MI LITIEOM BUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1944

S T OCKHOL M 19 4 4

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
439022

Innehållsförteckning.

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning................ 7

Redogörelse för anbängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

1 o. 2. Åtal mot fartygschefen och förste officeren å hjälpkryssare för spritmissbruk

m. ................................................................... 13

3. Åtal mot underofficer å hjälpkryssare för det denne å fartyget uppträtt synbart

påverkad av starka drycker............................................. 15

4. Åtal mot kompanichef för det denne i anledning av ett å kompaniets vägnar

till militieombudsmannen avsänt telegram med förfrågningar bland annat angående
tjänstgöringstiden inför kompaniet förklarat, att militieombudsmannen
icke vore rätt instans vid förfrågningar angående inkallelser och att tjänstledighet
eller permission icke komme att beviljas förrän avsändaren av telegrammet
anmält sig, ävensom för det kompanichefen i yttrande uti ett av militieombudsmannen
handlagt ärende lämnat oriktiga uppgifter.................. 15

5 o. 6. Åtal mot fartygschefen och officer å statsisbrytare för felaktigt förfarande vid

fördelning av tobaksvaror, vilka tagits ombord såsom skeppsproviant........ 16

7—9. Åtal mot ordförande och civil ledamot i fältkrigsrätt för ådömande av särskilda

straff i stället för gemensamt straff...................................... 17

10. Åtal mot vice auditör för försummelse att inom föreskriven tid avsända straffuppgifter
till straffregistret.............................................. 20

11. Kompanichef har beordrat uppryckningsövning under sådana omständigheter

att den uppfattats såsom bestraffning och har inför kompaniet framställt alla
klagomål till militieombudsmannen såsom ägnade att ådraga de klagande och
deras förband allmänt åtlöje och att uppreta befälet....................... 23

12. Vaktkommendering och marsch anbefallda som bestraffning................ 24

13. Övning att avlägsna timmerstockar ur timmerbröte beordrad som tillrättavisning 25

14. Åtal mot underofficer för beordrande av straffexercis...................... 27

15. Befälhavare, som meddelat en andra klass sjöman tillrättavisning, har på dennes

begäran upphävt tillrättavisningen och i stället tilldelat sjömannen kroppsaga
................................................................... 37

16. Åtal mot batterichef för felaktigt meddelad varning samt olämpligt uppträdande
mot trupp....................................................... 38

17. Åtal mot regementsintendent för tjänstefel bestående i försummelser i fråga örn

krigskassatjansten och den därmed förenade kontrollverksamheten, varigenom
förskingringar av krigskassören möjliggjorts............................... 44

18. Obehörigt begagnande av tjänstebil. Tillrättavisning i form av varning får ej

tillkännagivas å kompaniorder........................................... 57

19. Åtal mot förbandschef för obehörigt begagnande av tjänstebil.............. 59

20. Obehörigt begagnande av tjänstebil m. m................................. 62

21. Missbruk av tjänstebil, oriktiga uppgifter i yttrande till militieombudsmannen

m. m.................................................................. 64

Sid.

22 o. 23. Missbruk av tjänstebil m. m. Åtal jämväl mot officer, som gjort anmälan mot
förbandschefen med anlitande av en hempermitterad värnpliktig såsom mellanhand
.................................................................. 75

24. Missbruk av tjänstebil.................................................. 88

25. Missbruk av tjänstebil m. m............................................. 91

26. Åtal för förseelse mot lagen örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon

m. m.................................................................. 94

27. Misshandel mot underlydande m. m...................................... 99

28. Våld mot underlydande m. m........................................... 105

29. Åtal för våld mot underlydande......................................... 109

30. Missfirmelse av underlydande. Tillika fråga örn sättet för tillkomsten av an mälningsskrift

till militieombudsmannen.................................. lil

31-—41. Missfirmelse av underlydande............................................ 115

42. Åtal mot avdelningschef vid arméns underofficersskola för olämpliga yttranden 135

43. Olämpliga yttranden inför trupp......................................... 138

44. Olämpligt uppträdande vid meddelande av rättelse........................ 140

45. Olämpligt uppträdande mot underlydande................................ 142

46. Olämpligt uppträdande mot underlydande................................ 143

47. Olämpliga yttranden av officer inför elever i konstapelskola................ 146

48. Olämpligt uppträdande av förhörsledare................................. 147

49. Åtal mot officer för nedsättande yttrande örn svenska flaggan.............. 151

50. Åtal mot uppbördsstyrman å torpedbåt för det han nattetid medtagit kvinnligt

sällskap ombord........................................................ 153

51 o. 52. Åtal mot styresmannen för och en ingenjör vid försvarsväsendets kemiska anstalt
för försummelse i fråga örn övervakningen av gasmasktillverkning m. m... 155

53. Åtal mot landstormsofficer för vållande till annans död.................... 156

54. Åtal mot regementsläkare för försummelse vid behandling av sjuka......... 162

55. Åtal mot militärområdesläkare för försummelser vid expediering av order .. . 170
56 o. 57. Åtal mot befattningshavare vid redovisningsavdelningen vid en regementsstab

för försummelser i fråga örn anmälan till familjebidragsnämnd.............. 173

58. Värnpliktig, som beviljats uppskov med militärtjänstgöring, har ej underrättats

därom, till följd varav han inställt sig till tjänstgöringen, och har därpå fått
tjänstgöra någon tid, innan han liemförlovats. Åtal mot sergeant såsom ansvarig
därför........................................................... 176

59. Åtal mot batterichef för det denne genom onödigt samtal hindrat furir, som av

stridsgruppchefen beviljats tjänstledighet, att avresa till hemorten med lägligt
tåg.................................................................... 181

60 o. 61. Civil person har obehörigen erhållit tillstånd att besöka militär anläggning. Vicekorpral
har ställts under befäl av menig.................................. 181

62. Förbandschef har gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten genom att förmå

marketentare att till honom utlämna tobaksvaror utan att samtidigt erhålla
föreskrivet antal ransoneringskuponger.................................... 186

63. Försummelse att anmäla undertydande för fylleriförseelse.................. 187

64. Åtal mot fartygschefen å hjälpkryssare för spritmissbruk m. m............. 189

65—67. Åtal mot chef för gränsförband och underofficerare för det vaktpersonal vid

förbandet icke utrustats med skarp ammunition ävensom för det de sedan militieombudsmannen
begärt utredning lämnat oriktiga uppgifter.............. 201

68. Otillåten efterforskning rörande uppgifter som publicerats i tidning samt olämp ligt

uppträdande av försvarsområdesbefälhavare å tidnings redaktionslokal.
Tillika fråga örn oriktigt förfarande vid hemligstämpling.................... 206

69. Tillrättavisning meddelad i anledning av uppgifter i en insändare som publicerats
i en tidning..................................................... 221

70. Otillåtet omhändertagande av tidningar, avsedda för värnpliktig........... 233

Redogörelse iör vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed Jämförlig

åtgärd. Sid.

1. Om häktningsanmälan när den häktade skall rannsakas inför krigsrätt....... 237

2. Förseelse hänförd under fel lagrum. Skärpt arrest ådömd utan tillräcklig anledning.
Tillika fråga om skyldighet att inhämta yttrande av auditör......... 243

Tillrättavisning får icke meddelas kollektivt så att den kommer att drabba

även andra än de felande............................................... 248

Felaktigt upptagande av nöjdförklaring.....r.............................. 250

Felaktiga förfaranden vid förordnande örn verkställighet av disciplinstraff---- 251

Förordnande örn verkställighet av disciplinstraff skall meddelas av vederbörande
befälhavare, och denne får sålunda icke bemyndiga underordnad befattningshavare
att meddela sådant förordnande. Tillika fråga örn innehållet i dylikt
förordnande och om anteckning av förordnandet å utslaget.............. 254

Fråga örn avbrott i straffverkställigheten för arrestanters deltagande i fälttjänstövning.
— Arrestanter ha felaktigt fått å strafftiden avräkna tid för deltagande
i fälttjänstövning............................................... 257

I ärende anhängigt hos militieoinbudsmannen bör befälhavare icke meddela

beslut som kan föregripa militieombudsmannens prövning.................. 261

Förfarandet beträffande skadestånd då ansvarsfrågan redan avgjorts i discipll -

5.
G.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.
21.

22.

23.

24.

25.

26.

när ordning

263

Militär myndighet har felaktigt handlagt ansökan örn delgivning av stämning 264
Fråga örn beviljande av permission åt den som står under rapport för förseelse.
Kronans snickarverkstad får ej användas för militär befattningshavares privata

räkning................................................................ 266

Felaktig inkallelse. Tolkning av uttrycket »bör» i viss generalorder angående

inkallelse av vapenfria värnpliktiga...................................... 269

Värnpliktig, som under tjänstgöring i viss försvarsgren omföres till annan försvarsgren,
skall omedelbart hemförlovas.................................. 271

Brister i kontrollen vid antagning av krigsfrivillig.......................... 272

Åsidosättande av gällande föreskrifter örn antagande av frivilliga............ 273

Semesterlagen äger ej tillämpning å krigsfrivilliga......................... 275

Framförande av militärt motorfordon av annan än den ordinarie föraren...... 276

Oriktigt tillvägagångssätt mot markägaren vid framdragande av telefonled 277 ning.

.................................................................

Olämpligt anordnad övning i strumpstoppning. För ändamålet ha hål klippts i

hela strumpor.......................................................... 283

Fråga örn kroppsskada skall anses ha i den mening, som avses i krigssjukvårds reglementet,

inträffat under krigstjänstgöring............................. 284

Värnpliktig, som i avbidan på prövning av ansökning om civilarbetstillstånd
fått fullgöra tjänstgöring såsom värnpliktig civilarbetare, har under nämnda tid
ansetts böra erhålla avlöning såsom vanlig värnpliktig och icke såsom värnpliktig
civilarbetare..................................................... 286

Å ersättning för begagnande av egna beklädnadspersedlar skall icke göras avdrag

för överdragskläder, som tillhandahållas av kronan........................ 288

Marketenteriförcståndare vid fältmarketenteri är ej, utan särskilt beslut därom
av vederbörande myndighet, berättigad till ersättning för marketenteriets skötsel
................................................................

Olämpliga åtgärder av militär myndighet rörande pressens rätt att referera en

militärbegravning....................................................... 289

Angående hemlighållande av anbudshandlingar inom försvarets förvaltning
F''råga huruvida reglering av uppsägningstid må ske i antagningsbevis, som utfärdas
för c. o. tjänstemän. Tillika fråga örn civila tjänstemäns straffrättsliga
ställning vid mobiliserade avdelningar av krigsmakten..................

288

296

299

Sid.

27. Frågor om permissionsförbud, och om permission för den som står under rapport

för förseelse............................................................ 3pg

28. Frågor om permission för sjukanmälda och sjukskrivna..................... 310

29. Fråga örn villkorlig dom i samband med tillämpning av 129 § strafflagen för

krigsmakten............................................................ 323

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Angående förtydligande i visst hänseende av bestämmelserna om hämtning av

värnpliktiga, som uteblivit från tjänstgöring.............................. 325

2. Angående behovet av att modernisera marinens sjukhus i Karlskrona......... 325

3. Angående upphävande av gällande bestämmelser om betyg för tjänstbarhet

och uppförande för underofficerare vid flottan........................... 326

4. Angående villkoren för lämnande av uppgifter åt myndigheter ur de militära

registren rörande straff och tillrättavisningar............................. 327

5. Angående samvetsömma värnpliktiga och deras tjänstgöring................ 327

6. Angående samvetsömma värnpliktigas skyldighet att bära uniform.......... 328

7. Angående giltigheten av vissa äldre tillstånd för samvetsömma värnpliktiga att

i stället för vapentjänst fullgöra annan tjänstgöring vid truppförband......... 328

8. Angående rätt för militär personal att ingiva besvär till närmaste befälhavare,

som för expedition..................................................... 329

9. Angående förläggningsförhållandena vid Svea livgarde...................... 329

10. Angående jämkning i gällande föreskrifter rörande permission............... 330

11. Angående införande av närmare föreskrifter rörande krigsmäns skyldigheter i

nykterhetsavseende ..................................................... 332

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning om ändringar
i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.
....................................................................... 335

Yttrande till Konungen i anledning.av remiss av framställning örn förbättrade
avlöningsförmåner m. m. för krigsdomare och auditörer.................... 336

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning angående krigs artiklarnas

tillämpning lil. m................................................... 33g

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning örn vissa ifrågasatta
ändringar i strafflagen för krigsmakten................................ 345

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av förslag rörande jämkning av

det belopp, värnpliktig skall vid kvittning mot kronans fordran äga behålla 347

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av förslag till förenklad handläggning
av ärenden angående förlust av eller skada å kronans egendom 348

Jämlikt § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1943.

Härvid har jag till en början att meddela att jag åtnjutit semester dels avseende
år 1942 från och med den 29 mars till och med den 1 april och från
och med den 17 till och med den 29 maj 1943 dels ock avseende år 1943 från
och med den 1 juli till och med den 11 augusti och från och med den 9 till och
med den 11 september. Jämlikt 17 § första stycket i den för militieombudsinannen
gällande instruktionen har militieombudsmansämbetet under nämnda
tider föreståtts av den för mig utsedde ställföreträdaren rådmannen Joel
Christer Halvar Lech. Med stöd av bestämmelserna i 17 § andra stycket i
instruktionen har jag uppdragit åt Lech att under tiden från och med den
15 november till och med den 4 december och från och med den 13 till och
med den 22 december 1943 förrätta de å militieombudsmansämbetet ankommande
göromålen med undantag av vissa ärenden. Under sistnämnda
tid har jag handlagt följande ärenden, nämligen d.nr 696, 917, 1103,
1180 och 1283/1942 angående permission för sjukanmälda och sjukskrivna,
d.nr 1175/1942 angående försummelse i fråga örn anmälan till familjebidragsnämnd,
d.nr 1322/1943 angående reglering av uppsägningstid i antagningsbevis
för e. o. tjänstemän, d.nr 1607/1943 angående hemlighållande av
anbudshandlingar inom försvarets förvaltning, d.nr 1999/1943 örn permissionsförbud
och örn permission för den som står under rapport för förseelse,
d.nr 2000/1943 angående jämkning i gällande föreskrifter örn permission
samt d.nr 2001/1943 angående införande av närmare föreskrifter rörande
krigsmäns skyldigheter i nykterhetsavseende.

Inspektionsresor ha av mig företagits till örebro, Skaraborgs, Gävleborgs,
Västernorrlands och Stockholms län. Under dessa resor ha besökts:
Livregementets grenadjärer;
kronohäktet i Örebro;
örebro försvarsområde;

Karlsborgs luftvärnsregemente;
arméns intendenturförråd i Karlsborg;
andra intendenturkompaniet;
ammunitionsfabrikens avdelning i Karlsborg;
garnisonssjukhuset i Karlsborg;

Västgöta flygflottilj;

Karlsborgs tygstation;

fastighetsförvaltningen i Karlsborg;

kustflottan och dess anläggningar vid Hårsfjärden;

Hälsinge regemente;

Gävle försvarsområde;

Sundsvalls luftvärnskår;

Roslagens flygflottilj; samt
Svea flygflottilj.

Därjämte har jag i Stockholm för inspektion besökt:

Svea ingenjörkår;
försvarsväsendets kemiska anstalt;

Svea livgarde jämte förläggning vid Sörentorp;

Stockholms luftvärnsregemente jämte skjutfält och förläggning å Väddö;

arméns intendenturförråd i Stockholm med tillhörande anläggningar i Ulriksdal;
samt

första intendenturkompaniet jämte förläggning vid Västerhaninge.

Under den tid jag åtnjutit semester har tjänstförrättande militieombudsmannen
företagit en inspektionsresa till Skaraborgs län, varvid han besökt:

Skaraborgs pansarregemente;

militärbefälhavaren för III. militärområdet;

Skövde försvarsområde;

Gudhems remontdepå;

Göta trängkår; samt

Livregementets husarer.

Därjämte har tjänstförrättande militieombudsmannen i Stockholm inspekterat
Livregementet till häst.

Under inspektionsresorna lia vidare åtskilliga fältdepåer och fältförband
besökts.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen och
byråintendenten vid militieombudsmansexpeditionen. För granskningen av
vissa kassaförvaltningars räkenskapshandlingar har militieombudsmannen
såsom biträde anlitat en intendenlurofficer. Därjämte har vid vissa inspektioner
en byggnadssakkunnig officer biträtt. Vid inspektionen av truppförband
ha krigsrättsprotokollen, protokollen angående disciplinära bestraffningar,
de militära straffregistren, anteckningsböckerna över meddelade tillrättavisningar,
kassaförvaltningens räkenskapshandlingar samt handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom marketenterirörelsen
granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av
kaserner och materiel, åt hygieniska förhållanden, utspisningen och omhänderhavandet
av de värnpliktigas ransoneringskort samt åt socialvården. 1
samband med inspektionerna av truppförband ha även arrestlokalerna besökts.
Det i förestående redogörelse omnämnda besöket å en allmän straffanstalt
har uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol dömts till frihets -

straff eller såsom häktade avvaktat rannsakning inför sådan domstol.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1943 års lagtima
riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1943 från år 1942
balanserade ärenden till ett antal av ............................ 371

Under år 1943 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ........................................ 2 075

enligt diariet över hemliga ärenden ............................ 125

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1943, utgör
alltså ........................................................ 2 571

De ärenden, som tillkommit under år 1943, utgöras av:
ärenden inkomna från myndighet................................ 101

klagomål eller framställningar från enskilda...................... 1 561

ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning ................................ 456

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. 22

Summa 2 200

Av de från år 1942 balanserade 371 ärendena ha 212 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 116 av ärenden, som uppkommit under
inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning
m. m. Två ärenden tillhörde gruppen »militieombudsmann°ns organisationsoch
förvaltningsärenden m. m.». 41 ärenden hade inkommit från myndighet.

Till behandling under år 1943 ha alltså förelegat 202 ärenden, som inkommit
från myndighet, 1 773 klagomål eller framställningar från enskilda, 572
ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskningar m. m. samt 24 organisations- och förvaltningsärenden,
tillhopa 2 571 ärenden.

Av dessa ärenden ha

till annan myndighet hänvisats ................................ 91

utan åtgärd avskrivits ........................................ 33

på grund av återkallelse avskrivits ............................ 17

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
.................................................... 1 564

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna ........................................ 206

föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd .................... 78

föranlett framställning till Konungen eller till departementschef .... 12

föranlett annan åtgärd ........................................ 192

och äro vid 1943 års utgång

under utredning .............................................. 247

på militieombudsmannens prövning beroende .................... 131

Summa 2 571

Av hela antalet under år 1943 till behandling föreliggande ärenden (2 571)
ha under året slutbehandlats 2 158 medan till följande år balanserats 413.
Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid

1943 år början ännu icke slutligt prövade ........................ 34

anhängjggjordes under år 1943 ................................ 44

Summa 78

Av dessa åtal

ha under året slutligen avgjorts ............................... 51

äro vid årets slut på prövning beroende ........................ 27

Summa 78

Antalet under 1943 till behandling föreliggande ärenden, 2 571, är det
högsta som någonsin förekommit hos militieombudsmannen. Det må nämnas
att antalet ärenden, vilket under 1928 var 208 och sista fredsåret 1938
uppgick till 568, under 1942 stigit till 2 032. Orsakerna till den starka ökningen
av ärendena torde vara de efter krigsutbrottet rådande särskilda
förhållandena. Att någon försämring skulle lia inträtt i förhållandet mellan
befäl och manskap har icke förmärkts. Den stora ökningen av antalet ärenden
som föranlett åtal och därmed jämförliga åtgärder torde i huvudsak bero
på att olika förseelser numera i större utsträckning än tidigare komma till
militieombudsmannens kännedom. 1 det stora hela har jag under det gångna
året liksom förut såvitt angår mitt verksamhetsområde fått ett gott intryck
.av befälskårerna och deras arbete vid krigsmakten.

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1943
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd, samt

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
till Konungen m. m.

Vad angår åtalen lia redogörelser ansetts böra lämnas endast för sådana,
vilka, såvitt vid ämbetsberättelsens färdigställande varit känt, under året
prövats av första domstol. Med hänsyn bland annat till det stora antalet mål
har även i denna berättelse en avsevärd förkortning av redogörelserna genomförts
i förhållande till åren före 1942.

Följande åtal, vilka icke blivit prövade under året, lia under 1943 anhängiggjorts,
nämligen mot:

fartygschef angående oförstånd i tjänsten;
skvadronschef angående felaktig tillrättavisning;

vakthavande officer å fartyg angående missfirmelse av underlydande m. m.;

kompanichef angående olämpliga yttranden;

plutonchef angående missfirmelse av underlydande m. lii.;

underofficer angående missfirmelse av och hot mot underlydande;

underofficer angående fylleri m. m.;

förbandsclief angående oförstånd i tjänsten;

försvarsområdesläkare angående brist i anständigt uppförande in. lii.;
fartygschef angående missfirmelse av underlydande;
plutonchef angående oförstånd i tjänsten;
kompanichef angående oförstånd i tjänsten;

landstormsofficer och landstormsunderofficer angående missbruk av tjänstebil; plutonchef

angående missfirmelse av underlydande lii. m.;

plutonchef angående brist i anständigt uppförande; samt
fartygschef angående missfirmelse av underlydande.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» ha huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på grund
av de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda
fallen.

Stockholm den 10 januari 1944.

IVAR WIESLANDER.

Axel Lindskog.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

1 och 2. Åtal mot fartygschefen och förste officeren å hjälpbrytare
för spritmissbruk m. ni.

Ämbetsberättelsen till 1943 års riksdag innehåller (sid. 43 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot kaptenen Nils Hagström och löjtnanten
J. F. A. Benninge anhängiggjort åtal för det de i olika avseenden gjort sig
skyldiga till tjänstefel. Av redogörelsen framgår att stationskrigsrätten vid
Karlskrona örlogsstation genom utslag den 10 september 1942 dömde Hagström
jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten för bristande i anständigt
uppförande att undergå arrest utan bevakning i tre dagar och Benninge jämlikt
33 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kapitlet 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen för försummelse och oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt
att undergå arrest utan bevakning i åtta dagar. Redogörelsen utvisar
jämväl att militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den
28 september 1942 anmodat ämbetet att i krigshovrätten överklaga stationskrigsrättens
utslag och därvid yrka dels bifall till militieombudsmannens
i vissa delar av stationskrigsrätten ogillade talan och dels skärpning av de
ådömda straffen, det senare jämväl för det fall att förstnämnda yrkande
icke bifölles.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 12 mars 19-13 och yttrade
därvid:

Vad anginge yrkandet örn ansvar å Hagström för det han vid ett tillfälle,
då Benninge tjänstgjorde såsom vakthavande officer å hjälpkryssaren, givit
Benninge tillstånd alt lämna fartyget, vore i målet upplyst, att någon officer
eller annan behörig person, som kunnat övertaga Berminges vakt, vid tillfället
icke funnits å fartyget.

Vid nu anförda förhållande funne krigshovrätten Hagström ha förfarit
felaktigt genom att lämna Berminge sagda tillstånd.

Med hänsyn till i målet upplysta omständigheter, särskilt att fartyget vid
ifrågavarande tillfälle varit intaget på varv, borde dock detta Hagströms felaktiga
förfarande skäligen icke föranleda ansvar.

Krigshovrätten prövade förty rättvist fastställa det slut, krigsrättens utslag
i denna del av målet innehölle.

Vad anginge den i övrigt mot Hagström fullföljda talan prövade krigshovrätten
med hänsyn lill omständigheterna rättvist på det sätt ändra krigsrättens,
utslag, att det straff, som Hagström förskyllt för det han vid av krigsrätten
angivet tillfälle brustit i anständigt uppträdande, jämlikt det av krigsrätten
åberopade lagrummet bestämdes till arrest utan bevakning i sex dagar.

Vidkommande härefter den mot Benninge fullföljda talan och då försl
yrkandet örn ansvar å Benninge för försummelse vid vaktgöring i Oskarshamn
funne krigshovrätten väl av utredningen framgå, att Berminge vid
ifrågavarande tillfälle förfarit oriktigt genom att överlämna sin vakt till person,
som ej varit behörig att fullgöra officersvakt i hans ställe.

Med hänsyn till att Berminge, enligt vad i målet vore upplyst, härvid handlat
med Hagströms samtycke samt till omständigheterna i övrigt funne krigshovrätten
dock vad i denna del av målet mot Berminge förekommit skäligen
icke böra för honom föranleda ansvar, och fastställde förty krigsrättens utslag,
såvitt därigenom den i denna del av målet mot Berminge förda ansvarstalan
ogillats.

Vad härefter anginge yrkandet om ansvar å Berminge för dennes förfarande
i samband med hävandet av det för furiren K. O. G. Karlsson meddelade
permissionsförbudet kunde det väl icke mot Berminges bestridande
anses styrkt, att Berminge såsom villkor för att han skulle bifalla Karlssons
anhållan om tillfälligt upphävande av det för Karlsson meddelade permissionsförbudet
uppställt, att Karlsson skulle anskaffa sprit åt honom, eller att
Berminge eljest avsett att begagna sig av Karlssons anhållan för att anskaffa
sprit. Genom att till Karlsson fälla yttranden, som varit ägnade att ge Karlsson
den uppfattningen att han skulle få permission, därest han anskaffade
sprit åt Berminge, hade Berminge emellertid visat oförstånd i tjänsten. Likaså
hade Benninge visat oförstånd i tjänsten genom att han, utan att tillräckliga
skäl därtill förelegat, bifallit Karlssons anhållan.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till omständigheterna
vid de tjänstefel, till vilka Berminge enligt krigsrättens av honom icke överklagade
utslag vöre förvunnen, prövade krigshovrätten rättvist på det sätt
ändra krigsrättens utslag beträffande Benninge, att denne jämlikt de av
krigsrätten åberopade lagrummen dömdes att undergå disciplinstraff av vaktarrest
i åtta dagar.

Från nämnda straff skulle avräknas vad Berminge kunde ha undergått av
det honom genom krigsrättens utslag ådömda straffet, därvid en dags arrest
utan bevakning skulle anses svara mot en halv dags vaktarrest. Uppkomme
brutet dagatal, skulle det vara förfallet.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

3. Åtal mot underofficer å hjälpkryssare för det han å fartyget uppträtt
synbart påverkad av starka drycker.

Ämbetsberättelsen till 1943 års riksdag innehåller (sid. 54 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot flaggartilleristyrmannen
Harry Björk för det denne gjort sig skyldig till tjänstefel genom att
han under tjänstgöring såsom vakthavande officer ombord å en hjälpkryssare
uppträtt synbart påverkad av starka drycker. Såsom av redogörelsen
framgår meddelade stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation utslag
i målet den 26 augusti 1942. Stationskrigsrätten fann därvid att det icke
kunde anses styrkt att Björk till följd av spritförtäringen icke haft tillräcklig
kontroll över sina handlingar för att på ett behörigt sätt fullgöra tjänstgöringen
som vakthavande officer, och icke heller att Björk kunde anses ha vid
ifrågavarande tillfälle uppträtt på sådant sätt att han varit ett dåligt föredöme
för underlydande. Sedan överkrigsfiskalsämbetet på militieombudsmannens
anmodan anfört besvär över stationskrigsrättens utslag, meddelade krigshovrätten
utslag i målet den 6 november 1942 och fann därvid ej skäl att göra
ändring i krigsrättens utslag. Av redogörelsen framgår vidare att militieombudsmannen
anfört underdåniga besvär över krigshovrättens utslag.

Militieombudsmannens besvär äro prövade av Kungl. Maj.t, som i utslag
den 13 februari 1943 ej funnit skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

4. Åtal mot kompanichef för det denne i anledning av ett å kompaniets
vägnar till militieombudsmannen avsänt telegram med förfrågningar bland
annat angående tjänstgöringstiden inför kompaniet förklarat, att militieombudsmannen
icke vore rätt instans vid förfrågningar angående inkallelser
och att tjänstledighet eller permission icke komme att beviljas förrän avsändaren
av telegrammet anmält sig, ävensom för det kompanichefen i
yttrande uti ett av militieombudsmannen handlagt ärende lämnat

oriktiga uppgifter.

Ämbetsberättelsen till 1943 års riksdag innehåller (sid. 70 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot kaptenen R. N. R. ,J. Gyldén anhängiggjort
åtal för det denne i anledning av ett å kompaniets vägnar till militieombudsmannen
avsänt telegram med förfrågningar bland annat angående
tjänstgöringstiden inför kompaniet förklarat, att militieombudsmannen icke
vöre rätt instans vid förfrågningar angående inkallelser och att tjänstledighet
eller permission icke komme att beviljas förrän avsändaren av telegrammet
anmält sig, ävensom för det kompanichefen i yttrande uti ett av militieombudsmannen
handlagt ärende lämnat oriktiga uppgifter. Såsom framgår
av redogörelsen meddelade särskilda krigsrätten i Boden utslag i målet den

6 oktober 1942 och dömde därvid Gyldén jämlikt 130 § strafflagen för krigs
makten för det han i yttrande lämnat oriktiga uppgifter att undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i fyra dagar men fann i övrigt Gyldén ej förfallen
till ansvar. Redogörelsen utvisar jämväl, att militieombudsmannen i
skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 17 oktober 1942 anmodat ämbetet
att i krigshovrätten överklaga särskilda krigsrättens utslag under yrkande att
Gyldén måtte dömas till ansvar även i de avseenden vari krigsrätten ogillat
åtalet.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 16 mars 1943 och yttrade
därvid:

Utredningen i målet måste anses giva vid banden, att Gyldén med sitt meddelande,
att militieombudsmannen icke vore rätt instans för förfrågningar
angående tjänstgöringstiden, icke avsett att söka förhindra manskapet att
hänvända sig till militieombudsmannen utan allenast haft till syfte att framhålla,
hurusom besluten rörande tjänstgöringstidens längd fattades av de
militära myndigheterna.

Med hänsyn härtill och till vad eljest i denna del av målet förekommit
funne krigshovrätten Gyldén icke i nu angivna avseende hava visat oförstånd
i sin tjänsteutövning.

Vidkommande härefter Gyldéns åtgärder att genom hot om permissionsoch
tjänstledighetsförbud söka framtvinga besked örn telegrammets avsändare
och att därefter för dem, vilka förmodats hava avsänt telegrammet, framhålla,
att deras framställning varit onödig, måste Gyldén, med hänsyn särskilt
till den personalen tillkommande rättigheten att med frångående av
tjänstevägen direkt hänvända sig till militieombudsmannen, anses lia i dessa
hänseenden gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.

På grund härav och med hänsyn till omständigheterna prövade krigshovrätten
rättvist att på det sätt ändra krigsrättens utslag, att Gyldén för den
brottslighet, som sålunda och enligt krigsrättens av honom ej överklagade
utslag läge Gyldén lill last, dömdes att, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
samt 33 § samma lag och 4 kapitlet 1 och 2 §§ allmänna strafflagen,
undergå arrest utan bevakning i sex dagar, skolande därå avräknas vad han
kunde hava avtjänat av det honom genom krigsrättens utslag ådömda straffet.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5 och 6. Åtal mot fartygschefen och officer å statsisbrytarc för felaktigt
förfarande vid fördelning av tobaksvaror, vilka tagits ombord såsom

skeppsproviant.

Såsom ämbetsberättelsen till 1943 års riksdag (sid. 131 ff.) utvisar, anmälde
militieombudsmannen i skrivelse den 23 november 1942 till chefen för marinen
kaptenerna B. O. Juthe och S. K. E. Lindquist till disciplinär bestraff -

ning för tjänstefel som de i egenskap av fartygschef respektive officer å statsisbrytare
låtit komma sig till last vid fördelning av tobaksvaror, vilka tagits
ombord såsom skeppsproviant. Redogörelsen för målet utvisar, att chefen för
marinen jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålagt Juthe åtta dagars
vaktarrest för grovt oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt samt Lindquist
fyra dagars vaktarrest för enahanda förseelse.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

7—9. Åtal mot ordförande och civil ledamot i fältkrigsrätt för ådömande av
särskilda straff i stället för gemensamt straff.

Vid granskning av protokollen från två fältkrigsrätter framställde militieombudsmannen
anmärkning i olika hänseenden mot utslag, som meddelats
mot 31 svarande under viss tid 1940. Därvid anmärktes bland annat följande:
Vid sammanträde den 21 maj 1940 hade en fältkrigsrätt dömt konstituerade
sergeanten E. V. Johansson dels jämlikt 123 § strafflagen för krigsmakten
för det han obehörigen vid tre tillfällen lämnat sin trupp med vaktgöring
likartad tjänstgöring till en månads fängelse för varje tillfälle, dels jämlikt
130 § samma lag för försummelse vid fullgörande av tjänsteplikt till 4 dagars
vaktarrest och dels jämlikt 123 § samma lag för fylleri under med vaktgöring
likställd tjänstgöring till en månads fängelse eller, med tillämpning av »4
kapitlet 2 §» allmänna strafflagen och 33 § strafflagen för krigsmakten, till
sammanlagt fyra månader 4 dagars fängelse. Vid sammanträde den 7 juni
1940 hade vidare en annan fältkrigsrätt dömt värnpliktige K.-E. V. Henriksson
jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten för fylleri till 8 dagars vaktarrest,
jämlikt 130 § samma lag för två särskilda försummelser av tjänsteplikt
till 2 dagars vaktarrest för varje brott samt jämlikt sistnämnda lagrum
för försummelse av tjänsteplikt under försvårande omständigheter till fängelse
en månad eller alltså, sedan arreststraffen förvandlats till fängelse, till
sammanlagt en månad 12 dagars fängelse. Vid sammanträde den 20 juni
1940 hade slutligen sistnämnda fältkrigsrätt dömt värnpliktige vice korpralen
B. E. II. Andersson dels jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten för fylleri
till 4 dagars vaktarrest, dels jämlikt samma lagrum för bristande i anständigt
uppförande till 3 dagars vaktarrest, dels jämlikt 77 § andra stycket samma
lag för uppehållande i fullgörande av förmans befallning till 10 dagars
vaktarrest, dels jämlikt 82 § samma lag för förolämpning av överordnad
krigsman i och för dennes tjänst till en månads fängelse, dels jämlikt 52 §
samma lag för olovligt undanhållande till 8 dagars vaktarrest och dels jämlikt
sistnämnda lagrum för olovligt undanhållande under försvårande omständigheter
till en månads fängelse eller, med tillämpning av 35 § strafflagen
för krigsmakten och sedan arreststraffen förvandlats till fängelse, till
sammanlagt två månader 15 dagars fängelse. Såsom ordförande i den ena

2—439022. Militieombudsmermens embetsberättelse.

fältkrigsrätten vid meddelande av ifrågavarande utslag hade tjänstgjort majoren
Bror Emil Bengt Kjellman och i den andra majoren Claes Fridolf Lidström.
Såsom civil ledamot i de båda fältkrigsrätterna hade advokaten Henrik
Arvid Conrad Benndorf tjänstgjort.

I avgivna yttranden anförde Benndorf i huvudsak följande:

Benndorf hade sedan år 1921 icke tjänstgjort i domstol. Hans förordnande
såsom civil ledamot av fältkrigsrätterna hade varit tillfälligt och hade tillkommit
till följd av den bistra och allvarsmättade tid, under vilken fältkrigsrätterna
arbetade. Den ersättning som tillerkänts den civile ledamoten för ett
tidsödande och mycket krävande arbete hade varit ringa. Av ekonomiska skäl
hade Benndorf ej kunnat lämna sitt civila yrke helt åt sitt öde. Benndorf hade
dock velat bistå staten med de juridiska insikter han kunde besitta. — Benndorf
medgåve att fältkrigsrätterna i de angivna fallen icke tillämpat bestämmelserna
örn ådömande av gemensamt straff för sammanträffande brott.
Han ville icke försvara eller förklara de påtalade förfarandena på annat
sätt än som rena förbiseenden. Under den första tiden, ungefär en månad,
av sin tjänstgöring såsom civil ledamot av flera fältkrigsrätter hade Benndorf
feltolkat bestämmelserna i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen. I slutet av
juni 1940 hade Benndorf erhållit klarhet i hur bestämmelserna rätteligen
skulle tolkas och därefter hade Benndorf förfarit riktigt. Det hade tyvärr
varit för sent att göra något åt de redan meddelade utslagen. Benndorf beklagade
de påtalade felen, vilka skett oavsiktligt och utan vrång avsikt, och
hemställde att de icke måtte föranleda vidare åtgärd. Därest åtal skulle anhängiggöras
ville Benndorf på det enträgnaste anhålla, att han måtte ensam
göras ansvarig. För Benndorfs rättsmedvetande skulle det kännas ytterst upprörande,
örn de militära ledamöterna skulle göras ansvariga för användningen
av allmänstraffrättsliga regler. De hade suttit i domstolen på grund av
order och det finge anses ha varit en ren slump, vilken militär som råkat
sitta i domstolen. Någon juridisk insikt hade de icke besuttit och sådan kunde
väl ej heller ha förutsatts. Deras huvudsakliga uppgift syntes Benndorf ha
varit dels att poängtera domstolens egenskap av militär och dels att stå Benndorf
bi med råd av värde för sakfrågans bedömande, vilka råd de såsom
militärer kunnat lämna.

Militieombudsmannen anförde i en den 2 juli 1942 dagtecknad skrivelse
till överkrigsfiskalsämbetet bland annat:

I 4 kap. 1 § allmänna strafflagen stadgades: Skulle någon dömas för flera
brott, varde gemensamt straff ådömt, evad brotten begåtts genom samma
handling eller genom skilda handlingar. För brott som funnes förskylla böter
finge dock bötesstraff ådömas jämte straff för övriga brott, om särskilda skäl
därtill föranledde.

Strafflagen för krigsmakten innehölle följande bestämmelser: Vad i allmän
lag funnes stadgat örn sammanträffande av brott skulle lända till efterrättelse
vid tillämpning av strafflagen för krigsmakten, likväl med iakttagan -

de av de ytterligare eller skiljaktiga stadgande^ som däri förekomme (33 §).
Sammanträffade brott, varå bötesstraff kunde följa, med brott, som vore
belagt med disciplinstraff, och funnes brotten ej förskylla gemensamt straff
i svårare straffart, skulle böter och disciplinstraff ådömas jämte varandra;
dock finge disciplinstraff ådömas såsom gemensamt straff, om särskilda skäl
därtill föranledde (34 §). Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera
brott finge icke överstiga det i 22 § för varje slag av arreststraff utsatta högsta
mått (35 §). Vaktarrest finge åläggas i minst en dag och högst femton dagar
(22 §).

Principen, att ett gemensamt straff skulle åläggas då någon på en gång
övertygades om flera brott, infördes i vår straffrätt genom lagen den 3 juni
1938, nr 251, om ändring i vissa delar av strafflagen och ett flertal andra
samtidigt utfärdade lagar. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari
1939. Beträffande brott som förskyllde disciplinstraff innehöll emellertid
redan förut gällande lag, att gemensamt disciplinstraff skulle ådömas
örn någon på en gång övertygades om flera förseelser, vilka förskyllde sådant
straff. Sålunda stadgades i 38 § strafflagen för krigsmakten i dess ursprungliga
lydelse, att om någon ansåges på en gång övertygad om flera
särskilda förseelser, vilka ådroge disciplinstraff, skulle för dessa förseelser
bestämmas ett gemensamt straff, vilket icke finge överstiga det i 22 § för
varje slag av arreststraff utsatta högsta mått.

I tretton särskilda fall hade fällkrigsrätterna ådömt särskilda straff för
brott och förseelser, vilka enligt gällande lagregler bort bestraffas genom utmätande
av ett gemensamt straff. De härför ansvariga domstolsledamöterna
hade erkänt att de förfarit felaktigt.

Beträffande de tio fall där icke fängelse utan allenast böter eller disciplinstraff
ådömts, syntes det knappast finnas anledning antaga, att det gemensamma
straffet vid ett riktigt bedömande kommit att avvika från det sammanlagda
straff som blivit slutresultatet av krigsrätternas straffmätning. Den
för vaktarrest stadgade längsta tiden hade blivit iakttagen. På grund härav
funne militieombudsmannen sig i fråga örn dessa tio fall kunna låta bero
vid den erinran som innefattades i det anförda.

Fältkrigsrätternas felaktiga förfaranden i övriga tre, ovan omförmälda mål
att enligt äldre regler i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen utmäta särskilda
straff för varje brott och förseelse vöre av den natur, att de utmätta straffen
sammanlagda lätt komine att överstiga det gemensamma straff som
rätteligen bort direkt bestämmas. Felen hänförde sig till en av huvudreglerna
i den allmänna straffrätten och de bestämmelser som skolat tillämpas
vore tydliga. Vid genomläsning av bestämmelserna måste deras innebörd
uti ifrågavarande hänseende framstå fullt klar, särskilt för en person med
juridisk utbildning och erfarenhet som advokat. De nya principerna för bestraffning
av sammanträffande brott hade vid tillfället varit gällande under
mer jin ett år. Med hänsyn härtill ansåge militieombudsmannen sig icke
kunna underlåta all beivra de begångna felen. Ehuru samtliga krigsrättsledamöter
vore ansvariga för rättens utslag, funne militieombudsmannen sig

i förevarande fall kulina begränsa inskridandet till att avse ordförandena i
krigsrätterna samt den civile ledamoten däri, vilka i främsta rummet finge
anses bära ansvaret för felen.

På grund av det anförda uppdroge militieombudsmaimen åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten anhängiggöra och utföra åtal mot
Kjellman, Lidström och Benndorf för vad de sålunda låtit komma sig till
last samt därvid yrka ansvar å dem jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

❖ *

Under åberopande av berörda uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet
Kjellman, Lidström och Benndorf under åtal vid krigshovrätten och yrkade
ansvar å dem enligt lag.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 15 december 1942 och yttrade
därvid:

Enär fältkrigsrätterna förfarit felaktigt genom att i de av militieombudsmannen
angivna fallen för flera brott ådöma särskilda straff i stället för
gemensamt straff, men med hänsyn till omständigheterna vad sålunda läge
Kjellman och Lidström till last ej skäligen borde för dem föranleda ansvar,
prövade krigshovrätten rättvist på det sätt bifalla överkrigsfiskalsämbetets
talan att Benndorf, jämlikt 25 kapitlet 17 § allmänna strafflagen, dömdes
att för tjänstefel till kronan utgiva åtta dagsböter envar om tio kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

10. Åtal mot vice auditör för försummelse att inom föreskriven tid avsända
straffuppgifter till straffregistret.

Enligt kungl, kungörelsen den 26 november 1914 örn uppgifter till straffregistret
och örn registrets förande skall straffuppgift avsändas till straffregistret
inom fjorton dagar efter utslagets avkunnande. Skyldigheten att
avgiva uppgifter till straffregistret åvilar jämlikt § 19 f) i gällande instruktion
för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler för krigsdomstolarnas vidkommande
auditören.

Sedan det kommit till militieombudsmannens kännedom att vice auditören
Tore Ljungberg i åtskilliga fall försummat att inom föreskriven tid till
straffregistret avsända straffuppgift i mål vid vilkas handläggning han tjänstgjort
som auditör, översände på militieombudsmannens begäran fångvårdsstyrelsen
med skrivelse den 8 december 1942 en av t. f. byrådirektören Lennart
Berggren samma dag dagtecknad tablå rörande vissa under år 1942
av Ljungberg till straffregistret avgivna uppgifter. I tablån redovisades 14
under året avgivna straffuppgifter, vilka samtliga blivit för sent avsända.

Av dessa hade 2 inkommit inom en månad efter utslagets avkunnande, 8
efter mer än en men inom två månader, 2 efter mer än två men inom tre
månader samt 2 etter mer än fyra men inom fem månader.

Med anledning härav anmodades Ljungberg inkomma med förklaring.
Ljungberg anförde:

Det medgåves, att straffuppgifter vid i handlingarna angivna tillfällen av
honom för sent avsänts till straffregistret och att detta utgjorde en försummelse
av honom. Som förklaring till försummelsen ville Ljungberg framhålla:
Hans kompanjon v. krigsdomaren och ordinarie auditören Gunnar
Wiberg och Ljungberg dreve tillsammans i Skövde en advokatbyrå. Den 9
april 1940 hade Ljungberg inkallats till tjänstgöring som värnpliktig fördelningsauditör
och kort därefter hade Wiberg inkallats såsom kårauditör. Under
år 1942 hade Wiberg, med undantag för månaderna januari och februari,
dels varit i militärtjänst, dels ock vårdats å garnisonssjukhus i Stockholm.
Själv hade Ljungberg under mars—december 1942 tjänstgjort som
värnpliktig auditör vid militärbefälsstab, såsom auditör vid krigsrätterna vid
K 3, T 2, I 9 (P 4), A 9 (Lv 1), F 6 och särskilda krigsrätten å Karlsborg,
samt därjämte skolat sköta den advokatbyrå, som de tidigare varit två jurister
om att sköta. På grund härav hade Ljungberg varit överhopad med arbete.
Ljungberg vore fullt medveten örn att denna arbetsbörda icke fritoge honom
från ansvar, men hade Ljungberg velat åberopa den såsom en förmildrande
omständighet. Någon skada torde av vad Ljungberg inhämtat icke ha kommit
av hans försummelse. Hans arbetsbörda hade numera lättats i avsevärd
grad, då Wiberg återkommit till staden, juridisk hjälp erhållits på kontoret
och en vice auditör förordnats att under tiden 23/12 1942—1943 handlägga
undersökningsmål vid den största regementskrigsrätten (P 4). Samtliga straffuppgifter
från de förband, där Ljungberg under år 1942 tjänstgjort såsom
auditör, hade numera avgivits till straffregistret. Med hänsyn till vad Ljungberg
anfört samt att Ljungberg i framtiden Lomme att bemöda sig att rätttidigt
insända vederbörliga straffuppgifter, ullbölle Ljungberg att militieombudsmannen
måtte låta vid vad i ärendet förekommit bero.

Militieombudsmannen anmodade härpå Ljungberg att inkomma med uppgift
å samtliga de mål, vari han under år 1942 i egenskap av auditör haft
att avlämna straffuppgift, dock med undantag av dem som avsåges i den
av Berggren uppgjorda tablån, samt därvid angiva dag då straffuppgift expedierats.

Ljungberg inkom med förteckning över insända straffuppgifter, upptagande
ytterligare 28 straffuppgifter. Av förteckningen framgick att av dessa 7
avsänts inom föreskriven tid, 6 för sent men inom en månad efter utslagets
avkunnande, 7 efter mer än en men inom två månader, 4 efter mer än två
men inom tre månader samt 4 efter mer än tre men inom fyra månader.

En av Berggren verkställd granskning gav vid handen att en av de uppgifter
som Ljungberg uppgivit såsom i rätt tid avgivna icke inkommit till
straffregistret, medan en av de uppgifter som han redovisat såsom avgivna

först efter mer än tre månader visserligen inkommit för sent men dock inom
en månad efter utslagets avkunnande.

Sedan Ljungberg anmodats att med anledning av förstnämnda uppgift
inkomma med upplysning, vidhöll Ljungberg att ifrågavarande straffuppgift
insänts till straffregistret.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 1 mars 1943 till överkrigsfiskalsämbetet följande:

För att straff registret på rätt sätt skulle kunna motsvara de stora krav
som nuvarande straffrättskipning uppställde vore det nödvändigt att vederbörande
befattningshavare fullgjorde sin skyldighet att inom föreskriven tid
avlämna straffuppgifter. Av utredningen framginge att Ljungberg av 42 under
år 1942 avgivna straffuppgifter expedierat högst 7 inom föreskriven tid.
I många fall hade dröjsmålet uppgått till flera månader. Den försummelse,
vartill Ljungberg sålunda gjort sig skyldig, kunde icke rättfärdigas av det
förhållandet att Ljungberg på grund av inkallelser och andra omständigheter
haft en betydande arbetsbörda. Militieombudsmannen ansåge sig därför
icke kunna underlåta att beivra Ljungbergs försummelse.

På grund av det anförda uppdroge militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten anhängiggöra och utföra åtal mot
Ljungberg för vad han låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar
å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Under åberopande av militieombudsmannens skrivelse ställde överkrigsfiskalsämbetet
Ljungberg under åtal för vad han låtit komma sig till last
och påstod därvid ansvar å Ljungberg enligt 25 kapitlet 17 § strafflagen.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 25 maj 1943 och utlät sig
därvid sålunda:

Enär Ljungberg, vilken varit ansvarig för insändande till straffregistret
av ifrågavarande straffuppgifter, visat försummelse i det av militieombudsmannen
anmärkta avseendet, prövade krigshovrätten rättvist döma Ljungberg
jämlikt 25 kapitlet 17 § samt 4 kapitlet 1 och 2 §§ strafflagen för vad
han sålunda låtit komma sig till last att utgiva femton dagsböter, envar å
sex kronor, vilka böter skulle tillfalla kronan.

Utslaget har vunnit laga kraft.

11. Kompanichef har beordrat uppryckningsövning under sådana omständigheter
att den uppfattats såsom bestraffning och har inför kompaniet
framställt alla klagomål till militieombudsmannen såsom ägnade att ådraga

de klagande och deras förband allmänt åtlöje och att uppreta befälet.

I en den 21 juni 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 828-67-38 Persson och tolv andra värnpliktiga
bland annat följande: Vid aftonrapporten klockan 21-45 den 9 juni
1943 hade några värnpliktiga ej varit närvarande. Klockan 22 samma
kväll hade kompanichefen, löjtnanten Gustav Georg Pettersson, kommenderat
uppställning och därvid yttrat: »Är det så att ni ej vill sova, mina
herrar, så skall jag bli mannen för att ni skall slippa sova.» Därefter hade
kompaniet fått marschera ut på en övning, som varat tre timmar. Vid
uppställningen påföljande morgon hade Pettersson karakteriserat alla skrivelser
till MO såsom rena barnsligheter, vilka skulle utställa klagandena till
åtlöje, som skulle göra befälet från den lägste till den högste uppretat.
Klagandena hoppades att klagoskriften i någon mån skulle komma att stoppa
åläggandet av kollektivbestraffningar på grund av att ett fåtal felat.

Sedan skriften översänts till militärbefälhavaren för II. militärområdet,
hölls förhör med Pettersson, varvid denne vitsordade riktigheten av det
ovan återgivna samt yttrade: I utfärdade ordningsföreskrifter hade han
bestämt tapto till klockan 21''30, aftonrapport till klockan 2145 och tystnad
till klockan 22. Vid aftonrapporten skulle tältlagscheferna stå uppställda på
linje framför bivacken och avgiva rapport till dagbefälet. Övriga värnpliktiga
skulle senast då vara inne i tälten. Vid ifrågavarande tillfälle hade vid
aftonrapporten en del värnpliktiga spelat fotboll, en del hade stått och fiskat
och andra hade befunnit sig här och var utanför tälten, sysselsatta med
läsning, brevskrivning med mera. Någon kollektiv bestraffning ansåge han
icke ha förelegat, då enligt hans förmenande ordningen över lag inom kompaniet
varit dålig. Övningen hade från hans sida varit avsedd som en uppryckningsövning.

I skrivelse, varmed förhörsprotokollet översändes, anförde tjänstförrättande
militärbefälhavaren bland annat: Av utredningen framginge enligt
hans förmenande att Pettersson visat oförstånd i fullgörande av sin tjänsteplikt
dels genom sitt yttrande angående MO-skrivelser i allmänhet och dels
genom att han genom sitt yttrande före den måhända i och för sig berättigade
uppryckningsövningen givit övningen sken av bestraffning. På grund
härav avsåge tjänstförrättande militärbefälhavaren att ålägga Pettersson
disciplinstraff. Någon bestraffningsåtgärd komme emellertid icke att av honom
vidtagas förrän militieombudsmannens beslut i ärendet förelåge.

I skrivelse till militärbefälhavaren den 21 juli 1943 anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen efter en redogörelse för utredningen i ärendet:

Rörande anledningen till att ifrågavarande övning anordnats hade
Pettersson med förmälan, att ordningen inom kompaniet över lag varit
dålig, uppgivit att övningen varit avsedd som en uppryckningsövning.
Av det yttrande han fällt vid uppställningen före övningen hade kompaniet
emellertid ej kunnat få annan uppfattning än att Pettersson med övningen
avsett att straffa kompaniet för att vid aftonrapporten en stund tidigare åtskilliga
— enligt Petterssons uppgift omkring en tredjedel av kompaniet —
icke ställt sig av Pettersson meddelade ordningsföreskrifter till efterrättelse.
Genom att på detta sätt giva övningen utseende av att utgöra en bestraffning,
som vid sidan om de tillåtna formerna för bestraffning och tillrättavisning
ålagts hela kompaniet för fel begångna av en del av personalen,
hade Pettersson visat oförstånd i tjänsten.

Vid uppställning av kompaniet påföljande morgon hade Pettersson framställt
»alla MO-skrivelser» — med vilket uttryck han finge antagas ha åsyftat
klagoskrifter till militieombudsmannen — såsom ägnade att ådraga de
klagande och det förband de tillhörde allmänt åtlöje och att uppreta befälet
från den lägste till den högste. Genom att sålunda inför kompaniet uttala
sig förklenande örn alla som funne sig böra anlita en grundlagsstadgad utväg
att söka vinna rättelse gentemot felande militära befattningshavare hade
Pettersson ådagalagt bristande omdöme och visat oförstånd i tjänsten. Uttalandet
vore så mycket betänkligare som det måste ha uppfattats som ett
försök att genom hot örn misshag från befälets sida avstyra även befogade
klagomål.

De tjänstefel vartill Pettersson sålunda gjort sig skyldig vore av beskaffenhet
att icke böra undgå beivran. Militieombudsmannen finge fördenskull
för militärbefälhavaren, som ägde den disciplinära bestraffningsrätten över
Pettersson, anmäla denne till erhållande av sådan bestraffning.

I skrivelse den 28 juli 1943 anmälde militärbefälhavaren att han ålagt
Pettersson disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

12. Vaktkommendering och marsch anbefallda som bestraffning.

I en den 7 april 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 1255-45-41 Gösta Sätterberg och 34 andra värnpliktiga
bland annat följande: En lördagseftermiddag hade troppen fått göra
en skogs- och landsvägsmarsch på mellan fyra och fem mil. Anledningen
därtill hade troligen varit den att de värnpliktiga icke sprungit under en
tidigare anordnad orienteringslöpning.

Sedan anmälan översänts till chefen för Luleå luftvärnskår för utredning,
hölls förhör med bland andra 23 av anmälarna samt löjtnanten i
luftvärnets reserv Per-Gösta Mårten Malm.

Anmälarna uppgåvo därvid, att marschen ej varit längre än högst tre mil.
Två av dem, värnpliktiga nr 69-33-41 Cederberg och nr 562-70-41 Lindberg,
uppgåvo vidare följande: Under en tjänsteförrättning med bil i Luleå hade
de gått in på ett kafé och druckit kaffe. Detta hade observerats av kårchefen.
Cederberg och Lindberg hade därefter erhållit extra vaktkommendering
såväl i Luleå som å annan plats.

Malm uppgav: Han hade av kårchefen erhållit uppmaning att icke låta
Cederbergs och Lindbergs förseelse förbli opåtalad. Malm hade därefter anbefallt
löjtnanten E. H. H. C. Jungstedt att giva Cederberg och Lindberg
de omtalade extra vaktkommenderingarna. Den av anmälarna påtalade
marschen hade anbefallts av Malm på grund av att de värnpliktiga visat
ringa intresse för den förut anordnade orienteringslöpningen. Marschen hade
varit 22—23 kilometer lång.

I skrivelse till kårchefen den 5 augusti 1943 anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande:

Vad Malm sålunda enligt vad han själv uppgivit låtit komma sig till last
funne militieombudsmannen utgöra tjänstefel. Ifrågavarande vaktkommenderingar
och marsch hade nämligen av Malm anbefallts såsom bestraffningar
vid sidan om de tillåtna formerna för bestraffning och tillrättavisning.
De tjänstefel, vartill Malm härigenom gjort sig skyldig, syntes dock
icke vara allvarligare än att i stället för disciplinär bestraffning tillrättavisning
lämpligen kunde användas. Militieombudsmannen finge därför anmäla
Malm till erhållande av tillrättavisning.

I skrivelse den 16 augusti 1943 anmälde kårchefen att han nämnda dag
tillrättavisat Malm med varning för det Malm anbefallt vaktkommenderingar
och marsch såsom form av bestraffning.

13. övning att avlägsna timmerstockar ur limmerbröte beordrad som

tillrättavisning.

I en den 16 augusti 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 406-67-27 Persson:

Kompanichefen, löjtnanten vid ingenjörtrupperna Gert Schött hade såsom
straffkommendering ålagt Persson att på fritid avlägsna fem timmerstockar

ur en bröte i en fors i Lule älv. Orsaken till kommenderingen hade varit att
Persson den 29 juli 1943 råkat glömma sin mössa, när han skulle gå till matsalen.
Enär Persson, som vore dålig i simning, vid utförandet av ordern varit
ensam och inga livräddningsredskap varit tillgängliga, ansåge Persson att
Schött genom kommenderingen handlat högst tanklöst.

På begäran inkom chefen för Bodens ingenjörkår med utredning.

I av kårchefen infordrad förklaring anförde Schött: Persson, vilken linder
middagsrasten den 29 juli 1943 påträffats utomhus utan huvudbonad, hade
omedelbart tillsagts »extra övning att åtlyda givna befallningar och föreskrifter»
i form av att avlägsna fem stockar ur den timmerbröte som stockats mot
bron till Ängesholmen. Schött måste beteckna Perssons farhågor för sitt liv
som högst överdrivna och påfunna i efterhand. Persson hade nämligen utfört
ordern snabbt och utan betänkligheter samt hade efter anmärkningsvärt
kort tid rapporterat att befallningen verkställts.

Till besvarande av frågor, som framställts av kårchefen, avgav Schött ytterligare
förklaring samt anförde därvid: Han ansåge icke Perssons försummelse
vara sådan att tillrättavisning bort tilldelas, men Persson behövde
övas att lyda order, övningen hade ej bestått i att lossa timret utan i att
efterkomma den order som givits. Att just denna övning tillgripits berodde
dels på att det icke lämpligen läte sig göra att ordna en övning i att glömma
och åter komma ihåg sin mössa, dels på att bröten låg i vägen och ändå
skulle avlägnas.

På fråga hur övningen övervakats förklarade Schött att han själv stått kvar
på gårdsplanen framför expeditionen, så länge Persson hållit på med arbetet.

På ytterligare frågor om övningen i riskhänseende varit jämförlig med
broslagningsövningar på samma plats och varför i sä fall gällande säkerhetsbestämmelser
icke iakttagits, svarade Schött nekande samt tilläde att »småbarn
från gården bredvid bruka roa sig med att peta i väg stockar ur bråten».

Vid senare av kårchefen på platsen hållet förhör med Schött, förklarade
denne bland annat att han icke velat tillgripa tillrättavisningsförfarandet på
grund av därmed följande besvär med protokolls- och bokföring.

I skrivelse till kårchefen den 22 november 1943 anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen, efter en redogörelse för utredningen i ärendet, följande:

Av utredningen lramginge att Schött med sin ifrågavarande order avsett
att tillrättavisa Persson för dennes försummelse att icke ha mössa på sig
utomhus. De former av tillrättavisning som därvid stått till buds hade enligt
210 § strafflagen för krigsmakten varit varning, åläggande av handräckningsarbete
och förbud att vistas utom förbandets område. Däremot hade Schött
icke ägt rätt att som tillrättavisning ålägga Persson viss övning. Genom att
beordra ifrågavarande övning — vilken varit så mycket olämpligare som tillrättavisning,
som den otvivelaktigt, även örn Schött uppehållit sig i närheten,
ej varit helt ofarlig -— hade Schött gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsten. Då det vore av största vikt att icke andra former av betraff -

ningar och tillrättavisningar tillämpades än de i lag medgivna ansåge militieombudsmannen
Schött icke böra undgå ansvar för det tjänstefel denne
sålunda låtit komma sig till last. Det syntes emellertid icke erforderligt att
saken bringades under domstols prövning. Militieombudsmannen hade fördenskull
ansett sig kunna inskränka sig till att för kårchefen, som ägde
disciplinär bestraffningsrätt över Schött, anmäla denne till erhållande av
disciplinär bestraffning.

I skrivelse den 8 december 1943 meddelade chefen för artilleri- och ingenjörhögskolan,
till vilken kårchefen översänt handlingarna, att han jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt
ålagt Schött disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar.

14. Åtal mot underofficer för beordrande av straffexercis.

I en den 16 september 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 200-71-41 Enar Markström:

På grund av att rapport inkommit att de värnpliktiga på basavdelningen
skämtat med dagunderofficeren, furiren Bertil Meurell, under dennes aftonvisitation
den 1 september 1942, hade Markström den 9 september 1942 varit
uppkallad till chefen för avdelningen, fanjunkaren A. E. L. Norberg, för att
•vitsorda ett protokoll, som Norberg själv fört under ett förberedande förhör
mellan klockan 21 och 24 natten till den 5 september 1942. Såsom enda
vittne vid detta förhör hade fungerat furiren Holger Bergström. Under Norbergs
försök att förmå Markström att underskriva protokollet utan alt först
genomläsa det hade Norberg tagit tili handgripligheter, varvid han tagit ett
hårt struptag och trängt Markström mot en skrivmaskin. För att slutligen
förmå Markström att underskriva protokollet, vilket icke överensstämt med
de av Markström lämnade uppgifterna, hade Norberg måst stryka detsamma
i dess helhet nied undantag av en rad, varpå Markström skrivit under. Något
vittne till handgripligheterna hade icke funnits inne å expeditionen, emedan
Norberg kört ut den då på expeditionen tjänstgörande sergeanten Torsten
Liljedahl. En värnpliktig sjukvårdare nr 467-73-41 Stig Carlsson, som vid
samma tid kommit in, hade tvärt blivit utkörd. Denne hade dock hunnit se
att Markström blivit utsatt för handgripligheter. Under det att Norberg pressade
Markström att skriva under hade Norberg en gång tillsagt Markström
att stå i enskild ställning, vilket Markström också gjort. Klockan 13 45 hade
Norberg beordrat Liljedahl att hålla exercis med Markström ille på flygfältet,
trots ihållande hällregn för, som Norberg sade, Markströms dåliga hållning
och för att ge Markström behövlig uppryckning. Straffexercisen hade
börjat klockan 13 50 under Liljedahls ledning. Utan vila hade den fortsatts

till klockan 15 15, då furiren Hj. Carlsson tagit ledningen. Straffexercisen hade
avslutats klockan 16 30, efter att under de sista 20 minuterna lia letts av
Bergström. Den hade följaktligen pågått 2 timmar 40 minuter utan vila.
Trots stora sjöar på startbanorna och på fältet hade Markström gång på
gång kastats i skyddsställning. Liljedahl hade tre gånger tillfrågat Markström
örn han vore trött, vartill Markström svarat att så vore fallet. Markström
hade också blivit tillfrågad örn han fröse, vartill han svarat att det gjorde han
icke, emedan detta varit otänkbart under omständigheterna. Trots detta hade
Norberg under en uppställning för basavdelningen klockan 16 45 sagt, att han
flera gånger tillfrågat Markström om denne vore trött och att Markström
svarat att han ej känt någon trötthet under hela tiden. Norberg hade vid uppställningen
även sagt att han hört att rapport skulle inlämnas på honom
och tillagt att basavdelningen i så fall ej skulle få lätta dagar därefter och
att det ej vore lönt att lägga in rapport. Att det varit straffexercis och ej,
som Norberg velat göra gällande, någon slags övning hade furiren Carlsson
uppgivit på tillfrågan klockan 16 35. Markström anhölle att saken bleve utredd
och att Norberg ställdes till ansvar.

I anledning av Markströms skrift inkom chefen för Norrbottens flygbaskår
med eget yttrande samt utredning, bestående av protokoll över det av
Norberg den 4 september 1942 hållna förberedande förhöret (i original),
protokoll över ett den 7 september 1942 av ryttmästaren Rolf Backman hållet
kompletterande förhör samt protokoll över ett den 22 september 1942
av Backman hållet nytt förhör rörande Norbergs förmenta förseelser.

Ursprunget till misshälligheterna framgick av en den 15 september 1942
till flygbaskåren inkommen rapport från Meurell, vari i huvudsak anfördes
följande:

Meurell hade anbefallt att personalen vid aftonvisitationen den 1 september
1942 skulle vara uppställd vid sängarna, emedan Meurell hade en del
saker att meddela. Meurells avsikt hade varit att kritisera personalens förhållande
under en förut samma dag företagen skurning av förläggningslokalema.
Då Meurell tagit emot aftonrapporten av logementschefen i logement
2, hade ljuset släckts medelst huvudströmbrytaren. Meurell hade frågat
vad meningen vore och beordrat att belysningen skulle tändas, men utan resultat.
I trängseln hade Meurell hört någon fråga, var han vore. Till sist
hade någon fattat tag i Meurells vapenrock frampå bröstet. Meurell hade
slagit undan handen och samtidigt uppfångat ett slag mot ansiktet. Meurell
hade dragit sig ur trängseln och beordrat personalen att gå in i logementet
men fått till svar diverse okvädinsord och hotelser. Bland annat hade någon
yttrat: »Det blir väl flera gånger. Du kom undan den här gången, din djävul.
» Vem som fällt detta yttrande kunde Meurell icke fastställa. Sedan Meurén
funnit strömbrytaren i förstugan och tänt ljuset hade han återvänt in
i korridoren, och då hade allt varit lugnt. Att det hela varit överlagt framginge
bland annat därav att rullgardinerna vore neddragna i korridoren och
logementet.

Enligt det av Norberg förda protokollet över förhöret den 4 september

1942 berättade Markström följande (strukna partier lia satis inom parentes)
:

Han erkände att han lovat att ordna med ljusets släckning i flygvillan
(för att kamraterna skulle få tillfälle att klå dagunderofficeren. Bland kamraterna
mindes Markström att värnpliktige nr 140-67-41 Nils Ericson varit
med. Markström erkände att Ericson sagt: »Om du släcker ljuset skall vi
klå dagunderofficeren.» Markström påstode att detta vore en överenskommelse
mellan Ericson, värnpliktige nr 215-71-41 E. Brännström och värnpliktige
nr 286-69-41 Arne Jonsson samt andra.)

Vid förhöret hördes även värnpliktige Ericson, Brännström, Jonsson och
nr 94-71-41 Erik Bergström. Enligt protokollet erkände Ericson, Brännström
och Erik Bergström att en överenskommelse träffats örn att klå dagunderofficeren.

Protokollet var undertecknat av Norberg, varjämte Markström, Ericson,
Brännström och Erik Bergström med sina namnteckningar vitsordat att deras
berättelser blivit upplästa och vidkända. Genom påskrift å protokollet
bekräftade furiren Bergström i egenskap av förhörsvittne, att protokollet
vöre riktigt, även det som vore struket i det stycke som berörde Markström.

Vid förhöret den 7 september 1942 hördes Markström, Ericson, Brännström
och Jonsson.

Markström uppgav: Avdelningen hade varit samlad i flygvillans korridor
på kvällen den 1 september 1942 och han hade då lovat att skämta genom
att släcka ljuset. Samtliga hade varit ense om att han skulle släcka ljuset.
Han kunde icke ange någon särskild ledare för skämtet.

Ericsons, Brännströms och Jonssons berättelser överensstämde i huvudsak
med Markströms uppgifter.

Sedan Backman förordnat alt handlingarna skulle överlämnas till krigsdomaren
under anhållan örn målets handläggning vid krigsrätt dömde regement
skrigsrätten vid Norrbottens flygbaskår genom utslag den 24 september
1942 Markström jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten till 15 dagars vaktarrest
för hans åtgärd att under pågående aftonvisitation släcka belysningen
i förläggningen.

Markström hördes på nytt vid förhöret den 22 september 1942 och berättade
då bland annat:

Norbergs utredning angående uppträdet hade börjat klockan 21 den 4 september
1942. Furiren Bergström hade varit närvarande såsom vittne. De förhörda
hade fått stå i enskild ställning omkring 3 timmar. Sedan Norberg vid
förhöret den 9 september 1942 strukit alltsammans utom den första meningen
hade Markström skrivit under. Norberg hade tillsagt Markström att
stå i enskild ställning, men Markström kunde icke komma ihåg om det
skett före eller efter strykningen. Norberg hade därefter öppnat dörren och
beordrat Liljedahl att lia exercis med Markström. Norberg hade sagt till Liljedahl
att meddela furiren Carlsson, att Markström skulle vara uppställd
utanför flygvillan örn 5 minuter för att lia övningsexercis, enär Markström
hade för dålig hållning. Det hade varit ihållande regn. Markström hade hämtat
karbin och patronväska, och Liljedahl hade börjat exercisen med honom.

Vid ett flertal förtrågningar hade Markström svarat Liljedahl, att han vore
trött och varm. Han ansåge icke att Liljedahl varit frän mot honom men att
exercisen varit väl hård. Norberg hade kommit ut på fältet klockan 16''20
och hade varit närvarande de sista 10 minuterna då Amren Bergström haft
befälet. Norberg hade icke lagt sig i exercisen. Markström hade varit ledig
endast några korta stunder. Värnpliktige nr 208-69-41 Bertil Andersson
hade frågat Amren Carlsson örn det vore straffexercis, vilket denne bejakat.
Markström hade tidigare icke tyckt illa om Norberg men hade blivit ilsken
över vad han fått utstå.

Norberg anförde vid förhöret den 22 september 1942 bland annat:

Markström, Ericson, Brännström och Jonsson hade Norberg tagit i förhör
den 4 september på kvällen klockan 21. Furiren Bergström hade varit med
såsom vittne, och Norberg hade själv fört protokoll. Under förhöret med
Markström hade Norberg fått ett indirekt namngivande. Norberg påstode
med bestämdhet att Markström sagt orden »klå dagunderofficeren». Norberg
förnekade bestämt att han beordrat eller tvingat de förhörda att stå i enskild
ställning i 3 timmar. Han hade beordrat Meurcll att tillse att de som avvaktade
utredningen icke finge konferera med varandra. — Den 9 september
1942 hade de beordrats att inställa sig för att underskriva protokollet. Då
de kommit till expeditionen hade där funnits Liljedahl, furiren Alfred Borgeryd
och värnpliktige nr 317-66-41 E. Svensson. Norberg hade beordrat Liljedahl
att övervaka de övriga så att de icke kunde konferera. Markström
hade uppmanats att läsa genom utredningen innan han skreve under. Han
hade svarat att han icke skreve under, enär han aldrig sagt det. Norberg
hade fått den uppfattningen att Markström skämts för att i närvaro av Borgeryd
och Svensson skriva under sitt första erkännande. Med hänsyn till
denna sin uppfattning hade Norberg belt Borgeryd och Svensson att gå ut.
Markströms hållning och uppträdande hade tytt på nonchalans, och hans
uppsyn hade varit hånfull. Norberg hade flera gånger fått tysta ner Markström.
Norberg förnekade att han berört eller tagit i Markström. Markström
hade förklarat att han ville lia nytt protokoll, eljest skulle det strykas så
grundligt i protokollet att inga bokstäver syntes. — Norberg hade beordrat
Liljedahl att taga enskild uppryckningsexercis med Markström för hans dåliga
hållning. Markström skulle vara uppställd om 5 minuter. Markström
skulle ha detta för att han icke kunde stå i enskild ställning och icke tiga,
då Norberg tilltalade honom. Norberg hade beordrat ett underbefäl att när -vara såsom vittne och se till att Markström icke bleve plågad på något sätt.
Klockan hade då varit 14-35. De övriga hade inkallats för att skriva under
sina berättelser och hade även de förnekat tidigare lämnade uppgifter. Sedan
Norberg vädjat till deras rättskänsla hade de skrivit under. Klockan 1610
hade Norberg kommit till fältet och hade då omedelbart gått ut för att avbryta
exercisen. Då Norberg önskat se Markströms hållning, hade furiren
Bergström frågat om han skulle avlösa furiren Carlsson ett slag. Efter omkring
5 minuter hade Norberg beordrat Bergström att avsluta övningen.
Denna hade lett till resultat, då hållningen och lystringen varit bra. Mark -

ström hade verkat att vara varm men icke på något vis »tagen». -— Det hade
kommit till Norbergs kännedom att de skulle skriva anmälan på honom.
Med anledning därav hade han beordrat Liljedahl att omedelbart ställa upp
avdelningen. Sedan detta skett, hade Norberg hållit ett anförande av ungefär
följande lydelse:

Här ha ni, två logement, kommit överens örn att klå dagunderofficeren,
och då äro ni kamrater nied varandra. Av dessa är det ett par som erkänt
viss delaktighet och att det är en överenskommelse. Det högaktar jag dem
för och jag skulle högakta deni ännu mer, örn de inför en eventuell krigsrätt
ville namngiva övriga som medverkat i överenskommelsen, så att icke
övriga kamrater bliva lidande. Sedan har jag hört, att ni skall anmäla mig
för Markströms exercis. Detta får ni göra. Var så goda. Men jag har i vittnens
närvaro givit order om uppryckningsexercis för hans dåliga hållning
och uppträdande, då han inte ens kan så mycket som stå i enskild ställning.
Markström har blivit tillfrågad av Liljedahl, örn han vore trött, och detta
har Markström förnekat. Så vill ni anmäla mig, så var så goda. Jag har
inte varit för sträng mot er, tvärtom. Som exempel. Lindgren hade gjort en
förseelse, som jag först gav honom 15 dagars permissionsförbud för, men
efter en stund tyckte jag att det var för strängt, varför jag sänkte det till
10 dagar. Sedan fick han ytterligare en dag avdragen för en idrottstävling
med anledning av en hänvändelse från översten von Porat. En av er gick
civil. Den gav jag 4 dagars permissionsförbud. Kan ni då tycka att jag är
för sträng. Men jag har en klo inom mig som jag ännu inte har visat, men
örn jag ser att det blir nödvändigt så kommer jag att taga fram den.

Norberg förnekade på det bestämdaste att Stig Carlsson öppnat dörren
eller varit inne på expeditionen medan Markström varit där.

Markström förklarade att han icke varit närvarande vid uppställningen
men genom ett öppet fönster hört vad som avhandlats.

Flera personer hördes rörande innehållet i Norbergs anförande. De bekräftade
därvid i huvudsak Norbergs uppgifter i denna del.

Liljedahl berättade vid förhöret den 22 september 1942:

Stig Carlsson hade knackat på dörren till expeditionen men icke avvaktat
svar utan tagit i handtaget och velat stiga in. Liljedahl ansåge dock att Stig
Carlsson aldrig gläntat på dörren. Genom dörren hade Liljedahl hört att
Norberg upprepade gånger tillsagt Markström att hålla tyst och icke säga
emot samt att intaga enskild ställning. Enligt Liljedahls bedömande hade
Markström varit inne på expeditionen 10—15 minuter. Då Norberg och
Markström kommit ut från expeditionen hade Liljedahl erhållit order att
han skulle ha uppryckningsexercis med Markström, enär denne hade så dålig
hållning. Övningen skulle omedelbart taga sin början, och en furir skulle
vara närvarande såsom vittne. Liljedahl hade beordrat Markström att omedelbart
ställa lipp utanför flygvillan med livrem och karbin. Furiren Carlsson
hade anmält sig klockan 14\r>5. Exercisen hade omfattat karbinföringar,
vändningar på stället och under marsch med och utan vapen samt språngmarschs
igångsättande och upphörande. Under exercispasset hade språng -

marschernas anini varit högst 6—7 och ingen hade överstigit 1 minut. Liljedahl
hade frågat Markström om han fröse och fått nekande svar. När halva
passet gått hade Liljedahl frågat Markström om han vore trött och även då
fått nekande svar. Det hade icke legat någon som helst ironi i Liljedahls
frågor. Omkring klockan 15''50 hade Liljedahl överlämnat befälet till furiren
Carlsson, enär Liljedahl frusit. Exercisen hade fortsatt under samma former
som förut. Furiren Bergström hade slutligen fått taga befälet och hade haft
detta i 5—6 minuter. Norberg hade anlänt omkring klockan 16’10. Enligt
Liljedahls uppfattning hade Norberg kommit ut för att se på resultatet.
Exercisen hade icke stramats till. Norberg hade ansett att övningen gett gott
resultat, och övningen hade med anledning därav avbrutits klockan 16’20.

Stig Carlsson anförde:

Han hade öppnat dörren till expeditionen, då Markström varit inne. Han
hade redan hunnit öppna, då Liljedahl ropat åt honom, vad han hade där
att göra. Han hade sett Norberg stå med höger knytnäve under hakan på
Markström; med den andra hade han vinkat ut Carlsson. Han hade icke hört
samtalet, men tonen hade varit hög. Avståndet mellan Norberg och Markström
hade varit omkring en halv meter. Norberg hade stått med högra handen
fri från livet.

Värnpliktige nr 93-55-31 Erik Danielsson upplyste:

Han hade sett Stig Carlsson taga i dörren men kunde icke med bestämdhet
säga om denne öppnat dörren. Liljedahl hade tagit Stig Carlsson i axeln
och sagt att det vöre vanligt att knacka på dörren.

Furiren Carlsson berättade:

På order av Liljedahl hade han varit närvarande under exercisen med
Markström. Han ansåge att övningen hållits med anledning av Markströms
dåliga hållning och uppträdande. Han hade fått övertaga befälet under omkring
30 minuter. Under denna tid hade ungefär 4—5 språngmarscher kommenderats
och ingen hade uppgått till 1 minut. Vid liggande färdigställning
hade iakttagits, att Markström icke fått ligga i någon vattenpöl. Furiren Bergström
hade övertagit exercisen under 15—20 minuter. Anledningen härtill
kände Carlsson icke till. Bergström hade icke skärpt exercisen. Exercisen
kunde icke betraktas såsom någon hänsynslös behandling, och Markström
hade icke sett medtagen ut. Efter exercisens slut hade Markström icke verkat
trött. Markström hade under exercisen tillfrågats om han fröse eller vore
trött men svarat nekande. Folket i vaktlokalen hade omkring klockan 16 30
diskuterat fallet Markström och varit upprörda över exercisen med denne.
Carlsson förnekade att han därvid använt ordet straffexercis. Någon hade
frågat, om det inte vore fel enligt reglementet, vartill Carlsson svarat att det
icke vore fel från befälets sida.

Ericson berättade i denna del:

Då furiren Carlsson kommit in i vaktlokalen hade värnpliktige nr 208-69-41
Bertil Andersson frågat, varför de straffexercerade med Markström i detta
väder. Carlsson hade svarat att det icke vore hans fel; han vore kommenderad
till det. Andersson hade frågat, om det vore rätt att hålla straffexercis,

vartill Carlsson svarat att det vore övningsexercis på grund av Markströms
dåliga hållning. Ericson trodde icke att Carlsson använt ordet straffexercis.

Andersson uppgav:

Han hade i vaktlokalen frågat furiren Carlsson, om de haft straffexercis
med Markström, eller örn Markström haft straffexercis. I frågan hade icke
legat någon tanke på lagligt eller olagligt, utan Andersson hade framställt den
av nyfikenhet. Carlsson, som kommit in i vaktlokalen för att ringa och stått
med telefonluren i handen, hade svarat: »Ja». Jonson hade senare i vaktlokalen
resonerat med Carlsson och därvid frågat, örn de hade rätt att ha
straff exercis. Carlsson hade svarat: »Om det är straff exercis eller övning vill
jag icke yttra mig örn. Norberg är så salt (= erfaren) i tjänsten, så Ni skall
inte tro, att han gör något tjänstefel.»

Furiren Bergström anförde:

Han hade varit närvarande vid utredningen den 4 september 1942 klockan
21. Han vitsordade protokollets riktighet i fråga om Markströms berättelse.
Markström hade först inkallats, och intet tryck hade utövats på honom, utan
Markström hade utan press erkänt vad som stöde i protokollet, även det som
vore överstruket. — Den 9 september 1942 hade den avdelning för vilken
Bergström hade befälet fått sluta omkring klockan 16 på grund av att de
varit våta av regnet. Omkring en kvart senare hade Bergström följt med Norberg
ut på fältet för att se om Markström blivit bättre i sin hållning. Under
cirka 5 minuter hade Norberg och Bergström åsett exercisen, som letts av
furiren Carlsson. Bergström hade gjort anmärkning på en rörelse som utförts
av Markström och hade då av Norberg beordrats att taga befälet. Bergström
visste icke med sig att ha ändrat formen för exercisen. Markström
hade haft språngmarsch endast några sekunder åt gången. Bergström hade
icke fått några bestämda order av Norberg beträffande exercisen. Denna hade
avslutats omkring klockan 16 20. Markström hade ej sett medtagen ut.

Meurell berättade angående förhöret den 4 september 1942:

Då utredningen skulle börja klockan 21 den 4 september 1942 hade Meurell
fått order att övervaka dem som stöde i korridoren, så att de ej talade
med varandra. Han hade därför givit order att de skulle stå i ett led kolonn
i korridoren. Furiren Bergström hade sagt till, att de icke finge röka och att
de icke finge stå och hänga. Det senare hade Meurell uppfattat så, att de
skulle stå i enskild ställning. Markström hade först varit inkallad. Sedan
han varit inne på expeditionen hade han tidvis fått stå i enskild ställning.
Meurell hade icke kommenderat: »Giv akt!» utan sagt till att de skulle stå
i enskild ställning.

I protokollet för den 22 september 1942 antecknades slutligen, att den allmänna
uppfattningen bland befälet på divisionen vore, att Markström hade
synnerligen dålig karaktär och hållning.

Chefen för Norrbottens flygbaskår, översten G. von Porat, anförde i yttrande
till militieombudsmannen den 29 september 1942:

Markström hade för sin andel i uppträdet den 1 september 1942 ådömts
15 dagars vaktarrest. Av de övriga inblandade hade ingen förvunnits med

3—439022. Militieombudsmannens ämbetsbcrättelse.

något straffvärt. Det syntes von Porat sannolikt, att en överenskommelse
existerat bland de värnpliktiga att öva våld mot dagunderofficeren och att
möjligen även en rollfördelning uppgjorts för ändamålet. Vid förhören hade
de värnpliktiga till en början icke insett det allvarliga i sin förseelse utan
mera sanningsenligt relaterat förhållandet för att sedermera inse sakens verkliga
innebörd. De hade då tagit tillbaka lämnade uppgifter och gjort överenskommelse
rörande vad som borde medgivas och vad som borde förnekas,
varvid de bättre elementen medelst hot och repressalier tillhållits att även
förneka sanningen. Vore denna uppfattning riktig kunde krigsrättsresultatet
icke tillfredsställa det allmänna rättsmedveiandet. von Porat hade sökt utröna
anledningen till de värnpliktigas misshag mot dagunderofficeren vid tillfället,
furiren Meurén, men icke fått reda på någonting som kunnat föranleda
hot mot honom personligen. Enligt divisionschefens uppfattning vore
så icke heller fallet, utan aktionen syntes ha varit riktad mot dagunderofficeren
såsom sådan, vilket gjorde förhållandet ännu betänkligare ur disciplinär
synpunkt. Enligt befälets samstämmiga åsikt vore Markström en undermålig
karaktär med fräckt uppträdande och ulan förutsättningar att reagera för
vädjan till heder och samvete. Skulle denna elakartade affär endast resultera
i disciplinär bestraffning för en av de medagerande, skulle detta innebära en
triumf för de krafter som sökte undergräva försvarets disciplin och effektivitet.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 25 juni 1943 dagtecknad instruktion för vederbörande åklagare:

Sedan ett elakartat uppträde ägt rum den 1 september 1942 vid basavdelningen,
hade ett första förhör ägt rum på eftermiddagen den 4 september,
vid vilket förhör ett stort antal personer blivit hörda. Efter det att Markström
och tre andra värnpliktiga blivit särskilt utpekade såsom delaktiga i uppträdet,
hade Norberg klockan 21 den 4 september påbörjat förhör med dessa,
vilket pågått omkring 3 timmar.

Jämlikt § 7 militär bestraffningsförordning skulle i förhörsprotokoll intagas
en redogörelse för de förhördas berättelser, vilken redogörelse till bestyrkande
av dess riktighet skulle för vederbörande uppläsas. Markström samt Ericson
och Brännström hade troligen vid 14-tiden den 9 september 1942 infunnit
sig vid Norbergs expedition för att bestyrka sina berättelser vid förhöret
den 4 september.

Uppenbarligen finge en förhörsledare ej genom hot eller obehörig påtryckning
söka förmå de hörda att bestyrka protokollets riktighet. Värdet av bestyrkandet
vore ju ringa eller intet alls örn bestyrkandet icke skett fullt frivilligt.
Mot Norbergs bestridande kunde det emellertid icke anses styrkt, att
Norberg uppträtt hotfullt mot Markström eller i övrigt övat obehörig påtryckning
på denne för att förmå honom att underskriva protokollet i oförändrat
skick.

I omedelbart samband med kontroversen mellan Norberg och Markström
hade Markström efter Norbergs order underkastats särskild exercis under åt -

minstone en och en halv timme. Denna exercis hade bestått i karbinföringar,
vändningar och språngmarscher, och den hade verkställts utomhus under
ihållande regn. Norberg hade själv uppgivit, att Markström skulle ha denna
exercis för att han icke kunde stå i enskild ställning och icke tigit när Norberg
tilltalat honom. Enär Norberg tillsagt vittnena avlägsna sig saknades
opartiska upplysningar huruvida Markström vid tillfället verkligen brustit
i de avseenden Norberg velat göra gällande. Att Markström icke skulle ha kunnat
intaga enskild ställning förefölle osannolikt; av Meurells uppgifter framginge
att Markström på kvällen den 4 september i timtal fått stå i enskild
ställning. Även om det vore riktigt att Markström icke stått i enskild ställning
och icke tigit då Norberg tilltalat honom, hade dessa förhållanden icke berättigat
Norberg att beordra den exercis som förekommit. Denna exercis hade
uppenbarligen icke gått ut på att bibringa Markström de färdigheter som
han enligt Norbergs påstående saknat. Av utredningen syntes framgå att
den av Norberg beordrade exercisen varit avsedd som en påföljd för att Markström
vid underskrivandet av Norbergs protokoll motsatt sig Norbergs vilja
och uppträtt på ett enligt Norbergs uppfattning olämpligt sätt. Exercisen hade
därför inneburit en straffkommendering av icke tillåtet slag.

Genom ordern om särskild exercis med Markström hade Norberg därför
gjort sig skyldig till tjänstefel. Då det vore av största vikt att bestraffningsförfaranden
vid sidan av de lagligt reglerade formerna förhindrades, ansåge
militieombudsmannen sig icke kunna underlåta att beivra det tjänstefel Norberg
sålunda begått.

I sitt yttrande till militieombudsmannen hade kårchefen understrukit vikten
av att disciplinen och försvarets effektivitet upprätthölles och begångna
förseelser upptäcktes och beivrades. I dessa uttalanden kunde militieombudsmannen
helt instämma. De anförda synpunkterna torde emellertid icke vara
av egentlig betydelse vid bedömande av Norbergs ifrågavarande förseelse.
Markström hade varit den ende som vid förhören erkänt sådan medverkan i
uppträdet den 1 september 1942 att han därför kunnat fällas till ansvar. Det
förfarande från Norbergs sida som föranlett ansvarsyrkande hänförde sig till
tiden efter det att Markströms erkännande gjorts.

På grund härav uppdroge militieombudsmannen åt vederbörande åklagare
att vid behörig domstol ställa Norberg under tilltal för vad som enligt det
ovan anförda läge honom till last. Ansvar borde yrkas efter lag och sakens
beskaffenhet.

* *

Sedan handlingarna överlämnats till chefen för Norrbottens flygbaskår,
hänsköt denne målet till regementskrigsrätten vid flygbaskåren. Krigsfiskalen
vid regementskrigsrätten yrkade ansvar å Norberg jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten för oförstånd i tjänsten, beslående däri, att Norberg
utan fog beordrat om uppryckningsövning med Markström, vilken övning
haft karaktär av straffexercis.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 13 augusti 1943 och
yttrade därvid:

Enär det icke kunde anses styrkt, att den särskilda exercis, Norberg låtit
Markström undergå, inneburit en straffkommendering, funne regementskrigsrätten
den av krigsfiskalen mot Norberg förda talan i målet icke kunna
bifallas.

Mot utslaget, som innefattade den av kaptenen G. Torstensson och styckjunkaren
T. Nyström uttalade meningen, voro krigsdomaren P. Sandström och
vice auditören S. Ahlström skiljaktiga samt förenade sig örn följande av
Sandström avgivna yttrande:

»I målet är utrett att, sedan ett uppträde den 1 september 1942 ägt rum vid basavdelningen,
och Norberg i anledning därav den 4 i samma månad hållit förhör med
Markström jämte två andra värnpliktiga, Markström, när han den 9 i samma månad
skolat inför Norberg med sin underskrift bestyrka det av Norberg uppsatta förhörsprotokollet,
i vad detta anginge Markström, icke velat vitsorda protokollets ursprungliga
avfattning i berörda del, utan först sedan vissa strykningar företagits med sin
undersKrift bestyrkt protokollet, samt att Markström omedelbart därefter, på order
av Norberg, underkastats särskild exercis, som varat omkring en och en halv timme.

Den i målet förebragta utredningen giver vidare vid handen, att den särskilda
exercis Markström sålunda fått undergå, föranletts av Markströms vägran att med
sin underskrift vitsorda det av Norberg vid förhör med Markström hållna protokollet
i dess ursprungliga skick ävensom av det olämpliga uppträdande Markström, enligt
Norbergs förmenande, gent emot Norberg låtit komma sig till last, samt att ifrågavarande
exercis förty i verkligheten inneburit en icke tillåten straffkommendering.

På grund härav prövar jag jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma
Norberg för oförstånd och oskicklighet vid fullgörande av tjänsteplikter att undergå
disciplinstraff av arrest utan bevakning i fem dagar.»

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 28 augusti 1943 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga utslaget under
yrkande att Norberg måtte dömas till ansvar i målet. I skrivelsen anförde
militieombudsmannen vidare följande:

Militieombudsmannens i åtalsinstruktionen framförda mening att Norberg
genom vad han låtit komma sig till last gjort sig skyldig till tjänstefel
hade icke rubbats genom vad Norberg vid krigsrätten anfört och vad i övrigt
därstädes förekommit. Norbergs ånyo upprepade påstående att ifrågavarande
exercis beordrats, emedan Markström visat dåligt militärt uppträdande,
förtjänade sålunda intet avseende. Till denna militieombudsmannens
ståndpunkt hade ju också krigsrättens civila ledamöter anslutit sig.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

15. Befälhavare, som meddelat en andra klass sjöman tillrättavisning, har
på dennes begäran upphävt tillrättavisningen och i stället tilldelat
sjömannen kroppsaga.

I en den 24 februari 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anhöll furiren S. A. Beckman att få fästa uppmärksamheten å vissa
tjänstefel, vartill kaptenen Rolf Sjöblom gjort sig skyldig under tjänstgöring
såsom chef för en ubåtsdivision. Beckman anförde bland annat:

Vid utmätning av straff för disciplinära förseelser hade Sjöblom förfarit
godtyckligt. Under den skärpta beredskap som intagits natten till den 25
december 1942, varvid permission indragits och 15 minuters gångberedskap
beordrats, hade en underofficer samt en andra klass sjöman vid namn Larsson
avvikit från sitt fartyg under minst sex timmar. De hade av Sjöblom
tillrättavisats med 14 respektive 10 dagars permissionsförbud. På egen begäran
hade Larsson fått sitt straff förvandlat till kroppsaga.

Sjöblom anförde i avgivet yttrande:

På morgonen den 25 december 1942 hade jourofficeren till Sjöblom anmält,
att Larsson varit i land under natten. Sjöblom hade tilldelat Larsson
10 dagars vägran av landpermission. Under julaftonen hade Larsson på ett
förtjänstfullt sätt tjänstgjort som kock i depåfartygets kök och då han såsom
kock knappast kunde anses ingå i beredskapsstyrkan, hade Sjöblom
senare på dagen kallat honom till sig för att eventuellt mildra hans tillrättavisning.
Sjöblom hade kraftigt förebrått Larsson hans fel och meddelat honom
att Sjöblom ansåge hans tillrättavisning väl sträng med hänsyn till
Larssons tjänstgöring under julafton. Larsson hade bett örn ursäkt och anhållit
att i stället få stryk. Sjöblom hade då tilldelat Larsson tre örfilar med
flat hand, varefter Larsson ärligt tackat Sjöblom.

I en till chefen för Västkustens marindistrikt den 8 maj 1943 dagtecknad
skrivelse anförde militieombudsmannen efter en redogörelse för vad i ärendet
förekommit:

Den förseelse vartill Larsson gjort sig skyldig måste betraktas som ganska
allvarlig. Det vore därför synnerligen tveksamt om Sjöblom bort behandla
förseelsen såsom ett mindre fel mot militär tukt och ordning för vilket tillrättavisning
finge åläggas i stället för straff. Sedan Sjöblom bestämt påföljden
för förseelsen, borde någon ändring i beslutet icke lia gjorts. Genom upphävande
eller jämkning av fattade beslut kunde förtroendet för befälhavarens
handhavande av de disciplinära befogenheterna rubbas. I dessa delar
funne militieombudsmannen sig emellertid kunna låta bero vid en erinran.

Däremot ansåge militieombudsmannen sig icke kunna underlåta att ingripa
mot att Sjöblom upphävt tillrättavisningen för att i stället på Larssons
begäran tilldela denne kroppsaga. Med hänsyn till Larssons samtycke kunde
de tre örfilar han erhållit icke bedömas såsom misshandel eller missfirmelse.
Sjöbloms förfarande jnnebure emellertid ett allvarligt överskridande

av hans befogenheter att bestraffa mindre förseelser. Att det vid sidan av
lagen tillämpades kroppsstraff i stället för tillrättavisning eller disciplinstraff
kunde icke tolereras. Denna fråga vore av principiell betydelse. För
det tjänstefel vartill Sjöblom i denna del gjort sig skyldig finge militieombudsmannen
för marindistriktschefen, som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten
över Sjöblom, anmäla denne till erhållande av sådan bestraffning
eller av tillrättavisning.

* *

I skrivelse den 26 maj 1943 meddelade marindistriktschefen att vederbörande
fartygschef den 25 i samma månad ålagt Sjöblom jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar
för oförstånd i tjänsten.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

16. Åtal mot batterichef för felaktigt meddelad varning samt olämpligt

uppträdande mot trupp.

Genom en den 4 december 1942 till militieombudsmannen inkommen
skrift anmälde furiren A. G. Sandberg att löjtnanten K. M. Linderoth den
27 november 1942 inför trupp tilldelat Sandberg en varning, vilken Sandberg
ansåge vara obefogad. I en samma dag inkommen skrift anhöllo 74
värnpliktiga, att militieombudsmannen måtte verkställa utredning huruvida
Linderoth vore lämplig såsom batterichef. I anledning härav verkställdes
utredning, varvid chefen för Gotlands artillerikår översten C. Kempff inkom
med protokoll över förhör, hållna den 8 december 1942, jämte egna yttranden.
Av utredningen framgår följande:

1. Den Sandberg tilldelade varningen.

I de värnpliktigas klagoskrift anfördes:

Enligt programmet för batteriet skulle tre filmförevisningar äga rum. Den
första av dessa hade genomförts enligt programmet. Före denna förevisning
hade det klart och tydligt meddelats, att besöket vore frivilligt. Den 20 november
1942 skulle den andra föreställningen äga rum. Den hade emellertid
blivit inställd utan att något som helst meddelande därom lämnats. På
grund härav hade de värnpliktiga ansett sig lia anledning att antaga, att
även den tredje föreställning, som ägde rum den 27 november 1942, vore
frivillig. En del av manskapet, dock endast ett fåtal, hade uteblivit. När
''Linderoth vid avlämningen funnit, att en del saknades, hade han låtit eftersända
dessa med order att föreställningen vore obligatorisk.

Linderoth berättade vid förhör:

Samtliga filmförevisningar hade varit uppsatta på veckoövningsprogrammet
och hade alltså därmed varit obligatoriska. Före den första föreställningen
hade meddelats, att den vore frivillig, eftersom det gällde en underhållningsfilm.
Den andra föreställningen, som gällt en undervisningsfilm,
hade icke kunnat äga rum, enär filmen icke kommit i tid. Linderoth
hade emellertid glömt att underrätta batteriets personal örn att föreställningen
måst inställas. Före visningen den 27 november 1942 hade Linderoth
med batteriets personal gått igenom det ämne filmen berörde och därvid
hänvisat till kvällens föreställning. Femton minuter före visningens början
hade sergeanten John Göransson ringt till Sandberg, som varit dagunderofficer,
och frågat om det vore klart att det skulle bli filmförevisning och
att alla vore skyldiga att närvara. Sandberg hade bejakat denna fråga. Linderoth
hade anbefallt denna förfrågan, enär den föregående föreställningen
varit frivillig och en föreställning blivit inställd och det således kunde misstänkas,
att personalen trodde, att denna föreställning vore frivillig.

I sin klagoskrift och vid förhör lämnade Sandberg följande uppgifter:

Göransson hade ringt och endast frågat örn det vore klart angående förevisningen
samt att samlingen skulle vara 3 minuter före klockan 19. Av
detta uttalande hade Sandberg ej uppfattat, att föreställningen vöre obligatorisk.
Med anledning härav hade Sandberg gått igenom logementen och
meddelat, att samling till föreställningen vore 3 minuter före klockan 19
för dorn som önskade närvara. När Linderoth inträtt i lokalen hade troppcheferna
varit beredda att lämna av sina troppar. Linderoth hade emellertid
ropat fram Sandberg och uppmanat honom att lämna av. Till följd
härav hade Sandberg börjat räkna truppen. Linderoth hade då ännu en
gång uppmanat Sandberg att lämna av, denna gång i en synnerligen obehärskad
ton. Därefter hade Linderoth tillagt, att han toge emot örn 10 minuter.
Sandberg hade varit helt oförberedd på att lämna av, enär dagofficeren
varit närvarande och troppcheferna beredda att lämna av. De 10
minuter som Sandberg fått i frist för ny avlämning hade Sandberg använt
till överräkning av truppen. När Linderoth återkommit hade Sandberg
gjort avlämning och uppgivit anlalet frånvarande, varpå Linderoth yttrat:
»Jag tilldelar furiren en varning på stående fot inför truppen.» Då Linderoth
utdelat varningen utan alf först förvissa sig örn anledningen till att
Sandberg ej samlat folket, ansåge Sandberg att varningen vore obefogad.

Göransson uppgav bland annat att han, på Linderoths uppdrag, vid telefonsamtalet
med Sandberg frågat, örn denne visste att alla skulle vara närvarande.
och härpå fått jakande svar. Även fänriken Ture Bråland, som
stålt bredvid Göransson under samtalet, uppgav att Sandberg svarat jakande
på Göranssons nyssnämnda fråga.

Värnpliktige nr 436-37-30 S. Hj. Norrman berättade, att Sandberg strax
före föreställningen den 27 november 1942 gått igenom logementen och påmint
örn densamma men förmodat att den vore frivillig.

Linderoth förklarade att anledningen till varningen varit, att Sandberg

trots särskild uppmaning i telefon ej sett till att alla vore närvarande, vilket
enligt Linderoths uppfattning varit Sandbergs skyldighet såsom dagunderofficer
att göra.

2. Olämpligt uppträdande mot de värnpliktiga.

Vid förhör berättade Norrman:

På grund av Linderoths meddelande, att vad som uppsatts på program
skulle åtlydas såsom order, hade Norrman sedan föreställningen den 27
november 1942 slutat rest sig upp och frågat, varför föreställningen den 20
november 1942 icke ägt rum. Han hade framställt denna fråga endast för
att få en upplysning, och meningen hade icke varit att göra någon anmärkning
mot Linderoth. Norrman medgåve att frågan i det samband den framställts
kunde upptagas som en anmärkning.

I de värnpliktigas klagoskrift uppgavs vidare, att Norrman påpekat att
en del av manskapet infunnit sig till den inställda föreställningen, samt att
Linderoth härtill blott svarat: »Det var ju tråkigt för dem, det.»

Linderoth anförde, att Norrmans förfrågan efter föreställningen av Linderoth
uppfattats som en provokation, i synnerhet som den framställts inför
trupp och i samband med att Linderoth meddelat en tillrättavisning,
varför Linderoths svar fått en kort och avsnäsande formulering.

I de värnpliktigas klagoskrift anfördes:

Norrmans förfrågan hade föranlett Linderoth att vid uppställningen morgonen
därpå göra ett uttalande till batteriet av följande lydelse: »Jag gjorde
från början det misstaget att behandla Eder som vanliga, hyggliga människor,
men andan inom batteriet har blivit så dålig, att jag ej längre kan behandla
Eder som sådana.» Vidare hade Linderoth yttrat, att det inom batteriet
funnes vissa oroselement. I samband därmed hade Linderoth kallat
fram Norrman inför truppen och sålunda låtit denne framstå som ett av
dessa oroselement. Emellertid kunde både det övriga befälet och Norrmans
kamrater vitsorda dennes lugna uppträdande och intresse för utbildningen.
Linderoth hade fortsatt med att påpeka, att batteriet utgjorde ett exempel
på hur dålig den svenska försvarsviljan vore och att den endast vore att likna
vid ett tunt skal. Anförandet hade avslutats med orden: »Ni hava kommit
hit endast för att lyda och ingenting annat.» Uttalandet om försvarsviljan
utgjorde en förolämpning mot klagandena såväl som mot övriga inkallade.
På grund av det ovan nämnda och Linderoths obalanserade uppträdande
i övrigt kunde klagandena ej fatta förtroende för Linderoth såsom ledare.
I stället hade skapats en känsla av olust och vantrevnad, vilket Linderoth
uppfattade som dålig anda. Detta gjorde att de ej kunde på rätt sätt
tillgodogöra sig den utbildning, som de skulle erhålla.

Vid förhör förklarade Bråland och Norrman samt värnpliktiga nr 3581-45-30 S. Åkesson, nr 27-39-31 K. E. Härdsten, nr 950-45-31 B. O. K. Nilsson
och 3512-45-31 Hugo R. Ekström att de i klagoskriften upptagna yttrandena
vöre rätt återgivna.

De fyra sistnämnda berättade vidare:

Linderoth hade även vid andra tillfällen uppträtt olämpligt enligt deras
förmenande. Sålunda hade Linderoth frågat en numera hempermitterad
värnpliktig vid namn Frödin, som varit sjukskriven, örn denne verkligen hade
råd att ha magsår i dessa tider. Vid en uppställning hade Linderoth sagt
till Nilsson att denne »inte skulle supa så förbannat att han inte kände igen
sin batterichef». Linderoths ton mot batteriet hade ej varit vänlig utan snarare
hård och ringaktande, varför uttalandet att hans uppträdande skapat
olust och vantrevnad vore motiverat.

Nilsson tilläde:

Anledningen till Linderoths yttrande till Nilsson hade varit, att Nilsson
två dagar tidigare på hotellet i Hemse ej hälsat på Linderoth. Orsaken till
den underlåtna hälsningen hade varit att Nilsson suttit med ryggen vänd
mot Linderoth vid dennes inträde och att Linderoth gått förbi Nilsson bakifrån.

Linderoth anförde vid förhör:

De i de värnpliktigas skrift relaterade uttalandena vore i huvudsak riktigt
återgivna, men dock något skarpare formulerade än vad han uttryckt
sig. Ordalagen kunde Linderoth ej erinra sig. Han hade nämnt att det funnes
vissa oroselement i batteriet. Anledningen härtill hade varit att han vid
ett tillfälle fått höra, att en värnpliktig sagt att han på grund av en anmärkning
vid en visitation hade för avsikt att vända sig till försvarsministern. Vid
uppställningen dagen efter filmförevisningen hade han framkallat Norrman.
Detta hade skett för att ytterligare förtydliga Linderoths mening. Vid denna
uppställning hade Linderoth yttrat sig förklenande om den svenska försvarsviljan,
men han funne nu yttrandet olämpligt. Hans uttalande finge
ses mot bakgrunden av att Linderoth ansett Norrmans uppträdande kvällen
förut olämpligt och att han ville klargöra detta för batteriet, varvid han dock
hetsat upp sig och fällt uttalanden och överord som han ej skulle ha gjort
i lugn sinnesstämning. Han kunde ej påminna sig ha tilltalat Frödin på angivet
sätt. Vid en uppställning hade han fällt det relaterade yttrandet till
Nilsson. Denne hade vid det påtalade tillfället suttit i köket i Hemse hotell
och synts vara påverkad av starka drycker. Nilsson hade varit vänd mot
Linderoth men dock ej hälsat. Linderoth hade ej vidtagit åtgärder
mot Nilsson, då denne förefallit att sitta i källarmästarens privata lägenhet,
men Linderoth hade ansett en korrigering dagen därpå av nöden.

Kempff anförde:

Linderoth hade under sin tjänst visat sig vara en energisk och samvetsgrann
officer. Mot hans behandling av underställd personal hade tidigare
icke framställts några anmärkningar. Linderoth vore född 1913 och hade
blivit officer 1937 men hade trots sin ungdom tidigare anförtrolts batterichefsbefäl.
Under utredningen hade Linderoth förklarat sig till fullo inse
att han uppträtt olämpligt och obetänksamt. — Batteriets huvuddel hade
ryckt in den 5 november 1942. Den värnpliktiga personalen utgjordes i huvudsak
av värnpliktiga, vilka tidigare icke undergått militärutbildning eller

erhållit mycket kortvarig sådan. Deras tjänst vore i främsta rummet ägnad
åt teknisk utbildning. Deras soldatmässiga uppträdande hade i många
avseenden kommit att bliva bristfälligt. Detta hade i och för sig kunnat
orsaka friktioner med Linderoth, som velat ställa stora krav på manskapets
militära uppträdande. Ä andra sidan borde vetskapen örn att manskapets
tidigare utbildning vore bristfällig ha medfört att Linderoth gått
fram försiktigare vid sina krav på ett korrekt, soldatmässigt uppträdande.
Härom vore batterichefen numera fullt medveten.

Efter en redogörelse för utredningen anförde militieombudsmannen i en
den 17 februari 1943 dagtecknad åtalsinstruktion, vilken översändes till chefen
för Gotlands artillerikår:

Tjänstgöringsreglementet för armén innehölle i § 1 bland annat följande
föreskrifter:

Befälhavare skulle utöva sitt befäl med oväld, allvar, fasthet, jämnmod
och välvilja. Befälhavare skulle, i fråga om behandling av trupp, verka i
bästa mening uppfostrande och vägledande samt åvägabringa rättelse, så
snart sådan erfordrades. Befälhavare skulle meddela rättelse och kritik på
ett grannlaga sätt och med avseende fäst vid, att den rättades eller kritiserades
värdighet och anseende inför underlydande icke nedsattes. När rättelsens
eller kritikens art så krävde, borde densamma icke meddelas i närvaro
av den rättades eller kritiserades underlydande (mom. 10, 15 och 16).

I militär bestraffningsförordning stadgades i § 40:

Då någon begått förseelse, som ansåges påkalla tillrättavisning, finge vederbörande
befälhavare omedelbart meddela tillrättavisning, så vitt han
själv iakttagit förseelsen. I annat fall skulle befälhavaren vid förhör med
den felaktige lämna denne tillfälle att förklara sig.

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten skulle varning meddelas enskilt
eller i närvaro av några av den felaktiges överordnade eller med honom
likställda.

Med hänsyn till omständigheterna hade Sandberg bort beredas tillfälle
att förklara sig rörande det fel, som Linderoth lagt honom lill last. Linderoth
hade ju icke på stående fot kunnat avgöra, örn Sandberg haft tillräckliga
skäl för sin uppfattning att deltagandet i filmförevisningen den
27 november 1942 varit frivilligt. Även om Sandberg gjort sig skyldig till
sådant fel, att det varit motiverat att tilldela honom varning, hade det icke
varit tillåtet att framföra varningen inför truppen. I dessa avseenden hade
Linderoth således gjort sig skyldig till tjänstefel.

Då filmförevisningen den 20 november 1942 ingått i den anbefallda undervisningen
och varit obligatorisk, borde Linderoth ha underrättat manskapet
örn dess inställande. Genom att underlåta detta hade Linderoth visat
försummelse i tjänsten.

Norrmans förfrågan den 27 november 1942 angående anledningen till att
föregående föreställning blivit inställd hade visserligen i och för sig varit

berättigad, meri den syntes dock med hänsyn till omständigheterna ha innefattat
en anmärkning mot Linderoth. Därest Linderoth ansett sig böra
ingripa i anledning därav att Norrmans klagomål framställts på olämpligt
sätt, borde rättelse ha skett under iakttagande av grannlagenhet och rättvisa.
Linderoths åtgärd att kalla fram Norrman framför truppen och att
utpeka honom såsom ett oroselement framstode såsom obefogad och olämplig.
Norrmans kamrater hade vitsordat dennes lugna uppträdande och intresse
för utbildningen. Även denna åtgärd från Linderoths sida syntes innebära
oförstånd.

Den av Linderoth vid uppställningen framförda allmänna kritiken mot
förbandet hade givits sådan form, att Linderoth finge anses därigenom ha
brustit i sina skyldigheter som uppfostrare och ledare och visat ringaktning
för sina underlydande. I synnerhet Linderoths uttalande att batteriet utgjorde
ett exempel på dålig försvarsvilja — ett uttalande för vilket intet
fog visats — hade inneburit en svår kränkning av de värnpliktiga, vilken måste
inverka menligt på deras intresse att göra sitt bästa i tjänsten. Linderoth
hade också under utredningen medgivit att han blivit upphetsad och fällt
överord, översten Kempff hade uttalat, att Linderoth genom sina yttranden
vid uppställningen gjort sig skyldig till oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt.
Till detta uttalande kunde militieombudsmannen ansluta sig.

Genom sitt förut angivna yttrande inför trupp till Nilsson hade Linderoth
brustit i kravet att rättelse och kritik beträffande underlydande skulle
meddelas på ett grannlaga sätt. Jämväl i denna del syntes Linderoth ha
visat oförstånd. Vad slutligen anginge Linderoths yttrande till Frödin funne
militieombudsmannen detsamma röja bristande omdöme men likväl icke
vara av beskaffenhet att böra beivras.

På grund av vad sålunda anförts finge militieombudsmannen uppdraga
åt vederbörande åklagare att vid behörig domstol ställa Linderoth under
tilltal och därvid yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Målet liänsköts av kårchefen till regementskrigsrätlen vid kåren, varest
vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Linderoth enligt ålalsinstruktionen.

Rcgementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 25 februari 1953 och
yttrade därvid:

Av handlingarna i målet inhämtades, att vid en den 27 november 1942
anordnad och å övningsprogrammet upptagen filmföreställning icke all
personal infunnit sig, förrän de icke tillstädeskomna efter verkställd avlämning
blivit hämtade till föreställningen, att Linderoth, som under tidigare
på dagen företagen genomgång av del av övningsprogrammet omnämnt
den filmförevisning, som senare på dagen skulle äga rum, och som till yttermera
visso beordrat å batteriet tjänstgörande sergeanten John Göransson
all göra sig förvissad örn att Sandberg i egenskap av dagunderofficer hade

klart för sig att all personal skulle vara närvarande vid förevisningen ifråga,
haft den uppfattningen att Sandberg försummat honom åliggande skyldighet
att tillse att personalen i dess helhet varit närvarande vid förevisningen.
samt att Linderoth med anledning härav och utan att lia gjort sig förvissad
om huruvida han haft laga grund för sin uppfattning omedelbart och inför
den samlade truppen tilldelat Sandberg varning.

Vidare vöre utrett, att Linderoth, som påföljande dag inför batteriets
samlade personal i ett anförande, vari han uttalat sig om förhållandena
inom batteriet, icke yttrat sig med det lugn och den sans, som rörande befälhavares
uppträdande angivits i tjänstgöringsreglementet för armén, ävensom
att Linderoth vid samma tillfälle i samband med att han kallat fram
Norrman framför truppen, fällt yttrande av innebörd, att inom batteriet
förekomme oroselement.

Även om Norrman genom sitt förfarande att under den spända stämning,
som uppenbarligen rått vid ovan angivna filmförevisning, framställa en
förfrågan rörande anledningen till att en till den 20 november utsatt filmförevisning
blivit inställd, givit Linderoth viss anledning till antagande att
Norrman därmed avsett alt inför den samlade truppen rikta en anmärkning
emot honom såsom chef och därigenom givit Linderoth anledning till antagande
att Norrman utgjorde ett sådant oroselement, hade Linderoth genom
sitt sätt att behandla Norrman brustit i honom åliggande skyldighet
att iakttaga grannlagenhet.

Då Linderoth genom vad sålunda förekommit gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsteutövning, men vad i övrigt lagts Linderoth till last icke vore
av beskaffenhet att medföra ansvar, prövade krigsrätten rättvist på det sätt
bifalla åtalet, att Linderoth dömdes jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning fyra dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

17. Åtal mot regementsintendent för tjänstefel bestående i försummelser i
fråga om krigskassatjänsten och den därmed förenade kontrollverksamheten,
varigenom förskingringar av krigskassören möjliggjorts.

Beträffande medelsredovisningen vid krigskassaavdelning finnas föreskrifter
i Kungl. Maj :ts reglemente den 19 maj 1939 för arméns kassaväsende
vid mobilisering och i krig (krigskassareglemente) samt uti arméförvaltningens
civila departements den 3 september 1939 fastställda föreskrifter och anvisningar
för kassaväsende och medelsredovisning vid armén vid mobilisering
och i krig (krigsbokföringsföreskrifter). Av intresse i förevarande fall
äro huvudsakligen bestämmelser i 1, 10 och 12—14 §§ i krigskassareglementet
samt i 2, 4, 6 och 9 §§ i krigsbokföringsföreskrifterna.

Genom utslag den 12 oktober 1940 och den 28 juli 1941, vilka utslag vunnit

laga kraft, ådömdes värnpliktige nr 606-36-32 B. D. Sundström av fältkrigsrätten
vid ett luftvämsregemente frihetsstraff för det han under tiden fr. o.
m. någon dag i slutet av december 1939 t. o. m. den 15 juli 1940 av medel,
som han såsom krigskassör vid regementet omhänderhaft, för egen räkning
använt och därigenom förskingrat tillhopa 11 525 kr. 77 öre. Vid granskning
av handlingarna i det genom utslag den 12 oktober 1940 avgjorda målet
mot Sundström fann militieombudsmannen, att Sundströms förbrytelser till
stor del möjliggjorts genom att den kontroll som ålegat regementsintendenten
icke utövats så som vederbort. Under berörda tid hade såsom regementsintendent
vid förbandet tjänstgjort dåvarande löjtnanten i intendenturkårens
reserv, sedermera kaptenen vid intendenturkåren Ä. K. L. Erikson. I anledning
härav infordrade militieombudsmannen genom skrivelse den 28 november
1940 till chefen för Övre Norrlands trupper yttrande av Erikson och anförde
därvid:

Av handlingarna i sistnämnda mål framginge bl. a. följande.

1. Beträffande förvaringen av krigskassaavdelningens räkenskaper m. m.

Förvaringen av krigskassaavdelningens verifikationer, utbetalningskort, girokort
och förskottsreverser hade icke skett i enlighet med bestämmelserna
i 12 § krigskassareglementet. Sundström hade nämligen uppgivit, att han
icke haft tillgång till någon krigskassakista av sådan beskaffenhet, som föreskreves
i nämnda paragraf. Den kassakista, som kommit till användning vid
l-egementets krigskassavdelning, hade varit av äldre modell och försedd med
allenast ett lås, vartill endast Sundström haft nyckel. Han hade emellertid i
kassakistan icke förvarat andra verifikationer än sådana som varit att hänföra
till hans eget förskott. Övriga verifikationer hade icke fått plats i kistan
och hade icke hållits inlåsta. Det torde kunna antagas, att ej heller övriga
handlingar, som skolat förvaras i krigskassakista under två lås, hållits inlåsta
på föreskrivet sätt. Förskingringarna som i huvudsak omfattat sådana
penningmedel, som kontant inlevererats till krigskassaavdelningen i samband
med vederbörande förband schefers redovisning av förskottsvis utbekomna
terminslönemedel, hade otvivelaktigt icke möjliggjorts om förbandschefernas
interimskvitton förvarats enligt de för förvaring av förskottsreverser
— med vilka de enligt 4 § 6 mom. krigsbokföringsföreskrifterna vore jämförliga
—- gällande bestämmelserna, d. v. s. under såväl krigskassörens som
regemenIsintendentens lås. Vid återlämnandet av interimskvittona hade nämligen
i sådant fall regementsintendenten blivit automatiskt inkopplad på terminslöneförskottens
redovisning. Ilan torde därvid näppeligen kunnat underlåta
att övertyga sig örn att den kontant inlevererade delen av förskotten
blivit av krigskassören emottagen och i vederbörlig ordning kvitterad, innan
interimskvittona utlämnats.

2. Beträffande kontrollen vid redovisning av kontant uppbörd.

Enligt 2 § 18 mom. krigsbokföringsföreskrifterna hade Sundström ur
kvittensjournalen skolat lämna kvitto å ifrågakommande uppbördsmedel.

Under uppbördsmedel hade han emellertid icke inbegripit kontant återbetalade
förskottsmedel, och i följd därav hade han icke lämnat kvitto ur kvittensjournalen
på dylika belopp. Genom att tillåta ett dylikt förfaringssätt sattes
en direkt och snabbt verkande kontroll över krigskassörens redovisning
av kontant emottagna uppbördsmedel ur funktion. Ett rätt och betryggande
förfarande vid återlämning av reverser eller interimskvitton å förskottsmedel
torde nämligen innebära, att återlämningen icke skedde förrän regementsintendenten
övertygat sig om icke blott att de verifikationer, varmed förskottsmedlen
redovisades, vore behörigen kvitterade, utan även att den kontant
återburna delen vore i föreskriven ordning kvitterad av krigskassören.
I och med att ett belopp införts i kvittensjournalen vore det redovisningsmässigt
bundet. Varje kvitto i journalen vore nämligen numrerat, och detta nummer
skulle antecknas å vederbörlig uppbördsverifikation (reversal).

3. Beträffande regementsintendentens kontrollbokföring m. m.

Kontrollen över kontanta inbetalningar till en krigskassaavdelning åvilade
regementsintendenten. Utöver de honom enligt 2 § 21 och 23 mom. krigsbokföringsföreskrifterna
åliggande kontrollåtgärderna skulle han jämlikt 24
mom. samma paragraf föra särskild kontrollbok. Någon kontroll av nu anfört
slag syntes icke ha blivit av Erikson verkställd. Kontrollbok hade i varje
fall icke förts.

4. Beträffande viss annan kontroll.

Man kunde icke undgå att uppmärksamma det förhållandet, att Erikson
icke någon enda gång under den tid förskingringarna pågått syntes ha
kontrollerat överensstämmelsen mellan å ena sidan de i dagboken såsom insatta
a postgiro bokförda inkomsterna och å andra sidan krigskassaavdelningens
inbetalningskonto hos postgirokontoret. Dylik kontroll hade så mycket
lättare låtit sig göra som inbetalningskontots ställning för varje inbetalning
meddelades krigskassaavdelningen genom kontoutdrag från postgirokontoret.
Vid tiden för förskingringarna hade visserligen icke — såsom numera
vore fallet — förelegat uttrycklig föreskrift att kontroll av detta slag
skulle utövas inom krigskassaavdelningen, men kontrollens verkställande hade
med hänsyn till den särskilda uppsikt över uppbördsväsendet vid krigskassaavdelningen
som ålegat Erikson icke bort underlåtas.

5. Beträffande vissa övriga förhållanden inom krigskassaväsendet vid krigskassaavdelningen.

Sundströms förskingringar enligt den av honom företrädesvis använda metoden
hade med all sannolikhet om icke omöjliggjorts så dock begränsats
därest den i 2 § 15 mom. bokföringsföreskrifterna intagna bestämmelsen, att
inbetalningar till krigskassaavdelning skulle såsom regel verkställas genom
insättning å krigskassaavdelningens inbetalningskonto, blivit iakttagen. Av
anförda bestämmelse följde att kontant uppbörd skulle ifrågakomma mera

undantagsvis och i så fall, såsom jämväl franninge av bestämmelser i samma
moment, å vissa bestämda dagar och tider.

Enligt 6 § 2 mom. krigsbokföringsföreskrifterna ålåge det chef för krigskassaavdelning
att så ofta förhållandena det påkallade och om möjligt varje
vecka inventera till sig bokförda verifikationer. Vid dylik inventering skulle
förås protokoll enligt bestämmelserna i 3 mom. samma paragraf. Inventering
av nu nämnt slag hade tydligen icke plägat företagas av Erikson, utan
hade förvaringen av verifikationerna ombesörjts av Sundström, som för ändamålet
icke ens haft tillgång lill vare sig tillräckligt rymlig krigskassakista
eller annat liknande förvaringsrum. Verifikationerna hade icke hållits inlåsta.

Det framginge vidare av fältkrigsrättens protokoll att Sundström, ehuru
han insett att han enligt gällande föreskrifter icke varit berättigad därtill,
ur sitt stående förskott utlämnat förskott på lön till enskilda befattningshavare.
Då det första gången blivit fråga om att utbetala dylikt löneförskott,
hade han för Erikson påpekat, alt utbetalningen måst bokföras i vanlig ordning.
Erikson hade svarat, att detta icke läte sig göra, enär förskottsutbetalningen
då skulle upptäckas vid revision och föranleda anmärkning. Erikson
hade rått Sundström att utbetala beloppet från dennes stående förskott, eftersom
i dylikt fall någon bokföringsåtgärd icke skulle vara behövlig. Sundström
hade då icke ansett sig böra vägra att utlämna de löneförskott, som
ifrågakommit, enär det varit Erikson i egenskap av regementsintendent som
det ålegat att inventera Sundströms stående förskott och Eriksson godkänt de
av förskottstagarna lämnade reverserna såsom verifikationer. De anvisningar,
Erikson på nu anfört sätt meddelat Sundström rörande utbetalandet av förskott
på lön til! enskilda, strede mot gällande bestämmelser om utanordnandet
av förskott.

I yttrande till militieombudsmannen den 7 december 1940 anförde Erikson:

1. Beträffande förvaringen av krigskassaavdelningcns räkenskaper m. m.

Dessa hade förvarats i kassakista, som tilldelats regementet vid dess uppsättande
vid förstärkt försvarsberedskap den 3 september 1939. I denna kassakista
hade förvarats samtliga kontanta medel, av krigskassören ännu icke
redovisade verifikationer, girokort, utbetalningskort och förskottsreverser.
Utrymme hade icke funnits i denna kista för verifikationer, som kassören
mottagit, varför dessa förvarats paginerade i särskild låda i det runi, som
disponerades av krigskassaavdelningen. Då icke någon av personalen uppehållit
sig i rummet, hade detta varit låst, och nyckeln hade förvarats i kasernvakten.
Tillgång till nyckeln hade endast ovan nämnda personal haft.
Vid upprepade besök av arméförvaltningens revisorer hade icke förekommit
någon anmärkning på denna typ av kassakista. En nyare typ torde för övrigt
vid denna tidpunkt ej stått alt erhålla och hade i varje fall icke räckt
till med del stora omfång verifikationerna haft. Krigskassaavdelningens månatliga
omsättning hade uppgått till varierande mellan 200 000 och 000 000
kronor. Beträffande anmärkningen att förskingringen möjligen kunnat undvikas,
örn interimskvittona förvarats under två lås, påpekades, alt dylika

uppbördsmedel förekommit i så stor utsträckning, att någon effektivare kontroll
härigenom icke kunnat ernås, samt att Erikson den dag förskott och
interimskvitton skulle redovisas på grund av andra göromål ändock varit
tvungen att utlämna dem samtliga på en gång och icke ett och ett.

2. Beträffande kontrollen vid redovisning av kontant uppbörd.

Erikson hade tillträtt tjänsten som regementsintendent den 16 oktober
1939. Krigskassan hade vid denna tid varit i funktion ungefär sex veckor. Såsom
krigskassör under större delen av denna tid hade en person vid namn
Wagnér tjänstgjort. Denne hade tydligen icke betraktat kontanter som återlämnades
till kassan vid redovisning av förskott som direkta uppbördsmedel,
varå kvitto skulle lämnas ur kvittensjournalen, vilket även framginge
därav att han makulerat de första kvittona i sagda journal. Som kvitto å
fullgjord prestation lämnades från kassan förskottsreversen, vederbörligen
stämplad »redovisad». Därjämte utskrevs reversal i två exemplar, varav det
ena bifogades räkenskaperna såsom verifikation. De sålunda erhållna beloppen
insattes sedan »i klump» å postgirokonto. Erikson vilie minnas, att Wagnér
härutinnan rådgjort med arméförvaltningens civila departement. Efterföljande
kassörer hade tillämpat samma system, och vid Eriksons tillträde
hade han icke gjort någon ändring därutinnan, då han funnit det praktiskt
och han icke haft någon tanke på att det kunnat utnyttjas till falsarier.

3. Beträffande regementsintendentens kontrollbokfÖring m. m.

Kontrollbok över influtna uppbördsmedel hade icke förts, men Erikson
hade givit order örn att kvitto, som erhölles vid inbetalning å postanstalt,
skulle uppklistras i kvittensjournalen samt att å kvittot skulle tydligt angivas,
vilka förbrukade kvittenser inbetalningen avsåge. Härmed hade Erikson
erhållit exakt samma kontroll som förandet av kontrollbok innebure, varjämte
det vid varje särskilt tillfälle varit ytterst lätt att konstatera, att beloppet
influtit å postgirokontot.

4. Beträffande viss annan kontroll.

Genom stickprov hade Erikson då och då förvissat sig örn att inbetalningarna
å postgirokontot för viss dag, dock icke för hel månad, överensstämt
med kontoutdraget från postgirokontoret. Vid dessa tillfällen hade emellertid
ej konstaterats någonting som ej varit som det borde.

5. Beträffande vissa övriga förhållanden inom krigskassaväsendet vid
krigskassaavdelningen.

Då vederbörande som haft att utbetala löner med mera ägt synnerligen
bristfälliga kunskaper, och korrigeringar ofta måst företagas med lönelistor
med mera, hade de fått uppvisa dessa för krigskassören före det slutliga reglerandet
av förskotten. Det hade synts Erikson mest praktiskt, att kassören
efter företagen granskning kontant uppburit överblivna belopp. Erikson hade

49»

företagit i krigskassareglementet och krigsbokföringsföreskrifterna anbefalla
da inventeringar av krigskassan. I regel hade dessa företagits minst en gång i
månaden på olika tider och hade därvid alltid protokoll upprättats.-Vid flera*
[infallen hade han givit order till krigskassören att mot kvitto ur krigskassörens
förskott utbetala smärre belopp till enskilda befattningshavare. Detta*
hade skett av praktiska skäl, t. ex. i samband med resa till annan tjänstgör
ringsort. I samtliga de fall detta skett hade Erikson också personligen för-*
vissat sig om att vederbörande till krigskassören återbetalt eller redovisat
sålunda erhållna medel. Eriksons företrädare hade brutit samman, efterlämnande
i stort sett sex veckors ogjort arbete. Till yttermera visso hadé;
Wagnér lämnat befattningen som krigskassör. Denna befattning hade överlämnats
till en värnpliktig vid namn Öhrvall, som egentligen inkallats till luftvärnstjänst,
då det i värnpliktshandlingarna konstaterats, att Öhrvall för 20 åi«
sedan genomgått krigskassörskurs. Någon lokal för krigskassan hade icke funnits
inom regementet, utan krigskassören hade tillfälligtvis fått uppehålla sig
å expeditionen för krigskassaärenden vid Östra militärområdets stab. Där
hade Erikson också första gången sammanträffat med Öhrvall omgiven älv
»berg» med papper av olika slag, verifikationer, terminslönelistor etc och-i
ett tillstånd, som närmast liknat nervöst sammanbrott. Han hade emellertid så
småningom lugnat sig, och de hade satt igång med arbetet, lagt upp de stora*
riktlinjerna, anskaffat lokal vid regementet och erforderliga räknemaskiner
samt anställt biträden vid kassan. Strax efter sitt tillträde av befattningen sam*
regementsintendent hade Erikson avlåtit en skrivelse till regementschefen1
och däri påpekat alla brister, som vidlådit intendentur- och kassatjänsten.*
Denna skrivelse hade vidarebefordrats till befälhavaren för östra militärområdet
med hemställan örn generalintendentens prövning. Bland annat hatte
i denna skrivelse upptagits att Erikson ansett det oundgängligen nödvändigt*
att en med militär kassatjänst fullt förtrogen person för längre tid ställds»
till förfogande. Något som helst svar eller annan åtgärd hade denna skrivelse*
icke föranlett. Under tiden hade Öhrvall kommit väl in i de olika göromål
len. Då hade emellertid order kommit, att Öhrvall skulle hempermitteras. J
avvaktan på svar å Eriksons skrivelse hade Sundström fått upprätthålla be*
fattningen som krigskassör. Denne hade befunnits mest lämplig, då han tidigare
tjänstgjort som biträde å avdelningen och han genom sin anställning!
varit bunden för längre tid. Så småningom hade han rent automatiskt blivit
krigskassör. Till att börja med hade Erikson varit skeptiskt inställd och val
medveten örn riskerna särskilt med hänsyn till de ringa kunskaper Sundström
hade. Vad beträffade hederligheten hade Erikson helt enkelt varit
tvungen att lita på honom för att kunna sköta sin tjänst i övrigt. Kassainventeringar
hade företagits, medelsredovisningen hade gått in på anbefallda tider,
och några anmärkningar av vikt hade icke förekommit. Erikson hade hela tiden
som ett tillförlitligt stöd känt arméförvaltningens civila departement och
förlitat sig på alt örn allt icke varit som det borde, departementets tränade re»
visorer ögonblickligen skulle göra anmärkning. Anmärkningar hade också
förekommit på en del småsaker, vilket ytterligare stiirkt Eriksons uppfatt4—4.
19022. Milit ieombuds mannens ämbctsbcrättelse.

ning, att krigskassatjänsten i det hela fungerat tillfyllest. Han hade ägnat
största delen av sin tid åt intendenturtjänsten, och enbart denna hade helt
trävt sin man. Beträffande detta arbete ville Erikson icke närmare orda utan
endast konstatera, att han börjat i ett kaos, som han under månader hållit
på att bringa reda uti. Vidare hade förekommit ständiga in- och utryckningar,
personalbyten, nyuppsättningar, brist å materiel m. m. Att hans arbetsbörda
varit av största slag torde såväl regementschefen som intendenten vid östra
militärområdets stab kunna intyga. Utan att söka undandraga sig något ansvar
hade Erikson icke kunnat underlåta att påvisa de förhållanden, varundfer
han arbetat.

Chefen för ifrågavarande regemente, översten Einar Sporrong, anförde
i yttrande den 17 januari 1941 bland annat: Tjänsten vid regementet hade
hela tiden och särskilt under slutet av år 1939 och början av år 1940 försvårats
beträffande så gott som alla grenar av brist på personal och framför
allt på för olika tjänster lämplig och rutinerad personal. Med hänsyn
till de arbetsuppgifter av olika slag, som ålegat dåvarande beredskapsdivisjdnschefen
och honom underlydande personal hade till befälhavaren för
Ostra militärområdet insänts en skrivelse, däri vissa önskemål framställts.
Till denna hade fogats en av Erikson utarbetad bilaga, i vilken beträffande
fcrigskassatjänsten framhållits följande, vari beredskapsdivisionschefen till
fullo instämt: »C. Kassatjänst. Denna ombesörjes av krigskassaavdelning
under värnpliktig krigskassör, som för närvarande biträdes av två damer
från kvinnoberedskapstjänsten. Krigskassören skall ombytas var tredje vecka
och får således sköta kassaärenden till stor del liggande från företrädarens
tid. Att kassatjänsten blir därefter torde vara ganska klart. Oundgängligen
behöver en med militär kassatjänst fullt förtrogen person (eventuellt
lämplig arvodesbefattning) ställas till förfogande för längre tid. Slutligen
får jag vördsamt anhålla, att samtliga ovanstående till intendenturtjänsten
hörande spörsmål underställas generalintendentens prövning.» Denna sistnämnda
framställning hade icke föranlett någon åtgärd. Regementsintendenfen
hade haft en oerhört stor arbetsbörda. (I yttrandet belyses detta närmare.
) Att regementsintendenten haft stora svårigheter att medhinna alla
silia åligganden hade insetts av beredskapsdivisionschefen, till vilkens förfogande
i mars 1940 ställts en äldre intendenturofficer för kontroll av tjänsten
vid Centrala beklädnadsförrådet. Avsikten hade varit att få en liknande kontroll
av krigskassatjänsten, men händelserna den 9 april 1940 och därefter
hade gjort, att någon framställning därom icke kunnat göras. Den mångfald
av förvaltningsgöromål som regementsintendenten haft att handlägga
hade bidragit till att hindra så ingående kontroll, att Sundströms falsarier
omöjliggjorts. Vid ett förband i förstärkt försvarsberedskap måste regementsintendenten
främst koncentrera sitt arbete på förplägnad, utrustning
och. förläggning samt låta krigskassatjänsten komma i andra hand såsom
icke varande av samma betydelse för regementets tjänstbarhet i fält. Erikson
hade arbetat fort och snabbt, visat omdöme och initiativ samt uttagit
små yttersta krafter. De befattningar, som anförtrotts åt kvalificerad per -

sonal vid regementet, hade varit så omfattande, att ingen räckt till att fylla
sina uppgifter i den utsträckning reglementenas bokstav anbefallde. Det
borde även tagas hänsyn till att regementets personal till allra största delen
både vad befäl och trupp anginge bestått av landstorm med jämförelsevis;
ringa utbildning och synnerligen liten praktisk tjänstevana. Att ansvarigt
arbetande personal under sådana förhållanden icke medhunnit allt ■— blankt
annat att sätta sig in i och sedan tillämpa mångfalden av utfärdade bestäm
melser — vore beklagligt, men syntes beträffande Erikson i detta fall moraliskt
taget icke kunna betraktas som tjänsteförsummelse.

Chefen för östra militärområdet, generalmajoren R. von der Lancken, anförde
i yttrande den 10 februari 1941 till militieombudsmannen: von de*
Lancken instämde för sin del såväl i de synpunkter som Sporrong anfört sorn*
vad Erikson i sitt yttrande andragit. Det vöre ostridigt, att Erikson i stor
utsträckning åsidosatt de kontrollåtgärder, som varit för kassatjänsten anbo-,
tallda. Vid bedömandet av de förhållanden under vilka Erikson arbetat funne
nian synnerligen förmildrande omständigheter att anföra till Eriksons
försvar. Tjänsten som regementsintendent vid regementet —- ett fullständigt
nyorganiserat förband utan någon fredskader — vore av den art, att der*
skulle krävt en äldre rutinerad intendenturofficer med erforderligt skolat
biträde. Erikson hade på ett berömvärt sätt lyckats under svåra omständigheter
reda upp det väsentliga, nämligen förläggning och förplägnad av regementets
på ett stort antal platser i omgivningen belägna underavdelningar.
Då en människas arbetsförmåga vore begränsad, hade uppenbarligen
de kamerala göromålen fått stå tillbaka. Sedermera hade Erikson ersatts
av en intendenturutbildad landstormskapten. Varnad av de erfarenheter
hans företrädare fått göra hade denne befattningshavare ägnat mera till
åt de kamerala göromålen. Följden härav hade blivit att, enligt vad sorn
visat sig vid inspektion, övervakandet av regementets förplägnad fått stå
tillbaka. Denna fråga syntes således endast kunna lösas så, att vid regementet
placerades en regementsintendent och en biträdande intendenturofficer,
vilka kunde fördela arbetet sinsemellan. Framställning i detta syfte vöre
under utarbetande. Med hänsyn till de andragna synpunkterna vågade von
der Lancken fälla det omdömet, att det inträffade i främsta rummet — för
utom den direkta brottsligheten hos den felande — måste tillskrivas den i
flera avseenden bristande organisationen. Därmed ville von der Lancken
icke förneka, att Erikson åsidosatt honom formellt åliggande skyldigheter.

Arméförvaltningens civila departement avgav den 18 mars 1941 utlåtande
i ärendet och uttalade såsom slutomdöme angående Eriksons sätt att sköta
sina åligganden såsom chef för krigskassaavdelningen, att anbefalld kontroll
från hans sida brustit på varje avgörande punkt.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit och efter återgivande av
vissa delar av fältkrigsrättens protokoll i målet mot Sundström anförde mili-;
tieombudsmannen i skrivelse den 22 januari 1942 till krigsfiskal W. Ryt*
lunger följande:

Av utredningen franninge, att Sundströms förskingringar huvudsakligen
omfattat dels sådana penningmedel, som kontant inlevererats till krigskassaavdelningen
i samband med förbandschefernas redovisning av förskottsvis utbekomna
terminslönemedel och dels sådana belopp, som uttagits från krigskassaavdelningens
utbetalningskonto å postgiro utan att de upptagits i krigskassaavdelningens
räkenskaper och verificerats.

Den brist som uppkommit hade huvudsakligen konstaterats på så sätt, att
vid jämförelse mellan dagboken och postgirokontot befunnits, att i dagboken
såsom insättningar bokförda belopp icke insatts å postgirokontot, att vid
jämförelse mellan förskottsboken och dagboken framgått, att kontanta belopp,
som influtit i samband med redovisningar av förskottsmedel, däri inberäknat
terminslönemedel, ej införts i kvittensjournalen eller dagboken samt
ätt vid jämförelse mellan utbetalningskontot å postgiro och krigskassaavdelningens
räkenskaper befunnits, att uttag å postgiro skett utan att de införts
i krigskassaavdelningens räkenskaper.

Dessa omständigheter gåve omedelbart vid handen att, därest effektiv
kontroll över Sundströms verksamhet såsom krigskassör förelegat, förskingringarna
ej kunnat fortgå någon längre tid utan att de blivit upptäckta. Såsom
chef för krigskassaavdelningen hade Erikson varit skyldig att utöva
sådan kontroll. Utredningen visade också att Erikson i samtliga de hänseenden,
militieombudsmannen anfört i sin skrivelse den 28 november 1940 till
chefen för övre Norrlands trupper, åsidosatt sina hithörande skyldigheter.

Beträffande förvaringen av krigskassaavdelningens räkenskaper m. m.
vöre utrett, att krigskassaavdelningens verifikationer, utbetalningskort, girokort
och förskottsreverser (med vilka sistnämnda interimskvitton vore att
likställa) icke förvarats på föreskrivet sätt. Förskingring av de kontant återbetalade
medlen i samband med redovisningen av förskottsvis utbekomna
terminslönemedel hade, såsom militieombudsmannen i sin ovannämnda skrivelse
anfört, icke möjliggjorts, om interimskvittona förvarats på föreskrivet
sätt och i samband med deras utlämnande kontrollerats att redovisning vederbörligen
skett. Erikson hade förklarat, att utrymme icke funnits för verifikationerna
i kassakistan och att dessa därför förvarats i en låda i det rum,
söm disponerades av krigskassaavdelningen. Det särskilda fack i kassakistan,
till vilket funnits särskilt lås och alltså varit avsett för de handlingar, som
.skolat förvaras under två lås, hade överhuvud taget icke använts. Det torde
ha ålegat Erikson att, då han funnit kassakistan otillräcklig för sitt ändamål,
vidtaga åtgärder för att anskaffa annan kassakista eller, om detta icke
låtit sig göra, anordna handlingarnas förvaring på ett ur kontrollsynpunkt
eljest tillfredsställande sätt. I vart fall hade varit angeläget att Erikson genom
övervakning ersatt de brister i kontrollen, som uppkommit genom att
handlingarna kunnat fritt disponeras av Sundström.

I fråga örn kontrollen vid redovisning av kontant uppbörd vore utrett, att
kvitto ur kvittensjournalen å kontant återbetalade förskottsmedel icke lämnats,
vilket sammanhängt med en redan före Eriksons tillträde av befattningen
som chef för krigskassaavdelningen vid denna tillämpad tolkning

av begreppet uppbördsmedel, innebärande att återbetalade förskottsmedel
icke folie under detta begrepp. Något stöd för en dylik tolkning torde ickE
finnas i gällande föreskrifter. Tvärt om torde bland annat av 6 § 1 morn.
krigsbokföringsföreskrifterna framgå, att sådana medel skulle upptagas i
kvittensjournalen, som i viss mån ersatte kassabok. Följden av det tillämpade
förfaringssättet hade varit, att dessa medel ställts utanför den kontroll,
som grundades på kvittensjournalen. Detta hade varit så mycket mera betänkligt
som interimskvittona, såsom förut anförts, icke förvarats under
kontroll av chefen för krigskassaavdelningen. ;

Vidkommande regementsintendentens koni rollbok jöling m. m. hade Erikson
medgivit, att kontrollbok icke förts. Erikson hade gjort gällande, att haa
erhållit samma kontroll därigenom att kvitton, som erhållits vid inbetalning
å postanstalt, skolat uppklistras i kvittensjournalen och att å dessa kvitton
skolat verkställas anteckning örn vilka kvittenser varje inbetalning avset}.
Den av Erikson sålunda beordrade kontrollåtgärden, vilken jämlikt 2 §
20 mom. krigsbokföringsföreskrifterna jämväl skulle iakttagas, ersatte emellertid
ej konti-ollboken. Förandet av kontrollbok innebure nämligen en forijlöpande
kontroll av den kontanta uppbörden, och föreskriften att anteckning
skulle verkställas minst två gånger varje vecka innebure, att chefen
för krigskassaavdelningen tvingades till ständig kontakt med bokföringen.
Vidare vore att märka att enligt vad Sundström uppgivit å postgiro insätta
å förskott kontant återbetalade medel, å vilka kvitton såsom förut anmärkt?
ej lämnats, överensstämmelse hade sålunda ej kunnat förefinnas mellan
postkvitton och kvittenser. Det kunde ifrågasättas huruvida Erikson överr
huvud företagit jämförelse mellan postkvitton och kvittenser. Erikson syntes
ej heller ha företagit de kontrollåtgärder, som enligt 2 § 21—23 mom. krigg»-bokföringsföreskrifterna ålegat honom.

Beträffande viss annan kontroll hade militieombudsmannen anmärkt, ali
Erikson bort kontrollera överensstämmelsen mellan å ena sidan de i dage
boken såsom insatta å postgiro bokförda inkomsterna och å andra sida?
inbetalningskontot å postgirokontoret. Erikson hade uppgivit, att han genott
stickprov då och då förvissat sig örn att inbetalningarna å postgirokonto^
för viss dag men ej för hel månad överensstämt med kontoutdraget från
postgirokontoret. Då kontoutdrag för varje insättning skulle tillställas Erikson,
måste det emellertid anses ligga i sakens natur, att Erikson också haft
skyldighet att fortlöpande jämföra dessa utdrag med dagboken.

Beträffande vissa övriga förhållanden vid krigskassaavdelningen torde ny
utredningen få anses framgå, alt den kontanta uppbörden vid krigskassajavdelningen
varit mera omfattande än som vore förenligt med bestämmelserna
i 13 § krigskassareglementet samt 2 § 2 och 15 mom. krigsbokföringsföreskrifterna.
Sundströms brottsliga manipulalioner hade uppenbarligen därigenom
underlättats. Utredningen visade också att de i 6 § krigsbokföringsföreskrifterna
stadgade inventeringarna icke verkställts på ett sådant säl}
och i sådan omfattning som föreskrivits. Erikson hade sålunda icke med utgångspunkt
från dagboken inventerat till sig de bokförda verifikationerna.

Dessa hade omhänderhafts av Sundström och, enligt vad förut anförts, förvarats
på sätt som icke överensstämt med gällande föreskrifter. Dé uppgifter
Sundström lämnat om granskningen av verifikationerna gåve också vid
Danden, att densamma, i den mån den kunde anses lia förekommit, varit
mycket bristfällig. Detta framginge för övrigt redan därav, att Erikson ej
upptäckt Sundströms manipulationer, i vilka bland annat förekommit, att
under en och samma månad verifikationer dubbelförts och att brister även
i övrigt förekommit i fråga om beloppens verificering. Vad slutligen beträffade
utbetalning av förskott på lön till enskilda befattningshavare ur Sundströms
stående förskott hade Erikson medgivit, att han givit order örn dylika
utbetalningar. Därigenom hade Erikson överträtt bestämmelserna örn utanordnande
av förskott.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn jämväl till vad i övrigt
anförts i militieombudsmannens berörda skrivelse den 28 november 1940
och arméförvaltningens civila departements utlåtande i ärendet måste det
anses, att Erikson i samtliga nu anförda hänseenden åsidosatt sina skyldigheter
i fråga om den honom åliggande kontrollverksamheten samt krigskassatjänsten
i övrigt. Den bristande tillsynen över Sundströms verksamhet
vöre så mycket mera anmärkningsvärd som Erikson, enligt vad han själv
Uppgivit, varit väl medveten örn riskerna av att Sundström tjänstgjorde som
leri gskassör, särskilt med hänsyn till dennes ringa kunskaper och erfarenhet
f denna tjänst. Efterlåtenheten i kontrollen framträdde även i den upplysta
omständigheten, att anmärkningar, som framställts från civila departementets
sida, icke föranlett åtgärder eller undersökningar från Eriksons sida i
annan mån än att han åt Sundström uppdragit att besvara anmärkningarna.
Vad som från Eriksons och de i ärendet hörda militära myndigheternas
sida anförts till försvar för Erikson vore väl ägnat att verka förmildrande vid
bedömande av Eriksons försummelser. Därvid borde dock beaktas, alt
kontrollen över de stora belopp, krigskassören förfogat över, varit en så viktig
del av Eriksons tjänst, att ett eftersättande av kontrollen i den utsträckning
som skett icke vore försvarlig. Militieombudsmannen funne sig därför
icke kunna underlåta att beivra Eriksons försummelser såsom tjänstefel.

Militieombudsmannen uppdrog därför åt Ryhninger att vid särskilda krigsrätten
i Stockholm anhängiggöra och utföra talan mot Erikson för vad enligt
och sakens beskaffenhet. Arméförvaltningen skulle beredas tillfälle att för
kronans räkning i målet framställa de yrkanden örn skadestånd, vartill ämbetsverket
kunde anse sig äga fog.

* *

Sedan handlingarna i målet överlämnats till chefen för IV. arméfördeltiingen,
hänsköt denne målet till särskilda krigsrätten i Stockholm. Under
åberopande av åtalsinstruktionen yrkade Ryhninger ansvar å Erikson för
vad denne låtit komma sig till last.

Arméförvaltningens intendenturdepartement inställde sig vid krigsrätten
och yrkade, att Erikson måtte förpliktas ersätta kronan förlust, som uppkommit
genom Sundströms förskingringar, i den mån förskingringarna kunde
anses lia möjliggjorts genom Eriksons försummelser, med 10 005 kr. 46 öre.

Erikson medgav, att han gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse genom
sin underlåtenhet att föra kontrollbok men bestred i övrigt den mot honom
förda ansvars- och skadeståndstalan.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 12 december 1942 och utlät s\g
däri:

Ifråga örn det sätt, varpå Erikson under angivna tid utövat den honom
såsom chef för krigskassaavdelningen enligt krigskassareglementet och krigsbokföringsföreskrifterna
åliggande kontrollverksamheten, hade följande bBvit
utrett. Krigskassaavdelningens verifikationer, utbetalningskort, girokorf,
förskottsreverser och interimskvitton hade icke, såsom enligt kassareglementet
skolat ske, förvarats så, att de varit undandragna Sundströms fria förfogande.
Å kontant återbetalade förskottsmedel hade icke, såsom rätteligen
bort anses följa av krigsbokföringsföreskrifterna, lämnats kvitto ur kvittensjournalen,
i följd varav dessa medel ej kommit under den kontroll, som grundades
på nämnda journal. För kontrollen över den kontanta uppbörden föreskriven
kontrollbok hade icke förts förrän i juni 1940. överensstämmelsen
mellan å ena sidan de i dagboken såsom insatta å postgiro bokförda inkomsterna
och å andra sidan inbetalningskontot å postgirokontoret hade icke, såsom
rätteligen bort ske, kontrollerats genom fortlöpande jämförelse mellan
dagboken och från postgirokontoret inkomna kontoutdrag utan allenast genom
stickprov. Den kontanta uppbörden vid krigskassaavdelningen hade icke
begränsats till den omfattning, som kunnat anses förenlig med härutinnan i
krigskassareglementet och krigsbokföringsföreskrifterna meddelade bestämmelser.
I krigsbokföringsföreskrifterna stadgade inventeringar hade icke verkställts
på sådant sätt och i sådan omfattning som föreskrivits. Erikson hade
sålunda icke med utgångspunkt från dagboken inventerat till sig de bokförefe
verifikationerna. Verklig granskning av verifikationerna hade förekommit
endast i ringa utsträckning. Den av Erikson ifråga om krigskassaväsendet utövade
kontrollen hade således varit otillfredsställande; och av utredningen
måste anses framgå att Sundströms förskingringar till stor del möjliggjorts
genom den bristande kontrollen. Vid bedömande av vad sålunda blivit utrett
hade krigsrätten emellertid jämväl beaktat följande i målet framkomna förhållanden.
Tjänsten som regementsintendent vid regementet under den lid
Erikson tjänstgjort såsom sådan hade till följd av regementets organisation
och sammansättning samt den på grund av tidsläget allt mera skärpta beredskapen
ej blott erbjudit särskilda svårigheter i olika hänseenden utan även
varit förenad med en arbetsbörda av sådan omfattning, att det icke kunnat begäras
av Erikson alt han skulle medhinna afl på ett tillfredsställande sätt
sköta både den del av tjänsten, som rört regementets förläggning, utrustning
och förplägnad, och de till krigskassaavdelningen hörande ärendena. Härvid

Romme jämväl i betraktande att Erikson icke förut tjänstgjort som regementsintendent
och icke, oaktat han därom gjort framställning, till biträde erhållit
någon med militär kassatjänst fullt förtrogen person. Erikson hade, med riktig
uppfattning örn vad som särskilt med hänsyn till den då rådande skärpta
-beredskapen varit det väsentligaste, låtit den förra delen av tjänsten komma i
forsta rummet, och denna del av tjänsten hade Erikson, vilken enligt regementschefens
omdöme i tjänsten tagit ut sina yttersta krafter, skött på ett
berömvärt sätt. Vad särskilt beträffade förvaringen av krigskassaavdelningens
verifikationer m. m. hade på grund av handlingarnas mängd, kassarörelsens
stora omfattning och förhållandena i övrigt icke funnits möjlighet
för Erikson att på sätt kassareglementet föreskreve låta förvara handlingarna
under hans egen kontroll. Sådan personlig övervakning av Sundström, att
därigenom liknande kontroll kunnat vinnas, hade Eriksons arbetsbörda uppenbarligen
icke medgivit. Bestämmelserna om skyldighet att å kontant inbetalda
medel lämna kvitto ur kvittensjournalen och att till kontroll av den
(kon,tanta uppbörden anteckna varje dags uppbördsbelopp i en särskild kontrollbok
hade Erikson tolkat så, att desamma icke avsåge kontant återburna
förskottsmedel. Väl mäste denna tolkning anses oriktig, men med hänsyn
särskilt till Eriksons bristande erfarenhet på området och till den stora ar^betsbörda,
som ålegat honom, kunde det endast i ringa grad läggas Erikson
till last, att han stannat vid berörda tolkning. Med denna felaktiga tolkning
bade Erikson, eftersom kontrollboken endast skulle komma alt upptaga ett
tobetydligt antal poster, vilkas insättande å postgiix» lätt kunde kontrolleras
.genom granskning av kvittensjournalen med däri anbragta postgirokvitton,
kammit till den uppfattningen, att kontrollboken såsom kontrollmedel ej
^raxe av nämnvärd betydelse. Vad härefter anginge Eriksons underlåtenhet
alt kontrollera dagbokens uppgifter örn insättningar å postgiro genom att
jämföra dem med inkomna kontoutdrag, hade icke under ifrågavarande tid
funnits någon uttrycklig föreskrift om skyldighet att anställa dylik jämförelse,
och sådan skulle icke kunnat medhinnas av Erikson. Den föreskrivna
.begränsningen av den kontanta uppbörden hade försvårats genom bristande
förtrogenhet med militär medelsredovisning hos det stora antal förbandst
chefer, som haft att till krigskassaavdelningen avgiva dylika redovisningar.
Beträffande slutligen Eriksons underlåtenhet att verkställa inventeringar på
.föreskrivet sätt och i föreskriven omfattning finge av utredningen anses
framgå, att tid till föreskrivna inventeringar icke i erforderlig utsträckning
.stätt Erikson till buds. Med hänsyn till nu angivna förhållanden och till omständigheterna
i övrigt kunde vad Erikson i avseende å den honom åliggande
kontrollverksamheten underlåtit icke skäligen anses vara av beskaffenhet att
böra för Erikson medföra ansvar för tjänstefel. Vad anginge Eriksons i målet
jämväl påtalade förfarande att utan stöd av vederbörliga anordningsbe.
slut låta ur Sundströms stående förskott utbetala förskott på lön till enskilda
befattningshavare, kunde detta förfarande med hänsyn till omständigheterna
icke heller anses vara av beskaffenhet att för Erikson föranleda ansvar.
Vid förut angivna förhallanden kunde Erikson icke skäligen anses skyldig

att ersätta kronan någon del av vad Sundström förskingrat. På grund av
vad sålunda anförts funne särskilda krigsrätten den mot Erikson i målet
förda ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

18. Obehörigt begagnande av tjänstebil. Tillrättavisning i form av varning
får ej tillkännagivas å kompaniorder.

I en den 5 april 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde värnpliktige furiren Ole Henrik Breitholtz bland annat följande:

Vid upprepade tillfällen hade kaptenen i Västernorrlands regementes reserv
Ragnar Sjöstrand begagnat sig av kronan tillhörig bil i och för nöjesresor.
Vidare hade Sjöstrand såsom bestraffning tilldelat en värnpliktig varning
å kompaniorder, varjämte Sjöstrand inför trupp uppläst denna.

Sedan militieombudsmannen med anledning av Breitholtz’ skrift hos vederbörande
befälhavare anhållit om utredning, översände chefen för Västernorrlands
regemente med skrivelse den 10 april 1943 förhörsprotokoll, varav
inhämtades:

Värnpliktige nr 809-67-30 Eklund uppgav: Han hade den 1 april 1943 omkring
klockan 21 ''30 av Sjöstrand erhållit order att en av vederbörande kompani
disponerad lastbil skulle göras klar för körning. Sedan Eklund kört
fram bilen till kompaniexpeditionen vid Ängarna, hade Sjöstrand i sällskap
med bataljonsläkaren Backman stigit på bilen. Denna, som haft tomt lastflak,
hade därefter körts direkt den omkring 4 kilometer långa vägen till
Alsgården, där Sjöstrand och Backman stigit av. Sjöstrand hade sagt till
Eklund att följa med in och äta middag, men Eklund hade svarat att han
vore för smutsig, varefter han i ett särskilt rum fått intaga sin middag,
vilken betalats av Sjöstrand. Efter ungefär två timmar hade Eklund gått
tillbaka till bilen för att göra denna körklar. Något efter klockan 24 hade
Sjöstrand och Backman kommit tillbaka till bilen, varefter de återvänt till
Ängarna. Påföljande dag, den 2 april, hade Eklund fått order av Sjöstrand
att ha bilen körklar omkring klockan 18''30. Sedan Sjöstrand anlänt, hade
Eklund fått order att köra bilen till Åre och parkera bilen utanför bergbanans
nedre hållplats. Eklund visste icke vart Sjöstrand sedan begivit sig,
men Sjöstrand hade återkommit efter ungefär en timme. I intet av dessa
fall hade Sjöstrand skrivit ut någon körorder. Eklund tilläde att lastbilen,
som under tjänstgöringen disponerats av vederbörande gruppstab, nu återställts
lill kompaniet i avvaktan på hemresa och att bilen hade körförbud.
Emellertid hade tillstånd från gruppstaben givits till lättare körningar under
flyttningen. Eklund hade anmält detta förhållande för Sjöstrand.

Sjöstrand uppgav: Avsikten med bilresan den 1 april hade varit att intaga
måltid å Åhgården, alt posta till gruppstaben ställda tjänstebrev och

att i samband därmed i tjänsten sammanträffa med bataljonschefen, kaptenen
Sönnerberg. Vid framkomsten till Åre bade Sjöstrand, efter att ha
beställt måltid, gått ned till stationen och postat breven, varefter han gått
upp och ätit. Han hade icke träffat Sönnerberg, emedan denne varit borta.
Den 2 april hade han åter använt bilen för att vid Åre station posta tjänstebrev.
Även under denna färd hade han intagit måltid å Åregården.

I skrivelse till militieombudsmannen den 14 april 1943 anförde Sjöstrand
bland annat följande:

I sin anmälan hade Breitholtz använt ordet »nöjesresor». Att Sjöstrand
på grund av tjänsteförhållanden vid två tillfällen, då han begagnat en mindre
bil, även ätit, borde väl icke rubriceras som nöjesresa. Sjöstrand vore
väl medveten örn de sparsamhetsåtgärder, som under nuvarande förhållanden
måste iakttagas, och hade alltid själv sökt efterkomma dessa åtgärder.
Vid ifrågavarande tillfälle ansåge han på grund av rådande förhållanden,
avstånd samt avsaknaden av annat kommunikationsmedel icke att kronans
intresse i sak missbrukats.

I fråga örn varningen anförde Sjöstrand i skrivelsen:

Sjöstrands förfaringssätt att kungöra varningen på kompaniorder kunde
icke anses vara felaktigt. Dagligen kungjordes ju på regementsorder att personal
av olika anledningar blivit bestraffad, varjämte även straffet tillkännagåves.
Sjöstrands avsikt med de vidtagna åtgärderna hade varit att söka
förhindra ett upprepande av förseelsen. Något upprepande hade icke heller
förekommit. Sjöstrand ville framhålla att han åtnöjt sig med att utdela en
varning i stället för att anmäla förhållandet. I

I skrivelse till regementschefen den 16 juli 1943 anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande:

Av utredningen beträffande de båda bilresorna måste anses framgå att
resorna icke påkallats av de tjänsteärenden Sjöstrand åberopat utan att det
huvudsakliga ändamålet med desamma varit besök å Åregården. Sjöstrands
uppgift att bilen tagits i anspråk för postande av tjänstebrev förtjänade icke
avseende, eftersom breven ifrågavarande dagar lika väl som eljest torde ha
kunnat befordras med vanlig postgång. Genom att på detta sätt anordna
resor i privat syfte under sken av tjänsteresor hade Sjöstrand gjort sig skyldig
till oförstånd i tjänsten. Det tjänstefel, vartill Sjöstrand sålunda gjort
sig skyldig, ansåge sig militieombudsmannen icke kunna lämna utan beivran.
Då felet emellertid icke syntes vara av beskaffenhet att behöva
bringas under krigsdomstols prövning, hade militieombudsmannen ansett sig
kunna inskränka sig till att för regementschefen, som torde äga disciplinär
bestraffningsrätt över Sjöstrand, anmäla denne för erhållande av disciplinär
bestraffning.

Vad härefter anginge den av Sjöstrand meddelade varningen, skulle sådan
enligt 210 § a) strafflagen för krigsmakten meddelas enskilt eller i närvaro

av några den felaktiges överordnade eller med honom likställda. Såsom
militieombudsmannen närmare utvecklat i militieombudsmannens ämbetsberättelse
1943 s. 150 o. f.1 torde det icke stå i överensstämmelse med denna
föreskrift att — även om varningen meddelats enskilt — varningen kungjordes
på kompaniorder, som till yttermera visso upplästes inför truppen.
Med hänsyn till omständigheterna läte militieombudsmannen dock i denna
del bero vid en erinran till Sjöstrand om det felaktiga i det av honom tilllämpade
förfaringssättet.

Vad Breitholtz i övrigt anfört i förut omförmälda skrift ävensom i en till
militieombudsmansexpeditionen den 12 april 1943 inkommen skrift, föranledde
icke någon militieombudsmannens vidare åtgärd.

* *

I skrivelse den 29 juli 1943 anmälde regementschefen att han den 24 i
samma månad ålagt Sjöstrand för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten disciplinstraff av vaktarrest i fyra
dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

19. Åtal mot förbandschef för obehörigt begagnande av tjänstebil.

Värnpliktige korpralen Frank Olinsson anhöll i en den 27 juni 1942 till
militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift örn utredning med anledning
därav att chefen för ett förband, kaptenen Johan G. A. Ahlberg, från
och med den 19 juni 1942 företagit ett antal resor med förbandets bilar, vilka
resor kunde misstänkas ha företagits utom tjänsten.

Med anledning härav verkställdes utredning. De resor som avses med utredningen
äro följande:

Datum	Klockslag bl 17	Resa .................. F.— A.
Lord. 20/6 Sond. 21/6 Tisd. 23/6 Onsd. 24/« Lord. 27/6 Sond. 28/s Lord. 4/7		16''40	.................. A.—F.
	20	...................... F.—A.
	1 fy ari	.................. A.-F.
	20	.................... F.—A.
	16*45	.................. A.—F.
	20	.................... F.-A.
		............... A.—F.
		................ F.-A.

1 Rubriken till sistnämnda referat är i sin förkortade form missvisande. Såsom av innehållet
framgår avses allenast tillrättavisning i form av varning. Jämför ämbetsberättelsen 1936 sid. 117.

Vid Olinssons anmälningsskrift hade fogats en av Ahlberg i egenskap av
tjänstförrättande förbandschef den 23 juni 1942 utfärdad order, vari rörande
motorfordonens användning anbefalldes, att chef, officerare och underofficerare
samt likställda vore ansvariga för att tilldelade eller underställda
motorfordon användes endast i tjänsten och i den omfattning, som
vore oundgängligen erforderlig.

Vid förhör inför vederbörande fördelningsauditör den 10 juli 1942 berättade
Ahlberg: Han medgåve att de av Olinsson påstådda bilresorna företagits.
Den 19 juni 1942 hade Ählbergs fru kommit till pensionatet i F. Själv
bodde Ahlberg alltjämt på sitt förbands förläggning i A., omkring 372 kilometer
från F. Han hade brukat besöka sin fru lördagar och söndagar och
dessutom en eller två gånger i veckan örn vardagarna efter tjänstens slut.
Örn vardagarna hade han alltid brukat gå till fots. Lördagar och söndagar
hade han brukat anlita tjänstebil. Bilen hade fått köra fram till F. och
sedan omedelbart återgå till förbandet samt hämtat igen på söndag kväll.
Ahlberg underlydande förband disponerade en badplats intill F. pensionat.
Truppen brukade både på tjänstetid och fritid i stor utsträckning begagna
sig av badplatsen. Föreskrifter hade utfärdats för ordningshållning å badplatsen.
Dessa regler hade den 1 juli satts på order. Ahlberg ansåge sig då
och då böra inspektera ordningen å badplatsen. Det vore självklart, att denna
inspektion borde verkställas på tider, då badstället vore mest besökt,
nämligen lördagar och söndagar, då truppen vore ledig. Att under sådana
förhållanden använda kronans transportmedel för färd till och från föri-ättningsplatsen
kunde icke anses som tjänstefel. Det kunde ej förmenas
Ahlberg att i samband med tjänsteresorna besöka sin hustru, vilken vistats
å pensionatet som konvalescent.

I skrivelse till auditören den 11 juli 1942 tilläde Ahlberg: Med anledning
av förhöret den 10 juli 1942, vilket kommit alldeles överrumplande för Ahlberg,
ville Ahlberg beträffande ordningshållning å badplats tillägga. Genom
arméorder den 17 april 1941, nr 110, hade med ändring av bestämmelserna
i arméorder nr 161/1940 mom. 2 bestämts, att badning finge äga rum under
övningstid under den varma årstiden högst en halvtimme varje dag och i
övrigt högst en timme varje vecka. På grund av förstnämnda arméorder torde
det kunna anses fullt berättigat, att Ahlberg såsom tjänsteresor betraktade
dagliga bilfärder till det kommunala friluftsbadet intill F. pensionat,
såframt Ahlberg företagit sådana, vare sig de skett å övningstid eller fritid.
Ahlberg hade emellertid använt kronans bil i regel lördagar för resa dit och
söndagar för färd därifrån. Att Ahlberg därvid vistats tillsammans med sin
hustru, trodde han att ingen vettig människa skulle vilja förmena eller lasta
honom för. Vattnet i sjön vid F. vore klarare och svalare och därför mera
uppfriskande än vattnet i den sjö, där Ählbergs förband eljest badade kallbad.
Badstället vid sistnämnda sjö läge något närmare förläggningen än
det vid F. På framställning från vederbörande landsfiskaler hade särskilda
föreskrifter av Ahlberg utfärdats rörande ordningshållning å dansbanor.
Dansbana funnes även vid F. Ä densamma anordnades i regel offentlig dans

varje onsdagskväll, dit ordningshållningspatruller beordrades ur Ahlberg underställda
förband i K. 1 fall Ahlberg sådana kvällar använde kronans bil
för färd till F., ansåge han sig fullt berättigad därtill, då det skedde i och
för hans tjänst.

I en av Ahlberg den 1 juli 1942 utfärdad order anbefalldes rörande ordningshållning
å badplats följande: Då badning med trupp ägde rum å det
kommunala friuftsbadet i badviken intill F. pensionat skulle simkunnigt befäl
ur respektive förband vara beordrat och klätt så, att det vid behov omedelbart
kunde ingripa vid eventuell drunkningsolycka. Med icke-simkunniga
skulle simövningar anordnas. Under badning vore det för envar förbjudet
att i onödan (t. ex. för nöjes skull) kränga eller gunga å där utlagd trampolin
eller flottar, att föröva åverkan å badstrandens växande buskar och
träd samt att förorena å andra än anvisade platser. Efter slutad badning
skulle befälet tillse, att badstrandsområdet vore avstädat. Varje lördag före
kl. 12 00 skulle städpatrull ur ett fältförband avstäda friluftsbadet. Platsbefälhavaren
i K. skulle övervaka ovanstående föreskrifter. Vid övriga badplatser
gällde det ovannämnda i tillämpliga delar.

I en den 13 november 1942 dagtecknad, till chefen för armékåren överlämnad
instruktion för åtal mot Ahlberg anförde tjänstförrättande mililieombudsmannen: För

att förebygga missbruk av tjänstebil vore det nödvändigt att jämväl
noga övervaka de resor vilka framträdde som kombinerade tjänsteresor och
privatresor. I det förevarande fallet syntes Ahlberg vilja göra gällande att
han, i samband med bilfärderna till och från det pensionat där hans hustru
vistades, även inspekterat ett kommunalt friluftsbad som personal från honom
underställda förband brukat besöka. Att Ahlberg vid ovannämnda tillfällen
i inspektionssyfte avlagt besök å denna badplats hade icke blivit
styrkt; Ählbergs uppgifter syntes icke kunna tagas för goda. Även örn besök
å badplatsen gjorts, måste det anses att missbruk av tjänstebi1 förekommit.
Det vore nämligen uppenbart, att Ahlberg företagit bilresorna huvudsakligen
av personliga skäl. Därtill komme att tjänsteangelägenhetema, därest
sådana alls blivit tillgodosedda, icke varit av den art att begagnandet av
tjänstebil varit oundgängligen erforderligt. Det hade icke ens påståtts, att
någonting förekommit som påkallat inspektion å badplatsen från Ählbergs
sida. I varje fall framstode det som orimligt, att inspektion erfordrats så ofta
som nio gånger under en tid av sjutton dagar. Den övervakning av ordningshållningen
å platsen, som kunde lia krävts, hade Ahlberg kunnat uppdraga åt
underordnad. I de av Ahlberg den 1 juli 1942 utfärdade ordningsreglerna hade
också anbefallts, att platsbefälhavaren i K. skulle övervaka de meddelade
föreskrifterna.

Med hänsyn till omständigheterna funne militieombudsmannen sig icke
kunna underlåta att beivra Ählbergs handlingssätt. Härvid hade särskilt
beaktats, att Ahlberg bort föregå med gott exempel och icke söka kringgå
de utfärdade bestämmelserna.

På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol ställa Ahlberg under tilltal. Ansvar borde
yrkas efter lag och sakens beskaffenhet. Kronan borde beredas tillfälle att
mot Ahlberg framställa de yrkanden om ersättning, vartill fog kunde föreligga.

❖ *

Sedan handlingarna överlämnats till krigsfiskalen vid regementskrigsrätten
vid Göta trängkår, ställde krigsfiskalen Ahlberg under tilltal vid nämnda
krigsrätt. Krigsfiskalen yrkade ansvar å Ahlberg för oförstånd i tjänsten
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten. Vidare yrkade han att Ahlberg
måtte förpliktas ersätta kostnaderna för resorna med 16 kronor.

I utslag den 14 december 1942 yttrade regementskrigsrätten:

I målet vore utrett, att Ahlberg under tid, då han tjänstgjort såsom chef
för ett förband, under tiden den 20 juni—den 5 juli 1942 vid fyra tillfällen
i tjänstebil färdats från A., där staben varit förlagd, till F. och åter, samt
att ifrågavarande bilresor icke varit nödvändiga för tjänsten. Enär Ahlberg
härigenom visat oförstånd i tjänsten prövade krigsrätten lagligt jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten döma Ahlberg till disciplinstraff av arrest utan
bevakning i sex dagar. Ahlberg förpliktades tillika ersätta krigsmakten kostnaderna
för bilresorna med fordrade och medgivna sexton kronor.

Utslaget vann laga kraft.

20. Obehörigt begagnande av tjänstebil m. m.

I en till militieombudsmansexpeditionen den 18 november 1942 inkommen
skrift, undertecknad »vpl Karl Johansson» anfördes följande:

Johansson tjänstgjorde sedan den 29 september 1942 vid Västgöta flygflottilj.
Han och flera andra värnpliktiga vid flottiljen hade vid flera tillfällen
kommenderats som drevkarlar vid flottiljchefens och övriga officerares älgjakt,
varvid drevkarlarna skjutsats ut till skogen i flottiljens buss och officerarna
i flottiljens personbilar. Johansson ansåge det icke vara riktigt att
kommendera ut värnpliktiga såsom drevkarlar vid älgjakt vid en tid, då de
kunnat göra stor nytta i hemmet, eller att använda kronans bilar till rent
privat körning.

Flottiljchefen överstelöjtnanten G. Hård anförde i infordrat yttrande:

Älgjakterna hade ägt rum på kronans marker norr om Karlsborg, där jakträtten
arrenderats av Karlsborgs jaktvårdsförening, vilken huvudsakligen bestode
av officerare. Transporterna till och från jakterna i kronans buss och
bil hade företagits söndagen den 18, tisdagen den 20 och onsdagen den 28
oktober samt söndagen den 1 och onsdagen den 11 november. Enligt träns -

(53

portbeskeden utgjorde den sammanlagda körda vägsträckan för bussen 177
km och för bilen 201 km. Drevkarlarna hade uttagits uteslutande på frivillighetens
väg samt hade dessutom uppburit kontant ersättning och erhållit
förfriskningar. Hård ansåge jakten såsom en fysisk fostran och en psykisk
rekreation för den jagande personalen, medan för drevkarlarna drevet vore
en nyttig såväl tränings- som orienteringsövning, enär drevet varit upplagt
som en marsch efter kompass. Flertalet av drevkarlarna tjänstgjorde annars
som bilförare och hade då mera sällan tillfälle till dylika övningar. Samtliga
drevkarlar hade vid första jakten till Hård uttryckt sin glädje över att
få vara med och hade bett att få vara med även vid kommande tillfällen.
Genom jakterna hade manskapets mathållning tillförts icke mindre än åtta
älgar, vilket av manskapet mycket uppskattats. Ingen av drevkarlarna vore
angivare. Anmälan till militieombudsmannen hade uppenbarligen undertecknats
nied falskt namn, enär någon värnpliktig med detta namn icke funnits
eller funnes vid flottiljen. Hård vöre ensam ansvarig för de vidtagna åtgärderna.

Vid flottiljchefens skrivelse funnos fogade dels ett reversal, enligt vilket till
krigskassaavdelningen nr 19 vid flottiljens depå inlevererats ett belopp örn
186 kronor 83 öre, utgörande ersättning för drivmedel och slitage för de använda
fordonen enligt av flygförvaltningen meddelade normer, och dels ett
intyg av 25 värnpliktiga — vilka under hösten 1942 tjänstgjort som drevkarlar
vid älgjakter — utvisande att de icke kommenderats till jakterna och
att de uppburit ersättning för sitt arbete.

Chefen för flygvapnet generallöjtnanten B. G. Nordenskiöld framhöll att,
ehuru vissa anledningar kunde anses förefinnas att såsom en fysisk fostran
och psykisk rekreation ordna en jakt på av Hård använt sätt, Nordenskiöld
dock ansåge det oriktigt eller åtminstone omdömeslöst att i nuvarande tider
för dylikt ändamål använda sig av kronans transportmedel. I

I skrivelse den 8 december 1942 till chefen för flygvapnet anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet
förekommit, följande:

Då ifrågavarande älgjakter måste anses ha varit av helt privat natur, hade
kronans motorfordon icke fått användas för ändamålet. Att de värnpliktiga
frivilligt och mot ersättning åtagit sig att å söndagar tjänstgöra som drevkarlar
vid sådan jakt föranledde icke någon erinran. Däremot funne militieombudsmannen,
ehuru jakterna helt visst icke saknat värde ur militär synpunkt,
det anmärkningsvärt att officerare och manskap i viss utsträckning undandragits
den militära tjänstgöringen genom att jakterna anordnats även å
vardagar, vilket syntes ha varit fallet den 20 och 28 oktober samt den 11
november. De här påtalade åtgärderna — användandet av kronans motorfordon
för privat bruk och undandragandet av militär personal från tjänstgöring
— för vilka Hård bure ansvaret, ansåge militieombudsmannen sig
icke kunna underlåta att beivra. Då emellertid de förseelser, vartill Hård
sålunda gjort sig skyldig, icke syntes vara av beskaffenhet alt bringas under

krigsdomstols prövning och då kronan gottgjorts för drivmedel och slitage
vid användandet av kronans bilar, finge militieombudsmannen hos chefen för
flygvapnet, som ägde den disciplinära bestraffningsrätten över Hård, anmäla
denne till erhållande av bestraffning.

I skrivelse den 31 december 1942 anmälde härpå chefen för flygstaben,
att Hård jämlikt 100 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten jämförda med
33 § samma lag samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen ålagts ett gemensamt
disciplinstraff av arrest utan bevakning i åtta dagar.

Bestraffningsbeslutet blev icke överklagat.

21. Missbruk av tjänstebil, oriktiga uppgifter i yttrande till
militieombudsmannen m. m.

I en den 1 mars 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anmälde F. A. Petersson i Kalmar i uppgiven egenskap av ombud för värnpliktige
nr 268-16-20 Osvald J. E. Carlsson, att landstormskaptenen Torsten
Rydh under sommaren 1940 företagit nattliga nöjesresor med kronans bilar,
bland annat till B. och G. Den 17 mars 1941 anmälde Carlsson skriftligen
till militieombudsmannen, att anmälan mot Rydh tillkommit utan Carlssons
hörande och att densamma därför återkallades. Sedan militieombudsmannen
låtit verkställa utredning rörande tillkomsten av anmälningsskriften, gjorde
Petersson i eget namn motsvarande anmälan mot Rydh i en skrift som inkom
den 22 mars 1941. Vid polisförhör sistnämnda dag uppgav Petersson,
att han ryktesvis hört att befälspersoner förmått Carlsson att återtaga sina
beskyllningar mot Rydh; huruvida detta vore sant kunde Petersson dock
icke yttra sig om.

I anledning av Peterssons egen anmälningsskrift anmodade militieombudsmannen
chefen för vederbörande förband att inkomma med utredning. Den
8 april 1941 inkom förbandschefen, överstelöjtnanten Henning Aschan, med
den begärda utredningen, bestående av eget yttrande samt protokoll över ett
den 31 mars 1941 av landstormsfänriken Mats Hörsne hållet förhör. Vid
detta förhör hade hörts Rydh, Carlsson samt ytterligare tio personer.

Av Rydhs uppgifter vid förhöret framgick, att det kompani för vilket han
varit chef varit förlagt till X. under tiden från maj 1940 till oktober samma
år. Genom förhöret och senare utredning blev det klarlagt, att kompaniet
först den 27 augusti 1940 blivit tilldelat en personbil, nämligen en mindre
bil av märket Opel; tidigare hade kompaniet disponerat en personbil av
märket Ford, tillhörig Anna Sandahl, vilken utan kostnad ställts till kronans
förfogande.

Vid förhöret den 31 mars 1941 lämnade Rydh vissa upplysningar rörande
särskilda resor, vilka resor här icke äro av intresse, varefter han berättade:

Förutom de omförmälda resorna hade Rydh även privat gjort resor tilt*
ett pensionat i B. samt en resa till G. Resan till B. hade företagits i mitten av*
augusti 1940 i droskbil, tillhörig en droskägare Höglund i X. På färden hade!
medföljt kommissarien Sigurd Ekenfors och löjtnanten C. E. Stenberg. Resan1
till G. hade företagits i E. Olanders droskbil. I färden hade Ekenfors sami’
en värnpliktig vid namn Allan Eriksson deltagit. Påståendet att Rydh skulle
haft kvinnligt sällskap med under nattliga nöjesresor vöre fullständigt grW
pet ur luften; i vissa fall hade dock Rydhs hustru medföljt. Rydh önskade
särskilt framhålla, att någon kronan tillhörig bensin aldrig förbrukats på de
privatresor Rydh gjort.

Carlsson berättade enligt förhörsprotokollet: <

Han hade aldrig sett att Rydh företagit nöjesresor med kronans bilar eller
att Rydh haft damer med i bilarna. Ingen hade sökt förmå Carlsson att återtaga
sina beskyllningar mot Rydh. *

Aven fröken Aina Fridholm, fru Asta Jeansson, född Fagerlund, och Ekenfors
hördes av polisen och lämnade upplysningar rörande besöket å pensionatet
i G., vilka i stort sett överensstämde med de redan refererade uppgifterna.
Ekenfors tilläde:

Rydh hade icke omnämnt att färden skulle kombineras med någon tjänst©-1
resa. Innan man kommit fram till pensionatet hade Rydh ett ögonblick varit
inne på en militärförläggning. Rydh hade endast ett ögonblick varit ur bilén,’
och han hade icke omnämnt vad han haft för ärende.

Samtliga övriga vid förhöret hörda personer förklarade, enligt protokollet,
i något varierande ordalag, att Rydh icke använt kronans bilar för privata,
resor och att damer icke fått medfölja i bilarna.

Aschan hemställde i sitt yttrande, dagtecknat den 5 april 1941, att anmälningen,
vilken syntes vara fullständigt grundlös och dikterad av lust att hämnas
för förmenta oförrätter, icke måtte föranleda någon åtgärd mot Rydh.
Vidare hemställde Aschan, att militieombudsmannen, därest så läte sig göra,
måtte pröva skäligt vidtaga sådana åtgärder att Rydh kunde bliva fullständigt
rentvådd från de grova anklagelserna samt hans vedersakare erhålla
vederbörlig näpst. -

Ärendet avgjordes av dåvarande militieombudsmannen genom en skrivelse
till förbandschefen den 9 april 1941, vari anfördes att ärendet, enär den verkställda
utredningen icke gåve stöd för riktigheten av de påstådda missförhål-''
landena, avskreves från vidare åtgärd. Slutligen meddelade militieombudsr
mannen, att Aschans hemställan om näpst för anmälaren avsåge en talan
som icke ankomme på militieombudsmannens ämbetsåtgärd.

Sedan ärendet sålunda avskrivits, inkom den 26 maj 1941 en ny skrivelse
från Carlsson, vari denne bland annat vidhöll beskyllningarna att otillåtna
bilresor förekommit. Vidare framställde Carlsson anmärkningar mot det av
Hörsne hållna förhöret, vilket enligt Carlssons uppgift skulle ha hållits
den 28 mars 1941. Carlsson anförde i denna del bland annat:

Under förhöret hade Rydh icke släppt Carlsson ur sikte. Under tiden vjjlnena
varit i förhör, hade Rydh uppehållit sig i rummet intill bland vittnena.

5—i.1!)022. Militieombudsmannens ämbetsberättclse.

fiman Carlsson skulle gå in för att höras hade Rydh bett honom följa med
Rydh ut i köket, varifrån varje ord som sades av vittnena hördes. Rydh hade
uppehållit sig i köket under hela tiden Carlsson varit i förhör och hade således
kunnat höra vad Carlsson hade att säga. Vad Rydh yttrat till Carlsson,
innan Carlsson blivit inkallad, hade Carlsson icke bevis för, men med vetskap
arn att Rydh hört allt vad Carlsson sagt under förhöret, hade Carlsson icke
vågat säga hela sanningen. Förhållandet hade varit detsamma med de övriga
vittnena.

Genom beslut den 28 maj 1941 förordnade militieombudsmannen, att
Carlssons den 26 maj inkomna skrift icke skulle föranleda någon åtgärd. Örn
detta beslut underrättades Carlsson.

Genom ny skrift, vilken inkom till militieombudsmannen den 20 mars
L942, anhöll Carlsson om opartisk utredning rörande de påtalade missförhållandena.

I anledning av denna skrift anmodade militieombudsmannen ånyo förbandschefen
att inkomma med utredning, varvid handlingarna i det avskrivna
ärendet översändes. Den 25 april 1942 inkom Aschan med den sålunda
begärda utredningen, bestående av eget yttrande samt för övrigt bland
annat yttrande av Rydh samt protokoll över ett den 10 april 1942 av regementsstabschefen
hållet förhör med landstormslöjtnanten Bertil Olsson.

I yttrande den 21 juni 1941 till befälhavaren för Kalmar försvarsområde
hade Rydh förklarat, att alla Carlssons påståenden vöre grundlösa och icke
med sanningen överensstämmande.

Rydh anförde i yttrande till militieombudsmannen den 10 april 1942:

Rydh bestrede i allt Carlssons påståenden och beskyllningar såsom icke med
sanningen överensstämmande och hänvisade till den utredning som verkställts
den 31 mars 1941. Då beskyllningarna mot Rydh vore fullständigt
oriktiga, hemställde Rydh att militieombudsmannen måtte finna anledning
icke föreligga till någon åtgärd i saken.

Olsson berättade vid förhöret den 10 april 1942:

Olsson hade icke någonsin iakttagit att Rydh missbrukat kronans bilar
eller bensin. Det vore visserligen riktigt, att Rydh vid vissa tillfällen begagnat
en av Anna Sandahl utlånad bil med kronans bensin men orsaken härtill
hade varit, att bilen utlånats utan kostnad för kronan och för att användas
vid av regementschefen anbefalld utbildning av hemvärnet i två hemvärnsområden.
Beträffande påståendet att Rydh låtit ett större antal civila personer
åka med på en nattlig nöjesresa, hade Olsson sig intet bekant. Däremot
kände han till att flickor, anställda vid luftbevakningsstationen i S., i
uniform då och då fått medfölja regementets proviantbilar vid tjänstledighet
eller dylikt. Några bilresor med Rydh och nämnda luftbevakningsflickor hade
Olsson sig icke bekant. Enligt Olssons bestämda uppfattning skulle Rydh
aldrig någonsin tillåtit sig använda kronans bilar eller bensin för privata ändamål.

Från Carlsson inkommo sedermera ytterligare skrifter. Bland annat för -

klarade Carlsson att Olsson ej vågade uttala sin mening så länge han vore
regementschefens underlydande. Carlsson vidhöll sin anmälan och åberopade
vittnesintyg.

I skrivelse till landsfogden i Kalmar län den 11 november 1942 anhöll militieombudsmannen
om utredning, huruvida missbruk av kronans bensin
eller bilar förekommit under år 1940 på sätt i ärendet uppgivits, varvid förhör
borde hållas med vissa angivna, av Carlsson åberopade vittnen. Den 13
januari 1943 inkom därefter en den 8 januari 1943 dagtecknad polisrapport,
innehållande den begärda utredningen. Denna rapport omfattar bland annai
undersökning rörande tre särskilda bilresor, nämligen en resa i början av
augusti 1940 till G., en resa i början eller mitten av augusti 1940 till B. samt
en resa i början av september 1940 till F.

Bilresan till G.

Bilreparatören Ragnar Johansson berättade vid polisförhör den 21 november
1942:

Han hade fullgjort militärtjänstgöring under sommaren 1940 och därvid
stått under Rydhs befäl. Från midsommar till den 21 augusti 1940, då han
ryckt ut, hade han tjänstgjort som chaufför åt Rydh. Vid kompaniet hade
då funnits en Ford personbil. Bensin till Fordbilen hade tagits ur kronans
förråd, från vilket man även tagit bensin till kompaniets båda lastbilar. En
kväll på sommaren 1940 hade Rydh givit Johansson order att med Fordbilet*
köra till G. Omedelbart därpå hade färden anträtts. Förutom Rydh och J»
hansson hade Ekenfors tagit plats i bilen. Resan hade gått direkt till pernio-,
natet i G. Avståndet dit från X. vore ungefär en mil. På pensionatet hade sällskapet
träffat samman med fröknarna Greta Svensson, Aina Fridholm och
Asta Fagerlund, sedermera gift Jeansson, vilka kommit cyklande till pensionatet.
Från pensionatet hade samtliga senare åkt till förläggningen i X. Johansson
kunde icke med säkerhet minnas om han i sällskap med Rydh och
Ekenfors skjutsat flickorna till deras förläggning i S., men han ville hålla
för troligt att så skett. Johansson visste icke örn Rydh vid tillfället haft någol
annat ärende till pensionatet; Johansson veterligt hade det icke varit någon
tjänsteresa.

Greta Svensson berättade vid polisförhör den 23 november 1942:

Hon kände Rydh sedan flera år tillbaka. I slutet av juli 1940 hade hon tillträtt
anställning som luftbevakerska. Någon tid därefter hade hon och Aina
Fridholm träffat överenskommelse med Rydh, Ekenfors och Ragnar Johansson
alt de på kvällen skulle träffas på pensionatet i G. för att dricka kaffe.
Asta Fagerlund hade också ombetts att följa med. Greta Svensson och hennes
kamrater hade cyklat till pensionatet, där de lämnat sina cyklar kvar.

Slutligen hördes Rydh vid polisförhör den 8 januari 1943 och berättade då^

Vid något tillfälle under sensommaren 1940 hade Rydh tidigt en kväll hafi
tjänsteärende till G. Ekenfors hade tidigare lovat att bjuda Greta Svensson,
Aina Fridholm och Asta Fagerlund på kaffe på pensionatet i G. Rydh hade
sedan flera år varit bekant med Greta Svensson och Aina Fridholm, vilka un -

d£r många år tillhört lottakåren i en närbelägen stad. På kvällen hade Rydh
deli Ekenfors med Ragnar Johansson som chaufför i Fordbilen åkt till G.,
där Rydh avlämnat en del materiel och post, som anlänt med livsmedelsfailen
från F. I samband därmed hade Rydh inspekterat förläggningen i G.
Därefter hade de i bilén färdats till G. pensionat, som varit beläget omkring
500 meter från militärförläggningen i G. Vid pensionatet hade de enligt förut
iräffad överenskommelse träffat Greta Svensson, Aina Fridholm och Asta
fagerlund. Då man på kvällen brutit upp från pensionatet hade flickorna
fett åka med i bilen till S., som passerats på väg till förläggningen i X. Under
bilfärden hade använts bensin ur kronans förråd. Resan hade icke företagits
allenast för att man skulle träffa flickorna, utan det hade passat bra
att bjuda flickorna på kaffe, enär Rydh med bilen i tjänsteärende befunnit
sig på platsen.

• Bilresan tilt B.

, Ragnar Johansson berättade:

Vid ett annat tillfälle under sommaren 1940 hade Johansson på Rydhs
order skjutsat Rydh, Ekenfors och de tre flickorna till pensionatet i B. Johansson
ville minnas, att färden först gått till S., där flickorna stigit upp i
hilen, varefter Johansson kört till B. Under färden med Fordpersonbilen hade
kronans bensin använts. Från B. hade Johansson skjutsat sällskapet tillhala
till S., där flickorna stigit ur, varefter resan fortsatt till förläggningen
i X., dit man anlänt vid midnattstiden. Såvitt Johansson kunnat förstå hade
P\,ydh vid tillfället icke haft något tjänsteärende till pensionatet. Avståndet
^lelian förläggningen i X. och B. vore ett par mil. Några flera sådana resor
tade Johansson veterligt icke företagits av Rydh. Så länge Johansson varit
vid förläggningen hade man icke haft någon annan personbil till förfogande
äjn Fordbilen.

(.Asta Jeansson berättade:

. En kväll några dagar efter bilresan till G. hade hon i sällskap med Greta
Svensson och Aina Fridholm varit i X., där de träffat Rydh. Greta Svensson
och Aina Fridholm, vilka omkring en vecka senare skolat resa hem, hade
talat om att före hemresan ordna en kräftskiva på pensionatet i B. Flickorna
t^ade sagt sig skola cykla dit. Rydh hade då sagt att han kunde taga bilen
Och skjutsa dem. Vid tillfället hade det bestämts att Rydh, Ekenfors och
hagnar Johansson följande fredagskväll vid 18-tiden med bilen skulle hämta
flickorna vid förläggningen i S. Så hade också skett, och färden hade därefter
ställts direkt till pensionatet i B. Vid midnattstid hade sällskapet brutit
upp och i bilen med Ragnar Johansson såsom chaufför åkt till förläggningen
i S. Där hade Rydh, Ekenfors och Ragnar Johansson i sällskap med flickorna
uppehållit sig till vid 6-tiden på morgonen. Rydh hade vid tillfället icke
varit ute i något tjänsteärende.

, Greta Svensson, Aina Fridholm och Ekenfors lämnade i huvudsak samma
uppgifter om resan som de nu refererade, varjämte Ekenfors tilläde:

Det vore troligt att bensin från kronans förråd använts vid de båda ifrå -

gavarande resorna med bilen. Under resan till och från pensionatet i B. haetta
Rydh uppenbarligen icke haft något tjänsteärende. Ekenfors hade uppfatta
bilresan såsom helt privat. -t

Rydh berättade: I

Av sin närmaste överordnade, bataljonschefen kaptenen Lovén, hade Ryd^i
på sommaren 1940 fått order örn att uppmärka alla skogsvägar och skogelin
jer över ett visst område och att vid vägarna uppsätta skyltar för at|t
markera de olika vägarnas framkomlighet med bilar. Arbetet därmed ha<3p
till största delen varit utfört, och Rydh skulle själv kontrollera uppmätningen.
Rydh hade själv utfört en del av arbetet, under det att hans underlydande
utan Rydhs överinseende utfört en del av arbetet. Då Rydh under
dagarna haft full sysselsättning med kompaniets utbildning och skötseln ay
alla expeditionsgöromål, hade han måst utföra inspektionen av vägarnas
uppmärkning en kväll. Rydh och Ekenfors hade dessförinnan vid flera tillfällen
talat om att bjuda Greta Svensson, Aina Fridholm och Asta Fagerlund
på supé på pensionatet i B., och Rydh hade inbjudit flickorna. Rydh hadp
beslutat att en kväll i samband med inspektionen av skogsvägarnas uppmärl^-ning tillsammans med flickorna besöka pensionatet i B. Inspektionen ay
skogsvägarnas utmärkning hade sträckt sig ned till en plats, belägen ony
kring 3 kilometer från pensionatet. En kväll hade de i Fordbilen hämtat
flickorna i deras förläggning. Före avfärden hade Rydh upplyst Ekefors
örn att Rydh skolat inspektera utmärkningen av skogsvägarna. Både Ekefors
och Rydh hade tyckt att det varit lämpligt att i samband med inspektionen
låta flickorna följa med i bilen till pensionatet. Från S. hade bilep
framförts olika vägar fram till pensionatet. Under färden hade Rydh på sip
karta utprickat samtliga uppmärkta skogsvägar. Från pensionatet hade map
brutit upp vid midnattstid, varefter samtliga åkt till flickornas förläggning,
där de stannat kvar till dagningen följande dag. Under färden hade bilen
framdrivits med bensin ur kronans förråd. I

Bilresan till F. ''

Bertil Olsson berättade vid polisförhör den 24 november 1942: )

Han hade tjänstgjort som plutonchef under Rydhs befäl från april tijl
början av september 1940. En lördag troligen i början av september 194p
hade Olsson och Rydh talat om att resa till en närbelägen stad för att rop
sig. Rydh hade ringt till en restaurang där men fått besked att det vorp
stängt för säsongen. Därefter hade Olsson samma dag ringt till fältsjukhuset
och talat med sjuksköterskan Anna-Lisa Lilja. För henne hade Olsson ory
talat, att han och Rydh eventuellt skulle komma dit på besök samma kvä.j
Rydh och Olsson hade beslutat sig för att samma kväll med kronans bil åkjs
till ö. På kvällen hade Asta Fagerlund anlänt till förläggningen i X., där Rydb
och Olsson väntat med bilen. Det hade varit den kronan tillhöriga beranv
drivna Opelbilen. Det vore Olssons uppfattning att Rydh givit order om resar),
Olsson hade sig icke bekant, att Rydh skulle till F. i något tjänsteärende. Edligt
hans uppfattning hade resan uteslutande avsett nöjesändamål. Seda*

Asta Fagerlund tagit plats i bilen hade Olsson framfört den i riktning mot F.
Under färden hade Rydh, innan man hunnit till militärförläggningen i F-a,
tillsagt Asta Fagerlund att hon skulle taga på sig uniformsmössan, och i samband
därmed yttrat att det vore förbjudet att i kronans bilar skjutsa civilpersoner.
Sannolikt hade bilen blivit stoppad av militärvaktposterna i F-a
och vid K. Olsson hade på posternas fråga uppgivit, att man varit ute på
tjänsteresa till F. Vid framkomsten till Ö. hade Anna-Lisa Lilja följt med i biten.
Olsson kunde icke minnas att Rydh därefter besökt någon militärförläggmng.
Sedan man hämtat Anna-Lisa Lilja hade färden gått till en dansbana
i trakten av F. Olsson visste icke så noga var den varit belägen, men det hade
varit någonstädes mellan F. och ö. Sällskapet hade uppehållit sig vid dansbanan
ett par timmar. Därefter hade Olsson kört tillbaka till fältsjukhuset
och därifrån till förläggningen i X., dit man anlänt vid 2- eller 3-tiden på
natten. — Olsson hade kännedom om att Rydh på kvällarna varit ute och
åkt med den kronan tillhöriga Opelbilen men visste icke, huruvida Rydh
CO april 1942 inför regementsstabschefen icke omnämnt denna resa hade varit,
att Olsson då icke med säkerhet kunnat påstå, att Rydh icke haft något
tjänsteärende till F. Det vöre numera Olssons uppfattning, att resan vore att
anse såsom nöjesresa.

Asta Jeansson berättade:

En måndag i början av september 1940 hade hon sammanträffat med
Rydh, vilken antingen då eller senare samma dag omtalat, att Rydh och Bertil
Olsson på onsdagskvällen skulle bila till F., där Olsson skulle träffa en
frivillig sjuksköterska. I samband därmed hade Rydh frågat, om hon ville
följa med till F. för att dansa. Rydh hade bett henne taga på sig uniformsmössan
för att det skulle se ut som om man vore ute i tjänsteärende. På
onsdagskvällen hade hon cyklat till X., där Rydh och Olsson väntat med
bilen, vilken varit försedd med kronans skyltar. Innan man hunnit fram till
F-a hade Rydh sagt, att man strax komme till en militärförläggning och tillsagt
henne att taga på sig uniformsmössan. Då hon icke gjort detta hade
Rydh sagt, att hon måste taga på sig mössan och därvid yttrat ungefär följande:
»För du vet väl att man inte får skjutsa civilpersoner i kronans bilar.
» Hon hade då tagit på sig mössan. Bilen hade på två platser blivit stoppad
av militärpost. På fråga av de militära vaktposterna på dessa platser
hade Olsson uppgivit att de varit på tjänsteresa till F. Vid ankomsten dit hade
Olsson kört direkt till fältsjukhuset och hämtat Anna-Lisa Lilja. Under
färden från X. till F. hade några militärförläggningar eller dylikt icke inspekterats.
Sedan Anna-Lisa Lilja hämtats hade Olsson kört till två militärförläggningar,
där Rydh varit inne någon stund på vartdera stället. Därefter
hade sällskapet färdats till en dansbana i närheten av F. Man hade anlänt
till dansbanan vid 21-tiden och stannat till klockan 23 eller 23''30. Återfärden
till X. hade skett i bilen, och man hade anlänt dit troligen vid 3-tiden på
morgonen. Såvitt hon kunnat förstå hade varken Rydh eller Olsson under
bilresan uträttat något tjänsteärende.

Rydh berättade:

En lördag troligen i början av september 1940 hade Rydh talat med Olsson
om att resa in till närmaste stad för att roa sig. Resan hade emellertid
icke blivit av. På eftermiddagen samma dag hade Rydh för Olsson omnämnt
att vissa rapporter såsom drivmedelsredovisning m. m. behövde komma ned
till regementsexpeditionen. Det hade då överenskommits att Olsson skulle
medfölja såsom bilförare. Olsson hade omtalat att han då kunde träffe
Anna-Lisa Lilja. Olsson hade ringt upp henne och omtalat, att Rydh och
Olsson samma kväll skulle komma till F. Asta Fagerlund hade erbjudits aft
följa med på färden. Hon hade varit iklädd uniformsmössa och armbindel.
Vid denna tid hade order utkommit att inga andra än militär personal finge
åka med i kronans bilar. Rydh hade icke något minne av att han tillsagt
Asta Fagerlund att taga på sig uniformsmössan eller att det vore förbjudet
att i kronans bilar skjutsa civilpersoner. Färden hade gått direkt till fällsjukhuset,
där Anna-Lisa Lilja stigit upp i bilen, och därifrån till F. Vid
ankomsten dit hade Rydh varit ur bilen och på någon plats i F. sammanträffat
med någon av personalen därstädes och avlämnat förut nämnda
tjänstehandlingar, bestående av drivmedelsredovisningar m. m. Därefter hade
sällskapet fortsatt till en festplats i närheten. Återfärden till X. hade
också skett i bilen. — Örn ifrågavarande tjänstehandlingar i rätt tid skola!
komma vederbörande tillhanda, hade Rydh varit tvungen att företaga denna
tjänsteresa, enär kommunikationerna från förläggningen i X. till F. icke voie
tillfredsställande. Rydh medåve dock att det varit oförstånd av honom aö
låta flickorna medfölja i bilen; han hade icke närmare reflekterat på att
han därmed gjort sig skyldig till tjänstefel. I

I en den 24 februari 1943 dagtecknad, till militärbefälhavaren i I. militärområdet
överlämnad åtalsinstruktion anförde militieombudsmannen, efter
en redogörelse för ärendet:

Genom den av polisen verkställda utredningen hade det slutligen blivit
klarlagt, att Rydh under augusti och september 1940 företagit tre särskilda
bilfärder, vilka i huvudsak eller helt och hållet varit att anse som privata
nöjesresor. Vid dessa tre färder hade kronans bensin förbrukats, och vid den
ena hade kronans bil använts. Rydh hade visserligen gjort gällande, att rosorna
varit kombinerade privat- och tjänsteresor. Utredningen finge emellertid
anses utvisa, att färdernas tjänstenatur helt eller delvis varit endast elt
arrangerat sken. Vad först anginge bilresan till G. pensionat vöre det styrkt,
att Rydh för ett ögonblick lämnat bilen och besökt en militärförläggning.
Även örn Rydhs uppgift, att han därvid överlämnat materiel och post samt
verkställt inspektion av förläggningen, skulle vara riktig, hade resan dock
tydligen tillkommit i Rydhs privata intresse. I fråga örn resan till pensionatet
i 15. hade Rydh påstått, att under densamma verkställts kontroll rörande
utmärkningen av vissa skogsvägar. En annan militär som medföljt på resan
hade däremot förklarat, att Rydh uppenbarligen icke haft något tjänsteäred -

de. Även de övriga passagerarna i bilen hade uppgivit, att de icke iakttagit
ätt Rydh utfört något tjänsteärende under färden. Även denna resa hade
i uppenbarligen i första hand varit av privat natur; i varje fall hade det senare
besöket i S. icke varit betingat av tjänsten. Vad slutligen beträffade
(färden från X. till F. syntes Rydhs påståenden att den skett i tjänsten kandia
lämnas utan avseende. Det vore icke rimligt att den omkring 15 mil långa
/färden skulle ha kommit till stånd för att drivmedelsredovisningen och vissa
(‘andra handlingar i rätt tid skulle komma vederbörande till handa. Denna
(resa finge anses helt och hållet ha varit en nöjesresa. Genom företagande av
!de tre nu berörda resorna finge Rydh anses lia visat oförstånd.

- Vissa upplysningar i ärendet tydde på att Rydh gjort ytterligare resor för
tegen räkning med kronans bil. Dessa upplysningar vöre dock icke så beistämda
att de borde läggas till grund för ansvarsyrkanden.

: Under färden från X. till F. hade två militära kontroller passerats, varvid
»bilföraren, vilken var Rydhs underlydande, för vaktposterna uppgivit att
färden avsåge en tjänsteresa. Före ankomsten till den första kontrollen hade
.Rydh tillsagt den luftbevakerska, som medföljde i bilen, att taga på sig sin
pniformsmössa, vilken tillsägelse tydligen givits för att för vaktposten dölja,
att färden vore av privat natur. Genom sin underlåtenhet att rätta bilförarens
rorikiiga uppgifter och genom sina åtgärder i övrigt hade Rydh undandragit
(si''g den kontroll som varit avsedd att förhindra att kronans bilar missbrukades.
Rydhs förfarande att avsiktligen missleda vaktposterna vore av beskaffenhet
att böra beivras, i synnerhet som det skett i underlydandes närvaro
;och. Rydh således undergrävt aktningen för befälet.

Slutligen ansåge militieombudsmannen sig böra ingripa jämväl mot det
sätt varpå Rydh fördröjt och försvårat utredningen. Redan i de första, i
mars 1941 till militieombudsmannen inkomna anmälningsskrifterna hade
påståenden gjorts, att Rydh i kronans bilar och i sällskap med damer företagit
nöjesresor till G., B. med flera platser. Då Rydh, efter framställning
från militieombudsmannen, första gången hörts i mars 1941 hade han fått

• taga del av handlingarna, varefter han lämnat vissa uppgifter rörande två
•fesor till G. och till B. Enligt dessa uppgifter skulle resorna ha företagits i
■ hyrbilar, tillhöriga angivna personer, och vissa namngivna personer skulle

• ha medföljt. Därest uppgifterna vore riktiga, måste de således avse andra
resor än dem som åsyftats i anmälningsskrifterna. Örn uppgifterna däremot
Verkligen avsåge de resor, som utredningen skulle gälla, hade Rydh på
väsentliga punkter icke hållit sig till sanningen. Bilresan till F. i september
1940 hade Rydh vid detta första förhör förtigit. Vid förhöret hade
Rydh lämnat de oriktiga uppgifterna, att kronan tillhörig bensin aldrig förbrukats
på de privatresor Rydh gjort samt att påståendet, att Rydh haft
■kvinnligt sällskap under nattliga nöjesresor, vore fullständigt gripet ur luften.
Rydhs förfarande att, medan förhöret pågått, vistas utanför förhörsrumbiet
bland de till förhör inkallade vittnena vöre anmärkningsvärt. Detta förfarande
gåve stöd för det i och för sig icke oberättigade antagandet, att

Rydh till sin fördel velat påverka det material på vilket ärendet skulle av

mili ^ombudsmannen avgöras. De felaktiga och ofullständiga uppgifterna
från Rydhs sida finge anses ha medverkat lill att förbandschefen i sitt yttrande
till militieombudsmannen kunnat förklara, att angivelsen mot Rydh
vore fullständigt grundlös, samt hemställa om åtgärder mot anmälaren. Samma
uppgifter torde också haft avgörande betydelse för militieombudsmannens
beslut i april 1941 att avskriva ärendet från vidare behandling.

I den nya anmälningsskriften till militieombudsmannen i mars 1942 upprepades
beskyllningen, att Rydh företagit bilresor med luftbevakningsflickor,
och såsom vittnen åberopades bland andra Bertil Olsson och Ragnar
Johansson, alltså de båda personer som visat sig ha tjänstgjort som bilförare.
Rydh hade emellertid i nytt yttrande den 10 april 1-942 vidhållit, att beskyllningarna
mot honom vöre fullständigt oriktiga. Först efter det att fullständig
utredning genom polisens försorg förebragts, hade Rydh förmåtts att
redogöra för de resor, som kunnat avses med de av militieombudsmannen
tidigare anbefallda utredningarna. Genom sin inställning till utredningen
hade Rydh vållat att denna, som i olika etapper pågått från mars 1941 till
januari 1943, blivit mycket arbetskrävande. Sålunda hade mer än tjugo
vittnen hörts och jämväl annan utredning förebragts.

Då ärendenas prövning hos militieombudsmannen i väsentlig grad vore
grundad på skriftliga yttranden och utsagor, avgivna av ämbets- och tjänstemän
å tjänstens vägnar, vöre det av synnerlig vikt att dessa utsagor vore
riktiga och såvitt möjligt fullständiga. Det måste anses vara en tjänsteplikt
för vederbörande att icke avsiktligen förvanska utredningsmaterialet och
därigenom skapa fara för ett oriktigt beslut i ärendet. Ett dylikt beslut kunde
medföra icke blott att straffvärda förfaranden icke bleve beivrade, utan
även att bestraffningsåtgärder vidtoges, vilka vid en riktig och fullständig
utredning framstode såsom obefogade. Vad i detta ärende förekommit visade
tydligt vikten för rättssäkerheten av att sanningsplikten inskärptes. Militieombudsmannen
funne sig därför icke kunna underlåta att ställa Rydh till
ansvar jämväl för det han vid utredningen, på sätt förut närmare angivits,
lämnat felaktiga uppgifter och medvetet förtigit viktiga omständigheter.

På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol ställa Rydh under tilltal. Ansvar borde yrkas
efter lag och sakens beskaffenhet. Kronan borde beredas tillfälle att mot
Rydh framställa de yrkanden om ersättning, vartill fog kunde föreligga.

* *

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Kalmar flygflottilj. Vid krigsrätten
yrkade vederbörande krigsfiskal jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
ansvar å Rydh, dels för det denne då han företagit resorna till G.,
B. och F. förbrukat kronan tillhörig bensin ävensom vid sistnämnda resa använt
sig av en kronan tillhörig bil, dels för del han på sidi utredningen i målet
gåve vid handen vilselett militära vaktposter, och dels för det han genom att
utelämna eller lämna oriktiga uppgifter under utredningen fördröjt eller för -

svårat denna. Vidare yrkade krigsfiskal att Rydh måtte ersätta kronan
drivmedel och slitage med tillhopa 34 kronor 55 öre.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 11 mars 1943 och yttrade
därvid:

I målet vore utrett följande:

Under de tider, varom nedan vore fråga, hade Rydh tjänstgjort såsom chef
för ett gevärskompani vid ett landstormsförband, vilket kompani varit förlagt
till X.

Någon kväll i början av augusti 1940 hade Rydh med en till kompaniet
utlånad personautomobil -—- efter att ha stämt möte med tre flickor, tillhörande
luftbevakningsstationen i S., å G. pensionat — omkring kl. 20 jämte
två vid kompaniet tjänstgörande värnpliktiga, av vilka den ene fört bilen,
färdats från X. till G. (omkring en mil). Å pensionatet hade Rydh och de
värnpliktiga sammanträffat med flickorna och intagit förtäring. Sedan samkvämet
å pensionatet avslutats, hade Rydh låtit flickorna medfölja bilen tillbaka
till S., varefter bilen förts hem till förläggningen i X.

Med samma bil hade Rydh och de två värnpliktiga, av vilka den ene fört
bilen, någon kväll i början eller mitten av augusti 1940 efter att därom ha
avtalat med samma tre flickor hämtat dem i S. vid 18-tiden och därifrån
skjutsat dem till pensionatet i B. (omkring en mil från X.). På pensionatet
där hade Rydh och flickorna jämte de värnpliktiga ätit middag. Vid midnattstiden
hade sällskapet brutit upp och med bilen färdats till flickornas
förläggning i S. Där hade Rydh och de värnpliktiga i sällskap med flickorna
uppehållit sig till omkring kl. 6 på morgonen, varpå bilen förts till förläggningen
i X.

En lördag i början av september 1940 hade Rydh och en vid samma kompani
tjänstgörande landstormsfänrik med fänriken såsom förare vid 18-tiden
avrest från förläggningen i X. I bilen hade en luftbevakerska från S. medföljt.
Fänriken hade slämt möte i Ö. med en därstädes tjänstgörande sjuksköterska,
och avsikten var att hämta sjuksköterskan i ö. för att därifrån
resa till en i närheten av F. belägen dansbana, där danstillställning varit
ordnad samma kväll. Färden hade först ställts direkt till ö., cirka 7 mil
från X., där sjuksköterskan medlagits i bilen. Därifrån hade bilen förts till
F. och därifrån till den närbelägna dansbanan, där samtliga de åkande uppehållit
sig några timmar, varefter sjuksköterskan med bilen, i vilken samtliga
medföljt, skjutsats tillbaka till Ö., där hon stigit ur. Bilen hade sedan omedelbart
förts hem till X., dit man anlänt mellan klockan 2 och 3 och där luftbevakerskan
stigit ur.

Båda de vid resorna begagnade bilarna hade varit bensindrivna. Vid samtliga
tre resor hade använts uteslutande kronans drivmedel.

Rydh hade vid krigsrätten erkänt, att ovannämnda tre resor vore att huvudsakligen
betrakta såsom Rydhs enskilda resor, ehuru därvid även uträt
tats vissa tjänsteangelägenheter.

Genom att såsom ovan upptagits med en till kronan för visst ändamål ut -

lånad bil och nied en kronan tillhörig bil samt begagnande av kronans drivmedel
företaga resor, vilka huvudsakligen varit att betrakta såsom Rydhs
enskilda resor, funne krigsrätten Rydh ha gjort sig förvunnen till oförstånd
i tjänsten och härför förskyllt ansvar jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.

Åklagarens yrkande örn ansvar å Rydh för det han under resan till ö. förfarit
så, att vissa vaktposter missletts ifråga om resans innebörd, lämnades
såsom obestyrkt utan bifall.

Handlingarna i målet utmärkte slutligen hurusom Rydh vid förhör, som
i saken hållits med honom, och i några av honom i tjänsten avgivna, saken
rörande skriftliga förklaringar lämnat felaktiga uppgifter och medvetet förtegat
viktigare omständigheter, varigenom målets förberedande utredning
fördröjts och det blivit nödvändigt att höra ett 20-tal vittnen.

Ehuru den inställning Rydh sålunda intagit till utredningen och de oriktiga
uppgifter, som av honom, enligt vad ovan sagts, därvid lämnats, måste
anses ytterst klandervärda, likväl och da Rydh genom dessa åtgärder icke
gjort sig förfallen till ansvar, lämnade krigsrätten åklagarens talan i denna
del utan bifall.

På grund av vad sålunda förekommit prövade krigsrätten rättvist döma
Rydh för de förfaranden för vilka han förskyllt ansvar, jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten, jämförd med 4 kapitlet 1 och 2 §§ allmänna strafflagen,
till disciplinstraff av vaktarrest i tio dagar.

Vid denna prövning av ansvarsfrågan i målet förpliktades Rydh att’ gottgöra
kronan för de under resorna förbrukade drivmedlen ävensom slitage a
den kronan tillhöriga bilen med yrkade och såsom skäliga medgivna trettiofyra
kronor 55 öre.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

22 och 23. Missbruk av tjänstebil m. m. Åtal jämväl mot officer, som gjort
anmälan mot förbandschefen med anlitande av en hempermitterad
värnpliktig såsom mellanhand.

Den 23 januari 1943 inkom till militieombudsmansexpeditionen en av chauffören
Olof Sandberg i Göteborg undertecknad anmälningsskrift vari anfördes
bland annat:

Överstelöjtnanten Curt Dahlgren hade blivit chef för Göteborgs luftvärnskår,
Lv 6, den 1 oktober 1942, varvid det blivit en helt annan ordning med
bilkörningarna än tidigare. En åttasitsig personbil hade inköpts, och bilförare
finge så gott som varje morgon hämta Dahlgren i hans bostad i Örgryte.
Ofta finge bilföraren också köra Dahlgren hem. Vidare vore det lämpligt
att undersöka en resa som Dahlgren företagit till Malmö i början av november
1942, då hans syster avlidit. På kårorder hade Dahlgren sagt att han

företagit tjänsteresa till Malmö, men någon sådan hade han icke beordrats
att företaga.

Med anledning härav verkställdes utredning av vilken framgick följande.

1. Bilfärder mellan bostaden och förbandet.

I en rapport till militärbefälhavaren i III. militärområdet den 30 januari
1943 anförde kaptenen G. du Rietz bland annat:

Chefsbilen, en åttasitsig Volvo, användes av Dahlgren som om den vore
hans privata bil. Så gott som varje dag finge bilföraren hämta Dahlgren i
hans bostad i Örgryte och köra honom till A 2:s stall. Likaledes så gott som
undantagslöst avhämtades Dahlgren på sin expedition och kördes hem till
bostaden om eftermiddagarna. Till den normala rutinen vid hemfärden hörde,
att den förenades med ett ärende till försvarsområdesstaben, länsstyrelsen
eller dylikt. Hemtärd med bil skedde dock icke fullt så regelbundet som
hämtning på morgnarna. Till Du Rietz hade vidare anmälts, att Dahlgren
tillsagt värnpliktige bilföraren nr 605-28-30 Håkansson att icke införa hämtningarna
och avlämningarna vid Dahlgrens bostad i Örgryte i motorfordonsboken.
De regelbundna bilkörningarna hade med hänsyn till rådande föreskrifter
för såväl den civila som militära motorfordonstrafiken väckt stort
uppseende. Härtill torde ha bidragit att bilen icke vore camouflagemålad enligt
tygdeparlementets föreskrifter, utan Dahlgren hade enligt tycke och
smak latit måla bilen mossgrön med alla förkromningar utsparade och alltså
blanka. Denna dekoration hade utförts på Dahlgrens personliga order. Med
hänsyn till Dahlgrens ställning såsom förbandschef och det stora ansvar för
personalens ledning och uppfostran som ålåge en sådan, hade Du Rietz ansett
sig icke kunna underlåta att bringa detta till militärbefälhavarens kännedom.

I brev den 1 februari 1943 till inspektören för lokalförsvaret i militärområdet,
generalmajoren Harald Malmberg, anförde Du Rietz:

Redan från första stund hade det sätt, varpå Dahlgren begagnade kronans
bilar, väckt det största uppseende på kåren, detta icke minst mot bakgrunden
av majoren G. Hagelins stora korrekthet och återhållsamhet under den
tid han varit chef. Som äldste i tjänst varande officer vid depån hade Du
Rietz på olika sätt sökt väcka Dahlgren till nödig självbesinning. Två gånger
hade Du Rietz framlagt för och med honom diskuterat de förpliktelser, som
ålagts varje befattningshavare i depåorder den 16 januari 1942. Detta hade
dock varit fåfängt. Såsom dagmajor hade Du Rietz dessutom redan den 2
oktober 1942 haft anledning att förelägga Dahlgren denna order, då en befattningshavare
av Dahlgren tillrättavisats för brott mot ordern. Vid denna
tidpunkt hade Du Rietz icke sett något av Dahlgrens bilkörningar, då Dahlgren
tillträtt befälet dagen förut. Varje försök att genom indirekta metoder
förmå Dahlgren att iakttaga större självdisciplin hade dock visat sig fruktlösa.
Sedan Håkansson meddelat Du Rietz, att Dahlgren tillsagt honom ali
icke i motorfordonsboken införa körningarna till och från Dahlgrens bostad,
hade Du Rietz förstått att körningarna icke skedde på grund av oakt -

samhet utan fullt medvetet. Såväl bland kårens officerare som bland personalen
i övrigt ända ned till de meniga hade saken ofia diskuterats och väckt
den största uppmärksamhet och misstämning. Det förhölle sig så att flera
av bilförarna vore frivilligt tjänstgörande chaufförer, som på grund av restriktionerna
gentemot den civila biltrafiken blivit arbetslösa. Dessa kände
givetvis Dahlgrens uppträdande särskilt bittert och för rättskänslan kränkande.
Betecknande för den uppfattning man nu hade om Dahlgren vore att
en officer i flera personers närvaro ställt en fråga, om det funnes någon på
kåren som någonsin sett att Dahlgren åkt spårvagn till och från tjänsten såsom
den förre chefen alltid gjort. En av bilförarna hade också vid ett tillfälle
frågat Du Rietz, om ridning på morgnarna verkligen vore att anse såsom
sådan tjänst som nödvändiggjorde bilkörning varje morgon med tjänstebil
från Örgryte till Kviberg, då det ginge spårvagn hela vägen.

Du Rietz uppgav vidare i brev den 9 februari 1943 till inspektören för
luftvärnet, översten Ragnar Sjöberg, att det beträffande bilresornas omfattning
syntes vara klarlagt att de regelbundet företagits morgnar och kvällar,
naturligtvis med vissa undantag, bortåt fyra månaders tid, d. v. s. ända sedan
Dahlgren blivit kårchef.

Dahlgren anförde i en framställning till chefen för armén den 20 januari
1943:

Enligt gällande bestämmelser vöre det icke tillåtet för militär befattningshavare
att använda kronobil för förflyttning mellan bostad och kasern. På
grund av de svåra förläggnings- och utbildningsförhållanden, som förelåge
vid Lv 6 innan dess nya kaserner bleve färdiga, anhölle Dahlgren att på
grund av nedan nämnda skäl undantag från denna bestämmelse måtte göras
för Dahlgren såsom chef för Lv 6. Från Dahlgrens bostad i Örgryte toge förflyttningen
till förläggningen i Utbynäs med spårvagn och fotmarsch till
(från) spårvagnsändpunkterna ungefär en timme. Med bil, då man icke behövde
åka genom staden, loge förflyttningen sju minuter. Hyresförhållandena
i Göteborg hade icke medgivit anskaffande av bostad i närheten av
Lv 6:s expeditioner och barackläger. Kårens förläggning vore uppdelad över
ett mycket stort område på hyrda villor (för expeditioner) i Utbynäs, baracker
vid Kviberg (bredvid A 2), folkskola och två andra byggnader i Gamlestaden
och två territoriella batteriställningar utanför Göteborgs stad. Avstånden
från kårexpeditionen till de territoriella ställningarna vore, mätta fågelvägen,
11''5 och 5 kilometer. På grund av denna spridda förläggning av batterierna
vore det omöjligt att såsom vid ett i kasern förlagt regemente kunna
följa de olika batteriernas övningar. Då därtill regementsofficeren, majoren
Hagelin, vore utkallad i beredskapstjänst måste Dahlgren, vid sidan av den
expeditionella tjänsten, personligen leda och övervaka såväl befäls- som manskapsutbildningen
och skarpskjutning med pjäser. Dahlgrens expeditionstid
började klockan 9 och innan dess skulle Dahlgren lia ridit sin tjänstehäst
(kåren ägde 10 hästar, uppstallade vid A 2). På grund av ovan nämnda förhållanden
och särskilt med hänsyn till de stora avstånden mellan de olika
expeditionerna och batterier vore det ofta mycket svårt att få dagen att räcka

till för alla uppgifter som för närvarande påvilade chefen för Lv 6. Dahlgren
ansåge det under sådana förhållanden som slöseri med tiden att behöva
använda ungefär två timmar dagligen för sin förflyttning mellan bostaden
och kasernen, då det med bil kunde ske på femton minuter. Dahlgren finge
därför anhålla att intill dess att de nya kasernerna vid Högsbo bleve färdiga
och när så vore erforderligt få begagna sin tjänstebil för förflyttning mellan
sin bostad och kårexpeditionen.

Chefen för arméstaben förordnade den 5 februari 1943, att Dahlgrens
framställning icke kunde bifallas.

I yttrande till militieombudsmannen anförde Dahlgren bland annat:

Påståendet att Dahlgren låtit inköpa en åttasitsig personbil vore till alla
delar osant. Då Dahlgren den 1 oktober 1942 övertagit befälet över Lv 6 hade
sex personbilar funnits, vilka inköpts den 21 augusti 1942 och skulle monteras
med gengasaggregat för att ingå i Lv 6:s motorfordonsutrustning. När
dessa bilar varit färdigmonterade och målade samt skulle fördelas på förbanden,
hade Dahlgren såsom chefsbil utvalt den bästa, en sjusitsig Volvobil.

Dahlgren vitsordade i yttrandet att han använt tjänstebilen för färder
mellan bostaden och kårexpeditionen. Såsom motivering för avvikelsen från
gällande bestämmelser anförde Dahlgren i huvudsak samma skäl som upptagits
i framställningen till chefen för armén den 20 januari 1943.

I ett brev till Du Rietz den 5 februari 1943 bestred Dahlgren riktigheten
av påståendet, att han försökt hindra bilförarna att riktigt föra motorfordonsböckerna
eller att han försökt dölja sina bilresor mellan bostaden och
Lv 6. Vidare uppgav Dahlgren att alla bilresor i detalj införts i transportliggaren.

Vid förhör berättade Håkansson:

Dahlgren hade ganska ofta använt bil från bostaden till kasernen och omvänt,
varvid i sistnämnda fall det oftast skett i samband med tjänsteresa.
Dahlgren hade icke tillsagt Håkansson att icke införa körningarna till och
från dennes bostad i motorfordonsboken. En missuppfattning från Du Rietz’
sida måste föreligga beträffande denna sak. Dahlgren hade frågat Håkansson,
hur motorfordonsboken förut brukat föras, varvid Håkansson svarat
att de viktigaste platserna som besöktes under resan alltid uppfördes. Dahlgren
hade därvid meddelat, att så även skulle ske beträffande de resor Dahlgren
gjorde. På fråga om »stallet A 2» skulle införas i boken hade Dahlgren
meddelat Håkansson, att stallet icke behövde införas. Då Du Rietz inspekterat
motorfordonsboken och sett att resorna till stallet icke vore upptagna hade
han frågat Håkansson, vart Dahlgren brukade åka örn morgnarna när
han åkte från bostaden, varvid Håkansson svarat, att Dahlgren brukade åka
till stallet. Du Rietz hade då yttrat, att detta icke stöde infört i boken. Håkansson
hade därvid svarat, att han blivit tillsagd att resorna till stallet icke
behövde införas. Håkansson ansåge att denna Dahlgrens order givits av utrymmesskäl
för bokens förande; det hade varit onödigt och oväsentligt att
införa stallet, då platsen läge endast några hundra meter från vägen till
Lv 6.

Värnpliktige nr 878-28-31 Nilsson berättade:

Han hade kört för Dahlgren då Håkansson varit förhindrad. Nilsson hade
icke fått någon order av Dahlgren att icke införa dennes resor till och från
bostaden i motorfordonsboken. Dahlgrens resor till och från bostaden hade
mestadels ägt rum i samband med tjänsteresa. Ibland hade Dahlgren åkt
direkt från bostaden till Lv 6, då han haft mycket brått att komma dit.

Enligt utdrag ur motorfordonsboken hade bilfärder företagits Lv 6—Örgryte—Lv
6 den 2710) “/«, 21/n och 26/11 1942 samt den 7i, %, 21/i och 25/a
1943.

I ett intyg förklarade löjtnanterna Jonas P. Alströmer och IL Bruce att
Sandbergs anmälan i stort sett torde vara sanningsenlig i fråga örn användandet
av kronans bil till och från bostaden; dessa körningar hade dock otta
kombinerats med tjänsteresor.

2. Dahlgrens resa till Malmö den 2—5 november 1942.

Genom generalorder nr 3738 den 28 oktober 1942 anbefalldes att Dahlgren
under tiden den 29/i0—31/io 1942 skulle stå till fortifikationsstyrelsens
förfogande.

I sin rapport den 30 januari 1943 anförde Du Rietz:

På depåorder den 27 oktober 1942 hade Du Rietz beordrats såsom tjänstförrättande
kårchef för tiden den 27/io—31 ho, då Dahlgren skulle stå till fortifikationsstyrelsens
förfogande. Den 30 eller 31 oktober hade kårstabschefen
för Du Rietz anmält, att en syster till Dahlgren avlidit i Malmö och att Dahlgren
fördenskull måste taga tjänstledigt till och med den 5 november och resa
till Malmö till begravningen. Enligt telefonorder från Dahlgren skulle Du Rietz
därför vara tjänstförrättande kårchef även under tiden den 1/n—6/n> vilket
satts på depåorder den 3 november. Den 6 november hade Dahlgren återtagit
befälet över depån. På depåorder den 7 november hade Dahlgren satt att
han företagit tjänsteresa till Stockholm och Malmö den 27ho—4/n. Såsom motiv
för resan till Malmö hade Dahlgren uppgivit, att en av arkitekterna i fortifikationsstyrelsen
tillrått honom att resa till Malmö för att se på Lv 4:s kasernetablissement.

Dahlgren anförde i sitt yttrande till militieombudsmannen:

Jämlikt generalordern nr 3738/1942 hade Dahlgren beordrats att stå till
fortifikationsstyrelsens förfogande för sammanträden beträffande de nya
kasernerna vid Högsbo. Dessa kaserner komme att byggas efter i huvudsak
samma ritningar som Lv 4:s kaserner i Malmö. Då Dahlgren såsom chef tor
Lv 6 hade det största intresse av att de nya kasernerna bleve så ändamålsenligt
byggda som möjligt och att erfarenheterna från tidigare utförda kasernbyggnadsarbeten
tillvaratoges, hade det efter samråd med arkitekten ansetts
lämpligt att Dahlgren skulle resa ned till Malmö för att närmare sludera
de där utförda kasernbyggnaderna för alt få en uppfattning om dessas utseende
och om Dahlgren önskade några ändringar. Dahlgren hade då haft
två förfaringssätt att välja: antingen återvända till Göteborg och därifrån
fara till Malmö eller att från Stockholm fara direkt till Malmö. Ur statens

synpunkt och med hänsyn till att Dahlgrens tid varit strängt upptagen hade
Dahlgren ansett det sistnämnda mest ekonomiskt och lämpligt. Därtill hade
kommit ett rent personligt motiv. Under Dahlgrens vistelse i Stockholm hade
inom kort tid två av hans närmaste anhöriga, av vilka den ena var en syster,
avlidit. Hon skulle begravas den 4 november i Malmö. På grund av sitt arbete
och då Dahlgren ansett sig icke kunna vara borta för länge från kåren,
hade Dahlgren icke kunnat ägna mycken tid åt sina familjeförhållanden.
När Dahlgren sett att han utan större tidsförlust kunde närvara vid systerns
begravning, om Dahlgren från Stockholm före direkt till Malmö för att studera
Lv 4:s kasernbyggnadsarbeten, hade Dahlgren beslutat välja detta förfaringssätt.
Dahlgren hade meddelat detta sitt beslut muntligt, men hade
glömt att på luftvärnsinspektionen begära att få en generalorder på denna
resa. Dahlgren hade avrest från Stockholm på kvällen den 2 november. Följande
dag hade Dahlgren tillsammans med kasernunderofficeren vid Lv 4
och kontrollanten vid bygget noggrant gått genom utförda byggnader och
skaffat sig goda erfarenheter av hur det borde vara och hur Dahlgren ville
ha det. Dahlgren hade kvarstannat i Malmö den 4 november för att kunna
närvara vid systerns begravning samt återvänt till Göteborg den 5 november.
Den dag som Dahlgren kvarstannat i Malmö för systerns begravning hade
uppförts som tjänstledighetsdag och hade icke upptagits i reseräkningen. Resan
i övrigt hade varit en tjänsteresa. Inspektören för luftvärnet kände dessa
förhållanden och hade på Dahlgrens förfrågan, vad som borde göras åt saken,
förklarat att den finge bero, ty nu vore intet att göra däråt. Det formella
fel, som anmälaren haft för ögonen, vore att Dahlgren glömt att erhålla en
generalorder på resan. Orsaken härtill vore enbart att söka i den upphetsade
och nervösa sinnesstämning, vari Dahlgren befunnit sig under dessa dagar.

Av Dahlgrens reseräkning inhämtades:

Dahlgren hade antecknat att han under tiden från och med den 27 oktober
till och med den 2 november 1942 haft tjänsteförrättningar i Stockholm
och tillgodofört sig inkvarteringskostnad, förplägnadskostnad och terminslön
för dessa dagar. Vidalf hade upptagits alt Dahlgren avrest till
Malmö den 3 november 1942 klockan 21-10 samt avrest från Malmö följande
dag klockan 22 08 och ankommit till Göteborg den 5 november 1942 klockan
7 45. För sistnämnda tre dagar hade Dahlgren upptagit förplägnadskostnad
och terminslön.

Sedan militieombudsmannen i anledning härav anhållit att Dahlgren ville
inkomma med närmare upplysningar, anförde Dahlgren:

Då Dahlgren visste att de i generalordern nr 3738/1942 angivna dagarna
icke skulle räcka till för de arbeten, som Dahlgren hade att utföra i Stockholm,
hade han avrest från Göteborg redan på kvällen den 26 oktober 1942.
Intill den 2 november hade Dahlgren varje dag haft arbeten att utföra på
olika staber och inspektioner. På kvällen sistnämnda dag hade Dahlgren
avrest till Malmö. För denna resa hade Dahlgren icke utverkat generalorder.
Inspektören för luftvärnet, översten Ragnar Sjöberg, hade i brev den
5 januari 1943 meddelat, att han icke hade något att erinra mot motivet för

Malmöresan, men att Dahlgren icke haft rätt att beordxa sig själv därtill.
De dagar utöver de i generalordern nämnda, som Dahlgren i tjänsten varit
i Stockholm och Malmö, hade påförts Dahlgrens tjänstledighetsdagar för
1942.

Sjöberg anförde i det av Dahlgren åberopade brevet:

Beträffande besöket vid Lv 4:s kaserner i Malmö hade Sjöberg intet att
erinra mot det motiv Dahlgren anfört. Tvärtom. Men tyvärr kunde en förbandsclief
icke göra dylika resor utan order från högre ort. Sjöberg kunde
ej heller beordra regementsofficer till tjänsteförrättning av dylikt slag. Däremot
kunde Sjöberg på framställning utverka generalorder, som erfordrades
för resa till sådan tjänsteförrättning som icke avsåge inspektion av underställda
förband, fältdepåer osv.

Den 12 och 17 februari 1943 återbetalade Dahlgren till krigskassaavdelningen
nr 330 dels 125 kronor utgörande den reseersättning som utgått utöver
vad som motsvarade generalordern nr 3738/1942, och dels 37 kronor
30 öre, utgörande mellanskillnad å järnvägsbiljett.

3. Du Rietz’ medverkan vid tillkomsten av Sandbergs anmälan.

Dahlgren uppgav i ett brev till Du Rietz bland annat:

Enligt vid Lv 6 befintliga handlingar hade Sandberg hempermitterats från
fältförband på order från vederbörande fördelning. Det hade fastställts att
Sandberg skrivit sin anmälan till militieombudsmannen på framställning av
Du Rietz vid besök som denne avlagt i Sandbergs hem. Sandberg hade meddelat
att han gjort detta bland annat i gengäld för att Du Rietz förliden
sommar hjälpt honom med en ansökan till chefen för armén att få fortsätta
sin militära tjänstgöring. Hur skulle Du Rietz själv såsom förbandschef
döma en man, som i befattning såsom mobiliseringsofficer uppsökte
en enligt fördelningsorder liempermitterad man i dennes hem, drucke grogg
med honom och förmådde honom att skriva en oriktig och försåtlig anmälan
mot chefen?

I brevet erinrade Dahlgren vidare att Du Rietz synbarligen glömt alla de
gånger som Du Rietz, innan Dahlgren tagit befälet över kåren, med bilförarna
Håkansson och Hansson vid ratten låtit köra sig till sin bostad i
Floda.

Du Rietz anförde i det förut omnämnda brevet till Sjöberg:

Du Rietz finge uttrycka sitt beklagande av att han icke omedelbart direkt
insänt sin anmälan utan först omnämnde saken för Sandberrg. Denne, som
just fått avslag på en framställning att inköpa två bildäck till sin droskbil,
hade blivit mycket förbittrad när han på detta sätt erhållit kännedom örn
Dahlgrens bilkörningar. Denna reaktion vore ju fullt förståelig och riktig,
men naturligtvis borde Du Rietz icke lia berättat detta för Sandberg utan
redan då insänt en anmälan. Detta hade Du Rietz också insett vid närmare
eftertanke och handlat i enlighet därmed.

Sedan militieombudsmannen hos polismästaren i Göteborg anhållit örn
utredning angående de närmare omständigheterna vid undertecknandet av

6—439022. Militieombudsmannens ämbelsberättelse.

Sandbergs anmälningsskrift, inkom protokoll över ett den 24 februari 1943
nied Sandberg hållet förhör, varvid denne berättat:

Någon tid efter det att Sandberg blivit hemförlovad från militär tjänstgöring,
hade han erfarit att han utpekats såsom kommunist. Sedan Sandberg
förgäves sökt erhålla ett samtal med majoren Hagelin hade han vänt
sig till Du Rietz, vilken därefter varit Sandberg behjälplig med att till försvarsdepartementet
ingiva en skrivelse med anhållan örn Sandbergs återinträde
i militärtjänstgöring. Denna ansökan hade emellertid avslagits. Sedermera
hade Sandberg vid upprepade tillfällen sammanträffat med Du
Rietz, vilken även besökt Sandberg i dennes bostad, därvid de diskuterat politik,
det allmänna världsläget, vårt lands försörjningsfrågor samt andra aktuella
problem. Under dessa samtal hade Du Rietz för Sandberg omnämnt
de förhållanden vid Lv 6, vilka Sandberg framhållit i sin skrift till militieombudsmannen.
Då Sandberg, som själv erhållit avslag å ansökan örn inköp
av gummiringar till sin droskbil, ansett att sparsamhet med olika förnödenheter
borde iakttagas även inom militärväsendet och då Sandberg av
vissa i skriften namngivna personer erhållit samma upplysningar som av
Du Rietz, hade han ingivit sin skrift. Denna vore icke att anse såsom en
anmälan utan endast ett uppmärksamgörande på vissa förhållanden vid
Lv 6. Sandberg förnekade att Du Rietz övat någon som helst påtryckning
på Sandberg. De hade ej heller överenskommit att medelst skriften på något
sätt söka komma åt Dahlgren. Sandberg hade ensam och i det allmännas
intresse beslutat ingiva skriften. Någon groggdrickning i Sandbergs hem
hade icke förekommit, i varje fall icke från Du Rietz’ sida.

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde militieombudsmannen
i en åtalsinstruktion, som den 1 mars 1943 överlämnades till militärbefälhavaren
för lil. militärområdet:

1. Instruktionen för förvaltningen av arméns motormateriel innehölle uttryckligt
stadgande (47 morn.), att kronan tillhörigt eller av kronan förhyrt
motorfordon finge användas endast för tjänstebruk. Motorfordon skulle icke
tagas i bruk i större utsträckning än som tjänstens krav betingade (43 mom.).

I depåorder vid Lv 6 den 16 januari 1942 hade upptagits bland annat följande: På

grund av det skärpta försörjningsläge, som uppstått för landet beträffande
smörj- och drivmedel samt gummiringar, hade den civila biltrafiken
pålagts synnerligen stränga restriktioner. Härvid hade många näringsidkare
fått sin ekonomi hårt drabbad. De som på grund av restriktionerna icke
kunnat driva sitt yrke och för längre eller kortare tid ställts utan förvärvsmöjligheter
måste ha blivit särskilt upprörda, då de sett av militären disponerade
motorfordon användas på ett sätt, som på mer eller mindre goda
grunder tett sig som okynneskörning. De hade ansett sig ha rätt att kräva,
att den militära personalen icke företoge körningar, som måste framstå såsom
mindre viktiga än de civila körningar, som hindrats av restriktionerna.

Denna reaktion från enskilda medborgares sida vore fullt förståelig och
hänsyn skulle tagas till densamma. Därför skulle all personal, särskilt vid
prov- och inkörningar av motorfordon men även vid andra färder, iakttaga
att körningarna förlädes på sådant sätt, att missförstånd utåt beträffande ändamålet
undvekes. Det komme an på varje befattningshavare att härvidlag
visa ansvarskänsla och god uppfattning om vad det ömtåliga läget krävde.
Brister härvidlag vore tjänstefel och komme att som sådana beivras.

Av utredningen i detta ärende syntes framgå att Dahlgren under fyra månaders
tid ganska regelbundet använt tjänstebil för färder mellan bostaden
samt förbandet. Dessa Dahlgrens åtgärder stöde i strid mot tydliga bestämmelser,
och Dahlgren syntes också ha varit medveten örn detta. De skäl han
åberopat till stöd för avvikelserna från gällande föreskrifter kunde icke
godtagas. Dessa skäl hade också blivit underkända, sedan Dahlgren hos chefen
för armén anhållit örn tillstånd att få använda tjänstebil för sådana
färder. Det hade uppgivits att åtskilliga av dessa färder kombinerats med
något tjänsteärende, särskilt skulle detta ha gällt hemfärderna från förbandet.
Närmare upplysningar om dessa tjänsteresors natur saknades. Det torde
emellertid vara anledning att antaga att tjänsteärendet ofta icke varit av den
art, att det varit nödvändigt att taga tjänstebilen i anspråk i den utsträckning
som skett. Enligt militieombudsmannens uppfattning hade Dahlgren i denna
del gjort sig skyldig till tjänstefel, som måste beivras.

I ärendet hade påståtts att Dahlgren tillsagt bilförarna att icke i motorfordonsböckerna
införa körningarna lill och från Dahlgrens bostad. De båda
hörda bilförarna hade förnekat att någon sådan tillsägelse givits dem. Däremot
hade en av bilförarna vitsordat, att Dahlgren örn morgnarna brukat
åka från sin bostad till stallet vid A 2 (där Dahlgrens tjänstehäst varit uppstallad)
samt att dessa resor, enligt Dahlgrens tillsägelse, icke införts. Detta
hade nämligen ansetts onödigt, eftersom stallet läge endast några hundra
meter från vägen till förbandet. Av dessa uppgifter syntes framgå att bilfärderna
från Dahlgrens bostad (i Örgryte) varit ganska vanliga och att de
i motorfordonsböckerna brukat införas såsom resor mellan Örgryte och förbandet.
Det vore därför anmärkningsvärt att de införda färderna från
Örgryte direkt till förbandet vore ganska få. Under tiden den Vio 1942—%
1943 syntes endast 8 sådana färder ha införts i motorfordonsböckerna. De
båda bilförarna borde närmare höras hur färderna mellan Örgryte och stallet
vid A 2 blivit införda.

2. Dahlgrens resa från Stockholm till Malmö hade företagits utan att vederbörlig
order därom förelegat. Dahlgrens besök vid kasernerna vid Lv 4
syntes visserligen ha varit av den natur att det kunnat utgöra giltig anledning
lill en tjänsteresa, men resan torde dock väsentligen lia företagits i Dahlgrens
eget intresse. Därtill komme att resan förlängts med en dag till följd
därav att Dahlgren den 4 november 1942 stannat kvar i Malmö för att närvara
vid sin systers begravning. I sitt yttrande till militieombudsmannen
hade Dahlgren påstått, att sistnämnda dag uppförts såsom tjänstledighetsdag
och icke upptagits i reseräkningen. Denna uppgift syntes icke vara rik -

tig. På depåorder den 7 november 1942 hade angivits, att Dahlgren företagit
tjänsteresa till Stockholm och Malmö under tiden den 27/io—4/11 1942.
I reseräkning hade Dahlgren tillgodofört sig ersättning för förplägnadskostnad
även för den 4 november. Dahlgren hade vidare gjort gällande att han
den 27 och 28 oktober samt den 1 november (möjligen avsåge han även
den 2 november) 1942 haft tjänsteförrättningar i Stockholm, ehuru den utfärdade
generalordern icke omfattade dessa dagar. Närmare upplysningar
om vari dessa tjänsteförrättningar bestått saknades. Uppgiften i Dahlgrens
reseräkning att han avrest från Stockholm den 3 november klockan 2110
överensstämde icke med Dahlgrens påstående att han samma dag genomgått
Lv 4:s kaserner i Malmö.

Ehuru Dahlgren förklarat, att de dagar han vistats i Stockholm och Malmö
utan stöd av order numera påförts hans tjänstledighetsdagar, samt att
han till statsverket inbetalt reseersättning som för mycket utbetalts, funne
militieombudsmannen sig icke kunna undgå att beivra det tjänstefel, vartill
Dahlgren gjort sig skyldig genom att utan order och delvis i eget intresse
företaga resan till Malmö.

Såväl i sitt yttrande till militieombudsmannen den 3 februari 1943 som
i sitt brev till Du Rietz den 5 i samma månad hade Dahlgren lämnat vissa
uppgifter rörande anledningen till att en värnpliktig blivit hempermitterad.
Dessa uppgifter vore möjligen hämtade ur hemliga handlingar, och de torde
avse förhållanden som ej finge yppas för obehöriga eller intagas i offentliga
handlingar.

3. Du Rietz hade i sin rapport till militärbefälhavaren förklarat att han,
med hänsyn till Dahlgrens ställning såsom förbandschef och det stora ansvar
för personalens ledning och fostran som åvilade en sådan, ansett sig
icke kunna underlåta att bringa vad som förekommit till militärbefälhavarens
kännedom för vederbörlig åtgärd. Du Rietz syntes således själv uppfatta
sin anmälan såsom ett fullgörande av en honom åliggande tjänsteplikt.
Visst stöd för denna uppfattning kunde hämtas ur tjänstgöringsreglementet
för armén. Sålunda skulle varje förman söka främja truppförbandets heder
och anseende och upprätthålla en god anda inom kamratkretsen och truppförbandet.
Därest sådana missförhållanden förekomme vid ett förband att
dess anseende och andan inom detsamma toge skada, torde befälskåren äga
en viss skyldighet att vidtaga åtgärder för att åstadkomma rättelse. Den
som å tjänstens vägnar ingrepe i sådant syfte torde handla under tjänsteansvar.
Han borde därför gå till väga på ett sätt som vore korrekt i förhållande
till den angripne och förenligt med anmälarens egen ställning vid
förbandet. Den till militieombudsmannen inkomna anmälningsskriften finge
anses härröra från Du Rietz. Dennes förfarande att icke göra anmälningen
öppet och i eget namn utan med anlitande av en hempermitterad värnpliktig
såsom mellanhand syntes innebära ett felaktigt sätt att vidtaga en tjänsteåtgärd
och kunde därför betraktas såsom ett tjänstefel. Anmälningsskriften
vore också byggd på uppgifter som Du Rietz tydligen vunnit kännedom om
i sin tjänst och som han annorledes icke torde lia erhållit tillgång till.

Du Rietz’ handlingssätt innebure ett sådant avsteg från det uppträdande
man borde fordra av en officer, att militieombudsmannen ansåge sig icke
kunna underlåta att beivra felet.

I sitt brev till Du Rietz hade Dahlgren antytt, att Du Rietz före den 1
oktober 1942 anlitat tjänstebil för färder mellan förbandet och Du Rietz’
bostad. Härom borde Dahlgren och Du Rietz höras närmare.

På grund av vad sålunda anförts finge militieombudsmannen uppdraga åt
vederbörande åklagare att vid behörig domstol ställa Dahlgren och Du Rietz
under tilltal för vad som läge dem till last. Ansvar borde yrkas efter lag och
sakens beskaffenhet. Kronan borde beredas tillfälle att mot Dahlgren föra
ersättningstalan i anledning av de ifrågakomna bilfärderna.

* *

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Göteborgs luftvämskår. Vid
krigsrätten förebragtes bland annat utredning örn vissa av Du Rietz företagna
bilfärder, varvid tjänstebil använts. Vidare framkom att Du Rietz
lämnat vissa oriktiga uppgifter vid utskrivande av beställningssedlar för
militärbiljetter. Vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Dahlgren för det
han dels under i målet angiven tid i stor utsträckning använt tjänstebil för
färder mellan sin bostad och förbandet eller stallet vid A 2, dels utan vederbörlig
order därom och delvis i eget intresse företagit resan från Stockholm
till Malmö, och dels begagnat sig av tjänsteresa utöver den i generalordern
angivna tiden ej mindre den 27 och 28 oktober än även den 1—4 november
1942 och därför obehörigen i reseräkningen tillgodofört sig inkvarteringskostnad,
förplägnadskostnad och terminslön, till belopp av 125 kronor, samt
resekostnad till belopp av 37 kronor 30 öre, samt å Du Rietz för oförstånd
i tjänsten dels genom hans förfarande att icke till militieombudsmannen göra
anmälan mot Dahlgren i eget namn utan genom anlitande av en hempermitterad
värnpliktig som mellanhand, dels genom att för vissa påtalade bilfärder
använda tjänstebil, och dels på grund av vad han låtit komma sig till
last beträffande utskrivning av och beteckning av resans art uti de i målet
ifrågavarande biljettbeställningama.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 3 juli 1943 och utlät
sig därvid:

Dahlgren vore från den 1 oktober 1942 chef för Göteborgs luftvärnskår.
Från början av sagda månad till slutet av januari 1943 bade Dahlgren i strid
mot gällande föreskrifter i avsevärd omfattning använt tjänstebil för färder
mellan sin bostad i Örgryte och luftvärnskårens förläggning å Kviberg eller
närbelägen plats. Vagavståndet mellan Dahlgrens bostad och förläggningen,
båda belägna inom Göteborg, utgjorde omkring 7 kilometer. Genom att bruka
tjänstebil för dessa färder hade Dahlgren gjort sig skyldig till oförstånd i
tjänsten.

Genom generalorder 3738 den 28 oktober 1942 hade anbefallts, att Dahlgren
under tiden 29—31 i samma månad skulle stå till fortifikationsstyrelsens
i Stockholm förfogande för överläggningar därstädes örn kårens kasernbygge.
Dahlgren, som på förhand underrättats om generalordern, hade under
hand gjort framställning om utsträckning av tiden för vistelsen i Stockholm
för överläggningar rörande jämväl andra kårens angelägenheter. I förlitande
på bifall till framställningen, hade Dahlgren redan den 26 oktober
avrest till Stockholm. Framställningen hade ej lett till åtgärd. Sysselsatt med
arbete i tjänsten hade Dahlgren vistats i Stockholm till och med den 3 november.
Under vistelsen därstädes hade han erhållit meddelande, att hans
i Malmö bosatta syster avlidit den 30 oktober, och att systems begravning
skulle äga rum i Malmö den 4 november. Under överläggningarna hos fortifikationsstyrelsen
hade framhållits lämpligheten av att Dahlgren finge i studiesyfte
besöka Skånska luftvärnskårens kaserner i Malmö, enär Göteborgs
luftvärnskårs kaserner skulle utföras enligt ungefär samma ritningar som
kasernerna i Malmö. Med anledning härav hade Dahlgren enligt vad han
uppgivit beslutit att för sådant syfte resa till Malmö. På kvällen den 3 november
hade Dahlgren rest från Stockholm till Malmö utan att för denna resa
ha utverkat generalorder och hade påföljande dag — såsom tjänstledighetsdag
— bevistat systerns begravning. Samma dags kväll hade Dahlgren rest
från Malmö till Göteborg, dit han ankommit den 6 november på morgonen.

Å depåorder den 7 november hade Dahlgren upptagit att han 27/10—-4/n
företagit tjänsteresa till Stockholm och Malmö. Vid orderns utförande hade
Dahlgren haft kännedom om, att han icke haft rätt att utan order från
högre myndighet företaga tjänsteresa utom sitt förbands verksamhetsområde.

I en den 7 november av Dahlgren med anledning av ifrågavarande resa
upprättad räkning å ersättning för rese-, inkvarterings- och förplägnadskostnader
jämlikt krigsavlöningsreglementet hade Dahlgren uppgivit, att resan
företagits på grund av såväl nämnda depåorder som generalordern, samt
upptagit kostnader till belopp av 211 kronor, som Dahlgren jämväl uppburit
hos krigskassaavdelningen 330. Först den 12 februari 1943 hade Dahlgren
återbetalat till krigskassaavdelningen vad han enligt nämnda räkning uppburit
utöver den ersättning, som tillkommit honom på grund av generalordern.
Återburna beloppet hade utgjort 125 kronor.

Genom att utan generalorder resa från Stockholm till Malmö, till vilken
resas företagande Dahlgrens önskan att bevista systerns begravning finge
anses ha bidragit, och genom att i resekostnadsersättningar uppbära belopp
överstigande vad Dahlgren haft rätt till på grund av den utfärdade generalordern,
hade Dahlgren gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.

Den 17 februari 1943 hade Dahlgren till krigskassaavdelningen 330 enligt
reversal inlevererat 37 kronor 30 öre såsom ersättning för »mellanskillnad
å järnvägsbiljett mellan tjänsteresa och tjänstledighetsresa Göteborg—Stockholm—Malmö—Göteborg».
Åklagaren hade ej styrkt sitt påstående att Dahlgren
förut obehörigen tillgodofört sig detta belopp såsom resekostnad. I följd
härav ogillades åtalet emot Dahlgren i denna del.

Den 23 januari 1943 hade till militieombudsmannen inkommit en av droskägaren
Olof Sandberg undertecknad anmälningsskrift. Utredningen i målet
visade, att Sandberg i väsentlig omfattning haft fog för sin anmälan. Sandberg,
som hörts som vittne i målet, hade påstått, att han själv uppsatt anmälningsskriften,
som han låtit renskriva och därefter insänt till militieombudsmannen.
Anmälningsskriften finge anses ha tillkommit på initiativ av
Du Rietz, som vid besök hos Sandberg någon tid före anmälningsskriftens
uppsättande lämnat Sandberg ett papper med anteckningar om de i anmälningsskriften
upptagna förhållandena. Du Rietz’ åtgörande för anmälans tillkomst,
ehuru i och för sig klandervärt, vöre dock ej av beskaffenhet att för
honom medföra ansvar. I följd härav lämnade krigsrätten atalet emot Du
Rietz i denna del utan bifall.

I egenskap av tillförordnad chef för Göteborgs luftvärnskårs depå hade
Du Rietz den 28 oktober 1942 i tjänstebil rest från Göteborg till Karlsborg
för att inspektera två av depåns batterier, som sagda dag med början omkring
klockan 9 utfört skarpskjutningar vid Hammarnäset norr om Karlsborg.
Du Rietz hade uppgivit, att han jämväl haft för avsikt att påföljande
dag inspektera batteriernas övningar under hemmarschen mot Göteborg. Du
Rietz hade ankommit till batteriernas skjutövningar den 28 oktober först en
eller annan timme före övningarnas slut klockan 16. Följande dag vid 10-tiden hade Du Rietz rest i bilen från Karlsborg i riktning mot den plats,
något norr om Karlsborg, där batterierna under natten varit förlagda. Vid
framkomsten till en avtagsväg, som ledde till förläggningsplatsen, hade Du
Rietz påträffat några av batteriernas bilar, om vilkas beskaffenhet han gjort
sig underrättad, varefter han i bilen fortsatt till Undenäs, där han en stund
besökt sin son. Undenäs vore beläget l1/* mil norr örn Karlsborg. Du Rietz
hade farit från Undenäs till Göteborg utan att den dagen vidare befatta sig
med batterierna. Bärande hinder för Du Rietz att företaga resa till Karlsborg
med järnväg för inspektion av batteriernas skjutövningar hade med säkerhet
ej förefunnits. Gällande bestämmelser rörande nyttjande av kronans bilar
i tjänsten borde avgjort ha avhållit Du Rietz från att använda tjänstebil
för resan. Härtill komme att Du Rietz den 29 oktober under färden från
Karlsborg icke tagit någon som helst befattning med batterierna bortsett
från ovannämnda sammanträffande med några av batteriernas bilar. Med
hänsyn till vad sålunda anförts funne krigsrätten, att Du Rietz genom att
använda tjänstebil för ifrågavarande resa, omfattande en vägsträcka av omkring
40 mil, visat oförstånd i tjänsten.

I fråga örn Du Rietz’ övriga påtalade resor i tjänstebil och de resor, som
upptoges i de vid rältegångstillfället den 8 maj 1943 ingivna beställningssedlarna,
hade åklagaren ej visat, att Du Rietz gjort sig skyldig till förfarande av
beskaffenhet att för honom medföra ansvar. I följd härav ogillades åtalet
mot Du Rietz i dessa delar.

Krigsrätten dömde Dahlgren jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen
samt 33 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten
till arrest utan bevakning i sju dagar samt Du Rietz jämlikt sistnämnda lag -

rummet likaledes för oförstånd i tjänsten till arrest utan bevakning i tre
dagar.

Statsverket skulle vidkännas av allmänna medel utgiven vittneskostnad
i målet.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening som uttalats
av ledamöterna krigsdomaren T. Gedda och t. f. auditören E. Josefson, voro översten
Å. Hök och överstelöjtnanten G. G. De Geer skiljaktiga och yttrade:

»Anmälan till militieombudsmannen får anses ha gjorts av Du Rietz med Sandberg
som mellanhand. Genom att Du Rietz härvid ej uppträtt öppet och i eget namn
har han visat oförstånd i tjänsten.

I följd härav döma vi Du Rietz jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen
samt 33 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten till vaktarrest
tre dagar».

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 22 juli 1943 anmodade tjänstförrättande
militieombudsmannen ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens
utslag såvitt anginge Du Rietz med yrkande om bifall
till åtalet jämväl i den del det avsåge Du Rietz’ åtgöranden för tillkomsten
av Sandbergs anmälningsskrift. I skrivelsen anförde militieombudsmannen
bland annat:

Av utslaget framginge, att krigsrättens civila ledamöter, vilkas mening utslaget
innefattade, i likhet med militieombudsmannen funnit att Sandbergs
anmälningsskrift tillkommit på Du Rietz’ initiativ. De syntes även ha biträtt
militieombudsmannens mening att Du Rietz därigenom gjort sig skyldig till
tjänstefel. Enligt dessa ledamöters uppfattning hade emellertid tjänstefelet
varit så ringa, att det icke borde medföra ansvar för Du Rietz. Militieombudsmannen
kunde icke dela denna uppfattning. Du Rietz hade i sådan grad
åsidosatt det krav på ett korrekt och öppet uppträdande, som måste ställas
på en officer, att hans handlingssätt icke borde lämnas utan beivran.

Även Du Rietz har överklagat regementskrigsrättens utslag.

I vad angår Dahlgren har utslaget vunnit laga kraft.

24. Missbruk av tjänstebil.

I tidningen Arbetaren för den 11 juni 1942 förekommo vissa uppgifter örn
att värnpliktige fänriken P. G. Sandblom låtit sin familj, hustru och två barn,
företaga färder i kronans bil. I tidningsartikeln anfördes bland annat:

I stället för att låta familjen resa till den närmast förläggningen liggande
stationen hade Sandblom beordrat den att stiga av 14 mil från bestämmelseorten.
Här hade han sedan hämtat den i kompaniets bil. Till närmaste station
vore det cirka 5 mil från förläggningen. Privatkörningen med kompaniets
bil hade inte varit slut därmed. Med familjen instuvad i bilen hade
Sandblom sedan gjort resor till kringliggande fjälltrakter för att uppköpa
ägg för egen räkning.

Efter anhållan från militieombudsmannen inkom chefen för Svea ingenjörkår
med yttrande från Sandblom, vari denne anförde:

Det i artikeln påtalade förhållandet, att Sandbloms familj under någon tid
vistats i Sandbloms förläggningsort vore med sanningen överensstämmande.
Anledningen till vistelsen hade varit att under påsken flera av Sandbloms
bekanta vistats i T. såsom turister, varvid Sandblom stött samman med
dem. Då de vid hemkomsten berättat därom för Sandbloms hustru hade
sekretessen kring förläggningsorten brutits. Då Sandbloms hustru tidigare under
året varit svårt sjuk och av läkare ordinerats luftombyte och vila och
då förläggningsorten icke längre varit hemlig för henne, hade Sandblom
tillåtit sig att taga henne till T. Med hänsyn till hennes svaghetstillstånd
hade hon valt att resa den bekvämare vägen över B. och R. Såsom chef
för ett vägkompani hade det ålegat Sandblom att i samverkan nied vägdistriktet
underhålla vissa vägar, av vilka en varit belägen högst 2 mil från
R. För att fullgöra detta sitt åliggande hade Sandblom måst företaga inspektionsresor
utmed vägarna. Under den tilländalupna beredskapsperioden hade
kompaniet utan ersättning utfört transporter av såväl civilpersoner som
civilt gods efter generellt medgivande av stridsgruppchefen. Dessa transporter
hade haft karaktären av en militär hjälpåtgärd åt en betryckt civilbefolkning
under dessa svåra restriktionstider. Hänsyn hade därvid tagits till
att landskapet vore vidsträckt och glest befolkat, ävensom till att befolkningen
lede svårt under trafikinskränkningarna. I denna anda hade Sandblom
ansett sig icke handla rättsstridigt eller göra sig skyldig till slöseri,
då Sandblom i samband med mera rutinmässiga tjänsteresor låtit transportera
sin familj fram och åter till järnvägsstationen, som läge på ett avstånd
av cirka 10 mil, icke 14 mil som i artikeln uppgivits. Detsamma gällde för
de två resor på någon mil, där Sandbloms familj fått följa med. Örn Sandbloms
inställning till tillåtligheten att utan avgift medtaga civilperson i kronans
bil vid tjänsteresa (under sådana förehållanden som varit rådande i
landskapet våren 1942) icke accepterades, torde den merutgift som Sandblom
förorsakat kronan genom sitt förfaringssätt belöpa sig till högst två
säckar bilkol, eller cirka 6 kronor efter ortens pris.

Vid förhör berättade landstormsfänriken N. V. Odefors:

Beträffande resorna för familjen till stationen och åter vore uppgiften i
tidningen i huvudsak riktig, dock torde sträckan 14 mil lia hållits i överkant.
Angående resorna till kringliggande fjälltrakter med familjen och resor
för inköp av ägg kunde Odefors icke yttra sig om mera än att han sett, att
familjen Sandblom avrest med hilen. Däremot kunde Odefors icke yttra sig
om hur många gånger det skett eller om det skett i samband nied tjänstgöring.
En gång hade Odefors i alla fall sett Sandblom avresa nied familjen.

I yttrande till militieombudsmannen anförde majoren Nils E. Bouveng
bland annat:

Sandblom hade av Bouveng erhållit generellt tillstånd att vid körningar i
tjänsten medföra civila personer och civilt gods, då så kunnat ske utan att
inkräkta på kronans rätt. I de gränstrakter där förbandet haft sin verksam -

het förlagd vore det långt mellan byar och gårdar, mycket långt (70—100
km) till närmaste järnvägsstation samt ringa tillgång till transportmedel på
grund av trafikinskränkningar. Vid de biltransporter som krävts för truppernas
underhåll och verksamhet hade bilar ibland måst gå med ringa last
eller tomma i endera riktningen. Det hade därför fallit sig naturligt att så
långt som möjligt söka hjälpa befolkningen för att lätta på deras svårigheter
hellre än att låta bilarna köra tomma. Vid flera tillfällen hade civila lastbilar
från H. i gengäld transporterat militärgods utan avgift, då militären
haft svårighet med transporterna. Några extratransporter hade icke anordnats
för civil räkning. — Vidare lämnades uppgift örn de vägar som
Sandbloms förband helt eller delvis haft att underhålla.

I en den 15 mars 1943 till befälhavaren för Stockholms försvarsområde
överlämnad åtalsinstruktion anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse
för utredningen:

Instruktionen för förvaltningen av arméns motormateriel innehölle föreskrifter,
att kronan tillhörigt eller av kronan förhyrt motorfordon finge användas
endast för tjänstebruk, att motorfordon icke skulle tagas i bruk i
större utsträckning än som tjänstens krav betingade och att materielen skulle
handhavas så, att icke onödig förslitning eller skadegörelse uppstode på densamma.

Av utredningen i förevarande ärende framginge, att Sandblom för att
hämta sin familj från R:s järnvägsstation till T. samt, efter hans egna uppgifter
att döma, möjligen även för återresan till R. använt kronans bil. Avståndet
mellan de nämnda platserna uppginge enligt Sveriges Kommunikationer
till 108 kilometer. Under färden passerades H. järnvägsstation, som
läge 52 kilometer från R. Den sammanlagda körsträckan för fyra färder
mellan T. och R. överstege således 400 kilometer. Sandblom syntes vilja
göra gällande att dessa bilfärder åtminstone delvis skulle vara tjänsteresor.
Tillräckliga skäl att antaga att dessa resor betingats av tjänstens krav torde
icke föreligga, utan resorna finge betraktas såsom företagna i Sandbloms
personliga intresse. Beträffande vägsträckan R.—H. torde Sandblom överhuvud
ha saknat inspektionsskyldighet. Vad Sandblom anfört rörande det
honom meddelade tillståndet att vid tjänsteresor medföra vissa civilpersoner
torde, då tillståndet givits i den isolerade ortsbefolkningens intresse, icke
förtjäna avseende i fråga om de resor å vilka Sandbloms familj medföljt.
Därtill komme att vägsträckan R.—H.—T.—F-n—F-s dagligen trafikerades
av postverkets bussar, varför anledning saknats att på denna sträcka underlätta
den normala personbefordringen.

Genom sina nu berörda bilresor syntes Sandblom ha gjort sig skyldig till
tjänstefel av beskaffenhet att böra beivras.

I ärendet hade upplysts att Sandbloms familj i övrigt företagit åtminstone
två resor i kronans bil. Närmare upplysningar om dessa resor saknades.
Det vore därför icke möjligt att nu avgöra, huruvida Sandblom i denna del

låtit någon förseelse komma sig till last. Sandblom borde närmare höras
angående dessa resor.

På grund av vad sålunda anförts finge militieombudsmannen uppdraga
åt vederbörande åklagare att vid behörig domstol ställa Sandblom under tilltal
för vad som läge honom till last. Ansvar borde yrkas efter lag och sakens
beskaffenhet. Kronan borde beredas tillfälle att mot Sandblom föra ersättningstalan.

% &

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Svea ingenjörkår. Vid krigsrätten
erkände Sandblom att hans hustru och barn medföljt kronans bil
dels vid ankomsten till R. för färd till T. och dels vid avresan tre veckor
senare från sistnämnda ort till R. Vidare hade Sandbloms hustru medföljt
bilen vid ytterligare två tillfällen. Samtliga resor hade företagits i tjänsten,
vanligen för inspektion av vägarna. Vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar
å Sandblom för oförstånd i tjänsten jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
ävensom förpliktande för honom att till kronan utgiva skadestånd med
27 kronor utgörande kostnader för den vid bilresorna förbrukade gengaskolen.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 31 maj 1943 och yttrade
därvid:

Av utredningen i målet måste anses framgå, att Sandblom under tjänstgöring
vid kåren såsom chef för ett vägkompani i fält under maj 1942
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten genom att på sätt mot honom gjorts
gällande vid fyra särskilda tillfällen låta sin familj medfölja i kronans bil.

Regementskrigsrätten prövade förty rättvist döma Sandblom jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten att hållas i arrest utan
bevakning fyra dagar.

Sandblom förpliktades att till kronan utgiva ersättning för förbrukad gengaskol
med tjugusju kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

25. Missbruk av tjänstebil m. m.

I en till militieombudsmansexpeditionen den 27 april 1943 inkommen
skrift anmälde värnpliktige nr 29-77-29 Anton Karlström vissa missförhållanden
vid det förband vid vilket Karlström tjänstgjort och över vilket kaptenen
i Kronobergs regementes reserv Torkel Hyltén-Cavallius fört befälet.
Karlström anförde — jämte det han anhöll att utfå honom tillkommande
avlöning — bland annat:

Fru Margareta Siebke hade ätit kronans mat i officersmässen tillsammans
med Hyltén-Gavallius och de övriga officerare, som där haft kronportion.
Hon hade låtit manskapet passa upp sig, besökt manskapsköket, varifrån
officerarna erhöllo sina portioner, och begärt extra mat och påfyllning. Vidare
hade hon åkt i kronans bil.

Sedan militärbefälhavaren för VII. militärområdet på begäran av militieombudsmannen
föranstaltat om utredning nied anledning av skriften, hänsköt
militärbefälhavaren efter samråd med tjänstförrättande militieombudsmannen
målet till krigsrätt. Målet förekom till handläggning vid regementskrigsrätten
vid Gotlands infanteriregemente den 28 juli och den 4 augusti
1943. Vid sistnämnda rättegångstillfälle förklarades målet vilande för att
militieombudsmannen skulle erhålla tillfälle att taga del av vad som förekommit
i målet.

Av utredningen i målet framgick följande:

I yttrande till militärbefälhavaren med anledning av en skrift från Karlström
uppgav försvarsområdesbefälhavaren: Fru Siebke hade på mångahanda
sätt förstått att bereda trevnad för befäl och manskap vid förbandet.
Hennes verksamhet där hade varit uteslutande till gagn. Kronan hade icke
på något sätt, sålunda icke heller ekonomiskt, blivit lidande av att hon vistats
vid förbandet. Trots detta hade försvarsområdesbefälhavaren ansett sig
nödsakad att utfärda förbud mot att hon regelbundet intoge sina måltider i
befälsmässen.

Kommissarien vid förbandet Stig Werkelin, vilken hade att beställa all
proviant till förbandet, förklarade i intyg att portion icke beställts för annan
än som därtill varit berättigad och således icke för fru Siebke. Såsom
handelsbiträde i Fårö handelsförening kunde Werkelin intyga att HylténCavallius
och fru Siebke i stor utsträckning inköpt matvaror där.

Sergeanten K. A. Tofftén uppgav i intyg att fru Siebke i stället för att
hon, som det gjorts gällande, skulle ha förorsakat extra besvär tvärtom
genom sitt arbete minskat detta arbete för manskapet och att hon icke i
köket begärt extra mat och påfyllning.

Sistnämnda förhållande bestyrktes även genom intyg av Astrid Johansson
och Ebba Sandelin, vilka vid ifrågavarande tid tjänstgjort i manskapsköket.

I fråga om påståendet att fru Siebke använt kronans bilar anförde HylténCavallius
i skrivelse till försvarsområdesbefälhavaren följande:

Han erkände att fru Siebke några gånger fått medfölja livsmedelsbilen,
då denna avgått till Fårösund för proviantering. Detta hade skett, då hon
skulle göra uppköp till mässen. Härigenom hade hon direkt underlättat
chaufförens arbete, då i annat fall chauffören på den begränsade tiden mellan
färjorna skolat ordna denna sak. Vid övriga resor, när hon skolat till
Fårösund, hade i allmänhet hyrbilar använts. Några gånger hade hon medföljt
kronans personbil till Fårösund, då han själv i tjänsteärende färdats
i samma vagn. I samtliga dessa fall hade hon sökt få hyrbil, men de båda
personbilar som funnes på Fårön hade därvid varit upptagna. Flertalet av
dessa resor hade även avsett anskaffning till kompaniet. Ingen gång hade

kronans bilar gått extra turer för privata ändamål. Hyltén-Cavallius erkände
sålunda att han härutinnan ej exakt följt givna föreskrifter, vilket
emellertid berodde på de särskilda förhållanden, som vore för handen på ön.

Vid skrivelsen fminos fogade dels intyg av trafikchaufförerna Axel Olofsson
och K. Söderdahl, vari de intygade att de ofta blivit anmodade att köra
Hyltén-Cavallius och fru Siebke men att det ibland inträffat att de vid
dylika körningar varit förhindrade att utföra sådana, och dels intyg av motorunderofficeren
Henning Nilsson att fru Siebke några gånger fått följa
med kronans bil till Fårösund, då den i alla fall skulle gå, men att HylténCavallius
aldrig uttagit någon körning annat än för tjänstens skull.

Vid krigsrätten vidhöll Hyltén-Cavallius vad han anfört i skrivelsen till
försvarsområdesbefälhavaren.

I en den 30 augusti 1943 dagtecknad instruktion för åtal mot HylténCavallius
anförde militieombudsmannen bland annat följande:

Karlströms påstående att Hyltén-Cavallius låtit fru Siebke äta kronans mat
i officersmässen tillsammans med dem som där hade kronportion hade av
utredningen i målet i huvudsak bestyrkts. Det syntes dock lia tillgått så att
någon särskild kronportion icke rekvirerats för fru Siebkes räkning utan att
hon ätit av de för de övriga rekvirerade kronportionerna. Visserligen hade
fru Siebke själv till officersmässen anskaffat matvaror, varigenom kosten
utdrygats och gjorts mera omväxlande, varjämte hon biträtt vid matlagning
och servering, men Hyltén-Cavallius’ åtgärd att låta henne deltaga
i måltiderna måste icke förty anses oriktig. Med hänsyn till omständigheterna
och då missförhållandet genom försvarsområdesbefälhavarens ingripande
på ett ganska tidigt stadium upphört, läte militieombudsmannen
dock i denna del bero vid en erinran till Hyltén-Cavallius om att hans förfaringssätt
icke varit riktigt.

Vad anginge Karlströms uppgift att fru Siebke åkt i kronans bil så hade
Hyltén-Cavallius vidgått att hon några gånger fått medfölja livsmedelsbilen,
då denna avgått till Fårösund för proviantera, varvid hon gjort uppköp
till mässen. Vidare hade hon enligt vad Hyltén-Cavallius uppgivit några
gånger medföljt kronans personbil till Fårösund, då Hyltén-Cavallius i tjänsteärende
skolat fara dit. I dessa fall bade Hyltén-Cavallius dock först sökt
få hyrbil, men dessa hade då varit upptagna. Även flertalet av dessa resor
hade av frii Siebke företagits för uppköp till kompaniet.

Instruktionen för förvaltningen av arméns motormateriel innehölle föreskrift
att kronan tillhörigt eller av kronan förhyrt motorfordon endast finge
användas för tjänstebruk. Denna bestämmelse innebure bland annat att civil
person icke finge medfölja ens då fordonet användes i tjänsten och färden
genom civilpersonens medföljande icke förlängdes. Genom att Hyltén-Cavallius
sålunda handlat i strid med nämnda bestämmelse hade han gjort sig
skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att böra beivras.

Militieombudsmannen uppdroge åt åklagaren att vid krigsrätten yrka ansvar
å Hyltén-Cavallius för vad sålunda läge honom till last. Ansvar borde
yrkas efter lag och sakens beskaffenhet.

Vad Karlström i övrigt anfört i anmälningsskriften föranledde, sedan Karlström
tillerkänts av honom begärd avlöning, icke någon militieombudsmannens
vidare åtgärd.

Sedan målet återupptagits vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal
ansvar å Hyltén-Cavallius jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för
tjänsteförsummelse bestående uti att denne tillåtit fru Siebke att medfölja
kronans motorfordon.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 15 september 1943
och yttrade därvid:

Enär Hyltén-Cavallius erkänt att han vid några tillfällen under tiden från
april 1942 till februari 1943 låtit obehörig person medfölja krigsmaktens motorfordon,
prövade krigsrätten rättvist döma Hyltén-Cavallius jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för tjänsteförsummelse att undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning fyra dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

26, Åtal för förseelse mot lagen om straff för vissa brott vid förande av

motorfordon m. m. I

I en den 14 augusti 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 248-53-37 Berglind jämte 153 andra värnpliktiga
bland annat:

På kvällen lördagen den 27 juni (rätteligen den 13 juni) 1942 hade kaptenen
D. Wollin, som varit iklädd uniform, uppträtt på ett synnerligen olämpligt
sätt och varit synbart spritpåverkad. Till fyra man hade Wollin på stående
fot utdelat arrestbestraffningar. Samtidigt hade Wollin lovat en stamanställd
vicekorpral att han skulle förstöra dennes militära och civila bana
för all framtid. Samma natt hade Wollin av polisen anhållits för rattfylleri.
Vid detta tillfälle hade Wollin framfört en bensindriven vagn, inmönstrad
av kronan.

Sedan militieombudsmannen anhållit att chefen för Västmanlands flygflottilj
ville inkomma med utredning, inkom flottiljchefen med yttrande av
Wollin jämte eget yttrande.

Wollin anförde:

Wollin hade varit chef för en flygbasdivision. Den 27 juni 1942 hade 3. divisionen
av en depåflygflottilj anlänt till en stad, nedan benämnd staden,
där den skulle förläggas och utspisas genom basdivisionens försorg. Föriäggningsutrymmena
för 3. divisionens personal hade på kvällen ännu icke
varit färdigbyggda, vilket det tillkommit basdivisionen att verkställa. Wollin
hade under eftermiddagen och kvällen vistats vid 3. divisionens förläggning
samt vid det flygfält dit divisionen förlagts till omkring klockan 2P30, då

Wollin begivit sig till staden för att välkomna 3. divisionens officerare, vilka
Wollin funnit i hotell örnens restaurant. Tillsammans med dessa officerare
hade Wollin ätit samt inmundigat 5 centiliter brännvin och 2 glas punsch
mellan klockan 22 och 23’30. Därefter hade Wollin avlägsnat sig tillsammans
med 3. divisionens dagofficer, fänriken B. V. S. dane. De hade promenerat
under samspråk till omkring klockan 0 20. De hade sedan begivit sig till basdivisionens
förläggning, då Olane därifrån skulle åka ut för inspektionen av 3.
divisionens förläggning. Wollin hade på intet sätt känt sig berörd av spriten.
Vid framkomsten till förläggningen hade hörts ett förfärligt oväsen från
logementen 1 och 2. Då Wollin strax dessförinnan för Glane omtalat den
goda disciplinen och ordningen vid Wollins division, hade Wollin blivit desto
mera uppretad över oväsendet. Wollin hade då sprungit in i korridoren och
mötts av skrik och oväsen från de nämnda logementen. Wollin hade gått
in på logement 2, där flera värnpliktiga sprungit omkring fullt påklädda,
samtidigt som logementschefen, vicekorpralen nr 311 Ove Ekdahl, icke fäst
något avseende vid Wollins närvaro eller ingripit för att återställa ordningen
inom logementet. Ekdahl hade ej heller verkställt avlämning, vilket varit
hans skyldighet. Klockan hade då varit 1, d. v. s. tidpunkten för den allmänna
permissionens utgång hade varit inne. Wollin hade tagit Ekdahl med
sig ut i korridoren och för honom framhållit det ansvarslösa i hans befälsföring
samt yttrat, att hans uppträdande och det sätt på vilket han förde
befäl kunde medföra ett grusande av såväl hans militära som civila framtid.
Vid tiden för denna tillrättavisning skulle korridoren lia varit tom från folk,
eftersom permissionstiden utgått. Fyra värnpliktiga, vilka gjort sig skyldiga
till för sen ankomst, hade emellertid nu kommit in. Senare hade inkommit
ytterligare 2—3 värnpliktiga. Dessa händelser hade försämrat Wollins humör.
Sedan Wollin efterhört orsaken till den för sena ankomsten hade Wollin
antytt, att arreststraff kunde bli följden. De felande hade den 29 juni 1942
tilldelats varning. Sedan Wollin tillsett att lugnet på förläggningen återställts,
hade Wollin gått ned på gården, där Glane fortfarande väntade. Därefter
hade Wollin visiterat vakten. Efter detta hade Wollin tillsammans med Glane
måst visitera och se efter, hur 3. divisionens personal ordnat sin förläggning
samt om de under byggnad varande förläggningsbarackerna färdigställts enligt
Wollins order. Sedan denna inspektion verkställts, hade Wollin åter kört
mot förläggningen i staden för att återställa bilen. Wollin hade då hejdats
av två poliskonstaplar, vilka han på anmodan följt med till polisstationen.
Vid denna tidpunkt, klockan 3, hade Wollin varit ganska trött, i synnerhet
som hans tjänst sällan medgivit sängläge tidigare än klockan 1, men ofta
haft till följd att han måst vara uppe längre. Efter förhör och tagning av
blodprov, vilket Wollin begärt, hade Wollin lämnat polisstationen klockan 5.

Av polisen verkställdes undersökning i anledning av den hilfärd Wollin
företagit.

Av polisen hördes bland andra poliskonstapeln Carl Larsson, som hejdat
Wollin under bilfärden klockan 3, samt poliskonstapeln Gösta Bevling,
som iakttagit Wollin sedan han inkommit å polisstationen.

Larsson uppgav:

Sedan Larsson tagit plats bredvid Wollin i förarsätet hade Wollin på
tillsägelse kört till polisstationen. Färden hade gått utan anmärkning. Larssons
iakttagelser vore att Wollin vid tillfället varit påverkad av starka drycker.
Detta hade Larsson förstått på Wollins sluddriga tal och glansiga ögon.
Larsson hade även känt stark spritlukt från honom. Med stöd av dessa
iakttagelser ansåge Larsson, att det icke varit lämpligt att Wollin framfört
bil vid tillfället. Larsson kunde emellertid icke påstå, att Wollin varit helt
olämplig såsom förare av bil.

Revling uppgav, att han av Wollins något sluddriga tal kunnat förstå
att denne var påverkad av starka drycker, men att det icke funnits något
att anmärka på Wollins hållning eller gång i övrigt.

Vid polisförhör hördes även Glane och ett antal värnpliktiga tillhörande
ifrågavarande förband.

Läkarundersökning för påvisande av alkoholpåverkan påbörjades klockan
3 45 den 14 juni 1942. Undersökningen visade inga särskilda symptom på alkoholpaverkan.
Läkaren förklarade alt Wollin gjorde intryck av att vara en aning
påverkad av starka drycker men icke vore så påverkad, att det kunde antagas
att han icke på betryggande sätt kunnat föra motorfordon. I undersökningsprotokollet
antecknades att Wollins vikt vöre 64 kilogram.

Blodprov togs klockan 4. Såsom medelvärde av tre analyser erhölls vid
undersökning av alkoholkoncentrationen ett reduktionsvärde motsvarande
0-83 promille alkohol. Enligt analysbeviset hade alkoholkoncentrationen i
blodet vid provtagningstillfället den 14 juni 1942 klockan 4 icke överstigit
15 promille och icke med säkerhet uppgått till eller överstigit 0 8 promille,
då hänsyn toges till de gränser som betingades av tredubbla medelfelet eller
015 promille.

Samtidigt med att handlingarna översändes till försvarsstaben meddelade
stadsfiskal, att någon åtgärd från åklagarmyndighetens sida icke komme
att vidtagas mot Wollin.

I sitt yttrande till militieombudsmannen förklarade flottiljchefen, att han
efter att ha tagit del av polisrapporterna samt protokollet över blodprovsundersökningen
icke funnit anledning till disciplinär åtgärd mot Wollin;
intet syntes ha framkommit som vore av sådan art att rättslig undersökning
eller åtal mot Wollin erfordrades. I

I en den 3 april 1943 till chefen för Västmanlands flygflottilj översänd
instruktion för atal mot kaptenen Wollin anförde tjänstförrättande militieombudsmannen,
efter en redogörelse för utredningen:

Av utredningen i ärendet framginge, att Wollin förtärt rusdrycker på kvällen
den 13 juni 1942, vilken förtäring avslutats omkring klockan 23 30. Vid 1-tiden
på natten hade Wollin därefter verkställt visitation vid förbandets förläggning.
Vid polisförhör hade ett flertal personer som tillhörde förbandets
manskap uppgivit att Wollin vid visitationen uppträtt obalanserat och före -

fallit att vara påverkad av starka drycker. Vad som därutinnan framkommit
syntes dock icke vara av beskaffenhet att böra föranleda vidare åtgärd
mot Wollin.

Efter den nämnda visitationen hade Wollin företagit en bilfärd till en
annan förläggning, enligt egen uppgift för att där företaga inspektion, samt
därvid själv fört bilen. Bilfärden hade börjat senast klockan 2 på natten och
troligen någon stund tidigare. Under återfärden hade Wollin på grund av
en anmälan från förläggningen vid 3-tiden blivit hejdad av polis. Även då
hade han företett vissa symptom på spritpåverkan. Tillräckliga skäl till antagande,
att Wollin vid förandet av bilen varit så påverkad av starka drycker,
att han icke kunnat på ett betryggande sätt föra bilen, förelåge enligt
militieombudsmannens uppfattning icke.

Blodprov som tagits klockan 4 hade visat en alkoholkoncentration av 0 83
promille. Vid bestämmandet av den verkliga alkoholhalten i blodet vid provtagningstillfället
hade man att räkna med en viss felmarginal. Efter avdrag
av tredubbla medelfelet eller 015 promille, erhölle man ett värde av 0 68
promille. Detta tal torde utmärka det lägsta värde vartill alkoholhalten kunde
ha uppgått klockan 4. Det avgörande vid ärendets bedömande vore emellertid
alkoholhalten vid bilfärdens början 2 timmar tidigare. Då spritförtäringen
avslutats klockan omkring 23 30 hade tydligen alkoholhalten redan
före klockan 2 passerat sitt högsta värde och under tiden mellan klockan 2
och klockan 4 varit på stadigt nedgående. Sannolikaste värdet på alkoholhaltens
nedgående vore 0 15 promille i timmen, och det lägsta värde man här
hade att räkna med vore 0 08 promille i timmen (se härom SOU 1940: 17
s. 69 o. 85). Även vid den försiktigaste beräkning hade man således att utgå
från att alkoholhalten vid bilfärdens början uppgått till 0 84 promille (0 68 +
2 X 0 08). Det sannolikaste värdet på alkoholhalten vid denna tidpunkt torde
vara 113 promille (0 83 + 2 X 015). Det måste således anses styrkt att
Wollin vid tillfället gjort sig skyldig till förseelse varom förmäldes i 1 § 2
mom. lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.
Genom att efter den ifrågavarande spritförtäringen framföra bil i
tjänsten hade Wollin jämväl gjort sig förfallen till ansvar för tjänstefel. Enligt
militieombudsmannens uppfattning ankomme det på krigsrätt att bedöma
den sålunda föreliggande brottsligheten (se härom militieombudsmannens
ämb.ber. 1943: 143 samt NJA 1942: 427).

På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol väcka talan mot Wollin och därvid yrka
ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Sedan handlingarna överlämnats till chefen för Västmanlands flygflottilj,
hänsköts målet av denne till regementskrigsrätten vid flottiljen. Vid målets
handläggning uppgav Wollin att han år 1938 dömts till fängelsestraff för

7—439022. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

rattfylleri och att han i samband därmed fått körkortet indraget, varefter
han icke varit innehavare av körkort. Med anledning av denna uppgift yrkade
krigsfiskalen ansvar å Wollin jämlikt 18 och 30 §§ motorfordonsförordningen.
Vidare yrkade krigsfiskalen i enlighet med åtalsinstruktionen ansvar å Wollin
jämlikt 1 § 2 mom. lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid
förande av motorfordon och 130 § strafflagen för krigsmakten för det Wollin
vid ifrågavarande tillfälle framfört bil och därvid haft en alkoholkoncentration
i blodet överstigande 0 8 promille. Wollin gjorde gällande gentemot
sistnämnda ansvarsyrkande att han ifrågavarande dag förtärt syrup creosot
aetylmorphin, vilket kunnat inverka på blodprovet. Sedan krigsrätten med
anledning av denna uppgift beslutit inhämta yttrande från Statens rättskemiska
laboratorium, avgav föreståndaren för nämnda laboratorium, professorn
E. Wolff ett den 2 juli 1943 dagtecknat utlåtande, vari han förklarade
att det icke med full visshet vore styrkt att alkoholkoncentrationen i Wollins
blod vid ifrågavarande tillfälle uppgått till eller överstigit 08 promille.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 9 juli 1943 och utlät
sig därvid:

Väl vöre i målet utrett, att Wollin mellan klockan 22 och 23''30 den 13 juni
1942 förtärt spritdrycker i sådan mängd, att alkoholkoncentrationen i hans
blod klockan 4 påföljande morgon uppgått till 0 68 promille, men enär varken
av dessa omständigheter eller av vad i övrigt i målet förekommit kunde
anses tillförlitligen styrkt, att alkoholkoncentrationen i Wollins blod vid
tiden för åtalade bilförandet eller mellan klockan 2 och 3 sistnämnda morgon,
uppgått till eller överstigit 0 8 promille, prövade regementskrigsrätten
rättvist ogilla yrkandet om ansvar å Wollin jämlikt lagen den 7 juni 1934
om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

Enär emellertid i målet vore utrett att Wollin under tjänstgöring som
kapten i flygvapnets reserv fört bil mellan klockan 2 och 3 den 14 juni 1942
i staden och angränsande trakt utan att vara innehavare av sådant körkort,
som omförmäldes i 18 § 1 mom. första stycket Kungl, motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936, samt Wollin ej visat, att han det oaktat
varit behörig att föra bilen, prövade regementskrigsrätten rättvist döma Wollin
dels jämlikt 18 § 1 mom. och 30 § första stycket motorfordonsförordningen
för förande av bil utan att vara därtill berättigad genom innehav av
körkort att utgiva tolv dagsböter, varje dagsbo! med hänsyn till brottets
ringhet bestämd till femton kronor, dels ock jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten för oförstånd i tjänsten att undergå disciplinstraff av arrest utan
bevakning tre dagar.

Regementskrigsrättens utslag vann laga kraft.

27. Misshandel mot underlydande ni. m.

I en den 14 september 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 3199-45-41 L. J. O. Söderling:

Under sin tjänstgöring vid avslåndsmätarskolan vid Stockholms luftvärnsregemente
hade Söderling blivit utsatt för övervåld och psykisk misshandel.
Vid en orienteringslöpning den 11 september 1942 hade Söderling blivit tvungen
att utgå på grund av felorientering. Trots att Söderling icke kommit sist hade
han vid hemkomsten, utan att först få äta middag, fått springa en terrängbana
på omkring 3 kilometer svår terräng. Vid återkomsten hade sergeanten
J. Crafoord tvingat Söderling att springa ytterligare ett varv. Då Söderling
protesterat mot denna behandling, hade han fått välja mellan att springa ytterligare
ett varv eller att följa med in i furirernas barack. Vad som där
väntat Söderling vore ej svårt att tänka sig. Söderling hade givetvis vägrat
och hade då av Crafoord och furiren Beckeman släpats mot furirsbaracken.
Sedan hade Söderling jagats i skogen av dessa båda, vilka slagit etter honom
med en käpp. Därpå hade Söderling kallats in i furirsbaracken för att hämta
sitt gevär, som Beckeman omhändertagit. Crafoord hade tillsagt furirerna att
avlägsna sig, varefter han givit Söderling två slag i ansiktet. Även Söderlings
kamrater, som varit vittne till större delen av uppträdet, hade uppmanats
att avlägsna sig, naturligtvis därför att det kunnat vara obehagligt med vittnen.
Det funnes emellertid ett tiotal vittnen som kunde intyga sanningen av
Söderlings berättelse.

Av den utredning som verkställdes framgick följande.

I en rapport mot Söderling till vederbörande batterichef den 11 september
1942 anförde Crafoord:

Den 11 september 1942 hade Söderling deltagit i en orienteringslöpning i
trakten av Segeltorp. Utan att ha passerat alla kontrollerna hade Söderling
inkommit till målet klockan 1645-30 bland de sista och hade då kommit sakta
gående och fullkomligt oberörd, varför han klockan 1653 fått order att
springa en snittslad terrängbana på en maximitid av 18 minuter. En furir
vid namn Gustafsson hade utsänts som kontrollant. Gustafsson hade gått i
fatt och passerat Söderling. Efter att ha gått omkring halva banan hade
Gustafsson stannat. Ilan hade väntat en halvtimme, men då Söderling
ej kommit hade han gått samma väg tillbaka för att se vart Söderling tagit
vägen men ej kunnat finna denne på banan. Klockan 1810 hade Söderling
anlänt till målet efter att lia varit på banan i 1 timme 17 minuter. Banans
längd vöre 2 800 meter. Söderling hade nu fått order all springa banan ett
varv till; härtill hade Beckeman och Gustafsson varit vittnen. Detta hade Söderling
vägrat att göra. Ilan hade då fått order att gå in i furirsrummet. Ej
heller detta hade Söderling gjort. Crafoord och Beckeman hade då tagit Söderling
i var sill arm för alt föra honom in i furirsrummet. Söderling hade
då uppmanat sina hamra ler i en närliggande barack alt hjälpa sig med orden:
»Kom och hjälp mig, grabbar», varjämte han gjort våldsamt motstånd,

100

varför han släppts. Söderling hade nu uppmanats att taga sitt förnuft till
fånga men hade trots detta vägrat att efterfölja förut givna order. För att
understryka farligheten av att vägra att lyda order hade två man ur vakten
uppställts bakom Söderling, som nu fått tre alternativ att välja mellan, nämligen
att springa banan, att gå in i furirsrummet eller att bli omhändertagen
av vakten. Genom att under långsamma rörelser göra sig beredd att springa
hade Söderling valt det första alternativet. Två minuter efter det att Söderling
givit sig i väg hade Crafoord och Beckeman sprungit efter för att kontrollera
att Söderling sprunge banan. Söderling hade sprungit direkt till kaféet
Östklippan, som läge 500 meter från förläggningen för att, som han där sagt
till sergeanten Bjerke, ringa. Bjerke hade sagt till honom att ge sig iväg och
springa banan. Crafoord och Beckeman hade sett Söderling snedda banan, och
då de inte sett honom vid banans vändpunkt hade de förstått, att han icke
sprungit banan. Söderling hade nu fått order att springa banan. Då han hört
att Crafoord och Beckeman skulle följa med hade Söderling vägrat att springa
och hade gått upp på landsvägen och gått längs denna. Söderling hade blivit
tillsagd att stanna, men detta hade han icke gjort utan fortsatt till en kiosk,
där han gått in, låst dörren och ringt till en kamrat Söderling hade därefter
kommit ut och följt med Crafoord och Beckeman längs vägen till förläggningen.
Söderlings uppträdande under den föregående utbildningen hade upprepade
gånger varit indisciplinärt.

Söderling hördes dels den 15 september 1942 i anledning av denna Crafoords
rapport och dels den 17 september i anledning av remiss från militieombudsmannen.

Angående orienteringslöpningen berättade Söderling vid det första förhöret,
att han startat näst sist, att han under första delen av banan haft sällskap
med ett par andra värnpliktiga vilka senare sprungit ifrån honom, att
han ej kunnat finna samtliga kontroller (3) utan endast 1 samt att han ansåge
sig ha fullföljt tävlingen. Vid det senare förhöret berättade Söderling
i denna del, att han under orienteringslöpningen avbrutit denna och begivit
sig till ett kafé, beläget omkring 1 kilometer från förläggningen, att han vistats
på kaféet omkring 10 minuter samt att han därefter begivit sig till förläggningen.

I fråga om den andra löpningen uppgav Söderling vid första förhöret, att
han fått order att springa en bana örn 2 800 meter, att han börjat springa
men efter att ha sprungit en bit känt sig trött och satt sig för att vila, att han
möjligen inte sprungit hela banan enär snittslingen varit dålig samt att han
kommit i mål efter cirka 1 timme. Vid det andra förhöret uppgav Söderling
härom, att han av Crafoord fått order att springa den snittslade terrängbanan
samt att han så småningom avbrutit löpningen därför att han haft för
avsikt att vägra fullfölja löpningen.

I övrigt berättade Söderling vid förhören, i stort sett överensstämmande,
följande:

Då Söderling för andra gången återkommit hade han beordrats att springa
den snittslade banan ännu en gång. Han hade begärt att först få äta middag,

101

men delta hade förvägrats honom. Han hade då vägrat att lyda ordern. Han
hade trott sig örn att springa banan på 15 minuter om han velat göra detta,
men han hade dels känt sig trött och dels ansett sig illa behandlad, varför
han beslutat sig för att icke springa. Han hade blivit beordrad att gå in i
furirsrummet, vilket han icke gjort. Crafoord hade tagit honom i armen för
att föra honom till furirsbaracken. Crafoord hade låtit hämta två man ur
vakten och därefter i deras närvaro beordrat Söderling att antingen springa
banan eller gå in i furirsrummet. Örn så ej skedde skulle Söderling bliva omhändertagen
av vakten. Söderling hade då börjat springa banan men hade
efter omkring 500 meter avbrutit löpningen och begivit sig till kaféet östgyllen.
Bjerke hade uppmanat honom att fortsätta hela banan. Han hade på
nytt begivit sig ut på banan men tagit en kortare väg än den riktiga. Vid
ett tillfälle hade han stannat och talat med en kamrat under en tid av omkring
10 minuter. Crafoord och Beckeman hade då kommit springande och
sagt att de skulle följa honom runt banan. Han hade begärt att få springa
själv. Därpå hade han sprungit från dem och begivit sig till en kiosk för
att telefonera. Efter att lia ringt till en kamrat hade han följt med Crafoord
och Beckeman till förläggningen. Därunder hade Beckeman tagit hand om
hans gevär. Senare hade han anmodats att hämla geväret i furirsbaracken,
vilket han också gjort. Därvid hade han av Crafoord tilldelats en knuff i magen
och ett par örfilar.

Crafoord berättade vid förhöret den 17 september 1942 i huvudsaklig överensstämmelse
med vad han upptagit i sin rapport, varjämte han tilläde:

Då Söderling vägrat att inställa sig på furirsrummet hade Crafoord tagit
honom i armen för att förmå honom därtill, enär det icke ansetts lämpligt att
diskutera saken i de övriga värnpliktigas närvaro. Crafoord och Beckeman
hade givit sig ut på banan för att se hur Söderling skulle fullfölja den sista
terränglöpningen; därvid hade de icke jagat Söderling men givit honom order
att springa banan. Crafoord erkände alt han knuffat till Söderling och
även givit denne ett par lätta slag, vilket han gjort i den upphetsning han
känt efter uppträdet.

Beckeman vitsordade dessa Crafoords uppgifter.

Vid nytt förhör den 24 september 1942 erkände Crafoord att han tilldelat
Söderling två örfilar. Söderling förklarade vid detta förhör att han medgåve att
målet finge behandlas som disciplinmål.

I yttrande till militieombudsmannen anförde regementschefen:

Av utredningen franninge alt Söderling gjort sig förfallen till ansvar jämlikt
76, 77 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten ävensom att Crafoord blivit
förvunnen att lia utövat sådan uppsåtlig misshandel å underordnad som
i 90 § samma lag sägs. Vederbörande batterichef hade givit Söderling det
vitsordet att han alltid uppträtt slött, likgiltigt och uppstudsigt i tjänsten.
Enär det ålågc vederbörande befäl att söka åvägabringa rättelse i berörda
hänseenden, torde man kunna utgå från alt Söderlings generella klagomål
avsåge befogade åtgärder, vilka betingats av hans odisciplinerade uppträdande.
Utredningen rörande Söderlings åtgöranden i samband med orienterings -

102

löpningen gåve vid handen, att Söderling därvid icke varit föremål för
olämplig behandling i vidare mån än genom våldet från Crafoords sida. Något
skadeståndsanspråk mot Crafoord hade Söderling icke framställt utan
medgivit att målet finge behandlas såsom disciplinmål. Det ville därför synas
som om Söderling själv ansett saken icke vara av beskaffenhet att böra
bliva föremål för rättsligt bedömande. Regementschefen finge därför hemställa,
att målet måtte överlämnas till honom för disciplinärt avgörande.

Vid förhöret den 17 september 1942 uppgav Söderling att han vid avfattandet
av skrivelsen till militieombudsmannen fått hjälp av vice konstapeln
nr 32/3 Larsson. Denne togs i förhör och berättade därvid:

Han hade icke själv varit vittne till vad som tilldragit sig vid tillfället i
fråga utan genom kamrater hört vad som skett. Han hade med en volontär
beslutat att samla de värnpliktiga som hade för avsikt att skriva rapporten.
Han hade hjälpt Söderling att avfatta skrivelsen. Han insåge nu att han begått
ett misstag genom att ensidigt tro på Söderlings och hans kamraters uppgifter.
Sedan han skrivit utkastet till skrivelsen hade han frågat de samlade
värnpliktiga, om de kunde intyga att vad som skrivits vore med sanningen
överensstämmande, vilket de bejakat. Vid uppläsning av skrivelsen kände
han igen densamma utom vad beträffade felorienteringen. I övrigt ångrade
han vad han gjort. I

I en den 24 mars 1943 till chefen för Stockholms luft värnsregemente översänd
instruktion för åtal mot Crafoord anförde militieombudsmannen, efter
en redogörelse för vad i ärendet förekommit:

Utredningen visade att Söderling redan under den första löpningen avsiktligen
sökt undandraga sig övningens riktiga utförande samt att han därefter
vägrat att på rätt sätt genomföra de löpningar som Crafoord anbefallt.

Crafoord hade erkänt att han övat misshandel mot Söderling genom att tilldela
honom två örfilar. Söderling hade dessutom talat om en knuff i magen.
Även om Crafoord blivit retad över Söderlings förseelser hade Crafoord bort
avhålla sig från att själv söka bestraffa denne.

Jämväl i övrigt kunde möjligen vissa anmärkningar riktas mot Crafoords
eget uppträdande. Enligt Crafoords uppgifter hade han redan på ett ganska
tidigt stadium av uppträdet försökt att med våld föra Söderling in å furirsrummet
men avstått från försöket sedan Söderling satt sig till våldsamt motstånd
och påkallat hjälp från kamraternas sida. Såsom motivering för sin
åtgärd hade Crafoord åberopat, att det ansetts olämpligt att diskutera saken
med Söderling i de övriga värnpliktigas närvaro. Söderling hade möjligen
befarat att han å furirsrummet skulle bli utsatt för övervåld. Huruvida omständigheterna
varit sådana, att han haft fog för sina farhågor, framginge
ej av den föreliggande utredningen. Det syntes emellertid egendomligt att
Crafoord sedermera som alternativ för Söderling uppställt utom att springa
banan eller omhändertagas av vakten jämväl att gå in å furirsrummet. Det
vore önskvärt att Crafoord närmare hördes och vidare utredning förebragtes

103

i denna del; åsyna vittnen torde även böra höras. I sin anmälan till militieombudsmannen
hade Söderling påstått att Crafoord och Beckeman jagat honom
i skogen och slagit efter honom med en käpp. Det syntes ovisst huruvida
Söderling vidhölle dessa påståenden, som bestritts av Crafoord. Söderling
borde höras därom och örn påståendena vidhölles borde vidare undersökning
verkställas. Slutligen hade Söderling påstått att han fått lämna från sig sitt
gevär och blivit kallad till furirsrummet för att återfå det samt att såväl de
därvarande furirerna som en del vittnen till större delen av uppträdet av
Crafoord erhållit tillsägelse att avlägsna sig. Därest dessa uppgifter vore riktiga
gåve de stöd åt uppfattningen, att Crafoord sökt tvinga Söderling till furirsrummet
för att där kunna misshandla denne. En grundligare utredning
i denna del vore påkallad, i synnerhet som Söderlings kamrater, vilka syntes
ha varit betänkta på att rapportera det passerade, icke blivit hörda.

Redan den förseelse som Crafoord erkänt vore av beskaffenhet att böra
beivras. Ehuru Söderling medgivit att målet finge behandlas i disciplinär
ordning, ansåge militieombudsmannen sig böra påkalla prövning vid krigsrätt
med hänsyn till sakens allvarliga natur och då ytterligare utredning krävdes
för bedömande av Crafoords brottslighet.

På grund av vad sålunda anförts finge militieombudsmannen uppdraga åt
vederbörande åklagare alt vid behörig domstol ställa Crafoord under tilltal,
varvid ansvar borde yrkas efter lag och sakens beskaffenhet.

Vid det av majoren Bertil Magnusson hållna förhöret den 17 september
1942 rörande Crafoords förseelse hade förhörsledaren tagit reda på den person,
vice konstapeln Larsson, som hjälpt Söderling vid avfattandet av skrivelsen
till militieombudsmannen, och förhört denne jämväl rörande tillkomsten
av skrivelsen. Larsson hade — tydligen på direkta frågor — förklarat att
han nu insåge att han begått ett misstag genom att ensidigt tro på Söderlings
och dennes kamraters utsagor samt att han ångrade vad han gjort. Enligt
militieombudsmannens uppfattning hade det varit olämpligt att hålla ett
förhör av denna natur. Förhöret hade varit ägnat att verka som en påtryckning
mot manskapet att icke genom skrivelser till militieombudsmannen söka
beivra förmenta förseelser från befälets sida.

Målet hänsköts av regementschefen till regementskrigsrätten vid Stockholms
luftvärnsregemente.

Vid krigsrätten vidhöll Söderling sina uppgifter alt Beckeman fråntagit
honom hans gevär och att därefter Crafoord sprungit efter honom och slagit
efter honom med en käpp. Söderling framhöll att slagen »snuddat ansiktet»
på honom. Såvitt han visste hade icke någon person varit närvarande, då
Crafoord med käppen slagit efter Söderling.

Vittnesförhör hölls med bland andra Beckeman och Gustafsson, vilka därvid
uppgåvo att Crafoord uppmanat Söderling att gå in i furirsrummet, erne -

104

dan han funnit det olämpligt att tillrättavisa Söderling inför truppen. Enligt
vittnenas uppfattning hade Crafoord icke uppmanat Söderling härtill emedan
han haft för avsikt att misshandla Söderling utan blott emedan han velat
tala förstånd med denne. Beckeman tilläde att Crafoord ute i skogen i ena
handen burit en käpp, som utgjort »stommen till en papprulle» men att
Crafoord, såvitt vittnet sett, icke sprungit efter Söderling och slagit denne
med käppen.

Vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Söderling för det denne den 11
september 1942 dels gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse vid fullgörandet
av anbefalld orienteringslöpning, dels ock därefter underlåtit att efterkomma
Crafoords i tjänsten givna befallning med avseende å fullgörandet av en
terränglöpning ävensom vägrat att efter förnyad anmaning av Crafoord fullgöra
sådan löpning. Vidare yrkades ansvar å Söderling för det denne den
14 september 1942 gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse vid avläggandet
av marschprov för idrottsmärket. Ä Crafoord yrkades ansvar dels för
oförstånd i tjänsten, bestående däruti att han i stället för att påkalla rättslig
reglering med avseende å Söderlings underlåtenhet att fullgöra anbefalld
löpning genom ordern till Söderling att springa terränglöpningsbanan vidtagit
åtgärder som hade karaktären av bestraffning, dels ock för våld å
underordnad krigsman i och för dennes tjänst genom att tilldela Söderling
två örfilar.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 18 juni 19A3 och utlät
sig därvid:

Enär genom vad i målet förekommit blivit utrett att Söderling dels den
11 september 1942 gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse vid fullgörandet
av en anbefalld orienteringslöpning i trakten av Segeltorp ävensom samma
dag underlåtit att efterkomma av Crafoord i tjänsten given befallning med
avseende å fullgörandet av en terränglöpning samt vägrat att efter förnyad
anmaning av Crafoord fullgöra sådan löpning, dels ock den 14 september
1942 gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse vid avläggandet av marschprov
för idrottsmärket, samt att Crafoord berörda den 11 september gjort sig
skyldig till oförstånd i tjänsten genom att, sedan Söderling underlåtit att i
vederbörlig ordning fullgöra orienteringslöpningen, anbefalla Söderling att
springa en terränglöpningsbana ävensom samma dag misshandlat Söderling
genom att tilldela denne två örfilar; alltså prövade regementskrigsrätten rättvist
döma Söderling jämlikt 76, 77 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten
för vägran att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning och underlåtenhet
att åtlyda sådan befallning ävensom upprepad tjänsteförsummelse att
undergå vaktarrest femton dagar samt Crafoord jämlikt 90 och 130 §§ nämnda
lag för våld å underordnad krigsman i och för dennes tjänst och oförstånd
i tjänsten att undergå vaktarrest tio dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

105

28. Våld mot underlydande m. m.

I en den 26 maj 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 861-45-41 Nils Gustav Karlsson bland annat följande:

Han tjänstgjorde såsom kommissarie vid en pluton, för vilken dåvarande
fänriken, numera löjtnanten i ingenjörtruppernas reserv Nils Hellström vore
chef. Alltsedan Hellström tagit befälet över plutonen, hade Karlsson varit
utsatt för »skäll» och okvädinsord, såsom buse, hökardräng, geléklump,
djävla idiot och torgkäring. Den 20 maj 1943 hade Hellström under exercispasset
klagat på Karlssons gevärsföring, varvid han kommit fram till Karlsson
och tilldelat denne ett kraftigt knytnävsslag i bröstet med påföljd, att
Karlsson tagit överbalansen och ramlat bakåt. Då hade Hellström skrikit:
»Stå still under givakt!» Detta hade varit rätt svårt, när Karlsson blivit
angripen med knytnävsslag. Ingen anledning hade funnits att klaga på Karlssons
gevärsföring eller på något annat, vilket Karlssons samtliga kamrater
inom plutonen kunde intyga. Efter nämnda intermezzo hade Karlsson yttrat:
»Slåss inte!» Härtill hade Hellström svarat: »Det är väl inte farligt
att ta’ i er heller!» Karlsson hade icke genmält något. Sedan hade Karls*
son blivit framkallad till Hellström och under femton minuter utsatts för
»skänning» och diverse okvädinsord. Hellström hade föreslagit Karlsson att
rapportera saken till militieombudsmannen men tillagt, att Karlsson för säkerhets
skull först borde skaffa sig vittnen. Detta hade Hellström yttrat i en
mycket hånfull ton. Karlsson vore ej ensam om att lia blivit förföljd. Såsom
vittnen till det inträffade kunde han åberopa plutonens hela personal.

Värnpliktige nr 666-45-41 Nils Göran Johansson anförde i en den 26 maj
1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift bland annat följande: Klockan

10 den 20 maj 1943, då han varit sjukskriven i grupp I på
grund av sensträckning i vänstra armen, hade han av kompaniadjutanten
kommenderats att hjälpa till med städning av officersmässen. Hellström, som
befunnit sig på sitt rum, hade hört Johansson komma och kallat på denne.
Inkommen i Hellströms runi hade Johansson icke kunnat intaga enskild ställning
på grund av att han haft armen i band. Hellström hade då rutit: »Stå
i enskild ställning torgkäring!» Johansson hade svarat: »Skall också jag bli
kallad torgkäring i dag?» Hellström hade nu rusat upp och slagit Johansson
med knutna händer i ansiktet och på kroppen. Under angreppet hade Johansson
känt det sticka till vid vänstra skulderbladet, och då han senare kommit
in på logementet hade hail iakttagit, att linnerocken och undertröjan fått
en reva samt att ett blödande sår uppstått vid skulderbladet. Efter en stund
hade Hellström kommit lill Johansson och bett örn ursäkt för det inträffade,
vartill Johansson svarat, att han ej godtoge en sådan. En halvtimma därefter
hade Johansson träffat Hellström på kompaniets uppställningsplats och
då anhållit örn ett enskilt samtal, vilket beviljats. Härunder hade han frågat
Hellström, örn denne haft något i handen, när han slagit honom, eftersom

106

det gått hål på kläderna och etl sår uppstått. Hellström hade svarat nekande härtill
och påstått, att Johansson antagligen fallit mot en vägg, varigenom skadan
uppkommit. Johansson hade nämnt, att en händelse av ifrågavarande slag
ginge att anmäla till militieombudsmannen. Hellström hade svarat, att om
så skedde, så skulle han alltid förfölja och städse hålla ögonen på Johansson.
Till detta samtal, som ju varit enskilt, hade Johansson tyvärr icke
något vittne. Som vittne till uppträdet i officersmässen åberopade han värnpliktige
nr 290-41-41 Larsson, vilken vid tillfället tjänstgjort som officerskock.

Sedan skrifterna översänts till vederbörande bataljonschef för utredning,
inkom denne med yttrande av Hellström ävensom med protokoll över förhör
med Johansson och några andra värnpliktiga.

I sitt yttrande anförde Hellström i huvudsak följande:

När han omkring den 20 januari 1943 tagit befäl över plutonen i samband
med att kompaniet organiserats som fältförband, hade han av den avgående
kompanichefen, kaptenen Schreiter fått upplysning örn att plutonen visat
sig vara mycket svårhanterlig och alt flera värnpliktiga vid upprepade
tillfällen uppträtt olämpligt och därför ådragit sig bestraffningar. Sedan förbandet
avgått från depån vid Ing 1, hade följt en månads tillämpningsövningar
av mycket påfrestande natur, vilket avsevärt bidragit till att försämra hållningen
och det militära uppträdandet hos de värnpliktiga vid förbandet. Efter
tillämpningsövningarna hade för förbandet och speciellt för ifrågavarande
pluton följt långa perioder av tekniskt arbete utav skilda slag, varunder de
värnpliktigas hållning och allmänna uppträdande avsevärt försämrats undan
för undan. Bestraffningar hade måst åläggas. Vid krigsrätt hade två av plutonens
värnpliktiga ådömts straff, den ene en månads fängelse och den andre
femton dagars arrest, för vägran respektive underlåtenhet att efterkomma
givna order. Vid de tillfällen, då förbandets tekniska uppgifter medgivit militära
övningar, hade det visat sig, att ett mindre antal värnpliktiga, tillhörande
plutonen, genomgående visat ett slappt och lojt uppträdande, vilket vid flera
tillfällen varit så pregnant, att Hellström icke kunnat uppfatta det annat än
som ett medvetet förfarande från deras sida. — Beträffande den av Karlsson
insända anmälan ville han meddela följande, övningarna den 20 maj
1943 hade inletts med ett exercispass, varvid Karlssons allmänna uppträdande
visat sig vara mycket lojt och slappt. Bland annat hade Karlsson vid gevärsföringarna
icke förmått lyfta geväret till rätt höjd eller sträcka på armarna
vid handgreppen så som föreskrivet vöre, och Hellströms tillsägelser hade
icke haft till resultat den förbättring, som skäligen kunnat förväntas. Sedan
Karlsson åter visat ett antal gevärsföringar med undermåligt utförande, hade
Hellström låtit plutonen göra halt under lystringsgraden »manöver» och hade
närmat sig Karlsson samt givit denne en bestämd tillsägelse att utföra exercisen
med mera omsorg. Härvid hade Karlsson underlåtit intaga enskild
ställning. För att väcka hans uppmärksamhet hade Hellström givit honom
en lätt stöt i bröstet med — om Hellström icke mindes fel — ett
rakt finger oell samtidigt tillsagt honom att stå i enskild ställning, då han

107

tilltalades av Hellström. På grund av sin slappa hållning hade Karlsson av
stöten kommit något ur balans men icke »ramlat» bakåt. När exercisen sedan
fortsatt gruppvis, hade Hellström kallat till sig Karlsson och givit denne
en muntlig tillrättavisning, vilket enligt Hellströms omdöme fullt motiverats
av bristerna i Karlssons tjänstgöring. Hellström framhölle, att han aldrig använt
några av de i Karlssons anmälan omförmälda invektiven såsom tillmäle
beträffande någon värnpliktig, men han tillstode, att han vid vissa tillfällen
måste i fråga om hållning och uppträdande jämställa de värnpliktiga med
en torgkäring (detta avseende de enskilda ställningar, som stundom uppvisats)
eller en geléklump, övriga i anmälan citerade uttryck vöre honom helt
främmande. Tillvitelsen örn förföljelse mot Karlsson berodde enligt Hellströms
uppfattning på en misstolkning från dennes sida av Hellströms strävanden
att genom tillsägelser och rättelser åstadkomma en förbättring av
Karlssons hållning och allmänna uppträdande. — Vidkommande Johanssons
anmälan hade han följande att anföra. När Johansson inträtt i Hellströms
rum, hade han icke burit armen i band utan stått vid dörren bredbent och
med en hand på vardera höften. Detta hade föranlett Hellström att yttra:
»Stå icke där som en torgkäring utan stå i enskild ställning!» På grund av
att Johansson uraktlåtit efterkomma tillsägelsen trots alt denna upprepats
och han lämnat olämpliga svar, hade Hellström blivit uppbragt och hade,
då han under ordväxlingen rest sig från bordet, vid vilket han suttit, närmat
sig Johansson och givit denne en stöt i bröstet med ena handen. Johansson,
som stått alldeles invid väggen, hade därmed stött emot denna, varpå
han avlägsnat sig. Som Hellström ansett sitt förfarande olämpligt, hade han
följt efter Johansson och omedelbart bett om ursäkt för slaget. I detta sammanhang
hade Johansson omtalat sin avsikt att anmäla saken för militieombudsmannen,
varvid Hellström genmält, att örn han fortfarande kände sig
förfördelad, skulle han göra så. Vidare hade Hellström tillagt, att en sådan
anmälan icke friade Johansson från dennes eget olämpliga uppträdande. Det
exakta ordvalet vid samtalet kunde Hellström icke erinra sig men innebörden
av hans yttrande hade varit den nu angivna. Han kunde omöjligen förstå,
huru Johanssons skada kunnat uppkomma genom hans vållande.

I skrivelse till militärbefälhavaren för III. militärområdet anförde bataljonschefen,
kaptenen J. H. Zethraeus bland annat: Det förvånade honom i
högsta grad, att Hellström kunnat förgå sig mot sina underlydande, då han
vöre en mycket snäll och godhjärtad ung man. Ilan hade säkert handlat i
överilning. Hans omsorg örn plutonen vöre ärlig. Tyvärr hade de unga officerarna
på grund av rådande befälsbrist ej alltid stöd i sitt arbete av äldre
erfarna officerare. I

I en den 7 oktober 1943 dagtecknad instruktion för åtal mot Hellström anförde
militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande:

Av utredningen framginge, alt Hellström den 20 maj 1943 tilldelat dels Karlsson
en slöt i bröstet, vilken varit så kraftig, att Karlsson förlorat balansen,

108

och dels Johansson åtminstone ett slag, som träffat i bröstet. I ärendet finge
tillika anses utrett, att Hellström vid samma tillfälle missfirmat Johansson.
Därigenom hade Hellström gjort sig skyldig till våld å och missfirmelse avunderordnad
krigsman i och för dennes tjänst. Vad Holtström sålunda låtit
komma sig till last vore av beskaffenhet att icke böra undgå beman.

Militieombudsmannen finge fördenskull uppdraga åt åklagaren vid den
krigsrätt, varunder Hellström lydde, att ställa denne under tilltal för ifrågavarande
förseelser och därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens
beskaffenhet. Karlsson och Johansson borde beredas tillfälle att mot Hellström
föra den talan, till vilken de kunde anse sig berättigade.

* *

Sedan åtalsinstruktionen översänts till chefen för Svea ingenjörkår, hänsköt
denne målet till regementskrigsrätten vid kåren. Vid krigsrätten hördes
flera vittnen. Tre av dessa uppgåvo bland annat att Hellström, innan han
stött till Karlsson i bröstet, missfirmat denne med smädliga uttryck. Vederbörande
krigsfiskal yrkade ansvar å Hellström för våld och missfirmelse mot
Johansson och Karlsson. Johansson och Karlsson inställde sig vid krigsrätten
men framställde icke några ersättningsyrkanden.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 15 november 1943 och
yttrade därvid:

I målet vore upplyst, att Hellström den 20 maj 1943, då han under tjänstgöring
vid ett ingenjörkompani i fält innehaft fänriks tjänsteställning, dels
tilldelat Karlsson en stöt i bröstet, vilken varit så kraftig, att Karlsson förlorat
balansen, och vid samma tillfälle förolämpat Karlsson med smädliga yttranden
i tjänsten, dels ock något senare samma dag utdelat ett slag mot Johansson,
som därav träffats i bröstet, samt vid samma tillfälle förolämpat Johansson
med smädliga yttranden i tjänsten.

Regementskrigsrätten prövade förty rättvist döma Hellström jämlikt 90
och 91 §§ strafflagen för krigsmakten för våld å och förolämpning mot underordnade
krigsmän i tjänsten att hållas i vaktarrest femton dagar.

Hellström förpliktades att gottgöra statsverket vad av allmänna medel utgått
eller kunde komma att utgå till på åklagarens begäran såsom vittnen i
målet hörda personer, vilka i ersättning för inställelsen vid rätten tillerkänts
sammanlagt sextiofyra kronor 40 öre.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

29. Åtal för våld mot underlydande.

Värnpliktige nr 495-50-35/2 Tore Tönnberg anlörde i en till militieombudsinansexpeditionen
den 8 april 1943 inkommen skrift:

Då han den 22 mars 1943 varit kommenderad som repeterare vid ett batteri,
hade han av misstag råkat repetera fel kommandoord, varvid befälhavaren,
kaptenen i kustartilleriets reserv Iwar Lewin rutit åt honom att
uppfatta bättre. Då Tönnberg därvid blivit nervös och ytterligare en gång råkat
repetera fel, hade Lewin brutit ut i raseri och hade tilldelat honom ett
kraftigt knytnävsslag på vänster överarm så att denna domnat bort för en längre
stund. Tönnberg hade blivit upprörd över det skedda och hade gått och tänkt
därpå en lång tid framåt. Den första natten hade det varit omöjligt för honom
att sova.

Vid skriften fanns fogat ett av värnpliktige nr 101-50-31/2 Jansson och
värnpliktige nr 77-36-41/2 Svensson den 7 april 1943 dagtecknat intyg, vari
de vitsordade sanningsenligheten av Tönnbergs uppgifter.

Sedan militieombudsmannen anhållit om utredning hos chefen för Stockholms
kustartilleriförsvar, översände denne förhörsprotokoll.

Tönnberg uppgav enligt förhörsprotokollet:

Enligt Tönnbergs åsikt hade det varit Lewins avsikt att göra honom illa.
Domningen i armen hade suttit kvar ett par timmar, varefter han ett dygn
framåt känt sig svag i armen. Han hade aldrig känt någon ömhet, och något
blåmärke hade icke uppkommit.

Lewin anförde vid förhöret:

Vid tillfället ifråga hade repeteringen gått dåligt; särskilt Tönnberg hade
repeterat dåligt, varför Lewin beordrat honom att repetera bättre, vilket dock
varit utan resultat. Då Tönnberg slutligen repeterat en bäring, som omöjligen
kunnat finnas, hade Lewin stött till honom något omilt med knuten näve på
vänstra överarmen. Lewins avsikt hade endast varit att »väcka» Tönnberg
men icke att göra honom illa.

Jansson och Svensson uppgåvo samstämmigt, hörda var för sig, att enligt
deras uppfattning Lewin blivit uppbragt och slagit till Tönnberg kraftigt på
armen; de kunde icke säga vilken Lewins avsikt med slaget varit.

Läkaren vid förbandet, marinläkarstipendiaten Arenander, förmälde:

Den omständigheten att ingen ömhet, svullnad eller missfärgning av huden
uppstått på platsen för slaget, tydde på att detta varit mycket obetydligt.
Tönnbergs uppgift att armen domnat bort och att en viss svaghet i armen
kvarstått en dag verkade enligt Arenanders uppfattning överdriven och saknade
i varje fall praktisk betydelse. Tönnberg hade icke på grund av den
honom tillfogade skadan sjukmönstrat.

Förhörsledaren, överstelöjtnanten R. Wallgren, antecknade som sin mening
till protokollet att Lewin, vilken visat sig omdömesgill, lugn och behärskad
och mot vilken tidigare inga som helst klagomål anförts, med säkerhet icke
velat göra Tönnberg någon skada utan endast avsett att söka skärpa hans
uppmärksamhet.

Ilo

Chefen för Stockholms kustartilleriförsvar, generalmajoren G. H. Engblom
anförde bland annat:

Med den kännedom han hade om Lewin torde dennes avsikt icke ha varit
att utöva misshandel mot Tönnberg såsom denne velat göra gällande. Lewins
tillvägagångssätt måste dock betecknas såsom olämpligt.

I en den 5 maj 1943 dagtecknad, till chefen för Stockholms kustartilleriförsvar
överlämnad åtalsinstruktion anförde militieombudsmannen, efter en
redogörelse för ärendet:

Genom vad Lewin låtit komma sig till last hade han gjort sig skyldig till
förseelse mot 90 § strafflagen för krigsmakten. Militieombudsmannen finge fördenskull
uppdraga åt vederbörande krigsfiskal att vid den krigsdomstol,
varunder Lewin lydde, anhängiggöra och utföra åtal mot denne för vad han
enligt det anförda låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom
jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Tönnberg borde beredas tillfälle att
mot Lewin föra den talan vartill han kunde finna fog. Jansson och Svensson
borde höras som vittnen.

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Vaxholms kustartilleriregemente.
Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Lewin för
uppsåtlig misshandel av underordnad krigsman i och för dennes tjänst eller,
därest detta yrkande icke kunde bifallas, för oförstånd i tjänsten. Tönnberg,
som inställde sig vid krigsrätten, förklarade sig icke föra någon ansvars- elier
ersättningstalan. Tönnberg tilläde till tidigare uppgifter att någon smärta
icke uppstått av slaget. Jansson och Svensson samt ytterligare en person
hördes som vittnen. De uppgåvo bland annat att Lewin vid tillfället icke utfarit
i svordomar och sistnämnda vittne därjämte att Lewin icke »brutit ut i
raseri» såsom Tönnberg uppgivit.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 21 maj 1943 och yttrade
därvid:

I målet vore utrett, att Lewin den 22 mars 1943 — då Tönnberg varit
kommenderad såsom repeterare vid batteriet och därunder repeterat felaktigt
— med ena knutna handens översida tilldelat Tönnberg ett slag å
vänstra överarmen.

Däremot hade mot Lewins bestridande icke blivit styrkt, att Lewin haft
uppsåt vare sig att skada Tönnberg eller att missfirma denne.

Emellertid måste Lewin genom att tilldela Tönnberg ifrågavarande slag
anses ha gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.

Regementskrigsrätten prövade förty rättvist på det sätt bifalla åklagarens i
målet förda talan, att Lewin dömdes jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för oförstånd i tjänsten att undergå arrest utan bevakning två dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Ill

30. Missfirmelse av underlydande. Tillika fråga om sättet för tillkomsten
av anmälningsskrift till militicombudsmannen.

I en den 18 mars 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anfördes:

De värnpliktiga vid ett sjukbärarkompani ur Svea trängkår anhölle att
få framföra anmärkning mot kompanichefen, löjtnanten vid trängen A. Dahl.
Dennes uppträdande gagnade icke landets försvar utan hade i stället gjort
kompaniet avogt inställt mot den svenska officerskåren. Vid inställelsen i
början av mars 1943 hade de värnpliktiga infunnit sig med föresatsen att
liksom vid tidigare inkallelser göra sin plikt. Den enda befogade anmärkning
som Dahl enligt deras mening kunnat göra hade varit att några enstaka
värnpliktiga vid inställelsen varit berörda av starka drycker. Endast en man
hade dock blivit bestraffad härför. Någon rimlig anledning att för den skull
visa ett synnerligen ovänligt uppträdande mot hela kompaniet torde ej förefunnits.
Nästan all ordergivning åtföljdes av rytanden och okvädinsord såsom
»ut med de djävlarna; ligister; djävla slöfockar; ni ska inte se ut som
ryska horder; här finns ingen fritid — detta är ingen fackförening»; ävensom
vissa andra synnerligen anstötliga uttryck. Ett sådant behandlingssätt
vore så mycket mindre befogat som de vore vuxna svenska medborgare med
bästa vilja att efter all förmåga göra sin plikt, ehuru de någon gång kände
sig nedstämda även av den bristande balans och organisationsförmåga som
Dahl vid olika tillfällen visat.

Skriften var undertecknad av värnpliktige nr 644-45-30 Johansson på uppdrag
av 289 värnpliktiga, vilka tecknat sina namn å bifogade namnlistor.

I anledning av skriften höll majoren B. Natt och Dag förhör.

Dahl anförde vid förhöret:

Då han den 2 mars 1943 övertagit befälet över kompaniet hade detta icke
varit fältdugligt. Disciplinen hade varit dålig, och den tidigare utbildningen
hade visat sig vara underhaltig. Personalen hade icke haft kontakt med den
forcerade och delvis hårda utbildning som numera bedreves vid svenska
militärförband. Då Dahl tillämpat dessa ulbildningsprinciper vore detta troligen
anledningen till att personalen, som till största delen befunne sig i åldern
över 30 år och som tidigare varit van vid lindrig tjänstgöring, reagerat som
den gjort mot honom. Dahl hestrede att hans ordergivning mestadels åtföljts
av ett rytande. Den hade icke varit annorlunda än den normala vid
militära förband. Det vore möjligt att han vid något enstaka tillfälle skärpt
tonen, men det hade då varit nödvändigt för att kunna bemästra det stora,
dåligt disciplinerade förbandet. Av de återgivna uttrycken medgåve han »ligister;
här finns ingen fritid -— detta är ingen fackförening; ni ska inte se
ut som ryska horder». Uttrycken »ut med de djävlarna; djävla slöfockar och
omnämnda anstötliga uttryck kunde han icke erinra sig. lian holle för otroligt
att han fällt dem. Däremot ville han icke förneka att han en och annan
gång låtit undslippa sig en svordom. Uttrycket »ligister» hade yttrats till kom -

112

paniadjutanten och icke direkt till de värnpliktiga. Uttrycket »här finns ingen
fritid — detta är ingen fackförening» hade föranletts därav att en värnpliktig
framhållit, att han utfört ett uppdrag på fritid. Dahl hade icke haft någon
annan mening med sitt yttrande än att framhålla, att tjänstgöringsplikten
under den pågående övningen icke vöre begränsad till 8 timmar örn
dagen utan praktiskt taget vore total. Ej heller med yttrandet »ni ska inte
se ut som ryska horder» hade Dahl haft någon som helst bimening. Vid
tillfället hade truppen varit orakad och smutsig samt oordentligt klädd.
Dahl hade endast avsett att påpeka att truppen icke sett ut som en trupp
soldater utan som en oordnad samling karlar.

Det upplystes att den värnpliktige som undertecknat skrivelsen till militieombudsmannen
vore avpolletterad från förbandet såsom för tillfället oduglig
till krigstjänst. Vid förhöret hördes ett stort antal värnpliktiga. I förhörsprotokollet
antecknades att de värnpliktiga, som i första hand hörts, hlivit uttagna
genom lottning. De hörda berättade därvid om olika anstötliga och
kränkande uttryck som Dahl vid skilda tillfällen använt.

Vissa av de värnpliktiga lämnade även uppgifter örn tillkomsten av anmälningsskriften.

I ett eget yttrande anförde Natt och Dag:

Ett fältorganiserat sjukbärarkompani torde kunna betecknas såsom det
mest svårskötta kompaniförbandet inom armén. Dess sammansättning vöre
ytterst heterogen. När därtill komme att en stor del av kompaniets personal
visade sig vara ofullständigt eller rent av icke alls utbildad, kunde det kanske
vara förklarligt om en ung och nitisk kompanichef i sin iver att söka bemästra
svårigheterna och rätta till missförhållandena icke förmådde att vid
alla tillfällen behålla den balans och den sinnesjämvikt som hans ställning
fordrade. Natt och Dag ville emellertid betyga att Dahls sätt att organisera
utbildningsarbetet och att de resultat han därvid på kort tid nått vöre värda
allt erkännande. Detta hade även betygats av flertalet av de i saken hörda.
Under förhörsproceduren hade Natt och Dag icke vid något tillfälle sökt få
fram vem som uppsatt eller tagit initiativ till anmälningsskriften. På Natt
och Dags fråga om vederbörande själv läst skrivelsen hade en av de hörda
uppgivit, att han icke själv läst skrivelsen utan den hade för tältlaget upplästs
av värnpliktige furiren Herrlin, vilken sedermera låtit en lista gå runt
bland tältlaget för underskrift. I sak bade samma uppgift lämnats av en
annan värnpliktig, som uppgivit att skrivelsen upplästs för tältlaget av värnpliktige
korpralen Roos. Då det av förhöret med den sistnämnde ävenså
framgått, att skrivelsen främst tillkommit på initiativ av värnpliktiga Johansson,
Herrlin och värnpliktige furiren Julin, hade dessa båda sistnämnda
samt Roos hörts. Natt och Dag ansåge sig kraftigt böra ifrågasätta huruvida
Herrlin, Julin och Roos i egenskap av troppchefer respektive gruppchef förfarit
riktigt vid behandlingen av ifrågavarande anmälan. Det förefölle åtminstone
Natt och Dag egendomligt om en befälhavare skulle lia rättighet
såväl att för underordnades räkning utarbeta en anmälningsskrift, riktad
mot högre chef, som att sammankalla vissa av dessa underordnade för att

113

uppläsa skriften och därefter medvetet eller omedvetet utnyttja sin befälsställning
för erhållande av de underlydandes namnunderskrifter. För övrigt
vore det att märka att Julin enligt egen uppgift utskrivit skriften men icke
själv undertecknat den. Det torde i detta fall finnas anledning att ifrågasätta
huruvida icke åtminstone Herrlin, Julin och Roos borde ställas till ansvar
för brott varom 73 § 4 stycket strafflagen för krigsmakten talade.

Kårchefen anförde i yttrande till militieombudsmannen:

Dahl, som sedan år 1936 stått under hans befäl, hade visat duglighet och
intresse i sin tjänst. Dahl hade det senaste året varit placerad såsom kompanichef
vid kåren. Att han i det anmälda fallet förgått sig och därmed i sin
befälsföring brustit i den självbehärskning och hyfsning som man måste
fordra av varje officer och än mer av en kompanichef, vore ovedersägligt.
Såsom en förmildrande omständighet skulle kårchefen dock vilja framhålla,
att Dahls arbetsuppgift varit krävande och att den kompanichef — en reservofficer
— som under motsvarande förhållanden fört befälet över samma kompani
vid föregående tillfällen, icke syntes ha haft förmåga att grundlägga
och vidmakthålla en fast och hållbar disciplin vid förbandet. Dahl hade därför
blivit ställd inför situationer, där han icke förmått att behärska sitt humör
och där manskapets hållning, särskilt vid inryckningen, lämnat mycket övrigt
att önska. Det sätt varpå kompaniets manskap givit uttryck för sitt missnöje
vittnade icke gott örn den disciplin och goda vilja, man hade rätt att
begära. De klagandes kritik av Dahls organisationsförmåga syntes i högsta
grad obefogad och omdömeslös. Mycket talade också för att flertalet undertecknare
upphetsats av det fåtal, som utgjort den drivande kraften vid avfattandet
av anmälningsskriften.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 25 juni 1943 dagtecknad instruktion för utförande av åtal
mot Dahl:

Det hade i detta ärende framhållits, att den tidigare utbildningen av förbandet
varit bristfällig och att Dahl energiskt ingripit för att åstadkomma en
förbättring. Att ännu kvarstående brister i beredskapsförbandens utbildning
snarast bleve avlägsnade vöre givetvis synnerligen angeläget, och alla lämpliga
åtgärder för att nå detta mål förtjänade stöd och uppmuntran. Det vöre
också fullt på sin plats att sträng disciplin upprätthölles och att den militära
träningen anpassades efter de krävande uppgifter som truppen eventuellt kunde
komma att framdeles ställas inför. Ingen militär tjänstgöring och allra
minst den som avsåge förberedelse för den nutida hårda krigföringen vore
förenlig med klemighet och slapphet. Anspråken på truppens militära duglighet
torde emellertid icke stå i någon som helst motsats till kraven på ett
korrekt uppträdande från befälets sida. Befogad kritik kunde framföras och
sakliga anmärkningar göras utan att vederbörande befälhavare behövde tillgripa
grova svordomar och andra otillbörliga uttryck och utan att de kritiserade
utsattes för kränkande tillmälen. Vid tilltal av truppen hade Dahl i

8—i3!)022. Mil ilie ombudsmannens embetsberättelse.

114

stor omfattning begagnat uttryck som vittnade om stor omdömeslöshet och
som inneburit grov förolämpning mot enskilda värnpliktiga. En sådan nedsättande
behandling av truppen måste även vara till skada för utbildningsarbetet
och därmed för försvarsberedskapen. Den torde medföra att truppen
förlorade aktningen för sina ledare, när dessa allvarligt bruste i militär tukt
och ordning, och truppens vilja att göra sitt bästa undergrävdes, då dess chef
gåve uttryck för sin ringaktning gentemot underlydande. Dahls påtalade förseelser
vore av beskaffenhet att böra beivras vid krigsrätt.

Vid utredningen hade jämväl berörts sättet för tillkomsten av anmälningsskriften
till militieombudsmannen. I anledning härav finge ytterligare följande
anmärkas. När klagomål avsåge missförhållanden som hänförde sig till
exempelvis ett helt kompani syntes det i och för sig icke kunna betecknas
såsom felaktigt att manskapet förenade sig om en gemensam klagoskrift. Det
vore emellertid onödigt och ur flera synpunkter olämpligt, att initiativ för
åstadkommande av rättelse beträffande de förmenta missförhållandena vore
förenade med vidlyftiga diskussioner och en omfattande namninsamling.
Tänkbart vore att avhandlandet kunde komma att ske på sådant sätt att förfarandet
tangerade föreskrifterna i 73 § strafflagen för krigsmakten. Det vore
emellertid icke styrkt att i detta fall någon verklig sammankomst för rådplägning
hållits, och det hade, såvitt visats, icke varit på tal att använda
några som helst olagliga eller obehöriga medel. Det finge i detta sammanhang
framhållas att åtgärd som vidtoges för att utröna, vilka som stöde bakom
en anmälan från manskapets sida, kunde vara agnad att framkalla eller
underhålla en strävan att samla största möjliga antal underskrifter å anmälningsskrifterna
och således vore olämplig även ur denna synpunkt.

På grund av vad ovan anförts uppdroge militieombudsmannen åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol väcka talan mot Dahl och därvid
yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

❖ *

Sedan åtalsinstruktionen översänts till kårchefen, hänsköt denne målet till
regementskrigsrätten vid kåren. Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal
ansvar å Dahl dels jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för det
Dahl brustit i anständigt uppförande genom att inför truppen yttra »Ni ska
inte se ut som ryska horder» och dels jämlikt 91 § samma lag för smädelse av
underordnad genom att använda övriga i målet påtalade uttryck. Dahl erkände
vid krigsrätten att han fällt samtliga påtalade yttranden.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 3 september 1943 och
yttrade därvid:

I målet vore utrett, att Dahl, då han tjänstgjort som chef för ett sjukbärarkompani,
vid olika tillfällen under mars månad 1943 med smädliga tillmälen
missfirmat under hans befäl stående värnpliktiga.

115

Genom vad Dahl sålunda låtit komma sig till last hade han jämväl gjort
sig skyldig till oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt.

På grund härav prövade krigsrätten rättvist döma Dahl, jämlikt 91 och 130
§§ strafflagen för krigsmakten, jämförda med 33 § samma lag samt 4 kap. 1
och 2 §§ allmänna strafflagen, att undergå disciplinstraff av vaktarrest i
åtta dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

31—41. Missfirmelse av underlydande.

31.

I en den 23 juli 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 513-18-39 Erik Sandgren bland annat:

Då Sandgren den 29 juni 1942 ryckt in till militärtjänst hade kaptenen vid
flygvapnet B. Schoug inför truppen fällt ett till Sandgren riktat yttrande, att
här vore ett ansikte som han icke såge med blida ögon. En av Sandgren
till Schoug ingiven, till chefen för Östgöta flygflottilj ställd ansökan örn sjuktjänstledighet
hade icke blivit av Schoug vidarebefordrad. I stället hade Sandgren
blivit kallad »jädra lymmel». Sandgren hade alltid blivit av Schoug
behandlad som en sämre människa.

Sandgren tilläde i en senare skrift, att Schoug sagt att Sandgren icke vore
klok utan behövde sinnesundersökas, varjämte Sandgren uppgav att han på
omvägar av sina kamrater fått höra, att Schoug anklagat honom för stöld.

Av den utredning som verkställdes i anledning av Sandgrens skrifter framgår
bland annat:

Vid förhör tilläde Sandgren:

Av dem som ryckt in den 29 juni 1942 hade endast Sandgren förut stått
under Schougs befäl, varför Schougs yttrande måste ha avsett Sandgren.
Yttrandet »jädra lymmel» hade Schoug fällt inne å expeditionen i närvaro
av sergeanterna T. Wahrgren och Sven Almlöf och i samband med behandlingen
av Sandgrens ledighe tsansökan.1 Sandgren hade befunnit sig i korridoren
utanför expeditionen och hade hört yttrandet genom dörren, som
varit stängd. Sandgren hade icke varit lat eller saknat militärt uppträdande
utan alltid gjort så gott han kunnat. Han trodde att Schoug hyste agg till
honom. Schoug hade alltid behandlat Sandgren som om han icke vore normal
och hade varit oförskämd och dum mot Sandgren. Då Sandgren sagt
detta till honom hade han brusat upp. Yttrandena att Sandgren icke vöre
klok utan behövde sinnesundersökas samt att han stulit, hade Schoug fällt
till några underbefäl och värnpliktiga som han sammankallat. Såsom vittnen
åberopade Sandgren namngivna personer.

1 Den åsyftade händelsen skedde den 18 juli 1912.

116

Schoug anförde i en rapport till flottiljchefen bland annat:

Under sommaren 1941 hade Sandgren tjänstgjort på Schougs division på
Malmen, varvid Schoug första gången lärt känna honom. Vid inryckningen
den 29 juni 1942 hade Schoug yttrat ungefär, att det funnes ett par ansikten
bland de nya som Schoug inte vore särskilt glad att se. Att Sandgren därvid
känt sig träffad visade att han kunde höra bra och reagera ibland, när han
ville. Eljest föredroge han nämligen ofta att höra dåligt eller ingenting alls.
Sandgrens ansökan om sjuktjänstledighet hade Schoug själv behandlat enligt
föreskrifterna i § 63 mom. 5 i tjänstgöringsreglementet för flygvapnet.
Uttrycket »jädra lymmel» kunde Schoug icke minnas sig ha sagt, men Schoug
ville tillstå att det till en del täckte Schougs uppfattning örn Sandgrens personliga
egenskaper i militärtjänst. Den 20 juli 1942 hade Sandgren medelst
anslag utlyst ett möte i sin barack för de värnpliktiga vid divisionen. Sedan
detta möte icke rönt någon egentlig anslutning hade Sandgren gått omkring
med listor i barackerna för att samla namnunderskrifter. Även detta företag
hade självdött av brist på underskrifter.

Sandgren förnekade att han satt upp några anslag eller gått omkring med
några listor.

Vid senare förhör berättade Schoug:

Någon av dagarna efter den 18 juli 1942 hade Schoug erhållit ett meddelande
från logementschefen i den barack, där Sandgren varit förlagd, att
Sandgren utlyst ett möte i sin barack till samma kväll. Som motåtgärd hade
Schoug sammankallat underbefälet och ett antal värnpliktiga från varje
barack till expeditionen för att för dem förklara skälen till att man icke
borde lyssna på Sandgren. Därvid hade Schoug meddelat att han personligen
ansåge att Sandgren hade »en eller flera skruvar lösa». Detta hade Schoug
kunnat säga med stöd av tidigare erfarenhet av Sandgren. Till denne hade
Schoug icke yttrat något örn sinnesundersökning eller att Sandgren icke vöre
klok. Vid sammanträdet hade Schoug meddelat de församlade, att det på
sommaren bortstulits persedlar på en division. Vem som stulit persedlarna
hade man ej kunnat utreda. Sandgren hade misstänkts av Schoug och det
övriga befälet utan att bevis dock kunnat erhållas. Efter Sandgrens utryckning
hade stölderna upphört. Detta hade Schoug sagt till de församlade för
att fullständiga bilden av Sandgren. Schoug hade också sagt att detta meddelats
i förtrolighet och att det ej finge förås vidare. Trots detta tycktes det
ha kommit till Sandgrens kännedom, vilket förklarade att Sandgren ansett
sig beskylld för stöld.

De av Sandgren åberopade vittnena blevo hörda, varjämte annan utredning
förebragtes, bland annat angående Sandgrens uppträdande i allmänhet. I

I en den 24 mars 1943 till chefen för Västgöta flygflottilj översänd instruktion
för åtal mot Schoug anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse
för vad i ärendet förekommit:

Schougs yttranden att Sandgren varit misstänkt i anledning av vissa å

117

divisionen begångna stölder utan att bevis dock kunnat erhållas samt att
stölderna upphört sedan Sandgren blivit hempermitterad, syntes med hänsyn
därtill att yttrandena varit avsedda att inför de församlade krigsmännen
fullständiga bilden av Sandgren innefatta beskyllning mot denne om tillgreppsbrott.
Då Schoug fällt dessa yttranden under tjänsteutövning torde de
vara att hänföra under 94 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 16
kap. 7 § allmänna strafflagen. Det syntes ej vara anledning att antaga annat
än att Schoug handlat av obetänksamhet.

Av utredningen framginge att Schoug till två underofficerare om Sandgren
fällt det i handlingarna återgivna omdömet. Handlingarna gåve visserligen
vid handen att Sandgren allvarligt brustit i de militära kraven på ordning
och uppträdande. Militieombudsmannen funne sig dock icke kunna
underlåta att beivra den missfirmelse mot Sandgren vartill Schoug gjort sig
skyldig genom detta uttalande.

Schougs yttrande vid uppställningen den 29 juni 1942, vilket tydligen i
första hand varit riktat mot Sandgren, måste betecknas såsom olämpligt men
syntes dock icke vara av beskaffenhet att böra beivras. Militieombudsmannen
ansåge sig böra framhålla att, vare sig Sandgrens disciplinvidriga uppträdande
berott på själsliga brister hos Sandgren eller på en avsiktlig strävan
att undandraga sig tjänstens fordringar, andra medel än tillmälen och nedsättande
kritik bort användas för att komma tillrätta med Sandgren.

Vad i övrigt i ärendet förekommit föranledde ej vidare åtgärd.

På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol ställa Schoug under tilltal för vad enligt
det ovan anförda läge denne till last. Ansvar borde yrkas efter lag och sakens
beskaffenhet. Sandgren borde beredas tillfälle att vid krigsrätten föra
den talan mot Schoug, vartill han kunde finna fog.

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Västgöta flygflottilj. Krigsfiskalen
vid regementskrigsrätten yrkade ansvar å Schoug för förolämpning
mot underordnad krigsman dels vid sammanträde på expeditionen genom
att giva de närvarande den uppfattningen att Sandgren gjort sig skyldig till
stöld och dels för de av Schoug på expeditionen fällda yttrandena. Vid krigsrätten
anhöll krigsfiskal^! örn vittnesförhör med bland andra verkstadschefen
Tage Wahrgren, Vimmerby, och trafikflygaren Sven Almlöf, Hammarbyhöjden.
Krigsrätten tillät hörandet av de begärda vittnena och skulle i slutliga
utslaget avgöra verkan av Wahlgrens och Almlöfs vittnesmål. Sandgren yrkade
ersättning för sin inställelse.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 16 april 1943 och yttrade
därvid:

Krigsrätten funne med hänsyn till vad i målet upplysts och förekommit
vittnet Wahrgren stå i sådant förhållande till Schoug, att han måste anses

118

jävig att vittna i målet, varför hans vittnesmål icke kunde tillerkännas verkan
av laga bevis.

Almlöfs vittnesmål tillerkändes verkan av laga bevis.

Krigsrätten funne att Schoug dels den 18 juli 1942 inför vissa tillkallade
underlydande och dels senare under samma månad örn Sandgren fällt för
denne kränkande yttranden, dock icke i syfte att skada eller kränka Sandgren
utan fastmer i och för tjänsten, vilket dock ej kunde fritaga honom
från ansvar.

Krigsrätten prövade därför lagligt döma honom jämlikt 94 § förslå stycket
strafflagen för krigsmakten och 16 kap. 11 § allmänna strafflagen för vad
som sålunda läge honom till last till disciplinstraff av arrest utan bevakning
i fem dagar.

Schoug förpliktades därjämte ersätta Sandgren dennes kostnader i målet
med skäligen ansedda 25 kronor.

Ersättningen till de av krigsfiskalen i målet inkallade vittnen skulle stanna
å statsverket.

Schoug anförde besvär över utslaget.

Krig shovrätten meddelade utslag på besvären den 17 augusti 1943 och utlät
sig därvid:

Krigshovrätten funne ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag i jävsfrågan.

Vidkommande själva saken och då först åtalet mot Schoug för det han den
18 juli 1942 förolämpat Sandgren funne krigshovrätten väl av utredningen i
målet framgå, att Schoug sagda dag i samband med behandling av en av Sandgren
ingiven ansökan om tjänstledighet till någon eller några närvarande officerare
eller underofficerare angående Sandgren haft sådant uttalande, som
angåves i militieombudsmannens instruktion.

Med hänsyn till de omständigheter, under vilka uttalandet fällts, kunde
Schoug emellertid ej anses ha genom detsamma gjort sig förfallen till ansvar.

Däremot funne krigshovrätten lika med krigsrätten Schoug förvunnen till
ansvar för det han vid ett senare tillfälle i juli 1942 fällt för Sandgren kränkande
yttranden.

På grund av vad sålunda anförts prövade krigshovrätten rättvist, att med
ändring av krigsrättens utslag, dels ogilla yrkandet örn ansvar å Schoug för
hans förenämnda yttrande den 18 juli 1942, dels ock jämlikt de av krigsrätten
åberopade lagrummen döma Schoug för vad han vid det senare tillfället
låtit komma sig till last att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning
i tre dagar, skolande förty, därest Schoug undergått det honom
genom krigsrättens utslag ådömda straffet, detsamma icke räknas honom
till last i vidare mån än såsom hade han undergått disciplinstraff av arrest
utan bevakning i tre dagar.

I fråga om Sandgren tillerkänd ersättning för inställelse vid krigsrätten
funne krigshovrätten ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

119

Det ålåge Schoug att till Sandgren, som fordrat ersättning för förklaringskostnaden,
utgiva ersättning för samma kostnad med skäliga ansedda trettio
kronor.

Av Sandgren i krigshovrätten framställda yrkanden om ansvar å Schoug
samt örn skadestånd av denne lämnades av krigshovrätten utan bifall.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

32.

I en till militieombudsmansexpeditionen den 8 februari 1943 inkommen
skrift anförde värnpliktige vice korpralen nr 278-49-27 Klas Reuter:

Som instruktör vid det kompani, där Reuter vore förlagd, tjänstgjorde löjtnanten
vid Hälsinge regemente E. E. Fröjd. Vid flera tillfällen hade denne
framför kompaniet utfarit i svordomar och skällsord mot både befäl och
trupp. Senast den 3 februari 1943, då Reuter tjänstgjort som gruppchef, hade
Fröjd utbrutit i raserianfall och använt sådana uttryck som »djävla idiot».
Då det nästan dagligen förekomme att Fröjd uppträdde på liknande sätt, anhölle
Reuter om undersökning.

Sedan militieombudsmannen hos befälhavaren för Karlstads försvarsområde
anhållit om utredning, översände denne protokoll över förhör hållet av
chefen för instruktionsgruppen, kaptenen O. W. Douglas.

Fröjd uppgav vid förhöret:

Han hade den 3 februari 1943 i egenskap av instruktionsofficer följt en
övning i posteringstjänst, ledd av landstormsfänriken Löfberg, varvid Reuter
fått befälet över posteringen. Då Reuter därvid uppträtt synnerligen ofältmässigt
och omilitäriskt samt trots tillsägelser icke låtit sig rätta, hade
Fröjd, som erhållit uppfattningen att Reuter ej endast vore oduglig utan
även ovillig, slutligen mist tålamodet och ropat till Reuter: »Stå inte där som
en idiot» samt, närmast riktat till plutonen: »För bort karlen, jag vill inte
se honom vidare!».

Löfberg berättade i huvudsaklig överensstämmelse med Fröjds uppgifter
och uppgav att Fröjd till en början utan överilning sökt instruera och lära
Reuter, som uppträtt synnerligen ofältmässigt, samt att Fröjd slutligen blivit
förargad samt ropat något som: »Ni uppträder som en djävla idiot» och
»Tag bort karlen! För undan honom!» Fröjd, som tycktes vara hetsig, hade
ofta tilltalat både befäl och trupp i en mycket skarp ton.

Korpralen nr 570-48-29 Rliöse förmälde:

Då Reuter icke lyckats utföra sina åligganden till Fröjds belåtenhet, hade
Fröjd slutligen mist tålamodet och blivit mycket förargad. Han hade utfarit
mot Reuter med uttryck såsom »djävla idiot» samt till slut kört bort
Reuter. På grund av Fröjds häftighet hade manskapet ofta blivit nervöst.

Reuter berättade:

På grund av dålig utbildning hade Reuter under befälet av posteringen icke
kunnat uppträda riktigt, varför Fröjd blivit förargad och utfarit i häftigheter

120

mot Reuter. Då denne därigenom blivit nervös, hade Fröjd blivit ännu mera
uppbragt samt slutligen ropat: »Ni uppför er som en djävla idiot» samt
»För bort mannen!»

Kaptenen Douglas anförde för egen del bland annat:

Fröjd vore en mycket dugande, energisk och rivande officer, som med entusiasm
gått in för sin svåra uppgift att på tre veckor göra användbara soldater
av ifrågavarande synnerligen underhaltigt utbildade värnpliktiga. I
anledning av det passerade hade Douglas varnat Fröjd för att uppträda häftigt
och använda uttryck, som kunde vara sårande.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till försvarsområdesbefälhavaren den 3 mars 1943 följande: Av

vad i ärendet förekommit måste anses styrkt att Fröjd vid tillfället i
fråga använt uttrycket »djävla idiot». Härigenom och genom sitt yttrande om
att Reuter skulle föras bort hade Fröjd gjort sig skyldig till missfirmelse av
underlydande ävensom till brist i anständigt uppförande. Fröjd hade tillika
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten i det att han brutit mot sin plikt
jämlikt § 1 mom. 16 i tjänstgöringsreglementet att meddela rättelse och kritik
på ett grannlaga sätt, och med avseende fäst vid att den rättades eller kritiserades
värdighet och anseende inför underlydande icke nedsattes. Vad Fröjd
sålunda låtit komma sig till last vore av den allvarliga beskaffenhet att han
icke borde undgå laga ansvar därför. Då det å andra sidan icke syntes erforderligt
att saken bringades under krigsdomstols prövning — militieombudsmannen
förutsatte därvid att medgivande av Reuter inhämtades till
handläggning i disciplinär ordning — ansåge militieombudsmannen sig kunna
inskränka sig att för försvarsområdesbefälhavaren, som syntes äga disciplinär
bestraffningsrätt över Fröjd, anmäla denne till erhållande av disciplinär
bestraffning.

I skrivelse den 18 september 1943 anmälde chefen för Hälsinge regemente,
till vilken handlingarna av försvarsområdesbefälhavaren översänts, att han
den 5 april 1943 jämlikt 91, 96 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten ålagt
Fröjd disciplinstraff av arrest utan bevakning i sex dagar för missfirmelse
av underlydande, brist i anständigt uppförande samt oförstånd i tjänsten.

Restraffningsbeslutet har icke överklagats. 1

1 en den 13 april 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anmälde värnpliktige korpralen nr 210-20-38 Tage Magnusson, att löjtnanten
i ingenjörtruppernas reserv Sven Nelson vid kompaniuppställning den 12

121

samma månad yttrat: »Magnusson är en djävla drummel från början till
slut.»

Den 15 april 1943 inkom Magnusson med ytterligare en skrift, i vilken han
anförde följande: Då Nelson den 13 april 1943 mottagit kompaniet, hade
han tillsagt Magnusson att lämna ledet. Därefter hade han hälsat kompaniet.
Genom detta förfarande ansåge Magnusson sig trakasserad.

Uti insända förklaringar medgav Nelson att han fällt det av Magnusson
påtalade yttrandet, samt anförde vidare: Yttrandet hade varit olämpligt. Han
ville emellertid framhålla, att Magnusson, som vid ifrågavarande tid avtjänat
tolv dagars vaktarrest med tjänstgöring för fylleri, brist i anständigt uppförande
och olovligt undanhållande, vid upprepade tillfällen och särskilt under
arresttiden uppträtt tredskande. Vid uppställningen, då yttrandet fällts, hade
Magnusson infunnit sig för sent och med uniformen halmbemängd. Vid tillfället
den 13 april 1943 hade tillgått så, att Nelson före morgonuppställningen
förrättat visitation av bland annat arreslantlältet. Då detta befunnits i
högsta grad ostädat samt städningen ålegat Magnusson, hade Nelson så snart
han mottagit kompaniet givit Magnusson order att omedelbart gå ifrån ledet
och städa tältet. Därefter hade han hälsat kompaniet och givit order för dagen.
Han bestrede, att han haft för avsikt att trakassera Magnusson.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen i skrivelse till chefen för Göta ingenjörkår den 24 maj
1943 följande:

Mot Nelsons uppträdande den 13 april 1943 syntes ingen berättigad anmärkning
kunna göras. Nelson hade emellertid erkänt, att han den 12 samma
månad, på sätt Magnusson uppgivit, missfirma! denne. Militieombudsmannen
hade ansett sig icke kunna lämna denna förseelse utan beivran. Eftersom
det å andra sidan icke syntes erforderligt, att saken bringades under krigsdomstols
prövning — militieombudsmannen förutsatte härvid att medgivande
av Magnusson till handläggning i disciplinär ordning inhämtades —-anmälde militieombudsmannen Nelson för kårchefen till erhållande av tillrättavisning.

Kårchefen anmälde i skrivelse den 10 juni 1943, att han, sedan han inhämtat
medgivande från Magnusson att målet finge handläggas i disciplinväg,
tillrättavisat Nelson med varning.

34.

I en den 22 januari 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anmälde värnpliktige nr 15-43-29 K. E. Sandberg, förutom annat, att
landstormslöjtnanten Harald Fahlén använde olämpliga uttryck vid samtal
nied manskapet och vid ett tillfälle den 20 januari 1943 kallat värnpliktige

122

nr 168-52-19 A. Söderberg för »svensk buse». Vid anmälningsskriften hade
fogats ett intyg av värnpliktiga nr 471-42-20 Ivar Jansson, nr 28-44-23 Ivar
Andersson och nr 42-43-30 Knut Johansson av innehåll att Fahlén vid ett
tillfälle den 20 januari 1943, då Söderberg stått och diskat sitt matbestick,
kallat Söderberg för svensk buse, enär Söderberg ej omedelbart gjort honnör.

Fahlén anförde i infordrat yttrande:

Han bestrede på det bestämdaste att han kallat någon värnpliktig för svensk
buse. Fahléns yttrande hade fallit i helt andra ordalag som möjligen missuppfattats
av Söderberg. Efter en kortare instruktion i hälsningsplikt till Söderberg
och Sandberg hade Fahlén avslutat den med att säga, att svenskarna
vore ett artigt folk, ja till och med en vanlig svensk buse toge av sig mössan
och hälsade.

Sandberg anförde i anledning härav i en inkommen påminnelseskrift:

Fahlén hade framställt saken på ett oriktigt och missvisande sätt. Fahlén,
som varit på väg till matsalen då Sandberg och Söderberg stått och diskat
sina matbestick vid det utanför matsalsbaracken befintliga diskstället, hade
i hög ton till Söderberg yttrat: »Söderberg, en vanlig svensk buse måste också
göra honnör!» Alla som bevittnat det kunde intyga, att Fahlén menat att Söderberg
vore en vanlig svensk buse. Sandberg kunde också under edligt ansvar
påstå, att Fahlén icke yttrat ett enda ord mera än vad Sandberg återgivit.
Att framställa detta såsom en instruktion i hälsning måste anses såsom en
förvrängning av fakta.

Sedan militieombudsmannen anhållit att Söderberg och intygsgivarna måtte
höras, inkom protokoll över med dem hållet förhör.

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde militieombudsmannen
i en åtalsinstruktion, som den 2 mars 1943 översändes till befälhavaren
för Strängnäs försvarsområde:

Av utredningen i ärendet framginge att Fahlén, i samband med en tillsägelse
till Söderberg i anledning av att denne underlåtit att hälsa, fällt ett
yttrande av innebörd att även en vanlig svensk buse skulle hälsa. Genom
detta yttrande finge Fahlén anses ha visat oförstånd i tjänsten. Yttrandet
finge vidare, även om det icke varit avsett att rikta sig mot Söderberg personligen
utan endast hänfört sig till hälsningspliktens allmänna omfattning,
anses innebära missfirmelse av Söderberg.

På grund härav uppdroge militieombudsmannen åt vederbörande åklagare
att vid behörig domstol väcka talan mot Fahlén och därvid yrka ansvar enligt
lag och sakens beskaffenhet. De i ärendet åberopade personer som hört
yttrandet borde höras såsom vittnen rörande de närmare omständigheterna
vid tillsägelsen till Söderberg. Denne borde beredas tillfälle att i målet föra
den talan vartill han kunde finna fog.

* *

123

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Södermanlands pansarregemente.
Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Fahlén jämlikt
91 § strafflagen för krigsmakten för förolämpning av underordnad
krigsman, alternativt jämlikt 96 § samma lag för bristande i anständigt uppförande
eller jämlikt 130 § nämnda lag för oskicklighet och försummelse i
fullgörande av den tjänsteplikt, som bestode i att föregå underordnade med
gott exempel. Söderlund inställde sig vid krigsrätten men förde icke någon
talan utom i fråga örn ersättning för inställelsen.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 26 mars 194-3 och yttrade
därvid:

I målet vore utrett, att Fahlén den 20 januari 1943 i egenskap av chef för
ett bevakningskompani i kompaniets dåvarande förläggning i samband med
en tillsägelse till Söderberg med anledning av att denne underlåtit att hälsa
förolämpat Söderberg med smädligt yttrande.

Fahlén hade därigenom jämväl visat oskicklighet i tjänsten.

På grund härav prövade krigsrätten rättvist döma Tahlén, jämlikt 91 och
130 §§ strafflagen för krigsmakten, 33 § samma lag samt 4 kap. 1 och 2
§§ allmänna strafflagen, för missfirmelse av underordnad i dennes tjänst
samt för oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt till arrest utan bevakning
i tre dagar.

Fahlén skulle till Söderberg utgiva ersättning för dennes inställelse vid
krigsrätten med fem kronor ävensom gottgöra statsverket i målet förskjutna
vittneslöner.

Utslaget har vunnit laga kraft.

35.

I en till militieombudsmansexpeditionen den 3 april 1943 inkommen skrift
anförde korpralen nr 102-2-30 Gösta Anstrin följande:

Anstrin tjänstgjorde som dagkorpral vid 14. utbildningskompaniet vid
Södra skånska infanteriregementets förläggning å Revingehed. Kompaniadjutanten
vid kompaniet, sergeanten i regementets reserv Nils Johan Peter
Kristoffersson hade ofta tilltalat Anstrin med »dagkorpralaskrälle» ävensom
uttryck av rent anstötlig art. Vid ett tillfälle hade Kristoffersson yttrat: »Fan
vad jag är nervös i dag, tag hit dagkorpralaskrället, så jag får skälla ett slag.»
Vid flera tillfällen, då nytt underbefäl kommit till kompaniet, hade de av
Kristoffersson tillfrågats örn de kände Anstrin. Då denna fråga besvarats jakande,
hade Kristoffersson utbrustit: »Sparka den djävulen i röven, när Ni
ser honom, det skall jag göra.»

Sedan militieombudsmannen hos regementschefen anhållit om utredning,
översände denne protokoll hållet vid förhör med åtskilliga personer.

Kristoffersson förmälde vid förhöret:

Särskilt då han bleve nervös på grund av att mycket arbete hopade sig,
brukade han tala för sig själv, vilket han tyckte underlättade arbetet. På så

124

sätt och på skämt kunde han ha yttrat något örn Anstrin, men han hade
icke fällt något av de i anmälningsskriften omnämnda yttrandena till Anstrin.
Han bestrede att han överhuvud taget fällt något förklenande yttrande till
någon; vid åberopade tillfällen hade han talat för sig själv. Han ansåge sig
icke behöva fråga Anstrin om vad han finge säga för sig själv. Något ofördelaktigt
om Anstrin hade han icke yttrat utom då han funnit att Anstrin
begått något fel. Därvid hade han för sig själv sagt något sådant som »nu
har dagkorpralen varit här och ställt till oreda». Vid sådana tillfällen hade
han kanske även yttrat ett eller annat kraftuttryck.

I en den 18 maj 1943 dagtecknad, till regementschefen översänd åtalsinstruktion
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen, efter en redogörelse
för vad i ärendet förekommit:

Av utredningen i ärendet framginge att Kristoffersson vid olika tillfällen
till andra personer om Anstrin fällt olämpliga och för Anstrin nedsättande
yttranden samt därjämte förolämpat Anstrin i tjänsten med smädligt tilltal.
Kristoffersson hade härigenom gjort sig skyldig till förolämpning av underlydande
i tjänsten samt brist i anständigt uppförande. De förseelser vartill
Kristoffersson sålunda gjort sig skyldig syntes icke böra undgå laga beivran.
Militieombudsmannen uppdroge därför åt vederbörande krigsfiskal att vid
den krigsdomstol, varunder Kristoffersson lydde, anhängiggöra och utföra
åtal mot denne för vad han enligt det ovan anförda låtit komma sig till last
samt därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.
Anstrin borde beredas tillfälle att mot Kristoffersson föra den talan vartill
han kunde finna fog.

❖

Regementschefen hänsköt målet till regementets krigsrätt. Vid krigsrätten
ställde vederbörande krigsfiskal Kristoffersson under tilltal för det denne, då
han varit kompaniadjutant, vid olika tillfällen dels till andra krigsmän om
Anstrin fällt olämpliga och för Anstrin nedsättande yttranden och dels förolämpat
Anstrin i tjänsten med smädligt tal. Ansvar yrkades enligt 91 § och
96 § 1 mom. strafflagen för krigsmakten. Anstrin, som inställde sig vid krigsrätten,
förklarade sig instämma i åklagarens yrkanden men sade sig icke
ha några yrkanden för egen del.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 19 juni 1943 och anförde
därvid:

Enär i målet vore utrett, att Kristoffersson vid olika tillfällen till andra
personer om Anstrin fällt olämpliga och för Anstrin nedsättande yttranden
samt därjämte förolämpat Anstrin i tjänsten med smädligt tilltal, samt Kristoffersson
härigenom gjort sig skyldig till förolämpning av underordnad
krigsman i tjänsten och brist i anständigt uppförande, prövade krigsrätten,

125

jämlikt 91 § och 96 § 1 mom. strafflagen för krigsmakten ävensom 4 kap. 1
och 2 §§ allmänna strafflagen, rättvist döma Kristoffersson för vad han sålunda
låtit komma sig till last att undergå disciplinstraff av vaktarrest i åtta
dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

36.

I en till militieombudsmansexpeditionen den 8 juli 1943 inkommen skrift
anförde värnpliktige Ove Nilsson och nio andra värnpliktiga, tjänstgörande
vid ett fältförband, följande:

Vid upprepade tillfällen hade fänriken vid Gotlands artillerikår Carl-Wilhelm
Clausen använt föga lämpliga uttryck såsom »satans förbannade djävla
lymmel». Senast under övning den 2 juli 1943 hade klagandena tilltalats sålunda:
»Ni uppför er som djävla busar både utom och inom tjänsten» och
»Ni går som gamla gubbdjävlar, usch, fy fan, det är ynkeligt att se er».

Under den utredning som verkställdes med anledning av klagoskriften
uppgav Clausen:

Anledningen till att klagandena anmält honom för militieombudsmannen
torde ha varit att de fått kännedom örn att Clausen rapporterat dem för att
de ej åtlytt av honom i tjänsten given befallning. De värnpliktiga hade ej
visat det intresse och goda uppträdande som man kunde begära av dem, varför
ideliga tillsägelser varit nödvändiga. Slutligen hade Clausen förlorat tålamodet
och kanske inblandat ett kraftuttryck i tillsägelsen. De uttryck som
citerades i klagoskriften vore ej riktigt överensstämmande med vad Clausen
själv kunde påminna sig ha sagt. Han medgåve att han använt uttrycket
»satans lymmel» och kanske vid ett annat tillfälle »förbannade lymmel».
Tre svordomar framför ordet »lymmel» hade han däremot ej använt. Han
vore ej heller övertygad örn att han sagt »gamla gubbdjävlar» utan trodde
snarare att han sagt »gamla gubbar».

I särskild skrivelse vitsordade förbandschefen, majoren Fr. Hård af Segerstad,
att flera av de värnpliktiga vid upprepade tillfällen visat upprörande
bevis på slöhet och bristande intresse, varför såväl Clausen som Hård af
Segerstad funnit sig nödsakade ingripa mer eller mindre kraftigt för att få
rättelse till stånd. Klagandena hade den 2 juli 1943 av Clausen rapporterats
för vägran att lyda förmans i tjänsten givna befallning. I

I en den 7 september 1943 dagtecknad instruktion för åtal mot Clausen
anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit: Clausen

hade erkänt att han använt uttrycket »satans lymmel» och »förbannade
lymmel», varigenom han gjort sig skyldig till förolämpning av underordnad
krigsman i tjänsten och brist i anständigt uppförande. Däremot

126

hade Clausen icke velat vidgå att han gjort sig skyldig till förolämpning i
den utsträckning som anmälarna i klagoskriften velat göra gällande. Det
syntes därför erforderligt att närmare utredning härom förebringades vid
krigsrätt, varvid åtminstone några av klagandena borde höras. Vidare borde
vittnesförhör anordnas med de ojäviga personer som kunde lämna upplysningar
i saken.

På grund härav uppdroge militieombudsmannen åt vederbörande krigsfiskal
att vid den krigsdomstol, under vilken Clausen lydde, anhängiggöra
och utföra åtal mot denne för vad han låtit komma sig till last samt därvid
yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Klagandena borde
beredas tillfälle att mot Clausen föra den talan vartill fog kunde finnas.

* *

Sedan instruktionen överlämnats till chefen för Gotlands artillerikår, hänsköts
målet av denne till regementskrigsrätten vid kåren. Vederbörande krigsfiskal
yrkade vid krigsrätten ansvar å Clausen jämlikt 91 och 96 §§ strafflagen
för krigsmakten för förolämpande av underordnad krigsman i tjänsten
samt för brist i anständigt uppförande. Samtliga klagande inställde sig
vid krigsrätten men förklarade sig icke föra någon skadeståndstalan i målet.
Vid krigsrätten hölls vittnesförhör, varjämte åtskilliga av klagandena hördes
upplysningsvis.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 14 september >1943
och utlät sig därvid:

Enär genom Clausens erkännande samt vad i övrigt i målet förekommit
blivit ådagalagt, att Clausen vid olika tillfällen under år 1943 och sista gången
den 2 juli till värnpliktige Nilsson och hans medparter fällt yttranden,
vilka finge anses för dem kränkande, men vad sålunda läge Clausen till
last icke vore av beskaffenhet att medföra ansvar jämväl för brist i anständigt
uppförande, prövade krigsrätten rättvist döma Clausen jämlikt 91 §
strafflagen för krigsmakten att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning
fyra dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

37.

I en den 7 april 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 1255-45-41 Gösta Sätterberg och 34 andra värnpliktiga
bland annat följande:

Troppchefen fänriken vid luftvärnet Ernst Hugo Herbert Carolus Jungstedt
hade vid upprepade tillfällen uppträtt olämpligt mot truppen. Då en
av de värnpliktiga vid tältslagning råkat göra ett fel, hade han blivit kallad
»djävla idiot». Allt emellanåt hade hela troppen kallats »en samling

127

busar». Vid ett tillfälle hade Jungstedt med avseende å förbandets signalister
yttrat: »De djävlarna skulle hängas upp i träd och skjutas prick på.»
En annan gång hade Jungstedt i samband med pjäsexercis yttrat om en
värnpliktig vid namn Sporrong: »Ge den där djävla Sporrong ett skott i
aschelet så att han håller käften». De värnpliktiga, som blivit utbildade till
bilförare, hade jämt och ständigt fått höra yttranden liknande följande:
»De enda ni kan, de är att stå och hänga i motorn på en bil och säga att
den inte går». Under en marsch hade en värnpliktig skadat sig i ena foten.
Då han anmälde detta till Jungstedt, hade denne med ett hånleende yttrat:
»Det var ju djävligt bra».

Sedan anmälan översänts till chefen för Luleå luftvärnskår för utredning,
hölls förhör med bland andra Jungstedt.

Denne anförde därvid följande: Han erkände, att han »nog» fällt de i anmälan
påtalade uttrycken. Orden »De djävlarna skulle hängas upp i träd
och skjutas prick på» hade yttrats till en sergeant och icke direkt till truppen.
Det påtalade yttrandet örn Sporrong hade haft lydelsen »Man borde
ge o. s. v.» och hade varit riktat till en konstapel. Yttrandet till bilförarna
hade föranletts av att dessa voro särskilt svaga såväl i exercis som i motortjänst.

I en den 5 augusti 1943 dagtecknad, till chefen för luftvärnskåren överlämnad
instruktion för åtal mot Jungstedt anförde tjänstförrättande militieombudsmannen,
efter en redogörelse för utredningen i ärendet:

Enligt i tjänstgöringsreglementet för armén givna bestämmelser om krigstukt
skulle befälhavare i fråga om behandling av trupp verka i bästa mening
uppfostrande och vägledande. Vidare skulle enligt reglementet erforderlig
rättelse eller kritik meddelas på ett grannlaga sätt, varjämte befälet
i sitt uppträdande skulle vara ett gott föredöme för de underlydande. Genom
sina anmärkta yttranden hade Jungstedt åsidosatt dessa bestämmelser,
och genom uttrycket »djävla idiot» hade han därjämte förolämpat underlydande.
De sålunda begångna förseelserna ansåge militieombudsmannen
vara av den beskaffenhet, att han icke kunde underlåta att göra dem till
föremål för beivran.

Militieombudsmannen finge fördenskull uppdraga åt vederbörande åklagare
att vid behörig domstol väcka talan mot Jungstedt och därvid yrka ansvar
å denne enligt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Sedan handlingarna överlämnats till befälhavaren för Karlstads försvarsområde,
liänsköts målet av denne till fältkrigsrätten vid försvarsområdets
stab. Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Jungstedt
dels jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten för det han genom att fälla
uttrycket »djävla idiot» till en värnpliktig gjort sig skyldig till förolämp -

128

ning mot underordnad och dels jämlikt 130 § samma lag för det han visat
oförstånd i tjänsten genom att vid upprepade tillfällen inför trupp använda
synnerligen olämpliga uttryck.

Fältkrigsrätten meddelade utslag den 11 september 1943 och utlät sig
därvid:

Enär genom vad Jungstedt erkänt och vad i övrigt i målet förekommit
vore utrett, att Jungstedt under tjänstgöring som chef för 1. troppen vid ett
kårluftvärnsautomatkanonkompani dels använt uttrycket »djävla idiot» till
en honom underordnad värnpliktig och därigenom förolämpat denne med
smädligt yttrande och dels genom att vid upprepade tillfällen inför trupp
använda synnerligen olämpliga och kränkande uttryck både till och örn
honom underlydande värnpliktiga visat oförstånd och oskicklighet i fullgörandet
av sin tjänsteplikt, prövade fältkrigsrätten, jämlikt 91, 130, 131 och
33 §§ strafflagen för krigsmakten ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen, rättvist döma Jungstedt att undergå disciplinstraff av vaktar -rest i sju dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

38.

I en den 24 augusti 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 67-33-41 E. Gustavsson bland annat följande:

Såsom ombud för manskapet vid visst fältförband anmälde han, att konstituerade
sergeanten nr 2641-28-41 Svensson vid ett flertal tillfällen enligt
manskapets åsikt uppträtt mycket olämpligt. Vad som rågat måttet hade
varit följande händelse. Efter anspänning för körning hade Gustavsson stått
vid stånghästarna och hållit dem. Cirka en meter vid sidan om förhästarna
hade värnpliktige nr 840-17-42 Andersson befunnit sig, och i diket ungefär
3—4 meter från spännet hade suttit mellankusken värnpliktige nr 134-17-42 Kvist. Hästarna hade plötsligt blivit oroliga och kommit i sken. Efter
15 å 20 meters färd hade emellertid spännet hejdats av ett träd. Svensson,
som stått 15 meter snett framför spännet, hade själv icke gjort något för
att hejda hästarna utan endast skrikit till kuskarna att försöka stoppa dem.
Sedan spännet stannat, hade Svensson gått fram till kuskarna och frågat
efter deras nummer, vilka meddelats honom. Därefter hade han yttrat: »Ni
ska hålla i hästarna, era djävlar». Sedan hade han gått fram till Gustavsson
och slagit denne i ryggslutet med sitt ridspö. Även Andersson hade erhållit
ett slag av ridspöet, vilket slag träffat över ryggen. Vidare hade
Svensson yttrat: »In i burken ska ni, era djävlar. Det var fan att ni aldrig
kunna komma under hjulen någon gång, så att ni kunna lära er att hålla
i hästarna». Icke enbart denna händelse hade föranlett anmälan mot Svensson
utan jämväl den omständigheten, att Svensson dagligen inför truppen

129

använde sådana uttryck som »djävla döskalle», »djävla idiot» och dylikt
ifråga om någon av manskapet. Vidare hade inför trupp förekommit sådana
uttryck som »pöbel, tattare och slöfockar», för det mesta med ordet »djävla»
framför. Då något icke gått riktigt som det skolat, hade han kunnat yttra:
»Ni skulle ha krig och diktatur, era djävlar.»

I ett vid skriften fogat intyg betygade 98 värnpliktiga vid förbandet på
heder och samvete, att Svensson vid fyrfaldiga tillfällen i tjänsten använt
sådana uttryck, som omförmäldes i skriften.

Sedan handlingarna i ärendet översänts till chefen för Göta artilleriregemente,
hölls förhör med Svensson samt omkring hälften av personalen vid
förbandet.

Svensson anförde därvid: Han erkände, att innehållet i anmälan vöre i
huvudsak riktigt. Vid den omtalade skenolyckan hade han befunnit sig omkring
50 meter från platsen och hade fått den uppfattningen, att samtliga
kuskar helt lämnat sina hästar. Han hade ett mycket häftigt temperament
och kunde icke behärska sig, då han bleve uppbragt.

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde militieombudsmannen
i en den 7 september 1943 dagtecknad instruktion för åtal mot
Svensson:

Svensson hade erkänt, att han vid omnämnda skenolycka med sitt ridspö
tilldelat Gustavsson och Andersson var sitt slag ävensom att han mot
dem och Kvist använt de tillmälen, anmälan angåve. Härigenom hade han
gjort sig skyldig till misshandel av och förolämpning mot underlydande.
Även hade Svensson erkänt, att han vid upprepade tillfällen, då han tilltalat
någon av manskapet eller truppen, använt olämpliga uttryck och svordomar.
Han hade därigenom gjort sig skyldig till förolämpning mot underlydande
och brist i anständigt uppförande. Vad Svensson sålunda låtit
komma sig till last vöre av beskaffenhet att icke böra undgå beivran.

Militieombudsmannen finge fördenskull uppdraga åt åklagaren vid den
krigsrätt, varunder Svensson lydde, att ställa denne under tilltal för ifrågavarande
förseelser och därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.
Gustavsson, Andersson och Kvist ävensom övriga personer, som
kunde anses vara målsägande, borde beredas tillfälle att mot Svensson föra
den talan, vartill de kunde finna fog.

* *

Sedan instruktionen översänts lill chefen för Göta artilleriregemente, hänsköts
målet av denne till regementskrigsrätten vid regementet. Vid krigsrätten
inställde sig Gustavsson, Andersson och Kvist men framställde icke
något yrkande mot Svensson. Gustavsson och Andersson förklarade att de
slag som Svensson tilldelat dem med ridpiskan icke kunde betecknas så 9—439022.

Militieombudsmannens åmbctsberättelse.

130

som misshandel men att de känt sig förolämpade av att bliva behandlade
på detta sätt. Vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Svensson för förolämpning
mot underlydande och bristande i anständigt uppförande.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 22 september 1943
och yttrade därvid:

Svensson hade vid ett tillfälle i mitten av augusti 1943 missfirma! Gustavsson
och Andersson genom att tilldela dem vardera ett slag med ett ridspö.
Vid samma tillfälle hade Svensson förolämpat Gustavsson och Andersson
samt Kvist med smädliga yttranden. Även tidigare hade Svensson vid
upprepade tillfällen under tiden från våren 1943 förolämpat underlydande
manskap med smädliga yttranden samt, då han i tjänsten tilltalat manskapet,
använt olämpliga uttryck och svordomar. Förenämnda förolämpningar
hade skett i de förorättades tjänst.

På grund härav prövade krigsrätten lagligt döma Svensson jämlikt 4 kap.
1 och 2 §§ allmänna strafflagen samt 33, 91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten
för förolämpning mot underordnad krigsman i dennes tjänst samt
för bristande i anständigt uppförande till vaktarrest fyra dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

39.

I en den 19 juli 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen, den
5 i samma månad dagtecknad skrift anförde värnpliktiga nr 2060-45-40 Erik
Linder, nr 3328-45-34 Evert Karlsson och nr 4539-45-41 Carl Forssell bland
annat:

Då värnpliktige fänriken nr 824-45-39 Nils Jonas Oskar Ulrik Crampa
den 29 juni 1943 mottog kompaniet, hade han yttrat: »Ni duger ej ens till
stora drumlar, utan bara till små, små skitar.» Hans uppträdande hade
varit synnerligen obehärskat, och han hade blandat sitt tal med svordomar.
Under en nattövning med kulsprutetroppen den 30 juni 1943 hade han
vidare yttrat: »Finner jag vid hemkomsten, att någon pjäs ej är ordentligt
plundrad, skall jag hänga vederbörande i tasken.»

Värnpliktige nr 393-42-41 Åke Pettersson anförde i en den 21 juli 1943
till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift bland annat följande:

Vid matuppställningen den 16 juli 1943 efter avlämning till Crampa,
som då tjänstgjorde såsom dagofficer, hade Crampa anbefallt de värnpliktiga
att sitta ned. Enär tidigare »lediga» kommenderats och Pettersson
samtalat med en kamrat, hade Pettersson icke uppfattat kommandoorden
»sitt ned» utan hade förblivit stående. Crampa hade då tillsagt honom att
sitta ned, vilken tillsägelse han efterkommit. Därefter hade Crampa gått
fram till honom och i de andra värnpliktigas närvaro yttrat: »Varför sitter
ni inte ned, eran djävla idiot, när ni ser att dom andra sitter ned.»

131

Sedan skrifterna översänts till sekundchefen för Svea livgarde för utredning,
hölls förhör med anmälarna och Crampa.

Crampa anförde därvid bland annat: Han hade fällt de av Linder, Karlsson
och Forssell påtalade yttrandena. Anledningen till yttrandet den 29 juni
1943 hade varit hållningslöst uppträdande från kompaniets sida. Under en
nattövning, som avsett skarpskjutning med kulspruta, hade han iakttagit
elementära fel vid materielens handhavande. För att förebygga olyckshändelser
hade han velat inpränta vikten av plundringen och därför fällt det
andra i Linders, Karlssons och Forssells skrift påtalade yttrandet. Formuleringen
av yttrandet hade »mera varit avsedd såsom ett skämt». Sedan han
den 16 juli 1943 mottagit kompaniet, hade han kommenderat »lediga» samt
därefter »sitt ned». Pettersson hade emellertid icke satt sig ned. Crampa
hade då väntat omkring en minut samt därefter ånyo kommenderat »sitt
ned». Han hade därpå gått fram till Pettersson och yttrat: »Är ni en sådan
djävla idiot att ni inte begriper att ni skall sitta ned när alla de andra har
satt sig.»

I skrivelse till sekundchefen den 6 augusti 1943 anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen, efter en redogörelse för utredningen i ärendet:

Genom sina påtalade yttranden den 29 och den 30 juni 1943 hade Crampa
uppenbarligen åsidosatt de i tjänstgöringsreglementet för armén givna föreskrifterna
om sättet för meddelande av rättelse och kritik. Han hade därigenom
gjort sig skyldig till tjänstefel. Genom sitt yttrande till Pettersson den
16 juli hade Crampa förolämpat denne. För vad Crampa sålunda låtit komma
sig till last syntes han icke böra undgå ansvar. Då det å andra sidan icke
syntes militieombudsmannen erforderligt att bringa frågan örn ansvar under
krigsrätts prövning, ansåge militieombudsmannen sig kunna inskränka
sig till att för sekundchefen, som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten
över Crampa, anmäla denne till erhållande av sådan bestraffning.
Militieombudsmannen utginge därvid ifrån att i enlighet med föreskriften
i 185 § 5) strafflagen för krigsmakten medgivande av Pettersson till målets
behandling såsom disciplinmål kunde inhämtas.

Sekundchefen hänsköt målet till regementskrigsrätten vid Svea livgarde.
Vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Crampa dels för oförstånd i
tjänsten och dels för förolämpning av Pettersson. Vid krigsrätten inställde sig
Linder, Karlsson och Pettersson men framställde ej annat yrkande än ersättning
för sin inställelse.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 5 oktober 19A3 och
yttrade därvid:

Genom vad Crampa själv vidgått och för övrigt i målet förekommit vore
utrett, att Crampa i egenskap av tjänstförrättande chef för ett cykelkom -

132

pani den 29 och den 30 juni 1943 fällt de båda yttranden, som funnes omförmälda
uti den i målet åberopade anmälan av den 5 juli 1943 till militieombudsmannen;
och hade Crampa härigenom gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsten.

Tillika vore utrett, att Crampa den 16 juli 1943 i egenskap av dagofficer
vid ett fältförband förolämpat Pettersson i och för dennes tjänst med smädligt
yttrande.

På grund av vad sålunda anförts prövade regementskrigsrätten lagligt
döma Crampa jämlikt 130 och 91 §§ strafflagen för krigsmakten ävensom
med tillämpning av 33 § nämnda lag och 4 kapitlet 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen för oförstånd i tjänsten och förolämpning av underordnad krigsman
i och för dennes tjänst att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning
sex dagar.

Det ålåge Crampa att i rättegångskostnadsersättning utgiva till Linder
två kronor, Karlsson fem kronor och Pettersson tjugufem kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

40.

I en den 11 september 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde korpralen nr 8006-7-41 Arne Jansson bland annat följande:

Vid övningar å Revingehed den 4 september 1943 omkring klockan 10 30
hade löjtnanten vid Södra skånska infanteriregementet Åke Dånilo yttrat
till honom: »Ni står som en djävla hösäck och Ni är en skandal för hela
svenska armén. Ert uppträdande är sådant, att jag skulle kunna rycka axelklaffarna
av Er.» Vidare hade Dånilo frågat: »Är Ni befordrad eller konstituerad?»
Jansson hade svarat: »Befordrad, löjtnant.» Härtill hade Dånilo
genmält, att det vore en djävla tur för honom. Vittnen till det inträffade
hade varit korpralerna nr 8020-7-44 Widell och nr 293-2-41 Svensson samt
vice korpralen nr 91-3-38 Nilsson.

Sedan skriften översänts till regementschefen med begäran om utredning,
inkom denne med protokoll hållet vid förhör med Dånilo och Jansson ävensom
Widell och Svensson.

Dånilo förmälde vid förhöret: Han erkände, att han fällt de yttranden,
som funnes återgivna i Janssons skrift till militieombudsmannen, eller liknande
yttranden. Anledningen till yttrandena hade varit dels Janssons då
liga hållning och nonchalanta uppträdande inför sina överordnade och dels
Janssons ställning som korpral och f. d. fast anställd. Med uttrycken »hösäck»
och »skam för hela svenska armén» hade han velat poängtera Janssons
hållning och ovärdiga befälsställning. Då han yttrat, att han kunde »rycka
axelklaffarna av» Jansson, hade han avsett, att en korpral som Jansson icke
förtjänat bättre. Med yttrandet »djävla tur för Er» i samband med frågan,

133

huruvida Jansson vore befordrad eller konstituerad, hade han menat, att
han, om Jansson varit konstituerad, skolat föreslå dennes avkonstituering.
Under samma övningspass hade Jansson uppträtt olämpligt mot annat befäl
och trots detta fortsatt med en sådan nonchalans, att kraftuttrycken blivit
mindre behärskade.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 9 oktober 1943 till regementschefen:

Genom sina påtalade yttranden hade Dånilo missfirmat Jansson och gjort
sig skyldig till brist i anständigt uppförande. Detta vore så mycket mera
anmärkningsvärt, som Dånilo vid tillfället ingripit mot Jansson på grund av
att dennes hållning och uppförande icke fyllt de krav, Dånilo ansett sig böra
kunna ställa på ett underbefäl, och han därför bort låta sig angeläget vara
att själv uppträda korrekt. Vad sålunda läge Dånilo till last syntes militieombudsmannen
icke kunna undgå laga beivran. Då det å andra sidan icke vore
erforderligt att påkalla krigsrätts prövning av Dånilos ansvar, ansåge militieombudsmannen
sig kunna inskränka sig att till regementschefen, som torde
äga den disciplinära bestraffningsrätten över Dånilo, anmäla denne till erhållande
av sådan bestraffning eller tillrättavisning. Militieombudsmannen
förutsatte därvid, att i enlighet med föreskriften i 185 § 5) strafflagen för
krigsmakten medgivande av Jansson till målets behandling såsom disciplinmål
kunde inhämtas.

I skrivelse den 27 oktober 1943 anmälde chefen för infanteriskjutskolan,
till vilken regementschefen översänt handlingarna, att han jämlikt 91 och
96 §§ strafflagen för krigsmaklen för förolämpning mot underordnad krigsman
i och för dennes tjänst samt för brist i anständigt uppförande ålagt
Dånilo disciplinstraff av arrest utan bevakning i fem dagar.

Bestraffningsbeslutet bär icke överklagats.

41.

1 en den 29 maj 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 626-61-39 Olsson och 116 andra värnpliktiga
bland annat följande:

Kompanichefen kaptenen vid Hälsinge regemente Gustav Ragnar Lené hade
otaliga gånger inför trupp skällt ut enskilda soldater. Största delen av hans
tal hade bestått av svordomar. Såsom tilltalsord använde han ofta tillmålen
såsom luffare och djävla förbannade idiot. Under en marsch på omkring
sex mil hade en del av manskapet anhållit hos Lené att slippa bära pack -

134

ningen, enär de efter ungefär två tredjedelar av vägen erhållit fotskador,
Lené hade därtill svarat: »Ställ in er och om ni inte håller er med, så ska’
jag ta’ mig fan låta er gå dubbelt så långt som dom andra.» Vad som nu
nämnts vore endast ett litet utdrag ur Lenås syndaregister. Som svenska
medborgare fordrade anmälarna att bli väl bemötta för att den tunga beredskapsbördan
icke genom befälets oförstånd skulle bli ännu tyngre.

Sedan anmälan remitterats till chefen för Hälsinge regemente för utredning,
höll majoren J. Pousette den 5 juli 1943 förhör med Lené och 101 avanmälarna.

Lené uppgav därvid:

Han medgåve, att han under den i anmälan omförmälda marschen använt
uttrycken luffare och djävla förbannade idiot samt att han jämväl vid andra
tillfällen i häftighet använt olämpliga uttryck och svordomar. Detta hade
dock icke såsom i anmälan uppgåves inträffat otaliga gånger. Icke heller
hade största delen av hans tal bestått av svordomar. Han hade icke utöver
vad han nu medgivit brustit i sitt uppträdande såsom kompanichef och kunde
sålunda icke förstå vad som avsåges med uppgiften att det i anmälan anförda
utgjorde allenast ett litet utdrag ur hans syndaregister. Ifrågavarande
marsch hade företagits i två dagsmarscher. Enär tidigare förflyttningar skett
på skidor och manskapet sålunda varit otränat vid marsch till fots, hade
åtskilliga fotskador uppstått. Han hade under marschen ofta inspekterat manskapet
och tillåtit dem som haft de besvärligaste fotskadorna att lägga av
packningen. Beträffande ett par av manskapet, som enligt hans uppfattning
snarare saknat vilja än förmåga att fullfölja marschen, hade han med skärpa
framhållit nödvändigheten av att marschen fullföljdes och hade därvid
använt »överord». Enligt hans bestämda uppfattning vore stämningen bland
huvuddelen av de värnpliktiga å kompaniet icke sådan som av anmälan syntes
framgå.

Med översändande av den verkställda utredningen anmälde tjänstförrättande
militärbefälhavaren för II. militärområdet, att han, enär det syntes
uppenbart att Lené missfirmat underordnade krigsmän och icke samtliga
anmälare medgivit att målet finge handläggas såsom disciplinmål, avsåge
att hänskjuta saken till krigsrätt. Sådan åtgärd skulle dock icke av honom
vidtagas förrän militieombudsmannens beslut i ärendet förelåge. I

I en för vederbörande åklagare utfärdad åtalsinstruktion, dagtecknad den
5 augusti 1943, anförde tjänstförrättande militieombudsmannen, efter en redogörelse
för vad i ärendet förekommit, följande:

Lené hade erkänt att han vid upprepade tillfällen då han tilltalat truppen
använt olämpliga uttryck och svordomar. Härigenom hade han åsidosatt
föreskriften i tjänstgöringsreglementet för armén att rättelse och kritik skulle
ske på ett grannlaga sätt. Även hade Lené erkänt att han under den ifrågakomna
marschen använt de tillmälen som anmälan angåve. Han hade därigenom
gjort sig skyldig till förolämpning mot underlydande. Vad Lené så -

135

lunda låtit komma sig till last vöre av beskaffenhet att icke böra undgå hebran.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt åklagaren vid den krigsrätt,
varunder Lené lydde, att ställa denne under tilltal för ifrågavarande förseelser
och därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Sedan åtalsinstruktionen överlämnats till militärbefälhavaren för II. militärområdet,
hänsköt denne målet till fältkrigsrätten vid vederbörande förband.
Vederbörande krigsfiskal yrkade vid krigsrätten ansvar å Lené jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för tjänsteförsummelse och jämlikt
91 § samma lag för förolämpning av underordnad krigsman.

Fältkrigsrätten yttrade i utslag den 20 augusti 19U3:

Genom vad Lené erkänt och vad i övrigt förekommit i målet vore utrett,
att Lené under tiden från slutet av januari månad 1943 till slutet av maj
månad 1943 vid upprepade tillfällen, då han tilltalat sin trupp, använt olämpliga
uttryck och svordomar, samt att han den 18 och 19 maj 1943 använt ärekränkande
tillmälen till sina underlydande, alltså prövade fältkrigsrätten rättvist
döma Lené jämlikt 130 och 91 §§ strafflagen för krigsmakten samt jämlikt
4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen för oförstånd i fullgörande av
tjänsteplikt samt förolämpning av underlydande till disciplinstraff av arrest
utan bevakning i fem dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

42. Åtal mot avdelningschef vid arméns underofficersskola för
olämpliga yttranden. I

I en den 26 januari 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anhöll sergeanten Gösta Karlberg om utredning rörande vissa förmenta
missförhållanden vid arméns underofficersskola under en kompletteringskurs
år 1941. Jämte annat anförde Karlberg i en till hans skrift fogad promemoria
följande:

Vid en lektion hade frågor till vissa elever (sjukvårdare, vilka beordrats till
skolan för utbildning lill sjuk vårdsunderofficer are) icke fullt tillfredsställande
besvarats. Detta hade föranlett avdelningschefen, kaptenen vid Göta
artilleriregemente Eric Melchior alt yttra ungefär följande: »Ni tror att Ni kan
gå här och ingenting behöva kunna, men jag skall lära Er. Vet Ni att det är
jag som bestämmer, örn Ni får gå kvar bär eller inte. över huvud taget om
Ni vill bli underofficerare, så kan jag stoppa detta genom att helt enkelt förklara
Er olämpliga. Ett djävla påhäng det är just vad Ni är, som man måste

136

dras med. Om jag någon gång såsom chef bleve tvingad att ha Er i min tjänst
såsom underofficerare, så vore det första jag skulle göra att ställa upp Er
och skjuta ner Er, så bleve man kvitt Er.» Utöver dessa väl hårda ordalag
hade förekommit uttryck såsom kolli, påhäng samt ytterligare svordomar.
Såsom vittnen till yttrandena ville Karlberg åberopa samtliga elever i artilleriavdelningen.

Melchior anförde i yttrande till chefen för arméns underofficersskola bland
annat:

Till kursen hade, sedan den pågått en tid, beordrats fyra sjukvårdselever.
Da dessa haft svart att följa utbildningen och dessutom visat en påfallande
ouppmärksamhet, hade Melchior tillrättavisat dem i bestämda ordalag. Förhållandet
hade av Melchior anmälts för kompanichefen, kaptenen F. Haquinius.
Då det vore uppenbart att Melchior ej uttryckt sig på det av Karlberg
framställda sättet, tillbakavisade Melchior Karlbergs beskyllning på det bestämdaste.
Om det funnits anledning till klagomål över Melchiors sätt att
leda utbildningen vid kursen, hade det varit Karlbergs och eventuellt andra
elevers skyldighet att anmäla detta till kompanichefen eller skolchefen, då
utredning omedelbart kunnat verkställas.

I avgivet yttrande förklarade Haquinius beträffande avdelningschefernas
uppträdande mot eleverna, att han i intet fall själv iakttagit något som helst
otillbörligt och ej heller på annat sätt erhållit kännedom örn några sådana
förhållanden, som Karlberg påtalat.

Skolchefen, överstelöjtnanten S. dorchimont anhöll i yttrande till chefen
för arméstaben, att ärendet matte hänskjutas till krigsrätts prövning, enär
Karlbergs uppgifter bestredes av Haquinius och Melchior.

I yttrande till militieombudsmannen uttalade chefen för arméstaben, att
det icke utan hörande av övriga till kursen beordrade elever kunde utrönas,
i vad mån de av Karlberg lämnade uppgifterna kunde styrkas, samt att chefen
för arméstaben, med den kännedom han ägde om skolan, icke funne anledning
påyrka en sådan åtgärd.

Karlberg uppgav därefter i en påminnelseskrift, att förklaringen till att
sjukvårdseleverna icke anmält de smädliga yttranden som riktats mot dem
antagligen varit att de varit för rädda därtill, varjämte Karlberg anhöll om
fortsatt utredning.

Sedan militieombudsmannen därpå i skrivelse till Karlberg anhållit, att
denne matte angiva vilka personer som i första hand skulle kunna lämna
upplysningar i saken, begärde Karlberg att i första hand sex av honom
namngivna elever måtte höras. Militieombudsmannen föranstaltade därefter
om förhör med dessa personer. De av Karlberg lämnade uppgifterna blevo
därvid delvis vitsordade, delvis betecknade såsom felaktiga.

Sedan militieombudsmannen infordrat nytt yttrande från Melchior i anledning
av de hållna förhören, anförde Melchior:

Då det av de infordrade yttrandena, som på väsentliga punkter vore motsägande,
icke syntes styrkt, att Karlbergs påståenden vore med verkliga för -

137

hållandet överensstämmande, finge Melchior anhålla, att målet måtte helt
avskrivas. Kunde så icke ske, anhölles att även övriga av Karlberg icke
namngivna elever måtte höras.

Från Karlberg inkom ytterligare påminnelseskrift.

Militieombudsmannen anförde därefter i skrivelse till Melchior:

Militieombudsmannen anhölle örn upplysning huruvida Melchior — såsom
påståtts — fällt de i handlingarna omförmälda yttrandena. Därest yttrandena
icke haft det påstådda innehållet, finge militieombudsmannen anhålla
att Melchior meddelade hur yttrandenas innebörd enligt Melchiors uppfattning
varit.

Såsom svar å denna skrivelse anhöll Melchior i brev att, då någon klarhet
i ärendet ej syntes erhållas och Karlberg framhölle nya synpunkter, målet
måtte hänskjutas till krigsrätt.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 7 januari 1943 dagtecknad, till militärbefälhavaren för IV.
militärområdet överlämnad instruktion för utförande av åtal mot Melchior:

Av utredningen finge anses framgå, att Melchior under den ifrågavarande
lektionen i anledning av missnöje över sjukvårdseleverna fällt olika yttranden
av sådan form och innebörd, att han därigenom brustit i anständigt uppförande
inför trupp. Vad Melchior låtit komma sig till last borde beivras.
Förseelsen vore visserligen i och för sig icke av svårare beskaffenhet än att
den kunnat bedömas i disciplinär väg. Då Melchior emellertid icke avgivit
fullständigt yttrande samt dessutom själv anhållit örn sakens hänskjutande
till krigsrätt, borde målet prövas av domstol.

På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol ställa Melchior under tilltal, varvid ansvar
borde yrkas efter lag och sakens beskaffenhet.

Målet hänsköts sedermera till regementskrigsrätten vid Upplands regemente.
Krigsfiskalen vid regementskrigsrätten yrkade ansvar å Melchior jämlikt
96 § strafflagen för krigsmakten för brist i anständigt uppförande.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 5 mars 1943 och utlät
sig därvid:

Genom vad Melchior erkänt samt eljest i målet förekommit vore utrett,
att Melchior någon dag under tiden 2 juli—27 september 1941 vid lektion
med artilleriavdelningen av en för underbefäl vid skolan anordnad kurs fällt
olika yttranden av sådan form och innebörd, att han därigenom brustit i anständigt
uppförande inför trupp.

Krigsrätten prövade förty rättvist jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten
döma Melchior för vad han sålunda låtit komma sig till last till arrest
utan bevakning i två dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

138

43. Olämpliga yttranden inför trupp.

I en den 1 mars 1943 till militieombudsmansexpeditioncn inkommen skrift,
undertecknad av 25 värnpliktiga vid ett utbildningskompani, anfördes bland
annat:

Fänriken vid Hallands regemente Olle Arnby hade under en lektion yttrat:
»Om det hade varit en välutbildad trupp, men sådana har vi ju inte
här i Sverige. Dessa tre månaderna kommer ni att få arbeta hårt, men
sedan när ni kommer på linjen så får ni maska, för linjetrupperna är
svenska arméns förfall.» Under exercis I hade Arnby yttrat, att de hade
en hållning som en livstidsfånge på Djävulsön. Vidare framhölle Arnby i
tid och otid de tyska vapnens överlägsenhet samt den tyska arméns storhet
gentemot andra.

Sedan chefen för Hallands regemente anmodats inkomma med utredning
översände regementschefen med eget yttrande protokoll över ett av majoren
G. Mårtensson den 9 mars 1943 hållet förhör.

Vid detta förhör hördes klagandena, varvid de förklarade att den till militieombudsmannen
insända skriften sammansatts av samtliga anmälare men
att densamma utskrivits av en utomstående person, vars namn de icke ville
nämna.

Arnby berättade vid förhöret:

Han kunde icke erinra sig att han fällt yttrandet, att linjetrupperna vore
svenska arméns förfall, men han erkände att han framhållit att trupperna i
fält icke hade den hållning och de kunskaper som utbildad depåtrupp. Han
ansåge sin trupp vara både villig och arbetsam, men han hade vid sin återkomst
från fältförband till en början funnit densamma slö, varför han
ibland påtalat dess dåliga hållning. Han kunde dock icke erinra sig ha fällt
yttrandet angående »fångar på Djävulsön», men han förnekade det icke:
han kunde vid något tillfälle ha fällt liknande yttrande. Vid genomgång avvapen
hade han framhållit de tyska vapnens, särskilt handgranatens, goda
egenskaper. Han vore icke på något sätt politiskt intresserad.

Vid förhöret hördes såsom vittnen värnpliktiga nr 6569-16-32 Erik Hedberg,
nr 6581-16-30 A. Nilsson, nr 6801-16-30 Helge Andersson, nr 6523 Erik
Johansson och nr 6608 Leonard Andersson, vilka därvid berättade:

De tillhörde samma pluton som klagandena. De hade samtliga, utom
Hedberg, hört Arnby fälla yttrandet, att linjetrupperna vöre svenska arméns
förfall.

Regementschefen anförde i sitt yttrande:

Vad beträffade de Arnby tillvitade yttrandena hade dessas ordalydelse
och därmed deras riktiga innebörd icke kunnat till fullo styrkas. Det syntes
emellertid troligt att yttranden med den ungefärliga innebörd som i anmälningsskriften
angivits blivit fällda av Arnby, som icke heller velat bestrida
detta. Han syntes därför ha gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.

139

I avvaktan på militieombudsmannens beslut i ärendet lomme regementschefen
icke att vidtaga någon bestraffningsåtgärd mot Arnby.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en åtalsinstruktion, som den 8 april 1943 översändes till chefen
för Hallands regemente:

Av utredningen i ärendet framginge att Arnby vid kritik mot truppens
hållning använt ett synnerligen olämpligt uttryck.

Inför trupp eller eljest vid utbildningen hade Arnby även i övrigt yttrat
sig på olämpligt sätt. Sålunda syntes Arnby lia gjort gällande, att linjetrupperna
vore den svenska arméns förfall och att välutbildad trupp saknades
i Sverige. Att inför de värnpliktiga framföra dylika åsikter om vår försvarsmakt
hade varit helt opåkallat och vittnade om en betänklig brist på omdöme.
Arnby syntes vid trupputbildningen ha gjort jämförelser mellan den
svenska försvarsmakten och dess stridsmedel samt främmande makt. Man
måste bestämt fordra att befälet vid trupputbildningen avhölle sig från alla
uttalanden och omdömen som kunde föranleda modlöshet hos truppen eller
eljest undergräva dess förtroende för försvaret och dess vilja att göra sitt
bästa. Ett opåkallat prisande av främmande makts stridskrafter kunde
också hos truppen föranleda missuppfattning rörande vederbörandes egen
inställning till vårt land och dess försvar.

Redan av den föreliggande utredningen syntes framgå, att Arnby gjort
sig skyldig till förseelser av beskaffenhet att böra beivras. Det vore önskvärt
att närmare utredning rörande ordalydelsen och innebörden av Arnbys
yttranden förebringades genom förhör med närvarande värnpliktiga inför
domstol.

På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt vederbörande
åklagare att vid behörig krigsrätt väcka och utföra talan mot Arnby för
vad denne enligt det ovan anförda låtit komma sig till last, varvid ansvar
borde yrkas enligt lag och sakens beskaffenhet.

Med anledning av innehållet i protokollet över förhöret den 9 mars 1943
ansåge militieombudsmannen sig böra framhålla, att förhörsledaren torde
saknat anledning att efterforska, av vem anmälningsskriften till militieombudsmannen
uppsatts.

* *

•t*

Regementschefen hänsköt målet lill regementets krigsrätt. Vid krigsrätten
hördes vittnen om ordalydelsen och innebörden av Arnbys yttranden. Ett av
vittnena sade sig lia hört Arnby uttala sig örn de tyska vapnens överlägsenhet,
men icke om tyska arméns överlägsenhet över den svenska; vittnet hade
icke tyckt det vara stötande att Arnby framhållit de tyska vapnen, då vittnet
varit medveten örn att tyska armén hade goda vapen.

Vederbörande krigsfiskal anförde vid krigsrätten: Av utredningen i må -

140

let framginge, att Arnby gjort gällande, att linjetrupperna vore svenska
arméns förfall och att en välutbildad trupp saknades i Sverige. Däremot
ansåge krigsfiskalen, att anmälarnas uppfattning, att Arnby skulle framhållit
den tyska arméns överlägsenhet över den svenska bero på ett missförstånd
av anmälarna. Det framginge av utredningen, att Arnby endast
framhållit de tyska vapnens överlägsenhet över de svenska, och detta omdöme
kunde icke i och för sig anses olämpligt. Omdömet vore möjligen
både rätt och riktigt, men det hade givits en olämplig form som kunde inverka
på truppen, och härigenom hade Arnby möjligen visat oförstånd i
tjänsten. Krigsfiskalen yrkade ansvar å Arnby jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten för oförstånd i tjänsten.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 20 april 1943 och
yttrade därvid:

I målet vore visserligen upplyst, att Arnby vid flera tillfällen inför den
trupp, över vilken han förde befälet, framhållit, att beväpningen i tyska
armén i vissa avseenden vore överlägsen svenska arméns beväpning. Krigsrätten
funne emellertid icke styrkt, att dessa uttalanden fällts under sådana
omständigheter, att Arnby därigenom gjort sig skyldig till oförstånd i
tjänsten.

Emellertid vöre i målet vidare utrett, att Arnby vid en lektion med truppen
i februari 1943 fällt yttranden av innebörd, att en välutbildad trupp
icke funnes i Sverige samt att linjetrupperna utgjorde svenska arméns förfall.
Krigsrätten funne att Arnby härigenom måste anses ha visat oförstånd
vid fullgörande av de tjänsteplikter, som ålegat honom, och dömde förty
Arnby att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten härför undergå arrest
utan bevakning i fem dagar.

Arnby förpliktades därjämte att ersätta statsverket vad av allmänna medel
kunde komma att utgivas till på åklagarens begäran i målet hörda vittnen.

Utslaget har vunnit laga kraft.

44. Olämpligt uppträdande vid meddelande av rättelse.

I en den 15 mars 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 1561-7-42 Bertil Olsson, jämte annat varom nu ej är
fråga, följande:

Sergeanten Thilly hade vid flera tillfällen trakasserat Olsson i tjänsten och
visat sig synnerligen fientligt stämd mot honom. Vid ett tillfälle hade Thilly
slagit Olsson under den förevändningen, att Olsson skulle ha skjutit på en
framför honom liggande kamrat. Vid ett annat tillfälle hade Thilly dragit
Olsson i örat. Dessutom hade Thilly mot Olsson framkastat grundlösa beskyllningar
samt därvid på det grövsta okvädat Olsson.

141

Vid förhör berättade Olsson:

Under motivering att Olsson icke stöde på rätt plats i ledet hade Thilly
under exercis vid ett tillfälle dragit Olsson i örat in på den rätta platsen.
En annan gång hade Olsson av Thilly fått en åthutning och grova tillmålen
för att han visat fel plats där officerare och underofficerare skulle äta. Senare
hade det visat sig att Olsson utvisat rätt hus men att matplatsen ändrats
av kompanichefen.

Thilly uppgav vid förhöret att han någon gång under en fälttjänstövning
den 1—12 november 1942 slagit till Olsson med handskarna för att väcka
dennes uppmärksamhet, då Olsson skjutit med lös ammunition strax bakom
en kamrat. Thilly förklarade att han ej kunde erinra sig att han dragit Olsson
i örat eller att han vid det av Olsson angivna tillfället under fälttjänstövningarna
den 21—26 februari 1943 okvädat Olsson.

Värnpliktige nr 439-3-41 Nordström berättade, att han efter en samlingsrörelse
och under rältningen sett Thilly draga Olsson i örat.

Värnpliktiga nr 952-2-41 Jönsson och nr 966-2-41 Strömberg berättade, att
de sett Thilly slå till Olsson på kinden men icke visste om det skett med handen
eller med handskarna.

Värnpliktige nr 564-4-41 Nordström uppgav, att han, vid det tillfälle då
Olsson av Thilly kallats vid fula namn, hört Thilly säga något i stil med fähund.

I skrivelse den 11 maj 1942 till chefen för Södra skånska infanteriregementet
anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet
förekommit, följande:

Av utredningen framginge, att Thilly vid några tillfällen vid rättande av
Olsson förfarit olämpligt. Thillys handgripliga rättelser syntes visserligen icke
varit av den natur att de kunde betraktas såsom misshandel, men de hade
dock varit för Olsson nedsättande. Militieombudsmannen funne sig därför
icke kunna underlåta att beivra Thillys förseelser. Dessa syntes dock icke
vara av den natur att åtal vid krigsrätt vöre erforderligt. För de tjänstefel
som enligt det ovan anförda läge Thilly till last finge militieombudsmannen
hos regementschefen, som ägde den disciplinära bestraffningsrätten över
Thilly, anmäla denne till erhållande av tillrättavisning eller disciplinär bestraffning.

I skrivelse den 19 maj 1943 meddelade regementschefen att han den 15
maj 1943 ålagt Thilly jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten samt 4 kap.
1 och 2 §§ allmänna strafflagen disciplinstraff av arrest ulan bevakning i
två dagar för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

142

45. Olämpligt uppträdande mot underlydande.

Den 27 oktober 1942 inkom från chefen för Smålands artilleriregemente en
till militieombudsmannen ställd, av värnpliktige konstapeln Curt Carlsson
undertecknad skrift, vari anfördes följande:

Carlsson anhölle att få klaga på ett yttrande av löjtnanten vid Smålands
artilleriregemente Georg Conradi under ett förhör angående en förseelse som
Carlsson begått under vakttjänst den 17—18 oktober 1942. Under förhöret
hade Carlsson blivit tillfrågad, varför han legat i förläggningen och icke
i vaktlokalen. Härtill hade Carlsson svarat, att det i vaktlokalen icke funnits
sängplatser till alla. Conradi hade då sagt, att en av posterna i stället kunnat
ligga i förläggningen, vartill Carlsson svarat att såväl som en av posterna
kunde han själv ligga i förläggningen. Conradi hade då yttrat: »Dra åt helvete!»
Carlsson hade anhållit att få veta örn Conradi hade rätt att be honom
dra åt helvete, varpå Conradi svarat, att han icke fällt yttrandet till Carlsson.
Då denne frågat till vem yttrandet då fällts, hade Conradi ej svarat.
Carlsson hade då anhållit att få veta vem Conradi talade med, varpå Conradi
svarat att det vore med Carlsson. Slutligen hade Carlsson frågat örn han
kunde få yttrandet antecknat i förhörsprotokollet och av Conradi fått till
svar, att Carlsson själv finge skriva en rapport angående detta yttrande.

Skriften åtföljdes av verkställd utredning, av vilken framgick följande:

Den 18 oktober 1942 höll Conradi förhör med Carlsson angående vissa
förseelser som denne begått under tjänstgöring såsom vaktchef den 17—18
oktober 1942, bestående bland annat däri att Carlsson lagt sig i förläggningen
i stället för vaktbaracken. Enligt förhörsprotokollet erkände Carlsson vad
som lagts honom till last, varjämte han lämnade vissa upplysningar hur han
tolkat en batteriorder som blivit felaktig på grund av skrivfel.

Den 20 oktober 1942 hölls nytt förhör i anledning av Carlssons skrift till
militieombudsmannen. Vid detta förhör berättade Conradi:

Sedan förhör hållils med Carlsson den 18 oktober 1942 hade Carlsson
frågat, varför vissa instruktionspunkter i en batteriorder icke blivit intagna
i protokollet. Conradi hade upplyst att ett skrivfel förelåge. Ehuru den
ifrågavarande orderpunkten icke hade något att göra med den förseelse, för
vilken Carlsson varit tilltalad, hade denne enligt Conradis uppfattning
framhållit felet i tro att det skulle förbättra hans sak. Conradi hade meddelat
Carlsson, att orderpunkten icke hade med saken att göra samt att
han hade för avsikt att meddela Carlsson tillrättavisning. Carlsson hade
då frågat varför han ej kunde få personligt förhör. Härtill hade Conradi
svarat, att Carlsson ju vore förhörd. Carlsson hade genmält att det väl
skulle vara inför krigsrätt. Conradi hade då frågat örn icke Carlsson kände
till tillrättavisningar. Då Carlsson svarat: »Nej, inte på det viset», hade
Conradi yttrat: »Dra åt helvete!», därmed ej tilltalande Carlsson utan såsom
en svordom i största allmänhet. Yttrandet hade således ej varit riktat
mot Carlsson utan hade fällts i en berättigad förargelse över att en värn -

143

pliktig av årsklass 1939, tillika konstapel, ej kände till begreppet tillrättavisningar.
Carlsson hade under ordväxlingen icke iakttagit den aktning han
vore skyldig överordnad i underordnads närvaro.

Vid förhöret den 20 oktober 1942 hördes några personer såsom vittnen.

I skrivelse till chefen för Smålands artilleriregemente den 11 mars 1943
anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande:

Genom Conradis erkännande och utredningen i övrigt finge det anses
styrkt, att Conradi under ett med Carlsson hållet förhör förgått sig genom
att fälla det i ärendet angivna yttrandet. Conradi hade åberopat föreskriften
i § 1 mom. 25 i tjänstgöringsreglementet för armén, vilken innehölle
att envar inom krigsmakten skulle i sina uttalanden vid alla tillfällen, synnerligen
i underordnades närvaro, noggrant iakttaga den aktning, han vore
skyldig överordnad, samt att meningsutbyte och övrigt ordande rörande
tiänsteangelägenheter skulle ske med allvar och takt. Enligt Conradis förmenande
hade Carlsson vid tillfället brutit mot denna föreskrift. Vid sitt
rättande av Carlsson hade emellertid Conradi själv åsidosatt föreskriften
samt bestämmelserna att rättelse skulle ske på ett grannlaga sätt och med
avseende fäst vid att den rättades värdighet och anseende inför underlydande
icke nedsattes.

Conradi hade genom sitt berörda yttrande gjort sig skyldig till tjänstefel
av beskaffenhet att böra beivras. Då det emellertid icke syntes erforderligt
att saken bringades under domstols prövning, hade militieombudsmannen
velat för regementschefen anmäla Conradi till erhållande av bestraffning.

:jc

I skrivelse den 29 mars 1943 meddelade regementschefen att han ålagt
Conradi jämlikt 96 § första stycket strafflagen för krigsmakten för bristande
i anständigt uppförande disciplinstraff av arrest utan bevakning i en dag.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

46. Olämpligt uppträdande mot underlydande.

I en den 10 oktober 1942 till militieombudsmansexpeditionen ingiven skrift
anförde värnpliktige konstapeln Gunnar Möllmark:

Efter revelj klockan 6 den 4 oktober 1942 hade det batteri som Möllmark
tillhörde under övningar förflyttats till ny förläggning. Förflyttningen hade tillsammans
med ordnandet av den nya förläggningen tagit en tid av omkring

144

35 timmar i anspråk, och tjänsten hade varit slut omkring klockan 17 den
5 oktober 1942. Då de under tiden knappast fått tillfälle till någon sömn
hade de gått till sängs tidigt på kvällen den 5 oktober. Omkring 10 minuter
före klockan 21 ''30, då tapto skulle gå, hade andra avdelningen blivit väckt
av dagofficeren, fänriken i Smålands artilleriregementes reserv, Paul Mattsson,
samt kommenderats ut att bygga en barack. Då Mattsson troligen tyckt
att manskapet ej vaknat fort nog hade han givit dagunderofficeren, furiren
Lennart Aldén, order om att sparka dem i baken för att de skulle vakna
fortare. Mattsson hade själv hoppat upp i en säng och sparkat till värnpliktige
nr 362-21-39 Danielsson. Det hade luktat sprit omkring Mattsson.

Med anledning av skriften inkom chefen för Smålands artilleriregemente
med utredning bestående av protokoll över förhör med Mattsson och Aldén
ävensom med Möllmark, Danielsson och ett antal andra värnpliktiga.

Mattsson anförde vid förhör:

Batteriet hade kommit till den nya förläggningen på morgonen den 5 oktober
1942 efter nattmarsch med övningar. Mattsson hade varit dagofficer. Vid 17
—18-tiden hade han av batterichefen fått order att ställa i ordning en barack
som anlänt på eftermiddagen. I anledning därav hade han tagit befälet över
en del folk som redan börjat föra upp baracken. Bland dessa hade befunnit
sig en furir vid namn Lindberg samt Möllmark. Vid 20-tiden hade Mattsson
gått från arbetet för att sköta en del sysslor såsom dagofficer. Någon gång
före klockan 21 hade han frågat batterichefen om barackbygget skulle fortsätta,
örn det icke vore klart. Batterichefen hade givit bestämd order örn
att bygget skulle vara klart före kvällen. Mattsson hade gått tillbaka till
baracken omkring klockan 21, och arbetet hade då visat sig vara nedlagt.
Han hade därför sökt upp Lindberg och frågat varför folket gått in och
lagt sig, varvid Lindberg skyllt på regnet. Mattsson hade därefter begivit
sig till andra avdelningens förläggning, eftersom han trott att det var denna
avdelning som hade hand örn barackbygget. Mattsson hade försökt att väcka
avdelningens personal, vilket visat sig vara förenat nied mycket stora svårigheter.
Aldén hade möjligen också deltagit i väckningsarbetet. Mattsson hade
bland annat försökt väcka en soldat som legat i en översäng, vilket visat sig
vara omöjligt så länge Mattsson, som vöre ganska kortväxt, stöde på golvet.
Han hade därför klättrat upp i översängen bredvid och använt höger fot för
att skjuta på mannen i sätet så att han måste vakna, vilket så småningom
lyckats. Denne soldat, Danielsson, hade omöjligen kunnat få någon skada
eller något obehag av påskjutningen. Efter att sålunda ha väckt Danielsson
hade Mattsson yttrat till Aldén, att de finge väl sparka upp dem då, eller
något liknande. Yttrandet hade fällts med anledning av den stora svårigheten
att väcka personalen, och det hade icke varit Mattssons mening att yttrandet
skulle efterkommas rent bokstavligt. Under samtal med batterichefen på
expeditionen mellan klockan 20 och 21 hade Mattsson tillsammans med batterichefen
efter mycket trugande blivit bjuden på kaffe av hyresvärden till
det hus där expeditionen vöre belägen. Värden hade velat bjuda på gök,
varvid Mattsson påpekat att han vore dagofficer och därför icke borde dric -

145

ka sprit. Då värden emellertid trugat honom hade han till slut tackat ja
till 5 centiliter men vägrat att dricka mera. Mattsson hade icke på minsta
sätt varit påverkad av spriten, men han holle det för troligt att han luktat
sprit.

Vid förhör berättade Danielsson:

Han hade lagt sig omkring klockan 18 den 5 oktober 1942. Emedan han
icke mådde bra hade han icke gått för att äta. Omkring klockan 2120 hade
han blivit väckt av en knuff i sidan vid höften. När han vaknat hade han
funnit Mattsson sittande i en säng. Mattsson hade tillsagt honom att stiga
upp, varvid han sagt sig vara illamående. Mattsson hade svarat att det icke
gjordes något undantag utan att Danielsson skulle upp likaväl som de andra.
Mattsson hade frågat örn Danielsson varit hos sjukvårdaren eller tagit temperaturen,
vilka frågor Danielsson besvarat nekande. Danielsson hade gått
och hjälpt till med barackbygget. Följande morgon hade han sjukanmält sig
och blivit sjukskriven på grund av ont i magen. Danielsson och en del andra
ur andra avdelningen hade enats om att rapportera saken till militieombudsmannen.
Han ansåge det icke vara rätt att bliva väckt medelst en knuff av
en fot i sidan.

I skrivelse till chefen för Smålands artilleriregemente den 18 mars 1943
anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande:

Genom Mattssons erkännande och vad i övrigt förekommit vore det utrett,
att Mattsson på kvällen den 5 oktober 1942 givit order örn att en avdelning
skulle väckas genom att »sparkas upp» samt att Mattsson själv väckt
en värnpliktig genom att med foten knuffa till honom. Att avdelningen av
Mattsson utkommenderats till arbete efter det att de flesta redan gått till
vila torde ha berott på Mattssons felaktiga uppfattning, att denna avdelning
tidigare erhållit order att utföra arbetet och underlåtit att fullgöra vad som
anbefallts. Svårigheterna att väcka manskapet torde helt ha berott på att de
föregående natt haft nattmarsch med övningar. I anmälningsskriften hade
framhållits att avdelningen alltid gjort sitt bästa och att den blivit förorättad
genom att bliva utkommenderad på sätt skett. Genom åtgärden att väcka avdelningen
och kommendera den ut till arbete syntes Mattsson ha handlat
obetänksamt och visat bristande omdöme. I och för sig vore denna åtgärd dock
icke av beskaffenhet att böra beivras. Däremot ansåge militieombudsmannen
sig icke kunna underlåta att ställa Mattsson till ansvar för den nyssnämnda
ordern örn sättet för väckningen samt för det han med foten knuffat
till en värnpliktig.

Mattsson hade medgivit att han vid tillfället förtärt spritdrycker; den av
honom uppgivna kvantiteten vöre 5 centiliter. Såväl på grund av spritlukten
som till följd av vissa av Mattssons åtgärder hade vissa av manskapet bibragts
den uppfattningen, att Mattssons uppträdande stått i samband med
hans spritförtäring. Utredningen syntes dock giva vid handen, att Mattsson
icke varit synbart påverkad eller ens så berörd av spritdrycker att det in 10—A39022.

Militieombudsmannens ämbetsbcrättelse.

146

verkat på hans förmåga att fullgöra sin tjänst. I denna del funne militieombudsmannen
ej anledning vidtaga ytterligare åtgärd.

Då det icke syntes erforderligt att saken bringades under domstols prövning,
hade militieombudsmannen velat för regementschefen anmäla Mattsson
till erhållande av bestraffning. Militieombudsmannen förutsatte härvid att
Danielssons medgivande till målets avgörande i disciplinär ordning kunde
erhållas.

Vid förhör den 14 och 25 oktober 1942, vilka hållits av batterichefen löjtnanten
Georg Conradi, syntes vittnena regelmässigt ha blivit tillfrågade,
huruvida de ansåge det rätt eller riktigt att anmäla saken till militieombudsmannen.
Denna fråga hade varit omotiverad och olämplig, enär den kunnat
verka såsom en påtryckning å de förhörda att icke söka tillvarataga sina
intressen genom anmälningar till militieombudsmannen.

*!■ -I I

skrivelse den 15 april 1943 anmälde regementschefen att Mattsson jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten ålagts disciplinstraff
av vaktarrest i fyra dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

47. Olämpliga yttranden av officer inför elever i konstapelskola.

I en till militieombudsmansexpeditionen den 19 april 1943 inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 13/v Gärdmark och 55 andra elever vid konstapelskolan
vid Göta artilleriregemente bland annat följande:

Chefen för konstapelskolan, löjtnanten vid Göta artilleriregemente Jan
Rosengren, hade vid upprepade tillfällen använt för eleverna kränkande
tillmälen såsom »dödskallar, döddansare, löss och drängar». Då eleverna
sökt förklara någon beskyllning som de icke ansett sig behöva svara för,
hade svaret i allmänhet blivit: »Jag bär icke bett att få någon förklaring,
dj-a skitprat, håll käften, drönare, eller försvinn.»

Vid förhör uppgav Rosengren bland annat:

Han hade alltid strävat efter ett gott, kamratligt förhållande mellan befälet
och eleverna men samtidigt försökt upprätthålla sträng militär disciplin.
Vid vissa tillfällen då eleverna visat alltför stor slöhet eller uppträtt olämpligt
vore det möjligt att han blivit irriterad och använt de i rapporten upptagna
olämpliga uttrycken dock under formen: »Vol. X uppträder som ...»
o. s. v. Han hade den bestämda uppfattningen att rapporten tillkommit
genom agitation av ett fåtal olämpliga elever. Stämningen i skolan hade
alltid varit den bästa ända tills på slutet då extra krafttag måst tagas för
att efter en längre förslöande epidemi åter få tjänsten på rätt bog.

147

Efter en redogörelse för vad sålunda i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 15 maj 1943 till regementschefen:

Av utredningen framginge att Rosengren vid upprepade tillfällen under
lektioner fällt olika yttranden av sådan art att han därigenom brustit i anständigt
uppförande. Rosengrens olämpliga uppträdande vore så mycket allvarligare
som han i egenskap av lärare för utbildning av befäl borde föregå
med gott exempel. Vad Rosengren sålunda låtit komma sig till last vöre av
den beskaffenhet att han icke syntes böra undgå laga ansvar därför. Då
det å andra sidan icke syntes erforderligt att saken bringades under domstols
prövning, ville militieombudsmannen för regementschefen, som ägde
disciplinär bestraffningsrätt över Rosengren, anmäla denne till erhållande
av disciplinär bestraffning.

Regementschefen anmälde i skrivelse den 26 maj 1943 att han den 24 i
samma månad ålagt Rosengren jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten
för bristande i anständigt uppförande disciplinstraff av vaktarrest i två
dagar.

Bestraffningsbeslutet blev icke överklagat.

48. Olämpligt uppträdande av förhörsledare.

I en den 8 februari 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktiga civilarbetarna nr 386-52-26 Birger Berglind, nr
332-61-37 Olle Bodell, nr 439-69-33 Gottfrid Jonsson och nr 328-12-18 Matts
Svensson:

De ville fästa militieombudsmannens uppmärksamhet å följande fall. De
hade ryckt in till tjänstgöring den 18 januari 1943. Den 27 januari hade de
besökt regementssjukhuset, enär de behövt läkarvård. Före läkarbesöket
hade de å civilexpeditionen i vederbörlig ordning blivit inskrivna i sjukrulla.
Då de emellertid icke personligen meddelat sitt arbetsbefäl, sergeanten
G. Söderström, anledningen till sin bortovaro, hade denne sänt en skriftlig
anmälan till chefen för Gotlands kustartilleriförsvar att de avvikit från
arbetsplatsen utan tillsägelse. Söderström hade senare förklarat, att han
sänt rapporten därför att han vid förfrågan å civilexpeditionen icke kunnat
få besked var de befunne sig. Några förhållningsregler hur de skulle förfara
vid läkarbesök hade de ej fått. Angående dessa förhållanden hade de
den 2 februari 1943 varit inkallade till förhör hos majoren i kustartilleriets
reserv Folke Eriksson. De ansåge sig berättigade att kraftigt protestera mot
Erikssons sätt att leda förhöret. Om hans hetsiga utfall mot dem stöde helt

148

naturligt ingenting antecknat i det protokoll, som vid tillfället förts. Men att
oupphörligen få höra: »Håll käften. Djävla skitprat ni kommer med. Ni
var inte sjuk. Det var ont i latmasken. Ni har förstås ätit för mycket. Är
ni inte klok? Vad i helvete säger ni? För fan, står ni och ljuger?» och dylika
uttryck ansåge de sig icke behöva tolerera. Det hade icke varit första
gången som Eriksson handlat på detta sätt. Andra civilvärnpliktiga, som
helt vägrat att arbeta på militärt område, hade av honom blivit fullständigt
och obehärskat nedskällda. Då de sökt göra sitt bästa i arbetet och då de
påstådda felen i föreliggande fall till stor del berott på att inga informationer
givits angående förfaringssättet vid sjukbesök, ansåge de sig icke behöva
utsättas för dylika övergrepp.

I avgivet yttrande anförde Eriksson:

De civilvärnpliktiga, som ryckt in den 18 januari 1943, hade alldeles särskilt
riktat uppmärksamheten på sig. Redan vid läkarundersökningen hade
det funnits ett tjugotal, som nekat att låta skyddskoppympa sig, oaktat klara
lagar och förordningar föreskreve detta. De hade blivit rapporterade av
regementsläkaren,och Eriksson hade hållit förhör med dem. Saken vöre ännu
icke slutbehandlad. Samtliga dessa hade uppgett sig tillhöra sammanslutningen
Jehovas vittnen. Under hänvisning till vissa ur bibeln hämtade citat
hade de velat göra troligt, att de av religiösa skäl vöre förhindrade att
i detta avseende underkasta sig landets lagar. Kort därefter hade de nekat
att förrätta något som helst arbete i det militära. Under denna tid hade
nian sett dem röra sig inom kasernområdet, där de ätit, druckit och sovit
utan att vilja fullgöra något arbete. Det oaktat hade de åtnjutit full betalning.
Sådant måste givetvis bland militären, som lojalt fullgjorde sin värnplikt
och i många fall en synnerligen krävande beredskapstjänstgöring,
alstra allvarlig misstämning. Efter en tid syntes emellertid flertalet av de
civilvärnpliktiga ha tagit sitt förnuft lill fånga, och de fullgjorde nu skogsarbete.
De hade visat ett starkt sinne för rättshaveri. Sålunda hade de haft
svårt att finna sig uti de ordningsföreskrifter, som rådde inom kasernområdet
och dess lokaler, och tillspetsade situationer hade ofta uppkommit.
De hade varit snara att rapportera underbefäl och befäl för svar och dylikt
på onödiga frågor, i synnerhet då svaren givits snäv form eller varit förenade
med svärord. Allt detta hade haft till följd att ett visst spänt förhållande
inträtt gentemot militären, och de civilvärnpliktiga hade av många
betraktats som lagbrytare under de allvarliga förhållanden som nu rådde
även i vårt land. Det vore ur psykologisk synpunkt beklagligt att de lokala
förhållandena i Fårösund vore sådana, att de civilvärnpliktiga delvis måst
förläggas i kronans baracker inom kasernområdet och kontingenten i dess
helhet måst utspisas i kronans matinrättning. På grund därav hade man
dagligen inom kasernområdet sett dessa välmående och utvilade karlar promenera
omkring utan sysselsättning, vilket åstadkommit stor förargelse och
beklagande av statsmakternas avsaknad av möjlighet att med tjänliga medel
häva dylikt självsvåld. Tillbud till kontroverser hade icke uteblivit, och
Eriksson hade fått medla, då de tagit form av rapporter. Den 27 januari

149

1943 hade till Eriksson överlämnats en rapport på fyra civilvärnpliktiga,
som sjukanmält sig men icke blivit av regementsläkaren befunna sjuka utan
friska. Av de sjukanmälda hade enligt egna uppgifter Berglind haft blåsor
på läpparna och i munnen, Bodell ont i magen, Jonsson utslag på hakan
och Svensson åderbråck. Av sjukrullan framginge att tre av dem sjukanmält
sig medan den fjärde, Berglind, gått med till sjuk visi tationen utan att
ens bry sig om att låta införa sig i sjukrullan. Berglind hade däremot varit
sjukanmäld såväl den 25 som den 29 januari. På sjukhuset hade de enligt
regementsläkarens uppgift behandlats, och behandlingen måste ha avslutats
senast klockan 10. Enligt sina egna uppgifter hade de därefter förgäves
sökt arbetsledaren. Hela dagen hade de uppehållit sig dels uppe vid arbetsledarens
förrådsskjul, dels i förläggningsbaracken och dels under förflyttningar
till expeditionen och till matsalen för intagande av måltider. Vid förhöret
hade de givit mot varandra stridande uppgifter om hur de tillbragt
dagen. Det hade varit vid detta förhör som Eriksson skulle lia förolämpat
dem. Med allt detta som bakgrund inginge Eriksson närmare på sina yttranden.
Eriksson förnekade att ha förolämpat dem. Det ägde sin riktighet
att Eriksson fällt ungefär de i anmälningsskriften nämnda uttrycken i samband
med speciella krämpor eller med utsagor som gjorts, dock icke den
mening i vilken ordet helvete inginge, enär detta ord icke förekomme i
Erikssons ordförråd. Eriksson hade fällt yttrandet »Håll käften» då de
under förhöret icke iakttagit de former under vilka ett förhör borde äga
rum. Eriksson hade vidare fällt uttrycket att de ljöge, emedan de försökt
svänga sig örn hur de tillbragt dagen i fråga och lämnat påtagligt oriktiga uppgifter.
Själva ansåge de sig utan skuld och ville blott lägga skulden på befälets
bristande informationer angående förfaringssättet vid sjukbesök. Detta förfaringssätt
måste de dock ha haft kännedom örn, då i varje fall någon av dem
förut sjukmönstrat. Örn de icke velat fråga befälet, vilket varit det naturliga,
hade de kunnat erhålla ytterligare upplysningar genom att vända sig
till någon av de 22 civilvärnpliktiga, vilka sjukmönstrat under tiden den 19
—26 januari. Det borde framhållas att av dessa endast 3 sjukskrivits. Eriksson
beklagade örn han möjligen använt starkare uttryckssätt än vad i vanliga
fall kunde anses erforderligt eller lämpligt, men det vore i viss mån förklarligt
örn icke försvarligt med hänsyn till deras provokatoriska uppträdande.

Sedan målet mot de nämnda värnpliktiga blivit hänskjutet till regementskrigsrätten
vid Gotlands kustartillerikår förklarade åklagaren, att han icke
förde någon talan mot dem, varefter målet den 19 februari 1943 avskrevs
från vidare handläggning.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en åtalsinstruktion, som den 8 april 1943 översändes till militärbefälhavaren
för VII. militärområdet:

Av utredningen i ärendet framginge att Eriksson vid förhör den 2 februari

150

1943 med värnpliktiga civilarbetarna Berglind, Bodell, Jonsson och Svensson
genom olika yttranden och tillmålen till de förhörda i hög grad brustit
i de skyldigheter att iakttaga lugn och opartiskhet som åvilade en förhörsledare.
Vissa yttranden finge också anses innefatta missfirmelse av de förhörda.
Även om det tidigare förekommit att värnpliktiga civilarbetare brutit
mot den militära disciplinen och i övrigt uppträtt på ett sätt som varit ägnat
att alstra allvarlig misstämning bland dem som i vanlig ordning fullgjorde
sin plikt att värna landet, borde Eriksson dock icke ha låtit sitt uppträdande
vid förhöret präglas av ovilja mot den kategori av värnpliktiga som de förhörda
tillhörde. Det fel vartill Eriksson gjort sig skyldig vore av beskaffenhet
att böra beivras.

På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol väcka talan mot Eriksson och därvid yrka
ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Berglind, Bodell, Jonsson och
Svensson borde närmare höras angående omständigheterna vid förhöret.

* *

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Gotlands kustartillerikår. Vid
regementskrigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Eriksson dels
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsteutövning
genom det obehärskade sätt varpå han lett det ifrågakomna förhöret, dels
ock jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten för missfirmelse av underordnade.
Vid krigsrätten hördes Berglind, Bodell, Jonsson och Svensson
samt — på begäran av Eriksson — ytterligare två personer som varit närvarande
vid de av Eriksson hållna förhören. Av berättelserna framgick att
Eriksson i stort sett lett förhören på ett lugnt och sansat sätt men att han
därvid fällt flertalet av de påtalade yttrandena, vilket dock icke skett i den
stötande form som i anmälningsskriften angivits.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den i A maj 19A3 och yttrade
därvid:

Enär genom Erikssons erkännande jämte vad i övrigt i målet förekommit
hade blivit utrett, att Eriksson den 2 februari 1943 vid förhör jämlikt
202 § strafflagen för krigsmakten med Berglind, Bodell, Jonsson och Svensson
utfarit i vissa olämpliga uttryck; men då hans omförmälda förfarande
med hänsyn till i målet upplysta omständigheter icke kunde anses innefatta
annat än oförstånd i tjänsteutövning, prövade krigsrätten rättvist allenast
på det sätt bifalla åklagarens i målet förda talan, att Eriksson dömdes
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i fullgörande av
tjänsteplikt att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning en dag.

Vad av allmänna medel utgivits eller kunde komma att utgivas till Berglind
för dennes inställelse i målet skulle med hänsyn till vad i målet förekommit
stanna å statsverket.

151

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening, som uttalats
av ledamöterna översten F. Allbrandt, t. f. krigsdomaren G. Kjällman och auditören
T. Ödin, var överstelöjtnanten A. Nyman skiljaktig samt anförde att Eriksson väl
måste anses förvunnen att hava fällt de i målet ifrågakomna yttrandena men att
vad sålunda läge Eriksson till last med hänsyn till i målet förekomna omständigheter
icke vore av beskaffenhet att föranleda till ansvar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

49. Åtal mot officer för nedsättande yttrande om svenska flaggan.

I en till militieombudsmansexpeditionen den 3 mars 1942 inkommen skrift
anmälde värnpliktige flaggkorpralen nr 25-233-34 Åhrberg bland annat att
fänriken i flottans reserv Erik Thure Nilsson, som vöre fartygschef å en till
polska interneringsförläggningen hörande hjälpvedettbåt, vid ett tillfälle inför
trupp yttrat, syftande på svenska flaggan: »Den där djävla trasan ger vi
fan i» eller några ord av detta innehåll i liknande form och lydelse.

Vid skriften funnos fogade bland annat tre intyg, undertecknade »3242
45/28 Billström», »Emil Lind, 2857 45/28» och »E. Gustafsson». Samtliga
intyg hade en text av detta innehåll:

»Härmed får jag på begäran intyga, att jag vid ett tillfälle hört Fänrik
Nilsson, syftande på svenska flaggan, inför trupp yttra: ’Den där djävla trasan
ger vi fan i’ eller några ord av detta innehåll i liknande form och ordalydelse.
Stockholm den 19 februari 1942.»

Sedan militieombudsmannen med anledning av skriften hos befälhavande
amiralen i Ostkustens marindistrikt anhållit örn utredning, inkom
denne med protokoll fört vid förhör med bland andra Nilsson, som därvid
uppgav:

Han bestrede att han yttrat sig så som av klagoskriften framginge beträffande
svenska flaggan. Då klagomålen i detta avseende vore mycket vaga
och alls ej preciserade med avseende på tid och andra omständigheter,
kunde Nilsson ej förstå varpå Åhrberg syftade men ansåge det ej uteslutet
att anmälan avsåge något tillfälle, då förläggningschefen anmärkt på att en
trasig flagg varit hissad på logementfartyget Johannes, vilken flagg skiftats,
och att den sålunda nedhalade flaggan betecknats såsom trasa. Någon svordom
hade emellertid ej förekommit i Nilssons yttrande.

Billström, Lind och Gustafsson hördes å militieombudsmansexpeditionen.

Billström uppgav bland annat: Vid det tillfälle da Nilsson fällt det i intyget
omnämnda yttrandet hade en furir fört befälet över truppen, medan
Nilsson övervakat exercisen under det att han åkt på en cykel bredvid truppen.
Någon i vaktkvarteret hade yttrat: »Örn två minuter går flaggan ner»
samt tillagt: »nu måste vi upp», varmed han menat att vaktstyrkan skolat
upp och skyldra gevär. Nilsson hade då fällt ett yttrande av ungefär följande
innehåll: »Vi ger faen i den där trasan». Någon svordom hade varit

152

med i yttrandet men Billström trodde knappast att yttrandet varit så starkt
som intyget angåve. Billström mindes bestämt, när han närmare tänkt på
saken, att Nilsson använt ordet »trasan».

Gustafsson förklarade att han icke själv hört Nilsson fälla det påtalade yttrandet
— men att han hört sina kamrater berätta därom.

Lind uppgav att han av misstag skrivit på intyget och att han varken
hört Nilsson fälla något nedsättande yttrande örn svenska flaggan eller av
någon annan hört talas därom.

Ytterligare hörd sade sig Nilsson icke kunna erinra sig att han fällt det
påtalade yttrandet.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 12 april 1943 anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit,
bland annat:

Av utredningen i ärendet måste anses styrkt att Nilsson örn svenska flaggan
fällt ett yttrande av ungefärligen den innebörd som Åhrberg i sin anmälan
angivit. Nilsson hade härigenom brustit i anständigt uppförande.

På grund därav uppdroge militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att anhängiggöra och utföra åtal mot Nilsson för vad denne låtit komma
sig till last och därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet ställa Nilsson
under åtal vid stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation. Vid krigsrätten
hördes Billström och Gustafsson som vittnen. Billström förklarade därvid
att han numera icke med bestämdhet kunde erinra sig örn Nilssons ifrågavarande
yttrande innehållit ordet »trasa», men yttrandet hade i allt fall
varit nonchalant och hade inneburit att manskapet icke skulle »bry sig om
flaggan». Nilsson hade emellertid då flaggan efter ett par minuter nedhalats
låtit truppen skyldra gevär. Icke heller Gustafsson sade sig nu kunna minnas
just de av Nilsson använda ordalagen. Vederbörande krigsfiskal yrkade
ansvar å Nilsson för brist i anständigt uppförande eller, därest detta yrkande
icke kunde bifallas, för oförstånd i tjänsten.

Stationskrigsrätten meddelade utslag i målet den 2 juli 1943 och yttrade
därvid:

Enär genom vad i målet förekommit måste anses styrkt, att Nilsson en dag
i januari eller början av februari 1942 under exercis vid polska interneringsförläggningen
fällt ett olämpligt yttrande örn den svenska flaggan, samt Nilsson
därigenom måste anses ha visat oförstånd i tjänsten, alltså prövade stationskrigsrätten
i anledning av åklagarens talan rättvist döma Nilsson jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för vad han sålunda låtit komma sig
till last att undergå arrest utan bevakning i tre dagar.

Vidare förpliktades Nilsson ersätta vissa vittneslöner.

Utslaget har vunnit laga kraft.

153

50. Åtal mot uppbördsstyrman å torpedbåt för det han nattetid medtagit

kvinnligt sällskap ombord.

I en den 5 augusti 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde 2. klass sjömannen vid 1 matroskompaniet nr 774 Nils Elofsson
bland annat följande:

Natten till måndagen den 26 juli 1943, då den torpedbåtsdivision Elofsson
tillhörde, befunnit sig i Varberg, hade uppbördsstyrmannen å torpedbåten
T 3, signalstyrmannen av andra graden N. E. Lundberg klockan 115
i sällskap med en kvinna gått ombord på nämnda båt, där de genast försvunnit
under däck. De hade båda iakttagits av 2. klass sjömannen vid 1
matroskompaniet nr 51 Folke Johansson, vilken tjänstgjort som post på
kajen mellan klockan 24 och 2. Eftersom denne haft att lyda order av
Lundberg, hade han saknat möjlighet att hindra Lundberg från att gå ombord.
Klockan 2.30, då Elofsson förfångat Johansson, hade Lundberg med
sitt sällskap lämnat fartyget. Elofsson ansåge, att det under en tid som
den nuvarande icke borde vara tillåtet att taga tillfälliga bekanta ombord
på flottans fartyg.

Å skriften hade Johansson tecknat ett intyg, att Elofssons berättelse vore
med verkligheten överensstämmande.

Sedan skriften översänts till chefen för torpedbåtsdivisionen med begäran
örn utredning, inkom denne den 24 augusti 1943 med protokoll från
förhör med Lundberg, Elofsson och Johansson ävensom med eget yttrande.

Vid förhöret uppgav Lundberg:

Han vitsordade riktigheten av de i Elofssons skrift intagna uppgifterna
med den ändring, att han ansåge sig ha gått ombord klockan 1''30. Johansson,
som vid denna tid tjänstgjort som post, hade icke på något sätt sökt
hindra honom eller hans sällskap. Lundberg vöre av den uppfattningen, att
skriften tillkommit som en hämndeakt med anledning av att han rapporterat
Elofsson, emedan denne icke fullgjort sina åligganden, då han efter att
ha avlöst Johansson tjänstgjort som post, något som uppmärksammats av
Lundberg, då denne med sällskap lämnat torpedbåten klockan 2 30.

Elofsson förklarade sig vidhålla riktigheten av uppgifterna i sin till militieombudsmannen
insända skrift samt tilläde på frågor bland annat, att
skriften icke tillkommit som någon hämndeakt mot Lundberg.

Johansson anförde: Uppgifterna i Elofssons skrift vore riktiga, dock att
den uppgivna tidpunkten för Lundbergs ombordgående »ej borde tagas bokstavligt».
Han hade icke haft någon tanke på att det kunnat ligga något
fel i att Lundberg och dennes sällskap gått ombord, förrän Elofsson blivit
dömd för den tjänsteförsummelse, som Lundberg rapporterat. Elofsson hade
yttrat till honom: »Skriver styrman Lundberg rapport, skriver jag till MO.»
Skrivelsen vore antagligen en hämndeakt. Han hade icke varit Elofsson behjälplig
med skrivelsens avfattande och hade ej heller diskuterat dess innehåll
med denne.

154

1 sitt yttrande anförde divisionschefen, löjtnanten L.-O. Göthman, i huvudsak
följande:

Vid det med anmälan avsedda tillfället hade han icke vistats i Varberg;
befälet över torpedbåtsdivisionen hade överlämnats till fartygschefen å torpedbåten
T 12. Å torpedbåten T 3 hade befälet under hans ledighet utövats
av Lundberg. Denne hade fredagen den 23 juli 1943 frågat Göthman, huruvida
han finge visa sistnämnda fartyg för en dam, vilken begäran bifallits.
Visning av örlogsfartyg ägde som regel rum under den tid, flaggan vöre
hissad, och därför hade divisionschefen icke särskilt påpekat detta för Lundberg.
Vid av divisionschefen verkställd undersökning hade framkommit
följande. Natten till måndagen den 26 juli hade Lundberg i sällskap med
en kvinna gått ombord på torpedbåten T 3 och hade några timmar senare
lämnat fartyget med sitt sällskap. Som post vid förtöjningsplatsen hade
Johansson tjänstgjort vid deras ombordgående och Elofsson, då de lämnat
fartyget. Lundberg hade till divisionschefen rapporterat, att Elofsson då han
och hans sällskap gått i land suttit och samtalat med Johansson och dessutom
ej utfört för post reglementerad hälsning. Vid förhör med anledning
av rapporten hade Elofsson erkänt förseelsen, varför divisionschefen den 30
augusti 1943 tilldelat honom tillrättavisning i form av fjorton dagars vägran
av landpermission för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 28 oktober 1943 dagtecknad skrivelse till chefen för Karlskrona
örlogsstation:

Lundberg hade visserligen av divisionschefen erhållit tillstånd visa torpedbåten
för en dam, men det måste förutsättas, att Lundberg i sin egenskap
av underofficer ägt kännedom om bruket, att visning av örlogsfartyg
som regel ägde rum under tid, då flaggan vore hissad. I varje fall måste
det ha stått klart för honom, att det varit synnerligen olämpligt att nattetid
taga ombord kvinnligt sällskap och att tillståndet ej avsett besök å sådan
tid. Lundbergs förfarande stöde i strid mot föreskriften i reglementet för
marinen, att befälet i sitt uppträdande skulle vara ett gott föredöme för de
underlydande, och hade varit ägnat att minska aktningen för befälet. Lundberg
hade visat oförstånd i tjänsten, vilket vore av sådan art, att militieombudsmannen
ansåge sig icke kunna lämna det utan beivran. Då förseelsen
emellertid icke syntes militieombudsmannen vara av beskaffenhet att behöva
bringas under domstols prövning, hade militieombudsmannen för stationschefen,
som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten över Lundberg,
velat anmäla denne till bestraffning. Militieombudsmannen ville framhålla
att frågan om motivet till den gjorda anmälan i förevarande fall saknade
betydelse för bedömande av förseelsen.

155

I skrivelse den 9 november 1943 meddelade chefen för Karlskrona örlogsstation
att han jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålagt Lundberg
disciplinstraff av vaktarrest i tre dagar för oförstånd i tjänsten.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

51 och 52. Åtal mot styresmannen för och en ingenjör vid försvarsväsendets
kemiska anstalt för försummelse i fråga om övervakningen av gasmask tillverkning

m. m.

I anledning av en tidningsartikel lät militieombudsmannen verkställa utredning
rörande vissa uppgivna missförhållanden vid statens gasmaskfabrik
i Åker. Genom skrivelse den 29 maj 1941 uppdrog militieombudsmannen åt
landsfogden Hugo Hofde att vid Åkers och Selebo tingslags häradsrätt väcka
ansvarstalan mot ingenjören Erwin Engel och nuvarande överstelöjtnanten
Torsten Schmidt. Hofde påstod därefter vid häradsrätten ansvar å Engel för
det han under de fem närmast förflutna åren före stämningens delgivning
den 8 augusti 1941 i sin befattning såsom ingenjör vid gasmaskfabriken i
Åker, vilken fabrik för tiden intill den 1 juli 1938 sorterat under Åkers krutbruk
och för tiden därefter lydde under försvarsväsendets kemiska anstalt,
beträffande gasmasktillverkningen vid fabriken dels brustit i den honom åvilande
övervakningen av fabrikationen och dels visat försummelse i fråga örn
omsorgen örn de framställda gasmaskernas militära användbarhet, samt
å Schmidt för det han, alltsedan han den 1 juli 1938 tillträtt befattningen såsom
styresman för försvarsväsendets kemiska anstalt, dels brustit i honom
i nämnda egenskap åliggande skyldighet att övervaka gasmasktillverkningen
vid fabriken och dels i strid mot vad eljest skett vid fabriken underlåtit att
utfärda särskild arbetsorder i fråga örn revideringsarbeten beträffande felaktiga
gasmasker.

Arméförvaltningens tygdepartement inställde sig vid häradsrätten och förde
ersättningstalan mot Engel.

Vid häradsrätten gjorde Engel och Schmidt invändning mot häradsrättens
behörighet under påstående att målet borde handläggas av krigsdomstol.

I beslut den 7 oktober 19A1 utlät sig häradsrätten: Enär Åkers krutbruk
och försvarsväsendets kemiska anstalt finge anses icke tillhöra krigsmakten,
och förty 39 § 2:o) lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes icke
vore i förevarande fall tillämplig; alltså och då åtalet icke heller på annan
grund vore undandraget allmän domstols behörighet, funne häradsrätten sig
behörig upptaga målet lill prövning.

Sedan Engel och Schmidt var för sig hos Svea hovrätt anfört besvär över
häradsrättens beslut den 7 oktober 1941, fann hovrätten i utslag den 7 maj
19A2 ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.

156

Engel och Schmidt bestredo därefter vid häradsrätten den mot dem förda
talan.

Häradsrätten meddelade slutligt utslag i målet den 15 september 1943. I
sitt utslag fann häradsrätten av utredningen framgå att en stor del av de tillverkade
gasmaskerna varit behäftade med brister. Häradsrätten uttalade vidare
att av vad sålunda och för övrigt förekommit framginge, att kontrollen
icke varit fullgod och att omsorgen örn gasmaskernas användbarhet icke
varit den bästa ävensom att det brustit i företagsamhet med avseende å rättelser
och förbättringar. Med hänsyn till vad i målet förekommit kunde det
emellertid icke anses ådagalagt, att Engel gjort sig skyldig till fel eller försummelse
av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar eller skadeståndsskyldighet.
Häradsrätten fann Schmidt icke kunna fällas till ansvar för försummelse
beträffande övervakningen av gasmasktillverkningen. Schmidts
underlåtenhet att utfärda särskilda arbetsorder fann häradsrätten icke vara
av beskaffenhet att medföra ansvar för tjänstefel. På grund av vad i utslaget
upptagits prövade häradsrätten lagligt ogilla i målet förd talan om ansvar
och skadestånd.

Häradsrätten förordnade att häradsrättens protokoll i målet samt till häradsrätten
ingivna handlingar ej finge utlämnas förrän 25 år förflutit från
den 15 september 1943.

I skrivelse till advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt den 1 oktober 1943
uppdrog militieombudsmannen åt ämbetet att i hovrätten överklaga häradsrättens
utslag, såvitt anginge Engel, samt därvid yrka bifall till åtalet.

Även Engel har anfört besvär över utslaget.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

53. Åtal mot landsformsofficer för vållande till annans död.

Sedan militieombudsmannen av dagspressen inhämtat att den 30 mars 1942
vid ett luftvärnsförband i stockholmstrakten inträffat en dödsolycka, varvid
värnpliktige nr 235-54-21 N. A. Öhman skadats så svårt att han senare avlidit,
anhöll militieombudsmannen hos chefen för Stockholms luftvärnsregemente
att få del av den utredning som verkställts eller komme att verkställas.
Med anledning härav inkom chefen för vederbörande fältregemente med protokoll
över ett den 30 mars 1942 hållet förhör.

Enligt förhörsprotokollet och en därtill hörande anmälan hade landstormsfänriken
Tord Dahlberg lämnat bland annat följande uppgifter:

Manskapet vid förbandet hade den 30 mars 1942 mellan klockan 9 och 11
haft övningar i luftvärnsexercis och mätprövning. Dahlberg hade lämnat
platsen omkring klockan 9''50, varvid landstormsfänriken Karl Åke Björnö
övertagit befälet. Under en rastpaus strax därefter hade Björnö gått fram till
andra pjäsen i avsikt att undersöka möjligheterna att åstadkomma större fri -

157

gång för plattformen och styrstagen. Härvid hade Björnö fällt upp främre
låshandtaget, varvid dragstången på grund av omläggningsinrättningens balansfjäder
slagit framåt och träffat Öhman i huvudet. Dahlberg hade icke
beordrat omläggning av dragbryggan å pjäsen och icke heller tidigare med
Björnö diskuterat detta. Dahlberg ägde kännedom örn att omläggningsinrättningens
balansfjäder utlöste större rörelse å dragstången när hjulen vore
avtagna å pjäsen, vilket enligt regementsorder då varit utfört. Detta hade
dock icke diskuterats befälet emellan.

Vid förhöret hade ytterligare hörts, förutom Björnö, landstormskorpralen
nr 158-44-22 Gustafsson samt värnpliktiga nr 309-25-22 Andersson (pjäsmekaniker)
och nr 99-43-21 Karlsson, vilka därvid berättat:

Björnö: Under en rast hade han gått till pjäsvärn nr 2 för att undersöka
möjligheten av att fälla fram dragbryggan med vidhängande dragstång för
att vinna ökat utrymme vid pjäsens manövrering. Björnö hade beordrat pjäsmekanikern
och Karlsson att hålla kvar dragstången i uppfällt läge, medan
Björnö lossat låshandtaget. Omedelbart innan Björnö lossat låshandtaget,
hade han övertygat sig om att ingen obehörig funnes i ingången till värnet,
där dragstången skulle fällas fram. De värnpliktiga som höllö dragstången
hade, ögonblicket efter det låshandtaget lossats, släppt dragstången, vilken
av fjäderkraften fällts framåt. I samma ögonblick hade Öhman av okänd anledning
stigit in i värnöppningen, varvid han kommit i vägen för dragstången,
som träffat honom i huvudet. Björnö ägde kännedom om att omläggningsinrättningens
balansfjädrar utlöste större rörelse å dragstången, när
hjulen å pjäsen vore borttagna. Före omläggningen hade han även för pjäsmekanikern
och Karlsson påpekat detta förhållande.

Gustafsson: Han vöre utbildad vid rörliga pjäser. Då Björnö kommit ned
till pjäsen och beordrat omläggning av dragbryggan, hade Gustafsson yttrat:
»Det går icke.» Anledningen till detta yttrande hade varit, att han visste,
att när pjäsen icke vilade på hjulen omläggningsinrättningens fjäder verkade
med sådan kraft på dragstången, att man icke förmådde kvarhålla stången
i upprätt läge. Han ansåge, att ren olyckshändelse förelåge.

Andersson: Innan omläggningen skett, hade Björnö meddelat Andersson
och Karlsson att vara försiktiga och ej stå i vägen för dragstången. Anderssons
ställning hade varit sådan att han omöjligen kunnat se åt det håll dragstången
fälldes. Sedan låshandtaget lossats, hade stången, vilken Andersson
och Karlsson varit beordrade att hålla, formligen slitits ur händerna på
dem, och de hade icke haft någon möjlighet att hålla den kvar i upprätt ställning.
Andersson ansåge att alla försiktighetsåtgärder varit vidtagna.

Karlsson: Björnö hade beordrat omläggning av dragstången samt beordrat
Andersson och Karlsson alt hålla stången kvar i upprätt läge. Då låshandtaget
lossats, hade Karlsson stått med ryggen mot ingången och ej kunnat
observera örn någon obehörig kommit dit. Stången hade av fjäderkraften
slitits ur hans händer. Han vore utbildad endast vid pjäser med fasta lavetter
och hade hittills ej hunnit sätta sig in i konstruktionen av de pjäser som

158

funnes på förbandet. Karlsson ansåge sig icke kunna bedöma om ren olyckshändelse
förelåge eller icke.

Chefen för fältregementet inkom därefter med ett av arméförvaltningens
tygdepartement avgivet utlåtande, vari anfördes:

Som bekant vöre Bofors fältlavett för 40 mm luftvärnsautomatkanon försedd
med kraftiga balanseringsfjädrar, avsedda att utbalansera pjäsens vikt
vid omläggning från skjut- till köringe och därigenom möjliggöra omläggning
på föreskrivet sätt. Därest pjäsen i skjutläge upplyftes medelst ställskruvarna,
så att hjulen vore fria, eller om hjulen vore avtagna, och låshandtagen
överfördes från låst läge, bomme fjädrarna, vilka i detta läge hade en spännkraft
av cirka 2''8 ton, att utan pjäsens tyngd som motvikt verka på den axel,
till vilken dragstången kopplades vid omläggning. Härvid vore hävstångsförhållandena
sådana, att den vid dragöglan verkande, tangentiella kraften varierade
från cirka 90 kg i dragstångens vertikalläge till cirka 110 kg, maximalt,
då dragstången förts framåt till cirka 30 graders lutning mot horisontalplanet
och cirka 25 kg i helt framfällt läge. Som man emellertid ytterst
sällan kunde utnyttja detta gynnsamma hävstångsförhållande, måste man
räkna med att uppskattningsvis 50 °/o större krafter erfordrades för att hålla
dragstången tillbaka. Åvägabragtes icke sådant kraftigt motstånd, måste
dragstången slå ned med stor energi och kunde åstadkomma allvarlig skada
å materielen. I överensstämmelse med ovanstående angåves i utkast till artillerireglemente,
Lv del V C: 1, mom. 4432, att låshandtagen ej finge överföras
från låst läge, så länge pjäsen ej vore nedhorisonterad och stöde på hjulen.
Vid av departementet utförd besiktning av pjäsen i fråga hade intet framkommit,
som tydde på att denna i här berörda hänseende varit behäftad med
någon felaktighet, som kunde tillskrivas bidragande orsak till olyckshändelsen.
Oavsett vad reglementet föreskreve, funnes ingen teknisk omöjlighet
att utföra omläggning på ifrågavarande sätt, blott mothållet vöre tillräckligt
kraftigt och försiktighet iakttoges. Av departementet efter olyckan
utförda försök hade givit vid handen, att minst fyra man, placerade vid
genom dragöglan förda dragtåg, erfordrades för att med säkerhet övervinna
den på dragstången verkande fjäderkraften. I övrigt kunde departementet
icke göra något uttalande angående orsaken till olyckshändelsen.

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen i en den 23 november 1942 dagtecknad instruktion för
åtal mot Björnö:

Den i ärendet ifrågakomna olyckan hade inträffat vid en av Björnö beordrad
omläggning av dragstången till en luftvärnspjäs. Olyckan vore i första
hand att hänföra till den omständigheten, att Björnö lossat låshandtaget
trots att pjäsen ej stått på hjulen. Denna hans åtgärd strede mot uttryckligt
förbud i luftvärnsreglementet, del III, mom. 4432 (eller motsvarande mom.
i Art R Lv, del V C: 1), vari stadgades att låshandtagen ej finge överföras
från låst läge, så länge pjäsen ej vöre nedhorisonterad och stöde på hjulen.

159

Björnö syntes även ha varit medveten om den med åtgärden förbundna risken,
ty han hade beordrat två värnpliktiga att hålla dragstången kvar i rätt
läge samt, enligt egen uppgift, sett efter att ingen befunnit sig å den plats där
dragstången skulle fällas fram. Den på dragstången verkande fjädern vore
emellertid så kraftig att stången slitits ur de värnpliktigas händer. Enligt vad
arméförvaltningens tygdepartement upplyst erfordrades minst fyra man för
att åstadkomma det motstånd som erfordrades lör att med säkerhet övervinna
den på dragstången verkande fjäderkraften. Omläggningen av dragstången
hade således icke skett på ett betryggande sätt. Det kunde också
framhållas att en vid pjäsen tjänstgörande landstormskorpral vid orderns
meddelande för Björnö framhållit, att det ej ginge att utföra den av Björnö
beordrade omläggningen.

Björnö syntes ha gjort sig skyldig till tjänstefel genom att på sätt skett beordra
omläggningen. Ehuru det torde ha berott på en tillfällighet, att Öhman
råkat komma i vägen för dragstången just i det ögonblick då denna fälldes
fram, måste Björnö dock genom sin åtgärd anses ha vållat Öhmans död. Med
hänsyn härtill funne sig militieombudsmannen icke kunna underlåta åtal.

På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol ställa Björnö under tilltal. Ansvar borde
yrkas efter lag och sakens beskaffenhet. Dödsboet efter Öhman borde beredas
tillfälle att mot Björnö framställa de yrkanden, vartill dödsboet kunde
finna fog.

❖ *

Sedan åtalsinstruktionen översänts till chefen för vederbörande fältregemente,
hänsköt denne målet till fältkrigsrätten vid förbandet. Under åberopande
av åtalsinstruktionen yrkade krigsfiskalen vid krigsrätten ansvar å
Björnö jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för brott mot givna föreskrifter
och jämlikt 14 kapitlet 9 § allmänna strafflagen för vållande till
annans död. Öhmans änka Märta Öhman, som beviljades fri rättegång i målet,
framställde vid krigsrätten skadeståndsanspråk mot Björnö.

Björnö bestred den mot honom förda talan. Hans rättegångsbiträde gjorde
gällande att det i målet åberopade reglementet allenast vore en instruktion
i korrektur och alltså icke officiellt fastställd. Till bevis örn att vållande
ej läge honom till last åberopade Björnö bland annat ett av landstormsfänrikarna
G. E. Rydström och Åke Redin samt landstormslöjtnanten
M. G. Söderström utfärdat intyg.

Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 30 januari 1943 och utlät
sig därvid:

I målet vore upplyst, att Björnö, då han på morgonen den 30 mars 1942
tillfälligt förde befälet under pågående övningar i luftvärnsexercis m. m.,
med avseende å den i målet ifrågavarande rörliga luftvämsautomatkanonen,
från vilken hjulen voro borttagna, företagit den åtgärden att han fällt upp

160

främre låshandtaget till dragbryggan, att han för att förhindra ait dragstången
på grund av omläggningsinrättningens balansfjäder sloge framåt
beordrat två man att hålla stången, att männen emellertid, sedan låshandtaget
fällts upp, icke förmått kvarhåila dragstången av den anledningen att
omläggningsinrättningens balansfjäder utlöste väsentligt större rörelse å dragstången
när hjulen voro avtagna än Björnö uppenbarligen räknat med, att
dragstången följaktligen slagit framåt, samt att därvid Öhman, vilken —
utan att han tillhört pjäsmanskapet eller, såvitt kunnat utrönas, haft något
tjänsteärende till värnet — varit på ingående dit, träffats av dragstången i
hubardet med påföljd att han skadats så svårt, att han senare avlidit.

Utredningen hade givit vid handen, att Björnö företagit omläggningsåtgärden
av det skälet att han velat undersöka möjligheterna att åstadkomma
större frigång för plattformen och styrstagen, varigenom kanonens manöverduglighet
skulle ökas och förefintlig risk för att, då vid vridande av plattformen
vederbörande toge spjärn med ena foten, det icke skulle inträffa
att foten komme åt spärren på låshandtaget ifråga med fara för att detta
senare överfördes från sitt låsta läge.

Väl föreskreves i åberopade utkast till artillerireglemente Lv del V C:i under
rubriken uppbröstning, att sådana låshandtag, varom vore fråga, ej
finge överföras från låst läge, så länge ej pjäsen vore nedhorisonterad och stöde
på hjulen. Emellertid kunde den av Björnö företagna omläggningsåtgärden
med hänsyn till skälet för densamma och omständigheterna i övrigt
—■ särskilt Björnös av vad i målet förekommit icke vederlagda uppgift, att
han före åtgärdens företagande genom att se utåt från värnet övertygat sig
om att icke någon utomstående närmade sig — ej skäligen anses ha inneburit
att Björnö visat vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i fullgörandet av den tjänsteplikt, sorn honom efter åberopade reglementsutkast
bort åligga eller av förhållandenas beskaffenhet påkallats. Det
kunde följaktligen icke heller anses, att Björnö genom vårdslöshet, oförsiktighet
eller försummelse varit vållande till Öhmans död.

Ä anförda skäl funne fältkrigsrätten åtalet samt den mot Björnö i målet
förda skadeståndstalan icke kunna bifallas.

Icke någon part förpliktades att i förevarande mål gottgöra statsverket
dess kostnad i anledning av den Öhmans änka i målet beviljade förmånen
av fri rättegång. I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 6 februari 1943 uppdrog militieombudsmannen
åt ämbetet att anföra besvär över fältkrigsrättens utslag
och därvid yrka bifall till åklagarens talan. I skrivelsen anförde militieombudsmannen
vidare:

Björnös biträde hade anfört att det i målet åberopade reglementet vore
allenast en instruktion i korrektur och alltså icke officiellt fastställd. Detta
anförande återgåve icke fullt korrekt reglementets ställning. Genom arméorder
nr 374 den 29 oktober 1940 fastställdes reglementet att försöksvis
tillämpas (se TLD 1940 s. 269). Det hade senare med få ändringar, vilka

161

icke berörde moni. 4432, tryckts om år 1942 såsom luftvärnsreglemente del
lil C: 1. Man torde böra antaga att övningarna vid förbandet alltsedan år
1940 bedrivits efter detta reglemente.

I utslaget uttalade fältkrigsrätten, att Öhman såvitt utrönas kunnat ej
haft något tjänsteärende till värnet. Huruvida Öhman i tjänsten eller eljest
med skäl begivit sig in i värnet finge anses oulrett. Vid målets avgörande
måste man således utgå från att något medvållande från Öhmans sida icke
vore visat.

Den risk som kunde lia funnits, att låshandlagen skulle kunna av någon
oavsiktligen överföras från låst läge, syntes lia bort avlägsnas genom att,
såsom senare skett, handtagen surrats. Denna risk hade ej utgjort något
godtagbart skäl för Björnös åtgärd. -— Därest Björnö velat öka kanonens
manöverduglighet genom den anbefallda manövern, vilken enligt vad han
visste varit förenad med risk, borde han först ha samråd; nied någon erfaren
överordnad. Att utan vidare, mot reglementets bestämmelser, vidtaga
denna manöver måste anses innebära oförstånd och vårdslöshet. Risken för
att någon skulle komma till skada hade uppenbarligen icke undanröjts därigenom
att Björnö ett ögonblick sett ut från värnet.

De utlåtanden som avgivils av landstonnsfänrikarna Rydström och Redin
samt landstormslöjtnanten Söderström kunde icke tillerkännas avgörande
betydelse i målet. Militieombudsmannen anhölle att krigshovrätten före målets
avgörande måtte inhämta utlåtande från inspektören för luftvärnet.

Även Märta Öhman anförde besvär över krigsrättens utslag.

Krigshovrätten, som inhämtade yttrande från inspektören för luftvärnet,
meddelade utslag på besvären den 29 oktober 19A3 och yttrade därvid:
Vidkommande först ansvarsfrågan vore i målet utrett, att övningarna vid
fältregementet vid ifrågavarande tid bedrivits i enlighet med bestämmelserna
i utkast till luftvärnsreglemente Lv del V C: 1 samt att olyckan förorsakats
därav, att Björnö låtit i strid mot detta reglemente överföra låshandtaget
till dragbryggan från låst läge, ehuru pjäsen icke varit nedhorisonterad
och stått på hjulen, med påföljd att dragstången med stor kraft slagit
framåt och träffat Öhman, som därvid skadats till döds; och enär —
även om berörda åtgärd kunde lia varit i och för sig försvarlig såsom
ett medel att öka kanonens manöverduglighet —- Björnö, som vetat att åtgärden
varit förenad med risk, i allt fall icke, såsom det måste anses lia ålegat
honom, antingen på betryggande sätt säkrat sig mot dragstångens våldsamma
rörelse eller före låshandtagets uppfällande förvissat sig örn att
ingen människa varit i vägen för dragstången, samt Björnö genom den försummelse,
som sålunda läge honom till last, åsidosatt tjänsteplikt, som varit
av förhållandena påkallad och förty vållat Öhmans död, prövade krigshovrätten,
som emellertid funne omständigheterna mildrande, rättvist att, med
ändring av fältkrigsrättens utslag i denna del, döma Björnö, jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten och 14 kapitlet 9 § allmänna strafflagen, jämfört
med 4 kapitlet 1 och 2 §§ sistnämnda lag saint 33 och 34 §§ strafflagen

11—i39022. Militie ombudsmannens ämbctsbercittclse.

162

för krigsmakten, för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt oell vållande
till annans död till disciplinstraff av arrest utan bevakning i sex dagar.

Därjämte förpliktade krigshovrätten, med ändring av fältkrigsrättens utslag
i dessa delar, Björnö att till Märta Öhman utgiva ersättning för begravningskostnader
och sorgkläder med sjuhundraåttiofem kronor samt att återgälda
statsverket kostnaderna för den Märta Öhman vid fältkrigsrätten beviljade
fria rättegången.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening, som uttalats
av ordföranden, hovrättsrådet A. Johansson, samt ledamöterna krigshovrättsråd^
G. Aquilon och e. o. assessorn B. Marcus, voro ledamöterna översten F. Lovén oell
kommendören friherre L. Beck-Friis skiljaktiga och yttrade att de funne ej skäl
göra ändring i krigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

54. Åtal mot regementsläkare för försummelse vid behandling

av sjuka.

I en den 10 juli 1939 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
påkallade Hjalmar Andersson i Lövåsa militieombudsmannens ingripande
med anledning därav att Hjalmar Anderssons son värnpliktige nr 203-22-37
Erik Andersson den 20 maj 1939 avlidit under fullgörande av värnpliktstjänstgöring.

Med anledning härav verkställdes utredning, varjämte utlåtanden av sakkunniga
infordrades.

Av utredningen framgår bland annat följande.

Erik Andersson tjänstgjorde vid ett batteri av ett artilleriförband. Under
tiden den 16/2—den 5/s 1939 var han förlagd i Z — — —. Enligt sjukrullan
gjorde han sjukanmälan den 7 och 27 mars 1939. Vid det förra tillfället
blev han sjukskriven i grupp 2 samt befriad från marsch. Vid det senare
tillfället blev han icke sjukskriven; hans temperatur antecknades till

36 7 grader. Efter den 5/s 1939 var Erik Andersson förlagd vad X -—--i

Y —--socken, beläget ej så långt från Visby. Han insjuknade den 10/s

med feber och halsfluss, sjukskrevs i logementet den ll/s och inlades den
12/s på förmiddagen å sjukrum i Y----. Den 15/3 överfördes han till garni sonssjukhuset

å Visborgs slätt, varifrån han den 18/s överfördes till lasarettet
i Visby där han avled den 2% 1939.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 10 oktober 1941
följande.

Tjänstgöringsreglementet för armén innehölle rörande sjukvårdstjänsten
bland annat följande föreskrifter.

Vård av sjuka bereddes antingen vid truppen, på truppförbandets sjuk -

163

hus eller sjukavdelning, på garnisonssjukhus, på civilt sjukhus eller på epidemisjukhus.
Vid truppen linge endast vårdas sådana lindrigt sjuka, som
lede av vissa yttre åkommor såsom smärre skador och dylikt, och vilka på
grund härav vöre hefriade från deltagande i samtliga eller flertalet övningar
(§ 137 mom. 1 och 2). Manskap, behäftat med feber eller smittsam sjukdom,
finge icke vårdas eller vistas i logementet. Erforderligt utrymme för
sådana sjukas isolerande förläggning skulle vara förberett (§ 136 mom. 4).
Angående vid truppen vårdade sjuka skulle av läkaren sådana anteckningar
föras, att av desamma erforderliga upplysningar kunde erhållas beträffande
fallets art o. s. v. (§ 137 mom. 2). Funnes icke på regementets förläggningsort
(tjänstgöringsort) sjukhus av angiven beskaffenhet borde sjuka, som
icke kunde vårdas i etablissementet, avpolletteras till i orten eller dess närhet
befintligt civilt sjukhus. Även eljest borde, på sätt särskilt vore stadgat,
från militärt sjukhus till dylikt civilt sjukhus avpollettering ske, därest behandlingen
krävde särskild fackkunskap eller särskilda sjukhusanordningar,
då dessa förutsättningar icke kunde fyllas på det militära sjukhuset (§ 137
morn. 7). Läkaren hade att dagligen förrätta visitation av samtliga på sjukhus
eller sjukavdelning vårdade. Undantag härifrån finge dock göras, örn
läkaren prövade anledning till sådan visitation icke föreligga (§ 138 mom. 3).

Av utredningen framginge att Erik Andersson redan under den del av
militärtjänstgöringen som i tiden läge före den 5 maj 1939 lidit av upprepade
förkylningar, vilka icke kommit under sakkunnig behandling. Under
denna tid hade Erik Andersson försökt att själv draga sig fram med sina
åkommor. Hans kamrater hade sålunda berättat, att han mestadels suttit
vid kaminen och frusit samt att han ofta beklagat sig över förkylning och
ont i halsen. Vidare hade kamraterna uppgivit, att han själv skaffat medicin,
att han köpt mjölk och tabletter samt att han på kaminen i sitt kokkärlslock
kokat vatten för att använda det såsom värmedryck. Av allt
att döma hade således Erik Anderssons halsbesvär under lång tid blivit
misskötta. Följden torde lia blivit, att hans allmänna tillstånd och motståndskraft
mot nya infektioner försämrats. Beträffande anledningen till
att Erik Andersson icke kommit under läkarbehandling hade hans fader,
Hjalmar Andersson, uttalat att Erik Andersson i brev till hemmet uppgivit,
att han besökt doktorn men blivit utkörd så fort han kommit in, varför
han beslutat att icke mera gå till doktorn örn det funnes möjligheter att
slippa. Riktigheten av sistnämnda uppgifter hade icke blivit styrkt. Marinläkaren
E. Jonsson, som under dess vistelse i Z — — — haft hand örn sjukvården
å det förband som Erik Andersson tillhört, hade förklarat att han
icke kunde erinra sig Erik Andersson. Jonsson hade dock, för den händelse
Hjalmar Anderssons uttalande skulle avse Jonsson, bestämt avvisat detsamma.
Av sjukrullan framginge, att Erik Andersson sjukanmält sig den 7
mars 1939 och då blivit sjukskriven i grupp 2 samt befriad från marsch,
ävensom att han ånyo sjukanmält sig den 27 mars 1939 men då ej blivit
sjukskriven. Handlingarna i ärendet lämnade ej någon grund för ett bedömande,
huruvida Erik Andersson den 27 mars bort sjukskrivas; icke heller

164

funnes några upplysningar hur Erik Andersson blivit bemött vid detta tillfälle.
Efter nämnda tillfälle syntes emellertid Erik Andersson ha handlat
som om han fattat ett beslut att icke besvära läkaren, om det funnes möjlighet
att slippa. Härav kunde förklaras att Erik Andersson icke, såsom

syntes lia bort ske, sjukanmält sig före förbandets förflyttning till X--—.

Därest en sjukanmälan och sjukskrivning då kommit till stånd, torde sjukdomsförloppet
lia kunnat bliva ett annat. Ehuru det syntes föreligga vissa
skäl att antaga, att Erik Anderssons obenägenhet att söka läkarvård varit
betingad av det bemötande han fått röna från sjukvårdspersonalens sida,
vore det icke ådagalagt att fel eller försummelse kunde läggas någon befattningshavare
till last såvitt anginge tiden före förflyttningen till X---

Redan strax efter ankomsten den 5 maj till förläggningen i X----i

Y — — — socken syntes Erik Anderssons hals- och öronbesvär ha lett till
alt hans hörsel nedsatts. För sina kamrater hade Erik Andersson klagat över
att han hörde dåligt, och till en av dem hade han framställt förslag, att de
skulle gå telefonvakt samtidigt, enär han hade svårt att höra i telefon. Vid
sjukvisitation på morgonen den 10 maj, verkställd av dagofficeren med biträde
av en furir som genomgått sjukvårdskorpralskola, hade Erik Andersson
sjukanmält sig. Han hade då blivit sjukskriven i grupp 4 men fått ligga
kvar å logementet. På morgonen den 11 maj hade sjukvisitation förrättats
av en från Visby till X — — — kommenderad sjukvårdskonstapel. Denne
hade anbefallt, att Erik Andersson skulle ligga kvar å logementet. Sedan det
för t. f. batterichefen anmälts, att Erik Andersson läge svårt sjuk i logementet
med över 39 graders feber, hade denne satt sig i förbindelse med regementsläkaren
I. Cassel för att kontrollera, att Cassel ägde kännedom örn att sjukvårdskonstapel
hade anbefallt, att Erik Andersson skulle ligga kvar å logementet.
Cassel hade då svarat, att 39 graders feber icke vore att anse som
hög feber samt att Erik Andersson icke kunde intagas vare sig å sjukavdelningen
vid A 7 eller å garnisonssjukhuset å Visborgs slätt, varför han skulle
ligga kvar å logementet. Vid telefonsamtal med dagofficeren på morgonen
den 11 maj hade jämväl ordinarie batterichefen erhållit kännedom om att
några värnpliktiga, bland dem Erik Andersson, läge sjuka i hög feber. Av
batterichefen hade dagofficeren därvid erhållit order att omedelbart iordningställa
och uppvärma sjukrummet i X — — —, vilken order därefter
verkställts. Vid 6-tiden på eftermiddagen den 11 maj hade Cassel förrättat

sjukvisitation i X —---, varvid han undersökt Erik Andersson. Denne

hade fått kvarstanna i logementet till förmiddagen den 12 maj, då han jämte

andra sjuka inlagts å sjukrummet i X--—. Beträffande Erik Anderssons

tillstånd vid undersökningen den 11 maj hade Cassel uppgivit, att Erik Andersson
lidit av halsfluss utan komplikationer, att temperaturen (38 4°) icke
varit anmärkningsvärt hög samt att symptomen för övrigt varit som vanligt
vid denna sjukdom. I samband härmed hade Cassel upplyst, att jämväl
vissa andra sjuka, som den 12 maj inlagts å sjukrummet, lidit av halsfluss.

I fråga örn det sätt varpå sjukvården varit ordnad vid förläggningen
hade följande upplysts. Någon extra läkare för sjukvården vid denna för -

165

läggning hade icke funnits. På regementsläkarens föredragning hade bestämts,
att sjukvården helt skulle vara baserad på att varje fall som misstänktes
behöva läkarvård skulle avpolletteras till Visby. Så snart någon sjukanmälde
sig för inre åkomma skulle temperaturen tagas och vid minsta
temperaturförhöjning skulle läkaren underrättas för vidtagande av erforderliga
åtgärder. Som regel skulle den sjuke så snart minsta anledning förelåge
insändas till Visby. På grund härav hade vid kontingentens ankomst till
X---därvarande sjukrum icke iordningställts. Emellertid hade vid för läggningen

inträffat två fall av scharlakansfeber, det ena den 7 och det
andra den 10 maj. Med anledning härav hade batteriet blivit isolerat, och
batterichefen hade icke fått medgivande av läkaren att sända in sjuka till

Visby. Den anordningen hade då träffats, att sjukrummet i X —---skulle

tagas i anspråk. Uppvärmningen av detsamma hade påbörjats på förmiddagen
den 11 maj, men då detsamma stått oeldat under vintern hade sjuka
icke kunnat inläggas å rummet förrän följande dag.

Vad anginge hittills berörda förhållanden syntes det finnas rum för vissa
anmärkningar. Sålunda borde sjukrummet i X •—- — —-ha iordningställts
eller andra anordningar för de sjukas vård ha träffats omedelbart efter det att
det blivit klart, att de sjuka ej längre kunde avpolletteras till Visby. Av utredningen
framginge icke när isolering av batteriet blivit anbefalld. Man torde
dock böra utgå från att nyss angivna åtgärder bort vidtagas genast då det
första fallet av scharlakansfeber inträffat eller således den 7 maj. Därest
så skett torde icke, mot bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet, febersjuka
lia behövt vårdas å logementet. Redan på morgonen den 10 maj hade
fall av sjukdom (Erik Andersson) med temperaturförhöjning blivit vid
sjukvisitationen anmält. Enligt de för sjukvården gällande bestämmelserna
skulle således läkaren omedelbart ha vidtagit erforderliga åtgärder. Den
första åtgärd som bort ifrågakomma hade varit, att Erik Andersson blivit
undersökt av läkaren. Sådan undersökning hade icke kommit till utförande
förrän 11]2 dygn efter sjukanmälningen. Man syntes kunna kräva, att värnpliktig
som sjukanmälde sig och som lede av halsbesvär med feber bleve undersökt
av läkare inom väsentligt kortare tid. Den undersökning som kunnat
verkställas av dagbefälet med biträde av det sjukvårdskunniga underbefälet
kunde givetvis icke ersätta en läkarundersökning. Riktigheten av
detta omdöme rubbades icke av det förhållandet, att i Erik Anderssons fall
truppbefälet syntes lia haft en riktig uppfattning örn fallets allvar och örn
behovet av annan vård än den som kunde beredas å logementet. — Det
måste betecknas såsom mindre lämpligt att redan den 12 maj, efter endast
en dags eldning, inlägga febersjuka patienter å sjukrummet i X — — —, vilket
tidigare under året icke varit uppvärmt. Det kunde erinras att, därest
Erik Andersson kommit under läkare behandling redan omedelbart efter sjukanmälningen,
jämväl frågan örn sjukrummets iordningställande tidigare aktualiserats.
Anledningen tilt alt order örn sjukrummets tagande i anspråk
icke givits redan den 10 maj kunde icke utläsas ur handlingarna. För de nu

166

berörda bristerna syntes Cassel i första liand bära ansvaret. I dessa delar
vore utredningen icke så fullständig, att frågan om påföljd kunde avgöras.

I sjukjournalen hade beträffande Erik Andersson antecknats, att han den
11 maj företett typisk halsfluss med rodnat svalg och proppar. För följande
dag funnes antecknat: intet anmärkningsvärt. Därefter funnes ej någon
anteckning förrän den 15 maj, då det antecknats, att en akut otit tillstött
under natten med flytning ur högra örat. Sistnämnda dag hade Erik Andersson
överförts till garnisonssjukhuset, varifrån han den 18 maj överflyttats
till Gotlands läns lasarett i Visby. Rörande den vård som ägnats Erik
Andersson å sjukrummet i X---hade i ärendet upplysts, att en sjukvårdare
den 11 maj blivit beordrad till tjänstgöring i X —--nied uppgift

bland annat att dagligen omedelbart per telefon inrapportera angående sjukdomsfall.
Redan av dessa upplysningar, vilka lämnats av Cassel, syntes
framgå att Cassel icke haft för avsikt att dagligen besöka de patienter som
den 12 maj inlagts å sjukrummet. I skrivelse den 29 juni 1940 hade militieombudsmannen
framhållit, att av handlingarna icke franninge huruvida
Cassel, sedan han den 11 maj undersökt Erik Andersson, verkställt någon
undersökning av denne före den 15 maj, ej heller örn och i vad mån Cassel
under mellantiden hållit sig underrättad örn Erik Anderssons tillstånd. I
anledning härav hade Cassel i yttrande den 19 april 1941 anfört, att sjukvårdaren
haft order att per telefon meddela truppens och de sjukas tillstånd
morgon och afton samt att i särskilda fall omedelbart kalla. Det vore möjligt,
hade Cassel vidare yttrat, att det från början med batterichefen avtalats,
att läkare skulle besöka X---en å två gånger i veckan vid lämplig

tidpunkt på dagen då arbetet å A 7 icke hindrade, men detta hade blivit
ändrat i och med den ökade sjukligheten under dagarna den 10 och 11 maj,
varför Cassel — enligt vad han kunde erinra sig — var eller varannan dag
gjort besök på batteriet och hos de sjuka i mån av tid, krafter och tillgång
på transportmedel.

Man torde äga utgå från att Cassel uraktlåtit att den 12, 13 och 14 maj
besöka de å sjukrummet i X---vårdade samt att han icke hållit sig un derrättad

om Erik Anderssons tillstånd på annat sätt än att han icke mottagit
någon rapport örn försämring. Härmed torde sammanhänga, att Cassel
kunnat anteckna att komplikationen till halsflussen, en akut inflammation
i högra örat, tillstött först den 15 maj. I sjukjournalerna från garnisonssjukhuset
och lasarettet hade antecknats, att Erik Andersson haft flytning
ur högra örat sedan den 13 maj. Dessa på Erik Anderssons egna uppgifter
grundade anteckningar torde förtjäna vitsord framför Gassels uppgift. De
nämnda anteckningarna stöddes dessutom på ett avgörande sätt av den omständigheten,
att Erik Andersson den 15 maj å trumhinnan hade en stor
central perforation, vilken för sin uppkomst torde förutsätta längre sjukdomstid
än en dag. Utredningen i övrigt visade också, att Erik Anderssons öronbesvär
börjat före den 15 maj.

Enligt tjänstgöringsreglementet skulle läkaren dagligen förrätta visitation
av samtliga på sjukhus eller sjukavdelning vårdade. Genom beslutet att sju -

167

ka ur kontingenten i stället för att sändas till sjukhus provisoriskt skulle
vårdas å sjukrummet i X —--hade detta sjukrum i förevarande av seende

kommit att intaga samma ställning som ett sjukhus. Det finge således
anses lia ålegat Cassel att dagligen besöka de å sjukrummet vårdade.
Fullgörandet av denna skyldighet hade varit desto mera angeläget som de
sjuka vårdats under synnerligen otillfredsställande förhållanden samt fall
av scharlakansfeber förekommit vid förläggningen. Med hänsyn härtill borde
undantag från visitationsskyldigheten icke ha förekommit. Den vidtagna
anordningen, att en sjukvårdare fått i uppdrag att se till de sjuka samt att
vid försämring i en patients tillstånd tillkalla läkaren, hade tydligen icke varit
ägnad att kunna ersätta läkarens besök å sjukrummet. Sålunda syntes
sjukvårdaren icke ha varit kompetent att bedöma, när komplikation tillstött
till Erik Anderssons halsfluss. Därest det redan den 13 maj blivit av
den ansvarige läkaren uppmärksammat, att Erik Andersson hade flytning
från örat, torde Erik Andersson tidigare lia blivit överförd till verkligt sjukhus,
och fallets utgång kunde måhända då ha blivit en annan.

Genom sin underlåtenhet att den 12, 13 och 14 maj 1939 besöka de å sjukrummet
i X---vårdade finge Cassel anses lia gjort sig skyldig till tjänst tefel

av sådan beskaffenhet, att åtal borde följa.

På grund av vad sålunda förekommit finge militieombudsmannen uppdraga
åt ämbetet att vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra åtal
mot Cassel för vad han enligt det anförda låtit komma sig till last samt
därvid yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Vid rätten torde ytterligare
utredning rörande övriga, här ovan berörda anmärkningar mot Cassel
böra förebringas. Hjalmar Andersson borde genom ämbetets försorg underrättas
örn åtalet, så att han bleve i tillfälle att mot Cassel föra den skadeståndstalan
till vilken han kunde anse sig lia fog.

❖

Till fullgörande av det erhållna uppdraget förordnade överkrigsfiskalsämbetet
krigsfiskalen vid Östgöta luftvärnsregementes krigsrätt att föra talan
i målet. Vid krigsrätten yrkade åklagaren ansvar å Cassel dels för det
denne underlåtit att den 12, 13 och 14 maj 1939 besöka å sjukrummet i

X__- — vårdade sjuka, dels tor det Cassel underlåtit att redan i samband

med isoleringen av kontingenten den 7 maj 1939 eller omedelbart därefter
vidtaga sådana anordningar alt de sjuka, sorn ej kunnat överföras till sjukhus
i Visby, kunnat beredas vård å annan plats än i sitt logement, och dels
för det Cassel underlåtit att, sedan Erik Andersson befunnits vara sjuk, undersöka
dennes öron eller i varje fall för det Cassel underlåtit att redan den
10 maj 1939 underkasta Erik Andersson undersökning.

Hjalmar Andersson inställde sig vid krigsrätten och förde skadeståndstalan
mot Cassel, vilken talan han dock sedermera återkallade. Riksföreäkringsanstalten
inställde sig vid krigsrätten och förde ersättningstalan.

168

Cassel bestred den mot honom förda talan. Han påstod att han besökt
sjukrummet den 12 och 13 maj.

Sedan åtskillig utredning förebragts vid krigsrätten, beslöt krigsrätten den
30 juni 1942 att inhämta utlåtande från medicinalstyrelsen, vilken den 25
november 1942 avgav det begärda utlåtandet.

I utslag den 15 januari 19A3 yttrade krigsrätten:

Enär det icke blivit styrkt, att Cassel gjort sig skyldig till någon av de förseelser,
för vilka åklagaren a honom påstått ansvar, bleve åklagarens ansvarstalan
av krigsrätten ogillad; och lämnade krigsrätten jämväl riksförsäkringsanstaltens
i målet framställda ersättningsyrkande utan bifall.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 2 februari 1943 uppdrog militieombudsmannen
åt ämbetet att överklaga krigsrättens utslag och därvid
yrka bifall till åtalet såvitt anginge Gassels underlåtenhet att den 12, 13 och

14 maj 1939 besöka sjukrummet i X---. I skrivelsen anförde militieom budsmannen

bland annat:

Vid krigsrätten hade ansvar yrkats å Cassel för det han underlåtit att den

12, 13 och 14 maj 1939 besöka de sjuka som vårdades å sjukrum i X ---- -—.

I sitt utslag hade krigsrätten förklarat att det icke blivit visat, att Cassel
gjort sig skyldig till någon av de försummelser för vilka åklagaren å honom
pastatt ansvar. Enligt militieombudsmannens uppfattning gåve utredningen
vid handen att Cassel icke någon av de angivna dagarna besökt de sjuka. I
varje fall måste det anses styrkt att mer än ett besök under denna tid icke
kunde ha förekommit.

Då krigsrätten den 30 juni 1942 beslutat att inhämta yttrande från medicinalstyrelsen,
torde krigsrätten icke ha haft den mening som framginge av
det slutliga utslaget. Om krigsrätten då ansett, att någon försummelse från
Gassels sida icke blivit styrkt, hade ju Cassel redan på denna grund bort
frikännas och behov av sakkunnigutlåtande hade ej förelegat.

I yttrande till medicinalstyrelsen den 16 november 1942 hade professorn
Gunnar Holmgren uttalat, bland annat, att det förhållandet att Cassel icke
dagligen besökt den sjuke å sjukrummet väl kunde sägas ur militär synpunkt
vara anmärkningsvärt men knappast ur rent medicinsk. Holmgren
komme sedan till den slutsatsen, att Erik Anderssons död inte med fog kunde
sägas ha berott pa försummelse av Cassel. Holmgren syntes sålunda utgå
från att Cassel försummat att besöka sjukrummet den 12, 13 och 14 maj
1939 eller någon av dessa dagar, ehuru han —- i förbigående —- syntes vilja
fria Cassel från ansvar för det rent militära fel som försummelsen skulle
kunna innebära.

Medicinalstyrelsen hade i sitt utlåtande den 25 november 1942 förklarat,
att Cassel icke kunde anses ha genom bristande omvårdnad eller oriktig behandling
gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten. Under denna
formulering kunde rymmas såväl det fallet, att Cassel visserligen försummat
att besöka sjukrummet men dock icke därigenom gjort sig skyldig till tjäns -

1G9

tefel, som det fallet att det icke blivit klarlagt huruvida Cassel besökt sjukrummet
eller icke. Det vore en domstolsfråga att avgöra vad som vore styrkt
samt —• om det ansåges styrkt att Cassel icke besökt sjukrummet varje dag
— huruvida denna försummelse kunde anses innebära straffbart förhållande.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 3 augusti 1943 och yttrade
därvid:

Mot Gassels bestridande vöre ej styrkt, att Cassel den 12 maj 1939 underlåtit
att besöka de å sjukrummet i X--- — vårdade.

Däremot funne krigshovrätten av utredningen i målet framgå, att Cassel
ej den 13 maj 1939 visiterat sagda sjuka, och Cassel hade medgivit, att han
ej den 14 maj 1939 gjort något besök i X ■—■ — —.

Med hänsyn till att, vilket Cassel själv vitsordat, sjukrummet i X--- —

icke utgjorde någon tillfredsställande vårdlokal, ävensom till att fall av scharlakansfeber
vid ifrågavarande tidpunkt förekommit bland personalen i
kontingenten, kunde Cassel — även örn tillståndet hos de å sjukrummet intagna,
vilka enligt sjukrullan samtliga lidit av halsfluss, den 12 maj 1939 ej i
och för sig skulle ha givit anledning till farhågor och Cassel genom telefonmeddelande
från den i X —--förlagda sjukvårdsfuriren kunnat erhålla

underrättelse om av denne konstaterade förändringar i de sjukas tillstånd —
ej anses Ira varit berättigad att den 13 och den 14 maj 1939 göra undantag
från honom jämlikt 138 § tredje momentet fjärde stycket första punkten tjänstgöringsreglementet
för armén åliggande skyldighet att dagligen visitera de å
sjukrummet vårdade.

Genom sin underlåtenhet att sistnämnda båda dagar visitera sagda sjuka
hade Cassel följaktligen gjort sig skyldig till försummelse i fullgörande av
tjänsteplikt.

På grund av vad sålunda anförts prövade krigshovrätten rättvist att, med
ändring av överklagade utslaget, döma Cassel jämlikt 25 kapitlet 17 § allmänna
strafflagen att böta tjugufem dagsböter om tio kronor var till kronan.

Det ålåge Cassel att återgälda statsverket vad av allmänna medel tillerkänts
fem vid krigsrätten hörda vittnen, medan kostnaden för övriga vid
krigsrätten hörda vittnen skulle stanna å statsverket.

Krigshovrättens utslag gavs i överensstämmelse med den mening som uttalats av
hovrättsrådet S. Björklund, kommendören friherre L. Beck-Friis och e. o. assessorn
C. H. Nordlander. T. f. krigshovrättsrådet greve E. Spens, med vilken översten F.
Lovén instämde, var av skiljaktig mening och anförde:

»Jag finner i målet ej tillförlitligen styrkt, att Cassel den 12 maj 1939 ej besökt
de å omförmälda sjukrum vårdade, men av utredningen framgå, att Cassel den 13
och 14 maj 1939 icke visiterat sagda sjuka. Enär emellertid Cassel med hänsyn till
i målet förekommande omständigheter icke saknat fog för att på sätt, som skett,
göra undantag från honom åliggande visitationsskyldighet, prövar jag rättvist fastställa
det slut, överklagade utslaget innehåller.»

Krigshovrättens utslag har överklagats av Cassel, och målet är beroende på
Kungl. Majlis prövning.

55. Åtal mot liiilitärområdesläkare för försummelser vid expediering

av order.

Handlingarna i ett av krigsrätten vid \ ästernorrlands regementes depå den
3 maj 1941 avgjort mål mot landstormslöjtnanlen Urban Axell gåvo anledning
till antagande, att felaktigheter förekommit i fråga örn ett militärt sjukkvarter
i Norrland. På grund härav verkställdes ytterligare utredning i saken.
Av utredningen framgick Iliand annat, att sjukkvarteret upprättades i december
1939 genom Röda korsets försorg oell ställdes lill chefens för Norra militärområdet
förfogande samt av den sistnämnde underställdes befälhavaren
för vederbörande försvarsområde. Till tjänstgöring såsom läkare vid sjukkvarteret
inkallades värnpliktige bataljonsläkaren R. Bringel. Sjuksköterska
till sjukkvarteret beordrades av medicinalstyrelsen under det att ekonomipersonalen
anställdes av Röda korset. Såsom liiilitärområdesläkare tjänstgjorde
fältläkaren O. Brodin.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 29 december 1942 dagtecknad instruktion för utförande av
åtal mot Brodin:

Av utredningen i ärendet framginge, att det ifrågavarande sjukkvarteret
enligt högkvartersorder av den 30 april 1940 skolat nedläggas från och med den
2 maj 1940. Denna order inkom till Norra militärområdets stab sistnämnda
dag. Å staben hade orderns vidarebefordrande ombesörjts av fältläkaren O.
Brodin i dennes egenskap av militärområdesläkare. Det vore ostridigt att
Brodin samma dag i telefon örn orderns innehåll underrättat värnpliktige
bataljonsläkaren R. Bringel, som var krigsplacerad såsom läkare vid sjukkvarteret.
Bringel hade uppgivit att han i telefon meddelat ordern till sjukkvarterets
sköterska eller möjligen till dess vaktmästare. Sköterskan hade
bestritt att hon lått något meddelande örn sjukkvarterets nedläggande. Vaktmästaren
hade icke kunnat höras i ärendet.

Då sjukkvarteret varit underställt befälhavaren för Sollefteå försvarsområde,
hade enligt § 19 mom. 4 i tjänstgöringsreglementet för armén, därest
vanlig tjänsteväg begagnats, ordern skolat från militärområdets stab befordras
till försvarsområdesbefälhavaren, för att därefter av denne delgivas vederbörande
chef för sjukkvarteret. Enligt föreskrift i tjänstgöringsreglementet
finge avvikelse från vanlig tjänsteväg äga rum i trängande fall. Med
hänsyn till omständigheterna kunde erinran ej göras mot att Brodin vid orderns
befordrande förbigick försvarsområdesbefälhavaren. Tjänstgöringsreglementet
föreskreve emellertid att mellanvarande chef, som i trängande fall blivit
förbigången med tjänstemeddelande, skulle så snart ske kunde därom underrättas
av den chef eller myndighet, som föranlett avvikelsen. Brodin hade
försummat att, såsom det ålegat honom, underrätta försvarsområdesbefälhavaren
örn den avvikelse från vanlig tjänsteväg som han i detta fall vidtagit.

I tjänstgöringsreglementet stadgades vidare i § 19 mom. 7 att order i allmänhet
skulle givas skriftligen. Muntlig order finge givas, då verkställighet

171

skulle följa omedelbart. Skulle muntligen given order lända till efterrättelse
för framtiden, eller upphävde eller ändrade den vad förut vore anbefallt genom
skriftlig order, skulle de muntligen lämnade bestämmelserna så snart
ske kunde utfärdas skriftligen. I detta fall torde det jämlikt dessa stadgande!!
ha ålegat Brodin att skriftligen bekräfta den muntliga ordern. Denna bekräftelse
borde lia gjorts till försvarsområdesbefälhavaren. Även i denna del
hade Brodin låtit försummelse komma sig till last.

Tjänstgöringsreglementet upptoge i § 19 mom. 6 den i sakens natur liggande
regeln, att order kunde av befälhavare eller myndighet givas till deni,
som stöde under deras befäl, i vad anginge tjänsten. Bringel hade blivit hempermitterad
redan från och med den 21 april 1940 och hade befunnit sig i
Stockholm då han den 2 maj 1940 mottagit telefonmeddelandet från Brodin.
Handlingarna syntes giva vid handen att Brodin själv hempermitterat Bringel.
Hempermitteringen hade tydligen avsett obestämd tid. Vid sådant förhållande
kunde Bringel överhuvud icke anses ha tjänstgjort vid krigsmakten den
2 maj 1940, och Brodin hade icke kunnat utöva någon befälsrätt över Bringel.
Bringel hade icke under tjänsteansvar haft att ställa sig till efterrättelse det
meddelande han erhållit från Brodin, och han hade i sin ordning icke kunnat
giva order till den personal som funnits vid sjukkvarteret. (Jfr härom
Kungl. Maj:ts utslag den 2 november 1942 i mål mellan jusiitiekanslersämbetet
samt värnpliktige nr 86-75-34 Knut Folke Alyhr.) Ordern om sjukkvarterets
nedläggande hade således icke skolat befordras till Bringel. Även
i detta hänseende hade Brodin förfarit felaktigt.

Först den 2 november 1940 inkom avskrift av högkvartersordern till Sollefteå
försvarsområde, varefter sjukkvarteret nedlades den 11 i samma månad.
Kronan hade åsamkats betydande kostnader genom att ordern icke verkställts
i rätt tid. Till vaktmästaren vid sjukkvarteret syntes lön lia utbetalts
med 1 900 kronor för tiden efter den 2 maj 1940. De felaktiga utbetalningarna
syntes i första hand lia vållats av de fel och försummelser som begåtts
vid orderns utsändande.

Militieombudsmannen funne sig icke kunna underlåta att beivra de fel,
vartill Brodin gjort sig skyldig. På grund härav finge militieombudsmannen
uppdraga åt vederbörande åklagare att vid behörig domstol ställa Brodin
under tilltal, varvid ansvar borde yrkas efter lag och sakens beskaffenhet.
Kronan borde beredas tillfälle att mot Brodin föra den ersättningstalan, vartill
fog kunde förefinnas.

Sedan åtalsinstruktionen översänts till chefen för armén, liänsköts målet
tilt regenientskrigsrätten vid Livregementet till häst. Vid krigsrätten påstod
vederbörande krigsfiskal ansvar å Brodin jämlikt 132 § strafflagen för krigsmakten
och 25 kap. 17 § allmänna strafflagen för tjänstefel i de avseenden
sorn angivits i åtalsinstruktionen. Kronans ombud yrkade ali Brodin måtte

172

åläggas till kronan utgiva skadestånd med tillhopa 1 812 kronor 89 öre, utgörande
vid ifrågavarande sjukkvarter verkställda utbetalningar under tiden
den 10 maj—13 september 1940.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 8 maj 1943 och utlät
sig därvid:

I målet vore upplyst, att -— sedan genom högkvartersorder den 30 april
1940 anbefallts att bland annat ifrågavarande sjukkvarter, lydande i avseende
å drift och allmän ordning under befälhavaren för Sollefteå försvarsområde,
skulle indragas från och med den 2 maj 1940 och denna order inkommit till
Norra militärområdets stabsexpedition sagda den 2 maj 1940 — vid nämnda
stab då tjänstgörande fältläkaren Otto Brodin gjort sig skyldig till försummelse
med orderns vidarebefordran i så måtto, att han underlåtit att såsom
det ålegat honom snarast underrätta försvarsområdesbefälhavaren örn orderns
innehåll.

Vidare framginge av utredningen, att sjukkvarteret därefter kommit att
nedläggas först den 11 november 1940.

Brodin kunde icke anses övertygad att hava på annat sätt än nyss nämnts
i åtalat hänseende gjort sig skyldig lill försummelse av beskaffenhet att
böra för honom medföra ansvar.

Medan sjukkvarteret under angiven tid ännu bestått, hade det enligt vad
antagas finge i viss mån utnyttjats för krigsmaktens räkning, och Brodin kunde
därför icke anses hava genom sin berörda underlåtenhet vållat kronan skada
till hela det belopp, som av kronan i målet påståtts; men Brodin finge anses
ha genom sin försummelse blivit till kronan skadeståndsskyldig i hänseenden,
som åsyftats med kronans talan, med skäliga ansedda ettusentvåhundra
kronor.

Regementskrigsrätten prövade förty med anledning av åklagarens talan
rättvist döma Brodin jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen för försummelse
i tjänsten att till kronan utgiva tio dagsböter, varje dagsbot bestämd
till tio kronor.

Det ålåge Brodin att till statsverket återgälda, vad av allmänna medel utgivits
eller kunde komma att utgå till på åklagarens begäran såsom vittnen
i målet hörda personer i ersättning för deras inställelse vid rätten.

Därjämte förpliktigades Brodin att till kronan utgiva skadestånd med
ovannämnda belopp ettusentvåhundra kronor jämte fem procent årlig ränta
därå från den 10 april 1943 till dess betalning skedde.

Utslaget har vunnit laga kraft.

173

56 och 57. Åtal mot befattningshavare vid redovisningsavdelningen vid en
regementsstab för försummelser i fråga om anmälan till familje bidragsnämnd.

Den 30 juni 1942 inkommo till militieombudsmansexpeditionen vissa handlingar
rörande familjebidrag till värnpliktige nr 1682-28-34 Karl Erik Oscar
Fransson, vilka handlingar överlämnades för den åtgärd som kunde finnas
påkallad. I anledning härav verkställdes utredning. Av denna utredning framgick
följande.

Sedan Fransson av Göteborgs familjebidragsnämnd beviljats familjebidrag
lät musikdirektören Bror Lundström i sin egenskap av chef för redovisningsavdelningen
vid Göta artilleriregemente den 27 februari 1941 avsända författningsenlig
anmälan, att Fransson erhållit fast anställning vid krigsmakten
i reserven från och med den 1 oktober 1940. Denna anmälan inkom till
familjebidragsnämnden den 1 mars 1941.

I en å familjebidragsnämndens kansli upprättad promemoria anfördes:

Vid en i januari 1942 företagen granskning av löpande familjebidrag hade
framkommit, att Fransson, som ryckt in till beredskapstjänstgöring den
12 april 1940 under sådana förhållanden att krigsfamiljebidragsförordningen
varit tillämplig, från och med den 1 oktober 1940 erhållit anställning såsom
underbefäl i artilleriregementets reserv, från vilken dag hans författningsenliga
rätt till familjebidrag upphört. Meddelande angående denna förändring
hade inkommit först den 1 mars 1941. Genom regementets uraktlåtenhet
att i rätt tid inlämna författningsenlig anmälan om Franssons inträde
i regementets reserv, hade, innan förändringen blivit för nämnden känd,
familjebidrag utbetalats till Fransson med sammanlagt 289 kronor 80 öre.

Den 29 januari 1942 beslöt familjebidragsnämnden att framställa ersättningsanspråk
mot regementschefen å 289 kronor 80 öre. I skrivelse till regementschefen
samma dag anhöll nämnden om sistnämnda belopp, utgörande
familjebidrag som felaktigt utbetalts på grund av för sent avgivet meddelande
från regementet. I svarsskrivelse anförde regementschefen:

Dröjsmålet från redovisningsavdelningens sida hade sin grund i den synnerligen
stora anhopningen av ärenden samt den ökade arbetsbörda som
därigenom kommit att åvila nämnda avdelning. Regementet kunde emellertid
icke anses lia återbetalningsskyldighet för de belopp, som av vissa personer
felaktigt erhållits. Regementschefen finge sålunda bestrida de av nämnden
framställda betalningsanspråken och hänvisa nämnden att av vederbörande
mottagare återkräva beloppet.

Nämnden uppdrog därpå åt en tjänsteman att söka av Fransson återfå
beloppet. Fransson, som var hamnarbetare till yrket men arbetslös, förklarade
sig sakna möjlighet att återbetala sin skuld till nämnden. Nämnden beslöt
därefter alt överlämna ärendet lill militieombudsmannen.

Vid förhör vid regementet med Lundström samt musiksergeanten K. Wiklander
berättade de:

174

Limdström: I början av april 1940 hade han beordrats såsom chef för
redovisningsavdelningen. Undan för undan hade arbetet utökats, bland annat
med familjebidragsdetaljen (rego 42/40). På denna detalj hade Limdström
placerat Wiklander som uteslutande haft till uppgift att sköta den.
Han kunde ej yttra sig örn anledningen lill dröjsmålet med anmälan angående
Fransson, men han förmodade att det herou på anhopningar av bidragsansökningar.
Lundström hade ej övat den tillsyn över familjebidragsdetaljen
som han bort, beroende på den stora arbetsbörda som i övrigt åvilat
honom. Han hade litat på Wiklander som gjort sig känd för noggrannhet
och plikttrogenhet i tjänsten. Han ville framhålla sin brist på expeditionsvana
och sin oerfarenhet såsom förmildrande omständighet, om han brustit
i övervakning av vissa detaljer.

Wiklander: Han hade tjänstgjort å redovisningsavdelningen och dä ridd
skött familjebidragsdetaljen från april till december 1940. Till regementet
hade den 27 juni 1940 ankommit generalorder nr 2315/1940, på grund av
vilken anmälan skulle ingivas till familjebidragsnämnden då någon fått fast
anställning vid krigsmakten. Av en regementsorder hade framgått att Fransson
blivit antagen som furir i reserven. Wiklander hade antagit att Fransson
förut varit anställd som furir på stat, eftersom intet värnpliktsnummer angivits
å regementsordern. Wiklander hade därför ej vidare befattat sig med
saken.

Efter en redogörelse för utredningen anförde militieombudsmannen i atalsinstruktion,
som den 25 februari 1943 överlämnades till chefen för Göta artilleriregemente
:

Av bestämmelserna i 1940 års krigsfamiljebidragsförordning framginge, att
förordningen avsåge endast dem som avlönades enligt de för värnpliktiga
gällande grunderna. I överensstämmelse härmed föreskreves i 1940 års krigsfamiljebidragskungörelse
18 §, att vederbörande militäre chef ofördröjligen
enligt fastställt formulär till familjebidragsnämnden skulle göra anmälan
när värnpliktig, för vilken familjebidrag beviljats eller sökts, erhölle fast
anställning vid krigsmakten. Erinran om denna skyldighet upptoges i generalorder
den 17 juni 1940 nr 2315. För denna anmälan fastställdes särskilt
formulär. Av texten till formuläret framginge tydligt, att anmälan skulle
göras även då någon erhållit anställning vid krigsmakten i reserven.

Utredningen i ärendet gåve vid handen att anmälan örn Franssons anställning
icke blivit i rätt tid avsänd samt att Fransson till följd därav erhållit familjebidrag
under tre månader med tillhopa 289 kronor 80 öre. För försummelsen
vore Lundström och Wiklander ansvariga.

Med hänsyn därtill att krav framställts på ersättning för den skada, som
uppkommit till följd av nämnda försummelse, funne militieombudsmannen
sig icke kunna underlåta att beivra det tjänstefel, vartill Lundström och Wiklander
gjort sig skyldiga. På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga
åt vederbörande åklagare att vid behörig domstol väcka åtal mot Lund -

175

ström och Wiklander och därvid yrka ansvar å deni jämlikt lag och sakens
beskaffenhet. Göteborgs familjebidragsnämnd borde beredas tillfälle att i
målet föra ersättningstalan.

Sedan målet hänskjutits till regementskrigsrätten vid Göta artilleriregemente,
ställde krigsfiskalen Lundström och Wiklander under tilltal för försummelse
i tjänsten. Göteborgs familjebidragsnämnd inställde sig vid regementskrigsrätten
och yrkade, under uppgift att Fransson återbetalt en del
av det utgivna beloppet, ersättning av svarandena med 101 kronor 20 öre.

Regementskrigsrätten utträde i utslag den 17 mars 1943:

Lundström hade i början av april 1940 beordrats såsom chef för redovisningsavdelningen
vid Göta artilleriregemente. Wiklander hade även tjänstgjort
å avdelningen och därvid skött familjebidragsdetaljen från april till december
1940. Värnpliktige furiren Fransson, vilken åtnjutit familjebidrag,
hade enligt regementsorder den 27 september 1940 blivit antagen till furir i
reserven från och med den 1 oktober 1940, i följd varav hans rätt till familjebidrag
upphört från och nied sistnämnda dag. På grund av bestämmelse i
18 g av 1940 års krigsfamiljebidragskungörelse hade det ålegat Wiklander att
ofördröjligen till familjebidragsnämnden göra anmälan örn Franssons anställning,
varjämte det tillkommit Lundström att övervaka, att sådan anmälan
skedde. Först den 1 mars 1941 hade familjebidragsnämnden emellertid erhållit
anmälan om Franssons antagande lill furir i reserven, vilken anmälan
varit dagtecknad den 27 februari 1941 och undertecknad med Lundströms
namn. I följd av dröjsmålet hade Fransson obehörigen uppburit familjebidrag
med 289 kronor 80 öre, varav han dock numera återbetalat 188 kronor
00 öre. Krigsrätten funne väl, att Lundström och Wiklander genom underlåtenheten
att i rätt tid avgiva ifrågavarande anmälan gjort sig skyldiga till
försummelse i tjänsten, men med hänsyn till omständigheterna ansåge krigsrätten
försummelsen icke böra för deni medföra ansvar eller ersättningsskyldighet.
På grund härav lämnade krigsrätten mot Lundström och Wiklander
förd ansvars- och ersättningstalan utan bifall.

I skrivelse till överlcrigsfiskalsämbetet den 27 mars 1943 anmodade militieombudsmannen
ämbetet alt i krigsliovrätten överklaga utslaget under yrkande
om bifall till åtalet. I skrivelsen anförde militieombudsmannen vidare
bland annat följande:

Militieombudsmannen hade i upprepade fall ingripit i anledning av militära
befattningshavares försummelser i ärenden rörande familjebidrag. Då tidigare
anställda åtal av likartad beskaffenhet som det förevarande föranlett fällande
dom, syntes det vara nödvändigt alt bringa detta mål under krigshovrättens
prövning (jfr ämbctsberättelserna 1942 s. 08 o. IT. samt 1943 s. 99 o. ff. och
101 o. ff.).

176

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 8 juni 1943 och yttrade därvid: Enär

Lundström och Wiklander visat försummelse i sin tjänst i det av
militieombudsmannen anmärkta avseendet, prövade krigshovrätten rättvist
att, med ändring av överklagade utslaget, döma envar av Lundström och
Wiklander för vad honom sålunda läge till last att undergå disciplinstraff av
arrest utan bevakning i två dagar.

Krigshovrättens utslag har överklagats av Wiklander, och målet är såvitt
angår denne beroende på Kungl. Majds prövning.

58. Väruplikiig, som beviljats uppskov med militärtjänstgöring, har ej
underrättats därom, till följd varav han inställt sig till tjänstgöringen, och
har därpå fått tjänstgöra någon tid, innan han hemförlovats. Åtal mot
sergeant såsom ansvarig därför.

Värnpliktige nr 525-62-36 Sven Sjöström anförde i en den 30 december
1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift följande:

Den 17 november 1941 hade Sjöström erhållit order om inställelse till militär
tjänstgöring, vilken skulle börja den 5 december. Redan den 18 november
hade Sjöström ingivit ansökan om uppskov. Först den 24 december hade
Sjöström erhållit meddelande om att denna ansökan blivit beviljad den 21
november. Enligt Sjöströms uppfattning hade vederbörande skvadronsadjutant
gjort sig skyldig till tjänstefel, och Sjöström ansåge sig berättigad till ersättning
för den tjänstgöring, 22 dagar, som Sjöström trots beviljat uppskov
fått fullgöra.

Med anledning härav verkställdes utredning, varav lill en början framgår
följande:

Sjöström inkallades den 12 november 1941 till tjänstgöring vid visst förband.
Under åberopande av att han den 1 augusti 1939 påbörjat en tvåårig
utbildningskurs vid Gävleborgs läns landstings verkstadsskolor i Sandarne,
anhöll Sjöström i en till chefen för förbandet ställd ansökan örn uppskov
med militärtjänstgöringen till och med den 30 juni 1942. Såsom chef för förbandet
(fältdepå) tjänstgjorde sergeanten O. Persson från slutet av maj 1941
till den 1 december samma år. Ansökningen, som inkommit den 21 november,
föredrogs samma dag av Persson inför majoren F. Ahlgren i dennes egenskap
av avdelningschef vid Norrlands dragonregemente. Ahlgren beviljade uppskov
tills vidare och längst till den 20 juni 1942. Ryttmästaren T. Diehl övertog
befälet för förbandet den 1 december 1941 i samband med dess organisering
för beredskapstjänst. Efter förbandets organisering var Persson ordinarie
skvadronsadjutant vid detsamma. Förbandet organiserades under tiden
den 6—9 december och avgick den 10 i samma månad till beredskapstjänstgöring.

177

Diehl anförde i avgivet yttrande bland annat:

Sjöström hade i skrivelse den 21 november 1941 underrättats om det beviljade
uppskovet. Denna skrivelse hade adresserats till den av Sjöström uppgivna
adressen Ulvsäter, Hudiksvall. Sjöström hade emellertid vistats under
adressen Verkstadsskolorna, Sandarne. I enlighet med postverkets bestämmelser
hade skrivelsen efter viss tid översänts till Sandarne, därefter till
Umeå och den 23 december ankommit till Sjöström. Då Sjöström vid inställelsen
icke meddelat något om sin uppskovsansökan hade han placerats vid
förbandet. Att Sjöströms ansökan redan varit bifallen hade varit för Diehl
obekant. Genom att Sjöström icke anmält sin nya adress hade han själv förorsakat
den tidsspillan som förelupit.

Ahlgren anförde:

Vid föredragningen inför Ahlgren av Sjöströms ansökan hade Persson erhållit
Ahlgrens beslut, vilket av Ahlgren tecknats å ansökningshandlingen
Från föredragningen hade Persson till förbandet medfört Sjöströms ansökan
för att om Ahlgrens beslut underrätta Sjöström. Därutöver hade särskild
uppgift örn uppskovsbeslutet ej sänts till förbandet, för vilket Persson vid
tillfället tjänstgjort som chef. Det hade ålegat Persson att angående uppskovsoch
övriga personalärenden föra erforderliga anteckningar; före förbandets
organisering i egenskap av chef för dess fältdepå och därefter i egenskap av
skvadronsadjutant.

Diehl uppgav i nytt yttrande, att Sjöströms ansökan med det därå tecknade
beslutet av Persson medförts till förbandet, där handlingen insatts i en
förvaringspärm.

Persson uppgav i avgivet yttrande att han genom rekommenderat brev, som
avsänts på eftermiddagen den 21 november 1941, underrättat Sjöström att
uppskov beviljats; detta brev hade icke återkommit till förbandet såsom obeställbart.

I en från Sjöström till militieombudsmannen inkommen påminnelseskrift
anfördes bland annat:

Diehls förklaring till att underrättelsen till Sjöström adresserats till Ulvsäter,
Hudiksvall, vöre oriktig. Brevet hade varit adresserat till Verkstadsskolorna,
Hudiksvall. Oriktigt vore också Diehls påstående att brevet enligt
postverkets bestämmelser översänts till Sandarne. Från Hudiksvall hade brevet
i stället returnerats till avsändaren. I augusti 1941 hade Sjöström till förbandet
gjort anmälan att hans adress vore Verkstadsskolorna, Sandarne.
Sjöströms tidigare adress hade varit Ulvsäter, Hudiksvall. Ett slarv måste
föreligga enär inkallelseordern tillställts Sjöström under adressen Verkstadsskolorna,
Sandarne, medan underrättelsen örn bifallet å uppskovsansökningen
i slutet av november 1941 sänts till adressen Verkstadsskolorna, Hudiksvall.

Till bevis örn riktigheten av sina uppgifter översände Sjöström i original
såväl Perssons brev av den 21 november 1941 som kuvertet till brevet. Kuvertet
var försett med adressen: Verkstadsskolorna, Hudiksvall. Såsom av 12—439022.

Militicombudsmanncns ämbetsberättehe.

178

sändare hade å brevet antecknats ifrågavarande fältpostnummer. Å kuvertet
hade påstämplats: Retur avsändaren.

1 skrivelse till chefen för Norrlands dragonregemente anhöll militieombudsmannen
med anledning av innehållet i Sjöströms påminnelser, att regementschefen
måtte inkomma med förnyat yttrande från Diehl och Persson.
Genom en av regementskvartermästaren den 16 mars 1942 utfärdad skrivelse
anbefalldes Persson att så snart ske kunde inkomma med yttrande över Sjöströms
påminnelser. Den 3 augusti 1942, då yttranden från Diehl och Persson
ännu icke inkommit, anhöll militieombudsmannen hos regementschefen
om upplysning när de begärda yttrandena kunde vara att förvänta. Regementschefen
inkom därefter den 18 augusti 1942 med yttranden, varvid han
meddelade, att ärendets handläggning Blivit försenad genom Perssons försummelse
att inkomma med yttrande samt att Persson inbeordrats för förhör
och eventuell disciplinär bestraffning för försummelsen.

I sitt förnyade yttrande anförde Diehl:

De av Diehl tidigare lämnade uppgifterna grundade sig på vad som kunnat
konstateras med ledning av tillgängliga handlingar och på upplysningar
som lämnats av Persson. Denne hade bestämt bestritt att Sjöström såsom han
uppgivit gjort adressanmälan. Hur Persson haft vetskap örn Sjöströms båda
adresser vore icke Diehl bekant.

Persson uppgav:

Den av Sjöström påstådda adressanmälningen bestredes. Den nya adressen
till Sjöström hade Persson erhållit genom Sjöströms uppskovsansökan. Brevet
den 21 november 1941 hade blivit adresserat till Hudiksvall i stället för
Sandarne. Det förelåge ett fel från Perssons sida i det att han icke kontrollerat
brevet före dess avsändande. Sjöströms uppgifter, att inkallelseordern
sänts lill Sandarne, bestredes då någon adressförändring i fältstamrullan icke
gjorts och inkallelserna skett efter densamma.

I anmälningsskriften uppgav Sjöström, att han vid inryckningen hos Persson
gjort en personlig förfrågan angående uppskovet utan att erhålla någon
upplysning. Redan i sitt första yttrande bestred Persson att någon sådan förfrågan
gjorts. I sin påminnelseskrift vidhöll Sjöström, att han gjort en förfrågan
hos Persson, vilket skulle ha skett någon av dagarna den 6—9 december,
varjämte han tilläde att Persson, utan att söka efter uppskovsansökningen,
givit ett kort svar att någon sådan icke funnes. Persson vidhöll å sin
sida att någon förfrågan hos honom icke gjorts.

Genom skrivelse till militieombudsmannen den 22 augusti 1942 meddelade
regementschefen att han, enär Persson avsevärt fördröjt handläggandet av
ärendet och således gjort sig skyldig till försummelse av tjänsteplikt, jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten härför ålagt Persson disciplinstraff av vaktarrest
i fyra dagar. I

I en den 20 november 1942 dagtecknad instruktion för åtal mot Persson
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen efter en redogörelse för vad
i ärendet förekommit följande:

179

Av utredningen i ärendet franninge att Sjöström, trots att uppskov beviljats
redan den 21 november 1941, under tiden från den 5 december 1941 under
omkring tre veckor framåt fått fullgöra krigstjänstgöring. Orsaken därtill
vore i första hand att underrättelsen till Sjöström om det beviljade uppskovet
adresserats till Hudiksvall i stället för Sandarne. Persson hade slutligen
erkänt att i denna del förelupit ett fel för vilket Persson bure ansvaret.
Sedan Sjöström på grund av att underrättelsen icke kommit honom till handa
inställt sig till tjänstgöring, borde Persson — som varit skvadronsadjutant
vid förbandet och i denna egenskap haft att föra erforderliga anteckningar
angående uppskovsärenden — tillsett att Sjöström snarast möjligt blivit
hemförlovad. Jämväl härutinnan syntes Persson ha visat försumlighet och
detta även för det fall att Sjöström icke hos Persson frågat efter beslutet
i anledning av Sjöströms uppskovsansökan. Emellertid torde Sjöströms
uppgifter att han utan resultat gjort en dylik förfrågan kunna, fastän
av Persson bestridda, godtagas.

Persson syntes såväl till skvadronschefen som direkt till militieombudsmannen
i yttrandet den 2 februari 1942 ha lämnat felaktiga uppgifter, i det
att han påstått att underrättelsen till Sjöström adresserats till Ulvsäter, Hudiksvall,
och att brevet icke återkommit till förbandet såsom obeställbart. I
verkligheten hade brevet, som adresserats till Verkstadsskolorna, Hudiksvall,
av postverket returnerats till avsändaren, och brevet syntes ha anlänt till förbandet
omkring den 23 december 1941, varpå det överlämnats till Sjöström.
För bedömande av frågan om Persson lämnat medvetet oriktiga uppgifter
borde Persson ytterligare höras.

Genom sin underlåtenhet att tillse att Sjöström blivit underrättad om uppskovsbeslutet
finge Persson anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel. Då Sjöström
måste anses ha genom felet tillskyndats skada funne militieombudsmannen
sig icke kunna underlåta att beivra detsamma.

På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol ställa Persson under tilltal. Ansvar borde
yrkas efter lag och sakens beskaffenhet. Sjöström borde beredas tillfälle att
mot Persson framställa de yrkanden om ersättning, vartill han kunde finna
fog.

Sedan åtalsinstruktionen och övriga handlingar översänts till chefen för
Norrlands dragonregemente, hänsköt denne målet till regementskrigsrätten
vid regementet. Vid krigsrätten förklarade Persson att han numera icke ville
bestrida att inkallelseordern till Sjöström avsänts under dennes rätta adress
eller Verkstadsskolorna, Sandarne. Han bestred att han skulle ha lämnat
medvetet oriktiga uppgifter i de av militieombudsmannen anmärkta hänseendena.
Vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Persson jämlikt 130
strafflagen för krigsmakten för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt.

180

Sjöström inställde sig vid krigsrätten och yrkade ersättning med 100 kronor
i ett för allt för den skada som tillskyndats honom genom Perssons försumlighet.

Regementskrigsrätten yttrade i utslag den 16 mars 1943:

I målet vore utrett, att Sjöström, som inkallats till militärtjänstgöring vid
förbandet med början den 5 december 1941, på därom gjord ansökan genom
beslut den 21 november 1941 beviljats uppskov med berörda tjänstgöring tills
vidare och högst till den 20 juni 1942, samt att Persson, som tjänstgjort vid
nämnda förband, nämligen under tiden från slutet av maj 1941 till den 1 december
samma år i egenskap av chef för fältdepå och därefter, sedan förbandet
organiserats för beredskapstjänst, i egenskap av skvadronsadjutant,
enligt åliggande översänt underrättelse om det beviljade uppskovet till Sjöström,
därvid Sjöströms adress emellertid oriktigt angivits å försändelsen
med påföljd att denna återkommit till förbandet antagligen omkring den 23
december 1941 och därvid tillställts Sjöström, som på grund av inkallelsen
sedan den 5 december 1941 fullgjorde tjänstgöring vid förbandet. Persson
hade vidgått, att beträffande ovanberörda försändelses adressering ett fel
förelupit, för vilket Persson bure ansvaret. Krigsrätten funne vidare, att det
bort hava ålegat Persson, som varit skvadronsadjutant vid förbandet och i
denna egenskap haft att föra erforderliga anteckningar angående uppskovsärenden,
att vidtaga på honom ankommande åtgärder för att Sjöström snarast
möjligt blivit hemförlovad, samt att Persson genom sin uraktlåtenhet
härutinnan visat försumlighet. På grund av vad sålunda anförts, prövade
krigsrätten lagligt döma Persson att, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten,
för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt, undergå disciplinstraff av
arrest utan bevakning i fyra dagar. Därjämte förpliktade krigsrätten Persson
att till Sjöström för denne i anledning av Perssons försummelse tillskyndad
skada utgiva ersättning med av Sjöström fordrade och av Persson till skäligheten
medgivna 100 kronor.

Från detta utslag, som innefattade auditören G. Åhlander, kaptenen O. Dahlströms
och fanjunkaren N. Emrikssons samstämmiga mening, var krigsdomaren J. Wändén
i så måtto skiljaktig att han bestämde det straff, som Persson för den av honom begångna
förseelsen förskyllt, till disciplinstraff av vaktarrest i sex dagar.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 26 mars 1943 uppdrog militieombudsmannen
åt ämbetet att i krigshovrätten anföra besvär över regementskrigsrättens
utslag under yrkande om skärpning av straffet.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 20 juli 1943 och fann
därvid ej skäl göra ändring i regementskrigsrättens utslag.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening som uttalats
av ledamöterna hovrättsrådet S. Björklund, översten F. Lovén och kommendören
friherre L. Beck-Friis, var t. f. krigshovrättsrådet greve E. Spens, med vilken e. o.
assessorn C.-H. Nordlander instämde, skiljaktig och anförde:

»Jag prövar med hänsyn till omständigheterna i målet rättvist på det sätt ändra
överklagade utslaget, att det straff, Persson jämlikt det av krigsrätten åberopade lagrummet
förskyllt, av mig bestämmes till vaktarrest i fyra dagar.»

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

181

59. Åtal mot batterichef för det denne genom onödigt samtal hindrat furir,
som av stridsgruppcliefen beviljats tjänstledighet, att avresa
till hemorten med lägligt tåg.

I en den 17 april 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde furiren i Wendes artilleriregemente nr 4467 Einar Nilsson
bland annat:

Nilsson hade av vederbörande stridsgruppchef trots avstyrkan av batterichefen,
kaptenen vid regementet Ove Bergh erhållit åtta dagars tjänstledighet
med början den 3 april 1942. För att i möjligaste mån förhindra
Nilsson att begagna sig av ledigheten hade Bergh icke utlämnat tjänstledighetsbeviset
till Nilsson förrän 9 minuter före tågets avgång från stationen.
Eftersom förläggningen befann sig omkring en halv timmes väg
från stationen hade Nilsson kommit för sent till tåget och därigenom gått
miste örn en hel dag av sin ledighet. Bergh utövade sin tjänst pa ett sätt som
gränsade till uppenbar pennalism. Vid inspektion den 30 mars 1942 av materielvård
som förrättats två dagar tidigare hade Bergh sålunda utan skäl tilldelat
Nilsson varning och hela avdelningen som Nilsson tillhörde permissionsförbud.
Sedan Nilsson i enlighet med batteriorder den 10 april 1942
verkställt materielräkning hade Nilsson av Bergh blivit överöst nied grova
tillmålen och även förolämpad genom andra yttranden för det han ej utfört
materielkörning, vilket Bergh avsett med batteriordern, som felaktigt utskrivits.
Det vore uppenbart att Bergh allt sedan Nilsson kommit till batteriet
förföljt såväl Nilsson personligen som avdelningen i dess helhet.

Vid skriften, som till militieombudsmannen översänts av Bergh, fanns
fogat ett yttrande av Bergh vari denne bland annat anförde:

Nilsson hade trots Berghs avstyrkan erhållit tjänstledighet under tiden
den 3—io april 1942. Då tjänstledighet icke finge beviljas mer än sex dygn.
hade Bergh ansett att Nilsson icke skulle ha sitt tjänstledighetsbevis förrän
på morgonen den 3 april. Nilsson hade erhållit sina papper strax efter det han
begärt dem, men han hade själv fått hämta dem på expeditionen och därefter
lämna dem till Bergh på den plats där Bergh vid tillfället avätit sin frukost.
Bergh hade förrättat visitation av stallet den 28 mars, varvid allvarliga anmärkningar
beträffande materielvården på avdelningen konstaterats, och
någon rättelse hade icke blivit vidtagen, då Bergh påföljande dag förrättat
ny visitation. Något permissionsförbud hade aldrig av Bergh meddelats i anledning
av den dåliga materielvården. Däremot hade Bergh sagt ifrån att
permission icke komme att beviljas åt avdelningen annat än i ömmande fall
och icke heller ansökningar örn tjänstledighet att tillstyrkas, förrän rådande
missförhållanden upphört. Vid utskrivning av batteriordern den 10 april
hade bland annat det felet begåtts av stabsfuriren alt materielkörning ändrats
till materielräkning. Då Bergh sammanträffat med Nilsson hade Bergh
haft kännedom örn felaktigheten i utskriften. De av Nilsson angivna yttrandena
hade därför icke blivit fällda av Bergh. Bergh bestrede att avdelningen

182

varit utsatt för någon förföljelse fran hans sida. Föregående år hade avdelningen
vid ett par tillfällen fått beröm för välförhållande jämfört med andra
avdelningar.

Sedan Nilssons anmälan remitterats till befälhavaren för Malmö försvarsområde
för utredning, höll chefen för I. divisionen vid Wendes artilleriregemente
majoren greve Helmer Mörner förhör med bland andra Bergh och
Nilsson.

Nilsson anförde därvid: Nilsson hade den 2 april klockan 18 infunnit sig
på batteriexpeditionen för att avhämta tjänstledighetsbeviset men hade då av
stabsfuriren, som varit ensam på expeditionen, erhållit det beskedet att Bergh
lämnat expeditionen och tagit nycklarna med sig och att stabsfuriren frågat
Bergh om beviset skulle skrivas ut den 2 april men fått nekande svar härtill.
Nilsson hade därför väntat till den 3 april klockan 8, då han sökt Bergh på
expeditionen. Bergh hade emellertid uppehållit sig i matsalen, där han ätit
frukost, varför Nilsson begivit sig dit och anhållit om tjänstledighetsbevis.
Bergh hade då beordrat Nilsson att å expeditionen avhämta tjänstledighetsbevis
och biljettblock. Då Nilsson kommit till expeditionen, hade stabsfuriren
meddelat, att Bergh hade nycklarna, och därför skickat telefonvakten
att hämta dessa. Därefter hade Nilsson kunnat erhålla erforderliga handlingar,
varefter han åter begivit sig till Bergh. Detta skickande fram och tillbaka
mellan expeditionen och matsalen hade tagit en tid av högst 10 minuter.
Sedan tjänstledighetsbevis och biljett utskrivits, hade handlingarna endast
behövt undertecknas av Bergh. Innan denne överlämnat handlingarna
till Nilsson, hade han frågat Nilsson om anledningen till att avdelningens materiel
varit så illa skött, särskilt selarna, samt örn konstapel Nordström övertagit
materielen ordentligt. Detta samtal hade pågått så länge att Nilsson icke
kunnat lämna Bergh förrän klockan 8 35. Tåget skulle enligt tidtabellen gå
klockan 8''44. På grund av djup snö och tö hade det vid ifrågavarande tillfälle
erfordrats ungefär en halv timme för att komma till stationen. Nilsson hade
emellertid hoppats att tåget skulle vara försenat på grund av snöförhållandena,
varför han i alla fall så fort han kunnat begivit sig till stationen. Då
han kommit dit, hade tåget emellertid gått för omkring 10 minuter sedan.

I fråga om permissionsförbudet ville Nilsson rätta sitt uttalande i skriften
sålunda att Bergh efter inspektionen av materielvården meddelat att »avdelningen
behöver icke tänka på någon permission inom den närmaste tiden»
och att »furiren har ju själv i dag anhållit om tjänstledighet, och kommer
denna icke att tillstyrkas».

Bergh uppgav: Stabsfuriren, som utskrivit handlingarna för tjänstledighet,
hade icke den 2 april föredragit dessa för Bergh och hade icke heller frågat
därom den dagen. Da Bergh skickat Nilsson till batteriexpeditionen, hade
Bergh trott att Nilssons tjänstledighetshandlingar varit klara och hade icke
tänkt på att han själv förvarade nycklarna — dessa brukade annars förvaras
av batteriadjutanten, som vid tillfället varit tjänstledig — och icke heller på
att stabsfuriren förvarade handlingarna under läs.

I ett uti ärendet tillgängligt yttrande av stridsgruppchefen, kaptenen N. E.

183

Göransson meddelade denne att Nilsson på grund av långvarig sammanhängande
tjänstgöring varit berättigad till åtta dagars ledighet samt att i den
av Göransson beviljade tjänstledigheten örn åtta dagar inginge två resdagar.

I samband med översändandet av utredningen till befälhavaren för Malmo
försvarsområde framhöll Mörner som sin egen uppfattning att Bergh brustit
i anständigt uppförande mot Nilsson och mot denne visat oförstånd i tjänsten
genom att med onödigt tjänstesamtal fördröja Nilsson så att denne icke
hunnit med tåget.

Uti en den 24 oktober 1942 dagtecknad instruktion för åtal mot Bergh
anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande:

Utredningen gåve icke vid handen att Bergh saknat fog för sina anmärkningar
mot materielvården å Nilssons avdelning eller att såsom Nilsson påstått
avdelningen varit utsatt för förföljelse från Berghs sida.

Vissa omständigheter talade visserligen för att Bergh vid tillsägelser i anslutning
till en missvisande batteriorder förgått sig mot Nilsson, men Bergh
hade bestritt att han vid tillfället till Nilsson fällt yttranden av den innebörd
denne påstått, och då något vittne ej syntes ha varit närvarande torde
tillfyllestgörande utredning ej kunna åstadkommas. Militieombudsmannen
företoge därför ej vidare åtgärd i denna del.

Vad anginge Nilssons påstående att han genom Berghs åtgöranden kommit
för sent till tåget, då han den 3 april 1942 skolat avresa i anledning av
beviljad tjänstledighet, vore utredningen därutinnan visserligen icke fullständig
i det att personer som torde kunnat lämna upplysningar i saken
bland andra stabsfuriren, konstapeln nr 1701 Johansson, och den vid tillfället
tjänstgörande telefonvakten — icke blivit hörda. Den redan förebragta
utredningen gåve emellertid enligt militieombudsmannens mening vid handen
att Bergh på ett otillbörligt sätt uppehållit Nilsson och att denne till följd därav
kommit för sent till tåget. Militieombudsmannen ansåge att Bergh därigenom
gjort sig skyldig till tjänstefel, som militieombudsmannen icke kunde underlåta
att beivra. Militieombudsmannen kunde icke helt värja sig för misstanken
att Bergh varit missnöjd över att Nilsson, som enligt Berghs mening
icke skött sin tjänst tillfredsställande, beviljats tjänstledighet trots det att
Bergh avstyrkt Nilssons ansökan härom.

Militieombudsmannen uppdroge därför åt vederbörande åklagare att vid
den krigsrätt därunder Bergh lydde ställa denne under tilltal för vad han
enligt det sist anförda låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar å
honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Det ålåge åklagaren att underrätta
Nilsson örn åtalet så alt denne komme i tillfälle att mot Bergh framställa
de ersättningsanspråk, för vilka han funne fog.

* *
*

184

Sedan åtalsinstruktionen översänts till militärbefälhavaren för I. militärområdet,
hänsköts målet till regementskrigsrätten vid Wendes artilleriregemente.
Vid krigsrätten förekom vittnesförhör.

Vederbörande krigsfiskal anförde vid krigsrätten: Vissa omständigheter
syntes tyda på att Bergh avsiktligt sökt hindra Nilsson att komma i tid till
tåget. Även om det emellertid ej kunde anses styrkt, att Bergh haft sådan
avsikt, hade han dock gjort sig skyldig till tjänstefel genom att han — i
vart fall av oförstånd — utan skäl uppehållit Nilsson så att denne ej hunnit
med tåget. Ansvar yrkades å Bergh enligt 130 § strafflagen för krigsmakten.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 7 januari 1943 och
yttrade därvid:

Enär mot Berghs bestridande icke blivit styrkt, att Bergh vid ifrågavarande
tillfälle uppehållit Nilsson så att denne ej hunnit begagna sig av avsedd tåglägenhet
för färd till sin hemort, samt ej heller i övrigt visats något förhållande
av beskaffenhet att för Bergh medföra ansvar i åtalade hänseendet
prövade krigsrätten rättvist lämna den mot Bergh förda talan utan bifall.’

Kostnaderna för de på åklagarens begäran i målet hörda vittnenas inställelse
skulle stanna på statsverket.

Militieombudsmannen tann med hänsyn till den förefintliga bevisningen
i målet ej skäl överklaga krigsrättens utslag, vilket vann laga kraft.

60 och 61. Civil person har obehörigen erhållit tillstånd att besöka militär
anläggning. Vicekorpral har ställts under befäl av menig. I

I en den 15 augusti 1942 till militieombudsniansexpeditionen inkommen
skrift anförde korpralen J. H. Mattsson bland annat:

Natten till den 5 juli 1942 hade landstormsfänriken Gösta Reissmuller passerat
ut genom vakten i sällskap med en dam. Hur damen kommit in på
batteriplatsen visste Mattsson icke. — Vid ett annat tillfälle hade en värnpliktig
^kommenderats såsom vaktchef under det att en vicekorpral tjänstgjort
såsom vaktmanskap.

Vid förhör berättade landstormsfänriken Hans Martin:

Omkring klockan 20 den 4 juli 1942 hade Reissmuller hos Martin anhållit
att hans fästmö, som han väntade besök av, skulle få tillträde till officersbaracken.
Martin hade omedelbart lämnat det begärda tillståndet. Samma
kvän omkring klockan 22 hade Reissmuller anlänt till officersbaracken med
sin fästmö och uppehållit sig där till klockan omkring 0 30, då Martin och
Reissmuller följt henne ut genom vakten. Martin hade ansett sig ha rätt
att bevilja passertillstånd, emedan på midsommarafton dylikt tillstånd lämnats
övrig personals kvinnliga anförvanter att närvara vid en fest i batteriets
matsal. — Anledningen till att vid några tillfällen en värnpliktig kommenderats
såsom vaktchef och en vicekorpral (nr 35-54-37 Åke Eriksson)

185

såsom vaktmanskap hade varit att Eriksson, då han vid ett tillfälle kommenderats
såsom vaktchef, visat sig icke kunna sköta denna befattning.

Reissmiiller uppgav vid förhöret:

Hans fästmö skulle för hans räkning avlämna vissa honom tillhöriga persedlar
omkring klockan 20 den 4 juli 1942. Därefter hade de omkring klockan
22 passerat genom en i batteriets södra del befintlig öppning i stängslet,
vilken vore avstängd medelst en spansk ryttare. De hade begivit sig direkt
till expeditionsbaracken, där de uppehållit sig till omkring klockan 0 30
då de passerat ut genom vakten. Reissmuller vöre medveten örn att det ej
vöre tillåtet för civila personer att utan tillstånd besöka batteriplatsen. Reissmuller
hade erhållit tillstånd av batterichefen.

I yttrande till militieombudsmannen anförde chefen för vederbörande fältregemente: Tillstånd

för andra än behöriga att inkomma i regementets ställningar
finge beviljas endast av regementschefen, och sådant tillstånd hade efter batterichefens
ansökan lämnats för midsommaraftonen, då anhöriga fått besöka
matsalen som vöre belägen vid ingången och utanför den egentliga
stridsställningen. Sådant tillstånd hade däremot icke lämnats för den 4 juli
1942. Martin hade handlat mot gällande instruktioner då han medgivit Reissmullers
fästmö att komma in. Reissmuller, som fyrfaldiga gånger tjänstgjort
som ställföreträdande batterichef, måste ha varit underkunnig om att
tillstånd endast gåves av regementschefen. — Batterichefen hade förfarit oriktigt
genom att kommendera en vicekorpral såsom vaktmanskap underställt
en menig som vaktchef. — Regementschefen hade för avsikt att, om militieombudsmannen
icke föreskreve annat, ålägga Martin och Reissmuller vardera
fyra dagars arrest utan bevakning för försummelse och oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikt.

I skrivelse till regementschefen den 20 mars 1943 anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit:

Martin och Reissmuller hade erkänt de ifrågakomna förseelserna. Då det
icke syntes erforderligt att saken bringades under domstols prövning, hade
militieombudsmannen velat för regementschefen anmäla dem till erhållande
av bestraffning.

# * I

I skrivelse den 24 mars 1943 anmälde regementschefen att han den 22
i samma månad jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålagt Martin
och Reissmuller för försummelse och oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt
disciplinstraff av arrest utan bevakning vardera i fyra dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

186

62. Förbandschef har gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten genom att
förmå marketentare att till honom utlämna tobaksvaror utan att samtidigt
erhålla föreskrivet antal ransoneringskuponger.

I en den 10 maj 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 151-69-41 Jacobsson bland annat följande: Vid ett tillfälle
hade kompanichefen fänriken i Västerbottens regementes reserv Sven
Rudqvist sänt en värnpliktig till förbandets marketenteri för att köpa tobak
åt honom, varvid han emellertid underlåtit sända med sitt inköpskort för
tobaksvaror. Då marketentaren vägrat lämna ut tobaksvaror utan att erhålla
föreskrivet antal ransoneringskuponger, hade han blivit kallad till
Rudqvist, som frågat vad det vore för dumheter. Marketentaren hade förklarat,
att han tidigare blivit lurad på kuponger, varvid Rudqvist genmält,
att han icke lurade någon, samt kört ut marketentaren ur rummet. Marketentaren
hade redan förut varit tvungen att till Rudqvist utlämna tobaksvaror
för 54 poäng utan att erhålla ransoneringskuponger och hade därför
icke vågat lämna mer.

Sedan anmälan översänts till befälhavaren för Storumans försvarsområde,
hölls förhör med Rudqvist samt åtskillig personal vid kompaniet.

Rudqvist uppgav bland annat följande vid förhöret: Beträffande inköpen
av tobak från marketenteriet vitsordade han riktigheten av Jacobssons därom
lämnade uppgifter. Han hade meddelat marketentaren vid förbandet,
att han glömt sitt inköpskort för tobak i hemmet i Stockholm men att marketentaren
skulle få kuponger för varor, som utlämnades till Rudqvist, så
snart kortet anlänt. Marketentaren hade frivilligt gått med på att lämna
honom tobaksvaror på detta villkor. Kortet hade emellertid blivit fördröjt,
emedan det efter att först ha sänts till officersmässen å Västerbottens regemente
returnerats till hemmet och därifrån sänts direkt till förbandet, dit
det ankommit den 16 maj 1943. Rudqvist, som då varit i avsaknad av kortet
under cirka fjorton dagar, hade omedelbart lämnat marketentaren det
antal kuponger, han varit skyldig.

Värnpliktige nr 424-69-41 Åström förmälde: Han tjänstgjorde såsom marketentare
vid förbandet. De av Jacobsson och Rudqvist lämnade uppgifterna
rörande tobakskupongerna vore riktiga.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 6 oktober 1943 till befälhavaren för Storumans försvarsområde: Enligt

7 § kungörelsen den 22 maj 1942 angående beslag å samt reglering
av handeln med tobaksvaror finge sådan vara icke försäljas eller eljest
mot vederlag överlåtas annat än mot inköpskort eller inköpslicens. Åström
hade sålunda icke lagligen ägt utlämna tobaksvaror till Rudqvist utan att
samtidigt erhålla stadgat antal ransoneringskuponger.

187

Genom sitt avtal med Åström rörande ransoneringskupongema hade Rudqvist
medverkat till att marketenterirörelsen icke bedrivits i enlighet med
gällande ransoneringsbestämmelser. Detta vore så mycket mer anmärkningsvärt
som det ålegat Rudqvist i dennes egenskap av förbandschef att övervaka
marketenteriets skötsel och sålunda även efterlevnaden av nämnda
bestämmelser. Genom sitt förfarande hade Rudqvist gjort sig skyldig till
oförstånd i tjänsten, och han borde icke undgå ansvar därför. Då det å
andra sidan icke syntes militieombudsmannen erforderligt att bringa ansvarsfrågan
under krigsrätts prövning, ansåge militieombudsmannen sig kunna
inskränka sig till att för försvarsområdesbefälhavaren, som torde äga
den disciplinära bestraffningsrätten över Rudqvist, anmäla denne till erhållande
av sådan bestraffning.

* *

I skrivelse den 16 oktober 1943 anmälde chefen för Västerbottens regemente,
till vilken handlingarna överlämnats, att han den 15 i samma månad
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålagt Rudqvist för oförstånd
i tjänsten disciplinstraff av arrest utan bevakning i fyra dagar.

Restraffningsbeslutet har icke överklagats.

63. Försummelse att anmäla underlydande för fylleriförseelse.

Genom en den 22 augusti 1942 lill militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift fäste andra klass sjömannen nr 175 Nilsson samt fyra andra
personer, tillhörande manskapet å bärgningsfartyget Belos, militieombudsmannens
uppmärksamhet å ett uppträde som ägt rum vid fartygets förtöjningsplats
i Dalarö natten till den 21 augusti. Vid den utredning som på
grund därav verkställdes framkom att flaggstyrmannen O. A. Åkerlund underlåtit
att ingripa i anledning av en förseelse, vartill flaggkorpralen nr
2077-45-29 Bohman gjort sig skyldig.

I denna del framgick följande av utredningen:

Kaptenen A. F. Hedberg, vilken vore ordinarie fartygschef å Belos, uppgav
att han vid tillfället varit tjänstledig och vistats i Stockholm; varken
muntlig eller skriftlig anmälan hade gjorts till honom örn de händelser som
utspelats ifrågavarande kväll.

Åkerlund, som vore navigeringsuppbördsman å fartyget, uppgav på förfrågan
vid förhör den 8 september huvuvida han sett Bohman på kvällen:

Han hade icke sett Bohman i berusat tillstånd och hade ej blivit underrättad
örn att Bohman kommit ombord redlös. Åkerlund hade ej märkt, att
Bohman legat i den mörka gången utan hade gått direkt in i sin hytt för

188

att tända ljuset. Åkerlund hade icke haft glasögon på sig, och hans synskärpa
vore minimal i mörker.

Vid förhöret hördes ytterligare följande personer, vilka i denna del berättade: Uppbördsskepparen,

flaggartilleristyrmannen Hjalmar Arlinge:

Han hade tjänstgjort som vakthavande officer vid tillfället. Han och ingenjören
i flygförvaltningen Eric Danielsson hade burit in den berusade Bohman
i hytten. Han hade icke rapporterat förhållandet, enär han ansett att Åkerlund,
som varit tjänstförrättande fartygschef och varit närvarande, skulle
göra detta. Arlinge vore övertygad om att Åkerlund sett Bohman.

Värnpliktige nr 405 S. Karlberg:

Han hade sett Bohman falla i gången. Han hade då gått dit och frågat,
örn han skulle hjälpa Bohman, men fått till svar att han skulle »fara åt
helvete». Karlberg hade därpå avlägsnat sig.

Andra klass sjömannen nr 752-27-30 Johansson:

Han hade gått ombord tillsammans med värnpliktiga nr 5-229-38 Lindberg
och nr 81-44-35 Gustaf Carlsson och hade då snavat på Bohman.

Danielsson berättade vid förhör den 8 september:

När han tillsammans med Åkerlund och Arlinge kommit ut från Åkerlunds
hytt hade han märkt att någon som gått förbi i gången snubblat, varför
Arlinge tänt sin ficklampa. De hade då sett en flaggkorpral ligga orörlig
i gången. När Åkerlund och Arlinge lyft upp den berusade för att lägga
honom i en hytt, hade Danielsson sagt till Åkerlund: »Det är ju samma figur
som bråkade på restaurangen.» — Tidigare samma kväll hade Danielsson
suttit på restaurangen i Dalarö, då en starkt berusad flaggkorpral velat taga
plats vid Danielssons bord, men blivit avförd. Åkerlund hade då kommit
fram till Danielsson och beklagat det skedda.

Vid förnyat förhör berättade Åkerlund:

Han vidhölle bestämt, att det måste ha varit Arlinge och Danielsson som
burit in den berusade Bohman i hytten. Åkerlund kunde ej heller erinra sig
lia hört Danielssons yttrande angående Bohman. På morgonen hade Arlinge
muntligen anmält att Bohman varit berusad och blivit inlyft i hytten. Vid
frukosten dagen efter hade Åkerlund givit Bohman en ordentlig muntlig
tillrättavisning i samtliga mässmedlemmars närvaro. Enär Bohman vid tillfället
haft permission, hade Åkerlund icke vidtagit annan åtgärd. I

I skrivelse till chefen för kustflottan den 14 januari 1943 anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, bland
annat följande:

Enligt stadgande i reglemente för marinen finge befälhavare icke lämna
oanmärkt fel eller försummelse, som i eller utom tjänsten begåtts av underlydande.
Ansåge han felet eller försummelsen fordra tillrättavisning eller
straff, varom han icke själv ägde förordna, skulle han ofördröjligen, skriftligen
eller muntligen, anmäla förhållandet till egen eller den felandes när -

189

mäste befälhavare, som över den felande ägde tillrättavisningsrätt. (RM I A
§ 42 mom. 7.)

Den fylleriförseelse, vartill flaggkorpralen Bollman gjort sig skyldig vid
ifrågavarande tillfälle, hade varit av den art att bestraffning bort följa. Bohman
hade tydligen tjänstgjort såsom underofficer å fartyget och hade ombord
å fartyget varit redlöst berusad, vilket iakttagits av flera underlydande. För
upprätthållande av befälets anseende hade därför ingripande mot honom
varit särskilt angeläget, och Åkerlund hade varit pliktig att örn förseelsen
göra anmälan till den befälhavare, som ägt bestraffningsrätt över Bohman,
eller också till ordinarie fartygschefen vid dennes återkomst. Med hänsyn
till omständigheterna funne militieombudsmannen sig icke kunna underlåta
att beivra Åkerlunds försummelse. Ärendet kunde dock icke anses vara av
den natur, att det måste hänskjutas till krigsrätt. För det tjänstefel, vartill
Åkerlund gjort sig skyldig genom att underlåta anmälan mot Bohman, finge
militieombudsmannen för chefen för kustflottan, som ägde den disciplinära
bestraffningsrätten över Åkerlund, anmäla denne till erhållande av sådan bestraffning.

❖ :j:

I skrivelse den 3 augusti 1943 anmälde chefen för marinen att chefen för
kustflottan den 17 juli 1943 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålagt
Åkerlund disciplinstraff av arrest utan bevakning i fem dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

64. Åtal mot fartygschefen å hjälpkryssare för spritmissbruk m. m.

I en den 25 juni 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde konstituerade fänriken sjökaptenen I. Ihre, tjänstgörande ombord
å hjälpkryssaren 4, följande:

Fartygschefen kaptenen i flottans reserv O. G. W. Elmlund hade vid flera
tillfällen såväl i som utom tjänsten uppträtt berusad och även i övrigt gjort
sig skyldig till olämpligt uppträdande. I Nynäshamn hade Elmlund vid ett
tillfälle vid halv tretiden på morgonen kommit ombord berusad i sällskap
med en sergeant och en menig vid armén samt två flickor. Gunrumshovmästaren
och marketentaren hade purrats ut och beordrats anskaffa mat och
sockerdricka m. m., varefter ytterligare sprit hade förtärts i Elmlunds hytt.
Fartyget skulle klockan 4 15 avgå på patrullering, och vakthavande officeren
hade varit nödsakad att tillsäga sällskapet att gå i land. Elmlund hade följt
de övriga ned på kajen, gående i armkrok med dem i manskapets åsyn. När
fartyget avgick, hade Elmlund stått på bryggan starkt berusad, oförmögen
att ingripa i eller leda fartygets manövrering, vilken hade fått skötas av vakt -

190

havande officeren. I radio erhållna ändrade order för fartyget hade icke kunnat
delgivas Elmlund på grund av det tillstånd, i vilket Elmlund befann sig,
utan vakthavande officeren hade fått taga ansvaret för ordernas verkställande.
Även vid ett annat tillfälle hade Elmlund varit berusad i Nynäshamn. Det
hade varit på en restaurang, och Elmlund hade påträffats utanför restaurangen
av en flaggkorpral. Denne hade enligt egen utsago tagit hand örn
och fört Elmlund ombord, emedan denne varit utsatt för drift från några
landstormsmäns sida. Ombord hade Elmlund vid flera tillfällen förtärt
sprit i sådan utsträckning, att han somnat vid bordet. Detta hade hänt
senast den 2 april 1942 i Visby, då kaptenen Furustubbe och Ihres fader
varit inbjudna till middag i gunrummet. Ingen av de deltagande utom Elmlund
hade varit det minsta påverkad. Under påskafton 1942 hade Elmlund
uppträtt berusad på stadshotellet i Visby. Vid alla dessa tillfällen hade Elmlund
varit iförd uniform. Elmlund hade särskilt när det gällt navigation
och manövrerande visat stor osäkerhet. Ihre ansåge sig ha tillräckligt lång
praktik såsom befäl i handelsflottan för att kunna bedöma detta. Man hade
ej kunnat undgå att höra besättningens och även civilpersoners kommentarer
härtill. Vid ett par tillfällen hade endast tack vare ombord kommenderade
officerares ingripande mot Elmlunds order grundstötning eller olycka förhindrats.
Elmlund hade trots sina egna svagheter ständigt och jämt haft anmärkningar
att göra mot övriga officerares sätt att sköta sin tjänst, och detta
hade i synnerhet gällt Ihre och en annan fänrik, även han konstituerad. Genom
allt vad som förekommit hade tjänsten blivit odräglig för Ihre.

Sedan Ihres anmälan remitterats till chefen för marinen för utredning
höll chefen för Stockholmseskadern kommendören greve A. Wachtmeister
den 3 och 7 juli 1942 ombord å hjälpkryssaren 4 förhör med Elmlund samt
ett flertal ombord å hjälpkryssaren tjänstgörande befälspersoner.

Elmlund anförde därvid:

Vad det i Ihres anmälan först omnämnda fallet beträffade ville han minnas,
att sällskapet hade bestått av en landstormskapten och en sergeant samt
deras damer. Vid besöket ombord hade damerna förtärt vermut och sockerdricka
och herrarna en grogg. Elmlund bestrede, att han varit så berusad att
han ej kunnat sköta fartygets manövrering vid avgången från Nynäshamn.
Elmlund hade uppehållit sig på bryggan under utläggningen från Nynäshamn
och därefter gått ned i sin hytt och lagt sig påklädd. Det andra omtalade
fallet i Nynäshamn kände Elmlund icke till. Däremot medgåve Elmlund,
att det förekommit, att han någon gång somnat under samkväm på
kvällen. Att han på så sätt råkat slumra till, hade uteslutande berott på trötthet
och hade ej stått i något samband med den spritförtäring som kunde ha
förekommit. Då gäster den 2 april varit ombord i Visby, hade Elmlund varit
uttröttad efter ansträngande tjänst, men han hade likväl ej, såvitt han kunde
erinra sig, somnat i gunrummet. Elmlund hade ej heller något minne av att
han på påskaftonen uppträtt berusad på stadshotellet i Visby. Han hade då
till maten förtärt 15 cl sprit, och av denna kvantitet hade han icke gärna kunnat
bliva så påverkad som det uppgivits.

191

I fråga om Ihres anmärkningar mot Elmlunds sätt att sköta tjänsten ombord
hänförde Elmlund sig i övrigt till en skrift, som han ingav vid förhöret.
Elmlund bestred däri riktigheten av Ihres anmärkningar. Han ville göra gällande,
att Ihre själv under sin tjänstgöring ombord å hjälpkryssaren misskött
sig, vilket föranlett Elmlund att vid ett flertal tillfällen ingripa mot Ihre, som
därigenom kommit att intaga en kritisk och avog inställning mot Elmlund.
Denne ifrågasatte, om Ihre vore kompetent att framföra kritik mot Elmlunds
förmåga att navigera och manövrera ett fartyg. Under förstärkt försvarsberedskap
hade Elmlund i tolv och en halv månader tjänstgjort såsom chef å
en hjälpkanonbåt, med vilken han utfört eskort och patrulltjänst i farvatten
som tidigare varit ganska okända för honom. Från denna tjänst liksom från
hans senare kommendering i fem månader som navigationsofficer å pansarskepp
hade han avgått med mycket goda vitsord.

De vid förhören hörda vittnena berättade följande:

Fänriken i flottans reserv R. Claesson (1. officer ombord):

Han vitsordade Ihres anmälan i den mån han varit vittne till de däri skildrade
tilldragelserna. Vid det första tillfället i Nynäshamn hade Claesson ej
själv varit ombord, men han hade senare hört saken omnämnas av gunrumshovmästaren.
Elmlund hade även vid ett annat tillfälle varit berusad i Nynäshamn.
Elmlund hade då ej stigit upp vid fartygets avgång klockan 4 utan
hade visat sig på bryggan först då fartyget befann sig i närheten av Landsort.
Claesson bekräftade, att Elmlund vid ett tillfälle i spritpåverkat tillstånd
somnat vid bordet. Löjtnanten Almquist från jagaren Vidar hade då varit
gäst ombord. Däremot hade Claesson icke varit närvarande vid den omtalade
middagen den 2 april. Elmlund hade ofta varit osäker på bryggan, och det
hade en gång förekommit, att Claesson måst fråntaga Ehnlund befälet. Claesson
hade vid detta tillfälle tagit emot vakt klockan 18 under gång i isränna
i skärgården. Efter middagen hade Elmlund, som tagit fyra snapsar, omkring
klockan 19 80 kommit upp på bryggan och omedelbart kommenderat babord
dikt bakom ryggen på vakthavande officeren. Claesson hade då måst slå
stopp och back på maskintelegrafen för att förhindra, att fartyget skulle gå
direkt upp på land. Elmlund hade efteråt hotat med rapport. Flaggkorpralen
styrman Svensson och 2 kl 2 mk 1017 Tufvander hade bevittnat manövrerna.
Claesson ansåge, att Elmlunds uppträdande och förhållande ombord hade
skapat en osäkerhetskänsla. Bristen på balans hos Elmlund hade varit starkt
framträdande även då han icke druckit sprit. Elmlund vore olämplig som
fartygschef, och hans avlägsnande vore nödvändigt för krigsmaktens och officerskårens
anseende. Det hade sålunda förekommit vid tilläggningar med fartyget,
att folk på land skrattat åt manövrerna. Tilläggning vid kaj hade ibland
kunnat taga ända till en och en halv timme.

Gunrumshovmästaren 1''uriren 2 yk 818 Ljunggren:

Han hade varit ombord å fartyget sedan oktober 1940, således under hela
den tid Elmlund varit fartygschef. Elmlund hade vid upprepade tillfällen
varit berusad och detta ofta när det varit gäster i gunrummet. Det av Ihre
omnämnda tillfället i Visby, då Elmlund somnat vid bordet, hade Ljunggren

192

tunnit mycket pinsamt. Elmlund hade många gånger druckit alldeles för
mycket sprit men förtärde å andra sidan icke sprit dagligen. En snaps till
lunch och två till middag hade varit vanligt, så länge månadsransonen
räckte. Öl hade förekommit i måttlig utsträckning och vin blott någon gång,
då det varit gäster till middag. Ljunggren hade lågt märke till att Elmlund
lätt brusade upp utan egentlig anledning. Elmlund syntes ej kunna komma
överens med officerarna, och särskilt hade förhållandet mellan honom och
Ihre varit spänt. Motsättningen mellan Elmlund och officerarna hade medfört,
att stämningen i gunrummet verkat tryckt.

Konstituerade fänriken D. Hultén (3. officer ombord):

Han vitsordade riktigheten av Ihres skildring av det första i Ihres anmälan
omnämnda fallet i Nynäshamn. Elmlund hade visserligen ej varit redlöst
berusad men dock i sådan grad påverkad, att han ej kunnat sköta sin
tjänst. Vid ordergivningen på bryggan under fartygets utläggning hade han
sluddrat så, att vakthavande officeren måst ingripa i manövern. Hultén
uppgav vidare liksom Ihre, att Elmlund den 2 april somnat vid bordet i
gunrummet. Hultén ansåge, att Elmlund ådagalagt oskicklighet vid utförande
av fartygsmanövrer. Som allmänt omdöme om Elmlund anförde
Hultén, att han aldrig tänkt sig att en officer kunnat uppträda på det sätt
som Elmlund ibland tillåtit sig.

Flaggartilleristyrmannen H. Johansson (artilleriuppbördsman):

Han ansåge sig i stort sett kunna vitsorda riktigheten av Ihres anmälan
men ville tillägga, att Elmlunds uppträdande varit bättre under den första
tiden ombord. Johansson hade under uppehållet i Visby iakttagit Elmlund
berusad utanför stadshotellet, där denne antastat damer. Episoden hade väckt
pinsam uppmärksamhet.

Konstituerade flaggkorpralen 1 mk 519 12/26 Pettersson (1. styrman):

Han vitsordade i huvudsak riktigheten av Ihres påstående, dock hade
han ej sett Elmlund onykter annat än vid det av flaggartilleristyrmannen
Johansson omtalade tillfället. Han ansåge, att besättningen vantrivdes ombord
på grund av Elmlunds osäkerhet vid befälsutövning. Det hade också
man och man emellan talats om alt Elmlund använt sprit till övermått.

Flaggkorpralen 2 bk 2438 45/37 Jacobsson:

Han vitsordade riktigheten av Ihres allmänna omdöme om Elmlund såsom
befälhavare ombord. Han hade påskafton 1942 iakttagit Elmlund berusad
på stadshotellet i Visby. I fråga om fartygets trimning hade Elmlund
mot Jacobssons anmälan givit order, som medfört förlust av brännolja.

Furiren 2 mk 30 Cederberg:

Han vitsordade i huvudsak riktigheten av Ihres anmälan. Han hade dock
icke själv sett Elmlund onykter, men på trossbotten hade han hört talas om
att så brukat vara fallet. Elmlunds ordergivning hade varit sådan, att man
många gånger varit osäker, hur man skolat förhålla sig. Hos folket ombord
hade förelegat en allmän önskan att komma bort från fartyget.

Vid förhöret, därvid även Ihre hördes och vidhöll sin anmälan, antecknades,
att ordinarie väbeln, flaggkorpralen 2 mk 75 Magnusson, och farty -

193

gets uppbördsmaskinist, förhyrde övermaskinisten E. Ekman, ej kunnat
höras på grund av att de varit tjänstlediga.

Den 25 juni 1942 inkom till militieombudsmansexpeditionen även en
annan anmälan mot Elmlund. Furiren 2 mk A 4148 45/37 Åkerstein anförde
sålunda i en skrift:

Han tjänstgjorde ombord på hjälpkryssaren såsom signalman. Han hade
den 22 juni 1942 på förmiddagen skolat gå upp på bryggan för att giva
posten meddelande örn nattens törnar. Han hade tidigare suttit och läst en
bok, vilken han medförde på vägen till bryggan. På undre bryggan hade
han stoppats av Elmlund, som hade frågat honom, var det stöde, att man
finge medföra lektyr på bryggan. Åkerstein hade svarat, att det vöre förbjudet
att läsa på post. Åkerstein hade då av Elmlund beordrats till förbindelseofficeren
för att få reda på bestämmelserna. Åkerstein hade gjort
detta, och då han åter inställt sig hos Elmlund för att meddela förbindelseofficerens
svar, hade han blivit tillsagd att till väbeln meddela, att han
från och med samma dag erhållit femton dagars permissionsförbud. Allt
hade gått så hastigt, att han ej fått tillfälle förklara, att han ej tjänstgjorde
som post och vad han hade för ett ärende till bryggan. En stund senare
hade han emellertid gått till väbeln för att i dennes närvaro förklara förhållandet.
Väbeln hade följt honom till Elmlund, och Åkerstein hade då fått
företräde och därvid förklarat, hur det hela tillgått. I närvaro av chefen
å jagaren Vidar hade Åkerstein fått till svar, att vad han gjort var förbjudet
och kunde bestraffas. Elmlund hade tillagt: »Håll till godo.» Åkerstein
hade ej vidare fått yttra sig. Tillrättavisningen hade sålunda ålagts utan
förhör och utan vittnen.

Åkerstein tilläde i skriften:

Alltsedan Åkerstein den 17 juni 1942 ombordkommenderats, hade stämningen
ombord ej varit sådan den borde vara på ett örlogsfartyg. Elmlund
och andra officerare ombord vore ständigt i konflikt med varandra, vilket
drabbade den övriga besättningen. Vid divisioner den 22 juni hade Elmlund
yttrat sig till artilleriofficeren på ett synnerligen bryskt och olämpligt
sätt inför besättningen. Dylikt verkade upplösande och ställde allt befäl
ombord i en löjlig dager till skada för disciplinen.

Nitton underbefäl och meniga intygade genom sin påskrift på Åkersteins
anmälan riktigheten av vad som i denna anförts angående förhållandena
ombord.

Sedan skriften remitterats till chefen för marinen för utredning, hördes
vid förhör å hjälpkryssaren den 3 juli 1942 inför chefen för Stockholmseskadern
Åkerstein och Elmlund samt två underbefäl.

Åkerstein berättade därvid:

Sedan han för Elmlund förklarat, att han ej varit nöjd med tillrättavis
ningen, hade Elmlund dagen efter sagt sig finna skäl att begränsa den till
två dagars permissionsförbud. Sedan Åkerstein ytterligare framhållit, att han
icke alls borde ha någon tillrättavisning, då han icke gjort sig .skyldig till

13—439022. Militie ombudsmannens ömhet sberättelse.

194

någon förseelse, hade Elmlund återkallat permissionsförbudet och i stället
tilldelat Åkerstein varning.

Elmlund anförde:

Han vitsordade, att han den 22 juni tilldelat Åkerstein en tillrättavisning
utan förhör och vittnen. Det hade ofta förekommit, att det förvarades lektyr
i brygglådorna. Då han mött Åkerstein med en bok under armen på väg
upp till signalbryggan, hade han antagit, att Åkerstein haft för avsikt att läsa
på bryggan, varför han tillfrågat honom härom. Det svar som Åkerstein lämnat
hade av Elmlund uppfattats som en bekräftelse på att hans antagande
varit riktigt, varför han tillsagt Åkerstein att uppsöka förbindeiseofficeren
för att av denne få bekräftelse på att det vore förbjudet att läsa på signalbryggan.
Då Åkerstein återkom från förbindeiseofficeren, hade Elmlund tilldelat
honom femton dagars permissionsförbud. Dagen efter hade Elmlund av
väbeln fått höra, att tillrättavisningen nog varit för hård. Sedan med anledning
därav Åkerstein blivit hörd i vittnes närvaro och förseelsen kommit i
en annan dager, hade permissionsförbudet återkallats och ersatts med blott
varning. Elmlund kunde icke erinra sig om varningen varit att betrakta som
en muntlig varning eller om väbeln fått order att föra in den i förhållningsboken
som en tillrättavisning. Då Åkerstein vistats ombord på hjälpkryssaren
blott en vecka, hade han uppenbarligen icke en sådan kännedom om
fartyget och besättningen, att han kunde fälla några riktiga omdömen om
förhållandena ombord. Elmlunds påtalade yttrande vid divisioner den 22 juni
hade avsett, att det tagit för lång tid att intaga olika beredskapsgrader
under eskorttjänst. Ihre, som tjänstgjort som artilleriofficer, hade vid beredskapsövning
visat försummelse och vid tillsägelse lämnat snäsigt svar. Vid
divisioner den 22 juni hade Elmlund påtalat förhållandet. Då Ihre därvid
sökt avbryta Elmlund och förklara sig, hade Elmlund sagt: »Det är jag som
talar här.»

Furiren 2 mk 1534 28/37 Feldt vitsordade bland annat, att Elmlund vid
divisioner den 22 juni uppträtt bryskt mot Ihre.

Högbåtsmannen 2 yk 578 43/22 Ahlkvist berättade:

Elmlund hade vid divisioner den 22 juni uppträtt bryskt och sagt, att besättningen
varit slö och att den natten förut gått ned under däck utan tillstånd.
Att det tagit lång tid för intagande av beredskap hade berott på ett
missförstånd, i det att besättningen trott, att övningen varit avslutad, och
därför gått till vila. Enligt Ahlkvists mening hade Ihre blivit obefogat utskälld,
vilket hade gjort ett pinsamt intryck på besättningen.

Förhörsledaren antecknade till förhörsprotokollet, att den Åkerstein tilldelade
tillrättavisningen ej införts i fartygets anteckningsbok över tillrättavisningar
liksom ej heller i Åkersteins förhållningsbok.

Med översändande av den verkställda utredningen anmälde chefen för marinen
i skrivelse den 17 juli 1942, att Elmlund avgått från befälet å hjälpkryssaren
och tills vidare tjänstgjorde i Ostkustens marindistrikt.

195

I en den 29 juli 1942 till chefen för marinen översänd instruktion för åtal
mot Elmlund anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i
ärendet förekommit, följande:

Av den med anledning av Ihres anmälan verkställda utredningen torde
framgå, att Elmlund vid ett flertal tillfällen, delvis i tjänstgöring ombord
å hjälpkryssaren, uppträtt överlastad av starka drycker ävensom att han,
synbarligen i berusat tillstånd, gjort sig skyldig till försummelser i fråga örn
fartygets navigering. Utredningen vore visserligen icke fullständig, i det att
flera till vittnen åberopade personer — kaptenen Furustubbe, löjtnanten
Almquist, flaggkorpralen Magnusson, övermaskinisten Ekman, flaggkorpralen
Svensson och 2 kl 2 mk 1017 Tufvander — icke blivit hörda. Den redan
förebragta utredningen syntes emellertid tillfyllest för ett förordnande om
åtal mot Elmlund.

Den utredning, som verkställts med anledning av Åkersteins anmälan, syntes
utvisa, att Elmlund tilldelat Åkerstein tillrättavisning utan att äga tillräcklig
grund för en sådan åtgärd, i det att Åkerstein icke visats ha begått
någon förseelse, som förskyllt den ifrågavarande tillrättavisningen. Elmlund
hade själv, efter tillrättavisningens meddelande, insett att tillrättavisningen
varit felaktig och därför ändrat densamma. Enligt Åkersteins uppgifter hade
dén ändrats två gånger. Genom det sätt, varpå Elmlund sålunda handlagt
tillrättavisningsärendet, måste han anses ha gjort sig skyldig till oförstånd i
tjänsten.

Militieombudsmannen finge fördenskull uppdraga åt vederbörande åklagare
att vid den krigsrätt, därunder Elmlund lydde, ställa denne under tilltal
för vad han enligt det ovan anförda låtit komma sig till last och därvid
yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Med hänsyn till
den allvarliga arten av Elmlunds brott torde, därest så läte sig göra, som
vittnen böra höras samtliga de ovan angivna personer, vilka icke blivit hörda
under den förberedande utredningen, ävensom de övriga, vilka kunde befinnas
böra höras. Med anledning av ett uttalande av flaggkorpralen Jacobsson
om viss av Elmlund förorsakad förlust av brännolja torde närmare utredning
därom böra förebringas och ansvarsyrkande framställas i den mån
anledning därtill förelåge.

* *

Sedan åtalsinstruktionen överlämnats till chefen för Stockholms örlogsstation,
hänsköt denne målet till stationskrigsrätten, där målet var föremål
för ytterligare utredning. Därvid förebragtes viss utredning rörande den påtalade
förlusten av brännolja. Denna utredning var av sådan art att vederbörande
krigsfiskal icke ansåg sig böra i denna del yrka ansvar å Elmlund. I
övrigt framställde krigsfiskalen de ansvarsyrkanden som framgå av stationskrigsrättens
utslag i målet.

196

Stationskrigsrätten meddelade utslag i målet den 12 februari 1943 och yttrade
därvid:

Vidkommande till en början den av åklagaren mot Elmlund förda talan
om ansvar för fylleri under sådan tjänstgöring, som avsåges i 123 § strafflagen
för krigsmakten, försummelse i fullgörande av tjänsteplikt och bristande
i anständigt uppförande, allt natten till den 2 november 1941, vore
utrett: Sedan Elmlund, som under tiden från och med den 17 juli 1941 till
och med den 4 juli 1942 tjänstgjort såsom fartygschef å den i angiven
eskader ingående lijälpkryssaren 4, på kvällen den 1 november 1941, då
fartyget legat i Nynäshamn, under besök å en därvarande restaurang till
måltid förtärt spritdrycker samt Elmlund vid uppbrottet från restaurangen
klockan ungefär 0130 den 2 november sammanträffat med fyra för honom
till såväl utseende som namn okända personer, nämligen två kvinnor och
två i landstormsuniform klädda män, hade Elmlund låtit de båda männen
och kvinnorna medfölja Elmlund ombord å fartyget och där i Elmlunds
hytt, varest sam!liga uppehållit sig till kort före fartygets avgång klockan
0415 den 2 november, förtärt spritdrycker, som åtminstone delvis framtagits
av fartygets gunrumshovmästare efter tillsägelse av Elmlund. Enligt
vad Elmlund själv uppgivit hade han å restaurangen intagit 15 centiliter
sprit samt en flaska pilsner och möjligen en lättgrogg samt under uppehållet
i fartygshytten 3 till 4 centiliter sprit. Elmlund hade icke kunnat angiva
ifrågavarande landstormsmäns grad.

Det kunde väl icke anses styrkt, att Elmlund vid ifrågavarande tillfälle
varit överlastad av starka drycker, men det måste dock på grund av vad
ovan upptagits anses ådagalagt, att Elmlund därvid varit så påverkad av
starka drycker, att han icke kunnat behörigen sköta sin tjänst.

Elmlund hade därigenom gjort sig skyldig till försummelse i sin tjänst,
och genom sin åtgärd att på sätt och under omständigheter som förut sagts
å fartyget ombordtaga för honom okända personer hade Elmlund gjort sig
skyldig till oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt och brist i anständigt
uppförande.

Vad härefter anginge yrkandet örn ansvar å Elmlund för fylleri under
sådan tjänstgöring, som avsåges i 123 § strafflagen för krigsmakten natten
till den 15 januari 1942 vore upplyst, att Elmlund på kvällen föregående
dag å restaurangen i Nynäshamn deltagit i en fest, som anordnats av officerare
å hjälpkryssaren 4 och lijälpkanonbåten 22, vilka fartyg då legat i
Nynäshamn, att Elmlund under kvällens lopp till måltid förtärt åtminstone
15 centiliter sprit, att Elmlund klockan omkring 24 lämnat restaurangen
och begivit sig ombord å hjälpkryssaren samt att denna tidigt påföljande
morgon avgått från Nynäshamn.

Ehuru det icke blivit tillförlitligen styrkt, att Elmlund ifrågavarande
natt varit överlastad av starka drycker, måste det dock anses utrett, att
Elmlund pa morgonen den 15 januari varit av den intagna spriten så påverkad
att han vid fartygets avgång från Nynäshamn icke kunnat tillfreds -

197

ställande sköta sin tjänst; och hade Elmlund därigenom visat försummelse
i fullgörande av tjänsteplikt.

Vad sedan anginge yrkandet örn ansvar å Elmlund för försummelse och
oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt den 4 februari 1942 vore utrett,
att Elmlund sagda dag, sedan han ombord å fartyget till middagen och
kort därefter druckit tillhopa fyra snapsglas brännvin och en flaska pilsner,
klockan omkring 1930 begivit sig från sin hytt ut på bryggan, där
vakthavande officeren, numera löjtnanten i flottan Fredrik Vilhelm Roger
Claesson, då uppehållit sig, att fartyget vid tillfället under färd i skärgården
framförts i isränna i sundet mellan Magarna och Klövholmen, att Elmlund,
som vid tillfället trott, att den av fartyget hållna kursen vore felaktig och
innebure fara för grundkänning, omedelbart efter det han kommit ut på
bryggan givit rorgängaren order att lägga om rodret till babord dikt, vilken
order denne åtlytt, med påföljd att fartyget kommit in i en mindre
ränna, avsedd för skärgårdsbåtar, att Claesson omedelbart efter den av Elmlund
givna ordern till motverkande av denna beordrat stopp i maskinen och
full fart back, samt att fartyget, därest detsamma fortsatt i den av Elmlund
genom nyssnämnda order anbefallda kursen, skulle ha gått upp på
land, dit avståndet icke varit långt.

På grund av vad sålunda förekommit måste anses styrkt, att Elmlund
vid tillfället varit påverkad av starka drycker och på grund därav varit
oförmögen att behörigen sköta sin tjänst; och genom att det oaktat på sätt
skett ingripa i navigeringen och därvid giva felaktig order hade Elmlund
gjort sig skyldig till såväl försummelse som oskicklighet i fullgörande av
tjänsteplikt.

Beträffande yrkandet om ansvar å Elmlund för försummelse i fullgörande
av tjänsteplikt och brist i anständigt uppförande den 2 april 1942 framginge
av utredningen, att Elmlund sagda den 2 april i fartygets gunrum, där Elmlund
i sällskap med befäl å fartyget ävensom särskilt inbjudna gäster intagit
middag, förtärt spritdrycker till övermått och därav blivit så påverkad,
att han ej blott måste antagas ha blivit oförmögen att på ett betryggande
sätt fullgöra sina tjänsteåligganden utan även åsidosatt honom såsom befälhavare
å fartyget åvilande skyldighet att i sitt uppträdande och leverne
vara ett gott föredöme. Genom vad sålunda i denna del läge Elmlund till
last vore Elmlund förvunnen till försummelse i fullgörande av tjänsteplikt
ävensom brist i anständigt uppförande.

Vad anginge i målet framställt yrkande örn ansvar å Elmlund för oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikt i de hänseenden, som avsåges med en av
luriren vid 2. matroskompaniet nr A 4148-45-37 Carl Harald Åkerstein gjord
anmälan emot Elmlund, vore upplyst, att Åkerstein, som den 22 juni 1942
å lijälpkryssaren 4 tjänstgjort såsom vaktens förste signalman och i anledning
därav haft befälet över övriga signalmän i sitt vaktkvarter, sagda dag
vid något tillfälle efter klockan 16 av Elmlund påträffats på väg upp till
bryggan medförande en bok, att Elmlund, då han påträffat Åkerstein, frågat
denne örn han kände till att det vore förbjudet att läsa på bryggan, att

198

Åkerstein därtill svarat: »Det är förbjudet att läsa på post», att Elmlund
därpå beordrat Åkerstein till förbindelseofficeren å fartyget för att Åkerstein
genom denne skulle göra sig närmare underrättad om de föreskrifter som
härutinnan funnes stadgade, att Åkerstein i anledning därav uppsökt förbindelseofficeren
och av denne fått bekräftat, att det vore förbjudet att läsa
på post, örn vilket besked Åkerstein därpå underrättat Elmlund, att, då
Åkerstein åter inställt sig hos Elmlund och meddelat förbindelseofficerens
svar, Elmlund för vad Åkerstein låtit komma sig till last tilldelat Åkerstein
tillrättavisning av femton dagars permissionsförbud, att senare samma dag
Åkerstein — som enligt vad han i målet uppgivit väl insett, att han icke
haft rätt att medföra en bok på bryggan, men ansett den meddelade tillrättavisningen
alltför sträng -—- hänvänt sig till väbeln å fartyget med begäran
att få i dennes närvaro för Elmlund förklara anledningen till att
han ämnat begiva sig upp på bryggan, att sedan .Åkerstein därefter tillsammans
med väbeln begivit sig till Elmlund och Åkerstein haft ett samtal
med Elmlund i saken, därvid väbeln emellertid icke närvarit —• Elmlund
påföljande dag den 23 juni 1942 i väbelns och ytterligare ett vittnes närvaro
tillfrågat Åkerstein örn anledningen till att Åkerstein föregående dag
ämnat begiva sig upp på bryggan, att Åkerstein därvid svarat, att han vid
tillfället icke varit på väg till bryggan för att förfånga posten utan endast
för att meddela posten angående törnarna, samt att Elmlund i anledning av
vad sålunda förekommit ändrat den Åkerstein meddelade tillrättavisningen
till att avse permissionsförbud under allenast två dagar och därefter, sedan
det vid tillfället förda samtalet fortsatt någon stund, yttrat, att det kunde
»få stanna vid varning».

Även örn det icke blivit tillförlitligen utrett, att Åkerstein, då Elmlund
den 22 juni anträffade honom, varit på väg till bryggan för att förfånga
posten därstädes, måste likväl Elmlund med hänsyn till omständigheterna
och särskilt till vad Åkerstein svarat Elmlund då denne frågat, om Åkerstein
kände till förbudet att läsa på bryggan, anses ha varit berättigad att
utgå från att Åkerstein varit på väg till bryggan i ärende som nyss sagts.
Det vöre icke utrett, att Elmlund vid tillfället icke berett Åkerstein möjlighet
att behörigen förklara sig. Elmlunds åtgärd att meddela Åkerstein tillrättavisningen
om 15 dagars permissionsförbud utan att förhör, som avsåges
i § 40 av militära bestraffningsförordningen, dessförinnan ägt rum, kunde
icke anses vara felaktig, enär tillrättavisningen avsett en förseelse, som
Elmlund själv iakttagit.

På grund av vad nu anförts kunde det icke anses styrkt, att Elmlund vid
meddelandet av den ifrågavarande tillrättavisningen den 22 juni 1942 förfarit
oriktigt i något av de hänseenden, som lagts honom till last.

Vad härefter anginge Elmlunds i det ifrågavarande ärendet företagna åtgärder
den 23 juni 1942 kunde — med hänsyn till vad sistnämnda dag uppgivifcs
för Elmlund rörande anledningen till Åkersteins tillämnade besök å
bryggan ävensom i beaktande av omständigheterna, då Åkerstein lämnat

199

dessa uppgifter — Elmlunds förfarande att ändra den meddelade tillrättavisningen
till allenast två dagars permissionsförbud icke anses felaktigt.

Elmlunds åtgärd att ändra tillrättavisningen först till två dagars permissionsförbud
och kort därefter till endast varning måste emellertid anses ha
varit oriktigt; och vöre Elmlund därigenom förvunnen till ansvar för oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikt.

Beträffande härefter yrkandet om ansvar å Elmlund för det denne vid
navigering skulle ha gjort sig skyldig till oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt
dels vid ett tillfälle i augusti eller september 1941, då fartyget fran
en löfsted skulle föras in i en militärled norröver, och dels vid ett tillfälle
under vintern 1941—1942, då fartyget skulle förtöjas vid den s. k. Gotlandskajen
i Nynäshamn, funne krigsrätten det visserligen beträffande det nu
förstnämnda tillfället framgå av utredningen, att — sedan vakthavande officeren,
fänriken Dag Hultén, vilken handhaft navigeringen, med ledning
av riktiga märken styrt fartyget in i militärleden— Elmlund, vilken vid tillfället
jämte Hultén uppehållit sig å bryggan, uttalat såsom sin uppfattning
att Hultén lagt in felaktig kurs och därpå ändrat fartygets kurs, samt att det
kort därefter befunnits, att, om fartyget fortsatt i den av Elmlund angivna
kursen, fara förelegat för grundkänning, i anledning varav order om back

givits.

Det misstag, Elmlund sålunda vid ifrågavarande tillfälle begått vid navigeringen,
kunde emellertid med hänsyn till omständigheterna icke läggas
Elmlund till last såsom oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt; och det
hade icke heller med avseende å det förut omförmälda tillfället då fartyget
skulle förtöjas vid Gotlandskajen i Nynäshamn förebragts utredning därom,
att Elmlund därvid förfarit oskickligt vid navigeringen av fartyget.

Vidkommande yrkandet örn ansvar å Elmlund för försummelse av tjänsteplikt
och brist i anständigt uppförande söndagen närmast före jul 1941
vöre visserligen upplyst, att vid middagen nämnda dag i fartygets gunrum,
i vilken deltagit Elmlund och en å fartyget tjänstgörande fänrik ävensom
en utomstående person såsom gäst, Elmlund liksom de övriga i middagen
deltagande personerna druckit sprit i samband med måltiden. Det kunde
emellertid icke anses ådagalagt, att Elmlund vid detta tillfälle förtärt spritdrycker
i sådan omfattning, att han därigenom blivit urståndsatt att behörigen
fullgöra sin tjänst, och det vore ej heller styrkt, att Elmlund vid tillfället
brustit i anständigt uppförande.

Ifråga slutligen örn yrkandet örn ansvar å Elmlund för fylleri och förargelseväckande
beteende påskaftonen 1942 i Visby kunde det icke anses
styrkt, vare sig att Elmlund vid detta tillfälle varit överlastad av starka
drycker eller att Elmlund då gjort sig skyldig till förargelseväckande beteende.

På grund av vad sålunda anförts prövade stationskrigsrätten, som lunne
åklagarens yrkanden örn ansvar å Elmlund för fylleri under tjänstgöring
nätterna till dea 2 november 1941 och den 15 januari 1942, försummelse i
fullgörande av tjänsteplikt och brist i anständigt uppförande söndagen före

200

jul 1941, fylleri och förargelseväckande beteende påskaftonen 1942 samt
oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt vid ett tillfälle i augusti eller september
1941 och vid ett tillfälle under vintern 1941—1942 icke kunna bifallas,
rättvist i så måtto bifalla åklagarens i övrigt i målet framställda ansvarsyrkanden
att krigsrätten med tillämpning av 33 § strafflagen för krigsmakten
samt 4 kap. 1 och 2 §§ och 7 § andra stycket allmänna strafflagen
dömde Elmlund dels jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse,
oförstånd och oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt att vara i mistning
av sin tjänst såsom kapten i flottans reserv under två månader, dels
ock jämlikt 96 § samma lag för brist i anständigt uppförande den 2 november
1941 och den 2 april 1942 att hållas i arrest utan bevakning åtta dagar.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 25 februari 1943 anmodade
militieombudsmannen ämbetet att i krigshovrätten överklaga stationskrigsrättens
utslag. Militieombudsmannen anförde vidare i skrivelsen till överkrigsfiskalsämbetet
:

Särskilt funné militieombudsmannen det anmärkningsvärt att stationskrigsrätten
icke på den föreliggande utredningen ansett det styrkt att Elmlund
natten till den 15 januari 1942 varit överlastad av starka drycker och
att han påskaftonen 1942 gjort sig skyldig till fylleri och förargelseväckande
beteende.

Även om krigshovrätten icke skulle finna att Elmlund gjort sig förfallen
till ansvar i andra avseenden än stationskrigsrätten funnit, ansåge militieombudsmannen
att Elmlund borde ådöma*! väsentligt strängare straff. Enligt
militieombudsmannens uppfattning vore de brottsliga förfaranden som Elmlund
latit komma sig till last av sådan allvarlig beskaffenhet att han därför
borde ådömas fängelse. I varje fall kunde militieombudsmannen icke anse
det tillfyllest att Elmlund för den brist i anständigt uppförande som han ådagalagt
natten till den 2 november 1941 och den 2 april 1942 endast ådömts
arrest utan bevakning. Särskilt om man betraktade dessa Elmlunds överträdelser
i samband med vad han i övrigt låtit komma sig till last, borde vaktarrest
vara den lindrigaste strafform som härför borde ifrågakomma.

Även Elmlund har anfört besvär över stationskrigsrättens utslag.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

201

65—67. Åtal mot chef för gränsförband och underofficerare för det vaktpersonal
vid förbandet icke utrustats med skarp ammunition ävensom för

det de sedan milifieombudsmannen begärt utredning lämnat oriktiga

uppgifter.

I en den 29 april 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 34 Svensson:

Ehuru förbandet sedan en månad varit förlagt på endast fyra kilometers
avstånd från svensk-norska gränsen, hade de vid förbandets förläggning och
fordon utsatta vaktposterna ännu icke erhållit någon som helst ammunition.
Svensson hemställde i anledning därav örn besked, huruvida detta vore i överensstämmelse
med gällande föreskrifter.

Sedan skriften överlämnats till militärhefälhavaren för V. militärområdet
för upplysningar, inkom förbandschefen, kaptenen Ivar Gustaf Reinhold
Ljungman till militärbefälsstaben med ett den 21 juni 1943 dagtecknat yttrande,
vari han bland annat anförde följande:

Ljungmans förband hade den 25 mars 1943 från fälttjänstövningar anlänt
till den avsedda trakten vid svensk-norska gränsen, där förbandet förlagts i
bivack i avvaktan på att det där förut förlagda förbandet, vars förläggning
skulle övertagas av Ljungmans förband, skulle avtransporteras. Enär det förband,
som skulle avlösas, avtransporterats först den 5 april, hade beredskapen
övertagits först från sistnämnda dag. Tiden den 25 mars—den 4 april
1943 hade utnyttjats för ordnandet av förläggningen, för inventering och reparation
av motorfordon med mera, varjämte största delen av manskapsstyrkan
åtnjutit krigspermission. Under denna tid hade skarp ammunition icke
utlämnats till vaktpersonalen av bland annat den orsaken, att risk förelegat
för sammanblandning av lös och skarp ammunition. Personalen hade nämligen
fortfarande innehaft lös ammunition, som varit avsedd att förbrukas
under de nyligen avslutade fälttjänstövningarna. På grund av detacheringar
av personal, rekognosceringar med mera hade den iösa ammunitionen icke
omedelbart kunnat insamlas. Vidare hade förbandet icke varit avsett att bestrida
beredskapstjänst under denna tid och hade legat helt inramat av andra
förband. Skulle det oaktat behov av skarp ammunition ha uppstått, hade
detta behov lätt kunnat tillgodoses, enär på en bil inom varje avdelning funnits
skarp ammunition, varom all personal underrättats. Dessutom hade samma
dag, som förbandet anlände till ifrågavarande trakt, å expeditionen insatts
en låda skarp ammunition. Detta hade allt befäl känt till. Från den dag
då förbandet bestritt beredskapstjänst, hade skarp ammunition varit utdelad
till avdelad vaktpersonal och hade i övrigt funnits lätt tillgänglig.

Efter begäran från militärbefälsstaben insände Ljungman med skrivelse
den 28 juni 1943 ett så lydande intyg: »V. Militärbefälsstaben Avd 1. Karlstad.
Att ammunition tilldelats personalen vid vakttjänst då beredskapen
övertagits intygas. Fältpost — — -—- den 28/o 1943. Stig Nyberg. Chef amtross.»

Sedermera hölls förhör genom divisionschefens försorg med 34 Svensson,

202

sergeanterna Stig Alfred Nyberg och Inge Wilhelm Harrius, furirerna Sven
Våge Lundström och Karl Edvin Alfredsson samt värnpliktiga nr 257-17-41
Rosenblad, nr 47-5-41 Törnqvist och nr 297-31-41 Svensson.

Av förhörsprotokollet framgick, att Nyberg, Harrius, Lundström och Alfredsson
under ifrågavarande tid tjänstgjort såsom dagofficerare samt Rosenblad,
Törnqvist och 297 Svensson såsom vaktchefer.

Vid förhöret uppgåvo de hörda bland annat följande:

34 Svensson: Någon ammunition hade icke utlämnats till vaktpersonalen
under tiden den 6 april—den 27 april 1943. Personalen hade dock känt till
att ammunition åtminstone till den 15 april 1943 förvarades på en bil inom
varje avdelning.

Nyberg: I egenskap av chef för ammunitionstrossen hade han utlämnat en
låda ammunition för vaktpersonalen. Lådan hade sedermera kommit att
kvarstå på batteriexpeditionen. Den ammunition, som han åsyftat i sitt ovan
återgivna intyg, hade varit den, som förvarats å expeditionen.

Harrius, Lundström och Alfredsson sammanstämmande: Någon ammunition
hade icke funnits vid vakten under den tid förbandet legat förlagt i
ifrågavarande trakt. Anmälan därom hade icke gjorts till batterichefen. På
grund av att övergången till beredskapstjänst skett omedelbart efter en manöver,
då skarp ammunition icke varit utdelad, hade ingen av dem kommit
att tänka på saken. De hade dessutom varit strängt upptagna av rekognosceringar
och förberedelser för förbandets förläggning. De ville icke åberopa det
anförda såsom en ursäkt utan allenast såsom en förklaring.

Rosenblad, Törnqvist och 297 Svensson sammanstämmande: Under vakttjänstgöringen
hade förbandet icke haft skarp ammunition. Vakten hade visiterats
av dagofficerarna, vilka dock icke gjort någon anmärkning i anledning
av att skarp ammunition saknades.

Ljungman, som hempermitterats den 1 juli 1943, anförde i förnyat yttrande: Då

han den 17 juni 1943 första gången anmodades inkomma med yttrande
i anledning av nr 34 Svenssons skrift, hade relativt lång tid förflutit från
den i skriften angivna perioden, varför han själv icke klart kunnat i detalj
erinra sig ifrågavarande förhållanden. Dessutom hade lian under nämnda
period varit mycket upptagen av rekognosceringar för divisionens förläggning
och gruppering för beredskapstjänsten. Han hade även åtnjutit krigspermission
under tiden den 11—den 18 april 1943, varunder befälet över förbandet
förts av Nyberg. Enär han från det förbandet den 10 mars 1943 lämnat
depån saknat adjutant, vilken tjänst fått bestridas av en ung furir, hade
han även i hög grad fått ägna sig åt expeditionstjänsten, vilken vore synnerligen
omfattande. För den inre tjänsten vid förbandet hade närmast svarat
en per vecka beordrad dagofficer, vilken varit sergeant eller furir. På grund
av angivna förhållanden hade Ljungman för att kunna avgiva det den 21
juni 1943 dagtecknade yttrandet varit nödsakad att inhämta upplysningar i
ammunitionsfrågan från den honom underställda befälspersonalen. På hans
förfrågan hade därvid Nyberg, Harrius, Lundström, Alfredsson och furiren

203

Nilsson, vilka tjänstgjort såsom dagofficerare, uppgivit, att ammunition ut
delats till vaktpersonalen omkring den 5 april 1943. Då detta överensstämde
med vad han själv kunnat erinra sig, hade han i sitt yttrande angivit nämnda
datum. Nybergs utsago vid förhöret förefölle honom egendomlig. Nyberg
hade nämligen fått del av Ljungmans första yttrande i ärendet och hade därvid
bestämt hävdat, att ammunition funnits utdelad till bevakningspersonalen.
Anledningen till att en låda ammunition intagits å expeditionen hade
varit en annan än den av Nyberg vid förhöret angivna. Lådan hade nämligen
på Ljungmans direkta order intagits å expeditionen för att — närmast
i anledning av pressdebatten om den så kallade Lekvattensaffären — finnas
till hands, »om något skulle hända». Lådan hade följaktligen icke varit avsedd
för utdelning av ammunition till vaktpersonalen.

I ett vid förhörsprotokollet fogat yttrande anförde divisionschefen, majoren
K. Hansen bland annat följande:

En försummelse hade ägt rum vid Ljungmans förband i vad avsåge utdelandet
av skarp ammunition. Samtliga dagofficerare hade medgivit, att de
känt till förhållandet men icke rapporterat detta eller vidtagit några åtgärder
för ammunitionens utdelande.

Uti en den 24 augusti 1943 dagtecknad instruktion för åtal mot Ljungman,
Nyberg och Mardus anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för
vad i ärendet förekommit, följande:

Den verkställda utredningen gåve vid handen, att vaktpersonalen vid förbandet
under tiden från och med den 5 april 1943, då förbandet övertog beredskapen,
till den 27 samma månad icke varit försedd med skarp ammunition.
Detta vore så mycket mera anmärkningsvärt, som förbandet under denna
tid varit förlagt i omedelbar närhet av riksgränsen. Ansvaret för beredskapens
effektiva upprätthållande vid de olika förbanden åvilade främst förbandscheferna.
Genom att icke förvissa sig örn att vaktpersonalen varit utrustad
med skarp ammunition hade Ljungman och även Nyberg, vilken syntes
ha tjänstgjort såsom förbandschef under Ljungmans ledighet, gjort sig
skyldiga till tjänstefel. De, sorn tjänstgjort såsom dagofficerare vid förbandet
hade, enligt vad de själva medgivit, känt till att vaktpersonalen icke varit
utrustad med skarp ammunition men hade det oaktat underlåtit att rapportera
förhållandet eller eljest vidtaga erforderliga åtgärder. Då det måste
anses åligga dagofficerarna att tillse, att vaktmanskapet vore så utrustat, att
det vid behov kunde ingripa, hade dagofficerarna vid förbandet gjort sig
skyldiga till försummelser i dem åliggande tjänsteplikter. Av den personal,
som under ifrågavarande tid tjänstgjort såsom dagofficerare, vore dock endast
Nyberg och Harrius, som vore underofficerare, att betrakta såsom tjänstemän.
övriga felande, vilka såsom tillhörande underbefälet icke kunde anses
såsom tjänstemän, stöde icke under militieombudsmannens tillsyn och
kunde militieombudsmannen icke vidtaga någon åtgärd gentemot dem.

Av utredningen framginge ytterligare, att Ljungman, då han i sitt den 21

204

juni 1943 dagtecknade yttrande i synnerligen bestämd form gjorde gällande,
att skarp ammunition varit utdelad till avdelad vaktpersonal från den dag
då förbandet började bestrida beredskapstjänst, lämnat en felaktig uppgift
samt att innehållet i Nybergs i anslutning till denna uppgift senare utfärdade
intyg vore oriktigt. Såsom förklaring till den felaktiga uppgiften hade Ljungman
anfört, att han varit nödsakad att inhämta upplysningar i saken från
den honom underställda befälspersonalen och att vad han därvid erfarit överensstämt
med vad han själv kunnat erinra sig. Nyberg hade icke kunnat
lämna annan förklaring till att han utfärdat det oriktiga intyget än att han
i intyget avsett den ammunition, som förvarades å batteriexpeditionen.

Militieombudsmannen funne det synnerligen anmärkningsvärt att Ljungman
och Nyberg kunnat lämna ifrågavarande oriktiga uppgifter, som de måst
frånfalla sedan det blivit styrkt att de vore felaktiga. Militieombudsmannen
hade tidigare haft anledning att ingripa mot militära befattningshavare för
att de på detta sätt i skriftliga yttranden i hos militieombudsmannen anhängiga
ärenden lämnat oriktiga uppgifter. Därvid hade anförts, att det vore
en angelägenhet av största vikt, att de yttranden, som militieombudsmannen
lunne anledning infordra av befattningshavare i dylika ärenden, avfattades
så, att de erhölle ett fullt riktigt innehåll. Betydelsen härav framstode än tydligare
om man betänkte, att vederbörande tjänstemäns yttranden i de flesta
fall utgjorde det huvudsakliga material, på vilket militieombudsmannen hade
att avgöra ärendena, varför felaktiga yttranden kunde leda till att även besluten
bleve oriktiga. Om kravet på att yttrandena ej finge vara missvisande
icke strängt upprätihölles, kunde ett förfarande, som byggde på skriftväxling,
icke längre fungera tillfredsställande.

Dylikt lämnande av felaktiga uppgifter hade befunnits utgöra straffbart
tjänstefel (jämför bland annat militieombudsmannens ämbetsberättelse 1943
sid. 70 ff.). Ej heller i detta fall kunde militieombudsmannen underlåta att
beivra felaktigheterna.

På grund av vad sålunda anförts uppdroge militieombudsmannen åt åklagaren
vid den krigsrätt, varunder Ljungman, Nyberg och Harrius lydde, att
ställa dem under tilltal för ifrågavarande tjänstefel och därvid yrka ansvar å
dem enligt lag och sakens beskaffenhet.

* *

❖

Med skrivelse den 24 augusti 1943 översände militieombudsmannen åtalsinstruktionen
till chefen för Smålands artilleriregemente, varvid militieombudsmannen
åt denne överlämnade att vad anginge furirerna Lundström och
Alfredsson företaga den åtgärd, vartill fog kunde finnas. Sedan regementschefen
— även beträffande Lundström och Alfredsson — hänskjutit målet
till regementskrigsrätten vid regementet, yrkade vederbörande krigsfiskal vid
krigsrätten ansvar å Nyberg jämlikt 129 och 130 §§ strafflagen för krigsmak -

205

ten samt å Ljungman, Harrius, Lundström och Alfredsson jämlikt 130 § samma
lag.

Regementskrigsrätten yttrade i utslag den 12 november 1943:

Av utredningen framginge, att vaktpersonalen vid det Ljungman underställda
förbandet under tiden från och med den 5 till den 27 april 1943, under
vilken tid förbandet legat i beredskap, ej varit försedd med skarp ammunition,
oaktat förbandet varit förlagt endast omkring fyra kilometer från
riksgränsen.

Mot Ljungmans bestridande funne krigsrätten icke styrkt, att han varit
medveten om att ammunition ej utdelats, men hade han genom att icke övertyga
sig om hur i ifrågavarande avseende varit förhållandet gjort sig skyldig
till vårdslöshet.

Nyberg, som under tiden den 12—den 17 april 1943 vikarierat för Ljungman,
hade, oaktat han känt till att ammunition ej varit utdelad, genom underlåtenhet
att föranstalta örn att vaktpersonalen försetts med ammunition
jämväl förfarit vårdslöst.

Med hänsyn till omständigheterna funne krigsrätten vad som i målet lagts
Harrius, Lundström och Alfredsson till last däruiinnan att de såsom dagofficerare
icke tillsett, att vaktpersonalen varit tilldelad ammunition, icke
vara av beskaffenhet att för dem föranleda ansvar.

Av utredningen framginge vidare, att Ljungman, efter det förhållandet påtalats
hos militieombudsmannen och Ljungman beretts tillfälle att inkomma
med yttrande i saken, lämnat felaktiga upplysningar och åberopat ett av Nyberg
utfärdat, till innehållet oriktigt intyg.

Väl kunde mot Ljungmans bestridande icke anses till fullo styrkt, att han
varit medveten om att de av honom lämnade upplysningarna och uppgifterna
i intyget varit oriktiga, men hade Ljungman genom att icke nedlägga tillräcklig
omsorg vid upplysningarnas inhämtande och vid bedömande av intygets
innehåll visat vårdslöshet.

Nyberg hade visat vårdslöshet genom att utfärda intyget, oaktat han varit
medveten om att dettas innehåll varit oriktigt.

På grund härav prövade krigsrätten rättvist att, med ogillande av mot
Harrius, Lundström och Alfredsson i målet förd ansvarstalan, döma Ljungman
och Nyberg jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten jämförd med 33 §
samma lag samt 4 kapitlet 1 och 2 §§ allmänna strafflagen att för vårdslöshet
i tjänsten undergå vaktarrest, Ljungman i åtta dagar och Nyberg i sex dagar.

Regementskrigsrättens utslag har överklagats av Ljungman, och målet är
såvitt angår denne beroende på krigshovrättens prövning.

206

68. Otillåten efterforskning rörande uppgifter som publicerats i tidning

samt olämpligt uppträdande av försvarsområdcsbefälhavare å tidnings
redaktionslokal. Tillika fråga om oriktigt förfarande vid hemlig stämpling.

I tidningen Haparandabladet förekom den 12 november 1942 en så lydande
artikel:

»Tyskt flyg 5 gånger över Haparanda i går.

Luftvärnets beramade verkningseld uteblev.

En rad flagranta gränskränkningar förekommo på onsdagen i luftrummet
över Haparanda. Tyska flygplan Högö på middagen vid fem olika tillfällen
inom loppet av en och en halv timme in över staden och dess omgivningar,
och det väckte vad man kallar blandade känslor bland allmänheten i gränsstaden
att trots de numera skärpta bestämmelserna för luftvärnets eldgivning
ingen effektiv beskjutning förekom, som skulle varit ägnad att återställa den
här i staden alltmera undergrävda tron på det svenska luftvärnets effektivitet.

Sikten var hela tiden god och planen gingo ett och ett (troligen var det
i flera fall samma plan som inte blev mera uppskrämt av luftvärnet än att
det vågade sig tillbaka). Överflygningarna skedde på 800 å 1 300 meters höjd.
Den första inflygnihgen skedde kl. 1310. Haparandaborna ha uppnått en betydande
färdighet i att på motorljudet avgöra flygplanens nationalitet, och
tydligen gav denna identifieringsförmåga även nu riktigt utslag: alltnog, folk
samlades allmänt ute på gator och trappor för att iakttaga det främmande
planet. Till spänningen bidrog givetvis vetskapen om de skärpta eldgivningsbestämmelserna
och tron att man nu äntligen skulle få se hur det går till när
det svenska luftvärnet biter ifrån sig. Enligt myndigheternas anmaningar
skulle man ju rätteligen ha sökt sig inomhus för att vara i säkerhet för splittret
från luftvärnsgranaterna, men nyfikenheten avgick med segern. Tusentals
ögon följde alltså planet när det kom från finska sidan rakt över Torneå och
in över Haparanda. Det var ett 2-motorigt Junker-plan, som dundrade in
över den svenska gränsen ungefär vid tullen. Planet fortsatte in över staden
tills det befann sig mitt över Storgatan, varefter det girade och fortsatte i
älvens riktning söderut, fortfarande ett gott stycke in över svenskt område.
Inte förrän planet i ungefär 3 minuter flugit över svenskt område lossade luftvärnet
några varningsskott. Varningsskotten skötos med långa mellanrum
och kreverade långt från planet. Detta fortsatte utan att i minsta mån ändra
kurs. Den Verkningseld’ som allmänheten nu väntade att få se prov på uteblev
fullständigt. Längre ned efter gränsen gick planet över till finska sidan
men återkom och gick även då på svenska sidan utan att bli beskjutet.

Vid de följande inflygningarna beskrevo planen i stort sett samma bana.
Vid ett tillfälle skötos ytterligare tre varningsskott, även då sedan planet en
god stund befunnit sig över svenskt område. Någon kursändring kunde inte
förmärkas hos planet. I de övriga fallen förekom ingen skottlossning.

På vederbörligt håll förklaras att den uteblivna beskjutningen skulle delvis

207

bero på att man inte har rätt att skjuta när brisaderna kunna beräknas ske
över finskt område — även örn man numera får skjuta över tättbebyggda
svenska samhällen. För civila iakttagare framstår det som omöjligt att brisaderna
skulle kunnat äga rum över finskt område när planen befunno sig
över Haparanda. Man kan inte heller undgå att undra över att icke beskikningen
fortsatte sedan varningsskotten visat sig verkningslösa.

Sedan eldgivningsbestämmelserna numera skärpts så att de böra vara tillfyllest
och tillräckliga för att skapa respekt för vår neutralitetsvakt förefaller
det som örn det också skulle vara lämpligt med en översyn av de enskilda
taggarna i igelkotten och eventuellt nödiga utbyten. Det förefaller nästan som
om man på ett eller annat håll har råkat förväxla det primära med det sekundära.
Det primära är nämligen inte att i varje förekommande fall visa
prov på den mest raffinerade försiktighet och finna motiveringar härför, det
primära för vår neutralitetsvakt är att skydda våra gränser och skapa respekt
för våra vapen och vår neutralitetsvilja.»

Ansvarig utgivare för Haparandabladet är direktören Algot Wennman.

I en den 19 november 1942 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
redaktören för Haparandabladet Karl örngrim: För den åtgärd vartill
sakens beskaffenhet kunde föranleda finge örngrim anmäla följande. Den
17 november 1942 hade örngrim på sitt redaktionsrum fått besök av översten
Sam Sandahl. Denne hade omtalat att hans besök gällde en artikel i Haparandabladet,
vari påtalats att det vid Haparanda förlagda luftvärnet icke ingripit
med verkningseld mot ett antal tyska flygplan, som den 11 november 1942 under
loppet av ungefär en och en halv timme flugit in över svenskt område vid
Haparanda. Sandahl hade börjat utfråga Örngrim rörande de i tidningsartikeln
förekommande uppgifterna och därvid använt sig av en tilltalston, som
väckt en viss förvåning hos örngrim emedan den enligt örngrims tycke varit
frånstötande och inkorrekt. Nästan omedelbart efter samtalets början hade
Sandahl i upphetsad ton givit uttryck åt sitt missnöje med att tidningen
inte återgivit enbart uppgifter från militärt håll, och plötsligt hade hans upphetsning
syn- och hörbarligen övergått i ett raserianfall, och han hade vredgat
skrikande omtalat att han hade i uppdrag att utreda den berörda saken
samt att han redan vid ett tidigare tillfälle åsamkats ett, enligt hans eget
ordval, helvetes besvär på grund av en annan uppgift i Haparandabladet som
på sin tid föranlett utredning. När Sandahl för ett ögonblick tystnat hade
örngrim nämnt, att han personligen iakttagit inflygningarna. Som svar härpå
hade Sandahl skrikit att örngrim saknade all kompetens att bedöma huruvida
planen flugit in över svenskt område. Han hade tillagt att det vöre
så förbannat likt tidningarna detta. Örngrim hade därpå rest sig från sin
stol och förklarat alt han avbröte samtalet. Sandahl hade då svarat, alltjämt
lika upprörd: »Jag skall förbanne mig lia svar på de här frågorna.» Härvid
kunde örngrim inte underlåta att meddela Sandahl sin mening att örngrim
funne hans uppträdande obalanserat. Sandahls svar hade lytt: »Obalanserad
eller inte, så blir jag förbannad.» örngrim hade då lämnat rummet tillönskande
Sandahl en god middag. Sandahl hade ytterligare yttrat: »Jag skall

208

tala om att jag har ganska mycket att säga till örn» samt, när Örngrim redan
befunnit sig utanför dörren, ställt en fråga vilken färg tidningen hade.
Denna fråga hade ej blivit besvarad. Det vore Örngrims uppfattning att en
undersökning av det slag Sandahl sagt sig vara anförtrodd inte kunde beräknas
bli på önskvärt sätt objektiv och klarläggande, när den skulle föras aven
nian som tillämpade dylika förhörsmetoder. I Sandahls sist anförda yttranden
kunde spåras ett försök att med understucket hot bringa utredningsresultatet
i viss riktning. Det vore visserligen inte möjligt att med bestämdhet
säga vad Sandahl åsyftat med detta understuckna hot, men det förefölle
mycket sannolikt att han tänkt sig kunna skrämma Örngrim med sitt eventuella
inflytande hos det politiska parti tidningen företrädde. I detta fall hade
Sandahls uppträdande visserligen inte lett till annat än att hela förhöret gått
om intet, men det vore lätt att inse hurusom han genom liknande vredgat
och hotfullt uppträdande mot underlydande, framför allt mot menigt manskap,
som kanske kunde ha något av vikt att vittna i saken kunde få fram
ett undersökningsresultat, som inte gåve besked örn de verkliga förhållandena.

Genom telegram den 13 november 1942 till VI. militärområdet infordrade
försvarsstabschefen förklaring med anledning av i dagspressen förekommande
uppgift om att luftvärnet i Haparanda icke i visst fall skulle kunnat
skjuta på grund av risken för att splitter skulle kunna falla på finskt område.
Enligt uppgift av Sandahl erhöll denne från militärbefälsstaben uppdrag
att utreda, om Haparandabladet fått sina uppgifter angående utebliven
verkningsskjutning mot främmande flygplan från något militärt förband.
Den utfärdade skriftliga ordern innehöll emellertid endast att telegrammet
överlämnades för verkställande av utredning, vilken skulle vara till militärbefälsstaben
inkommen senast den 20 november 1942. Militärbefälhavaren
förklarade i yttrande till militieombudsmannen, att några andra anvisningar
icke givits.

1 skrivelse till militärbefälhavaren anförde Sandahl:

Sandahl finge insända protokoll, fört vid förhör den 17 november 1942 med
visst befäl vid luftvärnsförbanden i Haparanda, hållet av Sandahl såvitt anginge
förbandens förbindelse med Haparandabladet och av luftvärnsofficeren
såvitt anginge lösandet av förbandens uppgift i förhandenvarande läge. Utöver
detta förhör hade Sandahl vänt sig till redaktören för Haparandabladet
och förfrågat sig, varifrån han fått uppgiften om att det vore förbjudet
att avgiva verkningseld, när planet befunne sig i ett sådant läge, att
brisaden skulle inträffa över finskt område, varvid redaktören meddelat,
att han ringt landsfiskalen Franzén och frågat, varför luftvärnsförbanden
ej besköto flygplanen, och därvid fått uppgiften i fråga. Vid Sandahls förfrågan
hos landsfiskalen, hur det förhölle sig med saken, hade denne
meddelat, att han på redaktörens fråga svarat, att han antoge att det berodde
på att man vid beskjutning av flygarna måste iakttaga en viss försiktighet
så att man ej riskerade skadegörelse i Finland. Landsfiskalen hade
emellertid meddelat, att uttalandet ej vore avsett för publicering.

209

Vid förhöret den 17 november 1942 hördes landstormssergeanterna Thure
Engelbrektsson och Gösta Berg samt landstormslöjtnanten Jonas Sjöström,
vilka därvid berättade:

Engelbrektsson: En dam som uppgivit sig vara från Haparandabladet
hade ringt strax efter första eldöppnandet och frågat örn man skjutit med
skarpa skott. Han hade vägrat att lämna någon upplysning och hänvisat
till förbandschefen.

Berg: Han hade vid tillfället tjänstgjort såsom eldledare vid ett annat
luftvärnsförband. Han hade uppringts av en dam från Haparandabladet
men vägrat att lämna några upplysningar.

Sjöström: Han hade tjänstgjort som förbandschef enär ordinarie förbandschefen
landstormslöjtnanten Erik Ström vid tillfället varit sjuk. Vid eldöppnandet
hade han befunnit sig på expeditionen, där han uppringts av en
dam från Haparandabladet, vilken frågat om batteriet skjutit med skarpa
skott, vilket han bejakat, enär han ansett detta vara tydligt för envar på
grund av brisaderna. Han hade ej lämnat någon annan upplysning. Landsfiskalen
hade ringt senare på dagen och frågat varför förbandet ej skjutit
tidigare mot de utländska flygplanen. Sjöström hade ansett sig kunna lämna
landsfiskalen vissa upplysningar, enär denne vore luftskyddschef i Haparanda
och såsom sådan en myndighet som borde vara informerad örn verkliga
läget och som samtidigt borde veta vad han borde säga och icke säga.
För landsfiskalen hade Sjöström omtalat, att förbandet ej ansett det önskvärt
att skjuta in över finskt bebyggt område, så att skrot folie ned i Torneå.
Samtidigt hade han påpekat, att vad som därvid sagts vore av den beskaffenhet,
att det icke borde föras vidare.

Sedan det blivit utrett att Ström utfärdat muntlig order örn att eld i visst
fall ej finge avgivas, ehuru Ström känt till att de nya eldöppningsbestämmelserna
ej innehöllo någon undantagsbestämmelse, på vilken han kunde
grunda en sådan order, ålade Sandahl jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
Ström arrest utan bevakning i fyra dagar för oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikt.

I yttrande till militieombudsmannen anförde Sandahl:

Sandahl hade ansett det lämpligt att vända sig till Haparandabladet för
att efterhöra, huru tidningen erhållit sina uppgifter, och i detta uppsåt hade
Sandahl uppsökt redaktören Örngrim. På fråga av vem tidningen fått sina
uppgifter hade Örngrim svarat: »Av landsfiskalen». Härmed hade Sandahl
fått veta vad han ville. Innan Sandahl uppsökt tidningen hade Sandahl emellertid
av luftvärnsofficeren i militärbefälsstaben fått veta, att luftvärnsförbanden
löst sin uppgift i för handen varande läge fullt korrekt. Tidningens
relation av förloppet hade följaktligen varit fullkomligt felaktig och således
kränkande för förbanden, och då det icke varit första gången som Haparandabladet
genom felaktig kritik av förbandens uppträdande skapat missstämning
inom desamma, hade Sandahl föreslagit örngrim att, innan tidningen,
som den vid tre särskilda tillfällen gjort, kritiserade ansvariga chefer, vända
sig lill Sandahl, så skulle Sandahl ge örngrim anvisning till v«jm örn 14

—43.9022. Militieombudsmanncns ämbetsberättelse.

210

grim eventuellt kunde vända sig för erhållande av vederhäftiga upplysningar.
På detta hade Ömgrim svarat, att han stått på torget och sett flygplanen, på
vilket Sandahl — med kännedom örn hur svårt det vore att avgöra, när
ett flygplan befunne sig på den ena eller andra sidan om en linje — genmält,
att Örngrim väl inte vore kompetent att bedöma luftvärnsförbandens
uppträdande. Av Örngrims svar hade Sandahl emellertid fått den uppfattningen,
att Örngrim ej insåge eller ville inse, hur kränkande det kändes för
en förbandschef och dennes förband att gång efter annan på sätt som skett i
Haparandabladet bli beskyllda för att ej göra sin plikt, och således tydligen
tänkte fortsätta med sina ohemula beskyllningar. Sandahl hade därför bett
att få rekapitulera de artiklar, som åstadkommit så mycken förstämning och
förargelse hos förbanden i Haparanda. Sandahl hade börjat ungefär på
följande sätt: »Kommer redaktören ihåg, hur Haparandabladet beskyllde
luftvärnsförbanden för att de ej gjorde sin plikt och besköto de plan, som
för någon tid sedan fällde bomber mot järnvägsbron?» Örngrim hade ej
svarat. Sandahl hade fortsatt: »Utredningen gav ju, som redaktören vet, vid
handen att beskyllningen var fullkomligt oriktig.» Vidare hade Sandahl meddelat,
vilken misstämning det ovederhäftiga angreppet förorsakat hos truppen,
samt att cheferna vänt sig till Sandahl med begäran, att Sandahl om
möjligt skulle ordna så, att truppen och de själva kunde få upprättelse, samt
att generalen Douglas på Sandahls begäran gjort en extra inspektion, varvid
han givit såväl cheferna som truppen full upprättelse. Örngrim hade
tigit. Sandahl hade fortsatt: »Redaktören kanske även påminner sig historien,
som Haparandabladet serverade örn de tyska officerare, som ogenerat promenerade
bland värnen utan att bevakningen ingrep.» Nu hade Örngrim rest
sig och sagt: »Nej, det här börjar att bli obehagligt. Jag tycker att översten
är obalanserad.» Vid utredningen av denna historia hade det visat sig, att
de omtalade tyska officerarna varit en svensk skogstjänsteman, klädd i
tjänsteuniform, vilken innehade passersedel till området i fråga. Att Örngrim
tyckte att det var obehagligt att bli påmind om denna historia förstode Sandahl.
Hur Örngrim kunde vilja göra gällande, att Sandahl uppträtt obalanserat,
då Sandahl endast upprepat, vad Örngrim själv skrivit i tidningen,
förstode Sandahl däremot inte. I sin inlaga uttalade Örngrim tvivel om att
undersökningen — på grund av Sandahls förhörsmetoder — ej skulle bli
tillräckligt objektiv och klarläggande, ett uttalande som återigen visade hur
ovederhäftig Örngrim vore, då det gällde att relatera fakta. Trots att Sandahl
meddelat Örngrim, att Sandahls besök hos Örngrim endast gällde att
fastslå från vem tidningen fått sina uppgifter, vilket Örngrim omedelbart
meddelat trots hans påstående att hela förhöret gått om intet, och trots att
Sandahl meddelat örngrim vem som gjort utredningen om luftvärnsförbandens
uppträdande, ordade Örngrim i sin inlaga om att han ej trodde på att
Sandahls förhörsmetoder ledde till önskvärd klarhet i denna sak. Mot Örngrims
ärekränkande beskyllningar att Sandahl genom hot skulle vilja påverka
sina underlydande att avge oriktiga uppgifter, måste Sandahl inlägga
sin allvarliga protest, och Sandahl ämnade undersöka i vad mån han kunde

211

ställa Örngrim till ansvar härför. Beträffande yttrandet att Sandahl skulle
tala om, att han hade ganska mycket att säga till om, så hade det kommit
helt spontant då Sandahl förstått, att örngrim ej insåge den skada som tidningens
hets mot militärens sätt att lösa sina uppgifter gjorde, och att han
följaktligen ej hade minsta tanke på att ändra sin inställning, och yttrandet
avsåge Sandahl uppsåt att till militärbefälhavaren inlämna en anhållan om
att sådana åtgärder måtte vidtagas mot tidningen Haparandabladet, som
förhindrade dess fortsatta undergrävande av den goda soldatanda, som vore
erforderlig särskilt i dessa tider, samt dess hets mot viss makts representanter.
Att Sandahl genom sitt yttrande tänkte skrämma örngrim genom sitt eventuella
inflytande hos det politiska parti tidningen företrädde, vore Örngrims
egna fria fantasier och torde ej behöva bemötas. Sandahls fråga, vilken färg
tidningen hade, hade framställts på grund av att det i Sandahls allmänna
skyldigheter inginge att hålla sig underi-ättad om olika förhållanden inom
området, varför Sandahl givetvis vöre mycket intresserad av olika tidningars
politiska inställning, örn Haparandabladet hade Sandahl fått den uppgiften,
att det vore en högertidning, en uppgift som Sandahl börjat betvivla
på grund av vad Sandahl nu anfört. I sin inlaga ondgjorde sig Örngrim över
Sandahls ton, skrik och svordomar. Sandahl visste sig ej ha använt annan
ton än sin vanliga i ett dylikt läge. Med skrik förmodade Sandahl att Örngrim
menade, att Sandahl talat för högt. Sandahl vore emellertid van att
tala så, att folk hörde och begrepe, vad Sandahl sade, vilket örngrim väl
finge finna sig i. Vad svordomarna beträffade kunde det väl hända, att
Sandahl använt något kraftord, vilket han dock ej kunde.erinra sig. Under
alla förhållanden hade Sandahl icke riktat något dylikt mot Örngrim, så att
denne däröver behövde känna sig stött. Att Sandahl sagt att det vore så likt
tidningarna detta, vore säkert riktigt. »Förbannat» finge Örngrim stå för.
Att uttala vad sant vore, torde väl inte vara Sandahl förmenat.

Sedan örngrim beretts tillfälle att taga del av ett referat av Sandahls yttrande,
vilket yttrande hemligstämplats, bemötte Örngrim i en påminnelseskrift
den 11 januari 1943 utförligt Sandahls uppgifter. I

I en till militärbefälhavaren för VI. militärområdet den 22 mars 1943 överlämnad
instruktion för åtal mot översten Sandahl anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för utredningen, följande:

Tryckfrihetsförordningen innehölle i § 1 mom. l:o stadgande, att ej må
någon i annan ordning eller i annat fall än denna lag stadgar kunna för
tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas. Ansvaret för innehållet i en
tidning åvilade enligt § 1 mom. 18:o tryckfrihetsförordningen i första hand
den som i egenskap av utgivare hade utgivningsbeviset för tidningen. Vid
sidan av utgivaren finge icke de personer, som kunde betraktas såsom delaktiga
i den genom publiceringen fullbordade gärningen, ställas till ansvar
för sin medverkan vid tillkomsten av en tidningsartikel. De verkliga författarna
till bidrag som i en tidning influtit vore i överensstämmelse härmed till -

212

försäkrade en rätt att vara anonyma; efterforskningar efter dem vore icke
tillåtna. Denna anonymitetsrätt hade tydligt kommit till uttryck i § 1 mom.
15 :o tryckfrihetsförordningen. Liksom den, vilken författat och insänt en
artikel, icke finge efterspanas och åtalas för denna del av tidningens innehåll,
så torde den, som muntligen meddelat något som i tidningen intagits, vara
tillförsäkrad detta skydd. Utgivarens ställning såsom författare inför lagen
kunde sägas medföra att alla andras bidrag till tidningen, vare sig de haft
skriftlig eller muntlig form, spelade rollen av allenast utgivarens upplysningskällor.
Behovet av skydd för anonymiteten vore ju också lika stort för båda
dessa slag av meddelanden.

Förbudet i tryckfrihetsförordningen mot åtal i annan ordning eller i annat
fall än där stadgades vore icke ställt i beroende av att utgivare eller annan
enligt tryckfrihetsrättens regler ansvarig person verkligen kunde ställas till
ansvar. I ett av Högsta domstolen genom utslag den 22 maj 1901 avgjort
mål hade författaren till en tidningsartikel ansetts fri från åtal, ehuru artikeln
i fråga torde ha varit av sådant innehåll, att utgivaren ej kunnat
ställas till ansvar (se NJA 1901: 280 samt JO:s ämb. ber. 1902 s. 21). Skyddet
för anonymiteten torde likaledes vara alldeles oberoende av svaret på
frågan, om tidningens uppgifter innehölle något brottsligt eller icke.

Vare sig innehållet i det meddelande som överbringats till en tidning i
och för sig vore brottsligt eller icke, kunde saken emellertid kompliceras därav
att själva överbringandet av meddelandet till tidningen i bådadera fall
kunde innebära ett tjänstefel.

Brott mot allmän lag, förövat i tjänsten, kunde jämväl innefatta brott mot
en tjänsteplikt som framginge ur särskilda reglementen och instruktioner
eller kunde härledas ur sakens egen natur. Då till grund för en brottslig tidningsartikel
läge ett meddelande från en tjänsteman bortfölle, såsom förut utvecklats,
meddelarens ansvar för innehållet. När på detta sätt gärningens
straffbarhet ur en synpunkt bortfölle torde även dess straffbarhet ur tjänstefelssynpunkt
böra bortfalla. Om så ej vore fallet skulle skyddet för tidningarnas
medarbetare vara av ringa värde för dem som vore underkastade
ansvar för tjänstefel. Ett ytterligare skäl att ej tillåta åtal ens för tjänstefelet
vore att ett sådant åtal förutsatte att anonymiteten röjdes. Man syntes
således komma till det resultatet att då en brottslig tidningsartikel eller vissa
däri ingående åtalbara uppgifter härrörde från en person som vore underkastad
ansvar för tjänstefel, exempelvis en krigsman, denne icke finge för
själva överbringandet dömas för tjänstefel. Detta resultat kunde framstå såsom
i viss mån otillfredsställande, särskilt därför att tjänstefelssynpunkten
helt måste bortfalla vid bedömningen av utgivarens tryckfrihetsbrott.

Brott mot tjänsteplikt kunde i vissa hithörande fall föreligga utan att innehållet
i den publicerade artikeln i och för sig vore brottsligt. Denna situation
kunde uppkomma örn militär personal ålades en tystnadsplikt, vilken
ginge längre än vad som kunde härledas ur 8 kap. allmänna strafflagen.
Om man erkände en rätt att här väcka åtal för tjänstefel, då uppgifter som
publicerats i en tidning tillkommit genom brytande av tystnadsplikten, kun -

213

de denna åtalsrätt komma att leda till inskränkning i friheten att få genom
pressen framföra sina åsikter. Åtalsrätten komme också i konflikt med anonymitetsrätten.
Även för dessa fall syntes man därför vara nödsakad att
draga konsekvensen att tjänstefelet icke finge åtalas, ehuru även här resultatet
kunde te sig såsom mindre tillfredsställande ur militär synvinkel.

Enligt den här utvecklade ståndpunkten vore således åtal uteslutet för ett
tjänstefel, som skulle bestå däri att vissa i en tidning publicerade uppgifter
utlämnats av en krigsman i dennes tjänst, och detta oberoende av örn uppgifterna
innehölle något brottsligt eller icke. Därav måste då följa att utredning
huruvida en tidning till grund för sina uppgifter haft upplysningar
från militär personal icke kunde motiveras därav, att utredningen toge sikte
på ett begånget tjänstefel. Det vore slutligen självklart att militär befälhavare
icke ägde, med utövande av sin myndighet, anställa efterspaningar rörande
underlydande personals förbindelser med pressen i fall då det icke
ens ifrågasatts att något åtalbart skulle vara begånget.

Av handlingarna i det förevarande ärendet framginge att Sandahl erhållit
uppdrag att verkställa undersökning med anledning av den i pressen förekommande
uppgiften, att luftvärnet i Haparanda i visst fall icke kunnat
skjuta på grund av risken för att splitter skulle kunna falla på finskt område.
Detta utredningsuppdrag torde endast ha omfattat luftvärnsförbandens
uppträdande, och handlingarna i ärendet gåve icke anledning till antagande,
att Sandahl erhållit särskilda anvisningar att efterforska hur Haparandabladet
fått sina uppgifter. Till stöd för de åtgärder Sandahl vidtagit i sistnämnda
syfte syntes han således icke kunna åberopa överordnads order.

Sandahl hade enligt sina egna uppgifter hållit förhör med personalen vid
luftvärnsförbanden i Haparanda angående deras förbindelse med Haparandabladet
samt därutöver vänt sig till örngrim med förfrågan, varifrån örngrim
fått uppgiften att det vore förbjudet att avgiva verkningseld när planet
befunne sig i sådant läge att brisad skulle inträffa över finskt område.
Sedan örngrim i visst avseende åberopat landsfiskalen såsom sin sagesman,
hade Sandahl vänt sig till denne med en förfrågan hur det förhölle sig. Genom
dessa Sandahls efterforskningar syntes det ha blivit klarlagt, alf örngrim
genom landsfiskalen erhållit den nyssnämnda uppgiften, vilken härrört
från den officer som tjänstgjort såsom chef vid ett av luftvärnsförbanden.

Då det icke blivit ifrågasatt och icke heller syntes lia kunnat göras gällande
att militär personal gjort sig skyldig till något brottsligt genom att utlämna
de publicerade uppgifterna, hade Sandahls förhör med denna personal
ur straffrättslig synpunkt varit meningslöst. Genom förhöret hade också
denna personals räll till anonymitet beträffande sina förbindelser med
pressen kunnat kränkas. Militär personal vore ju tillförsäkrad rätt att genom
pressen få framföra kritik över samhällsförhållandena, jämväl sådana som
hänförde sig till försvaret. Anonymiteten kunde för dem vara av värde såsom
skydd mot missnöjesyttringar från förmäns sida, mot beskyllningar för
bristande solidaritet eller kåranda och dylikt (jfr Betänkande 20/12 1912 s. 63).
För tidningarna vore meddelarnas anonymitet av intresse därför att den bi -

214

droge att hålla förbindelserna nied allmänheten öppna. Omsorgen om anonymiteten
kunde sägas vara en del av skyddet för pressens frihet. Sandahls
nu berörda förhör torde därför icke vara förenliga med grunderna för vår
tryckfrihetsrätt.

Beträffande Sandahls förfrågan hos örngrim tillkomme, utöver kränkningen
av tryckfrihetsförordningen, att Sandahl icke haft något att befalla
över en civilperson. Sandahl hade därför icke ägt anställa något som heist
förhör med Örngrim. Då Örngrim icke varit utgivare för tidningen syntes
visserligen något formellt hinder för honom att meddela, varifrån han fått
vissa i tidningsartikeln intagna uppgifter, icke lia förelegat. Jämlikt grunderna
för § 1 mom. 15 :o tryckfrihetsförordningen torde det dock ankomma på
tidningens utgivare att bedöma, huruvida sådana omständigheter förelåge
att medarbetares anonymitet finge röjas.

Sedan Örngrim redan i början av Sandahls besök meddelat, att han fått
vissa uppgifter av landsfiskalen och i övrigt grundat tidningsartikeln på sina
egna iakttagelser, borde Sandahl, därest hans avsikt endast varit att taga reda
på ursprunget till tidningens uppgifter, ha avslutat besöket utan vidare meningsutbyte
nied Örngrim. Vad som därefter förekommit mellan Sandahl
och Örngrim syntes icke kunna betecknas såsom ett förhör utan snarare såsom
missnöjesyttringar från Sandahls sida rörande tidningens innehåll, särskilt
beträffande vissa militära förhållanden. Det torde ej behöva råda någon
tvekan därom att det vore önskvärt och nyttigt att militära myndigheter trädde
i samarbete nied pressen. Sålunda kunde t. ex. oriktiga uppgifter behöva
dementeras och uppkomna missförstånd tillrättaläggas genom beriktiganden.
Att däremot, såsom Sandahl gjort, å tjänstens vägnar framföra missnöjesyttringar
och kritik till en pressens representant måste anses oriktigt. Av
överbefälhavaren hade den 15 januari 1941 fastställts anvisningar för samarbetet
mellan militära myndigheter och publicitetsorganen. Dessa bestämmelser
avsåge att reglera de militära myndigheternas hänvändelser till pressen.
Bestämmelserna gåve vid handen att överbefälhavarens mening vore att
militära myndigheter icke finge träda i förbindelse med pressen för att framföra
missnöjesyttringar och kritik på sätt skett i förevarande fall.

Vid sitt meningsutbyte med Örngrim borde Sandahl ha visat den takt och
det omdöme, som ärendets grannlaga natur krävde. Enligt egen uppgift hade
Sandahl låtit Örngrim veta, alt Sandahl hade för avsikt att till militärbefälhavaren
inlämna en anhållan om att sådana åtgärder måtte vidtagas mot
Haparandabladet, att dess fortsatta undergrävande av den goda soldatandan
förhindrades. Detta uttalande, som av örngrim fattats såsom ett hot, hade
varit synnerligen olämpligt. Sandahl hade vidare betänkligt brustit i fråga
örn de yttre formerna för ett korrekt uppträdande. Sålunda hade Sandahl,
trots att örngrim bevarat sitt lugn, blivit högröstad, och han syntes även ha
använt svordomar. Även om några direkta kränkande tillmälen mot Örngrim
icke förekommit, hade Sandahl dock härigenom gjort sig skyldig till
fel mot militär tukt och ordning i synnerhet i betraktande därav att man å
Sandahl i hans egenskap av överste och försvarsområdesbefälhavare hade

215

rätt att ställa större krav i detta hänseende. Enligt ömgrims uppgift hade
resultatet blivit, att han avvis*at Sandahl, och den aktning som militära chefer
borde äga syntes således ha rubbats.

Sandahl yttrande till militieombudsmannen av den 5 december 1942, vilket
här i allt väsentligt återgivits, hade av Sandahl försetts med sådan hemligstämpel,
som i 3 § i kungörelsen den 25 november 1938 nr 757 sägs. Enligt
1 och 2 §§ i denna kungörelse finge handlingar hemligstämplas då deras offentliggörande
kunde medföra våda för rikets säkerhet eller uppenbart kunde
skada dess försvar. Sedan militieombudsmannen anhållit om upplysningar
rörande anledningen till att yttrandet hemligstämplats, hade Sandahl uppgivit
att yttrandet behandlats såsom hemligt, då vid utredningen vissa handlingar
angående luftvärnsförbandens gruppering och skjutning m. m. måste
beröras och dessa handlingar vore att anse såsom hemliga enligt 1938 års
kungörelse.

I Sandahl ovannämnda yttrande förekomme inga uppgifter rörande luftvärnets
skjutning. Icke heller lämnades några egentliga upplysningar rörande
luftvärnsförbandens gruppering. Däremot uppgåves det i yttrandet,
vilka luftvärnsförband som funnes a orten, en uppgift som i referatet här
utelämnats. Denna uppgift hade kunnat utelämnas i yttrandet utan att därigenom
vållats olägenhet för utredningen rörande Sandahls uppträdande mot
Örngrim. Då det vore ett viktigt samhällsintresse att hemligstämplingen begränsades
till vad som vore nödvändigt, borde uppgiften i detta ha utelämnats
och yttrandet således varit offentligt.

Sandahls åtgärd att anställa efterforskningar rörande underlydande personals
förbindelser med pressen och hans förhör med Örngrim rörande dennes
sagesman till uppgift i tidningsartikeln innebure ett sådant ingrepp i en viktig
medborgerlig rättighet, att militieombudsmannen funne sig icke kunna
underlåta att beivra Sandahls fel. Vidare ansåge militieombudsmannen sig
böra ställa Sandahl till ansvar för det denne visat oförstånd genom det sätt
varpå han uppträtt gentemot Örngrim. I övrigt föranledde vad i ärendet förekommit
icke någon vidare åtgärd.

På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol väcka talan mot Sandahl för vad denne
enligt det nyss anförda låtit komma sig till last, varvid ansvar borde yrkas
enligt lag och sakens beskaffenhet, örngrim och vissa andra namngivna
personer borde höras såsom vittnen i målet.

* *

Målet hänsköts till fältkrigsrätten vid Morjärvs försvarsområdes stab.
Krigsfiskalen vid fältkrigsrätten åberopade vad militieombudsmannen anfört
i åtalsinstruktionen och yrkade i anslutning härtill ansvar a Sandahl jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten. Vid fältlcrigsrät -

216

tens sammanträde den 15 maj 1943 anhöll åklagaren att Örngrim skulle höras
som vittne i målet. Genom beslut samma dag förklarade krigsrätten Örngrim
såsom angivare i målet jävig att vittna däri.

Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 18 maj 1943 och yttrade därvid: Fältkrigsrätten

funne av utredningen i målet framgå följande:

I tidningen Haparandabladet för den 12 november 1942 hade varit införd
en artikel, vari påtalats, att luftvärnet i Haparanda icke avgivit verkningseld,
då tyska flygplan vid ett tillfälle överflugit staden. I artikeln hade bland annat
förekommit följande: »På vederbörligt håll förklaras att den uteblivna
beskjutningen skulle delvis bero på att man inte har rätt att skjuta när
brisaderna kunna beräknas ske över finskt område — även om man numera
tar skjuta över tättbebyggda svenska samhällen.» Med anledning av innehållet
i tidningsartikeln hade Sandahl beordrats att verkställa utredning.
Sandahl hade därefter den 17 november uppsökt författaren av tidningsartikeln,
redaktören Örngrim. Vid detta besök hade Sandahl till en början
frågat Örngrim, vem som lämnat den i artikeln förekommande uppgiften
örn orsaken till den uteblivna beskjutningen, på vilken fråga Örngrim utan
vidare svarat, att han fått uppgiften från landsfiskalen. Därefter hade Sandald
intett samtalet på vissa tidigare i tidningen intagna artiklar om militära
förhållanden, vilka artiklar enligt Sandahl förmenande innehållit oriktiga
uppgifter och åstadkommit förstämning och förargelse å förbanden. Efter besöket
hos örngrim hade Sandahl samma dag hållit förhör med underlydande
militär personal, därvid Sandahl ingått på frågan om personalens förbindelse
med tidningen i förevarande fall.

Sandahl hade framhållit, att han av luftvärnsofficeren vid VI. militärbefälsstaben,
som ställts till Sandahls förfogande för utredningen och vilken
officer hållit ett förberedande förhör med truppen, före besöket hos Örngrim
fått meddelande om att skjutningen utförts enligt av försvarsstaben utfärdade
bestämmelser. Sandahl hade vidare uppgivit, att han av den här ovan
återgivna delen av tidningsartikeln fått den uppfattningen, att uppgiften
lämnats från militärt håll och att sålunda militär kunde ha brutit mot honom
åliggande tystnadsplikt. Fältkrigsrätten funne, att Sandahl haft fog för sin
uppfattning, och ansåge, att Sandahl vid detta förhållande icke förfarit olagligt
genom att förfråga sig hos Örngrim om vem som lämnat uppgiften eller
genom att utsträcka förhöret med den militära personalen till att avse även
personalens förbindelse med tidningen i ifrågavarande fall. På grund härav
bleve åtalet i denna del av fältkrigsrätten ogillat.

Vad däremot angmge åtalet i övrigt, så enär Sandahl vid sitt besök hos
Örngrim måste anses ha i viss mån brustit i sans och måtta, prövade fältkrigsrätten,
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma Sandahl
att för oförstånd i tjänsten undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning
i en dag.

Vad av allmänna medel förskjutits i ersättning till i målet hörda vittnen
skulle stanna å statsverket.

217

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening som uttalats
av fältkrigsrättens civile ledamot häradshövdingen H. Fagerström och översten O. S.
Odenrick, var översten G. T. C. Ehrenborg skiljaktig i vad angick den del av utslaget,
varigenom Sandahl dömts till ansvar, och yttrade:

»Jag finner väl, att Sandahl vid sitt besök hos örngrim icke i allo visat behörig
måtta, men anser, att detta nied hänsyn till omständigheterna icke skäligen bör
föranleda till ansvar för Sandahl, i följd varav åtalet även i denna del av mig
lämnas utan bifall.»

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 31 maj 1943 till överkrigsfiskalsämbetet
anmodat ämbetet att i krigshovrätten överklaga fältkrigsrättens
utslag ävensom att yrka undanröjande av fältkrigsrättens beslut den 15
maj 1943 att förklara Örngrim jävig att vittna i målet, anförde militieombudsmannen
i en den 18 juni 1943 dagtecknad skrivelse till ämbetet följande: Genom

utredningen i målet vore det fullt klarlagt att Sandahl icke blott av
örngrim begärt upplysningar utan även hållit förhör med militär personal i
syfte att utröna varifrån en i Haparandabladet publicerad uppgift rörande
luftvärnsförbandens uppträdande härstammade. Sandahl hade visserligen
velat göra gällande att han vid förhöret med den militära personalen icke
gjort några direkta frågor om personalens förbindelse med tidningen. Det
vore emellertid tydligt att dessa Sandahls förhör direkt gällt personalens förhållande
till tidningen och icke något annat. Sandahl hade också själv vitsordat
att hans avsikt varit att få reda på vem som lämnat en viss i tidningen
införd uppgift. Sandahl ansåge att hans åtgärd varit rättsenlig med hänsyn
därtill att brott mot tystnadsplikten kunnat föreligga. I åtalsinstruktionen hade
utförligt utvecklats de skäl som talade för att efterforskningar av detta
slag icke borde vara tillåtna. Fältkrigsrättens utslag syntes giva vid handen att
fältkrigsrätten i dessa svårbedömbara och betydelsefulla spörsmål anslutit
sig till Sandahls mening. Den principiella frågan om myndigheternas befogenhet
att efterspana tidningsutgivarnas sagesman vore av största intresse,
och ett väsentligt skäl till åtalets anställande hade varit behovet av ett avgörande
på denna punkt.

Beträffande Sandahls möjligheter att rätt tolka tryckfrihetsrättens regler
hade vid målets handläggning framkommit upplysningen, att Sandahl själv
vore pressofficer. Han hade således haft all anledning att göra sig noga underrättad
örn militärens befogenheter i förhållandet till pressen.

Fältkrigsrätten hade ansett Örngrim som angivare och hade med hänsyn
därtill vägrat att höra honom som vittne. Uppfattningen att örngrim intoge
angivares ställning i saken ansåge sig militieombudsmannen icke kunna
godkänna. Såsom angivare torde man böra betrakta allenast den som påkallade
åtal. Detta syntes örngrim icke lia gjort. Hans eget ordval vore att han
anmälde saken för den åtgärd vartill dess beskaffenhet kunde föranleda samt
att han hemställde örn prövning i vilken mån Sandahl haft befogenhet att
företaga vissa aktioner. I och för sig syntes dessa uttryck icke innebära att
örngrim framställde något yrkande att åtal skulle anställas mot Sandahl. Sådana
omständigheter syntes ej heller föreligga ali man, oavsett de använda

218

ordalagen, borde uppfatta hans skrifter såsom innehållande en hemställan
om åtal. Det naturligaste och riktigaste sättet att uppfatta Ömgrims skrifter
vore, att han anhölle om utredning men helt överlämnade åt militieombudsmannen
att pröva och avgöra vad utredningen borde leda till.

Det vore synnerligen vanligt att personer av olika skäl ansåge sig böra
bringa förmenta missförhållanden till militieombudsmannens kännedom.
Det torde vara nödvändigt att upprätthålla skillnaden mellan angivelse å ena
sidan samt meddelanden, anmälningar och dylikt å den andra. Eljest skulle
mången gång ett åsyna vittne till en händelse åstadkomma vittnesjäv redan
genom att giva sig till känna för militieomhudsmannen. En omständighet,
som vid prövningen av dessa spörsmål vore av stor betydelse, vore om skriften
härrörde från någon som vore att anse som målsägande. Den mot vilken
ett brott riktats kunde ofta antagas söka upprättelse för egen del. Om vederbörande
däremot icke vore part i saken torde skälen att betrakta honom
som angivare, därest han icke själv otvetydigt betecknat sig som sådan, i
allmänhet vara svagare.

I det förevarande fallet hade Örngrim icke lidit skada eller blivit förnärmad
genom de handlingar för vilka Sandahl åtalats. Han hade heller icke
själv sökt göra något sådant gällande. De av Sandahl hållna förhören skulle
möjligen ha kunnat medföra skada för den militära personal som förhörts
eller för tidningens utgivare, men däremot knappast för Örngrim. Att Sandahl
brustit i fråga om uppträdandet hade icke åtalats ur den synpunkten
att örngrim därigenom blivit kränkt.

Någon nytta eller skada syntes Örngrim icke tillfogas genom utslaget i
målet mot Sandahl vare sig detta vore friande eller fällande.

Även Sandahl anförde besvär över fältkrigsrättens utslag.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 26 november 1943 och yttrade
därvid:

Krigshovrätten, som tagit målet i övervägande, gillade fältkrigsrättens beslut
i jävsfrågan samt funne lika med fältkrigsrätten, att Sandahl vid samtalet
med örngrim den 17 november 1942 brustit i sans och måtta.

Vad härefter anginge målet i övrigt, vore däri upplyst att den i tidningsartikeln
förekommande uppgiften om orsaken till den uteblivna beskjutningen,
vilken uppgift varit stridände mot gällande föreskrifter i fråga örn avgivande
av eld från luftvärnet, överensstämt med en av chefen för ett av luftvärn
sförbanden i tjänsten utfärdad order samt att Sandahl ålagt nämnde chef
disciplinär bestraffning på grund av den felaktiga ordern.

Enär Sandahl haft att utreda, huruvida den som lämnat berörda uppgift
till tidningen kunnat grunda sin utsaga å oriktig order, vilken bort medföra
ansvar för orderns upphovsman, samt utfärdaren av den felaktiga ordern
icke på den grund att den i tidningen återgivits vore fri från ansvar för förseelse
begången i tjänsten, alltså och då Sandähls påtalade efterforskande icke
berört frågan vare sig, huruvida tidningsartikelns innehåll i dess egenskap av
tryckt skrift varit brottslig, eller vem som varit författare till artikeln, och

219

Sandahl sålunda icke handlat i strid mot tryckfrihetsförordningen, ty och
som Örngrim vid Sandahl besök å tidningens redaktion genast och beredvilligt
besvarat Sandahl förfrågan om tidningens sagesman till uppgiften i
fråga, samt förty icke kunde göras gällande, att Sandahl på obehörigt sätt
förmått Örngrim att besvara den framställda frågan, funne krigshovrätten
Sandahl icke ha i nu förevarande avseenden förfarit felaktigt.

Vidkommande skyldigheten att ersätta statsverket vad som utgått till två i
målet hörda vittnen, så enär deras vittnesmål varit av betydelse för frågan,
huruvida Sandahl vid besöket å redaktionen brustit i sans och måtta, funne
krigshovrätten Sandahl icke kunna i förevarande hänseende undgå ersättningsskyldighet
till statsverket.

På grund'' av vad sålunda anförts prövade krigshovrätten rättvist allenast
på det sätt ändra fältkrigsrättens utslag, att Sandahl förpliktades att till
statsverket återgälda vad till berörda vittnen utgått eller kunde komma att
utgå.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening som uttalats
av ledamöterna översten F. Lovén, kommendören friherre L. Beck-Friis, hovrättsrådet
S. Björklund och t. f. krigshovrättsrådet L. Munck af Rosenschöld var ordföranden,
hovrättsrådet A. Johansson skiljaktig samt anförde:

»Jag finner ej skäl göra ändring i Fältkrigsrättens utslag i jävsfrågan.

Vidkommande själva målet är däri utrett, att Sandahl i sin egenskap av befälhavare
för Morjärvs försvarsområde — i syfte att utröna, varifrån den uti ifrågavarande
tidningsartikel förekommande uppgiften om luftvärnsförbandens uppträdande
vid tyska inflygningar över svenskt område härstammade — dels den 17 november
1942 vid besök å tidningens redaktion tillfrågat dess redaktör Karl örngrim, vem
som vore tidningens sagesman till uppgiften, dels samma dag hållit förhör med
luftvärnsförbandens personal angående dess förbindelse med tidningen.

Enär enligt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen ansvaret för tidningsartikelns
innehåll åvilar tidningens utgivare ensam har det icke varit tillåtet för Sandahl
att, såsom skett genom berörda åtgärder, söka undandraga tidningens bidragsgivare
deras i tryckfrihetsförordningen tillförsäkrade anonymitetsrätt. Vid sådant
förhållande och då härtill kommer att Sandahls ifrågakomna efterforskningar icke
heller kunna anses hava varit erforderliga för den i målet omförmälda av försvarsstaben
anbefallda utredningen i anledning av tidningsartikelns innehåll kan Sandahl
för vad i denna del av målet emot honom förekommit icke undgå ansvar för oförstånd
i tjänsten.

På grund härav och då, såsom Fältkrigsrätten anfört, Sandahl vid sitt förenämnda
sammanträffande med örngrim icke iakttagit den sans och behärskning i
sitt uppträdande, som skäligen kunnat av honom påfordras och jämväl härigenom
visat oförstånd i tjänsten,

prövar jag, med ogillande av Sandahls besvär, rättvist i anledning av överkrigsfiskalsämbetets
fullföljda talan, att, med ändring av Fältkrigsrättens utslag döma
Sandahl jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att för vad i ovan angivna hänseenden
ligger honom till last undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre
dagar ävensom att gottgöra statsverket vad av allmänna medel utgivits eller kan komma
att utgå till de på Franzéns begäran hörda vittnena.»

Över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen den 3 december
1943 underdåniga besvär och anförde därvid:

I jävsfrågan åberopades vad som tidigare från åklagarens sida anförts.

220

Beträffande frågan om ansvar kunde militieombudsmannen i det stora
hela ansluta sig till den särskilda mening som uttalats av ordföranden i krigshovrätten.
I övrigt ville militieombudsmannen hänvisa till den utförliga redogörelse
för åklagarens ståndpunkt som tidigare lämnats vid krigsrätten
och krigshovrätten. Den motivering som krigshovrättens majoritet lämnat
för det friande utslaget syntes militieombudsmannen ej fullt klar. Emellertid
ansåge militieombudsmannen sig i anledning av densamma böra på vissa
punkter närmare beröra sin ställning till de förevarande spörsmålen.

Sandahl hade enligt erhållet uppdrag haft att utreda hur luftvärnsförbanden
vid tillfället uppträtt. Därmed hade givetvis icke avsetts annat än deras
uppträdande vid fullgörande av deras militära tjänst. Han hade sålunda haft
att söka klarlägga vilka tjänsteåtgärder som i anledning av överflygningarna
vidtagits eller underlåtits samt anledningen till underlåtenheten, om sådan
konstaterats. Det hade därför varit påkallat, att han gjort sig underrättad om
vilka order som utgivits, samt att han sökt bedöma örn militär personal vid
fullgörande av de plikter, som tjänsten vid krigsmakten ålagt, gjort sig skyldig
till tjänstefel. Härvid måste man emellertid enligt tryckfrihetsrättens regler
göra undantag för det tjänstefel, som eventuellt skulle kunna ligga däri,
att ett meddelande till pressen som däri publicerats kommit i konflikt med
den militära tystnadsplikten. Krigshovrättens uttalande, att utfärdaren av
den oriktiga ordern icke vore fri från ansvar för tjänstefel, vore givetvis riktigt
i så måtto, att utfärdaren kunnat ställas till ansvar för att han utfärdat
ordern, och detta alldeles oberoende av örn ordern bragts till pressens kännedom
eller blivit publicerad. Något annat hade icke från något håll i målet
gjorts gällande. Tvisten gällde endast det fristående tjänstefel som eventuellt
skulle kunna ligga däri, att han underrättat pressen om att ordern utfärdats
eller om dess innehåll. Något ingripande hade ej skett mot Sandahl på
den grund att han bestraffat det tjänstefel som legat i orderns utfärdande.
Åtalet gällde Sandahls förfarande att söka utforska förbindelserna mellan
förbandet samt tidningen. Även om Sandahl ej ordagrant frågat vem som varit
författare till artikeln så hade han dock, enligt vad utredningen gåve vid
handen, sökt utforska vem som lämnat vissa uppgifter vilka influtit i artikeln.
I motsats till krigshovrätten ansåge militieombudsmannen att Sandahl därmed
handlat i strid mot tryckfrihetsförordningen.

Enligt militieombudsmannens uppfattning vore beivrande icke uteslutet på
den grund att utforskandet av tidningarnas sagesman icke skett genom en
brysk förhörsmetod. Ett obehörigt intrång på anonymitetsrätten torde kunna
föreligga även örn en förhörsledare exempelvis genom överrumpling eller
övertalning lyckades förmå en tidningsman att röja tidningens källor.

Krigshovrätten hade särskilt åberopat, att Sandahls påtalade efterforskande
icke berört frågan, huruvida tidningsartikelns innehåll i dess egenskap av
tryckt skrift varit brottsligt. Såsom militieombudsmannen i åtalsinstruktionen
närmare utvecklat torde skyddet för anonymiteten vara helt oberoende av
frågan örn innehållets brottslighet.

221

Även om Sandahls efterforskningar varit erforderliga för fullgörande av
det åt honom lämnade uppdraget — vilket ej alls varit fallet — torde detta
icke ha varit av principiell betydelse för ansvarsfrågan. I denna del förelåge
möjligen en viss motsättning emellan militieombudsmannens uppfattning och
den i krigshovrätten yttrade särskilda meningen. Grundlagens förbud mot
dylika efterforskningar torde böra upprätthållas även i sådana situationer.

Utslaget i målet berörde en viktig del av den svenska tryckfriheten, nämligen
frågan om ordningsmaktens befogenheter att ingripa mot meddelanden
till pressen, och det syntes militieombudsmannen därför nödvändigt att krigshovrättens
ståndpunkt till dessa spörsmål bleve ytterligare prövad. Därest
densamma vore riktig torde den militära personalen i stor omfattning berövas
möjligheterna att sätta sig i förbindelse med pressens representanter.

Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

69. Tillrättavisning meddelad i anledning av uppgifter i en insändare som

publicerats i en tidning.

På insändaravdelningen i tidningen Aftonbladet publicerades den 30 december
1942 en så lydande insändare:

»F ält julklappen.

Undertecknad ber att på det varmaste få tacka den ädle givare, som i fältjulklapp
skänkte mig pipa, tobakspung, cigarrsnoppare, rakblad m. m., inköpt
hos eller skänkt av Ströms.

Zarah Carlbaum.

kvinnl. luftbevakare, Fältpost 71605

(utan skägg och icke rökare)

P. S. Kanske någon manlig luftbevakare fått någon kvinnlig present och vill
byta, i så fall tänk på mig. Cigarrsnopparen ser mycket intressant ut.»

I en artikel i Aftonbladet den 4 januari 1943 uppgavs, att Zarah Carlbaum
tilldelats tillrättavisning av vederbörande militäre befälhavare i anledning av
uppgifterna i insändaren.

Zarah Carlbaum anförde i en den 11 januari 1943 till militieombudsmansexpeditionen
inkommen skrift bland annat:

Den insändare som hon tillställt chefredaktören P. G. Peterson hade, vilket
Peterson kunde styrka, haft följande lydelse:

»Undertecknad ber att på det varmaste få tacka den ädle givare, som i
fältjulklapp skänkt mig pipa, tobakspung, cigarrsnoppare, rakblad m. m. inköpt
hos eller skänkt av Ströms.

Zarah Carlbaum

kvinnl. luftbevakare, utan skägg och icke rökare.

P. S. Kanske någon manlig luftbevakare fått någon kvinnlig present och vill
byta, i så fall finnes min adress hos redaktionen. D. S.»

222

Att Aftonbladet sedan ändrat insändaren och satt ut adressen bleve tidningens
sak. Zarah Carlbaum antoge att straffet i så fall skulle drabba den ansvarige
utgivaren av Aftonbladet.

I anledning av vad sålunda förekommit anhöll militieombudsmannen i
skrivelse den 13 januari 1943 till befälhavaren för Stockholms försvarsområde,
att denne ville inkomma med upplysningar.

Den 28 januari 1943 inkom försvarsområdesbefälhavaren med den begärda
utredningen, bestående av yttrande från kaptenen i Svea artilleriregementes
reserv Lorentz Lagerholm jämte ett intyg från landstormslöjtnanten
Arthur Rossell.

Beträffande adressering av postförsändelser till personal vid luftbevakningsstationer
hade Lagerholm den 17 oktober 1942 utfärdat en order, vari
stadgats:

På förekommen anledning påpekades att adresseringsföreskrifter för postförsändelser
till ls-personal skulle delges all personal på ls. Dessa föreskrifter
skulle dessutom finnas skriftligen anslagna i varje förläggning. Föreskrifterna
kunde erhålla följande lydelse:

»Enär det är förbjudet för ls-personal att uppgiva tjänstgöringsort skola
postförsändelser adresseras:

Vpl (krigsfrivilliga, herr fru fröken)

Anders Persson
Fältpost 000 00

Någon annan adress får icke uppgivas till släktingar eller bekanta. Ej heller
får den militära befattningen fisch, luftbevakerska) anges.

Kompchefen.»

Zarah Carlbaum uppgav, att en kompaniorder av motsvarande innehåll
blivit anslagen den 29 oktober 1942.

Lagerholm anförde i sitt yttrande till militieombudsmannen bland annat:

Av Lagerholm hade Zarah Carlbaum jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten
jämförd med 40 § militär bestraffningsförordning tilldelats tillrättavisning
i form av förbud att under tiden den 1—7 januari 1943 vistas utom
förläggningsområdet. Zarah Carlbaum hade brutit mot den utfärdade ordern
genom att i brev till sin förutvarande civile chef angiva sin militära befattning
(luftbevakerska). Samtidigt hade hon meddelat sitt fältpostnummer.
Det förtjänade att anmärkas att Zarah Carlbaum varit anställd vid Aftonbladet
i 19 månader, innan hon kom i luftbevakningstjänst. —• Zarah Carlbaum
hade även brutit mot bestämmelserna för fältposttjänsten enligt vilka
det ålåge personal vid krigsmakten att tillse, att tilldelat fältpostnummer
icke komme till obehörigas kännedom, samt att underrätta anhöriga osv.
örn motsvarande skyldighet. Det torde vara ostridigt att Zarah Carlbaum
meddelat Aftonbladet sitt fältpostnummer utan att underrätta örn att detta
icke finge komma till obehörigas kännedom. — Tillrättavisningen hade icke
orsakats av att tidningen infört Zarah Carlbaums insändare, varför tidningens
reflexioner örn tryckfrihetsförordningen saknade betydelse. Den förseelse för
vilken Zarah Carlbaum tillrättavisats hade ägt rum, innan insändaren in -

223

förts i tidningen. Personalen på luftbevakningsstationerna saknade i många
fall uppfattning om nödvändigheten av att utfärdade bestämmelser iakttoges.
Skulle begångna förseelser icke beivras, komme förhållandena snart att bli
ohållbara.

Med särskild skrivelse tillställde chefredaktören för Aftonbladet militieombudsmannen
det brev Zarah Carlbaum insänt till chefredaktören. I brevet,
som är daterat »Fältpost 71605, juldagen 1942», har insändaren den av
Zarah Carlbaum uppgivna lydelsen. I sin skrivelse anförde chefredaktören:

Zarah Carlbaum hade icke begått något som helst fel. Om någon felat så
vore det redaktionen — i detta fall chefredaktören själv — som satt ut fältpostnumret,
därför att man inte haft någon lust att över redaktionen förmedla
fältjulklappar. Vad Fagerholms uttalande till militieombudsmannen
beträffade, ville chefredaktören påpeka det orimliga i den mening som lydde:
»Förseelsen för vilken hon tillrättavisats hade begåtts innan insändaren införts
i tidningen». Felet hade naturligtvis icke begåtts innan insändaren publicerats.
Så vitt chefredaktören visste vore det icke förbjudet för inkallade
att ange sitt fältpostnummer i privatbrev. Något annat hade Zarah Carlbaum
inte gjort. För övrigt syntes det som om det skulle vara alldeles meningslöst
med fältpostnummer, om det icke vore tillåtet att publicera det.
Aftonbladet hade under årens lopp publicerat hundratals insändare, alla
adresserade till fältpostnummer, och ingen hade tidigare, så vitt chefredaktören
visste, fått arrest för den saken. I

I en den 22 mars 1943 till befälhavaren för Stockholms försvarsområde
överlämnad instruktion för åtal mot kaptenen Lagerholm anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för utredningen i ärendet:

Vid prövningen av förevarande ärende syntes det vara lämpligt att först
söka klargöra, huruvida Zarah Carlbaum kunnat fällas till ansvar för de
av henne lämnade uppgifterna, därest dessa icke blivit i pressen publicerade.

Enligt 8 kap. 10 § allmänna strafflagen kunde straff ådömas den som obehörigen
till annan lämnade upplysning örn något sakförhållande, som borde
hållas hemligt för främmande makt av hänsyn till rikets försvar. I strafflagen
angåves icke de förhållanden som borde hållas hemliga, flur långt tystnadsplikten
sträckte sig berodde på det vid varje tidpunkt rådande läget och
de särskilda förordnanden som då kunde vara meddelade.

I instruktionerna för vapenslagen upptoges vissa bestämmelser rörande
tystnadsplikt. Sålunda stadgades i soldatinstrukiionen för infanteriet, 1942
års upplaga, bland annat:

För framgång under krig vore det av betydelse att så mycket som möjligt
hålla främmande makter i okunnighet om våra försvarsförberedelser och militära
maktmedel. Genom sammanställning av även till synes obetydliga upplysningar
kunde viktiga slutsatser dragas. Det vore därför förbjudet att avhandla
frågor rörande såväl militära som civila försvarsförberedelser, till
exempel försök med materiel och vapen, övningar med mera, på sådant sätt,
att de komme lill obehörigas kännedom. I krig och under förstärkt försvars -

224

beredskap finge soldaten — utom i tjänstemeddelanden — varken skriftligen
eller muntligen nämna något om uppehållsort, truppförflyttningar och liknande
förhållanden, som kunde ge fienden eller en blivande motståndare upplysningar.
Det ålåge chef att övervaka, att underlydande iakttoge tystnadsplikten
(mom. 66). — Den tystnadsplikt som ålåge soldaten innebure bland annat,
att de fientliga agenternas verksamhet skulle försvåras. Det vore därför —
med undantag för tjänstemeddelanden -— förbjudet att skriftligen i brev, telegram,
på brevkort osv. eller muntligen (per telefon osv.) beröra förhållanden,
som vore att anse såsom krigsunderrättelser. I brev till sina anhöriga
skulle soldaten sålunda uttrycka sig försiktigt, ty man visste icke, i
vilka händer breven kunde komma. Vid samtal som kunde avlyssnas av obehöriga
skulle man iakttaga försiktighet. Krigsunderrättelser vore meddelanden,
som direkt avhandlade operationerna, till exempel förbandens storlek,
utrustning, förflyttning, uppehållsorter, strider, tillstånd, förplägnad, befästningar
och vägarbeten. Krigsunderrättelser vore även meddelanden, som indirekt
kunde ge upplysning, till exempel namn på chefer, rekvisitioner och
beställningar, inkallelse och hemförlovning av värnpliktiga, industrianläggningars
tillverkning samt skörderesultat. Det vöre en hederssak för envar av
krigsmaktens personal att iakttaga denna tystnadsplikt (mom. 591).

Särskilda bestämmelser rörande tystnadsplikten meddelades i generalorder
den 24 april 1940 (armén nr 1488/1940, marinen nr 279/1940 och flygvapnet
nr 175/1940), vari stadgades:

Det vore en var militärperson förbjudet att på vad sätt det vara måtte till
obehöriga lämna underrättelse om, bland annat, de militära stridskrafternas
styrka, olyckshändelser vid militära företag samt vad eljest vöre av betydelse
för bedömande av krigsmaktens stridsduglighet, beteckning, organisation,
gruppering, förläggning och förflyttning, tillstånd, beväpning och utrustning
samt haverier, som inträffade vid stridskral terna, samt om det militära underrättelseväsendet.

I ett i tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret intaget meddelande från
överbefälhavaren den 25 februari 1941 meddelades:

Till överbefälhavarens kännedom hade kommit, att i ett flertal fall militär
personal, tillhörande utom den ordinarie förläggningsorten förlagda förband,
i strid mot givna bestämmelser i privatbrev lämnat uppgifter örn vistelseort,
eget truppförbands nummer samt andra å platsen förlagda förband m. m.
Med anledning härav erinrades örn att yppande av dylika förhållanden, vilka
skulle hållas hemliga, jämlikt allmänna strafflagen vore belagt med så stränga
straff, att dylik förseelse, även om den beginges av civil medborgare och skedde
av obetänksamhet, kunde leda till fängelsestraff. Om dylik förseelse beginges
av krigsman, ansåges detta jämlikt strafflagen för krigsmakten för försvårande
omständighet. Den som lämnade här avsedda uppgifter gjorde sig
alltså skyldig till ett allvarligt brott, som icke endast kunde skada rikets intressen
utan även medföra svåra följder för honom själv. Innehållet i detta
meddelande skulle delgivas samtlig militär personal.

Enligt utfärdade bestämmelser för fältposttjänsten skulle krigsmaktens

225

personal tillse, att tilldelat fältpostnummer icke komme till obehörigas kännedom.
Denna bestämmelse utgjorde givetvis icke något hinder att lämna
uppgift örn fältpostnumret till anhöriga och bekanta, vilka vöre i behov av
fältpostnumret för brevväxling med vederbörande. Då Zarah Carlbaum tidigare
varit anställd vid tidningen Aftonbladet, syntes hon ha varit fullt berättigad
att till chefredaktören lämna upplysning örn fältpostnumret till det
förband vid vilket hon tjänstgjorde. I de nyssnämnda bestämmelserna stadgades
vidare, att krigsmaktens personal skulle underrätta anhöriga m. fl. örn
dessas skyldighet att i sin ordning tillse, att fältpostnumret icke komme till
obehörigas kännedom. Lagerholm hade velat lägga Zarah Carlbaum till last
att hon lämnat chefredaktören sitt fältpostnummer utan att erinra örn dennes
skyldighet i sistnämnda avseende. Då tillrättavisningen tilldelades Zarah Carlbaum
syntes någon utredning ej ha förelegat, huruvida hon gjort någon sådan
erinran eller icke. Det torde icke ens ha varit klart om Zarah Carlbaum
delgivits dessa bestämmelser för fältposttjänsten. I varje fall torde den henne
tilldelade tillrättavisningen icke lia föranletts av någon försummelse i denna
del.

Lagerholm hade upplyst att tillrättavisningen avsett en förseelse mot vissa
adresseringsföreskrifter, som å vederbörande förband syntes ha bekantgjorts
genom en kompaniorder den 29 oktober 1942. Enligt denna order finge den
militära befattningen, exempelvis luftbevakerska, icke angivas. Såsom titel
skulle angivas krigsfrivilliga eller fru respektive fröken. Efter ordalagen syntes
denna order icke innefatta annat än en anvisning vilken titel som skulle
utsättas å brev till luftbevakerskor och annan militär personal. Ordern torde
således ha medfört skyldighet för dessa senare att, när de meddelade sitt fältpostnummer
till anhöriga och bekanta, erinra dem örn att icke begagna
titeln luftbevakerska vid adressering av brev. Möjligen hade avsikten med
ordern jämväl varit att utfärda allmänt förbud mot att till obehöriga lämna
upplysningar om militär befattning. I så fall måste ordern anses oklart formulerad.

Därest tydliga order givits att det vore förbjudet att lämna uppgifter om
den militära befattningen till obehöriga, torde Zarah Carlbaums åtgärd att i
brev till chefredaktören intaga upplysningen att hon vore anställd såsom
luftbevakerska i och för sig kunna föranleda ansvar för tjänstefel. En fristående
sådan upplysning torde icke lia varit av den natur, att förseelsen kunnat
bestraffas enligt 8 kap. 10 § allmänna strafflagen. Däremot torde det icke
vara uteslutet att under sistnämnda lagrum hänföra ett förfarande, som bestode
i att samtidigt till obehörig lämna både uppgift om befattning såsom
luftbevakerska och upplysning örn fältposlnumret. Genom denna sammanställning
av två uppgifter röjdes, att fältpostnumret avsåge ett förband med
luftbevakningsuppgifter. Att diirefter lokalisera detta förband torde vara
ganska lätt. Sålunda syntes brev från Zarah Carlbaum till chefredaktören ha
blivit stämplat med postanstallens namn. De av Zarah Carlbaum lämnade
uppgifterna, alt hon vore luftbevakerska samt alt fältpostnumret lill förban 15—439022.

Militie ombuds mannens ämbctsbcrättelsc.

226

det vöre 716 05, kunde således indirekt ge upplysning om de militära stridskrafternas
förläggning. Vid tillämpningen av bestämmelserna mot uppenbarande
av militära hemligheter hade man icke att hålla sig enbart till de uttryckliga
föreskrifter som meddelats utan måste även taga hänsyn till den allmänna
tystnadsplikt som tidsläget och förhållandena ålade envar.

Härefter skulle något beröras de bestämmelser som vore att tillämpa, då
uppenbarande av militära hemligheter skedde genom en tidningsartikel.

Tryckfrihetsförordningen innehölle i § 1 mom. l:o stadgande, att ej må
någon i annan ordning eller i annat fall än denna lag stadgar kunna för
tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas. Vidare upptoge tryckfrihetsförordningen
i § 3 mom. 10 :o följande föreskrifter. Såsom missbruk av
tryckfriheten skulle anses: Kungörande i tryck av underrättelser rörande
krigsmakten, som kunde skada rikets försvar, där vad sålunda kungjorts
bort, utgivaren veterligt, hållas hemligt för främmande makt samt kungörandet
ej skett med regeringens tillstånd eller med officiell tillåtelse. Kungörande
i tryck under krigstid eller vid krigsfara av underrättelser, vilkas
spridande vore ägnat att skada rikets säkerhet och vilkas offentliggörande
konungen i statsrådet genom kungörelse förbjudit.

Sådant förbud som i sist anförda bestämmelse sägs hade stadgats genom
kungörelse den 12 april 1940 nr 197. I denna kungörelse föreskreves:

Det vore förbjudet, vid ansvar enligt 3 § 10 mom. andra stycket tryckfrihetsförordningen,
att genom beskrivning, avbildning eller på annat sätt
i tryck offentliggöra underrättelser om, bland annat, de militära stridskrafternas
styrka, beteckning, organisation, gruppering, förläggning och förflyttning,
deras beväpning och utrustning, haverier som inträffade vid stridskrafterna,
olyckshändelser vid militära företag samt vad eljest vöre av betydelse
för bedömande av krigsmaktens stridsduglighet.

Militieombudsmannen överginge härpå till behandling av frågan huruvida
publicerandet av de av Zarah Carlbaum lämnade uppgifterna kunde inverka
på spörsmålet örn Zarah Carlbaums ansvar.

Vår tryckfrihetsrätt intoge den ståndpunkten, att en person ensam skulle
bära ansvaret för tryckt skrifts innehåll. I fråga örn tidning åvilade detta ansvar,
jämlikt § 1 mom. 18:o tryckfrihetsförordningen, i första hand den som
i egenskap av utgivare hade utgivningsbeviset för tidningen. Vid sidan av
utgivaren finge varken anstiftare eller andra delaktiga beträffande ett tryckfrihetsbrott
ställas till ansvar. Avsikten vore att utgivarens ansvar skulle
ersätta det ansvar som eljest skulle kunna enligt allmänna straffrättsliga
grundsatser utkrävas av de verkliga upphovsmännen till en brottslig gärning.
I överensstämmelse med denna ståndpunkt vore efterforskning efter
författare till tidningsartiklar icke tillåten (jfr § 1 mom 15 :o tryckfrihetsförordningen).
Författaren åtnjöte s. k. anonymitetsrätt. Utgivarens ensamansvarighet
gällde även örn den verklige författaren öppet uppträdde under
eget namn. Det torde således vara obestridligt att den som medarbetat i en
tidning genom att författa och insända en artikel, notis eller insändare icke
kunde för tidningens innehåll fällas till ansvar, även örn han undertecknat

227

artikeln nied sitt namn. Denna lagtolkning hade fastslagits genom ett av
Högsta domstolen den 22 maj 1901 avgjort mål (NJA 1901:280).

En tidnings utgivare vore rättsligen att anse såsom författare till ett tidningsexemplar
i dess helhet. Liksom den, vilken författat och insänt en artikel,
icke finge efterspanas och åtalas för denna del av tidningens innehåll,
så torde den, som muntligen meddelat något som i tidningen intagits, vara
tillförsäkrad detta skydd. Det vore visserligen klart att ett sådant muntligt
meddelande i och för sig icke folie under tryckfrihetslagstiftningens ansvarsbestämmelser.
Regeln om att utgivaren ensam bure författareansvar
borde däremot, i vad den medförde ansvarsfrihet för de delaktiga, tillämpas
även å dem som lämnat muntliga meddelanden. Utgivarens ställning såsom
författare inför lagen kunde sägas medföra att alla andras bidrag till tidningen,
vare sig de haft skriftlig eller muntlig form, spelade rollen av allenast
utgivarens upplysningskällor. Behovet av skydd för anonymiteten vore
ju också lika stort för båda dessa slag av meddelanden. Anonymitetsrätten
och friheten från ansvar vöre av intresse icke endast för medarbetarna utan
även för utgivaren själv, därigenom att förbindelserna med allmänheten
hölles öppna. •&'' %|

Gränserna för den frihet från tilltal och ansvar, som genom grundlag tillförsäkrats
tidningarnas medarbetare, vöre icke alldeles klara. Den naturliga
utgångspunkten vid behandlingen av dessa spörsmål syntes vara, att det
särskilda skyddet mot tilltal skulle omfatta alla dem som, därest de allmänna
straffrättsliga grundsatserna icke varit satta ur tillämpning, skulle
ha framstått såsom anstiftare till eller eljest delaktiga i den gärning, som
fullbordades genom själva offentliggörandet. Örn en insändare således icke
bleve publicerad borde författaren av densamma icke intaga någon särställning
i straffrättsligt hänseende. Något utgivareansvar, som kunde träda i
stället för ansvaret enligt vanliga regler, funnes ju då icke. Icke heller
torde det finnas behov av skydd för anonymiteten eller för ordets frihet, då
någon publicering ej skett.

Om man fasthölle vid att skyddet för en tidnings medarbetare endast
täckte vad som innebure delaktighet i den genom publiceringen fullbordade
gärningen, så torde man dock icke såsom en förutsättning för detta skydd
kunna kräva, att gärningen vore ett brott, och ännu mindre att utgivaren
kunde ställas eller blivit ställd till ansvar för densamma. Tryckfrihetsförordningen
förbjöde åtal i annan ordning eller i annat fall än vad där stadgades,
utan att detta förbud ställts i beroende av att utgivaren verkligen kunde
ställas till ansvar. I 1901 års rättsfall syntes det också ha varit fråga om en
artikel beträffande vilken något ansvar för tidningens utgivare icke kunnat
komma i fråga (jfr JO:s ämb. ber. 1902 s. 21). Ofta torde denna synpunkt
icke vara av särskild betydelse; i fall då publiceringen icke innefattade något
tryckfrihetsbrott borde ju regelmässigt det till tidningen inkomna meddelandet,
bedömt enligt den allmänna straffrätten, icke heller innefatta något
brottsligt.

Uti ifrågavarande ärende vöre spörsmålen huruvida innehållet i medde -

228

landet och i tidningsartikeln vore brottsliga att bedöma efter likartade straffregler.
De tillämpliga bestämmelserna i generalordern nr 1488/1940 oell i
kungörelsen 1940 nr 197 vore till sitt innehåll identiska. När innehållet i
Zarah Carlbaums brev bedömdes enligt 8 kap. allmänna strafflagen, jämfört
nied generalordern, samt innehållet i tidningsnotisen bedömdes enligt
§ 3 mom. 10 :o tryckfrihetsförordningen, jämfört med kungörelsen, torde
man vid prövningen av brottsligheten icke böra komma till skiljaktiga resultat.
När gärningarna på detta sätt vore identiska borde någon tvekan
icke råda därom, att meddelandet till tidningen vore att betrakta såsom delaktighet
i publiceringen samt såsom sådan skyddat mot bestraffning och
även mot efterforskningarna rörande ursprunget.

Vare sig innehållet i det meddelande, som överbringats till tidningen, i och
för sig vöre brottsligt eller icke kunde emellertid saken kompliceras därav
att själva överbringandet i bådadera fallen kunde innebära ett tjänstefel.

Beträffande först det fall att innehållet i meddelandet vore brottsligt och
överbringandet innebure tjänstefel kunde framhållas att brott mot 8 kap.
allmänna strafflagen ju samtidigt kunde utgöra tjänstefel enligt 25 kap. 16
eiler 17 § samma lag (örn gärningsmannen vore tjänsteman) eller enligt 129
eller 130 § strafflagen för krigsmakten (om gärningsmannen vore militär).
För att ett sådant tjänstefel skulle föreligga vore det icke nödvändigt att någon
föreskrift i instruktion eller reglemente eller någon uttrycklig order blivit
överträdd. Brott mot allmän lag, förövat i tjänsten, kunde jämväl innefatta
brott mot en i sakens natur liggande tjänsteplikt. I dessa fall vore det
således en och samma gärning som ur två olika synpunkter vore belagd med
straff. När en gärnings straffbarhet ur allmän synpunkt bortfölle på grund
av tryckfrihetsförordningens regel om utgivarens ensamansvarighet, torde
även dess straffbarhet ur tjänstefelssynpunkten böra bortfalla. I svensk
straffrätt torde nämligen gälla den grundsatsen att en och samma gärnings
straffbarhet ur olika synpunkter skulle bedömas enhetligt (exempelvis i fråga
om åtalsrätt och res judicata). Då bedömandet av sådan brottslighet icke
finge uppdelas på olika rättegångar, torde man icke heller böra tillåta en sådan
uppdelning, att gärningens straffbarhet ur en synpunkt bortfölle men
dess straffbarhet i annat avseende skulle kvarstå. Örn så skedde skulle skyddet
för tidningarnas medarbetare vara av ringa värde för dem som vore underkastade
ansvar för tjänstefel. Straffet för tjänstefelet bleve i verkligheten
ett straff för gärningen i dess helhet; straffet måste bliva en påföljd för delaktighet
i den genom publiceringen fullbordade gärningen. Ett ytterligare
skäl att ej tillåta åtal ens för tjänstefelet vore att ett sådant åtal förutsatte
att anonymiteten röjdes.

Man syntes således komma till det resultatet att då en brottslig tidningsartikel
härrörde från en tjänsteman, denne icke finge för själva överbringandet
av uppgifterna dömas för tjänstefel. Detta resultat kunde framstå såsom
i viss mån otillfredsställande, särskilt därför att tjänstefelssynpunkten helt
måste bortfalla vid bedömningen av utgivarens tryckfrihetsbrott.

Vad därefter anginge det fall då innehållet i meddelande som överbringats

229

till tidning ej vore brottsligt men överbringandet innebure tjänstefel, kunde
erinras om den situation som uppstode därest militär personal ålades en tystnadsplikt,
vilken ginge längre än vad som kunde härledas ur 8 kap. allmänna
strafflagen. Möjligheterna att med straffrättslig verkan ålägga en sådan
tystnadsplikt torde icke kunna förnekas. Fråga vore emellertid om denna
tystnadsplikt kunde upprätthållas i förhållandet mellan militärpersonalen
samt pressen. Om man erkände en rätt att här väcka åtal för tjänstefel, då
en tidningsnotis tillkommit genom brytande av tystnadsplikten, kunde denna
åtalsrätt komma att leda till en inskränkning i friheten att få genom pressen
framföra sina åsikter. Åtalsrätten komme också i konflikt med anonymitetsrätten.
Då vår lags ståndpunkt torde vara att varje tidningsartikel rättsligen
skulle behandlas såsom ett utgivarens eget uttalande, och att artikelns
tillkomst saknade relevans, syntes man även för dessa fall vara nödsakad
att draga den konsekvensen att tjänstefelet icke finge åtalas.

Det kunde icke förnekas att den här utvecklade ståndpunkten medförde
olägenheter. Örn den vore riktig kunde order örn tystnadsplikt, vilka ginge
utöver de i allmän lag stadgade begränsningarna i tryckfriheten, utan påföljd
överträdas genom meddelanden till pressen vilka bleve publicerade, eftersom
vederbörande militär icke kunde straffas för tjänstefel och något tryckfrihetsbrott
icke blivit begånget. Denna situation skulle skarpt framträda
för det fall att utgivaren av en tidning själv vore i militär tjänst. Därest han
med brytande av den militära tystnadsplikten publicerade vissa militära uppgifter
i sin tidning, torde han kunna ställas till ansvar därför endast i den
för tryckfrihetsmål stadgade särskilda ordningen.

I vissa fall där innehållet i meddelande till tidningen icke vore sådant att
det i och för sig kunde föranleda straff kunde tänkas att en tjänstemans
överbringande av meddelandet innefattade tjänstefel på grund av sättet för
överbringandet. Såsom exempel kunde anföras att en myndighet meddelat
särskilda föreskrifter (jämlikt § 2 mom. 4:o tryckfrihetsförordningen) rörande
den ordning i vilken offentliga handlingar skulle tillställas pressens representanter
och allmänheten i övrigt, samt att en tjänsteman bröte mot dessa
föreskrifter genom att till en tidningsutgivare utlämna en offentlig handling.
Till stöd för rätten att åtala denne tjänsteman för tjänstefelet kunde
åberopas, att åtalet icke avsåge innehållet i den tidning som återgivit handlingen
utan allenast det sätt varpå tjänstemannen fullgjort sina åligganden
i fråga om vården av allmänna handlingar (jfr NJA 1915: 513).

Såsom av det anförda framginge vore den gärning, som föranlett den Zarah
Carlbaum tilldelade tillrättavisningen, enligt militieombudsmannens uppfattning
en sådan medverkan vid tillkomsten av en tidningsnotis, att Zarah Carlbaum
mot grundlagens stadgande icke fått ställas till ansvar för densamma.
Då tillrättavisning icke vore ett verkligt straff kunde Zarah Carlbaum visserligen
icke sägas ha blivit tilltalad och straffad, men grundlagens mening
torde vara alt ej heller en sådan påföljd som tillrättavisning enligt 210 §
strafflagen för krigsmakten finge åläggas (jfr NJA 1914: 381). På grund
härav och med hänsyn till sakens principiella betydelse funné mililieombuds -

230

mannen sig icke kunna underlåta att beivra det fel vartill Lagerholm gjort
sig skyldig.

Militieombudsmannen finge fördenskull uppdraga åt vederbörande åklagare
att vid behörig domstol väcka talan mot Lagerholm och därvid yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet. Zarah Carlbaum borde beredas tillfälle
att i målet föra den talan, vartill hon kunde finna fog.

% *

❖

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Livregementet till häst. Vederbörande
krigsfiskal förklarade vid krigsrätten att han å tjänstens vägnar förde
talan mot Lagerholm i enlighet med åtalsinstruktionen och därvid yrkade
ansvar å Lagerholm för det denne den 31 december 1942 under tjänstgöring
såsom chef för ett luftbevakningsområde jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten
meddelat Zarah Carlbaum, vilken tjänstgjort såsom luftbevakerska,
tillrättavisning i form av förbud att under tiden från och med den 1 till och
med den 7 januari 1943 vistas utom förläggningsområdet, vilken bestraffning
emellertid skett utan laga grund. Zarah Carlbaum inställde sig icke vid
krigsrätten.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 17 april 1943 och utlät
sig därvid:

Enär — även örn Lagerholm i egenskap av chef för vederbörande luftbevakningsområde
vid meddelandet av ifrågavarande tillrättavisning oriktigt
tillämpat gällande föreskrifter — Lagerholm i allt fall med hänsyn till omständigheterna
i målet icke skäligen kunde för vad sålunda förekommit dömas
till ansvar, funne regementskrigsrätten den mot Lagerholm förda talan
icke kunna bifallas.

I skrivelse den 29 april 1943 till överkrigsfiskalsämbetet anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga utslaget under yrkande
örn bifall till åtalet. I skrivelsen anförde militieombudsmannen vidare:

Militieombudsmannens ståndpunkt hade redan i åtalsinstruktionen så utförligt
motiverats att något därutinnan icke torde vara att tillägga. Enligt regementskrigsrättens
protokoll hade Lagerholm förklarat, att det icke varit
tillåtet för Zarah Carlbaum att lämna någon adressuppgift om sig under den
tid hon tjänstgjort såsom luftbevakerska. Häremot kunde erinras, att Zarah
Carlbaum givetvis varit berättigad att uppgiva fältpostnumret till personer
som vore i behov av det för brevväxling med henne; eljest skulle fältpostnumren
icke fylla sin uppgift. Lagerholm hade vidare invänt att det icke
varit på grund av innehållet i tidningsartikeln som Zarah Carlbaum tillrättavisats.
Vid tillrättavisningens utdelande torde emellertid Lagerholm knappast
ha ägt någon annan kännedom om innehållet i Zarah Carlbaums brev till
chefredaktören Peterson än den som förmedlats genom tidningsartikeln. Brevets
fulla innehåll torde ha blivit känt först då brevet av chefredaktören
ställts till militieombudsmannens förfogande. Lagerholms biträde hade så -

231

som sin uppfattning uttalat, att den förseelse vartill Zarah Carlbaum gjort
sig skyldig vore att anse såsom fullbordad i och med att chefredaktören mottagit
brevet. Man finge emellertid icke förbise att insändaren tillställts chefredaktören
för publicering samt även blivit publicerad. Den nyssnämnda
uppfattningen hade också blivit i rättsfallet från år 1901 prövad och underkänd.
I detta sammanhang kunde också åberopas krigshovrättens utslag den
21 november 1941 nr 437 i mål mot värnpliktige nr 306-15-29 V. G. Rehnström.
1 Det borde nämnas att åklagaren i detta mål hemställde hos justitiekanslern
att talan måtte fullföljas, men denna hemställan hade lämnats utan
bifall.

Slutligen förtjänade det att framhållas att regementskrigsrätten icke prövat
huruvida Lagerholm förfarit oriktigt eller icke. Det vore denna prövning
som vore av största intresse för principspörsmålen örn förhållandet mellan
tryckfrihet samt tjänsteplikt, varför domstolen icke bort undandraga sig
densamma.

Krig shovrätten meddelade utslag på besvären den 2 november 19i3 och yttrade
därvid:

Krigshovrätten, som tagit målet i övervägande, funne uppenbart, att den
Zarah Carlbaum meddelade tillrättavisningen föranletts av de uti ifrågavarande
tidningsartikel förekommande uppgifterna om Zarah Carlbaums militära
befattning och hennes fältpostnummer, vilka båda uppgifter sammanställda
med varandra kunde leda till upplysning örn militära förhallanden av
beskaffenhet att böra hållas hemliga, och enär jämlikt bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen ansvaret för berörda uppgifter, av vilka den om
fältpostnumret influtit i artikeln utan Zarah Carlbaums medgivande, åvilade
tidningens utgivare ensam, hade Lagerholm icke ägt att tilldela Zarah Carlbaum
ifrågavarande tillrättavisning.

Då emellertid det felaktiga förfarande, Lagerholm sålunda låtit komma
sig till last, med hänsyn till omständigheterna icke skäligen borde för honom
medföra bestraffning, prövade krigshovrätten rättvist fastställa det slut,
krigsrättens utslag innehölle.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening, som uttalats
av ordföranden hovrättsrådet A. Johansson samt ledamöterna översten F. Lovén,

1 I detta mål förekom följande: I insändare som införts i tidningen Kuriren för den 31 oktober
1940 och i tidningen Bohuslänningen för den 1 november 1940 hade lämnats vissa upplysningar
bland annat rörande uniformsutrustningen vid ett förband. Insändarna hade inlämnats
till tidningsredaktionerna av Rehnström, som vid nämnda tidpunkt tjänstgjort,vid förbandet.
Krigsfiskalen Rolf Gillblad yrkade vid en fältkrigsrätt’ansvar å Rehnström för det denne sålunda
till obehöriga lämnat underrättelser som^enligt gällande bestämmelser skulle hemlighållas,^varigenom
Rehnström handlat i strid mot nämnda bestämmelser. Rehnström invände vid fältkrigsrätten
att enär Gillblads talan vore att bedöma enligt;''tryckfrihetsförordningen, fältkrigsrätten
icke ägde upptaga målet till prövning. Fältkrigsrätten fann i utslag den 18 januari 1941 sig
med hänsyn till bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen icke behörig att till prövning upptaga
frågan huruvida Rehnström genom att till tidningarnagBohuslänningen^och Kuriren låta
vidarebefordra | konceptet till den i tidningarna sedermera intagna insändaren gjort sig skyldig
till brottsligt förfarande. Genom utslag den 21 november 1941 fann krigshovrätten ej skäl att
göra ändring i överklagade utslaget.

232

kommendören friherre L. Beck-Friis och t. f. krigshovrättsrådet I. Mankell, var
assessorn G. Hagströmer skiljaktig och yttrade:

»Jag finner väl att den Zarah Carlbaum meddelade tillrättavisningen föranletts
av de uti ifrågavarande tidningsinsändare förekommande uppgifterna om Zarah
Carlbaums militära befattning och hennes fältpostnummer.

Tillrättavisningen kan emellertid fördenskull icke anses avse något i tryckt skrift
återgivet yttrande i egentlig mening.

Enär Lagerholm sålunda enligt min mening icke saknat befogenhet att meddela
tillrättavisningen, prövar jag rättvist fastställa krigsrättens utslag, såvitt den mot
Lagerholm förda ansvarstalan lämnats utan bifall.»

Över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen den 15 november
1943 underdåniga besvär och anförde därvid:

Den för vår tryckfrihet viktiga grundsatsen om utgivarens ensamansvarighet
för en tidnings innehåll och om medarbetares frihet från straffrättsliga
påföljder för sin medverkan vid en tidningsartikels tillkomst hade genom
krigshovrättens utslag vunnit erkännande. Inom krigshovrätten hade
emellertid skiljaktiga meningar förekommit. En av de i målets avgörande
deltagande ledamöterna syntes intaga den ståndpunkten, att utgivares ensamansvarighet
för en tidnings innehåll icke skulle sträcka sig längre än till
yttranden i egentlig mening. Enligt militieombudsmannens uppfattning läte
det sig icke göra att vid tillämpningen av tryckfrihetsrättens ansvarsregler
uppdraga en principiell gräns mellan å ena sidan rätten att i tryck framföra
åsikter och omdömen samt å andra sidan rätten att publicera upplysningar
om faktiska förhållanden. Grundlagens skydd för tryckfriheten skulle i betänklig
grad raseras, om man tilläte beivrande i vanlig ordning i fråga örn
dem som lämnat faktiska uppgifter vilka i en tidning återgivits. Det syntes
nödvändigt att tryckfriheten hävdades i hela den omfattning som den sedan
gammalt haft i vårt land.

Det felaktiga förfarande som Lagerholm låtit komma sig till last kunde väl
i och för sig icke betecknas såsom särskilt allvarligt, men det vore dock ingalunda
berättigat att betrakta detsamma som en bagatellförseelse. Lagerholm
hade nämligen kränkt en viktig medborgerlig rättighet. I målet hade Lagerholm
icke velat medgiva att han förfarit felaktigt.

Särskilt med hänsyn till den principiella betydelsen av målet hade militieombudsmannen
ansett sig böra påkalla prövning av krigshovrättens utslag.

Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

233

70. Otillåtet omhändertagande av tidningar, avsedda för värnpliktig.

I en den 28 september 1942 till mititieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift påkallade redaktören Albin Ström i Göteborg militieombudsmannens
ingripande mot landstormsfänriken Bertil Holmgren och landstormslöjinanten
Nils Nilsson i anledning av vissa åtgärder vilka närmare framgingo av en
så lydande artikel i tidningen Arbetar-Posten:

»Till tidningens redaktion har inrapporterats följande episod från en förläggning
någonstans som visar, dels vissa officerares fullständiga politiska
okunnighet, dels vilken himmelstossanda det fortfarande finns kvar inom det
militära. Till en av våra kamrater vid en förläggning har vi sedan en tid tillbaka
sänt arbetar-posten liksom till hundratals andra förläggningar. Givetvis
har de vid alla dessa erhållit tidningen. Men vid denna inträffade följande.
Vår kamrat inkallades till förläggningschefen som tog fram de till honom
adresserade exemplaren av tidningen och förklarade att han skulle bränna
upp dessa. Vid den diskussion, som då uppstod förklarade han att det
hade han rätt till medan vår kamrat hävdade att han hade rätt att erhålla
tidningarna. Då blandade sig en närvarande löjtnant Nilsson i diskussionen
och påstod att tidningen var kommunistisk. Som svar hänvisades till att den
var organ för Vänstersocialistiska Partiet. Då ändrade han sig och förklarade
att den var organ för ett ytterlighetsparti. Detta förnekade givetvis inte vår
kamrat, som är medlem av partiet men förklarade att eftersom tidningen inte
var transportförbjuden hade de ingen anledning att lägga beslag på densamma.
Löjtnanten som tydligen studerat a-p ingående förklarade nu att en del
nummer var bra, men andra var uppåt väggarna med sin kritik av det bestående,
varefter vår kamrat fick öppna paketet. När då fänriken fick se kritiken
mot statsministern tog det eld i honom. Med alla tecken till indignation röt
han: Den kritiserar ju statsministern. Mot detta genmälde vår kamrat skrattande
att det i ett demokratiskt samhälle är tillåtet att kritisera även denne
och att det är livsnerven i all demokrati att offentliga personer och deras gärningar
få kritiseras. Då inföll löjtnant Nilsson: Men tidningen har ju varit
beslagtagen, och fick till svar att det har ju många andra tidningar också.
Nu anmärktes på att det var flera exemplar av tidningen varför det måste
vara propaganda, vartill svarades att det var inte förbjudet för de borgerliga
tidningarna att föra valpropaganda varför vi ju borde ha samma rätt. Nu ville
de emellertid inte diskutera politik längre varför vår kamrat avlägsnade sig sedan
han gett fänriken besked om att tidningarna inte finge förstöras, eftersom
det var hans egendom varpå fänriken ville att vår kamrat skulle skriva och
avbeställa tidningen vilket denne naturligtvis vägrade göra.»

Holmgren och Nilsson hördes och berättade:

Holmgren: Till värnpliktige nr 489-56-18 Ehrlin hade under hans fältpostadress
ankommit ett paket innehållande ett antal tidningar. I egenskap av
förbandschef hade Holmgren lördagen den 19 september 1942 inkallat Ehrlin,
som haft tjänstledighet till och med den 18 september, på expeditionen

234

och därvid till Ehrlin överlämnat paketet obrutet. Ehrlin hade brutit paketet
varvid Holmgren sett att det innehållit 5 exemplar av Arbetar-Posten. Holmgren
hade därefter frågat Ehrlin vad för slags tidning Arbetar-Posten vore.
Nilsson, som varit närvarande å expeditionen, hade därvid gjort ett inpass, att
den ju vore kommunistisk. Ehrlin hade uppgivit, att tidningen icke vore kommunistisk
utan vänstersocialistisk och icke förbjuden. Nilsson hade ånyo inpassat,
att den ju då tillhörde ett ylterlighetsparti, vartill Ehrlin svarat jakande.
Holmgren hade i samband därmed påpekat att tidningen kritiserat regeringen
och speciellt Per Albin Hansson. Holmgren hade ansett att, då flera
exemplar av tidningen kommit till Ehrlin, avsikten varit att bedriva politisk
propaganda i förläggningen. Han hade därför återtagit tidningarna och
meddelat Ehrlin att denne finge avhämta dem vid utryckningen. Ehrlin hade
icke invänt något häremot. Holmgren hade stött sin åtgärd på moment 67
i soldatinstruktionen för infanteriet, särskilt som tidningarna kommit dagen
före valet. Ehrlin hade ryckt ut den 1 oktober 1942 och hade dessförinnan
icke å expeditionen efterhört tidningarna, vilka därför tillställts honom på
posten.

Nilsson: Han vitsordade Holmgrens uppgifter. Han hade icke med Holmgren
talat örn tidningarna förrän vid samtalet med Ehrlin. Nilsson hade icke
vetat vilka tidningar paketet innehölle, förrän detsamma brutits. Till Ehrlin
hade han yttrat, att en del nummer av Arbetar-Posten kanske vöre bra men
att andra nummer vöre uppåt väggarna, då de kritiserat det bestående och
regeringens åtgärder. Han hade icke haft någon anledning att lägga sig i
Holmgrens åtgärd att återtaga tidningarna, då Ehrlin icke tillhört Nilssons
förband.

I yttrande till militieombudsmannen anförde stabschefen vid Morjärvs försvarsområdesstab: Nilsson

och Holmgren hade gjort sig kända för plikttroget arbete. De hade
varit måna örn disciplinen inom förbanden, och med vetskap om att ArbetarPosten
tidigare varit transportförbjuden hade de vidtagit den förhastade åtgärden.
Det förhållandet att tidningen kommit i flera exemplar hade även
styrkt dem i den uppfattningen, att avsikten varit att bedriva politisk agitation
inom förbandet, vilket enligt soldatinstruktionen vore förbjudet. Stabschefen
önskade såsom sin åsikt uttala, att de båda landstormsofficerarnas
handlingssätt vore förklarligt ehuru formellt icke riktigt. I

I en den 26 mars till militärbefälhavaren för VI. militärområdet översänd
instruktion för åtal mot landstormsfänriken Bertil Holmgren, anförde militieombudsmannen,
efter redogörelse för utredningen:

Tjänstgöringsreglementet för armén innehölle följande föreskrifter:

Det vore förbjudet att inför trupp eller eljest under den militära utbildningen
inblanda eller avhandla politiska parti- och tvistefrågor. Angående
befälhavares åtgärder gentemot sammankomst, vid vilken på giltiga grunder
kunde antagas skola förekomma yttranden som åsyftade att utplåna känslan

235

av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest
undergräva krigslydnaden, samt gentemot spridandet av skrift med enahanda
syfte ävensom beträffande postförsändelse, som innebure försök att förleda
till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, vore särskilt stadgat (§ 1
mom. 28 och 29). Envar vid regemente anställd eller tjänstgörande skulle
ofördröjligen göra behörig anmälan, då till hans kännedom kommit att vid
truppen spredes sådan skrift, vilken uppenbarligen åsyftade att utplåna känslan
av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest
undergräva krigslydnaden (§ 114 mom. 9).

Vid § 1 mom. 29 i tjänstgöringsreglementet gjordes hänvisning bland annat
till tryckfrihetsförordningen samt till generalpoststyrelsens kungörelse den 20
oktober 1908, publicerad i Svensk författningssamling 1908 nr 115.

I § 4 mom. 12:o tryckfrihetsförordningen stadgades:

Anträffades vid trupp eller ombord å flottans fartyg skrift, vilken uppenbarligen
åsyftade att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att
uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, finge, evad
skriften syntes straffbar eller ej, indragning ske av de exemplar av skriften,
som vid truppen eller å fartyget anträffades. Den, som vid truppen eller å
fartyget högsta befälet utövade, ägde omedelbart vidtaga nödig åtgärd för
hindrande av sådan skrifts spridande inom truppen eller å fartyget under
tid, som åtginge, till dess förordnande om indragning kunde av honom utverkas.
Förordnande örn indragning meddelades å ort utom Stockholm av chefens
för justitiedepartementet ombud samt i Stockholm av den eller de personer,
som nämnde departementschef för detta ändamål tillsatt. Förordnandet
skulle genast av befälet verkställas, men skulle ofördröjligen av den, som
meddelat det, varda anmält hos tryckfrihetskommittén; och ankomme på
kommittén att pröva, huruvida förordnandet skulle äga bestånd.

I den nyssnämnda kungörelsen den 20 oktober 1908 publicerades att
Kungl. Maj :t förordnat att, därest postfunktionär förmärkte att å brevkort
eller i allmänhet å försändelses yttre eller ock i korsband förekomme meddelande,
som innebure försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga
myndighet, försändelsen icke finge med post befordras eller till adressat utlämnas,
utan borde anmälan om förhållandet då göras hos generalpoststyrelsen.

Under åren 1940—1942 hade tidningen Arbetar-Posten upprepade gånger
blivit konfiskerad utan rättegång enligt bestämmelserna i § 3 mom. 9:o tryckfrihetsförordningen
(se Svensk juristtidning 1942 s. 351 o. ff.). S. k. transportförbud
enligt förordningen den 1 mars 1940 nr 117 hade icke varit gällande
beträffande denna tidning.

Genom tryckfrihetsförordningen hade varje svensk medborgare tillförsäkrats
rätt att med iakttagande av lagens regler få genom tryck utgiva skrifter.
En viktig del av denna tryckfrihet vore rätten alt fritt få sprida tryckta skrifter.
Denna rätt lode inskränkning allenast i fall då så uttryckligen stadgades
i tryckfrihetsförordningen. Något sådant fall hade tydligen icke förelegat här.
Ovan hade berörts den i tryckfrihetsförordningen reglerade befogenheten att

236

indraga sådana skrifter, vilka innehölle disciplinupplösande propaganda. Det
hade emellertid icke påståtts att de exemplar av tidningen som fråntagits
Ehrlin innehållit sådan propaganda, och det syntes icke heller ha varit ifrågasatt
att tillgripa ett verkligt indragningsförfarande enligt lagens regler. Holmgrens
åtgärd syntes i stället ha motiverats därmed att tidningen innehållit
kritik mot regeringen, vilken kritik Holmgren ansett olämplig. Det vore givetvis
icke tillåtet att ur dylika synpunkter granska och avgöra, huruvida en
viss tidning finge läsas av de värnpliktiga eller icke. Något stöd för Holmgrens
åtgärd kunde ej heller utläsas ur det åberopade stadgandet i soldatinstruktionen,
vari det föreskreves att det vore förbjudet att inför trupp eller
eljest under den militära utbildningen inblanda eller avhandla politiska partieller
tvistefrågor. Detta stadgande innebure ju intet hinder för de värnpliktiga
att under fritid läsa och låta andra få del av de ifrågakomna tidningsexemplaren.

Enligt militieombudsmannens mening hade Holmgren gjort sig skyldig till
tjänstefel genom att fråntaga Ehrlin de till denne anlända tidningsexemplaren.
Felet vöre visserligen i och för sig icke av svår beskaffenhet, men då det
berörde en viktig medborgerlig rättighet ansåge militieombudsmannen sig
icke kunna underlåta att beivra detsamma.

På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol ställa Holmgren under tilltal för vad sålunda
läge denne till last. Ansvar borde yrkas efter lag och sakens beskaffenhet.
Såväl Ehrlin som dåvarande ansvarige utgivaren för Arbetar-Posten borde beredas
tillfälle att i målet föra den talan, vartill de funne fog.

❖ &

Sedan militärbefälhavaren överlämnat handlingarna till befälhavaren för
Morjärvs försvarsområde, hänsköt denne målet till fältkrigsrätten vid Morjärvs
försvarsområdes stab. Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal
ansvar å Holmgren jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd
i tjänsten. Ehrlin och ansvarige utgivaren för Arbetar-Posten inställde sig
icke vid krigsrätten.

Fältkrigsrätten meddelade den 26 juni 1943 utslag i målet och utlät sig
därvid:

Fältkrigsrätten funne att Holmgren genom att på sätt som skett fråntaga
Ehrlin ifrågavarande till honom anlända tidningsexemplar gjort sig skyldig
till oförstånd i tjänsten och dömde därför Holmgren, jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten, till disciplinstraff av arrest utan bevakning i en dag.

Utslaget har vunnit laga kraft.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller
därmed jämförlig åtgärd.

1. Om häktnlngsanmälan när den häktade skall rannsakas inför krigsrätt.

Genom utslag den 25 augusti 1941 dömde regementskrigsrätten vid Svea
artilleriregemente värnpliktige nr 1845-26-38 Gösta Gustafsson för inbrottsstöld
till tre månaders straffarbete. Vidare förordnade krigsrätten att anståndet
med ett Gustafsson tidigare ådömt frihetsstraff skulle vara förverkat
och att Gustafsson till följd därav skulle hållas till straffarbete sju månader.
Till en tid av nio dagar skulle straffet dock anses verkställt genom Gustafssons
hållande i häkte. Med anledning av iakttagelser som gjorts vid granskning
av fångförteckningen vid regementet införskaffade militieombudsmannen
upplysningar rörande den tid Gustafsson hållits häktad i målet.

Av den verkställda utredningen framgick till en början följande:

Genom beslut den 5 augusti 1941 förordnade översten G. Ekeroth i sin egenskap
av chef för regementet att Gustafsson omedelbart skulle häktas. Den 12
augusti hölls förhör med Gustafsson inför chefen för depågarnisonsbatteriet,
kaptenen Tor Wibom. Samma dag tecknade Ekeroth å förhörsprotokollet
det beslut, att handlingarna skulle överlämnas till krigsdomaren för målets
hänslejutande till vederbörlig krigsdomstol.

Krigsdomaren Gustaf Bång anföi-de i yttrande den 17 april 1942:

Handlingarna angående Gustafsson hade inkommit till Bång den 15 augusti
1941, försedda med beslutet om målets hänskjutande till krigsrätt. De hade
icke innehållit meddelande därom att Gustafsson hölles i häkte. Bång hade
icke tidigare meddelats något rörande Gustafsson. Målet hade utsatts att
förekomma inför regementskrigsrätten den 22 augusti, då det företagits. Vid
handläggningen hade icke förekommit något som givit vid handen alf Gustafsson
hölles i häkte. Åklagaren hade begärt uppskov, och målet hade utsatts
att åter förekomma den 29 augusti. Emellertid hade den 25 augusti
på förmiddagen per telefon från regementet meddelats, att Gustafsson hölles
häktad från den 5 augusti. Bång hade då omedelbart föranstaltat örn sammanträde
med krigsrätten. Vid sammanträdet hade regementsväbeln företett
häktningsordern. Utslag i målet hade meddelats samma dag.

Ekeroth anförde därefter i yttrande den 24 september 1942 bland annat:

Kriminalpolisen i Stockholm hade den 5 augusti 1941 underrättat Wibom
örn resultatet av en av polisen verkställd utredning rörande Gustafsson. Den -

238

ne, som varit anhållen av polisen, hade samma dag avhämtats genom Wiboms
försorg och avförts till regementet. På framställning av Wibom hade
Ekeroth på eftermiddagen den 5 augusti utfärdat häktningsbeslutet, vilket
överlämnats till regementsadjutanten för vidare befordran till väbeln och
för krigsdomarens underrättande. Regementsadjutanten toge för givet att
han, i likhet med vad alltid tidigare skett i motsvarande fall, omedelbart
underrättat krigsdomaren örn häktningsbeslutet. Krigsdomaren förnekade
emellertid att han blivit underrättad. Dagarna efter den 5 augusti hade Wibom
hos såväl regementsadjutanten som väbeln hört efter örn icke kriminalpolisens
undersökningsprotokoll beträffande Gustafsson kommit regementet
till handa. Wibom vågade bestämt uttala att undersökningsprotokollet
icke inkommit till regementet förrän tidigast den 11 augusti. Förhör hade
hållits den 12 augusti, och samma dag hade ärendet föredragits inför Ekeroth.
Av förbiseende från såväl Ekeroth som föredragandens sida hade det
icke blivit på protokollet antecknat, att Gustafsson vore häktad. Det syntes
anmärkningsvärt att icke krigsdomaren antingen misstänkte att Gustafsson
vore häktad eller framkom med förslag att häktning omedelbart borde ske.
Än mera anmärkningsvärt syntes det vara att icke krigsrätten, som enligt
uppgift saknade kännedom örn att Gustafsson hölles häktad, vid sitt sammanträde
beslöt, att Gustafsson omedelbart skulle träda i häkte. Anledningen
till att icke batteriombudet vid krigsrättssammanträdet anmält, att Gustafsson
vore häktad hade icke kunnat klarläggas. Gustafsson torde icke ha suttit
i cell utan instängd i ett utrymt logement, då arrestlokalerna varit fullbelagda.
Anledningen till att häktningsbeslutet beträffande Gustafsson så att
säga icke trängt igenom måste ses mot bakgrunden av dels den arbetsbörda,
som vid tidpunkten i fråga påvilade regementsexpeditionens personal av alla
grader, och dels att det förband som Gustafsson vid häktningstillfället tillhörde
samma dag avgått från förläggningen, varför Gustafsson fått omföras
till depågarnisonsbatteriet. Med det anförda hade Ekeroth på intet sätt velat
fritaga sig från ansvar för att Gustafsson suttit häktad längre tid än lagen
föreskreve. Ekeroth borde ha personligen förvissat sig örn att häktningsbeslutet
kommit till krigsdomarens kännedom. Ekeroth vid tiden i fråga
underställd personal fritoges från allt ansvar. I

I skrivelse till Ekeroth den 18 februari 1943 anförde militieombudsmannen: Innan

omständigheterna i detta ärende upptoges till granskning skulle
vissa allmänna frågor om häktningsanmälan närmare utredas.

Enligt 91 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes skulle i
fråga om häktning av den, som hörde till krigsmakten, gälla vad i allmän
lag stadgades samt därutöver vad i lagen örn krigsdomstolar sägs. I 94 §
samma lag angåves vilka befälhavare som ägde häktningsrätt beträffande
underlydande. De stadganden i allmän lag till vilka 91 § hänvisade återfunnes
i promulgationsförordningen till allmänna strafflagen 19 § 5—28

239

mom. Sistnämnda paragraf innehölle i 15 mom. en föreskrift, att beträffande
den tid inom vilken häktad person skulle inställas vid den rätt, som
hade att rannsaka örn brottet, valdör häktningen skett, skulle lända till efterrättelse
vad särskilt vore stadgat.

Vid tiden för utfärdande av promulgationsförordningen till allmänna strafflagen
och ännu vid utfärdandet av lagen örn krigsdomstolar gällde förordningen
den 10 april 1810 angående tiden, inom vilken häktad person borde
ställas inför rätta. Denna författning avsåge allenast allmän underrätt, alltså
häradsrätt och rådhusrätt. Då författningen ej hade avseende å krigsdomstol
var det av behovet påkallat att motsvarande spörsmål för dessa domstolars
del reglerades i lagen om krigsdomstolar. Detta skedde i 15 § nämnda lag,
vari stadgades att rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen person
skulle utsättas att hållas inför krigsrätten inom åtta dagar från den dag,
då krigsdomaren erhållit underrättelse örn åtalet.

Bestämmelser angående skyldighet för militär befälhavare att underi-ätta
domstolen funnes i 14 § lagen om krigsdomstolar samt 9 § militär bestraffningsförordning.
I den förstnämnda paragrafen stadgades att då ärende förekommit,
som skulle handläggas av krigsrätt, skulle befälhavaren därom göra
anmälan hos krigsdomaren, vilken efter samråd med befälhavaren skulle
bestämma tid och plats för rättens första sammanträde. Enligt bestämmelse
i sistnämnda paragraf skulle krigsrättens ordförande underrättas, då någon
i målet vore häktad eller intagen i förvarsarrest.

Närmare föreskrifter rörande skyldighet för häktningsmyndighet att till
domstolens ordförande göra anmälan örn verkställd häktning upptogos senare
i den ännu gällande lagen den 22 juni 1922 om tiden för företagande
av rannsakning med häktad. I lagens ursprungliga lydelse hade 1 § följande
innehåll:

»Har någon blivit här i riket häktad för brott, för vilket åtal skall äga
rum inför allmän underrätt, skall den, som beslutat örn häktningen, därom
ofördröjligen göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som har att företaga
rannsakningen med den häktade.»

Tydligt vore således att lagen från början icke hade avseende å krigsrätterna.
Detta framgick även av 3 och 4 §§. Sålunda innehöll 3 § bestämmelser
för det fall att rannsakning med häktad hänvisats till annan allmän
underrätt för fortsatt handläggning, och i 4 § upptogos vissa tidsfrister för
fortsatt rannsaknings företagande inför rådhusrätt och häradsrätt.

Att krigsrätterna avsiktligen blivit undantagna framginge fullt klart av
förarbetena till lagen. Till grund för densamma läge ett inom justitiedepartementet
upprättat förslag, vilket den 9 december 1921 remitterades till lagrådet.
I det sålunda remitterade förslaget hade 1 § följande lydelse:

»Har någon blivit häktad för brott, skall den, som verkställt häktningen,
därom ofördröjligen göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som har
att företaga rannsakningen med den häktade.»

Med den allmänna avfattning denna paragraf sålunda i förslaget erhållit
skulle den otvivelaktigt, därest förslaget i oförändrat skick upphöjts till lag,

240

kommit att gälla även beträffande häktning av sådan person som skulle
åtalas inför krigsrätt. Vid granskning av förslaget anmärkte lagrådet emellertid
i fråga om 1 § bland annat: Medan av 2 och 3 §§ framginge, att förslaget
i dessa delar avsåge förfarandet vid allmän underrätt, hade åt bestämmelsen
i 1 § givits en avfattning, som inbegrepe jämväl de fall, då rannsakning
skulle ske vid överrätt eller specialdomstol. Då för dessa fall något behov av
det här föreslagna stadgandet knappast syntes föreligga och detsamma ej
heller vore väl avpassat för tillämpning vid dessa domstolar, hemställde lagrådet
om sådan ändring i 1 §, att densamma bomme att omfatta allenast
häktning för brott, varom skulle rannsakas vid allmän underrätt.

Då förslaget genom proposition (1922 nr 28) förelädes riksdagen, hade
lagrådets anmärkning beaktats och 1 § erhållit den lydelse som upptogs i
den ursprungliga lagtexten.

I samband med vissa andringar i lagstiftningen örn tvångsuppfostran erhöll
1 § i 1922 års lag genom en lag den 6 juni 1924 följande ändrade lydelse,
vilken ännu gällde:

»Har någon blivit här i riket häktad för brott, för vilket åtal skall äga rum
inför svensk domstol, skall den, som beslutat om häktningen, därom ofördröjligen
göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som har att företaga
rannsakningen med den häktade.

Anmälan, som i första stycket sägs, skall innefatta uppgift om den häktades
ålder och om beskaffenheten av det brott, för vilket han blivit häktad, ävensom
därest han fyllt aderton år, innehålla upplysning, huruvida han erkänt
gärningen, och i sådant fall, huruvida han tillförene blivit dömd till fängelse
eller straffarbete.

Kan ej ofördröjligen vinnas tillförlitlig upplysning om den häktades ålder
eller huruvida han tillförene blivit dömd till straff, som nyss nämnts, skall
i anmälan upptagas vad han härutinnan om sig själv uppgivit.»

Vad denna lagändring innebar för krigsrätternas del framginge vid en
granskning av lagbestämmelserna rörande tvångsuppfostran samt av förarbetena
till lagändringen.

Den grundläggande bestämmelsen rörande tvångsuppfostran hade, alltsedan
detta institut år 1902 infördes i vår straffrätt, upptagits i 3 § av 5 kap.
allmänna strafflagen, vilket kapitel enligt sin rubrik handlade om särskilda
grunder, som uteslöte, minskade eller upphävde straffbarhet. 33 § strafflagen
för krigsmakten innehölle föreskrift att vad i allmän lag funnes stadgat
om särskilda grunder, som uteslöte, minskade eller upphävde straffbarheten
skulle lända till efterrättelse vid tillämpning av strafflagen för krigsmakten.
Av de sålunda använda ordalagen, vilka överensstämde med rubriken till 5
kap. allmänna strafflagen, framginge att samtliga bestämmelser i detta kapitel
skulle i tillämpliga delar gälla vid tillämpningen av strafflagen för krigsmakten.
I de i 5 kap. 3 § allmänna strafflagen ursprungligen intagna bestämmelserna
örn rätt för domstol att förordna om tvångsuppfostran i stället
för att låta straffet verkställas fanns icke någon föreskrift som från tillämp -

241

ningen uteslöt lagöverträdare, vilka dömts av krigsrätt eller för brott mot
strafflagen för krigsmakten.

Den 18 oktober 1922 avlämnades av tillkallade sakkunniga ett betänkande
nied förslag till lag om tvångsuppfostran m. m. Detta förslag intog likaledes
den ståndpunkten, att tvångsuppfostran skulle kunna komma i fråga även
då straff ådömdes enligt strafflagen för krigsmakten. Betänkandet innehöll
jämväl förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i
brottmål rörande unga tilltalade. Då någon som icke fyllt 21 år blivit häktad
för vissa brott, skulle, enligt föreskrift i 1 § av sistnämnda förslag, den som
beslutat örn häktning ofördröjligen till ordföranden i vederbörlig domstol ingiva
anmälan därom. Den sålunda föreslagna anmälningsplikten var avsedd
att gälla även för det fall att den häktade skulle åtalas inför krigsrätt. I betänkandet
anförde nämligen de sakkunniga, att anmälningsplikten avsåge
även brott, vid vilka villkorlig straffdom lagligen icke finge meddelas och
tvångsuppfostran endast mera sällan torde komma i fråga, bland annat brott
för vilka straff vore utsatt i strafflagen för krigsmakten annorstädes än i 8
kap. (se SOU 1922: 46 s. 137).

De i betänkandet upptagna nya stadgandena örn anmälningsplikt blevo
icke genomförda i den ordning de sakkunniga föreslagit. Motsvarande bestämmelser
ansågos nämligen böra inpassas i lagen den 2 juni 1922. I ett
den 19 januari 1924 till lagrådet remitterat förslag till ändrad lydelse av 1 §
i lagen den 2 juni 1922 förordade chefen för justitiedepartementet den lydelse
som vore den nu gällande. Till motivering för sin ståndpunkt anförde
han därvid: I de sakkunnigas lagförslag upptagna stadganden angående skyldighet
att hos rättens ordförande göra anmälan örn häktning syntes rätteligen
ha sin plats i lagen den 2 juni 1922, vilken lag innehölle ett allmänt
stadgande rörande anmälan om häktning för brott, för vilket åtal skulle
äga rum inför allmän underrätt (se prop. 1924 nr 67 s. 27).

Vid sin granskning av förslaget anmärkte lagrådet, att vissa jämkningar
i avfattningen av lagens 3 och 4 §§ syntes böra följa därav, att de i gällande
lag förekommande orden »allmän underrätt» i förslagets första stycke utbytts
mot orden »svensk domslol».

Vad lagrådet anmärkt iakttogs vid förslagets slutliga utformning i propositionen.
Sålunda genomfördes vissa ändringar i 3 och 4 §§ i 1922 års lag
genom lagen den 6 juni 1924. 3 § innehölle numera vissa bestämmelser för
det fall att rannsakning med häktad hänvisats till annan domstol (förut: annan
allmän underrätt) för fortsatt handläggning. Beträffande fortsatt rannsakning
med häktad upp toge 4 § numera, förutom vissa för rådhusrätt och
häradsrätt gällande tidsfrister, en allmän regel att forisatt rannsakning skulle
företagas snarast möjligt.

Förarbetena till de år 1924 genomförda ändringarna i lagen den 2 juni
1922 gåve otvivelaktigt vid handen, ali 1, 3 och 4 §§ i denna lag numera
gällde även vid häktning av någon som skulle åtalas vid krigsrätt. En ofrånkomlig
följd av ändringen i 1 § torde vara, att jämväl 2 § måste numera

16—439022. Militie ombudsmannens ämbet sberättelse.

242

anses gälla även för krigsrätterna, såvitt däri föreskrivits att rannsakning
med den som vore häktad skulle börjas snarast möjligt.

Här skulle emellertid anmärkas att häktning icke med nödvändighet
måste föranleda måls hänskjutande till krigsrätt; i vissa fall kunde häktning
ske för brott, å vilka disciplinstraff kunde följa, varför målet kunde
avgöras i disciplinär ordning, örn sådant straff utmättes. Så vore förhållandet
beträffande rymningsbrott (jfr 92 § lagen örn krigsdomstolar, 49 och
53 §§ samt 33 § 2 st. sista punkten strafflagen för krigsmakten ävensom
Svedelius’ och af Geijerstams kommentar s. 595). Befälhavaren torde alltså
icke behöva anmäla häktning till krigsrättens ordförande förrän det vore
klart, att målet ej skulle avgöras i disciplinär ordning. I fall då häktning
ej vöre obligatorisk torde väl dock ett häktningsbeslut innebära att målet
borde hänskjutas till krigsrätt. I sådana fall åter där häktning vöre obligatorisk
torde det kunna inträffa, att vid utredningen sådana skäl och omständigheter
framkomme att målets avgörande av befälhavaren i disciplinär
ordning möjliggjordes.

De praktiska behov som föranlett föreskrifterna i 1 § i 1922 års lag förelåge
även i fråga om dem som skulle åtalas vid krigsrätt. Jämlikt lagen
den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom finge sådan dom brukas
även i vissa fall då straff ådömdes för brott för vilket straff vore utsatt i
strafflagen för krigsmakten, nämligen då straffet ådömdes efter 8 kap. i
denna lag. 25 § i lagen angående villkorlig straffdom upptoge föreskrifter
rörande särskild förundersökning för vinnande av utredning om den tilltalades
person. Under de förutsättningar som angåves i denna paragraf
skulle domstols ordförande förordna om förundersökning när, enligt vad
därom särskilt stadgats, till honom inkommit anmälan att någon som fyllt
18 år blivit häktad. Enligt lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse kunde
den, som begått brott innan han fyllt 21 år, ådömas ungdomsfängelse i
stället för det straff som eljest skolat följa. Detta gällde även för krigsrätterna.
I fall då ungdomsfängelse finge användas skulle särskild förundersökning
verkställas, om så funnes erforderligt. Skyldigheten att föranstalta örn sådan
förundersökning vilade å domstolen eller dess ordförande (4 § lagen
15/e 1935). Liksom lagen om ungdomsfängelse vore den nu gällande lagen
den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran tillämplig även i fråga om brott
enligt författningar utanför allmänna strafflagen. Bestämmelser rörande förundersökning
i fråga örn sådana unga tilltalade, å vilka lagen örn tvångsuppfostran
kunde tillämpas, vore givna i lagen den 6 juni 1924 innefattande
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga.
Under de förutsättningar som angåves i 1 § i sistnämnda lag skulle domstols
ordförande förordna om förundersökning när, enligt vad därom särskilt
stadgats, till honom inkommit anmälan att någon som ej fyllt 18 år
blivit häktad. Lagarna angående villkorlig straffdom och om tvångsuppfostran
utginge från att förordnande örn förundersökning skulle meddelas på
grundval av den anmälan varom stadgades i lagen den 2 juni 1922.

Då bestämmelserna i lagen den 2 juni 1922 gällde vid sidan av föreskrif -

243

terna i 15 § lagen om krigsdomstolar, komme man således genom att kombinera
dessa båda lagar till följande resultat för krigsrätternas del: Då någon
blivit häktad för brott för vilket åtal skulle äga rum inför krigsrätt,
skulle anmälan om häktningen ofördröjligen göras hos krigsrättens ordförande.
Häktningsanmälan skulle innehålla de uppgifter som angåves i 1 §
lagen den 2 juni 1922. Rannsakning inför krigsrätt med häktad skulle hållas
snarast möjligt och sist inom åtta dagar från den dag, då krigsdomaren
erhållit underrättelse om åtalet.

I fall då häktning skett men målet, på sätt förut angivits, avgjordes i
disciplinär ordning, torde man äga rätt att fordra, att avgörandet skulle
träffas minst med samma skyndsamhet som om målet hänskjutits till krigsrätt.

Vad detta särskilda ärende beträffade måste man komma till det resultatet,
att Ekeroth gjort sig skyldig till försummelse, även om man ansåge
det ursäktligt att bestämmelserna i lagen den 2 juni 1922 icke blivit beaktade.
Häktningen hade företagits den 5 augusti 1941 men först den 25 i
samma månad bragts till krigsdomarens kännedom. Det torde ligga i sakens
egen natur att häktning snarast möjligt skulle meddelas domstolens ordförande.
Det förhållandet, att polisförhörsprotokollet icke varit tillgängligt
förrän den 11 augusti eller att ytterligare förhör ansetts böra hållas med den
häktade, hade icke utgjort tillräckligt skäl att uppskjuta anmälningen till
krigsdomaren.

Till följd därav att krigsdomaren icke i rätt tid underrättats om häktningen,
hade rannsakningen icke heller företagits inom den i författningarna
föreskrivna tiden. Målet hade första gången förekommit den 22 augusti
och avgjorts genom utslag den 25 i samma månad, varvid Gustafsson dömts
till straffårbetsstraff. I utslaget hade förordnats att straffet skulle till en tid
av nio dagar anses verkställt genom Gustafssons hållande i häkte.

Ehuru det fel, vartill Ekeroth gjort sig skyldig, vöre av allvarlig beskaffenhet,
funne militieombudsmannen sig, med hänsyn därtill att Gustafsson
fått å straffet åtnjuta avdrag motsvarande större delen av häktningstiden,
kunna underlåta vidare åtgärd.

2. Förseelse hänförd under fel lagrum. Skärpt arrest ådönid utan tillräcklig
anledning. Tillika fråga om skyldighet att inhämta yttrande av auditör.

Vid granskning å militieombudsmannens expedition av fångförteckning
från ett kustartilleriförbands arrest för september 1941 anmärktes, att sektionschefen
i ett fall för grov försummelse på post ålagt en värnpliktig sex dagars
skärpt arrest jämlikt 176 § strafflagen för krigsmakten, vilket lagrum
såsom ingående i tredje delen av lagen, krigsartiklarna, icke varit tillämpligt.
Handlingarna i ärendet visa följande:

Den 1 september 1941 rapporterade adjutanten vid I. bataljonen av ett

244

landstormsregemente till chefen för II. bataljonen vid regementet att vid inspektion
av post nr 3 den 1 september klockan 13’40 posten, värnpliktige
nr 224-54-25 John Andersson, suttit inne i kuren och ställt ifrån sig geväret
utanför denna. Vid förhör inför bataljonschefen samma dag erkände Andersson
vad som lagts honom till last samt anförde:

Han hade satt sig i postkuren för att närmare studera postinstruktionen.
Han medgåve dock att postinstruktionen icke medgåve post att sitta i kuren.
Han ägde kännedom om att det vore förbjudet för post att ställa ifrån sig
sitt vapen. Postinstruktionen vore upphängd i kuren så att den lika bekvämt
kunde läsas i stående ställning. Andersson hade tidigare tjänstgjort
såsom post på samma postställe och hade följaktligen haft skyldighet att
vara underrättad om postinstruktionens innehåll.

Disciplinmålet avgjordes av majoren Arvid Bergman i egenskap av tjänstförrättande
sektionschef genom beslut den 3 september 1941, varvid Andersson
jämlikt 176 § strafflagen för krigsmakten för grov försummelse på
post ålades disciplinstraff av sex dagars skärpt arrest utan deltagande i
tjänstgöring. Beslutet blev icke kontrasignera! av auditör, och i förhörsprotokollet
hade icke intagits yttrande av auditören eller anteckning om de omständigheter,
vilka jämlikt 203 § strafflagen för krigsmakten omöjliggjort
auditörens hörande.

I yttrande till militieombudsmannen den 3 mars 1942 anförde Bergman:

Han hade uppdragit åt sektionsadjutanten, kaptenen Axel Edström, att konferera
med sektionschefens juridiska biträde angående riktigheten av domen
enligt strafflagen för krigsmakten. Därvid hade inga erinringar blivit gjorda.
Tydligen hade fel lagrum blivit åberopat i det att 124 § skulle i detta
fall ha gällt i stället för 176 §. Straffsatsen hade blivit densamma, enär
minimistraffen vore lika för båda dessa lagrum. Andersson hade således
icke lidit någon skada genom den förväxling som ofrivilligt blivit gjord.
I övrigt kunde Bergman, utan tillgång till handlingarna i målet, icke så
långt efteråt förklara, hur denna förväxling uppstått.

Edström anförde i yttrande den 12 mars 1942:

Han kunde icke erinra sig att Bergman åt honom uppdragit alt konferera
med någon person angående riktigheten av ifrågavarande dom. Vid
ärendets föredragning hade Edström upplyst Bergman angående sättet vid
sektionen för sådana ärendens behandling, varvid Edström meddelat att vid
sådana mål som det föreliggande någon konferens ej brukat förekomma
med auditören. Edström erinrade sig med säkerhet att vid diskussion om
domen Bergman heslutit att den skulle göras efter 124 § strafflagen för
krigsmakten. Edström hade på förhörsprotokollet utskrivit Bergmans beslut.
Vid utskrivandet hade Edström, vid bläddringen i strafflagen för att fylla
i rätt paragraf fastnat för 176 §, som innehölle samma straffsatser som
124 §, och därefter av misstag skrivit 176 § i beslutet, varefter Bergman
underskrivit detta beslut.

Till militieombudsmannen meddelade t. f. borgmästaren Hjalmar Lundström
att han, som under september 1941 tjänstgjort såsom auditör vid Vax -

245

holms kustartilleriregemente, icke varit rådfrågad rörande den Andersson
ådömda bestraffningen; målet förekomme således icke i det diarium Lundström
fört.

Tjänstförrättande auditören Ragnar Vinell anförde i yttrande den 30
mars 1942 till vederbörande sektionschef.

Beträffande den av Edström anmärkta praxis i fråga örn auditörens hörande
syntes efter fältkrigsrättens upphörande ha inträtt en ovisshet, huruvida
auditören vid Vaxholms kustartilleriregemente skulle anses fungera såsom
auditör jämväl vid sektionerna. På grund av särskild av Kungl. Majit
utfärdad kungörelse (SFS 1941 nr 25) hade av överbefälhavaren tidigare
meddelad bestämmelse om att fältkrigsrätten vid Vaxholms kustartilleriregemente
skulle upptaga jämväl mål från sektionerna blivit bestående såsom
i stället gällande regementskrigsrätten vid samma förband. Beträffande
auditörens ställning hade olika uppfattningar uttalats, nämligen å ena sidan
att, enär till krigsrätt hänskjutna mål från sektionerna skulle upptagas vid
förbandets krigsrätt, auditören i denna krigsrätt därmed blivit ackrediterad
jämväl vid sektionerna, och å andra sidan att auditören alltjämt fungerade
såsom auditör endast vid Vaxholms kustartilleriregemente, i följd varav
jämlikt 203 § andra stycket sista punkten strafflagen för krigsmakten någon
skyldighet för sektionscheferna att inhämta auditörens yttrande icke skulle
föreligga. Enligt vad Vinell inhämtat skulle även Lundström i visst sammanhang
hos militieombudsmannen ha gjort gällande, att den sistnämnda
uppfattningen skulle vara riktig. I anledning av de olika meningar, som
sålunda gjort sig gällande, ''hade auditören, rådmannen Erik Wilhelmsson,
hos vederbörande i justitiedepartementet erhållit besked, att den uppfattningen
borde givas företräde enligt vilken auditören finge anses tjänstgöra
jämväl vid de särskilda sektionerna, och skyldighet sålunda föreligga för
sektionschefer att med den begränsning, som funnes angiven i 203 § andra
.stycket första punkten strafflagen för krigsmakten, inhämta auditörens yttrande
innan disciplinstraff ålades. Härom hade vederbörande underrättats
på gmnd av auditörens skrivelse den 10 januari 1942 till kommendanten.
Den av Edström anmärkta praxis, att konferens ej brukade förekomma
med auditören, hade därför numera ändrats.

Den 13 januari 1942 hade kommendanten i Vaxholms fästning låtit tillställa
cheferna för förbanden ett så lydande tjänstemeddelande:

Enligt av vederbörande tillkännagiven tolkning av gällande bestämmelser
ansåges det åligga sektionschef och med sektionschef i fråga örn bestraffningsrätt
likställd befälhavare att med den begränsning, som följde av stadgandet
i 203 § andra stycket första punkten strafflagen för krigsmakten,
inhämta yttrande av auditören innan disciplinstraff ålades.

I ett av militieombudsmannen handlagt tidigare ärende, rörande en av
chefen för ett annat kustartilleriförband den 11 september 1941 ålagd bestraffning
(se ämb. ber. 1943 s. 143 ff.), hade Lundström i yttrande den 10
december 1941 anfört:

f egenska]) av tjänstförrättande auditör vid regementskrigsrätten vid Vax -

246

holms kustartilleriregemente hade Lundström fått sig tillställd ett stort antal
disciplinmål från sektionscheferna och därmed likställda chefer inom
Vaxholms fästning. Lundström hade — i likhet med den ordinarie befattningshavaren
— funnit sig varken skyldig eller befogad att i dylika från
sektionscheferna inkomna mål på tjänstens vägnar avgiva yttrande eller
kontrasignera bestraffningsbeslut. Enligt tillämpad praxis hade Lundström
emellertid tillmötesgått vederbörande med råd eller förslag till bestraffning,
avgivna under hand.

I skrivelse den 5 april 1943 till kommendanten i Vaxholms fästning anförde
militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande:

Enligt 203 § strafflagen för krigsmakten skulle befälhavare, innan disciplinstraff
ålades, inhämta yttrande av vederbörande auditör rörande brottets
beskaffenhet och det straff som borde åläggas. Disciplinstraff finge dock
åläggas utan att auditörens yttrande inhämtats — förutom i vissa fall då
hans hörande skulle medföra avsevärt uppskov — då auditör ej funnes vid
ifrågavarande avdelning av krigsmakten. Sistnämnda uttryck vore något
oegentligt, enär auditörerna icke vore anställda vid vissa avdelningar av
krigsmakten utan vid krigsrätterna. Vad förhållandena vid Vaxholms kustartilleriregemente
anginge syntes av utredningen framgå, att fältkrigsrätt vid
regementet inrättats jämlikt kungörelsen den 26 april 1940 nr 260. Enligt
2 § i denna kungörelse ägde överbefälhavaren i fråga örn vissa avdelningar,
formationer och anstalter bestämma, till vilken fältkrigsrätt de skulle hänvisas.
överbefälhavaren förordnade att nyssnämnda fältkrigsrätt skulle upptaga
mål även från sektionerna. Sedan fältkrigsrätten i överensstämmelse
med kungörelsen den 17 januari 1941 upphört, hade detta överbefälhavarens
förordnande jämlikt tredje stycket i övergångsbestämmelserna till sistnämnda
kungörelse haft den verkan att krigsrättsmål från sektionerna skulle upptagas
av regementskrigsrätten vid Vaxholms kustartilleriregemente.

I instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler föreskreves,
att det ålåge auditör att, på sätt i 203 § vore stadgat, deltaga i handläggningen
av de disciplinmål, som förekomme vid den avdelning av krigsmakten,
vid vars krigsrätt han hade anställning (§ 19 j). Denna bestämmelse
syntes i förevarande fall böra givas den tolkning, att auditören vid regementskrigsrätten
haft att deltaga i handläggningen av alla de disciplinmål
som förekomme vid någon avdelning av krigsmakten för vilken regementskrigsrätten
vore behörig domstol i fråga om krigsrättsmål. I 203 §:s mening
hade denne auditör således varit att anse som anställd även vid de
olika sektionerna. I enlighet med denna tolkning hade Bergman varit skyldig
att inhämta yttrande från auditören i målet mot Andersson, och auditören
hade haft att avgiva det begärda yttrandet. Att yttrande i målet icke
blivit avgivet syntes helt ha berott, på att sådant icke begärts. Auditören
syntes visserligen ha hävdat den principiella uppfattningen, att han ej vore
skyldig att deltaga i disciplinmålen från sektionerna, men han syntes dock
ha lämnat sin medverkan då sådan begärts.

247

Då rättelse i fråga om auditörens hörande för framtiden redan vunnits,
företoge militieombudsmannen i denna del ej vidare åtgärd.

Den förseelse för vilken Andersson bestraffats bestode däri, att han under
tjänstgöring som post ställt från sig sitt gevär och satt sig i postkuren.
Å denna förseelse hade Bergman tillämpat 176 § strafflagen för krigsmakten.
Denna paragraf handlade örn grov försummelse av post, men lagrummet
vore, såsom ingående i krigsartiklarna, tillämpligt endast i krigstid eller
då rikets hela krigsmakt eljest vore mobiliserad. Normalstraffet enligt 176
§ vore, i fall då dödsstraff icke finge utmätas, fängelse eller straffarbete; endast
vid synnerligen mildrande omständigheter finge disciplinstraff ådömas.
I sitt yttrande till militieombudsmannen hade Bergman gjort gällande att
124 § bort tillämpas i stället för 176 §. 124 § avsåge det fall att skiltvakt
övergåve sin post eller alltså, med begagnande av de nuvarande reglementenas
uttryckssätt, att post övergåve poststället. Normalstraffet i 124 § vore
fängelse; då omständigheterna vore synnerligen mildrande finge disciplinstraff
utmätas. Eftersom Andersson befunnit sig i postkuren syntes det icke
vara riktigt att påstå, att han övergivit poststället. I själva verket torde Anderssons
förseelse lia bort bedömas efter 130 § såsom försummelse vid fullgörande
av tjänsteplikt. Normalstraffet i 130 § vöre disciplinstraff.

Det vöre tydligt att Andersson blivit fälld enligt ett lagrum som avsåge
väsentligt grövre fel än det vartill Andersson gjort sig skyldig. Redan härigenom
hade Bergman gjort sig skyldig till felaktigt förfarande. Yttrandena i
ärendet syntes giva vid handen att straffbeslutet tillkommit på lättvindigt
sätt. Det hade sålunda påståtts, att Bergman beslutat att Andersson skulle
dömas enligt 124 §, men att stabscliefen »vid bläddringen i strafflagen för
att fylla i rätt paragraf fastnat för 176 §», varefter sistnämnda paragraf
åberopats i det beslut som Bergman underskrivit. Bergman torde således
till en början endast lia bestämt påföljden för Anderssons förseelse, medan
frågan om det lagrum som straffet skulle utmätas efter ansetts vara av
underordnad betydelse. Denna inställning till domarens uppgift kunde icke
lämnas utan erinran. Rätteligen skulle givetvis först lia bestämts, under
vilket lagrum Anderssons förfarande kunde inordnas, och därefter ur detta
lagrum härletts den påföljd, som skäligen bort följa å förseelsen.

Enligt 22 § strafflagen för krigsmakten finge skärpt arrest icke åläggas
i annat fall än då det med hänsyn till av den straffskyldige förut undergångna
bestraffningar eller andra särskilda omständigheter funnes icke
kunna antagas, att lindrigare arreststraff skulle å honom utöva tillbörlig
verkan. Av förarbetena till lagrummet framginge, alt skärpt arrest finge
användas endast i undantagsfall samt ali skärpningen skulle bero på särskilda
till den brottslige hänförliga omständigheter. 1901 års krigslagstiftningskommitté
hade uttalat, att arreststraffets skärpning genom mistning
av sängkläder icke borde ske i andra fall än sådana, då en högre grad av
råhet eller trots mot stadgad ordning eller inrotad vanart genom förbrytelsen
ådagalagts (Bet. motiv s. 58). Denna kommitténs ståndpunkt hade visserligen
icke blivit helt godkänd vid lagens slutliga avfattning. Då förslag till ny

248

krigslagstiftning år 1913 remitterats till lagrådet, hade dock föredragande
departementschefen anfört, att det torde vara klart att hårt nattläger icke
borde komma till tillämpning annat än i undantagsfall och då det verkligen
vore uppenbart, att en skärpning av den vanliga vaktarresten vore behövlig
för att giva straffet nödig effektivitet (prop. 1914 B nr 57 s. 126). I den
slutliga motiveringen till det förslag som förelagts riksdagen hade anförts,
att skärpning med hårt nattläger torde icke böra förekomma i annat fall, än
då det på grund av särskilda i målet förekommande omständigheter såsom
tidigare ådömda bestraffningar eller dylikt funnes icke kunna antagas att
vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å den straffskyldige utöva tillbörlig
verkan (anf. prop. s. 422).

Den tillgängliga utredningen i förevarande mål utvisade icke några särskilda
omständigheter, vilka motiverat ådömande av skärpt arrest. Det syntes
icke vara uteslutet att det förhållandet att förseelsen icke hänförts under
rätt lagrum medverkat till att den belagts med skärpt arrest.

Med hänsyn till omständigheterna funne sig militieombudsmannen emellertid
även i denna del kunna underlåta vidare åtgärd. Kommendanten skulle
giva Bergman del av innehållet i skrivelsen.

3. Tillrättavisning får icke meddelas kollektivt så att den kommer att
drabba även andra än de felande. I

I en den 24 februari 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 2668-45-26 N. G. Ramén bland annat följande: Under

den svåra stormen natten till lördagen den 20 februari 1943 hade
kaptenen Bertil Dahlberg tillsammans med sin adjutant, landstormslöjtnanten
Ebenfeldt företagit inspektion av samtliga fältdepåvakter under
Dahlbergs befäl. Vid den fältdepå, där Ramén tjänstgjorde, hade vaktposten
vid huvudinfarten sökt skydd mot stormen i vaktkuren, vilket han ägde
rätt till. Han hade därför icke iakttagit Dahlberg och Ebenfeldt, förrän dessa
befunnit sig alldeles intill den bom som avstängde infarten. Posten hade
då slagit larm. På grund av stormen hade trådarna till signalledningen flera
gånger slagit ihop så att det blivit falskt alarm. Då signal nu givits, hade
man uppe i vakten även denna gång trott att det varit falskt alarm, varför
det — enligt Dahlbergs uppgift — dröjt åtta minuter innan vakten
ställt upp. Dröjsmålet med uppställningen hade föranlett Dahlberg att bestå
manskapet en ordentlig utskällning, varefter han dock förklarat att han
»skulle låta nåd gå före rätt för den här gången». Påföljande dag hade
emellertid utfärdats förbud för manskapet att lämna förläggningsområdet
för en tid av fjorton dagar. Förbudet hade meddelats genom en order av
denna lydelse:

249

»Till vaktchef erna---

Härmed utfärdas förbud för samtliga fältdepåerna tillhörig personal att
under tiden 272 1943 kl. 10—% 1943 kl. 10 lämna (förläggningsområdet)
fältdepåerna. Vaktch eller ställföreträdare ålägges att personligen per telefon
till stabsfurir Videll, varje dag kl. 16, under denna tid anmäla att samtlig
personal iakttager givna föreskrifter. Vaktch eller ställföreträdare är
härför ansvarig. Undantag beträffande denna anmälan äro söndagarna
21/a—28/2 1943.

Undantag beträffande förbudet att lämna fältdepån utgör av vaktch beordrat
tjänsteärende eller ch för fältdepåerna efter i varje särskilt fall lämnat
tillstånd. Vid sjukanmälan beordras anmälan per tfn i varje särskilt
fall.

----den 20/2 1943.

R. Bertil A. Dahlberg.

Ch Fältdepåerna. Off till förfogande.»

Ramén tilläde i skriften att förbudet enligt Dahlbergs förklaring gällt allt
manskap, sålunda även de som vid inspektionstillfället varit sjukskrivna
eller haft permission.

Vid förhör uppgav Dahlberg bland annat:

Han hade vid tillfället i fråga funnit att samtliga förbanden brustit i ansvarskänsla
vid fullgörande av vakttjänsten. Han bestrede att han »bestått
manskapet en ordentlig utskällning». Däremot hade han förehållit hela
vakten olämpligheten av deras uppträdande samt framhållit att det skedda
under inga förhållanden finge upprepas. Något tal örn att »låta nåd gå före
rätt den här gången» hade icke förekommit. Inspektionen hade föranlett
honom att överväga huruvida han skulle rapportera och förhöra varje felande
individuellt och befordra denne till laga bestraffning eller tillgripa
annan straffmetod. Då på grund av hempermittering eller omplacering av
en del av vaktmanskapet tiden varit för knapp för uppsättande av rapporter
och hållande av förhör med samtliga felande, hade han ansett att den
tillgripna utvägen för bestraffning varit användbar. Han hade därför utfärdat
den i Raméns skrivelse intagna ordern. Förbudet att lämna förläggningsområdet
hade varit avsett såsom tillrättavisning. Det hade gällt all
personal, även den som icke tillhört den för ifrågavarande natt kommenderade
vaktstyrkan, på grund av att vakttjänsten även vid föregående tillfällen
icke varit godtagbar. Dock hade förbudet icke avsett två man, som vid
tillfället varit sjukskrivna i hemmet. Då fältdepåerna saknade anteckningsböcker
för tillrättavisningar hade den meddelade bestraffningen ej blivit införd
i böckerna. Förbudet att lämna förläggningen hade hävts redan den 25
februari 1943 på grund av hempermittering eller omplacering av större delen
av personalen.

I skrivelse till vederbörande regementschef den 20 mars 1943 anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande: -

250

Genom att meddela tillrättavisning åt samtliga fältdepåerna tillhörig personal,
således även åt värnpliktiga som icke varit närvarande vid det tillfälle
tillrättavisningen avsåge, hade Dahlberg förfarit felaktigt. Enligt 210
§ strafflagen för krigsmakten finge tillrättavisning användas i stället för
disciplinär bestraffning, då det gällde mindre förseelser och fel mot militär
tukt och ordning. Uppenbart vore att en dylik åtgärd icke kunde vidtagas
mot den som icke deltagit i förseelsen eller felet i fråga. Meddelades tillrättavisning
på det sätt Dahlberg i förevarande fall gjort, torde det icke
heller vara möjligt att göra anteckning om tillrättavisningen i bok över tillrättavisningar,
ty denna kunde givetvis icke meddela uppgift å förseelser och
fel som vederbörande icke begått.

Av militieombudsmannens ämbetsberättelse 1941 sid. 57 och 1942 sid. 14
framginge att militieombudsmannen tidigare beivrat liknande förfaringssätt.
Då i förevarande fall förbudet att lämna förläggningen upphävts efter endast
några dagar och då militieombudsmannen förväntade att Dahlberg
framdeles noggrant skulle iakttaga vad i skrivelsen anförts, läte militieombudsmannen
emellertid bero vid vad i saken förekommit. Regementschefen
skulle giva Dahlberg del av innehållet i skrivelsen.

4. Felaktigt upptagande av nöjdförklaring.

Genom utslag den 11 december 1942 dömde regementskrigsrätten vid Göta
ingenjörkår häktade värnpliktige nr 294-34-28 O. G. Johansson för stöld m.
m. till fyra månaders straffarbete. Sådant bevis om utslaget som omförmäles
i 2 § i lagen den 26 mars 1909 blev expedierat den 14 december 1942 och
kom regementsväbeln till handa samma dag. Följande dag avgav Johansson
nöjdförklaring, varför strafftiden började räknas denna dag och skulle sluta
den 15 april 1943.

Anledningen till att Johansson icke avgivit nöjdförklaring redan den 14
december 1942 syntes ha varit, att regementsväbeln för Johansson framhållit,
att han icke behövde avgiva nöjdförklaring denna dag utan hellre borde
vänta till den 15 december, enär den 13 december varit söndag och betänketiden
därför icke varit tillräcklig.

Sedan ansökan gjorts hos Kungl. Maj:t, att Johansson måtte av nåd frigivas
den 14 i stället för den 15 april 1943, anhöll Johansson att militieombudsmannen
måtte låta bero vid vad i ärendet förekommit.

I skrivelse den 21 april 1943 till chefen för Göta ingenjörkår anförde militieombudsmannen
:

Enligt 2 § i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall
av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, skulle den dömde
före den dag, då nöjdförklaring avgåves, och efter den dag, då utslaget för
honom vid rätten avkunnades, inom fängelse ha haft betänketid under två

251

dagar i följd. Att sön- eller helgdagar icke skulle inräknas i betänketiden
vore helt felaktigt. I förevarande fall hade nöjdförklaring således kunnat
avgivas den 14 december 1942.

I nyssnämnda lagrum föreskreves vidare, att nöjdförklaring av den som
hölles i militärhäkte skulle ske inför den befälhavare som hade uppsikt över
häktet. Enligt bestämmelse i en särskild kungörelse den 30 december 1922
skulle denne befälhavare å den dag, då giltig nöjdförklaring först kunde avgivas,
efterhöra huruvida den dömde vore villig att undergå den ådömda bestraffningen.
Redan den 14 december 1942 borde således Johansson ha underrättats
örn att giltig nöjdförklaring då kunde avgivas samt beretts tillfälle
att avgiva sådan förklaring.

Ansvaret för att nöjdförklaring icke blivit upptagen förrän den 15 december
1942 syntes i första hand åvila chefen för Göta ingenjörkår, vilken haft
uppsikt över häktet. Med hänsyn till omständigheterna ansåge militieombudsmannen
sig kunna låta bero vid en erinran om det begångna felet.

5. Felaktiga förfaranden vid förordnande örn verkställighet av

disciplinstraff.

Vid granskning av fångförteckning från militärhäktet i Malmö för februari
1942 anmärktes, att en bestraffning av 12 dagars vaktarrest för fylleri m. m.,
som den 24 september 1941 ålagts värnpliktige nr 582-1-23 J. S. Andersson
genom beslut av befälhavaren för Malmö försvarsområde, verkställts först
under tiden den 10—22 februari 1942.

Sedan militieombudsmannen hos befälhavaren för Malmö försvarsområde
anhållit om upplysningar inkom denne med yttrande från kaptenen C. G.
Klerck, vilken anförde:

I egenskap av förhörsledare och divisionschef vid tidpunkten för straffets
ådömande finge Klerck meddela, att anledningen till att straffets avtjänande
icke omedelbart tagit sin början varit att förbandet hempermitterats den 20
september 1941, då även Andersson hempermitterats. Förbandschefen hade
därefter, för att icke åsamka staten extra kostnader, låtit saken bero tills i
samband med nästa inkallelse av förbandet den 20 januari 1942.

Vid granskning av fångförteckning från visst fältregemente för mars 1942
anmärktes, att värnpliktiga nr 505-47-37 C. E. Sjöberg och nr 537-70-28 F.
P. Johansson, vilka jämlikt 52 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten för
olovligt undanhållande och fylleri ålagts vardera 12 dagars vaktarrest, undergått
bestraffning den 30 mars—den 10 april respektive den 31 mars—den
11 april 1942 samt att straffen således verkställts under en tid av endast 11
dagar. Motsvarande anmärkning gjordes även beträffande två disciplinstraff
av samma beskaffenhet, vilka ålagts värnpliktiga nr 222-54-32 E. R. Sönder
och nr 422-35-37 T. K. Åhlund.

252

Sedan militieombudsmannen anhållit att regementschefen måtte inkomma
med yttrande, anförde vederbörande statschef:

Till grund för fångförteckningen hade legat förhörsprotokoll med därå påtecknat
dels beslut om 12 dagars vaktarrest dels kompanichefens uppgift om
datum för straffets påbörjande. Regementsväbeln, som gjorde upp fångförteckningen,
utginge därvid från det datum som angivits för straffets påbörjande
och räknade så arrestdagarna framåt. Beträffande de omnämnda fyra
värnpliktiga hade han därvid gjort ett räknefel på 1 dag.

Å företett utdrag av förhörsprotokoll hade tecknats följande beslut: Straffet
började avtjänas av:

Sjöberg.................... den 30/s 1942 kl. 18.00,

Johansson ................ > 3i/a 1942 , 18.00,

Sööder.................... > si/s 1942 » 18.00 och

Åhlund.................... » sl/3 1942 » 18.00.

Fältpost —--

Sven Blomdahl

Kompch.

I skrivelser den 5 april 1943 till befälhavaren för Malmö försvarsområde
samt chefen för fältregementet anförde militieombudsmannen:

Enligt 207 § strafflagen för krigsmakten skulle disciplinstraff, som blivit
ålagt av befälhavare, där så kunde ske, genast verkställas. 208 § samma lag
innehölle stadgande alt befälhavare, som i disciplinmål ålagt straff, skulle i
laga ordning befordra det till verkställighet eller, örn straffet borde av annan
befälhavare verkställas, hos denne därom göra hemställan. Närmare föreskrifter
angående förordnande örn verkställighet av utslag, varigenom frihetsstraff
ådömts, vore upptagna i en kungörelse i ämnet den 10 december 1909.
I denna kungörelse föreskreves, att förordnande om verkställighet av utslag,
varigenom någon blivit dömd till frihetsstraff, skulle meddelas av vederbörande
befälhavare, om straffet skulle avtjänas i militärhäkte, samt att anteckning
örn dagarna för straffets början och slut skulle å utslaget göras av
den myndighet, som meddelat förordnandet.

Av dessa bestämmelser framginge att det i första hand tillkomme den befälhavare,
som alagt disciplinstraff, att tillse, att åtgärder för dess verkställande
bleve vidtagna. Härvid kunde anmärkas att skyldigheten att till verkställighet
befordra straffet icke alltid sammanfölle med skyldigheten att verkställa
detsamma utan vore vidsträcktare. Hade befälhavaren tillgång till
militärhäkte, där straffet lämpligen borde verkställas (jfr § 11 i militär bestraffningsförordning),
ålåge det befälhavaren att själv omedelbart förordna
om verkställighet av straffet. Här sammanfölle sålunda berörda båda skyldigheter.
Därest befälhavaren icke hade tillgång till militärhäkte eller straffet
lämpligen borde verkställas i annat häkte, befordrade befälhavaren straffet
till verkställighet genom anmälan hos den befälhavare under vilkens upp -

253

sikt det häkte stöde, där straffet skulle avtjänas. Sistnämnde befälhavare
hade därpå att själv genast förordna om verkställighet av straffet. Förordnande
om verkställighet innebure alltid att dag för straffets början och slut
bestämdes av den befälhavare, som meddelade förordnandet.

De nu berörda bestämmelserna om verkställighet av disciplinstraff hade
icke blivit iakttagna i de förevarande fallen.

Vad anginge Andersson framginge det av handlingarna, att det överlämnats
åt en förbandschef att besluta angående straffverkställigheten. Då straffet
ålagts av befälhavaren för Malmö försvarsområde och avtjänats i mililärhäklet
i Malmö, hade det ankommit på försvarsområdesbefälhavaren att själv
förordna om verkställighet, varvid dagen för straffets början och slut skolat
utsättas.

I fråga örn Sjöberg, Johansson, Sööder och Åhlund visade handlingarna,
att tidpunkten för verkställighetens början bestämts av vederbörande kompanichef
och att regementsväbeln därefter räknat ut, när straffen skulle sluta.
I dessa fall skulle förordnanden örn straffens verkställande, med angivande
av dagen för deras början och slut, lia meddelats av regementschefen.

Vederbörande militäre befälhavare vore icke berättigad att på sätt i dessa
fall skett överlämna åt underordnad befattningshavare att besluta rörande
straffs verkställande. Enligt det fastställda formuläret för fångförteckningar
(Bilaga D, Formulär 33 i Instruktion för expeditionstjänsten vid armén)
skulle i kolumn 5 antecknas dagen då straffet började och då det slutade
samt den myndighet som därom förordnat. I denna kolumn skulle således
införas den myndighet som fastställt tiden för straffverkställigheten. I de
förevarande fallen hade i kolumn 5 i fångförteckningarna antecknats den
myndighet som rätteligen bort förordna om dagen för straffets början och
slut (försvarsområdesbefälhavaren respektive regementschefen) och icke den
myndighet som i verkligheten förordnat därom. Fångförteckningarna hade
således i denna del varit missvisande, och av dem hade det icke framgått,
att felaktigt förfaringssätt tillämpats.

Andersson blev den 20 september 1941 hempermitterad tillsammans med
förbandets övriga personal, och det honom ådömda disciplinstraffet verkställdes
mera än fyra månader därefter i samband med ny inkallelse. Såsom
motivering för uppskovet med straffverkställigheten hade anförts att man ej
velat åsamka statsverket extra kostnader. Även om disciplinens krav på omedelbar
verkställighet i fall då förbandet hempermitterats icke gjorde sig gällande
med samma styrka som eljest, finge straffverkställigheten, mot det
uttryckliga stadgandet i 207 § strafflagen för krigsmakten, icke uppskjutas
av sådant skäl som det här åberopade eller till en så obestämd tidpunkt
som dagen för den dömdes inställelse till en eventuell ny tjänstgöringsomgång.
Försvarsområdesbefälhavaren torde i detta fall vara ansvarig för att
straffet icke i rätt tid verkställts.

Beträffande Sjöberg, Johansson, Sööder och Åhlund hade det felet begåtts,
alt stral fen avslutats en dag för tidigt. Felet, för vilket regementsväbeln i

254

första hand vore ansvarig, torde i viss mån vara att tillskriva även den omständigheten,
att gällande bestämmelser åsidosatts.

Militieombudsmannen funne sig kunna låta bero vid de erinringar som
innefattades i det anförda.

6. Förordnande om verkställighet av disciplinstraff skall meddelas av vederbörande
befälhavare, och denne får sålunda icke bemyndiga underordnad
befattningshavare att meddela sådant förordnande. Tillika fråga
örn innehållet i dylikt förordnande och om anteckning av förordnandet

å utslaget.

I kungörelsen den 10 december 1909 angående förordnande om verkställighet
av utslag, varigenom frihetsstraff ådömts, stadgas bland annat följande:1 Förordnande

om verkställighet av utslag, varigenom någon blivit dömd till
frihetsstraff meddelas, om straffet skall avtjänas i militärhäkte, av vederbörande
befälhavare, och i annat fall av tillsyningsmannen vid det fängelse,
där den dömde förvaras eller för straffets undergående intages, eller, om
tillsyningsman ej finnes, av konungens befallningshavande i det län, där
fängelset är beläget.

Anteckning örn dagarna för straffets början och slut skall å utslaget göras
av den myndighet, som meddelat förordnandet.

Där ändring i meddelat förordnande av omständigheterna påkallas, skall
frågan om myndighets behörighet att härom giva föreskrift bedömas med avseende
å de föreliggande förhållandena efter de i första stycket ovan angivna
grunder; och varde anteckning om den nya föreskriften å utslaget verkställd.

Enligt 22 § i strafflagen för krigsmakten räknas arrestdag till tjugufyra
timmar. Därav följer att arrestant, såvida avbrott i straffverkställigheten ej
sker, skall frigivas å timme motsvarande den å vilken han intagits i häktet.

Vid en av militieombudsmannen den 3 september 1943 förrättad inspektion
av Stockholms luftvärnsregemente anmärktes vid granskning av förhörsprotokollen
i disciplinmål bland annat att å protokollen ej funnos andra anteckningar
om straffens verkställighet än av regementsväbeln tecknade bevis
örn att straffen verkställts under vissa angivna tider.

Uti infordrade yttranden den 15 oktober 1943, uppgav regementschefen,
översten Hugo Stendahl, att å förhörsprotokollen numera verkställts vederbörliga
anteckningar om straffverkställighet och anförde vidare: Ifrågakomna

1 Kungörelsen har i vissa delar erhållit ändrad lydelse genom kungörelsen den 1 oktober 1943,
nr 741, som träder i kraft den 1 januari 1945, men denna ändrade lydelse torde ej innebära
någon ändring i sak beträffande ifrågavarande spörsmål.

255

anteckningar örn dagarna för straffs början och slut konnne att enligt regementschefens
bemyndigande verkställas av regementsstabschefen medelst en
stämpel av angivet utseende och undertecknas av regementsstabschefen »På befallning».
På grund av dels arreststraffens stora antal och dels att ett flertal
förband hänvisade sina arrestanter till avtjäning av ådömda arreststraff i
regementets arrestlokaler vore det Stendahl omöjligt att vid varje utslag, varigenom
någon bleve dömd till frihetsstraff, överblicka disponerandet av arrestlokalen.
Det vore därför ur alla synpunkter lämpligast, att regementsstabschefen
efter regementsväbelns hörande tecknade besluten om straffens
påbörjande och avslutande.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse till Stendahl den 29 november
1943:

Enligt uttrycklig föreskrift i kungörelsen den 10 december 1909 vöre det
vederbörande militäre befälhavare, som hade att meddela förordnande örn
verkställighet av arreststraff och att å utslaget göra anteckning om dagen för
straffets början och slut. Ett förordnande om verkställighet av arreststraff
innebure att befälhavaren bestämde dag för såväl straffets början som slut.
Det vore enligt kungörelsen icke tillåtet för befälhavaren att bemyndiga annan
att meddela dylikt förordnande utan ålåge honom att själv fatta beslutet.
Om det meddelade förordnandet hade han att göra anteckning å utslaget.

Det torde icke vara nödvändigt att timme för straffets början och slut
av vederbörande befälhavare bestämdes vid meddelandet av ursprungligt förordnande.
Det syntes kunna ankomma på häktets föreståndare, som vöre
vederbörande väbel, att tillse att arrestant frigåves å timme motsvarande
den å vilken han intagits i häktet. Därest emellertid av någon anledning (exempelvis
arrestants sjukdom) efter befälhavares förordnande straffet avbrötes,
torde vara erforderligt att befälhavaren i förordnandet om straffets fortsatta
verkställighet angåve såväl dag som timme för början och slut av det
fortsatta straffet. Dagen för slutet kunde nämligen vara beroende av timmen
för det fortsatta straffets början. (Exempel: Arrestanten hade påbörjat
straffet en dag kl. 8 och detsamma hade avbrutits senare dag kl. 20.
Om efter avbrottet straffet fortsattes kl. 8 bleve slutdagen en dag tidigare än
om straffet fortsattes kl. 13). — Det finge framhållas att i fråga om arrest utan
bevakning timmen för straffets början och slut utan praktisk olägenhet torde
kunna bestämmas vid meddelande av straffverkställighetsförordnande.

I den av Kungl. Maj:t i kommandoväg fastställda instruktionen för expeditionstjänsten
vid armén stadgades i mom. 38 jämfört med mom. 19 c) att
underskrift å tjänstemeddelande verkställdes av vederbörande chef, dock att
tjänstemeddelanden från regementschef, vilka vederbörande föredragande på
befallning utfärdade (regementsexpeditionsskrivelser), finge »på befallning»
underskrivas av bland andra stabschef.

Till en början finge framhållas att dessa bestämmelser uppenbarligen icke
lämnade regementschef bemyndigande att delegera sin beslutanderätt å un -

256

derordnad befattningshavare. Det vore regementschefen som hade att fatta beslutet;
stabschefen, som undertecknade på befallning, tillkomme endast att i
skriftlig form avfatta och expediera detsamma. Bestämmelserna utgjorde sålunda
icke något som helst stöd för den meningen att regementschef mot
ordalydelsen i 1909 års kungörelse skulle äga bemyndiga stabschefen att
meddela förordnande om straffverkställighet.

Det syntes militieombudsmannen vidare synnerligen tveksamt huruvida det
överensstämde med kungörelsen att regementschef uppdroge åt stabschef att
underteckna av regementschefen meddelat förordnande om straffverkställighet.
Bestämmelserna i instruktionen för expeditionstjänst gåve knappast
stöd för en sådan uppfattning. Nämnda bestämmelser avsåge nämligen expeditionsskrivelser.
Den anteckning om förordnande som skulle göras å utslaget
torde emellertid icke ha karaktär av utgående expedition (expeditionshandling)
utan syntes vara att betrakta som ett huvudprotokoll över straffverkställighetsförordnandet,
avsett att förbliva i allmänt förvar (arkivhandling).
Det torde också vara en god regel att huvudprotokoll över slutligt beslut
på något sätt bestyrktes av någon för beslutet ansvarig.

Genom bemyndigande åt stabschefen att på befallning underteckna förordnandena
skulle knappast någon eller i allt fall mycket ringa lättnad vinnas i
regementschefens arbetsbörda, då ju denne — efter förberedelse och föredragning
av vederbörande föredragande — i varje fall måste fatta beslut om verkställighet
och därvid bestämma tid för straffets början och slut samt hans åtgärd
i fråga om utfärdandet av beslutet kunde inskränkas till att underteckna
ett av stabschefen uppsatt förslag. Däremot skulle kunna befaras att det
ifrågasatta tillvägagångssättet kunde föranleda till att regementschef ägnade
mindre omtanke åt besluten och i praktiken dessa komme att fattas av regementsstabschefen.

Såsom en sammanfattning av det anförda ville militieombudsmannen framhålla
att vederbörande befälhavare otvivelaktigt själv måste meddela förordnande
om straffverkställighet och borde enligt militieombudsmannens mening
även underteckna föreskriven anteckning å utslaget om tid för straffets början
och slut. II.

II.

I skrivelse till chefen för Upplands regemente den 14 november 1942 anförde
militieombudsmannen: Vid granskning av fångförteckning från regementet
för april och maj 1942 hade befunnits att värnpliktige nr 479-56-40
Åke Emanuel Andersson den 10 mars 1942 av regementets krigsrätt ådömts
bestraffning av tio dagars vaktarrest och vid fältförband av straffet avtjänat
tre dagar nio timmar samt den 28 april klockan 18 intagits i regementets
arrest för undergående av återstående del av straffet. Emellertid hade han
avgått från arresten efter avtjänat straff redan den 4 maj klockan 21, vid
vilket förhållande straffet syntes ha verkställts endast till en tid av nio dygn
tolv timmar i stället för tio dygn.

257

Med anledning härav översände regementschefen yttrande av regementsväbeln
Elis Jansson, som däri bland annat anförde: Bestraffningen hade verkställts
med tre dagar och 9 timmar vid fältförband, då avbrott i bestraffningen
på grund av sjukdom ägt rum. När Andersson tillfrisknat hade han
införpassats till regementets häkte den 28 april klockan 18 för att fortsätta
det avbrutna straffet, som bort utgöra sex dagar och 15 timmar men i stället
blivit blott sex dagar och 3 timmar, vilket utgjorde en skillnad på en dag
eller 12 timmar. Den enda förklaringen till det skedda misstaget syntes vara,
att Jansson räknat efter dagens tolv timmar i stället för dygnets tjugofyra
timmar, varför Jansson erkände den gjorda anmärkningen.

Tjänstförrättande militieombudsmannen anförde i skrivelse den 29 maj
1943 till regementschefen:

I kungörelse den 10 december 1909 angående förordnande örn verkställighet
av utslag, varigenom frihetsstraff åaömts, föreskreves att förordnande
örn verkställighet av utslag, varigenom någon blivit dömd till frihetsstraff,
skulle meddelas av vederbörande befälhavare, örn straffet skulle avtjänas
i militärhäkte, samt att anteckning örn dagarna för straffets början och slut
skulle å utslaget göras av den myndighet, som meddelat förordnandet.
Därest ändring i meddelat förordnande påkallades av omständigheterna,
skulle likaledes under förutsättning, att straffverkställigheten skulle ske i
militärhäkte, den nya föreskriften givas av vederbörande befälhavare, och
skulle anteckning örn den nya föreskriften verkställas å utslaget. Att i förevarande
fall Andersson kommit att avtjäna straff under kortare tid än han
bort, torde i väsentlig mån ha berott på att sådan anteckning icke gjorts.
Då Andersson icke lidit någon skada och med hänsyn även till övriga omständigheter,
läte militieombudsmannen emellertid bero vid vad i ärendet
förekommit. Militieombudsmannen anhölle att regementschefen ville giva
vederbörande del av innehållet i skrivelsen.

7. Fråga om avbrott i straffverkställigheten för arrestanters deltagande i
fälttjänstövning. — Arrestanter ha felaktigt fått å strafftiden avräkna tid
för deltagande i fälttjänstövning.

Vid granskning av fångförteckning från häktet vid II. bataljonen av Älvsborgs
regemente för maj månad 1942 framgick det att 8 värnpliktiga under
tiden den 4—8 maj 1942 haft att undergå vaktarrest utan tjänstgöring, vilka
straff ålagts dem av regementskrigsrätt eller av översten Gunnar Salander i
dennes egenskap av befälhavare för Göteborgs försvarsområde. I fångförteckningen
hade gjorts följande anteckning:

»På order av bataljonschefen, majoren R. Grönvall, utsläpptes samtliga
arrestanter den 4 maj 1942 klockan 15 för att deltaga i fälttjänstövningar
den 4—8 maj 1942, vilken tid räknades dem till godo såsom fullgjorda

17—439022. Militieombnilsnumnens ämbetsbcrätlclse.

258

arrestdagar. De arrestanter, vilka under fälttjänstövningen icke fullgjort
sin arresttid, återinsattes i arrest den 8 maj 1942 klockan 19.»

Fångförteckningen var bestyrkt av Grönvall.

Sedan militieombudsmannen i anledning av denna anteckning infordrat
förklaring, upplyste såväl regementschefen som Grönvall att åtgärden med
arrestanterna vidtagits på order av Salander, under vilken bataljonen vid
tillfället varit ställd.

I skriftligt yttrande samt vid besök hos militieombudsmannen lämnade
Salander följande upplysningar:

Vid II. bataljonen hade funnits ett särskilt häkte, vilket stått under
uppsikt av bataljonschefen. I fråga örn disciplinstraff, som av försvarsområdesbefälhavaren
ådömts personal vid bataljonen, hade förordnande örn
tid för verkställigheten meddelats av bataljonschefen. En dag i början av
maj 1942 hade bataljonen lämnat sin dåvarande förläggning för att under
någon tid deltaga i fälttjänstövningar. På särskild framställning hade Salander
i telefon lämnat sitt tillstånd till att de i förläggningen förvarade arrestanterna
finge medföras vid avmarschen från förläggningen. Såvitt Salander
kunde minnas hade hänvändelsen om arrestanternas medförande
gjorts av Grönvall direkt till Salander. Grönvall hade framhållit att, örn arrestanterna
icke medfördes, bevakning måste kvarlämnas vid förläggningen
och att det vore lämpligast att denna helt utrymdes. Enligt vad Salander
mindes hade det ej varit tal om annat än att arrestanterna skulle medföras.
Huru det skulle förfaras med dem under fälttjänstövningen eller åtgärdens
inverkan över huvud på straffens verkställande hade icke diskuterats, och
sannolikt hade Salander vid tillfället icke närmare reflekterat därpå. Därest
så varit förhållandet, hade Salander troligen tagit upp frågan. Möjligen hade
föresvävat Salander ett avbrytande av arreststraffen under tiden för fälttjänstövningen,
vilket syntes ha varit det riktiga. Salander hade ej någon
kännedom om huru det förfarits med arrestanterna under fälttjänstövningen.
Först genom detta ärende hade Salander fått kännedom örn att arrestanterna
fått tillgodoräkna sig deltagandet i fälttjänstövningen vid beräkning av
strafftiden.

Grönvall anförde i nytt yttrande:

På grund av att bataljonen skulle deltaga i fälttjänstövningar och då det
kunde förutses att den skulle komma att lämna sin förläggning hade Grönvall
för Salander anmält, att det vore nödvändigt att anordna särskild avdelning
för bevakning och utspisning av vissa arrestanter, såvida icke dessa
jämlikt § 20 i militär bestraffningsförordning finge åtfölja truppen. Denna
anmälan hade framförts i telefon av Grönvalls förste adjutant, löjtnanten
Sten Lindqvist. Resolutionen i ärendet hade meddelats till adjutanten i telefon
av chefen för sektion III, landstormslöjtnanten Carl-Otto Mannerfelt.
Resolutionen hade inneburit att arrestanterna skulle för att den i övningarna
deltagande styrkan icke skulle decimeras, åtfölja truppen under fälttjänstövningarna.
Härvid hade också meddelats att § 20 innebure, att den under
fälttjänstövningarna infallande delen av strafftiden ansåges avtjänad. Huru -

259

vida detta vöre riktigt eller ej kunde Grönvall, i avsaknad av juridisk utbildning,
icke bedöma. Vid tidpunkten i fråga hade Grönvall icke reflekterat
däröver, eftersom Grönvall haft den uppfattningen att beslutet vore grundat
på utlåtande av försvarsområdesstabens juridiska biträde. Att förhållandena
föranlett undersökning syntes tyda på att anteckningen i fångförteckningen
icke vöre ur juridisk synpunkt riktigt formulerad utan snarare bort lyda:
»På order av befälhavaren för Göteborgs försvarsområde beordrades samtliga
arrestanter att jämlikt bestämmelserna i militär bestraffningsförordning § 20
åtfölja truppen under fälttjänstövningarna den 4—8 maj 1942. De arrestanter,
vilka under fälttjänstövningarna icke avtjänat straffet, återinsattes i
arrest den 8 maj 1942 klockan 19.» Den omständigheten att Grönvall bestyrkt
fångförteckningen förklarades sålunda av att Grönvall betraktat och handlagt
ärendet ur synpunkten av bestämmelserna i § 20. Något förordnande om
avräkning å strafftiden hade Grönvall alltså icke utfärdat.

Salander förklarade sedermera att det, ehuru han tyckte sig minnas att
han själv i telefon talat med Grönvall, vore möjligt att dennes anhållan
framförts till honom genom Mannerfelt. Salander tilläde, att någon hänvisning
till § 20 icke gjorts av honom, att han om denna paragraf varit på tal
bort ha något minne därav, samt att han med hänsyn till innehållet i paragrafen
icke kunnat tolka den på sätt Grönvall angivit.

Mannerfelt, som vitsordade att han mottagit Grönvalls förfrågan, uppgav:

Efter ärendets föredragning för Salander hade han direkt i telefon till,
som han ville minnas, förste adjutanten meddelat, att arrestanterna finge
medföras. Salander hade icke givit hänvisning till något särskilt lagrum. I
början av februari 1943 hade Mannerfelt blivit uppringd på uppdrag av
Grönvall med en förfrågan, örn Mannerfelt kunde vitsorda Grönvalls uppfattning
att arrestanterna under fälttjänstövningarna i maj 1942 skulle medföras
och deltaga i övningarna. Mannerfelt hade svarat att Salander medgivit
att arrestanterna finge medföras. Vid tillfrågan, vilka bestämmelser som
gällde härför, hade Mannerfelt yttrat att han icke kunde direkt svara därpå
men att § 20 militär bestraffningsförordning stadgade, huru med arrestant
skulle förfaras som åtföljde trupp under tåg.

Lindqvist uppgav i yttrande till militieombudsmannen:

Av telefonsamtalen mindes Lindqvist endast att Salander bestämt att arrestanterna
skulle medfölja truppen. Om därvid hänvisning skett lill strafflagen
för krigsmakten kunde Lindqvist icke erinra sig, men oavsett detta hade det
närmast varit § 20 som varit aktuell. Då bataljonen efter fälttjänstövningarna
kommit i kvarter hade av bataljonschefen bestämts tid då arrestanterna
skalle återinsättas. Lindqvist kunde icke komma ihåg att det vid något
tillfälle varit tal örn avräkning å strafftiden.

Sedan militieombudsmannen infordrat nytt yttrande från Grönvall anförde
denne:

Grönvall vore av den uppfattningen att han icke personligen diskuterat detta
ärende vare sig med Salander eller Mannerfelt utan att det handlagts av
honom underlydande personal. Likaledes hade han den uppfattningen att

260

impulsen att åberopa § 20 kommit från försvarsområdesstaben och icke från
honom. Denna hans uppfattning grundades dels på vad han mindes av saken
och dels på hans insikt, redan vid den tidpunkten, om att det icke tillkomme
honom utan den chef, som ägde bestraffningsrätten, att besluta i ärendet.
I Mannerfelts yttrande antyddes möjligheten av en mera privat upplysning
rörande § 20. Det syntes Grönvall icke omöjligt att så kunnat ske; han kunde
dock ej yttra sig därom då han icke själv mottagit samtalet.

I skrivelse till Grönvall den 12 april 1943 anförde militieombudsmannen.
efter en redogörelse för utredningen i ärendet, bland annat följande:

Strafflagen för krigsmakten innehölle i 22 § andra stycket ett uttryckligt
stadgande, att den tid arresterad på tåg åtföljde trupp, till vilken han hörde,
ej skulle inräknas i strafftiden.

Militär bestraffningsförordning upptoge i § 20 följande bestämmelser:

Arrestant, som utan att inträda i tjänstgöring under tåg åtföljde trupp,
skulle där ej för särskilt fall annorlunda prövades lämpligt, bära tjänstevapen
och, örn han vore officer, underofficer eller vederlike, medfölja vederbörlig
avdelning. Tillhörde arrestanten manskapet, ställdes han under uppsikt
av polisvakten, därest sådan vöre avdelad, men eljest av för hans bevakning
särskilt beordrad styrka.

Om § 20 i militär bestraffningsförordning lästes i samband med 22 § i
strafflagen för krigsmakten framginge det fullt klart, att arrestant som under
tåg åtföljde trupp icke finge såsom strafftid avräkna motsvarande tid,
vare sig han deltoge i tjänstgöring under denna tid eller icke. Ur dessa stadganden
torde man däremot icke, såsom Grönvall förmenat, kunna utläsa
någon föreskrift att arrestanter skulle beordras att under fälttjänstövningar
åtfölja truppen, över huvud taget torde det saknas föreskrifter när disciplinstraff
skulle eller kunde avbrytas. På denna punkt vore 1881 års strafflag
för krigsmakten mera upplysande. I 17 § andra stycket av denna lag stadgades,
att när trupp, till vilken den arresterade hörde, företoge tåg, skulle den
arresterade alltid inträda i tjänstgöring så länge tåget varade. Vidare föreskreves
det att vad av bestraffningen återstått vid tågets början skulle fullgöras
efter tågets slut. Ur grunderna för denna äldre bestämmelse kunde man
möjligen hämta stöd för det emellanåt praktiserade förfaringssättet att disciplinstraff
avbrötes, när förbandet ginge ut på fälttjänstövningar, för att arrestanterna
skulle deltaga i övningarna. Anledning till erinran mot detta förfaringssätt
torde icke finnas, i synnerhet icke i fall såsom det förevarande,
där förbandet skolat bryta upp från den tillfälliga förläggning där häktet varit
inrättat.

Liksom det vore stadgat att arrestant, vilken under tåg åtföljde trupp,
efter tågets slut skulle undergå den del av straffet som återstode vid tågets
början, så vore det tydligt att avbrott i straffverkställigheten för arrestantens
deltagande i fälttjänstövningar icke finge medföra någon avräkning å strafftiden.
Efter övningarnas slut skulle således verkställas den del av straffet
som återstode då det avbrutits vid övningarnas början. Av anteckningarna i

261

den ifrågakomna fångförteckningen franninge tydligt att fel mot denna regel
blivit begånget. Åtskilliga arrestanter syntes ha fått undergå större eller mindre
del av dem ådömda vaktarreststraff genom att deltaga i fälttjänstövningarna.

Angående förordnande om verkställighet av utslag varigenom frihetsstraff
ådömts stadgades i en kungörelse i ämnet den 10 december 1909:

Förordnande örn verkställighet av utslag, varigenom någon blivit dömd
till frihetsstraff, meddelades, om straffet skulle avtjänas i militärhäkte, av
vederbörande befälhavare. Anteckning om dagarna för straffets början och
slut skulle å utslaget göras av den myndighet, som meddelat förordnandet.
Där ändring i meddelat förordnande av omständigheterna påkallades, skulle
frågan om myndighets behörighet att härom giva föreskrift bedömas, med
avseende å då föreliggande förhållanden, efter de ovan stadgade grunder; och
skulle anteckning om den nya föreskriften verkställas å utslaget.

Vederbörande befälhavare, som hade att förordna örn straffets verkställande,
vore den befälhavare under vilkens uppsikt det häkte stöde, där straffet
skulle avtjänas (jämför § 11 i militär bestraffningsförordning). Då dessa
arrestanter intagits i ett särskilt vid bataljonen inrättat militärhäkte, hade
det ankommit på Grönvall såsom bataljonschef att själv förordna om verkställighet,
varvid dagen för straffens början och slut skolat utsättas. Sedan
straffen avbrutits för fälttjänstövningarna, hade det ålegat Grönvall att bestämma
ny dag för straffens slut och att förse utslagen med anteckning
därom. Med hänsyn härtill och då det blivit styrkt att det icke från Grönvalls
militäre chef givits anvisning att den under fälttjänstövningarna infallande
tiden skulle avräknas å straffen, finge Grönvall anses ansvarig för det begångna
felet.

Militieombudsmannen funne sig kunna låta bero vid de erinringar som
innefattades i det nu anförda.

8. I ärende anhängig! hos militieombudsmannen bör befälhavare icke
meddela beslut som kan föregripa militieombudsmannens prövning.

I en den 8 mars 1943 lill militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anmälde värnpliktige nr 15-34-41 Gunnar Elmgren att sergeanten Axel Johansson
den 5 mars 1943 i hela plutonens närvaro förolämpat Elmgren med
yttranden av nedsättande karaktär.

Elmgrens skrift översändes till sekundchefen för Livregementets husarer
under anhållan örn utredning. På grund härav inkom protokoll över ett den
11 mars 1943 hållet förhör med bland andra Elmgren och Johansson. Den senare
vitsordade i stort riktigheten av anmälningsskriften.

262

Å förhörsprotokollet hade majoren H. Strömfelt i egenskap av tjänstförrättande
sekundchef tecknat det beslut, att Johansson jämlikt 91 § strafflagen
för krigsmakten för förolämpning mot underordnad krigsman i tjänsten ålades
disciplinstraff av vaktarrest i tio dagar. Beslutet var kontrasignerat av
auditören Gunnar Wiberg.

I skrivelse till Strömfelt den 30 juni 1943 anförde militieombudsmannen
bland annat:

Ehuru Strömfelt rent formellt varit oförhindrad att på sätt skett, sedan
ärendet överlämnats för utredning, upptaga detsamma till avgörande i disciplinär
väg, ansåge militieombudsmannen dock förfarandet mindre lämpligt,
enär ärendet redan varit anhängigt hos militieombudsmannen och Strömfelts
förfarande föregripit militieombudsmannens prövning av saken. Genom beslutet
hade möjligheten till ytterligare utredning avskurits och sakens prövning
vid krigsrätt omöjliggjorts. Ehuru i detta fall enligt militieombudsmannens
mening erinran ej kunde göras mot det ålagda straffet, finge framhållas
att av befälhavare meddelat straffbeslut icke kunde överklagas från åklagaresidan.

Avskrift av skrivelsen skulle tillställas Wiberg genom militieombudsmannens
försorg. II.

II.

Furnell H. Svensk och fyra andra underbefäl anmälde i en den 25 juni
1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift att kompaniadjutanten
vid det förband de tillhörde underlåtit att infordra ransoneringskort
för de i maj och juni 1943 till förbandet nyinryckta värnpliktiga och att förhållandet
möjligen vore enahanda beträffande officerare och underofficerare
vid förbandet.

Sedan militieombudsmannen med anledning av skriften hos sekundchefen
för Svea livgarde anhållit om upplysningar, meddelade sekundchefen, översten
S. Ramström, i skrivelse den 17 juli 1943 att påståendena i anmälningsskriften
befunnits riktiga, varför Ramström hänskjutit målet till krigsrätt.

Genom utslag den 14 september 1943 ådömde regementskrigsrätten vid regementet
felande befattningshavare ansvar.

I skrivelse till sekundchefen den 22 juli 1943 anförde tjänstförrättande militieombudsmannen
bland annat följande:

Det måste anses mindre lämpligt att i ärenden, som vore anhängiga hos
militieombudsmannen, militär befälhavare hänsköte saken till krigsrätt,
meddelade bestraffningsbeslut eller eljest vidtoge annan än av militieombudsmannen
begärd åtgärd, innan militieombudsmannen beslutat vilken åtgärd
han för sin del funne påkallad. Olämpligheten av ett motsatt förfarande vore
särskilt påfallande i sådana fall då den militäre befälhavaren, efter det militieombudsmannen
hos honom begärt utredning eller upplysningar, meddela -

263

de bestraffningsbeslut. Ett sådant beslut kunde nämligen icke av militieombudsmannen
överklagas. Men även i övriga hithörande fall syntes lämpligast
att den militäre befälhavaren icke genom något sitt åtgörande, ehuru därtill
formellt oförhindrad, föregrepe militieombudsmannens beslut i saken.

I skrivelse till militieombudsmannen den 26 juli 1943 anförde Ramström
bland annat följande:

Enligt gällande författningar ålåge det Ramström bland annat att beivra
av underlydande begångna tjänstefel, så snart de komme till hans kännedom.
Då Ramström svårligen kunnat tänka sig att militieombudsmannen funnit
annan åtgärd påkallad, hade det i förevarande fall synts honom självklart att
målet gjordes till föremål för prövning vid krigsrätt. Hans beslut hade sålunda
dikterats av en önskan att snarast åvägabringa rättelse; någon avsikt
att föregripa militieombudsmannens beslut i saken hade däremot icke förelegat.

9. Förfarandet beträffande skadestånd då ansvarsfrågan redan avgjorts i

disciplinär ordning.

Genom skrift som inkom till militieombudsmansexpeditionen den 29 augusti
1942 meddelade värnpliktige nr 555-67-24 Nils Gyllander, att han fått löfte
örn utryckning från pågående beredskapstjänst den 17 augusti men ej fått
rycka ut förrän den 27 i samma månad, samt anhöll örn ersättning för förlorad
arbetsförtjänst med 200 kronor.

På grund av skriften verkställdes utredning, av vilken följande framgick:
Gyllanders utryckning, som ägde rum den 27 augusti, blev fördröjd 10 dagar
till följd av en försummelse vartill landstormsfanjunkaren Albert Georg Johansson
gjort sig skyldig. För denna försummelse ålade försvarsområdesbefälhavaren
genom beslut den 20 augusti 1942 jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten Johansson disciplinstraff.

I yttrande till militieombudsmannen anförde Johansson:

Han bestrede ersättningsskyldighet och kunde icke vitsorda att Gyllander
gått miste om arbetsförtjänst under den tid som avsåges med Gyllanders yrkanden.
Därest Gyllander emellertid i händelse av hempermittering skulle ha
erhållit arbetsinkomst, måste från denna avräknas den ersättning, som han
under samina tid uppburit från kronan.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse till Gyllander den 15 januari
1943:

Frågan örn Gyllanders rätt till skadestånd på grund av Johanssons försummelse
hade tydligen icke blivit prövad. Prövningen av denna fråga ankomme
på vederbörande krigsrätt. Det tillkomme icke militieombudsmannen
att väcka talan örn ersättning till Gyllander. Därest denne ville väcka ersättningstalan
mot Johansson hade han att därom göra skriftlig anmälan til!

264

försvarsområdesbefälhavaren, därvid han till utredning i saken ägde åberopa
militieombudsmannens skrivelse. Vid krigsrätten hade Gyllander att själv,
personligen eller genom ombud, utföra sin talan.

10. Militär myndighet har felaktigt handlagt ansökan om delgivning av

stämning.

Lagen den 26 april 1940, nr 272, med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. innehåller i 12 §
följande bestämmelser:

Delgivning med den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, skall ske
genom militär myndighets försorg. Intyg av sådan myndighet gäller såsom
fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller. Avser
delgivning stämning eller kallelse att eljest infinna sig vid domstol, skall
intyget tillika innehålla uppgift, huruvida den kallade på grund av sin
tjänstgöring vore förfiindrad att inställa sig.

Genom kungörelse den 10 maj 1940, nr 312, förordnade Kungl. Majit att
bestämmelserna i nyssnämnda lag skulle äga tillämpning.

Kungörelsen den 10 maj 1940, nr 313, rörande tillämpningen av lagen
den 26 april 1940, nr 272, upptager i 6 § följande föreskrifter:

Skall delgivning ske genom militär myndighets försorg, skall delgivningshandlingarna
ingivas eller med posten insändas till försvarsstaben. Bevis
om delgivning må icke utfärdas av annan än befälsperson med lägst underofficers
tjänsteåligganden eller tjänsteställning eller ock befattningshavare
vid krigspolisen. Närmare föreskrifter angående delgivningsförfarandet meddelas
av överbefälhavaren.

Med stöd av 6 § i kungörelsen den 10 maj 1940, nr 313, meddelade överbefälhavaren
den 6 juni 1941 följande bestämmelser (se TLB 1941 s. 468):

Delgivningshandlingarna skola av sökanden insändas till försvarsstabens
delgivningsdetalj, varifrån de översändas till det förband, vilket den som
skall delgivas blivit tilldelad, eventuellt högre stab. Bevis örn delgivning må
icke utfärdas av annan än befälsperson med lägst underofficers tjänsteåligganden
och tjänsteställning eller ock av befattningshavare vid krigspolisen.
Såsom bevis örn delgivning må jämväl gälla att den delgivne,
efter att ha daterat delgivningsbeviset, undertecknar detta. Namnteckningen
skall härefter bevittnas av nyss omförmäld befälsperson eller
befattningshavare, varvid den bevittnandes tjänsteställning skall angivas.
Då delgivning avser stämning eller kallelse att eljest iakttaga personlig
inställelse inför domstol, skall den chef, som är berättigad att meddela
för inställelsen erforderlig ledighet, allteftersom den delgivne kan personligen
inställa sig inför domstolen eller icke, i det bevis, som finnes
anbragt på det exemplar av handlingen, som efter delgivning skall
återsändas till försvarsstabens delgivningsdetalj, ifylla den delgivnes
namn samt stryka över antingen »är» eller »är icke» samt underfeck -

265

na uppgiften med sitt namn och sin tjänsteställning. Delgivningsakten
skall med bevis om delgivningen så snart ske kan återsändas under adress
Försvarsstaben, Delgivningsdetaljen. Har delgivningsakten översänts till förbandet
från delgivningsdetaljen i expressbrev, skall delgivning och återställande
av akten till delgivningsdetaljen ske omgående.

I en den 9 mars 1942 till militieombudsmannen inkommen skrift anhöll
landsfiskalen B. Lundberg om utredning rörande det sätt varpå två ärenden rörande
delgivning med värnpliktige nr 11639 T. Lindblom blivit handlagda.

Angående det första delgivningsärendet fann militieombudsmannen att någon
erinran icke syntes kunna göras mot det sätt varpå det handlagts.

Angående det andra delgivningsärendet framgick följande av handlingarna:

Den 10 februari 1942 utfärdade Lundberg stämning å Lindblom att den
2 mars 1942 inställa sig inför rådhusrätten. Skrivelse med begäran örn delgivning
avgick den 10 februari och inkom till delgivningsdetaljen följande
dag eller den 11 februari. Samma dag sändes stämningen från delgivningsdetaljen
till truppförbandet. Den 16 februari undertecknade Lindblom
erkännande örn delgivningen, vilket bevittnades av tjänstgörande förbandschefen,
värnpliktige sergeanten E. Walldén. Den 28 februari sändes handlingarna
åter till delgivningsdetaljen, dit de återkomne den 3 mars. De sändes
samma dag till Lundberg och kommo denne tillhanda den 5 mars, alltså
efter den för målets handläggning utsatta dagen. — Den 7 mars utfärdade
Lundberg för tredje gången stämning å Lindblom.

Å stämningen av den 10 februari tecknade majoren P. Silfverbrand bevis
att Lindblom icke vore förhindrad att iakttaga inställelse; beviset är icke
daterat. Angående anledningen till dröjsmålet med återställandet av handlingarna
uppgav löjtnanten W. Ringstrand att denna vöre, att tjänstledighet
först skolat ordnas. Lindblom hade den 18 februari ingivit en ansökan örn
tjänstledighet, vilken följande dag sänts till försvarsområdesstaben. Först
efter 8 dagar hade denna ansökan återkommit. Handlingarna hade därpå
översänts till delgivningsdetaljen, dit de på grund av postgången ej kunnat
anlända förrän å tredje dagen efter avsändandet. Tjänstförrättande försvarsområdesbefälhavaren
upplyste att enligt diariet Lindbloms tjänstledighetsansökan
inkommit till försvarsområdesstaben den 19 februari och följande
dag återställts, efter det att den blivit bifallen. Ringstrand vidhöll emellertid
sin uppgift att tjänstledighetsansökningen återkommit först den 27 februari.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse till chefen för Svea trängkår den
16 februari 1943:

I fråga om behandlingen av det senare delgivningsärendet syntes en viss
försummelse kunna läggas Ringstrand till last. Att delgivningsbeviset icke i
tid kommit sökanden till handa hade sammanhängt med att Ringstrand velal
avvakta besked i anledning av Lindbloms tjänstledighetsansökan. Däresl
stämningen med delgivningsbeviset omedelbart tillställts vederbörande chef
för att av denne förses med bevis, huruvida Lindblom vore förhindrad ali
iakttaga inställelse, samt sedan sändas direkt till delgivningsdetaljen, torde

266

handlingarna i rätt tid ha kunnat tillställas sökanden. Även med det förfaringssätt
som kommit till användning borde så ha kunnat bliva fallet, örn
icke handlingarna blivit fördröjda under tiden den 20—27 februari 1942.
Hur denna fördröjning uppkommit hade ej blivit klarlagt. Militieombudsinannen
funne sig kunna underlåta vidare åtgärd i ärendet. Kårchefen
skulle delgiva Ringstrand innehållet i skrivelsen.

11. Fråga om beviljande av permission åt den som står under rapport för
förseelse. Kronans snickarverkstad får ej användas för militär
befattningshavares privata räkning.

I en den 13 oktober 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde flaggjunkare» Karl Fransson bland annat:

Den 28 augusti 1942 hade Fransson av spärrchefen, kaptenen G. Gråberg,
blivit ålagd permissionsförbud tills vidare, vilket varat en månad, och eftersom
den ö där Fransson vistades icke vore större än en vanlig kaserngård
kunde detta straff anses såsom en månads kasemförbud. Anledning till denna
bestraffning hade varit att Fransson den 28 augusti 1942 klockan 615
varit ute och fiskat, då signalen full stridsberedskap givits, och icke omedelbart
avbrutit fisket utan först tagit upp nätet. Följden hade blivit att Fransson
kommit fram till bryggan 2 minuter senare än en annan underofficer.
För förseelsen hade Fransson den 18 september 1942 av regementskrigsrätten
vid Vaxholms kustartilleriregemente ådömts 3 dagars arrest utan bevakning,
vilket straff Fransson avtjänat. Permissionsförbudet hade därför varit avsevärt
strängare än straffet och då Fransson under 32 års tjänst vid kustartilleriet
tidigare icke varit straffad, hade spärrchefen saknat anledning
att antaga att Fransson skulle avvika. — Någon dag för omkring en månad
sedan hade Fransson och hundratals värnpliktiga sett 2 stora dörrar eller
grindar ligga på bryggan försedda med adressen: Löjtnant Kjellberg, Kungsholmsstrand
143, Stockholm. Manskapet hade sett adressen, de visste att
grindarna vore tillverkade på kronans snickarverkstad på en ö långt ute
i havet 7—8 mil från Stockholm där Kjellberg hade sitt hem, och de kände
till att på ön funnes ingen civil mer än tillsyningsmannen. Det vore klart att
Gråberg givit Kjellberg tillstånd att tillverka grindarna. Men även om Kjellberg
erhållit tillstånd av alla tänkbara myndigheter och även om han själv
betalt virket, så vöre det något som manskapet icke kände till, och deras
rättskänsla avtrubbades, när de såge dylikt. Värdet på grindarna vore omkring
100 kronor.

Senare inkom en ny skrift från Fransson, vari han anförde:

Angående permissionsförbudet kunde Fransson icke direkt bevisa att Gråberg
den 28 augusti 1942 ålagt honom permissionsförbud tills vidare. Att
Fransson blivit struken i permissionsliggare och alltså icke haft permission
under en månad vore möjligen juridiskt icke samma sak som att exempelvis

267

vid ett förhör bliva ålagd permissionsförbud. — Angående grindarna hade
vid utredning och förhör framkommit, att Kjellberg betalat virke, spik och
arbetskostnad. Om Kjellberg låtit tillverka dem på kronans verkstad med användande
av kronans materiel och möjligen sänt dem med kronans båtar,
så hade han haft tillstånd till utförande av detta arbete. — Med anledning
härav anhölle Fransson att det finge bero vid den verkställda utredningen.

Av den utredning som verkställdes framgick följande.

1. Franssons permission.

Enligt företett utdrag av permissionsliggaren för officerare och underofficerare
hade Fransson permission den 1o/s—16/s samt den 2B/s—27/o 1942.
De permissionsdagar mellan dessa båda permissionsperioder, för vilka Fransson
anhållit om permission, hade i liggaren strukits med rött på order av
Gråberg.

Gråberg berättade vid förhör:

Han hade icke ålagt Fransson något permissionsförbud men väl ansett
sig icke kunna bevilja Fransson någon permission så länge han stöde under
rapport. Enligt Gråbergs uppfattning hade Fransson själv ansett detta vara
riktigt enär Fransson icke protesterat och icke vänt sig till sektionschefen.
Gråberg hade icke meddelat Fransson att han icke kunde få permission så
länge han stöde under rapport utan endast underlåtit att bifalla Franssons
permissionsansökan.

Kjellberg, numera kapten, berättade:

Fransson hade icke blivit ålagd permissionsförbud, utan Gråberg hade
tillämpat bestämmelserna om att den som stöde under rapport icke finge
beviljas permission.

Sektionschefen förklarade att han ansåge det synnerligen olämpligt att
Fransson icke beviljats permission förrän hans mål avdömts av regementskrigsrätten.

2. Tillverkning av 2 spaljéer.

Beträffande tillverkning av de 2 spaljéerna (grindarna) uppgav Gråberg,
att han givit Kjellberg tillstånd att låta tillverka dem på spärrens snickarverkstad
under fritid, sedan han hört att Kjellberg själv köpt virket från en
firma i Nynäshamn.

Kjellberg berättade vid förhör:

Enligt överenskommelse mellan Kjellberg samt värnpliktige nr 1201/13
Karlsson hade Karlsson tillverkat spaljéerna åt Kjellberg på fritid. Kjellberg
hade själv och av egna medel inköpt virket från en firma i Nynäshamn.
Hur spiken anskaffats visste Kjellberg icke, enär den ingått i överenskommelsen
med Karlsson. Denne hade fått 20 kronor för spaljéerna. Gråberg hade
givit sitt tillstånd till alt spaljéerna tillverkades på spärrens snickarverkstad.
Enär Karlsson varit bosatt i Värmland hade han icke kunnat fara på
permission, och därför hade han haft lid med dylika arbeten och själv gärna
velat sysselsätta sig med sådant.

268

Karlsson berättade:

Han hade gjort spaljéerna på fritid åt Kjellberg. Han hade använt kronans
verktyg. Spiken hade han köpt av en värnpliktig kamrat, som numera hempermitterats.
Han vitsordade Kjellbergs uppgifter i denna del.

Sektionschefen förklarade att han ansåge det synnerligen olämpligt att
låta tillverka privatföremål å spärrens snickarverkstad.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 18 juni 1943 till chefen för
Stockholms kustartilleriförsvar, efter en redogörelse för utredningen i ärendet,
följande:

1. Den förseelse vartill Fransson gjort sig skyldig syntes lia skett under
sådana omständigheter att vägran av permission åt Fransson icke varit motiverad
av hänsyn till ärendets behöriga utredning. Då förseelsen varit ringa
samt Fransson, som vore en underofficer i 50-årsåldern med lång militärtjänst
bakom sig, icke tidigare varit straffad eller tillrättavisad, syntes Gråberg
lia saknat fog för sin åtgärd att vägra Fransson permission. Gråbergs
förfarande i fråga örn Franssons permissionsmöjligheter kunde väl icke uppfattas
såsom en Fransson tilldelad tillrättavisning. Det hade emellertid i verkligheten
haft ungefär samma verkan som om Fransson tilldelats s. k. kasernförbud
enligt 210 § d) strafflagen för krigsmakten. På grund av de särskilda
förläggningsförhållandena torde förlusten av permissionsförmånerna
för Fransson lia inneburit en väl så kännbar påföljd å förseelsen som det
sedermera ådömda straffet av 3 dagars arrest utan bevakning.

Militieombudsmannen delade sektionschefens uppfattning att det varit synnerligen
olämpligt att beröva Fransson möjligheterna till permission under
den ifrågavarande tiden.

2. Det torde ligga i sakens natur att den vid spärren inrättade snickarverkstaden
varit avsedd endast för arbeten som skett för kronans räkning
eller eljest hänfört sig till den militära tjänsten. Det hade därför varit oriktigt
att tillverkning av de båda spaljéerna för Kjellbergs privata räkning fått
ske å verkstaden, även om arbetet utförts av den värnpliktige snickaren å
dennes fritid. En viss, om än ringa, skada torde ha tillskyndats kronan därigenom
att kronans verktyg kommit till användning. Av större vikt vore emellertid
att anlitande av kronans verkstäder för privat räkning lätt kunde
leda till missbruk och missförstånd. Privata arbetsavtal mellan militära förmän
samt underlydande kunde också lätt medföra ett obehörigt utnyttjande
av de senares tid.

Enligt militieombudsmannens uppfattning hade såväl Gråberg som Kjellberg
förfarit felaktigt genom att snickarverkstaden tagits i anspråk på sätt
skett.

Militieombudsmannen ansåge sig emellertid kunna låta bero vid den erinran
som innefattades i det anförda. Militieombudsmannen anhölle att Gråberg,
Kjellberg och Fransson måtte delgivas innehållet i skrivelsen.

269

12. Felaktig inkallelse. Tolkning av uttrycket »bör» i viss generalorder
angående inkallelse av vapenfria värnpliktiga.

Enligt utdrag av värnpliktskortet hade värnpliktige civilarbetaren nr 339-68-27 Hilding Jonsson, som den 24 april 1940 erhållit tillstånd att i stället
för militär tjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning, utfört sådant
arbete under följande tidsperioder:

25/5—•21/i 1941, 120 dagar, och

16/4—13/s 1942, 120 dagar,

varjämte han den 19 oktober ånyo ryckt in till sådant arbete.

I en den 13 oktober 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde Jonsson, att han försport att han icke bort ifrågakomma till
ny inkallelse förrän sex månader efter närmast föregående utryckning, varför
Jonsson önskade upplysning huru därmed förhölle sig.

I yttrande till militieombudsmannen upplyste inskrivningschefen för Västerbottens
inskrivningsområde nr 20, att Jonsson inkallats till den då pågående
tjänstgöringen jämlikt generalordern nr 3352 den 23 september 1942.

Nämnda generalorder innehåller bland annat följande bestämmelser: »Värnpliktiga,
vilka erhållit tillstånd att i stället för tjänstgöring vid krigsmakten
utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller eljest för statens räkning och
vilka fullgjort all dem i fredstid såsom civilarbetare eller eljest åliggande
tjänstgöring, skola jämlikt § 28 värnplikislagen inkallas till tjänstgöring under
120 dagar vid vissa av domänstyrelsen anordnade skogsarbeten». — Enligt
generalordern skulle inkallas bland andra 24 man ur inskrivningsområdet
nr 20 för arbete inom Jörns revir. — I generalorder nr 3291/1942 bland
annat i mom. 3 meddelade bestämmelser skulle gälla för inkallelsen.

I generalordern nr 3291 stadgas i mom. 3 bland annat, att värnpliktig, vilken
tidigare fullgjort tjänstgöring jämlikt § 28 värnpliktslagen under 120
dagar eller längre tid, bör ifrågakomma till inkallelse endast därest omkring
sex månader förflutit efter utryckning från närmast föregående tjänstgöring.

I sitt yttrande anförde inskrivningschefen:

Inskrivningsområdets civilarbetare vore på grund av ett flertal generalorder
nästan i sin helhet tagna i anspråk för olika arbeten. Med hänsyn till att de
flesta av sagda värnpliktskategori varit inkallade i två omgångar om 120 dagars
beredskap stjänstgöring hade, för att få till stånd en någorlunda rättvis
fördelning av tjänstgöringen, Jonsson inkallats.

Chefen för lantförsvarets kommandoexpedition anförde i yttrande lill militieombudsmannen
:

Av handlingarna framginge, alt Jonsson jämlikt generalordern nr 3352/
1942 inkallats till 120 dagars tjänstgöring vid vissa av domänstyrelsen inom
Jörns revir anordnade arbeten med inryckning den 19 oktober 1942. Av utdraget
av värnpliktskortet framginge, att Jonsson ryckt ut från närmast föregående
beredskapstjänstgöring den 13 augusti 1942, sålunda efter en tid av
obetydligt mera än två månader. Med den ordalydelse 3 mom. i generalordern

270

nr 3291/1942 erhållit torde visserligen inkallande myndighet (inskrivningschefen
för io 20) i formellt avseende icke få anses ha förfarit felaktigt. Den
som närmare trängde in i andemeningen i momentets föreskrift torde emellertid
böra inse, att ett inkallande av en värnpliktig efter så kort mellantid
som två månader icke lämpligen bort ske. Brist på för ändamålet kvalificerade
värnpliktiga borde därför ha föranlett en anmälan till kommandoexpeditionen
örn förhållandet med anhållan örn förhållningsorder. Så hade i ett
flertal fall skett, varigenom kommandoexpeditionen satts i tillfälle att ingripa
reglerande.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 15 februari 1943 till inskrivningschefen: Jonsson

hade den 13 augusti 1942 ryckt ut efter att lia fullgjort 120 dagars
civilt arbete för statens räkning. Den 19 oktober 1942 hade han därefter fått
rycka in till fullgörande av en ny tjänstgöringsomgång om 120 dagar enligt
generalordern nr 3352/1942. Sistnämnda generalorder hade emellertid genom
hänvisning till generalordern nr 3291/1942 mom. 3 innefattat föreskrift, att
värnpliktig, vilken tidigare fullgjort tjänstgöring jämlikt § 28 värnpliktslagen
under 120 dagar eller längre tid, »bör» ifrågakomma till inkallelse endast
därest »omkring» sex månader förflutit efter utryckning från närmast föregående
tjänstgöring. Uttrycket »bör» kunde visserligen innebära att föreskriften
icke vore ovillkorlig men måste i allt fall förstås så, att avvikelse därifrån
finge ske endast i undantagsfall då alldeles särskilda skäl förelåge. Det
vore tydligt att uttrycket omkring sex månader icke finge tolkas så, att ny
inkallelse kunde ske efter föga mer än två månaders förlopp från utryckningen
från närmast föregående tjänstgöringsomgång. Därest svårigheter förelegat
att, med iakttagande av den frist som de värnpliktiga sålunda tillförsäkrats,
inkalla det antal civlarbetare som enligt särskilda generalorder skolat
utgå ur inskrivningsområdet, borde anhållan om förhållningsorder ha
gjorts hos lantförsvarets kommandoexpedition, som då kunnat ombesörja nödiga
reglerande åtgärder. Att under föreliggande omständigheter inkalla Jonsson
så tidigt som skett, hade enligt militieombudsmannens uppfattning varit
stridande mot den i generalordern givna föreskriften och sålunda felaktigt.

Ehuru inkallelserna av Jonsson måste anses stå i strid med den åberopade
generalordern, ansåge militieombudsmannen sig kunna låta bero vid vad som
förekommit. Militieombudsmannen förutsatte vid denna prövning att Jonsson
vid eventuell framtida inkallelse av värnpliktiga civilarbetare skulle få njuta
till godo den längre frihet från inkallelse som svarade mot hans längre tjänstgöring
under år 1942.

271

13. Värnpliktig, sora under tjänstgöring i viss försvarsgren omföres till
annan försvarsgren, skall omedelbart hcmförlovas.

I en den 11 december 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 147-28-19 Thure S. Johansson bland annat:

Johansson hade under tiden den 23 juli—den 21 november 1942 fullgjort
beredskapstjänstgöring vid Bohusläns regementes depå. Under permission
i november hade han erhållit mobiliseringsorder från mobiliseringsofficeren
vid Älvsborgs fästning. Johansson hade satt sig i förbindelse med inskrivningsofficeren
vid Bohusläns regementes inskrivningsområde och meddelat
denne förhållandet. Denne som ej var införstådd med att redan inkallad
personal kunde inkallas till annat förband hade meddelat detsamma till mobiliseringsofficeren
å Älvsborgs fästning. Därefter hade Johansson fått meddelande
från inskrivningsofficeren, att Johanssons tjänstgöring vid Bohusläns
regemente skulle fortsätta. Sedan Johansson efter hemförlovningen erhållit
vetskap örn att en inkallelse till beredskapstjänst vid Älvsborgs kustartilleriregemente
vore förestående, hade Johansson hos chefen för sistnämnda regemente
gjort framställning örn anstånd med inkallelsen till maj 1943 men
hade ansökningen avslagits. Då Johansson hört uppgivas att en tidrymd av
minst sex månader borde förflyta innan ny inkallelse skedde, anhölle Johansson
att militieombudsmannen måtte föranstalta om ändring beträffande
tidpunkten för Johanssons nya inkallelse.

Uti avgivet yttrande anförde chefen för Älvsborgs kustartilleriregemente:

Johansson tillhörde i högkvartersorder M nr 31/42 (utfärdad den 16 september
1942) omnämnda, från armén till marinen, kustartilleriet, omregistrerade
värnpliktiga tillhörande äldre årsklasser och ursprungligen tilldelade
kustartilleriet. Han skulle inkallats till tjänstgöring den 15 november
men blev felaktigt inkallad den 18 november. När upplysning vunnits
att Johansson var i tjänst vid Bohusläns regemente hade hans inkallelseorder
återkallats, och hade han i stället blivit inkallad till den sista omgången, den 2
januari 1943, i överensstämmelse med nämnda högkvartersorder.

I skrivelse den 22 december 1942 meddelade härpå militieombudsmannen
Johansson, att denne för den händelse han önskade anstånd med inkallelsen
hade att därom göra ansökan till Konungen, samt översände till ledning
för uppsättande av dylik ansökan statens arbetsmarknadskommissions
anvisningar.

Vidare anhöll militieombudsmannen hos inskrivningschefen för Bohusläns
inskrivningsområde nr 17 örn upplysning angående orsaken till att Johansson
icke hemförlovats från sin tjänstgöring vid Bohusläns regemente i samband
med att han omregistrerats till kustartilleriet.

I avgivet yttrande anförde inskrivningschefen, överstelöjtnanten Rickard
Lundgren:

Orsaken till att Johansson icke omedelbart hemförlovats från sin tjänsfgöring
vid Bohusläns regemente i samband med alt han omregistrerats till

272

kustartilleriet hade varit, att anteckning om hans inkallande till tjänstgöring
den 23 juli 1942 under pågående omläggning av redovisningssystemet icke
kommit att bliva införd å Johanssons värnpliktskort samt att dubblettplåt av
samma orsak icke blivit upprättad. Inskrivningsområdet hade sålunda icke
vid omregistreringen vetat att Johansson var i tjänst och hade därför icke
gjort någon anmälan till regementets depå örn omregistreringen, och vid depån
hade man ej vetat att Johansson den 12 oktober 1942 omregistrerats.
Vid ifrågavarande tidsperiod hade avsevärda brister i redovisningssystemet
förefunnits.

Genom beslut den 28 juni 1943 lät mililieombudsmannen bero vid vad
i ärendet förekommit.

14. Brister i kontrollen vid antagning av krigsfrivillig.

Genom en den 16 oktober 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anhöll B. om utredning med anledning därav att han vägrats
anställning såsom krigsfrivillig vid försvarsområdesstab. B. lämnade
bland annat följande uppgifter: I slutet av maj 1941 hade han sökt anställning
såsom krigsfrivilligt expeditionsbiträde å försvarsområdesstabens tygavdelning.
Någon tid senare hade han av stabschefen erhållit meddelande,
att han antagits och hade att inställa sig för utrustning. Dagen före inställelsedagen
hade B från stabschefen erhållit underrättelse, att staben
från högre ort fått besked att B. icke finge finnas på staben, varför B. icke
kunde antagas. Senare hade B. på förfrågan fått besked från tygofficeren,
att hinder då icke borde föreligga för B. att söka liknande anställning vid
staben. B. hade då gjort ny ansökan om anställning och hade i början av
oktober 1942 fått meddelande, att han blivit antagen och att hans tjänstgöring
skulle börja den 12 oktober 1942. Den 9 oktober hade tygofficeren
emellertid underrättat B. om att han fortfarande på grund av förbud från
högre ort icke finge tillträda befattningen.

Ärendet avgjordes genom en skrivelse till militärbefälhavaren för vederbörande
militärområde den 21 januari 1943, vari mililieombudsmannen anförde: Med

anledning av B:s anmälan hade utredning verkställts. Av denna utredning
framginge att sådana omständigheter förelegat att B. ej ansetts
lämplig för anställning vid försvarsområdesstab. De åberopade omständigheterna
hade tydligen förelegat redan före juli 1941, och det hade varit
samma omständigheter som utgjort hinder mot båda de ifrågasatta anställningarna.
Kontroll angående B:s lämplighet borde lia vidtagits innan han
första gången underrättades örn att han antagits såsom frivillig. Ännu mera
anmärkningsvärt vore att B. kunnat antagas andra gången, trots att veder -

273

börande känt till att fråga varit om samma anställning och att samma
hinder mot anställningen fortfarande varit för handen. Däremot syntes anmärkning
icke kunna riktas mot att B. icke fått tillträda anställning vid
försvarsområdesstaben. Militieombudsmannen hade funnit sig icke böra
vidtaga vidare åtgärd i ärendet.

15. Åsidosättande av gällande föreskrifter om antagande av frivilliga.

I en till militieombudsmansexpeditionen den 25 februari 1943 inkommen
skrift anförde värnpliktige furiren Gösta Rudin bland annat följande:

Sedan det förband Rudin tillhört dea 18 januari 1943 återkommit från fälttjänstövningar,
hade Rudin lovat sin divisionschef, löjtnanten U. Dondorff, att
frivilligt kvarstanna i tjänst i fyra veckor och tjänstgöra såsom materielredogörare
vid en fältdepå. Sedan dessa fyra veckor gått hade Rudin hos regementsdepåchefen,
majoren Ragnar Tamm, anhållit om hempermittering, men
Tamm hade icke beviljat hempermittering förrän från den 15 mars 1943,
ehuru efterträdare för Rudin vore utsedd och funnes vid förbandet. Rudin
anhölle nu om upplysning huruvida rätt förefunnits för de militära myndigheterna
att kvarhålla Rudin längre tid än han åtagit sig.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till chefen för Svea artilleriregemente
anhållit om upplysningar, översände regementschefen med egen skrivelse
yttrande av majoren Tamm, vari denne anförde:

Rudin hade på frivillighetens väg antagits såsom materielredogörare vid en
fältdivision. Något löfte om hempermittering efter fyra veckor kände Tamm
icke till. Tvärtom hade som direktiv till divisionschefen av Tamm angivits
att materielredogörare borde binda sig på minst ett halvt år, vilket direktiv
åtminstone i övriga fall följts. Bortsett från eventuellt givna löften vöre det
otänkbart att hempermittera en krigsmaterielredogörare fyra dagar efter därom
av honom gjord anhållan. En överlämning av ett divisionstrossförråd, som
vore fullt färdigt och välordnat, toge en tid av minst en vecka. Rudins förråd
hade, enligt divisionsdepåchefens uppgift varit i dåligt skick, varför det ålegat
materielredogöraren att först ordna förrådet innan överlämning kunde verkställas.
Tamm hade därför ansett det välbetänkt av divisionsdepåchefen sergeanten
Lindell att tillstyrka hempermittering först från och med den 15
mars, varefter Tamm resolverat att »Rudin hempermitteras fr. o. m. den 15/3
under förutsättning alt hans förråd äro väl ordnade och avlämnade efter inventering
till konst Bergdahl...» Tamm vidhölle på det bestämdaste sitt
beslut, som vöre dikterat uteslutande av omsorg örn kronans dyrbara materiel,
och framhölle att det tidigaste som Rudin kunde hempermitteras vore
den 15 mars. Vore hans förråd icke färdiga vid denna tidpunkt, måste han
kvarhållas i tjänst ytterligare tid. Det borde vara av största intresse för Rudin
att ordentligt avlämna den materiel, som han tagit till uppbörd och hade
ansvaret för.

18-—439022. Militie ombudsmannens ämbctsbcrättclsc.

274

För egen del framhöll regementschefen i sin skrivelse att han ansåge att
Tamm i förevarande fall förfarit riktigt.

Dondorff anförde i yttrande:

Efter hemkomsten till fältdepån hade förbandscheferna beordrats uttaga
materielredogörare, som örn möjligt skulle uttagas på frivillighetens väg.
Bland dessa hade Rudin förklarat sig villig att kvarstanna. Det hade icke
diskuterats mellan Dondorff och Rudin hur lång tid den sistnämnde skulle
kvarstanna. Den vidare tjänstgöringen hade ordnats centralt från divisionsexpeditionen.

Sedan militieombudsmannen slutligen anhållit örn chefens för armén yttrande,
anförde chefen för centrala värnpliktsbyrån, översten Egon Tengberg,
i skrivelse bland annat följande:

I gällande »Bestämmelser angående inkallelse till och kvarhållande i tjänstgöring
av vissa värnpliktiga (frivillig tjänstgöring)», fastställda genom högkvo:
A 29/e 1942 nr 60, föreskreves i p 5, att värnpliktiga, som kvarstode eller inträdde
i tjänstgöring efter frivilligt åtagande, skulle förbinda sig att fullgöra
sammanhängande tjänstgöring om minst sex veckor. Man hade genom
denna föreskrift velat ernå största möjliga kontinuitet i tjänstgöringen och
underlätta erforderlig vård och kontroll av materiel och förråd.

Huruvida Rudin erhållit kännedom örn nämnda föreskrift framginge icke
av tillgängliga uppgifter. Det syntes osannolikt att Rudin icke haft kännedom
om dessa bestämmelser.

Oberoende av örn så varit fallet eller icke syntes emellertid Rudin icke kunna
göra anspråk att med endast en veckas varsel bliva avlöst från den av
honom innehavda ansvarsfulla befattningen som materielredogörare. Majoren
Tamms åtgärder i detta hänseende ansåge Tengberg i likhet med regementschefen
vara fullt riktiga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och till betydelsen av att den dyrbara
och svårersättliga krigsmaterielen ägnades erforderlig omsorg och att
en ordentlig överlämning av materieluppbörden ägde rum, föresloge Tengberg,
att Rudins framställning icke måtte föranleda någon militieombudsmannens
åtgärd.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 20 mars 1943 till regementschefen,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:

I den av chefen för centrala värnpliktsbyrån omnämnda högkvartersordern
av den 29 juni 1942, som skulle tjäna till ledning för ifrågavarande verksamhet,
föreskreves utom vad i värnpliktsbyråns skrivelse omnämnts bland annat
att, innan värnpliktig inkallades till frivillig tjänstgöring eller efter ansökan
medgåves kvarstå i tjänstgöring, skulle tillstånd härför inhämtas från
chefen för armén. Enligt högkvartersorder arméstaben avd. O nr 89: 5 av
den 24 november 1942 skulle nya kontrakt (förbindelser) innehålla bestämmelse
att de gällde för en tid av sex veckor dock med viss uppsägningstid för
militär myndighet. I en annan högkvartersorder stadgades att, innan antagning
skedde av bland andra krigsfrivilliga vid armén och frivilligt tjänstgörande
värnpliktiga, godkännande skulle inhämtas från chefen för armén och

275

att avtal (kontrakt) ej finge tecknas, förrän dylikt godkännande erhållits från
arméstaben.

I förevarande fall syntes dessa regler helt lia åsidosatts. Något godkännande
av anställningen från chefen för armén hade icke inhämtats, och
något kontrakt hade ej tecknats. Det förfaringssätt som sålunda tillämpats
hade bland annat medfört den olägenheten att klarhet icke kunnat vinnas om
för vilken tid avtal träffats örn frivillig anställning. Militieombudsmannen ansåge
sålunda att Tamm härutinnan förfarit oriktigt. Med hänsyn till omständigheterna
läte militieombudsmannen emellertid bero vid vad i saken förekommit
men ville framhålla vikten av att gällande regler för antagande av
frivilliga framdeles noggrant iakttoges. Regementschefen skulle giva Tamm
del av innehållet i skrivelsen.

16. Semesterlagen äger ej tillämpning å krigsfrivilliga.

I en till militieombudsmansexpeditionen den 26 maj 1943 inkommen skrift
anförde krigsfrivillige nr 448-41-1905 K. Robert Skeppstedt bland annat
följande:

Sedan han i samband med bensinrestriktionernas införande blivit permitterad
från sin anställning som bilförsäljare, hade han den 20 maj 1941 vunnit
anställning som krigsfrivillig vid försvarsområdesstaben i örebro, varvid
han under ett års tid tjänstgjort vid ett landstormsförband. Då enligt semesterlagen
varje medborgare som tjänstgjort hos samma arbetsgivare i minst
180 dagar, vore berättigad till semesterersättning motsvarande en dagsinkomst
i månaden, hade han vid vederbörande regementes personalbyrå ansökt om
sådan ersättning. Emellertid hade han erhållit avslag å framställningen under
motiveringen att sådan ersättning icke tillkomme frivilliga. Han anhölle
nu att militieombudsmannen ville utverka att honom tillkommande semesterersättning
tillerkändes honom.

Skeppstedt översände därefter ett mellan honom och vederbörande förbandschef
träffat »krigsfrivilligavtal» av den 20 maj 1941, enligt vilket
Skeppstedt förband sig att enligt för krigsfrivillig gällande villkor tjänstgöra
såsom frivillig vid ifrågavarande landstormsförband.

Militieombudsmannen verkställde därefter utredning i ärendet.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 20 november 1943 till Skeppstedt: Enligt

1 § i lagen den 17 juni 1938 örn semester ägde lagen tillämpning
å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare
hos staten för vilka gällde särskilda föreskrifter rörande semester.
Därjämte gjordes från lagens tillämpning visst annat undantag som i detta
sammanhang ej vore av intresse.

Under sin anställning vid krigsmakten hade Skeppstedt varit att betrakta

276

som arbetstagare i statens tjänst. Angående lians rätt till ledighet under anställningstiden
hade gällt krigsledighetsbestämmelserna. Enligt dessa hade
han haft viss rätt till ledighet för vila och rekreation. Visserligen kunde måhända
dylik ledighet icke i allo anses motsvara semester i vanlig mening,
men det vöre uppenbart att krigsledighetsbestämmelserna avsåge att reglera
rätten till all ledighet under militärtjänstgöring och sålunda även rätten till
semester. Härav följde att semesterlagen icke varit tillämplig å Skeppstedts
anställning.

Militieombudsmannen företoge ej vidare åtgärd i ärendet.

17. Framförande av militärt motorfordon av annan än den ordinarie

föraren.

I en den 24 november 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 199-8-39 Stig Andersson bland annat följande:

Andersson, som under sin militärtjänstgöring vore uttagen till förare av
en kronan tillhörig bil, hade i denna egenskap den 19 november 1942 beordrats
att utföra en körning med bilen. Innan körningen påbörjats, hade emellertid
styckjunkaren J. E. Swärd, vilken tjänstgjort vid batteriet, begärt att
själv få köra bilen. I enlighet med givna instruktioner hade Andersson vägrat
att överlämna körningen till Swärd och framhållit att han vore ensam
ansvarig för fordonet. Swärd hade detta till trots tagit ratten och hänvisat
Andersson att taga plats på lastflaket, varvid han framhållit att den andra
platsen å förarsätet vore upptagen av en annan styckjunkare. Vid återfärden
hade förfarits på samma sätt.

På begäran översände chefen för Smålands artilleriregemente vid regementet
verkställd utredning.

Enligt den sålunda föreliggande utredningen uppgav Swärd vid förhör
bland annat följande:

Det vore riktigt att han under transporten beordrat Andersson att åka på
lastbilens flak, medan han själv övertagit ansvaret för bilens förande. Mot
ordern hade Andersson protesterat, men Swärd hade vidhållit densamma.
Anledningen till att Swärd givit denna order vore att han ansett det med
hänsyn till sin och den andre medföljande styckjunkaren befälsställning
olämpligt att de skulle sitta på lastflaket. Swärd vöre innehavare av körkort
och vore väl förtrogen med handhavandet av motorfordon. Under flera
år hade han varit lärare och instruktör vid flera av regementets motorskolor.
Swärd ville tillägga att han ansåge sig ha handlat i full överensstämmelse
med sin befälsrätt. I

I skrivelse den 12 februari 1943 till regementschefen anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:

Enligt mom. 40 i instruktion för förvaltningen av arméns motormateriel

277

(AMMI), 1942 års upplaga, finge endast för erforderlig avlösning av ordinarie
förare under längre tids körning eller för anbefalld utbildning eller
då ordinarie förare i vissa särskilda fall icke kunde (borde) föra sitt motorfordon,
annan härtill beordrad bestämd person föra fordonet. Enligt ett
vid utredningen fogat utdrag ur »Bestämmelser för Motormateriel- och Drivmedelstjänsten
vid Kungl. Smålands arméartilleriregemente 1942» finge ett
motorfordon utom av ordinarie förare icke köras av annan person, såvida
denne icke blivit beordrad härtill; rättighet att giva sådan order tillkomme
chefen för motorparken, division, batteri, skola och motsvarande formation
eller den vilken dylik chef givit bemyndigande härtill.

Då av utredningen syntes framgå att Swärd icke blivit beordrad att tjänstgöra
som förare av ifrågavarande bil, hade han uppenbarligen förfarit felaktigt
genom att på sätt som skett övertaga körningen av bilen. Enligt yttrande
av vederbörande batterichef skulle emellertid Swärd med största sannolikhet
ha erhållit tillstånd att köra bilen, om han framställt begäran därom.
På grund härav och då Swärd syntes ha varit väl kunnig i förande av
motorfordon, läte militieombudsmannen bero vid den erinran som innefattades
i det anförda. Regementschefen skulle giva Swärd del av innehållet i
skrivelsen.

18. Oriktigt tillvägagångssätt mot markägaren vid framdragande av

telefonledning.

Den 5 oktober 1942 anmälde civilingenjören J. X-n till landsfiskalen i vederbörande
distrikt att okända personer avverkat träd å X-n tillhörig egendom.

Vid en av fjärdingsmannen i orten verkställd utredning befanns, att 12
stycken träd fällts och använts såsom stolpar vid byggandet av en militär
telefonledning över gårdens ägor. Av tillkallade värderingsman uppskattades
trädens värde till 17 kronor.

Vid fortsatt polisutredning den 20 oktober 1942 hördes värnpliktige konstapeln
S. T. Robertsson, vilken därvid berättade:

Efter order av sergeanten P. G. Persson hade Robertsson den 1, 2 och 3
oktober 1942 byggt permanenta beredskapstelefonlinjer vid klagandens gård.
Isolatorerna hade såvitt möjligt fästs å växande träd. Då det varit nödvändigt
att sätta stolpar hade träd huggits i skogen. Å gården hade fällts 12
träd.

Sergeanten Persson hördes dels vid polisutredningen och dels genom militär
myndighets försorg. Persson berättade:

I början av september 1942 hade Persson av den dåvarande divisionschefen
erhållit order att hygga vissa halvpermanenta telefonlinjer, vilka varit avsedda
att kvarstå då förbandet i början av oktober skulle lämna sin gruppering.
De skulle möjliggöra ett snabbt återupptagande av denna gruppering.

278

Utbyggandet av det halvpermanenta nätet hade påbörjats omkring den 14
september. Order hade givits att arbetet skulle bedrivas med sådan skyndsamhet
att det med säkerhet vore färdigt till den 4 oktober, då förbandet väntades
skola bryta upp, varför arbetena varit mycket brådskande. Linjerna,
som skulle stå kvar för att genast kunna användas vid krigsutbrott, hade
byggts av oisolerad tråd på porslinsisolatorer som fästs å träd eller stolpar.
Vid byggandet av sådana linjer hände det ofta att man måste hugga undan
träd, vilka stöde i vägen för linjernas rätta dragning. Då lämpliga träd att
fästa isolatorerna i icke funnes, måste man sätta upp stolpar, och dessa toges
ur skog på platsen. Det vore föreskrivet att vederbörande skogsägare skulle
underrättas, om möjligt innan träden fälldes. Då linjebyggnaden vore av
brådskande natur eller skogsägaren icke inom rimlig tid kunde anträffas,
underrättades skogsägaren senare om vad som förekommit och enades man
örn skälig ersättning. Kunde underrättelse icke omedelbart givas avvaktade
man att skogsägaren skulle komma in med skadeståndsanspråk, varefter skadan
ersattes enligt överenskommelse. Vid sådan linjebyggnad inträffade även
annan skadegörelse, och ägarna brukade alltid vara snabba alt begära ersättning
även för den minsta skadegörelse eller intrång. Under byggandet av de
nu ifrågakomna, omkring 30 kilometer långa ledningarna, vilka berört ett
otal markägare, hade Persson icke fått tid att underhandla med andra markägare
än sådana som direkt påträffats. Om Persson skulle ha trätt i förbindelse
med samtliga markägare hade arbetet med säkerhet icke blivit färdigt
i tid. Persson hade sagt till Robertsson att om det bleve nödvändigt att fälla
träd så skulle i största möjliga utsträckning huggas torra granar och tallar
och andra mindervärdiga träd. Efter det att linjen varit färdigbyggd hade
Persson icke fått tid att personligen närmare granska arbetet och de skador
som anställts. Persson hade icke heller senare fått tid att underrätta skogsägaren.
Dessa och andra skadeståndsanspråk i samband med linjebyggnader
i trakten skulle regleras i samband med att den nuvarande divisionschefen,
majoren B. Willberg, skulle avsyna linjerna. I början av november 1942,
innan förbandet skulle lämna Skåne, hade Persson till divisionsadjutanten
överlämnat en skiss över ledningarnas sträckning. Denna skiss hade befordrats
till Hälsingborgs försvarsområde som övertagit ansvaret för ledningarnas
underhåll.

Majoren Willberg berättade:

Han hade den 30 september 1942 övertagit befälet över divisionen. Av Persson
hade han den 3 oktober erhållit rapport att telefonnätet vore utbyggt och
avprovat, varpå förbandet följande dag förflyttats. Willberg hade icke ägt
kännedom om trädfällning och dylika detaljer rörande signalnätet förrän polismännen
den 20 oktober inställt sig i förbandets nya förläggning. Persson
hade i detta fall handlat mot gällande instruktioner, vilka föreskreve att ägaren
skulle underrättas, men Persson hade icke kunnat handla på annat sätt,
enär det varit synnerligen brådskande att få dessa linjer färdigbyggda. Linjerna
vöre också av mycket stor vikt för framtida försvar. I sådana fall kunde
det få anstå med underrättandet av ägaren till senare lämplig tidpunkt,

279

och så hade skett i detta fall. Man hade icke hunnit underrätta klaganden
innan förbandet förflyttats. Sådan underrättelse samt värdering av skador
och reglering av dessa skulle komma att ske inom den närmaste tiden i samband
med att Willberg inspekterade de byggda linjerna. Det funnes flera
personer i trakten som lidit större skada och intrång än klaganden, men
dessa hade vänt sig till förbandet och då de fått veta att skadeståndet skulle
regleras senare, hade de icke haft mera brått med sina pengar än att de förklarat
sig villiga att vänta.

I anledning av polisutredningen anförde klaganden:

Om linjen vore avsedd att stå kvar borde markägarna ha underrättats, så
att den kunnat skyddas. Klaganden hade å sin mark skyddat linjen, men
en annan fastighetsägare hade nedtagit och bortfört stolparna som stått i
vägen för skötseln av åkern, varför tråden läge på marken. Personer i klagandens
tjänst hade medan bygget pågått befunnit sig på arbete några
hundra meter därifrån. Underlåtenheten att underrätta hade enligt klagandens
mening icke berott på brådska utan haft annan orsak. Markägarna
kunde icke inkomma med skadeståndsanspråk då militärerna ginge bakom
deras rygg för att sedan snabbt försvinna. I detta fall hade det behövts polisutredning
för att utröna vilket förband som utfört arbetet. Till stolpar
hade tagits de bästa träden även då de stått flera femtiotal meter från linjen.
Ännu fem och en halv månad efter arbetet hade ingen underrättelse skett.
Klaganden hade icke brått med att få pengar. Värdet vore så ringa att klaganden
kunde bortse från örn han erhölle ersättning eller icke. Vad klaganden
ville vända sig mot vore förfaringssättet. Försvarsmaktens anseende
lede skada örn det inträngde i det allmänna medvetandet att militären
icke följde utfärdade lagar och överbefälets order.

I skrivelse till militieombudsmannen anförde sedermera klaganden:

Stolparnas penningvärde vore så ringa att klaganden icke velat besvära
de högre militära myndigheterna därmed; de hade viktigare saker att syssla
med. Klaganden hade emellertid en känsla av att militären ofta handlade
oförståndigt mot civilbefolkningen och att förtroendet för vår krigsmakt
därigenom kunde nedsättas. I detta fall hade vederbörande handlat för lättvindigt.
Klaganden ville överlämna handlingarna för kännedom och begärde
ej någon åtgärd för egen del.

Chefen för Smålands artilleriregemente yttrade:

Ifrågavarande linjebyggnad syntes, såsom av utredningen närmare framginge,
ha utförts under sådana omständigheter och måst bedrivas med sådan
skyndsamhet, att underrättelse till därav berörda markägare icke medliunnits
före arbetets igångsättande. Robertsson, som enligt Perssons order närmast
lett linjens byggande, borde efter linjebyggnaden och senast i samband
med ledningens avprovande den 3 oktober 1942 för Persson lia anmält,
att vissa träd måst fällas, varefter Persson borde lia avsynat telefonledningen
och sökt komma i förbindelse nied markägaren eller, örn så icke
medhunnits, anmält förhållandet till divisionschefen, så alt genom dennes
försorg syn, värdering och uppgörelse med markägaren hade kunnat kom -

280

ma till stånd före polisundersökningen. Det syntes emellertid ursäktligt att
Robertsson glömt bort att självmant anmäla fällning av 12 mindre träd,
sett mot bakgrunden av att han i enlighet med erhållna order inom anbefalld
tid sökt få till stånd en användbar för försvarsändamål viktig telefonledning.
Majoren Willberg syntes, så snart han genom polisundersökningen
den 20 oktober 1942 fått kännedom örn förhållandena, ha gjort vad på honom
ankommit för att söka reglera förhållandena mellan kronan och markägaren.

Ställföreträdande militärbefälhavaren för I. militärområdet anförde i yttrande
till militieombudsmannen:

Enär av utredningen syntes framgå, dels att linjebyggnaden varit av särskilt
brådskande art och dels att ingen av den däri deltagande personalen
gjort sig skyldig till någon försummelse som borde föranleda ansvar, samt
då markägaren erbjudits full gottgörelse för den honom åsamkade ekonomiska
förlusten, hemställdes att militieombudsmannen icke måtte vidtaga
någon åtgärd i ärendet.

Efter en redogörelse för vad sålunda i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 15 maj 1943 till militärbefälhavaren för
I. militärområdet:

I cirkulärskrivelse den 27 juni 1941 (Dnr 3893 C. TLA 1941 s. 105) meddelade
arméforvaltningens fortifikationsstyrelse för sitt ämbetsområde följande
föreskrifter i fråga om anskaffande av mark för befästningar m. m.
samt örn reglering av markskador i samband med befästnings- m. fl anläggningar: A.

Anskaffande av erforderlig mark skedde, med de inskränkningar, som
nedan angåves, genom försorg av vederbörande militära myndighet, som närmast
under fortifikationsstyrelsen hade ansvaret för ifrågakommande anläggning
(arméfördelningschef eller likställd, kommendant, militärområdesbefälhavare).

B. Marken anskaffades i regel med nyttjanderätt. -— — _

C. För erhållande av nyttjanderätt till erforderlig mark skulle i första
hand göras försök att träffa frivillig överenskommelse med markägare (arrendator
eller annan rättsägare) om upplåtelse av dylik rätt.

Därest skälig uppgörelse icke kunde ernås, förfores enligt föreskrifterna
i rekvisitionslagen---, expropriationslagen eller, i fråga örn permanenta
väganläggningar, lagen om enskilda vägar.---

D. För träffande av frivillig överenskommelse örn upplåtelse av nyttjanderätt
till mark lände följande till efterrättelse.

1. Mark för permanenta stridsvärn och skyddsrum, pansarhinder, hinder
med järnpålar, baracker med permanent uppställning och dylikt, d. v. s.
sådana anläggningar, som enligt vederbörande militära myndighets bedömande
skulle bibehållas och underhållas i framtiden (oavsett huruvida arbetena
utfördes i egen regi, genom entreprenör eller av trupp).

Skriftligt avtal upprättades av vederbörande militära myndighet. —--

281

Ersättningen enligt avtalet utgjorde endast vederlag för själva nyttjanderätten,
icke gottgörelse för skador å mark och vägar under byggnadstiden.
Dylika skador reglerades särskilt (se under E nedan). — — —

E. Markskador.

I den mån det icke enligt kontrakt ålåge entreprenör att svara för markskador,
bestämdes ersättning och gäldades kostnader för skadorna genom
försorg av vederbörande militära myndighet.---

Med upphävande av bestämmelserna i cirkulärskrivelsen av den 27 juni
1941 meddelade fortifikationsstyrelsen i ny cirkulärskrivelse den 15 december
1942 (Dnr 10418: 2905 C. TLA 1942 s. 358) nya föreskrifter i ämnet, varvid
det föreskrevs bland annat:

A. Anskaffande av erforderlig mark skedde, med de inskränkningar, som
nedan angåves, genom försorg av vederbörande militära myndighet. Militärbefälhavare
(motsvarande) ägde att i sådant avseende utfärda närmare anvisningar
och hade att samla, förvara och förteckna ingångna avtal.

B. Marken anskaffades i regel med nyttjanderätt.--—

G. Det ålåge vederbörande att, innan erforderlig mark foges i anspråk,
av vederbörande markägare (ev. även arrendator eller annan rättsägare)
söka erhålla skriftligt medgivande härtill enligt formulär C.

Därest markägaren vägrade att underteckna skriftligt medgivande enligt
ovan, skulle före arbetenas igångsättande, därest rekvisitionslagen vore tilllämplig
på det aktuella fallet, förfaras enligt föreskrifterna i nämnda lag
(SFS nr 583/1942) samt i annat fall framställning göras till fortifikationsstyrelsen
och styrelsens besked i ärendet inväntas.

I de fall då skriftligt medgivande erhållits, skulle, därest marken vore
avsedd att anskaffas med nyttjanderätt, avtal därom så snart ske kunde
träffas med vederbörande.---

I det förevarande ärendet vore två särskilda frågor av intresse nämligen
dels angående kronans rätt att taga enskild mark i anspråk och dels angående
den ersättning som därför skulle utgå. Det vore den förstnämnda frågan,
om rättsgrunden till kronans ingrepp i enskilda rättigheter, som vore
den viktigaste.

Den telefonlinje, varom det vore fråga i ärendet, hade betecknats såsom
permanent eller halvpermanent, och det hade uppgivits att den varit avsedd
att under den närmaste tiden kvarstå för att kunna användas vid ett
eventuellt framtida försvar mot en inträngande fiende. Till sin beskaffenhet
hade ledningen liknat vanliga, permanenta telefonledningar. Sålunda hade
den framdragits å isolatorer vilka fästs å träd eller uppsatta stolpar. Med
hänsyn härtill hade ledningens framdragande uppenbarligen inneburit ett
sådant nyttjande av annans mark att därför erfordrats särskild rättsgrund.

I första hand borde vederbörande militära myndighet ha sökt erhålla upplåtelse
av marken genom avtal med ägarna. Denna skyldighet läge i sakens
natur och framginge för övrigt även av utfärdade föreskrifter (TLA 1941 s.
105). Något avgörande hinder att förfara på detta sätt syntes icke lia förelegat.
Att ledningen skulle byggas torde lia varit beslutat åtminstone en må -

282

nåd före arbetenas utförande. Med ledning av den ekonomiska kartan torde
man ha kunnat bestämma vilka fastigheter ledningen komme att beröra.
Vid rekognoscering för ledningen torde utan större svårigheter, eventuellt
genom samarbete med ortsmyndigheterna, upplysningar ha kunnat
vinnas örn ägarna till de berörda fastigheterna. Därvid torde det också ha
kunnat utredas, vilka markägare som vore villiga att upplåta mark och i
vilka fall tvångsförfarande kunde komma att erfordras.

Därest markägare vägrat att upplåta mark för ledningens framdragande,
hade fråga uppkommit huruvida kronan tvångsvis kunnat taga marken i
anspråk, närmast huruvida rekvisitionslagen vore tillämplig. Enligt rekvisitionslagen
kunde mark tagas i anspråk endast för tillfälliga eller brådskande
arbeten. Denna ledning borde sannolikt, eftersom den icke skulle kvarstå
för någon längre tid, i rekvisitionslagens mening anses såsom tillfällig. Rekvisitionslagen
syntes sålunda ha kunnat tillämpas. Mot vad i yttrandena
framhållits torde arbetet icke kunna betraktas såsom brådskande i den betydelse
ordet hade i rekvisitionslagen. Denna lag avsåge nämligen med brådskande
arbeten sådana arbeten som utfördes under trycket av ett militärt
tvångs- eller nödläge (se prop. 1942 nr 201 s. 40). Något verkligt militärt
nödläge hade tydligen i detta fall icke förefunnits. Det hade upplysts att
vederbörande förband lämnat orten dagen efter ledningens fullbordande och
att ledningen endast skulle möjliggöra ett snabbt återtagande av den tidigare
grupperingen. Den brådska som i detta fall kunde ha förelegat syntes
ha berott därpå att arbetet icke i god tid förberetts. -—■ I sista hand hade
expropriation kunnat tillgripas för förvärvande av rätt att framdraga ledningen.

Av upplåtelsens uppgift att utgöra rättsgrund för ingreppet i fråga örn
enskild egendom följde, att den icke kunde ersättas av en enkel underrättelse
till markägarna. Även om en sådan underrättelse givits, hade inkräktandet
på enskild mark varit olovligt, och något rättsskydd torde icke därigenom
ha skapats för ledningen. Med hänsyn till tidsläget torde man visserligen
kunna räkna med att markägare i största omfattning skulle visa lojalitet
mot försvarets intressen och överseende med formella brister vid genomförandet
av nödvändiga ingripanden. Det vore dock olämpligt att missbruka
denna samhällssolidaritet genom att utan tvingande skäl frångå de lagliga
formerna för rättsförvärv. Såsom klaganden framhållit skadades försvarsmaktens
anseende därav, och onödiga friktioner med ortsbefolkningen kunde
skapas. Örn rekvisition komme i fråga, skulle den ske före markens ianspråk
tagande.

Ansvaret för att nödiga åtgärder för erhållande av nyttjanderätt till marken
bleve i rätt tid vidtagna åvilade givetvis de överordnade militära myndigheterna
och icke den underordnade personal som utförde arbetet med ledningens
byggande.

Vad här sagts om rätten att taga mark i anspråk för ledningens framdragande
ägde tillämpning även i fråga om rätten att hugga stolpar som
erfordrades för ledningen.

283

Vad slutligen anginge ersättningen för nyttjandet av marken, för avverkade
stolpar eller för markskador, skulle denna, då rekvisition icke skett,
såvitt möjligt bestämmas genom avtal. Kunde enighet örn ersättningens storlek
icke vinnas, ägde markägaren rätt att draga saken under domstols prövning.
Det torde också stå varje sakägare öppet att, om han ej ville åtnöjas
med det ingrepp som skett, i laga ordning påkalla prövning av kronans
rätt att Ira ledningen kvar.

Då klaganden icke framställt något yrkande funne sig militieombudsmannen
kunna låta bero vid de sålunda gjorda uttalandena.

19. Olämpligt anordnad övning i strumpstoppning. För ändamålet ha hål

klippts i hela strumpor.

I ett hos militieombudsmannen anhängigt ärende uppgav värnpliktige
nr 22-56-41 Lundquist att vid 2. kompaniet vid Upplands regemente manskapet
beordrats klippa sönder eljest hela strumpor för övning i strumpstoppning.

Korpralen nr 217 Johansson medgav vid förhör att han på order av tjänstförrättande
kompanichefen, löjtnanten vid regementet K. G. Holm klippt hål,
stora som en tvåöring på 7—8 stycken strumpor, vilken åtgärd företagits för
att var och en skulle få tillfälle att under den anslagna tiden stoppa hål på en
strumpa. Johansson tilläde att han icke ansåge förfaringssättet lämpligt.

Holm uppgav: Han medgåve att han givit order om att hål skulle åstadkommas
å strumporna, om söndriga strumpor icke funnes i så stor mängd
att var och en kunde få tillfälle att stoppa ett hål. Han hade dock icke
menat att fullt hela strumpor skulle klippas sönder, utan snarare att gamla
stoppar skulle tagas upp och lagas igen. Han hade icke givit någon order
om att nya strumpor skulle klippas upp. Det vore emellertid möjligt att ordern
blivit väl summarisk.

Värnpliktige nr 121-56-41 Wetterskog yttrade vid förhöret att antalet
strumpor som klippts upp enligt hans uppskattning utgjorde ett trettiotal,
varav ett stort antal varit nya strumpor.

Värnpliktige nr 118-56-41 Söderström uppgav att korpralen Johansson
med en sax klippt upp mindre hål på 25 å 30 strumpor, av vilka 3 varit
nya, medan återstoden bestått av äldre, slitna och tidigare stoppade strumpor.

I skrivelse till regementschefen den 16 februari 1943 anförde militieombudsmannen: Av

utredningen framginge alt ett ganska stort antal alldeles hela strumpor,
av vilka en del varit nya, klippts sönder för att de värnpliktiga skulle
få tillfälle att lära sig stoppa hålen. Ett dylikt förfaringssätt måste anses
synnerligen olämpligt och stöde på intet sätt i överensstämmelse med de

284

stränga krav som under nuvarande förhållanden måste ställas på varje befattningshavare
i kronans tjänst att iakttaga största sparsamhet med kronans
materiel. För det passerade bure Holm ansvaret, i det han givit order
om att hål skulle göras å strumporna, för den händelse tillräckligt många
trasiga strumpor icke funnes tillgängliga för ändamålet. Även örn Holm icke
menat att helt nya strumpor skulle klippas sönder, hade hans order dock
varit olämpligt avfattad, vilket haft till följd att den blivit uppfattad på
sätt som skett. Då militieombudsmannen emellertid förväntade att vad som
inträffat icke komme att upprepas, läte militieombudsmannen bero vid den
erinran som innefattades i det anförda.

Regementschefen skulle giva Holm del av innehållet i militieombudsmannens
skrivelse.

20. Fråga om kroppsskada skall anses ha i den mening, som avses i
krigssjukvårdsreglementet, inträffat under krigstjänstgöring.

(Jämför ämbetsberättelsen 1943 sid. 179—183.)1

I en den 3 april 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 6567-1-29 Erik Alvar Westin bland annat följande:

Han inryckte till tjänstgöring vid Svea livgarde den 11 januari 1943 och
undergick därvid läkarundersökning utan att någon sjukdom kunde konstateras.
Sedermera hade han den 18 januari 1943 sjukskrivits på grund av
halsfluss. Den 29 januari 1943 hade han på grund av tuberkulos hemförlovats
på 6 månader. Han hade dessförinnan icke friskskrivits. Av honom
hos sekundchefen gjord framställning om sjuk- och familjeersättning under
tiden för sjukdomen hade lämnats utan bifall. Westin anhölle örn militieombudsmannens
bistånd för utbekommande av ersättning.

I anledning av skriften verkställdes utredning. Därav framgick bland annat:
Westin sjukskrevs på grund av halsfluss den 18 januari 1943. Vid i
samband därmed företagen läkarundersökning konstaterades gamla tuberkulosförändringar
på båda lungorna. I avvaktan på utredning av lungsjukdomen
kvarstod Westin såsom sjukskriven även sedan han tillfrisknat från
halsflussen. Vid en den 29 januari 1943 jämlikt 126 § inskrivningsförordningen
företagen läkarundersökning befanns han på grund av lungtuberkulos
oduglig till krigstjänst under en tid av sex månader och hemförlovades
samma dag. Under tiden den 25 januari—den 19 april 1943 stod han under
observation i Stockholms stads tuberkulosbyrå. Han åtnjöt krigslön och
sjukvård genom militär myndighet allenast till och med den 29 januari
1943.

1 Uti ifrågavarande ämne må vidare hänvisas till meddelande från överbefälhavaren den 24
februari 1942 angående anmälningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten (se TLB 1942 sid. 157)
och till en upplysande artikel i »Aktuell orientering», årgång 1:42/43 nr 2 sid. 13—14.

285

I skrivelse den 10 mars 1943 till sekundchefen anhöll Westin att bliva tillerkänd
sjukersättning och andra förmåner. Han hänvisade som ett parallellfall
till militieombudsmannens ämbetsberättelse 1943 sid. 181—183.

Uti resolution, åtecknad skrivelsen, yttrade tjänstförrättande sekundchefen,
överstelöjtnanten Eric Drakenberg, att då Westin den 22 januari 1943
varit återställd från den sannolikt i tjänsten ådragna halsflussen och då
den lungsjukdom, som den 29 januari föranlett hans hempermittering, uppenbarligen
icke ådragits eller förvärrats i tjänsten, kunde framställningen
författningsenligt icke föranleda någon åtgärd.

Depåläkaren, regementsläkaren G. Frostell, anförde i avgivet yttrande
bland annat:

Westin hade företett gamla tuberkulosförändringar i båda lungorna. Han
hade icke varit sjukskriven för lungsjukdom utan för halsfluss, varefter han
på grund av de funna lungförändringarna i avbidan på utredning fått kvarstå
som sjukskriven. Den sjukdom för vilken Westin gjorde anspråk på
ersättning hade uppenbarligen ådragits före militärtjänsten och icke förvärrats
av denna. Westin hade tillråtts söka fortsatt kontroll av sin sjukdom
hos Stockholms stads tuberkulosbyrå.

I gemensamt yttrande den 22 maj 1943 till militieombudsmannen anförde
arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse:

Av handlingarna framginge, att ifrågavarande sjukdom inträffat den 18
januari 1943 under1 krigstjänstgöring i den mening, som avsåges i 1 §
krigssjukvårdsreglementet nr 757/1939. Jämlikt föreskrifterna i krigssjukvårdsreglementet,
jämförda med kungl, brevet den 24 januari 1941 (TLA
9), hade Westin bort vara bibehållen vid rätten till sjukvård, så länge han
varit i anledning av sjukdomen arbetsoförmögen, dock högst tre månader
efter det han sjukskrivits, eller sålunda högst till och med den 17 april
1943, och jämlikt 3 § 1 mom. kungl, kungörelsen nr 655/1939, sådant detta
författningsrum lydde enligt kungörelsen den 20 oktober 1939, nr 758, hade
Westin ägt uppbära krigslön under den tid, han åtnjöte sjukvård enligt krigssjukvårdsreglementet.
I skrivelse den 22 maj 1943 hade departementet och
styrelsen förständiga! sekundchefen för Svea livgarde att till Westin utbetala
ersättning enligt ovan angivna grunder, ävensom att underrätta vederbörande
familjebidragsnämnd om departementets och styrelsens beslut.

I sin omförmälda skrivelse till sekundchefen yttrade civila departementet
och sjukvårdsstyrelsen bland annat:

Då enligt vad handlingarna i ärendet utvisade, Westins lungsjukdom inträffat
under krigstjänstgöring, i den mening, som avsåges i 1 § krigssjukvårdsreglementet
nr 757/1939, hade Westin jämlikt sagda reglemente, jämfört
med kungl, brevet den 24 januari 1941 (TLA 9), varit berättigad åtnjuta
fri sjukvård, så länge han styrkte sig ha varit på grund av kroppsskadan
arbetsoförmögen, dock högst under tre månader efter det han sjukskrivits,
eller sålunda högst till och med den 17 april 1943, och hade Westin

1 Här kursiverat. Enligt reglementet kriives icke att sjukdomen skall lia inträffat på grund
av militärtjänstgöring.

286

ej utan eget medgivande i anledning av kroppsskadan bort hemförlovas,
förrän han varit utan avbrott sjukskriven i tre månader. I sjukvården innefattades
jämväl ersättning för kost och inkvartering under den tid, Westin
kunde ha vårdats i hemmet, utan att sådan prövning erfordrades, som
avsåges i 3 § näst sista stycket krigssjukvårdsreglementet. Denna ersättning
kunde beräknas med ledning av Kungl. Maj:ts brev den 23 februari 1940
om rätt till fri inkvartering under krigstjänstgöring m. m., respektive rätt
till fri förplägnad i vissa fall (TLA 37—38), jämförda med de av arméförvaltningens
intendenturdepartement med stöd av punkt 2 i sistnämnda
brevet utfärdade särskilda föreskrifter. Vidare skulle enligt 3 § 1 mom.
kungl, kungörelsen nr 655/1939, sådant detta författningsrum lydde enligt
kungl, kungörelsen den 20 oktober 1939, nr 758, krigslön utgå, så länge
sjukvård åtnjötes enligt krigssjukvårdsreglementet. Med anledning härav
förordnade departementet och styrelsen, att sekundchefen skulle till Westin
snarast möjligt låta utbetala förmåner enligt ovan angivna grunder. Därjämte
borde sekundchefen underrätta vederbörande familjebidragsnämnd om
detta departementets och styrelsens beslut.

Enligt till militieombudsmannen från krigskassaavdelningen vid regementet
insänd uppgift utbetalades därpå ersättning enligt nyss angivna grunder
till Westin och upplystes tillika att Westin uppbure bostadsbidrag från familjebidragsnämnden.

Ärendet avslutades av tjänstförrättande militieombudsmannen genom skrivelse
den 12 juli 1943 till Westin, i vilken skrivelse militieombudsmannen
hänvisade till att Westin erhållit den ersättning vartill han varit berättigad.
Med hänsyn till att rättelse vunnits företog militieombudsmannen ej vidare
åtgärd i ärendet.

21. Värnpliktig, som i avbidan på prövning av ansökning om civilarbetstillstånd
fått fullgöra tjänstgöring såsom värnpliktig civilarbetare,1 har under
nämnda tid ansetts böra erhålla avlöning såsom vanlig värnpliktig och
icke såsom värnpliktig civilarbetare.

I en den 27 november 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige civilarbetaren nr 282-36-37 Holmström bland
annat:

Han hade fullgjort militärtjänstgöring vid A 2 under något mer än 14 månader.
Han hade därefter ånyo blivit inkallad till A 2 till den 16 juli 1941. I
samband med inryckningen hade han avgivit en underdånig ansökan örn befrielse
från militärtjänstgöring och att i stället få utföra civilt arbete. Denna
ansökan hade beviljats den 12 september 1941. Holmström hade kvarstått i
tjänst vid A 2 till den 2 oktober samma år, då han överflyttats till arbeten vid

Jämför 7 § i numera gällande lag om vapenfria värnpliktiga.

287

Uppsala universitets skogsförvaltning. Under tiden den 16 juli—den 2 oktober
hade han åtnjutit samma avlöning, som utginge till värnpliktig civilarbetare.
Han ansåge sig emellertid berättigad till avlöning såsom för vanlig värnpliktig,
d. v. s. med 1 krona 50 öre om dagen, intill dess Kungl. Maj:ts beslut om
hans befrielse från militärtjänstgöring förelegat.

I avgivet yttrande anförde chefen för Göta artilleriregemente, att enär
Holmström vid inryckningen inlämnat ansökan att bliva överförd till civilarbetare,
hade han jämlikt mom. 2 i generalorder nr 1151/1941 omedelbart
fått fullgöra tjänstgöring i likhet med övriga i tjänst varande värnpliktiga
civilarbetare och även avlönats som sådan.

Arméförvaltningens civila departement yttrade i avgivet utlåtande:

Departementet hade redan tidigare givit uttryck åt den uppfattningen1 att
till tjänstgöring inkallad värnpliktig civilarbetare, som vägrade utföra arbete,
icke kunde med gällande bestämmelser frånkännas den å tjänstgöringstiden
belöpande avlöningen. Det syntes i anslutning härtill icke riktigt att
ställa den värnpliktiges avlöning, på sätt skett i föreliggande fall, i beroende
av att denne, ehuru ännu i redovisningshänseende vanlig värnpliktig, utfört
visst slags arbete, nämligen sådant arbete som eljest påvilade värnpliktig civilarbetare.
Departementet ansåge sålunda, att ifrågavarande värnpliktig
bort, så länge han redovisats såsom vanlig värnpliktig, bibehållas vid sådan
värnpliktig tillkommande avlöning. Beträffande slutpunkten för nämnda avlönings
utgående förefölle det departementet stå bäst i överensstämmelse
med den av departementet hävdade principen, att vanlig värnpliktigs avlöning
skulle tillkomma Holmström till och med den 12 september 1941, då
Kungl. Maj:ts beslut meddelats på hans ansökning om tillstånd att i stället
för militärtjänstgöring utföra civilt arbete.

Sedan militieombudsmannen med översändande av departementets utlåtande
anhållit om förnyat yttrande av regementschefen meddelade denne att
på grund av utlåtandet utbetalning komme att ske av Holmström tillkommande
skillnadslön.

I skrivelse den 11 februari 1943 till Holmström anförde härpå militieombudsmannen
att Holmström vore berättigad till vanlig värnpliktigs avlöning
under tiden den 16 juli—den 12 september 1941, vilken sistnämnda dag
Kungl. Majlis beslut meddelats på hans ansökning örn tillstånd att i stället
för militärtjänstgöring utföra civilt arbete. Militieombudsmannen meddelade
vidare att utbetalning till Holmström av skillnad i avlöning komme att
ske genom chefens för Göta artilleriregemente försorg.

1 Se militieombudsmannens ämbetsberättelse 1943 sid. 261.

288

22. Å ersättning för begagnande av egna beklädnadspersedlar skall icke
göras avdrag för överdragskläder, som tillhandahållas av kronan.

I en den 8 november 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 134-42-29 Algot Ericsson:

Han tillhörde en grupp civilvärnpliktiga, som vore inkallade till 60 dagars
brandkurs i Eskilstuna. De hade fått ut overalls av kronan men måste i
övrigt ha egna kläder. De hade endast erhållit ersättning för underkläder
och skor. Ericsson anhölle å egna och kamraternas vägnar att få fråga, om
de icke vore berättigade till ersättning även för övriga kläder och i så fall
med hur mycket.

I skrivelse den 12 november 1943 till Ericsson anförde militieombudsmannen: I

intendenturmaterielreglementet § 2 mom. 2, sådant detta moment lydde
enligt kungl, brev den 21 maj 1943, föreskreves bland annat, att manskap
ägde uppbära gottgörelse för begagnande av egna beklädnadspersedlar (uniform)
eller motsvarande civila persedlar. Uti kungl, brev den 11 juni 1943
hade följande ersättningsbelopp fastställts, allt för tjänstgöringsdag beräknat,
nämligen:

för vapenrock, huvudbonad och klädesbyxor tjugoett öre;

för kappa fjorton öre;

för skodon (två par) tjugo öre;

för skjortor, kalsonger och strumpor (underkläder) tio öre.

Då Ericsson otvivelaktigt måste inrymmas under reglementets ovannämnda
bestämmelser och då »overalls» icke hänfördes till gruppen beklädnadsmateriel
utan till gruppen utrednings- och remtygsmateriel under rubriken
överdragskläder, borde Ericsson erhålla oavkortad gottgörelse för begagnande
av sina beklädnadspersedlar.

Ericsson torde för vederbörande chef förete militieombudsmannens skrivelse.

23. Marketenteriföreståndare vid fältmarketenteri är ej, utan särskilt beslut
därom av vederbörande myndighet, berättigad till ersättning för

marketenteriets skötsel. I

I en den 21 november 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde fanjunkaren vid ingenjörtrupperna G. Åkesson:

Åkesson tjänstgjorde bland annat som marketenteriföreståndare vid marketenteriet
Ing 1 ö. Marketenteriet, vilket bedreves såsom fältmarketenteri,
startades den 21 april 1941. På grund av att särskild marketenteribarack
disponerades och förläggningen vore permanent tillhandahölles till försäljning
alla varor, som manskapet önskade köpa. Därför måste ett betydande

289

arbete nedläggas av Åkesson, vilket i stor utsträckning finge ske på fritid.
För att i likhet med marketenteriföreståndare vid mobiliseringsdepå erhålla
någon ersättning hade Åkesson framfört ett önskemål därom. Marlcetenterinämnden
i dess helhet samt förbandschefen voro ense om att Äkesson borde
erhålla ersättning för sitt arbete. Ersättningen skulle inräknas i omkostnaden
för marketenteriet. Då det emellertid icke i Sold I Kom klart framginge
örn sådan ersättning finge utbetalas eller ej och då Åkesson strävade efter
att samtliga verifikationer i hans räkenskaper skulle vara fullt jusia, anhölle
Åkesson örn militieombudsmannens utlåtande om dylik ersättning kunde
utgå eller ej.

Uti avgivet yttrande anförde arméförvaltningens intendentur- och civila
departement:

De uti soldatinstruktionen den 30 maj 1941 för krigsförvaltningen, intendentur-
och kommissarietjänst (Sold I Kom) meddelade bestämmelserna för
fältmarketenterier innefattade icke några föreskrifter angående ersättning
för befattning med marketenterirörelse. Arbetet med fältmarketenteris skötsel
och redovisning torde få betraktas såsom en gren av den rent militära
tjänsten i fält, för vilken ingen särskild ersättning ansetts kunna komma i
fråga. I förevarande fall hade emellertid av framställningen att döma marketenteriet
bedrivits under förhållanden, som syntes jämförbara med vad
Isom gällde lägerkassornas marketenterirörelser och bland annat haft en försäljning,
som i fråga om sortering och omsättning varit betydligt mera fredsbetonad
än vad som förutsattes i Sold I Kom. Med hänsyn härtill torde viss
ersättning till Åkesson kunna anses motiverad. Därest framställning därom
gjordes och denna tillstyrktes av förbandschefen och marketenterinämnden,
torde departementen ej ha anledning att ställa sig avvisande mot densamma.

Under hänvisning till detta yttrande anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 15 februari 1943 till Åkesson, att denne efter särskild framställning
till vederbörande myndighet kunde tillerkännas ersättning för sitt arbete som
marketenteriföreståndare.

På därefter av Åkesson gjord framställning bemyndigade Kungl. Majit genom
beslut den 7 maj 1943 arméförvaltningens intendentur- och civila departement
att besluta rörande utbetalande av viss ersättning till Åkesson i den
mån marketenteriets överskottsmedel därtill lämnade tillgång.

24. Olämpliga åtgärder av militär myndighet rörande pressens rätt att
referera en militärbegravning. I

I en den 31 oktober 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde redaktören K. Ew. Beckman i Stockholm:

Den 24 oktober 1942 hade i Trelleborg jordfästs några tyska sjömän, vilka
omkommit vid det tillfälle då ångfärjan Deutschland torpederats i södra
19—439022. Militieombudsmannens (embetsberättelse.

290

Östersjön. Jordfästning och begravning hade ägt rum under stor högtidlighet
och officiella former. Såväl den svenska som den tyska krigsmakten
hade varit representerad. Svenska statsorgan hade varit företrädda genom
representativa personer. Innan jordfästningen skulle förrättas hade till tidningarna
i Trelleborg ankommit en skrivelse, som upptagit namnen å dödsoffren
för färjekatastrofen och därefter följande tillägg:

»All referering av tal under begravningen är förbjudet.» Skrivelsen hade
varit ställd till samtliga tidningsredaktioner och undertecknad:

»På befallning

John Zander,

Kapten. >

Då det angåves att Zander utfärdat sin order på befallning, torde därmed
avses att överordnad anbefallt Zander att vidtaga viss åtgärd. Då Beckman
ansåge att Zander icke haft rätt att utfärda en order av detta slag, finge
Beckman anhålla att militieombudsmannen ville låta undersöka vad som
förekommit.

Enligt ett av Tidningarnas telegrambyrå utsänt meddelande deltogo från
svensk sida bland andra militärbefälhavaren för I. militärområdet, generalmajoren
E. af Klercker, samt befälhavaren för Malmö försvarsområde, översten
G. af Sillén. I detta meddelande uppgavs alt pastorn Kuhn från tyska
församlingen i Malmö höll ett tal.

I yttrande till militieombudsmannen anförde Zander:

I sin egenskap av stationsofficersgruppchef för de tyska permittenttransporterna
över Hälsingborg och Trelleborg hade Zander klockan 8-10 den 24
oktober 1942 anmält sig för af Klercker vid Trelleborgs ångfärjestation för
att närvara vid den tyske ministerns ankomst. Efter mottagningen hade
Zander omkring klockan 9 tillsammans med af Sillén farit till sin expedition
för att ordna med en del utskrifter rörande begravningen på uppdrag av
expeditionsofficeren vid I. militärbefälsstaben, majoren H. Lokrantz, bland
annat med namnen på de tyskar som skulle begravas. Dessa uppgifter skulle
utskrivas i sju exemplar och lämnas till tidningsmän som bomme att närvara
vid begravningen, af Sillén hade då tillsagt Zander att samtidigt meddela
tidningsmännen, att de icke skulle referera eventuella tal vid jordfästningen.
Då det varit brådskande, enär samlingen till begravningen skulle
äga rum vid krematoriet klockan 10-45, och då Zander visste att det i Trelleborg
funnes fyra tidningsexpeditioner, hade Zander adresserat uppgifterna
till samtliga tidningsredaktioner samt helt kortfattat tillagt att all referering
av tal under begravningen vore förbjudet. Då Zander själv icke varit upphovet
till detta meddelande och då någon underskrift måste finnas, hade Zander
satt »på befallning» såsom brukligt vore i ett sådant fall. Stationsofficeren
i Trelleborg lydde under befälhavaren för Malmö försvarsområde i allt
vad som rörde allmän ordning och ordningen inom försvarsmakten. Till expeditionerna
för Trelleborgs-Tidningen, Trelleborgs Allehanda, Arbetet och

291

Sydsvenska Dagbladet hade meddelandet utsänts med bud. De övriga tre
exemplaren av meddelandet hade icke blivit utdelade. Då Zander vid samlingen
vid krematoriet sammanträffat med Lokrantz, som haft begravningens
anordnande örn hand, hade denne meddelat att Tidningarnas telegrambyrå
gjort anmärkning på att det på uppgiften stått förbud för referering av tal vid
begravningen. Så hade icke varit meningen utan meddelandet skulle ha formulerats
»ali referering av tal vid begravningen bör undvikas». Zander hade då
på de tre exemplar av meddelandet, som han medförde, ändrat det så som
Lokrantz ville ha det formulerat. Zander hade emellertid sedan icke blivit
i tillfälle att lämna ut något ytterligare exemplar. Någon order från Lokrantz
att meddela ändringen till de fyra expeditionerna hade Zander ej fått. Efter
begravningen vid den lunch som givits av svenska staten hade Zander blivit
i tillfälle att förmedla ett meddelande från I. militärbefälsstaben till Lokrantz.
Detta meddelande hade innehållit att Tidningarnas telegrambyrå gjort förfrågan
hos försvarsstabens pressdetalj angående förbudet. Zander hade då
meddelat att Lokrantz ändrat formuleringen. Omedelbart efter samtalet hade
Zander till Lokrantz anmält dess innehåll. Vid förfrågan hos redaktören för
Trelleborgs Allehanda, huruvida tidningen haft någon olägenhet av den
olyckliga formuleringen i meddelandet, hade redaktören svarat, att det icke
förekommit något tal, men att Zander ej kunnat veta det förut; örn det hade
varit något tal så skulle de ha refererat det ändå, för ännu funnes det tryckfrihet
i Sverige.

Lokrantz uppgav i yttrande till militieombudsmannen:

Lokrantz hade av militärbefälhavaren erhållit uppdrag att ordna med detaljerna
för jordfästningen i Trelleborg den 24 oktober 1942. af Klercker
hade givit Lokrantz i uppdrag att meddela tidningarna, att det vore generalens
önskan att, om officiella tal förekomme vid graven, pressen ej skulle
återge desamma, detta huvudsakligen därför att vid återgivandet av eventuella
tyska tal felaktig översättning av vad som yttrats lätt kunde insmyga
sig och det sagda på så sätt lätt få en felaktig innebörd. Tiden för ordnandet
av denna förhållandevis stora begravning hade varit mycket knapp och
då Lokrantz på morgonen den 24 oktober i samband med mottagandet vid
stationen av prinsen av Wied med flera tyska representanter träffat af Sillén,
hade Lokrantz anmodat denne att till pressen förmedla af Klercker önskan
beträffande återgivandet av eventuella tal vid graven. Detta hade af Sillén
lovat att taga hand om. Vid sin återkomst till hotellet i Trelleborg hade Lokrantz
blivit uppringd av pressbyrån i Malmö som meddelat, att förbud utfärdats
för tidningarna att återgiva eventuella tal vid graven. Lokrantz hade
då genast sagt att detta vore ett misstag, det hade endast varit generalens
önskan att så ej skulle ske, som skulle bringas till pressens kännedom. Lokrantz
hade vidare sagt att han snarast skulle rätta till det felaktiga meddelande
som utsänts av Zander. Begravningen var redan klockan 11, och Lokrantz
kunde icke träffa Zander förrän omkring klockan 1030, då Lokrantz
givit honom order att snarast rätta till det felaktiga meddelandet. Personligen
hade Lokrantz varit av den uppfattningen att allt varit tillrättalagt genom
detta ingripande.

292

af Sillén anförde i yttrande till militieombudsmannen:

Den 24 oktober 1942 hade han mött af Klercker, tyske ministern med flera
vid Trelleborgs ångfärjestation, af Klercker hade varit åtföljd av Lokrantz.
Denne hade bett af Sillén att vara honom behjälplig med att anmoda en
landstormskapten vid namn Larsson att lämna ett meddelande till pressen,
innebärande en framställning om att icke referera eventuellt förekommande
tal. Då af Sillén icke kunnat komma i förbindelse med Larsson hade han
i stället anmodat Zander att göra denna framställning, af Silléns anmodan
hade icke fått formen av någon tillsägelse, att Zander skulle meddela tidningsmännen,
att de icke skulle referera eventuella tal vid jordfästningen. Örn
Zander så uppfattat af Silléns anmodan, förelåge en bestämd missuppfattning
från hans sida. Att en sådan missuppfattning skett hade i så fall sin
förklaring i den brådska som rått vid tillfället. Vid sin anmodan till Zander
hade af Sillén utgått från att Zander skulle söka personlig kontakt med vederbörliga
redaktioner.

I yttrande till militieombudsmannen anförde af Klercker:

De av Lokrantz lämnade upplysningarna vore riktiga så som händelseförloppet
utvecklat sig. Anledningen till att meddelandet utformats som skett
syntes vara, att det förmedlats genom ett flertal personer och under brådskande
förhållanden. Till följd härav hade det synbarligen icke blivit möjligt att
ingående förklara vad som egentligen avsåges. Dessa omständigheter kunde
delvis förklara den kategoriska och felaktiga formuleringen; möjligen hade
därtill även bidragit ovana att handlägga så delikata uppdrag som samarbete
med pressen. Alldeles uppenbart hade emellertid ett beklagligt fel blivit
begånget, ehuru någon olägenhet därav näppeligen orsakats (tal hade icke
förekommit). Eftersom af Klerckers muntliga anvisningar, vars ordalag han
icke lagt på minnet, uppenbarligen icke varit tydliga nog för att utesluta missförstånd,
ansåge af Klercker att ansvaret för felet helt åvilade honom. Dock
icke beträffande den oriktiga användningen av uttrycket »på befallning»,
vilken finge tillskrivas bristande kännedom om bestämmelserna i Instruktion
för expeditionstjänsten vid armén. Eventuell åtgärd i anledning härav från
af Klerckers sida vilade intill dess detta ärende blivit av militieombudsmannen
slutbehandlat.

I en påminnelseskrift anförde Beckman:

Ett tal hade otvivelaktigt hållits under högtidligheten, nämligen av Kiihn.
Tydligt vore att af Klercker räknat med att anföranden skulle komma att
hållas och att fördenskull vissa åtgärder övervägts i syfte att hindra pressreferenter
att fritt skildra sorgeaktens förlopp. De farhågor Lokrantz givit
uttryck för i fråga om de närvarande pressrepresentanternas förmåga att
återge tyska anföranden vore helt ovidkommande och för övrigt icke bestyrkta.
Såsom en allmän anmärkning ansåge Beckman sig berättigad framhålla,
att krigsmakten numera vöre väl utrustad med organ för förbindelser
mellan försvarsväsendet och publiceringsorganen. Förutom försvarsstabens
pressdetalj funnes sålunda informations- eller pressofficerare tillsatta vid
större och mindre avdelningar av försvarsväsendet. Det vore förvånande att

293

ingen sakkunskap blivit anlitad, varigenom en sådan åtgärd som den förevarande
säkerligen kunnat undvikas. Landets tidningar hade under kriget så
gott som undantagslöst med den största välvilja ställt sig till förfogande för
att i försvarets intresse verka till förmån för upplysning om försvaret och
göra verksam propaganda för dess sak. Det verkade då i ganska hög grad
stötande, att det överhuvud taget kunnat företagas en sådan åtgärd som den
varom här vore fråga.

Sedan militieombudsmannen hos statens informationsstyrelse anhållit att
styrelsen — med bortseende från den olämpliga form i vilken framställningen
till tidningarna skett — måtte avgiva yttrande beträffande frågorna, huruvida
det i förevarande fall bort ankomma på militär myndighet att bedöma
om hänvändelse bort ske till tidningarna att icke referera eventuella tal
samt huruvida dylik framställning över huvud lämpligen bort göras, anförde
informationsstyrelsen i skrivelse den 19 januari 1943:

Av handlingarna syntes framgå, att svenska militära myndigheter medverkat
vid anordnandet av begravningen. Med hänsyn härtill torde det få anses
välbetänkt att dessa myndigheter ägnat uppmärksamhet även åt publiceringsfrågor
i samband med begravningen. Ätt militär myndighet såsom sådan icke
skulle äga befogenhet att göra hänvändelse till pressen om begränsning av
publiciteten syntes ej heller kunna göras gällande. Däremot torde det kunna
ifrågasättas, huruvida det ankommit på lokal militär myndighet att fatta beslut
örn sådan hänvändelse. Enligt den praxis som tillämpades i samarbetet
mellan utrikesdepartementet, försvarsstaben och informationsstyrelsen torde
det i fall som det förevarande närmast ha tillkommit styrelsen — vilken det
enligt 2 § d) i dess instruktion ålåge att, om anledning därtill yppades, vidtaga
åtgärder i syfte att söka förebygga att sådana framställningar i någon
form lämnades allmänheten, som med hänsyn till landets politiska och militära
läge icke borde offentliggöras — att av eget initiativ eller efter framställning
besluta därom. Huruvida de lokala militärmyndigheterna ägt kännedom
örn denna praxis vore icke styrelsen bekant. Enligt de anvisningar för samarbetet
mellan militära myndigheter och publicitetsorganen, som fastställts
genom högkvartersorder den 15 januari 1941, gällde emellertid att önskemål
om förhindrande eller begränsning av publicitet eller örn tillrättaläggande av
det som skulle publiceras skulle — då saken kunde väntas komma att upplagas
av tidningar inom ett flertal orter -— framföras till överbefälhavaren,
som förmedlade önskemålen lill informationsstyrelsen eller, i brådskande fall,
direkt till Tidningarnas telegrambyrå eller annat publicitetsorgan. Styrelsen
ansåge det för sin del angeläget all denna ordning i möjligaste mån iakttoges,
då de lokala militärmyndigheterna vid aktioner i publicitetsfrågor understundom
ådagalagt otillräcklig kännedom örn tryckfrihetslagstiftningen och tidningarnas
särskilda arbetsförhållanden vilket, såsom i förevarande fall, givit
anledning till onödiga friktioner med pressen. Vidkommande spörsmålet,
huruvida den ifrågakomna framställningen till pressen att avstå från referat
(iver huvud lämpligen bort göras, kunde informationsstyrelsen icke finna att
någon omständighet anförts, sorn gjort en sådan framställning påkallad.

294

Sedan militieombudsmannen hos överbefälhavaren anhållit att denne ville
avgiva yttrande i ärendet och därvid särskilt angiva, huruvida af Klerckers
initiativ att direkt till pressens representanter göra framställning om förhindrande
av publicitet vore förenligt med föreskrifterna i de utfärdade anvisningarna
för samarbetet mellan militära myndigheter och publicitetsorganen,
anförde överbefälhavaren i yttrande till militieombudsmannen den 17 april
1943:

Vad först anginge den särskilda fråga, varom upplysning begärts, syntes
svaret, i enlighet med avfattningen av de åberopade föreskrifterna, böra bliva
beroende av huruvida begravningen skäligen kunnat förväntas bliva uppmärksammad
av tidningar inom ett flertal orter eller icke. Icke minst med
hänsyn till att tyske ministern skulle närvara vid akten borde en dylik vidgad
publicitet ha för af Klercker framstått såsom sannolik, och hans berörda initiativ
syntes därför böra anses icke överensstämma med föreskrifterna. Det
kunde emellertid framhållas, att örn omständigheterna bedömdes så brådskande,
att ärendets hänskjutande till överbefälhavaren icke ansåges kunna
medhinnas inom rimlig tid, militärbefälhavaren måste anses lia varit berättigad
att handla på eget initiativ. Vidare borde beaktas, att bedömandet av en
väntad publicitets omfattning ingalunda vore en lätt uppgift och att detta i
all synnerhet gällde för en lokal militärmyndighet i landsorten, vilken icke
ofta hade anledning att handlägga frågor om inskränkning i publiciteten.
Vidkommande ärendet i övrigt funne överbefälhavaren (i likhet med vad statens
informationsstyrelse anfört) att någon omständighet icke framkommit
till stöd för att militärbefälhavarens framställning till pressen överhuvud
varit av lämplighetsskäl påkallad. I

I skrivelse till överbefälhavaren den 27 april 1943 anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för ärendet:

Anvisningar för samarbetet mellan militära myndigheter och publicitetsorganen,
fastställda genom högkvartersorder den 15 januari 1941, innehölle
bland annat följande:

De militära myndigheternas samarbete med publicitetsorganen omfattade:
Framställningar örn förhindrande eller begränsning av publicitet eller om tillrättaläggande
av det, som skulle publiceras (till exempel i syfte att giva ett
meddelande en form, som uteslöte vissa för publicering icke lämpliga militära
uppgifter, eller som vore betingad av hänsyn till främmande makt). -—
Samarbetet med Radiotjänst, svenska filmproducenter och utländska publicitetsorgan
ombesörjdes (med vissa undantag) uteslutande av överbefälhavaren.
Samarbetet med övriga publicitetsorgan (Tidningarnas telegrambyrå och
andra inhemska nyhetsbyråer, svenska tidningar och tidskrifter med flera)
skedde enligt följande grunder: önskemål om förhindrande eller begränsning
av publicitet eller om tillrättaläggande av det, som skulle publiceras, framfördes
— då saken kunde väntas komma att upplagas av tidningar inom ett
flertal orter — till överbefälhavaren, som förmedlade önskemålen till Sta -

295

lens informationsstyrelse eller, i brådskande fall, direkt till Tidningarnas telegrambyrå
eller annat publicitetsorgan.

Enligt den för informationsofficer fastställda instruktionen ålåge det sådan
officer bland annat att föreslå åtgärder för förhindrande, begränsning eller
tillrättaläggande av publicitet i viss fråga.

Av yttrandena i ärendet från Lokrantz och af Klercker franninge, att den
sistnämnde anbefallt att till pressens representanter skulle framföras, att det
vore af Klercker önskan att om officiella tal förekomme vid graven pressen
icke skulle referera dem. Motivet för denna önskan hade uppgivits vara,
att fel skulle kunna insmyga sig vid översättningen av tal som hölles på
lyska och referaten sålunda lätt få ett felaktigt innehåll, af Klerckers önskemål
om förhindrandet av publicitet torde lia varit betingade av hänsyn
till främmande makt. Såvitt handlingarna i ärendet gåve vid handen hade
sådana omständigheter icke förelegat, att en framställning om förhindrande
av publicitet varit påkallad. Därest af Klercker trots detta ansett en sådan
framställning önskvärd hade han haft att vända sig till överbefälhavaren,
som förmedlat önskemålen till informationsstyrelsen till Tidningarnas telegrambyrå.
De av överbefälhavaren utfärdade anvisningarna för samarbetet
med publicitetsorganen finge anses innefatta förbud för underlydande
chefer att, i ett fall som det förevarande där vidsträckt publicitet vore att
förvänta, direkt hos Tidningarnas telegrambyrå eller annat publicitetsorgan
göra framställning om förhindrande av publicitet.

Ehuru af Klercker således enligt milideombudsmannens uppfattning åsidosatt
de utfärdade föreskrifterna samt utan skäl sökt begränsa pressens
rätt att referera en händelse av allmänt intresse, ansåge militieombudsmannen
sig böra låta bero vid den erinran som innefattades i det anförda.

Till pressens representanter hade af Klerckers önskemål blivit framförda
i den förvanskade formen av ett förbud mot publicering av referat av eventuella
tal. Det vore uppenbart att ett sådant förbud vore lagstridigt. Att af
Klerckers tillsägelse blivit förvanskad torde i första hand vara att tillskriva,
att densamma gått genom flera mellanhänder, och slutligen hade den blivit
på sätt skett missförstådd av Zander. Möjligen hade tillsägelsen från
början ej heller varit tillräckligt tydlig för att utesluta varje missförstånd.
Det kunde emellertid med visst fog ifrågasättas huruvida icke Zander bort
inse att meningen ej varit att utfärda förbud mot publicering och att han i
allt fall bort hos af Sillén förfråga sig om innebörden av den av denne framförda
tillsägelsen. Ehuru militieombudsmannen alltså funne anmärkning
härutinnan kunna riktas även mot Zander, ansåge militieombudsmannen sig
kunna underlåta vidare åtgärd mot Zander i denna del.

Förvanskningen torde icke lia varit av .större betydelse för resultatet av
framställningen. Man torde äga antaga att pressmännen i stort sett icke
skulle lia fäst mindre avseende vid ett från af Klerckers sida uttalat uttryckligt
önskemål än vid ett i form av en befallning framfört ståndpunktstagande.
Pressmännen torde också lia ägt sådan kännedom örn gällande rätl
att de icke uppfattat, en dylik befallning såsom för dem bindande.

296

af Klercker hade särskilt påtalat att Zander undertecknat det av honom
utfärdade tjänstemeddelandet »på befallning». Enligt 38 mom. i instruktionen
för expeditionstjänsten vid armén skulle tjänstemeddelande vara försett
med underskrift av vederbörande chef; dock finge vissa tjänstemeddelanden
»på befallning» underskrivas av bland annat stabschef. Med vederbörande
chef torde här avses den befälhavare från vilken meddelandet härrörde.
Zander syntes icke ha intagit sådan ställning att han över huvud
kunnat underskriva ett från af Klercker utgående meddelande, och någon
direkt befallning att skriva under det nu ifrågakomna meddelandet hade
Zander icke erhållit. Zander hade emellertid av expeditionsofficeren vid
militärbefälsstaben erhållit uppdrag att till tidningarna utsända en namnuppgift,
och genom försvarsområdesbefälhavaren hade han erhållit tillsägelsen
angående referering av eventuella tal. Varken försvarsområdesbefälhavaren
eller militärbefälhavaren torde ha avsett, att det utgående meddelandet
skulle för dem företes för underskrift. Då Zander således haft att
själv utfärda meddelandet men icke själv fattat beslutet rörande ingrepp i
publiceringen, finge han anses ha varit berättigad att i meddelandet erinra
örn sistnämnda förhållande. Detta kunde givetvis lia skett vid formuleringen
av meddelandet, vare sig detta varit skriftligt eller muntligt. Att Zander i
stället vid underskriften utsatt att han handlat »på befallning» syntes militieombudsmannen,
ehuru oriktigt, icke vara av beskaffenhet att böra föranleda
någon ytterligare åtgärd från hans sida.

Militieombudsmannen finge anhålla att överbefälhavaren ville giva af
Klercker samt Zander del av skrivelsen.

25. Angående hemlighållande av anbudshandlingar inom försvarets

förvaltning. I

I en den 11 oktober 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrivelse anhöll biträdande varvsintendenten vid Göteborgs örlogsvarv Olof
Vilén örn upplysning huruvida han ägde rätt att neka att utlämna avskrifter
av upphandlingsprotokoll under den motiveringen, att Göteborgs örlogsvarv
vore ett förband under uppsättning.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse till Vilén den 19 november 1943
följande:

Enligt § 86 regeringsformen finge alla allmänna handlingar ovillkorligen
kunna genom trycket utgivas, där ej i tryckfrihetsförordningen annorlunda
stadgades. Envar svensk medborgare skulle i den ordning som i tryckfrihetsförordningen
sades äga fri tillgång till alla till stats- eller kommunalmyndighet
inkomna och därifrån utfärdade handlingar, vilka hos dylik myndighet
förvarades. I den sålunda stadgade rätten gällde dock vissa inskränkningar.

297

1 tryckfrihetsförordningen angåves i § 2 mom. 2 de allmänna förutsättningar
under vilka förbud mot utlämnande kunde genom särskild lag införas. Undantagen
från principen örn allmänna handlingars offentlighet vore numera
angivna i lagen den 28 maj 1937, nr 249, om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen. I den mån sekretesslagen
ej särskilt angåve allmänna handlingar såsom hemliga, vore de offentliga
och envar ägde fri tillgång till dem. Beträffande handlingar som rörde
krigsmaktens mobilisering och åtskilliga andra militära förhållanden ägde
Konungen enligt 4 § sekretesslagen förordna, att de ej finge utlämnas. Dylikt
förordnande hade meddelats genom kungörelsen den 25 november 1938,
nr 757. På försvarsväsendets område reglerade således denna kungörelse närmare
vilka handlingar som skulle vara hemliga enligt 4 § sekretesslagen. I

2 § i 1938 års kungörelse uppräknades åtskilliga handlingar vilka, såframt
deras offentliggörande kunde medföra våda för rikets säkerhet eller uppenbart
kunde skada dess försvar, icke finge utlämnas förrän 50 år förflutit från
deras datum. Bland dessa handlingar funnes även vissa anbudshandlingar.
Under 2 § 12. upptoges nämligen sammandrag, förteckningar, rapporter, skrivelser
rörande infordrande av anbud, kontrakt och andra handlingar rörande
behov av och tillgång å materiel och förnödenheter av alla slag, varav krigsmaktens
eller dess särskilda delars krigsberedskap eller organisation och
storlek på krigsfot framginge.

Beträffande särskilda slag av handlingar ägde Konungen jämlikt § 2 mom.
4 tryckfrihetsförordningen förordna, att de i viss ordning skulle förses med
anteckning att de vore hemliga.

Genom 3 § i 1938 års kungörelse hade Konungen meddelat sådant förordnande
i fråga om handlingar som avsåges bland annat i 2 § i samma kungörelse.
Sådan handling skulle av den myndighet, hos vilken den upprättades
eller till vilken den först inkomme, förses med anteckningen: »Hemlig
jämlikt kung. 1938 nr 757.» Fråga huruvida handling, å vilken sådan anteckning
skett, likväl lagligen borde utlämnas prövades av chefen för försvarsdepartementet.
Dessa handlingar kunde, till deras skiljande från övriga hemliga
handlingar, betecknas såsom hemligstämplade.

Av det anförda framginge att anbudshandlingar i vissa fall kunde hemligstämplas.
Förutsättning därför vore dock dels att krigsmaktens eller dess
särskilda delars krigsberedskap eller organisation och storlek på krigsfot därav
framginge och dels att handlingarnas offentliggörande kunde medföra
våda för rikets säkerhet eller uppenbart kunde skada dess försvar.

Särskilda bestämmelser rörande hemlighållande av handlingar i statens
affärsverksamhet upptoges i 34 § sekretesslagen. Första stycket i 34 § innehölle
föreskrift att handlingar i ärenden angående förvärv, avyttrande eller
upplåtelse av egendom eller annat, som myndighet ägde förvalta, eller angående
utförande av arbete för myndighets behov annorledes än genom dess
egen eller annan myndighets personal icke finge, utan tillstånd av den myndighet
som handlade ärendet, utlämnas innan avtal slutits eller ärendet eljest
slutförts. Andra stycket i 34 § upptoge stadganden, vilka möjliggjorde

298

hemlighållande av anbudshandlingar även efter den tidpunkt då ett avtal
slutits eller ett ärende eljest slutförts. Då anledning därtill förelåge ägde vederbörande
myndighet besluta, att handlingar som avsåges i 34 § första stycket
även efter där angiven tidpunkt icke finge utan myndighetens tillstånd
utlämnas. Den tid för vilken beslutet högst finge gälla hade bestämts olika
för olika fall. Beträffande andra handlingar än sådana som angåve villkoren
i slutna avtal finge beslutet avse en tid av högst 20 år från nämnda tidpunkt.
Vad anginge handlingar som angåve villkoren i slutna avtal vore högsta sekretesstiden
2 år.

I den mån ett upphandlingsprotokoll verkligen vore av den natur, att hemligstämpling
enligt 1938 års kungörelse vore påbjuden, skulle den hemlighållas
och därav följde att envar som finge hand om protokollet vore icke
blott berättigad utan även skyldig att icke utlämna detsamma till allmänheten.

Enligt det ursprungliga förslaget till sekretesslag skulle förordnande jämlikt
34 § andra stycket kunna meddelas endast i sällsynta undantagsfall.
En viss uppmjukning beträffande förutsättningarna för dylikt förordnande
skedde otvivelaktigt därigenom, att lagen kom att medgiva sådant förordnande
så snart anledning därtill förelåge. Ett väckt förslag örn obligatorisk sekretess
under två år för alla handlingar i anbudsärenden hade dock vid lagens
tillkomst uttryckligen blivit avvisat. Det vore därför tydligt att lagen intoge
den ståndpunkten, att offentlighet vore regel och sekretess undantag på delta
område. I överensstämmelse härmed torde man kunna fastslå att lagens mening
vore, att frågan om sekretess enligt 34 § andra stycket skulle av vederbörande
myndighet prövas i varje särskilt ärende, där anledning till sådan
prövning förekomme.

Av förarbetena till 34 § sekretesslagen framginge, enligt militieombudsmannens
uppfattning, att de däri medgivna avstegen från offentlighetsgrundsatsen
föranletts av kraven på affärsmässighet vid bedrivande av affärsverksamhet.
Lagens mening torde således icke vara, att beslut örn hemlighållande
enligt 34 § finge meddelas med hänsyn till intresset att hemlighålla förhållanden
som vore av betydelse för rikets försvar. De rent militära sekretesskraven
hade blivit tillgodosedda genom 4 § sekretesslagen och 1938 års kungörelse.

Såsom av det senast anförda framginge kunde en myndighet vägra att utlämna
ett upphandlingsprotokoll, vilket icke blivit hemligstämplat, allenast
örn särskilt beslut om hemlighållande fattats av vederbörande myndighet. Sådant
beslut finge meddelas, där det erfordrades för att statens upphandling
skulle kunna ske i affärsmässiga former, exempelvis där offentlighet skulle
lända till allvarligt förfång för det allmänna eller för enskildas berättigade
ekonomiska intressen.

299

26. Fråga huruvida reglering av uppsägningstid må ske i antagningsbevis,
som utfärdas för e. o. tjänstemän. Tillika fråga om civila tjänstemäns straffrättsliga
ställning vid mobiliserade avdelningar av krigsmakten.

Militära icke-orclinarie reglementet den 15 juni 1939 upptager i 4 § 4 inom.
föreskrift, att entledigande av extra ordinarie tjänsteman av annan anledning
än tjänstefel sker efter skriftlig uppsägning, vilken såvitt möjligt bör ske senast
tre månader före anställningens upphörande.

Genom ett av chefen för Karlskrona örlogsvarv den 13 augusti 1942 utfärdat
antagningsbevis antogs Nils Thore Emil Ohlsson att från och med den
1 september 1942 vara e. o. tjänsteman i 11 lönegraden med tjänstgöringsskyldighet
tills vidare vid torped- och mindepartementet såsom ritare av
andra klass och mot åtnjutande av de avlönings- och andra förmåner, varom
stadgas i militära icke-ordinarie reglementet. I anställningsbeviset intogs bestämmelse,
att anställningen upphörde, sedan tre månader förflutit efter å
någondera sidan skedd uppsägning; dock finge entledigande på grund av
tjänstefel ske utan föregående uppsägning.

Anställningsbeviset försågs den 4 maj 1943 med påskrift av varvssekreteraren,
att anställningen efter Ohlssons därom gjorda framställning upphörde
att gälla med utgången av den 30 juli 1943.

Efter att under tiden den 31 maj—den 5 juni 1943 ha åtnjutit semester
i sin tjänst vid örlogsvarvet, tog Ohlsson anställning vid ett företag i Finspång.

I skrivelse till landsfiskalen i Finspångs distrikt den 8 juni 1943 anförde
chefen för örlogsvarvet bland annat: Då Ohlsson tillhörde mobiliserat förband
av krigsmakten och lydde under krigslag hade han per telegram anmodats
att omedelbart inställa sig vid örlogsvarvet samt meddelats att laga
åtgärder bomme att vidtagas, därest ordern icke genast åtlyddes. Med anledning
härav hemställdes att, om Ohlsson ej den 9 juni 1943 inställde sig
vid örlogsvarvet för tjänstgöring, han måtte genom landsfiskalens försorg
höras samt polisrapport översändas för ärendets handläggning vid krigsrätt.

Till Ohlsson avsände chefen för örlogsvarvet den 8 juni 1943 ett telegram
av följande lydelse: Enär Ohlsson tillhörde mobiliserat förband av krigsmakten
och lydde under krigslag, anmodades han att omedelbart inställa sig
vid örlogsvarvet. Därest denna order icke genast ållyddes bomme laga åtgärder
att vidtagas.

I anledning av chefens för örlogsvarvet nyssnämnda åtgärder återvände
Ohlsson till sin tjänst vid örlogsvarvet.

Den 8 juni 1943 utfärdade chefen för örlogsvarvet en varvsorder av innehåll,
att de vid örlogsvarvet anställda civila tjänstemännen på förekommen
anledning erinrades örn att de, så länge örlogsvarvet vore att anse såsom mobiliserad
avdelning av krigsmakten, jämlikt 6 § 3 mom. strafflagen för krigsmakten
lydde under sagda lag.

I en den 13 augusti 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
Försvarets civila tjänstemannaförbund bland annat:

300

Förbundet ifrågasatte huruvida antagningsbeviset vore författningsenligt
upprättat. — Ohlsson hade av oförstånd den 1 juni 1943 tillträtt en ny befattning
i Finspång innan den avtalade uppsägningstiden löpt ut, dock efter
att först ha underrättat chefen för örlogsvarvet. Innehållet i dennes skrivelse
till landsfiskalen samt telegram till Ohlsson vore enligt förbundets åsikt av
sådan art, att angrepp mot Ohlssons personliga frihet måste anses föreligga,
för vilket Ohlsson borde hållas skadeslös. — Att örlogsvarvets civila tjänstemän
den 8 juni 1943 lydde under strafflagen för krigsmakten, funne förbundet
icke vara med verkligheten överensstämmande. Härvidlag stödde sig
förbundet på en av Arbetsdomstolen år 1942 meddelad dom, vari uttalats att
den 1 april 1942 icke förelegat ett tillstånd, som varit att anse såsom mobilisering.
— Förbundet anhölle örn militieombudsmannens bistånd för att erhålla
rättelse och klarläggande.

Chefen för örlogsvarvet anförde i yttrande till chefen för marinen den 2
september 1943:

I förbundets skrift angåves icke i vilket avseende antagningsbeviset
icke vore författningsenligt. Det kunde emellertid antagas, att förbundet
avsåge det i antagningsbeviset införda avtalet om ömsesidig uppsägningstid.
Förbundet torde ha grundat sin uppfattning örn författningsstridigheten
av avtalet därpå, att militära icke-ordinarie reglementet icke omnämnde
bestämmelse av ifrågavarande innebörd utan endast föreskreve, att entledigande
av extra ordinarie tjänsteman av annan anledning än tjänstefel
skedde efter skriftlig uppsägning, vilken såvitt möjligt borde ske senast tre
månader före anställningens upphörande. Chefen för örlogsvarvet kunde emellertid
icke finna, att den i antagningsbeviset intagna bestämmelsen om ömsesidig
uppsägningstid vore författningsstridig. Stadgandet i militära icke-ordinarie
reglementet örn uppsägningstid torde lia tillkommit för att giva den
antagne tjänstemannen trygghet i sin anställning. Motsvarande skydd för
den antagande myndigheten att lia tillgång till tjänstemannens arbetskraft
hade icke behöft fastslås genom bestämmelse i författningen, då det läge i
myndighetens eget intresse att bereda sig detta skydd. Det vore orimligt att
tänka sig ett anställningsförhållande så konstruerat, att den anställde ägde
frihet att utan varsel säga upp sin plats, under det att arbetsgivaren vore bunden
av viss uppsägningstid. I nu förevarande antagningsbevis hade därför
arbetsgivaren och arbetstagaren genom bestämmelsen örn ömsesidig uppsägningstid
härutinnan givits samma rättigheter. Beträffande antagningsbevisets
giltighet i förevarande avseende, utan att tjänstemannen formligen underskrivit
anställningsvillkoren, torde det förhållandet, att han utan att framställa
anmärkning mottagit antagningsbeviset och börjat sin tjänstgöring, för honom
medföra skyldighet att iakttaga däri intagna föreskrifter. — I förbundets
skrift uppgåves, att Ohlsson i förväg meddelat chefen för örlogsvarvet,
att han den 1 juni 1943 skulle tillträda en annan befattning. Denna uppgift
vore icke med sanningen överensstämmande. Förhållandet vore i stället, att
Ohlsson varken meddelat chefen för örlogsvarvet eller sin närmaste chef,
att han då skulle tillträda annan anställning. Ohlsson hade endast ansökt

301

om avsked före utgången av för honom stadgad uppsägningstid i avsikt att
tillträda en ekonomiskt förmånligare anställning vid ett privat företag. På
grund av svårigheterna att erhålla kvalificerad teknisk personal såsom ersättare
för honom, kunde hans ansökan icke bifallas. Avsked beviljades med
anledning därav först med utgången av föreskriven uppsägningstid eller den
tidigare dag, från och med vilken ersättare kunde bliva anställd. Efter att
ha åtnjutit semester under tiden den 31 maj—den 5 juni underlät emellertid
Ohlsson att återgå i tjänstgöring. Sedan det inhämtats, att han tillträtt ny
anställning vid ett föietag i Finspång, underrättades ledningen av företaget,
att Ohlsson vore att anse som rymmare från mobiliserad avdelning av krigsmakten.
Enligt vad direktören för detta företag därvid meddelade, skulle
Ohlsson av ombudsmannen för förbundet ha underrättats därom, att något
avseende icke behövde fästas vid det förhållandet, att avsked icke blivit beviljat
i enlighet med gjord framställning, samt att Ohlsson därför icke hade
för avsikt att åter inställa sig vid örlogsvarvet. Det var på den grund, som
chefen för örlogsvarvet lät avsända skrivelsen till landsfiskalen och telegrammet
till Ohlsson. — Då det gjordes det uttalandet, att angrepp mot Ohlssons
personliga frihet måste anses föreligga, syntes det böra beaktas, att chefen
för örlogsvarvet icke vidtog åtgärd för Ohlssons omedelbara återförande till
hans tjänstgöringsplats. Genom direktören i Finspång meddelades Ohlsson,
att han såsom tillhörande mobiliserat förband av krigsmakten lode under
strafflagen för krigsmakten samt att han ofördröjligen måste återvända till
sin tjänstgöringsplats. Först sedan han genom direktören meddelat, att han
icke tänkte återvända, avsändes telegrammet till honom och skrivelsen till
landsfiskalen. Chefen för örlogsvarvet kunde icke finna, att han genom vidtagande
av dessa åtgärder förgripit sig mot Ohlssons personliga frihet. Som
Ohlsson åtlydde den telegrafiska ordern örn inställelse, vidtogos icke några
lagliga åtgärder mot honom. Då ersättare kort därefter kunde anställas, beviljades
Ohlsson avsked omkring (3 veckor före den avtalade uppsägningstidens
utgång. — Chefen för örlogsvarvet finge vidhålla, att örlogsvarvet vid den i
ärendet avsedda tiden varit att anse såsom mobiliserat. Det av förbundet i
dess skrift åberopade uttalandet torde lia avsett mobiliseringsbegreppet i annan
betydelse än här vore ifråga. — Då Ohlsson ställt sig inställelseordern
till efterrättelse hade han icke lidit någon skada därav att han eventuellt icke
tidigare vetat, att han tillhörde mobiliserat förband.

Sedan militieombudsmannen hos Försvarsväsendets lönenämnd anhållit om
dess yttrande i ärendet i vad anginge frågan om ömsesidig uppsägningstid,
inkom lönenämnden med yttrande den 18 oktober 1943, vari anfördes:

Enligt likalydande stadganden i 4 § 3 mom. civila icke-ordinarie reglementet
och 4 § 4 mom. militära icke-ordinarie reglementet — vilka stadganden
med oförändrat innehåll upptagits från tidigare gällande avlöningsreglementen
— skedde entledigande av extra ordinarie tjänsteman av annan anledning än
tjänstefel efter skriftlig uppsägning, vilken såvill möjligt borde ske senast
tre månader före anställningens upphörande. Någon närmare förklaring rörande
innebörden av nämnda stadganden hade icke lämnats i motiven till av -

302

löningsreglementena. Bestämmelsen örn att entledigande av extra ordinarie
tjänsteman skulle föregås av skriftligt uppsägningsförfarande hade uppenbarligen
tillkommit i syfte att bereda tjänstemannen ökad trygghet i anställningsvillkoren.
Någon ovillkorlig rätt för tjänstemannen att åtnjuta viss uppsägningstid
före entledigandet förelåge emellertid icke; enligt åberopade stadganden
i avlöningsreglementena skulle såsom nämnts uppsägningen såvitt
möjligt ske senast tre månader före anställningens upphörande. Någon föreskrift
örn skyldighet för tjänstemannen att gentemot staten iakttaga viss uppsägningstid
funnes överhuvud taget icke meddelad. Det i antagningsbeviset
intagna förbehållet om tre månaders ömsesidig uppsägningstid syntes lönenämnden
fördenskull sakna formellt stöd i gällande avlöningsföreskrifter.
För den statliga tjänstemannapersonalen finge anställningsvillkoren anses
vara reglerade genom vederbörliga avlöningsförfattningar och instruktioner.
En frivillig reglering av anställningsförhållandena vid sidan av gällande bestämmelser
syntes lönenämnden icke kunna ifrågakomma. I den mån personal
i statens tjänst anställts i annan ordning, såsom fallet vore beträffande
exempelvis kontraktsanställd personal samt personal anställd enligt kollektivavtal,
kunde anställningsvillkoren självfallet regleras på basis av överenskommelse
mellan de båda avtalsslutande parterna. I sakligt hänseende finge
lönenämnden framhålla, att ett sådant skydd för statens intresse såsom arbetsgivare
i tjänsteförhållandet, som förbehållet om iakttagande av viss uppsägningstid
vid frånträdande av anställningen skulle utgöra, knappast vore
erforderligt för det åsyftade ändamålet. Anställningen bragtes nämligen att
upphöra först genom myndighetens beslut örn tjänstemannens entledigande.
Ett sådant beslut finge visserligen icke fotas på godtyckliga grunder, och eftersom
tjänsteförhållandet vore baserat på frivillighet kunde en avskedsansökan
i regel icke avslås, men myndigheten finge i fråga om tidpunkten för
anställningens upphörande anses vara pliktig att företaga en prövning till
bevakande av att statens befogade intresse såsom arbetsgivare icke träddes
för nära. Det finge vidare anses vara naturligt, att myndigheten vid denna
prövning sökte en anknytning till privaträttsliga regler. Lönenämnden hyste
emellertid av förut anförda skäl den uppfattningen, att ett i antagningsbevis
för extra ordinarie tjänsteman intaget förbehåll örn ömsesidig uppsägningstid
icke vore författningsenligt grundat.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 25 november 1943 till chefen
för Karlskrona örlogsvarv och Försvarets civila tjänstemannaförbund
följande:

Genom det militära icke-ordinarie reglementet reglerades de rättigheter och
skyldigheter vilka åtföljde ställningen såsom extra ordinarie tjänsteman. I
fråga örn anställningens upphörande stadgades, att vederbörande tjänsteman
såvitt möjligt borde åtnjuta tre månaders uppsägningstid, då fråga ej vöre
örn entledigande på grund av tjänstefel. Någon ovillkorlig rätt för tjänstemannen
till den angivna uppsägningstiden vöre således icke föreskriven. Någon
föreskrift att staten å sin sida, därest tjänstemannen önskade lämna sin

303

tjänst, skulle åtnjuta uppsägningstid vöre icke meddelad. Reglementets ståndpunkt
till delta spörsmål torde dock icke vålla tvekan. Dess regler skulle säkerligen
anses uttömmande i så måtto, att den myndighet som antoge en e. o.
tjänsteman icke ägde att genom avtal med denne eller genom någon myndighetens
ensidiga åtgärd komplettera reglementets bestämmelser. Tjänstemännen
skulle lyda under reglementet, och någon differentiering efter olika
myndigheters önskemål på denna punkt torde författningen icke lämna liim
för. Redan åtgärden att i det för Ohlsson utfärdade antagningsbeviset tillförsäkra
denne en ovillkorlig uppsägning av tre månader saknade alltså stöd i
reglementet. Det i antagningsbeviset intagna förbehållet, att Ohlsson icke
finge lämna sin tjänst förrän tre månader efter skedd uppsägning, stöde enligt
militieombudsmannens mening i strid med reglementets rätta innebörd. I
ett antagningsbevis borde icke införas särskilda villkor vid sidan av eller i
stället för de i vederbörlig författning upptagna. Militieombudsmannen funne
således att chefen för Karlskrona örlogsvarv förfarit felaktigt vid utfärdandet
av antagningsbeviset för Ohlsson.

Då Ohlsson i början av maj 1943 begärt entledigande från sin anställning
vid örlogsvarvet för att tillträda en förmånligare anställning vid annat företag,
hade frågan om hans entledigande bort ha bedömts oberoende av det i
anställningsbeviset upptagna tillägget om uppsägningstid. Vid fastställandet
av tidpunkten för anställningens upphörande torde chefen för örlogsvarvet
ha varit både berättigad och skyldig att bevaka örlogsvarvets intressen såsom
arbetsgivare. Å andra sidan syntes sådan hänsyn ha bort tagas till Ohlssons
berättigade anspråk, att Ohlsson icke berövades möjligheten att tillträda den
nya anställning som han skaffat sig. Chefen för örlogsvarvet hade upplyst, att
Ohlsson slutligen beviljats avsked omkring sex veckor före den avtalade uppsägningstidens
utgång. Han syntes således ha blivit entledigad från sin anställning
vid örlogsvarvet i mitten av juni 1943. Med hänsyn härtill kunde
ifrågasättas huruvida något avgörande hinder förelegat att entlediga honom
från och med den 5 juni 1943, då hans semester slutat.

Oberoende av huruvida Ohlsson varit berättigad att bliva entledigad tidigare
än som skett, mäste hans ställning den 8 juni 1943 bedömas med hänsyn
därtill att hans anställning vid örlogsvarvet då faktiskt ännu icke upphört.
Enligt 6 § 3:o strafflagen för krigsmakten skulle under denna lag lyda envar
som vöre tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning av krigsmakten.
Därest örlogsvarvet överhuvud vore alt anse såsom en avdelning av krigsmakten,
torde det icke råda någon tvekan om att den vid denna tidpunkt
varit att anse såsom mobiliserad. Då örlogsvarvet torde betraktas såsom en
avdelning av krigsmakten,1 hade Ohlsson alltså lytt under strafflagen för
krigsmakten. Bestämmelserna i denna lag om rymning och olovligt undanhållande
vore i första hand tillämpliga å krigsmän. Jämlikt 5(5 § strafflagen
för krigsmakten hade emellertid även Ohlsson kunnat bestraffas enligt dessa
bestämmelser. Chefens för örlogsvarvet åtgöranden för att förmå Ohlsson att

* Jfr SOU 1942:16 s. 138; Prop. 1943 nr 180 s. 199 och 340.

304

återvända till sin tjänst vid varvet föranledde därför i och för sig icke någon
erinran. De vore nämligen endast en konsekvens av hans ståndpunkt att vägra
Ohlsson entledigande från och med den 6 juni 1943. Den uppkomna situationen
belyste samtidigt vikten för den enskilde av alt reglementets ståndpunkt
i fråga om dennes rätt till entledigande icke åsidosattes.

Vad slutligen anginge Arbetsdomstolens av förbundet åberopade dom finge
följande anmärkas. I flera kollektivavtal för arbetare vid försvarsverken stadgades,
att även om avtalet i vederbörlig ordning uppsagts, detsamma skulle
fortfarande gälla efter utlöpningsdagen, därest order om mobilisering utgått.

I dom den 13 juni 1942 i mål mellan arméförvaltningens inlendenturdepartement,
marinförvaltningen och flygförvaltningen samt Försvarsverkens civila
personals förbund yttrade Arbetsdomstolen bland annat: I fråga örn uttrycket
mobilisering framginge av överbefälhavarens i målet avgivna yttrande, att
terminologien på tillhörande område undergått viss förskjutning samt att i
varje fall den 1 april 1942 icke förelegat ett tillstånd, som varit att anse som
mobilisering. Från terminologisk synpunkt skulle således förutsättningarna
för avtalsstadgandets tillämplighet icke lia inträtt. Därmed vore emellertid
frågan icke slutgiltigt besvarad. Ytterst berodde avgörandet på vad avtalsparterna
vid stadgandets tillkomst haft anledning att inlägga i de använda
uttrycken. I detta avseende vore till en början tydligt, att parterna utgått
från att det med ledning av de använda uttrycken skulle vara lätt att konstatera,
huruvida förutsättningarna för stadgandets tillämpning förelåge eller
icke. Det funnes därför viss anledning antaga, att parterna icke i uttrycken
velat inlägga annan innebörd än den som rikets försvarsledning inlade däri.
Huru än därmed kunde förhålla sig, syntes man emellertid efter en tolkning
med hänsyn till stadgandets syfte komma till samma resultat som om den
numera använda terminologien följdes. Ändamålet med stadgandet pekade
nämligen på att parterna avsåge en situation, där utvecklingen inom en relativt
kort tidrymd skulle komma att leda antingen till krig eller också till ett
upphävande av de anbefallda militära åtgärderna. Parterna hade nämligen
för ögonen ett sådant läge som det den 1 april 1942 föreliggande, då sedan
flera år tillbaka en förstärkt försvarsberedskap upprätthållits, medan samtidigt
både samhällslivet och det ekonomiska livet kunnat, ehuru med åtskilliga
betydande omläggningar, fortgå på ett i huvudgrunderna normalt sätt. —
Vad Arbetsdomstolen i målet prövat vore, såsom av det anförda framginge,
allenast huruvida ett sådant läge varit förhanden, som parterna avsett nied
uttrycket mobilisering i vissa kollektivavtal. Arbetsdomstolens uttalanden
syntes därför icke giva någon verklig ledning vid bedömandet av spörsmålet,
huruvida en viss avdelning av krigsmakten vid en viss tidpunkt varit att anse
såsom mobiliserad eller icke. Ej heller överbefälhavarens i målet avgivna yttrande
torde få läggas till grund för denna frågas avgörande. Detta yttrande
torde innebära att allmän mobilisering icke rått den 1 april 1942. Det vore
i varje fall otvivelaktigt att särskilda avdelningar av krigsmakten såväl vid
denna tidpunkt som senare varit att anse som mobiliserade och att således
6 § 3:o strafflagen för krigsmakten varit att tillämpa å civila tjänstemän vid

305

dessa avdelningar. Uppfattningen att Karlskrona örlogsvarv i juni 1943 varit
att anse såsom mobiliserad avdelning av krigsmakten stöde alltså icke i någon
som helst motsättning till Arbetsdomstolens uttalanden eller överbefälhavarens
ifrågakomna yttrande.

Chefens för örlogsvarvet åtgärder för att förmå Ohlsson att åter inställa sig
vid varvet kunde enligt militieombudsmannens mening icke betraktas såsom
ett sådant oberättigat ingrepp i Ohlssons personliga frihet, att Ohlsson därå
kunde grunda någon rätt till skadestånd. Såsom förut anförts ansåge militieombudsmannen
däremot att chefen för örlogsvarvet förfarit felaktigt genom
att i antagningsbeviset införa bestämmelse om ömsesidig uppsägningstid. Militieombudsmannen
funne sig emellertid kunna underlåta att vidtaga ytterligare
åtgärd i ärendet.

I skrivelse till militieombudsmannen den 7 december 1943 hemställde
chefen för Karlskrona örlogsvarv, under åberopande av bestämmelserna i reglemente
för marinen del I A § 36, att militieombudsmannen ville uttala sig
om dessa bestämmelser.

Reglemente för marinen del I A upptager under § 36 1—3 följande allmänna
bestämmelser rörande avsked: Avsked eller entledigande meddelas skriftligen
samt, därest icke annorlunda är stadgat, av den myndighet, som utnämnt,
förordnat eller i övrigt anställt vederbörande. Entledigande kan, enligt
vad därom särskilt stadgas, när tjänsten så fordrar meddelas den, som
är anställd genom förordnande. Förordnande på viss tid eller med viss uppsägningstid
upphör efter utgången av den bestämda tiden respektive uppsägningstiden.
Vid förordnande tillsvidare bör, såvitt hinder härför icke möter,
tillämpas en uppsägningstid av minst tre månader. Uppsägning av förordnande
skall ske skriftligen i tjänsteväg hos eller av den myndighet, som
meddelat förordnandet.

I skrivelsen den 7 december 1943 anförde chefen för Karlskrona örlogsvarv
bland annat: Reglementsbestämmelsen om uppsägningstid syntes äga
tillämpning å här ifrågavarande personal. Även under normala förhållanden
hade behovet av en dylik bestämmelse visat sig stort, i främsta rummet
enär det eljest vore synnerligen svårt att kunna erhålla kvalificerad personal
till dessa befattningar. Innan en person med eget hushåll antoge en befattning
i Karlskrona, där möjligheterna till civil anställning vore så gott som
inga, ställdes vanligen fordran på garanterad uppsägningstid. Hittills hade
chefen för örlogsvarvet ansett sig av nyssnämnda reglementsbestämmelse äga
stöd för ett tillmötesgående därutinnan. I avbidan på meddelande från militieombudsmannen
hade det fått anstå med ändring av de för örlogsvarvets
tjänstemän utfärdade antagningsbevisen.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 14 december 1943 till chefen
för Karlskrona örlogsvarv:

Om man till en början fäste uppmärksamheten vid ordalagen, så vore det
att märka att reglementets återgivna bestämmelser om uppsägning och uppsägningstid
avsage endast den personal som innehade förordnande på sin

30—439022. Militieombudsmannens embetsberättelse.

306

syssla. I ärendet avsåges däremot e. o. tjänstemän vilka icke förordnats utan
anställts i annan ordning.

Vad därefter anginge innebörden av bestämmelserna i § 36 kunde det väl
i och för sig vara tveksamt, i vilken betydelse ordet förordnande där användes.
Nära till hands syntes emellertid ligga, att detta ord i bestämmelserna
om avsked borde svara mot hithörande bestämmelser i kap. 3 om utnämning
och antagning samt befordran m. m. Reglerna om utnämning och antagning
stadgade i åtskilliga fall att personal skulle förordnas. Vilken innebörd
dessa bestämmelser än tillädes och hur de än analogivis tillämpats,
kunde de icke medföra någon rubbning i det militära extra-ordinarie reglementets
föreskrifter rörande antagning av e. o. tjänstemän. Sistnämnda
reglemente innehölle nämligen i övergångsbestämmelserna stadgande, att
vad i tidigare av Kungl. Majit utfärdade författningar eller föreskrifter funnes
stridande mot militära extra-ordinarie reglementets bestämmelser upphörde
att gälla den 1 juli 1939, såvitt anginge tjänstemän, å vilka reglementet
erhölle tillämpning. Därest konflikt på någon punkt skulle uppstå
mellan de båda här berörda reglementena, måste således reglementet för
marinen vika.

27. Frågor om permissionsförbud och om permission för den som står
under rapport för förseelse.1

Sedan chefen för försvarsstabens socialdetalj till militieombudsmannen
överlämnat en av divisionsombudet Allan Lindahl undertecknad skrift, vari
denne begärde vissa upplysningar huruvida permission kunde beviljas den
som stöde under rapport för förseelse, översände militieombudsmannen med
skrivelse den 4 december 1943 till chefen för socialdetaljen en inom militieombudsmansexpeditionen
upprättad promemoria av denna lydelse:

»P. M.

Sedan en från militärt förband gjord förfrågan rörande reglerna om permissionsförbud
för dem som rapporterats för förseelse men ännu icke bestraffats
blivit underställd militieombudsmannen, ha hithörande spörsmål
upptagits till övervägande.

Följande bestämmelser ur tjänstgöringsreglementena äro här av intresse.

Tjänstgöringsreglementet för armén upptager i § 123 följande bestämmelser
om permittering:

1. Under den del av dygnet, då tjänstgöring för vederbörande icke förekommer
(under fritid), skall personalen, där tjänstledighet icke åtnjutes,
vistas

menig inom kasernområde eller, dock endast mellan revelj och tapto, inom

1 Jämför sid. 330.

307

det område utanför detsamma, fritidsområde, som regementschefen må hava
bestämt,

underbefäl enligt vad ovan rörande menig sägs, där icke regementschefen
annorlunda bestämt,

officerare och underofficerare med vederlikar inom förläggningsorten.

För vistelse annorstädes än ovan angives fordras särskilt medgivande, permission.

2. Såsom permission är att anse i behörig ordning erhållet medgivande att
under kortare tid än hel tjänstgöringsdag (övningsdag) vara frånvarande från
tjänstgöring samt att därunder eller eljest vistas utom den ort eller det område,
inom vilket vederbörande enligt mom. 1 skall vistas.____

3. Permission är icke att anse såsom en personalen tillkommande rättighet
och bör i främsta rummet beviljas såsom en uppmuntran för ådagalagt gott
uppförande och nit i tjänsten.

Permission efter tapto bör åt de yngre bland manskapet och åt de mindre
stadgade meddelas endast undantagsvis och efter särskilt omsorgsfull prövning;
permission efter tapto bör i övrigt meddelas sparsamt och icke utan
mycket viktiga skäl åt den, som brustit i gott uppförande, eller då särskilt
ansträngande övningar väntas följande dag.

I reglemente för marinen, del I A, stadgas i § 75 mom. 1 följande rörande
permission:

Med permission förstås såväl erhållet medgivande att vara frånvarande
från tjänstgöringen under kortare tid än hel tjänstgöringsdag med enligt vederbörande
befälhavares bestämmande begränsad frihet i avseende å vistelseort
därunder, som även, i fråga örn inkasernerad eller sjökommenderad personal,
erhållet tillstånd att efter för dagen slutad tjänstgöring och intill tjänstgöringens
början påföljande söckendag vistas utom den kasern eller det fartyg,
där vederbörande är förlagd.

Permission beviljas av vederbörande chef eller befälhavare, under vilken
personalen i tjänstgöringshänseende lyder, enligt de föreskrifter, som äldste
chefen (befälhavaren) äger utfärda.

Tjanstgöringsreglementet för flygvapnet innehåller föreskrifter rörande permission
i § 82, vari stadgas bland annat:

I. Med permission förstås såväl erhållet medgivande att vara frånvarande

fran tjänstgöringen under kortare tid än hel tjänstgöringsdag med enligt vederbörande
befalhavares bestämmande begränsad frihet i avseende på vistelseort
därunder som även erhållet tillstånd att efter för dagen slutad tjänstgöring
och intill tjänstgöringens början påföljande söckendag vistas utom den
kasern, dar vederbörande är förlagd.___

II. Manskap må under fritid mellan revelj och tapto eller annan i flottiljinstruktionen
bestämd tid på aftonen utan att begära särskilt tillstånd vistas
var som helst inom flottiljens kasernområde. Flottiljchef må därutöver bes
mnma visst område av förläggningsorten (tjänstgöringsorten), fritidsom.
ade, inom vilket samma rättighet gäller. Vid tillfällig förläggning bestämmer
vederbörande befälhavare fritidsområde.

308

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten må för mindre förseelser mot militär
tukt och ordning i stället för disciplinär bestraffning användas vissa i
lagrummet angivna former av tillrättavisning. En dylik tillrättavisning är
vägran ombord å fartyg av landpermission för viss bestämd tid, högst trettio
dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar. Såsom tillrättavisning för
manskap må vidare begagnas förbud att under viss bestämd tid, högst femton
dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område
eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område.

De båda former av tillrättavisning, som bestå i förbud att vistas utom kasernområde
eller däremot svarande område eller utom kompaniets lokaler,
betecknas i dagligt tal ofta såsom kasernförbud, respektive kompaniförbud.
Emellanåt förekommer även benämningen permissionsförbud för sådan tillrättavisning.
Detta torde förklaras därav, att dessa former av tillrättavisning,
under den tidrymd som de avse, principiellt innebära hinder mot beviljande
av permission. Det är emellertid oriktigt och vilseledande att i fråga örn nyssnämnda
arter av tillrättavisning använda beteckningen permissionsförbud,
varför uttryckssättet måste undvikas.

Uttrycket permissionsförbud förekommer även för att beteckna en annan
sak, nämligen vägran av permission. Ombord å fartyg må vägran av landpermission
användas som tillrättavisning. I övrigt är tillrättavisning i form av
vägran av permission icke tillåten. Man måste emellertid anse att örn en sådan
vägran ålagts i anledning av en begången förseelse och felaktigt införts bland
anteckningarna örn tillrättavisningarna, så måste den också uppfattas såsom
en tillrättavisning, närmast motsvarande ett s. k. kasemförbud.

Permissionsförbud, som enligt vad ovan angivits icke är att bedöma som
tillrättavisning, torde i ganska stor utsträckning användas såsom en reaktionsform
mot bristande intresse och mindre gott uppförande. Ett sådant permissionsförbud
är till sin innebörd ett tillkännagivande på förhand att under
viss tid eventuell ansökning om permission, d. v. s. särskilt tillstånd att vistas
utom fritidsområde, icke kommer att bifallas. Bestämmelserna i strafflagen
för krigsmakten torde ej direkt lägga hinder i vägen för ett dylikt förfarande.
Som stöd för befogenheten att meddela permissionsförbud pläga åberopas
bestämmelserna i tjänstgöringsreglementena om beviljande av permission
såsom en uppmuntran för ådagalagt gott uppförande och nit i tjänsten. Dessa
bestämmelser avse emellertid närmast att reglera prövningen av särskilda fall
som blivit aktuella genom ansökningar örn permission. Ett permissionsförbud
är däremot ett förhandsbesked som icke föranletts av någon ansökan utan
aktualiserats av andra omständigheter. Till sin praktiska verkan är ett ovillkorligt
permissionsförbud nära jämställt med tillrättavisningsformen kasernförbud;
finnes ej fritidsområde är verkan densamma. Ett kasernförbud är
såtillvida lindrigare att det måste inskränkas till högst 15 dagar under det att
permissionsförbud tillämpas även för längre tid. Ehuru jag ej anser mig
kunna göra gällande att förfarandet med permissionsförbud är lagstridigt,

309

synes det mig dock ej ställt utom allt tvivel att det är tillåtet att använda en
sådan reaktionsform utan uttryckligt stöd av författning eller reglemente. I
varje fall synes det vara tydligt att rådande praxis i fråga om permissionsförbud
lätt kan komma i konflikt med reglementenas stadgande!! örn
permission samt de straffrättsliga reglerna om beivrande av fel och försummelser.

Även örn förfarandet med permissionsförbud ej kan anses lagstridigt, måste
likväl framhållas att detsamma såsom militieombudsmannen förut uttalat (se
ämbetsberättelsen 1936 sid. 117) är förenat med vissa olägenheter. Det kan
ju nämligen icke tjäna såsom påföljd under annan förutsättning och i vidare
mån än ansökan örn permission skulle lia gjorts, örn permissionsförbud ej
mellankomma. Till sin verkan är det sålunda på förhand oberäkneligt.

Vid de militära förbanden torde det vara vanligt att personer bland manskapet,
vilka i behörig ordning blivit anmälda för brott eller förseelser eller
för mindre försummelser och fel mot militär ordning, vägras permission
under tiden medan anmälningen är beroende på prövning. Detta förfaringssätt
står icke i någon principiell motsättning till de i tjänstgöringsreglemenlena
meddelade bestämmelserna örn permission. Permission kan ju vägras
beträffande den som brustit i gott uppförande eller i intresse för övningarna.
Emellertid är det felaktigt att ovillkorligt utan någon prövning vägra permission
åt den som står under rapport. Den ibland å militärt båll yppade meningen
att den som står under rapport är helt avskuren från möjligheten att
erhålla permission är sålunda oriktig. Frågan måste avgöras efter omständigheterna
i varje särskilt fall. Det måste tillses att rättvisa och skälighet iakttages.
Ehuru en befälhavare vid prövning av en permissionsansökan givetvis
icke får förfara godtyckligt, ligger det dock i förhållandenas natur att avslag
å en permissionsansökan icke förutsätter erkännande eller eljest uppenbar
bevisning örn att sökanden låtit något klandervärt förhållande komma sig till
last; redan då övervägande skäl tala för att så är fallet, kan avslag vara motiverat.
Örn däremot anmälan redan från början framstår såsom obefogad
eller ogrundad eller över huvud tvivelaktig, torde det vara riktigast att icke
taga hänsyn till den vid avgörandet av ett permissionsärende. I fall då en
anmälan avser en bagatellförseelse synes det ofta vara lämpligt att bevilja
permission utan avseende å den förseelse, som eventuellt kan föreligga. Därest
utredningen drager id på tiden måste vederbörande befälhavare se till,
att den interimistiska påföljden av anmälningen, nämligen vägran av permission,
icke kommer i missförhållande till det fel vartill den anmälde kan lia
gjort sig skyldig. Sålunda måste det uppenbarligen undvikas att den som anmälts
för en ringa förseelse, vilken icke bör föranleda annat än tillsägelse
eller tillrättavisning, under veckotal icke kan komma i fråga till erhållande
av permission. Vare sig ärendets fördröjda slutbehandling beror på någon
befattningshavare eller föranletts av andra omständigheter, bör fördröjningen
icke gå ut över den anmälde i form av vägrad permission. Viss hänsyn
synes också böra tagas till skälet för ansökan örn permission. Den anmälde
kan behöva permissionen för uträttande av någon viktig angelägenhet. Några

310

allmänna föreskrifter på detta område torde icke finnas, och sådana synas
ej heller lämpligen böra införas. Vederbörande befälhavare har att, under beaktande
av manskapets rätt och bästa, förfara på det sätt som gagnar tjänsten
och den allmänna ordningen vid förbandet.

Något uttryckligt förbud att låta en förseelse inverka på permissionsmöjligheterna
även efter det att vederbörande ålagts straff eller tilldelats tillrättavisning
torde ej finnas. Det är emellertid olämpligt att tillägga förseelsen
en sådan verkan. Något dylikt torde ej heller i praxis förekomma.»

28. Frågor om permission för sjukanmälda och sjukskrivna.

I ämbetsberättelsen till 1942 års riksdag1 lämnas redogörelse för ett ärende
som berör frågan, huruvida sjukskrivning eller sjukanmälan må utgöra hinder
för framtida erhållande av permission. Under år 1943 ha fem särskilda
ärenden rörande samma spörsmål blivit föremål för mililieombudsmannens
behandling. Här skall till en början lämnas redogörelse för dessa ärenden.

I. Värnpliktige nr I 1 D 613 Åke Schilling anförde i en den 7 juli 1942
till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift:

I egenskap av plutonsombud vid ett kompani ur I 1 ville Schilling göra en
förfrågan i följande angelägenhet. Det hade stått på kompaniorder att den
som sjukanmälde sig men ej bleve sjukskriven icke kunde påräkna permission
förrän fem dagar efter sjukanmälningen. Kompanichefen hade även sagt
till truppen, att den som varit sjukskriven efter friskskrivningen måste vara
konvalescent vad permission beträffade och icke kunde påräkna permission
förrän fem dagar efter det han blivit friskskriven. Han skulle dock deltaga
i tjänstgöringen. Schilling vore medveten om att det på varje trupp förekomme
s. k. simulanter men ville framhålla, att de övriga soldaterna icke vore
skulden därtill. De som verkligen kände sig sjuka, dock icke värre än att de
kunde stå på benen, droge sig för att sjukanmäla sig. Om en soldat hade en
smittosam sjukdom, kunde en fördröjd sjukanmälan vara till skada för truppen.
Därtill komme att stämningen bland personalen påverkats.

I yttrande över Schillings skrift anförde vederbörande kompanichef, kaptenen
K. H. Larka:

En kompaniorder den 2 juni 1942 hade innehållit följande bestämmelser:

»Den som på grund av sjukdom (gällde ej skada i tjänsten) varit förhindrad
deltaga i tjänsten beviljas ej (med hänsyn till vederbörandes
av sjukdom nedsatta krafter) permission mellan tapto och revelj förrän
en vecka efter tillfrisknandet.»

Genom kompaniorder den 2 juli 1942 hade följande bestämmelse utfärdats:

»Sjukanmäld, som ej blir sjukskriven, kan ej påräkna permission under
en vecka efter dagen för sjukanmälan.»

1 Sid. 130-132.

311

Förstnämnda order hade tillkommit på grund av en bataljonsorder den 1
juni 1942. Den senare kompaniordem hade utfärdats under den motiveringen
att den, som känt sig i behov av att besöka läkare, ej borde, även om läkaren
just då ej kunnat konstatera sjukdom vilken föranledde sjukskrivning, besöka
hemmet, biografer, konditorier och dylikt ulan begagna fritiden till
vila och försöka hindra att en kanske under utveckling varande sjukdom
gåves tillfälle att utbryta. Ävenså förhindrades en eventuell dold smittas vidare
spridning genom att vederbörande kvarstannade i förläggningen under
några dagar. Att någon enstaka individ uttryckte sitt missnöje med en sådan
order, enär han kanske genom densamma förhindrades att utan konsekvenser
för sig själv befria sig från morgonpassets övningar, torde tyvärr vara ofrånkomligt.
De värnpliktiga som sjukanmält sig för behandling (såsom tandvård,
omläggning av förband eller dylikt) och ej varit eller blivit sjukskrivna,
hade icke behövt kvarstanna i förläggningen för vila.

Vid översändandet av kompanichefens yttrande bifogade bataljonschefen,
majoren G. de Geer, utdrag ur en bataljonsorder den 1 juni 1942, vilken lydde
sålunda:

»Permission må av kompanichef beviljas lördagar efter övningarnas
slut—söndag kl. 2300,

onsdagar efter övningarnas slut—torsdag morgon kl. 0700, övriga dagar
efter övningarnas slut—tapto.

Manskapets intresse för övningarna, kunskaper i praktiska och teoretiska
ämnen samt snygghet och puts sättas i intim kontakt med beviljandet
av permission av olika slag.

Den som på grund av sjukdom (ej skada i tjänsten) varit förhindrad
deltaga i tjänsten må (med hänsyn till vederbörandes av sjukdomen nedsatta
krafter) ej beviljas permission mellan tapto och revelj förrän vederbörande
fullgjort tjänst en vecka.» II.

II. Beträffande ett bevakningskompani ur ett landstormsförband förekom
den 1 september 1942 en uppgift i tidningspressen, att värnpliktig som sjukanmält
sig men icke blivit sjukskriven förvägrades permission under viss tid
därefter. Med anledning härav anskaffade militieombudsmannen upplysningar
i saken.

Genom en den 25 augusti 1942 utfärdad kompaniorder anbefalldes följande: »För

att icke friska kamrater skola behöva släppa till sin fritid för dem
som eventuellt simulera sjuka och på så sätt söka tilltvinga sig extra ledighet,
kommer jag hädanefter att under den vecka, som följer efter det
sjukanmälan gjorts, indraga all ledighet. Den som på detta sätt går miste
örn 24 timmars permission, har icke rätt att få kompensation härför.»

Den kompanichef som utfärdat sistnämnda order anförde i avgivet yttrande: -

312

Han hade konstaterat, att vissa av kompaniets personal varit friska och
färdiga så länge de haft en kommendering, som för dem varit förmånlig,
t. ex. lättare handräckningstjänst, på förrådet, i köket, på skrädderiet, såsom
cykelreparatör eller dylikt. När en sådan kommendering upphört och ersatts
med bevakningstjänst hade omedelbart gamla krämpor gjort sig påminda
såsom reumatism, trötthet i benen, förskjuten ryggkota m. m. Kompanichefen
hade skriftligt bevis på att dessa ''sjukdomar’, som han nu med sin kompaniorder
sökt bota, ej existerat. Kompaniordern hade hos de lojala på kompaniet
mottagits med tillfredsställelse och drabbade således icke den som vore
verkligt sjuk. Något förbud att besöka läkaren funnes icke. Efter 24-timmarsperinission
hade ofta tillämpats, att permittenter ringt sin vakt med motivering,
att de haft någon åkomma som de behövde söka läkarvård för. I regel
hade detta varit en sådan sjukdom, som tidigare omnämnts, men de vunne
ett eller annat dygn (stöde under observation) på en sådan manöver.

Försvarsområdesassistenten upptog i en upprättad promemoria bland annat
följande:

Kompanichefen hade tid efter annan kunnat konstatera hurusom vaktpost,
företrädesvis efter sedvanlig 24-timmars-permission, telefonledes meddelat sin
vaktchef att han på grund av sjukdom icke kunnat inställa sig till tjänstgöring
utan ämnade söka läkare. Ersättare hade därvid beordrats till vaktgruppen
från kompaniets slutna del. Sedan manskapsstyrkan reducerats hade
emellertid detta tillvägagångssätt icke kunnat tillämpas, varför den frånvarandes
vakttjänst uppdelats på den övriga vakten. Det nya tillvägagångssättet
hade medfört, att den frånvarande icke längre än nödvändigt utebleve från
tjänstgöring. Tidigare, då reservmanskap funnits att tillgå vid slutna delen,
hade kunnat iakttagas att den sjukanmälde infunnit sig till tjänstgöring
törst långt fram på dagen. — Det förhållandet att manskap, som till en början
erhållit lättare handräckningstjänst, vid kommendering föreburit sjukdom
eller defekter av varjehanda slag för att undandraga sig besvärligare och
tyngre tjänst, hade styrkt kompanichefen i den uppfattningen att simulation
förelegat. Sjukanmälning hade mestadels icke resulterat i sjukskrivning. För
att åstadkomma ändring härutinnan hade kompanichefen funnit sig föranlåten
att utfärda sin order, som av övervägande delen av manskapet syntes
ha mottagits med tillfredsställelse.

Försvarsområdesläkaren vid Stockholms försvarsområde, fältläkaren Otto
Brodin, yttrade:

Tillströmningen av sjukanmälda vore i allmänhet stor och stöde knappast
i rimlig proportion till truppförbandens styrka eller den civila sjukligheten
i förläggningsorten. Att den också brukade vara störst på måndagar
och minst på lördagar kunde verka förbryllande för den som ej fattade
sammanhanget. Men det vore icke bara kvantiteten som vore anmärkningsvärd;
även kvaliteten vore på sitt sätt egenartad. Det vore ingalunda
endast sjuka och skadade som infunne sig. En stor procent sjukanmälda
angåve subjektiva symptomer av växlande art, för vars förklaring intet
underlag objektivt kunde påvisas. En tröttande och tidsödande undersök -

313

ning bleve negativ och diagnosen likaså. Vederbörande tillhörde den grupp
som kallades simulanter och hans sjukanmälan medförde givetvis icke sjukskrivning.
Det kunde vara en svår uppgift för läkaren att bland detta myller
ställa den rätta diagnosen, både då det gällde konstaterandet av sjukdom
eller dess obefintlighet, det senare inte precis den lättare uppgiften.
I stort sett torde resultatet av en avslutad sjukvisitation dock kunna betraktas
som tillfredsställande, d. v. s. de sjuka och skadade hade fått riktiga
anvisningar örn lämplig terapi, simulantema hade avslöjats. Men nog kunde
ett förbiseende med åtföljande feldiagnos någon gång inträffa. Det tillhörde
det mänskliga. En indicerad behandling kunde förbises, en simulation
hade icke diagnostiserats. Det torde stå klart för alla att om simulanterna
kunde hållas borta från sjukvisitationerna skulle stora fördelar vinnas,
vilka i främsta rummet konime de sjuka och skadade till godo. Läkarna
behövde ej trötta ut sig i improduktivt arbete i ett slags polistjänst.
De kunde helt ägna sina krafter åt sjukvårdande verksamhet. Sjukdomsdiagnoserna
bleve mera oantastliga, när de ej behövde trängas med diagnosen:
simulation. Efter dessa allmänna synpunkter återkomme Brodin till
det i pressen påtalade förhållandet, att kompanichefen icke beviljade permission
till värnpliktig, som sjukanmält sig men icke blivit sjukskriven.
Brodin hade tagit del av den utredning som med anledning av militieombudsmannens
ingripande företagits och även i övrigt förskaffat sig upplysningar
av värde. Förbandschefens åtgärd vore tydligen motiverad av strävan
att på grund av minskad manskapsstyrka nedbringa permissionen, och
denna permissionsindragning läte han främst gå ut över dem som sjukanmälde
sig men icke bleve sjukskrivna, alltså över dem som Brodin betecknat
som simulanter. Ur vanlig sund rättssynpunkt förefölle denna åtgärd
fullt naturlig. Det kunde ju icke vara riktigt att en uppmuntran, i detta fall
permission, gåves åt en simulant, en person alltså som vöre opålitlig och
lämnade falska uppgifter. Men denna moraliska synpunkt blott i förbigående.
Brodin ville i stället något skärskåda permissionsindragningen ur läkarsynpunkt
och örn den möjligen hafi någon inverkan på det sjukvårdande
området. Det kunde konstateras att de sjukanmäldas antal hade minskat,
och uttryck (enligt Brodins läkarpersonal) som att det vore ingen idé att
sjukanmäla sig, när man inte finge permission, vore belysande nog. Man
visste tydligen med sig att sjukdom icke förefunnes och att sjukskrivning
utebleve. Så resonerade ej den som vore sjuk, men han vore belåten och
glad att han sluppe trängas med simulanter på sjukvisitation, ty han begrepe
att hans rättmätiga anspråk på bästa vård ej äventyrades genom deras
närvaro. Bortsett från kompaniordern, som måste anses vara misslyckad
både till form och innehåll, kunde Brodin icke finna annat än att åtgärderna
varit fördelaktiga för sjukvården.

I sin egenskap av befälhavare för Stockholms försvarsområde anförde
generalmajoren Hugo Cederschiöld i ett den 23 september 1942 till militieombudsmannen
avgivet yttrande:

Kompanichefen hade utan att rådfråga vare sig försvarsområdesläkaren

314

eller bataljonschefen utfärdat kompaniordern av den 25 augusti 1942. Den
kombination av utebliven sjukskrivning och förvägrad permission, som i
denna order kommit till uttryck, måste med tanke på dem som eventuellt
oförskyllt förvägrades permission verka stötande. Likafullt komme Cederschiöld,
efter att ha tagit del av yttrandena i ärendet, till den uppfattningen,
att kompanichefens inställning till denna fråga icke utan vidare kunde avvisas.
Tillströmningen av sjukanmälda hade enligt försvarsområdesläkaren
varit oproportionerligt stor. Kompanichefen hade sökt komma till rätta med
detta missförhållande och trott sig finna eller kanske rättare funnit ett sätt
att hålla efter simulanterna, vilket enligt försvarsområdesläkarens och försvarsområdesassistentens
mening varit verksamt och mottagits med tillfredsställelse
av den övervägande delen av manskapet. Den tilltagande simulationen
vore en allvarlig företeelse, ett osvikligt tecken på att försvarsviljan
hos folket och därmed pliktkänslan hos de inkallade holle på att
försvagas. Det vore endast helt naturligt, att detta främst komme till synes
vid landstormsbevakningsförbanden med deras enformiga tjänst och starkt
beskurna utbildningsmöjligheter och alldeles särskilt vid de förband, där
tjänstgöringsort och hemort sammanfölle. Cederschiöld hemställde att militieombudsmannen
ville åt honom överlåta att vidtaga de åtgärder, som med
anledning av vad som förekommit kunde befinnas lämpliga. III.

III. Värnpliktige Gunnar Berg anförde i en den 20 oktober 1942 till
militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift:

Berg ville göra en förfrågan angående befälets rätt att bestraffa sjukskrivna
värnpliktiga med kompaniförbud. Enligt utfärdad bataljonsorder
skulle inga sjukskrivna värnpliktiga, vare sig de vore sjukskrivna på trupp
eller i grupp, erhålla någon permission över lördag och söndag. De hade
ej heller rätt att lämna kompaniet under sin fritid, vilket måste betraktas
som kompaniförbud. Då alla sjukskrivna i grupp I finge göra samma tjänst
som den ordinarie handräckningen, vilken erhölle full permission, ansåge
Berg en stor orättvisa föreligga. Berg hade för cirka tre månader sedan
brutit en fotled under en militärövning och hade ännu ej kunnat deltaga
i övningarna. Berg ginge på handräckning på kompaniet och gjorde, som
redan sagts, samma arbete som den fasta handräckningen. Då det vöre
ovisst om Berg någonsin mera kunde träda i tjänst, befunne han sig i en
ganska hopplös situation. Berg tyckte att det vore ganska underligt att man
skulle bestraffas med kompaniförbud för att man blivit förstörd i tjänsten.

I yttrande över Bergs skrift anförde sekundchefen för Livregementets
grenadjärer:

Vad Berg torde avse vore en av chefen för II. depåbataljonen I 3 den 13
oktober 1942 utfärdad bataljonsorder, vari förekomme en så lydande punkt:

»Vid trupp eller i grupp sjukskrivet manskap skall under fritid vistas
inom vederbörligt kompanis lokaler enligt kompanichefens närmare
bestämmande.

315

Permission över lördag—söndag får i regel icke beviljas manskap,
som tidigare under veckan varit sjukskrivet.

Undantag från denna regel må för visst fall medgivas av kompanichefen.
»

I samband med orderns utfärdande hade bataljonschefen särskilt meddelat,
att de som ådragit sig skada i tjänsten givetvis borde erhålla ledighet
i all den utsträckning, deras hälsotillstånd medgåve. De utfärdade bestämmelserna
vore tillkomna med hänsyn till det bekanta förhållandet, att antalet
sjukanmälda i början av veckan som regel vore mycket stort i jämförelse
med antalet i slutet av veckan. Genom upprepade besök på sjukvisitation
för relativt obetydliga skador eller för att direkt undandraga sig militär
utbildning av vissa värnpliktiga, försvårades väsentligen den militära
utbildningen. Sedan gammalt hade därför, sannolikt vid alla militära förband,
åtgärder vidtagits för att förhindra bortovaro under tjänstgöringstid
och möjliggöra att den grupp av läkarbesökande, som i det militära benämndes
''måndagssjuka och lördagsfriska’, erhölle tillfälle till samma grad av
militär utbildning som deras kamrater. I detta fall hade bataljonschefen efter
personliga besök konstaterat det stora antalet sjukanmälda i början av veckan.
Bergs skada vore ådragen i tjänsten. Han borde därför i överensstämmelse
med vad nu framhållits erhålla permission i likhet med icke sjukskriven
personal, därest läkare icke annorlunda förordnade. Sekundchefen
ansåge att av bataljonschefen föreskriven åtgärd folie inom ramen för av
högre myndighet föreskrivna åtgärder beträffande permittering och hemställde,
att Bergs anmälan icke måtte föranleda någon åtgärd.

IV. I en till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift lämnade
chefen för 4. kompaniet Int lis depå följande uppgifter rörande permissionsbestämmelserna
vid kompaniet:

Berättigade till permission vore samtliga, som visat gott uppförande och
väl fullgjort sin tjänst, med undantag av:

1) av tjänst förhindrade,

2) sjukskrivna; dock beviljades permission i sådana fall, då läkare skriftligen
tillstyrkt permission,

3) under veckan (måndag—lördag) sjukanmälda icke sjukskrivna samt
under veckans lopp friskskrivna. Dessa samlades dock permissionsdagen på
morgonen lill besiktning av läkare, varvid läkaren till- eller avstyrkte permission.
I tillstyrkta fall beviljades permission. V.

V. I anledning av upplysningar som lämnats i ett hos militieombudsmannen
anhängig! ärende infordrades från chefen för Karlskrona örlogsstation
upplysning örn de bestämmelser som utfärdats angående permission åt dem
som sjukmönstrat. Chefen för örlogsstationen meddelade därefter, att för
personal, som efter sjukmönstring visat sig förminskat tjänstbar, utfärdats
följande bestämmelser:

316

Inkasernerad, som av läkare ordinerats lindrig tjänst eller hel eller delvis
befrielse från tjänstgöring eller arbete, finge, så länge dylik nedsättning i
tjänstbarhet varade, icke utom för tjänsteangelägenheter lämna kasernområdet
och skulle, därest vederbörande läkare så ansåge erforderligt, vistas inom
anvisad tjänstgörings- eller kasernlokal, från vilken han finge avlägsna sig
endast för intagande av måltider eller i ör7rigt efter vederbörande befäls medgivande.

Manskap, som efter verkställd sjukmönstring av kasernläkaren ställdes
under observation (temperaturlagning, halsbesiktning m. m. å icke tjänstetid)
under visst antal dagar, finge därunder icke lämna kasernområdet utom i
tjänsten.

Kompanichef finge, då skäl därtill förelåge, medgiva undantag från ovanstående,
i denna punkt givna bestämmelser; ägande vederbörande läkare att
i sjukrulla och sjukjournal göra särskild anteckning, därest något fall vore
av den art, att, med hänsyn till sjukdomens förvärrande eller smittas spridande,
dylikt medgivande ej ansåges böra lämnas.

Genom skrivelse den 26 november 1942 till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
anhöll militieombudsmannen att få del av styrelsens uppfattning i
frågan. Handlingarna i de fyra först refererade ärendena översändes därjämte
till styrelsen.

I utlåtande den 22 december 1942 anförde sjukvårdsstyrelsen:

Förutsättning för permissions medgivande borde, ehuru detta icke angåves
i tjänstgöringsreglementet för armén, givetvis vara, att vederbörandes
hälsotillstånd medgåve vistelse utanför fritidsområdet, respektive förläggningsorten.
Det måste principiellt sett vara vederbörande truppförbandsläkare
som skulle bedöma, huruvida denna förutsättning förelåge eller icke.
Man måste dock kunna utgå från att sådan förutsättning som regel förelåge,
och läkarens medverkan vid permissions meddelande komme sålunda att
erfordras endast i de fall, där från hälso- eller sjukvårdssynpunkt sådan lämpligen
icke borde meddelas vederbörande. Detta borde som regel gälla samtliga
å sjukhus eller vid truppen sjukskrivna. Endast i de fall, där läkaren
funne anledning lämna undantag från denna regel och därom underrättade
truppbefälet, borde undantag från denna regel göras. Vissa restriktioner från
hälso- eller sjukdomssynpunkt avseende permittering erfordrades ävenledes
beträffande icke sjukskrivna. Detta gällde manskap, som nyligen varit sjukskrivna
eller sjukanmälda och vilka avförts från sjukbeskedet såsom friska
eller endast delvis tjänstedugliga, men beträffande vilka viss osäkerhet ännu
kunde föreligga från läkarens sida angående lämpligheten att lämna permission.
Denna inskränkning i permissionsrätten borde med angivande av tidsomfattning
ävenledes regleras genom meddelande från läkaren till vederbörande
truppbefäl. Av ovanstående framginge sålunda att enligt sjukvårdsstyrelsens
uppfattning förhållandet, huruvida i det enskilda fallet permissionsvägran
skulle baseras på sjukdomsskäl, måste göras beroende av sakkunnig

317

prövning från läkares sida. Regel borde alltså vara, att i de fall, där av nu
omskriven anledning permission icke skulle medgivas, vederbörande läkare
härom gjorde sitt uttalande före besluts fattande. Reglerande bestämmelser
härom torde lämpligen böra inflyta i ett nytt tjänstgöringsreglemente. Denna
fråga hade under senare tid varit föremål för uppmärksamhet även från
sjukvårdsstyrelsens sida i samband med överläggningar mellan styrelsen och
den militära expeditionskommittén angående redovisningen av sjukanmäld
och sjukskriven personal vid truppförbanden. Sålunda förelåge för närvarande
som resultat därav ett förslag angående nya bestämmelser om registreringsförfarande
vid sjukvisitation m. m. Detta franninge närmare av ett vid
utlåtandet fogat förslag till anvisningar härom. Sålunda skulle vid tillämpningen
av dessa föreskrifter truppförbandsläkaren å sjukkortet med ett +
tecken, eventuellt jämte angivande av ett visst antal dagar, lämna truppbefälet
upplysning, där vederbörande icke borde lämnas permission på grund
av sjukdomsorsak. Denna nya redovisningsorganisation komme att prövas
under januari 1943 vid tvenne truppförband, och resultatet därav avsåges att
läggas till grund för de generella bestämmelser, som därefter komme att
fastställas. Såsom ovan anförts torde samtidigt därmed vissa föreskrifter
böra inflyta i tjänstgöringsreglementet angående permissionsförfarandet vid
sjukskrivning.

Militieombudsmannen anförde i skrivelser den 14 december 1943 till sekundchefen
för Svea livgarde, befälhavaren för Stockholms försvarsområde
och sekundchefen för Livregementets grenadjärer:

Tjänstgöringsreglementet för armén upptoge rörande permittering bland
annat följande bestämmelser (§ 123 mom. 3): Permission vore icke att anse
såsom en personalen tillkommande rättighet och borde i främsta rummet beviljas
såsom en uppmuntran för ådagalagt gott uppförande och nit i tjänsten.
Permission efter tapto borde åt de yngre bland manskapet och åt de mindre
stadgade meddelas endast undantagsvis och efter särskilt omsorgsfull prövning;
permission efter tapto borde i övrigt meddelas sparsamt och icke utan
mycket viktiga skäl åt den, som brustit i gott uppförande, eller då särskilt ansträngande
övningar väntades följande dag.

Av bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet framginge, att frågan huruvida
permission skulle beviljas eller vägras i första hand skulle prövas med
ledning av sökandens förhållande i tjänsten; den som skött sig väl borde
uppmuntras med permission under det att den som misskött sig ginge förlustig
den förmån som permission innebure. 1 praktiken komme kanske ofta
den senare synpunkten såtillvida alt dominera, att avslag å en permissionsansökan,
om det ej motiverades av tjänstens krav, berodde på alt sökanden
brustit i intresse för tjänsten eller eljest i sitt uppförande. 1 reglementet hade
emellertid även en annan omständighet framhållits, vilken skulle beaktas vid
prövningen, nämligen de skäl som sökanden åberopade för sin permissionsanhållan.

318

I fråga om de särskilda ärenden som nu vore föremål för behandling finge
militieombudsmannen anföra följande:

I. Då det i bataljonsordern av den 1 juni 1942 anbefalldes, att beviljandet
av permission skulle sättas i intim kontakt med manskapets intresse för
övningarna samt deras kunskaper i praktiska och teoretiska ämnen ävensom
med snygghet och puts, syntes detta stå i god överensstämmelse med tjänstgöringsreglementets
föreskrifter. I denna bataljonsorder föreskreves emellertid
vidare, att den som på grund av sjukdom varit förhindrad att deltaga i
tjänsten ej finge beviljas nattpermission förrän han fullgjort tjänst en vecka;
undantag gjordes dock för skada i tjänsten. Kompaniordern av den 2 juni
1942 överensstämde i denna del med bataljonsordern. I båda orderna angåves,
att permission skulle vägras med hänsyn till vederbörandes av sjukdom
nedsatta krafter. Av ordalagen i dessa order att döma vore det således
främst medicinska synpunkter som gjort sig gällande. Därest det verkligen
vore de medicinska skälen som föranlett föreskriften, att en veckas fullgjord
tjänst efter friskskrivning skulle vara en förutsättning för beviljande av
nattpermission, kunde det anmärkas att truppbefälet i regel icke borde pröva
rena läkaresynpunkter. Såvitt det lämpligen läte sig göra borde samarbete
sökas med läkaren, innan permission vägrades på grund av sådana skäl som
de här åberopade. Endast läkaren torde nämligen kunna avgöra, huruvida
permission ur sjukvårdssynpunkt medförde skada eller olägenheter. I fall
då läkaren tillstyrkte permission torde truppbefälet böra vägra sådan endast
med stöd av andra skäl än de rent medicinska. Då de berörda orderna syntes
utgå från att den anbefallda begränsningen av permissionsrätten skulle
gälla oberoende av läkarens ståndpunkt, vore den enligt militieombudsmannens
mening olämplig.

Ur medicinsk synpunkt torde det ej vara motiverat att göra skillnad mellan
skada i tjänsten samt annan sjukdom i tjänsten, och kraftnedsättningen vore
ju icke beroende av örn skadan eller sjukdomen stöde i samband med
tjänsten eller icke.

I kompaniordern den 2 juli 1942 angåves, att den som gjort sjukanmälan
men ej blivit sjukskriven ej kunde påräkna permission under den närmaste
veckan. Kompanichefen hade uppgivit, att den som känt sig i behov av att besöka
läkare borde, även om han ej blivit sjukskriven, begagna fritiden till
vila och söka hindra en eventuellt under utveckling varande sjukdom att bryta
ut. Detta uttalande syntes utgå från den ståndpunkten, att sjukanmälningen i
och för sig varit befogad och att simulation ej förelegat. Från denna utgångspunkt
syntes kompanichefens uppfattning vara beaktansvärd. Från militärt
håll hade det vidare understrukits, att det vore lämpligt att vederbörande vore
kvar under läkarens tillsyn, i fall då det kunde misstänkas att en sjukdom
vore under utveckling. Vad man däremot även i denna situation kunde anmärka
vore, att det vore ett läkarespörsmål, huruvida permission borde beviljas
eller icke, och att läkaren därför även härvidlag borde höras, såvida
det vore fråga om rent medicinska överväganden.

Klaganden hade emellertid uppfattat ordern såsom ett medel att motyer -

319

ka simulation oell okynnesbesök hos läkaren. Denna hans uppfattning förefölle
rätt naturlig, och den torde icke vara främmande för orderns utgivare.
Det vore därför motiverat att bedöma ordern även utifrån denna uppfattning.
Denna kompaniorder av den 2 juli 1942 överensstämde till sin innebörd
ganska nära med den under II återgivna kompaniordern av den 25
augusti 1942. I fråga örn det syfte som sistnämnda order vore avsedd att tjäna,
hade samtliga som yttrat sig i ärendet utgått från att den skulle motverka
simulation. Härmed komme man in på den besvärliga och praktiskt viktiga
frågan örn simulationen och okynnesbesöken hos läkaren. Simulanter och
andra som i onödan sjukanmälde sig förorsakade extra arbete och vållade
även eljest olägenheter och otrevnad. De ställde läkarna inför en påfrestande
och arbetskrävande uppgift. De vore till hinder för de verkligt sjuka.
För befälet och sina kamrater på truppen vore de en förargelse och en extra
belastning. I denna del kunde militieombudsmannen hänvisa till fältläkaren
Brodins yttrande; i väsentliga delar kunde militieombudsmannen ansluta sig
till vad Brodin anfört.

Den stora gruppen av sjukanmälda, vilkas anmälan ej föranledde sjukskrivning,
vore emellertid långt ifrån enhetlig. Såväl ur sjukvårdssynpunkt
som ur permissionssynpunkt vore det nödvändigt att göra skillnad mellan
olika kategorier.

Till en första kategori kunde man hänföra dem, hos vilka läkaren misstänkte
sjukdom, ehuru han ej funne skäl till sjukskrivning. Såsom redan
förut angivits kunde permission här vägras av medicinska skäl. Den kunde
givetvis även vägras av andra skäl, såsom bristande nit och intresse. Däremot
borde sjukanmälningen, fastän den för en icke fackman kunde framstå såsom
omotiverad, icke i och för sig läggas vederbörande till last som ett hinder
mot permission. Det vöre därför av intresse att läkaren, när han avstyrkte
permission, angåve att skälet vore misstanke örn sjukdom.

En särskild kategori bildades av dem som lede av mindre krämpor, trötthet
och dylikt, men ej medvetet sökte vilseleda läkaren, ehuru de överdreve
sjukdomssymptomen. Att de i onödan besvärade läkaren kunde bero på
klemighet och ovanan vid kroppsliga ansträngningar eller på ett alltför ängsligt
iakttagande av alla sjukdomstecken. Denna grupp torde väl knappast
vara särskilt framträdande under de nuvarande förhållandena. I dessa fall
torde det vara motiverat att begränsa permissionen för att förmå dem att
visa större intresse för den militära tjänsten och dess krav.

Det funnes en tredje kategori som stöde de nyssnämnda mycket nära, nämligen
de som visste med sig att de lede av någon obetydlig sjukdom och som
sökte draga nytta av den för att skaffa sig befrielse från ansträngande övningar
och dylikt. Det vore alltså ej heller här fråga örn egentliga simulanter.
Här syntes vägran av permission kunna vara på sin plats, då de tydligt
ådagalagt sin negaliva inställning till militärtjänsten.

Till de verkliga simulanlerna måste man däremot hänföra dem som inställde
sig vid sjukvisitationerna endast för att slippa från övningarna under
morgonpasset och således utan tanke på att skaffa sig sjukvård. Redan in -

320

ställeisen vid sjukvisitationen innebure ett påstående om behov av läkarvård,
och då syftet endast vore att undandraga sig tjänsten torde här regelmässigt
föreligga straffbart tjänstefel. I varje fäll vore det berättigat att vederbörande
ginge förlustig möjligheterna att erhålla permission.

Såsom simulanter måste vidare uppenbarligen betraktas de som sjukanmälde
sig i avsikt att bli behandlade såsom sjuka ehuru de visste med sig
att de icke vore sjuka, och som i detta syfte uppgåve medvetet oriktiga
sjukdomssymptom. Till samma grupp måste man räkna dem som medvetet
överdreve de fel och krämpor, varav de lede. En onödig sjukanmälan i förening
med avsiktligt oriktiga eller vilseledande uppgifter torde kunna bestraffas
enligt 129 eller 130 § strafflagen för krigsmakten (se härom NJA
1916 sid. 290 och 1911 not B 344 samt prop. 1914 B nr 57 sid. 431 och lagutsk.
uti. 1914 B nr 22 sid. 47). Under alla förhållanden vore det välmotiverat
att icke bevilja permission åt dem som visat en så hög grad av opåtlighet.
Bestraffning av simulation förutsatte att full bevisning om densamma
kunde i vanlig ordning förebringas. Då vägi''an av permission icke vore en
bestraffning eller tillrättavisning förutsatte den ej heller att det fördes bevis
örn att simulation förelegat. Redan skälig anledning till misstanke örn
simulation torde utgöra tillräcklig grund för en sådan vägran. Här såväl
som eljest torde befogade misstankar örn opålitlighet eller bristande intresse
kunna föranleda avslag å en permissionsansökan.

Från de egentliga simulanterna måste man skilja dem, vilkas sjukanmälan
lekmannamässigt framstode såsom befogad, ehuru läkaren ej funne anledning
misstänka sjukdom eller funne sjukdomen vara så lindrig att någon
sjukskrivning ej behövde ske. Åtskilliga sjukanmälningar kunde ju vara befogade
redan ur den synpunkten att de symptom som framträtt borde komma
under läkarens prövning. Beträffande all sjukvård gällde regeln att det
vore bättre att vända sig till läkaren för tidigt än för sent. Själva läkarundersökningen
kunde vara fullt motiverad fastän den ej föranledde någon
ytterligare åtgärd. I dessa fall borde sjukanmälningen föranleda inskränkning
i vederbörandes permissionsmöjligheter endast i den mån medicinska
skäl talade därför, på sätt förut på tal örn den första kategorien anförts.

Av det anförda torde framgå att det vore av vikt att varje fäll bleve rätt
bedömt. Här vore det icke endast fråga om den differentiering av de sjukanmälda
som ur sjukvårdssynpunkt erfordrades utan även om de särskilda
kategoriernas ställning i permissionsavseende. Detta senare relativt underordnade
spörsmål borde ej underskattas. Särskilt för manskapet torde reglerna
om permission och deras handhavande vara av betydelse. En allmän regel
att alla som sjukanmält sig utan att bliva sjukskrivna under viss tid därefter
skulle vara uteslutna fran permission måste medföra att vissa personer
godtyckligt och utan skäl bleve berövade en uppmuntran varav de gjort
sig förtjänta. Det orättvisa häri kunde ej helt undanröjas genom en sådan
föreskrift som den i ett ärende angivna, att de som anmält sig för behandling
ej skulle vägras permission. Reglerna om permission kunde också återverka
pa sjukanmälningarna och därmed på sjukvården. Sakens viktigaste

321

sida vöre vådorna av varje ingripande, som vöre ägnat att förhindra eller
fördröja en befogad sjukanmälan. Därför att det funnes många bland militärerna
som gärna och i onödan anmälde sig vid sjukvisitationerna, finge
man ej förbise att det funnes andra som hade en motsatt inställning, så att
de underläte eller uppsköte besök hos läkaren och därigenom utsatte såväl
sin egen som andras hälsa för risk.

Såsom förut berörts borde samråd med läkaren äga rum i fall där medicinska
skäl mot permission förefunnes. Även i andra fall borde läkares
medverkan sökas. Mången gång torde visserligen truppbefälet ha en riktig
uppfattning om dem som här hänförts till andra och tredje kategorierna.
Den undersökande läkarens intryck av vederbörande vore dock av värde.
Framför allt gällde detta emellertid beträffande dem som misstänktes för
simulation. I regel torde truppbefälet icke vara i stånd att avslöja när simulation
förelåge. För den undersökande läkaren måste det även mången gång
vara svårt att tillförlitligen fastslå att simulation förelåge. Detta torde genast
framträda om det sattes i fråga att han skulle rapportera alla simulaker
för tjänstefel. Ofta torde resultatet bliva att läkaren icke kunde med säkerhet
avgöra, huruvida en sjukanmälan vore medvetet falsk eller endast otillräckligt
grundad. Möjligen underlättades läkarens ståndpunktstagande örn
han endast behövde uttala, huruvida det vore skäl att misstänka simulation.
Såsom förut anförts torde sådant förhållande utgöra tillräcklig grund för
vägran av permission.

II. Beträffande kompaniordern den 25 augusti 1942 kunde militieombudsmannen
ansluta sig till uttalandet att den vore olämplig såväl i form
som till sitt innehåll. Motiveringen för denna militieombudsmannens ståndpunkt
franninge av det förut under 1 anförda.

I ärendet rörande denna order berördes frågan om åtgärder mot permittenters
missbruk av möjligheten att underlåta att inställa sig vid permissionstidens
utgång under förebärande av sjukdom. Detta särskilda spörsmål skulle
bär icke behandlas, då detsamma icke hade något omedelbart samband med
frågorna om permission åt sjukskrivna eller sjukanmälda. III.

III. Beträffande sjukskrivet manskap anbefalldes genom bataijonsordern
av den 13 oktober 1942, att permission över lördag—söndag i regel icke finge
beviljas dem som tidigare under veckan varit sjukskrivna. Enligt sin ordalydelse
berörde denna order icke frågan om permission åt dem som gjort
sjukanmälan men icke blivit sjukskrivna. Avsikten hade dock möjligen vard
att de som förgäves gjort sjukanmälan skulle i permissionsavseende behandlas
på samma sätt som de vilka under veckan varit sjuka. Det hade nämligen
i det avgivna yttrandet framhållits, att den militära utbildningen väsentligt
försvårats därav, ali vissa värnpliktiga gjort upprepade besök på sjukvisitation
för obetydliga skador eller direkt för att undandraga sig utbildning.

I dessa delar kunde militieombudsmannen hänvisa till vad som anförts i
det föregående.

21—439022. Militieombudsmannens ömhet libe rätt else.

322

I det nu förevarande ärendet upptoges jämväl frågan om permission åt
dem som fortfarande vöre sjukskrivna. Härom stadgades i tjänstgöringsreglementet
(§ 137 mom. 2) bland annat: Vid truppen vårdade sjuka (konvalescenter)
få icke utan läkarens föreskrift och kompanichefens i varje
fall lämnade medgivande vistas utom kompaniets lokaler annat än vid måltider
och för naturbehov. Om den sjuke för hälsans återställande efter läkarens
föreskrift bör vistas ute, skall sådant medgivande lämnas av kompanichefen.
Tillstånd att lämna kasernområdet skall av kompanichefen givas, då
den sjuke av läkaren hänvisats till viss behandling utom truppförbandet. I
annat fall får av kompanichefen sådant tillstånd efter läkarens hörande endast
undantagsvis lämnas. Enahanda bestämmelser gälla i tillämpliga delar
dem, vilka, utan att vara sjukskrivna vid truppen, fritagits från deltagande
i vissa övningar eller dylikt.

Regementsinstruktionen för Livregementets grenadjärer innehölle föreskrift
(§ 40 mom. 4), att permission ej annat än efter samråd med läkaren får beviljas
den som är sjukskriven eller befriad från deltagande i vissa övningar.

Genom bataljonsordern av den 13 oktober 1942 anbefalldes, att vid trupp
eller i grupp sjukskrivet manskap under fritid skulle vistas inom kompaniets
lokaler enligt kompanichefens närmare bestämmande.

Mot innehållet i bataljonsordern, såvitt den avsåge sjukskrivet manskap,
torde någon egentlig anmärkning icke kunna göras. Ordern innehölle i denna
del knappast något nytt utöver tjänstgöringsreglementets föreskrifter. Ett
strängt tillämpande av föreskrifterna skulle emellertid kunna leda till obilliga
resultat för dem som under längre tid vore sjukskrivna vid truppen eller,
utan att vara sjukskrivna, fritagna från vissa övningar. Klaganden hade
uppgivit att han för tre månader sedan under en övning brutit en fotled och
ännu icke vöre återställd utan ginge på handräckning med samma arbete
som den fasta handräckningen; det vore ovisst om han någonsin mera kunde
deltaga i övningarna. I det i ärendet avgivna yttrandet hade framhållits, att
klaganden, enär hans skada ådragits i tjänsten, borde erhålla permission i
likhet med icke sjukskriven personal, därest läkaren ej annorlunda förordnade.
Mot detta uttalande torde man allenast böra erinra, att klagandens
särskilda möjligheter att erhålla permission icke borde sättas i samband
med att skadan ådragits i tjänsten. Det verkliga skälet till att en värnpliktig
i klagandens läge borde likställas med annan personal i fråga om permission
torde i stället böra sökas däri, att han kunde fullgöra handräckning trots
sin skada samt att tiden för sjukskrivningen kunde bli mycket lång, varför
alltför stränga restriktioner i hans rörelsefrihet skulle tillfoga honom ett
oförskyllt lidande. Såväl tjänstgöringsreglementet som regementsinstruktionen
torde tillåta en sådan tillämpning av reglerna om permission åt sjukskrivna,
som här förordats. Bataljonsordern torde ej heller ha varit avsedd att utesluta
en dylik tillämpning. IV.

IV. och V. De permissionsbestämmelser, för vilka i dessa ärenden redogjorts,
gåve icke anledning till någon erinran.

323

Huvudtankarna i det anförda syntes kunna sammanfattas sålunda. Då fråga
uppkomme örn vägran av permission på grund av föregående sjukskrivning
eller sjukanmälan borde en prövning av varje särskilt tall företagas. Därvid
borde beaktas, förutom de i tjänstgöringsreglementet upptagna föreskrifterna,
även hälso- och sjuk vårdssynpunkter. Främst borde det ankomma på
vederbörande läkare att avgöra vilken verkan som skulle tilläggas dessa synpunkter.
Även i övrigt borde medverkan från läkarens sida eftersträvas.
Vid ärendenas avgörande borde det tillses, att den som gjort sig förtjänt av
uppmuntran icke utan skäl förvägrades sådan. Man borde sträva efter att
utskilja dem som inför läkaren lämnat medvetet oriktiga uppgifter eller visat
opålitlighet eller bristande intresse eller obenägenhet att underkasta sig
tjänstens krav. Oklara fall borde icke behandlas på sådant sätt att personalen
föranleddes att underlåta sjukanmälan då sådan vöre motiverad. Vid
utfärdandet av allmänna föreskrifter örn beviljande av permission borde
dessa grunder för ärendenas prövning beaktas. Därest man vid permissionsärendenas
avgörande funne sig icke kunna underkasta de enskilda fallen den
individuella prövning under läkares medverkan, som här förordats, syntes
enligt militieombudsmannens mening vara riktigast att man avstode från att
tillämpa särskilda restriktioner beträffande dem som gjort sjukanmälan eller
varit sjukskrivna.

29. Fråga om villkorlig dom i samband med tillämpning av 129 §
strafflagen för krigsmakten.

Enligt 1 § i 1918 års lag angående villkorlig straffdom må villkorlig dom
ej brukas där straff ådömes för brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen
för krigsmakten, i annat fall än då straffet ådömes efter 8 kap. strafflagen för
krigsmakten. I samma paragraf föreskrives vidare att då någon finnes förskylla,
jämte frihetsstraff i fråga varom villkorlig dom enligt denna paragraf
må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten, den omständigheten
ej utgör hinder mot beviljande av anstånd med förstnämnda
straff; beviljas anstånd skall disciplinstraffet ådömas särskilt.

Bestämmelser svarande mot de nyss berörda återfinnas jämväl i den
nya lagstiftningen örn villkorlig dom. Sålunda upptager 1939 års lag örn
villkorlig dom i 26 § en föreskrift, att villkorlig dom ej må meddelas i fråga
örn brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för krigsmakten; dock må villkorlig
dom beviljas beträffande brott mot 8 kap. sistnämnda lag, där den
tilltalade förskyller fängelse eller straffarbete. I samband med tillkomsten av
1939 års lag örn villkorlig dom fogades lill 34 § i strafflagen för krigsmakten
en bestämmelse enligt vilken, då brott som finnes förskylla disciplinstraff
sammanträffar med brott, beträffande vilket villkorlig dom anses böra meddelas,
disciplinstraffet må ådömas särskilt.

324

Militieombudsmannen anförde i skrivelse till en krigsfiskal den 14 december
1943:

Vid granskning av handlingarna i inål som nyligen förevarit inför Högsta
domstolen hade det uppmärksammats att det, sedan den tilltalade anhållit örn
villkorlig dom, från åklagarens sida anförts, att villkorlig dom icke lagligen
kunde meddelas. I målen hade den tilltalade varit fälld till ansvar enligt 22
kap. 11 § allmänna strafflagen, 107 § strafflagen för krigsmakten samt 129 §
sistnämnda lag. Till stöd för åklagarens mening hade åberopats ett av Kungl.
Majit den 8 februari 1941 meddelat utslag (NJA 1941 s. 23). Ur detta rättsfall,
som icke refererats ur förevarande synpunkt, torde man icke äga utläsa
mera, än att villkorlig dom icke lagligen kunde meddelas i en sådan
situation som den i målet föreliggande, eller då någon ådömdes fängelse eller
straffarbete såsom gemensamt straff för tjänstefel enligt 129 § strafflagen
för krigsmakten samt annat brott. Fängelse eller straffarbete som ådömdes
jämlikt sistnämnda paragraf finge nämligen icke ådömas villkorligt, och då
ett gemensamt straff ådömdes kunde villkorlig dom således icke komma i
fråga. För manskap vöre normalstraffet för brott mot 129 § strafflagen för
krigsmakten visserligen straffarbete eller fängelse, men disciplinstraff finge
ådömas, i fall då brottet skett av förhastande och då ingen eller ringa skada
därav kommit. Därest straffet för ett tjänstefel enligt 129 § strafflagen för
krigsmakten funnes böra bestämmas till disciplinstraff, funnes intet hinder
att villkorlig dom meddelades beträffande ett annat till bedömande samtidigt
föreliggande brott, vilket i och för sig vore av den natur att villkorlig
dom kunde och borde beviljas.

Att lagstiftningen i dessa fall öppnat möjlighet att frångå huvudregeln örn
gemensamt straff för brottslighet som samtidigt förelåge till bedömande, stöde
just i samband med önskemålen, att området för den villkorliga domen icke
skulle utan tillräckliga skäl begränsas (se härom NJA II 1938 s. 570).

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Angående förtydligande i visst hänseende av bestämmelserna em
hämtning av värnpliktiga, som uteblivit från tjänstgörings

Ämbetsberättelsen till 1937 års lagtima riksdag innehåller (sid. 165 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 27 november 1936 ävlåten
skrivelse angående förtydligande i visst hänseende av bestämmelserna om
hämtning av värnpliktiga, som uteblivit från tjänstgöring.

Den 9 oktober 1942 utfärdades kungörelse (nr 840) angående hämtning
av värnpliktiga, som uteblivit från inskrivningsförrättning eller tjänstgöring,
m. m. (hämtningskungöreise).

Jämväl en tidigare, den 29 augusti 1933 av militieombudsmannen till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet avlåten skrivelse angående
ifrågasatt ändring av bestämmelserna örn hämtning av värnpliktiga, som
uteblivit från tjänstgöring (se ämbetsberättelsen 1934 sid. 224 ff.) torde få
anses avgjord genom den nya kungörelsen.

2. Angående behovet av att modernisera marinens sjukhus i Karlskrona.

Ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag innehåller (sid. 299 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 7 maj 1938 till Konungen
avlåten skrivelse angående behovet av att modernisera marinens sjukhus i
Karlskrona.

Sedan utredning i frågan förebragts bemyndigade Kungl. Maj:t genom
brev av den 17 februari 1939 marinförvaltningen att utse delegerade för
ämbetsverket att i samråd nied representanter för Blekinge läns landsting
verkställa utredning angående förutsättningarna för cn sammanslagning av
marinens sjukhus och länslasarettet i Karlskrona m. m. Den samarbetskommitté,
som i anledning härav kom till stånd, avgav den 23 juli 1940
till Blekinge läns landsting ett betänkande med utredning och förslag. Efter
en hemställan från landstingets förvaltningsutskott fann Kungl. Majit genom
brev av den 14 mars 1941 gott bemyndiga chefen för försvarsdepartementet
att tillkalla ledamoten av riksdagens andra kammare J. E. G. Fast att såsom
sakkunnig leda den ytterligare utredningen örn en sammanslagning
av marinens sjukhusvård i Karlskrona med landstingels sjukhusvård. På

326

framställning av Fast utsågo därefter marinförvaltningen och förvaltningsutskottet
representanter för kronan och landstinget i denna nya utredning.

I skrivelse till militieombudsmannen den 14 december 1942 anförde marinförvaltningen
:

Den genom beslutet den 14 mars 1941 anbefallda utredningen hade överlämnats
till Kungl. Maj:t i juli 1942 såsom »Betänkande med förslag till
organisation av marinsjukvården i Karlskrona». Betänkandet hade utmynnat
i förslag till Kungl. Maj:t att föreslå riksdagen att för budgetåren 1943/
44 och 1944/45 anvisa tillsammans 3 120 000 kronor för anordnande av
samarbetssjukhus i Karlskrona. Över detta betänkande hade marinförvaltningen
yttrat sig i underdånigt utlåtande den 27 november 1942, varvid förslaget
avstyrkts under huvudsaklig motivering, att ett bibehållande av marinens.
nuvarande sjukhus efter genomgripande modernisering visat sig enligt
verkställda beräkningar mera fördelaktigt ur ekonomisk synpunkt än
uppförandet av ett fullständigt samarbetssjukhus.

I proposition (nr 207) till 1943 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att dels besluta att marinens sjukhus i Karlskrona skulle nedläggas
och sjukhusets uppgifter övertagas av ett till länslasarettet i Karlskrona
förlagt samarbetssjukhus, dels bemyndiga Kungl. Maj:t att med Blekinge
läns landsting träffa erforderliga avtal rörande ej mindre utbyggande av
länslasarettet i Karlskrona till samarbetssjukhus i enlighet med vissa av departementschefen
angivna riktlinjer än även de mellan landstinget och staten
föreliggande ekonomiska och rättsliga frågorna i samband med vården
av militära patienter å länslasarettet, dels ock till vederbörande anslagspost
under fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 500 000 kronor.
Riksdagen (skrivelse nr 336) beslöt i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag.
Ärendet föredrogs därefter i konselj den 30 juni 1943.

3. Angående upphävande av gällande bestämmelser örn betyg för
tjänstbarhet och uppförande för underofficerare vid flottan.

Ämbetsberättelsen till 1940 års lagtima riksdag innehåller (sid. 204 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 31 oktober 1939 till Konungen
avlåten skrivelse angående upphävande av gällande bestämmelser om
betyg för tjänstbarhet och uppförande för underofficerare vid flottan. Redogörelse
för vissa åtgärder i ämnet intogs därefter i ämbetsberättelsen till
1943 års lagtima riksdag (sid. 228), varvid bland annat omnämndes att Kungl.
Maj:t genom beslut den 23 januari 1942 anbefallt chefen för marinen att
inkomma med det förslag rörande ändrade bestämmelser i förevarande hänseende
vartill omständigheterna kunde föranleda.

Genom beslut den 29 januari 1943 föreskrev därefter Kungl. Maj:t med
anledning av en av chefen för marinstaben, för chefen för marinen, i skrivelse
den 13 juli 1942 gjord framställning att — oavsett bestämmelserna i

327

reglemente för marinen provisorisk del I § 22 mom. 11 — skulle tillsvidare
från och med den 1 april 1943 beträffande underofficer av 2:a graden vid
flottan den för tjänstbarhet dittills tillämpade betygssättningen ersättas med
angivande av vitsord »mycket skicklig», »skicklig», »användbar» eller »otillfredsställande»
samt vitsord om uppförande icke avgivas, varjämte föreskrevs
att chefen för marinen skulle meddela härav föranledda närmare
föreskrifter.

4. Angående villkoren för lämnande av uppgifter åt myndigheter ur de
militära registren rörande straff och tillrättavisningar.

Åmbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 207 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 13 juli 1940 till Konungen
avlåten skrivelse angående villkoren för lämnande av uppgifter åt myndigheter
ur de militära registren rörande straff och tillrättavisningar.

Genom beslut den 31 december 1942 fann Kungl. Maj:t framställningen
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

5. Angående samvetsömma värnpliktiga och deras tjänstgöring.

Åmbetsberättelsen till 1942 års lagtima riksdag innehåller (sid. 201 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 21 juni 1941 till Konungen
avlåten skrivelse angående samvetsömma värnpliktiga och deras tjänstgöring.
I åmbetsberättelsen till 1943 års lagtima riksdag (sid. 238) har anmärkts
att framställningen föranlett tillsättande av 1941 års utredning angående
samvetsömma värnpliktiga och att utredningen den 18 mars 1942
till chefen för försvarsdepartementet överlämnat betänkande med förslag
till lag om vapenfria värnpliktiga (se SOU 1942: 15). Betänkandet föranledde
proposition (nr 18) till 1943 års riksdag med förslag till lag örn vapenfria
värnpliktiga och lag örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria
värnpliktiga. Sedan riksdagen (skrivelse nr 91) antagit sistnämnda lagförslag
samt i huvudsakliga delar även det förstnämnda, utfärdades lagarna
den 26 mars 1943 (nr 121 och 126). I anslutning lill dessa lagar utfärdades
vissa andra författningar, bland vilka märkas kungörelse med vissa
bestämmelser angående vapenfria värnpliktiga (nr 122).

328

6. Angående samvetsömma värnpliktigas skyldighet att bära uniform.

Ämbetsberättelsen till 1942 års lagtima riksdag innehåller (sid. 209 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 13 september 1941 till Konungen
avlåten skrivelse angående samvetsömma värnpliktigas skyldighet att
bära uniform. I ämbetsberättelsen til! 1943 års riksdag (sid. 239) har anmärkts
att skrivelsen överlämnats till 1941 års utredning angående samvetsömma
värnpliktiga, vilken utredning den 18 mars 1942 till chefen för försvarsdepartementet
överlämnat betänkande med förslag till lag om vapenfria värnpliktiga
(se SOU 1942: 15). Sedan betänkandet föranlett proposition (nr 18) lill
1943 års riksdag med förslag till lag om vapenfria värnpliktiga m. m., vilka
förslag av riksdagen (skrivelse nr 91) i huvudsak antagits, utfärdades den 26
mars 1943 bland annat lag om vapenfria värnpliktiga (nr 121). I denna lag
stadgas att för lagens tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas
av Konungen. I fråga örn de vapenfrias skyldighet att bära uniform ha
närmare bestämmelser meddelats i generalorder den 5 och 29 april 1943.

7. Angående giltigheten av vissa äldre tillstånd för samvetsömnia värnpliktiga
att i stället för vapentjänst fullgöra annan tjänstgöring vid

truppförband.

Ämbetsberättelsen till 1943 års lagtima riksdag innehåller (sid. 250 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 30 maj 1942 till Konungen
avlåten skrivelse angående giltigheten av vissa äldre tillstånd för samvetsömma
värnpliktiga att i stället för vapentjänst fullgöra annan tjänstgöring
vid truppförband. I ett den 18 mars 1942 till chefen för försvarsdepartementet
överlämnat betänkande med förslag till lag om vapenfria värnpliktiga
(se SOU 1942: 15) hade 1941 års utredning angående samvetsömma värnpliktiga
föreslagit en övergångsbestämmelse, enligt vilken värnpliktiga, vilkas
ansökningar om befrielse på grund av samvetsskäl från värnpliktstjänstgöring
i vanlig ordning blivit före den föreslagna lagens ikraftträdande bifallna,
skulle vara underkastade bestämmelserna i lagen, dock att dels hittills
gällande bestämmelser örn utbildningstiden skulle äga tillämpning i fråga om
sådana värnpliktiga, dels ock beslut om deras tjänstgöring jämlikt 4 § i
lagen ej vore erforderligt, för såvitt Konungen ej funne sådant böra fattas.

I proposition (nr 18) till 1943 års riksdag med förslag till lag om vapenfria
värnpliktiga m. m. berörde chefen för försvarsdepartementet den fråga,
varå militieombudsmannen sålunda fäst uppmärksamheten, och framhöll att
viss tveksamhet rått örn ett förordnande om vapenfri tjänst enligt cirkulär
den 21 februari 1902 skulle anses gälla för framtiden. Departementschefen
funne att så borde vara fallet och föresloge att det obetydliga antal värnplik -

329

tiga, vilka innehade tillstånd till vapenfri tjänst, meddelade med stöd av
nämnda cirkulär, skulle i fortsättningen vara underkastade bestämmelserna
i lagen örn vapenfria värnpliktiga. Den av de sakkunniga i deras förslag till
lag om vapenfria värnpliktiga upptagna övergångsbestämmelsen, mot vilken
departementschefen intet hade att erinra, syntes i detta hänseende vara klarläggande.

Sedan riksdagen (skrivelse nr 91) i huvudsak antagit lagförslaget, utfärdades
den nya lagen den 26 mars 1943 (nr 121).

8. Angående rätt för militär personal att ingiva besvär till närmaste
befälhavare, som för expedition.

Ämbetsberättelsen till 1943 års lagtima riksdag innehåller (sid. 262 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 2 december 1942 avlåten
skrivelse angående rätt för militär personal att ingiva besvär till närmaste
befälhavare, som för expedition, över skrivelsen ha efter remiss utlåtanden
avgivits av försvarsstaben och krigshovrätten. Äxendet är därefter föremål för
vidare utredning inom justitiedepartementet.

9. Angående förläggningsförhållandena vid Svea livgarde.

Härom avlät militieombudsmannen den 7 oktober 1943 en så lydande skrivelse
till Konungen:

»Vid en av mig i september 1943 förrättad inspektion av Svea livgarde har
jag funnit betydande sanitära och andra olägenheter vidlåda förläggningsförhållandena
vid regementet.

Redan vid militieombudsmannens närmast föregående inspektion av regementet
i april 1940 fann militieombudsmannen kasernbyggnaderna i Stockholm
förete betydande brister men ansåg sig icke för det dåvarande böra vidtaga
några åtgärder med hänsyn till att frågan örn regementets förläggning till
Järvafältet vore under utredning.

Förhållandena ha sedan dess avsevärt försämrats, och då nu ett avbrytande
av arbetena med färdigställandet av regementets nya kasernetablissement
vid Sörentorp å Järvafältet ifrågasatts måste, därest så bleve fallet, avsevärda
förbättringsarbeten komma till utförande för att åtminstone de i sanitärt
hänseende mest betydande bristerna skola kunna avhjälpas.

Det är uppenbart att underhållet av regementets gamla etablissement blivit
i allt för hög grad eftersatt, i synnerhet med hänsyn till att man icke torde
kunnat räkna med en omedelbar rivning av byggnaderna efter regementets
utflyttning till Järvafältet. Exempelvis en sådan detalj som försummandet av
det utvändiga underhållet av fönstren, varigenom dessa i stor utsträckning

330

tagit skada, vittnar knappast om att byggnadernas underhåll ägnats tillräcklig
omtanke.

Enär jag erfarit att frågan om förbättrandet av regementets förläggningsförhållanden
i annat sammanhang kommer att underställas Eders Kungl.
Maj:ts prövning dels genom en av sekundchefen i augusti 1943 avlaten underdånig
framställning härutinnan och dels genom en av arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse på anmodan av chefen för försvarsdepartementet nyligen
verkställd utredning, anser jag mig icke här böra ingå på vidare detaljer
utan enbart hänvisa till det vid inspektionen av etablissementet i Stockholm
och förläggningen i Sörentorp förda protokollet, varav utdrag i hithörande
delar bifogas.

Med hänsyn särskilt till de otillfredsställande förläggningsförhållandena synes
mig i högsta grad önskvärt om arbetena med fullbordandet av regementets
nya etablissement vid Sörentorp å Järvafältet kunde fullföljas utan uppskov,
så att regementet snarast kan inflytta därstädes. Härigenom skulle även
betydande kostnader inbesparas för många eljest ofrånkomliga arbeten av
provisorisk karaktär såväl beträffande etablissementet i Stockholm som vid
Sörentorp, varjämte de årliga omkostnaderna för regementet särskilt beträffande
förplägnad och transporter m. m. komme att avsevärt nedgå. Samtidigt
vunnes även behövlig förbättring av förläggningsmöjligheterna för manskapet
vid Stockholms luftvärnsregemente, vars etablissement i hög grad inkräktas
genom de av Svea livgarde därstädes för närvarande disponerade
lokalerna.

Även om utflyttningen till Järvafältet av Svea livgarde snart kommer till
stånd är det dock nödvändigt att de vid regementets gamla etablissement i
Stockholm förefintliga sanitära missförhållandena i viss utsträckning omedelbart
avhjälpas.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag ansett mig böra bringa min uppfattning till Eders Kungl. Maj:ts
kännedom.»

10. Angående jämkning i gällande föreskrifter rörande permission.

Den 4 december 1943 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
till Konungen:

»Frågan om beviljande av permission åt militär personal regleras i första
hand genom reglementena för de särskilda försvarsgrenarna. Dessa reglementen
torde intaga den principiella ståndpunkten, att permission icke är att anse
såsom en personalen tillkommande rättighet utan i stället är att betrakta såsom
en förmån som efter omständigheterna vägras eller beviljas. Med denna
principiella ståndpunkt följer, att vägran av permission i och för sig icke
kan betraktas såsom ett straff eller eljest såsom ett korrektionsmedel. En sådan
vägran kan exempelvis vara föranledd av beredskapsläget eller av smitta -

331

sam sjukdom inom förbandet. 1 överensstämmelse härmed är permissionsförbud
ett okänt begrepp i författningarna (örn man bortser från den i strafflagen
för krigsmakten linder 210 § b. upptagna tillrättavisningen i form avvägran,
ombord å fartyg, av landpermission). De i strafflagen för krigsmakten
under 210 § d. upptagna tillrättavisningarna i form av förbud att vistas
utom vissa där angivna områden — dessa förbud pläga ofta benämnas kasernförbud
respektive kompaniförbud — innebära principiellt hinder mot
beviljande av permission. Dock är att bemärka att vederbörande befälhavare
med hänsyn till inträffade ändrade förhållanden är berättigad vidtaga av
desamma betingade modifikationer i meddelad tillrättavisning. Sålunda torde
han äga rätt att i undantagsfall då alldeles särskilda skäl därför uppkomma,
t. ex. dödsfall eller allvarligt sjukdomsfall i den tillrättavisades familj, bevilja
denne permission.

Vederbörande militäre chef kan avslå en permissionsanhållan, antingen
med stöd av den honom genom reglementena givna befogenheten att efter omständigheterna
avgöra dessa ärenden, eller till följd av att permissionssökanden
på grund av meddelad tillrättavisning ej äger erhålla permission. Viss
oklarhet har emellertid uppkommit till följd därav att man ofta begagnar
sig av uttrycket permissionsförbud utan att det är otvetydigt vad därmed avses.
Emellanåt ha meddelade permissionsförbud otvivelaktigt varit att anse
som tillrättavisningar, ehuru de icke stått i full överensstämmelse med lagens
bestämmelser om dylika. Så har varit förhållandet då permissionsförbud införts
i anteckningsbok över tillrättavisningar. I andra fall åter ha meddelats
permissionsförbud vilka, utan att vara att betrakta som tillrättavisningar,
dock varit avsedda som en reaktionsform mot bristande intresse och mindre
gott uppförande i tjänsten. I flera fall ha utfärdade permissionsförbud föranlett
åtgärder från militieombudsmannens sida (ämb.ber. 1917 s. 186, 1918
s. 423, 1936 s. 117, 1941 s. 57). Jag vill vidare hänvisa till en av mig i annat
ärende upprättad promemoria, varav avskrift bifogas.1

Av militära chefers befogenhet att avgöra permissionsfrågor följer uppenbarligen
även rätt att meddela generella regler örn beviljande och vägrande
av permission. Mot permissionsförbud, i form av förhandsbesked att ansökningar
om permission komma att avslås, kunna emellertid vissa principiella
betänkligheter anföras. I verkligheten innebära dessa förbud att man tillgriper
en reaktionsform som saknar uttryckligt stöd av författning eller reglemente.
Redan år 1918 uttalade dåvarande inilitieonibudsmannen att såsom
korrektiv i anledning av begångna fel permissionsförbud icke bör utfärdas på
förhand utan att i stället lämpligen användas vägran av permission, när
sådan begäres. Till denna uppfattning ansluter jag mig.

Det synes böra övervägas att till reglementenas stadganden rörande permission
foga tillägg av den innebörd, att permissionsförbud icke må begagnas
såsom påföljd vare sig för ådagalagt bristande intresse i tjänsten eller
för mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, som icke anses

1 Berörda promemoria är intagen å sid. 306 ff.

332

böra förtjäna tillrättavisning, utan att det även i dylika fall skall efter omständigheterna
prövas huruvida permission må beviljas.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag härigenom med stöd
av 13 § i den för militieombudsmannen utfärdade instruktionen hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t i samband med revision av tjänstgöringsreglementena
ville taga under övervägande den jämkning i föreskrifterna angående permission
som här berörts.»

11. Angående införande av närmare föreskrifter rörande krigsmäns
skyldigheter i nykterhetsavseende.

Härom avlät militieombudsmannen den 4 december 1943 en så lydande skrivelse
till Konungen:

»Strafflagen för krigsmakten upptager i olika sammanhang1 brott som bestå
däri att krigsman är överlastad av starka drycker. För sin tillämpning
torde dessa straffbestämmelser förutsätta att vederbörande är spritpåverkad
i den grad som angives i 18 kap. 15 § allmänna strafflagen med orden att det
av hans åtbörder och orediga sinnesförfattning synbarligen kan märkas, att
han är drucken. I tjänstgöringsreglementena för försvarsgrenarna1 2 ställas
vissa krav på den militära personalens levnadssätt. Det föreskrives att befälet
bör främja ett nyktert och sunt levnadssätt bland de underlydande samt att
befälet i sitt uppträdande och liv skall vara ett gott föredöme. Dessa föreskrifter
äro så allmänt hållna att det kan möta svårighet att lägga dem till grund
för bestraffningsåtgärder. Ett beivrande kan emellertid någon gång vara möjligt
med stöd av bestämmelserna i 96 § första punkten i strafflagen för krigsmakten.
Dessa bestämmelser om bristande anständigt uppförande kunna åberopas
även i fråga om en spritpåverkan som ej kan betecknas såsom berusning, nämligen
örn en militär i sin tjänsteutövning eller eljest under vissa angivna förhållanden
beter sig på ett onormalt sätt, vilket tydligt framstår såsom en följd
av spritförtäring. Lagrummet är dock till sin innebörd så obestämt att olika
domstolar givit detsamma olika räckvidd.

Frågan om ett i yttre måtto anständigt uppträdande är emellertid icke den
viktigaste i detta sammanhang. Det är välbekant att även en mycket måttlig
spritförtäring, vilken icke medfört några påtagliga förändringar i vederbörandes
yttre uppträdande, dock kan ha väsentligt nedsatt hans förmåga av snabbt
och säkert iakttagande och handlande. Åtskillig militär tjänstgöring är av den
natur att dess behöriga fullgörande förutsätter att vederbörandes herravälde
över sina handlingar icke är nedsatt. I fråga om förande av motorfordon i
vanlig trafik ha bland annat dessa synpunkter lett till speciallagstiftning. Det
torde utan vidare vara klart att många former av militärtjänst ställer större

1 96 § andra punkten, 123—125 §§, 175 och 176 §§.

2 TjR § 1 mom. 17; RM del I A § 42 mom. 2; TjRF § 16 mom. 1.

333

krav på den handlandes prestationsförmåga än förandet av motorfordon i allmänhet.
Detta torde gälla redan i fråga om den militära motorfordonstjänsten
i fält. Med de tekniska framstegen och militärtjänstens fortgående specialisering
följa också stegrade krav på noggrannhet och sinnesnärvaro. Många tekniska
instrument, som nu begagnas inom krigsmakten och äga stor betydelse,
kunna ej handhavas med avsett resultat ens av en person, som är i jämförelsevis
ringa grad spritpåverkad. Men även beträffande tjänst som icke är
av särskilt teknisk natur torde man regelmässigt böra fordra att vederbörandes
duglighet icke får vara nedsatt till följd av spritpåverkan. I synnerhet gäller
detta om all befälsföring; den som icke har nödig kontroll över sig själv bör
icke få föra befäl över andra.

Ett minimikrav i fråga om nykterhet torde vara att militär personal under
tjänstgöring och under tiden närmast dessförinnan icke får förtära rusdrycker
i sådan utsträckning att de icke kunna på ett tillfredsställande sätt sköta
sin tjänst. Den närmare innebörden av detta krav kommer att bero av bland
annat tjänstens mer eller mindre krävande natur. I särskilda fall torde även
den obetydligaste spritpåverkan vara oförenlig med tjänstens krav. Detta gäller
till exempel om åtskillig tjänstgöring under högre grader av stridsberedskap.

Vid sidan av tjänstens fordringar måste man emellertid även uppställa vissa
krav som kunna härledas ur den aktning som en krigsman bör äga av andra
och särskilt underlydande. Här avses alltså samma sak som åsyftas med 96
paragrafens krav på yttre anständighet. Detta uttryck synes, såsom förut berörts,
icke täcka allt som ur denna synpunkt bör beivras. Den spritpåverkan
som icke tagit sig uttryck i oljud eller annat förargelseväckande beteende måste
vara ganska höggradig för att man skall kunna tala om bristande anständigt
uppträdande. I många fall torde gränsen för det tillåtna ha överskridits även
om man icke kan peka på tydliga mot anständigheten stridande handlingar
och även om det icke påvisats att vederbörande förlorat förmågan att på ett
godtagbart sätt sköta sin tjänst. Då en spritförtäring lett till att en militär i
uniform — vare sig han är stadd i tjänstgöring eller uppträder t. ex. å förläggning,
fartyg eller allmän plats — företer avvikelser från det normala uppträdandet,
vilkas orsak är klar för omgivningen, torde respekten för honom
regelmässigt äventyras. När fråga är om någon som tillhör befälskårerna undergräves
hans auktoritet och anseende i övrigt. Sådana fall ha föranlett anmälningar
till militieombudsmannen. Därvid har det visat sig att möjligheterna
att förebygga dessa former av spritmissbruk för närvarande äro ganska
små.

Den militära personalen har säkerligen i största utsträckning beaktat de
stränga krav på nykterhet som deras tjänst uppställer. Undantag förekomma
emellertid. Vid upprepade tillfällen under de senaste åren har militieombudsmannen
haft anledning att ingripa mot militärer som under tjänsteutövning
varit påverkade av spritdrycker.1 I dessa fall har det framstått såsom önsk -

1 Ämbetsberättclserna 1910:118; 1941:49 oell 131; 1942: 41; 1943:43, 54, 58 och 67.

334

värt att vederbörande underkastat sig större återhållsamhet vid bruket av spritdrycker
under eller strax före tjänstgöring. Man torde ej heller kunna bortse
från att det kan finnas militärer som anse sig av sin tjänst oförhindrade att
begagna spritdrycker i större omfattning än vad som enligt det här anförda
kan anses lämpligt; exempelvis under åberopande av att de i sin civila tjänst
funnit ett sådant spritbruk ofarligt.

Behov föreligger av bestämmelser rörande vad som är tillåtet och förbjudet
på detta område. Vid militieombudsmannens ingripanden har det emellanåt
visat sig vara svårt att hos domstolarna vinna gehör för krav som icke ha
direkt stöd i reglementen och instruktioner.

För strävandena att inom den militära personalen uppnå och vidmakthålla
bästa möjliga standard i nykterhetsavseende torde bestämda krav på nykterhet
böra införas i tjänstgöringsreglementena. Några ytterligare eller skärpta
straffbestämmelser torde däremot icke erfordras. Därest föreskrifterna i tjänstgöringsreglementena
åsidosättas synes det nämligen föreligga ett sådant
tjänstefel som kan beivras enligt 130 § strafflagen för krigsmakten, där ej
tillrättavisning jämlikt 210 § samma lag kan anses tillräcklig.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag härigenom med stöd
av 13 § i den för militieombudsmannen utfärdade instruktionen hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t ville taga under övervägande, huruvida icke i tjänstgöringsreglementena
böra införas närmare föreskrifter rörande krigsmäns
skyldigheter i nykterhetsavseende.»

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning
om ändringar i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff.

Militieombudsmannen avgav den 15 januari 1943 följande underdåniga
yttrande:

»Sedan jag genom remiss den 7 december 1942 bereus tillfälle avgiva utlåtande
över en framställning av fångvårdsstyrelsen angående ändringar i lagen
den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff,
får jag härmed anföra följande.

I framställningen har fångvårdsstyrelsen påpekat de synnerligen goda erfarenheter
som vunnits av att straffriförklarade och ungdomsfängelse ådömda
som ett övergångsstadium till frigivningen under dagen eller viss del av
dagen få uträtta arbete hos enskild arbetsgivare, medan de å annan tid än
arbetstid vistas å anstalten. Fångvårdsstyrelsen anser nu goda skäl tala för
att detta system med varsamhet bör försökas även beträffande särskilt pålitliga
straffångar med lång strafftid. Styrelsen föreslår därför sådan ändring
i 6 § tredje stycket lagen örn verkställighet av straffarbete och fängelsestraff
att gemensamhetsfånge må utom straffanstaltens slutna område kunna sysselsättas
med arbete även hos enskild arbetsgivare, vartill dock tillstånd av
fångvårdsstyrelsen skall meddelas. Med hänsyn till att det här gäller tidsbestämda
straff torde det finnas särskilda skäl att understryka angelägenheten
av att ett dylikt fri gångssystem för straffångar tillämpas med största varsamhet.
Det kan också ifrågasättas örn icke i lagtexten förutsättningarna för
tillstånd böra tydligare angivas.

Mot huvudgrunderna i övrigt i förslaget har jag intet att erinra.

Någon lagteknisk granskning har jag ej företagit.»

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning
örn förbättrade avlöningsförmåner m. m. för
krigsdomare och auditörer.

Militieombudsmannen avgav den 15 januari 1943 följande underdåniga
yttrande:

»Genom remiss den 15 december 1942 har tillfälle beretts mig att avgiva
utlåtande över en hos Kungl. Maj:t gjord framställning av föreningen Sveriges
krigsdomare och auditörer angående förbättrade avlöningsförmåner m. m.
för ifrågavarande befattningshavare.

Med anledning härav får jag anföra följande.

I underdånigt yttrande den 4 februari 1942 i anledning av remiss den 22
januari 1942 av framställningar om förbättrade avlöningsförmåner m. m. för
krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler framhöll militieombudsmannen att
ökningen under åren 1940 och 1941 av arbetsbördan för berörda befattningshavare
varit så betydande att en höjning av utgående årsarvoden med i genomsnitt
100 °/o ingalunda kunde anses oberättigad. Under år 1942 har denna
ökning ytterligare fortsatt. I ännu högre grad än för ett ar sedan torde
det därför vara skäligt att den angivna höjningen av arvodena kommer till
stånd. Med hänsyn till den utpräglade arten av bisysslor hos ifrågavarande
tjänster ansåg militieombudsmannen sig föregående ar icke kunna tillstyrka
yrkandena örn rätt till semester utan avdrag a årsarvodet. Emellertid vill
jag framhålla att starka billighetsskäl onekligen tala för en sadan rätt. Huruvida
på grund härav avvikelse kan ske från den principiella ståndpunkten
att rätt till semester icke bör tillerkännas innehavare av bisysslor av ifrågavarande
art kan vara tveksamt. Ju mer arbetsbördan ökas och ju mindre
därigenom karaktären av bisysslor framträder, desto starkare bli emellertid
skälen för att semesterrätt bör tillkomma även dessa befattningshavare. Mot
föreningens yrkanden att utbetalning av expensbidrag till auditörer bör ske
kvartalsvis och att räkning å sådana expenser icke behöver vara attesterad
av krigsdomare synes mig knappast vara något att erinra.

Vad slutligen angår frågan om den särställning som auditörerna vid Vaxholms
kustartilleriregemente och Karlskrona kustartilleriregemente intaga, så
ha dessa auditörer den 17 oktober 1942 till militieombudsmannen ingivit
framställning örn bistånd för åstadkommande av sådan ändring av reglemente
för marinen del lil B § 214 att göromålen som kronans ombud jämväl

337

vid kustartilleriregementena avkopplas från auditören och överlåtas på särskilt
juridiskt biträde, vilket regementschefen skulle förordna mot särskild
ersättning. Sedan framställningen remitterats till chefen för marinen för yttrande,
har denne i en den 17 november 1942 till militieombudsmannen inkommen
skrivelse meddelat, att han anmodat marinförvaltningen att vidtaga
erforderliga åtgärder för att auditörerna vid kustartilleriregementena befrias
från skyldigheten att vara kronans ombud därstädes och att kronans
ombuds åligganden överflyttas på juridiska biträden med särskilda arvoden.
För egen del finner jag ingen anledning föreligga att dessa auditörer skola
intaga en särställning. Den av chefen för marinen angivna lösningen synes
mig vara den ur olika synpunkter lämpligaste.»

22—A39022. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning
angående krigsartiklarnas tillämpning m. m.

Militieoxnbudsmannen avgav den 6 mars 1943 följande underdåniga yttrande: »Sedan

jag genom remiss den 11 februari 1943 bereus tillfälle avgiva utlåtande
över en av chefen för försvarsstaben den 6 i samma månad avgiven
framställning angående krigsartiklarnas tillämpning m. m., får jag anföra
följande.

I strafflagen för krigsmakten användes ordet mobiliserad såsom en teknisk
term för att beteckna ett visst stadium av försvarsberedskap. En beskrivning
på vad som menas med mobiliserad har givits i 4 § strafflagen för
krigsmakten: rikets krigsmakt eller avdelning av densamma skall anses såsom
mobiliserad då den för annat ändamål än övning ställes eller är ställd
på krigsfot.

Frågan huruvida mobilisering föreligger eller icke kan i straffrättsligt avseende
vara av stor betydelse för enskilda personer, även för sådana som
icke tillhöra krigsmakten. Sålunda stadgas det i 1 § strafflagen för krigsmakten
i 5 och 7 momenten, att till krigsmän skola hänföras de som tillhöra
polisväsendet vid mobiliserad avdelning av krigsmakten samt medlemmar
av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller föreningar under den
tid, då de för sådant ändamål tjänstgöra vid mobiliserad avdelning av krigsmakten.
6 § samma lag innehåller i 3 momentet föreskrift att under lagen
lyder envar som är tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt tillstånd åtföljer
mobiliserad avdelning av krigsmakten, ändå att han icke eljest skulle
lyda under lagen. För rättskipningen vid en viss avdelning av krigsmakten
kan det jämväl i andra avseenden vara av betydelse om denna avdelning är
mobiliserad eller icke. I åtskilliga lagrum, upptagna i andra delen av strafflagen
för krigsmakten, finnas nämligen strängare straff stadgade för det fall
att brottet hänför sig till mobiliserat förband. Detta gäller bland annat så
vanliga brott som rymning och olovligt undanhållande (49, 53, 56, 57 och
58 §§). Ett annat hithörande brott är övergivande av post (125 §).

Tredje delen av strafflagen för krigsmakten (krigsartildarna) äger tillämpning
allenast i fråga om brott som förövas i krigstid eller eljest under tid, då
rikets krigsmakt är mobiliserad. Med sistnämnda uttryck avses allmän mobilisering.

Vid avfattningen av de nu berörda strafflagsbestämmelserna torde man ha
förutsatt dels att statsmakterna vid anbefallande av den avsedda graden av

339

försvarsberedskap skulle använda termen mobilisering och dels ali därom
utgående order skulle allmänt kungöras. Under förarbetena till den gällande
krigslagstiftningen framhölls det, att denna icke överensstämde med riktiga
lagstiftningsprinciper i det att lagens terminologi i väsentliga delar stödde sig
på administrativa bestämmelser, vilka ofta måste ändras med hänsyn till
ändrade faktiska förhållanden (prop. 1914 B nr 57 s. 327). Man kan säga
att de olägenheter som man redan då befarade nu framträtt även i fråga
om ett så centralt begrepp som mobilisering.

De båda nyssnämnda förutsättningarna, att termen mobilisering skulle användas
vid intagande av förstärkt försvarsberedskap samt att order därom
skulle allmänt kungöras, lia i stort sett ej blivit uppfyllda under den nu pågående
kristiden. I enstaka fall har det visserligen hlivit kungjort att partiell
mobilisering varit anbefalld (se exempelvis Svensk författningssamling
1939 nr 830 och 917). I allmänhet har dock vid beordrandet av ökning av
försvarsberedskapen benämningen mobilisering undvikits, och sådana begrepp
som förstärkt försvarsberedskap och neutralitetsvakt ha i stället införts
(se exempelvis generalorderna nr 1970/1939 och, nr 658/1940). Att
större eller mindre delar av krigsmakten dock varit ställda på krigsfot och
att detta ej skett för övning utan för upprätthållandet av rikets neutralitet
har tydligt framgått av omständigheterna, bland annat det förhållandet att
Konungen förordnat att rekvisitionslagstiftningen finge tillämpas (kungörelse
den 5/4 1940 nr 198). Vad rättskipningen beträffar har redan den omständigheten
att fältkrigsrätter inrättats utgjort bevis för att vederbörande förband
vai-it mobiliserade, eftersom fältkrigsrätter organiseras endast för förband,
vilka för annat ändamål än övning ställas på krigsfot. Avvecklingen
av vissa fältkrigsrätter har däremot icke utgjort något yttre tecken på att
motsvarande förband icke längre vore att anse som mobiliserade. Då allenast
en del av rikets krigsmakt är mobiliserad beror det nämligen, jämlikt 16 §
andra stycket lagen om krigsdomstolar, på Konungens förordnande huruvida
de mobiliserade förbanden skola lyda under fältkrigsrätter eller andra krigsrätter.
Flera av de fältkrigsrätter, som organiserats enligt kungörelsen den
26 april 1940 nr 260 torde sålunda åter lia upphört jämlikt kungörelsen den
17 januari 1941 nr 25, utan att en motsvarande demobilisering verkställts.

Bedömandet huruvida ett visst förband skall anses mobiliserat eller icke
har således icke kunnat i alla situationer grundas på beskaffenheten av den
domstol under vilken förbandet lydde. Prövningen har icke heller kunnat
baseras på den bestämmelse i värnpliktslagen sorn legat till grund för inkallelserna
vid förbandet. Man kan nämligen icke påstå att all tjänstgöring
enligt 28 § värnpliktslagen måste fullgöras vid mobiliserade förband (jfr
NJA 1915: 320). För närvarande ske alla inkallelser med stöd av nämnda
paragraf, men därav torde icke i och för sig följa att alla de förband, till
vilka inkallelser ske, måste betraktas såsom mobiliserade.

Den oklarhet som råder i frågan, huruvida vissa förband äro mobiliserade
eller icke, har medfört ojämnhet vid rättskipningen. Vid inspektion av krigsrätterna
har det visat sig att olika uppfattningar gjort sig gällande vid under -

340

rätternas bedömande, huruvida värnpliktiga som inkallats enligt 28 § värnpliktslagen
för att fullgöra sin första tjänstgöring skola anses tjänstgöra vid
mobiliserat förband. Med hänsyn till omständigheterna har något beivrande
icke ifrågasatts i sådana fall då rådande praxis ansetts vara oriktig.

I en framställning som den 5 december 1942 avlåtits till Konungen av styrelsen
för Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har det anhållits,
att krigsdomstolarna vid varje särskild tidpunkt skulle informeras, vilka förband
som skola anses såsom mobiliserade. Denna väg synes icke leda ut ur
svårigheterna. För laglydnadens upprätthållande krävs det icke endast att
domstolarna rätt bedöma förekommande mål utan även att de medborgare,
som skola ställa sig lagbuden till efterrättelse, äga möjlighet att erhålla kännedom
om gällande rätt och förutsättningarna för dess tillämpning. Till förekommande
av vissa brott, särskilt rymning och olovligt undanhållande, torde
det vara av betydelse att det står klart för vederbörande, att de strängare lagbud
som hänföra sig till mobiliserad avdelning äro att tillämpa. I fall där
den tilltalade bestrider att förbandet är att anse såsom mobiliserat torde, örn
de vanliga grundsatserna för straffrättskipning skola uppehållas, utredning
böra i tvistiga fall förebringas i vanlig ordning rörande mobiliseringen. Därvid
torde det icke vara nog att domstolen genom hemliga informationer övertygas
örn att mobilisering föreligger, utan den tilltalade torde äga rätt att få
del av och bemöta utredningen även på denna punkt.

I framställningen från chefen för försvarsstaben den 6 februari 1943 har
det föreslagits, att såväl straff reglerna för brott av personal vid mobiliserade
förband som krigsartildarna skulle kunna träda i tillämpning icke blott vid
mobilisering och krig utan även när Konungen på grund av utomordentliga
förhållanden därom förordnade. Ett sådant förordnande skulle —- örn man
till en början bortser från det särskilda spörsmålet örn krigsartiklarna —
medföra att, såsom i framställningen understrukils, de strängare bestämmelsernas
tillämplighet kunde göras känd för alla. Avsikten med förslaget är
emellertid icke att möjliggöra publicering av ett meddelande, vilka förband
som faktiskt äro mobiliserade. I så fall skulle ju förordnandet lätt kunna
innefatta en upplysning om mobiliseringens omfattning. Förslaget innebär
en verklig ändring av lagreglernas innebörd. Meningen är tydligen att Konungen
skulle äga förordna att lagregler, som enligt sin ordalydelse endast avse mobiliserade
förband, skulle tillämpas även vid förband som i verkligheten
icke vöre mobiliserade. Då det torde bli svårt att i förordnande namngiva
vissa särskilda förband som detsamma skulle avse, kommer väl förordnandet
i regel att gälla krigsmakten i dess helhet eller större enheter ur densamma.

Bestämda hinder synas icke möta mot en lagstiftning av det innehåll att
Konungen, där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller
andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger
förordna att vad som i första och andra delen av strafflagen för
krigsmakten finnes stadgat om mobiliserad avdelning av krigsmakten
skall jämväl äga tillämpning beträffande annan avdelning av krigsmakten.
Exempel på liknande lagstiftning finnes redan i 8 kap. 29 a § sista

stycket i allmänna strafflagen. Stadgandena i detta lagrum ha framtvingats
av svårigheterna för domstolar och åklagare och ännu mer för gärningsmännen
att bedöma huruvida vid viss tidpunkt krigsfara varit eller
vore för handen (prop. 1942 nr 27 s. 20). Någon utväg ur dessa svårigheter
genom att i de avsedda lagrummen närmare angiva när krigsfara skulle anses
föreligga bär tydligen icke funnits.

Utan tvingande skäl torde man dock icke böra lägga i Konungens hand att
utvidga tillämpningen av de bestämmelser som avse mobiliserade förband.
En sådan utvidgning leder icke blott till att skärpta straff kunna utdömas
för skilda brott utan även till att nya grupper av medborgare bli hänförliga
till krigsmän eller eljest komma att lyda under strafflagen för krigsmakten.
Örn förordnandet begränsades till att avse allenast de lagbud som finnas i
andra delen av strafflagen för krigsmakten, torde förväxling lätt kunna vållas
vid tillämpning av första delen. Oreda och oklarhet torde också kunna
uppstå örn dessa avdelningar, som vid straffrättskipningen skulle anses såsom
mobiliserade, i andra avseenden (t. ex. i fråga örn förhandlingsrätten,
kollektivavtal) skulle behandlas såsom icke mobiliserade, överhuvud synes
den nu berörda formen för lagstiftning vara förenad med ej ringa olägenheter,
vare sig den nya bestämmelsen anknyts till de särskilda avsedda lagparagraferna
eller gives karaktär av en allmän fristående regel.

En annan tänkbar möjlighet är att, örn tillämpningen av vissa lagrum icke
längre skall bero av mobilisering, genom ändringar i lagtexten direkt angiva
de nya förutsättningarna för lagrummens tillämpning. Att i lagtexten
införa sådana relativt tillfälliga begrepp som neutralitetsvakt eller förstärkt
försvarsberedskap kan icke ifrågakomma. I stället bör man sträva efter att
i de allmänna lagarna införa termer, vilka angiva bestående skillnader och
till vilka administrativa författningar, avtal och andra handlingar sedan kunna
ansluta sig. Vidare bör man eftersträva bestämningar, vilka icke hänföra
sig till förhållanden som skola hållas hemliga.

Lagstiftning i den form förslaget förutsätter synes kunna tillstyrkas med
tvekan såsom ett provisorium i avvaktan på en mera omfattande omarbetning
av strafflagen för krigsmakten.

Krigsartiklarna skola, såsom förut angivits, enligt nu gällande lag tillämpas
å brott som förövas i krigstid eller linder allmän mobilisering. Under den innevarande
krisen har vid organiserandet av beredskapsförband använts ett
smidigare förfarande än allmän mobilisering. Förband lia organiserats och
ånyo hempermitterats allt efter lägets växlingar. Den omfattning försvarsberedskapen
vid varje tidpunkt haft har givetvis icke kunnat publiceras.
Om framdeles sådana förhållanden skulle inträda alt försvarsberedskapen i
verkligheten skulle motsvara en allmän mobilisering torde man dock icke
lia att räkna med officiell kungörelse därom. Flir att krigsartiklarna samtidigt
och konsekvent skola kunna bringas i tillämpning torde därför ett ut -

342

tryckligt förordnande därom från central myndighets sida vara nödvändigt.
Det kan ju icke överlämnas åt varje särskild fältkrigsrätt att med ledning
av de för densamma kända förhållandena avgöra, om läget motsvarar en
allmän mobilisering. Så som förhållandena utvecklat sig torde ett sådant
förordnande, som chefen för försvarsstaben föreslagit, icke kunna undvaras
därest krigsartiklarna över huvud skola kunna tillämpas annat än i krigstid.
Att anledning kan föreligga att bringa krigsartiklarna i tillämpning även då
krig botar är otvivelaktigt.

Enligt framställningen skulle förordnande örn krigsartiklamas tillämpning
kunna meddelas, när utomordentliga förhållanden påkalla det. Det vanligaste
beträffande kristidens beredskapslagstiftning har varit alt lagarna
kunnat tillämpas vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga av krig föranledda förhållanden. 8 kap. 29 a § allmänna
strafflagen upptager såsom förutsättning för det särskilda kungl, förordnandet
»krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av krig föranledda
utomordentliga förhållanden». Då sådant förordnande meddelats genom kungörelse
den 20 mars 1942, ha tydligen förutsättningarna då ansetts föreligga.
8 kap. allmänna strafflagen innehåller i 6—8 §§ bestämmelser, vilka förutsätta
att den brottsliga gärningen begåtts »vid krig eller då krig hotar riket».
Med detta uttryck torde åsyftas en bestämd, överhängande fara för krig med viss
främmande makt (se SOU 1940:8 s. 43 och 50; prop. 1942 nr 27 s. 20). Å
andra sidan lia dock sistnämnda paragrafer avseende å en situation, innan
krig utbrutit eller mobilisering skett, alltså å ett tidigare stadium än då krigsartiklarna
enligt nu gällande ordning kunna tillämpas. Förordnande om
krigsartiklamas tillämpning synes icke böra meddelas under utomordentliga
förhållanden, då krig likväl ännu icke kan anses hota. Om sådant förordnande
meddelades i dylikt fall skulle nämligen krigsartiklarna kunna sättas
i kraft samtidigt med 8 kap. 29 a § allmänna strafflagen, under det att 8
kap. 6—8 §§ skulle tillämpas först då krigsfaran ryckt ändå närmare
och mera tydligt tagit gestalt. Det riktigaste torde vara att krigsartiklarna
kunna tagas i bruk, förutom vid krig, då krig hotar riket.

Chefen för försvarsstaben har framhållit att det måste ankomma på Konungen
att meddela ett förordnande örn krigsartiklamas tillämpning utan
riksdagens medverkan. Det har åberopats att det, lika litet som vid en allmän
mobilisering, är möjligt att invänta riksdagens bifall. Riktigheten härav
torde i vissa situationer icke kunna bestridas. Ehuru riksdagens bifall i dylika
situationer icke kan avvaktas vid förordnandets utfärdande, är det likväl ej
uteslutet att inrymma ett medinflytande åt riksdagen. Så är exempelvis riksdagens
inkallande en förutsättning för rekvisitionsrättens utövning samt för
användande av armén tilldelade värnpliktiga utom rikets gränser (§74 regeringsformen;
28 § värnpliktslagen). Detsamma gäller örn införande av censur
eller förhandsgranskning av tryckta skrifter (§ 6 tryckfrihetsförordningen).
Bestämmelserna örn riksdagens medverkan i sistnämnda avseende
innehålla följande: Förordnande må ej meddelas med mindre Konungen låtit
riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom 30

343

dagar. Valder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom 30
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse. Under tid, då riksdagen är samlad,
äger Konungen med riksdagens samtycke meddela förordnandet.

Förordnande örn tillämpning av krigsartiklarna synes vara av så ingripande
innebörd att riksdagens medverkan i någon form är pakallad, då fråga
icke är allenast örn brott som begåtts i krig. Sedan krigsartiklarna satts i
tillämpning skola enligt 8 och 133 §§ strafflagen för krigsmakten brott mot
8 kap. allmänna strafflagen beivras med begagnande av strafflagen för krigsmakten
även då de begås av personer som eljest icke lyda under denna lag.
Detsamma gäller örn en del andra brott. Tillämpningen av krigsartiklarna
innebär icke blott att de tilltalade ställas inför krigsrätt i stället för inför allmän
underrätt utan även att brott mot 8 kap. allmänna strafflagen kunna
beläggas med dödsstraff i stället för straffarbete på livstid och med straffarbete
på livstid i stället för straffarbete i 10 år.

Frågan om krigsartiklamas tillämpning och de därmed förenade möjligheterna
att ådöma dödsstraff har nyligen varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet. Under år 1941 gjorde överbefälhavaren en framställning
örn sådan ändring i bestämmelsen angående förutsättningarna för krigsartiklarnas
giltighet att tillämpning av krigsartiklarna kunde av Konungen
beslutas vid krigsfara, alltså oberoende av örn mobilisering vore anbefalld
eller ej. 1 anledning härav anförde chefen för justitiedepartementet i en år
1942 framlagd proposition (nr 27) rörande skärpning av, bestämmelserna
mot förräderi, spioneri och sabotage bland annat (s. 21):

I vad framställningen åsyftade alt dödsstraff nu skulle göras tillämpligt,
vore chefen för justitiedepartementet icke beredd att tillstyrka densamma.
Ej heller syntes det erforderligt att av andra skäl föreslå någon ändring beträffande
förutsättningarna för krigsartiklamas giltighet. Skulle sådana förhållanden
inträffa att det funnes erforderligt att låta dem träda i tillämpning
oaktat krigstillstånd icke rådde eller allmän mobilisering icke påbjudits,
borde beslut därom träffas av Konungen och riksdagen gemensamt. Ett dylikt
beslut torde vid behov kunna åstadkommas utan dröjsmål.

Vid riksdagsbehandlingen av nyssnämnda proposition uttalade chefen för
justitiedepartementet, att han för sin del i den då rådande situationen icke
funne någon anledning att föreslå riksdagen någon lagtext som gåve Konungen
ensam beslutanderätt i fråga örn införande av dödsstraff (Första
kammaren prof. 1942 nr 11 s. 58). Vidare framhölls att inom första lagutskottet,
som behandlat propositionen, meningarna nog icke varit delade örn att den
väg, som Konungen valt i fråga örn dödsstraffets införande under en ytterligare
skärpt situation, nämligen att denna straffskärpning icke i likhet med
vissa andra straffskärpningar kunde göras enbart genom ett förordnande
från Konungens sida utan att därför erfordrades ett samfällt beslut av regering
oell riksdag, vöre att förorda såsom den lyckligaste och lämpligaste
(prot. s. 59).

Chefen för försvarsstaben har i sin framställning uttalat, att förutsättning -

344

arna för krigsartiklarnas tillämpning enligt hans mening för närvarande icke
föreligga. Därest rätt för Konungen att meddela förordnande örn deras tilllämpning
infördes, synes avsikten således icke vara att omedelbart taga denna
rätt i anspråk. Det torde dock vara skäl att såsom en beredskap såtgärd
införa möjligheter att sätta krigsartiklarna i kraft på ett tidigare stadium
än vad nu medgives. Det synes kunna tillstyrkas att till 5 § strafflagen för
krigsmakten fogas ett tillägg av innebörd att Konungen, då krig hotar riket,
äger förordna örn tillämpning av tredje delen av denna lag. Sådant förordnande
må dock ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå
eller riksdagen ändock skall sammanträda inom 30 dagar. Varder ej
meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom 30 dagar från riksdagens
början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra att
lända till efterrättelse. Under tid då riksdagen är samlad, äger Konungen
med riksdagens samtycke meddela förordnande, som nu sagts.»

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning
örn vissa ifrågasatta ändringar i strafflagen
för krigsmakten.

Tjänstförrättande militieombudsmannen avgav den 16 juli 1943 följande
underdåniga yttrande:

»Sedan jag genom remiss den 21 maj 1943 beretts tillfälle avgiva utlåtande
över en framställning från krigshovrätten angående vissa ifrågasatta ändringar
i strafflagen för krigsmakten, får jag härmed i underdånighet anföra
följande.

I likhet med krigshovrätten anser jag det utgöra en brist i gällande lagstiftning
att krigsdomstol icke har att tillgå något straff — bortsett från skärpt
arrest och sträng arrest — som är svårare än vaktarrest i femton dagar men
lindrigare än fängelse i en månad. Då det gäller att råda bot på denna brist,
torde det icke erbjuda sig någon annan lösning än att höja maximum för
vaktarrest, lämpligen till trettio dagar. Någon betänklighet mot en dylik lösning
torde icke kunna anföras. Såsom krigshovrätten uttalat bör det dock endast
tillkomma krigsdomstol att ådöma mer än femton dagars vaktarrest. I
189 § första .stycket strafflagen för krigsmakten finnes för närvarande stadgat
förbud för befälhavare att utom i särskilt angivna fall ålägga disciplinstraff
av sträng arrest. Det torde vara lämpligt att utsträcka detta förbud till
att avse även vaktarrest i mer än femton dagar. Ändring erfordras även i andra
stycket av samma paragraf samt i § 9 första stycket sista punkten militär
bestraffningsförordning.

Såsom krigshovrätten framhållit torde det saknas anledning att föreslå någon
ökning av det antal dagar, vari övriga slag av arrest kunna utdömas.
För det fall att flera beslut, varigenom samma person fällts till disciplinstraff,
föreligga till verkställighet på en gång, torde emellertid vara nödvändigt
att höja maximum i fråga örn sammanlagd strafftid och detta icke blott
för vaktarrest, som nu enligt 36 § strafflagen för krigsmakten är trettio dagar,
utan även för skärpt arrest, som nu är femton dagar. Annars skulle
nämligen följden bli att, då beslut örn vaktarrest föreligger till verkställighet
samtidigt med beslut om skärpt arrest, varvid vaktarreststraffet skall övergå
till skärpt arrest, vaktarreststraffet i alltför många fall skulle till väsentlig
del bortfalla. Lämpligen bör måhända såsom högsta tillåtna straffmåtl föreskrivas
för vaktarrest fyrtio dagar och för skärpt arrest tjugu dagar. Här -

346

igenom skulle längsta tiden för skärpt arrest komma att uppgå till samma
tid som i 2 kap. 6 § allmänna strafflagen stadgas såsom maximum vid skärpning
av fängelse genom hårt nattläger. Någon utsträckning av längsta sammanlagda
strafftiden i fråga om sträng arrest torde av humanitära skäl ej
böra ifrågakomma och skulle ej heller kunna anses motiverad av något praktiskt
behov.

Någon ändring av 29 § sista stycket strafflagen för krigsmakten synes icke
vara påkallad.»

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av förslag
rörande jämkning av det belopp, värnpliktig skall vid kvittning
mot kronans fordran äga behålla.

Tjänstförrättande militieombudsmannen avgav den 3 augusti 1943 följande
underdåniga yttrande:

»Sedan jag genom remiss den 5 juli 1943 bereus tillfälle avgiva yttrande
över ett av arméförvaltningens civila departement avgivet förslag rörande
jämkning av det belopp, värnpliktig jämlikt bestämmelse i 11 § kungörelsen
den 5 mars 1926, nr 60, enligt dess lydelse jämlikt kungörelsen den 26 maj
1933, nr 247, skall vid kvittning mot kronans fordran äga behålla, får jag anföra
följande.

Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse må för kvittning mot fordran,
som kronan må äga hos värnpliktig på grund av förhållande, som har samband
med värnpliktstjänstgöringen, intjänt penningbidrag icke tagas i anspråk
till större del än att — förutom det belopp, vilket må varda innehållet
såsom bidrag till familjeunderstöd — för den värnpliktige själv återstå trettio
öre för dag räknat. Med hänsyn till den ökning av levnadskostnaderna, vilken
inträtt efter tillkomsten av nämnda bestämmelse, synes det uppenbart
att det sålunda från innehållande undantagna beloppet är för ringa för att i
skälig utsträckning bereda den värnpliktige medel till personliga utgifter. En
höjning av beloppet är därför påkallad. Även örn — såsom flygförvaltningen
framhållit i sitt yttrande i ärendet — bestämmelsen i sin nuvarande lydelse
ej lägger hinder i vägen för alt låta den värnpliktige utfå det högre belopp,
som kan vara skäligt, torde full säkerhet i sådant hänseende och önskvärd
enhetlighet i tillämpningen ej kunna vinnas utan ett uttryckligt stadgande
rörande det minimibelopp, som vid kvittning skall utbetalas. Mot detta belopps
fastställande till femtio öre för dag räknat har jag intet att erinra.»

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av förslag
till förenklad handläggning av ärenden angående förlust av
eller skada å kronans egendom.

Militieombudsmannen avgav den 8 oktober 1943 följande underdåniga yttrande: »Sedan

jag genom remiss den 23 juli 1943 bereus tillfälle avgiva yttrande
över en av militära expeditionstjänstkommittén avgiven utredning med förslag
till förenklad handläggning av ärenden angående förlust av eller skada
å kronans egendom, får jag härmed i underdånighet anföra följande.

Mot de allmänna grunderna i förslaget har jag intet att erinra.

En nödvändig förutsättning för att förenklad handläggning av ärenden rörande
förlust av eller skada å kronans egendom skall fungera på ett tillfredsställande
sätt är att undersökningen vid förbanden är tillförlitlig och i görligaste
mån fullständig. Den av kommittén anvisade utvägen för att härutinnan
ernå bättre resultat, nämligen fastställande av ett nytt, mera fullständigt
formulär till undersökningsprotokoll, synes mig vara lämplig.

Den viktigaste nyheten i förslaget är att befälhavare i viss begränsad utsträckning
skall äga rätt att ålägga ersättningsskyldighet för förlorad eller
skadad materiel''. Väl kunna ur principiell synpunkt vissa invändningar resas
mot en sådan tanke. Med hänsyn till de praktiska fördelar som äro förknippade
med en dylik befälhavaren tillkommande domsrätt anser jag mig likväl
kunna biträda förslaget i denna del. I utredningen har icke närmare berörts
efter vilka grunder befälhavaren skall ålägga ersättningsskyldighet. Det må
framhållas att ersättningsskyldighet icke torde kunna ifrågakomma i andra
fall än då vederbörande är vållande till förlust eller skada genom underlåtenhet
att iakttaga normal aktsamhet eller då uppbördsmannaansvar åvilar
honom.

Kommittén har framhållit att åt rättssäkerhetens krav bör tillmätas den
största betydelse samt tillagt att frågor om skadestånd äro rättsfrågor, varför
de enligt kommitténs mening närmast böra behandlas av judiciella myndigheter.
Enligt min uppfattning Ilar kommittén vid förslagets utarbetande icke
tillräckligt beaktat dessa synpunkter. Kommittén har sålunda icke ansett det
nödvändigt att auditören höres i alla mål, varigenom betalningsskyldighet
ålägges, utan har ansett det tillräckligt att yttrande inhämtas av auditören,
såvida befälhavaren finner skäl därtill och yttrandet kan inhämtas utan
oskälig omgång. Kommitténs uttalande att regementschefen synes kunna av -

349

göra fallen med samma säkerhet utan auditörens hörande kan jag icke godtaga.
Den prövning som erfordras i ifrågavarande mål kommer att i flertalet
fall röra frågan om vederbörande är vållande till skada eller icke, en prövning
som ofta torde förutsätta juridisk erfarenhet.

Mot auditörens hörande har kommittén vidare bland annat anfört att väl
krigsrätten men icke auditören skulle få en minskad arbetsbörda. Detta påstående
är icke riktigt. Auditören får en minskad arbetsbörda redan därigenom
att åtskilliga mål komma att avskrivas av befälhavaren utan att auditören
behöver höras. Därtill kommer att auditörens arbete med varje mål
blir betydligt mindre om befälhavaren ålägger betalningsskyldighet än om
målet kommer att behandlas av krigsrätt. Till stöd för förslaget att auditören
icke alltid behöver höras har kommittén också påpekat att regementscheferna
säkerligen ofta skulle rådgöra med de juridiskt utbildade biträden och
assistenter, som nu i stor utsträckning tjänstgöra vid krigsmakten. Häremot
kan framhållas att denna möjlighet icke ens nu står till buds för alla förbandschefer
samt att under fredsförhållanden biträde av dylika befattningshavare
i nämnvärd utsträckning icke torde kunna påräknas.

Jag anser därför att yttrande av auditör skall inhämtas i alla hithörande
mål utom i fall då i fält, på sjötåg eller eljest auditör ej finnes vid ifrågavarande
avdelning av krigsmakten. Det synes också nödvändigt att meddela
bestämmelse motsvarande stadgandet i 203 § första stycket strafflagen för
krigsmakten örn auditörens ansvar och rätt att anteckna avvikande mening.

I likhet med kommittén anser jag att överklagande av regementschefens
beslut om åläggande av betalningsskyldighet bör ske hos krigsöverdomstol.
Det av kommittén härför anförda skälet att det ur disciplinär synpunkt icke
vore lyckligt örn ett av regementschefen fattat beslut skulle kunna undanröjas
av en av honom sammankallad domstol synes mig dock icke bärande.
Den omständigheten att regementschefen föranstaltat om sammankallande
av krigsrätten saknar nämligen enligt min mening i detta sammanhang betydelse.
Däremot är det ur disciplinär synpunkt mindre tilltalande att ett
beslut av regementschefen skulle kunna undanröjas av en krigsrätt, vari två
honom underlydande kaptener sitta som ledamöter. Och framför allt blir en
sådan ordning mindre lämplig, emedan auditören -— särskilt örn han, som
jag föreslår, skall medverka i alla mål vari regementschef ålägger ersättningsskyldighet
— icke bör deltaga i krigsrättens handläggning av sådana mål, i
vilka han förut redan tagit ståndpunkt.

Då den som av befälhavare ålagts ersättningsskyldighet önskar överklaga
beslut härom, skola besvär enligt förslaget anföras senast å tjugonde dagen
från den dag, då beslutet delgavs honom. Då någon av befälhavare ålagts
disciplinstraff, är besvärstiden annorlunda bestämd. I dylikt fall skola besvär
nämligen anföras senast å tjugonde dagen från den dag, då straffet avslutades.
Om någon samtidigt ålagts disciplinstraff och ersättningsskyldighet, kan
det icke vara rimligt med två olika besvärstider. Åtminstone i de fall då besvären
avse både straff och ersättningsskyldighet synes det nödvändigt at!
besvärstiden i båda hänseendena räknas från den dag då straffet avslutades.

350

Det torde ofta inträffa att brist yppas först i samband med hempermittering
(hemförlovning). Det är givetvis under sådana förhållanden angeläget
att undersökning verkställes så snabbt att den kan vara avslutad före hempermitteringen.
Däremot kan det säkerligen ofta bli svårt att under den tid
som står till buds medhinna även prövningen av ersättningsfrågan. Heinpermitteringen
får i så fall givetvis icke fördröjas i avbidan på avgörandet. En
värnpliktig, som liempermilteras tillsvidare eller på ej alltför kort tid, anses
icke såsom krigsman och lyder med undantag för vissa fall icke under strafflagen
för krigsmakten (se pi''op. nr 306 till 1943 års riksdag; ang. befälsrätten
i sådana fall se go nr 409/1942 [TLB s. 114]). Det framgår ej klari av
utredningen huruvida kommittén beaktat detta förhållande. Att döma av ordalydelsen
i författningsförslagen synes som örn kommittén velat inskränka
befälhavares domsrätt att avse allenast dem som vid tiden för beslutets meddelande
äro krigsmän eller lyda under strafflagen för krigsmakten. Detta
torde icke vara tillfredsställande. Så t. ex. skulle i de ej sällsynta fall, då
befälhavare ej medhunne fatta beslut före hempermittering, bliva nödvändigt
hänskjuta målen till krigsrätt. Hinder synes emellertid ej föreligga att i likhet
med vad som gäller i fråga om disciplinmål tillerkänna befälhavare domsrätt
även i fall där värnpliktig på grund av hempermittering upphört att vara
krigsman så vida den påtalade handlingen skett under tid då han var krigsman.
Tydliga bestämmelser i detta hänseende erfordras.

I lagtekniskt och redaktionellt avseende torde erfordras en genomgripande
omarbetning av författningsförslagen.»