det även i de fall där anmälningarna icke
leda till någon MO-åtgärd mycket ofta finns åtskilliga skäl för den framställning,
som gjorts. Militieombudsmannaskyddet för vederbörande meniga
och för den värnpliktiga svenska allmänheten är av ett så stort värde, att det
skyddet icke på något sätt bör få demoleras; det måste upprätthållas och
det i samma anda, i vilken det en gång tillkommit.

Tisdagen den 21 mars 1944.

Nr 11.

11

Svar på interpellation. (Forts.)

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist: Herr talman!
Med anledning av vad som anförts i debatten vill jag göra ett pär förtydliganden
av det interpellationssvar, som jag nyss lämnat.

Som jag antydde, anser jag, att man bör iakttaga stor försiktighet, då det
gäller att tillgripa åtgärder för bestraffning av personer, som ingivit anmälan
till MO. Militie- och jus ti ti eom b u dsm a n n ai n s ti tu tion e rn a äro något för vårt
land säreget, och det råder ej någon tvekan örn att dessa speciella klagoinstanser
äro mycket värdefulla inslag i vår samhällsordning. De lia, som jag anförde
i interpellationssvaret, tillkommit för att bereda gemene man möjlighet
att få förseelser och brott av ämbetsmän opartiskt utredda. Om dessa institutioner
skola kunna fylla sina funktioner är det självfallet, att vederbörande
relativt obeskuret skola lia rätt att gå till dessa ombudsmän och föra fram
sina klagomål och sina synpunkter.

Enligt min mening bör åtal och bestraffning för anmälan till MO förekomma
endast i tvenne fall, nämligen dels ela det är fråga om en direkt falsk angivelse
och dels då det är fråga örn direkta smädelser. Jag vill erinra örn att
begreppet falsk angivelse ej är detsamma som en obefogad anmälan utan innebär,
att en person mot bättre vetande pådiktar en annan person en förseelse
eller ett brott. I den mån en person direkt mot bättre vetande pådiktar sitt
befäl en handling, som är brottslig, finnes det uppenbarligen anledning att
tillgripa åtal mot den, som kommit med en sådan anmälan. I det andra, fallet,
då vederbörande gör sig skyldig till direkt smädelse, måste man — däri vill
jag instämma med herr Spångberg — vara försiktig och ej väga orden på guldvåg,
som man kanske i andra fall gör. Folk bär så olika sätt att uttrycka sig.
Vad som för den ene innebär en smädelse uppfattas ej så av den andre. Man
får ej så mycket fästa sig vid ordalagen utan till syftet och meningen med det
hela.

Nu visar erfarenheten och särskilt den undersökning jag låtit göra i anledning
av interpellationen, att det är mycket sällsynt att en person blir straffad
för en anmälan till militieombudsmannen. Fallen äro så sällsynta, att man
fäster sig vid dem, när de komma upp. Under hela den tid som militieombudsmannainstitutionen
funnits har så varit förhållandet. Ej heller på senare tid
har det, så vitt jag vet, kunnat spåras någon tendens till ökning av antalet bestraffningar
för anmälan till MO. Det är min förhoppning att vad som förekommit
och påtalats i debatten ej skall giva anledning till ökning av åtalen för
anmälan till MO.

I anledning av vad herr Spångberg påvisade beträffande strafflagen för
krigsmakten och dess ojämnhet, när det gäller bestraffning av olika brott, vill
jag erinra örn att jag nyligen tillkallat särskilda sakkunniga, som fått till
uppgift att anställa en allmän översyn över strafflagen för krigsmakten. I
deras uppdrag ingår särskilt, att de skola undersöka, huruvida icke den ojämnhet,
som obestridligen kännetecknar rättskipningen på detta område, kan elimineras
eller i varje fall minskas. Dessutom vill jag framhålla, att frågan örn
krigsdomstolarna och deras verksamhet också för närvarande är föremål för
översyn. Processlagberedningen har för blott ett pär dagar sedan överlämnat
ett förslag därutinnan, som innebär en väsentlig ändring i fråga örn rättskipningen
vid krigsdomstolarna. Dessa ändringar komma upp i samband med
processreformen, som väl ej skall dröja så länge. Det är min förhoppning, -att
även rättegångsförfarandet vid krigsdomstolarna därefter skäll bli bättre.

Herr Kilbom: Herr talman! Det var just dessa nu senast framförda synpunkter,
som föranledde mig att fresta kammarens tålamod bara två, tre minuter
ytterligare.

12

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag vill först och främst konstatera, att elen uppmärksamhet, med vilken
pressen — av olika kulörer lyckligtvis — och allmänheten ha följt denna fråga
visar, att man är medveten örn att det här rör sig om värden av synnerligen
stor betydelse för menige mans möjligheter att få sin rätt eller åtminstone
försöka få sin rätt. Det är faktiskt så att MO-institutionen är en av våra
vinningar från den svenska liberalismens storhetstid och en vinning som nian
sannerligen inte behöver skämmas för utan har all anledning att slå vakt örn.

Då nu strafflagen för krigsmakten liksom strafflagen överhuvudtaget är
föremål för översyn, skulle jag vilja fästa justitieministerns och kammarens
uppmärksamhet på tvenne omständigheter. Det är gott och väl att säga, att
vi alla böra stå lika inför lagen, men detta uttryck kan tolkas och tillämpas
också på olika sätt. Den svage i samhället är inte tillgodosedd med formell
likställdhet inför lagen, och i detta speciella fall tror jag man utan tvekan kan
utgå ifrån — utan att hävda att officerarna äro ogina och lida av förföljelselusta
— att en värnpliktig, en menig eller ett underbefäl är, hur mycket lagen
än stadgar att alla ha lika rätt, den svagare parten inför lagen. Detta beror
på så många omständigheter, som här inte kunna beröras men som var och en
som sysslar med offentlig verksamhet utan vidare har klart för sig.

Ytterligare en sak måste jag emellertid fästa uppmärksamheten på, nämligen
att man bör ta hänsyn till under vilka förhållanden vederbörandes klagomål
kommer till, och detta gäller alldeles särskilt, förefaller det mig, sådana
fall då underordnade klaga till MO. Skrivelserna i fråga sättas upp i en kasern,
måhända på marketenteriet, måhända också hemma. De skrivas av den
som anser sig vara förfördelad, och jag tror man vågar försäkra, utan att
därmed uttala något klander mot vår svenska folkskola, att 90 % av dem
som sätta upp dessa klagoskrifter inte ha någon möjlighet att anlita jurist,
och de ha heller inte tid med det när de äro inkallade. De behärska inte svenska
språket, varför själva avfattandet av en skrivelse till militieombudsmannen,
som för dem står som något ouppnåeligt, utgör en akt som redan ur denna
synpunkt gör dem handikappade. Och det kräves militieombudsmannens hela
intresse — det är säkert frestat över hövan många, gånger — för att gå till
botten ordentligt med en dylik skrivelse.

Kunde det rörande uttolkningen av den nya krigslagen sägas ifrån, att det
bör tagas hänsyn till dessa omständigheter, med andra ord tagas hänsyn till
vad som så klokt är uttryckt i de gamla domarreglerna, tror jag vi inte skulle
få bara en formellt objektiv likhet inför lagen, utan vi skulle ta ett steg framåt
på vägen mot reell likhet inför lagen mellan å ena sidan officeren, som
uppenbarligen nu — och det är naturligtvis hans medborgerliga rätt — mobiliserar
sin starka organisation bakom sig, och å andra sidan den menige eller
det underbefäl, som sitter i en helt annan samhällsställning och saknar många
av de formella förutsättningar för att få sin rätt, som officeren har, även om
han reellt skulle ha orätt.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag har ansett mig inte kunna underlåta att
begära ordet, inte i själva sakfrågan utan i anledning av de utomordentligt
skarpa uttalanden interpellanten gjorde gent emot en hel svensk ämbetsmannakår.
Interpellanten framförde flera generella uttalanden, av vilka jag som
exempel kan nämna — örn jag inte misstar mig —• beteckningen på officerskåren
såsom ett »hämndlystet följe».

Jag tror mig kunna konstatera, att herr Spångberg i fråga örn dessa generella
påståenden begår ett misstag, och att det är lämpligt att de inte få
stå oemotsagda. Den svenska officerskåren är under historisk tid känd för
lojalitet och har under detta krig — därom torde vi i denna kammare vara

Tisdagen den 21 mars 1944.

Nr 11.

13

Svar på interpellation. (Forts.)

val medvetna — visat en långtgående oell naturligtvis av oss alla förväntad
lojalitet och plikttrohet. Jag är också förvissad om att officerskåren i gemen
i stället för att göras till föremål för klander borde röna uttryck för vår uppskattning
och aktning.

Herr Spångberg: Bara en liten replik till den senaste ärade talaren. Han
kunde ju väntat med sitt omdöme tills han läst protokollet. Jag har aldrig
uttalat mig generellt örn officerskåren. Jag har tvärtom ständigt brukat framhålla,
att det finns många bland officerarna, som äro aktningsvärda. Men
det finns också mångå, beträffande vilka jag inte tar tillbaka ett ord av vad
jag här sagt, och de citat jag har gjort och de skildringar jag har lämnat i
debatten ge belägg för att min uppfattning därvidlag är alldeles riktig.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Hammarlund
beträffande avsättningen av i Sverige odlad lök frågat mig örn det vore min
avsikt att genast stoppa försäljningen av importerad lök till dess att den
svenska lökskörden vunnit avsättning samt, örn så icke vore fallet, på vilket
sätt jag avsåge att de svenska lökodlarna skulle hållas skadeslösa för de
förluster, som de på grund av utav statsmakterna vidtagna åtgärder åsamkats.

Med anledning härav får jag anföra följande:

Det för närvarande rådande överflödet på lök torde böra ses mot bakgrunden
av de förhållanden som rådde under år 1942. För att förbättra det allvarliga
försörjningsläget i början av nämnda år ansågs det angeläget, att en ökad
tillgång av köksväxter skapades, däribland lök. Enligt 1942 års produktionsplan
eftersträvade man en lökodling på omkring 1 200 hektar, vilket skulle
innebära en fördubbling av arealen i jämförelse med förhållandena före kriget.
Den avsedda ökningen av lökodlingen uppnåddes emellertid icke. Då vidare
skördeutfallet av lök blev sämre än normalt kom den inhemska produktionen
av lök att bliva väsentligt mindre än som åsyftats. Importen av lök, som
under 1942 uppgick till omkring 5 000 ton, var vid detta förhållande ej tillräcklig
för att jämte den inhemska produktionen tillgodose det på grund av
det ogynnsamma försörjningsläget för livsmedel i allmänhet starkt ökade behovet
av lök.

I detta läge var det givetvis önskvärt att tillförseln av lök å den svenska
marknaden omedelbart ökades. Detta kunde endast ske genom import. En viss
förbättring i försörjningsläget åstadkoms också på denna väg. Under första
halvåret 1943 införtullades sålunda i Sverige 3 900 ton färsk lök. Ytterligare
partier voro inkomna till Sverige, ehuru ej förtullade, vissa andra partier
voro på väg. Sammanlagt utgjorde dessa partier, som i stort sett inköpts
redan under våren men förtullades först under tredje kvartalet, cirka 1 700
ton. Totala förtullningen under tredje och fjärde kvartalen 1943 var omkring
1 900 respektive 376 ton. Vid årsskiftet kvarlågo vidare i frihamnar och tullnederlag
cirka 1 250 ton. Importen under första halvåret 1944 anses härutöver
kunna begränsas till cirka 400 ton. Örn man medräknar lagret den 1
januari 1944 skulle sålunda under innevarande försörjningsår 1 juli 1943—30
juni 1944 tillförseln av utländsk färsk lök å den svenska marknaden komma
att något understiga 4 000 ton. I jämförelse med importen under de närmast
föregående åren kan denna kvantitet icke betraktas som stor.

Svar på
interpellation.

14

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Med hänsyn till den brist på lök, som enligt vad jag nyss uttalat var
rådande under eftervintern och våren 1943, var det vidare helt naturligt att
man vid framläggande av 1943 års produktionsplan utgick från såsom önskvärt
att den inhemska lökodlingen utvidgades.

Genom upplysning oell propaganda sökte livsmedelskommissionen sålunda
stimulera till ökad odling. Arbetet härpå erhöll ett kraftigt stöd av de jämförelsevis
höga priser, som voro rådande under våren 1943. Bortsett från
den odling, som skedde i husbehovs syfte och i handelsträdgårdar, kom till
följd härav 1943 års odling av lök att omfatta omkring 1 350 hektar. Då skördeutfallet
vidare blev jämförelsevis tillfredsställande, uppgick lökproduktionen
under 1943 till ej mindre än cirka 13 500 ton. Jag vill här inskjuta, att
några utfästelser örn statsinlösen av lök eller annan statlig gottgörelse icke
lämnades lökodlarna vare sig i samband med livsmedelskommissionens upplysnings-
och propagandaverksamhet eller i Kungl. Maj:ts, av riksdagen bifallna
proposition den 19 mars 1943 (nr 186) angående åtgärder för stödjande
av odlingen av vissa köksväxter.

Tillförseln av lök å den svenska marknaden under de senaste månaderna
har därför varit avsevärt större än under motsvarande tid för ett år sedan.
Samtidigt har efterfrågan av lök kraftigt minskat som en följd av det förbättrade
försörjningsläget för livsmedel i allmänhet. Under sådana omständigheter
har det ej kunnat undvikas, att betydande avsättningssvårigheter för
lök uppstått. Dessa svårigheter hava drabbat icke blott de inhemska odlarna
utan även importörerna av lök.

I syfte att söka förbättra avsättningsförhållandena för den svenskodlade
löken har emellertid från de statliga myndigheternas sida vidtagits olika åtgärder.
Sålunda har undersökts möjligheten att tillvarataga lök genom. torkning.
Dessa undersökningar gåvo emellertid vid handen, att någon möjlighet
icke förelåg att inom överskådlig tid vinna avsättning för torkad lök.

För att i möjligaste mån underlätta avsättningen av den svenska löken
har man sökt verka för en begränsning av försäljningen av utländsk lök. I
slutet av oktober 1943 träffade kommissionen sålunda överenskommelse med
vederbörande importorganisationer, enligt vilken importörer, av ungersk lök
skulle avstå från att försälja sådan lök före den 1 januari 1944. Till viss:
del förlängdes utfästelsen att icke försälja lök att gälla även under innevarande
år. Sedan början av februari har man dock, på grund av de minskade möjligheterna
att. bevara den utländska lökens kvalitet vid fortsatt lagring, måst
medge befrielse från iakttagande av nämnda utfästelse.

Slutligen har livsmedelskommissionen i samråd med priskontrollnämndens
sektion för aktiv hushållning under hösten 1943 igångsatt propaganda för
större konsumtion av lök, framför allt svenskodlad sadan. Propagandan,
har bedrivits genom meddelanden i radio samt artiklar och recept i pressen
ävensom cirkulärskrivelser till hemkonsulenterna. Den igångsatta upplysningsverksamheten
synes emellertid i nuvarande försörjningsläge med relativt god
tillgång på andra livsmedel icke ha kunnat åstadkomma en för avsättningen
tillräcklig stegring av konsumtionen av lök.

Interpellanten har ifrågasatt, att försäljningen av den importerade loken
genast skulle stoppas, till dess den svenska löken vunnit avsättning. Det avsedda
syftet torde icke kunna nas pa annat sätt än att staten uppköper be"
finth ga" lager av utländsk lök och undandrager dessa från marknaden. Kl
heller den utländska löken torde emellertid tåla lagring någon .längre tid.
Jag har därför icke ansett mig kunna förorda en sådan, åtgärd. Ej heller har
jag ansett mig kunna utlova några åtgärder, syftande till statlig avsättmngsgaranti.
Av den förut omnämnda, av 1943 års riksdag bifallna propositionen

Tiadagen den 21 mars 1944.

Nr 11.

15

Svar på interpellation. (Forts.)

om åtgärder för stödjande av odlingen av vissa köksväxter framgår det nämligen
klart, att statsmakterna icke haft för avsikt att garantera avsättning av
den svenskodlade löken.

Vidare anförde

Herr Hammarlund: Herr talman! dag'' ber att till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få uttala mitt tack för svaret på min interpellation,
men troligtvis bli inte lökodlarna nere i södra Sverige vidare
glada över detta svar.

Herr statsrådet talar mycket örn den snö som föll i fjol, om brislen på lök
förra konsumtionsåret. Jag känner inte till någon sådan brist i fjol, ty överallt,
i butiker och på torgen, fanns det tillräckligt med lök. Men priset på
denna lök var ganska högt, och kanske det är detta som kan förklara något
av den lökpolitik som förts i år. På grund av denna s. k. brist eller dyrhet
satte man i gång dels propaganda för ytterligare odling och dels import av
nära 4 000 ton, enligt herr statsrådets eget uttalande i svaret. I jämförelse
med importen under de närmast föregående åren kan denna kvantitet icke
betraktas såsom stor, säger statsrådet. Jag anser, att man i detta sammanhang
borde ha tagit hänsyn till vad man gjort förut, nämligen engagerat
jordbrukarna i en stor och kostsam odling. Troligtvis stod man på vederbörligt
håll i kontakt med det levande livet och var underkunnig örn att löken
på åkrarna växte och frodades — elen svenska odlingen hade ju fördubblats
— men trots detta importerades ett stort parti.

Det är här som skon klämmer. Om en enskild man skulle handla på det sättet,
vad skulle man säga örn honom? Skulle man inte säga, att han var en något,
låt mig säga, vidlyftig affärsman? Finansministern, statsrådet Wigforss, har
gång efter annan i radio förklarat, att staten inte är någonting annat än ett
stort hushåll. Jag har sett många gånger, att den som köper det han inte
behöver till sist får sälja allt var han har. Det skadar oss inte örn vi hålla
herr Wigforss’ resonemang i minnet, när vi handla.

Herr statsrådet nämner, att staten inte har någon inlösningsskyldighet gent
emot lökodlarna. Ja, det är ju rätt, juridiskt sett, men moraliskt sett har
den vissa skyldigheter. Örn myndigheterna i radio och i tidningspressen uppmana
jordbrukarna att göra eller inte göra det eller det men sedan negligera
detta, vid lämpligt tillfälle, då svävar statens auktoritet i fara, det värsta
som kunde hända de statliga myndigheterna. Jag skall inte använda hårda
ord, men jag undrar hur det ginge med en enskild affärsman, som handlade
på detta sätt: först locka till odling och sedan köpa från ett annat håll.
Vore det en person som för sin närings skull komme i kontakt med producenterna,
är jag rädd för att han bleve mindre väl mottagen när han kom
nästa gång. Och de som uppmanade till odling voro inte vilka personer som
helst, utan högt uppsatta män, vilkas ord ute i landet betraktas som kungsord.

Det är klart, att utbuden av lök äro större i år än i fjol. Vad nyttade det
annars till att landets främsta män på området i radio och i tidningspressen
vädjade till jordbrukarna att utöka odlingen? Spara på utsädet, säde man
bl. a., odla fröet hemma i drivbänkar och plantera sedan ut plantorna på
åkern, så att vi kunna få en mycket stor odling. Denna odling var inte heller
billig, den har kostat cirka 1 000 kr. per tunnland i frö-, betnings-, gödseloch
arbetskostnad. Främsta orsaken till bekymren är emellertid dels för
stor import och dels den importerade lökens dåliga beskaffenhet, varigenom
det har blivit kapplöpning mellan de svenska odlarna och importörerna örn
att få sälja först. Här skulle myndigheterna ha givit de svenska odlarna
företräde framför importörerna.

16

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr statsrådet minus kanske hur vi på sin tid ordnade med galizien och
polackimporten här i landet? Hur gjorde vi då? Jo, vi förbehöllo betarbetet
åt de svenska arbetarna i första band. Likadant skulle man ha handlat när
det gällt vem som skulle ha företräde — arbetare och bönder i Ungern, Italien
och Holland eller de jordbrukare i Sverige, som man hade uppmanat att
odla lök till stora kostnader. Man borde ha sålt den utländska löken, först
sedan den svenska var utsåld, vilket brukar vara fallet vid den här årstiden.

Det skulle, herr statsråd, vara intressant att veta vad herr statsrådet anser
om nästa års skörd. Vi ha ju sett i tidningarna, att förarbetet till vårbruket
nere i södra Sverige redan har böjat, och det dröjer nog inte många dagar
förrän backarna där nere ljusna inför vårsolen. Det är således tid att sätta
lök; det är nämligen det arbete man gör tidigast på våren. Skola vi odla
eller inte? Skall man fortsätta att importera livsmedel som vi inte behöva,
få väl även vi småbrukare flytta in till städerna.

När man här i riksdagen talar om flykten från landsbygden, talar örn
ett nytt skifte och allt sådant, skulle jag vilja säga, att vi skulle kunna göra
tusentals ofullständiga jordbruk här i landet fullständiga genom att tilldela
dem en areal för att odla grönsaker, t. ex. lök i södra Sverige och vissa andra
grönsaker uppe i Norrland. Det skulle inte kosta det allmänna ett enda
öre. Man skulle endast garantera samma priser som vi ändå få betala till importörer
och grossister. Men det är ju så med oss människor, vi drömma
hellre örn stordåd i stället för att uträtta till hands liggande göromål. Det
var ju också en gång en mycket stor tänkare som yttrade, att vi människor
undgå lyckan på grund av detta ställningstagande.

Jag förstår alltför väl att herrar regeringsledamöter inte kunna räcka till
överallt, men finns det folk i underordnad ställning, som är ansvarigt för en
blamage som den här förekomna, så vore det väl bättre att de finge övergå
till näringarna än att de i fortsättningen hade hand örn för oss alla så viktiga
uppgifter som dem vi nu resonera örn, ty de kunna genom sitt ställningstagande
tillfoga lojala producenter stor skada.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 240, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 241, med
förslag till förordning örn ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436)
angående försäljning av rusdrycker, m. m. hänvisades propositionen, i vad
angick anslagsfrågan, till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Slutligen föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts på bordet liggande
propositioner; och remitterades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 242, med förslag till förordning
örn krigskonjunkturskatt för år 1944, m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 243, angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1944/45.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den å bordet vilande motionen
nr 466 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

Tisdagen den 21 mars 1944.

Nr 11.

17

§ 6.

Föredrogos, meri bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 9 och 10,
statsutskottets utlåtanden nr 4 och 44—59, sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, bevillningsutskottets betänkanden nr 17—20,
bankoutskottets utlåtanden nr 22—30, första lagutskottets utlåtanden nr 11, 14
och 15, andra lagutskottets utlåtanden nr 21—29, jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 3 och 4
samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 2—4.

§ 7.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda
ärenden å morgondagens föredragningslista skola uppföras i följande ordning,
nämligen först jordbruksutskottets utlåtande nr 1 och därefter övriga ärenden
i den ordning, i vilken de förekomma å dagens föredragningslista, med
allenast det undantaget, att andra lagutskottets utlåtande nr 29 uppföres närmast
efter sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1 men före
samma utskotts utlåtande nr 2.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 8.

Herr Sundberg erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Då stoftet Interpellation.
efter en av de vid explosionsolyckan i Anneberg omkomna kvinnorna i lördags
vigdes till griftero, hade fackföreningen på sedvanligt sätt beslutat att genom
uppslutning vid begravningsakten hedra den avlidna. Vid kyrkan hade också
en talrik skara föreningskamrater och vänner mött upp.

Enligt kutym hade föreningens styrelse underrättat församlingens kyrkoherde
om sitt beslut att med föreningens fana deltaga vid begravningen. Kyrkoherde^
ställde sig avvisande till detta och meddelade omedelbart förbud mot
att föreningens fana skulle få medtagas in i kyrkan. På förfrågan huruvida,
därest försök gjordes att icke respektera förbudet, fanbäraren skulle utvisas
ur kyrkan, svarade kyrkoherden att så skulle bli fallet. Under jordfästningsakten
fick fanbäraren nied fanan stanna utanför kyrkan.

Det är numera mycket vanligt att föreningar av olika slag medförande sitt
samlingstecken deltaga så mangrant som möjligt vid en avliden medlems begravning.
Detta är en vacker hyllning från den organisation han eller hon i
livstiden tillhört. Det kan vara fråga örn en organisation arbetande för olika
samhällsgagnande syften. I detta fall rörde det sig örn en fackförening. Att
en sådan förenings medlemmar, förutom i det rent fackliga arbetet, intresserat
deltaga i samhällsinstitutionernas arbete, i det ideella upplysnings- och skolning,
sarbetet, i hjälpverksamhetsarbete, i nykterhetsrörelsen och inte minst i
det religiösa arbetet är allmänt bekant.

För alla de goda syften som föreningen verkar för utgör föreningens fana
eli symbol, som medlemmarna akta, ära och ständigt vilja hålla högt. Att en
sådan symbol för goda och ädla syften skulle vara ovärdig att införas i en
kyrka är säkerligen ofattbart för alla rättänkande människor.

Det nu aktuella fallet är, glädjande nog, ganska enastående och belyser på
intet sätt prästerskapets allmänna inställning till frågan om huruvida fackföreningsfanor
skola få införas i kyrkorna. I viss del av landet intaga emellertid
prästerna en markerat avog ilis! lill ning till frågan örn fanors medförande
och då speciellt när det gäller fackföreningsfanor. Det har förekommit
Hill då prästmän vid förfrågan sagt sig icke vilja direkt förbjuda fanans med Andra

hammarens protokoll 19Ji4. Nr 11. 2

18

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1944.

Interpellation. (Forts.)

förande men helst önskade att så icke skedde. Tidigare ha i västra Sverige
prästmän, liksom i det nu aktuella fallet, utfärdat absolut förbud till och med
mot fanans införande på kyrkogårdens område. Att ett sådant, arn intolerans
vittnande tillvägagångssätt väcker en allmän förstämning och irritation icke
blott bland föreningsmedlemmarna är förklarligt.

En faekföreningsfana är den enskilda föreningens samlingstecken och den
annonserar på intet sätt medlemmarnas individuella inställning i politiskt hänseende.
I de fall, där prästman förbjudit fackföreningsfanas införande i kyrka,
har man grundad anledning förmoda att vederbörandes politiska inställning
varit avgörande för förbudsbeslutet.

Nog vore det väl minst sagt önskvärt att kyrkans och det kristliga sinnelagets
representanter valde tillfällena att demonstrera sitt misshag, exempelvis
mot fackföreningsrörelsen, med sådan urskillning, att misshag icke kommer
till uttryck vid en god samhällsmedborgares och medmänniskas jordafärd.

I anledning av det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få framföra följande
frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat att fall förekommit, då prästmän
vid begravningsakt förbjudit vissa föreningar att i kyrkan medföra föreningens
samlingstecken, fana eller standar?

2. Anser herr statsrådet att dylikt förbud, till synes riktat företrädesvis
mot fackföreningar, kan skapa en irritation, som verkar störande vid en begravning
sh ö g ti dl i gil et?

3. Örn så är fallet, är herr statsrådet beredd att överväga åtgärder i Syfte
att förebygga uppkomsten av dylika irritationsmoment?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9-

lnt*r

Herr Petterson i Degerfors, som anförde: Herr talman! Enligt gällande
familjebidragsförordning kunna värnpliktiga efter hemkomsten från militärtjänst
erhålla förlängt bidrag. Bestämmelserna innebära, att örn tjänstgöringen
varat minst 30 dagar, bidrag utgår för ytterligare fem dagar utan särskild
anhållan därom. Har tjänstgöringen varat längre tid kan, om särskilda
skäl därtill föranleda och ansökan göres, efter prövning erhållas bidrag för
ytterligare 20 dagar efter tjänstgöringens slut. Syftemålet med denna förordning
är att bereda de värnpliktiga möjlighet att, efter hemkomsten från
tjänstgöring, uppehålla sig och familjen, intill dess att vederbörande kan komma
i arbete och få utkomst därav. I AMK:s anvisningar äng. tillämpningen
av familjebidragsförfattningarna (nr 3: 1941) heter det: »Skäl att medgiva
familjepenning efter tjänstgöringens slut äro, att den värnpliktige icke har
möjlighet att omedelbart efter tjänstgöringen få återinträda i eller få inkomst
av sitt gamla arbete. Exempelvis kan det hända, att det dröjer 14 dagar, innan
arbetsgivaren ånyo kan taga honom i sin tjänst. I sådant fall kan han
vara i behov av familjepenning för sina familjemedlemmar under visst antal
dagar efter tjänstgöringens slut. Samma kan förhållandet vara, örn han visserligen
får börja arbeta omedelbart men icke utfår sin första avlöning förrän
efter 14 dagar. I sådant fall kan han ha behov av att få behålla familjepenningen
under t. ex. en vecka efter tjänstgöringens slut.»

Så långt är ingenting att anmärka på, men i fortsättningen av samma anvisningar
heter det: »Förhåller det sig däremot så, att den värnpliktige icke

Tisdagen den 21 mars 1944.

Nr 11.

19

Interpellation. (Forts.)

kan anses hava möjligheter att erhålla arbete inom en tiel av 20 dagar efter
tjänstgöringens upphörande, bör han icke beviljas familjepenning för denna
tid, utan då bör han redan vid tjänstgöringens slut hänvisas till att söka arbetslöshetshjälp.
» Det är denna kategoriklyvning av de värnpliktiga jag härmed
har velat fästa försvarsministerns uppmärksamhet på. Här ställes den
arbetslöse i en särställning, som inte är befogad och dessutom i högsta grad
orättvis. Man frågar sig här, vilken institution menar AMK att den värnpliktige
skall vända sig till för att få hjälp, arbetslöshetskommitté eller fattigvården?
En arbetslöshetskommitté kan inte betala- ut kontantunderstöd utan
statens tillstånd, och. de flesta arbetslöshetskommittéerna ha, på grund av att
arbetslösheten ej varit nog omfattande, ännu ej kunnat ordna denna sak. På
de platser, där kommittén fått denna rätt, motsvarar antalet sorn kan få dylikt
understöd ca hälften av de redan anmälda arbetslösa. Även om den värnpliktige
skulle hos arbetslöshetskommitté kunna få understöd, tar detta så lång
tid att ordna, att rätten till förlängning med 20 dagar av familjebidraget borde
vara lika stor för den arbetslöse som för den, som omedelbart efter tjänstgöringens
slut .kan återgå till sitt arbete. Skall den värnpliktige vid hemkomsten
nödgas gå till fattigvården, blir han återbetalningsskyldig för det belopp han
eventuellt där kan få och blir dessutom underkastad en mycket ingående individuell
prövning.

Inför dessa omständigheter frågar man sig ovillkorligen, örn denna olikhet
inför lagen bland de värnpliktiga är nödvändig. Även för familjebiclragsnämnderna
är denna en källa till ständig irritation. Hur skall en familjebidragsnämnd,
som läget nu är på arbetsmarknaden, kunna bedöma om en sökande
kan skaffa sig arbete inom 20 dagar eller inte? Bifalles en framställning
örn förlängt bidrag och den sökande ej kan skaffa sig arbete inom föreskriven
tid, mister kommunen statsbidraget'' pa den utbetalda summan ; avslås
en dylik framställning och den sökande skulle kunna skaffa sig arbete, får
också då familjebidragsnämnden ta risken att få ett bakslag. Alla sakskäl
tala för att denna bestämmelse i anvisningarna till familjebidragsförordningen
snarast bringas ur världen.

oMed stöd av vad som ovan anförts hemställer jag örn andra kammarens tillstånd
att. till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa
följande frågor:

1; Har herr statsrådet observerat den tolkning, som givits bestämmelsen
angående de förlängda familjebidragen och som gör att den värnpliktige, som
är arbetslös, vid hemkomsten från tjänstgöring kommer i en betydligt sämre
ställning än sina kamrater?

2.. Om °så är förhållandet, vill herr statsrådet då medverka till att denna förordning
får en sådan tolkning, att de värnpliktiga- bli likaberättigade i berörda
avseende?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till r ,

Interpellation.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld, som yttrade: Herr talman! Då den ordina™
tiden för avlämnandet av Kungl. Majlis propositioner till årets lagtima
riksdag utgick, hade. någon proposition angående byggandet av nya kortvågssändare
för rundradio icke avlämnats, och inte heller har det förebådats att
någon proposition vore att vänta. Med anledning härav anhåller jag att få
anföra följande.

20

Nr 11.

Tisdagen dela 21 mars 1944.

Interpellation. (Forts.)

Den utredning, som förebragts av den av herr statsrådet oell chefen för
kommunikationsdepartementet med anledning av föregående års riksdagsskrivelse
tillsatta rundradiokommittén, i vilken högsta tänkbara sakkunskap inom
såväl radioteknik som programverksamhet är representerad, har, synes
det mig, till fullo klarlagt behovet av en förbättrad kortvågssändning från
Sverige. Av kommittén rådfrågade representanter för. svenskt upplysningsarbete,
för svensk industri, handel och sjöfart samt sist oell icke minst för
den hittills alltför ofta negligerade kategorien »svenskar oell svenskättlingar
i utlandet» ha enstämmigt intygat behovet av en starkare, bättre hörd svensk
röst i etern.

Sedan många år tillbaka lia kraven på en förstärkning av de nu existerande
kortvågs sändarna blivit allt oftare framförda. Svenskar i utlandet och
svenska sjömän på havet söka med oro efter hemlandets stationer för att fa.
bud örn händelser och förhållanden därhemma. De svenska stationerna börås
understundom, men drunkna mestadels i den för varje dag allt starkare kören
av utländska storsändare. Pessimistiska^ svenskar i främmande land och
svenska sjömän på havet skriva hem och fråga, om Sverige icke längre Iean
eller icke vill försvara sin ställning som ett tekniskt föregångsland. Sveriges
internationella prestige i radiotekniskt avseende är i fara. Vår svaga position
framgår med all önskvärd tydlighet av den förteckning över övriga länders
nuvarande oell planerade kortvågsutrustning, som bifogats utredningen. I praktiken
är den ännu sämre.

Sveriges kontakt med yttervärlden måste efter kriget upprätthållas med
alla tillgängliga medel. Det ingår i god fredsplanering — eller borde i varje
fall ingå däri —• att Sveriges radio väl tillgodoses. Med bättre tekniska möjligheter
skulle Sveriges radio helt visst kunna bli ett effektivt hjälpmedel
även i vårt lands internationella samarbete. Örn den svenska kortvågens utveckling
hämmas, riskera vi bl. a. att framförallt de transoceana ländernas
radiokorrespondenter fara oss förbi och hellre göra sina ^reportage — vars
värde för det land de beröra icke kan överskattas — från en annan plats,
där man i tid sett örn sitt hus, redan skaffat sig eller i vart fall . redan beslutat
sig för att bygga erforderliga sändare. Detsamma blir förhållandet då
det gäller det direkta programutbytet med länder dit tråd förbindel ser saknas.
Sådana programutbyten betyda långt mer än endast ett förströelseinslag,
de bidraga kraftigare än man kanske vanligen tänker sig att göra det svenska
namnet känt i utlandet. Det blir emellertid det land, som kan bjuda goda
överföringsmöjligheter, som i första hand blir uppmärksammat och får njuta
frukterna av den internationella radiokontakten.

Kostnaderna för de av Rundradioutredningen 1943 föreslagna två kortvågsstationerna
äro små i jämförelse med den betydelse de i framtiden kunna få,
Ty hela projektet med förbättrad kortvågsservice och en utvidgad utlandsprogramtjänst
måste ses som ett led i det framtida arbetet att upprätthålla Sveriges
renommé, att sprida upplysning örn Sverige och att förbättra vår kontakt
med yttervärlden. Några inkomster, möjliga att direkt bokföra, ge dessa
sändningar icke omedelbart. De äro i detta avseende fullt jämförbara med
ali slags reki arn verksamhet, med vetenskaplig forskning, bildningsverksamhet
m. m., allt sådant som till en början enbart medför penningutlägg, men
som på längre sikt ger avkastning på det utlagda kapitalet.

Jag vill inte underlåta att i detta sammanhang framhålla de angelägna synpunkter
på nödvändigheten av att denna fråga handlägges inom en snar framtid,
vilka framkommit inom radionämndens arbetsutskott, där jag är medlem.
Varje månad vi uppskjuta våra beställningar av den apparatur vi måste förskaffa
oss från utlandet för den tilltänkta förbättringen av vår kortvågssänd -

Tisdagen den 21 mars 1944.

Nr 11.

21

Interpellation. (Forts.)

ning, fördröja vi på ett ödesdigert sätt våra möjligheter att få beställningarna
effektuerade, inte endast med den förhalade månaden utan kanske för en oöverskådlig
framtid. Kapprustningen efter freden torde på radions ojnråde bli
enorm, och det säger sig självt att den som står först i tur också först får sitt
material. Men det är inte endast apparaturen det gäller. Det kan även gå så
långt, att vi icke ens kunna försvara och få behålla de av Sverige redan notifierade
våglängder, som vi behöva för vår kortvågstjänst, men som Sverige i
brist på sändare icke ännu kunnat taga i anspråk. Det har t. o. m. redan inträffat,
att främmande länder annekterat för Sverige reserverade våglängder
av den anledningen, att de svenska sändningarna varit svaga, att man icke ansett
sig behöva taga hänsyn till dem. Även på radions område gäller tydligen,
att ett starkt försvar är nödvändigt för upprätthållandet av respekten.

Det skulle förefalla egendomligt, om Sverige just nu, då den statliga upplysningsverksamheten
på utlandet enligt nyligen fattade beslut skall intensifieras
med särskild hänsyn tagen till transoceana länder, Sydamerika och
Nordamerika, och då fredsplaneringen på alla andra områden med all rätt får
sina rundliga anslag och sin rättmätiga omvårdnad, icke skulle ha råd att
bevilja ett engångsanslag på cirka 5 milj. kr. och ett framtida årligt anslag
på cirka 1 milj. kr. till en så viktig gren av radions verksamhet. Skulle svensk
radio, som sedan många år tillbaka av sina licensmedel, vilka i år uppgå till
över 17 milj. kr., måst inlämna i medeltal ca 35 % per år till statskassan, icke
kunna beviljas anslag till fortbeståndet och utvecklingen av en verksamhet,
som anses lika naturlig och nödvändig i alla andra länder?

Svensk radios främsta uppgift är förvisso att förse de inom landet boende
lyssnarna med goda program från väl hörbara stationer. Det torde icke finnas
någon anledning befara, att en ifrågasatt utveckling på det »internationella»
området, kommer att ske på bekostnad av den »nationella» upprustningen.
Medel borde kunna disponeras för båda dessa angelägna uppgifter.

På grund av vad sålunda anförts får jag, herr talman, anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande frågor:

1) Är det herr statsrådets mening, att de av Rundradioutredningen framlagda
argumenten för behovet av förbättrad svensk kortvågsserviee icke äro
tillfyllest för ett regeringsförslag i ärendet?

2) Anser herr statsrådet, att det är med sund fredsplanering förenligt att
ställa ett så viktigt initiativ på framtiden och att hänsyn ej nu behöver tagas
till utlandssvenskarnas krav, till behovet av goda hjälpmedel för svensk internationell
upplysningsverksamhet och till svensk internationell prestige?

3) Har herr statsrådet möjligen för avsikt att senare under årets lagtima
riksdag framlägga proposition i frågan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Herr Sundström i Skövde erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Interpellation
Det bär länge varit känt och av verkställda utredningar bekräftat, att lönestandarden
för skogsvårdsstyrelsernas skogliga befattningshavare legat lägre än
för övriga jämförbara tjänstemän i statlig eller enskild tjänst samt att såväl
tjänste- sorn1 familjepensioner för skogsvårdsstyrelsernas personal äro avsevärt
oförmånligare än för statstjänstemän i motsvarande löneställning. Förhållandet
måste i längden medföra menliga återverkningar på skogsvårdsstyrelsernas
möjligheter att förvärva duglig personal, vilket i sin ordning icke kan vara
utan vådor för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

22

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1944.

Interpellation. (Forts.)

Särskilt en grupp av skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare har varit och
är alltjämt ekonomiskt missgynnad, nämligen den största tjänstemannakåren,
länsskogvaktarna. Då framgången och utvecklingen av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet intimt sammanhänger med skogsvårdsstyrelsernas möjligheter
att med sig förena dugliga och för arbetets speciella krav lämpade länsskogvaktare
och då mycket höga krav numera ställas på dessa tjänstemän, har frågan
örn en reglering av löner, pensioner och anställningsförhållanden för bl. a.
denna personalgrupp framstått som en fråga av stor betydelse för landets enskilda
skogsbruk.

I skrivelse den 21 mars 1943 överlämnade kungl, skogsstyrelsen till Kungl.
Maj :t vissa förslag angående omläggning av nu gällande ordning för finansiering
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Samtidigt framlades förslag
till enhetliga bestämmelser rörande bl. a. den ordinarie skogsvårdsstyrelsepexsonalens
löne- och anställningsvillkor. I proposition till 1943 års riksdag angående
anslag till skogsstyrelsen m. m. (nr 278'': 1943) anförde föredragande
departementschefen bl. a., att de av skogsstyrelsen framlagda förslagen icke
innebure någon fullständig och slutgiltig lösning av ifrågavarande spörsmål,
samt framhöll, att förslagen även syntes vara i behov av viss överarbetning.
Med hänsyn härtill ansåg departementschefen, att med ställningstagande till
förslagen borde anstå intill dess förenämnda överarbetning ägt rum samt skogsstyrelsen
verkställt utredning jämväl beträffande den extra ordinarie skogsvårdsstyrelsepersonalens
löne- och anställningsvillkor. Departementschefens
här återgivna uttalande föranledde icke någon erinran från riksdagens sida.

I enlighet med vad som. förutsattes i förutnämnda proposition har skogsstyrelsen
numera fullföljt ifrågavarande utredningar. Styrelsen har därvid dels
verkställt överarbetning av sitt förut framlagda förslag till lönebestämmelser
för den ordinarie skogsvårdsstyrelsepersonalen, dels utarbetat förslag till lönebestämmelser
för skogsvårdsstyrelsernas extra ordinarie befattningshavare.
Under överarbetningen av här ifrågavarande lönereglemente bär skogsstyrelsen
bl. a. infordrat yttranden från skogsvårdsstyrelserna, vilka samtliga, utan
undantag, föreslagit högre löner för bl. a. länsskogvaktarna än dem, som för
närvarande utgå. Skogsvårdsstyrelserna lia därjämte i allmänhet förordat samma
pensionsvillkor för sina befattningshavare som för statliga tjänstemän inom
ifrågavarande lönegrader.

Det sålunda omarbetade förslaget har av skogsstyrelsen överlämnats till
Kungl. Majit under januari månad innevarande år. Skogsstyrelsen anför i sin
skrivelse bl. a. följande: »Ett ytterligare skäl för en snabb lösning av lönefrågan
är vidare den omständigheten, att skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän i
lönehänseende i de flesta fall äro sämre ställda än övriga skogligt utbildade,
i allmän tjänst anställda befattningshavare, vilket måste — särskilt under nu
rådande förhållanden — menligt inverka på skogsvårdsstyrelsernas möjligheter
att förvärva duglig personal.» Skogsstyrelsen har därför som sin mening
uttalat, att föreslagna lönereglementen böra tillämpas från ingången av år 1945
och sålunda föreläggas 1944 års riksdag.

Propositionstiden har nu utlupit utan att Kungl. Majit avlåtit någon proposition
till riksdagen i detta ärende. Med anledning härav, och då en snabb
och rättvis reglering av löner, pensioner och anställningsförhållanden för bl. a.
skogsvårdsstyrelsernas största tjänstemannakår, länsskogvaktarna, måste anses
vara en fråga av vitalt intresse för landets enskilda skogsbruk, anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Kan proposition till riksdagen i detta ärende vara att förvänta, under
innevarande års riksdag oaktat den ordinarie propositionstiden tilländalupit?

Tisdagen den 21 mars 1944.

Nr 11.

23

Interpellation. (Forts.)

2) Om så ej är fallet, är statsrådet benägen att angiva orsakerna till att frågans
avgörande ånyo blivit uppskjuten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Hansson i Skediga, nr 467, i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 180, angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.;

herr Wiberg, nr 468, i anledning av Kungl. Maj ds proposition, nr 185, angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1944/45;

fröken Andersson m. fl., nr 469, i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 194, angående omorganisation av tandläkarinstitutet m. m.;

fröken Nygren, nr 470, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 207,
angående anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

herr Sefve, nr 471, likaledes i anledning av Kungl. Majds proposition
nr 207;

herr Ljungberg, nr 472, i anledning av Kungl. Maj ds proposition, nr 169,
med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen,
m. m.;

herr Grym, nr 473, i anledning av Kungl. Maj ds proposition, nr 184, angående
inrättande av en statens högre skogsskola; och

herr Hansson i Skediga, nr 474, i anledning av Kungl. Majda proposition,
nr 233, angående överlåtelse av vissa områden av kronoparken Kloten i Kopparbergs
län.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.27 em.

In fidem
Sune Norrman.

24

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Onsdagen den 22 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsmannen konsul Otto Wallén på grund av blodkärls sjukdom är
oförmögen till arbete och att bevista riksdagens sammanträden fr. o. m. den
22 mars t. o. m. den 31 mars 1944 intygas härmed.

Stockholm den 22 mars 1944.

Hjalmar Wide,

leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Wallén ledighet från riksdagsgöromålen under tiden
från och med den 22 till och med den 31 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 244, med
förslag till förordning angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga

m. fl.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Svar på fråga. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde:
Herr talman! Herr Hedlund i Rådom har till mig riktat följande fråga.

»Anser statsrådet att ytterligare säkerhetsåtgärder kunna vidtagas till förebyggande
av sådana händelser i samband med militärövningar som den i dagarna
inträffade tragedien i Jämtlandsfjällen, då,, efter uppgifter i pressen,
en person omkommit, flera alltjämt saknas och hela förbandet, bestående av ett
hundratal man, varit nära att gå sin undergång till mötes?»

Händelseförloppet vid den beklagliga olyckshändelse, varvid under dygnen
3—7 mars tre värnpliktiga omkommo i samband med fälttjänstövningar i
Jämtlands—Härjedalens fjällvärld, är redan i det väsentliga känt genom tidningspressen.
Jag inskränker mig därför till att något redogöra för de säkerhetsåtgärder,
som vidtagits i samband med övningarna och under efterspaningarna
av de saknade. Redogörelsen bygger på den utredning, som genom
arméchefens försorg verkställts.

Vad till en början beträffar utbildningen •— särskilt av det för olyckan utsatta
jägarkompaniet -—■ framgår följande av utredningen. Den 11 januari erhöll
chefen för B-styrkan, till vilken kompaniet hörde, order av militärbefälhavaren
att igångsätta särskild utbildning som förberedelse för fälttjänstövningarna.
Av nämnde chef utarbetad utbildningsplan följdes vid kompaniet
från och med den 17 januari och slutfördes den 26 februari. Under denna tid
av mer än en månad genomfördes flera långa fältmarscher, truppen tränades

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

2»

Svar på fråga. (Forts.)

i att bära packning för fjällmarsch, snöbivacker anordnades, övernattningar i
fjällen ägde rum o. s. v. Vid ett tillfälle skedde en marsch på 80 km på en
tid av 28 timmar, omedelbart åtföljd av snöbivackering.

Föreskrifterna om utrustningen hade utarbetats med all omsorg. Varje man
var utrustad med bl. a. livpäls och pälsmössa, strumpskaft, ylletröja, yllehalsduk,
innervantar och ytterhandskar samt haddor, vidare snödräkt, ryggsäck
med sovsäck, bituménpapper som underlag för sovsäcken, regnskydd, spritkök
och termosflaska. Med, kompaniet följde en signalpatrull samt vidare en hundtross
örn 35 hundar med 18 pulkor, på vilka transporterades bl. a. en del reservpersedlar,
såsom skidor och stavar, kläder och rödsprit samt sjukvårdsmateriel.
Varje man bär en dags proviant med varm dryck i termosflaska saint
därjämte fyra portioner vakuumtorkade livsmedel. Dessutom medfördes på
trossen proviant för två dagar. I Helagshyddan hade i förväg placerats reservproviant,
varför kompaniet den 3 mars var väl försett med livsmedel.

Personalen utgjordes i huvudsak av eleverna i gruppchefs- och förberedande
plutonchefsskolorna. Övningen avsåg även deras utbildning till instruktörer
i vintertjänst. Befälet var övervägande på aktiv stat och val vinterutbildat.
Hundtrossen stod under befäl av en vid arméhundskolan tjänstgörande aktiv
officer. Chefen för signalpatrullen var en av signalregementets furirer, likaledes
på aktiv stat. Med kompaniet följde läkare. Chef för stridsdomarna vid
kompaniet var majoren Wallman, som äger stor fjällerfarenhet. Från Helagshyddan
medföljde också majoren Peyron, som även bär mångårig erfarenhet
av vinterförhållandena i fjälltrakterna.

För väderlekstjänstens utförande hade i ledarens stab inrättats en flygdetalj,,
vilken per telefon dagligen erhöll prognoser från väderleksassistenten på F 4,
Av prognoserna för den 2—4 mars framgår att de rapporterade väderleksutsikterna
icke gåvo anledning att befara snöstorm. Med kännedom om den osäkerhet,
som särskilt under nuvarande förhållanden är förenad med dylika
prognoser, vidarebefordrade ledningen dem icke för att ej invagga i bedräglig
säkerhet. I stället hade militärbefälhavaren i sina allmänna övningsbestämmelser
inskärpt följande: »Beaktas skall, att väderleken i fjällen är underkastad
täta växlingar. På några timmar kan vackert väder förvandlas till full snöstorm.
Hänsyn härtill måste ständigt tagas.» Observatören i Ljusnedal förståtens
meteorologisk-hydrografiska anstalt har den 9 mars förklarat bl. a.
följande: »Den hårda storm, som hastigt blåste upp i denna trakt den 3 mars,

kom som en överraskning.---Jag har under femton års tid här varit

observatör —- —- — och kan både intyga och beediga, att stormen kom ovanligt
hastigt --- —.» Så långt observatören.

Från meteorologisk-hydrografiska anstalten har jag inhämtat, att lufttrycket
under tiden 1—5 mars inom dessa fjällområden hållit sig mellan 977 och
1 020 millibar och att det omedelbart före stormen sjönk obetydligt med 3
millibar på tre timmar. Anstalten har meddelat, att en dylik förändring i och
för sig icke är ett ovanligt eller oroväckande fenomen.

Vad slutligen angår det spaningsarbete, som igångsattes för att finna de
saknade, försiggick detta under vissa svårigheter. När fänrik Sihlén med följeslagare
efter sin strapatsrika och förtjänstfulla färd ankom till Storvallen den
4 mars på förmiddagen, var han starkt medtagen. Hail nämnde icke då, att
plutonen Lindström befann sig annorstädes än kompaniet i övrigt. På grund
därav inriktades från början spaningen endast mot kompaniets huvuddel. Först
på eftermiddagen blevo plutonens särskilda förhållanden kända. Det ligger i
sakens natur, att med de långa avstånden och svaga förbindelserna en omdisponering
av spaningen tog lång lid. Vidare är att marka, att först den 5 mars
kl. 11 på förmiddagen ledningen fick vetskap örn att de 5 värnpliktiga sak -

26

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Svar på fråga. (Forts.)

nades och orientering om den trakt, där de konnnit bort från förbandet. De
uteliggande spaningsdetachementen kunde först senare få kännedom härom och
blevo först då i stånd att säkrare inrikta sin spaning. Spaningen kunde effektivt
bedrivas endast i dagsljus. Med hänsyn härtill kunde markspaningen efter
de saknade icke på allvar komma i gång förrän den 6 på morgonen. Det bör
tilläggas, att stormen i hög grad försvårade flygspaningen.

Den av chefen för armén föranstaltade utredningen ger enligt mitt förmenande
det huvudintrycket, att fälttjänstövningen planlagts och genomförts med stor
förtänksamhet och att utrustningen varit mycket god. Någon anmärkning mot
det sätt, varpå räddningsarbetet genomfördes, ger utredningen ej heller belägg
för. Vissa oklara punkter kvarstå emellertid. Var det rådligt att använda ett
spritkök, som ej var officiellt godkänt? Det är nämligen ännu en öppen fråga,
örn det var detta spritkök eller andra omständigheter, som under övningens
första natt förorsakade kolosförgiftning — något som kan lia nedsatt truppens
motståndskraft. Vidare är ännu outrett, örn det var brister i radioutrustningen,
atmosfäriska störningar eller felaktiga dispositioner, som förhindrade kompaniet
från att få radioförbindelse med ledningen. Utredningen örn dessa ting
liksom åtskilligt annat pågår alltjämt. Slutligen ställer man sig frågande inför
det faktum, att förplutonen, som den 4 mars kl. 18,00 ankom till fäbodvallen
vid Jon-Ersbygget, först kl. 9,30 nästa dag sökte förbindelse med ledningen.

Dessa oklara punkter liksom händelsen i övrigt torde komma att ingående
belysas, sedan saken numera av arméchefen hänskjutits till krigsrätt.

Vad beträffar de beslut, som under olycksdygnet i kritiska situationer fingo
fattas av det ansvariga befälet, vill jag här påpeka, hur svårt det alltid är att
efteråt döma örn klokheten i ett beslut. Men särskilt gäller detta där, såsom
här är fallet, även alternativen äro förenade med uppenbara risker. Alla militära
övningar äro dessutom till sin natur farliga, ty de måste ligga krigets
verklighet så nära som möjligt. Ett försvar av landet innebär även trupprörelser
i våra fjälltrakter. Detta kan ej ske med mindre svensk trupp redan i fred är
förtrogen med villkoren för vistelse där. I fjällen lura faror, det vet envar,
och alla försiktighetsåtgärder till trots kan olyckan likväl vara framme. Därför
är det icke gärna möjligt att avlägsna eller undvika alla faror under trupprörelser
i fjällen. I detta sammanhang kan ett citat anföras ur det kondoleansbrev
militärattachén vid härvarande schweiziska beskickning riktat till chefen
för armén: »Också i Schweiz kräver den hårda utbildningen till bergs- och
vintersoldater årligen sina offer. Just därför att vi i Schweiz så väl känna till
dessa förhållanden, vet jag att den schweiziska armén med den svenska deltager
i sorgen efter tre tappra fältjägare.»

Ja förvisso, varje svensk sörjer bittert dessa tre unga män. Allt som kunnat
göras för att bevara dem åt livet, skulle vi velat ha gjort. Och även örn våra
undersökningar måhända icke komma att visa på andra orsaker till deras död
än olyckliga omständigheter, varöver människor ej kunnat råda, ger detta oss
icke rätt att slå oss till ro. Det är vår skyldighet att göra allt som står i mänsklig
förmåga för att förhindra ett återupprepande.

Vidare yttrade

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Jag ber att till försvarsministern få
framföra ett tack för det utförliga svaret.

När man erhåller kännedom örn en sådan här händelse, kan man ju icke undgå
att ställa sig den frågan, huruvida icke för stora risker möjligen kunna ha tagits,
örn man verkligen bär gjort allt vad som kan göras för att eliminera de
''Olyckor, som skulle kunna inträffa, och man frågar sig också, huruvida en

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

27

Svar på fråga. (Forts.)

sådan Ilar händelse ger några lärdomar för framtiden. Försvarsministerns svar
är väl, så långt det för närvarande är görligt, ägnat att belysa frågor av den
beskaffenheten.

Det framhålles i svaret, att truppen under mer än en månad har legat i specialträning
för en sådan här uppgifts skull. Förutsatt att den träningen under
tillräckligt lång tid har ägt rum under förhållanden som någorlunda motsvara
dem under vilka övningen företogs, måste man säga, att träningen säkerligen
är en mycket god förberedelse. Beträffande de persedlar, som truppen medförde,
av beskaffenhet att underlätta vandringar i fjällen innehåller svaret en
utförlig redogörelse. Man saknar emellertid uppgift örn huruvida varje man
var försedd med kompass och karta. Så snart truppen skiljs åt, kan det ju vara
av betydelse, att var och en har dessa hjälpmedel till sitt förfogande. Visserligen
är det väl i det här speciella fallet sannolikt, att oavsett hur det förhöll sig
nied utrustningen i det avseendet, skulle det lia gått på samma sätt, men vid
andra tillfällen kan karta och kompass vara de hjälpmedel som räddningen
hänger på. Man frågar sig huruvida överdragskläderna varit tillräckligt vattensäkra
och huruvida alla varit utrustade med s. k. vindsäckar. Man undrar också,
hurudan sovsäckarnas beskaffenhet varit. Folk med vana vid fjällvandringar
göra ju gällande, att sovsäckar med vattentätt överdrag och stoppade med renhår
exempelvis möjliggöra, att man kan klara upp de mest vidriga situationer
i fjällvärlden. Sedan har man frågan om spritköket, som ju särskilt omnämndes
i svaret. Det har också gjorts gällande, att den utrustning, med vilken personalen
var försedd, till stor del var en försöksutrustning. Man undrar med anledning
härav, huruvida försök tidigare har gjorts under ungefär liknande svårigheter-—
men naturligtvis under mindre riskfyllda förhållanden — med denna utrustning.

Vilka instruktioner har personalen erhållit för den händelse olyckstillbud skulle
inträffa? Det har uppgivits, att en av de döda återfanns bredvid sitt gevär och
sin ammunition. Man undrar då. örn det har lämnats några instruktioner, under
vilka förhållanden vederbörande skulle vara berättigad att lämna ifrån sig
detta och eventuellt andra föremål och fortsätta med lättare packning. Ett
spörsmål som också inställer sig är hur räddningstjänsten var inrättad, om det
fanns tillräckligt med räddningspatruller, exempelvis örn det fanns en sådan
förlagd till Helagsfjället. Den fortsatta utredningen lär väl komma att lämna
svar även på dessa frågor, så långt det är möjligt att få det klarlagt.

Min mening är icke på något sätt att söka lasta någon som deltagit i utformningen
av ifrågavarande fälttjänstövning, utan endast att påpeka en del förhållanden,
som, såvitt jag förstår, böra kunna vara av betydelse att få klarlagda.

Det värdefullaste i svaret synes mig emellertid vara försvarsministerns framhållande
av att, oavsett om det visar sig, att det här var en händelse, som människor
icke lia kunnat förebygga, man ändå icke får slå sig till ro, när det gäller
att söka efter vägar för att förebygga ett upprepande av olyckan och katastroftillbudet.
Det förefaller mig som örn andan i svaret är sådan, att man har rätt
att utgå ifrån att de orden icke äro vackra fraser sagda i samband med en
debatt örn den här tragiska händelsen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet (Höres, erhöll på Svar pi
begäran ordet och yttrade: Herr talman! Herr Paulsen har till mig riktat frågan,
huruvida jag hade mig bekant, att statens industrikommission begärde,
att jordbrukare, .sorn endast hade en hästvagn mod bilgummi, skulle leverera
detta till statens reservförrådsnämnd. Vidare har herr Paulsen i anslutning

28

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Svar på fråga. (Forts.)

härtill frågat, huruvida jag hade för avsikt att vidtaga åtgärder för att vinna
rättelse härutinnan.

Med anledning härav får jag anföra följande.

På grund av det svåra försörjningsläget i vad avser gummiringar för motorfordonstrafiken
har statens industrikommission nödgats påfordra inleverans av
vissa å hästvagnar monterade men ursprungligen för motorfordon tillverkade
gummiringar. De ringdimensioner, som ifrågakomma, äro grövre 16" personbilsringar
och 20" lastbilsringar. Dessa ringar utgöra den huvudsakliga ringutrustningen
för motorfordonen. Inkallelserna omfatta vidare endast sådana
däck, som av ägarna själva deklarerats såsom fullgoda.

Det har självklart icke varit avsikten att beröva fordonsägarna möjligheterna
att även i fortsättningen kunna framföra sina fordon på gummihjul, och
därför har varje fordonsägare berette tillfälle att av reservförrådsnämnden i
utbyte erhålla gummidäck av samma diameterstorlek som de inkallade däcken
och fullt användbara för hästvagnsbruk. På grund härav har vid inkallelserna
någon åtskillnad icke ansetts böra göras mellan personer som endast äga ett
fordon och sådana som äga två eller flera.

Antalet inkallade däck har inskränkts till omkring 2 600 stycken, motsvarande
endast omkring 1 procent av det enligt deklarationer befintliga gummiringsbeståndet
å landets hästfordon. Ringarna skulle enligt industrikommissionens
anmaning ha varit kommissionen tillhanda senast den 1 februari 1944
men den 15 innevarande mars hade insänts endast 892 däck. På grund av att
utbytet av ringarna — även örn detsamma i möjligaste mån påskyndas — dock
för viss tid medför ett avbräck i hästvagnarnas utnyttjande, har jag med hänsyn
till det på en del håll i landet redan påbörjade vårarbetet inom jordbruket
överenskommit med industrikommissionen, att inkallelserna av de hittills icke
inlevererade gummiringarna tills vidare i avvaktan på utvecklingen å gummiförsörjningens
område icke skola fullföljas.

Härefter anförde

Herr Paulsen: Herr talman! Det var med tillfredsställelse jag hörde statsrådets
svar, som ju var sådant, som jag ville ha det. Jag har således endast att
tacka både för svaret i och för sig och för den snabbhet, varmed jag fick detsamma.

Vidare yttrades ej.

§ 5.

Svar få Ordet lämnades på begäran till

interpellation. Q]iefen fgr kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, som
anförde: Herr talman! Kammarens ledamot fru Björck har till mig riktat en
fråga örn anledningen till att en framställning om återupptagande av den nedlagda
järnvägstrafiken å linjen Tomelilla—St. Olof i dessa olje- och gummibristens
tider avslagits.

Innan jag besvarar interpellantens fråga, vill jag erinra örn att i proposition
till 1941 års riksdag angående förvärv av Ystad—Eslövs m. fl. järnvägar lämnades
en utförlig redogörelse för de skäl, vilka talade för ett nedläggande av
järnvägstrafiken å bandelen Tomelilla—S:t Olof. Det påvisades, att trafiken
varit obetydlig och att järnvägen varit i hög grad förlustbringande, trots att
den enligt gällande samtrafiksordning erhållit en del transporter, vilka bort
av lämplighetsskäl framföras annan väg. Enbart för åren 1929—1939 hade
redovisats en förlust av nära en halv miljon kronor. I propositionen förutsattes,

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

2fl

Svar på interpellation. (Forts.)

att ett nedläggande skulle ske, men på grund av den vanskliga transportsituationen
under kriget ansågs nedläggandet böra tills vidare begränsas till att avse
persontrafiken och den genomgående godstrafiken. Mot vad sålunda förutsattes
framställde riksdagen ingen erinran. Det förtjänar påpekas att järnvägens
ägare redan före förstatligandet gjort framställning örn trafikens nedläggande.

Beslut om trafikens nedläggande med angiven begränsning meddelades av
Kungl. Majit att gälla från och med den 1 juli 1941. Sedan dess ombesörjes
på järnvägslinjen endast vagnslasttrafik, under det att persontrafiken överflyttats
dels till järnvägslinjen över Gärsnäs, dels till en omnibuslinje Tomelilla—S:t
Olof. Styckegodstrafiken ombesörjes med en lastbilslinje. Den genomgående
godstrafiken dirigeras över Gärsnäs.

Behovet av trafikens återupptagande och möjligheterna därtill hava sedermera
underkastats ingående prövning i samband med under åren 1942 och 1943
ingivna framställningar.

I anledning av den framställning örn trafikens återupptagande, som av interpellanten
åsyftas, verkställdes genom järnvägsstyrelsens försorg utredning
om, huru ett ersättande av buss- och lastbilstrafiken med järnvägstrafik för
närvarande skulle ställa sig ur ekonomisk synpunkt. Därvid undersöktes olika
alternativ, avseende trafik med ångtåg eller rälsbussar. Kalkylerna, utvisade,
att i båda fallen järnvägsdriften skulle medföra engångsutlägg för banans
iordningställande och årliga driftkostnadsökningar, vilka icke kunde beräknas
bliva kompenserade genom motsvarande inkomstökningar. För det ekonomiskt
gynnsammaste av de nämnda alternativen, nämligen järnvägsdrift med rälsbussar,
beräknades engångsutlägget till 25 000 kronor och den årliga utgiftsökningen
till 34 000 kronor.

Vad angår gummi- och oljetillgångens inverkan på frågans bedömande, beräknades
den besparing av bilgummi, som skulle vinnas genom nedläggande av
buss- och lastbilstrafiken, komma att uppgå till endast 4 a 6 däck per år. Denna
besparing skulle dock bli ganska dyrbar vid det förhållandet, att mot varje
sparat gummidäck skulle svara en förlust för statens järnvägar vid övergång
till järnvägsdrift av intill 8 500 kronor. I fråga örn oljeförbrukningen utröntes,
att denna vid övergång till järnvägstrafik skulle bliva avsevärt större än vid
ilen nu bedrivna buss- och lastbilstrafiken.

Framställningen örn järnvägstrafikens återupptagande avstyrktes av järnvägsstyrelsen
men tillstyrktes av länsstyrelsen, trafikkommissionen och industrikommissionen.
Industrikommissionen framhöll i sitt yttrande, att gummibesparingen
dock icke vore av den storleksordning, att den i och för sig motiverade
övergång till järnvägstrafik. I yttrandena förutsattes, att busstrafiken
i stället skulle nedläggas. Det uppgavs att befolkningen icke hade något att
invända mot bussrörelsens upphörande. Under ärendets behandling ingavs emellertid
en petition, vari åtskilliga ortsbor begärde att få ha bussarna kvar.

Orsakerna till att framställningen i ärendet avslogs kunna sammanfattas på
följande sätt.

Erfarenheterna från den lid, då järnvägstrafiken uppehölls, giva klart besked
örn att förutsättningar för en ekonomisk järnvägsdrift å linjen saknas.
Utredningen gav vid handen, att även under nuvarande förhållanden en stor
förlust —■ beräknad till minst 34 000 kronor årligen — kunde väntas uppkomma.

Den rullande materiel, som bleve erforderlig för järnvägsdriften, kunde under
rådande förhållanden icke anskaffas på annat sätt än genom att draga
bort sådan materiel från andra järnvägslinjer, där den val behövdes. Detta gälldo
oberoende av huruvida järnvägsdriften anordnades med ångtåg eller rälsbussar.

Tilläggas bör, att omnibuslinjen går genom tätare bebyggda delar av tråk -

30

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1914 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

ten än järnvägen. Busslinjen, som också har 15 å 20 hållplatser utmed vägen
gentemot järnvägens 3, bör därför vara ägnad att bättre betjäna den lokala
persontrafiken. Att återupptaga järnvägsdriften och samtidigt behålla enini -bustrafiken kan i nuvarande läge icke komma i fråga.

Jag vill till sist framhålla, att antalet bussturer å ifrågavarande route för
närvarande äro starkt begränsade. Detta innebär givetvis olägenheter för den
trafikerande allmänheten, vilket är att beklaga. Samma förhållande råder dock
i alla delar av landet, inte bara i fråga örn busslinjer utan även beträffande
andra kommunikationsmedel.

Jag anser emellertid att, örn gummibristen skulle vålla ytterligare inskränkningar
i omnibustrafiken på här ifrågavarande linje, frågan örn ett återupptagande
av järnvägsdriften ånyo kan behöva upptagas till prövning.

Härpå yttrade:

Fru Björek: Herr talman! Jag skall be att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för svaret.

Jag beklagar att svaret blev negativt. Min interpellation framställdes för att
jag skulle få veta, om något nytt argument framkommit för statsrådets avslag
å deputationens anhållan. Men det är tydligen allt fortfarande järnvägsstyrelsens
uttalande man tar hänsyn till. Man borde väl emellertid i någon mån också
taga hänsyn till vad lokala och andra myndigheter säga. länsstyrelse, landsfiskal,
industrikommission och trafikkommission tillstyrka, men järnvägsstyrelsen
avstyrker.

Från järnvägsstyrelsens sida framhålles, att ett återupptagande av trafiken
skulle vålla staten stora förluster. Men hur kan man veta det? Staten själv har
aldrig haft hand om denna trafik och drivit den i egen regi. Man bara övertog
järnvägen, lade ned trafiken och inrättade busstrafik.

Min uppfattning är, att örn denna järnväg blivit skött på ett riktigt sätt, hade
den icke behövt gå med förlust, och i nuvarande läge har jag svårt att förstå,
varför icke staten borde" försöka åtminstone sätta in en rälsbuss i persontrafik.
Gmmmibristen är ju för närvarande så stor att de flesta, för att icke säga alla
privata lastbilsägare, för stora kostnader måst bygga om sina lastbilar till
p-boggievagnar, detta allt för att man skall spara på bilgummit. Ja, man får
ju icke ens köpa ett nytt cykeldäck till en använd cykel utan att hos vederbörande
kristidsnämnd ha begärt licens.

Dock är det icke så alldeles säkert, att en sådan anhållan kommer att beviljas,
ty man skall ha viss väg till arbetet. Under tiden övertar statens järnvägar
en järnväg, lägger ned persontrafiken på densamma och inrättar en ny busslinje
och detta när alla andra tvingas spara på bilgummi.

Alltså: järnvägen skall underhållas därför att godstrafiken i viss mån upprätthålles
och personal finns på vederbörande järnvägsstation. Man kan knappast
ha anledning bli förvånad över att allmänheten reagerar inför en sådan
sakernas ordning.

Talet örn att man sparar 4 å 6 bildäck på ett år har jag mycket svårt att
förstå. Det händer nämligen mycket ofta, i ali synnerhet helgdag och dag före
helgdag, att vederbörande får sätta in 3 å 4 extra bussar både från och till Tomelilla.
Under sådana förhållanden förstår jag icke att man kan tala om det
förlustbringande i denna trafik. Hur kan man förresten räkna ut att det just
är denna del av trafiken som föranleder förlusten? Denna bandel går genom
tättbebyggda trakter, då däremot den andra hälften går genom ganska gles bebyggelse.

Vi som bo i denna del av Kristianstads län lia mycket dåliga kommunikatio -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

31

Svar på interpellation. (Forts.)

ner nied residensstaden; detta medger också statsrådet själv. Jag tar emellertid
fasta på statsrådets löfte, att, om det på nytt skulle bli fråga om bussindragning
på grund av gummibrist, lian är villig göra en ny undersökning. Jag är
mycket tacksam för detta löfte, och jag vädjar till statsrådet i hela bygdens
namn, att denna undersökning snarast möjligt måtte få komma till stånd.

I detta anförande instämde herr Barnekow.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag måste säga att det förefaller mig mycket
egendomligt, att den där järnvägen icke trafikeras. Här ligger en järnväg fix
och färdig, en järnväg som underhålles, en järnväg som håller sig med personal,
men ändå sköter man trafiken med bussar. Det måste väl ändå vara dyrare
att köra med bussar än att köra på järnväg, ty gengasdrift är väl ändå den
dyraste drift som finns, och till på köpet är bär också ont örn bilgummi, så att
de bilar, som behöva förnya sina ringar, icke kunna skaffa sig gummi. Vöre
det nu så besynnerligt örn kommunikationsministern satte in en rälsbuss möjligen
med släpvagn för denna trafik? Såvitt jag hörde rätt, svarade kommunikationsministern,
att det blir dyrt att köpa rälsbussen, men, herr statsråd, icke
skulle det väl behöva köpas en rälsbuss för att trafikera en sådan liten sträcka.
Man bär väl ändå i hela det stora järnvägsnätet här i landet så pass mycket på
lager av den varan av rälsbussar och släpvagnar, att man icke skulle behöva
köpa sådant, utan kan skicka dit vad som behöves.

Jag reste på denna linje på höstsidan och kom till Tomelilla och skulle fortsätta
vidare med någon av de bussar, som trafikera den där linjen. Det var två
bussar som skulle sköta trafiken, men örn reglementet följts och man icke tagit
med flera personer än som var tillåtet, hade 3/5 icke kommit med. Nu sutto vi
icke bara i knäet på varandra utan först satt en på bänken, så satt en i hans
knä och sedan ytterligare en i knäet på den sistnämnde och dessutom stod man
som packade sillar. När någon skulle av vid en hållplats var det ett förfärligt
besvär, innan han kunde komma fram. Det tog ungefär en kvart i stället för
en minut. Sådant väcker icke glädje hos passagerarna, och man undrar, hur
människor, som lia att bestämma i saken, kunna ordna det på det sättet, men
man förstår, att där sitter folk i Stockholm, som icke ha känsla för vår landsända
och icke ha känsla för saken, och de bestämma. Det är sådana myndigheter
som ge utlåtanden till statsrådet, och statsrådet följer myndigheternas förelag.

Kommunikationsministern säger ju, att järnvägen går med förlust. Det är
naturligtvis riktigt. Den gick med förlust, när man körde den i enskild regi.
Men staten har aldrig försökt att driva den, ty järnvägsstyrelsen har sagt, att
det icke lönar sig. Jag är övertygad örn att örn man satte i gång att driva denna
trafik med rälsbuss, möjligen med släpvagn, skulle det också bära sig. Men
järnvägsstyrelsen har ju avstyrkt, och kommunikationsministern följer järnvägsstyrelsen,
det är således bra med den saken. Det är tydligen en prestigefråga
för järnvägsstyrelsen. När den en gång sagt, att det icke dugar med järnvägsdrift,
duger det icke. Den kan icke komma med något nytt, och kommunikationsministern
följer, som sagt, lätt och behändigt järnvägsstyrelsen. Tänk,
örn kommunikationsministern skulle behaga ha en egen mening, skulle försöka
att säga, att vi skola försöka köra med rälsbuss och släpvagn ett år och se hur
det går. Det kunde hända, att järnvägen skulle gå icke med förlust utan med
vinst. Det är mycket möjligt, och då skulle trafiken få fortsätta. Jag skulle allvarligt
vilja råda kommunikationsministern att taga saken under övervägande
och tänka själv och icke bry sig om vad järnvägsstyrelsen och industrikommissionen
säga. Såvitt jag vet, är statsrådet en man, som kan stå för sin me -

32

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

ning, och han behöver icke falla tillbaka på järnvägsstyrelsen. Jag vill ge
honom det rådet att försöka. Det lönar sig säkert.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Både interpellanten och herr Paulsen äro alldeles säkra på att det
skulle löna sig att nu igångsätta driften på denna järnväg i statens järnvägars
regi. Att driften gick med förlust innan staten övertog banan, ha de emellertid
icke kunnat bestrida. Jag har svårt att förstå varifrån man hämtar
grunden för ett sådant påstående, ty det kan ju icke finnas större behov av
trafikmedel i orten därför att statens järnvägar övertagit driften än det fanns
tidigare.

På banans spår ombesörjes alltjämt en viss godstrafik, i det att till och från
de skilda stationerna på banan kan skickas vagnslastgods. Vad styckegodstrafiken
beträffar så ombesörjes den av lastbilslinjen, som drivs i statens järnvägars
regi. Statens järnvägars ledning har sålunda redan nu möjlighet att
överblicka trafikförhållandena, då man vet vilken mängd vagnslastgods och
vilken mängd styckegods man har att räkna med. Då statens järnvägar dessutom
driver omnibuslinjen, vet man ju också tämligen bra vilken persontrafik
nian har att räkna med. Skulle icke under sådana förhållanden både interpellanten
och herr Paulsen kunna tilltro järnvägsstyrelsen så stor sakkunskap
att den med kännedom örn dessa primära förutsättningar kan räkna _ut, om
järnvägstrafiken skall löna sig eller icke? Jag tror icke, att vare sig herr
Paulsen eller jag skola anstränga oss med något självständigt tänkande i detta
fall, ty vi kunna nog tryggt lita på järnvägsstyrelsens kalkyler. Att bara därför
att järnvägsstyrelsen övertar driften, i stället för att denna såsom tidigare
sker i enskild regi, skulle uppstå någon ökning i trafiken, lär väl varken interpellanten
eller herr Paulsen kunna påstå.

Vidare: är herr Paulsen alldeles säker på att man icke behöver skaffa några
nya rälsbussar för att kunna trafikera linjen Tomelilla—Srt Olof? Jag förmodar,
att herr Paulsens resonemang härvidlag är resultatet av hans eget
tänkande, men för min del tror jag, att vederbörande i järnvägsstyrelsen skulle
vara tacksamma, örn herr Paulsen kunde upplysa örn varifrån dessa rälsbussar
skulle kunna anskaffas. Ty annars klagar man ju i hela landet över, att det
finns för få rälsbussar och på bristen på rullande materiel i övrigt. Det finns
alltså, herr Paulsen, icke något lager av vare sig lok eller rälsbussar eller vagnar,
som stå och vänta. Skall man sätta i gång med trafik på denna linjo
vare sig med lok och järnvägsvagnar eller med rälsbussar och släpvagnar, betyder
det att man måste ta materiel från andra linjer, där materielen också behövs.
Då uppstår alltid frågan var denna materiel bäst behövs, och det är
ju därom striden står. . . „

Herr Paulsen hade vidare enligt egen utsago företagit en tur med buss pä
denna trade och därvid gjort vissa tråkiga erfarenheter. Jag tror för min del
icke, att han är ensam i det avseendet, ty var och en som gör en tur med buss
i dessa tider nödgas nog göra samma erfarenhet som lian. Herr Paulsen behöver
för övrigt icke fara så långt som till Skåne för att göra den erfarenheten, utan
kan nöja sig med en tur nied någon av busslinjerna här i Stockholm, t. ex. nied
trådbuss 41. Han skall då finna, att det icke bara är på linjen Tomelilla—S :t
Olof som det är trångt.

Herr Ekdahl: Herr talman! Det är ett par punkter i det yttrande från järnvägsstyrelsen
på vilket herr statsrådet byggt sitt interpellationssvar, som jag
skall be att få säga några ord om. ,

Det som säges i de moment, jag syftar på, är givetvis i och för sig alldeles

Onsdagen den 22 mars 19-14 fm.

Nr 11.

33

Svar på interpellation. (Forts.)

riktigt, men jag anser ^ det saknas den beviskraft, som järnvägsstyrelsen tillmäter
uppgifterna i fråga. Järnvägsstyrelsen säger t. ex. att den föregående
ägaren var beredd att lägga ned järnvägen. Därmed skulle vara bevisat, att
järnvägen, redan innan staten övertog densamma, var omöjlig ur räntabilitetssynpunkt.

Var och en som har studerat de enskilda järnvägarnas historia vet, att det
inte är så alldeles säkert, att en enskild ägare till en järnväg har en objektiv
syn på trafikbehovet i de bygder, där järnvägen går fram. Det har varit mycket
vanligt att ett järnvägsbolag, stött av starka kommunala intressen i järnvägens
^ ändpunkter, har gjort till sin huvuduppgift att draga trafiken åt ett
visst håll utan att ta hänsyn till trafikintresset på andra håll ute i de bygder,
som beröras av järnvägen.

Interpellanten har redan vad den järnväg det här gäller beträffar påpekat
de urusla förbindelserna med länsstaden. För min del är jag övertygad örn
att örn driften på denna järnväg tidigare lagts så, att förbindelserna med Kristianstad
varit bättre ordnade, hade detta inverkat förmånligt på trafikutvecklingen.

Nu säger herr statsrådet med stöd av järnvägsstyrelsens promemoria, att
den anordning med rälsbussar, som ifrågasatts, skulle medföra en merkostnad
för järnvägen på 34 000 kronor i trafikkostnader och 25 000 kronor i nyanskaffningskostnader.
De 25 000 kan man naturligtvis inte komma ifrån. Men
är det alldeles säkert, att järnvägsstyrelsens kalkyler i fråga örn de 34 000
skola tillmätas beviskraft? Jag tror att alla som haft beröring med järnvägslinjer,
där rälsbusstrafik har införts, ha kommit underfund med att rälsbussarna
i ytterst hög grad bidraga till att popularisera trafiken. Folk reser hellre
med rälsbuss än med de vanliga ångdrivna tågen. När herr statsrådet såsom
ett argument för att framhäva busslinjernas bättre kvalitet i jämförelse med
järnvägslinjerna säger, att vid busslinjerna finnas flera hållplatser, skulle jag
vilja ifrågasätta, om det inte vore möjligt att anordna betydligt flera hållplatser
längs järnvägen vid den rälsbus sträf ik, som ifrågasatts, än vad som nu
finnes. Jag tror att vi alla gjort den erfarenheten, att ökad trafik på en linje
bidrager till att popularisera just denna trafiklinje. Rälsbusstrafik har aldrig
förekommit på den linje det bär gäller, och det vöre därför på tiden att man
försökte sig på en sådan.

Att järnvägsstyrelsen avstyrkt förslaget av ekonomiska skäl kan jag förstå.
Järnvägsstyrelsen kan inte gärna våga tillstyrka införande av sådan trafik,
förrän järnvägsstyrelsen känner sig säker på att den kommer att slå väl ut.
Men när nu företrädare för ett allmänt bygdeintresse anhålla att försöket göres,
tycker jag herr statsrådet borde kunna våga sig på att åtminstone försöksvis
— även om mycket starka reservationer skulle kunna anföras däremot
— låta denna linje komma i gång med rälsbusstrafik. Jag för min del hyser
starka förhoppningar att försöket kommer att lyckas.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr statsrådet säde i sin replik till mig, att
vi behövde inte anstränga oss med självständigt tänkande, utan att vi kunde
förlita oss på myndigheterna. Men vore det inte bäst, herr statsråd, att även
vi tänkte en smula — det kan ju hända att vi lyckades bättre än myndigheterna.
Jag skulle i alla fall vilja råda herr statsrådet till att tänka en gång
till beträffande denna sak.

Herr statsrådet säger vidare till mig. att jag borde ta reda på och ge besked
örn var man skall taga de där rälsbussarna. Ligger det inte närmare till
för herr statsrådet, som ändå är högste chef för kommunikationsväsendet i

Andra kammarens protokoll 10JfJt. Nr 11. 3

34

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

landet, att framställa denna fråga till myndigheterna än för en enskild person
att komma med förfrågningar? Jag är rädd för att jag inte skulle få samma
rejäla svar som herr statsrådet under sådana förhållanden skulle få.

Jag skulle vidare vilja fästa uppmärksamheten på en annan omständighet.
Sedan järnvägen nedlades tog avfolkningen i dessa bygder allt större fart.
Det är i synnerhet de unga, som dras därifrån och flytta till andra bygder och
till städerna, Man kan förstå dem. De bo nu ännu mera isolerat än vad de
gjorde tidigare. Järnvägen går genom en vacker bygd, och det har inte förekommit
någon dylik avfolkning i denna bygd tidigare. Men sedan järnvägen
nedlades, ha befolkningssiffrorna i kommunen undan för undan sjunkit. Orsaken
härtill är ingen annan än att de unga känna sig isolerade. De tycka inte
örn att vara så utan förbindelse med yttervärlden, som de nu kommit att bli.
Det vore alla skäl att försöka motverka denna utveckling. Jag vill ännu en
gång vädja till herr statsrådet att ta denna sak i sin hand, känna för bygden
och tänka för bygden och inte bara tänka för Stockholm och som örn han bodde
där.

Herr Barnekow: Herr talman! Jag tror inte att det kan bestridas, att det
missnöje som råder i bygden med anledning av nedläggandet av järnvägstrafiken
på bandelen Tomelilla—S:t Olof är ganska berättigat. Vi veta alla att
det finns mångå bygder i vårt land som ha sämre förbindelser än vi där nere.
Det är emellertid skillnad mellan en glest befolkad bygd, som aldrig haft några
kommunikationer, och en tätt befolkad bygd, som mist de kommunikationsmöjligheter
den förut har haft.

Mångå av oss hysa säkerligen mycket starka tvivel på statens förmåga som
företagare. Jag tror likväl att vi hittills varit överens om att när det gäller ett
område som järnvägarna, som äro vårt viktigaste kommunikationsmedel, staten
verkligen skulle kunna vara en lämplig företagare, icke blott i det avseendet
att den tänkte på de ekonomiska vinster, som den kan hämta genom att
dra in en viss järnvägslinje, utan även i så måtto, att den sökte tillgodose bygdens
behov.

Jag vågar därför, herr talman, instämma i den föregående talarens vädjan
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet att ännu en
gång taga saken under övervägande.

överläggningen var härmed avslutad.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 467 av herr Hansson i Skediga;
nr 468 av herr Wiberg;
nr 469 av fröken Andersson m. fl.;
nr 470 av fröken Nygren; och
nr 471 av herr Sefve;

till behandling av lagutskott motionen nr 472 av herr Ljungberg; samt
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 473 av herr Grym; och
nr 474 av herr Hansson i Skediga.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

35

§ 7.

Föredrogs den av herr Sundberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, i anledning därav att av
vissa präster förbud utfärdats mot införande vid begravningsakt i kyrka av
vissa föreningars samlingstecken, fanor eller standar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Petterson i Degerfors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående tolkningen
av gällande bestämmelser örn familjebidrag åt värnpliktig efter dennes
hemkomst från militärtjänstgöring.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

^Föredrogs den av fru Rydh Munck af Rosenschöld vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
angående en förbättrad kortvågssändning från Sverige.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Föredrogs den av herr Sundström i Skövde vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, angående en
eventuell proposition om lönereglering för skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, Hänledning av Kungl. Maj :ts Utgifter uni
statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar ^erriksstatens
jämte i ämnet väckta motioner. nionde hu vudtitel.

Punkterna 1—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15, angående Lantbrukshögskolan: Avlöningar. Avlönings Efter

föredragning av punkten yttrade: tantZuks Herr

Lundberg i Uppsala: Herr talman! Jag har begärt ordet vid denna punkt Ugdolanmed
anledning av en motion, som jag har avgivit i där förevarande ärende.

Utskottet bär tillmötesgått motionen, och jag ber därför att få uttala min tacksamhet
till utskottet. Jag far ju säga, att det var min förhoppning att utskottet,
som består av praktiskt folk, även skulle tillmötesgå motionen.

36

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till lantbruk siw g skolan. (Forts.)

I detta sammanhang skulle jag'' emellertid vilja fästa uppmärksamheten^ pa
en ren principfråga. Lönenämnden har nämligen icke blott uttalat sig i fråga
örn lönen utan även sagt, att man för inplacering av assistenterna vid försöksanstalterna
i högsta lönegraden skulle kräva att de hade agronomexamen. Jag
tror att det föreligger anledning att säga ifrån ganska bestämt, att lönenämnden
bör söka att med till buds stående möjligheter bedöma arbetet och den lönesättning,
som äger rum i detsamma. Men sedan nämnden har bestämt detta, bölden
överlåta åt skolstyrelsen att själv utse den arbetspersonal, som den anser
vara lämplig för arbetsuppgiften i fråga. , , ,

Det synes förhålla sig på det sättet, att man på en del hall inom stat och
kommun underskattar den självlärde eller den som har skaffat sig kunskaper
utan att lia papper på detta. Då lönenämnden skall bedöma en lönesättmng för
ett visst arbete, går även den efter örn vederbörande har betygs- eller examensmeriter.
Jag tror att det föreligger anledning att bär säga ifrån ganska bestämt,
att lönenämnden inte bör lägga sig i dessa ting. Jag vågar aven hävda
den meningen, att det är än mera anmärkningsvärt, att lönenämnden i öre träder
en sådan uppfattning, då man även på akademiskt håll har fått upp ögonen for
den fara, som ligger i en överskattning av examensmenter. Jag vill i detta sammanhang
citera ett uttalande av föreståndaren för student- och lärarförmedlingen
i Göteborg. Han skriver: »Jag har dagligen att göra med akademiker
som söker arbete, men jag är inte lika säker på att jag har att göra med tolk.
som kännetecknas av logiskt tänkande, kombinerat med initiativ- och handlingskraft.
En sådan typ finns, är lätt att placera och förekommer bland folk
på alla betygsnivåer. Det är med andra ord inte fråga örn renodlat intellektu
ella förutsättningar, utan om sådana som har att göra nied praktisk förmåga.
Man möter arbetssökande med akademiska betyg och examina, som ur yrkessynpunkt
måste konstateras vara i det närmaste imbecilla. Det tycks vara sa
att man kan nå studieresultat bara nian är utrustad med minne och etterharmningsförmåga.
Det är därför förvånande att alla, när spärrdiskussionen kommer
i gång, talar örn betygsspärr. När det borde vara omdömesspärr. Och det
är också ett sällsamt ämne för eftertanke att betänka, att det är den akademiska
studiefriheten, som sålunda möjliggör, att dåligt folk kan krångla sig till akademiska
examina och sedan i fria marknaden utgöra mördande reklam för de
kategorier, som kallas intellektuellt bildade.» I fortsättningen poängterar hani
»Handlingskraft kan man knappast lära sig vid ett universitet. Men bade handlingskraft
och en massa nyttig erfarenhet kan man fa av praktisk verksam ^Denne

akademiker, som i det praktiska livet har fått bedöma dylika ting.
tillmäter även de praktiska erfarenheterna stor vikt. Det ser emellertid ut som
örn lönenämnden endast skulle vilja tillskriva examensmenterna betydelse Den
uppfattning, som lönenämnden synes ha har aven medfört det resultatet, att
kvalificerat folk kommer att avstängas fran möjligheterna att fa en bättre be
tald befattning och hindras att utföra det arbete, för vilket de aro kvalificerade
inte därför att de sakna kunnighet och duglighet utan endast darfor att de
inte ha papper på detta. Jag vill understryka att det föreligger anledning för
lönenämnden att ta hänsyn till duglighet och kunnighet och inte endast till

PajagvTliräven ifrågasätta, örn lönenämndens sammansättning är lycklig och
örn icke åt denna borde ägnas större uppmärksamhet Ty det ar likväl sa, att
örn lönenämnden företräder den uppfattningen, att de som icke ha examina
skola avlönas på ett visst sätt, kommer denna nämndens uppfattning att vin a
efterföljd även inom andra institutioner och arbetsgrenar. Det föreligger da
för all anledning att säga ifrån på denna punkt. Jag vill aven fasta uppma

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

37

Avlöning sanslag till lantbrukshögskolan. (Forts.)
samheten på det förhållandet, att exempelvis en lönearbetare, en snickare eller
någon annan yrkesarbetare även bar en viss utbildningstid, fastän han i regel
inte går i några högre skolor. Kompetens kan sålunda finnas utan att den är
dokumenterad genom betygsmeriter.

Jag vill alltså understryka, att även den som genom mångårigt praktiskt
arbete skaffat sig erfarenhet inom ett visst yrke bör kunna betalas någorlunda
drägligt. Jag hoppas därför, herr talman, att lönenämnden, då den skall sätta
löner för visst arbete, icke endast skall ta hänsyn till examensmeriter och dylikt
utan till de kvalifikationer som krävas för utförande av arbetet i fråga.

Häruti instämde herr Hallén.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag blev något förvånad
över herr Lundbergs uttalande och hans angrepp pa lönenämnden. Han
föreföll att i sitt resonemang gå ut ifrån att det skulle vara lönenämnden, som
tillsatte tjänster eller hade att taga någon befattning med dessas tillsättande.
Det är en sak, som är för lönenämnden fullkomligt främmande.

Däremot tillkommer det ju lönenämnden att när den skall bedöma en lönesättning
för viss tjänst pröva vilka kompetenskrav som erfordras för denna
tjänst. Lönenämnden har emellertid inte att befatta sig det minsta med huru
dessa krav på kompetens sedan bedömas av dem som skola tillsätta tjänsten.
Jag torde därmed tillräckligt ha klarlagt, att herr Lundberg kommit fullkomligt
på sidan av saken i det uttalande örn lönenämnden, han nyss gjorde.

När herr Lundberg vidare talar örn att nämnden lägger så stor vikt vid examina
och dylikt och därvid ifrågasätter, huruvida nämnden är riktigt sammansatt
och örn inte en ändring i dess sammansättning borde åke därhän att i
densamma insättas ledamöter utan examensmeriter, kan jag trösta herr Lundberg
med att av dess ledamöter herr Eriksson i Stockholm saknar examensmeriter,
detsamma är fallet med herr Wahlmark och gudi klagat saknar jag själv
också dylika. Det borde därför ur herr Lundbergs synpunkt vara ganska tillfredsställande
ordnat när det gäller bristen på examina bland lönenämndens
ledamöter.

Herr Lundberg i Uppsala erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag skulle vilja säga till den. siste ärade talaren, att det
är ingenting som säger, att den som saknar examina skulle vara mindre benägen
att ta hänsyn till examensmeriter, då han skall bedöma kompetenskrav
för en tjänst.

Det förhåller sig visserligen på det sättet, att lönenämnden inte tillsätter
tjänster. Örn lönenämnden emellertid säger, att för placering i lönegrad Eo 16
i det fall, det här gäller, av assistenterna skulle krävas, att de hade agronomexamen,
och detta krav skulle bifallas av riksdagen, skulle detta givetvis innebära
att alla kunniga assistenter, som sakna agronomexamen, skulle avstängas
från att komma längre än till Eo 14. Det är detta som jag opponerat mig
emot.

Herr förste vice talmannen Magnusson, som jämväl på begäran erhöll ordet
för kort genmäle, yttrade: Herr talman! Jag skall be att till herr Thundberg
få rikta frågan: när riksdagen inrättar den ena läroanstalten efter den andra
och lockar ett mycket stort antal personer att avlägga examen, vart skulle det
då ta vägen, örn riksdagen sedan utan vidare skulle säga, att examina ha ingen
betydelse vid tillsättandet av tjänster, utan att den som avlagt viss examen
inte har några större utsikter till viss tjänst än den som inte har någon exa -

38

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till lantbrukshög skolan. (Forts.)
men? Jag tror inte att detta skulle vare sig vara möjligt att genomföra eller
få lyckliga verkningar.

Herr Limdberg i Uppsala, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Jag vill till sist säga, att skolorna givetvis äro till för att ge
en viss kunskap. Men det behöver väl inte vara så, att tjänster inrättas endast
därför att de som gå i skolorna skola kunna bli placerade. Det finns nämligen
även annat praktiskt, kunnigt och för sin uppgift väl skickat folk, som också
bör ges möjlighet att få göra sig gällande på arbetsmarknaden.

Herr förste vice talmannen Magnusson erhöll jämväl på begäran ånyo ordet
för kort genmäle och yttrade: Herr talman! Örn det är riktigt att skolorna äro
till för att ge en viss kunskap, måste man väl ändå i samhällets intresse se till,
att denna kunskap får någon användning i samhällets tjänst.

Härpå anförde

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag har ingen anledning blanda mig
i det replikskifte, som uppstått mellan herr Lundberg i Uppsala och herr förste
vice talmannen beträffande lönenämndens befogenheter och sammansättning
samt därmed sammanhängande spörsmål. Då ingen av de båda föregående ärade
talarna framställt något annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag,
kan jag inskränka mig till att beträffande den nu föredragna punkten endast
understryka vad utskottet bland annat framhållit, nämligen att utskottet förväntar
»att Kungl. Maj :t i anslagsäskandena till 1945 års riksdag skall finna
möjligt att tillmötesgå de synpunkter på en slutlig lösning av förevarande
spörsmål som utskottet i sin motivering tidigare givit uttryck åt».

Herr talman! Under förhoppning att så kommer att ske ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan under förevarande punkt.

.Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 16—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lägre lant- Punkten 40, angående Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till sär^±under-
skilda utbildningskurser.

visning m. m.:

Bidrag till I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln, punkten

^hiUni1 T'' föreslagit riksdagen att för budgetåret 1944/45 till ändamålet anvisa ett
kurser. reservationsanslag av 70 000 kronor.

I detta samband hade utskottet till behandling, såvitt angick förevarande
anslag, förehaft två inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 218 av herr Ekströmer rn. fl. samt II: 327 av herr
Persson i Falla m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte vid behandlingen
av punkt 40 i nionde huvudtiteln till utbildningskurser för täckdikningsförmän
anvisa ett från 7 000 kronor till 21 000 kronor förhöjt anslag och sålunda
till Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till särskilda utbildningskurser
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av kronor 84 000».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning och med avslag å de likalydande motionerna I: 218 och II: 327
i förevarande del, till Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag til] särskilda
utbildningskurser för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av
70 000 kronor.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

39

Lägre lard bruk sundervisning m. m.: Bidrag till särskilda utbildning skurser.

(Forts.)

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Gabrielsson, Alfred
Andersson, Hagman, Andersson i Löbbo, Liedberg, Ericsson i Sörsjön och Pettersson
i Rosta, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna
I: 218 och II: 327 i förevarande del.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Under denna punkt lia flera av utskottets
ledamöter avgivit en reservation. Då jag biträder reservationen, ber jag
att få med några ord motivera densamma.

Förevarande punkt gäller frågan örn anslag till kurser för utbildning av
täckdikningsförman. Kungl. Majit har begärt anslag till en sådan kurs. Vi
reservanter anse det vara befogat att bevilja anslag till förslagsvis tre sådana
kurser. Anslagsbehovet skulle på grund härav stiga med sammanlagt 14 000
kronor. Jag kan i detta sammanhang påpeka, att 1942 års jordbrukskommitté i
en till Kungl. Majit avgiven promemoria angående sysselsättning på jordbrukets
område vid omfattande arbetslöshet efter krigets slut framhållit, att täckdikningar
vore ett arbetsprojekt, som med stor fördel kunde komma till utförande
i en dylik situation. Av den redogörelse över föreliggande förhållanden,
som kommittén lämnat, framgår att 32 000 olika jordbruksföretag blivit inventerade
samt att totalkostnaden för en genomförd täckdikning å dessa företag
skulle uppgå till 16 300 000 kronor, varav i rena arbetskostnader 8,3 miljoner
kronor. Det sammanlagda antalet dagsverken beräknas till 743 000.

Inom utskottet har framhållits, att det för närvarande icke råder någon brist
på täckdikningsförman. Detta är visserligen riktigt, men örn det skulle inträffa
en fredskris -— vi hoppas ju alla att stormaktskriget snart skall sluta —
måste vi ilian tvivel med ljus och lykta leta efter arbetstillfällen. Det har då
synts oss reservanter ändamålsenligt, att ett planläggningsarbete av större omfattning
än vad i propositionen föreslagits borde igångsättas redan nu. Vi ha
därför yrkat, att planläggningsarbeten beträffande täckdikningar skulle i så
måtto vidtagas, att anslag beviljas till tre utbildningskurser för täckdikningsförman,
samt att anslaget i följd härav höjes från 7 000 kronor till 21 000
kronor. Jag vet mycket väl, att gentemot detta förslag kan invändas, att Kungl.
Majit kan anvisa medel för ändamålet från beredskap sanslag. Då det emellertid
i samband med utskottsbehandlingen av ärendet icke förelegat någon uppgift
örn hur snabbt ett dylikt anslag från beredskapsstat skulle kunna beviljas,
har försiktigheten och förtänksamheten bjudit oss reservanter att yrka på att
anslaget till denna kursverksamhet ökas på sätt närmare angivits i de i ämnet
väckta motionerna.

Herr talman! Med dessa ord ber jag få yrka bifall till den vid förevarande
punkt i utlåtandet fogade reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Celli.sson-Iliaillstorp:
Herr talman! Det är — sorn närmare framhållits i förevarande motioner —
alldeles riktigt att täckdikningen är ett av de viktigaste jordförbättringsmedlen.
Den är också den mest ekonomiska jordförbättringsåtgärden. Av kända
skäl — främst rådande knapphet på arbetskraft —- bar täckdikningen under
senare år inte kunnat forceras i den utsträckning som hade varit önskvärd.
1942 års jordbrukskommitté uppmärksammade — som herr Andersson i Löbbo
nämnde — täckdikningcns stora betydelse i händelse av ändrade förhållanden
med hänsyn till arbetskraft och materiel. Täckdikningen skulle då vara den
åtgärd, som ur allmän synpunkt vöre mest angelägen. Täckdikningen skulle

40

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Lägre lantbruk sundervisning m. in.: Bidrag till särskilda utbildning skurser.

(Forts.)

nämligen dels utgöra ett stort arbetsfält och dels medföra en för hela folkhushållet
bestående nytta.

De investeringsmedel, som riksdagen tidigare beslutat att ställa till Kungl.
Maj :ts förfogande, äro ju avsedda att användas bland annat för sådana ändamål,
varom här är fråga. I anledning av den promemoria i ämnet, som lämnats
av jordbruksutredningen, lia genom lantbruksstyrelsen och andra statliga verk
förfrågningar utgått till olika hushållningssällskap för att få en överblick över
de åtgärder på området, som i första hand skulle vidtagas. Såvitt jag kan minnas
blev resultatet därvid, att omkring 35 000 hektar mark redan anmälts för
täckdikning. I anledning härav har Kungl. Majit av tillgängliga medel ur detta
investeringsanslag redan beviljat 90 000 kronor till 20 utbildningskurser för
täckdikningsförman. Kungl. Majit har på detta sätt velat förbereda utbildningen
av den kvalificerade arbetskraft, som behövs för kontrollen av täckdikningsarbetena,
när dessa skola sättas i gång. Medel har även beviljats för utbildning
av agronomer och andra, som skola biträda med uppgörande av planer
för täckdikning. Det måste givetvis vara av den största betydelse att redan på
förhand ha planer uppgjorda, så att ifrågavarande arbeten kunna igångsättas
så snart som möjligt när de lyckliga förhållandena åter inträda, då vi kunna
sysselsätta oss med dessa för hela folkhushållet nyttiga arbeten.

Herr talman! Då det föreligger en skillnad örn 14 000 kronor mellan utskottets
och reservanternas förslag, har jag ansett mig böra meddela, att Kungl.
Maj :t av tillgängliga medel redan utanordnat 90 000 kronor, som kunna tagas i
anspråk för ifrågavarande utbildningskurser redan under innevarande budgetår
samt användas även under kommande budgetår. Under sådana förhållanden
måste självfallet effekten av Kungl. Majits åtgärder bli väsentligt större än
effekten av reservanternas förslag.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Att utskottsmajoriteten icke
följt reservanterna berodde främst därpå, att majoriteten ansåg att Kungl. Maj :t
i samråd med lantbruksstyrelsen i tillräcklig omfattning övervägt de åtgärder,
som vore behövliga för utbildning av täckdikningsförmän. Det förklarades också
inför utskottet att det redan nu, inom vissa län åtminstone, finns ett större antal
utbildade täckdikningsförmän än som med nuvarande arbetsuppgifter är erforderligt.
Under sådana förhållanden ansåg sig utskottsmajoriteten böra stanna
vid det antal utbildningskurser, som föreslagits av Kungl. Majit. Då herr
statsrådet därjämte nyss meddelade att Kungl. Majit för innevarande år beviljat
ett särskilt anslag för utbildning av täckdikningsförmän, finns det ännu mindre
anledning att i denna punkt följa reservanternas yrkande.

Herr talman! Med dessa ord ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Liedberg: Herr talman! Den som jämfört utskottets motivering med
reservanternas torde knappast förvåna sig över att denna reservation kommit
till. Utskottet har gått på den linje, som herr Andersson i Tungelsta nyss
angav. Denna linje innebär, att riksdagen icke skulle behöva taga några initiativ
i frågan utan helt lita till Kungl. Maj :t och lantbruksstyrelsen. Det skulle
således inte ankomma på utskottet att i denna fråga anlägga några synpunkter,
som ginge längre än Kungl. Majits och lantbruks styrelsens förslag. Vi reservanter
ha vänt oss just emot denna negativa inställning hos utskottet. Vi lia
nämligen den uppfattningen ■— åt vilken herr Andersson i Löbbo redan givit
uttryck — att ifrågavarande av Kungl. Maj :t begärda anslag var alltför ringa
försatt kunna åstadkomma den nytta som vore önskvärd. Vi ha ansett, att detta,
anslag hänför sig till så viktiga åtgärder när det gäller att bekämpa en kris,

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

41

Lägre lantbruk sundervisning m. m.: Bidrag till särskilda utbildning skurser.

(Forts.)

att det icke borde råda något tvivel om att rikligare medel skulle ställas till
förfogande. Det är inte bara 1942 års jordbruksutredning, som diskuterat lämpligheten
av mera omfattande åtgärder på täckdikningens område. Denna fråga
diskuteras för närvarande även i den nu tillsatta stora fredsplaneringskommissionen.
Alla i denna fråga insatta personer synas ha klart för sig, att det här
gäller inte endast att ha medel tillgängliga utan framför allt att ha planerna
för arbetenas igångsättande utarbetade. Det måste vidare anses vara av stor
vikt att de arbeten av olika slag i statlig, kommunal eller enskild regi, som
vid en fredskris skola utföras, äro nyttiga och nödvändiga arbeten. Man måste
nämligen förhindra att mindre nödvändiga eller rent av onödiga arbeten utföras.
Vilket gott betyg man än skulle vilja ge de åtgärder, som vidtogos under den
förra stora krisen, måste man dock medge, att på förhand uppgjorda planer
för arbetenas utförande i stor utsträckning saknades. Det är enligt min uppfattning
lika viktigt att utarbetade planer finnas tillgängliga som det är att
det finns medel.

Därest herr statsrådets nu lämnade meddelande örn beviljade ökade anslag
för ifrågavarande ändamål hade varit känt vid utskottets behandling av frågan,
hade säkerligen någon reservation under denna punkt icke behövt avgivas.
Utskottsutlåtandet hade nämligen i så fall skrivits på ett helt annat sätt än
vad nu blivit fallet. Vi reservanter hade då icke fått den anledning, som nu
föreligger, att reservera oss mot utskottsutlåtandet. Utskottet hade då säkerligen
närmast anslutit sig till den i reservationen uttryckta uppfattningen, och
utskottet skulle då med stor tillfredsställelse ha kunnat konstatera herr statsrådets
initiativ i frågan. Även örn jag nu är reservant, har jag med hänsyn till
nu lämnade uppgifter ingen anledning att strida för reservationen. Det förefaller
mig som örn herr statsrådet, i motsats till majoriteten av utskottet, har
i full utsträckning beaktat nödvändigheten av att förberedande åtgärder i denna
fråga redan nu vidtagas.

Under sådana förhållanden kan jag inte annat än med tacksamhet anamma
herr statsrådets meddelande.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Med anledning av
herr Liedbergs påstående att utskottsmajoriteten skulle ha en från herr statsrådet
avvikande mening i denna fråga ber jag att få framhålla, att jag både
inom utskottsavdelningen och inför hela utskottet hävdat, att örn det skulle bli
stor arbetslöshet, så måste frågan örn utbildning av täckdikningsförman avgöras
efter helt andra linjer än dem, som reservanterna föreslagit. Sedan herr
statsrådet nu meddelat vad som av honom åtgjorts i denna sak, synes det inte
behövligt att vi här i kammaren tvista örn olika synpunkter på en fråga, som
vi alla synas vara överens om. Enighet tycks nämligen råda om att, därest det
visar sig behövligt att utbilda ett större antal täckdikningsförmän, en sådan
utbildning skall komma till stånd. Detta behov torde emellertid, så vått man
nu kan förutse, icke anmäla sig under nästkommande budgetår.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag nödgas med anledning av herr Carlströms
yttrande än en gång begära ordet i denna fråga. Herr Carlström gjorde gällande,
att lian och utskottsmajoriteten hade samma uppfattning som reservanterna
och som det sedan visat sig även Kungl. Majit. Emellertid fingo vi reservanter
den uppfattningen under behandlingen av detta ärende, att både herr
Carlström och majoriteten av utskottets ledamöter ansågo, att åtgärder på området
tids nog kunde vidtagas, när krisen en gång bryter in. Då kunde Kungl.

42

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till särskilda utbildning skurser.

(Forts.)

Maj :t, enligt deras uppfattning, ta i anspråk de medel, som funnes på beredskapsstat,
och Kungl. Maj :t kunde därefter sätta i gång utbildningen av täckdikningsförman.
Vi reservanter vände oss just emot en sådan uppfattning och
förfäktade, att man måste utbilda täckdikningsförman redan innan dessa arbeten
skulle igångsättas. Herr statsrådet har i dag givit uttryck åt samma uppfattning
som den av reservanterna framförda.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan, dels ock på
bifall i förevarande del till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets
berörda hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 41.

Utskottets hemställan bifölls.

Bidrag till Punkten 42, angående lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till bygg byggnadsar-

nadsarbeten vid lantmanna- och lanthushållsskolor.
nelen vid lantmanna-och-
Sedan punkten föredragits, yttrade

lantnushaus slcolor.

Herr Onsjö: Herr talman! Under denna punkt har utskottet behandlat en
av mig jämte några medmotionärer avgiven motion, vari yrkas, att bidragen
till byggnadsarbeten vid lantmanna- och lanthushållsskolor skola ökas från av
Kungl. Maj :t föreslagna 1 200 000 kronor till 2 000 000 kronor. Motionen bygger
härvidlag på de fakta, som anförts i lantbruksstyrelsens skrivelse i ämnet,
vilken skrivelse refererats i utskottsutlåtande!. I denna skrivelse erinras om
att behovet av medel i detta fall är mycket stort. I skrivelsen har i detta hänseende
framhållits bland annat följande: »Skall den vid 1939 års lagtima riksdag
genomförda omorganisationen av den lägre lantbruksundervisningen få
avsedd verkan, är det i hög grad önskvärt, att anslaget höjes.» Lantbruksstyrelsen
föreslår i skrivelsen att anslagsbeloppet bestämmes till två miljoner kronor.

Det område, varom här är fråga, har utan tvivel blivit mycket försummat.
Detta har säkerligen till största delen berott på rådande tidsförhållanden. Örn
jordbrukets utövare skola kunna lösa de svåra uppgifter, som komma att åläggas
dem i framtiden, är det inte minst viktigt att se till, att så mångå jordbrukare
som möjligt kunna få nöjaktig yrkesutbildning, örn man överhuvudtaget
vill åstadkomma något för att höja standarden på landsbygden och för att
åstadkomma, likställighet mellan land och stad, får man inte förbise utbildningsfrågorna.

Utskottet bär i förevarande utlåtande visserligen i princip ställt sig på samma
linje som lantbruksstyrelsen och vi motionärer. Utskottet har ändock stannat
för ett yrkande örn avslag på motionen. Utskottet har motiverat detta med
de abnorma förhållanden, som nu råda på byggnadsmarknaden. Då utskottet
således principiellt anslutit sig till motionen, skall jag avstå från att yrka bifall
till densamma. Jag vill dock i samband härmed uttala den förhoppningen,
att detta utskottsutlåtande skall bidra till att jordbruksministern så snart som
möjligt genom anslag från beredskapsstaten skall ställa medel till förfogande
för ifrågavarande ändamål. Jag hoppas således, att uppförandet av dessa
byggnader för lantmanna- och lanthushållsskolor kommer att tilldelas den
angelägenhetsgrad, sorn saken verkligen förtjänar i jämförelse nied andra
byggnadsföretag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm. Nr 11. 43

Punkterna 43—60.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 61 och 62.

Lades till handlingarna.

Punkterna 63—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

bemedlades kostnader för djursjuk- Lindring i

mindre beander
nionde huvudtiteln, punkten kostnader för
75, föreslagit riksdagen att till ändamålet för nästa budgetår anvisa ett för- djursjukvård.
slagsanslag av 150 000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 315, av herr Ericsson i Sörsjön
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte

1. besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn sådan ändring i gällande
förordning om statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård, att den i tillämpliga delar bringades i överensstämmelse
med förordningen om statsbidrag till lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader, samt

2. till Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 190 000 kronor.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte till Lindring i mindre bemedlades kostnader för
djursjukvård för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 150 000
kronor;

B. att motionen II: 315 måtte anses besvarad med vad utskottet i motiveringen
anfört.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Carl Edmund Eriksson,
Alfred Andersson, Emil Petersson, Ericsson i Sörsjön, Mäler och Svensson
i Ljungskile, vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte till Lindring i mindre bemedlades kostnader för
djursjukvård för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 150 000 kronor; B.

att riksdagen i anledning av motionen II: 315 i skrivelse till Kungl.

Majit måtte anhålla örn förslag till 1945 års riksdag angående ändring i gällande
bestämmelser örn statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Det är kanske ganska naturligt, att
jag på ett alldeles särskilt sätt är intresserad av den här frågan, därför att
jag för en del år sedan var motionär och i anledning av motionen skrivelse i
ämnet beslöts av riksdagen. Denna ledde sedermera till antagande av de bestämmelser
som nu finnas angående statsbidrag till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård, Jag ansåg emellertid redan när förslaget
Indes fram, att det icke var så långt gående och att man därför skulle få
anledning att ändra på förslaget, sedan det hade prövats en tid. Det visar sig

Punkten 75, angående lindring i mindre
vård.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit

44

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. (Forts.)
också, att de statsbidrag som utgått för ifrågavarande ändamål varit ganska
små, och för nästa budgetår har nian för detta ändamål begärt ett anslag av
endast 150 000 kronor. Nu förhåller det sig så enligt tillgängliga uppgifter, att
antalet av dem som erhållit bidrag från det av staten anvisade anslaget sjunkit
åtskilligt under senare tid, och detta sammanhänger med det förhållandet,
att den beskattningsbara inkomsten stigit. Jag erinrar i detta sammanhang örn
att berättigade till att erhålla bidrag från detta anslag äro sådana som icke åtnjutit
högre beskattningsbar inkomst än 300 kronor. Nu Ilar denna beskattningsbara
inkomst stigit, men man kan säga, att det är en rent pappersmässig
ökning som här förekommit, därför att vederbörandes ekonomi Ilar icke förbättrats,
trots att det kan påvisas enligt taxeringslängderna, att den beskattningsbara
inkomsten stigit. Jag menar för min del, att en dylik minskning i
anslaget till veterinärvård måste anses vara synnerligen beklaglig och detta
alldeles särskilt med hänsyn till de försörjningsförhållanden sorn vi levat under
och som vi alltjämt ha. Det gäller här att hjälpa en del av proletariatet inom
den jordbrukande befolkningen i landet. Det rör uteslutande sådana som befinna
sig i mycket små ekonomiska omständigheter, och vid sådant förhållande har
jag för min del utgått ifrån att det skulle vara mycket lämpligt att här besluta
örn en skrivelse till Kungl. Majit med hemställan örn ändring i gällande
bestämmelser.

Nu har utskottsmajoriteten yttrat sig ganska välvilligt beträffande den av
oss framlagda motionen, men man har icke velat gå längre i tillmötesgående
än att man nöjt sig med denna välvilliga motivering som här förekommer.
Utskottsmajoriteten förmenar kanske för sin del, att den välvilliga motivering
som här lämnats är att jämställa nied ett skrivelseförslag till Kungl. Majit.
För min del kan jag emellertid icke fatta det på det sättet, och detta ha icke
heller reservanterna såsom sådana kunnat göra. Med anledning av vad som
förekommit i denna fråga lia reservanterna den uppfattningen, att det räcker
icke alls med att tillkännage sin uppfattning och önskan på det sätt utskottsmajoriteten
föreslagit. Jag vill nämligen erinra därom, att redan 1939 godkände
riksdagen ett av statsutskottet föreslaget uttalande rörande statsbidrag
till djurskyddsvård. Detta uttalande hade den innebörden, att bestämmelserna
rörande statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
skulle i fråga om inkomst- och förmögenhetsgränsen bringas till överensstämmelse
med vad som nu gäller för statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna
för mindre bemedlade patienter på landsbygden. Då således Kungl. Majit
trots upprepade påminnelser från medicinalstyrelsens sida icke tagit någon
hänsyn till detta riksdagens uttalande under alla de år som förflutit sedan förslaget
antogs, måste, såvitt jag förstår, en skrivelse i ämnet vara synnerligen
av behovet påkallad.

Det är emellertid icke blott i fråga örn utskottets kläm som reservanterna
ha en skiljaktig uppfattning i förhållande till utskottsmajoriteten. Även i
motiveringen kommer en viss skiljaktighet till synes. Det står nämligen på
s. 50 i utlåtandet följande: »Vad åter beträffar grunderna för bidragsbeloppens
fastställande synes det utskottet tveksamt, huruvida jämställdhet
mellan ifrågavarande båda bidragsformer bör åvägabringas.» Nu får man en
ganska väg och otydlig uppfattning eller rent av ingen uppfattning alls örn
dessa olikartade bidragsformer. Jag skall tillåta mig att inför kammaren något
redogöra för skiljaktigheten mellan de olika bidragsformer som här omtalas.
Beträffande bestämmelserna angående statsbidrag till lindring av sjukvårdskostnader
står det: »Statsbidrag utgår med dels hälften av den del av läkararvodet
som överstiger 7 kronor, dels ock för hela den del av resekostnaden som
överstiger 3 kronor.» Då det gäller lindring i kostnaderna för djursjukvård

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

45

Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. (Forts.)
står det: »Statsbidrag skall utgå med tre femtedelar dels av den del av veterinärarvodet
som överstiger 7 kronor, dels ock av resekostnaderna för den del av
veterinärens resa, som faller utanför ett avstånd av 10 kilometer från veterinärstationen.
» Det framgår av detta, att statsbidragsförmånerna, när det gäller
sjukvårdskostnader, äro något bättre än de som gälla beträffande djursjukvårdskostnader.
Det torde emellertid icke vara obefogat att i det hänseendet
även åstadkomma en jämlikhet mellan de olika bidragsformer som jag nyss
redogjort för.

Då jag anser det nödvändigt att redan nu besluta om en skrivelse till Kungl.
Maj:t i berörda ärende, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Skiljaktigheten i utskotts majoritetens
och reservanternas uppfattningar är rätt så liten. Jag hade för min del rent
av förväntat, att någon reservation efter utskottets stånd punktstagande icke
skulle behövt avgivas.

Den mera påtagliga skillnaden gäller utskottets kläm, där reservanterna vilja
direkt ha en skrivelse till Kungl. Maj :t, under det att utskottsmajoriteten nöjt
sig med att anse motionen besvarad genom vad utskottet anfört. Eftersom utskottet
hade vetskap om att dessa ärenden ligga under Kungl. Maj :ts omprövning,
har utskottet icke funnit tillräcklig anledning att särskilt skriva till
Kungl. Majit med anmälan örn utskottets ståndpunktstagande, utan utskottet
har utgått ifrån såsom något alldeles självfallet, att vad utskottet säger i sin
motivering vid behandlingen av anslagsäskandet på ifrågavarande punkt kommer
till Kungl. Maj :ts kännedom, liksom utskottet jämväl hoppas, att Kungl.
Majit skall tillmötesgå utskottets önskemål.

Om kammarens ledamöter betrakta de föreliggande förslagen till motivering,
finna kammarens ledamöter, att skillnaden mellan dem är synnerligen hårfin.
Utskottet har sagt: »Vad åter beträffar grunderna för bidragsbeloppens fastställande
synes det utskottet tveksamt, huruvida jämställdhet mellan ifrågavarande
båda bidragsformer» — d. v. s. dels statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaden
för mindre bemedlade patienter samt dels statsbidrag till lindring
i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård — »bör åvägabringas.»
Reservanterna för sin del skilja sig icke från utskottsmajoriteten i annan mån
än att de anse, att utskottet skulle uttalat, att utskottet icke nu kunnat tillkännage
någon uppfattning. Det är kanske hugget som stucket, huruvida den
senare formen, att man icke skall tillkännage någon uppfattning, är bättre än
den utskottet stannat för. Det lämnar jag osagt. Jag skulle emellertid tro, att
då utskottet härvidlag uttalat någon tveksamhet om huruvida de båda bidragsformerna
böra likställas, har utskottet bärande motiv härför. Det är icke så
alldeles säkert, att dessa bidragsformer, där det gäller, å ena sidan, sjukvård
åt människor och, å andra sidan, sjukvård åt djur, i alla detaljer kunna eller
böra jämställas.

Då första kammaren redan fattat beslut i ärendet och därvid med stor majoritet
bifallit utskottets förslag, tillåter jag mig, herr talman, att med det nu
anförda hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Herr Ericsson i Sörsjön erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Utskottets ärade vice ordförande underströk utskottets
tveksamhet i fråga om möjligheten att åstadkomma jämställdhet mellan de olika
bidragsformerna. Jag förstår då icke hur det skulle vara möjligt för vice ordföranden
eller för övriga av utskottsmajoritetens medlemmar att i så fall överhuvudtaget
gå in för någon ändring av de gällande bestämmelserna angående

46

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. (Forts.)
statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård i så
måtto nämligen, att jämlikhet rörande inkomst- och förmögenhetsgränsen skall
genomföras. Det är ju dock enligt utskottsmajoriteten fråga örn att i berörda
avseende åstadkomma jämställdhet, och då förstår jag icke, varför man icke
beträffande fastställandet av bidragsbeloppen skulle kunna handla på samma
sätt. Man skadar ju icke dem som nu erhålla bidrag till lindring av sina sjukvårdskostnader
genom att åstadkomma en sådan jämställdhet. De få ju dessa
bidrag, även örn man går in för att bidragsformerna skola bli lika för de båda
bidragsändamål som det här är fråga örn.

Herr Andersson i Löbbo, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag ber blott att till herr Ericsson i Sörsjön få
säga, att ingenting hindrar att man i fråga örn de båda saker, som herr Ericsson
i Sörsjön i sitt sista anförande omnämnde, kan intaga en avvikande ståndpunkt
beträffande den ena i förhållande till den andra. Dessutom vill jag erinra örn
att för den händelse kammaren skulle bifalla herr Ericssons i Sörsjön yrkande
blir följden, att, eftersom första kammaren redan fattat beslut och bifallit utskottets
hemställan, motiveringen helt kommer att bortfalla beträffande såväl
utskottets som reservanternas förslag.

Vidare yttrade

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Man kan jir hålla med om att
utskottet har visat ett visst tillmötesgående mot motionärerna, och man kan
också hålla med örn att skillnaden mellan utskottets och reservanternas ståndnunkter
icke är särskilt stor, men denna skillnad är dock fullt klar. Vad klämmarna
angår innebär det givetvis ett bra mycket starkare understrykande av
saken från riksdagens sida, ifall man skriver till Kungl. Maj:t, än om man
som utskottet bara understryker önskemålet i motiveringen.

Vad därefter motiveringen i övrigt beträffar är det dock en smula skillnad
på att uttala en tveksamhet beträffande likställdheten och att begära en förutsättningslös
prövning av frågan. Utskottets vice ordförande säger, att han vill
låta det vara osagt vilket som är bäst, att uttala en sådan tveksamhet eller att
begära en prövning utan en sådan uttalad tveksamhet. Jag vill för min del,
herr talman, icke låta detta vara osagt och ber därför att få yrka bifall till
reservationen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ericsson
i Sörsjön begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkt
75 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Jäj

Den, det ej vill, röstar

_ Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han Linne tvekan kunna råda örn
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställ -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

47

Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. (Forts.)
des. Därvid avgåvos 104 ja och 93 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 76—78.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79.

Lades till handlingarna.

Punkterna 80—95.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 96, angående särskilt bidrag till svenska vall- och mosskulturföreningen
för anskaffande av konstgödselmedel.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under nionde huvudtiteln, punkten
96, föreslagit riksdagen att till ändamålet för nästa budgetår anvisa ett anslag
av 34 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 153
av herr Linnér m. fl. samt II: 323 av herr Andersson i Gisselås m. fl., vari
hemställts, att det av Kungl. Majit föreslagna särskilda bidraget till svenska
vall- och mosskulturföreningen för anskaffande av konstgödselmedel för
budgetåret 1944/45 måtte bestämmas till 53 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits
framställning samt med avslag å de likalydande motionerna I: 153 och lii 323,
till Särskilt bidrag till svenska vall- och mosskulturföreningen för anskaffande
av konstgödselmedel för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag av 34 000
kronor.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herr Janson i Frändesta, vilken
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna I: 153 och lii 323.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Andersson i Gisselås: Herr talman! dag har tillsammans med några
kamrater i andra kammaren väckt en motion örn ett från 34 000 till 53 000
kronor förhöjt anslag till Svenska vall- och mosskulturföreningen för anskaffande
av kontsgödselmedel för budgetåret 1944/45, att användas dels till
föreningens försöksverksamhet, dels till av föreningen utlagda förevisningsfält
och demonstrationsodlingar hosi jordbrukare i olika delar av landet. För
att kunna bedriva denna sin verksamhet i påbörjad utsträckning är föreningen
numera helt beroende av statsbidrag för inköp av erforderliga mängder konstgödselmedel.
För innevarande år har kostnaden på grund av den prisstegring
som har skett å konstgödselmedel av styrelsen för Svenska vall- och mosskulturföreningen
beräknats till 53 000 kronor. Föreningen har därför hemställt
om ett anslag på detta belopp, vilken framställning har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen.

Jordbruksutskottet har för sin del ansett, att med hänsyn bland annat till
att utredning för närvarande pågår örn Svenska vall- och mosskulturföreningens
framtida organisation och verksamhet bör man icke nu bevilja högre an -

Sdrskilda bidrag
till
svenska vallack
mosskullurföreningen

för anskaffande
av konstgödselmedel.

48

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Särskilda bidrag till svenska vall- och mosskulturföreningen för anskaffande
arn konstgödselmedel. (Forts.)

slag än 34 000 kronor för nästkommande budgetår. Detta måste medföra att
verksamheten i viss man måste inskränkas, och troligt är också att en del värdefulla
förevisningsfält måste helt nedläggas. Eftersom verksamheten emellertid
har mycket stor betydelse för småjordbruken och alldeles speciellt för
myrodlingen i Norrland, är det dock nödvändigt att denna försöksverksamhet
får fullföljas i den omfattning som har påbörjats och som man har tänkt.
Detta kan emellertid icke ske med mindre än att föreningen får det högre
anslaget, d. v. s. 53 000 kronor.

Jag ber därför att få hemställa, att kammaren ville bifalla den till denna
punkt fogade reservationen av herr Janson i Frändesta, vilken innebär att
anslaget höjes från 34 000 till 53 000 kronor.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag skall be att i korthet få yrka
bifall till utskottets hemställan. Såsom den ärade föregående talaren här anförde
pågår det för närvarande en utredning angående Svenska vall- och
mosskulturföreningens framtida organisation och verksamhet, och vid sådant
förhållande kan jag för min del, trots att jag kan verifiera föreningens gagnande
verksamhet, likväl icke vara med örn att tillstyrka ett högre anslag än
Kungl. Majit har äskat.

Jag ber alltså att med dessa ord kort och gott få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr von Seth: Herr talman! Det är ju fullt riktigt som jordbruksutskottets
ärade vice ordförande säger, att det ligger under utredning huruvida Svenska
vall- och mosskulturföreningens organisation skall ändras och huruvida vissa
av denna förenings arbetsuppgifter skola läggas under andra myndigheters
domvärjo. Ingen har emellertid bestritt, att vall- och mosskulturföreningens
verksamhet är utomordentligt betydelsefull. Just nu pågår också en hel del
verksamhet uppe i Norrland, och det skulle medföra ganska tråkiga följder
örn föreningen icke skulle kunna få detta högre anslag.

Trots herr vice ordförandens tillstyrkan av utskottets förslag tillåter jag
mig därför ändå, herr talman, att yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Carlsson i Bakeröd.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkterna 97—100.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 101 och 102.

Lades till handlingarna.

Punkterna 103 och 104.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 105—107.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

49

Punkterna 108—114.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 115.

Lades till handlingarna.

Punkterna 116—118.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 119, angående bidrag till ladugårdsförbättringar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under nionde huvudtiteln, punkten
119, föreslagit riksdagen att till ändamålet för nästa budgetår anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kronor.

Bidrag till
ladugårdsjörbättringar.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 418, av herrar Gustafsson
i Lekåsa och Andersson i Hedensbyn, vari hemställts, att riksdagen måtte
till Bidrag för ladugårdsförbättringar för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor. I motiveringen till motionen hade därjämte
föreslagits vissa ändringar i föreskrifterna för bidragens utlämnande.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts
framställning och med avslag å motionen II: 418, till Bidrag till ladugårdsförbättringar
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 250 000
kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Andersson i Hedensbyn,
vilken ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen II: 418.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! Till förevarande punkt i utskottets
utlåtande har jag fogat en reservation och jag ber i anledning därav
att få säga ett par ord.

Med det statsbidrag, som här begäres, söker man åstadkomma en viss sanering
av ladugårdsbeståndet och då närmast hos innehavare av ofullständiga
jordbruk och stödjordbruk. Det förhåller sig emellertid så, att enligt för närvarande
gällande grunder för statsbidraget utgår bidrag till ladugårdsförbättringar
med högst 200 kronor per nötkreatursenhet och i vissa fall med
högst 300 kronor. Dessa bidrag äro emellertid icke tillräckligt stora för att
en mindre jordbrukare med dålig ekonomisk bärkraft skall kunna tillgodogöra
sig dem. De krav, som man numera ställer på ladugårdar för att vederbörande
skall komma i åtnjutande av detta bidrag, äro sådana, att en ladugård
på 5 å G nötkreatursenheter kommer att dra en kostnad av 7 000 ä 8 000
kronor, medan statsbidraget i lyckligaste fall kan uppgå till 1 500 kronor. En
småbrukare med svagt ekonomiskt underlag vågar sig därför icke på de förpliktelser,
som äro förknippade med statsbidraget i avseende å den standard,
som måste ges ladugården. Uppe i Norrbotten bär det också visat sig att våra
jordbrukskonsulenter åtminstone icke med nuvarande byggnadskostnader våga
föreslå jordbrukarna att söka ladugårdsförbättringsbidrag, eftersom detta innebär
att vederbörande jordbrukare måste skuldsätta sig för 5 000 ä 6 000
kronor.

Den ifrågavarande verksamheten är dock i och för sig av utomordentlig betydelse
icke blott med tanke på den bättre vård och den bättre skötsel, som här Andra

kammarens protokoll 1944. Nr 11. 4

50

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Bidrag till ladugårdsförbättringar. (Forts.)
igenom kan beredas djuren, utan även med hänsyn till den nödvändiga rationalisering,
som det numera talas så mycket om. Om man avväger villkoren för
statsbidraget så, att det verkligen kan utnyttjas av dessa småbrukare, så betyder
det att man genom förbättringen av ladugården till den föreskrivna
standarden kommer att väsentligt underlätta arbetsbördan för husmodern. Jag
säger husmodern, därför att i regel är det ju husmödrarna vid dessa små jordbruk
som få sköta även ladugårdarna. Genom förmånligare bidragsvillkor skulle
man alltså dels få bättre ladugårdar och därmed ökad avkastning, dels även
rationalisera och underlätta husmödrarnas arbete med ladugårdens skötsel.

Det var med utgångspunkt härifrån som den motion, vilken är knuten till
föreliggande punkt i Kungl. Maj:ts proposition, frambars av herr Gustafsson
i Lekåsa och undertecknad. Vi hemställa i motionen dels örn ökat anslag, dels
örn ändrade grunder för statsbidragets utgående i så måtto att bidraget skulle
utgå med förslagsvis 400 å 500 kronor i stället för nuvarande 200 ä 300
kronor.

Jag anser, herr talman, att denna verksamhet är så pass betydelsefull och
så pass värdefull, att jag bör yrka bifall till motionen. Visserligen ställer
jordbruksministern i utsikt att frågan skall tagas upp i den beramade beredskapsstaten,
men jag hyser för min del den åsikten, att även örn så sker och
anslagsbeloppet därmed höjes, så har man därmed icke vunnit det verkliga
syftet med ifrågavarande bidrag. Man har nämligen alltjämt icke möjliggjort
för småbrukarna att utnyttja det. Anslagen för beredskapsstaten skola ju icke
utnyttjas förrän arbetslösheten sätter in, men det blir icke möjligt för en
mindre bärkraftig småbrukare, som själv hårt drabbas av en sådan arbetslöshet,
att för att komma i åtnjutande av ett statsbidrag på låt mig säga 1 000 ä
1 500 kronor åtaga sig att uppföra en ny ladugård för en kostnad av 7 000
ä 8 000 kronor. Man vinner därför icke egentligen något genom att ta upp ett
anslag på beredskapsstat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den föreliggande reservationen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Till vad den föregående ärade talaren
har sagt i detta ärende vill jag endast lägga, att under förhandenvarande
omständigheter borde det vara statsmakterna ganska angeläget att tillse,
att man gör vad göras kan för att få en förbättring av ladugårdsbeståndet
till stånd för de sämst ställda på landsbygden. Man uppställer ju så gränslöst
höga fordringar på kvaliteten hos mjölken, och staten har för sin del sökt bidraga
till att få fram reaktionsfria kreatursbesättningar. Av det nu av Kungl.
Maj:t begärda anslaget på 250 000 kronor går det mesta till Norrland och en
mindre del till Göteborgs och Bohus län. Uppenbarligen kommer ett sådant anslag
att sporra även många andra att företa sådana nödvändiga ladugårdsförbättringar.
Vi veta emellertid alltför väl, att det finns många fattiga och
mindre bemedlade jordbrukare, som icke ha råd eller möjlighet, ja, jag vågar
också säga icke heller företagsamhet nog att åstadkomma sådana förbättringar.
Anslaget har därför en mycket stor betydelse och en mycket stor uppgift
att fylla.

Med hänsyn till vad den föregående talaren, herr Andersson i Hedensbyn,
har anfört såsom motiv för en anslagshöjning och för ändrade bidragsgrunder
skall jag, herr talman, inskränka mig till det sagda och be att få yrka bifall
till reservationen.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

51

Bidrag till ladugårdsförbättringar. (Forts.)

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Den nu föredragna punkten i utskottets
utlåtande berör en för jordbrukets upprustning viktig sak. Jag kan
för min del instämma med de föregående talarna i att det tvivelsutan vore av
allra största betydelse, örn man kunde åstadkomma en sådan ordning, att behovet
av ändamålsenliga ladugårdar och uthus för jordbruket bleve tillgodosett.
1942 års jordbrukskommitté har emellertid i den inventering, som jag
förut i dag tillät mig erinra örn här i kammaren, tagit upp ett anslag även till
ladugårdsförbättringar. Kommittén har gjort ett försök till inventering av det
byggnadsbestånd, som skulle kunna komma i fråga under en tvåårsperiod.
Kommitténs redovisning upptar 9 000 byggnadsföretag, och totalkostnaden
för ^ombyggnaderna belöper sig till 50 miljoner kronor. Arbetskostnaden, som
ingår i denna kostnadskalkyl, beräknas till 16 milj. kronor, och antalet dagsverken,
som beräknas erforderliga, utgör 1 660 000.

I detta sammanhang har också jordbrukskommittén tagit upp till behandling
den av herr Andersson i Hedensbyn berörda frågan angående bidragens storlek
och, när det gäller beredskapsarbeten, föreslagit en väsentlig höjning av
det bidrag, som nu utgår. För den händelse jordbrukskommitténs förslag i
ifrågavarande hänseende kommer att vinna gehör från statsmakternas sida,
tycker jag för min del, att motionärerna och reservanten kunna känna sig tillfredsställda.

Nu är det alldeles riktigt anmärkt, såsom herr Andersson i Hedensbyn gjorde,
att dessa arbeten ju inte komma till utförande, såvida inte en arbetslöshetskris
inträffar och man behöver tillgripa beredskapsarbeten. Men å andra sidan
kan det knappast under de långt ifrån normala förhållanden, varunder vi nu
leva, vara,, möjligt att uträtta så värst mycket på ifrågavarande område. Tillgången
på arbetskraft , för dylika ändamål är för närvarande åtminstone i
största delen av landet inte över sig stor, och på samma sätt förhåller det sig
med möjligheten att mobilisera erforderliga materialier. Jag har därför den
uppfattningen, att örn det skall kunna uträttas något på detta område, förutsätter
detta en stor ansträngning från samhällets sida samt en samordning
av olika, motiv och synpunkter, och en sådan ansträngning tror jag näppeligen
kan ifragasättas i nuvarande läge utan först komma till stånd i samband
med mötandet av en arbetslöshetskris och tiden därefter.

Utskottet har för sin del inte funnit tillräcklig anledning föreligga att tillmötesgå
motionärernas önskemål om en höjning av det av Kungl. Majit äskade
anslaget, utan utskottet finner de starkaste skälen tala för att det på nionde
huvudtiteln uppförda ordinarie anslaget fastställes till det belopp, som
Kungl. Majit föreslagit.

Jag ber att få yrka bifall till jordbruksutskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Dramstorp:
Herr talman! Jag vill i anledning av vad som sagts på denna punkt framhålla,
att i jordbrukskommitténs promemoria berörts även frågan örn ladugårdsförbättringar
och att i anknytning därtill pengar anvisats av investeringsanslaget
för utbildning av arkitekter eller andra personer, som skulle kunna göra upp
förslag till dylika förbättringar. Om en arbetslöshetskris inträffar och det
gäller att sätta i gång med arbeten även på detta område, är ju en viktig del av
det hela, att förberedande åtgärder vidtagits, så att man kan sysselsätta arbetskraften
i den utsträckning, som material kan erhållas. Då det sålunda
måste vara angeläget ur statens synpunkt att åstadkomma en sysselsättning
av så stora dimensioner som erfordras, är det självfallet, att i detta sammanhang
även bidragsfrågan måste tagas upp till omprövning, för att man skall
kunna få utfört så mycket arbete som överhuvudtaget är möjligt.

52

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Bidrag till ladugårdsförbättringar. (Forts.)

Det är alldeles riktigt, såsom den förste ärade talaren här sade, att sådant
som läget nu är kan man inte påräkna, att det blir möjligt för några större
grupper av de mindre jordbrukarna att utföra ladugårdsförbättringar. Men det
blir ett helt annat förhållande, när det finns material och tillgång på arbetskraft
i väsentligt annan utsträckning än för närvarande. Då måste det också ur
statsmakternas synpunkt vara angeläget, att man gör en omprövning av hela
det system för beviljande av medel till detta ändamål, som nu tillämpas.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets i punkten
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 120—122.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bidrag till Punkten 123, angående bidrag till uppförande av siloanläggningar.

av''siloan- I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under nionde huvudtiteln, punkten
läggningar. 123, föreslagit riksdagen att till ändamålet för nästa budgetår anvisa ett reservationsanslag
av 150 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen I: 219 av herr Nilsson,
Bror, m. fl. och II: 331 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till Bidrag till uppförande av siloanläggningar
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 200 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Tjällgren och Adersson
i Hedensbyn, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna
I: 219 och II: 331.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! Jag har i förevarande punkt
fogat en reservation till utskottets utlåtande och jag vill därför med några fa
ord beröra den sak det här gäller.

Bidragen till siloanläggningar torde få betecknas såsom särdeles värdefulla,
inte bara därför att dessa anläggningar omfattas med mycket stort intresse av
jordbrukarna, utan också därför att det i nuvarande försörjningsläge är mycket
önskvärt att siloanläggningar komma till stånd. Det är det, som har gjort
att jag ansett, att jordbruksutskottet bort tillstyrka de motioner, som föreligga
på delina punkt, och därför ber jag, herr talman, att fa yrka bifall till
reservationen.

Herr Carlsson i Bakeröd: Herr talman! Jag bär i denna fråga tillsammans
med några av kammarens övriga ledamöter väckt en motion, i vilken vi föreslå
att anslaget skulle höjas från det av Kungl. Maj :t föreslagna och av utskottet
tillstyrkta beloppet, 150 000 kronor, till 200 000 kronor. Jag tror att detta
vårt förslag är ganska starkt sakligt motiverat. De relativt dåliga skördeår,
som vi under denna kristid ha upplevat och som säkerligen alla ännu ha i friskt
minne, och den brist på oljekraftfoder, som under denna tid rått ha på ett
alldeles särskilt sätt framhållit behovet av ett äggvitenkt inhemskt fodermedel,
och då ligger det väl närmast till hands att tillgripa ensilage. Erfarenheten
har också visat, att jordbrukarna i mycket stor utsträckning söka, bereda sa -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

53

Bidrag till uppförande av silaanläggningar. (Forts.)
dant foder, men kostnaderna för uppförandet av siloanläggningar äro så pass
stora, att många jordbrukare inte anse sig ha råd att skaffa sådana.

Då man sålunda är på det klara med vilka värdefulla fodertillgångar som
genom denna metod kunna tillvaratagas, och vilken betydelse detta har för
vår animalieproduktion och därmed för hela vår folkförsörjning, kan det väl
inte råda mer än en mening örn att de kostnader, som läggas ned på siloanläggningar,
äro synnerligen väl använda pengar. Lantbruksstyrelsen har ju också
tillstyrkt det högre beloppet, och även utskottet understryker det värde, som
siloanläggningarna inte minst i nuvarande försörjningsläge ha.

Utskottet har emellertid inte velat biträda motionärernas yrkande, men då
jag är övertygad örn att ett bifall till motionen skulle i hög grad bidraga till
att öka jordbrukets animalieproduktion, till gagn för vår folkförsörjning, så
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herrar Tjällgren och Andersson
i Hedensbyn avgivna reservationen.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Under innevarande budgetår
utgår här ifrågavarande anslag med ett belopp av 150 000 kronor. Kungl.
Maj :t har föreslagit, att samma belopp skall uppföras i den stat, som nu föreligger
till fastställande.

Utskottets majoritet har inte någon annan mening örn behovet och värdet av
dessa siloanläggningar än vad motionärerna givit uttryck för, men det belopp,
som de här föreslagit utöver det av Kungl. Maj :t föreslagna, nämligen 50 000
kronor, torde enligt utskottets mening inte komma att få någon större betydelse
för det ändamål, som det är fråga om, även om givetvis också ett mindre belopp
har värde, då det gäller anslag till dylika bidrag. När utskottet har stannat
för Kungl. Maj:ts förslag, har det skett med hänsyn till att i den promemoria,
som 1942 års jordbrukskommitté avlämnat, även upptages siloanläggningar
bland de arbetsuppgifter, som skulle kunna tillgripas i händelse av arbetslöshet,
och siloanläggningarna torde alltså bli ett av de arbetsobjekt, som
komma att i händelse av arbetslöshet kraftigt understödjas av statsmakterna.
Under sådana förhållanden torde man väl nu kunna stanna vid det belopp,
som i detta avseende finnes upptaget i Kungl. Majlis proposition och som
utskottet för sin del har tillstyrkt.

Jag hemställer alltså om bifall till utskottets förslag även på denna punkt.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets berörda
hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 124—127.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 128, angående egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Avlöningar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln, punkten
128, gjort framställning, innefattande — förutom hemställan till riksdagen
att för egnahemsstyrelsen godkänna ändrad avlöningsstat — anslagsanvisning
till avlöningar med 232 400 kronor, vilket belopp överstege motsvarande anvisning
för löpande budgetår med 4 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

.1visning»,
anslag lill
egnahemsstyr
eltin.

54

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till egnahemsstyrelsen. (Forts.)

1) I: 154 av herr Nilsson, Bror, och herr Hagman, likalydande nied II: 235
av herrar Stjärne och Björling, vari hemställts, att riksdagen måtte beslutaatt,
räknat från och med budgetåret 1944/45,

dels kamrerarbefattningen hos egnahemsstyrelsen skulle placeras i lönegrad
A 26,

dels anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän, i anslutning till
vad sålunda föreslagits, skulle höjas till 104 500 kronor, samt

dels anslagsposten till rörligt tillägg höjes till 28 700 kronor;

2) I: 155 av herr Hagman och herr Nilsson, Bror, likalydande med II; 229
av herrar Staxäng och Stattin.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts framställning och med
bifall till de likalydande motionerna I: 154 och II: 235

1) för egnahemsstyrelsen fastställa i utskottets hemställan intagen personal
förteckning;

2) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat för egnahemsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

3) till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Avlöningar för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 233 000 kronor;

B. att de likalydande motionerna I: 155 och II: 229 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr andre vice talmannen
Carlström, som ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

1) godkänna i reservationen intagen avlöningsstat för egnahemsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

2) till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Avlöningar för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 232 400 kronor;

B. att motionerna I: 154 och II: 235, likalydande, samt I: 155 och II: 229,
jämväl likalydande, måtte anses besvarade med vad reservanten i motiveringen
anfört.

Enligt reservantens mening borde frågan örn, bland annat, kamrerartjänstens
uppflyttning till högre lönegrad efter omprövning och förslag av Kungl. Maj:t
bringas till genomförande vid nästkommande riksdag.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr förste vice talman! Såsom
framgår av utlåtandet har jag till denna punkt fogat en reservation av innehåll,
att jag icke anser mig kunna gå med på den uppflyttning av kamrerarbefattningen
i egnahemsstyrelsen från lönegrad A 24 till A 26, som utskottet
har föreslagit. Det rör sig visserligen bara örn en utgift på 600 kronor och
det är ju, i jämförelse med vad vi senare här i dag komma att gå med på i
kostnadshänseende på ett annat område, en liten summa.

Emellertid ser jag helst, att det överlämnas åt Kungl. Maj :t, som har bättre
överblick över dessa ting, att syssla med lönegradsplaceringar. Det är inte så
lätt för utskottet att bedöma, vilka konsekvenser en uppflyttning av detta slag
kommer att medföra. Såsom vi se här, vill utskottet flytta upp den ena av
de två tjänstemän det här är fråga örn och låta den andra stå kvar. Jag tänker
på föreståndaren för byggnadskontoret, som egnahemsstyrelsen ansett samtidigt
böra placeras i lönegrad A 26 i stället för i Eo 26, där han nu står.

Kungl. Maj:t har också sökt att i någon mån lätta den arbetsbörda, som
kamreraren har. Jag skall be att få citera några rader ur departementsche -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

55

Avlöning sanslag till egnahemsstyrelsen. (Forts.)
fens uttalande i propositionen: »Ej heller för nästa budgetår anser jag mig
kunna tillstyrka förslaget om uppflyttning av kamrerartjänsten i lönegrad
A 26. Det behov av personalökning som synes föreligga vid kamrerarkontoret
torde i anslutning till vad statskontoret anfört böra för närvarande tillgodoses
genom anlitande av tillfällig arbetskraft. För detta ändamål bör sålunda enligt
mitt förmenande avses ett ytterligare belojjp av 3 500 kronor.» Detta har
givetvis också utskottet gått med på.

Jag har därför ansett det vara lämpligt att skjuta på frågan om lönegradsplaceringarna
till ett annat år. I min reservation föreslås ju också, att utskottet
gör det uttalandet, att »ehuru utskottet icke nu anser sig böra i anledning
av de föreliggande motionerna föreslå riksdagen vidtaga här ifrågasatta löneregleringar,
böra dock dessa icke onödigt uppskjutas utan efter omprövning
och förslag av Kungl. Majit bringas till genomförande vid nästkommande
riksdag».

iJag tror att det vore bra, om vi här i riksdagen överläte till Kungl. Majit
att ordna med sådant som lönegradsplaceringar. Det finns inte, efter vad jag
tror, några skiljaktiga meningar i sak beträffande att upp flyttningar här böra
ske, men jag har dock ansett det vara anledning att låta Kungl. Majit till
nästa år få komma fram med de förslag i detta avseende, som Kungl. Majit
anser vara motiverade och rimliga.

Jag ber alltså, herr förste vice talman, att få yrka bifall till den av mig
avgivna reservationen.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! I sak ha inte reservanten och
utskottsmajoriteten några delade meningar. Både från herr andre vice talmannens
sida och från utskottsmajoritetens sida har man klart sagt ifrån, att kamrerartjänsten
i egnahemsstyrelsen bör placeras i lönegrad A 26.

Jag ber att få erinra örn att redan vid 1942 års riksdag förelåg ett förslag
från jordbruksutskottet om att denna uppflyttning då skulle ske. Riksdagen
beslöt emellertid uppskjuta saken och biföll alltså icke utskottets förslag.
Vad lönenämnden beträffar, har den redan 1943, alltså vid uppgörandet
av den budget, som nu löper, meddelat att nämnden hade den meningen, att
ifrågavarande uppflyttning borde företagas. I yttrande till Kungl. Maj :t över
egnahemsstyrelsens förslag för innevarande budgetår hänvisar lönenämnden
till det yttrande, som nämnden avgivit 1943, och hemställer alltså för sin del
om att en uppflyttning måtte ske.

Utskottsmajoriteten har nu ansett, att utskottet borde på nytt förelägga riksdagen
det förslag örn uppflyttning, som man framlade redan 1942, och man har
därvid stött sig på de uttalanden, som gjorts både av lönenämnden och en del
andra myndigheter, som tidigare haft att yttra sig i saken och vilka i regel
varit överens örn att ifrågavarande tjänst är av den beskaffenheten, att vederbörande
befattningshavare bör vara placerad i lönegrad A 26.

Jag hemställer, att kammaren måtte bifalla utskottets förslag på denna
punkt. Jag tror inte att de konsekvenser, som herr andre vice talmannen talade
örn, behöva bli så besvärande — örn det nu överhuvudtaget anmäler sig
några sådana —• när det gäller en uppflyttning som denna, vars berättigande
är så pass allmänt erkänt.

Vad beträffar föreståndaren för byggnadskontoret inom egnahemsstyrelsen
har egnahemsstyrelsen i sitt förslag till Kungl. Majit innevarande år anhållit,
att denna tjänst, som inte är ordinarie, skulle överflyttas till ordinarie stat
i lönegrad A 26. Dessutom har styrelsen föreslagit, att byråingenjören vid
byggnadskontoret skulle uppflyttas i lönegrad Eo 21 med placering såsom ordinarie
befattningshavare.

56

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Byggnadsbidrag
till
vissa arbetarsmåbrukslåntagare.

Avlöning samlag till egnahemsstyrelsen. (Forts.)

I detta avseende gör reservanten i sin reservation ett ganska bestämt uttalande
om att en sådan placering av föreståndaren för byggnadskontoret är berättigad
och önskvärd. Om jag hade haft tillfälle att deltaga i jordbruksutskottets
slutbehandling av denna fråga, hade jag ställt mig på samma ståndpunkt
som herr andre vice talmannen. Utskottet har emellertid på denna punkt
endast sagt, att utskottet för närvarande inte anser sig kunna tillstyrka den
UPP flyttning, som avser föreståndaren för byggnadskontoret.

Jag har velat deklarera min inställning till denna sak, men jag har, herr
talman, inte något annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Den föregående ärade
talaren sade, att denna fråga icke skulle ha så stora konsekvenser, och jag vill ju
nite påstå, att den lönegradsplaoering det här gäller skulle i och för sig ha
några större konsekvenser. Men den har alltid den konsekvensen, att när riksdagen
börjar rucka på lönegradsplaceringarna, komma motionärer år efter
år att allt ivrigare yrka på ändringar i fråga örn lönegraderna, och det är
detta som kan leda till konsekvenser som jag inte tror vore lyckliga.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt, dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets berörda hemställan
av kammaren bifallen.

Punkterna 129—lil.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 142, angående egnahemsbildning: Byggnadsbidrag till vissa arbetarsmåbrukslåntagare.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! I förevarande punkt har jag
tillsammans med några medmotionärer väckt en motion med hemställan örn
att det av Kungl. Maj:t äskade anslaget på 50 000 kronor måtte höjas till
75 000 kronor. Denna motion är föranledd av de erfarenheter vi ha i kommuner
som nu bedriva arbetarsmåbrukslåneverksamhet. Det har nämligen visat
sig, att egnahemsstyrelsen av brist på medel icke kunnat bifalla ansökningar
örn bostadsförbättringar för arbetarsmåbrukslåntagare, ehuru vederbörande låntagare
med hänsyn till barnantalet varit berättigad att erhålla ett sådant bidrag.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang dra en parallell. En arbetarsmåbrukslåntagare
skall inom en låneram på 7 000 kronor dels köpa sig jord,
dels uppföra erforderliga ekonomibyggnader, dels nyodla en hektar och dels
uppföra bostadshus åt sig. Bostadshuset har på grund av lånets knapphet av
myndigheterna i regel icke tillåtits att omfatta mer än 45 m2 golvyta, och det
medger en bostadsförsörjning av endast ett rum och kök. Vi lia en annan låneverksamhet
avseende lån åt barnrika familjer, och man kan icke undgå att
lägga märke till den disproportion som råder, örn man färdas vägarna fram i
de bygder där dessa olika slag av dylik låneverksamhet bedrivas. Man skall
då finna, att exempelvis på ena sidan av vägen en arbetare med hustru och
fem barn bär startat ett arbetarsmåbruk och måste inom en låneram av 7 000
kronor inordna allt detta som jag redan nämnt, alltså inköp av jord, nyodling
av en hektar, uppförande av ekonomibyggnader och bostadshus. På den andrasidan
av vägen har en arbetare med lika stor familj, hustru och fem barn,
endast för att tillgodose sitt bostadsbehov på den erforderliga tomten fått ett

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

57

Byggnadsbidrag till vissa arbetarsmåbrukslåntagare. (Forts.)
bostadslån på 17 ä 18 000 kronor. Därpå kari han bereda sin familj en bostad om
3 å 4 rum. Däremot har jag naturligtvis ingenting att invända. Det är alldeles
skäligt. Men man kan inte komma ifrån det intrycket, att statsmakterna i detta
avseende behandla arbetarsmåbrukslåntagarna synnerligen styvmoderligt.

Jag har inte till utskottet anmält någon reservation mot utskottets beslut,
därför att utskottet uttalat sig ganska välvilligt och därför att jordbruksministern
på tilläggsstat begärt och fått beviljat 50 000 kronor för att möta
uppkommande behov. Utskottet säger: »Skulle emellertid, såsom motionärerna
göra gällande, behov av ytterligare medel för ändamålet komma att uppstå,
synes sålunda erforderligt belopp lämpligen böra upptagas på tilläggsstat till
riksstaten för nästkommande budgetår.» Det är detta utskottets uttalande som
jag ber att särskilt få lägga i åtanke hos jordbruksministern, så att om det
skulle uppstå medelsbehov, som det säkerligen kommer att göra — 50 000
kronor komma icke på långa vägar att förslå — jordbruksministern förser egnahemsstyrelsen
med nödiga medel och på tilläggsstat begär härför erforderligt
belopp.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

T detta anförande instämde herrar Gavelin, Jansson i Kalix, Sandberg, Jacobson,
Nilsson i Norrlångträsk, Skoglund i Umeå och Grym.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Då den ärade föregående talaren
icke gjorde något yrkande, hade jag kunnat avstå från att begära ordet, men
med anledning av det yttrande som vi här nyss hörde och de instämmanden
som följde skall jag be att få meddela, att hittills har, såvitt jag vet, ingen som
enligt bestämmelserna är berättigad att erhålla detta extra bidrag till inredande
av ytterligare bostadsrum inom arbetarsmåbruk behövt avvisas på grund av
brist på medel.

Den framställning som egnahemsstyrelsen i höstas ingav till Kungl. Majit
örn anslag till bidrag för detta ändamål upptog samma belopp som föregående
år, nämligen 50 000 kronor. Att ett högre belopp inte begärdes, berodde på att
man inte ansåg sig på förhand kunna beräkna, huru mångå av dessa arbetarsmåbrukslåntagare
som under det kommande budgetåret kunde tänkas komma
i den situationen att de voro berättigade att erhålla ett sådant extra bidrag
på 1 000 kronor. Detta beror ju på familjens storlek och i den mån det kunde
bedömas redan i höstas, ansåg man, att 50 000 kronor skulle räcka. Örn det
emellertid visar sig, som det gjort under innevarande budgetår, att dessa
50 000 kronor inte förslå, utan att det enligt författningen finns möjlighet att
ge ytterligare bidrag utöver vad detta anslag möjliggör, så kommer säkerligen
egnahemsstyrelsen att hos Kungl. Majit hemställa om ytterligare bidrag i
början av nästa budgetår eller i början av nästa år. I likhet med vad som skett
under innevarande år står alltså den möjligheten öppen, att därest det skulle
uppstå behov av anslag utöver dessa 50 000 kronor, egnahemsstyrelsen kan
hemställa hos Kungl. Majit örn ett extra anslag på tilläggsstat i början av
nästa år.

Herr talman! Jag har velat himna dessa upplysningar och ber nu att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten gjorda hemställan bifölls.

Punkten 143.

Utskottets hemställan bifölls.

68

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Understödjande
av
kolonisation
ii vissa kronoparken.

Punkten 144, angående Kolonisation: Understödjande av kolonisation å vissa
kronoparken

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Grym: Herr talman! Jag är i stort sett nöjd med det utlåtande som
jordbruksutskottet avgivit på denna punkt. Därför har jag heller inte något
särskilt yrkande att göra i anledning av den av herr Jacobson och mig väckta
motionen. Jag har särskilt fäst mig vid en passus på s. 86 i utlåtandet, där
utskottet säger, att utskottet utgår från att domänverket låter sig angeläget
vara att avhjälpa förekommande brister på lägenheternas åbyggnader. Detta
uttalande från utskottets sida är ju mycket positivt och tydligt samt kan väl
icke heller gärna missförstås av någon. Man har också anledning antaga, att
vederbörande ämbetsverk, alltså i detta fall domänverket, följer utskottets anvisning
och så snart som möjligt sätter i gång med en sanering av byggnadsbeståndet
på kronotorp och kolonat.

Det är icke alls obekant, att åbyggnaderna på ifrågavarande lägenheter för
närvarande i många fall äro i mycket bristfälligt skick. Jag känner till fall,
då det har gått så långt, att hälsovårdsnämnderna ha utdömt en del av bostäderna,
enär hälsovårdsnämnderna ansett dem rent av hälsofarliga. Då man känner
till hälsovårdsnämnderna i bygderna och vet, att de inte på något sätt så
att säga gå händelserna i förväg, måste man ju säga, att det här tydligen är
något som borde rättas till. Det är därför alldeles nödvändigt, att reparationsarbeten
på kronotorpen och kolonaten komma till stånd redan under instundande
sommar. Mig förefaller det åtminstone, som örn staten bör kunna ordna
på det sättet, att dess egna torpare ha någorlunda anständiga bostäder.

För lägenhetsupplåtelser som tidigare skett har domänstyrelsen icke räknat
med någon övergång till de nya bestämmelserna under innevarande kalenderår.
Jag vill dock påpeka, att dessa nya bestämmelser träda i kraft den 1 juli detta
år. Skulle det då inte kunna tänkas, att åtminstone i vissa fall, där bostäderna
praktiskt taget äro i obeboeligt skick, domänstyrelsen kan ha befogenhet att
bekosta nödvändiga reparationer redan under instundande sommar eller före
ingången av det nya arrendeåret, som infaller den 14 mars 1945. Domänstyrelsen
skulle då för att hålla sig på den säkra sidan kunna upprätta kontrakt med
vederbörande lägenhetsinnehavare, så snart ifrågavarande författning trätt i
kraft. På detta sätt skulle vederbörande kunna vinna tid. Ju längre tid det tar,
innan reparationsarbeten komma till stånd, dess dyrare blir det för staten och
även för lägenhetsinnehavarna, för att inte tala örn de besvärligheter som lägenhetsinnehavaren
har, när bostaden befinner sig i ett uselt skick.

Jag skulle önska att få en närmare förklaring över utskottets uttalande på
denna punkt, och därför tillåter jag mig att till jordbruksutskottets ärade vice
ordförande rikta en fråga av följande lydelse: kan detta utskottets välvilliga
uttalande anses innebära, att utskottet helst ser, att i vissa trängande fall, då
exempelvis lägenhetsinnehavaren har stor barnskara och bostaden är i dåligt
skick, domänstyrelsen låter avhjälpa bristerna, så långt det är möjligt, redan
under instundande sommar? Jag vore mycket tacksam om jag finge ett svar
på denna min fråga.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Att lämna något direkt svar på
den fråga som herr Grym framställde faller sig kanske inte så lätt. Jag måste
nog inskränka mig till att i detta avseende erinra om att detta anslag på 93 000
kronor är avsett att vara ett fyilnadsanslag under tiden till dess domänstyrelsen
enligt den nya ordningen övertar byggnadskostnaderna. Utskottet har icke
kunnat göra något annat i detta avseende än att uttala, att utskottet har utgått
ifrån att domänverket skall låta sig angeläget vara att avhjälpa förekommande

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

59

Understödjande av kolonisation å vissa kronomarken. (Forts.)
brister på lägenheternas åbyggnader. Jag vågar uttala den förhoppningen, att
så kommer att ske och att kolonisternas berättigade ansnråk komma att bli tillgodosedda.
Något direkt svar på frågan, huruvida detta kan ske även under
övergångstiden, kan jag för min del icke lämna, men om möjligheter förefinnas
att ordna saken på detta sätt, ser jag det gärna. Hur härmed förhåller sig,
kan jag dock som sagt icke lämna något bestämt besked örn.

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan

1 denna punkt.

Punkterna 145—148.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 149, angående grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av
ofullständiga jordbruk m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln, punkten
149, föreslagit riksdagen att

1) medgiva, att Kungl. Maj:t måtte för år 1945 bevilja statsanslag intill

2 500 000 kronor för utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m.;

2) till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 2 000 000
kronor.

I anslutning därtill hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1: 255 av
herr Näslund m. fl. samt II: 325 av herr Sandberg m. fl., vari hemställts,

att riksdagen måtte besluta att

1) medgiva, att Kungl. Maj:t finge för 1945 bevilja statsanslag intill

3 500 000 kronor för utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m.;

2) till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 3 000 000
kronor.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å de likalydande motionerna I: 255 och II: 325,

1) medgiva, att Kungl. Maj:t finge för år 1945 bevilja statsanslag intill
2 500 000 kronor för utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m.;

2) till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning a.v ofullständiga jordbruk
m. m. för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 2 000 000
kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Sandberg: Herr talman! På ifrågavarande punkt har det väckts motioner
som avse en höjning av anslaget till bidrag för förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m. Utskottet har emellertid med hänvisning till det budgetära
läget avstyrkt motionerna. Jag noterar emellertid med tillfredsställelse,
att utskottet har givit allt möjligt erkännande åt den mycket stora betydelse
som ifrågavarande verksamhet har. Utskottet Ilar även pekat på att det borde

Bidrag till
förstärkning
av o/ullständiga
jordbruk.

CO

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk. (Forts.)
övervägas, huruvida på beredskapsstat skulle upptagas ytterligare medel för
ifrågavarande ändamål. Det kan ju vara bra, att den möjligheten kan finnas,
men därmed skjutas frågan över till en oviss framtid, och jag förmenar, att det
brådskar med ökade anslag till ifrågavarande förstarkningsverksamhet. Under
många år har nämligen efterfrågan på bidrag varit ungefär dubbelt så stor
som tillgången på medel.

Man skulle kunna tro, att det för närvarande skulle märkas en viss återhållsamhet
i fråga örn ansökningar örn bidrag till denna förbättringsverksamhet.
Det råder ju en viss brist på arbetskraft på grund av inkallelser och annat,
och tillgången på arbetsförtjänster är för närvarande inte så dålig. Trots allt
detta har, som jag nämnde, efterfrågan på dessa bidrag undan för undan stegrats.
Under senare år har det skett en jämn stegring i denna efterfrågan, och
detta avspeglar sig även i det belopp som hushållningssällskapen begärt av
Kungl. Majit för år 1944. Motsvarande belopp för 1933 utgjorde 4,9 miljoner
kronor, och för innevarande år uppgår beloppet till 5,1 miljoner kronor. Under
det att sålunda intresset för denna förstärkningsverksamhet ständigt stegrats
och efterfrågan på bidrag därför ökats, Ira de medel som ställts till förfogande
för utlämnande av ifrågavarande bidrag hållits på samma nivå som förut. Det
kan ju inte vara riktigt, att man inte möter det stora behov som undan för undan
gör sig gällande med ökade anslag, och det är därför som vi förmena, att
anslagsbeloppet bör höjas.

Jag ber att med några ord få framhålla en särskild omständighet som tillkommit
vad beträffar de båda nordligaste länen. Det är nämligen så, att man
där genom egnahemsstyrelsens försorg och med egnahemsnämnderna som förmedlande
organ satt i gång en mekaniserad nyodling med särskilda traktorer
och redskap. Detta har i sin tur bidragit till att aktualisera efterfrågan på ifrågavarande
bidrag. Hushållningssällskapet i Västerbottens län säger i sin framställning
avseende medel för innevarande kalenderår, att det har inkommit ett
osedvanligt stort antal ansökningar avseende nyodling, men att även ansökningarna
avseende stenröjning och jordkörning är påfallande stort. Det ökade
antalet ansökningar örn nyodlingsbidrag torde sammanhänga med dels att länets
jordbrukare i allt större omfattning kommit till insikt om behovet att utvidga
de ofullständiga jordbruken och dels att under 1943 genom egnahemsnämndens
försorg traktorer för nyodlingsändamål kommit till användning inom
länet. Ehuru dessa traktorer ännu äro alltför otillräckliga för det föreliggande
behovet — inom parentes sagt är det meningen att fördubbla antalet under
kommande sommar — »synes likväl deras förekomst lia stimulerat jordbrukarna
att låta upprätta planer för nyodlingsarbeten i hopp örn att kunna få
anlita desamma. Med hittillsvarande medelstilldelning är det emellertid icke
möjligt för hushållningssällskapet att tillfredsställa det stora antalet inkomna
ansökningar.»

Det är ju givet, att det uppstår betydande olägenheter på grund av den
knapphet, som sålunda råder på medel för dessa bidrag. Man är sålunda urståndsatt
att planlägga verksamheten på det mest effektiva sättet. När vederbörande,
som önskat hjälp av dessa odlingstraktorer och få betala visst pris
per timme samt behöva statsbidrag för att kunna göra detta, icke veta, örn
och när de kunna få bidrag, hindrar ju detta en planläggning av arbetet på
det sätt, som är önskvärt för att maskinerna skola kunna utnyttjas på det
mest rationella sättet. Nu anförda omständighet är en sak, som ytterligare
styrker önskemålet, att det här ifrågavarande anslaget bör höjas. Jag beklagar
därför, att utskottet icke ansett sig kunna göra detta.

Jag ber, herr talman, att få hemställa om bifall till vad som yrkas i motionerna
I: 255 och II: 325.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

61

Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Frågan om de ofullständiga jordbruken
och deras ställning har behandlats av hushållningssällskapsutredningen
och redovisas i dess betänkande, vilket ligger till grund för en av Kungl.
Majit till årets riksdag avlämnad proposition. Därutöver kan jag nämna, att
1942 års jordbrukskommitté har upptagit frågan örn de ofullständiga jordbruken
och deras stödjande till behandling. Jag förmodar dessutom, att den
norrlandsutredning, i vilken herr Sandberg själv är en inflytelserik ledamot,
även kommer att, i vad det gäller speciella norrlandsproblem, upptaga saken
till prövning. Det har framförts kritik angående det sätt, på vilket bidragen
till de ofullständiga jordbruken utgå. Det har gjorts gällande, att det borde
åstadkommas mera enhetliga planer för jordbrukens fullständigande och att
det vore önskvärt, att dylika planer, omfattande samtliga förbättringsarbeten,
som ifrågasatts, komme till stånd, innan bidrag beviljades. Denna säkerligen
berättigade kritik gör, att jag för min del förmenar, att man nog i närvarande
stund bör stanna vid det anslagsbelopp, som Kungl. Majit begär av riksdagen.
Även om saken i och för sig själv är behjärtansvärd, tror jag, att de
starkaste skälen tala för bifall till Kungl. Majits och utskottets ståndpunktstagande.

Härtill kan jag lägga ytterligare den synpunkten, att såväl Kungl. Majit
som utskottet förutsatt, att det skall finnas möjligheter att på beredskapsanslaget
åstadkomma ytterligare medel, örn så skulle visa sig erforderligt.

Med hänvisning till det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Sandberg: Det kan vara riktigt detta som utskottets vice ordförande
anfört, att frågan om förstärkning av ofullständiga jordbruk i olika sammanhang
uppmärksammats och är föremål för utredning. Det kan också vara
riktigt, att man kan ha anledning att ytterligare se på bestämmelserna för
denna verksamhet. Men jag förmenar, att då man har en så pass stor eftersläpning
i fråga örn detta anslag och då man måste räkna med, att de utredningar
och åtgärder man syftar till icke bli färdiga så värst fort, vore det, för
att i någon mån komma i fatt det stora behovet, befogat att öka anslaget för
nästa år.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock
på bifall till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Punkten 150, angående grundförbättringar: Bidrag till täckdikningar.

T propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln, punkten
150, föreslagit riksdagen att till ändamålet för budgetåret 1944/45 anvisa ett
reservationsanslag av 400 000 kronor.

I detta samband hade utskottet till behandling, såvitt anginge förevarande
punkt, förehaft följande inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 218 av herr Ekströmer m. fl., likalydande med lii 327 av herr Persson
i Falla m. fl.;

2) IT: 407 av herr Andersson i Hedensbyn m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte

till Grundförbättringar: Bidrag till täckdikningar för budgetåret 1944/45
anvisa ett reservationsanslag av kronor 1 000 000:—;

samt därjämte hemställa hos Kungl. Majit örn sådan ändring av den kung -

Bidrag lill
täckdikningar.

62

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Bidrag till täckdikning ar. (Forts.)

liga kungörelsen den BO juni 1933 (nr 434) — ändrad genom kungörelsen nr
572/1937 — att statsbidraget till täckdikningsföretag höjdes från 25 till 60
procent av de beräknade kostnaderna.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts
framställning samt med avslag å motionerna I: 218 och II: 327 i förevarande
del, likalydande, samt II: 407, till Grund förbättringar: Bidrag till täckdikningar
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 400 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herr Andersson i Hedensbyn,
vilken ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen II: 407.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! Jag har dels i en vid utskottets
utlåtande fogad reservation och dels i en i denna kammare väckt motion yrkat
på höjt belopp och ändrade grunder för statsbidraget utgående. Därför ber
jag att få säga några ord.

Av de åtgärder, som man rekommenderar som utomordentligt goda för stärkande
av ofullständiga jordbruk, torde täekdikningen vara en av de verksammaste,
enär denna har verkningar i tvenne avseenden: dels är den ägnad att
höja jordens produktionsförmåga och dels bidrager den till att rationalisera
jordens brukande. Statsmakterna ha förvisso även insett detta vid tidigare
anslagsgivning. Emellertid må jag säga, att då man jämför det statsbidrag
för täckdikning, som nu utgår men som enligt nuvarande bestämmelser är begränsat
till 25 procent av kostnaden och 125 kronor per hektar, med det bidrag,
som utgår för exempelvis nyodling, stenröjning och jordkörning och som
utgör 60 procent, så är täckdikningsbidraget tilltaget alldeles för lågt. Det
förhåller sig nämligen så, åtminstone för oss där uppe i Norrbotten, att materialkostnaden
för täekdikningen är så pass stor, att jordbrukare med svag ekonomi
icke kunna utnyttja detta statsbidrag, just därför, att det icke täcker materialkostnaden.
Materialkostnaden för rören uppgår nämligen till i runt tal
38 procent.

Örn man nu verkligen vill göra detta bidrag, såsom jordbruksministern i sin
framställning sagt, verksamt, får man nog sörja för, att bidragsprocenten blir
en annan än den nuvarande. Jag vill i detta sammanhang återgiva ett stycke
av en framställning, som Norrbottens län hushållningssällskap avgivit till
1942 års torrläggningssakkunniga, där förvaltningsutskottet bland annat säger:
»Statsmakterna ha på ett mycket effektivt sätt understött nyodlingsverksamheten
under senare år, men man synes icke ha tillräckligt beaktat, att det
ur produktions- och lönsamhetssyn punkt är minst lika betydelsefullt, att den
redan odlade jorden sättes i högre kultur. De blygsamma bidragen till täckdikning
vittna härom. Den kulturåtgärd, varom här är fråga, är dock för den
mindre jordbrukaren mera kapitalkrävande än nyodlingen. Den senare kan
i många fall utföras med egen arbetskraft och de kontanta utläggen bli ofta
avsevärt mindre än då det gäller täekdikningen.»

Förvaltningsutskottet slutar med en hemställan till de torrläggningssakkunniga,
att de måtte föreslå en förändring av bidragsprocenten, så att den skulle
bli densamma som för nyodling eller 60 procent.

Om man nu överhuvudtaget menar allvar med allt vad som talas och kanske
ännu mera skrives i fråga om nödvändigheten att förstärka de ofullständiga
jordbruken och nödvändigheten att rationalisera jordbruket i övrigt, så skulle
riksdagen här kunna visa, att det ligger allvar bakom, genom att bifalla den
i ämnet väckta motionen. Även örn den bifalles och det blir ett anslag på 1

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

63

Bidrag till täclcdikningar. (Forts.)

miljon kronor, täcker det dock icke fullt de av hushållningssällskapen äskade
medlen, ty dessa ha under det sista budgetåret 1943/44 uppgått till icke mindre
än 1 228 321 kronor. Man skulle således icke ha till fyllest täckt det medelsbehov,
som tydligen föreligger.

Jordbruksministern ställer även här liksom i fråga örn ladugårdsförbättringarna
i utsikt att taga under övervägande, huruvida icke ytterligare medel
böra upptagas på beredskapsstaten. Men jag vill säga här liksom jag sade
i fråga om ladugårdsförbättringsbidragen, att örn icke bidragsgrunderna ändras
ha icke småbrukarna stor glädje av att anslaget upptages i beredskapsstaten.
Denna är till för att tillgripas om arbetslöshet inträder. Jordbrukare,
som för sin täckdikning skola lägga ned 38 procent i rörkostnader mot att få
25 procent i bidrag, bli icke hjälpta genom att sådana arbetstillfällen skapas
utan tvärtom.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få yrka bifall till den av mig i denna
kammare väckta motionen nr 407.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Deji föregående ärade talaren och
reservanten har i motionen och i sitt anförande här i dag starkt understrukit behovet
av täckdikning. Han har påtalat det förhållandet, att statsbidraget för
täckdikning utgår med mindre procentsats än för övriga förbättringsarbeten.
Ja, herr Andersson i Hedensbyn, jag tror att det är avsikten att så skall vara
fallet. Det är nämligen på det sättet— det har från de mest skilda håll erkänts
och verifierats — att täckdikningen är just den grundförbättringsåtgärd, som
i regel lönar sig bäst och för vilken följaktligen det icke finnes anledning att
medgiva lika stor statsbidragsprocent som exempelvis för stenröjmng, betesförbättring,
nyodling och dylikt.

För det ifrågavarande ändamålet har lantbruksstyrelsen äskat ett belopp av
400 000 kronor. Detta belopp har vederbörande departementschef äskat och
samma belopp har jordbruksutskottet tillstyrkt riksdagen att bevilja. Nu
komma motionärerna här och vilja ha ett anslagsbelopp, som vida överstiger
det belopp, som den anslagsäskande myndigheten, Kungl. Majit och utskottet
enstämmigt ansett vara under förhandenvarande förhållanden tillräckligt. Skulle
så erfordras, finnas möjligheter för Kungl. Maj :t att på beredskapsanslaget
ställa ytterligare medel till förfogande, örn det gäller att möta en befarad arbetslöshet.
Det har redan från de utredande organens sida ifrågasatts, att för
att åstadkomma erforderlig effekt av de arbetsinsatser, som behövas vid en arbetslöshetskris,
skulle man väsentligt höja procentsatsen av det statsbidrag som
för närvarande utgår till täckdikningsföretag.

Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr förste vice talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på bifall till
motionen II: 407; och biföll kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 151—153.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 154.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 155—164.

Vad utskottet hemställt bifölls.

64

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Gottgörelse till
fiskerinäringen
för av
dess utövare
erland bensinskatt.

Punkterna 165 och 166.

Lades till handlingarna.

Punkten 167.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 168, angående gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare
erlagd bensinskatt.

1 propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under nionde huvudtiteln, punkten
168, gjort framställning, innebärande, att till ändamålet för nästkommande
budgetår skulle anvisas ett oförändrat anslag av 100 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I detta samband hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 226 av herrar
Lodenius och Gustavson samt II: 319 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte till Gottgörelse för fiskerinäringen för av dess
utövare erlagd bensinskatt för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag av 242 436
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å de likalydande motionerna I: 226 och II: 319, till
Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt för budgetåret
1944/45 anvisa ett anslag av 100 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Tjällgren och Andersson
i Hedensbyn, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna
I: 226 och 11:319.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! I en motion av herr Jonsson i
Skedsbygd m. fl. har hemställts örn högre restitution än som för närvarande
utgives och av Kungl. Majit äskats. Jag har vid behandlingen i utskottet funnit
motionen vara välgrundad och välmotiverad. Om man bifaller den, innebär
det endast en gärd av billighet och rättvisa mot fiskarena. Jag ansåg mig
därför i utskottet böra anmäla en reservation till utskottets beslut.

Jag ber i anledning härav, herr talman, att få yrka bifall till min reservation,
alltså bifall till den föreliggande motionen nr 319.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman'' x\lltsedan skatt infördes på bensin
har problemet existerat, huruvida fiskerinäringens utövare skulle antingen
slippa betala skatt på bensin eller erhålla gottgörelse för den skatt de nödgades
utgiva. Vi ha i bevillningsutskottet vid många tillfällen haft att taga ställning
till förslag, där man sökt komma till anordningar, varigenom fiskets utövare
skulle befrias från erläggande av sådan skatt. Så hög som denna skatt är
för närvarande, 27 öre per liter, betyder det ganska mycket för fiskerinäringens
utövare att erlägga denna skatt, som ursprungligen avsetts som ersättning
för det vägslitage, som motorfordonen orsaka. Emellertid har riksdagen gått in
för att genom en återbäring till fiskerinäringens utövare av större eller mindre
belopp hålla dem i viss mån skadeslösa för den erlagda bensinskatten. Dessa
medel ha ju emellertid krympt samman och blivit mindre och mindre under
kriget och den pågående avspärrningen, och följden har blivit, att återbäringen
också blivit betydligt mindre. Men vad man måste vända sig emot är, att fiska -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

65

Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt.

(Forts.)

rena icke ens erhålla i återbäring det belopp, som de själva betalat. Enligt en
utredning, som verkställts av lantbruksstyrelsen, betalade fiskerinäringens utövare
1943 i sådan bensinskatt, som pålagts genom att de förbrukat brännoljor,
särskilt motyl, vari ingår en viss kvantitet bensin, 242 000 kronor i lunt tal.
Emellertid har fiskerinäringen under fjolåret endast åtnjutit en kompensation
av 100 000 kronor, som ställts till hushållningssällskapens förfogande till fiskets
och fiskerinäringens befrämjande. Även i årets statsverksproposition är
samma belopp upptaget, ehuru man har anledning förmoda, att den av fiskarena
erlagda skatten blir av ungefär samma storleksordning som i fjol.

De medel, som ställts till hushållningssällskapens förfogande, lia ju använts
på olika sätt. Jag har haft anledning att syssla med detta problem i min landsdel
i egenskap av fiskerinämndens ordförande. Vi ha med dessa medel åstadkommit
varken mer eller mindre än små underverk, när det gällt befrämjande
av fiskerinäringen. Vi ha den långsträckta svåra Ölandskusten. Ön är tretton
mil lång. De, som känna till förhållandena, veta att landets strandlinje och
sjön gå ihop på det sättet, att vattnet börjar så småningom taga vid. På en
sträcka av kanske 100 meter ut kan man vada. Följaktligen få fiskarena draga
sina båtar i land och långt upp på land för att kunna utöva fisket. De kunna
icke taga ut båtarna i sjön, när det är dåligt väder; då nödgas de avstå från
att fiska. Det har varit mycket besvärliga förhållanden för dem där borta.
Vi ha emellertid i fiskerinämnden gått in för att använda huvuddelen av dessa
medel för att åstadkomma små skyddade hamnar. Jag skall kanske först som
sista förutskicka, att som förhållandena ligga till på Öland har man knappast
någon nytta av de större hamnanläggningar, som kunna komma till stånd genom
det allmänna anslag, som går genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vi
ha stora hamnar, som kostat ett eller flera hundratusen kronor, men de utnyttjas
icke i större utsträckning än de, som vi åstadkomma för 4 000—5 000
kronor.

Jag ber att få taga ett enda exempel. Fiskerinämnden och hushållningssällskapet
anslogo till en liten hamnanläggning 5 000 kronor. På den platsen
fanns icke förut någon hamn och alltså icke någon motordriven båt, utan fiskets
utövare fingo använda de vanliga årdrivna båtarna, när de skulle komma
ut, men det var icke alltid man kunde det. Vi anslogo 5 000 kronor och lyckades
åstadkomma en skyddad hamn. Innan denna var färdig, hade befolkningen på
platsen skaffat icke mindre än sju däckade motorbåtar. Fisket bedrives där
nu i en helt annan omfattning än förut.

Jag har här en redogörelse för hur vi använt medlen inom denna länsdel.
Jag skulle kunna taga endast några stycken av siffrorna. Med 1939 års anslag,
som belöpte sig till sammanlagt 21 776 kronor, ha vi åstadkommit en telefonanläggning
till en fiskehamn för 523 kronor, en fiskehamn för 3 500 kronor,
delanslag till en fiskehamn 400 kronor, en fiskebrygga för 1 300 kronor. Så
komma vissa poster för utplantering av fisk. Därefter må nämnas vågbrytare
och tilläggsbrygga 2 500 kronor, delanslag till en fiskebrygga 200 kronor, en
telefonanläggning 150 kronor, en bro — det gällde att komma över till en ö —
2 800 kronor, en tilläggsplats för fiskebåtar 3 273 kronor, en väg till en fiskeplats
200 kronor, en tilläggsplats för fiskebåtar 3 700 kronor. Detta allt ha
vi åstadkommit med det anslag, som vi fingo år 1939. Emellertid har ju, som
var och en känner till, på grund av de rådande förhållandena anslagen numera
blivit allt mindre. Under år 1943 fingo vi bara ett anslag på 5 448 kronor. Det
är ungefär lagom till en enda av de ansökningar, som för närvarande ligga
inne. Det är under sådana förhållanden som jag och ett flertal andra motionä Andra

kammarens protokoll 1944. Nr 11. 5

00 Nr 11. Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Gotlgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt.

(Forts.)

rer ansett, att etet vore riktigt att taga npp denna fråga till behandling i riksdagen.
Yi hysa den åsikten, att det icke är för mycket begärt, att fiskets utövare
återfå vad de själva betalat i bensinskatt., örn så skedde, skulle vi i Kalmar
läns södra landstingsområde vid proportionell fördelning i stället för
5 000 kronor erhålla ungefär 15 000 kronor, och det vore ju en avsevärd summa
för oss att röra oss med under de små förhållanden, under vilka vi leva.
Genom att man åstadkommit dessa små fiskehamnar, har fisket tagit fart.
Den i orten bosatta befolkningen har allt mer och mer ägnat sig åt fiske, och
man har därigenom också lyckats åstadkomma mycket bättre avsättningsförhållanden
än man förut hade. Genom att fångsterna blivit större, har det lönat
sig att ordna med biltransporter. Man har kunnat ordna med gemensamma
sändningar till närmaste järnvägsstation och på detta sätt lättare och förmånligare
kunnat saluföra sin fisk och bereda sig ökade inkomster. En del av dessa
fiskeutövare — jag säger icke alla utan en del — äro mindre lantbrukare,
vilka vid sidan av sitt lantbruk bedriva fiske, som enligt min mening är en
mycket lämplig binäring till små och ofullständiga jordbruk. De relativt goda
avsättningsmöjligheterna för fisken ha tillåtit dessa mindre jordbrukare att
existera utan att man behövt tillgripa några sådana åtgärder till stöd för
ofullständiga jordbruk, som man talar så mycket örn i dessa dagar.

Herr talman, det är i stort sett dessa synpunkter, som för oss varit avgörande,
när vi burit fram denna motion. Jag får verkligen säga, att jag hade väntat,
att jordbruksutskottet skulle behjärtat de synpunkter, som vi bär framfört.
Så har icke skett. Jordbruksutskottet har följt Kungl. Majit på denna
punkt. Jag är förvånad över att en av fiskarenas egna representanter i jordbruksutskottet
röstat för motionens avstyrkande. Det skulle vara mycket intressant
att få höra, vilka motiv herr Johansson i Öckerö har att anföra till
stöd för sitt ståndpunktstagande.

Herr talman, jag ber att med dessa ord få yrka bifall till den av mig i detta
ärende avgivna reservationen.

Häruti instämde herrar Gardell och Hansson i Skediga.

Herr Johansson i Öckerö: Herr förste vice talman! Det sista, som den föregående
talaren sade, var, att han förvånade sig över att jag kunnat vara med
på att i utskottet förorda avstyrkande av den motion, som det här är tal örn.
Jag går tillbaka till år 1929, då bestämmelser infördes angående restitution av
bensinskatt. Därvid uttalades, att skatten skulle återbäras på så sätt, att ett
belopp, mosvarande 1/3 % av bensinskatten, skulle återbäras till fisket med högst
90 000 kronor. Detta belopp om 90 000 kronor utbetalades ända till och med
år 1938, då skatten på bensin höjdes med 4 öre, från 8 öre till 12 öre. Då höjdes
återbäringen ifrån 90 000 kronor till 150 000 kronor. År 1941 fanns inget anslag
för ifrågavarande ändamål upptaget i statsverkspropositionens nionde huvudtitel.
Departementschefen motiverade detta med att tilldelningen av bensin
vore så ringa, att ett anslag icke vore behövligt. I en motion, som väcktes av
herr Hällgren med flera, och som undertecknades även av mig, begärdes ett
anslag på 150 000 kronor att utgå till fiskare genom återbäring av bensinskattemedel.
Jag kan nämna, att det sista halvåret 1940 betalade fiskarena i
bensinskatt icke mindre än 259 000 kronor, alltså mer än vad de betalade under
Fela förra budgetåret. Utskottet och riksdagen prutade ned summan från
150 000 kronor till 100 000 kronor. Sedan ha dessa 100 000 kronor utgått, och
lantbruksstyrelsen har även i år begärt ett anslag på 100 000 kronor, som departementschefen
har upptagit, och som nu utskottet har gått in för. örn jag

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

67

Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt.

(Forts.)

icke minns fel, så har utskottet en gång motiverat, varför icke hela skatten återburits.
Anledningen har varit elen, att till småbåtshamnar för fiskare utgå även
anslag från sjätte huvudtiteln. Jag vill minnas, att: utskottet vid något tillfälle
uttalat sig på detta sätt. Jag kan försäkra herr Jonsson i Skedsbygd, att vi på
fiskarehåll sökt att vara så lojala som möjligt. Vid 1939 års urtima riksdag
höjdes bensinskatten med 4 öre per liter. År 1940 företogs en ytterligare höjning
med 21 öre, utgörande s. k. tilläggsskatt på bensin, som nu utgår med 25
öre. Dessa skattemedel tillföras den allmänna budgeten i motsats till den andra
skatten, som då gick till bilskattemedel. Aven de 100 000 kronor, som Kungl.
Maj :t här har äskat, skola avräknas mot automobilskattemedlen.

Beträffande motionen får jag för min del erkänna, att jag ställer mig tveksam.
Jag kan rent ut säga, att motionärernas påståenden icke överensstämma med
verkliga förhållandena. Motionärerna säga t. ex. i tredje stycket av motionen:
»Då därtill kommer, att största delen av den förbrukade brännoljan tilldelats
storsjöfisket och lantbruksstyrelsen vid fördelning av de tillgängliga medlen lagt
förbrukningen inom respektive områden till fördelningsgrund, har följden blivit
att östersjöfisket erhållit mycket ringa anslag.» Så är det icke, herr Jonsson i
Skedsbygd, utan östersjöfisket får största delen av anslaget, sorn, sig bör. Västkustfisket
får en mycket ringa del av anslaget. Under budgetåret 1939/40 fick
Bohuslän 6 392 kronor i återbäring och Kalmar läns södra hushållningssällskap
18 146 kronor. Under budgetåret 1942/43 fick Göteborgs och Bohus län 1 419
kronor och Kalmar läns södra hushållningssällskap 5 448 kronor. Så ligger det
till. Jag har här icke nämnt Hallands län, därför att de anslag, som gå till
Hallands län, äro mycket små av den orsaken, att de halländska fiskarena förbruka
mycket litet bensin. Restitutionsförfarandet är byggt på den principen,
att skatten skall återbäras till respektive län i förhållande till förbrukad bensinmängd.
De, som icke betalt någon skatt, skola icke erhålla restitution. Havsfisket,
åtminstone på Västkusten, begär ingen återbäring av bensinskatt. Västkustfiskarena
lia andra drivmedel än bensin till sitt förfogande. Herr Jonsson
i Skedsbygd trodde, att Kalmar läns södra landstingsområde skulle kunna få
omkring 15 000 kronor, örn riksdagen bifölle det yrkande, som han framställt
i motionen. Jag kan tala örn för herr Jonsson i Skedsbygd, att den sista tilldelningen
till Kalmar läns södra hushållningssällskap var 2 087 kronor, och denna
tilldelning utgick enligt av länsstyrelserna utarbetade fördelningsgrunder. Tilldelningen
sker i proportion till förbrukade bensinkvantiteter. Innan fördelning
av bensin skedde genom länsstyrelserna, sköttes nog återbäringen så att säga
på en höft. Ku får varje länsstyrelse sin rättmätiga del av återbäringen. Skulle
herr Jonssons i Skedsbygd yrkande vinna riksdagens bifall, skulle Kalmar
läns södra landstingsområde icke få 15 000 kronor utan det skulle få mindre än
vad som utgick förra året. Så ligger det till med den saken.

Sedan är det en annan sak i motionen, som jag icke kan underlåta att här
beröra. Herr Jonsson i Skedsbygd sade i sitt anförande något liknande som
det han skrivit i motionen, nämligen att där det förut endast fanns roddbåtar
dar han man nu, sedan bryggor anlagts, skaffat sig motorbåtar. Jag kommer
tillbaka till frågan örn grunderna för röstitutionen. Det är väl icke de, som
begagna roddbåtar, som skola ha restitution av bensinskatt — de förbruka ju
ingen bensin — utan det är de, som ha motorbåtar och förbruka bensin, som
skola ha restitution. Jag är fullt övertygad örn, att hushållningssällskapen
mycket godtycklig! fördelat dessa medel, men jag är också övertygad om att
motionen tillkommit därför att Kalmar lillis södra landstingsområde under det
sista året fått precis vad det rätteligen skulle lia. Länsstyrelserna lia nu siffror
att gå efter. Nu gå de icke efter hushållningssällskapens och fiskeritjänste -

68

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt.

(Forts.)

männens uppgifter, utan de gå efter de siffror, som finnas på länsstyrelserna,
vilka på så sätt utöva kontroll över fördelningen. Kalmar läns södra landstingsområde
fick år 1939 21776 kronor. Göteborgs oell Bohus län fick 6 392
kronor. Sedan fick ju Kalmar läns södra landstingsområde 18 000 kronor och
året därpå 21 943 kronor, men då länsstyrelserna fångö hand örn utdelningen,
dalade siffrorna hastigt ned.

Såväl i sitt nj^ss hållna anförande som i sin motion har herr Jonsson i Skedsbygd
talat örn fiskebryggorna. Jag har mycket svårt att förstå, att man kail bilda
ett fiskeläge för ett antal motorbåtar, där man bygger en brygga för 4 000 ä
5 000 kronor. Samtidigt har jag svårt att förstå, att det skulle kunna vara
riktigt rationellt att bygga en brygga snart sagt utanför varje bondgård. Det
var ju meningen, att dessa jordbrukare, som bedriva fiske som binäring, skulle
få återbäring! För min del anser jag, att skall man bygga bryggor och anlägga
hamnar, då bör man i vanlig ordning gå in till riksdagen och motionsledes
begära att få anslag, icke från bensinskattemedlen utan från de anslag,
till hamnar, båtbryggor och dylikt, som finnas upptagna under sjätte huvudtiteln.
Bensinskattemedlen kunna naturligtvis hjälpa till med den del. som
fiskarena — i detta fall mindre jordbrukare — få lägga till, när det gäller att
bygga en liten hamn eller en brygga. Jag har alltid haft den uppfattningen,
att restitution av bensinskatt skall gå till fiskarena och icke, som herr Jonsson
i Skedsbygd så starkt talat för — till de stackars jordbrukare, som bedriva
fiske som binäring. Jag kan icke finna, att en jordbrukare, som bedriver fiske
som binäring, har det sämre i försörjningshänseende än en fiskare, kanske
hans granne, som icke har något jordbruk utan är hänvisad till att helt och
hållet leva av vad fisket inbringar. Det är icke mera synd örn den ena kategorien
svenskar än örn den andra.

Jag har en gång i tiden väckt en motion örn direkt restitution av bensinskattemedel.
Jag anser, att det vore mest rättvist att var och en finge tillbaka
den skatt, han betalt. Så länge som återbäring _ sker kollektivt, kail icke full
rättvisa skipas på detta område, men örn vi gå in för en direkt restitution, då
kunna vi åstadkomma rättvisa. Jag har själv kunnat konstatera, att i England
skatten på drivmedel direkt restitueras till fiskarena och icke till hushållningssällskap
eller andra sammanslutningar. Beträffande storleken av återbäringen,
alltså höjningen ifrån 100 000 till 242 000 kronor, så är det klart, att fiskarena
gärna se, att en höjning sker, men jag kunde i alla fall icke, när jag i år såg
igenom nionde huvudtiteln se någon möjlighet att åvägabringa en höjning.
Framstötar, som förut gjorts i denna riktning, lia ju misslyckats. Det är anledning
att hoppas, att anslag alltjämt kommer att under sjätte huvudtiteln utgå
såsom bidrag till kostnaderna för anläggande av småbåtshamnar åt fiskare.

Herr talman, jag vill sluta detta mitt anförande med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Levin: Herr talman! Såsom fiskare och representant för fiskarekåren
bär jag naturligtvis ingenting emot att riksdagen beviljar det högre anslaget
på denna punkt. Därför hade jag egentligen icke tänkt att taga till orda i
denna sak, men när den förste talaren i denna fråga säde, att motionen vore
synnerligen välmotiverad, måste jag reagera. Motionen är allt annat än välmotiverad.
Den innehåller faktiskt en hel del felaktiga uppgifter.

Man säger t. ex. här i motionen, att detta anslag, som utgör gottgörelse till
fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt, under de senaste åren
blivit allt mindre och mindre. Så förhåller det sig dock inte. Före år 1939 utgick
en fixerad summa på 90 000 kronor av dessa bensinskattemedel i ater -

Onsdagen den 22 mara 1944 fm.

Nr 11.

69

Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt.

(Forts.)

bäring till fiskerinäringens utövare. 1939 höjdes beloppet till 150 000 kronor,
vilket belopp utgick även för år 1940. Från och med år 1941 har utgått ett
belopp av 100 000 kronor årligen. Det är således icke så, som motionärerna
tyckas ha fått för sig, att allt mindre och mindre medel ställts till fiskerinäringens
förfogande. Det är precis samma belopp, som utgått de senaste åren,
som utgår även i år.

Motionärerna fortsätta och yttra, att eftersom största delen av den förbrukade
brännoljan användes vid storsjöfisket har detta fiske erhållit största andelen
av restitutionen. I brännoljan, som storsjöfisket använder ingår icke bensin
och således kan det ej bli fråga örn restitution av erlagd bensinskatt. Skatterestitutionen
utgår uteslutande till dem, som förbruka ett motorbränsle, som
kallas för motyl, vari till en viss del är inblandad bensin. Återigen således ett
misstag av motionärerna. De fortsätta och säga, att då lantbruksstyrelsen »vid
fördelning av de tillgängliga medlen lagt förbrukningen inom respektive områden
till fördelnings grund, har följden blivit att östersjöfisket erhållit mycket
ringa anslag».

Som motionärerna säga, är det visserligen så, att lantbruksstyrelsen äger vid
fördelning av de tillgängliga medlen lägga förbrukningen inom resp. områden
till grund för fördelningen. Det är en rimlig princip. När man nu icke kan
gå med på restitutioner individuellt till fiskarena, bör restitutionen ske till det
län, där förbrukningen av bensinen skett, och där vägskatten således erlagts.
Men när man fortsätter och säger att östersjöfisket erhållit mycket ringa del av
anslaget, hugger man fullkomligt i sten. Jag har här en statistik, som visar,
att man budgetåret 1939/40 hade till fördelning 150 000 kronor. Därav fick
västkustfisket, till vilket jag räknar Halland och Bohuslän cirka 7 700 kronor,
de s. k. icke kustlänen 22 800 kronor och östersjölänen 119 500 kronor. 1940/41
hade man också till fördelning 150 000 kronor. Då erhöllo västkustlänen
cirka 10 400 kronor, de s. k. icke kustlänen 25 300 kronor och östersjölänen
114 300 kronor. Nästa budgetår, då summan sänktes till 100 000 kronor fingo
västkustlänen cirka 7 700 kronor, icke kustlänen 11 500 kronor och östersjölänen
80 800 kronor. Budgetåret 1942/43, då man också hade en summa på
100 000 kronor att röra sig med, erhöllo västkustlänen cirka 5 800 kronor, icke
kustlänen 12 300 kronor och östersjölänen 81 900 kronor. De medel, kronor
100 000, som för budgetåret 1943/44 stått till förfogande fördela sig på
följande sätt: Västkustlänen ha erhållit cirka 7 200 kronor, icke kustlänen 4 800
kronor och östersjölänen 88 000 kronor. Man kan knappast säga, att motionen
är väl motiverad, när den som stöd för omfördelningen av bensinskattemedlen
anför, att östersjöfisket erhållit en mycket ringa del av de restituerade bensinskattemedlen.

Man har i motionen infört en tabell, som visar hur Kalmar läns södra hushållningssällskaps
andel av dessa bensinskattemedel minskats senare åren.
Detta förhållande hänger samman med, att när lantbruksstyrelsen tidigare
gjorde upp fördelningsplanen flir dessa medel, använde man som fördelningsgrund
uppgifter, som man fick från vederbörande hushållningssällskaps fiskerinämnd,
vilka institutioner inhämtat uppgifter från sina tjänstemän beträffande
den ungefärliga bensinförbrukningen inom länen. Örn vederbörande fiskeritjänsteman
då uppgav en kraftig förbrukning, fick hushållningssällskapet också
en stor restitution. De senare åren, i synnerhet det allra senaste har emellertid
lantbruksstyrelsen fördelat bensinskattemedlen precis på kronan efter bensinförbrukningen
i vederbörande län. Det kan man göra numera sedan motylen,
i vilken bensinen är inblandad, fördelas genom länsstyrelsen, där fiskarena få
licens för viss tilldelning.

70

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt.

(Forts.)

Av en tabell, som jag har här, framgår det, att vissa län fått en våldsam
minskning av sin andel av bensinskattemedlen inte bara räknat i kronor utan
även procentuellt sett av sin andel av de fördelade medlen, medan andras andelar
stigit kraftigt i höjden. Det är naturligtvis icke så att de, som nu fått
en kraftig minskning därför fått för litet, utan snarare är det så, att de tidigare
fått för mycket. Vad de tidigare fått för mycket ha emellertid andra län
fått för litet, ty en viss summa skall ju fördelas på samtliga län.

Om man, som man i motionen gör, håller sig till Kalmar läns södra hushållningssällskap,
visar det sig, att man där under budgetåret 1939/40 var
uppe i en andel av över 18 000 kronor. Budgetåret 1940/41 var andelen över

21 000 kronor. Senare har minskning skett, enligt statistiken i motionen ända
ned till 5 488 kronor. 1933/34, då man övergick till att fördela bensinskattemedlen
uteslutande på basis av länsstyrelsens uppgifter örn utlämnad
bensin, har Kalmar läns södra hushållningssällskap fått 2 087 kronor. Summan
har alltså sjunkit ned till endast 2 procent av hela summan av restitutionen
av bensinskatten. Andra län ha fått sina andelar väsentligt höjda. Stockholms
län t. ex. låg tidigare, såsom under budgetåret 1940/41, 3 000 kronor
under siffran för Kalmar läns södra hushållningssällskap. Ändå har Stockholms
län sin stora skärgård, och alla, som känna till förhållandena, veta, att
där förekommer en stor förbrukning av bensin. Det mesta fisket sker där nämligen
med mindre, odäckade båtar. Jag och alla, som känna till saken, måste
anse det egendomligt att Stockholms läns andel av dessa medel var 3 000 kronor
under siffran för Kalmar läns södra hushållningssällskap, som fick nära

22 000 kronor, medan Stockholms län endast fick 18 000 kronor det året. Nu
har Stockholms läns andel stigit till 28 300 kronor medan Kalmar läns södra
hushållningssällskaps andel gått ned till 2 087.

Gävleborgs län hade budgetåret 1940/41, samma år som Kalmar läns
södra hushållningssällskap fick nära 22 000 kronor, en andel på 3 800 kronor.
Nu har nämnda läns andel stigit till mer än 10 000 kronor, medan Kalmar
södra som nyss nämnts minskat till 2 087 kronor. Trots att tilldelningen till
mitt eget län minskats något, måste jag erkänna att de grunder, som nu lagts
för fördelningen, äro de rätta grunderna. Det blir precis på kronan och litern
uträknat vad som skall restitueras till varje hushållningssällskap.

Ja, herr talman, jag har intet yrkande. Jag har yttrat mig här av den anledningen,
att jag tyckte att uppgifterna i motionen voro sådana att de behövde
tillrättaläggas.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag kan förstå inställningen hos
de båda representanter för västkustfisket, som varit uppe i denna debatt.
Jag blev dock kanske något förvånad, när den siste ärade talaren sade, att han
personligen ingenting har emot ett högre anslag. Förhållandena på öst- och
västkusten äro emellertid så oerhört olika, att man icke kan jämföra dem.
Även jag har stiftat litet bekantskap med västkusten, fast kanske inte så
mycket som herrarna, men jag har rest och sett, hur fisket bedrives därstädes.
Där har man dessa fiskelägen, varest kanske ett 50-tal fiskare kunna utnyttja
samma hamnanläggning. Så är ej förhållandet på östkusten; där hör det till
undantagen, att det finnes sådana koncentrationer av fiskare på de platser,
där yrkesfiske bedrives. Det långt övervägande antalet personer, som bedriva
fiske på östkusten, äro bosatta överallt längs kusterna, och de kunna icke lämpligen
hänvisas till att utöva fiske från de större fiskehamnarna, som kanske

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

71

Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt.

(Forts.)

ligga en eller flera mil från fiskarens boplats. Detta förklarar kanske något
den syn på saken, som herrarna på västkustbänken lia.

Herr Johansson i Öckerö talade om hur bensinskattefördelningen sker och
att Kalmar läns södra hushållningssällskap får sin matematiskt riktiga andel.
Ja, jag har ej sagt något annat, herr Johansson, men lika klart bör det framstå,
att örn anslaget höjes från vad Kungl. Maj :t föreslagit, 100 000 kronor,
till vad jag begärt, 242 436 kronor, skulle ju på Kalmar läns södra hushållningssällskap
komma ungefär en och en halv gånger mera, än vad det för närvarande
får. Då skulle vi komma upp till 14 000 å 15 000 kronor årligen.

Jag förstår också västkustfiskarenas inställning, när de tala örn hur litet de
få i restitution. Men, mina herrar, är det ej så, att väskustfiskarena numera
använda brännolja på vilken ingen skatt erlägges. Statsmakterna lämna ju
subventioner för att fiskarena skola kunna få sin olja så billigt som möjligt.
Detta förhållande bör väl tagas i betraktande i någon mån.

Jag har icke ett ögonblick påstått, att icke Kalmar läns södra hushållningssällskap
fått sin matematiskt riktiga andel av medlen. I annat fall skulle
motionen lagts på annat sätt och yrkande gjorts örn erhållande av en viss
summa. Jag har framställt yrkande på att anslaget skall höjas och att varje
landskap skall få sin matematiskt uträknade andel av det höjda anslaget. Därför
tycker jag, herr talman, att detta tal, att motionen icke är så väl motiverad,
faller platt till marken.

Herr Johansson i Öckerö tyckte knappast att detta anslag borde komma
lantbrukarna till godo. Jag kan icke förstå, varför så icke bör bli förhållandet.
Varför skall det icke komma de lantbrukare till godo, som tillika äro fiskare?
Han talade också örn, att restitutionen grundar sig på förbrukad bensin,
och att en fiskehamn, där man ej förut förbrukat bensin, ej borde få någon
andel av medlen. Men under sådana förhållanden skulle det ju icke finnas
någon möjlighet att upphjälpa fisket på sådana platser. Inom Kalmar läns
södra hushållningssällskap ha vi gått in för att i stället stödja fiskarena på
de platser, där de ha de största besvärligheterna att ordna sina förhållanden.
Jag tror, att vi i det fallet handlat fullt författningsenligt. Medlen
skola ju utgå till fiskets och fiskerinäringens befrämjande. Jag tror att sådana
åtgärder fullt fylla dessa villkor.

Herr talman! Det sagda giver mig ej anledning frångå mitt yrkande utan
vidhåller jag mitt yrkande örn bifall till motionen.

Herr Hällgren: Herr talman! I denna fråga om fördelning av bensinskattemedlen
vill jag erinra örn, att det fanns en tid, då ett belopp av 500 000 kronor
av dessa medel gick till småhamnar och farleder enligt särskilt anslag å
sjätte huvudtiteln. Givetvis bortföll detta i och med att bensinskatten minskades,
men man hoppas ju att ett liknande anslag skall återkomma, när bensinen
kommer till landet i större utsträckning och större bensinskatt erhålles.
Emellertid föreslog Kungl. Maj :t år 1941 att intet anslag skall utgå för dessa
ändamål. Då motionerade jag och några andra om att samma anslag som
förut eller 150 000 kronor skulle utgå. Genom tillstyrkan av jordbruksutskottet
erhöllo vi 100 000 kronor. Men sedan dess har anslaget stått vid detta belopp.

Den här motionen syftar närmast, synes det mig, till att få ökat anslag till
Kalmar läns södra hushållningssällskap. Men om ett län skall ha särskilt
större fördelar än andra, bli andra län lidande. Mycket egendomligt tycker
jag det är, att det icke bara är herr Jonsson i Skedsbygd som är motionär utan
ilven norrlänningar, skåningar och representanter från Mellansverige och från
andra orter.

72

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1044 fm.

Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt.

(Forts.)

Jag skulle vilja säga beträffande ett anförande här av någon som talade
för utskottet, att som jag ser saken måste den kollektiva återbäringen vara fördelaktigare
än att man portionerar ut dessa skattebelopp och räknar ut, att
så och så mycket skall varje fiskare i hela Sveriges rike ha, beroende på vad
han inbetalat i bensinskatt. Genom återbäring länsvis till fiskarorganisationerna
längs hela Sveriges kust kan man använda dessa medel för fiskerinäringens
befrämjande och till annat, för samtliga fiskare på respektive platser
nyttigt syfte, som möjligen aldrig skulle komma att realiseras, därest inte
dessa medel funnes, såsom fyrbelysningar och en hel mängd andra arbeten.
Inte minst gäller detta när man skall bygga statsunderstödda fiskarhamnar,
då vi veta att fiskarena själva i det fallet skola bidra med 10 % av byggnadskostnaden.
Den form för denna återbäring som hittills tillämpats har såväl
lantbruksstyrelsen som fiskarorganisationerna längs kusten gått in för, och
jag hoppas att den skall få tillämpas även i fortsättningen.

Nu har utskottet stannat för det hittillsvarande anslaget, 100 000 kronor.
Första kammaren har godkänt denna summa och man får väl ta för givet att
andra kammaren skall bifalla samma anslagsbelopp. Som gammal motionär i
frågan skulle jag vilja säga att hellre än att i år — då det är valår — få
exempelvis 242 000 kronor och ett annat år längre fram få en kungl, proposition,
där det inte är upptaget något anslag alls för detta ändamål, godta vi
nu ett jämnt belopp på 100 000 kronor även för nästa budgetår. Men givetvis
ha fiskets män ingenting alls emot örn Kungl. Majit till ett annat år ville
framlägga proposition örn förhöjt anslag med exempelvis 150 000 eller 200 000
kronor. Jag tror att fiskarorganisationerna skulle vara mycket tacksamma, om
en sådan proposition framlades för riksdagen.

Herr Johansson i Öckerö: Herr talman! Herr Jonsson i Skedsbygd yttrade
att statsmakterna subventionerade drivmedlen till västkustfisket. Det förhåller
sig inte så. Tvärtom är prissättningen på de drivmedel som västkustfiskarena
begagna tilltagen i överkant, och det är därför endast en del av det drivmedel
som jordbruket och till stor del även det drivmedel som fiskarena i södra
Kalmar län begagna, som statsmakterna subventionera. Jag vill erinra örn
att det inte är alla drivmedel, vilka lämnas ut nu, som det är skatt på. Det betalas
skatt endast på 50 % av dessa drivmedel, alltså motyl, och det är ju endast
den mängd bensin som ingår däri, som är skattebelagd.

Herr Hällgren anser att den bästa formen för återbäring är den nu tillämpade.
Jag skulle vilja ändra detta och säga att det är den makligaste och kanske
för hushållningssällskapen den bästa, men för fiskare är nog den direkta
restitutionen det rättvisaste.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Jag har inte under debatten här funnit att
det anförts några verkliga skäl, varför inte riksdagen skulle kunna gå med på
det högre anslaget. Herr Hällgren deklarerar att han inte har någonting emot
det högre anslaget men vill att förslaget skall komma från Kungl. Majit.

Jag förvånar mig över att det behövt bli så stora meningsbrytningar i denna
fråga, det hade jag knappast väntat mig. Jag får väl inte anta att det
är därför att en lantbrukare som jag råkar ha en smula intresse även för
fiskerinäringen på grund av min ställning som fiskerinämndens ordförande
i södra Kalmar län.

Herr Hällgren: I normala tider bestridas dessa bensinskattemedel i stor
utsträckning av exempelvis nöjesseglare, som inte betala några hamnavgifter

Onsdagen den 22 mars 1644 fm.

Nr 11.

73

Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt.

(Forts.)

därför att de tillhöra privilegierade segelsällskap o. s. v. Att återbära skattemedel
till dessa, då medlen i stället kunna användas till nytta för fiskerinäringen
genom kollektiv återbäring, vore inte riktigt.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Jonsson i Skedsbygd
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkt
168 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

"Vinner Nej, har kammaren bifallit de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Punkten 169.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 170.

Lades till handlingarna.

Punkten 171.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 172.

Lades till handlingarna.

Punkterna 173—190.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 191 och 192.

Lades till handlingarna.

Punkterna 193—196.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 197, angående skogsvård m. m.: Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Jag har tillsammans med herr Jacobson
väckt en motion, i vilken vi yrkat att till åtgärder för ökad skogspro -

A t garder för
ökad skogsproduktion
i
Norrland

m. m.

74

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. (Forts.)

(Fiktion i Norrland skulle ges ett anslag för nästa budgetår på 200 000 kronor.
Ursprungligen utgick ett anslag till detta ändamål på 1 miljon kronor,
sedan sänktes det till 500 000 kronor, det var för budgetåret 1941/42. Sedan
dess bär intet anslag beviljats, utan man bär fått tära på de reserverade medlen,
oeb det menar nu departementschefen och utskottet att man bör kunna
göra även för det kommande budgetåret. Utskottet bär följaktligen inte ansett
sig böra tillstyrka den av oss väckta motionen utan anser som sagt att
man även för nästa år skall kunna benytta sig av de reserverade medlen. Jag
tror att man från utskottets och i viss mån också från departementschefens sida
bär beräknat de reserverade medlen något för högt. Jag tror mig veta, att de inte
äro av den storleksordning som angivits i propositionen, vilken skrevs så tidigt
som under sommarmånaderna.

Utskottet anser, att örn de reserverade medlen ta slut, skall man få använda
det anslag som finns på beredskapsstaten, och det är ju en anvisning som vi
motionärer äro tacksamma för, och vi hoppas och tro att man också skall kunna
få användning för det anslaget för detta ändamål.

Örn det emellertid uppstår arbetslöshet i mycket stor omfattning i Västerbottens
och Norrbottens län — inom parentes vill jag säga att i Norrbottens
län har denna verksamhet inte kommit i gång ännu, i varje fall inte i samma
omfattning som i Västerbottens län — är det klart att man för sådana arbeten
som man fördenskull behöver sätta i gång får ta pengar från beredskapsstaten.
Men hur är det med bekostandet av planläggningen av de arbeten, som
skola utföras? Är det alldeles säkert att man även för dem får ta anslag från
beredskapsstaten? Är inte detta möjligt, komma åtgärder på detta område
inte att kunna vidtagas. Följden blir då att arbeten för arbetslöshetens bekämpande
på skogsvårdens område inte kunna utföras i önskvärd omfattning enär
man inte har det hela planlagt. Jag skulle, när jag ser att herr statsrådet är
närvarande, vilja fråga, huruvida det är departementschefens mening att
man även för uppgörandet av planer på skogsvårdens område skall ha möjlighet
att ta anslag från beredskapsstaten.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Frågan till mig gällde, huruvida man kan ta pengar av något anslag till att
göra upp planer. Jag förutsätter att man kan ta av investeringsanslaget till
sådana planer lika väl som till andra, som böra vara färdiga för att arbeten
skola kunna sättas i gång, därest förhållandena så påkalla.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 198 och 199.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 200.

Lades till handlingarna.

Punkten 201.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 202 och 203.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Punkterna 204—226.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 11.

75

Punkterna 227—234.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 235—241.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 242.

Ilades till handlingarna.

Punkterna 243—250.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 251.

Lades till handlingarna.

Punkten 252.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen
den 23 maj 1924 (nr 130) örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av väckt motion
angående utredning örn ändring i gällande lagstiftning i vad angår kvinnas
förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Som huvudmotionär i föreliggande
fråga kan jag inte annat än uttrycka min tillfredsställelse med den
av utskottet uttalade uppfattningen, att frågan örn kvinnas medborgarrättsliga
ställning bör göras till föremål för en omprövning samt att utskottet funnit
flera av motionens synpunkter värda beaktande.

När utskottet pekar på svårigheterna att lösa frågan, framhålles vikten av
att man inte underskattar betydelsen av familjens enhet i medborgarrättsligt
hänseende. För min del kan jag emellertid inte tro att faran i det här fallet
skulle behöva visa sig vara större än vid så många andra tillfällen, då man
på förhand fruktat att kvinnans större frihet i förhållande till mannen skulle
verka upplösande på familjeenheten. Jag vill inte underlåta att peka på att
Frankrike, som ju är ett land sedan gammalt känt för att på allt sätt vilja
värna örn just denna familjeenhet, inte har dragit sig för att ge sitt lands
kvinnor den friare ställning i detta avseende, som motionen syftar till.

Jag antecknar emellertid med tillfredsställelse utskottets framhävande av

Motion örn
ändring i
gällands. lagstiftning
i vad
angår kvinnas
förvärvande
och förlust
av svenskt
medborgarskap.

76

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Motion om ändring i gällande lagstiftning i vad angår kvinnas förvärvande
och förlust av svenskt medborgarskap. (Forts.)
det betydelsefulla i att mor och barn lia samma medborgarskap, och jag hoppas
att man en gång skall kunna lösa frågan i den avsedda riktningen, men
så att barnet utan svårighet kan erhålla moderns medborgarskap.

När utskottet framhåller att ett dubbelt medborgarskap inte alltid, exempelvis
inte i nuvarande tider, skulle komma att innebära det skydd för svensk,
i utlandet gift kvinna, som man skulle önska, är jag visserligen medveten örn
att i vissa fall innehavet vid sidan örn svenskt medborgarskap även av det
lands medborgarskap, som mannen innehar och där makarna äro bosatta, skulle
innebära krav från detta lands sida, mot vilka det svenska medborgarskapet
inte skulle skydda. Men det skulle i alla fall innebära en viss förpliktelse för
de svenska myndigheterna i det landet att bemöda sig om den svenskfödda
kvinnans välfärd på ett annat sätt än de kunde göra, örn hon icke längre är
svensk medborgare.

Jag vill alldeles särskilt peka på vad det kan betyda för en svenskfödd
kvinna att ha sitt svenska medborgarskap kvar, örn hon är bosatt i ett annat
land än det, där hennes man är medborgare. I händelse av krig t. ex., eller vid
krigsutbrott mellan mannens hemland och det land, i vilket hon — och eventuellt
också hennes man —• är bosatt, kan hon komma att bli internerad såsom
medborgare i ett fiendeland, i vilket hon kanske aldrig har satt sin fot!

Att de svenska myndigheterna icke tidigare hyst farhågor för tanken på ett
dubbelt medborgarskap framgår av den svenska regeringens svar på en hänvändelse
från Nationernas förbunds generalsekreterare år 1932, vari han begär
yttrande i hithörande frågor. Däri heter det uttryckligen: »Slutligen torde
icke böra förbises, att för kvinnan — i viss mån i motsats mot mannen, för
vilken medborgarskap med hänsyn till honom i allmänhet åliggande värnplikt
kan medföra betydande plikter —• dubbelt medborgarskap icke torde föranleda
några mera avsevärda olägenheter men i vissa avseenden till och med innebära
en förmån.»

När utskottet hänvisar till svårigheterna att i nu rådande tider lösa denna
fråga, kan jag inte annat än beklaga, att man inte har löst frågan innan de
nu rådande tiderna kommo. Detta är nämligen alls inte någon ny fråga. Flera
gånger ha svenska kvinnoorganisationer gjort en hänvändelse till Konungen i
denna sak; bl. a. lia likalydande hänvändelser samtidigt gjorts till de tre nordiska
ländernas regeringar från respektive länders kvinnoorganisationer. Jag
vill också erinra örn att frågan på annat sätt varit föremål för statsmakternas
yttrande och bedömande. Konstitutionsutskottet ställde sig sålunda, när Kungl.
Maj:ts proposition 1924 förelåg, helt sympatiskt till frågan och yttrade: »att
ändring i lagstiftningen i riktning mot större självständighet för den gifta
kvinnan utan svårighet syntes kunna vidtagas, därest det förhållandet skulle
komma att inträffa, att de europeiska länderna, i anslutning till det exempel,
som givits av Amerikas förenta stater, komme att i större utsträckning än
hittills skett som förutsättning för förlust av medborgarskap för kvinna genom
giftermål med utländsk man stadga, att hon genom giftermålet förvärvade
mannens nationalitet.»

Dåvarande justitieministern slår också in på den tankegången i propositionen
nr 133 av år 1933, då han hänvisar till detta konstitutionsutskottets yttrande
och konstaterar, att »förutsättningen för frågans förnyade upptagande
torde få anses uppfylld, sedan genom Haagkonventionen (art. 8) fastslagits,
att kvinnas förlust av medborgarskap genom giftermål med utlänning icke
kan inträda under annan förutsättning än att hon förvärvar mannens medborgarskap,
och denna regel för övrigt mera allmänt lagfästs inom stater, som
ännu icke äro anslutna till konventionen». Han säger sig också vilja erkänna,

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

77

Motion om ändring i gällande lagstiftning i vad angår kvinnas förvärvande

och förlust av svenskt medborgarskap. (Forts.)

»att starka, sakliga skäl kunna anföras för den av utskottet» — konstitutionsutskottet
alltså — »förordade lösningen av berörda fråga». Men när kan ändå
inte tillstyrker propositionen är det därför att han anser att hela frågan bör
lösas i samarbete med de övriga nordiska länderna.

Man måste säga — jag återkommer till detta — att det är beklagligt, att
denna lösning inte kunde åstadkommas under hela 1930-talet. Och när jag nu
ser utskottets välvilliga inställning till frågan och likaså justitieministerns
positiva ställningstagande till samma problem i den proposition vi nyss behandlat,
kan jag endast uttrycka min livligaste förhoppning, att man icke på
nytt skall undanskjuta saken så länge, att den fortfarande är olöst, örn på nytt
liknande omvälvningar skulle inträffa, som de vi nu genomleva.

Häruti instämde fröken Hesselgren.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1944/45 under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 3, 5, 7, 8, 10, 14, 16, 44, 58, 62, 64, 94, 98, 100, 103, 105, 130,
139, 140, 161, 165, 167 och 173.

Lades till handlingarna.

Övriga pumkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försvarets fabriksfond; nr

45, i anledning av Kungl. Majlis framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till engångsanskaffning av maskiner
m. m. för byggnads- och reparationsberedskapen;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inlösen av vattenfallsstyrelsen
åvilande skyldighet att leverera andelskraft till Motala ströms
kraftaktiebolag;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
ett statens järnvägar tillhörigt markområde i örebro;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa telegrafverket tillhöriga fastigheter;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till nybyggnad
för vägförvaltningen m. m. i Värmlands län;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Kristianstad—Hässleholms
och Östra Skånes järnvägar;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Sölvesborg—Olofström—-Ålmhults
järnväg;

nr 52, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående tillbyggnad till
landsstatshuset i Västerås;

78

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Anslag till
mödrahjälp

ira. to.

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fortsatt
anläggning av dubbelspår;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till luftskyddsanordningar
i transformatorstationer; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i avlöningsstaten för statens brandskola.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 56, i anledning av vissa av Kungl.
Majit gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten,
i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 3, 10, 12 och 13.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående fortsatt disposition av ett till byggnader vid tullstationen
i Svinesund för budgetåret 1940/41 anvisat reservationsanslag; och

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 18.

Föredrogs sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till mödrahjälp, dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ förordningen den 11 juni 1937 (nr
339) örn mödrahjälp m. m. dels ock motioner, väckta i anledning av sistnämnda
proposition.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Forsberg: Herr talman! Jag är synnerligen tillfredsställd över att
socialministern i detta fall föreslagit en höjning av maximibeloppet till 400
kronor eller vid flerbörd till 500 kronor.

Denna reform, som beslutades vid 1937 års riksdag, har varit till mycket stor
nytta för många i vårt land. Men jag ställer den frågan, med hänsyn till vad
som skett under årens lopp, örn ändå icke mödrahjälpsnämnderna ute i landet
blivit alltför njugga mot många av de sökande. Det är det bestämda intryck
jag har fått. Om vi se på vad man givit ut under de gångna åren i genomsnitt

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

79

Anslag till mödrahjälp m. m. (Forts.)

per ansökan, visar det sig, att genomsnittsbeloppet uppgått år 1938 till 200
kronor, år 1939 till 190 kronor, år 1940 till 162 kronor, år 1941 till 176 kronor
och år 1942 till 186 kronor. Genomsnittsbeloppet under första halvåret
1942 och år 1943 utgjorde 187 kronor. Undersöker man den prisstegring, som
skett under de år som gått, visar det sig, att levnadskostnaderna ökats under
tiden 1 januari 1938—1 oktober 1943 med 44 %. Under den tid en sådan prisstegring
ägt rum ha vi kommit till ett medelvärde för utgående mödrahjälp av
187 kronor medan det före kriget utgjorde under ett år 200 kronor och under
första krigsåret 190 kronor. Av detta kan man draga den slutsatsen, att mödrahjälpsnämnderna
icke följt med utvecklingen och tagit hänsyn till prisstegringarna.
Det är ett faktum, att man på sina håll synes ha missförs lått sin uppgift
när det gäller denna hjälp. Det finns fall, som jag känner till, då familjer
i små omständigheter med 2 ä 3 barn erhållit mödrahjälp med belopp varierande
mellan 100 och 200 kronor, medan de enligt min bestämda uppfattning
borde ha tilldelats högsta beloppet.

I mödrahjälpsnämnderna synes man icke ha tagit vederbörlig hänsyn till
de befolkningspolitiska synpunkterna, utan man håller i stället strängt på
tillämpningen av förordningens ordalag örn »uppenbart behov».

Jag har velat framhålla dessa synpunkter i sammanhang med det nu
föredragna utskottsutlåtandet. Utskottet är ju enhälligt, men jag tycker, att
när man genomfört en god reform, bör man också se till, att den tillämpas på
ett sådant sätt, att de grupper av medborgare, som skola tillgodoses, nämligen
de fattiga ute i landet, också få vad som är behövligt. Från alla håll deklarerar
man, att åtgärder äro nödvändiga när det gäller barnen. Det kommer väl
senare i dag vid behandlingen av bevillningsutskottets betänkande i anledning
av motionerna örn särskilda barnbidrag att talas mycket varmt för den saken.
Och det är alldeles riktigt. Men här ha vi ju redan en reform klar, och då bör
man hjälpa på ett annat sätt än som skett från mödrahjälpsnämndernas sida.

Jag vill, herr talman, med det sagda uttala den förhoppningen, att det blir
en effektivare hjälp till mödrar och barn, vilka erhålla mödrahjälp.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Ingen kan livligare än jag önska en
effektivare hjälp i detta fall. Men jag skulle tro, att vi äro inne på rätt väg.
Jag har också observerat vad den föregående talaren framhöll att mödrahjälpsnämnderna
ute i länen handlägga dessa frågor ganska olika på olika håll.
Dock vill jag säga, att det säkerligen kommer att bli bättre i och med att socialstyrelsen,
som nu är högsta myndighet för hithörande frågor, kommer att
nå alla de olika nämnderna. Det är redan bättre än förut. En av orsakerna till
att socialstyrelsen fick bli högsta myndighet för mödrahjälpsfrågor var just
den, att man ville försöka få litet mera likartad behandling inom de olika
länen.

Sedan vill jag säga, att det ju tyder på statsmakternas intresse, alt man i år
föreslår ett ökat anslag. På det sättet får man större möjligheter att röra sig
inom än man haft förut. Och detta att man får möjlighet att ge högre belopp
vid flcrbörd är också ett steg i rätt riktning.

Jag kan icke förstå annat än att denna lag med åren skall visa sig bli alltmer
till välsignelse. Den hör, skulle jag tro, liksom semesterlagen till de mest
omtyckta lagarna.

Jag hoppas sålunda, att vi skola gå framåt på den viig den föregående talaren
önskade, och jag har inga betänkligheter mot att yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

80

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Motioner om
vissa ändringar
i lagen
om folkpensionering,

m. m.

§ 19.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av väckta motioner
örn vissa ändringar i lagen örn folkpensionering, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

inom första hammaren

nr 252 av herr Näslund m. fl., ävensom

inom andra hammaren

nr 30 av herr Jonsson i Skutskär,

nr 46 av herr Nilsson i Landskrona m. fl.,

nr 47 av herr ‘Andersson i Malmö ni. fl.,

nr 74 av herr Senander m. fl.,

nr 156 av herrar Skoglund i Umeå och Mäler,

nr 313 av herr Gustafsson i Bogla m. fl., samt

nr 403 av herr Boman m. fl.

Utskottet hemställde,

A. att motionen II: 74 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
samt

B. att motionerna I: 252, II: 30, II: 46, II: 47, II: 156, II: 313 och II: 403
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Jonsson i Skutskär: Herr talman! Trots att jag är motionär måste jag
säga, att jag icke blev överraskad av utskottets utlåtande. Ty alltsedan 1938,
då socialvårdskommittén tillsattes, är det i bästa fall så, att motionärerna i
sociala frågor röna erkännande genom ett välvilligt skrivsätt från utskottets
sida. Men det slutar alltid med att motionärerna hänvisas till socialvårdskommittén,
denna kommitté, som urartat till att bli mera ett ämbetsverk än en utredningskommitté
som skall bli färdig med sitt arbete inom en något så när
rimlig tid. Det finns väl kanske personer både inom och utom riksdagen som
tycka, att det är tämligen meningslöst att motionera i sociala frågor, som förr
eller senare bli föremål för en omfattande statlig utredning. Detta resonemang
skulle jag kunna instämma i, örn det gällde en utredning, som omfattade en tidsperiod
av ett eller annat år. Men här är det fråga örn en utredning, som redan
hållit på i sex år och som först i år på allvar börjat taga upp folkpensionsfrågan
till behandling. Vi få nog vänta ett par år till, innan vi få taga ställning till
denna sak i riksdagen.

Det är för övrigt för mig obegripligt, hur man vid lagens tillkomst 1935
kunde komma förbi problemet örn familjepensioner. Bristerna i den nuvarande
lagen äro ju så uppenbara. Här nödgas en folkpensionär, som har en yngre
hustru, att försörja både sig och sin hustru på det belopp han får i folkpension.
När man vet hur stor en sådan pension är, förstår man, att vederbörande blir
hänvisad till fattigvården. Detta anser jag rimma ganska dåligt med andemeningen
i 1935 års lag örn folkpensionering, örn vilken även andra lagutskottet
så sent som 1937 uttalade, att den var ämnad att bistå de gamla i att undgå
tvånget att behöva anlita fattigvården. I stället ha förhållandena blivit sådana,
att fattigvården blivit ett nödvändigt och ofrånkomligt komplement för de
gamla, när det gäller för dem att klara sin existens. Det är detta sociala missförhållande,
herr talman, som gjort att jag väckt min motion, i vilken jag
hemställt, att riksdagen redan i år måtte besluta sådan ändring i folkpensioneringslagen,
att makas pensionsrätt inträder samtidigt med mannens, såvida

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

81

Motioner orri vissa ändringar i lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
hon fyllt sextio år. Jag anser, att riksdagen först och främst genom ett positivt
ställningstagande från utskottet kunnat medverka till att såsom ett provisorium
avhjälpa denna brist i vår sociallagstiftning, men här inskränker sig utskottet
till allmänna talesätt. Det talar om att detta spörsmål om införande av familjepensionering
bör bedömas med beaktande av de konsekvenser en sådan reform
skulle lia i olika avseenden. Punkt och slut. Och så slutar man med att — jag
höll på att säga som vanligt — överlämna motionen till socialvårdskommittén.

Att det här föreligger praktiska svårigheter är jag inte blind för, men jagtror
ändå,, att man med litet god vilja från utskottets sida och genom att godtaga
en mindre utredning från socialstyrelsen hade kunnat få ett underlag, som
riksdagen sedan kunnat bygga ett positivt beslut på. Allra minst skulle jag
vilja gå med på resonemanget om att det skulle föreligga samhällsekonomiska
svårigheter att lösa en sådan reform, därför att här äro ju de samhälleliga utgifterna
redan givna. Här är det bara fråga om, huruvida det är kommunerna
via fattigvården med all den godtycklighet som därmed följer eller statsverket
genom en förbättrad pensionsförsäkring som skall ge det som de gamla behöva
för sin existens. Jag måste för min del säga, att det vore åtskilligt mera hedrande
för vår socialvård, om man hjälpte dessa gamla genom att bereda dem
bidrag i formgav folkpensionering utan att nödvändigtvis sammankoppla det
med bidrag från fattigvården.

Herr talman! Såsom saken nu ligger till är det givetvis ganska meningslöst
för mig att yrka bifall till min motion, och jag inskränker mig därför till att
här instämma i önskemålet om att socialvårdskommittén måtte bedriva sitt
arbete med största möjliga skyndsamhet, så att riksdagen så snart som möjligt
får taga ställning till en proposition i ärendet. Det är dock —- det vill jag starkt
understryka — ålderstigna gamlingars personlighetsvärde i kampen för det
dagliga brödet det här är fråga örn.

Herr Senander: Herr talman! Det är många motioner om förbättringar i
folkpensionärernas ställning, som ingivits vid årets riksdag. De ge uttryck för
det missnöje och den besvikelse, som råder bland åldringarna över den anmärkningsvärda
passivitet i denna fråga, som statsmakterna hittills ha visat.
Samtliga dessa motioner taga sikte på att i större eller mindre grad bringa
en lättnad i de gamlas betryckta läge. Jag tror inte någon av riksdagens ledamöter
kan säga, att de krav, som framföras i motionerna, äro av den natur,
att de kunna betraktas som orimliga. Tvärtom tror jag att var och en måste
erkänna, att de äro synnerligen blygsamma, speciellt med hänsyn till det verkliga
nödläge som råder bland det stora flertalet av folkpensionärerna. Det är
därför enligt min mening så mycket märkligare att andra lagutskottet intagit
en rent negativ hållning till de framförda kraven — utan undantag.

Såsom tidigare här Ilar framhållits av herr Jonsson i Skutskär kostar utskottet
på sig de vanliga fraserna, att syftet är behjärtans värt, att det finns
skäl för den eller den ståndpunkten och att den därför bör närmare undersökas,
att den eller den frågan bör göras till föremål för översyn o. s. v. i det
oändliga. Så slutar utskottet med att hänvisa, som också tidigare har framhållits,
till den utredning som pågår inom socialvårdskommittén, vilken hänvisning
också åtföljes av en sådan där vanlig, banal fras sorn att man uttalar
en förhoppning örn att det fortsatta utredningsarbetet påskyndas.

Dessa fraser ha nu serverats år efter år av lagutskottet, så fort det har gällt
att taga ställning till folkpensionärernas iivsfrågor. Socialvårdskommittén har
därvidlag fått tjäna som ett slugs räddningsankarc för utskottet. Denna kommitté
håller ju sedan mångå år tillbaka på med en översyn av vår socialpolitik.

Andra kammarens protokoll 10jiji. Nr 11. 6

82

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Motioner örn vissa ändringar i lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
Skall man döma efter takten i kommitténs arbete och de ringa livstecken som
man erfar ifrån den, så måste kommittén i dubbel mening lia gått till botten
med sin uppgift. Min uppfattning är, att den drunknat i sina utredningsluntor
och att den inte på lång tid kommer att ge några mera märkbara livstecken
ifrån sig. även om man påstår att nian nu igångsatt ett utredningsarbete beträffande
folkpensionärernas intressen. Under alla förhållanden är jag övertygad
örn att socialvårdskommittén inte kommer att prestera några radikala
lösningar beträffande vår socialpolitik. Socialvårdskommittén kan därför betraktas
som en avstjälpningsplats för alla obehagliga riksdagsinitiativ på det
socialpolitiska området, och för ett sådant ändamål tycks den verkligen ha
utnyttjats.

Det är således en mycket dålig utväg utskottet har anlitat, då det gällt att
denna gång komma undan ett ställningstagande i folkpensionsfrågan. Det hade
enligt min mening varit mycket smakligare, om utskottet sagt rent ut, att dess
avvisande hållning bottnar i vad man brukar kalla statsfinansiella betänkligheter.
Utskottet har gjort en liten antydan åt det hållet i sitt yttrande, i det
att utskottet uttalar, att varje icke alltför obetydlig höjning av pensionsförmånerna
medför betydande kostnader, och häri ligger naturligtvis hemligheten
med utskottets kallsinnighet i denna fråga: det kostar pengar! Det är det verkliga
skälet till utskottets ställningstagande. Fraser kosta däremot ingenting,
och det blir också billigare att hälla sig med en i och för sig dyrbar utredningskommitté
än att satsa medel till en anständig lösning av de gamlas försörjningsproblem.

Man kan inte undgå att i det sammanhanget ställa frågan, vad det egentligen
är som behöver utredas, som inte redan är utrett. Det centrala är ju här —
och det är ett ganska enkelt problem, såvitt jag förstår — att dessa pensioner
inte medge ett anständigt uppehälle, utan att pensionärerna äro mer eller
mindre beroende av fattigvården. Hela spörsmålet är en kostnadsfråga, och
jag kan inte fatta, att en sådan behöver årslånga utredningar.

Om behovet hos flertalet folkpensionärer att erhålla pensionsförstärkning
råder inte, örn man skall döma efter alla de vackra deklarationer, som man tid
efter annan består de gamla med, någon tvist. En höjning av tilläggspensionerna,
såsom exempelvis vi föreslagit i vår motion, motiverar ingen vidare utredning.
Vad är det då man skall utreda? Jag kan inte finna annat — det kan
låta hårt, men jag anser att det är riktigt — än att de många utredningar
man har i gång ha tillkommit för att uppskjuta frågans avgörande så länge
som möjligt av hänsyn till statsfinanserna. Men det är inget hållbart skäl.
Frågan örn en tillfredsställande lösning av de gamlas försörjningsfråga är ett
så vitalt samhällsintresse, att minst av allt kostnadsskäl borde få stå hindrande
i vägen. Inte heller saknas det möjlighet för statsmakterna att skaffa de
erforderliga medlen, även örn dessa skulle räknas i hundratals miljoner. Det
visar förmågan från statsmakternas sida i övrigt då det gäller att skaffa pengar.
Det enda som vill till är, som herr Jonsson i Skutskär här framhöll, den goda
viljan, och även örn inte denna saknas, vilket jag inte har anledning att tro, så
ger i varje fall lagutskottets, regeringens och riksdagens ställningstagande hittills
inte några mera synliga uttryck för denna goda vilja.

Vi ha i vår motion påyrkat en höjning av tilläggspensionerna till 750 kronor
i ortsgrupp 1, 900 kronor i ortsgrupp 2 och 1, 100 kronor i ortsgrupp 3. Vi
ha avsett detta såsom ett provisorium. En kommande definitiv lösning av frågan
måste givetvis taga sikte på en ytterligare höjning av tilläggspensionerna,
försåvitt man menar allvar med talet om att befria folkpensionärerna från
fattigvårdens godtycke.

Det har sagts från regeringshåll, att det är ovärdigt ett demokratiskt sam -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

83

Motioner örn vissa ändringar i lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
hälle att inte tillfredsställande sörja för sina åldringar. Det är fullständigt
riktigt. Men därav måste ju med nödvändighet följa, att statsfinansiella skäl
icke kunna betraktas som gångbart mynt då det gäller folkpensionärernas intressen.
Det finns alltid ändamål, som äro mindre angelägna att tillgodose.
Vi ha i vår motion åberopat ett uttalande, som på sin tid gjordes av statsrådet
Möller i en polemik mot herr Andersson i Rasjön, vilken hade anfört nationalekonomiska
betänkligheter mot en förbättring av folkpensionerna, som då
föreslogs. Jag anser detta uttalande vara så riktigt och träffande att det bör
inskrivas i riksdagens protokoll. Statsrådet Möller yttrade: »Vern försörjer
de gamla nu? Det finns väl någon som gör det? Den försörjning de gamla ha,
den tages väl ur vår samlade nationalinkomst. Betyder en ökning av det allmännas
kostnader inom en något så när rimlig gräns något annat än en överflyttning
av utgifterna från. vissa medborgare till andra? Det måste väl vara
sa, eftersom de gamla faktiskt leva och försörjas genom folkpensioneringen
eller genom fattigvården eller genom enskild välgörenhet eller genom anhöriga
och släktingar eller genom en kombination av dessa olika möjligheter.»

Detta resonemang från den nuvarande socialministerns sida är mördande för
dem som framföra nationalekonomiska eller statsfinansiella betänkligheter.
Det är bara tråkigt, att dessa, förnuftiga synpunkter ännu icke lyckats segra
över de krämarsynpunkter, som dominera den svenska socialpolitiken framför
allt beträffande försörjningen av de gamla. Statsrådet Möller har tydligen
misslyckats i sin strävan att besegra motståndet från de sociala stenåldersmän,
som tyvärr finnas i den svenska regeringen. Men så mycket större anledning
borde riksdagen med sin arbetarmajoritet ha att hjälpa statsrådet
Möller att lösa uppgiften.

Tyvärr måste man, herr talman, konstatera, att riksdagen ännu icke hunnit
frigöra sig så pass mycket från beroendet av samlingsregeringen att den är
beredd att ta några mera betydande egna initiativ. Jag tycker, att andra lagutskottets
utlåtande understryker detta faktum. Man hade, trots alla besvikelser,
väntat sig att utskottet skulle ha tagit en mera positiv ställning till frågan
örn de gamlas försörjning. Att så inte skett kan icke höja riksdagens anseende
i åldringarnas och deras anhörigas ögon.

Herr talman! Med vad jag här anfört, ber jag att få yrka bifall till den av
mig jämte två medmotionärer avgivna motionen.

Herr Nilsson i Landskrona: Herr talman! Redan då frågan örn folkpensioneringen
första gången framkom i den svenska riksdagen — det var på 1800-talet —- utgick man ifrån att man skulle skapa åtgärder för försörjning av
arbetsoförmögna ålderstigna personer på annat sätt än genom fattigvården.
Man var således redan på den tiden inställd på att fattigvård var ett sätt att
ge folk understöd som icke var människovärdigt. Först i våra dagar har emellertid
denna ädla tanke slagit igenom på alla områden inom vårt samhällsliv,
och man torde kunna säga, att pensionsfrågan står i förgrunden då det gäller
att anställa personal praktiskt taget överallt. En tryggad ålderdom under
humana former är, kan man säga, svenska folkets innerliga önskan. Från statsmakternas
sida har man särskilt, under 1930-talet nogsamt hörsammat denna
vårt folks önskan, och genomgripande reformer lia också genomförts. Man
tycker till och med att de liro sådana, att, de skulle lia löst problemet.

Då dessa reformer förts ut i det levande livet bar det emellertid visat sig.
att den ädla tanke som ligger i begreppet pension förlorat sitt värde för de
över hundratusentalet pensionärer, vilka äro ur stånd att försörja sig på det
pensionsbelopp, som statsmakterna erbjuda. När statsmakterna beslutat örn
pension oell därtill en lag, som ger kommunerna rätt att. tilldela pensionärer

84

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944- fm.

Motioner om vissa ändringar i lagen örn folkpensionering, m. m. (Forts.)
kommunala pensionstillskott utan fattigvårdskaraktär, torde det ligga i öppen
dag, att statsmakterna anse, att en pensionär inte bör lia fattigvård utan pension,
och örn inte statspensionen räcker bör han lia kommunalt pensionstillskott.

Vi lia i vår motion nr 46 påvisat, att inte mindre än 138 000 folkpensionärer,
som äro i behov av ytterligare tillskott, få detta i form av fattigvård. Det är
beklämmande att konstatera, att trots att det finns en lag, som ger kommunerna
ute i landet rätt att besluta örn kommunala pensionstillskott, få endast
14 000 folkpensionärer dessa i form av understöd. Då här föreligger ett förhållande,
som måste strida mot de grundsatser på vilka folkpensionen vilar,
torde det vara ganska uppenbart, att det är en plikt för statsmakterna att
rätta till detta missförhållande, att folkpensionärer f. n. erhålla fattigvård.
Det är därför som vi motionerat, och för oss synes det faktiskt, som om denna
reform skulle ha utomordentligt stor åtminstone ideell betydelse. Däremot
skulle vårt förslag i tillämpningen icke innebära någon som helst ekonomisk
uppoffring, då dessa kommunala pensionstillskott få handhavas på det sättet,
att behovsprincipen ligger till grund. De belopp, som nu utgå i form av fattigvård,
'' kunde likaväl utgå i form av kommunala pensionstillskott. Vår motion
är således ingen motion sorn, i stort sett åtminstone, skulle kosta några
pengar, utan avsikten är endast, att kommunernas rätt att besluta om kommunala
pensionstillskott borde ändras till en skyldighet för dem att göra detta.

Då vårt förslag således enligt mitt sätt att se icke skulle medföra några
som helst ekonomiska uppoffringar, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till motionen II: 46.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Det vore icke rättvist att säga —
vilket dock någon talare här gjort — att utskottet har ställt sig negativt till
frågan örn hjälpen åt de gamla eller till de motioner som här föreligga beträffande
folkpensioneringen. För min del finnér jag, att utskottet har varit tämligen
välvilligt inställt, dock icke så positivt, som jag för min del skulle önskat
och som jag också för min del anser, att läget kräver. Därjämte är det en del,
som jag saknar i utskottets uttalande och som alltså enligt min mening borde
ha funnits där. Det är en hel mängd krav och önskemål, som motionsvägen ha
förts fram. Jag skall bara här beröra några av dem.

Den allra främsta frågan är väl frågan om tilläggspensionernas storlek.
Många av motionärerna ha ju gått in för en generell höjning av tilläggspensionerna,
och jag tror, att man kan säga, att för dem som uteslutande skola
leva på folkpensionerna, således med de tilläggspensioner, som lagen medgiver,
finns det ingen möjlighet att göra detta utan att vid sidan därav få andra bidrag
till sin försörjning, det må nu ske i form av kommunalt bistånd eller på
annat sätt. Beträffande förslagen till generell höjning av tilläggspensionerna
har utskottet för sin del på sidan 10 så att säga angivit målsättningen för folkpensioneringen
i landet, en målsättning, som jag för övrigt gärna för min del
kan ansluta mig till. Utskottet uttalar nämligen följande: »Utskottet är av den
uppfattningen, att en obligatorisk folkpensionering rimligen bör syfta till att
bereda åldringar och invalider med ingen eller obetydlig inkomst försörjning
utan att de behöva anlita annan social hjälpverksamhet eller bliva beroende av
anhörigas bistånd.» Det är mycket bra sagt, men det är någonting som saknas
i detta sammanhang, nämligen att utskottet knappast ger några anvisningar
örn hur man skall kunna na fram till det mal, som utskottet här har
skisserat. Det går, som jag nämnde, icke att na det malet enligt bestämmelser
na i den folkpensioneringslag, som vi för närvarande ha. För övrigt vill jag
säga, att efter det att utskottet har gjort ovannämnda enligt min mening ut -

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

85

Motioner om vissa ändringar i lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
märkta uttalande, så verkar utskottets yttrande i fortsättningen avkylande på
den som vill sträva till bättre folkpensioner, då utskottet framhåller vilka stora
kostnader, som här avsedda höjningar av tilläggspensionerna skulle'' komma
att föra med sig. Det är klart, att det kommer att kosta pengar. Och det är
också givet, att vi få grundligt ventilera den frågan, men å andra sidan måste
man säga sig, att med de möjligheter, vårt land äger i materiellt hänseende,
bör. det också finnas möjligheter för de gamla att genom folkpensionerna försörja
sig på ett bättre sätt än vad de för närvarande ha möjligheter till. Det
hade, herr talman, varit .önskvärt, att utskottet hade varit klart positivt inställt
på. denna punkt. Jag måste tyvärr nästan uppfatta utskottet såsom mindre po*
sitivt inställt till detta problem med anledning av dess uttalande på denna
punkt,, då det icke har nämnt någonting örn vägarna fram till det mål, som det
har skisserat.

~V ldare har det motionsvägen framkommit förslag till ändringar av många
viktiga detaljer i folkpensioneringslagen. Bland annat är det fråga örn höjning
av den avdragsf.ria inkomsten, som nu är 200 kronor sedan, jag vill minnas
ungefär ett år tillbaka. På denna punkt gör utskottet det uttalandet, att
utskottet icke vill vara med örn att föregripa en kommande mera omfattande revision
av folkpensioneringen. Nej, det kan ju hända. Men denna kommande mera
omfattande revision av folkpensioneringen önska vi alla, och i den motion, som jag
har varit med örn att väcka i denna fråga, avser man ju icke, att definitivt beslut
skall fattas. Vi sikta ju just till denna kommande revision, och vi vilja genom vår
motion framföra önskemål om hur denna kommande revision skulle se ut. Det
skulle kanske också lia varit nyttigt, örn utskottet just i sitt uttalande örn den
kommande revisionen litet kraftigare hade understrukit vad som på denna
punkt från motionärernas sida har anförts, bland annat i fråga om den avdragsfria
inkomsten. Här gäller det ju att möjliggöra för arbetsgivare att ge en
hygglig pension till sina arbetare och att skapa andra möjligheter att genom
frivillig pensionsförsäkring trygga ålderdomen på ett ordentligt sätt ävensom
att genom det arbete vederbörande kunna skaffa sig få en högre inkomst att
leva på. Det är vad som åsyftas med förslaget örn höjningen av den avdragsfria
inkomsten.

De andra frågor, som här ha förekommit, har utskottet uttalat sig något
mera positivt örn. Det gäller frågan örn sjukbidraget, där motionärerna föreslagit,
att detta skall räknas såsom privilegierad inkomst, således icke medverka
till nedsättning av tilläggspensionen. Utskottet föreslår, att den frågan
skall undersökas vid den allmänna översyn, som utskottet önskar i samband
med den revision av folkpensioneringslagen, som förut är omtalad. Detsamma
gäller den fråga, som en tidigare talare var inne på, nämligen de kommunala
pensionstillskotten och ett bättre utnyttjande även av dem från kommunernas
sida.

Även har utskottet ställt sig tämligen välvilligt till frågnn örn hur man
skall ordna det, örn hustrun är några år yngre än mannen, såsom vanligen är
fallet. Det finns ingen möjlighet för båda makarna att leva enbart på mannens
folkpension, utan här måste något till, nämligen att även hustrun får annan
hjälp i detta ^sammanhang,, och man bär då tänkt, att hustrun för sin del
också skulle fa tilläggspension vid det tillfälle, då mannen blir pension sberättigad.
Detta förslag bär utskottet ställt sig tämligen välvilligt till, men även
härvidlag tycker jag, att utskottet kunde lia något kraftigare understrukit
behovet av reformer och förändringar.

Nu kommer ju det hela som vanligt filt remitteras till socialvårdskommittén,
och det är beklagligt, att det faktiskt icke finns några möjligheter, eller att
möjligheterna i varje fall icke liro stora, att få några förändringar och förbätt -

86

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm

Motioner örn vissa ändringar i lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
ringar av sociala lagar genomförda, så länge denna kommitté sitter, utan att
förslagen skola gå genom denna kommitté. Man har ju anledning att fråga sig,
såsom en talare i dag gjort, när denna kommitté överhuvudtaget blir färdig
med sitt arbete. Vi önska, att den skal) komma fram med resultatet av sitt
arbete så fort det överhuvudtaget är möjligt, och det önskar väl också kommittén,
förmodar jag, så att man icke behöver vanta år efter år utan att se något
resultat. Jag skulle önska, att denna fråga till nästa års riksdag hade kommit
på riksdagens bord. och jag skulle i detta sammanhang vilja göra gällande, att
det skulle varit önskligt, att denna kommitté hade tagit sig an detta problem
litet tidigare och före vissa andra frågor, som kommittén har sysslat med. Jag
tror nämligen, att detta problem är viktigt och viktigare just nu än flera andra
problem, som kommittén har låtit gå före.

Det tjänar ju, herr talman, ingenting till att ställa något yrkande, men jag
har i varje fall velat göra dessa uttalanden i denna fråga på vägen framåt till,
som jag hoppas, denna frågas lyckliga lösning.

I detta anförande instämde herrar Paulsen, Landgren, Bergström, Vougt,
Levin och Olofsson i Höganäs, fru Björck, herrar Ekdahl, Nilsson i Göteborg,
Björklund, Witzell och Eriksson i Sandby, fröken Öberg, herrar Johansson i
Öckerö, Johansson i Torp och Andersson i Hyssna, fru Humla, herrar Lilldahl,
Olovson i Västerås och Karlsson i Grängesberg, fröken Nygren, fru Gustafson
samt fru Johansson.

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! I detta utskottsutlåtande redovisas
en av herr Mäler och mig väckt motion angående den avdragsfria inkomsten i
fråga pia folkpensionen. Jag finner detta vara anledning för mig att säga ett
pär ord i frågan.

Avsikten med den av oss väckta motionen är närmast att få till stånd en
prövning av frågan om höjning av gränsen för den avdragsfria inkomsten för
att på så sätt underlätta tillkomsten av de s. k. företagarpensionerna. Till följd
av vissa bestämmelser i lagen om folkpensionering, vilka gälla den avdragsfria
inkomsten, motverkas tillkomsten av dessa företagarpensioner. Vi lia betraktat
det som en samhällsangelägenhet av första ordningen att kunna få bort dessa
hinder för en utveckling av den mycket förnuftiga anordning, som benämnes
företagarpensioner, och vi hade faktiskt trott, att man skulle kunna taga ställning
till den frågan oavsett det förhållandet, att socialvårdskommittén för närvarande
diskuterar spörsmålet om socialvården. Vi hade menat, att man i en
skrivelse till Kungl. Majit borde lia kunnat påyrka åtgärder för att lösa
frågan örn denna inkomstgräns då den har mycket litet sammanhang med alla
de andra, frågor som socialvårdskommittén har att diskutera och behandla.
Genom en sådan utbrytning och genom åtgärder i detta avseende skulle åtskilliga,
fördelar lia vunnits. Jag kan för enkelhetens skull sammanfatta dem i
några punkter.

För det första hade man åstadkommit en förbättring av folkpensionerna.
För det andra hade man medverkat till en ökad utveckling av företagarpensionerna
—~ man hade stimulerat tillkomsten av sådana. Och man hade för det
tredje — och det är kanske icke minst betydelsefullt — minskat utgifterna
för kommunerna, som nu, på grund av att folkpensionerna äro otillräckliga och
företagarpensionerna på grund av vissa bestämmelser icke lia tillfredsställande
höjd, måste träda emellan med understöd i en eller annan form. Vi hade faktiskt
trott, att dessa tre vinster skulle utgöra tillräckliga skäl för att få andra lagutskottet,
och därmed också riksdagen, att gå med på att åtgärder redan nu
vidtqges på detta område.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

87

Motioner om vissa ändringar i lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)

Här har emellertid andra lagutskottet kommit underfund med att förekomsten
av socialvårdskommittén varit tillräckligt skäl för att utskottet skulle
stolla sig avvisande inför det krav, som man har fört fram angående omedelbara
åtgärder på detta område. Man hesiterar inför vetskapen om att socialvårdskommittén,
som det nu står i utlåtandet, »torde» komma att ägna sig åt frågan.
Man är tydligen inom utskottet mycket tveksam, huruvida socialvårdskommittén
ens skall taga upp frågan, och det är därför man försiktigt skriver, att
den torde komma att taga upp frågan till behandling. Här återstår nu för ögonblicket
ingenting annat att göra än att understryka en del av vad utskottet
har sagt. Men då måste i varje fall vi motionärer förbehålla oss rätten att få
göra en liten omskrivning i utskottets formulering. Där bör man stryka ordet
»torde» och ersätta det med ett mera positivt uttryck för vad man önskar, nämligen
att man förutsätter, att socialvårdskommittén skall taga upp denna fråga
till omprövning och göra det snarast möjligt samt att socialvårdskommittén
också försöker redovisa vad den på det området kommer fram till, innan det
slutliga betänkandet föreligger från kommitténs sida. Under förhoppning att
socialvårdskommittén så kommer att göra har jag, herr talman, intet yrkande.

Häruti instämde herr Mäler.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Det är icke gott att svara på alla de anklagelser,
som här ha gjorts mot utskottet, men jag vill ändå taga fasta på
att det också sagts, att utskottet har en välvillig inställning till alla de avgivna
motionerna. Jag tycker att man borde kunna förstå utskottets ställningstagande,
när det kommer en sådan rad motioner nied yrkanden, som ganska mycket gå
i vartannat — många av motionerna sluta med samma yrkande — och det är
yrkanden, som i regel fordra åtminstone någon form av utredning, innan man
kan fatta ett beslut. Det har heller icke i motionerna begärts, att man skulle
fatta omedelbara beslut, utom i en motion, nämligen den, som här herr Senander
för en stund sedan talade för. Där har man begärt direkt beslut. I alla övriga
begäres skrivelse till Kungl. Maj :t, hänskjutande till socialvårdskommittén
o. s. v.

När man sedan sätter sig i förbindelse med socialvårdskommittén angående
dessa saker och får den uppgiften, att den redan har börjat med pensionsfrågorna
och att man har att vänta förslag ifrån kommittén i dessa frågor 1946.
så är det mycket svårt för ett utskott att taga upp till detaljbehandling alla
dessa olika förslag. Utskottet har naturligtvis behandlat varje motion och har
även, som det här förut har påpekats, understrukit, att kraven i så gott som
varenda en av dessa motioner äro av den art, att de äro värda att undersökas
och böra undersökas. Man varierar naturligtvis en liten smula det sätt,
varpå man försöker uttrycka denna sak. Örn ordet »torde» insmugit sig, är
det väl ingenting som betyder något i sak. Jag kan säga, att utskottets inställning
har varit absolut positiv till alla de bär olika kraven. Utskottet har
strukit under, att tilläggspensionerna behöva ökas och att de privilegierade
inkomsterna måste höjas för att möjliggöra företagarpension. Utskottet har
även understrukit betydelsen av att få rättelse beträffande de kommunala tillskotten.

Den förste ärade talaren tog upp frågan om familjepension. Jag tror icke
man kan säga, att en sådan familjepension utan vidare kan beslutas utan någon
form av utredning örn hur den skall ordnas, och det har motionären också instämt
i. Men det iir icke bara frågan örn kostnaden som därvidlag behöver utredas.
Det är vissa andra frågor som sammanhänga nied den. En sak som behöver
utredas iir 1. ex., örn det skall gälla bara ålderspension eller också iova -

88

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Motioner om vissa ändringar i lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)''
liditetspension. Det är mycket troligt, att det också måste gälla invaliditatspension,
oell då kommer frågan liur det skall bli, örn mannen dör och hustrun
lämnas kvar och inte har nått upp till sextioårsåldern. Det har också antytts,
att man skulle kunna lösa frågan genom att sätta alla kvinnors pensionsålder
till 60 år. Nu är det så, att vi efter många strider och överläggningar fått samma
pensionsålder för kvinna som för man. Så länge kvinnorna hade en lägre
pensionsålder fingo de betala lika mycket men fingo ut betydligt mindre pension.
Det är således ett helt komplex av frågor, som sammanhänger med detta.
Både socialvårdskommittén och departementschefen ha emellertid framhållit,
att frågan örn familjepension ingår i den utredning, som socialvårdskommittén
nu håller på med. Jag har sålunda stora förhoppningar örn att det som dessa
motionärer begärt skall upptagas till allvarlig omprövning och att man där
skall kunna finna en lycklig lösning, som icke trasslar till saken på de punkter
som här äro nämnda.

Vad sedan herr Senanders yrkande beträffar är det ju mycket lättsamt och
trevligt att bara yrka på en ökning utan att räkna ut vad resultatet blir. Det
är ganska stora summor, som ett bifall till lians yrkande skulle kosta, men det
talas icke något om slutsumman, utan man går ut ifrån att vi alltid ha råd att
betala. Jag vill gå mycket långt, när det gäller råd att betala de gamla, men
jag anser icke, att riksdagen utan vidare kan fatta beslut örn en så väsentlig
höjning, som här är föreslagen, utan att bakom den ligger åtminstone något
försök till utredning. Folkpensionerna ha ju en gång höjts, och jag är övertygad
örn att de måste höjas ytterligare, men att göra det utan vidare på grund
av ett motionsvis framfört yrkande tror jag är något som riksdagen mycket
sällan vågat påtaga sig, och i alla händelser är det nog omöjligt att få igenom
en sådan sak i utskottet.

Jag tror, att utskottet självt har haft den uppfattningen, att det har ställt sig
positivt till förslagen. Det citat som gjordes här ur utskottsutlåtandet anger
utskottets inställning till hela detta komplex. Vi äro i utskottet av den uppfattningen,
att den obligatoriska folkpensioneringen bör syfta till att bereda
åldringar och invalider så stor hjälp, som det överhuvudtaget är möjligt. Men
det betyder icke, att vi utan vidare kunna våga oss på att fatta det ena eller
andra beslutet, när vi ha ett organ, som just håller på att utreda frågan. Jag
tror, att jag icke behöver gå in i ytterligare detaljer. Utskottet har tagit upp
motion efter motion och beträffande var och en förklarat, att den innehölle något
som var värt att undersökas och borde undersökas. Därmed tror jag, herr
talman, att jag med gott samvete kan rösta för utskottets förslag. Ingen talare
här utom herr Senander har heller sagt sig skola rösta mot utskottets förslag.
Jag tror således, att jag kan räkna med riksdagens stöd, när jag gör gällande,
att vi kunna nöja oss med vad utskottet här har föreslagit.

Fru Nordgren: Herr talman! För min personliga del hälsar jag med stor
tillfredsställelse att nian här från alla håll så kraftigt som skett hävdar att
en effektiv förbättring av våra åldringars försörjningsmöjligheter snarast bör
komma till stånd. Sedan några år tillbaka ha statsmakterna ju också vidtagit
åtgärder i sådan riktning, och vi få väl ändå erkänna att — jämfört med tidigare
förhållanden — en väsentlig förbättring i folkpensionärernas ställning ägt
rum, även om denna ännu långt ifrån kan anses vara tillfredsställande.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman, med anledning av den admonition
herr Andersson i Malmö gav socialvårdskommittén därför att denna icke
tagit upp den föreliggande frågan bland de första på sitt program. Han ansåg
nämligen att kommittén i stället tagit upp frågor, som mindre trängde till

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

89

Motioner om vissa ändringar i lagen örn folkpensionering, m. m. (Forts.)
sin lösning. Jag vill då erinra om att bland de direktiv socialministern givit
socialvårdskommittén ingår icke bara en översyn av hela vår socialvård, utan
även ett samordnande av denna i största möjliga utsträckning. Det har därvid
allmänt ansetts, att såsom grundval för hela socialförsäkringen bör ligga en
obligatorisk sjukförsäkring. I direktiven ingår också att det bör undersökas huruvida
det är möjligt att skilja ut förtidsinvaliditeten från folkpensioneringen och
lägga den på sjukkassorna för att därigenom få fram en renodlad och mera
tillfredsställande ålderdomsförsäkring; som bekant är det icke åldringarna som
tynga mest på folkpensioneringen, utan den stora mängden förtidspensionärer.
Och ett dylikt särskiljande kan endast ske om vi få en obligatorisk sjukförsäkring.

Det är klart, att en utredning omfattande hela komplexet av hithörande
frågor måste ta lång tid, förutsatt att man icke bara helt enkelt skriver ner alla
önskemålen på ett papper och presenterar dem och säger, att så och så vilja
vi ha det. Så förfar man emellertid icke i svensk lagstiftning, utan där går man
grundligare till väga, utreder och undersöker vilka förutsättningar som finnas
för att en lagstiftning skall bli så tillfredsställande som möjligt och hur man
på bästa sätt skall kunna utforma de bestämmelser, som skola gälla på området
i fråga. Och detta tar som sagt sin givna tid. Jag vill i detta sammanhang
erinra örn hurusom utredningen i ett enda avsnitt av socialvården, nämligen
fattigvårdslagstiftningen, när denna på sin tid var föremål för en genomgripande
reformering, tog en tid av icke mindre än åtta år, och då gällde det bara
en enda fråga, låt vara en mycket betydelsefull sådan. Då säger det sig självt
att det kräves ganska lång tid för en reformering av hela vår socialvård, med
alla dess många, olika problem.

Det finns icke ett enda krav i föreliggande motioner, som icke kommer att
bli föremål för socialvårdskommitténs övervägande. Vi lia visst icke skjutit
folkpensioneringsfrågorna åt sidan, och jag tycker därför, att herr Andersson
i Malmö sköt något över målet när han sade, att ingenting kunde göras i reformväg
på det sociala området så länge vi ha denna socialvårdskommitté.
Jag vill erinra örn att det dock under de gånga krigsåren, under socialvårdskommitténs
medverkan, bär genomförts vissa förbättringar såväl med avseende
å folkpensioneringen som med avseende å barnbidragen och bidragsförskotten,
reformer som även örn de icke äro till fyllest dock ha varit av ganska stor
betydelse.

En av de frågor, som berörts i debatten, avser åldringar, vilka ha utsikter
att få någon pension från sina arbetsgivare, och det är självklart att denna
fråga bör bli föremål för ett särskilt intresse och att man bör söka komma fram
till en rimlig lösning. Denna fråga var föremål för ingående diskussioner inom
1928 års pensionsförsäkringskommitté, varvid man ju kom till det resultatet,
att man inte enbart kunde privilegiera inkomster, som härledde sig från förutvarande
arbetsanställning, utan även vissa andra inkomster, exempelvis av
försäkringar, som icke liro i lag föreskrivna. Så frågan är inte fullt så enkel,
sorn det kan förefalla.

På samma sätt förhåller det sig med en del andra frågor inom folkpensioneringens
område. Det är fullt riktigt att en sextioårig hustru till en folkpensionär
_har svårt att kunna skaffa sig eget arbete, och att det är mycket svårt, för
att icke säga omöjligt, för dem båda att leva enbart på mannens pension. Även
denna fråga kommer att 1>1 i fiiremål för socialvårdskommitténs utredning och
överväganden.

En annan svårlöst fråga gäller den översyn, som skall äga rum angående
dyrortsgrupperingen. Vi veta ju alla, att en förskjutning av dyrorterna ägt
rum under de senaste åren och att det finns starka krafter i riksdagen, som

90

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Motioner om vissa ändringar i lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
vilja lia bort denna såsom en orättvisa betraktade dyrortsgruppering. Med hänsyn
härtill måste undersökas, huruvida man icke på annat sätt skall kunna
ordna det så, att människor som äro bosatta på dyrort icke skola behöva komma
i en alltför svår ställning.

Herr talman! Jag skall icke längre uppehålla mig vid dessa och andra hithörande
spörsmål. Jag har bara velat framhålla att arbetet med folkpensioneringsfrågan
inom socialvårdskommittén kommer att bedrivas med all skyndsamhet.

Vad angår folkpensionäremas bostadsfråga, som ju är av mycket stor betydelse,
eftersom kostnaden för bostaden utgör en ganska väsentlig post i en
folkpensionärs utgifter, har Kungl. Majit nyligen lämnat socialvårdskommittén
anslag till igångsättandet av ingående utredningar för att få utrönt, huru
våra folkpensionärer bo.

Jag tror mig också kunna säga, att vi alla inom kommittén oberoende av partiställning
— så vitt jag kunnat bedöma — äro varmt intresserade av att få
fram en tillfredsställande lösning av frågan örn våra åldringars försörjning,
liksom att allt som kan göras kommer att göras för att påskynda utredningen
så att socialvårdskommittén inom icke alltför lång tid skall kunna framlägga
förslag i ärendet.

Herr talman! Jag har ansett mig böra lämna dessa förklaringar samtidigt
som jag vill framhålla, att jag icke kan finna, att andra lagutskottet varit så
negativt i sin inställning till denna fråga, som man här velat göra gällande.
Det är ju icke på de kraftiga orden det beror, men lagutskottet har dock sagt
ifrån, att utredningen bör påskyndas och förslag snarast möjligt framläggas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hagård: Herr talman! Man kan ju förstå, att viss otålighet visas med
avseende å det arbete, som socialvårdskommittén fått sig förelagt. Särskilt sådana
personer, som ha ett speciellt intresse av sociala spörsmål, äro givetvis
förargade över den långa tid socialvårdskommitténs utredningsarbete hittills
tagit. Jag vill emellertid framhålla, att det icke gått mer än cirka fem år
sedan kommittén tillsattes. Detta är ju en lång tid i och för sig för en kungl,
kommitté, meli vi få i det här sammanhanget betänka, att en dess föregångare,
fattigvårdslagstiftningskommittén, som utarbetade nu gällande fattigvårdslag.
började sitt arbete 1907 och hade det färdigt först 1915. alltså efter hela åtta
år. Vi skola väl hoppas, att denna kommitté icke skall behöva sitta så länge.

Örn vi emellertid betänka, att det här gäller att rensa upp en lagstiftning av
helt andra mått än fattigvårdslagstiftningen på sin tid, förstår man, att det
hela måste ta en viss tid i anspråk. På grund av de i början av kriget rådande
förhållandena kunde icke heller socialvårdskommittén arbeta för högtryck, utan
åtminstone ett eller annat år av arbetstiden gick bort. Sammanhanget mellan
de olika socialvårdsgrenarna är också så intimt, att man näppeligen kan företa
sig en åtgärd på ett område utan att samtidigt också göra en översyn av bestämmelserna
på andra områden, eller att man i vart fall måste se till, att sammanhanget
mellan de olika socialvårdsgrenarna blir klart och tydligt. Vi lia
för närvarande sjukförsäkringen under bearbetning, och den frågan hänger ju
som bekant intimt samman med folkpensioneringen eller i vart fall invaliditetsförsäkringen,
vilket gör att man icke kan lösa den ena frågan utan att
också ta upp den andra till undersökning. Beträffande andra socialvårdsgrenar
försiggår för ögonblicket arbete med arbetslöshetsförsäkringen. Meningen är
ju, att man så småningom vill åstadkomma en så pass stark socialförsäkring,
att man i största möjliga utsträckning slipper undan den på behovsprövning
grundade hjälpverksamheten. Det, som sedermera skulle återstå, efter det att

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

91

Motioner om vissa ändringar i lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
socialförsäkringsgrenarna varit föremål för översyn, skulle vara socialhjälpen
eller det område, som närmast motsvarar vår nuvarande fattigvård. Örn några
Veckor kommer ett ''förslag örn obligatorisk sjukförsäkring, och — det kan jag
gott tillfoga i detta sammanhang — i vår kommer även ett förslag örn en
annan ordning på barnavårdens område, särskilt när det gäller barnhemsverksamheten.

Ett spörsmål, som även hänger intimt samman med arbetet, är ju, att man
måste skapa ett bärkraftigt ekonomiskt underlag för socialvården i fortsättningen.
Även örn man på den punkten inte kan säga, att framläggandet
av socialvårdskommitténs förslag örn socialvårdskommuner direkt innebar något
misslyckande, så medförde det dock ett visst förhalande av denna del av
frågan. Nu sitter den s. k. kommunindelningskommittén och arbetar med detta
spörsmål, som man trodde att man skulle kunna lösa på några få veckor. Emellertid
har indelningskommittén arbetat på denna fråga ifrån mitten av förra
året, är alltjämt sysselsatt därmed och lär inte bli färdig med sitt betänkande
förrän kanske örn ytterligare något halvår. Under sådana förhållanden är det
av största vikt att man ser till, att det som framkommer i detta sammanhang
blir så grundmurat som möjligt, så att det håller inför en kritik och så att det
blir väl ordnat för dem det vederbör.

Jag vill slutligen, herr talman, säga, att även om man tycker, att arbetet
med dessa frågor ter sig bekymmersamt och drar ut på tiden, har det emellertid
på grund av förhållandenas egenart betytt avsevärt, att en viss tid blivit
socialvårdskommittén förunnad för utförandet av dess arbete. Det är uppenbart,
att nödläget, kriget och allt vad därmed sammanhänger i viss grad har
påverkat icke blott socialvårdskommitténs utan hela vårt folks tänkesätt. Man
ser numera på dessa spörsmål på ett helt annat sätt än man gjorde för sex.
sju år sedan. Det kan ju hända, herr talman, att vi på det sättet fått förutsättningar
för ett samgående i dessa viktiga frågor, och då kanske det inte har
spelat någon större roll, örn vi ha fått vänta ett eller annat år på reformerna.

Jag ber för övrigt, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag har begärt ordet för att nu i debattens
slutskede framställa ett yrkande.

Jag var med här i kammaren när folkpensioneringen år 1913 genomfördes
i vårt land. Jag var även med i det utskott, som då behandlade propositionen i
frågan. Vid omröstningen i kammaren örn det dåvarande förslaget anslöt jag
mig till de allenast till ett tiotal uppgående kammarledamöter, som röstade
mot förslaget. Skälen för vår ståndpunkt då voro att vi ansågo, att förslaget
var alltför torftigt att bjuda det svenska folket. Efter folkpensioneringens tillkomst
ha vid flera tillfällen förbättringar lyckligtvis genomförts. Alltjämt
liro dock folkpensionerna så små, att de inte iiro tillräckliga för de människor
som måste leva därav. Jag kail inte förstå att det måste bli en ökad omkostnad
för folkhushållet, örn folkpensionärema Unge en sådan höjning av pensionen,
att de kunde leva därav. Denna synpunkt har framhållits tidigare här i
kammaren, och herr Senander citerade i dag socialminister Möller samt framhöll,
att vad folkpensionärerna inte, få i statspension mäste utfyllas på annat
sätt. I regel blir det då kommunerna som få stå för denna utgift.

Jag förstår mycket viii att socialvårdskommittén sysslar med ett oerhört
omfattande och viktigt arbete. Jag har emellertid tillåtit mig vid något tidigare.
tillfälle att framhålla ali- socialvårdskommitténs arbete drager väl långt
ut på tiden. Det kan visserligen vara riktigt alf; kommittén därigenom — som
herr Hagård framhöll — vunnit stor erfarenhet under denna tid. Herr Hagård
ville därmed lia sagt. att om ifrågasatta, förbättringar av bestämmelserna

92

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Motioner om vissa ändringar i lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)
finge anstå till dess kommittén slutfört sitt arbete, skulle vi få ålderdomspensioneringen
och sjukförsäkringen bättre upplagda än örn förbättringar genomfördes
i en hastigare takt. Nu är det visserligen föga utsikt att vi kunna få
fram något förslag, härutinnan förrän socialvårdskommittén slutfört sitt arbete.
Jag anser emellertid att andra kammaren icke kan nöja sig med allenast det
uttalande, som gjorts i förevarande utskottsutlåtande, utan kammaren bär ge
uttryck åt sin uppfattning att förslag snarast möjligt framläggas till förbättring
av folkpensionerna och invalidunderstöden.

Herr talman! För att en dylik opinionsyttring från andra kammaren skall
komma till stånd tillåter jag mig föreslå, att riksdagen med anledning av de
föreliggande motionerna ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn framläggande
snarast möjligt av förslag till en allmän förbättring av de utgående
folkpensionerna och invalidunderstöden.

I detta anförande instämde herrar Bladh, Gastafsson i Bogla, Forsberg,
Lövgren, Lindberg och Nilsson i Varuträsk, fru Skoglund-Lindblom, fru Alvén,
herrar Sundström i Vikmanshyttan, Hallberg och Olsson i Gävle, fru
Eriksson, herrar Hall, Andersson i Surahammar, Spångberg, Lindahl, Petterson
i Degerfors, Brandt, Andersson i Hyssna, Ericsson i Kinna, Mårtensson,
Andersson i Mölndal, Olsson i Mellerud och Limdgren, fröken Öberg samt herrar
Sundberg, Nilsson i Göteborg, Levin, Jonsson i Skutskär, Andersson i
Tungelsta, Kilbom, Viklund, Åkerström, Nilsson i Norrlångträsk, Ericsson i
Sörsjön, Engström och Eriksson i Sandby,

Herr Nilsson i Landskrona: Herr talman! Även jag ber att få instämma i
herr Lindqvists anförande. Under sådana förhållanden återtager jag mitt tidigare
framställda yrkande örn bifall till motion II: 46.

Herr Senander: Herr talman! I anledning av herr Lindqvists anförande
ber även jag att få återtaga mitt yrkande och att få ansluta mig till herr
Lindqvists förslag.

Herr Hagård: Herr talman! I anslutning till herr Lindqvists anförande
vill jag meddela att socialvårdskommittén i dagarna tillsatt en särskild delegation,
som skall syssla med folkpensionsfrågorna. Denna delegation har
igångsatt arbetet mycket energiskt, och arbetet kommer att fullföljas så intensivt
sorn, möjligt oavsett om något särskilt uttalande göres från riksdagens
sida.

Herr Lindqvist: Herr talman! Vad herr Hagård nu yttrade endast understryker
önskvärdheten av att riksdagen gör det uttalande i en särskild skrivelse,
som jag här föreslagit.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till det av herr Lindqvist under överläggningen framställda yrkandet;
och fattade kammaren beslut i enlighet med den senare propositionen.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

Nr 11.

93

§ 20.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att tiden för avgivande av
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 240—243 måtte med
hänsyn till ärendenas synnerliga omfattning utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter tjugu dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 21.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Fru Nordgren, som anförde: Herr talman! För någon tid sedan inträffade
en beklaglig händelse å en förlossningsavdelning vid ett av landets sjukhus
genom att tjänstgörande barnmorskan droppade in salpetersyra i det nyfödda
barnets ögon i stället för lapis, varigenom barnet vållades sådan skada, att
synen torde bli svart nedsatt för all framtid. Detta är andra gången på relativt
kort tid en dylik förväxling skett, varigenom två barn för hela sitt liv
få lida men. Det skedda är givetvis ägnat att väcka farhågor framför allt hos
blivande mödrar och kan leda till misstroende mot den profylaktiska behandling
av nyfödda barns ögon, varom bestämmelser tillkommit i syfte att förekomma
synskador, förorsakade av eventuell infektion av barnets ögon i moderlivet.
En dylik avvisande inställning från föräldrarnas sida förefaller helt
naturlig, örn det gång efter annan inträffar händelser, som utvisa, att den med
profylaxen förenade indrypningen trots gällande föreskrifter är riskfylld. Man
får då lätt den uppfattningen, att den behandling det nyfödda barnet undergår
utgör en minst lika stor fara som den sjukdom man vill förebygga hos
barnet.

Efter den ohyggliga händelsen 1923, då en distriktsbarnmorska under tjänsteutövning
i Virserum, Kalmar län, vid föreskriven indrypning i ögonen på
fyra nyfödda barn råkade förväxla salpetersyra och lapislösning, varigenom
samtliga fyra barnen åsamkades svåra ögonskador och ett av dem blev fullständigt
blint för hela livet, utfärdades skärpta bestämmelser angående förvaringssättet
för de båda här nämnda vätskorna. Enär det oaktat liknande
olyckor vid upprepade tillfällen sedan dess ägt rum, torde nu gällande föreskrifter
icke vara tillräckliga.

Då blindhet eller avsevärt nedsatt synförmåga förutom de lidanden, som
förorsakas den som drabbas av det, avsevärt minskar vederbörandes förmåga att
som vuxen försörja sig, torde det vara av stor betydelse att alla åtgärder, som
äro ägnade att förebygga och förhindra olyckor av detta slag, skyndsammast
vidtagas.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet framställa följande
fråga:

Ämnar herr statsrådet låta företaga en undersökning örn huruvida och vilka
åtgärder som ytterligare kunna vidtagas för att förhindra olyckshändelser av
detta slag samt skyndsamt låta utfärda bestämmelser härom i och för skapandet
av större trygghet vid den profylaktiska behandling, vars syfte är att
skydda nyfödda barn mot eventuella synskador vid födelsen?

Denna anhållan bordlädes.

94

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 fm.

§ 22.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Gustafsson i Lekåsa och Gardell, nr 475, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 175, angående vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret;

herr Redlund i Rådom m. fl., nr 476, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 193, angående rationalisering och utbyggnad av skolhälsovården m. m.,''
fröken Nygren m. fl., nr 477, likaledes i anledning av Kungl. Maj :t-s proposition
nr 193;

fröken Nygren m. fl., nr 478, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition, nr
207, angående anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

herr Olsson i Mellerud, nr 479, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 207;

herr Olsson i Mellerud m. fl., nr 480, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 215, angående vissa anslag för budgetåret 1944/45 till yrkesundervisningen
;

herr Lundberg i Hälsingborg, nr 481, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 232, med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av krigsr
avlöningsreglementet den 15 juli 1939 (nr 278) m. m.;

herr von Friesen m. fl., nr 482, i anledning av Kungl. Majlis proposition,
nr 235, angående anslag till utbyggande av karolinska sjukhuset;

herr Ryling, nr 483, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 185, arn
gående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1944/45;

herr Ekdahl, nr 484, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
185;

herr förste vice talmannen Magnusson m. fl., nr 485, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 185;

herr Lindberg m. fl., nr 486, angående hemvärnschefens lönegradsplacering;
herr Lindberg m. fl., nr 487, om höjning av pensionsåldern för hemvärnschefen; herr

Senander m. fl., nr 488, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
196, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.;

herrar Persson i Stockholm och Senander, nr 489, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 147, med förslag till kungörelse örn ändrad lydelse av
59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364);

herr Lundberg i Hälsingborg, nr 490, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 176, med förslag till lag örn ändring i förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent;

fröken Nygren m. fl., nr 491, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
205, med förslag till lag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa,
m. m.;

herr Pettersson i Dahl m. fl., nr 492, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 172, med förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet;
och

herr Mäler m. fl., nr 493, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 172.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.16 em.

Tn fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

95

Onsdagen den 22 mars.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.''

Föredrogs sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 2, i an- Dyrttäsiilläqg
ledning av dels Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
samt anslag till dyrtidstillägg å barnbidrag och å ersättning till blinda, dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om dyrtidstillägg under budgetåret
1944/45 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m. dels ook
motioner, väckta i anledning av sistnämnda proposition.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t å driftbudgeten under femte huvudtiteln
(punkterna 43, 45 och 53 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 4 januari 1944) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1944/45 såsom förslagsanslag anvisa dels till Bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner
och invalidunderstöd 61 400 000 kronor, dels till Dyrtidstillägg å
barnbidrag 4 300 000 kronor, dels ock till Dyrtidstillägg å ersättning åt blinda
670 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t genom en den 4 januari 1944 dagtecknad proposition,
nr 4, vilken hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag; och

2) förordning om dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å blindhetsersättningar.

1 § i Kungl. Maj:ts förenämnda lagförslag hade följande lydelse:

1 §\

Den som åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd
eller barnbidrag skall erhålla dyrtidstillägg därå för var och en av
perioderna oktober—november 1944, december 1944—januari 1945 och februari
—mars 1945 med belopp, motsvarande hälften av folkpensionens, invalidunderstödets
eller barnbidragets belopp för respektive period, samt för vart och ett
av tredje kvartalet 1944 och andra kvartalet 1945 med följande belopp, nämligen i

fråga örn folkpension eller invalidunderstöd ... 35 kronor,

beträffande barnbidrag för ett barn...... 25 »

» » » två » 44 »

» » » tre » 62 » 50 öre samt

» » » varje barn däröver ytterligare
........

12

50 * .

96

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Dyrtidstillägg å folkpensioner m. m. (Forts.)

Där sålunda för tredje kvartalet 1944 eller andra kvartalet 1945 bestämt
belopp understiger en tredjedel av folkpensionens, invalidunderstödets eller
barnbidragets belopp för kvartalet, skall dock dyrtidstillägg för kvartalet utgå
med en tredjedel av kvartalsbeloppet. Dyrtidstillägg utgår icke å pension,
understöd eller bidrag, som icke uppgår till 12 kronor för år räknat. Dyrtidstillägg
å barnbidrag utgår å det barnbidragsbelopp, som belöper å barnet,
innan avdrag för inkomst jämlikt 6 § 2 mom. andra stycket lagen örn barnbidrag
verkställts.

Dyrtidstillägg utbetalas å den tid och i den ordning Konungen bestämmer.
Där tillägg förfaller till betalning en gång varje tilläggsperiod och förfallotiden
inträffar tidigare än under periodens sista månad, utgår tillägget med
oförändrat belopp, även örn tilläggspensionen, invalidunderstödet eller barnbidraget
minskas eller upphör att utgå efter den månad, under vilken förfallotiden
inträffar. Där tillägg förfaller till betalning flera gånger under samma
tilläggsperiod, må tillägget höjas så, att detsamma varje gång kan utbetalas
jämnt i tiotal ören. Dyrtidstillägg utgår icke, där tilläggspension, invalidunderstöd
eller barnbidrag upphört att utgå, när dyrtidstillägg eljest skulle
hava förfallit till betalning.

Enligt berörda förslag till förordning skulle den, som åtnjuter blindhetsersättning,
under budgetåret 1944/45 av statsmedel erhålla dyrtidstillägg därå
med 208 kronor för år räknat.

I anledning av propositionen nr 4 hade inom riksdagen väckts fyra motioner,
nämligen motionen nr 206 i första kammaren av herr Persson, Ivar, m. fl.
samt motionerna i andra kammaren nr 75 av herr Karlsson i Grängesberg,
nr 219 av herr Pettersson i Dahl m. fl. och nr 311 av herr Persson i Stockholm
m. fl.

I motionerna 1:206 och II: 219, vilka voro likalydande, hade hemställts,
bland annat, att 1 § i ovanberörda lag örn dyrtidstillägg skulle hava följande
lydelse:

1 §•

Den, som åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd
eller barnbidrag, skall erhålla dyrtidstillägg därå för var och en
av perioderna juli—september 1944, oktober—november 1944, december
1944—januari 1945, februari—mars 1945 och april—juni 1945 med följande
belopp nämligen

i fråga örn folkpension eller invalidunderstöd ... 35 kronor,

beträffande barnbidrag för ett barn........25 » ,

> > » två » 44 » ,

» » » tre » 62 » 50 öre samt

» » > varje barn däröver ytterligare
........12 » 50 » .

Dyrtidstillägg utgår icke å pension, understöd eller bidrag, som icke uppgår
till 12 kronor för år räknat. Dyrtidstillägg å barnbidrag utgår å det barnbidragsbelopp,
som belöper å barnet, innan avdrag för inkomst jämlikt 6 §
2 mom. andra stycket lagen örn barnbidrag verkställts.

Dyrtidstillägg utbetalas — — — till betalning.

I motionen II: 75 hade yrkats, att riksdagen måtte besluta, att 1 § i lagom
dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag måtte erhålla följande lydelse:

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

97

Dyrtidstillägg å folkpensioner m. m. (Forts.)

1 §•

Den som åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension eller invalidunderstöd
eller barnbidrag, skall därå under tiden 1 juli 1944—30 juni 1945
månadsvis erhålla dyrtidstillägg med följande belopp för månad, nämligen

i fråga om folkpension och invalidunderstöd...........15 kronor,

beträffande barnbidrag för ett barn . .............il »

» » » två > ..............20 »

» » • tre » ..............28 »

» » » varje barn däröver ytterligare .... 7 »

Dyrtidstillägg utgår icke å pension, understöd eller bidrag, som icke uppgår
till 12 kronor för år räknat. Dyrtidstillägg å barnbidrag utgår å det barnbidragsbelopp,
som belöper å barnet innan avdrag för inkomst jämlikt 6 §
2 mom. andra stycket lagen örn barnbidrag verkställts.

Dyrtidstillägg utbetalas å den tid och i den ordning Konungen bestämmer.,
Dyrtidstillägg utgår icke, där tilläggspension, invalidunderstöd eller barnbidrag
upphört att utgå, när dyrtidstillägg eljest skulle hava förfallit till betalning.

Motionen II: 311 utmynnade i en ''hemställan, »att riksdagen måtte i anledning
av propositionen nr 4 besluta utöver vad som i propositionen föreslagits,
att ytterligare ett fast tillägg till samma storlek som de nu gällande
skall utgå på folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag och att dyrtidstillägget
å blindhetsersättning fastställes till 250 kronor».

I motionen hade framhållits, att motionärerna i tidigare väckt motion, varmed
avsåges motionen II: 74, påyrkat sådan provisorisk ändring i lagen örn
folkpensionering, att tilläggspensionerna ganska avsevärt- höjdes. Förslaget i
motionen 11:31.1 finge betraktas som ett alternativ till förslaget i motionen
11:74.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hade
förenämnda punkter i statsverkspropositionen, propositionen nr 4 samt de
i anledning av sistnämnda proposition väckta motionerna hänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och andra lagutskott.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen nr 4 framlagda författningsförslagen; B.

att motionerna I: 206, II: 75, II: 219 och II: 311 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt

C. att riksdagen måtte för budgetåret 1944/45 såsom förslagsanslag anvisa

a) till Bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
61 400 000 kronor,

b) till Dyrtidstillägg å barnbidrag 4 300 000 kronor,

c) till Dyrtidstillägg å ersättning åt blinda 670 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Pellersson i Dahl och Hallagård, vilka
inom utskottet yrkat bifall till motionerna 1:206 och 11:219.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Pettersso!! i Dahl: Herr talman! T dea debatt som strax före middagen
fördes bär i kammaren med anledning av förslag rörande vissa ändringar i lagen
örn dyrtidstillägg å folkpensioner m. m. kommo från skilda håll uttryck för
att man gärna ville gå in för en höjning av folkpensionerna, I anslutning härtill

Andra kammarens protokoll Nr 11. n

98

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Dyrtids tillägg å folkpensioner m. »i. (Forts.)
framställde herr Lindqvist det yrkandet, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit skulle begära en utredning så skyndsamt som möjligt i detta ärende och
att förslag i ärendet måtte föreläggas riksdagen. Jag delar heitsch fullt den
uppfattning som herr Lindqvist gav uttryck åt. Jag vågar också tillägga, att
hela den grupp som jag företräder står bakom denna uppfattning.

Såsom vi alla veta, äro dessa folkpensioner dyrortsgrupperade. De uppgå i
lägsta dyrortsgruppen till 250 kronor, i den mellersta gruppen till 350 kronor
och i den högsta gruppen till 450 kronor. Skillnaden meliam folkpensionernas
belopp i högsta och lägsta grupperna är alltså 200 kronor. De som gjorde sig
till talesmän för den uppfattningen att dessa folkpensioner voro för små
och att de borde höjas, företrädde, såvitt jag kunnat bedöma, den ortsgrupp
där de större folkpensionerna utgå. Det är väl helt naturligt, när
detta kommit till uttryck inom den gruppen, att det måste kännas ännu
hårdare för pensionstagarna i den allra lägsta gruppen. Deras pensionsbelopp
utgör nämligen existensminimum, alltså det minsta belopp som en människa
kan tänkas ha möjlighet att draga sig fram på. Levnadskostnaderna ha,
såsom vi alla veta, under de senare åren utjämnats. När riksdagen år 1937 antog
lagen om dyrortsgruppering, förelåg större skillnad i levnadskostnaderna
mellan olika ortsgrupper än vad nu är fallet, då denna skillnad smält samman,
och folkpensionerna äro nu mest otillräckliga i den lägsta gruppen med det största
klientelet, med andra ord för alla dem som lia sin utkomst ute på landsbygden.

Det är emellertid icke den frågan vi nu skola debattera, utan frågan örn de
s. k. kristilläggen på folkpensionerna. Med hänsyn till denna frågas betydelse
för de befolkningsgrupper det här gäller ber jag att något litet få rekapitulera
denna frågas gång i riksdagen under de senare åren. Vid lagtima riksdagen
1941 framlades en proposition med förslag örn visst tillägg till folkpensionerna
såsom kompensation för den ökning i levnadskostnaderna som inträtt från
krigsutbrottet till den 1 oktober 1941. Med anledning härav föreslog, då Kungl.
Majit, att på detta halvår skulle delas ut två månadsbelopp eller tillsammans
en sjättedel av folkpensionens storlek. Kungl. Majit föreslog ett procentuellt
tillägg. Det skulle vara ett månatligt belopp, oavsett vilken dyrortsgrupp det
gällde. Från vårt håll, alltså från bondeförbundet, motionerades örn att det
ena av dessa månatliga belopp skulle vara procentuellt och det andra fast, .alltså
lika för hela landet. De representanter som den gången företrädde oss i utskottet
reserverade sig för en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn att
Kungl. Majit skulle framlägga förslag därom, att dessa kristillägg på folkpensionerna
skulle vara lika för hela landet.

Hösten 1941 under urtima riksdagen kom Kungl. Majit nied förslag örn
att det skulle utdelas ytterligare ett månadsbelopp. Vi motionerade då örn
att detta månadsbelopp skulle utgå med 45 kronor. Detta ändrades emellertid
senare av våra representanter i utskottet, som reserverade sig för att i lägsta
ortsgruppen skulle utbetalas två månadsbelopp. Vid lagtima riksdagen 1942
kem Kungl. Majit med förslag örn att det skulle utdelas ytterligare två procentuella
tillägg, även då såsom kompensation för ökningen i levnadskostnaderna.
Från vår grupp föreslogs då, att pensionstagarna i den lägsta dyrortsgroppen
skulle tilldelas ett extra månadsbelopp. Motståndarna den gången här
i’ kammaren mot detta förslag anförde såsom huvudargument, att detta förslag
var omöjligt att tekniskt genomföra, Det skulle föra med sig så stora
svårigheter både för pensionsstyrelsen och postverket, att det praktiskt taget
icke gick att genomföra. Riksdagen beslöt också i enlighet med Kungl. Maj :t,
Nästa gång riksdagen hade att taga ställning till denna fråga var under .samma
lagtima riksdag på sommaren, då Kungl. Maj :t lade fram en ny proposition.
Då blev det av bondeförbundet framförda kravet till hälften bifallet, ty Kungl.

Onsdagen den 22 mars 1044 em.

Nr 11.

99

Dyrtidstillägg å folkpensioner rn. m. (Forts.)
Maj :ts förslag i propositionen innebar, att dessa kristillägg för nästa budgetår
skulle omfatta två procentuella och två fixa månadsbelopp och att det senare
beloppet skulle utgöra samma belopp som det procentuella tillägget i mellangruppen.
Man kail, som sagt, alltså här säga, att vi genom vår framstöt vunnit
en halv framgång. Kungl. Maj :t motiverade detta sitt förslag med att det blivit
en utjämning av levnadskostnaderna. Jag tillåter mig att till kammarens protokoll
få anföra vad socialministern den gången anförde till statsrådsprotokollet.
Han säde: »Såvitt angår folkpensionärer synas vissa tecken tyda på, att prisstegringarna
å av dem nyttjade förnödenheter till sina absoluta tal äro ganska
lika i de olika ortsgrupperna, varför de till sina belopp, i procent räknade,
icke .följa pensionstilläggens eller inkomsternas storlek.» På vårt håll vidhöllo
vi var gamla uppfattning, att alla tillägg skulle vara fixa belopp, men riksdagen
biträdde Kungl. Maj:ts förslag, dock med den ändringen, att någon
minskning för den högsta dyrortsgruppen icke skulle inträda, alltså att de som
förut i den högsta dyrortsgruppen hade mer än 35 kronor icke skulle få någon
minskning, utan det belopp som de tidigare erhållit. Den gången stötte det
icke på några tekniska svårigheter, utan förslaget gick att genomföra, oavsett
att det enligt pensionsstyrelsens och poststyrelsens utsago var förenat med
precis samma tekniska svårigheter som de förslag bondeförbundet förut framfört.

Nu har skillnaden i levnadskostnaderna ytterligare utjämnats, och man torde
kunna, säga, att denna utjämning gått i den riktningen, att levnadskostnaderna
i vissa fall kanske äro högre på landsbygden än i städerna.

Sedan denna fråga ^senast, behandlades, har företagits en utredning rörande
levnadskostnaderna såväl på landsbygden som i städerna. Denna utredning
bär verkställts av professor Lindahl och assessor Lemne, vilka gjort tämligen
noggranna undersökningar av levnadskostnaderna i stad och på landsbygd. Dg
ha också tagit upp till kritik den utredning som tidigare legat till grund för
dyrortsgrupperingen. De säga, att den första undersökning som socialstyrelsen
föranstaltat gav en ganska ensidig belysning av frågan, att landsbygden hade
kommit att bli lidande genom denna utredning samt att socialstyrelsens beräkningar
för år 1934 också blivit kritiserade av 1936 års lönekommitté, som
mot denna undersökning framställt starka invändningar, därför att utredningen
icke fått tillräckligt vidsträckt omfattning. Utredningsmännen hade icke
beräknat hyreskostnaderna riktigt. De hade beträffande »kläder, bränsle och
övriga utgifter» insamlat uppgifter endast örn priserna på såpa och skolagning
och tagit dessa priser såsom normerande för de övriga kostnaderna. De båda
utredningsmännen i den av mig åberopade utredningen ha samlat in ett större
material. De lia även bearbetat det material, som Tåg till grund för 1934 års
utredning samt gjort jämförelser, ha räknat örn materialet från 1934 års utredning,
enligt vilken det skulle föreligga en procentuell skillnad mellan levnadskostnaderna
på landsbygden och i städerna utgörande 19 procent, och de
lia därvid funnit att skillnaden i stället för 19 varit endast 9 %. Sammanfattningsvis
säga de, att animalieprodukterna äro något billigare på landsbygden,
men att vegetabilier och specerier kosta lika mycket, samt vidare att man
beträffande kläder, inventarier och övriga utgifter icke kan räkna med någon
skillnad. De komma därför till den uppfattningen, att man egentligen icke
kan tala örn någon skillnad i levnadskostnaderna, Vidare förklara dessa utredningsmän,
att man icke skall räkna enbart med dessa poster, utan taga hänsyn
även till de större avstånd som befolkningen på landsbygden har att räkna
med. Men nämner såsom exempel besök hos läkare och barnens skolgång.

Man kan icke undgå att något reflektera /iver hurusom dessa felaktiga beräkningar
kunnat ligga till grund icke blott för tilläggspensionerna med deras

100

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Dyrtidstillägg u folkpensioner m. m. (Forts.)
olika storlek utan också för avvägning-en av kristilläggen, som skulle utgöra
en ersättning för ökningen av levnadskostnaderna.

Om det alltså, herr talman, med all tydlighet framgår, att folkpensionerna
hela tiden varit oriktigt avvägda och följaktligen de procentuella beloppen blivit
oriktigt tillmätta., då måste man lia rättighet att slå fast, att de folkgrupper,
som skulle ha erhållit en liten kompensation för ökningen i levnadskostnaderna,
icke blivit tillnärmelsevis tillgodosedda. Vi lia, såsom jag nämnde
i början av mitt anförande, hela tiden gått in för att dessa kristillägg böra
vara lika, oavsett var pensionärerna äro boende. Vi ha på sista tiden ytterligare
stärkts i denna vår uppfattning och anse, att detta vårt krav bör lia
större berättigande nu än det haft tidigare.

Herr talman! Jag tillåter mig att med detta få yrka bifall till den viel
detta betänkande fogade reservationen, av Hallagård och undertecknad.

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Jag har nied den av mig väckta
motionen velat hävda den mening, som jag tidigare givit uttryck åt beträffande
frågan örn dyrtidstillägg å folkpensioner. Liksom tidigare har jag även
nu föreslagit, att dyrtidstilläggen skulle göras fixa och utgå med samma belopp
till folkpensionärerna i samtliga dyrortsgrupper. I princip sammanfaller
alltså min motion med den av herr Pettersson i Dahl och hans medmotionärer
väckta motionen. I sak skiljer sig min motion fran deras motion i sa matto,
att jag yrkar på en fördelning av dyrtidstillägget pa sadan! sätt, att ett fixt
belopp skall utgå för varje månad under hela året. Vidare innebär mitt yrkande,
att något högre dyrtidstillägg skall utgå än det som föreslagits av herr
Pettersson i Dahl och hans medmotionärer.

Utskottet har vid sin behandling av detta ärende icke ingått på någon prövning
av sakskälen. Utskottet säger blott kort och gott och etel är hela motiveringen
för avslag på alla ändringsyrkandena: »Då. endast en mindre förändring
av 1 ev n ad sko st n a d s index ägt rum sedan den 1 april 1943, finner utskottet
skäl saknas att för budgetåret 1944/45 frångå det system för kompensation
av levnadskostnadsstegringen under den rådande, dyrtiden som 1943 års
riksdag antagit för innevarande budgetår.» Jag vill till detta blott säga-, att
både viel 1942 och 1943 års riksdagar förelegat fullgoda skäl för att frångå
det då tillämpade systemet för kompensation av levnadskostnadsstegringen och
att fullgoda skäl för en sådan ändring alltjämt föreligga. Såsom den föregående
talaren påpekade ha de förnödenheter som folkpensionärerna behöva
för sitt nödtorftiga uppehälle i stort sett fördyrats i lika hög grad över hela
landet Det är ett faktum som det är lönlöst att försöka bortresonera. Det ar
också riktigt, såsom jag sagt i min motion, att på mångå platsen landsorten,
tillhörande den lägsta dyrortsgruppen, prisstegringen på vissa fornodenhetsvaror
till och med varit större än i vissa städer och Barnhällen soni tillhora
den högsta dyrortsgruppen. När sa är förhållandet, herr talman, da kräver
också rättvisan, att kompensationen för prisstegringen göres lika för samtliga
folkpensionärer. Örn man jämför dyrtidstilläggen för .folkpensionärerna i lägsta
och högsta dyrortsgrupperna, finner man emellertid, att i den högsta dyrortsgruppen
är kompensationen för prisstegringen drygt 50 procent större an
i den lägsta dyrortsgruppen. Jag har, herr talman, inför de behövande folkpensionärerna
i lägsta dyrortsgruppen aldrig kunnat försvara ett dylikt system
för dyrtidskompensation. Ingen rättänkande människa kan. val helier gora
gällande, att denna fördelning av dyrtidskompensationen är rimlig och rättvis.

När utskottet utan att ingå på någon provning av de anförda sakskalen
yrkar blankt avslag på alla väckta ändringsförslag, ar jag pa det klara med
att det icke finns några stora utsikter att få mm motion bifallen, dag anser

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

101

Dyrtids tillägg å folkpensioner m. rn. (Forts.)
flock, att en ändring snarast möjligt bör genomföras i deli riktning, som jag
i mili motion Ilar föreslagit, och det är för att understryka denna min bestämda
mening som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till den av mig väckta
motionen nr 75.

Herr Senander: Herr talman! Yi lia i en motion yrkat, »att riksdagen måtte
i anledning av propositionen nr 4- besluta utöver vad som i propositionen föreslagits,
att ytterligare ett fast tillägg till samma storlek som de nu gällande
skall utgå på folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag och att dyrtidstillägget
å blindhetsersättning fastställes till 250 kronor». Ett förverkligande
av motionens yrkande skulle innebära, att folkpensionärerna skulle få ungefär
50 % kompensation. I propositionen har man sökt göra gällande, att folkpensionärerna
med vad som där föreslås skulle komma att få full kompensation för
den sedan krigsutbrottet inträdda levnadskostnadsstegringen, d. v. s. 42 %. Om
detta vore riktigt, skulle ett förverkligande av vårt yrkande innebära, att folkpensionärerna
skulle, som man brukar säga, bli överkompenserade. Utgår man
emellertid ifrån att folkpensionärerna vid flera tillfällen från mycket auktoritativt
håll, bland annat från socialminister Möller, ha fått löfte om att folkpensionernas
ursprungliga köpkraft skulle återställas, så innebär den i propositionen
föreslagna kompensationen faktiskt en underkompensation med ungefär
10 %. Om man alltså vill göra allvar av löftet att återställa den ursprungliga
köpkraften för folkpensionärerna, så borde man åtminstone bifalla det yrkande,
som vi ha ställt. Det skulle bara vara en självklar konsekvens av den opinionsyttring,
som kammaren gjorde i folkpensionsfrågan strax före middagsrasten.

Jag vill i detta sammanhang säga, att när fru Olivia Nordgren i sitt tidigare
anförande nämnde, att det har åstadkommits väsentliga förbättringar för folkpensionärermas
vidkommande, så föreställer jag mig att fru Olivia Nordgren
härmed just åsyftade dyrtidstilläggen å folkpensionerna, ty övriga förbättringar,
som ha åstadkommits, äro, med hänsyn till det nödläge, vari folkpensionärerna
befinna sig, så minimala, att man icke kan betrakta dem som »väsentliga
förbättringar». Jag förmodar alltså, att fru Nordgren åsyftade just
dyrtidstilläggen på folkpensionerna. För det första äro emellertid dessa dyrtidstillägg
icke avsedda att åstadkomma någon förbättring av folkpensionerna,
och för det andra är det, som jag nyss nämnde, ett faktum, att folkpensionärerna
med hänsyn till köpkraften hos de ursprungliga folkpensionerna faktiskt
äro underkompenserade. Jag anser därför, att det vore på sin plats att riksdagen
i denna fråga ännu mera visar sin vilja att hjälpa folkpensionärerna än
genom den opinionsyttring, som tidigare gjordes. Jag hemställer därför örn
bifall till det yrkande, sorn vi ha ställt. Det skulle vara en ringa gärd av erkännande
åt den insats, som våra gamla en gång ha gjort i det produktiva
livet.

Herr talman! Med vad jag nu har anfört ber jag att få yrka bifall till motionen
nr 311 i denna kammare.

Herr Erlander: Herr talman! Jag vill till herr Pettersson i Dahl säga, att
socialministern tagit i hög grad allvarligt på det problem, som vi här debattera.
Vi sago på ett ganska tidigt stadium, att ett procentuellt dyrtidstillägg hade
vissa svagheter, bland annat därför att vi hade en känsla — vi visste nämligen
då ingenting med säkerhet — av att dyrtiden träffade olika hårt i städer och
på landsbygden. Vi skola villigt medge, att vi första gången kanske duperades
alltför mycket av den tekniska sakkunskap, som bestämt förklarade för oss,
att det icke gick att komma fram på linjen med fasta tillägg, som vi sedermera
accepterade. När vi grubblade vidare på detta problem sade vi oss emellertid, att

102

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Dyrtidstillägg å folkpensioner rrv. m. (Forts.)
om det förhåller sig så, att det har uppstått mindre spänning i levnadskostnader
mellan stad och landsbygd, måste de tekniska hindren på ett eller annat sätt
övervinnas. Det var helt enkelt inför maktspråk, som det till slut gick att få till
stånd den lösning, som erhölls vid påföljande riksdag, varigenom man alltså införde
dels procentuella tillägg, dels fixa tillägg. Det har gått bra-, och det visade
sig alltså, att invändningen icke var bärande. Jag instämmer alltså i herr Petterssons
i Dahl kritik, på den punkten, men man kunde ju icke med säkerhet
veta dessa ting, då. opinionen från den tekniska sakkunskapen var så bestämd.

Jag mil emellertid säga, att även örn det har skett en utjämning mellan stad
och landsbygd, till vilken vi ha tagit hänsyn genom den kompromiss, som har
träffats mellan de procentuella och de fixa tilläggen, så skall man icke överdriva
detta, därhän, att man säger att det vore rimligt att enbart ge fixa tillägg.
Jag vill påpeka för herr Pettersson i Dahl, att detta bland annat skulle föra
med sig, att de bäst ställda — örn man nu kan använda det uttrycket — av
folkpensionärerna skulle erhålla en kraftig kompensation för dyrtiden. Jag behöver
endast ta det fall, att en folkpensionär har andra inkomster, så att hans
tilläggspension uppgår till 30 ä 40 kronor per år. Sex fixa tillägg för honom
skulle, som var och en inser, betyda att han i dyrtidskompensation å dessa 30 ä
40 kronor skulle få 210 kronor. Hur mycket man än behjärtar folkpensionärernas
läge — jag vill visst icke säga annat än att denna folkpensionärs situation
kan vara, sådan att han väl behöver dessa 210 kronor — så måste man väl ändå
säga, att detta icke kan betraktas såsom dyrtidskompensation utan helt enkelt
innebär att man höjer grundbeloppet för tilläggspensionen, och då är det bättre
att öppet redovisa, vad man gör.

Jag tror fortfarande, att den kompromiss som har träffats i det förslag, som
nu ligger på riksdagens bord, är ganska hygglig. Vi ha emellertid icke känt
oss helt overtygade örn att så är fallet, och vi gåvo därför i november i höstas
socialstyrelsen i uppdrag att göra en ny utredning, som skulle kunna ge oss ett''
bättre material för bedömande av denna mycket betydelsefulla fråga. Utredningsresultatet
kom till socialministern bara för två ä tre dagar sedan, och
vi ha icke hunnit annat än mycket flykngt ögna igenom detsamma. Såvitt denna
flyktiga genomgång ger mig anledning till något uttalande, är det närmast
det, att jag fortfarande tror, att det förslag, som nu föreligger, innebär en ganska
hj^gglig avvägning mellan de olika synpunkter, som kunna läggas på frågan.
Jag kan emellertid försäkra herr Pettersson i Dahl, att vi skola fortsätta våra
försök att bilda oss en uppfattning örn vad som kan vara rättvist ur dyrtidskompensationssynpunkt
för landsbygdens pensionärer.

En helt annan fråga är den som herr Senander tog upp, när han vill genomföra
en faktisk överkompensation åt folkpensionärerna. Jag vill visst icke bestrida,
och socialministern skulle, örn han vore här, säkerligen icke heller bestrida,
att det vore i hög grad önskvärt att höja folkpensionerna, men detta är
en annan fråga än den, som vi nu diskutera, när vi lala örn hur man skall kunna
ge folkpensionärerna kompensation för den inträdda prisstegringen. De undersökningar
som ha gjorts visa faktiskt, att man icke kan göra gällande annat än
att regeringens förslag för det stora flertalet folkpensionärer innebär en praktiskt
taget fullständig kompensation för prisstegringen sedan 1939. Jag reserverar
mig, därför att det kan hända, att min granskning av socialstyrelsens nya
undersökning har varit alltför flyktig, men det förefaller i varje fall av densamma,
som örn index för folkpensionärerna skulle ha stigit med några enheter
mindre än de 42 %, som det här är fråga örn att ge i kompensation.

Jag har, herr talman, velat lämna dessa upplysningar. Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

103

Dyrtidstillägg å folkpensioner m. m. (Forts.)

Herr Pettersson i Dahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Erlander påpekade, att om en folkpensionär exempelvis har
en pension av 30 kronor, så skulle han, om man gåve dyrtidstillägg enbart i
form av fixa belopp, enligt herr Erlanders uppfattning få en alldeles orimlig
kompensation. Men herr Erlander, kompensationen blir ju precis lika stor, örn
man räknar den även på den inkomst, som han har vid sidan av tilläggspensionen.
Lever han på existensminimum, så är det icke mer än rimligt att han får
kompensation för sina ökade levnadskostnader. Han har ju tillsammans bara
vad han behöver för att till nöds dra sig fram, och då behöver han ju ha detta
dyrtidstillägg såsom ersättning för de ökade levnadskostnader, som nu ha uppstått.
Det blir enligt mitt sätt att se icke större kompensation för honom, än
för andra. Att det däremot blir större procent i förhållande till den pension,
som han ånjuter, är klart.

Jag vill tillägga, att det var glädjande att höra, att denna fråga i alla fall
har avancerat och att det ligger en ny utredning på regeringens bord.. Jag kan
för min del endast uttala den önskan, att regeringen så fort som möjligt lägger
fram förslag i anledning av den utredning, som socialstyrelsen nu har gjort
och som jag hoppas är så grundlig, att den blir något att bygga på.

Herr Senander, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag vill bara gentemot herr Erlander säga, att det verkar
ganska otrevligt att höra, att folkpensionärerna skulle vara överkompenserade.
Sådant tal måste låta mycket illa i folkpensionärernas öron, dessa människor,
som faktiskt leva under behovet i en grad, som de flesta här i kammaren
kanske icke kunna föreställa sig. Emellertid var det icke detta, som jag
framför allt sysslade med i mitt förra anförande, utan jag talade örn att man
bland annat från socialministerns sida givit löfte om att återställa folkpensionernas
ursprungliga köpkraft, vilket innebär att pensionärerna, i dag skulle få
lika mycket för sina folkpensioner som de kunde få.då dessa pensioner på.sin
tid fastställdes. Med utgångspunkt härifrån anser jag också, att den motion,
som vi ha väckt i denna fråga och som skulle ge ungefär 50 % kompensation
för dyrtiden, icke alls innebär, att folkpensionärerna bli överkompenserade.

Vidare yttrade:

Herr Erlander: Herr talman! Jag vili bara passa på tillfället att inkassera

herr Petterssons i Dahl välvilja mot folkpensionärerna på högsta dyrort.^Det
uttalandet skola vi säkerligen taga fasta på. Herr Pettersson anser alltså att
det icke finns något att erinra mot att folkpensionärer med de relativt goda
inkomster, som jag nämnde, få en höjning. Det får då betraktas som en höjning
av de grundbelopp, på vilka tilläggspensionen räknas.

Herr Thorell: Herr talman! Jag har med mycket stort intresse hört på
denna debatt och med alldeles särskilt intresse på herr Petterssons i Dahl
första anförande. Det påminde mig örn toner, som vi tidigare hörde här i riksdagen,
nämligen år 1937. Det var bara elen skillnaden, att de icke. kommo
från herr Pettersson i Dahl och hans parti utan från högern. Då ville herr
Pettersson icke gå på samma linje som nu utan följde socialdemokraterna
vid införandet av den ordning, som är grunden för de dyrtidstillägg, som
nu lia föreslagits. Herr Pettersson yttrade, att han var glad åt den förändrade
inställning, som statssekreterare Erlander nyss gav uttryck åt. Vi äro
för vår del lika glada över att det äntligen gått upp för bondeförbundarna,
att de idéer, sorn vi förfäktade år 1937, voro riktiga och att sålunda bonde -

104

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Dyrtidstillägg å folkpensioner m. m. (Forts.)
förbundarna på nytt lia funnit nied sin fördel förenligt att svänga om till den
ståndpunkt, som de hade till valet år 1936.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag'' vill endast säga till herr Thorell,
att år 1937 röstade jag och många andra bondeförbundare emot det då framlagda
förslaget. Det kan herr Thorell finna, örn han granskar omrösta] ngsprotokollet.
Jag vill också erinra honom om att det då förelåg en bondeförbundsmotion
av herr Törnagård, vari det föreslogs att tilläggspensionerna,
skulle vara 300 kronor lika för hela landet. Den kappspringning som herr
Thorell försökte sig på lyckades alltså inte.

Herr Thorell: Herr talman! Jag vill endast svara, att såvitt jag minns rätt
utfärdade bondeförbundet strax efter valet 1936 vid samgåendet med socialdemokraterna
en förklaring, i vilken de meddelade att de hade bestämt sig
för att bland annat gå med på dyrortsgruppering av folkpensionerna. Huruvida
herr Pettersson i Dahl sedan röstade för eller icke har icke så värst stor betydelse
i detta sammanhang.

_ överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, att motionerna 1:206 och 11:219 bifölles;
3:o) bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, att motionen 11:75
bifölles; 4:o) bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, att motionen
11:311 bifölles; och fann herr andre vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägade ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, att motionerna 1:206 och 11:219 bifallas.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Pettersson i Dahl,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 157
ja och 27 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 17, i anledning av väckt
motion angående vidgad rätt till restitution av tull och skatt å bensin, som
användes för segelflygändamål.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

105

§ 3.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 18,
motioner om revision av familjebeskattningen, m. m.

i anledning av väckta Motioner om

revision av
familjebe Till

bevillningsutskottet hade hänvisats följande, av utskottet till behand- skattningen.
ling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 130 i första kammaren av herr Wahlund
m. fl. och nr 205 i andra kammaren av herr Svensson i Grönvik m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära förnyad
utredning av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för fysiska personer,
vilken utredning främst skulle ha till ändamål att praktiskt utforma
ett system med efter försörjningskostnaderna anpassade direkta skatteavdrag,
vilket i de lägre, skattefria inkomstklasserna skulle övergå i ett system med
barnbidrag, avseende att i de lägsta inkomstklasserna lätta barnfamiljernas
försörjningsbörda»;

2) motionen nr 52 i andra kammaren av herr Brandt tn. fl., vari föreslagits,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställer örn en skyndsam
utredning angående en jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan mellan
landets medborgare genom införandet av ett system med direkta barnbidrag»;

samt

3) motionen nr 387 i andra kammaren av herrar Lundell och Eriksson i
Frägsta, vari hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag örn sådan
ändring av beskattningen av äkta makar, latt denna ej ökas till följd av äktenskapets
ingående».

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna 1:130 och 11:205, i vad desamma avsåge
frågan om införande av ett system med efter försörjningskostnaderna anpassade
direkta skatteavdrag, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att motionen II: 52 angående införande av direkta barnbidrag till åstadkommande
av jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3) att de likalydande motionerna 1:130 och II: 205, i vad desamma avsåge
frågan örn skatteskalor vid den statliga beskattningen samt om skattelindring
för föräldrar, vilka tidigare uppfostrat barn, ävensom skattelindring vid försörjningsbörda
för föräldrar och studerande ungdom, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

4) att de likalydande motionerna I: 130 och II: 205, i vad desamma avsåge
frågan örn sambeskattning av äkta makar, samt motionen 11:387 i samma
ämne icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar friherre De Geer och Jonsson i Skedsbygd, som ansett, att
utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna I: 130
och 11:205, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förnyad utredning av
den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för fysiska personer, vilken
utredning främst skulle ha till ändamål att praktiskt utforma ett system med
efter försörjningskostnaderna anpassade direkta skatteavdrag, vilket i de lägre
skattefria inkomstklasserna skulle övergå i ett system med barnbidrag, avseende
att i de lägsta inkomstklasserna lätta barnfamiljernas försörjningsbörda;
samt

2) att motionen 11:52 angående införande av direkta barnbidrag till åstadkommande
av jämnare fördelning av barn försörjningsbördan och motionen

106

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)

II: 387 angående ändring av gällande bestämmelser om beskattning av äkta
makar måtte anses besvarade genom vad reservanterna under 1) härovan
hemställt; samt

II) av herrar Velander, Björkman och Lundell, som ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionen nr 387 i andra kammaren, vari hemställts
örn skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan örn utarbetande och framläggande
för riksdagen av förslag till sådan ändring av beskattningen av äkta makar,
att denna icke ökades till följd av äktenskapets ingående.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Jonssosi i Skedsbygd: Herr andre vice talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlar bevillningsutskottet bl. a. en motion, avlämnad i denna
kammare av herr Svensson i Grönvik m. fl. och i första kammaren av herr
Wahlund arn. fl. I denna motion yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära förnyad utredning av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
för fysiska personer, vilken utredning främst skulle ha till ändamål
att praktiskt utforma ett system med efter försörjningskostnaderna anpassade
direkta skatteavdrag, vilket i de lägre, skattefria inkomstklasserna
skulle övergå i ett system med barnbidrag, avseende att i de lägsta inkomstklasserna
lätta barnfamiljernas försörjningsbörda».

I motionen påpekas bl. a. att de nu gällande, skattefria avdragen icke till
fullo kunna tillgodogöras av alla barnfamiljer, på grund av att många av
dessa ha så låg inkomst, att denna fullt täckes av de skattefria avdragen.
Sålunda betala icke mindre än två femtedelar av antalet taxerade barnfamiljer
icke någon som helst inkomst- och förmögenhetsskatt. På grund härav
kunna dessa familjer icke genom ytterligare höjning av de skattefria avdragen
erhålla någon ekonomisk hjälp. Men det måste verka ännu mera beklämmande,
att en mycket stor del av dessa familjer nied barn nödgas anlita fattigvården
för att kunna draga sig fram. Så t. ex. nödgades under år 1939,
som väl måste betecknas såsom ett år med ganska goda arbets- och inkomstmöjligheter,
inte mindre än 14 % av landets 3—4-barnsf amil jer samt inte mindre
än 24 / av flerbarnsfamiljerna anlita fattigvården.

Det nuvarande avdragssystemet verkar så, att skattelättnaden på grund av
de skattefria avdragen blir större, ju större inkomsten är. Såsom exempel kan
framhållas, att för en familj i ortsgrupp I, där hustrun saknar egen inkomst
och mannens taxerade inkomst utgör 4 000 kronor, skattelindringen, om familjen
har ett barn, utgör 103 kronor. Har däremot mannen 50 000 kronor i inkomst,
utgör den 379 kronor. Vid en motsvarande inkomst å 2 000 kronor,
vilken inkomst är ganska vanlig i denna ortsgrupp, som omfattar den huvudsakliga
delen av landsbygden, blir skattelindringen endast 32 kronor. En
familj med tre barn erhåller i ifrågavarande ortsgrupp vid en inkomst av
2 000 kronor ingen skattelindring, enär dess inkomst icke täcker det beskattningsfria
avdraget, under det att en trebamsfamilj med 50 000 kronors inkomst
erhåller ett skatteavdrag av inte mindre än 575 kronor. Exemplen skulle
kunna mångfaldigas, men jag skall inte trötta med för många siffror.

Det torde vara ett ostridig! faktum, att örn man vill effektivt stödja flerbarnsfamiljerna,
är vägen med skattefria avdrag icke framkomlig. Utskottet
erkänner även, att så är förhållandet, och jag ber att få citera utskottet på
denna punkt. Utskottet säger: »Levnadskostnadernas stegring har uppenbarligen
motverkat avdragens syfte att åstadkomma skattebefrielse för den mot
barnkostnaden svarande delen av inkomsten. Den betydande skärpningen av
beskattningen har vidare inneburit en väsentlig belastning av familjerna med

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

107

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)
barn. Beträffande barnfamiljer med låg inkomst torde särskilt skärpningen
av den indirekta beskattningen ha blivit betungande, även örn verkningarna
därav i vissa mån mildrats genom subventioner och rabatter. Med hänsyn till
det förändrade läge, som sålunda inträtt efter tillkomsten av de nu gällande
bestämmelserna örn ortsavdragen, torde enligt utskottets mening en anordning,
som bättre fyller det med ortsavdragen avsedda syftet, vara påkallad.»

Redan 1936 års skattekommitté påpekade, att den övervägande delen av
familjeförsörjare nied barn betalade ingen eller så ringa skatt till staten, att
skattens eftergivande icke skulle medföra någon nämnvärd lindring i deras
försörjningsbörda. Även 1941 års familjebeskattningssakkunniga ha uttalat,
att örn en utjämning av barnförsörjningsbördan skall komma till stånd även
inom de lägre inkomstklasserna, till vilka flertalet familjer med barn hör,
måste andra åtgärder tillgripas än reformer på den statliga inkomstbeskattningens
område. De sakkunniga ha ävenledes skisserat upp ett system med avdrag
direkt på skatten, i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som
framförts i motionen. Emellertid ansågo sig de sakkunniga icke kunna framlägga
något förslag i enlighet med de sålunda skisserade riktlinjerna, dels
på grund av den betydande kostnadsökning som därigenom skulle uppkomma,
dels också med hänsyn till att ett sådant förslag med nödvändighet komme att
beröra en mängd olika sociala frågor, vilka icke i det sammanhanget kunnat
upptagas till prövning.

Av det anförda torde framgå, att såväl de sakkunniga, som sysslat med
detta problem, som också i viss mån utskottet äro fullständigt eniga med motionärerna
örn att, örn man vill effektivt stödja barnfamiljerna, den hittills praktiserade
vägen med skattefria avdrag icke är framkomlig. Under sådana förhållanden
har en hel del åtgärder fått vidtagas från statsmakternas sida för att
underlätta försörjningsbördan särskilt för flerbarnsfamiljerna. Man har gått
in för att genom rabatter förbilliga vissa .oundgängliga livsmedel. Man har
subventionerat bostadsbyggande för barnrika familjer, och man har på olika
sätt sökt underlätta deras försörjningsbörda. Men trots detta kvarstår faktum,
att många av dessa flerbarnsfamiljer ha en alltför tung ekonomisk börda att
bära, och det verkar säkerligen icke uppmuntrande för dessa familjer att i den
utsträckning som sker nödgas anlita fattigvården. Genom andra av statsmakterna
vidtagna åtgärder har man direkt motverkat de vidtagna stödåtgärderna.
Jag tillåter mig i detta sammanhang peka på den allmänna omsättningsskatten,
som ojämförligt hårdast drabbar barnfamiljerna.

Givetvis skulle ett genomförande av det i motionerna skisserade förslaget
medföra så stora kostnader för staten, att ett genomförande av de föreslagna åtgärderna
måste allvarligt övervägas. Men härvid får man inte bortse ifrån att
stora besparingar skulle kunna göras på andra områden. Det nu tillämpade
rabattsystemet skulle kunna, örn ej helt avskaffas så dock betydligt inskränkas.
Avsevärda besparingar skulle kunna göras å utgående subventioner. Barnavårds-
och fattigvårdskostnadema skulle kunna minskas i mycket hög grad.
De nu utgående fanuljebidragen till de värnpliktiga skulle avsevärt kunna nedbringas.
Men inte minst skulle ett system med statliga barnbidrag verka psykologiskt
i den riktningen, att barnfamiljerna med låg inkomst skulle känna med
sig att de hade statens stöd och hjälp på ett helt annat sätt än nu.

Vi få inte glömma, att det dock är dessa familjer, som bära upp framtidens
Sverige. Vi offra nu oerhörda belopp på det yttre försvaret, man kostnaderna
härför få i stor utsträckning bäras av den kommande generationen. Kunna vi
genom befolkningspolitiska åtgärder skapa större förutsättningar för denna
kommande generation att bära bördorna, ha vi säkerligen gjort en god gärning,

108

Xr 11.

Onsdagen elen 22 mars 1944 em.

Motioner örn revision av familjebeskattningen. (Forts.)
som kunJe bli en motvikt till allt som i dessa dagar verkar i rakt motsatt riktning.

Ja, kerr andre vice talman, jag skulle ira kunnat nöja mig med att under hänvisning
till utskottets yttrande yrka bifall till dea reservation som friherre
De Geer och jag ha avgivit till utskottets betänkande. Utskottet har, såsom
jag redan påpekat, delat motionärernas och reservanternas åsikt, att örn nian vill
åstadkomma verkligt effektivt stöd åt barnfamiljerna, måste man gå andra
vägar än ole skattefria avdragens. Men när det gäller att taga konsekvenserna
av denna ståndpunkt, tvekar utskottet och kryper bakom ett yttrande, avgivet
av 1941 års befolkningsutredning, som verkställt vissa undersökningar rörande
barnkostnaderna och verkningarna av olika barnbidragssystem. Utskottet
hänvisar till att det förslag, som befolkningsutredningen kan komma att avgiva
angående ett allmänt barnbidragssystem, givetvis måste få ett nära samband
med den i motionerna berörda frågan, samt förutsätter att de i motionerna
framförda synpunkterna då komma att tagas under övervägande. På grund
härav avstyrker utskottet bifall till motionerna.

Det torde emellertid vara så, att även om befolkningsutredningen vid sitt
fortsatta arbete kommer fram till att frågan måste lösas i huvudsaklig överensstämmelse
med de i motionerna angivna riktlinjerna, så saknar befolkningsutredningen
möjlighet och för övrigt även bemyndigande att undersöka, huruvida
denna väg är framkomlig ur ekonomisk och skatteteknisk synpunkt. Ett
bifall till utskottets förslag skulle således medföra, att motionerna icke tagas
under omprövning av 1941 års familjebeskattningssakkunniga, men kanske att
befolkningsutredningen förordar införandet av ett ss^stem, som har större eller
mindre likhet med det i motionerna skisserade. Sedan måste en ny utredning till
för utformningen av detta system. Det synes reservanterna vara en betydligt
säkrare och snabbare väg att, i enlighet med vad reservanterna påyrka, en utredning
redan nu kominer till stånd.

Denna utredning kunde lämpligen ske på det sättet, att befolkningsutredningen
erbölle bemyndigande att med biträde av särskild expertis på området
redan nu utforma ett förslag i huvudsaklig överensstämmelse med vad motionärerna
och reservanterna påyrka. Givetvis skulle befolkningsutredningen ha
fullständigt fria bänder, när det gäller såväl formen som innehållet i förslaget.
Jämväl borde frågan, huruvida barnbidraget skall utgå kontant eller i naturaförmåner,
tagas under övervägande. Ett noggrant övervägande av i vilken utsträckning
redan nu utgående subventioner kunde upphöra böra givetvis i samband
härmed ske. Likaså bör man taga under övervägande, vilken inverkan på
barnavårds- och fattigvårdskostnaderna ett genomförande av förslaget skulle
medföra.

Reservanterna förmena, att om denna utredning icke kommer till stånd i
samband med nu pågående utredningar på befolkningspolitikens och familjebeskattningens
område, så kommer hela frågan örn barnbidragen att försenas.
Härigenom kan en dyrbar tid försittas och den samhälleliga inriktning, som
måste eftersträvas i syfte att underlätta barnfamiljernas existensvillkor, onödigt
fördröjas.

Skulle emellertid befolkningsutredningen, sedan skattefrågorna en gång utbrutits
från utredningens arbetsuppgifter, anse frågan örn barnbidragen ligga
utanför dess uppdrag, bör enligt reservanternas förmenande en särskild utredning
komma till stånd. Även på detta sätt skulle möjligheter föreligga att
jämsides med befolkningsutredningens förslag pröva ett förslag av den art,
reservanterna förorda.

Givetvis måste genomförandet av ett bidragssystem av angiven art kräva
avsevärda kostnader, även om man räknar med de besparingar, som kunna

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

10)

Motioner örn revision av familjebeskattningen. (Forts.)
göras på andra hithörande områden. Skulle dessa kostnader i nuvarande läge
avskräcka från genomförandet av ett barabidragssystem i likhet med det, som
reservanterna förorda, förefinnas emellertid möjligheter att genomföra förslaget
successivt. Härvid kunde man eventuellt under en övergångstid stanna för
ett mindre bidrag för varje barn för att. sedan, i den mån kostnaderna kunde
överblickas, ytterligare utbygga detsamma. En annan väg vore att tills vidare
endast låta bidrag utgå till flerbarnsfamiljerna för att sedan, i den mån
tillgångar kunde erhållas, låta bidrag utgå även till en- och tvåbarnsfamiljerna.

Jag skall inte, herr andre vice talman, längre uppehålla kammarens tid med
att anföra motiv för ett bifall till reservanternas förslag, utan hänvisar helt
enkelt till utskottsutlåtande!, vilket jag, såsom jag tidigare sagt, tycker utgör
tillräckligt motiv för bifall till reservanternas förslag.

Jag ber därför, herr andre Ance talman, att få yrka bifall till den av friherre
De Geer och mig avgi\Tna reservationen.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Brandt: Herr talman! Jag måste bekänna, att utskottets utlåtande i
ett avseende varit en positiv överraskning för mig, nämligen att man där enhälligt
och oreserverat ger sin anslutning till införandet av direkta barnbidrag.
Detta hade jag knappast väntat mig, i varje fall icke att även högerns representanter
skulle ge sin anslutning till denna oreserverade skrivning. Jag hoppas
emellertid livligt, att det inte bara är de ärade högerledamöterna i utskottet
som ha denna inställning. Men hur därmed än förhåller sig, så kunna
nu i varje fall landets fattiga barnfamiljer börja att hoppas på att denna fråga
skall lösas.

Mindre tillfredsställd är jag naturligtvis över att utskottet. icke har dragit
konsekvenserna av sitt resonemang och formellt bifallit vad vi motionärer här
föreslagit.

Emellertid skall jag be att få utveckla några synpunkter i anknytning till
vår motion, och jag kan då inte undgå att i vissa avsnitt upprepa Arnd den
förre ärade talaren sade liksom att delvis anföra samma siffror som han.

En rad socialpolitiska åtgärder lia redan vidtagits för att hjälpa barnfamiljerna
i vårt land. Vi lia moderskapspenning, mödrahjälp i form av bidrag
och lån, statsbidrag till förebyggande mådra- och barnavård, bosättningslån,
hyresrabatter för bamrika familjer, skolluncher, harnbeklädnadsbidrag,
barnbidrag åt arbetslösa, både när det gäller kontantunderstöd och
arbetslöshetsförsäkring, samt slutligen det, som kanske är det viktigaste av
alltsammans i denna tid: livsmedelsrabatter och krigsfamiljebidrag. Säkerligen
ha dessa båda senare åtgärder var för sig betytt lika mycket som alla de tidigare
genomförda socialpolitiska åtgärderna till barnfamiljernas förmån tillsammantagna.
Dessutom lämnar samhället hjälp till försörjning av föräldralösa
och faderlösa underhållsberättigade barn. Och slutligen ha vi det, som
vi nu särskilt skulle diskutera, nämligen skatternas differentiering efter försörjningsbördan.
. .

Samhället, eller dess medborgare, har ju redan accepterat den principen,
att man skall lia en skattedifferentiering efter barnantalet. Makar utan barn
och ensamstående betalade sålunda 1911 76,2 procent av den statliga inkomstoch
förmögenhetsskatten och värnskatten. För de lägsta inkomsttagarna spela
dock de socialpolitiska åtgärderna större roll, medan skattelättnaden spelar
huvudrollen för de medelstora inkomsttagarna.

Men mot all denna hjälp i form av socialpolitiska åtgärder av olika slag

Ilo

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Motioner om revision av familjebeslcattningen. (Forts.)
och skattedifferentiering står en levnadskostnadsstegring, sorn missgynnat de
stora familjerna och som totalt sett väger tyngre än alla befoikningspolitiska
och socialpolitiska åtgärder tillsammans. Detta så mycket mer som dessa
familjer drabbats icke endast av konsumtionsskatternas kraftiga stegring, utan
även av den relativa skärpningen av de direkta skatterna.

Det var ju med hänvisning till denna utveckling som finansministern tillsatte
1941 års familjebeskattningssakkunniga. och man kan gott säga, att deras
betänkande tystade all diskussion örn skattedifferentiering såsom hjälp
åt barnfamiljerna. Med dittills icke publicerat åskådningsmaterial visade nämligen
betänkandet vilka begränsade möjligheter som föreligga, då det gäller
att åstadkomma en utjämning av barnförsörjningsbördan medelst ytterligare
differentiering av den statliga inkomstbeskattningen, helt enkelt av den anledningen
att den övervägande delen av familjeförsörjarna med barn icke ha
någon eller så ringa skatt till staten, att ett eftergivande av denna icke medför
någon lindring av deras försörjningsbörda.

Den föregående ärade talaren anförde en del siffror härvidlag, och jag skall
också be att få göra det, även örn jag gör mig skyldig till upprepning, ty dessa
siffror äro ganska betecknande för läget.

De sakkunniga påpeka att av hela antalet taxerade familjer med barn 2/5 icke
betala någon som helst inkomst- och förmögenhetsskatt till staten och att ytterligare
2/5 ha ett taxerat belopp, som understiger ortsavdragets dubbla summa,
d. v. s. dessa familjer kunna icke till fullo utnyttja de möjligheter, som bankningen
ger. Av familjerna med 4—6 barn äro drygt 3U skattefria.

Jag vill vidare ta ett par exempel, som vi anfört i vår motion. En tvåbarnsfamilj
exempelvis i ortsgrupp III med en inkomst av 2 500 kronor har
nu ingen statsskatt med undantag av värnskattefemman. Får denna familj ytterligare
ett barn, kan den sålunda inte erhålla någon skattelättnad därför. Vid
3 000 kronors inkomst blir skattelättnaden för trebarnsfamiljen endast 31 kronor,
vid 4 000 kronors inkomst 52 kronor, vid 5 000 kronors inkomst 60 kronor
o. s. v., medan den för en trebarnsfamilj med 25 000 kronors inkomst utgör
403 kronor och för 50 000-kronorsfamiljen 575 kronor.

Till denna differens bidrar i hög grad det nuvarande bankningssystemet,
som medför att den, som har en inkomst, som är dubbelt så stor som ortsavdraget,
erhåller tre gånger så högt avdrag för sina barn som den, som har en
inkomst, som understiger dubbla ortsavdraget. I ortsgrupp III t. ex. är avdraget
för tredje barnet nu 820 kronor. Det totala ortsavdraget vid två barn är
här 2 440 kronor. För en person, som har 4 000 kronor i inkomst, ökar alltså
icke avdraget för tredje barnet med det fastställda beloppet, 820 kronor, utan
med halva detta belopp eller 410 kronor. Men har vederbörande en inkomst av
7 000 kronor, blir avdraget för tredje barnet 1 230 kronor eller tre gånger så
mycket som för den lägre inkomsttagaren.

dag skall också be att få anföra några siffror ur en tabell över barnbidragens
verkningar, som jag har gjort upp.

Örn vi ta t. ex. en fembarnsfamilj i Stockholm med en inkomst på 2 000 kronor,
så får denna en skattelättnad på 25 kronor eller 5 kronor per barn. Är
inkomsten 3 000 kronor, blir skattelättnaden 89 kronor. Vid 6 000 kronors inkomst
blir motsvarande siffra 465 kronor och vid 25 000 kronors inkomst 2 094
kronor. Den, som har 50 000 kronors inkomst, har ett »barnbidrag», d. v. s.
avdrag på skatten för sina fem barn, på 2 847 kronor. Han har alltså en skattelättnad
på bortåt 3 000 kronor, medan den, som har 2 000 kronors inkomst,
endast har en skattelättnad på 25 kronor. Det är det nuvarande systemets
principer.

Jag skulle kunna anföra många sådana siffror. För trebarnsfamiljen ä:r

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Xr 11.

lil

Motioner örn revision av familjebeskattningen. (Forts.)
skattelättnaden densamma vid 2 000 kronors inkomst eller 25 kronor, men vid
25 000 kronors inkomst är den 1 071 kronor oell vid 50 000 kronors inkomst
1 529 kronor.

1941 års familjebeskattningssakkunniga lyckades inte nämnvärt rubba denna
princip, enligt vilken skattelättnaden blir störst för de större inkomsttagarna.
De sakkunniga konstaterade, att det kräves andra åtgärder än reformer på den
statliga inkomstbeskattningens område, örn det skall kunna ske en utjämning
av barnförsörjningsbördan för de lägre inkomstklasserna, till vilka flertalet
familjer med barn höra. Och de sakkunniga uttalade, att ett sådant resultat
skulle på ett tekniskt enkelt och i sak tillfredsställande sätt kunna ernås genom
ett system av barnbidrag och avdrag direkt på skatten, varvid de förutsatte
att de nuvarande skattefria avdragen skulle slopas. Man ansåg, att barnbidraget
borde utgå med 200 kronor för varje barn och att därtill skulle komma
ett skatteprocentavdrag för varje barn med 1 procent av taxerat belopp upp
till 10 000 kronor och V2 procent av taxerat belopp därutöver och upp till
50 000 kronor.

De sakkunnigas förslag till skattedifferentiering upptog aldrig finansministern
till prövning och det av det skälet, såsom jag tidigare sade, att det
inte skulle gå att lösa problemet på den vägen. Men alltjämt kvarscå de ogynnsamma
förhållanden för barnfamiljerna, som jag här pekat på och sorn föranledde
tillsättandet av 1941 års familjebeskattningssakkunniga. Av den anledningen
lia vi motionärer upptagit de sakkunnigas alternativ örn barnbidrag,
vilket vi nu anse bör utredas för att kunna genomföras så snart som möjligt.

Jag vill här förutskicka, att vi icke bundit oss för något visst system. Därtill
omspänner frågan, såsom både familjebeskattningssakkunniga och utskottet
sagt, så många problem som det bör bli en kommande utrednings sak att
penetrera. Vi lia emellertid sagt, att »vissa skäl tala för att intet bidrag skall
utgå till första barnet. En familjeförsörjare», säga vi, »bör ha så stor inkomst,
att han kan försörja sig själv, hustru och ett barn.» Det kan ju diskuteras,
och jag vet, att det råder delade meningar därom. Jag för min del liksom motionärerna
har heller ingenting emot att barnbidraget blir lika för alla barnen.
Men det finns ju, såsom påpekats av befolkningsutredningens ordförande, ca
850 000 enbarnsf amil jer, och det är därför klart, att det spelar en ganska stor
roll stats finansiellt sett, örn man tar med även första barnet och lämnar lika
högt belopp för det. Jag vill här påpeka, att i Beveridgeplanen förutsattes, att
barnbidraget skall utgå för varje barn utom ett i en familj, såvida icke målsmannen
uppbär understöd i någon form. Skulle^ man emellertid slopa barnbidraget
helt för enbarnsfamiljerna, skulle dessa få en skatteökning redan vid så
låg inkomst sorn 1 500 kronor i ortsgrupp III, på grund av att de skattefria
barnavdragen förutsättas skola bortfalla. Denna konsekvens ha vi icke velat
riskera.

Vi säga vidare, att »ett system måhända kunde ifrågakomma där man gåve
100 kronor för första barnet och 250 kronor för andra till och med femte
barnet». Det är ju en vag formulering, men vi veta, att vi icke kunna fastslå
precis vilket belopp som kan vara det rätta. Det finns så många olika kombinationer
att välja på. För att emellertid ingen försämring för någon av de
barnrika familjerna skulle förekomma, peka vi på detta skatteprocentavdrag
sorn de sakkunniga lia föreslagit. Men detta skatteprocentavdrag för varje barn
skulle icke utgå för annat än barn. Det är icke avsett för ensamstående och
för makar utan barn. Det torde alla vara på det klara med. Jag tror dock,
att det tarvas en närmare kommentar på denna punkt.

Det har varit en livlig diskussion i tidningspressen, och man har slagit ned
på att vi vilja att även femtiotusenkronorsfamiljerna skulle bli understödsta -

11

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Motioner om revision av familjebcskattningen. (Forts.)
gare. Man bortser alldeles ifrån det faktum, soia jag här tidigare pekat på,
att nu Ilar en fcmbamsfamili med 50 000 kronors inkomst bortåt 3 000 kronor
i skattefritt barnavdrag, medan den soln har 2 000 kronor i inkomst bara har
25 kronor i barnavdrag. Detta system har jag inte varit med örn att införa, men
jag är nu nied på att söka få det ändrat på det sättet, att även cle små inkomsttagarna
skola kunna tillgodogöra sig örn möjligt lika stora barnbidrag som de
högre inkomsttagarna ha. Vi ha icke det ringaste intresse av att de som lia
50 000 kronor i inkomst få barnbidrag. Vi se gärna, att man kan slopa skatteprocentavdraget.
Men jag har från diskussionen i familjebeskattningssakkunniga
funnit, hur känsliga just medelklassbarnfamiljerna äro, och jag vill icke
ta på mitt ansvar att framlägga ett förslag om barnbidrag, som skulle innebära
en försämring av de förmåner som dessa barnfamiljer nu ha. Det får ankomma
på en utredning eller på andra att göra det. I realiteten spelar det dock
ingen roll, örn man har dessa skatteprocentavdrag. Man bortser totalt ifrån att
det i motionen föreslås, att de nuvarande skattefria barnavdragen skulle helt
och hållet avskaffas, med resultat att alla, även barnfamiljerna, skulle få en
skatteökning.

Jag skulle kunna peka på ytterligare några siffror. Örn dessa 200 miljoner
kronor, som man bär förutsatt att kostnaderna skulle bli, skulle uttagas på
den direkta beskattningens väg, så kan man ju göra ett räkneexperiment. Enligt
familjebeskattningssakkunnigas beräkningar betalade inkomsttagare med
över 15 000 kronor i inkomst enligt 1941 års siffror 44,4 % av den totala inkomst-
och förmögenhetsskatten samt värnskatten, eller 240 miljoner kronor
av de 541 miljoner kronor som då uttogos i skatt, och därav betalade makar
utan barn och makar med barn 60 % eller 150 miljoner kronor av dessa 240 miljoner
kronor. Använder man samma beräkningssätt och ser efter, vad de som
ha över 15 000 kronor i inkomst skulle få betala av de 200 miljoner kronor som
skulle utgå till barnbidrag, så finner man, att inom denna inkomstklass skulle
makar utan barn och makar med barn få betala 53,3 miljoner kronor av dessa
200 miljoner kronor. Räknar man med att dessa högre inkomsttagare skola
betala 44,4 % av dessa 200 miljoner kronor, så får man en siffra på 88,8 miljoner
kronor. Detta alltså enligt den fördelning av den direkta skatten som beräknats
för år 1941. Slår man nu ut dessa 88,8 miljoner kronor på antalet inkomsttagare
med över 15 000 kronors inkomst — de uppgå till 27 500 — så
skulle var och en av dessa få en skatteökning på 3 232 kronor. Det är alltså
avgjort mera än vad dessa barnbidrag till de högre inkomsttagarna skulle uppgå
till, även om de finge skatteprocentavdrag. Jag vill här anmärka, att den
som Ilar 50 000 kronors inkomst har ju procentuellt dubbelt så stor skatt på
sin inkomst som den som har 15 000 kronor. Givetvis skulle då den som har
50 000 kronor i inkomst få en ännu större skatteökning än 3 232 kronor. Jag
skulle ju t, o. m. kunna vara med örn att ge även en miljonär barnbidrag. Det
spelar inte den minsta roll. Men då skulle denne med full rätt kunna säga till
mig: You are a humbug, sir. Ty även örn han har fem barn, som han får bidrag
för, men samtidigt får en skatteökning på inemot 15 000 kronor för att
hjälpa till att betala dessa bidrag åt andra, så är ju den hjälpen från hans
sida inte så mycket att tacka för. I sak spelar det ingen som helst roll, om
även de största inkomsttagarna få barnbidrag på detta sätt. Ty det är rena
illusionen, örn man tror, att de på detta sätt i verkligheten få någon hjälp. Jag
vill emellertid gärna medge, att det för den oinvigde ser illa ut, och det är
kanske opsykologiskt. Jag skall också gärna vara med örn att man helt och
hållet slopar skatteprocentavdraget, om man kan lösa problemet på ett annat
sätt och örn man anser, att man vill försämra hjälpen till dem som lia barn
och uppbära en medelklassinkomst.

Onsdagen den 22 mars 1944 eili.

Nr 11.

113

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)

Hur skulle nu detta system som vi föreslå verka? Jag skall tillåta mig
nämna några siffror, eftersom denna fråga bär diskuterats så ofantligt mycket
och man har låtit det komma in demagogi i den. Jag lyssnade till diskusionen
i första kammaren, och jag fann då, att icke ens de främsta skatteexperterna
tycktes ha satt sig in i vad det här verkligen är fråga örn. Nu har,
såsom jag förut sade, en fembarnsfamilj i Stockholm 25 kronor i skatteavdrag,
örn dess inkomst är 2 000 kronor. Enligt vårt förslag skulle den få ett barnbidrag
på 1 200 kronor, en ökning alltså på 1 175 kronor. Den som har 6 000
kronor har nu 465 kronor i barnavdrag och skulle få 1 400 kronor i barnbidrag,
alltså en ökning på 935 kronor. Men den som har 25 000 kronor i Stockholm
och har fem barn — örn nu detta skulle bli högsta gränsen för barnbidrag,
såsom vi föreslagit — har nu 2 094 kronor, men skulle enligt vårt förslag örn
s ka flep ro een ta v d råge t medtages, få 1 975 kronor i skatteavdrag. Det blir
alitsa för denna familj en reducering av den hjälp den får enligt nuvarande
system ^på 119 kronor. Den som har 50 000 kronor i inkomst har nu ett avdrag
på 2 847 kronor för sina fem barn, men enligt förslaget skulle det bli
ett skatteavdrag på 2 600 kronor, alltså i verkligheten en skatteökning för
denna familj på 250 kronor i ruut tal. Detta är alltså sanningen, när det gäller
detta förslag. I stället för att tabellen över skattelättnaden nu ter sig som en
upp- och nedvänd pyramid med 25 kr. skattelättnad i botten för en 5-barnsfainilj.
och nära 3 000 kr. för 50 000 kr. för 5-barnsfamiljen i toppen, så
skulle den så förändras, d. v. s. utjämnas, att det i botten bleve en bred bas,
och så att de, som verkligen behöva barnbidrag, också skola få sådana bidrag’.

Jag kanske även skall tillåta mig säga några ord beträffande frågan: kontantbidrag
eller naturabidrag! Den frågan ha vi icke uttalat oss örn i motionen,
men personligen vill jag deklarera, att jag avgjort är för kontantlinjen. Till
stöd för min ståndpunkt kan jag åberopa, att de befolkningspolitiska åtgärderna
i de flesta länder följt kontantlinjen, som enligt min mening är den enda
effektiva linjen. Nackdelarna med naturalinjen äro flera. Den medför tidsutdräkt
och döljer befolkningspolitiken i den allmänna socialpolitiken. Naturalinjen
gör faktiskt människorna beroende av en tidsödande och dyrbar samliällskontroll,
och det är något, som vi icke böra eftersträva. Man bör icke ingiva
barnfamiljerna den känslan, att det skulle vara fråga örn fattigvårdsunderstöd
i vanlig mening. Kontantbidragen kräva icke en dyrbar och tidsödande kontroll
från samhällets sida. De kunna snabbt fastställas och utbetalas, och bidragen
bliva synliga. Barnfamiljerna få, kan man säga, »svart på vitt» på att detta
få de för sina barns skull. Örn barnfamiljerna erhålla understöd efter naturalinjen
i stället för kontantunderstöd, uppfatta de lätt detta såsom tecken på
misstro till deras förmåga att sköta sig själva. En dylik misstro bör man undvika
att framkalla. Det gäller att visa förtroende för barnfamiljerna. Med vad
.jag sålunda sagt vill jag dock icke ha fördömt all naturahjälp. De båda linjerna
kunna ju komplettera varandra, och jag kan väl föreställa mig, att det kan
befinnas lämpligt att ge hjälp i form av hyresbidrag. Särskilt när det gäller
a-tt förbilliga produktionen och distributionen samt att rationalisera konsumtionen
kan detta vara nödvändigt. Det kan på denna punkt, det förstår jag
mycket väl, bliva fråga om ett både-och, men barnbidragen böra dock enligt
min mening så långt möjligt är utgå kontant. Alldeles bortsett ifrån befolkningspolitiska
synpunkter så skulle införandet av ett barnbidragssystem vara
i högsta grad behjärtansvärt. Jag lägger icke främst befolkningspolitiska synpunkter
på frågan utan sociala rättvisesynpunkter. Ett sådant system skulle
också möjliggöra en förenkling av det nuvarande skattesystemet och underlätta
uppbärandet av skatten vid källan. Barnbidragen skulle många gånger bliva
en fast punkt i barnfamiljernas ekonomi. Även örn föräldrarna bleve arbetslösa,

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 11. 8

114

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1044 em.

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)
om de bleve sjuka eller om de folie ifrån, så skulle minimikostnaderna för
barnen vara täckta. Genom barnbidragen skulle för barnfamiljerna i vårt land
skapas en social trygghet. För tiotusentals barnfamiljer skulle erhållandet av
barnbidrag verka revolutionerande i fråga om levnadsstandarden. Socialstatistiska
undersökningar ha visat, att behovstillfredsställelsen för de mindre inkomsttagarna
bland barnfamiljerna är mycket bristfällig. Dessa familjer leva
på en mycket låg levnadsstandard. Av en utredning, som socialstyrelsen företog
för några år sedan, framgick, att en enbarnsfamilj med inkomst över 5 000
kronor köpte 3 ä 4 gånger så mycket möbler, husgeråd, kläder och skodon som
vad fyrabarnsfamiljer med en inkomst under 3 000 kronor hade möjlighet till,
och för dessa senare blev det ingenting över till tidningar, böcker, nöjen, resor
och dylikt. Utredningen visade, att i familjer med 3 barn och en inkomst
understigande 3 000 kronor köptes mindre av beklädnadsartiklar än i familjer,
där det bara fanns ett barn. Denna undersökning gällde städer och tätorter.
På landsbygden äro förhållandena ingalunda bättre utan snarare sämre för
de barnrika familjerna. I fråga örn bostadsstandarden äro förhållandena i
vårt land rent av katastrofala för barnfamiljerna. Detta kapitel behöver jag
icke närmare gå in på. Bidragen skulle säkert i främsta rummet komma att användas
till inåt, kläder och husrum. Skulle samhället ställa medel till förfogande
för en sådan konsumtion, skulle detta också komma att verka arbetsskapande.
Det skulle således jämväl bidraga till att åstadkomma en trygghet
i anställningen, vars betydelse man icke bör underskatta. Det. skulle åstadkomma
en stabilisering av produktionsutvecklingen. Detta har jag framhållit
tidigare, när vi diskuterat efterkrigsproblemen. Det skulle bliva. lättare ^ att
bedöma behovet av de nödvändighetsvaror, som de barnrika familjerna måste
köpa, än den ofta mer eller mindre lyxbetonade konsumtionen hos de ensamstående
och barnlösa. Jag räknar med att kriget skall vara slut, innan reformen
kommer att genomföras. Man skenar icke så fort, när det gäller reformer.
Den knappa hushållning, vi för närvarande måste räkna med, skulle
vi då icke behöva taga hänsyn till, utan behovet av livsmedel m. m. skulle
kunna tillfullo tillfredsställas, örn endast nödig köpkraft kunde skapas. Örn
de barnrika familjerna kunde erhålla tillräcklig köpkraft, så
tillfredsställa sina behov, och därigenom skulle säkerligen också, jordbruket
erhålla avsättning för sina produkter utan att, som skedde före kriget, behöva
dumpa dem på världsmarknaden.

Innan jag slutar, skall jag säga några ord om kostnaderna. Det är klart,
att reformens genomförande kommer att kosta mycket pengar. Vi ha räknat
med 230 miljoner kronor, sedan vi avräknat de 60 miljoner kronor, som man
kan spara in genom att slopa de skattefria barnavdragen. I bondeförbundets
motion har man räknat med 200 miljoner kronor. Differensen 30 miljoner kronor
bär sin förklaring däri, att vi ha räknat med alla barn under 18 år, medan
man i bondeförbundets motion har räknat med barn under 16 år. Det
fanns år 1940 i vårt land i runt tal 1 400 000 barn under 16 år, d. v. s.
150 000 mindre än vad vi kalkylerat med. Även vi torde alitsa kunna reducera
vår summa till 200 miljoner kronor. Därifrån kunna sedan ytterligare avräknas
kostnader för de bidragsförskott, som nu utgå, barnbidrag till inkallade,
i den mån det kommer att finnas några sådana, när reformen genomförts
— som jag sade tidigare, tror jag. icke, att reformen kommer att genomföras,
förrän freden återställts. — Bidrag, som vid arbetslöshet utgå såsom
kontantunderstöd eller från arbetslöshetskassor till barn, kan man ju också
slopa. Omkring 160 000 barn hade ju fattigvårddsunderstöd åren 1940 och.
1941. Under högkonjunktur året 1939 hade —• det är ju också ett vittnesbörd
örn barnfamiljernas låga levnadsstandard — 14 % av landets 3- och 4-barns -

Onsdagen den 22 mars 3944 em.

Nr 11.

115

Motioner om revision av familjebesleattningen. (Forts.)
familjer samt 24 % av 5- och flerbarnsfamiljerna understöd från fattigvården.
Därmed är det klart, att man kan räkna med, att stora utgiftsposter falla
bort, örn dessa barnbidrag införas.

Kostnaderna böra alltså icke verka avskräckande. Det gäller enligt min
mening nationens främsta tillgång, barnen. Det gäller att främja någonting
för nationens liv så viktigt som familjeliv och hembildning. Jag vill också
poängtera, att för alla kvinnor införandet av barnbidrag bör framstå såsom
något synnerligen eftersträvansvärt, ty genom dessa barnbidrag skulle husmödrarna,
hustrurna, erhålla lön för sitt mödosamma, ofta underskattade,
men uppoffrande arbete för barnen och hemmet. Framför allt: införandet av
barnbidrag skulle innebära, att man toge ett synnerligen betydelsefullt steg
på vägen mot åstadkommandet av social rättvisa i vårt land.

Som jag framhöll i början av mitt anförande, är jag överraskad över den
enhällighet, som rått i utskottet, och över de örn en positiv inställning vittnande
uttalanden, som gjorts i frågan örn barnbidragen, men jag sade också,
att jag icke vore tillfredsställd, så länge man icke formligen bifallit förslaget
örn införande av sådana bidrag. Jag är icke heller tillfredsställd med den
reservation, som herrar De Geer och Jonsson i Skedsbygd avgivit.. De ha reserverat
sig till förmån för de av herrar Wahlund och Svenssson i Grönvik
med flera avgivna motionerna, och i dessa förutsattes, att bottenskatten, tillläggsskatten
och värnskatten skulle slopas och ersättas med en enkel matematisk
fornel, som jag- hade äran att göra bekantskap med i familjebeskattningskommittén,
men som jag icke tror är möjlig att genomföra och som icke heller
utskottet tror är möjlig att genomföra. Skall man vänta på denna enkla matematiska
formel, så tror jag man får vänta ganska länge, innan det kan bliva
fråga örn att införa barnbidrag. 4 idare har juan i reservationen berört frågan
örn sambeskattningen av äkta makar, en fråga, i vilken vi icke äro eniga.
För min del vill. jag icke vara med om att helt avskaffa sambeskattningen.
Icke heller vill jag vara med örn att man skulle med skattemanipulationer
hjälpa de mera bemedlades barn till studier. Jag anser, att samhället därvid
bör lämna hjälp på annat sätt genom stipendier, lån och dylikt. Det föreligger
ju motioner, i riksdagen i sådant syfte, så riksdagen har ju möjlighet att
taga ställning till dessa frågor. Lämnas hjälp på antytt sätt, så blir det icke
den ekonomiska ställningen, som blir avgörande för örn barnen skola få hjälp
till studier. Även de mindre bemedlades barn, som ha begåvning, håg, fallenhet
och intresse för studier, kunna då få verklig hjälp.

Jag kan alltså inte vara med om att rösta för bifall till reservationen utan
jag.bci, herr talman, att fa yrka bifall till den av mig med flera avgivna
motionen.

Herr Jonsson i Skutskär instämde häruti.

Herr Erlander: Herr talman! Det kanske kan anses lämpligt, att jag yttrar
mig i denna diskussion och att jag lämnar ett pär upplysningar örn, hur utredningsarbetet
beträffande barnbidragen för närvarande ligger till. Jag
kanske också får tillfälle att knyta ett par personliga reflexioner till dessa
upplysningar. Frågan om .barnbidrag togs upp på fullt allvar i samband med
att de, lyckligtvis tillfälligt, sjunkande befolkningssiffrorna åren 1940 och
1941 blåste liv. i den befolkningspoli tiska diskussionen här i landet. Då framfördes
ifrån, olika, håll kravet på att man skulle sluta med det socialpolitiska
plåstrandet i befolkningsfrågan och i stället taga ett djärvt och resolut grepp
genom att fördela kostnaderna för barnen på ett rättvisare sätt än det, på vilket
dessa kostnader för närvarande åro fördelade. Det saknades ju icke invänd -

116

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)
ningar mot dessa synpunkter. Bland annat sade man, att det vore granska
osmakligt att påstå, att vi befunne oss i ett sådant nödläge i denna nationens
livsfråga, att man måste köpa barn. Likaledes riktades det erinringar mot förslaget
örn att införa ett premieringssystem för de barnrika familjerna. Jag
hör icke till dem, som hysa en panisk oro för vår befolknings politi ska situation.
Örn livsviljan hos vårt folk vore så allvarligt angripen, att man kunde ha anledning
att se så svart på den befolkningspolitiska situationen, som man på
vissa håll gör, så tror jag icke det skulle förtjäna diskuteras att med barnbidrag
på 200—300 eller 400 kronor söka få till stånd en vändning. Men jagtillhör
icke dem, som hysa en sådan uppfattning. Jag tror tvärtom, att vårt
folk är ganska sunt till sin struktur. Jag tror, att normala människor vilja se
egna barn omkring sig. Men även om normala människor känna ett behov av att se
harn omkring sig, känna de också ett behov av att leva på en något så när
hygglig standard. Man vill ha en bostad, som är hygglig, man vill lia kläder,
som äro hyggliga, man vill åt sig och de sina skapa en näringsstandard, som
är hygglig, och man vill lia snyggt och rent omkring sig. Det är olyckligt, örn
ett samhälle låter medborgarna välja att antingen skaffa sig barn och på sa
sätt tillfredsställa sin naturliga livsdrift eller att tillgodose det lika viktiga
kravet på en hygglig standard på bostadsförsörjningens, klädförsörjningens
och matförsörjningens område. Det är orimligt att i längden låta ett sådant
sakernas tillstånd bestå, att man ställer det stora flertalet medborgare i den
situationen, att hur de än välja, komma de att känna en vantrivsel med valet.
Den barnrike, som ser den barnlöses höga standard, kommer att säga sig:
tänk örn jag ändå hade låtit bli att skaffa mig de barn, som pressa min standard!
Men ändå allvarligare är den barnlöses ställning. Han sitter med sin
relativt höga standard i ångest inför tanken, att han icke skaffat sig den rikedom,
som barn utgöra. Ett samhälle, som är välordnat, bör icke ställa medborgarna
inför sådana valsituationer. Man mäste hitta en metod, varigenom
man åtminstone något så när tillfredsställande kan hålla standarden uppe,
medan man samtidigt tillfredsställer den naturliga driften att se sig omgiven
av egna barn. Det är därför, herr talman, som jag för min del obetigat ansluter
mig till den kritik, som här har riktats mot att understödja de barnrika familjerna
genom en skattedifferentiering till deras förmån. Att detta, icke går att
genomföra har visats med siffror. Jag behöver icke uppehålla mig vid denna
sak. Jag är uppriktigt sagt ganska tacksam att herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet befriat 1941 års befolkningsutredning ifrån uppdraget
att syssla med familjebeskattningsfrågor, vilket ursprungligen enligt meddelade
direktiv utgjorde en av befolkningsutredningens uppgifter. Jag kände
nämligen hela tiden, att på denna väg — genom ökade ortsavdrag, ökad skattedifferentiering
— skulle vi icke kunna komma fram, om man ser på detta problem,
såsom jag gör. Ett system med barnbidrag ställer sig avgjort fördelaktigast.
Man behöver icke börja med det första barnet eller med det andra barnet.
Man kan starta, där man överhuvudtaget anser sig lia råd att göra det. Man
behöver därför icke göra som Ryssland och starta med det sjunde barnet och
giva särskilt höga barnbidrag till det elfte och de följande barnen. Det är naturligtvis
mycket billigt med ett sådant system sorn. det ryska. Man har emellertid
möjlighet att manövrera så långt man anser sig kunna komma för kostnaderna.
Det är ingenting, som bryter sönder .systemet, örn man. börjar relativt
blygsamt och pressar sig framåt, som man gjort på bostadspolitikens område.
Men det viktigaste skälet för ett system med barnbidrag är att vi få. möjlighet
att, som herr Brandt på ett så utmärkt sätt närmare utvecklade, hjälpa.deni,
sora. i första hand lia att brottas nied svårigheter. Man kan giva barnbidrag

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

117

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)
ifrån botten, vilket icke kan göras genom en skattedifferentiering. Yi lia inom
befolkningsutredningen, sedan vi befriats från att sysselsätta oss med familjebeskattningsfrågor,
fortsatt barnbidragsdiskussionen. Denna diskussion bar väl
icke på alla punkter lett till samma resultat som exempelvis herr Brandt
ansåg skulle vara rimligt. Jag tror icke, att alla befolkningsutredningens ledamöter
äro böjda för att utan vidare, så onyanserat, som lian till en början gjorde,
uttala sig till förmån för kontantlinjen contra naturalinjen. Jag vill, herr
talman, säga, att liela denna diskussion örn kontantlinje contra naturalinje är
en i nuvarande läge ganska onödig diskussion. Herr Brandt fördömde i början
av sitt anförande oreserverat naturalinjen, men sedermera gjorde han en så
vittgående reservation, att jag nästan kan ansluta mig till vad han sade. Han
sade, att om samhället finner lämpligt att anknyta barnbidragen till innehavet
av en bostad av viss standard, kunde den saken diskuteras. Ja, herr Brandt,
vad är det annat än den s. k. naturalinjen? Vad är det annat än att börja på att,
som han litet föraktfullt yttrade, ge sig in på att kontrollera, hur medborgarna
använda sina inkomster. Jag tror emellertid, att det är ofrånkomligt att knyta
barnbidraget till bostaden, örn man vill nå ett resultat, som samtidigt verkar i
produktionsstödjande riktning på byggnadsindustriens område. Jag tror icke
man kommer förbi det. Jag tror likaledes, att det är ganska svårt att så här
på rak arm avvisa tanken på att låta exempelvis rabatteringen på vissa livsmedel
vara kvar. Jag vet icke, hur prisutvecklingen i fortsättningen i vårt
land kommer att gestalta sig. Om vi i fortsättningen få behålla relativt höga
priser på vissa för barnfamiljerna nödvändiga produkter, så kan jag icke förstå,
varför man icke skulle inarbeta ett rabattsystem för barnfamiljerna i ett
barnbidragssystem och på det sättet hålla uppe en rimlig prisnivå för jordbruksprodukter,
samtidigt som man garanterar, att en hög prisnivå icke kommer
att onödigt belasta barnfamiljerna. När man väl får se, hur det barnbidragssystem
ser ut, som icke är ett naturalinjens barnbidragssystem men låt
oss kalla det ett konsumtionsdirigerande barnbidragssystem, så kan det hända,
att många av de stora orden örn att det är omöjligt att acceptera annat än kontantlinjen,
komma att visa sig vara överord. Vad man sagt örn att ett införande
av system med naturabidrag skulle vittna om misstroende mot barnfamiljerna
kommer kanske då att visa sig ha varit ett fåfängligt tal. Det hade kanske
varit bättre att vad som sagts varit osagt. Det kan mycket väl hända, att det
kommer att bliva en praktiskt taget hundraprocentig enighet beträffande den
linje, efter vilken vi skola gå fram. Jag vill göra denna reservation, eftersom
jag i allt väsentligt i övrigt anslutit mig till herr Brandts uppfattning.

Sedan vill jag säga, att förutom diskussionen om konsumtionsdirigering eller
kontantbidrag lia vi naturligtvis också diskuterat, hur bidragen skola anpassas
till den nuvarande socialvården. Men det barnbidrag, som vi eventuellt komma
att föreslå eller rättare sagt säkert komma att föreslå, har ej tänkts såsom
ett bidrag, som skall ersätta exempelvis de bidrag, som utgå i arbetslöshetshjälpen.
Man kan icke tänka sig, att det allmänna barnbidrag, som vi äro
sysselsatta med att utforma, skall bli eli; barnbidrag, som ersätter socialförsäkringens
olika barnbidrag, som utgå vid inkomstens bortfallande. Vi skola
ju giva en komplettering till familjeförsörjarens normala inkomst; oavsett
om han är arbetslös eller ej skall barnbidrag utgå. Men det barnbidrag, som
är knutet till socialförsäkringens olika grenar, framför allt arbetslöshets- och
sjukförsäkringen, är ett barnbidrag, som skall ersätta den normala inkomsten.
Hela den diskussion, som bär förts om att man skulle kunna spara på de olika
soria,Iförsäkrings grenarna vid genomförandet av barnbidrag, är ganska meningslös.
Jag tror icke att det blir möjligt att göra så stora besparingar. Diskus -

lis

Nr 11.

Onsdagen (leii 22 mars 1014 em.

Motioner om revision av fa mi Ije bes k a 11 n i true 11. (Forts.)
sionerna örn socialförsäkringens barnbidrag föres icke inom befolkningsutredningen
utan på det håll, där socialvårdsexpertisen är samlad, i socialvårdsko
mmittén.

Efter dessa allmänna deklarationer vill jag säga, att det är klart, att ett
barnbidragssystem, vare sig det skall vara kontant eller — med ett misslyckat
namn — in natura, kail inarbetas i vilket som helst skattesystem. Det
kan ej vara större tekniska svårigheter. Jag lyssnade med stort intresse till
herr Bärg i första kammaren, som skildrade, hur besvärligt det skulle vara att
ordna detta. Jag har, herr talman, det största förtroende till våra skattexperter,
att de skola kunna krångla till ett förslag och göra det så invecklat, att vi
begripa det lika litet som våra vanliga skattehistorier. Jag tror emellertid, att i
denna fråga kunna vi med förtroende lita på att skatteexperterna kunna komma
fram till en lösning.

Jag har ingenting emot att, örn cheferna för social- och finansdepartementen
gå med på det -— och det har jag förvissat mig örn att de komma att
göra •— till befolkningsutredningen knytes skatteexpertis, som får söka inarbeta
bidragssystemet med ortsavdrag av gällande typ, örn man vill lia det så. Men
detta är en rent teknisk fråga, hur man skall gå till väga. Det är icke en
fråga örn annat än att söka få en anknytning, ett kvittningssystem eller vad
man vill kalla det. Men en annan och mycket mera genomgripande fråga är
örn man skall stryka det nuvarande ortsavdraget helt och hållet, örn man skall
stryka de principer, på vilka familjebeskattningen för närvarande är uppbyggd,
och övergå till ett barnbidragssystem av den ena eller andra beskaffenheten.
Det är icke en teknisk fråga utan en omdömesfråga. Det är en fråga örn vi
äro mogna för en sådan reform, en så utomordentligt genomgripande sak, vars.
verkningar ha illustrerats här av tidigare talare. Jag för min del skulle hälsa
det med största tillfredsställelse, örn man skulle våga sig på det; men det är
säkerligen, såsom framhållits från åtskilliga håll, en fråga örn att vänja sig
vid denna tankegång. Jag för min del kan endast finna det utomordentligt tillfredsställande,
att man så snabbt vant sig vid tanken på ett barnbidragssystem,
att vi i dag stå med ett praktiskt taget enhälligt utskottsutlåtande, av innebörd
att man bör leta sig fram till ett barnbidragssystem. Det ger mig känslan,
att det kanske icke dröjer så länge förrän man kommer fram till ett slopande
av de nuvarande principerna för avdragslinjen och övergång till bidragslinjen
helt och hållet. Det ger mig, herr talman, förhoppningen, att det finnes möjlighet
att inom en icke alltför avlägsen framtid få opinionen mogen för genomgripande
reformer.

Inför det stora framsteg, som otvivelaktigt dagens utskottsutlåtande innebär,
tycker jag. att detaljen örn vem som skall göra utredningen är ganska bagatellartad.
Jag tror, att det bör gå på vilken linje man än väljer. Jag har, herr
talman, på denna punkt intet yrkande.

Herr Persson i Växjö: Herr talman! De båda föregående talarna lia mycket
ingående behandlat den fråga, som här står på föredragningslistan, och jag
kan naturligtvis icke komma med många nya synpunkter i denna angelägenhet.
Jag vill bara erinra örn, att finansministern, när 1941 års familjebidrags -sakkunniga tillsattes, anförde, bland annat, att frågan örn inkomstskattens differentiering
efter försörjningsbördan vunnit förnyad aktualitet genom den betydande
skärpning av beskattningen, som skett. Vidare framhölls, att trycket
av den ökade beskattningen blivit särskilt kännbart på grund av den stegring
av levnadskostnaderna, som samtidigt ägt rum. Det sistnämnda tror jag man
kan ytterligare understryka; levnadskostnadernas höjning har för de flesta
medborgare icke åtföljts av däremot svarande inkomsthöjning. För det stora

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

119

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)
flertalet Ilar, som bekant, en reallöneminskning ägt rum. För de barnrika
mindre bemedlade familjerna har standarden ytterligare sjunkit. Familjen
beskattningssakkunniga visa, som redan framhållits, med all önskvärd tjMlighet,
att man icke genom skattedifferentiering kan åstadkomma nämnvärd ytterligare
utjämning av barnförsörjningsbördan. I det betänkande, som familjebeskattningssahkunniga
avgåvo, klargjordes också för den, som tilläventyrs
icke visste det förut, att ett betydande barnbidrag genom skatteavdragen
utgår till barnrika familjer, då familjefadern har hög inkomst, medan hjälpen
blir ringa eller ingen för familjer med små inkomster, dag kan anföra, ett pär
siffror i detta avseende. En familjeförsörjare i dyrortsgrupp I med fem barn
och 50 000 kronors inkomst får på den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
samt värnskatten ett skatteavdrag på 2 117 kronor, d. v. s. ett barnbidrag
på 2 117 kronor för sina barn, medan en familjeförsörjare i samma
läge med 2 000 kronors inkomst får 46 kronor i skatteavdrag. I dyrortsgrupp
V blir siffran för 50 000-kronorsmannen 2 847 kronor och för inkomsttagaren
med 2 000 kronor bara 25 kronor.

dag tror, att var och en inser, att den nuvarande ordningen är orättvis. De,
som behöva hjälp till barnkostnaderna, få ingen hjälp, och de, som få hjälp,
behöva den ej, skulle man en smula tillspetsat kunna säga.

Vi lia i vår motion ansett, att barnkostnadema borde fördelas så, att bördan
lättas framför allt för de mindre bemedlade familjeförsörjarna. Vi lia skisserat
ett system med direkta barnbidrag efter ungefär samma linjer som 1941 års
familjebeskattningssakkunniga angivit. Vi ha ej bundit oss vid det systemet
utan sagt, att man skulle måhända kunna tillämpa ett sådant system, dag
tror, att den skatteprocent, som vi tagit från familjebeskattningssakkunnigas
förslag, kan man alltid diskutera. För min del anser jag faktiskt, att det
mest rättvisa skulle vara att giva direkta bidrag lika för alla utan att lägga
till någon procent på inkomsten. Men vi lia icke bundit oss på denna punkt.
Vad vi krävt framgår av klämmen, i vilken vi begärt en skyndsam utredning
örn jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan genom införande av direkta
barnbidrag.

Med anledning av herr Erlanders anförande vill jag säga, att vi icke i motionen
krävt, att sociala förmåner, som utgå, skulle avskaffas, när barnbidragen
infördes, eller att barnbidragssystemet skulle ersätta sociala förmåner.
Vi ha överhuvud icke tagit upp denna punkt i vår motion.

Utskottet har här varit mycket välvilligt inställt till motionens syfte. I utlåtandet
står exempelvis att läsa på sidan 10: »Beträffande barnfamiljer med
låg inkomst torde särskilt skärpningen av den indirekta beskattningen Ira blivit
betungande, även örn verkningarna därav i viss mån mildrats genom subventioner
och rabatter. Med hänsyn till det förändrade läge, som sålunda inträtt
efter tillkomsten av de nu gällande bestämmelserna örn ortsavdragen,
torde enligt utskottets mening en anordning, som bättre fyller det med ortsavdragen
avsedda syftet, vara påkallad.» På sidan 12 säger utskottet: »Då
sålunda en effektiv utjämning av barnförsörjningsbördan icke kan vinnas genom
en omreglcring av ortsavdragen, finner utskottet i likhet med de sakkunniga
andra åtgärder böra vidtagas i detta syfte.» Vidare: »Utskottet finner
vad i motionerna därutinnan anförts vara värt beaktande.» Till slut erinrar
utskottet, att frågan om införande av ett allmänt barnbidragssystem
för närvarande är under övervägande inom befolkningsutredningen, och säger
till sist: »Utskottet förutsätter därför, att vid prövningen av befolkningsutredningens
förslag i denna del jämväl frågan örn åstadkommandet av en utjämning
av försörjningsbördan för familjer med barn ur de synpunkter, som här
angivits, tagea under övervägande. På grund härav anser sig utskottet icke

120

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)
kunna tillstyrka de i ovannämnda motioner framställda yrkandena i nu angivet
hänseende.»

Det är klart, att det är dubbelt glädjande för oss motionärer at''t så stor
enighet är rådande i denna fråga som faktiskt gjort sig gällande inom utskottet.
Med särskild tillfredsställelse har undertecknad inregistrerat bondeförbundets
positiva inställning i denna punkt. Herr Brandt var mycket tillfredsställd
över, att högerns representanter enigt gått på utskottets positiva
förslag. Men för min del måste jag uttala min tillfredsställelse över, att bondeförbundets
representanter gjort det. Dess representanter i utskottet lia för
resten — trots utskottets välvilja — reserverat sig för bifall till bondeförbundets
motion. Man vill alltså gå ett stycke längre ändå. Undertecknad
bade för sin del icke väntat, att så skulle lia skett från detta partis sida. Det
hade väl icke heller gärna skett före 1944 års riksdag. Det är enbart glädjande,
att bondeförbundet nu intagit denna hållning. Man får kanske icke i denna
församling låta påskina, att omständigheterna kanske medverkat. Det förrättas,
som bekant, val till riksdagens andra kammare i höst. Jag skall icke
heller komma nied några insinuationer eller göra gällande, att detta inverkat
på bondeförbundet inställning.

I den motion, som vi avgivit, ha vi i slutet sagt något, som jag tycker kan
anföras som skäl för att motionen överhuvud väckts. Det lyder: »De av finansministern
i yttrandet till statsrådsprotokollet framförda motiven för inkomstskattens
differentiering efter försörjningsbördan kunna också anföras för genomförandet
av direkta barnbidrag. Allmänt har man räknat med en efterkrigskris,
och fredsplaneringen har varit föremål för livlig diskussion. Förberedande
åtgärder ha redan vidtagits av staten och kommunerna för att
möta den väntade krisen. När denna kris kommer, får man räkna med att
arbetslöshet och andra svårigheter bliva särskilt påfrestande för barnfamiljerna.
Hänsyn till befolkningspolitiska synpunkter talar otvetydigt för vidtagandet
av effektiva åtgärder i syfte att fördela barnkostnaderna jämnare mellan
landets medborgare. Ett barnbidrag av den storleksordning, som vi enligt det
ovan anförda närmast tänkt oss, skulle för flertalet barnfamiljer åstadkomma
en avgörande standardhöjning.»

Jag tror, herr talman, att kammarens ärade ledamöter förstå vad det skulle
betyda för en glasbruksarbetare i mitt hemlän med en inkomst på 2 500 eller
3 000 kronor och med fem barn, om han får barnbidrag på 1 100 eller 1 200
kronor. Det finnes hela arbetarkategorier, som befinna sig i samma läge som
denna arbetargrupp.

Ehuru utskottet skrivit positivt äro vi icke nöjda med utlåtandet. Vi vilja
ha frågan avgjord så snabbt som möjligt. Örn den skall tagas under övervägande
inom befolkningsutredningen, äro vi rädda att det dröjer alltför länge, innan
förslag kan framläggas och beslut fattas. Vi vilja ha detta system med barnbidrag
realiserat i verkligheten snarast. Nu har statssekreterare Erlander
också sagt ifrån, att det är tämligen likgiltigt, huruvida man ordnar utredningen
på det ena eller andra sättet. Jag tycker därför, att andra kammaren har all
anledning att bifalla den motion, som har väckts av herr Brandt m. fl., nämligen
motionen nr 52 i andra kammaren. Beträffande reservationen har jag i det avseendet
samma uppfattning som herr Brandt. Jag kan därför icke ansluta mig
till den.

Jag vill alltså, herr talman, yrka bifall till den motion jag här omnämnt.

Herr Orgård: Herr talman! Efter vad som förekommit kanske det kan vara
onödigt för dem, som tillhöra utskottsmajoriteten, att överhuvudtaget säga
något, i synnerhet efter herr Erlanders inlägg, som i slutet av anförandet ställde

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

121

Motioner om revision av familjebeslcattningen. (Forts.)
frågan rätt. Vad diskussionen bär har rört sig om är mest sådana frågor, som
vi alla önska lia utredda. Frågan gäller således bara när. Vi tyckas alla vara
eniga örn det väsentliga i tankegången här. Men det kan kanske ändå vara
på sin plats att säga något.

Jag ber att få såsom bakgrund till diskussionen här erinra örn den diskussion,
som fördes, när familjeavdragen reviderades 1938 och vad utskottet och riksdagen
då skrevo. Utskottet skrev så här: »Utskottet har för sin del i likhet
med skattekommittén i spörsmålet om skattedifferentiering efter familjestorlek
sett en vanlig avvägningsfråga, sådan som uppkommer så snart det
gäller olika kategorier av skattskyldiga. Det är givet, att i den mån en minskning
av skattebördan kan komma till stånd för de barnrika familjerna därmed
i viss utsträckning tillgodoses allmänna sociala synpunkter. På grund härav
bör uppskattningen av den barnkostnad, som skall läggas till grund, ej göras
för snäv.» Men så säger utskottet: »Ur befolkningspolitisk synpunkt torde däremot
en ska.ttelindring för familjeförsörjare icke i och för sig lia nämnvärd
betydelse.» Utskottets inställning var sålunda här skeptisk på den punkten.
Avdragen böra lia någon betydelse ur befolkningspolitisk synpunkt. Men det
är ju klart, att det kan sägas, att en sådan rättvisare fördelning av barnförsörjningsbördan,
som man skattevägen söker komma till, endast gällt ett fåtal familjer
med försörjningsplikt gentemot barnen. Det visade sig då i diskussionen,
som vi alla minnas, att det fanns en starkt företrädd mening, som i dessa
skatteavdrag såg en positiv insats för lösandet av befolkningsfrågan. Vi minnas
alla, att det förekom förslag örn betydligt höjda avdrag för de barnrika
familjerna. Man må lia vilken uppfattning som helst örn i vad mån dessa avdrag
för de grupper det här gäller kunde verka positivt i befolkningsfrågan
eller ej. Bevillningsutskottet, som har att pröva frågorna från skattepolitisk
synpunkt, hade emellertid knappast anledning att gå in på den sidan av problemet.
Erfarenheterna sedan dess göra ju, att det skatteavdragssystem, som
då infördes, nu står i något annat ljus, men det har i alla fall visat sig att den
skeptiska inställningen i frågan var riktig. 1940 års sakkunniga för utredning
av familjebeskattningsfrågan lia också kommit till det resultatet, att man icke
kan komma till en rationell och rättvis utjämning av barnförsörjningsbördan
på skattevägen, utan att andra åtgärder måste tillgripas.

Här har nu redogjorts för de synpunkter, som framförts av denna utredning.
Ungefär samma synpunkter lia framkommit i de båda motionerna. Utskottet
säger i sin motivering, att utskottet är överens med utredningen och
motionärerna om att »en utjämning av barnförsörjningsbördan icke kan vinnas
annorledes än genom ett på ett eller annat sätt utformat barnbidragssystem».
Det har både från motionärernas oell reservanternas sida uttalats ett
tack för detta positiva uttalande. Men då frågas det, varför har icke utskottet
dragit konsekvenserna av detta positiva uttalande och yrkat bifall till en
utredning. Jag ber då att få svara, att diskussionen här i kammaren nu framför
allt måste röra sig örn sältet för detta barnbidragssystem, hur det skall
utformas och anpassas i skattesystemet. Men frågan örn hur barnbidragssystemet
skall utformas ligger under utredning av befolkningsutredningen,
som vi ju alla känna till. Frågan är till sin väsentliga del en social fråga och
ligger således utanför bevillningsutskottets bedömande. Det är endast i vad
mån ett sådant barnbidragssystem sedan kan anknytas till ett skattesystem,
som man kommer in på skattefrågornas område.

När sålunda den sociala delen av frågan ligger under utredning förefaller
det således rimligt, när man från utskottets sida kräver, att denna utredning
först skall slutföras. Man vill se, hur detta barnbidragssystem är utformat, innan
man går in på att i en skrivning rekommendera riktlinjerna för en utred -

122

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Motioner om revision av familjebeshattningen. (Forts.)
ning, när det gäller detta barnbidrags systems anknytning till skattesystemet.
Nu invändes från reservanternas sida och även från de motionärer, som bär ha
haft ordet, att man önskar ett ''beslut om en utredning just nu för att vinna tid
för att frågan snabbare skall upptagas till behandling och leda till
ett resultat. Gentemot reservanterna vill jag anföra, att det är inte sagt,
att man kommer till ett snabbare resultat, därför att man nu igångsätter
en utredning, utan frågan i detta sammanhang är väl, vilken omfattning
denna utredning kommer att taga och vilka problem man kommer
att ställas inför, och om utredningen således ur sådana synpunkter
måste dra ut på tiden. >Jag vill också framhålla, att reservanterna påyrka en
skrivelse örn utredning i vidgad omfattning. Sålunda upptages t. ex. frågan
örn att utredningen skall omfatta frågan örn skatteavdrag för försörjning av
föräldrar och kostnader för utbildning o. s. v. och i vad mån förmögenhetsoch
inkomstskatten skall kunna förenklas och göras enhetligare o. s. v. och det
framhålles, att det bör kunna finnas en enkel och lättfattlig formel varigenom
man skall kunna komma till en rationell lösning av den frågan. Om någon
kunde komma med en dylik formel, ja, det vore en nåd att stilla bedja örn;.
Vid utformningen av skattesystemet ha emellertid flera utrednings- och
skatteexperter funderat över den frågan och icke lyckats. Det är möjligt att
det går mycket lätt att på papperet konstruera en dylik formel, men frågan
är, hur den kommer att se ut i verkligheten och huruvida den kommer att bli
lättfattligare för gemene man än det nuvarande systemet. Åtminstone är det
knappast rimligt begära, att utskottet skall gå in för en skrivning endast på
grund av en viss förhoppning, som man hyser om att etet skall vara möjligt
att finna en dylik formel.

När reservanterna föreslagit att utredningen praktiskt taget skulle komma
att omfatta hela vår skattelagstiftning med alla de svårlösta frågor, som hänga
samman därmed, undrar jag, om man på den vägen kan komma till den snabba
lösning av den fråga vi bär ha före, vi alla önska, och örn ej detta i hög grad
kommer att åstadkomma just den förhalning av frågan, som reservanterna tala
örn. Ty det är — jag vill tillägga det till slut — ej bara en snabb utan även
en god lösning av frågan, d. v. s. huvudfrågan, som vi alla syfta till. Då man
från båda utgångspunkterna önska en snabb och god lösning, är det olyckligt
att nu i en skrivelse föregripa befolkningsutredningens arbete. Det är rimligt
att kräva, att man vill se, hur det barnbidragssystem, som befolkningsutredningen
sysselsätter sig med, utformas, innan man upptager riktlinjer för ett
skattesystem, som skall anpassas efter detta.

Befolkningsutredningens ordförande har här framhållit, att han ej gärna vill
syssla med beskattningsfrågan. Den vägen ligger dock öppen, att man tillkallar
experter, som kunna taga den frågan under omprövning. Jag vill, innan
jag slutar, säga, att det är väl ingenting, som utesluter, att, när befolkningsutredningen
är färdig med denna utredning, tiden kan anses mogen och
de ekonomiska förutsättningarna kunna tänkas föreligga, Kungl. Maj :t upptager
frågan till behandling och tillsätter en utredning. Kungl. Maj:t har
bättre möjligheter än utskottet att bedöma den lämpliga tidpunkten för när
frågan kan anses mogen för en sådan utredning. Jag tror, att vi på den vägen
kunna komma till den snabbare lösningen, ty en skrivning nu, som uppdrager
riktlinjer, vilka kunna komplicera frågan, är ju ägnad att försena
lösningen av densamma.

Utskottet har icke nu kunnat angiva några som helst riktlinjer för en dylik
utredning. Jag tror också att riksdagen genom att ställa sig avvaktande
och genom att icke föregripa och binda utredningen i vidare mån än utskot -

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

123

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)
tet gjort med sitt positiva uttalande beträffande själva huvudtanken befordrar
en snabbare utredning av frågan än genom att följa reservanterna, vilkas
yrkande innebär, att frågan skjutes längre på framtiden.

Från dessa utgångspunkter, herr talman, är det, som jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Lundell: Herr talman! Glädjen från några socialdemokratiska talares
sida här i kväll över att högern och bondeförbundet i princip accepterat de
direkta barnbidragen som en eventuell avlösning för de skattefria barnavdragen
verkar så pass ansträngd, att jag undrar, om det ej egentligen är så,
att nian på socialdemokratiskt håll hellre skulle lia sett att högern och bondeförbundet
gått emot den här saken. Det är ju nämligen, som herr Persson
i Växjö påpekade, val i år.

Jag hade icke i sak tänkt säga särskilt mycket örn de förslag, som här
föreligga från utskottsmajoritetens och reservanternas sida. Jag bär kanske
ännu mindre skäl att göra det nu, sedan vi hört örn utgången i första kammaren.
Men det är på en punkt, som jag nödgas säga någ-ot om den argumentation,
som använts mot de nuvarande skattefria barnavdragen och som
här dragits fram i debatten med mycken emfas av herrar Brandt och Persson
i Växjö. Man har talat örn eller framhållit t. ex., att en familj, som har 2 000
kronor i taxerat belopp i mellersta ortsgruppen — jag tar ett exempel ur en av
motionerna ■—- icke får något barnavdrag alls för tredje barnet, därför att det
ej finns något skattebelopp kvar att göra detta avdrag ifrån. Går man sedan
UPP på ett högre steg på inkomstskalan, finner man, att en familj, som t. ex.
har 50 000 kronor i taxerat belopp i samma ortsgrupp, får för det tredje barnet
575 kronor i avdrag från sina statsskatter. Detta och liknande exempel har
man spunnit på i motionerna och i debatten, särskilt från herrar Brandts och
Perssons i Växjö sida. Jag ser mig nödsakad att genom ett par små följdresonemang
litet ta musten ur den sortens matematik, som man här använder.

En sådan här inkomsttagare med 50 000 kronor i taxerat belopp är ju dock
ej särskilt intresserad av dessa höga barnbidrag. Han skulle helt säkert hellre
ta en lägre skatteprocent än den han för närvarande drabbas av, även om
han därigenom skulle få betydligt lägre barnavdrag än han nu har. Nu ondgör
sig herr Brandt t. ex. över den större inkomsttagarens högre barnbidrag,
fastän han var fullt på det klara med att samma inkomsttagare fått en mycket
större skatt än han förut hade. Herr Brandt gjorde också ett litet hopp
i tankegången och talade örn en annan person, som skulle ha resonerat analogt
med vad han själv här resonerade, nämligen örn stora barnavdrag åt en
miljonär, som dock samtidigt finge starkt ökade skatter, och så karakteriserade
han det resonemanget med orden: »You are a humbug, siri» Det är nog
så, att detta omdöme gäller för de resonemang örn avdrag, som han själv förde.

Man kan lätt se, att sådana här resonemang örn orimliga avdrag leda alldeles
in absurdum. dag vill redogöra något för det resonemang, som jag förde
i utskottet på den punkten. När det nu visat sig att avdragen giva sådana
ojämna utslag, så att den som minst behöver dem får de största avdragen,
medan den, som behöver dem får de minsta avdragen — vilka därtill icke
kunna utnyttjas, då det icke finnes något från vilket avdragen kunna göras
—■- då visade vissa ledamöter i bevillningsutskottet en benägenhet att slå in
på den tankegången, att man kanske borde göra rent hus> med alla avdragen.
Jag tog då genast upp den tankegången och säde, att vi ha ju ej bara ortsavdrag
utan även något som kallas för allmänna avdrag. Skola vi göra rent
hus med dem också? Det är klart, att de verka orimliga på samma sätt som

124

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)
dessa barnavdrag. Låt oss tänka på det avdrag man får, om nian betalar
pensionsförsäkringspremier. Antag att jag betalar in, låt mig säga 100 kronor
för en pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Jag får då 100 kronor
mindre i taxerat belopp och 100 kronor mindre i beskattningsbart belopp, och
då får jag naturligtvis också mindre skatt till det allmänna. Låt mig säga,
att jag är i det inkomstlaget att jag får 35 kronor mindre i skatt till det allmänna.
Då kan man ju säga, att när jag betalar en pensionsförsäkringspremie
på 100 kronor ger det allmänna mig ett bidrag på 35 kronor.

Tag sedan en något mindre inkomsttagare. Han får samma minskning i deltaxerade
beloppet, örn han gör en sådan inbetalning på 100 kronor och samma
minskning i det beskattningsbara beloppet, men råkar han inte ligga så högt
upp på den progressiva skalan, får han inte mer än en skatteminskning, sammanlagt
till stat och kommun, på låt oss säga 15 kronor. Denne man, som
säkert vore mera i behov av bidrag från det allmänna, fick i stället ett mindre
bidrag. Han fick 15 kronor, medan den större inkomsttagaren fick 35 kronor i
avdrag -—■ eller bidrag från det allmänna. Går jag sedan till en betydligt
mindre inkomsttagare, får han visserligen en minskning av det taxerade beloppet,
i den mån han har något, men har han ingen skatt alls att betala, kan
han ju inte få något avdrag i fråga örn den. Han får alltså intet bidrag från
det allmänna till sina pensionsförsäkringspremier.

Detta är precis analogt med vad herr Brandt talade örn, hur orimligt det
är att den sorn- har stor inkomst får det största avdraget för sina barn —
han får också det största avdraget för sina pensionsförsäkringspremier. Den
som allra mest skulle behöva ett sådant avdrag —• d. v. s. bidrag från det
allmänna — får däremot intet bidrag alls. Invänder man då: Ja, då kunna
vi ju avskaffa de allmänna avdragen också, kan man gå ännu ett steg längre
i resonemanget, som jag också gjorde i utskottet, och säga, att vi ha ju också
avdrag för utgifter på våra rörelse-, fastighets- och jordbruksbilagor. Är det
nu meningen att vi skola avskaffa även dessa avdrag därför att de verka
orättvist, så att vi skola skatta för våra bruttoinkomster och inte få göra
avdrag för utgifter för rörelsen? Om jag köper en häst för låt oss säga
1 000 kronor, får jag en minskning i min skatt på omkring 350 kronor. Örn
däremot en mindre lantbrukare köper en häst för samma pris, får han en
minskning av sin skatt på uppskattningsvis 150 kronor. Han får alltså mindre
bidrag av det allmänna till sin häst. Och en småbrukare som köper en häst
för 1 000 kronor kanske inte får något bidrag av det allmänna alls därför att
han inte har någon skatt att få avdrag ifrån.

Nu kan man kanske ändå inte som följd av detta resonemang gå därhän att
säga, att vi skola inte ha några vare sig allmänna avdrag eller utgiftsavdrag,
utan man bör väl snarare dra den slutsatsen örn dessa resonemang örn barnavdragen,
som här föras av familjebeskattningssakkunniga, av motionärerna,
av herrar Brandt och Persson i Växjö, att de äro lindrigt korrekta; ja dessa
resonemang äro i princip felaktiga.

Detta örn detta. Jag skulle inte ha gått in på denna sak, örn inte denna avdragsargumentering
så entusiastiskt hade förts fram här av ett par av de
socialdemokratiska talarna.

Vad så angår själva sakfrågan i betänkandet så är skillnaden mellan vad
utskottet går in för och vad reservanterna, herrar De Geer och Jonsson i
Skedsbygd, gå in för ganska obetydlig. Utskottsmajoriteten rekommenderar
att denna undersökning skall utföras av befolkningsutredningen, under det att
de två reservanterna från bondeförbundet vilja att utredningen skall göras av
särskilda sakkunniga. Det är ju, som herr Erlander sagt här i debatten, ganska
likgiltigt vilketdera som sker, bara det sker och utan alltför lång tidsutdräkt.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

125

Motioner om revision av familjebeshattningen. (Forts.)
Fastän jag inte står som reservant i det avseendet Ilar jag ingenting emot att
reservationen bifalles, och det har jag också sagt i utskottet under behandlingen.
Om utskottet i stället tillstyrkt motionernas skrivelseförslag skulle jag
inte ha reserverat mig mot ett sådant beslut.

Emellertid är det en motion till, som avhandlats i detta bevillningsutskottets
betänkande utöver de motioner, som ta sikte på familjeavdragens ersättande
med direkta barnbidrag, och det är den motion som är väckt av mig
tillsamman med herr Eriksson i Frägsta i denna kammare och som handlar
örn sambeskattningen av äkta makar. Den motionen anmärker på det nu rådande
förhållandet, att om en yrkesarbetande kvinna ingår äktenskap och
fortsätter sitt yrkesarbete även som gift, får i allmänhet såväl hon som mannen
högre skatter påförda till följd av äktenskapets ingående. Hade de levat
tillsammans utan legitimation av sin förbindelse, hade beskattningsförhållandena
givetvis inte ändrats. Jag bör i detta sammanhanget medge att merbelastningen
genom sambeskattningen efter genomförandet av den ändring av
skatteförfattningarna, som ägde rum 1938. numera inte är så stor som den
var tidigare. Men den finns i alla fall och är efter mitt förmenande olämplig
och bör undanröjas.

Denna fråga om sambeskattning av äkta makar har ju varit uppe till behandling
åtskilliga gånger förut: bl. a. av 1936 års skattekommitté och ännu
senare av 1941 års familjebeskattningssakkunniga, vilkas betänkande kom ut
i fjol. Ingendera av dessa senaste utredningar vågar sig emellertid på att
rucka på sambeskattningsprincipen. Finns det nu någon logisk grundval för
sambeskattning av äkta makar? Ja. det finns ju de skäl som anföras i betänkandet
på sidan 13 nederst, där det står: »1936 års skattekommitté anförde
därvid bland annat, att enligt kommitténs mening jämförelse icke borde ske
endast mellan två makars beskattning, sådan den var före och blivit efter äktenskapets
ingående, utan även och framför allt mellan två familjer med lika
stora inkomster, där inkomsten i det ena fallet helt intjänats av mannen men
i det andra fallet av båda makarna. Det kunde icke — yttrade kommittén —
med skäl påstås annat än att de båda familjernas skatteförmåga i stort sett
vöre densamma.»

Det ligger givetvis något i det resonemanget, men är det nu så att man
alltigenom går in för att rätta beskattningens tyngd efter var man här kallar
skatteförmågan? Nej, det är väl så att sambeskattning tillämpas på två personer
så gott som endast örn de ingått äktenskap. Men om vederbörande bo
tillsamman utan äktenskap äger ingen sambeskattning rum. Örn två eller tre
bröder bo tillsammans och lia var sin inkomst, blir det ingen sambeskattning.
Skulle en hel syskonkrets bo kvar i föräldrahemmet, där föräldrarna ha sina
inkomster och vart och ett av barnen har sin inkomst, blir det inte heller
någon sambeskattning (annat än på föräldrarna), utan man betraktar var och
en som en skattskyldig för sig och räknar inte alls ut deras sammanlagda inkomstbelopp.
Man bryr sig alltså i de allra flesta fall inte alls örn denna princip
örn skatteförmågan, utan detta sker huvudsakligen när det är frågan om
två personer, som varit nog oförsiktiga att gifta sig med varandra. När man
tillämpar principen om skatteförmågan så nyckfullt, d. v. s. endast beträffande
äkta makar, synes det oss motionärer som örn det inte längre är någon
princip, och tillämpningen bör därför avskrivas också för de äkta makarnas del.

Dessutom tillkommer den befolkningspolitiska synpunkten. De yrkesarbetande
kvinnorna äro ju ofta val utrustade på förståndets vägnar och kanske
även i andra avseenden, och då finns det väl ingen anledning alt upprätthålla
skatteregler som ens i någon ringa mån kunna motverka att deras arvsmassa
överföres till en ny generation.

12G

Nr 11.

Onsdagen elen 22 mars 1944 em.

Motioner örn revision av fänrilj eljes 1;a11ni;>(jen. (Forts.)

Herr talman! Jag skall inte mera utveckla motionens ståndpunkt i fråga om
sambeskattning-. Jag ber endast att få yrka bifall till den reservation som är
knuten till betänkandet av herrar Velander, Björkman och undertecknad.

I sammanhanget kanske jag dock kan få göra kammaren uppmärksam på
att den första reservationen, som är undertecknad av herrar De Geer och
Jonsson i Skedsbygd, också går in för att en utredning angående sambeskattning
av äkta makar bör göras. Skulle den reservationen bli bifallen kan därmed
också det krav, som vi motionärer ha ställt på en utredning, anses ha
blivit bifallet.

Herr Lövgren: Herr talman, mina damer och herrar! När vi 1938 diskuterade
frågan örn ortsavdragen ställde jag mig ganska skeptisk till möjligheten
att på det sättet vinna någon slags rättvisa olika medborgargrupper emellan.
Emellertid, riksdagen genomförde då de ortsavdrag som nu gälla — och tillståndet
är precis så orättvist som motionärerna ha påvisat i motiveringen till
sina motioner.

Vill man skipa rättvisa härvidlag och vill man stödja befolkningspolitiken,
är det nödvändigt att tillgripa systemet med direkta barnbidrag, dag är inte
alldeles säker på att man behöver göra saken så invecklad som den måste bli
även efter de linjer som skisserats av herr Erlander tidigare här i debatten.
Jag tror att sedan vi vant oss vid en ordinarie budget på 2,5 miljarder, ha vi
lättare än vi för tio eller för fem år sedan skulle ha haft att ackommodera oss
till ett system med barnbidrag, som är så tilltaget att man kan slopa ortsavdragen
och en rad andra former av bidrag, som vi för närvarande ha för olika
kategorier av medborgare i svag ekonomisk ställning. Man kunde med andra
ord förenkla skattesystemet och man kunde förenkla de sociala stödåtgärderna
och komma fram till linjer, som vöre klara och lättfattliga..

Då invänder någon emot ett dylikt system, att det kan inte vara rimligt att
man skall ge ett generellt bidrag som kommer även dem som ha mycket goda
inkomster till godo. Mot detta säger jag att såsom vi nu utforma skatteskalorna
med ganska starkt stigande progressivitet spelar det en underordnad roll
i det stora hela, örn en person som har 50 000 kr. i inkomst och som med
nuvarande progression betalar 48 % därav i skatt, i ett generellt .barnbidragssystem
lyckas bära upp bidrag för ett eller två eller tre barn. Vill man kompensera
detta kan man ju bara skärpa progressionen med en enhet, så vinner
man den rättvisa man vill ha.

Nu har emellertid första kammaren fattat ett beslut örn återremiss till utskottet
— jag vet för övrigt inte vilka motiv första kammaren haft för det.
Som saken ligger till förefaller det mig som örn det enda riktiga beslut utskottet
kunde komma till vid behandlingen av dessa motioner vore ett avstyrkande
av dem. Motionärerna ha här betonat att motiveringen är »välvillig och borde
närmast ha lett till ett bifall». Men, herr talman, om en fråga är under utredning
och örn utredningsinstitutet är så klart inställt på att komma fram
till ett positivt beslut, som vi fingo veta här genom herr Erlanders anförande,
måtte det väl vara onödigt att begära en ny utredning i saken. Vad utskottsmajoriteten
velat säga är endast att vi erkänna att det nuvarande systemet för
ortsbidrag är otillfredsställande. Det ger inte någonting av värde åt mer än en
bråkdel av dem som ha barn. Det lämnar praktiskt taget fyra femtedelar utanför
hjälpen, och alltså ligger det i sakens natur ahiman måste komma fram till
en annan tingens ordning någon gång. Men när frågan ändock är under utredning
och när man vet att regeringen inom en tämligen snar framtid mås te''ta ställning
till det resultat som 1941 års befolkningsutredning kommer till och därmed
får hela frågan till omprövning, är det enligt min mening ganska onödigt

Onsdagen den 22 mars 1Ö44 fm.

Nr 11.

127

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.) ''
att riksdagen nu skriver i denna fråga. Så länge nuvarande förhållanden råda,
så länge vi arbeta med ett underskott i budgeten på 1 300 miljoner kronor,
tror jag inte att det med bästa vilja i världen kommer att finnas möjlighet att
genomföra denna reform. Det är, såvitt jag förstår, en socialpolitisk åtgärd,
som blir på allvar aktuell först när militärutgifterna inte sluka de summor
som de för närvarande göra. Jag tror att till dess få vi hanka oss fram med de
olika system till stöd för de svagast ställda grupperna, som vi för närvarande
tillämpa. Det kan emellertid vara skäl i att andra kammaren gör en opinionsyttring,
så som saken ligger till i nuvarande stund. Jag skall därför, herr talman,
ställa ett yrkande, som inte sammanfaller med det som jag varit med om
i utskottet men som jag tror har fog för sig i sakens nuvarande läge. Jag ber
alltså att få yrka, att kammaren med strykande av motiveringen bifaller klämmen
i motion nr 52 i andra kammaren, vari föreslås, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit hemställer örn en skyndsam utredning angående en jämnare
fördelning av barnförsörjningsbördan mellan landets medborgare genom införandet
av ett system med direkta barnbidrag. Det sammanfaller med den
åsikt, som jag ända ifrån 1938 har haft i denna fråga, och när man i första
kammaren har gått på en annan linje så förefaller det mig, som örn vi i andra
kammaren skulle ha anledning att gå på. den av mig angivna- linjen, där vi
rekommendera ett rent och klart system. Kungl. Majit får väl sedan med stöd
av den opinionsyttring, som ett beslut i den riktningen skulle utgöra, ge befolkningsutredningen
en erinran om att man gärna vill ha denna fråga utredd
och klar, så att den kan läggas fram så snart som den ekonomiska situationen
här i landet gör det möjligt.

I detta anförande instämde herr Falk.

Herr Andersson i Vigelsbo: Herr talman! Den fråga, som vi behandla här
i dag, torde ur många synpunkter vara en av de enligt min mening största
sociala frågor som riksdagen har sysslat med under de senaste åren.

När man i de föreliggande motionerna stannat inför kravet örn utredning,
torde detta med hänsyn till frågans omfattning och ekonomiska innebörd vara
fullt motiverat. Med hänsyn till frågans betydelse och brådskande natur synes
det också vara fullt befogat att dea göres till föremål för en specialutredning,
vilken fortast möjligt kan presentera riksdagen ett förslag i den riktning motionerna
ange.

Med den välvilliga motivering bevillningsutskottet anfört finner man det för
övrigt egendomligt, att utskottet inte odelat velat lämna sin medverkan till
denna sak. Jag måste nämligen anse, att de skäl, varpå utskottets avslagsyrkande
bygger, till sitt bevisvärde ingalunda äro övertygande. Det torde vara
anledning att i någon mån närmare granska de anförda skälen.

Utskottet påvisar bland annat de betydande kostnader, som skulle uppstå
vid ett genomförande av motionärernas förslag. Det är riktigt som sagts: kostnaderna
bli avsevärda. Om man utan mera ingående reflexioner begränsar
sin uppmärksamhet enbart till den beräknade utgiftsökningen — det har nämnts
här siffran 200 miljoner •— så måste medgivas att kostnaderna äro mycket
betydande. De kostnadsberäkningar, som här anförts, måste emellertid ses ur
flera synpnkter. När man talar om cn årlig kostnadssumma av 200 miljoner
bör man kanske ihågkomma, att detta är det totalbelopp, för vilket man skulle
kunna genomföra här berörda reformer. Skulle man emellertid gå till en
mycket ingående granskning av läget sådant det i verkligheten är, skulle man
tvifvelsutan mycket snart komma till det resultatet, att denna avskräckande
utgiftspost inte är så stor som den förefaller att vara. Man torde bland annat

128

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1914 em.

Motioner örn revision av familjebeskattningen. (Forts.)
kunna räkna med, att en mycket stor del av de barn, som äro medräknade i
denna utgiftskalkyl, redan äro föremål för samhällets ekonomiska omsorg.
Hur stor denna del kan vara, därom föreligga inga säkra uppgifter. Med den
ifrågasatta reformens genomförande skulle emellertid en liel del av dessa utgifter
bortfalla, och följaktligen skulle man där kunna räkna med en betydande
nedsättning i denna till synes avskräckande utgiftssumma. Vi kunna
räkna med att det krig, som nu pågår, inom en icke alltför avlägsen framtid
skall upphöra. Därmed få vi väl också förutsätta, att en hel del av de sociala
kjälpformer, som tillkommit med anledning av kriget och krigsberedskapen,
skola kunna avvecklas och en del av de medel, som utgått för sådana ändamål,
kunna användas för den uppgift, varom vi här resonera. Jag kommer sålunda
till den uppfattningen, att när utskottet anfört i motiveringen att man måste
av kostnadsskäl i nuvarande stund ställa sig betänksam gentemot genomförandet
av reformen i fråga, man antagligen har sett något väl pessimistiskt på
frågan.

Detta var några synpunkter på frågans rent ekonomiska sida. Frågans tyngdpunkt
torde emellertid inte ligga på det ekonomiska planet utan fastmera på
det sociala. Dess rent nativitetsbefrämjande betydelse får ej heller förbises
eller underskattas. Huru många av landets barnrika familjer få icke draga
sig fram under enklast tänkbara förhållanden. Den enda allmänt tillämpade
medverkan, som de haft i sina dagliga bekymmer, har utgjorts av barnavdragen.
Där många barn funnits har emellertid vården och underhållet av dessa dragit
så stora utgifter, att några inkomster, varpå barnavdrag kunnat göras, i regel
icke uppstått. Således blir för de bamrikaste och bäst behövande familjerna
barnavdragen endast en chimär, en statlig stödform, som kan utnyttjas endast
i de fall, då inkomsterna varit tillräckligt stora och barnen ej för många.

Man har i vissa fall sagt, att dessa avdrag skirlle kunna höjas. Örn det emellertid
finns barnrika och fattiga familjer, som ej tidigare på grund av alltför
små inkomster kunnat tillgodogöra sig nuvarande låga barnavdrag, på vilket
sätt skulle man kunna tänka sig bereda dessa hjälp genom ett högre sådant?
Bevillningsutskottet har också ansett denna möjlighet utesluten. Vill man således
i här förevarande avseende göra en verkligt påtaglig insats för att
uppnå ett mera positivt och rättvist resultat, synes det barnbidragssystem, som
här föreslagits, vara det enda effektiva.

Hunt örn i vårt land finnas många barnrika och samtidigt fattiga familjer,
som leva sitt liv vid gränsen för existensminimum. Håkar, som i många fall
förekommer, en sådan barnrik familj lia ett mer eller mindre bärkraftigt småbruk,
räknar man ofta med att ha de jord och djur, klara de sig alltid, och
därför bli de i regel också hänvisade till att klara sig så gott de kunna. I
hundratals svenska småbrukarhem med en stor barnskara kämpa alltjämt för
varje dag deras innehavare en hård kamp för att hålla nöden från dörren.
Man talar örn flykten från landsbygden och man grubblar också över effektiva
åtgärder för att råda bot på densamma. Det synes mig i dag vara ett
storartat tillfälle för riksdagen att i handling visa sitt intresse härför genom
att lämna sitt stöd åt här föreliggande förslag.

Jag tillåter mig, herr talman, för att i någon mån styrka riktigheten av vad
jag sagt, att belysa förhållandena med ett par exempel. På en plats i Västmanland
har en småbrukare med egnahemsorganisationens hjälp förvärvat ^ett
jordbruk. Jorden består till sin huvudsakliga del av mossjord. På denna gård
har bemälde egnahemsinnehavare att försörja och taga vård örn hustru och
11 barn utan annat stöd än det som egnahemsorganisationen författningsenligt
kunnat lämna honom. Det har lyckats honom och hans hustru att under försakelser
och hårt arbete örn ock nödtorftigt försörja den stora familjen. Att

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

129

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)
familjens ekonomi var ansträngd behöver val i detta sammanhang knappast
understrykas. Det gick så länge allt förflöt i normala gängor, men så inträffade
det under en stormig dag att ett av hans uthus av stormen raserades,
och därmed var den mannens ekonomi undergrävd och hemmets vidmakthållande
beredde honom mycket stora bekymmer. Genom andra välvilliga människors
och institutioners medverkan lyckades han dock erhålla medel för att nöjaktigt
återställa sitt raserade hus. Nu kan familjen åter fortsätta sitt arbete. Skulle
emellertid ännu en gång något oförutsett inträffa, befinner den sig åter i
samma hjälplösa situation.

Hundraden och åter hundraden barnrika familjer arbeta ute på vår svenska
landsbygd under precis likartade förhållanden med armodets spöke dagligen
hängande över sin gärning. Den familj, jag här anfört som exempel, skulle enligt
vårt förslag lia varit berättigad till ett årligt barnbidrag av ca 2 000
kronor. Vad skulle inte denna familj lia kunnat uträtta med dessa pengar? Vi
äro säkerligen alla överens om att ett storverk här har utförts utan hjälp och
bidrag. Hur skulle det då inte lia varit, örn bidrag utgått? Med detta bidrag
skulle den kanske ha klarat sig utan egnahemslån. Den skulle med egna medel
ha kunnat anlägga vattenledning, en lyx som man nu tyvärr saknar. Den skulle
ha kunnat elektrifiera gården, modernisera mangårds- och uthusbyggnader samt
i övrigt på många sätt bättra, ordna för sin trevnad och sin existens. Det ljus, den
trevnad och den arbetsglädje, sorn säkerligen är till finnandes på andra ekonomiskt
bättre lottade områden, är alltjämt tills dato berövad dessa människor. De
stora barnaskaror, som på detta sätt fått sina första erfarenheter av livet, komma
säkerligen att träda ut i sin verksamhet med intryck, som knappast harmoniera
vare sig med den näring eller det samhälle, varifrån dessa erfarenheter
kvarstå. Där lia säkert skapats intryck, vilka såsom en skugga följa dem även
som vuxna genom livet.

Veckopressen och även en del andra tidningar lia under de sista åren tagit
som en hobby att föreviga sådana barnrika familjer i sina spalter. Vederbörande
journalist, som efter en längre eller kortare bilresa trött och hungrig kanske
lyckats uppsöka en sådan familj, har antagligen erhållit sitt honorar med anledning
av det bidrag han lämnat sin uppdragsgivare, men icke leva dessa
barnrika familjer på att figurera i pressen. De leva icke ens av de lovord, som
åtfölja omnämnandet. Deras samhällsgagnande gärning omnämnes i storartade
ordalag, vars innehåll och andemening helt säkert ingen bestrider, men kvar
står alltjämt, att de icke kunna leva enbart av erkännsamma omnämnanden.
Det måste något mera positivt och påtagligt till för detta.

De barnbidrag, som här föreslås, lia den fördelen, att de utgå till alla. De
lia därmed också den fördelen, att de ej få understödets karaktär. Liksom
barnavdraget i vår skattelagstiftning vunnit hävd som en alle mans rätt, bör
det även vara möjligt att mycket snart ge även barnbidraget samma karaktär.
El t dylikt handtag, givet under rätta former vid det rätta tillfället, kan för
hela vårt folk och vårt samhälle liksom för den som erhåller det lia de mest vittgående
ekonomiska och sociala fördelar. Jag har tillåtit mig att tidigare anföra
ett exempel på hur en barnrik familj kan få draga sig fram under slit och
umbäranden utan att ändå kunna förbättra sin ställning. Då jag här hävdar,
att ett ekonomiskt handtag, givet åt en sådan familj viel en lämplig tidpunkt,
kan uträtta underverk, skall jag be afl med ett exempel få belysa ilven detta.

En jordbruksarbetare med icke mindro än sexton barn råkade vid ett tillfälle
under arbete förlora sitt ena bon. Detta hände innan obligatorisk olycksfallsförsäkring
i arbete var föreskriven. Han och hans familj befunno sig
följaktligen i (leii situationen, att de måste nied anledning av det inträffade
söka fattigvård för sin framtida försörjning. Den kommun, där han bodde,

Andra I,■(munart'' lis pral nimi! W''iJi. Sr 11. <)

130

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 3 944 em.

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)
hotades härvid av att få hela denna stora familj att försörja. För en liten landsortskommun
skulle detta ha blivit en ganska hård ekonomisk belastning. I
mannens hemortskommun fanns emellertid en mycket klok och framsynt fattigvårdsordf
brande. Denne lät för kommunens räkning inköpa en mindre gård.
Där erbjöd han familjen att få bosätta sig. Kommunen förklarade sig villig
att svara för ränteutgifterna för gårdsköpet. Man sade sig vara tillfredsställd
under förutsättning att familjen kunde klara utgifterna för sitt uppehälle i
övrigt. Det visade sig mycket snart, att både kommunen och familjen gjort
en mycket fin affär. Genom smågrisuppfödning och ett energiskt arbete på
gårdens skötsel i övrigt kunde familjen efter endast ett pär år lösa till sig
gården. Kommunen hade alltså undgått en stor utgiftspost på sitt fattigvårdskonto
samtidigt som familjen beretts tillfälle att med eget arbete och på eget
initiativ skapa sig en både ekonomiskt och socialt tryggad ställning. Den stora
barnskaran har sedan skingrats, och icke annat än jag vet äro de alla arbetsamma,
välbärgade och ansvarskännande medborgare. Man har anledning att
fråga sig, vad det hade blivit av alla dessa, om de som barn under sysslolösa
föräldrars överinseende inackorderats i en fattiggård. Det är säkerligen svårt
att svara på den frågan. En sak, som emellertid är viss är den att deras allmänna
livssyn under det egna initiativets och det egna arbetets intryck blivit
en helt annan än den blivit örn de levt under en flerårig sysslolöshet på en
fattiggård.

Det kan förefalla egendomligt, att jag anfört detta exempel, men jag har
velat göra det, herr talman, för att bevisa, hur i detta fall — i motsats till
föregående exempel — genom ett handtag vid ett lämpligt tillfälle och under
lämpliga former en familj fått hjälp så att den kunnat klara sig. Samma
blir förhållandet med barnbidragen. Ett ekonomiskt handtag, givet under
lämpliga former vid ett lämpligt tillfälle kan komma att innebära -— icke,
såsom man inom bevillningsutskottet beräknar, en stor utgift utan kanske i
det långa loppet en väsentlig besparing.

Utöver de ekonomiska skäl, som förestavat utskottets avslagsyrkande, finner
man därjämte, att utskottet anser frågan om ett kombinerat barnavdrags- och
barnbidragssystem så komplicerad samt så intimt sammanhängande med befolkningsfrågan
och socialpolitiken i allmänhet, att utskottet anser sig föranlåtet
att yrka avslag på förslaget om specialutredning. För min del tycker
jag, att utskottets slutsats örn barnavdrags- och barnbidrags frågans komplicerade
natur hellre borde motivera ett bifall än ett avslag. Frågan om barnavdrag
och barnbidrag är och förblir dock det centrala i hela detta stora problemkomplex.
Kunde man genom en specialutredning så snabbt som möjligt lösa
delina del av problemet, skulle kanske en hel del övriga problem, varmed man
nu brottas, lösa sig av sig självt. Örn man nu låter befolkningsutredningen
eller familjebeskattningssakkunniga taga hand om frågan i fortsättningen i
samband med en del andra stora frågor, innebär detta kanhända, att frågan
som specialfråga betraktad drunknar bland alla de papper, som där under
det tidigare arbetets gång samlats. Med anledning härav och med hänvisning
till de synpunkter, som jag här framfört, anser jag mig, herr talman, med
varmt hjärta kunna yrka bifall till den av herrar De Geer och Jonsson i Skedsbygd
vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen hade under detta anförande övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den långvariga debatt, som här
förts, gäller en fråga, som har en för vårt folk mycket stor betydelse. Anledningen
till att vi i dag ha en så intresserad debatt är att det framkommit så

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

131

Motioner örn revision av familjebeskattningen. (Forts.)
olika meningar. Vi synas, såvitt jag har kunnat avlyssna debatten, alla önska
ett positivt resultat, men det har också nämnts örn att det är val i år Jag
har inte någon som helst tanke på det, ty jag skulle helst se att vi kunde
bil emga om ett förslag, och då har inte frågan någon betydelse för valet Men
det ar inte det som är det väsentliga. Här ha förut ställts fyra yrkanden
och nu kommer herr Lövgren med ytterligare ett, som avser strykande av motivfri*?ge?
bifall till motion 11:52. Jag måste säga, att det vore väl ändå
ett fattigdomsbevis för andra kammaren och för riksdagen örn inte vi, praktiskt
folk, skulle kunna enas om en motivering, när det gäller en fråga av så
stor mnebörd Jag anser att detta är inte värdigt riksdagen, när det gäller
en sa pass allvarlig fråga.

I första kaminaren. har nian yrkat pa aterremiss. Första kammaren har med
stor majoritet bifallit återremissyrkandet, Jag undrar, örn det inte vore klokt,
när vi nu stå i den situationen, att även andra kammaren ginge på samma beslut
^som första kammaren och vi finge ett förslag ifrån bevillningsutskottet
av sadan art, att vi kanske kunna enas örn en skrivelse och även örn en motivering
till förslaget.

° ,?€r]u ^a^man ‘ anser att denna fråga — jag återupprepar det — har
sadan betydelse att det är inte värdigt ess att besluta i överensstämmelse med
ett förslag, som blott innehåller ett naket yrkande utan någon motivering. Jag
ber, herr talman, att fa yrka, att kammaren matte återremittera ärendet till
bevillningsutskottet. Vi ha nämligen den förhoppningen, att vi sedan skola
få det tillbaka i en sådan form att vi kunna bli eniga i denna fråga, där vi
dock alla önska ett positivt resultat.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag kan instämma med den
föregående talaren när han säger, att den fråga vi nu behandla är av mycket
stor betydelse och att det är en livsfraga för vart folk, hur befolkningsspörsmålen
komma att behandlas.

Jag har med stort intresse tagit del av utskottsutlåtandet liksom av den
vid utlåtandet fogade reservationen. Både utskottsutlåtandet och reservationen
förefalla mig att ha mycket gemensamt. Man är tydligen överens örn att vilja
bereda de barnrika familjerna en lättnad i deras försörjningsbörda. Utskottet
understryker detta starkt men kommer till att ett önskvärt resultat nog inte
enbart kan nås genom skattebestämmelser, och utskottet erinrar om att man
också har vägen med barnbidrag som framkomlig.

Vad beträffar frågan om barnbidrag så har ju den sittande befolkningsutredningens
ordförande här i ett rätt så långt anförande vittnat om att man
inom utredningen överväger förslag i den riktningen. Utskottets mycket välvilliga
motivering slutar dock med yrkandet att samtliga motioner icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd. Jag anser för min del att skäl tala för ett
starkare understrykande från riksdagens sida av att man vill lia till stånd
en ytterligare utredning angående en sådan omläggning av skatteavdragssystemet,
att detta samordnas med eller anpassas efter ett barnbidragssystem.

Det framgick av statssekreterare Erlanders anförande att befolkningsutredningen
anser sig befriad från arbetet så snart det rör skattefrågor. De ha ju
tidigare överförts till en särskild skatteutredning, en utredning som ju har
slutfört sitt uppdrag, och utredningens betänkande har icke föranlett någon
åtgärd från Kungl. Maj :ts sida. Det förefaller mig under sådana förhållanden
som om det vore riktigt att riksdagen dock säger ut, att den vill lia en fortsatt
utredning på den punkten. Det går väl ändå inte att komma ifrån att det finns
ett visst samband mellan frågan örn barnbidrag och hur man avväger skattebördorna.

1.32

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Motioner örn revision av familjebeskattningen. (Forts.)

Jag kommer alltså, herr talman, utan någon längre motivering fram till att
jag icke utan vidare kan biträda utskottets förslag. Jag vill heller inte yrka
bifall till reservationen. Den slutar visserligen i ett direkt yrkande, men jag
är dock betänksam mot ett par punkter, som återfinnas i reservationen. Vad
som säges i de första styckena i reservationen har jag mycket litet att invända
emot. Vad däremot beträffar uttalandena längre ned om att ersätta de nuvarande
statsskatterna med en enda skatt tror jag, att om vi ge oss in på den
frågan kommer den att visa sig vara mycket svårlöst, kräva mycket arbete
och säkerligen också lång tid innan man når ett resultat. Jag befarar att reservanterna
just på den punkten ha gått fram något för lättvindigt.

Det har här i dag vittnats mycket om ett positivt intresse i befolkningsfrågan.
Jag skulle tro att herr talmannen är tacksam för om man vid den här
tidpunkten på dagen inte ger sig in på alltför ordrika utsvävningar^ detta
avseende. Från den grupps sida, som jag tillhör, tog man kanske väl sa tidigt
eller t. o. m. tidigare än någon annan grupp här i riksdagen upp denna fråga.
Det uppriktiga intresse som vi tillkännagivit, vidhålla vi, men man får inte se
bort ifrån, såsom herr Lövgren sade. att det också är en fråga med mycket
stora ekonomiska konsekvenser, och det är kanske inte alldeles säkert att man
kan genomföra allt vad man önskar sig när som helst i nuvarande tider.

Jag kommer fram till att då utskottets utlåtande inte till fullo överensstämmer
med vad jag och flera med mig önska vi anse nämligen, sorn jag
tidigare sagt, en fortsatt utredning nödvändig — och då jag heller, inte anser
mig kunna ansluta mig till reservanternas yrkande, tillåter jag mig yrka på
följande ändring av utskottsbetänkande!. Det är avsett, herr talman, att fogas
till andra stycket på sidan 12 och skulle vara av följande lydelse:

»Utskottet vill emellertid understryka det nära sambandet mellan fräsan
örn en utjämning av försörjningsbördan för familjer, med barn och fragan om
skatteavdragssystemet. Den utredning om utjämning °av försörjningsbördan
bl. a. i forn av barnbidrag, vilken för närvarande pågår, bör därför även sa
vitt möjligt samtidigt kompletteras med en sådan utredning angående en omläggning
av skatteavdragssystemet, att detta samordnas med eller anpassas
efter ett barnbidragssystem. Utredningen bör även omfatta andra med tamiljebeskattningen
sammanhängande problem, såsom sambeskattning a\ makar
Utskottet finner det önskligt, att alla dessa delvis mycket komplicerade
frågor tagas upp till prövning utan onödigt dröjsmål samt utredas ur
enhetliga synpunkter med utgångspunkt från en klart positiv befolknmgspo itisk
inställning. Utskottet anser sig icke vilja göra något uttalande örn hur
denna skattepolitiska utredning lämpligen bör läggas men . finnér det docc
önskligt, att skattetekniskt sakkunniga tillkallas för att antingen, arbeta parallellt,
ehuru givetvis i nära samarbete med befolkningsutredningen, eller

också adjungeras med denna. . . T i in

Utskottet föreslår därför, att riksdagen i anledning av motionerna i. 130,
II- 205 II- 52 och II: 387 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn
en utredning, avseende att den pågående utredningen örn barnbidrag matte samtidigt
kompletteras med en utredning dels örn avdragssystemet vid den dire
beskattningen, dels om andra skatteåtgärder, ägnade att underlätta familj e nästföregående

talaren ställdes ett yrkande örn åtenemiss. Även. örn
ian i första omgången kommer att rösta för aterremiss, anser jag mig icke
kunna avstå från att ställa mitt yrkande nu da det är möjligt att yrkandet
örn återremiss blir tillbakavisat och jag i sa fall icke skulle ha möjlighet att
framställa något yrkande. Jag gor det derför, herr talman.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

133

Motioner om revision av familjebestcattningen. (Forts.)

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det är givet, att det föreligger allvarliga
svårigheter att skattevägen lösa det spörsmål, som det här är frågan om.
Detta ha vi konstaterat flerfaldiga gånger, och det står i dag, efter den skattereform
som genomfördes 1938, ännu klarare än förut. Då skedde ju en väsentlig
höjning av barnavdragen, vilka också differentierades ytterligare i det
avseendet, att för det tredje barnet och de följande gavs ett höjt avdrag. Jag
tror att man kan säga i dag vad bevillningsutskottet sagt i sitt utlåtande,
att det har visat sig, att på denna väg kommer man icke till ett resultat för
den stora mängd av fattigt folk, som man här vill hjälpa. De höjda avdrag,
som beslötos vid den senaste skattereformen, torde huvudsakligen kunna sägas
ha medfört en förmån för de bättre avlönade inom arbetarklassen samt för
medelklassen,° under det att för den stora mängden arbetare liksom också för
en mängd småbönder i vårt land dessa avdrag på grund av den låga inkomsten
icke kunna utnyttjas.

Det är dessa synpunkter, som ha fört fram tanken på att man skulle följa
en annan väg. Utskottet säger klart och tydligt örn motionerna örn barnbidragsvägen
i stället för skatteavdragsvägen, att tanken är värd beaktande
och att utskottet håller för sannolikt, att en utjämning av barnförsörjningsbördan
icke kan vinnas annorledes än genom ett på ett eller annat sätt utformat
barn b i d r agss y s tern. Utskottet bär emellertid tänkt sig, att den frågan
kommer av sig själv, då det ju står klart, att befolkningsutredningen sysslar
med hela spörsmålet örn barnbidrag, och efter det meddelande, som befolkningsutredningens
ordförande har givit kammaren här i kväll, står det ännu
klarare, att ett förslag i denna riktning kommer. Då har bevillningsutskottet
funnit det vara tillräckligt positivt — mycket positivt — att säga på det sätt
utskottet gjort, nämligen att när detta förslag lägges fram, när man sålunda
får reda på hur dessa barnbidrag skola sättas in som ett led i det hela, när
inan får reda på hur stora de bli, av vad art de bli, hur de skola kunna användas,
automatiskt måste följa en omprövning av deras påverkan på barnavdragen
vid beskattningen. Det är sålunda en klart positiv inställning, som
bevillningsutskottet intagit i detta avseende. Men utskottet har icke ansett
sig kunna binda sig för ett visst system förrän man fått klarhet i hur det
förslag kommer att se ut, som befolkningsutredningen framlägger.

Det är_ sålunda en _ mycket positiv inställning. Anledningen till att icke
denna positiva inställning tager sig uttryck i förslag örn en skrivelse till Kungl.
Majit är endast den, att utskottet funnit det överflödigt att skriva till Kungl.
Majit efter de upplysningar, som lämnats örn sakens bedrivande.

Det är icke min mening, herr talman, att efter allt vad som yttrats i kväli
taga upp en längre debatt, ehuru det ju skulle kunna lia sitt stora intresse
att gå in på åtskilliga av de punkter, som beröras i betänkandet. Jag kan
emellertid icke underlåta att liksom herr Skoglund påpeka, hur lätt reservanterna
taga på hela frågan om en omläggning av vårt skattesystem. Detta är
alldeles särskilt tydligt för den som vet hur svårt det var, innan nian kom
fram till det nuvarande systemet. Man minns, hur det var när detta växte
fram, hur man ansåg att man funnit Kolunda ägg när man gjorde den ena
delen av skatten fast och den andra rörlig och därmed trodde .sig nå den
elasticitet, som var erforderlig i vårt skattesystem. Men man minns också,
hur man, när man under urtiman 1939 samt under 1910 måste gå till en höjning
av skatterna, kom underfund med afl trots att systemet borde ha den
elasticitet som var nödvändig, diet icke fanns möjlighet att använda den statliga
inkomst- och förmögenhetsskatten vid den stegring av skatterna, som
måste påläggas det svenska folket, utan alt man måste övergå till att skapa
en ny särskild skatt, nämligen värnskatten. Det förefaller då bra enkelt att

134

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)
såsom reservanterna bara säga, att saken går att ordna. Jag skulle vilja säga:
även för en professor tycks det vara lätt att säga tulipanaros, men det är tydligen
lika svårt som för andra att göra den.

Låt mig sedan få säga ett par ord örn reservationen rörande sambeskattningen.
Yi ha ju diskuterat frågan örn sambeskattning många gånger. För oss, som
icke vilja godtaga de synpunkter, som nu återfinnas i årets motioner, har det
alltid stått klart, att man icke får göra den jämförelse motionärerna göra
mellan de båda kontrahenternas beskattning innan de ingått äktenskap och
deras beskattning sedan de ingått äktenskap. Den riktiga jämförelsen förefaller
oss vara, att man säger: »Hur utfaller det, örn man jämför personer som ha
ingått äktenskap och som ha samma inkomst?» Man bör således enligt vår
mening jämföra en sådan familj, om vars beskattning det här är fråga, med
en familj, där det bara är en av familjens kontrahenter, som har inkomster.
Det är de båda, som i detta fall böra jämföras, således mannen och hustrun som
gemensamt tjäna 6 000 kronor och familjeförsörjaren, som ensam tjänar 6 000
kronor och där husmodern är hemma. Det är deras skatteförmåga, som skall
jämföras och icke läget före och läget efter äktenskapets ingående för två makar,
som båda ha inkomster. Jag tror överhuvudtaget, att det är mycket svårt att
komma till en enighet på denna punkt. Om det emellertid är så att det finns
brister i nuvarande skattelagstiftning på denna punkt, vilket jag ingalunda vill
förneka möjligheten av, får man upptaga till förnyad omprövning, huruvida,
äkta makar, som båda ha inkomster, lia så mycket större utgifter för inkomsternas
förvärvande än den familjeförsörjare som är ensam örn att förvärva
sin inkomst, att det kan vara berättigat med vissa avdrag. Det är på det sättet
man bör angripa detta problem och icke på det sätt som motionärerna ha gjort.

Nu har, herr talman, genom det beslut örn återremiss, som är fattat av första
kammaren, läget blivit en smula förvirrat. Jag måste ju säga mig, att jag
icke, efter den debatt, som här pågått hela kvällen, kan godtaga herr Svenssons
i Grönvik påstående, att det skulle vara ett fattigdomsbevis, örn vi icke kunde
komma till enighet. Alla synpunkter lia vägts här. Vi tyckas vara eniga. Bevillningsutskottet
är positivt inställt. Det enda, som det råder tvekan om är,
huruvida man skall skriva till Kungl. Majit eller örn man icke skall göra
det. Jag vill för min del säga, att hellre än att gå med på återremiss så ansluter
jag mig oförbehållsamt till herr Lövgrens i Boden yrkande örn bifall till klämmen
i motionen II: 52. Herr Svensson i Grönvik säger, att vi skola försöka ena
oss örn motiveringen och örn beslutet. Örn herr Svensson i Grönvik deltagit i
bevillningsutskottets arbete i detta avseende, så skulle han säkert icke ansett
saken vara så enkel. Hade det bara varit det som skiljer oss åt, så skulle det
ju varit enklast —- med den positiva inställning som utskottet har visat och
som även ifrån bondeförbundshåll har vunnit anslutning ■— örn man i stället
för att göra sin särskilda motivering i reservationen och sina särskilda synpunkter
där gällande även i klämmen helt enkelt hade med anslutning till
utskottets motivering hemställt örn en skrivelse till Kungl. Majit. Det hade
varit mycket möjligt att vi hade kunnat vinna enighet om dessa ting även här
i kammaren, men jag tror icke att vi kunna skapa enighet örn det beslut och
den motivering, som herr Svensson i Grönvik anser vara önsklig. Jag skall
således, herr talman, i den förändrade situation som föreligger sluta med att
för min del yrka bifall till det av herr Lövgren i Boden ställda yrkandet.

Herr Svensson i Grönvik erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag sade icke, att det var ett fattigdomsbevis, att man
icke kunde enas här, utan att det var ett fattigdomsbevis att gå fram med en
naken kläm enligt det yrkande som herr Lövgren ställde och som nu herr

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

135

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)
Olsson i Gävle ansluter sig till. Den saken tror jag icke gärna kan bestridas.
Det är en ganska säregen situation, vari vi stå i detta fall.

Vad beträffar herr Olssons i Gävle påstående, att jag, om jag varit med i
bevillningsutskottet, icke sett frågan så enkelt, vill jag säga, att jag ser icke
frågan enkelt, men jag hörde i första kammaren strax efter middagen, vilken
upprörd stämning det var, men det blev ett resultat, som jag var mycket överraskad
över. Herr Olsson i Gävle är ju själv på marsch mot samling. Varför
skulle det icke vara möjligt för oss att kunna enas och nå ett positivt resultat?

Herr Lundell, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag vill endast replikera herr Olsson i Gävle i den mån han berörde
den motion som har väckts av herr Eriksson i Frägsta och mig och som
rör sambeskattning av äkta makar. Herr Olsson i Gävle tog på det problemet
med det enkla greppet att han sade, att man skall icke göra jämförelse mellan
läget för de skattskyldiga före och efter äktenskapets ingående. Jag vill fråga
honom: hur skall man kunna hindra de yrkesarbetande kvinnorna och de män
som eventuellt äro intresserade av en sådan kvinna att göra den jämförelsen?

Herr Olsson i Gävle erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Som svar på det sista yttrandet vill jag bara säga, att det
är icke fråga örn att förhindra dem, som herr ljundell nu nämnde, de yrkesarbetande
kvinnorna och männen, att göra jämförelser, utan jag menar, att vi,
som ha att fatta beslut i frågan, skola icke göra sådana jämförelser och anlägga
sådana synpunkter.

Sedan skulle jag bara till herr Svensson i Grönvik vilja säga, att för allt i
världen, det må vara, att första kammaren efter att ha använt halva dagen på
att debattera denna fråga slutligen icke kunde komma till klarhet utan har
hamnat i ett beslut örn återremiss, men det är ju ingen anledning för oss att
göra sa, örn vi kunna komma till klarhet utan att behöva gå den omvägen.
Jag tycker, att det i debatten i denna fråga icke saknats motiveringar i
olika avseenden, men såsom herr Skoglund i Doverstorp sade är huvudsaken
i motiveringarna detsamma.

Vidare anförde:

Herr Sandberg: Herr talman! I likhet med utskottet och motionärerna
anser jag verkningarna av de nuvarande ortsavdragen vid statsbeskattningen
icke vara tillfredsställande. Det är icke möjligt att genom dessa avdrag taga
nödig hänsyn till de olika försörjningsbördorna under olika familjeförhållanden.
Jag vill emellertid i denna fråga tillmäta rättvisesynpunkten i vad det
gäller fördelningen av skattebördan större betydelse än de befolkningspolitiska
synpunkter som nu spela så stor roll i denna diskussion. Det är ju så,
att en lättnad i barnfamiljernas försörjningsbörda kan icke i någon större utsträckning
vinnas genom en höjning av ortsavdragen eller överhuvudtaget genom
att använda skatteavdragen som reglerande instrument. De som mest behöva
denna lättnad få den icke, emedan de icke ha tillräckligt stort taxerat
belopp att göra avdraget på. Jag behöver ju icke vidare utveckla den saken,
den är så känd av alla och har berörts här tidigare. Det är emellertid därför
både önskvärt och nödvändigt att söka få till stånd en effektiv utjämning av
barnförsörjningsbördorna. Den väg som man därvidlag synes ha att gå, torde
väl också som utskottet framhåller vara att söka sig fram till ett system med
barnbidrag utformat på ena eller andra sättet och kombinerat med avdrag på
skatten. Ett sådant system har ju uppenbara och stora fördelar jämfört med

136

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)
den nuvarande ordningen. Jag behöver icke heller gå närmare in på denna saks
detaljer, sådana de här kommit fram i de olika förslag till barnbidrag och
skatteavdrag som diskuterats. Det har ju talats så mycket om den saken här
tidigare. Utskottet har ju emellertid icke bundit sig för detaljerna i ett kommande
förslag, utan man kan säga att utskottets uttalande på olika punkter
utgör en principiell anslutning till själva tankegången örn att man bör komma
till en bättre ordning i förevarande avseende än vad som nu är fallet. Det råder
sålunda icke några meningsskiljaktigheter i själva sakfrågan.

Skiljaktigheterna hänföra sig i stället till frågan örn hur nian skall göra för
att på bästa sätt främja en lösning av denna fråga snarast möjligt. Det
gäller, örn man skall skriva till Kungl. Maj:t och begära utredning nu med
detsamma eller örn man skall nöja sig med vad man i övrigt har sagt. Jagkan
ju erinra örn att denna fråga är, som vi veta, av stor räckvidd, och den
berör icke endast beskattningen utan även spörsmålet örn de statliga och
kommunala socialvårdsutgifternas inbördes förhållande, befolkningsfrågan och
socialpolitiken i allmänhet. På dessa områden pågå emellertid viktiga utredningar,
vilkas resultat det bör vara nödvändigt att man får tillfälle att bedöma,
innan man går vidare.

Sålunda sysslar ju 1941 års befolkningsutredning med frågan om barnkostnaderna
och verkningarna av olika barubidragssystem. Vi hörde här statssekreterare
Erlander närmare utveckla, hur man inom denna utredning har tänkt
sig att snarligen komma fram med förslag i dessa avseenden, och jag tycker i
likhet med flera talare här att det är rimligt, att man får tillfälle att se, hur
dessa förslag äro beskaffade, innan man går in för att försöka inpassa, dessa
barnbidrag i skattesystemet. Socialvårdsutredningen har ju också på sin lott
att taga ställning till frågor som på det intimaste sammanhänga med förevarande
problem, och det förefaller därför som örn man borde lia anledning att
ge sig tid att närmare beakta de olika resultaten.

Därtill kommer också att den sak det här gäller kommer att kosta mycket
pengar. Det kunna vi ju icke komma ifrån. Hur man än må med all rätt påpeka,
att en förbättring i fråga om hjälpen åt de barnrika familjerna leder
till lättnader i fråga örn åtskilliga utgifter på det sociala området, lär det
ändå vara fråga örn betydande belopp, som stanna på statskassan. Jag vill säga
i likhet med vad som yttrats från en talare förut här, att jag förmodar, att
man icke kan komma fram till någon verklig lösning av denna fråga, förrän
det blir en betydande lättnad exempelvis i fråga om utgifterna på det militära
området. 1941 års familjebeskattningssakkunniga voro ju också, då de
framlade sitt betänkande, på det klara med att det för närvarande, i nu rådande
statsfinansiella läge, icke var möjligt att komma fram med ett förslag,
som vederbörande annars torde ha ansett såsom önskvärt, nämligen ett bidragssystem
kombinerat med skatteavdrag. Man torde sålunda mycket väl
ha tid att tänka ytterligare på saken.

Man kan tycka, att vad utskottet sagt är så pass positivt och värdefullt, att
man icke skulle behöva strida örn den mindre frågan, huruvida man nu skall
skriva till Kungl. Majit eller icke. Jag vill också säga, att det skulle knappast
främja frågans lösning, om man nu bifölle reservationen av herrar De
Geer och Jonsson i Skedsbygd. Denna reservation binder sig ju ganska bestämt
för vissa linjer i denna fråga, och dessutom innehåller reservationen uttalanden
om andra punkter, som äro så pass diskutabla, att jag åtminstone
för min del icke kan vara med om ett bifall till den. Det gäller den i diskussionen
förut berörda frågan örn sambeskattningen av äkta makar och vidare
det sätt, på vilket man i reservationen med en elegant gest löser^hela den svåra
frågan om skattesystemets utformning. Man påstår, att det går mycket bra

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

13T

Motioner om revision av familiebeskattningen. (Forts.)
att åstadkomma en enkel matematisk formel som samlar alla de nuvarande
statsskatterna i en och ändå ger den nödiga elasticiteten. Allt detta gör, att
jag, som sagt, icke kan gå in för ett bifall till reservationen.

Nu föreligger ju här en stor mångfald yrkanden av olika slag. Jag vill
säga, att det förefaller som örn ivern att visa den goda viljan vore så stor i
denna fråga, att man riktigt tävlar om att komma med alla möjliga yrkanden.
Jag kan också säga att hellre än att jag skulle vilja bifalla reservationen
eller förslaget om återremiss, skulle jag kunna stödja yrkandet örn bifall till
den kläm, som framställts i motionen nr 52 i denna kammare. Men jag har velat
med det anförda ge uttryck åt min och jag tror jag också kan säga det
partis ställning som jag representerar genom att deklarera det positiva intresse,
som vi ha för denna frågas tillfredsställande lösning, och jag tycker, att detta
intresse även kan anses komma fram genom det skrivsätt som utskottet använt.

Herr Håstad: Herr talman! Jag kan icke erinra mig att riksdagen någonsin
förut haft att behandla befolkningsfrågan ur de vida perspektiv, som
här framkommit genom de motioner, som väckts i år, och genom det utlåtande,
bevillningsutskottet nu avgivit. Att enighet icke helt och hållet^ har kunnat
nås under sådana förhållanden är icke anmärkningsvärt. Att så inte blivit
fallet är ganska naturligt, tycker jag. Men vi böra i alla fall med tacksamhet
erkänna, hur nära de olika partiernas ståndpunkter befinna sig^ i denna- fråga.
Alla de som äro intresserade av ett positivt beslut i denna ifråga, borde därför
i första hand sluta upp kring det yrkande, som ställts av herr Svensson
i Grönvik, nämligen örn återremiss.

I övrigt vill jag, herr talman, vid denna sena timme icke alls uppehålla mig
länge utan skall försöka fatta mig kort. Framför allt skall jag försöka att
icke trötta kammaren med siffror, även örn det vore ganska frestande för mig
som ledamot av familjebeskattningssakkunniga att ge mig in i en närmare
diskussion exempelvis med herr Brandt. Jag vill dock säga ett par ord till
honom.

Han började sitt stora anförande med att uttala sin förvåning över att även
högern hade slutit upp kring tanken på ett barnbidragssystem. Jag vill då
bara erinra herr Brandt liksom dem av kammarens ledamöter, som måhända
icke observerat detta, att högerns ledare, statsrådet Bagge, redan för tre år
sedan förfäktade tanken på barnbidrag. Det skedde, såvitt jag vet, före herr
Brandt. Han gjorde det naturligtvis med den utgångspunkt, som har anlagts
både i motionen och bevillningsutskottets utlåtande, nämligen att man skattevägen
genom avdragssystemet endast når ett begränsat klientel.

Vidare sökte herr Brandt i sitt i övrigt mycket intressanta anförande göra
gällande, att avdragen i den direkta beskattningen faktiskt vore något slags
form av bidrag, och han tog som exempel, hur en person med fem barn och
50 000 kronors inkomst hade en skatt, som är ungefär 3 000 kronor lägre än
för den som icke har försörjningsplikt. Men är icke detta ett resonemang, som
vänder upp och ned på allt? Faktiskt är det ju så, att även den person, som
har 50 000 kronors inkomst och bär en försörjningsbörda, som omfattar hustru
och fem barn, har att erlägga en direkt skatt till stat och kommun, som ligger
— skillnaden beroende på den kommunala skattens höjd i olika län och
socknar — mellan 20 000 och 25 000 kronor. Nan man verkligen kalla den
person för en bidragsmottagare eller »understödstagare» överhuvudtaget, när
han får erlägga nästan halva sin inkomst till samhället?

Herr Brandt gjorde i övrigt gällande — och det var ju den röda tråden i
hela hans anförande — att. barnbidragsfrågan liksom därmed sammanhängande
skattefrågor skulle ses icke ur

138

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)
social åtgärd. Han anförde också många skäl härför, som naturligtvis i och
för sig äro behjärtansvärda och som vi nog till stor del också vilja ansluta oss
till. Men ytterst måste denna fråga lösas med tanke på de befolkningspolitiska
framtidsperspektiven. Icke minst örn man såsom herr Brandt vill ha en framtid
med rikare socialpolitisk utrustning, måste man ha arbetskraft för att hålla
denna standard uppe. Vi kunna därför komma in i ett läge, då vi få anlägga icke
bara sociala utan även rent befolkningspolitiska synpunkter.

Örn sambeskattningen vill jag bara säga, att jag har mycket lätt att förstå
det resonemang, som framfördes av herr Olsson i Gävle. Svårigheter måste
uppstå vid den avvägning, som skall göras mellan å ena sidan två förvärvsarbetande
makar och å andra sidan en familj, där bara den ene maken arbetar,
då inkomsten för båda familjerna är lika stor. Men jag undrar, örn vi icke
ur befolkningspolitisk synpunkt slutligen bli nödgade att göra en avvikelse
från de hittills hävdade skattepolitiska principerna, örn vi vilja underlätta familjebildningen.
Örn detta underlättande sedan skall ske i form av ökade utgiftsavdrag
eller allmänna avdrag är ju en sak, som man kan praktiskt diskutera.

Jag vill säga ett par ord örn det yrkande, som här framställts av herr Lövgren
i Boden. Han har, såvitt jag förstår, närmast som en demonstration föreslagit,
att motiveringen i motionen skulle strykas men en skrivelse avlåtas i
anslutning till den Brandtska motionens kläm. I denna talas det bara örn »jämnare
fördelning av barnförsörjningsbördan för landets medborgare genom införande
av ett system med direkta barnbidrag». Hur är läget? För ett par
år sedan tillsatte regeringen en kommitté just med denna uppgift, alltså bl. a.
att utreda även frågan om barnbidragssystem mer eller mindre klart utsagt.
Vi ha dessutom av utredningens ordförande, statssekreterare Erlander, i dag
hört, att kommittén i princip redan är så gott som färdig med frågan örn hulman
skall reglera dessa barnbidrag. Ett bifall till herr Lövgrens yrkande
skulle innebära, att andra kammaren skulle säga, att kammaren vill ha utredning
om barnbidrag, fastän man vet, att ett nästan färdigt utredningsförslag
redan finns. Det är emellertid frågan örn barnbidragens förhållande till skatterna,
som nu är aktuell. På denna punkt har riksdagen icke tidigare gjort
något uttalande. Andra kammaren skulle svara i annan kasus, örn kammaren
skulle bifalla herr Lövgrens i Boden förslag. I själva sakfrågan har ju hela
riksdagen för övrigt den uppfattningen, att ett barnbidragssystem bör införas
i den ena eller andra formen. Det kan icke vara på något sätt en nyhet för
Kungl. Maj :t.

Vidare har man sagt, att bevillningsutskottets utlåtande skulle vara något
slags direktiv för Kungl. Maj :t om hur man skall förfara med frågan örn
samordningen mellan barnbidragen och skatterna och hur man skall gå till
väga vid utredande av detta problem. I varje fall har det varit bevillningsutskottsmajoritetens
mening, att en skrivelse till Kungl. Maj :t icke skall komma
till stånd. Då frågar jag mig verkligen: brukar det vara vanligt, att riksdagen
uttalar sin uppfattning genom att underlåta att avge en riksdagsskrivelse?
Man kan säga, att Kungl. Majit kan läsa utskottets utlåtande, men riksdagen
skulle dekapitera sig själv, örn den väljer detta sätt för att ge uttryck för sin
uppfattning.

Det sista problemet rör frågan, huruvida man skall stanna vid bevillningsutskottets
allmänna uttalanden eller gå på en direkt skrivelse. Såsom statssekreterare
Erlander här angav, har befolkningsutredningen för närvarande
inga uppdrag att utreda skattefrågan; man kan möjligen tolka sig till ett
sådant direktiv, men något klart regeringsuttalande föreligger icke på denna
punkt. Man vet vidare, att i befolkningsutredningen sitta fyra socialt mycket

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

139

Motioner örn revision av familjebeskattningen. (Forts.)
sakkunniga ledamöter, vilka dock äro mycket upptagna personer och av vilka
knappast någon har tillfälle att ägna nämnvärt av sin tid åt skatteproblemet,
i varje fall örn det skulle bli fråga om ett grundligt utredningsarbete. Man kan
kanske också säga, att dessa i och för sig utomordentligt sakkunniga ledamöter
knappast äro tillsatta med hänsyn till speciell sakkunskap på skatteområdet
— jag gör naturligtvis undantag för statssekreterare Erlander, som varit ledamot
av kommunalskatteberedningen. Vi veta dessutom, att skatteutredningar
kunna taga en oerhörd tid; kommunalskatteberedningen tillsattes 1936 och lär
icke vara färdig ännu; det har visserligen kommit världskrig emellan, men
kommittén var icke färdig med sitt förslag, när kriget utbröt 1939. Det är
fara på färde, örn skattefrågan skulle komma att orsaka dröjsmål med barnbidragsfrågans
avgörande. Man borde försöka att på en gång lösa barnbidragsfrågan
och skattefrågan liksom övriga sociala frågor, som ha sammanhang
härmed, icke minst frågan örn konverteringen av barnbidragen i framtiden.
Det är speciellt denna sista motivering — d. v. s. hänsynen till den rent praktiska
synpunkten, att riksdagen här bör ge uttryck åt önskvärdheten att även
skattefrågan kommer till snabb utredning — som jag, herr talman, subsidiärt,
örn herr Svenssons i Grönvik yrkande kommer att bli avslaget, röstar för det
yrkande, som framlagts av herr Skoglund i Doverstorp.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Brandt erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill för herr Håstad framhålla att vad jag säde var, att en
person bosatt i Stockholm, som har fem barn och 50 000 kronor i inkomst, får
ett »barnbidrag» d. v. s. skattelättnad på 2 847 kronor. Detta är ett faktum,
som man icke kan komma ifrån. Och den bär han för sina 5 barn. Herr Håstad
bör emellertid också observera, att jag samtidigt påpekade, att han har dubbelt
så hög skatt på sin inkomst procentuellt sett som den, som har 15 000 kronors
inkomst. Detta undanhöll jag inte kammaren i mitt resonemang.

Jag sade vidare: vad betyder det att man ger en miljonär barnbidrag, när
man samtidigt uttar en ökad skatt på 15 000 kronor? Han kan ju, sade jag,
med rätta säga: You are a humbug, siri Ty i verkligheten får han ju ingenting
ut av detta barnbidrag.

Herr Håstad erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Vad herr Brandt här sade var ingenting nytt. Jag tycker att herr
Brandt skulle kunna bidraga till att göra diskussionen i denna fråga sakligare
genom att säga, att befolkningsfrågan innesluter ett både horisontellt och vertikalt
problem. Det är skillnad på en person med 5 000 ä 6 000 kronor i inkomst,
och som har fem barn, och en, som icke har några barn. Så är det hela inkomstskalan
igenom. Den förre får mindre skatt, vare sig han är konduktör eller
lektor eller någonting annat. Jag tror, att det är riktigare att framställa det
hela på det sättet. Ty så se människorna på saken. De vilja inte till följd av försörjningsbördan
komma på en lägre standard än yrkesbröder i samma löneläge.

Herr Brandt, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag har aldrig förnekat, att en omfördelning härvidlag kan
göras både horisontellt och vertikalt. Redan i familjebeskattningsutredningen
framhöllo vi detta, och jag har icke tagit avstånd från den inställningen, vilket
också framgår av min motion, örn man studerar den närmare.

140

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Motioner om revision av familjebeskatlnivgen. (Forts.)

Härpå anförde:

Herr Orgård: Herr talman! Sedan jag sist hade ordet i denna debatt och
då yrkade bifall till utskottets förslag har ju situationen förändrats genom
första kammarens beslut i frågan. I denna situation synes det mig, som örn ett
bifall till herr Lövgrens i Boden förslag örn bifall till motionen nr 52 i andra
kammaren skulle vara att föredraga framför ett bifall till utskottets förslag.
Herr Lövgrens förslag innebär ju endast en opinionsyttring från andra kammarens
sida, och det praktiska resultatet blir från mina utgångspunkter detsamma
som vid ett bifall till utskottets förslag. Jag erinrade ju nämligen i mitt
förra anförande örn att enligt min syn på frågan så innebar utskottets uttalande
i motiveringen, där man understryker betydelsen av de i motionerna
framförda synpunkterna, den grundtanken, att Kungl. Maj :t, därest befolkningsutredningen
icke skulle anse sig ha tillräckliga direktiv att utreda även
skattefrågan, skulle vara oförhindrad att när tiden därför kunde anses mogen
ta initiativ till en dylik utredning. Jag ber därför nu att få återta mitt förra
yrkande och att i stället få ansluta mig till det av herr Lövgren i Boden under
överläggningen framställda yrkandet. Enligt min mening skulle båda dessa
vägar, både ett bifall till mitt ursprungliga förslag och ett bifall till herr
Lövgrens förslag, komma att medföra en snabbare lösning av denna fråga, en
sak som vi ju alla äro angelägna om, är ett bifall till reservationen, som innebär
ett skrivsätt, som jag för min del tror kommer att ge utredningen en sådan vidd
att frågans lösning kommer att i hög grad förhalas.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Som förste talare i denna debatt
inskränkte jag mig till att försöka motivera varför vi reservanter påyrkat
denna utredning. Jag gick däremot icke något nämnvärt in på de socialpolitiska
spörsmål, som ha samband med denna fråga. Jag kunde underlåta att
göra detta så mycket hellre som såväl utskott som reservanter varit ganska
rörande eniga om att här måste någonting göras. Skillnaden därvidlag är
bara den att reservanterna yrkat på en särskild utredning, under det att utskottet
ansett en sådan överflödig. Det har varit mycket intressant att sedan
åhöra denna debatt och hur här vittnats om den samstämmiga enighet, som
varit rådande i saken, men också örn den lika stora splittring, som varit rådande
när det gällt hur man skulle genomföra det hela. Man har sökt skäl —
jag säger med avsikt sökt — för att kunna gå över på en annan linje, och när
detta icke lyckats har man gått så långt att. man velat slopa all motivering
och bara begära utredning. Det kan icke hjälpas att jag instämmer med herr
Svensson i Grönvik att det nästan är ett fattigdomsbevis, örn riksdagen utan
någon motivering skulle överlämna detta ärende till Kungl. Majit, när samtliga
kammarens ledamöter, som här haft ordet, förklarat sig positivt inställda till
förslaget i fråga.

Man har också försökt finna angreppspunkter på reservationen för att motivera
att man icke vill biträda den. En del av talarna ha då pekat på den
lilla passus i reservationen där det heter: »Vad angår möjligheterna att ersätta
de nuvarande direkta statsskatterna med en enda skatt beräknad enligt
en enkel matematisk formel, lär det icke möta hinder att konstruera en formel,
så beskaffad att genom denna elasticiteten i skattesystemet kan bibehållas.»
Alla äro vi väl överens örn att det vore en oerhörd fördel att kunna åstadkomma-
en enkel formel så att menige man kunde på en tabell utläsa hur
mycket han för den och den inkomsten bär att erlägga i skatt. Det vore val
värt att offra någonting även på detta spörsmål, och -det hela är kanske icke
så omöjligt att genomföra. Att man bär sysslat med detta problem men

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Nr 11.

141

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)
hittills icke lyckats lösa detsamma utgör väl ingen borgen för att man
icke skall kunna lyckas i framtiden. Det är många problem, som från
början tett sig omöjliga att lösa men som man ändå så småningom lyckats
få bukt med. Nu ingår i vår reservation, som en bisats längst ner
på s. 15 i utskottsutlåtandet, bl. a. ett utlåtande om familjebeskattningen.
Herr Olsson i Gävle, som senast var inne på den punkten, erkände,
att det kan finnas vissa skäl att undersöka även detta förhållande. Finns
det vissa skäl, kan man ju i samband med en utredning titta även på dem.
Finner man dessa skäl bärande, kan man naturligtvis också göra något åt dem,
och finner man dem icke bärande, lämnar man dem å sido. Jag menar dänför
att båda anmärkningarna mot reservationen knappast skulle kunna utgöra
något hinder mot ett bifall till densamma, då vi ju endast hemställt, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förnyad utredning
av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för fysiska personer,
vilken utredning främst skulle ha till ändamål att praktiskt utforma ett system
med efter försörjningskostnaderna anpassade direkta skatteavdrag, vilket i de
lägre skattefria inkomstklasserna skulle övergå i ett system med barnbidrag,
avseende att i de lägsta inkomstklasserna lätta barnfamiljernas försörjningsbörda».

Detta yrkande omspänner, såvitt jag kan fatta, allt som vi vilja i denna
fråga. Vi vilja ha en sådan utredning, och jag tycker därför att man mycket
väl skulle kunna ena sig på den linjen. Jag får för min del säga gentemot
herr Brandt, att jag icke kan följa den motivering han har i sin motion, där
han yrkar på ett differentierat avdragssystern, så avpassat att de större inkomsttagarna
skola ha större procentuellt avdrag för sina barn. Jag undrar
hur herr Brandt ställer sig till frågan om dessa avdrag även skola vara dyrortsgraderade.
Detta är också en sak, som jag icke anser kan vara riktig.
Men även det spörsmålet får den kommande utredningen ta hand om.

Som frågan nu ligger till skulle jag helst se att hela ärendet återremitterades
till bevillningsutskottet. Med det starkt positiva intresse, som finns i
bevillningsutskottet för en lösning av denna fråga, är jag övertygad örn att
efter denna debatt skulle bevillningsutskottet mycket lätt kunna komma fram
till en linje, som vi allesammans skulle kunna ena oss om och där riksdagen
så småningom skulle kunna komma att fatta ett enhälligt beslut örn en skrivelse
till Kungl. Maj :t i frågan. Jag är övertygad örn att detta vore den lyckligaste
lösningen, men då jag icke är säker på att detta yrkande kommer att
vinna kammarens bifall, vidhåller jag, herr talman, det yrkande örn bifall till
reservationen, som jag tidigare ställt.

Herr Vougt: Herr talman! När jag får ordet så här sent på dygnet, är jag
angelägen att icke förlänga debatten genom att ge någon av mina kamrater
i kammaren anledning att ytterligare yttra sig i diskussionen. Jag skall därför
helt kort bara ange, varför jag kommer att rösta för det yrkande, som
här ställts av herr Lövgren i Boden.

Första kammaren har synbarligen försökt komma ifrån det obehag kammaren
kände inför den synnerligen negativa, ståndpunkt utskottet företräder i
sitt slutyrkande och därvid stannat för återremiss. För min del anser jag det
emellertid rätt så viktigt att riksdagen i denna fråga kommer med ett positivt
uttalande, och jag anser att det bör betraktas som en kammarens skyldighet
att i den situation som uppstått ta ledningen.

Jag är väl medveten örn att en motivering skulle kunna åstadkommas, vilken
skulle kunna samla majoritet bär i kammaren, och jag är icke blind för
de förtjänster, som äro förenade med det yrkande, som hår ställts av herr

142

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1944 em.

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)

Skoglund i Doverstorp. Jag tror emellertid, att det skall bli lättare att kunna
komma fram till ett positivt resultat, örn vi samla oss kring det yrkande, som
innehålles i herr Brandts motion, och med denna motivering, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till det av herr Lövgren i Boden framställda yrkandet.

Herr Brandt: Herr talman! Jag ber att få återta mitt yrkande, och jag föreenar
mig med herr Lövgren i Boden i hans yrkande.

Häruti instämde herr Jonsson i Skutskär.

Herr Persson i Växjö: Herr talman! Jag ber att få återta mitt yrkande
och instämmer i stället i det yrkande, som under debatten framställts av herr
Lövgren i Boden.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner beträffande det under överläggningen framställda förslaget,
att bevillningsutskottets förevarande betänkande skulle återförvisas till utskottet
för ny behandling, nämligen dels på bifall till nämnda förslag dels ock
på avslag därå; och fann herr talmannen den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, sorn; vill, att kammaren avslår förslaget, att bevillningsutskottets betänkande
nr 18 återförvisas till utskottet för ny behandling, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren avslagit förslaget örn återremiss till utskottet.

Härefter framställde herr talmannen propositioner på övriga under överläggningen
gjorda yrkanden nämligen på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2 :o) avslag å utskottets hemställan och bifall i stället till den av herrar De Geer
och Jonsson i Skedsbygd avgivna, vid betänkandet fogade reservationen; 3:o)
bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, att motionen 11:387
bifölles; 4:o) bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, att, med
strykande av motiveringen i motionen II: 52, den i motionen gjorda hemställan
bifölles; samt 5:o) avslag å utskottets hemställan och bifall i stället till det
av herr Skoglund i Doverstorp under överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den under 4:o) angivna propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Skoglund i Doverstorp begärde emellertid votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition antagits den under 5:o)
angivna propositionen, efter given varsel, följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 18 med den ändring däri, att, med strykande
av motiveringen i motionen II: 52, den i motionen gjorda hemställan bifalles,
röstar

Ja;

Onsdagen den 22 mars 1044 em.

Nr 11.

143

Motioner om revision av familjebeskattningen. (Forts.)

Deri, diet ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit det av herr Skoglund i Doverstorp under överläggningen framställda
yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan med den ändring däri, att kammaren,
med strykande av motiveringen i motionen II: 52, bifallit den i samma motion
gjorda hemställan.

§ 4.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående visst markbyte
mellan kronan och Uppsala stad;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av
viss haverikostnad m. m.;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av två äldre reservationsanslag; samt

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1944/45, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Fru Ekendahl avlämnade en av henne m. fl. undertecknad motion, nr 494,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 218, med förslag till arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer, m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.15 på natten.

In fidem
Sune Norrman.

144

Nr 11.

Fredagen den 24 mars 1944.

Fredagen den 24 mars.

Kl. 4 em.

§ 1.

Föredrogs Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande proposition, nr 244,
med förslag till förordning angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga
m. fl.; och hänvisades propositionen, såvitt angick förslaget till lag örn upphävande
i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun
eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet, till konstitutionsutskottet
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 475 av herrar Gustafsson i Lekåsa och Gardell;
nr 476 av herr Hedlund i Rådom ra. fl.;
nr 477 och 478 av fröken Nygren ra. fl.;
nr 479 av herr Olsson i Mellerud;
nr 480 av herr Olsson i Mellerud m. fl.;
nr 481 av herr Lundberg i Hälsingborg;
nr 482 av herr von Friesen ra. fl.;
nr 483 av herr Nyling;
nr 484 ,av herr Ekdahl;

nr 485 av herr förste vice talmannen Magnusson ra. fl.; och
nr 486 av herr Lindberg ra. fl.;

till bankoutskottet motionerna:
nr 487 av herr Lindberg ra. fl.; och
nr 488 av kerr Senander ra. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 489 av herrar Tersson i Stockholm och Senander;
nr 490 av herr Lundberg i Hälsingborg; och
nr 491 av fröken Nygren ra. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 492 av herr Pettersson i Dahl ra. fl.; och

nr 493 av herr Mäler ra. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 494 av fru Ekendahl ra. fl.

§ 3.

Föredrogs den av fru Nordgren vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att fa framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående skapande av

Fredagen den 24 mars 1944.

Nr 11.

145

ökad trygghet vid den föreskrivna profylaktiska behandlingen av nyfödda
barns ögon.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för allmänna kyrkomötets
sammansättning ;

nr 12, i anledning av väckta motioner angående utökning av den i vissa
kommunallagar föreskrivna tid, inom vilken revision skall vara verkställd;
och

nr 13, i anledning av väckta motioner örn utredning angående ändring av
kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till
avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor m. m.;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

. nr 62, i_ anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till försvarsberedskap vid statens järnvägar m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till reparation
av bron över Svinesund jämte i ämnet väckta motioner;

nr 65, i anledning av Kungl. Majda i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1944/45 till säkerhetsanstalter för sjöfarten;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ris i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad
propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret, i vad propositionen avser uppförande av expeditionsbyggnad
för militära staber i Karlstad;

_ nr 68, i anledning av Kungl. Majda proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 till fria sommarresor för
barn m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde; och
Andra hammarens protokoll Nr 11.

10

143

Nr 11.

Fredagen den 24 mars 1944.

nr 71, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Majlis proposition, nr 195, angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; nr

22, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående tillämpningen av
dubbelbeskattningsavtalet av den 6 maj 1932 mellan Sverige och Danmark;

nr 23, i anledning av Kungl. Majits proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 24, i anledning av väckta motioner om avskaffande av allmän omsättningsskatt
för vissa animaliska födoämnen;

nr 25, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 april 1943 (nr 206), örn utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor; och

nr 26, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ändrade grunder
för ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckt motion om vissa arbetares vid riksbankens pappersbruk
placering i pensionsgrupp; och

nr 32, i anledning av väckta motioner angående beräkningen av pensionerna
åt vissa förutvarande landsfiskaler och deras efterlevande;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag örn vad
i allmänhet skall med polismyndighet avses, m. m.;

nr 18, i anledning av väckt motion angående utredning örn sadan ändring i
gällande lagstiftning, att förverkande av egendom m. m. matte kunna adömas
brottsling, som förklaras strafflös pa grund av sådana omständigheter, som
omförmälas i 5 kap. strafflagen; och _ „ .

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn straff för
sabotage;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning a.v Kungl. Majits proposition angående försäljning av

stadsägan nr 728 i Hälsingborg; o

nr 18, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; _ o

nr 19, i anledning av Kungl. Majits proposition angående överlåtelse tili
stiftelsen Kungl, gyttjebad- och brunnsanstalten Loka av äganderätten till
kronolägenheten Loka nr l1 i Grythytte socken;

nr 20, i anledning av Kungl. Majits proposition angående disponerande av

avkastningen av statens hästavelsfond; o . ,

nr 21, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag till jordbrukets
yrkesskolor; . . o ... .

nr 22, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag tili inredning
och utrustning vid veterinärhögskolan; o

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt angar anslagsanvisning; o ,. .

nr 24, i anledning av Kungl. Majits proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter;

Fredagen den 24 mars 1944.

Nr 11.

147

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående byte av .viss mark
mellan kronan, å ena, samt Wikers aktiebolag och Stribergs grufveaktiebolag,
å andra sidan, jämte i ämnet väckt motion; och

nr 26, i anledning av Kungl. Majit» proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) örn inskränkning
med hänsyn till försvarets rätten att avverka skog;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, i anledning aV
väckt motion angående åtgärder för åstadkommande av kort sammanfattning
av den kristna tros- och livsåskådningen, avsedd att läggas till grund för undervisningen
i folkskolans högsta klasser; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden'':

nr 5, i anledning av motion angående tillvaratagande av samhällsintresset
i våra grustäkt^;

nr 6, i anledning av motion om utredning av alkoholistvårdsproblemen; och
nr 7, i anledning av motion angående utredning rörande problemet för- och
eftervård åt tuberkulossjuka.

§ 5.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 108, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; och

nr 109, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret och suppleanter för
fullmäktige i samma kontor;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 110, för ledamoten a.v riksdagens första kammare herr Johan Edvard
Björnsson att vara fullmäktig i riksbanken;

nr lil, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Allan Georg
Fredrik "Vougt att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 112, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Karl Gunnar Myrdal
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 113, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr John Helmer Bergvall
att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 114, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr David Emanuel
Hall att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken; •

nr 115, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Stig Janson att
vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 116, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Axel Albert Lindqvist
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 117, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Axel Samuel
Emanuel Larsson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 118, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gunnar Persson
att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 119, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustav Hjalmar
Svensson att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; samt

nr 120, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustaf Valdemar
Nilsson att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Vidare .anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

148

Nr 11.

Fredagen dea 24 mars i944

från konstitutionsutskottet, nr 132, i anledning av Kungl. Majlis proposition
till riksdagen med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen
den 23 maj 1924 (nr 130) om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap;
och

från jordbruksutskottet, nr 9, i anledning av vissa av Kungl. Majit i stats;
verkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i
dessa ämnen väckta motioner.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Fru Skoglund-Lindblom avlämnade en av henne undertecknad motion, nr
495, i anledning av Kungl. Majlis proposition, nr 217, med förslag till hembiträdeslag.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.10 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1944 Kulljok Boktryckeriet P. A. Norstedt cfc Sonel'';

441698