JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1944

SAMT

TRYCKFRIHET SKO MM IT TENS
BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1944

IVAR HACGGSTRÖM8 BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

4S422U

INNEHALL.

Justitieombudsmannens Embetsberättelse.

Sid.

Inledning.......................................... 7

I. Redogörelse för atal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) häradshövdingen O. Montelius för kränkande uttalanden i tjänsteskrivelse (ämbets berättelsen

1942 sid. 60) . ............................... g

2) underst&thållaren E. Hallgren i egenskap av säkerhetschef för obefogat anhållande

m. m........... 8

3) stadsfiskal E. Tydén för underlåtenhet att anställa åtal för brott m. m. . . . . . 11

4) vice luftskyddschefen J. Molander för tjänstefel genom förtäring av spritdrycker å

luftskyddscentral................................... 11

5) borgmästaren R. St. Cyr i egenskap av polischef för lagstridigt ådömande äv bestraffning
för innehållet i tryckt skrift.......................... 26

6) fjärdingsmannen S. B. Svensson för felaktigt förfarande vid indrivning av värnpliktigas
oguldna utskylder................................. 30

7) stadsfiskalen W. Ryhninger för dröjsmål med beslut i fråga örn anhållen persons

häktande eller lösgivande m. m............................... 3g

8) överkonstapeln Th. Söderström för försummelse att lämna åklagare underrättelse

om verkställt beslag m. m................................. 3g

9) stadsfiskalen C. Sterner för underlåtenhet att anställa åtal samt för felaktiga uppgifter
i yttrande till J. 0.................................. 5g

10) stadsfiskalen K. Forssén för underlåtenhet att skyndsamt vidtaga åtgärder för polismans
bestraffning för fylleri i tjänsten.......................... 7q.

11) häradshövdingen T. Nilsson för dröjsmål med expedierande av gravationsbevis ... 73

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

1) Fråga huruvida myndighet med stöd av 34 § andra stycket sekretesslagen ägt med dela

ett generellt beslut, att myndighetens inköpsbeslut och handlingar i samband
därmed skulle tillsvidare hemlighållas under en tid av två år från änköpsbeslutets
daS............................................... 79

2) Fråga om rätt för å vårdanstalt förvarad att taga del av protokollen i det rann sakningsmål,

vari förordnats om hans intagande å vårdanstalt............ 87

3) Felaktigt förfarande vid föreläggande för fastighetsägare att söka lagfart ...... 92

4) Centralt ämbetsverk har till föreståndare för en under verket lydande förläggning

för utlänningar utsett en svåger till verkets chef. Fråga huruvida den sistnämnde
utövat obehörig påverkan vid tjänstens tillsättande samt sedermera vid tillsynen
över tjänstinnehavarens fullgörande av sina åligganden.........98

5) Fråga huruvida anhållen person bör tillåtas att sammanträffa med försvarare ... 118

6) Klagomål över tänd belysning nattetid i förvaringsrum för anhållna.........120

Sid.

7) Fråga huruvida den, som förrättat exekutiv auktion å fastighet, är skyldig att före

sammanträdet för köpeskillingens fördelning utfärda bevis, att köparen fullgjort sin
betalningsskyldighet, i annat fall än då köparen kontant erlagt hela det belopp, som
enligt borgenärsförteckningen skulle utgå i reda penningar............... 121

8) Fråga vid förvandling av två bötesstraff, å vilket av dessa gjorda avbetalningar

'' b 128
skulle avräknas........................................

9) Olämplig avfattning av kungörelser........................... . 131

10) Ledamot i rådhusrätt har i åtskilliga fall genom beslut, i vilka han själv deltagit,
dels förordnats till förundersökare i brottmål och dels sedermera tillerkänts ersätt I

ning för förundersökningen.................................

I OIT

11) För tidigt verkställd växelprotest.............................

12) Felaktig beräkning av strafftid...............................139

13) Fråga huruvida borgenär, som ansökt om gäldenärs försättande i konkurs, företett

bevis om gäldenärens mantalsskrivningsort. Tillika fråga om delgivning av kallelse
enligt 14 § konkurslagen................................. '' 14,1

14) Underlåtenhet att upptaga inskrivningsärenden i dagboken efter hand som de in .

.. 148

kommit .................................

15) Felaktig tillämpning i vissa hänseenden av lagen den 8 april 1927 om dödande av

förkommen handling.....................................

16) Fråga huruvida i lagsökningsmål åberopad handling innefattat bevis om fordran . . 152

17) Fråga om principerna för tillämpningen av meddelad föreskrift att, da person som

ej bör betros med att innehava skjutvapen utskrives från sinnessjukhus, vederbörande
länsstyrelse skall underrättas därom............... 155

18) Fråga om anteckningar, som vid offentliga arbetsförmedlingsanstalter göras beträffande
arbetssökandes personliga och sociala förhållanden................16°

19) Fråga huruvida, då arv tillfallit allmänna arvsfonden, denna bör vidtaga åtgärd

för säkerställande av vård och underhåll av arvlåtarens gravplats..........165

20) Redogörelse för vissa vid J. 0:s inspektioner av härads- och rådhusrätter under
senare år gjorda iakttagelser, särskilt beträffande oftare förekommande försummelser

167

och förbiseenden.......................................

lil. Framställningar till Konungen m. m.

1) Ang. förslag till ändringar i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av

straffarbete och fängelsestraff...........................;

2) » upprättad promemoria angående parts möjligheter att inför muntligt förhör i

hovrätt erhålla tillgång till underrättsprotokollen i målet. ...........

3) » rätt för kommunala ämbets- och tjänstemän att liksom statens avgiftsfritt

erhålla expeditioner i allt vad till ämbetet eller tjänsten hörer, så ock i mål
som röra ansvar eller ersättningsskyldighet för fel eller försummelse i ämbetet

eller tjänsten........................................

4) » skyldighet i vissa fall för vederbörande registrator i nedre justitierevisionen

att utan särskild begäran därom avgiftsfritt lämna diariebevis angående nåde ansökning.

.......................................

5) » vissa ändringar i stadgan den 23 december 1920 för statens tvångsarbetsan stalter

och i samband med dem anordnade alkoholistanstalter.........

176

177

183

187

IV. Inspektionsresor under år 1943

189

Sid.

V. Under år 1943 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......189

Berättelse av tryckfrihetskommittén...........................192

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1943 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll....................................193

II. Förteckning över de av 1943 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 195

1) Justitiedepartementet...................................195

2) Utrikesdepartementet ...................................201

3) Försvarsdepartementet...................................202

4) Socialdepartementet....................................207

5) Kommunikationsdepartementet..............................214

6) Finansdepartementet.....................................218

7) Ecklesiastikdepartementet.................................231

8) Jordbruksdepartementet...................................235

9) Handelsdepartementet...................................241

10) Folkhushållningsdepartementet..............................244

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1943 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende............ 247

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1943 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under år 1943: 251

1) Justitiedepartementet...................................251

2) Försvarsdepartementet...................................260

3) Socialdepartementet....................... 261

4) Kommunikationsdepartementet..............................277

5) Finansdepartementet....................................280

6) Ecklesiastikdepartementet.................................294

7) Jordbruksdepartementet..................................298

8) Handelsdepartementet...................................302

9) Folkhushållningsdepartementet..............................304

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1943 och vari under år 1943 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling..... 305

, \

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 14 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1943. Jag får därvid meddela, att jag
dels begagnat mig av semester under tiderna den 2—den 28 augusti och
den 23 september—den 9 oktober, dels på grund av sjukdom åtnjutit
ledighet från ämbetets utövande under tiden den 27 februari—den 13
mars. Under nämnda tider har min av riksdagen utsedde ställföreträdare
häradshövdingen i Medelpads östra domsaga, f. d. revisionssekreteraren
Folke Rudevvall förestått ämbetet.

Sedan Kungl. Majit den 17 december 1943 utnämnt mig att från
och med den 7 januari 1944 vara justitieråd, har jag i särskild skrivelse
avsagt mig förtroendet att vara justitieombudsman från och med sistnämnda
dag.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redo
görelse för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten an
ställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Kränkande uttalanden av domare i tjänsteskrivelse.

I 1942 års ämbetsberättelse (sid. 60 o. f.) redogöres för ett av mig, efter
klagomål av fröken Anna Schwerkofsky i Lund, anbefallt åtal mot häradshövdingen
i Västmanlands västra domsaga Oscar Montelius för det han efter
mottagande av en av klaganden till honom den 11 februari 1941 översänd
skrivelse, däri hon bland annat hos Montelius påkallat utfärdande av stämning
å advokaten Samuel Danowsky i Köping för brutet äktenskapslöfte, i
en den 14 samma månad dagtecknad, å tjänstens vägnar till klaganden avlåten
svarsskrivelse mot henne framställt beskyllningar av kränkande art.
Enligt redogörelsen hade Svea hovrätt i utslag den 1 december 1941 yttrat
följande: Av Montelius’ svar på klagandens skrivelse framginge väl, att han
icke uppfattat denna såsom avseende någon ämbetsåtgärd från hans sida.
Särskilt genom att dagteckna svarsskrivelsen Köping i Västmanlands väst -ra domsagas kansli och avsända densamma såsom tjänsteförsändelse hade
Montelius emellertid däråt givit formen av en tjänsteskri velse och sålunda
åt sina uttalanden förlänat sitt ämbetes auktoritet. I sin skrivelse hade Montelius,
med stöd huvudsakligen av uppgifter som lämnats av Danowsky,
gjort för klaganden kränkande uttalanden. Ehuru det finge antagas, att
Montelius handlat i syfte att förebygga av honom befarade straffbara hand
lingar från klagandens sida, måste han anses hava genom sitt berörda förfarande
gjort sig skyldig till oförstånd i sitt ämbete av beskaffenhet att föranleda
ansvar. Hovrätten prövade förty jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
lagligt döma Montelius för oförstånd i ämbetet att böta 15 dagsböter, varje
dagsbot örn 30 kronor. Det ålåge Montelius att ersätta klaganden hennes
kostnader å saken hos J. O. med 50 kronor.

Över hovrättens utslag hade Montelius anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 27 mars 1943 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

2. Obefogat anhållande m. m.

I särskilda till mig ingivna klagoskrifter anförde ryttmästaren Frank
Martin, direktören Malcolm Lilliehöök och redaktören Helge Knutsson Lindberg
var för sig klagomål däröver, att de den 28 april 1941 blivit i Stockholm

anhållna såsom misstänkta för brott enligt 8 kap. strafflagen och att i samband
med anhållandet husrannsakan hos dem verkställts.

över klagomålen avgavs utlåtande av Ö. Ä., som tillika överlämnade,
bland annat, yttrande av säkerhetschefen, underståthållaren Eric Hallgren.

Martin och Lilliehöök inkommo med påminnelser. Lindberg hade dessförinnan
avlidit.

I anledning av påminnelserna avgav Hallgren nytt yttrande.

Efter avslutad skriftväxling i ärendet avlät jag en skrivelse till advokatfiskal
vid Svea hovrätt, vari jag efter utveckling av mina synpunkter på
fallet uppdrog åt advokatfiskalen att ställa Hallgren i egenskap av säker
hetschef under åtal inför hovrätten för oförstånd i ämbetet.

Då handlingarna i målet enligt föreskrift i Kungl. Maj:ts nedan intagna
utslag skola hemlighållas, kunna uppgifterna i desamma här icke utförligt
återgivas. Med ledning av nämnda utslag, vilket är offentligt, må dock följande
kortfattade redogörelse lämnas.

Min skrivelse till advokatfiskalen innehöll sammanfattningsvis följande.

Den 28 april 1941 hade Hallgren i egenskap av säkerhetschef låtit anhålla
Martin, Lilliehöök och Lindberg såsom misstänkta för brott enligt 8 kap.
strafflagen och i samband därmed hos dem företaga husramisakan. Åtgärderna,
å vilka icke följt åtal mot någon av de anhållna, hade föranletts av
upplysningar, som meddelats i en Hallgren tillhandakommen anonym skrivelse.
Även örn, såsom Hallgren gjort gällande, meddelandet varit av den
allvarliga beskaffenhet, att det ej fått lämnas obeaktat, vilket emellertid syntes
mig kunna ifrågasättas, hade i alla händelser så långt gående ingripanden
som anhållande och husrannsakan rimligen icke bort ifrågakomma. Det
måste även under rådande politiska förhållanden för vidtagande av åtgärder
av denna art fordras en viss grad av sannolikhet, att misstankar örn statsfientlig
verksamhet vore grundade, och blott och bart en anonym angivelse
borde ej få leda till anhållande. Eljest skulle rättssäkerheten vara tillspillogiven.
Genom sitt ifrågakomna förfarande att låta anhålla Martin, Lilliehöök
och Lindberg och hos dem företaga husrannsakan hade Hallgren visat
oförstånd i ämbetet.

Under åberopande av mitt uppdrag yrkade advokatfiskalen ansvar å Hallgren
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för vad jag lagt Hallgren till last, varjämte
Martin, Lilliehöök och Lindbergs dödsbo förde talan örn skadestånd.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 8 januari 1943 följande.

Hovrätten finner i målet vara upplyst, att det Hallgren till last lagda
förfarandet föranletts av en anonym skrivelse till Hans Excellens ministern
för utrikes ärendena, vilken skrivelse genom överståthållaren överlämnats
till Hallgren i dennes egenskap av säkerhetschef för det övervägande och

de åtgärder, vartill lian kunde finna anledning, att Hallgren efter skrivelsens
mottagande utan föregående undersökning låtit anhålla Martin, Lilliehöök
och Lindberg, vilka därefter viss tid hos kriminalpolisen kvarhållits
i och för förhör, ävensom låtit hos dem verkställa husrannsakan, samt att
vid den sedermera företagna undersökningen ej förekommit någon omständighet,
som givit stöd åt de mot dem riktade misstankarna.

Såsom säkerhetschef ägde Hallgren sådan befogenhet, som avses i 5 §
lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Hovrätten anser visserligen, att såväl skrivelsens egenskap att vara anonym
som dess innehåll i vissa delar varit ägnade att mana till försiktighet
vid ett ingripande i anledning av däri lämnade uppgifter. Med hänsyn till de
utomordentliga, av pågående krig föranledda förhållanden, som rådde då
skrivelsen på sätt förut nämnts överlämnades till Hallgren, finner hovrätten
likväl Hallgrens åtgärd att utan föregående undersökning giva order om anhållande
och husrannsakan skäligen icke böra för honom medföra ansvar eller
skadeståndsskyldighet och lämnar förty åtalet samt målsägandenas skadeståndsyrkanden
utan bifall.

Målsägandena, vilka fordrat ersättning för kostnaderna å saken hos J. O.
och i hovrätten, skola själva vidkännas samma kostnader.

Hovrätten förordnar jämlikt bestämmelserna i lagen den 28 maj 1937 om
inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar, att till hovrätten
i målet ingivna handlingar skola vara hemliga och ej må utlämnas förrän
tjugufem år förflutit från dagen för hovrättens utslag.

Över hovrättens utslag anförde jag besvär under yrkande om bifall till
åtalet. Jämväl målsägandena anförde besvär.

Kungl. Majit har i utslag den 2 juni 1943 yttrat följande.

Den i målet omförmälda anonyma — delvis i osvenska vändningar avfattade
— skrivelsen kan icke i och för sig godtagas såsom grund för Hallgrens
åtgärd att utan föregående undersökning giva order om anhållande av
Martin, Lilliehöök och Lindberg samt om husrannsakan hos dem. Ej heller
giver utredningen i målet vid handen att sådana omständigheter i övrigt förelegat
att det beordrade polisingripandet — även med beaktande av de utomordentliga,
av pågående krig föranledda förhållandena — framstår såsom
befogat. Hallgrens förfarande måste därför anses hava inneburit oförstånd
i ämbetet, och Kungl. Majit prövar förty lagligt att, med ändring av hovrättens
utslag, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Hallgren för vad sålunda
ligger honom till last att böta 10 dagsböter å 30 kronor.

Vad härefter angår de i målet framställda skadeståndsyrkandena finner
Kungl. Majit att envar av Martin och Lilliehöök är berättigad till ersättning
för skada och obehag, som Hallgren åsamkat honom genom det av Hallgren
beordrade ingripandet, samt att denna ersättning skäligen må bestäm -

mas till 150 kronor för envar av dem. Däremot kan dödsboet icke anses hava
visat, att Lindberg lidit sådan skada, att dödsboet är berättigat att föra talan
örn skadestånd därför. I anledning härav varder, med ändring av hovrättens
utslag i denna del, Hallgren förpliktad att till envar av Martin och
Lilliehöök utgiva 150 kronor.

I fråga om målsägandenas yrkanden om ersättning för deras kostnader å
saken hos J. O. och i hovrätten varder hovrättens utslag sålunda ändrat, att
Hallgren förpliktas att till envar av Martin och Lilliehöök utgiva sådan ersättning
med 100 kronor.

Örn nämnda beslut voro tre justitieråd ense. Två justitieråd funno ej skäl
att göra ändring i hovrättens utslag.

Kungl. Majit fastställde hovrättens utslag i fråga örn inskränkning i rätten
att utbekomma handlingar i målet och förordnade, att till nedre justitierevisionen
ingivna och där upprättade handlingar utom hovrättens protokoll
och utslag ej finge utlämnas förrän tjugufem år förflutit från den 8
januari 1943.

3 och 4. Tjänstefel av luftskyddschef och vice luftskyddschef genom
förtäring av spritdrycker å luftskyddscentral. Underlåtenhet
av stadsfiskal att anställa åtal för brott.

I en hit inkommen skrift anmälde poliskonstapeln Gideon Bergman i
Härnösand, att stadsfiskalen i nämnda stad Erik Tydén gjort sig skyldig till
tjänstefel bland annat därigenom att han i vissa fall underlåtit beivra begångna
förseelser. Vidare påtalade Bergman, att Tydén och badhusföreståndaren
Jonas Molander, då de natten till den 13 april 1940 tjänstgjort å luftskyddscentralen
i Härnösand, Tydén såsom luftskyddschef och Molander
såsom vice luftskyddschef, förtärt spritdrycker och uppträtt olämpligt mot å
luftskyddscentralen tjänstgörande kvinnlig personal.

Sedan landsfogden i Västernorrlands län på grund av innehållet >i klagoskriften
anmodats att verkställa utredning i ärendet och hit inkomma med
yttrande, överlämnade t. f. landsfogden T. Bjerner en av statspolisen i
Härnösand avgiven rapport rörande i saken hållna förhör med Bergman,
Tydén och Molander samt ett flertal andra personer. Därjämte avgav Bjerner
eget utlåtande i ärendet.

Tydén och Molander erhöllo tillfälle att efter tagen del av den verkställda
utredningen avgiva ytterligare förklaringar i ärendet, men underläto att inkomma
därmed.

Förutom annat, som jag ej fann påkalla vidare ingripande från min sida,
utvisa handlingarna i ärendet i huvudsak följande.

I anslutning till sina uppgifter i klagoskriften uppgav Bergman vid förhör,
att enligt vad han av kolleger hört berättas skulle landskontoristen Sven
Dryselius under något av åren 1935 eller 1936 hava blivit anhållen på stadshotellet
i Härnösand för fylleri och förd till polisstationen. Bergman hade
hört sägas, att stämning för fylleri skulle hava utfärdats och delgivits Dryselius
men att åtalet icke fullföljts.

Dryselius, som hördes över vad Bergman sålunda uppgivit, berättade följande:
Dryselius erinrade sig, att han besökt stadshotellet den 27 oktober
1936 under kvällen. Därunder hade han haft sällskap med en ingenjör Juter
och en resande, vilkens namn han icke kunde påminna sig, samt en kapten
Sjövall. Sällskapet hade suttit kvar i restaurangen till stängningsdags och
troligen varit de sista gästerna. Då de ämnat avlägsna sig, hade Sjövall tydligen
blivit uppretad av något yttrande, som Dryselius fällt, och tilldelat
Dryselius en örfil. Detta hade skett i tamburen vid uppgången till resanderummen.
Sjövall hade därpå utan vidare kastat sig över Dryselius, som därvid
tillika, med Sjövall fallit omkull. Under det Dryselius försökt göra sig
fri hade vaktmästaren Karl Reinhold Rastberg kommit fram och skilt honom
och Sjövall åt. Dryselius hade tillsagt Sjövall att bedja örn ursäkt, ty i annat
fall skulle Dryselius anmäla honom för misshandel. Utan att efterkomma
denna uppmaning hade Sjövall begivit sig till sitt rum på hotellet, och Dryselius
hade stannat kvar i tamburen. Juter och resanden hade redan hunnit
avlägsna sig, då bråket mellan Dryselius och Sjövall uppstått. Dryselius,
som vid tillfället känt sig något påverkad av spritdrycker, hade blivit uppretad
och därför ringt till polisstationen och begärt, att en konstapel skulle
sändas till platsen. Strax därpå hade också en konstapel, troligen Lars Petrus
Långström, ankommit. Dryselius hade velat anmäla Sjövall för misshandel,
och hade troligen Långström uppmanat Dryselius att medfölja till polisstationen
för avlämnande av anmälan. I sitt uppretade -tillstånd hade Dryselius
också medföljt till polisstationen, där han till överkonstapeln Johan Albert
Höglund framfört sin anmälan mot Sjövall. Höglund hade icke upptagit
denna anmälan utan uppmanat Dryselius att återkomma påföljande dag.
Dryselius hade emellertid varit påstridig, då han känt till att Sjövall skulle
avresa från Härnösand redan dagen därpå. Då Höglund emellertid vägrat att
taga emot någon anmälan, hade Dryselius begärt få tala med stadsfiskalen
Tydén i telefon, vilket Höglund jämväl vägrat Dryselius. Som Dryselius
upprepat sin anmälan mot Sjövall, hade Höglund tillsagt Dryselius att lämna
polisstationen, vilket Dryselius vägrat innan vederbörliga anteckningar
gjorts. Efter någon stund hade Höglund tillsagt två konstaplar att avlägsna
Dryselius från polisstationen, vilket dessa även gjort genom att fatta tag i
Dryselius och föra ut honom genom dörren mot torget. Dryselius hade följt
med utan motstånd. Kort efter det konstaplarna åter gått in på stationen
hade Dryselius följt efter dit och ånyo begärt, att hans anmälan skulle
upptecknas. Efter det Dryselius uppehållit sig en stund inne på stationen

och tillsagt Höglund, att denne vore skyldig upptaga hans anmälan, enär
dröjsmål skulle försvåra utredningen, hade Höglund givit de närvarande
polismännen order, att Dryselius skulle avvisiteras och insättas i förvaringsarrest,
vilket jämväl skett. I arresten hade han förvarats till troligen klockan
7 följande morgon, då han fått gå utan att behöva skriva under någon
stämning eller annan handling. Omedelbart efter frigivningen hade Dryselius
besökt Tydén i dennes bostad och omtalat händelseförloppets Dryselius,
som ansett att Höglund förfarit felaktigt, hade framhållit detta, lydén hade
lovat undersöka förhållandet. Dryselius hade ansett sig förfördelad, och han
hade därför icke gjort någon framställning om att slippa åtal. Genom överkonstapeln
K. E. Abelson hade Tydén också verkställt utredning, ty Dryselius
hade av denne hörts i saken. Utredningen hade emellertid icke föranlett
någon åtgärd från Tydéns sida. Dryselius förnekade, att han vid ovanberörda
tillfälle varit berusad. Möjligen hade han varit berörd av spritdrycker.

Rastberg, som från den 1 oktober 1936 till någon dag i december 1941
varit anställd såsom nattvaktmästare å stadshotellet, uppgav följande: Han
erinrade sig, att Dryselius, som han väl kände, någon gång i oktober 1936
besökt stadshotellet. Mellan klockan 24—1 hade Dryselius i sällskap med
Sjövall kommit ut i hotellets tambur för att taga på sig ytterkläderna. Dryselius
och Sjövall hade av för Rastberg okänd anledning börjat brottas och
rullat omkring på golvet i tamburen. Rastberg hade skilt Dryselius och
Sjövall åt, varpå båda stigit upp. På Rastbergs uppmaning hade Sjövall,
som bott på hotellet, gått upp på sitt rum. Dryselius hade på tillsägelse av
Rastberg att lämna hotellet icke gjort detta, utan skulle han ”först göra
upp med Sjövall”. Dryselius hade påyrkat, att Rastberg skulle ringa efter
polis, men Rastberg hade vägrat, göra detta. Dryselius hade då bett att
själv få ringa till polisen. Oaktat Rastberg nekat Dryselius att ringa, hade
denne gått in i hotellets talhytt och sannolikt ringt till polisstationen, ty
strax därefter hade två polismän anlänt. Dryselius hade medföljt konstaplarna
från hotellet. Någon stund senare hade någon ringt från polisstationen
och frågat, hur Dryselius uppträtt på hotellet. Rastberg hade då sannolikt
omtalat, att Dryselius brottats med en annan person i vestibulen. Rastberg
hade numera svårt att påminna sig, i vilken grad Dryselius vid tillfället
ifråga varit påverkad av spritdrycker, men han holle dock för troligt, att
Dryselius varit rätt mycket berusad.

Höglund, vilken sedan år 1912 tjänstgjort såsom överkonstapel, uppgav:
En natt under åren 1936 eller 1937 hade han, då han tjänstgjorde som jourhavande
å polisstationen, vid 23- å 24-tiden mottagit telefon från en person,
sorn begärt att två konstaplar skulle sändas till stadshotellet. Personen ifråga
hade icke velat uppgiva sitt namn, då Höglund frågat därom. Höglund hade
beordrat Långström, som haft vakttjänst å stationen, att gå och undersöka
anledningen till telefonpåringningen. Efter en kort stund hade Långström

återkommit i sällskap med Dryselius, som icke var anhållen men av Långström
uppmanats att medfölja till stationen. Dryselius hade befunnit sig i
synbarligen berusat tillstånd. Han hade varit uppretad feli bråkat om att
han velat anmäla en resande, som hail skulle hava kommit i dispyt med å
hotellet. Dryselius’ uppträdande hade varit sådant och han hade framfört
sitt ärende pa ett sadant sätt, att Höglund uppmanat honom att lämna polisstationen
och, örn han ville göra någon anmälan, återkomma i nyktert tillstånd.
Dryselius hade emellertid vägrat avlägsna sig, varför Höglund, enär
han icke ansett det rådligt att låta Dryselius gå, låtit avvisitera och insätta
honom i förvaringsarrest, där han fått stanna till 5- å 6-tiden påföljande
morgon. Strax efter det Höglund insatt Dryselius i förvaringsarresten hade
han ringt upp stadshotellet och erhållit upplysning, att Dryselius’ uppträdande
där varit klandervärt och att han där skulle hava varit inbegripen
i något bråk. Detta hade styrkt Höglunds uppfattning, att Dryselius borde
tagas i förvar. Då Höglund emellertid icke närmare känt till Dryselius’ förehavanden
å stadshotellet, hade han låtit bero med stämnings delgivande för
vidare utredning i saken och stadsfiskalens prövning. Som regel plägade jourhavande
överkonstapeln tillställa anhållen fyllerist av stadsfiskalen förut
undertecknad stämning för förseelsen, innan vederbörande finge lämna stationen.
I tveksamma fall brukade ärendet dock först underställas stadsfiskalens
prövning. Då Tydén anlänt till sitt tjänsterum påföljande morgon,
hade Höglund till honom anmält det inträffade. Såvitt Höglund kände till,
hade Dryselius icke åtalats. Höglund vore emellertid av den åsikten, att
Dryselius vid tillfället ifråga varit så berusad, att det funnits skäl för åtal
för fylleri.

Exekutionsbiträdet Hilding Emanuel Nordlander, vilken under tiden mars
1936 mars 1938 varit anställd som poliskonstapel i Härnösand och ifrågavarande
natt åtföljt Langström till stadshotellet, uppgav, att såvitt han
kunde erinra sig Dryselius vid tillfället varit synbarligen berusad, dock icke
i sådan grad att konstaplarna funnit anledning att anhålla honom. Å poliskontoret
hade Höglund och Dryselius råkat i tvist. Höglund hade tillsagt
Dryselius att avlägsna sig, men denne hade icke gjort sig någon brådska att
efterkomma uppmaningen och därför troligen ”fösts ut” av någon av polismännen.
Utanför polisstationen hade Dryselius stannat och hotat att anmäla
polisen för landsfogden, varjämte han uppträtt störande. Med anledning
därav hade Höglund givit Nordlander och Långström order att anhålla
Dryselius. Konstaplarna hade även gått ut från polisstationen och å torget
fattat tåg i Dryselius’ armar för att föra in honom å vaktkontoret. Därunder
hade Dryselius satt sig till våldsamt motstånd, i det han spjärnat emot med
föttema samt fattat tåg med händerna i dörrposten till polisstationen och
försökt att med våld göra sig fri från konstaplarna. Sedan de kommit in på
poliskontoret, hade såväl Höglund som konstaplarna hjälpts åt att avvisitera
Dryselius, som därefter på Höglunds order insatts i förvaringsarrest. Dryse -

lius hade troligen varit kvar i arresten, då Nordlander vid 5-tiden på morgonen
slutat sin tjänstgöring. Av Dryselius’ uppträdande inne på polisstationen
och vid anhållandet hade Nordlander styrkts i sin uppfattning, att
Dryselius vid tillfället varit rätt mycket berusad.

Långström berättade vid förhör i saken: Sedan Långström och Nordlander
efter ankomsten till stadshotellet fått veta, att Dryselius kort förut varit i
bråk med en resande, hade de uppmanat Dryselius att avlägsna sig, men
denne hade varit påstridig och velat anmäla nämnda resande för misshandel.
På konstaplarnas uppmaning hade Dryselius medföljt till polisstationen för
att anmäla misshandeln. Vid ankomsten dit hade Dryselius upprepat, att
han ville göra anmälan. Höglund hade emellertid tillsagt Dryselius att återkomma
följande dag, då han vore nykter, för att göra anmälan. Dryselius
hade dock icke velat gå utan upprepat sin begäran att få anmäla saken och
därvid uppträtt pockande. Då Dryselius icke godvilligt velat avlägsna sig,
hade Långström och Nordlander slutligen gått emot honom i avsikt att fösa
ut honom från kontoret. Dryselius hade då dragit sig ut till yttre dörren
mot torget, där han kvarstannat på trappsteget utanför dörren. Där hade
Dryselius yttrat, att han skulle återvända till stadshotellet och ”krama revbenen
ur den där resanden, ty han var stark och hade gjort så förut”. Vidare
hade han hotat att anmäla poliskåren för landshövdingen, örn icke hans anmälan
genast bleve upptagen. Dryselius hade uppträtt högljutt och bråkigt,
varför hans uppträdande varit störande. Höglund hade då givit konstaplarna
order att anhålla Dryselius och avvisitera honom. Konstaplarna hade därför
fattat tåg i Dryselius och fört in honom å vaktkontoret. Därvid hade Dryselius
satt sig till våldsamt motstånd genom att kraftigt spjärna emot, fatta
tag med händerna i dörrposterna och med våld söka göra sig fri. Jämväl
under avvisiteringen hade Dryselius fortsatt att göra motstånd, och detta
hade fortfarit till dess han kommit in i förvaringsarresten. Även Höglund
hade biträtt konstaplarna vid anhållandet och vid avvisiteringen. Dryselius
hade varit synnerligen berusad. Hans ansikte hade varit rödbrusigt och ögonen
simmiga. Dessutom hade det luktat sprit av Dryselius’ andedräkt, och
han hade varit högljudd och suddig i sitt tal.

Abelson uppgav: En dag på hösten 1936 hade han av Tydén beordrats
verkställa förhör dels med en kapten, möjligen vid namn Sjöman, och dels
med Dryselius. Kaptenen hade vid tillfället bott på stadshotellet. Tydén
hade omtalat för Abelson, att ett intermezzo under natten inträffat på hotellet
och att Dryselius blivit anhållen för fylleri. Abelson hade tagit del av
de anteckningar, som den jourhavande överkonstapeln infört i en därför avsedd
anteckningsbok. Av anteckningarna hade icke framgått, att Dryselius
blivit misshandlad, men däremot att han varit i handgemäng med kaptenen
inne å stadshotellet. Abelson hade samma dag hållit förhör med kaptenen.
Av förhöret hade framgått, att kaptenen, Dryselius, en ingenjör Juter och

en fjärde person blivit bekanta i stadshotellets kafé, varefter de begivit sig
till kaptenens ruin å hotellet och där spelat kort. Kaptenen och Dryselius
hade efter kortspelets slut kommit i handgemäng med varandra i hotellets
vestibul, emedan Dryselius, sorn enligt kaptenens uppgift vid förhöret var
onykter, sagt till denne, att han var en ”kvasikapten”. Abelson hade utskrivit
en promemoria över förhören med kaptenen och Dryselius och lagt
promemorian å Tydéns skrivbord, vilket skett på kvällen samma dag Abelson
hållit förhören. Påföljande dag hade Abelson talat med Tydén om utredningen
och meddelat denne, att Juter och en annan man även närvarit
vid intermezzot på stadshotellet. Tydén hade förklarat, att han själv skulle
höra Juter. Abelson hade därefter icke haft något samtal med Tydén örn
utredningen ifråga.

Tydén, vilken i saken hördes av t. f. landsfogden Bjerner, uppgav i förevarande
del följande.

Om Dryselius’ anhållande för fylleri den 28 oktober 1936 hade Tydén
erhållit vetskap, då han på morgonen i sin bostad fått besök av Dryselius.
Denne hade varit uppbragt över att han icke fått göra anmälan om misshandel,
som han varit utsatt för, och beklagat sig över att han fått sitta
i cell under natten. Tydén hade givit Dryselius besked, att han icke kunde
göra något uttalande i saken, förrän han på polisstationen närmare satt
sig in i den. Då Tydén anlänt till poliskontoret, hade Höglund avlagt muntlig
rapport, varav Tydén fått den uppfattningen, att uppträdet på stadshotellet
ägt rum inom enskilt område. Tydén ville med bestämdhet erinra
sig, att vid resonemang senare mellan honom och Höglund i saken de kommit
till det resultatet, att bråket skett inom privat område. Dryselius hade
ju icke heller av Långström blivit anhållen. Tydén hade tagit del av de
anteckningar, som gjorts i ordningspolisavdelningens dagbok. Av dessa hade
icke kunnat utläsas, huruvida handgemänget, såsom senare visat sig, utspelats
i hotellets vestibul. Den omständigheten, att Dryselius senare uppträtt
förargelseväckande och berusad på polisstationen samt satt sig till
våldsamt motstånd vid anhållandet, hade Tydén icke ansett vara av beskaffenhet
att föranleda åtal. Det hände ju tämligen ofta, att en man på
hustruns begäran omhändertoges för förvaring på polisstationen på grund
av fylleri och våldsamhet i hemmet. Om en sådan person på polisstationen
uppträdde berusad och satte sig till våldsamt motstånd, brukade han ej
åtalas annat än i allvarligare fall. Tydén ville framhålla, att han icke i sin
tjänst gjorde skillnad mellan personliga vänner och andra. I ett flertal fall
hade han nödgats åtala personliga vänner för olika slag av förseelser. Dryselius
räknade han icke till sina personliga vänner. Tydén kunde icke erinra
sig, om han beordrat någon ytterligare utredning i ifrågavarande ärende.
Någon rapport från Abelson över förhör med Dryselius hade han i varje
fall aldrig sett.

I sitt utlåtande anförde Bjerner i denna del följande.

Av den verkställda utredningen framginge, att Dryselius gjort sig skyldig
till förargelseväckande beteende på stadshotellet ävensom att han, som
sedermera utanför polisstationen anhållits för fylleri, gjort sig skyldig till
våldsamt motstånd, då han skulle införas i arresten. Det måste även mot
Tydéns bestridande anses styrkt, att han beordrat utredning i saken. Straffansvar
för Dryselius vore numera preskriberat. Även därest den ifrågakomna
brottningen skett inom enskilt område, syntes med hänsyn till omständigheterna
Dryselius icke hava bort undgå ansvar för fylleri och våldsamt
motstånd vid offentlig förrättning. Det torde råda en väsentlig skillnad
mellan det fall, att en person, som omhändertoges i sitt hem för fylleri
och våldsamhet, även beginge våld å en polisstation, och det fall, att en
person, som bomme för att göra en brottmålsanmälan, uppträdde berusad
och störande samt vid anhållandet därför satte sig till våldsamt motstånd.
Någon möjlighet att dispensera från åtal i sistnämnda fall torde ej finnas.
Det syntes uppenbart, att Tydén genom sin underlåtenhet att väcka åtal
gjort sig skyldig till tjänstefel. Att mot Tydéns bestridande styrka, att
denna underlåtenhet varit avsiktlig, syntes svårt med hänsyn till den avsevärda
tid, som förflutit sedan anhållandet ägde rum.

Beträffande spritförtäringen å luftskyddscentralen uppgav Bergman vid
förhör, att natten till den 13 april 1940 hade Tydén i egenskap av luftskyddschef
tillsammans med dåvarande vice luftskyddschefen Molander
tjänstgjort å luftskyddscentralen. Klockan 9 på morgonen den 13 april hade
Bergman, vilken varit föreståndare för den dit förlagda luftskyddsbyrån,
börjat sin tjänstgöring där. Vid ankomsten hade Bergman hälsat på Tydén
och Molander, vilka förefallit att vara påverkade av starka drycker. Detta
hade förmärkts på deras uppsluppna tal. Särskilt Tydén hade varit mera
''glad och uppsluppen” än vanligt. Bergman hade iakttagit, att Tydén och
Molander på ett bord haft en halvliterflaska med konjaksetikett, och flaskan
hade tydligen till någon del varit fylld med konjak. Han hade vidare iakttagit
vanliga dricksglas och flaskor med vichyvatten på bordet i luftskyddschefens
tjänsterum. Under natten ifråga hade telefonisterna Lizzy Englund
och Gunhild Olsson tjänstgjort i luftskyddscentralen till klockan 8. Lizzy
Englunds fader hade för Bergman omtalat, att hans dotter i hemmet framfört
klagomål över Tydéns och Molanders uppträdande.

Lizzy Englund berättade: Hon hade vid skilda tillfällen tjänstgjort å
luftskyddscentralen som telefonist. Så hade varit fallet natten mellan den 12
och den 13 april 1940, då även Gunhild Olsson, Tydén och Molander uppehållit
sig där under tjänstgöring. Luftskyddscentralen bestod vid denna tid
av fyra rum, vilka hade förbindelse med varandra. Från kapprummet, i
vilket toalett fanns, ledde en dörr till telefonrummet. Luftskyddsehefens
rum hade ingen annan in- eller utgång än genom telefonrummet. T detta

Justitieombudsmannens ömhet sberät telse Lill års riksdag.

rum funnos vid tillfället sängplatser för telefonisternas räkning. Vid 20-tiden den 12 april, då Lizzy anlänt till sin tjänstgöring, hade Tydén och
Molander befunnit sig i luftskyddscentralen. Hon kunde icke minnas, att
någon annan person då uppehållit sig där. Tydén hade vid ett flertal tillfällen
gått igenom telefonrummet utan att han sagt något till telefonisterna. Lizzy
hade bibringats den bestämda uppfattningen, att Tydén var berusad, ty det
hade verkat som örn han gått ostadigt. Han hade verkat rödbrusig i ansiktet
och sett konstig ut på ögonen. Lizzy hade icke sett Tydén eller Molander
förtära någonting, men hon hade lagt märke till att inne i luftskyddschefens
rum funnits flaskor och glas. Hon hade ej närmare konstaterat, vad
flaskorna innehållit. Hon hade icke varit inne i rummet men varit framme
vid den öppna dörren och sett ditin. Genom dörröppningen hade hon iakttagit,
att Tydén vid 22,30-tiden gått och lagt sig inne i luftskyddschefens
rum. Någon gång senare under natten — hon kunde icke närmare angiva
tidpunkten — hade Tydén, som legat med kläderna på, stigit upp och gått
igenom telefonrummet till toaletten. Från toaletten hade hon då hört ljud,
tydande på att Tydén haft kräkningar. Detta hade styrkt henne i hennes
uppfattning, att Tydén icke var nykter. Tydén hade därpå återvänt till sitt
rum utan att något särskilt inträffat. Lion hade även senare sett, att Tydén
legat och sovit. Tydén hade icke på något sätt gjort några närmanden mot
telefonisterna eller på annat sätt uppträtt olämpligt mot dem. Hon erinrade
sig, att Tydén strax efter det hon anlänt eller vid 20,30-tiden avlägsnat sig
från luftskyddscentralen och varit borta cirka 10 minuter. Han hade då varit
iklädd uniformskappa och polismössa. Vid återkomsten hade han burit ett
paket under ena armen. Paketet hade sett ut som ett ”spritpaket”. Formen
av paketet hade varit sådan, att hon misstänkt, att det innehållit en eller
möjligen två flaskor. Paketet hade icke sett ut att innehålla vichyvattenflaskor.
Hon hade talat med Gunhild Olsson örn att Tydén tydligen varit
och hämtat sprit. Det hade varit först efter hämtningen av paketet som
Tydén börjat verka berusad.

Vidare berättade Lizzy Englund, att enligt vad hon ville murnäs hade
Molander, innan Tydén lagt sig, varit ute och pratat nied telefonisterna,
varunder han verkat onykter. Sedan Tydén lagt sig, hade Molander kommit
in i telefonrummet och satt sig på en bänk. Framför denna hade telefonisternas
två sängar varit stående. Lizzy och Gunhild hade då icke legat. Molander
hade talat osammanhängande och ”surrat” örn allt möjligt. Lizzy hade
uppmanat honom att gå ut ur rummet, enär hon och Gunhild ville lägga sigart
sova. Därtill hade Molander svarat, att det vore så allvarliga tider, att
han måste sitta uppe och hålla telefonisterna vakna. Då Molander icke efterkommit
dessa tillsägelser, hade flickorna slutligen gått och lagt sig med kläderna
på och läst i var sin bok. Molander hade fortfarande suttit och ”sur
rat”. Vidare hade han tagit från deni böckerna och dragit av dem filtarna,
vilket tydligen från hans sida varit ämnat som skämt. Han hade även lind -

rigt slagit flickorna i ryggslutet men i övrigt icke gjort några närmanden.
Han hade tyckt, att ”de varit några skitjäntor” och frågat, ”om de inte
ville gå in och få ett glas, så att de skulle bliva trevliga”. Varken Lizzy
eller Gunhild hade emellertid följt med Molander in i luftskyddschefens rum
och förtärt någon sprit. Spritdrycker hade Molander icke medfört in i telefonrummet,
och Lizzy hade heller icke sett honom hava någon sprit. Han
hade därpå underhållit flickorna ”med en massa fräcka historier”, sådana
som hon icke ville återgiva. Han hade under natten varit så påverkad av
spritdrycker, att han knappast kunnat gå. Han hade sluddrat och upprepat
sitt tal samt varit röd i ansiktet och haft konstiga ögon. Troligen hade han
under tiden varit inne i luftskyddschefens rum och förtärt sprit. Han hade
vidare omtalat, att Tydén legat och sovit ruset av sig. Han hade även sagt,
att ”dom lagt utav telefonluren för att Tydén skulle få sova ifred”. Oaktat
Lizzy och Gunhild vid flera tillfällen uppmanat Molander att lämna telefonrummet,
hade han kvarstannat där till klockan 6 på morgonen, varför
flickorna icke fått sova något under natten. Vid denna tid hade han avlägsnat
sig men inom kort återkommit med kaffe och smörgåsar, som han bjudit
på. Han hade sagt, att han från ett kafé hämtat kaffet. Vidare hade han
upprepade gånger framhållit, att allt som skedde inom luftskyddscentralen
vore mycket hemligt. Lizzy hade fått den uppfattningen, att han därmed
menat, att flickorna icke skulle säga något örn vad som under natten förekommit.
Tydligen hade han då börjat nyktra till och insett, att han under
natten burit sig olämpligt åt. Någon gång under morgonen hade Tydén
ropat: ”Jonas.” Molander hade då försökt göra upp eld med spånor i en kamin,
som stått i chefsrummet, och därunder gått omkring och härmat Tydén.
Troligen vid 8-tiden hade Molander avlägsnat sig.

Gunhild Olsson, som natten mellan den 12 och den 13 april 1940 tillsammans
med Lizzy Englund haft vakttjänst å luftskyddscentralen, berättade
om vad därunder förekommit i huvudsaklig överensstämmelse med Lizzy
Englund. Bland annat uppgav Gunhild, att från det rum, där Tydén och
Molander befunnit sig, hade hon hört ”kärr” från glas och flaskor, varför
hon förstått, att männen där förtärt sprit. Vid de tillfällen Tydén gått igenom
telefonrummet hade Gunhild tydligt kunnat se, att han var påverkad
av spritdrycker. Att han förtärt sprit hade hon känt på den ”doft”, som
kommit från honom. Han hade även haft röd ansiktsfärg, och hans utseende
hade tydligt tytt på att han förtärt spritdrycker. Han hade passerat på lJ/j
å 2 meters avstånd från Gunhild och hade haft svårt att gå stadigt. Hans
uppträdande i övrigt hade varit juste och icke på något sätt klandervärt.
Vid 22- å 22,30-tiden hade Tydén gått till sängs inne i sitt rum. Sedan Tydén
lagt sig, hade Molander kommit ut i telefon rummet. Han hade uppehållit
sig där under omkring cn timmas tid, varunder lian pratat om hur kritiskt
det politiska läget vid tillfället var. Molander hade då icke på något sätt
uppträtt olämpligt mot dem. Flickorna hade emellertid vid 23-tiden ämnat

•20

gä och lägga sig. De hade därför ombett Molander att avlägsna sig, vilket
han då även gjort, varpå flickorna lagt sig. De hade legat med kläderna pä
och dragit en filt över sig. Kort därpå hade Molander åter kommit in i telefonrummet,
varvid han ”blivit otrevlig” och förklarat, att flickorna icke
hade rätt att gå och lägga sig. De hade dock för Molander förklarat, att de
hade löfte att ligga och vila. Molander hade icke velat höra på detta utan
dragit av Gunhild hennes filt. Han hade därvid även sagt, ”att det var
synd, att de hade sportdräkter på sig”. Under det Molander uppträtt på
detta sätt hade Gunhild alltmer märkt, att han varit mycket påverkad av
spritdrycker. Han hade talat sluddrigt samt raglat och haft svårt att gå.
Khm hade även velat bjuda flickorna på sprit, som de skulle få om de ginge
in på luftskyddschefens rum. Då flickorna nekat att mottaga någon sprit,
hade Molander tydligen blivit uppretad och sagt, att ”de voro skitjäntor som
inte ville lia ett glas — endera konjak eller sprit — som de skulle bli litet
gladare av”. Flickorna hade flera gånger uppmanat Molander att avlägsna
sig från telefonrummet, men han hade icke brytt sig därom utan i stället
börjat berätta ”en hel del fula historier”, som haft sexuell-erotisk tendens.
Historierna hade varit ”så fula”, att de icke berättades i ordentligt sällskap.
Flickorna hade bett Molander upphöra med sitt opassande tal, men detta
hade icke hjälpt. Under vistelsen i telefonrummet hade Molander då och då
besökt toaletten, och det hade hörts som örn han därstädes haft uppkastningar.
Han hade icke lämnat telefonrummet någon längre stund.

Molander uppgav vid förhör följande.

Den 12 april 1940 hade Molander i sällskap med murarmästaren Emil
Svedberg och troligen även köpmannen Gunnar Nordlund begivit sig till luftsky
ddscent ralén, där Molander skulle tjänstgöra som vakthavande tjänstcgrenschef
tillsammans med luftskyddschefen, Tydén. Vid deras ankomst
dit hade Tydén befunnit sig där jämte ett flertal andra personer. De fleste
av dessa hade troligen nästen genast avlägsnat sig, men Molander ville
dock minnas, att åtminstone Svedberg stannat någon stund. Svedberg hade
därvid från troligen en portfölj, som han medfört, framtagit en halvliterbutelj
konjak och sagt: ”Skall ni vara här i natt så behöver ni ha en konjak.
” Molander hade ”tagit en redig konjak”, och han ville tro, att även
Tydén förtärt av drycken. Svedberg hade själv också druckit av konjaken.
Molander kunde icke säkert påminna sig, huruvida de förtärt grogg eller
ren konjak. Halvliterbuteljen hade icke blivit tom, utan det hade funnits
något kvar i den till påföljande morgon. Molander kunde icke säkert påminna
sig, hur mycket av spriten han och Tydén förtärt vardera, men han
ville tro, att det icke varit mer än högst 10 centiliter. Tydén och även Molander
hade haft några smörgåsar med sig att äta under natten. Molander
ville minnas, att Tydén gått till vila i sitt tjänsterum mycket tidigt, medan
Svedberg ännu varit kvar. Molander kunde icke erinra sig, att Tydén vid
något tillfälle under kvällen lämnat centralen och gått ut. Någon ytterligare

spritförtäring hade icke förekommit efter det Svedberg bjudit på konjaken,
såvitt Molander kunde minnas. Huruvida Tydén bjudit på någon sprit under
kvällen kunde icke Molander komma ihåg. Han ville dock icke tro detta.
Efter det Tydén gått och lågt sig, hade Molander och troligen Svedberg suttit
kvar i luftskyddschefens rum. Vid vilken tid Svedberg gått kunde Molander
dock icke säga. Under natten hade i luftskyddscentralens telefonrum
tjänstgjort två telefonister, fröknarna Olsson och Englund. Såsom tjänstegrenschef
hade Molander icke kunnat få vila under natten. För att kunna
hålla sig vaken hade han därför gått fram och tillbaka genom luftskyddscentralens
lokaler. Han hade därunder skojat och pratat med flickorna och
kanske även berättat någon historia för dem, men han ville icke medgiva,
att han på något sätt uppträtt olämpligt mot dem. Det var ”visserligen
kanske inte så lämpligt att berätta historier för dem, då visst fröken Olsson
är religiös”. Molander kunde icke påminna sig, att någon av flickorna bett
honom att avlägsna sig från telefonrummet. Flickorna hade vid något till
fälle under förnatten gått till sängs. Det vore möjligt, att Molander där
under på skämt till någon av dem sagt, ”att det var olämpligt, att de hade
sportbyxor på sig”. Med detta yttrande hade Molander icke avsett något
sexuellt närmande till flickorna, utan han hade sagt det blott och bart för
att skoja med dem. Då Molander i allmänhet vore upplagd för skämt och
ofta ville hava skojigt, vore det möjligt att han, då han gått förbi flickornas
sängar, dragit i filtarna, under vilka de legat. Han hade därmed icke avsett
något särskilt utan endast velat ”småretas” med flickorna. Han hade icke
något minne av att han velat bjuda någon av flickorna på konjak, men
detta vore icke otroligt, då det funnits sådan kvar i halvliterbuteljen, som
Svedberg bjudit ur. Huruvida Molander därvid skulle hava sagt något örn
”skitjäntor, som inte ville ha litet sprit” eller något liknande kunde han
icke erinra sig, men även detta yttrande skulle enligt hans mening icke behöva
vara särskilt egendomligt, då Molander ”kanske känt sig litet uppspelt
vid tillfället”. Flickorna hade ju också varit så pass gamla — omkring 18 år
— att de borde kunna förstå sig på litet skämt. Molander ville dock påminna
sig, att flickorna under en del av natten fått sova. Vid 5- eller % 6-tiden
hade Molander begivit sig till sin bostad för att hämta rökverk, då detta
tagit slut för honom under natten. Han komme även ihåg, att han under
morgonen vid % 6- eller G-tiden ringt till ett kafé och beställt smörgasar och
choklad för flickornas och sin räkning. Han ville minnas, att han från kaféet
hämtat det beställda i samband med att han från bostaden hämtat riik
verket. Chokladen och smörgåsarna hade Molander och flickorna därpå
förtärt inne i telefonrummet. Tydén hade då fortfarande legat och sovit.
Det vöre möjligt, att Molander till flickorna sagt, att ”det som skedde pä
luftskyddscentralen vore hemligt och att de icke fingo omtala vad som
förekommit därstädes”. Hade Molander sagt detta, vore det väl därför, att
han icke ville, att någon skulle få reda pä att de förtärt konjak där. I övrigt

ville han framhålla, att i luftskyddscentralen icke alls förekommit någonting,
som allmänheten icke skulle kunna få kännedom om. Vid 8- å 9-tiden
hade Molander och troligen även Tydén avlägsnat sig med polisman Nordberg
i dennes bil. Tydén hade legat och sovit hela natten, och det hade icke
på något sätt kunnat märkas på Tydén, att han förtärt konjak under kvällen
förut. Han hade icke heller under den tid han varit vaken på något sätt
uppträtt störande eller olämpligt. Tydén hade för övrigt mycket litet vistats
inne i telefonrummet, där flickorna uppehållit sig. Huruvida Tydén uppsökt
toaletten vid något tillfälle och där haft uppkastningar kände Molander
icke till. Själv hade Molander icke varit på toaletten och haft uppkastningar.
Han ville även framhålla, att han icke kunnat vara nämnvärt påverkad av
den ringa spritförtäringen, högst 10—15 centiliter. Tydén hade varit ännu
mindre påverkad av denna spritförtäring, då Tydén tålde spritdrycker
mycket bra.

Tydén uppgav vid förhör inför Bjerner i förevarande del följande.

Efter den tyska ockupationen av Norge den 9 april 1940 hade luftskyddscentralen
i staden hållits besatt. I egenskap av luftskyddschef hade Tydén
förordnat, att luftskyddschefen eller vice luftskyddschefen eller åtminstone
en tjänstegrenschef alltid skulle vara tillstädes. Dessutom hade Tydén be
stämt, att två telefonister under natten skulle tjänstgöra samtidigt, för att
de skulle få sällskap av varandra. För samtliga chefer hade uppgjorts en
tjänstgöringslista. Tydén hade dock under de flesta nätterna haft vakttjänstgöring.
En kväll, troligen den 12 april, då Tydén tillsammans med
distriktschefen F. J. Ramström på luftskyddscentralen sysslat med genomgående
av en del handlingar, hade vid 20- eller 21-tiden ett antal herrar —
6 a 7 stycken — av vilka en del vore ledamöter i drätselkammaren, kommit
på besök för att bese luftskyddscentralens lokaler. Bland dem hade även
befunnit sig vice luftskyddschefen Molander, som skulle hava vakttjänst under
natten, samt Svedberg. Sedan de under cirka 20 minuters tid uppehållit
sig i luftskyddscentralen, hade alla utom Molander och Svedberg avlägsnat
sig. Tydén, som därefter tillsammans med Molander och Svedberg uppehållit
sig i luftskyddschefens tjänsterum, hade känt sig hungrig och i anledning
därav tagit fram några smörgåsar ur ett smörgåspaket. Svedberg hade
nu ur sin portfölj framtagit en halvliterbutelj, som efter vad Tydén ville
minnas icke hade varit alldeles full, och bjudit Tydén och Molander på ett
glas konjak. Tydén hade också druckit ett litet glas. Örn mer än 5 centiliter
hade det icke kunnat röra sig. Svedberg, Molander och Tydén hade suttit
och pratat en stund, varefter Svedberg gått hem. Tydén hade icke förtärt
mer än förenämnda glas konjak under tiden. Hur mycket Molander och
Svedberg druckit kunde Tydén icke erinra sig. I varje fall kunde det icke
hava varit mycket, då det funnits kvar sprit i flaskan på morgonen. Tydén
hade gått till vila ungefär klockan 22,30. Tydén kunde icke erinra sig, att
han under kvällens lopp vid något tillfälle lämnat luftskyddscentralen. Han

ville dock icke bestrida möjligheten därav. Under alla omständigheter hade
han icke lämnat centralen för att hämta någon sprit. Han kunde icke minnas,
att han i så fall haft ett paket under unnen, när han återvänt. Att han
besökt toaletten under kvällens lopp kunde han icke förneka. Några uppkastningar
hade icke förekommit för hans del. Molander hade på kvällen
varit fullt nykter. Tydén hade ej heller på morgonen kunnat förmärka, att
Molander varit påverkad av starka drycker. Molander hade emellertid verkat
nervös. Anledningen därtill hade Tydén icke närmare utforskat, då han
satt förhållandet i samband med de dåvarande oroliga tiderna.

I sitt utlåtande anförde Bjerner i nu förevarande del följande.

Några föreskrifter, som stadgade förbud mot spritförtäring inom lokaler
av ifrågavarande beskaffenhet, funnes icke. Det syntes dock vara uppenbart,
att spritkonsumtion inom dylika tjänstelokaler icke borde tillåtas och i ali
synnerhet icke under sådana beredskapstider, som vid ifrågavarande tillfälle
voro rådande. Därtill komme, att såväl Tydén som Molander enligt Lizzy
Englunds och Gunhild Olssons samstämmiga vittnesmål varit överlastade
av starka drycker. Genom anmärkta förhållanden hade Tydén och Molander
gjort sig skyldiga till tjänstefel. Beträffande Molanders uppträdande
gentemot Lizzy Englund och Gunhild Olsson syntes detta vara omoraliskt
och ovärdigt en statens befattningshavare. Det syntes dock icke vara av
beskaffenhet att föranleda åtal vid domstol.

Av handlingarna i ärendet framgick, att sedan Molander i skrivelse den
14 oktober 1940 till länsstyrelsen i Västernorrlands län anhållit örn entledigande
från befattningen såsom vice luftskyddschef, hade denna anhållan
den 2 november 1940 bifallits av länsstyrelsen.

I en till landsfogden i Västernorrlands län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Av utredningen i ärendet framgår bland annat, att Dryselius natten mellan
den 27 och den 28 oktober 1936 å polisstationen i Härnösand i berusat
tillstånd uppträtt störande och pockande samt att han, då han i anledning
därav på order av tjänstgörande överkonstapeln blev anhållen för att införas
i arrest, satt sig till våldsamt motstånd.

Lika med Bjerner anser jag, att med hänsyn till omständigheterna Dryselius
icke bort undgå ansvar för fylleri och våldsamt motstånd vid offentlig
förrättning. Det hade förty ålegat Tydén, vilken underrättats om vad som
förekommit, att ställa Dryselius under åtal för vad han låtit komma sig till
last. Så har emellertid icke skett, och måste Tydén genom denna sin underlåtenhet
anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att böra

beivras. Vad Tydén anfört tili förklaring av berörda underlåtenhet synes
mig nämligen icke förtjäna avseende.

Vad härefter angår Tydéns och Molanders uppträdande då de, den förre
såsom luftskyddschef och den senare såsom vice luftskyddschef, uppehållit
sig å luftskyddscentralen i Härnösand på aftonen den 12 april 1940 och den
därpå följande natten, är ostridigt, att såväl Tydén som Molander förtärt
rusdrycker inom lokalen ifråga. Enligt vad de båda vid tillfället å luftskyddscentralen
tjänstgörande kvinnliga telefonisterna samstämmigt uppgivit
hade Tydén och Molander varit berusade och den senare jämväl uppträtt
olämpligt mot telefonisterna. Även om dessa uppgifter, vilkas riktighet Tydén
och Molander bestritt, skulle vara i någon män överdrivna, torde det i
allt fall få anses utrett, att Tydén och Molander varit i ej obetydlig grad
påverkade av starka drycker. Detta framstår i en desto betänkligare dager
som vid ifrågavarande för vårt land synnerligen kritiska tid särskild beredskap
inom luftskyddet var anbefalld. Genom sitt påtalade uppträdande hava
Tydén och Molander gjort sig skyldiga till tjänstefel, som icke kan undgå
beivran.

På grund av det anförda uppdrog jag åt landsfogden att vid vederbörlig
domstol anhängiggöra och utföra åtal mot Tydén och Molander i ovan angivna
hänseenden.

Åtalet anhängiggjordes därefter vid rådhusrätten i Härnösand, varest
åklagaren, utöver vad som innefattades i min anmodan till honom, yrkade
ansvar å Tydén jämväl för det han underlåtit dels att verkställa erforderlig
utredning rörande Dryselius och dels att anställa åtal mot Dryselius för hans
uppträdande på stadshotellet. Såsom vittnen i målet hördes, bland andra,
Höglund samt Långström och Nordlander, vilka därvid i fråga örn fallet
Dryselius i olika hänseenden ändrade sina vid polisförhören lämnade uppgifter.

I utslag den 22 februari 1943 yttrade rådhusrätten följande.

Vidkommande först åklagarens ansvarstalan mot Tydén för det denne, sedan
Dryselius natten mellan den 27 och den 28 oktober 1936 dels varit invecklad
i handgemäng å stadshotellet och dels därefter infunnit sig på polisstationen
och där uppträtt på ett sådant sätt, att vakthavande överkonstapeln
sett sig föranlåten att kvarhålla honom i stationens arrestlokaler, icke föranstaltat
om erforderlig utredning och åtal mot Dryselius finner rådhusrätten
framgå, att Tydén beordrat utredning angående Dryselius’ uppträdande på
hotellet samt att denna utredning åtminstone i viss omfattning verkställts.
Vad Dryselius förehaft på och i närheten av polisstationen synes rådhusrätten
näppeligen hava erfordrat någon särskild utredning, då, på sätt jämväl

J. O. funnit, Dryselius icke i anledning därav kunnat läggas annat till last

än fylleri och våldsamt motstånd vid offentlig förrättning. Beträffande Tydéns
underlåtenhet att anställa åtal för Dryselius’ uppträdande på hotellet
kan denna, då säkra hållpunkter för att Dryselius härutinnan gjort sig skyldig
till straffbar handling saknas, icke böra föranleda till ansvar för Tydén.
Dryselius’ uppträdande i samband med besöket på polisstationen borde, enligt
vad rådhusrätten finner, lämpligen hava föranlett åtal. Med hänsyn till
föreliggande utredning samt därtill, att fog saknas för antagande att Tydén
underlåtit åtalet i medveten avsikt att gynna Dryselius eller göra avkall på
sina skyldigheter i tjänsten såsom stadsfiskal, finner rådhusrätten emellertid,
att underlåtenheten kan betecknas såsom ursäktlig och förty icke böra för
anleda särskilt ansvar för Tydén.

Vad beträffar åtalet mot Tydén och Molander för tjänstefel bestående
däri, att de under tjänstgöring, den förre i egenskap av luftskyddschef och
den senare i egenskap av vice luftskyddschef, natten mellan den 12 och den
13 april 1940 å luftskyddscentralen i Härnösand förtärt rusdrycker i sådan
omfattning att de blivit överlastade, anmärker rådhusrätten följande. I målet
är ostridigt, att Tydén och Molander angivna natt förtärt spritdrycker
inom luftskyddscentralen. Vad de invänt därom, att order icke förelegat
om att centralen ifrågavarande natt skolat vara bemannad, äger väl sin riktighet
men kan icke föranleda, att de icke skulle betraktas såsom varande
i utövning av sina tjänster. Rådhusrätten finner det emellertid icke styrkt,
att spritförtäringen haft sådan omfattning att Tydén och Molander kunnat
betecknas såsom överlastade. Vad Tydén beträffar kan av utredningen icke
anses tillförlitligen framgå, att han förtärt sprit i sådan omfattning att det
ens kunnat påtagligt inverka på hans förmåga att utöva sina tjänstefunktioner.
Däremot får anses styrkt, att Molanders förtäring skett i sådan grad,
att det i viss mån inverkat på hans förmåga att utöva sin tjänst och jämväl
föranlett honom till olämpligt uppträdande gentemot två på centralen tjänstgörande
kvinnliga telefonister. Rådhusrätten finner förty, att Tydén gjort
sig skyldig till oförstånd i sin tjänst såsom luftskyddschef genom att dels
tillåta spritförtäring inom luftskyddscentrålens lokaler och dels själv under
tjänsteutövning förtära sprit samt att Molander visat oförstånd och vårdslöshet
i tjänsten genom att under tjänsteutövning förtära sprit i sådan grad,
att det inverkat på hans sätt att sköta tjänsten samt föranlett olämpligt
uppträdande mot honom underställd personal.

På grund av vad sålunda anförts prövar rådhusrätten rättvist döma dels
Tydén jämlikt 25 kap. 17 och 22 SS samt 4 kap. 1 § strafflagen för två
tjänstefel innefattande oförstånd i tjänsten att böta 15 dagsböter å 4 kronor,
dels ock Molander jämlikt 25 kap. 17 och 22 § § strafflagen för oförstånd
och vårdslöshet i tjänsten att böta 25 dagsböter å 5 kronor.

Tydén och Molander förpliktas vem bäst gitter att återgälda statsverket
vad av allmänna medel utgivits i ersättning till på åklagarens begäran i må
let hörda vittnena Lizzy Englund och Gunhild Olsson.

Svea hovrätt, där Tydén anförde besvär över rådhusrättens utslag, fann i
utslag den 12 juni 1943 skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i överklagade
utslaget.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Lagstridigt ådömande av bestraffning för innehållet i

tryckt skrift.

I Åmåls-Tidningen för den 29 april 1942 var under rubriken ”Åmålspolisens
arbetsmetod.” införd en insändare, undertecknad ”En intagen”, däri
påtalades, att en poliskåren i Åmål tillhörande konstapel gjort sig skyldig
till misshandel å en av honom anhållen person.

Sedan jag i anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodat polischefen
i Åmål att inkomma med yttrande, anförde borgmästaren Ragnar St. Cyr i
egenskap av polischef följande.

Dagen efter artikelns införande i tidningen eller sålunda den 30 april 1942
hade St. Cyr beordrat t. f. stadsfiskalen Gunnar Rosén att anställa förhör
i saken för att utröna, om poliskonstapeln Börje Fransén, vilken i artikeln
åsyftades, gjort sig skyldig till misshandel eller på annat sätt förgått sig
mot den anhållne personen. Sådant förhör hade också av Rosén hållits den
30 april, och hade protokoll över förhöret kommit St. Cyr tillhanda. Emellertid
hade St. Cyr ansett, att utredningen i vissa avseenden behövde kompletteras,
varför han uppdragit åt den ordinarie stadsfiskalen Karl Forssén, som
då trätt i tjänst, att verkställa ytterligare undersökning. Forssén hade fullgjort
detta uppdrag och den 7 maj inlämnat sin utredning, vid vilken var
bilagd en av Fransén författad och i Åmåls-Tidningen för den 4 maj 1942
intagen artikel, betitlad ”Svar till en intagen”. Den 9 maj hade Fransén
kallats till förhör inför St. Cyr såsom polischef, i närvaro av Forssén såsom
ojävigt vittne. Efter förhöret med Fransén hade St. Cyr avsagt följande nu
ordagrant återgivna beslut:

”Av den förebragta utredningen framgår icke, att Fransén vid omhändertagandet
och avförandet till arrestlokalen av den för fylleri den 25 april 1942
anhållne verkstadsarbetaren Karl Gudmund Andersson gjort sig skyldig vare
sig till misshandel eller till något annat lagstridigt förfarande, men Fransén
har genom att författa och till Åmålstidningen insända en skrift betitlad
''Svar till en intagen’, vilken artikel införts i denna tidning den 4 maj 1942
och innehållit anstötliga och för andra personer kränkande yttranden, äventyrat
aktningen för polistjänsten. För den skull och med stöd av 17 § 1
momentet Polisreglementet prövar jag rättvist tilldela Fransén, som härigenom
begått tjänstefel, varning.”

Därjämte hade St. Cyr, tilläde han, meddelat vederbörlig besvärshänvis -

ning i enlighet med 22 § polisreglementet. Detta vore vad St. Cyr åtgjort i
saken, och han ville även understryka och påpeka, att dessa hans åtgöranden
hade skett, även om J. 0:s resolution icke kommit honom tillhanda.

Under hänvisning till § 1 mom. 1 andra stycket tryckfrihetsförordningen
anmodade jag därefter St. Cyr att inkomma med förklaring rörande det förhållandet,
att han tilldelat Fransén varning för författandet av ovanberörda
i tidningen den 4 maj 1942 införda artikel.

I anledning härav anförde St. Cyr i avgiven förklaring följande.

Till en början ville St. Cyr giva en kort exposé över Fransén och hans
uppträdande i Åmål. Fransén hade av länsstyrelsen i Älvsborgs län den
29 mars 1939 erhållit ständigt förordnande att vara konstapel vid stadens
poliskår. Dessförinnan hade han varit extra poliskonstapel vid poliskåren i
Kalmar. Då han sökte tjänst i Åmål, hade polisbefälet i Kalmar uppgivit,
att han en gång blivit av rådhusrätten därstädes ådömd dagsböter för misshandel
av en arrestant, men polisbefälet hade icke haft någon annan anmärkning
mot honom att framställa utan rekommenderat honom till platsen. Som
han genomgått polisskolans nedre avdelning med huvudbetyget med beröm
godkänd och St. Cyr ansett det vara av vikt att förvärva en polis med goda
kunskaper, hade Fransén på St. Cyrs förord av länsstyrelsen förordnats till
ordinarie. Emellertid hade Fransén nästan från första början uppträtt på
ett sätt, som i hög grad ådrog honom allmänhetens ovilja. Han hade ett
underligt lynne och vore alltför burdus mot allmänheten samt visade emellanåt
brist på omdöme. En gång under år 1941 hade anställts polisförhör med
anledning av en inkommen anmälan, att Fransén skulle hava misshandlat
en arrestant, men av polisförhöret hade icke framgått, att han gjort sig skyldig
till någon misshandel. St. Cyr hade i allt fall erinrat honom, att han
för framtiden borde uppträda på ett sådant sätt gentemot anhållna, fångar
och allmänheten, att han icke äventyrade aktningen för polistjänsten. För
någon tid sedan hade han såväl i skämtpressen som i radio figurerat för att
han vägrat hälsa på stadsläkaren i staden. För att förklara detta hade han
insänt en artikel i en Göteborgstidning, i vilken artikel han motiverat sin
åtgärd att icke hälsa. Saken hade därigenom blivit riksbekant, och Fransén
hade dragit löje över såväl staden som stadsläkaren och sig själv. Som St. Cyr
icke ansett sig kunna giva honom disciplinär bestraffning, hade St. Cyr kallat
upp honom och sagt ifrån, att han icke borde skriva artiklar i tidningar samt
att en omdömesgill polisman i en mindre stad borde hälsa på personer i överordnad
ställning. Även J. K. hade haft att göra med Fransén, i fråga örn
hans förhållande till en polisanmälan, men denna utredning hade landsfogden
i länet haft örn hand. Innan denne översänt utredningen till J. K., hade
St. Cyr också fått taga del av densamma, för den händelse disciplinär bestraffning
borde ifrågakomma. St. Cyr hade icke den gången heller ansett,
att Fransén förbrutit sig så, att han borde erhålla disciplinär bestraffning.

St. Cyr hade förutskickat denna skildring, för att J. O. skulle få en klarare
bild av mannen.

Vad nu ifrågakomna fall beträffade, anförde St. Cyr vidare, så hade den
av Fransén insända artikeln, betitlad ”Svar till en intagen”, varit av ett
anstötligt oell sårande innehåll för en person i staden och hans familj, vilket
man förstode bäst, om man kände till de lokala förhållandena, på vilka
St. Cyr dock icke ansåge sig böra nu ingå. St. Cyr hade därför ansett sig med
stöd av 17 § polisreglementet och särskilt dess tredje moment hava rätt att,
vare sig artikeln vore brottslig eller icke, i disciplinär väg tilldela Fransén
en varning, då han i sin enskilda vandel därigenom äventyrat aktningen för
polistjänsten. Tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 1 hade St. Cyr icke studerat
i detta sammanhang. Där stöde visserligen, att ingen finge i annat
fall än nämnda lag stadgade för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas,
men St. Cyr satte ifråga, om därmed avsåges en sådan disciplinär åtgärd som
en varning. Det vore ju i hög grad stötande för rättskänslan, om icke en
polischef skulle äga rätt att varna en underordnad att skriva och i en tidning
låta införa en artikel av dylikt innehåll. Skulle J. O. anse, att St. Cyr saknat
rätt att tilldela Fransén en varning, måste St. Cyr givetvis avföra varningen
ur straff journalen och därom underrätta Fransén, därest denne icke hos poliskollegiet
i länet överklagat varningsbeslutet. Fransén hade nämligen begärt
och erhållit protokoll över varningen, och då detta protokoll utlämnats till
honom, hade han lovat St. Cyr, att han framdeles skulle uppföra sig på ett
sådant sätt, att St. Cyr icke vidare skulle få obehag av honom. Vore det nu
så, att St. Cyr genom att utdela varningen själv begått tjänstefel, finge han
ju givetvis draga konsekvenserna av sitt handlingssätt, men han kunde icke
underlåta att åberopa den latinska sentensen ”summum jus summa injuria”.

Över varningsbeslutet anförde Fransén besvär hos poliskollegiet i Älvsborgs
läns landstingsområde.

Besvären handlades vid sammanträde med poliskollegiet den 20 augusti
1942 i Vänersborg. I närvaro av Forssén såsom åklagare inställde sig Fransén
personligen, åtföljd och biträdd av advokaten Hugo Lindberg i Stockholm.

Åklagaren, som på särskild fråga förklarade, att han endast förde talan
mot Fransén beträffande den förseelse, för vilken Fransén ådömts ansvar
genom polischefens beslut den 9 maj 1942, hemställde, att den meddelade
varningen måtte av poliskollegiet fastställas.

I samma dag meddelat utslag yttrade poliskollegiet följande: Enligt 1 S
l:o i tryckfrihetsförordningen kunde icke någon tilltalas eller straffas för
tryckt skrifts innehåll i annan ordning eller i annat fall än tryckfrihetsförordningen
stadgade. Vid sådant förhållande hade polischefen i Åmål icke
ägt ålägga Fransén bestraffning för den befattning han tagit med en av honom
undertecknad artikel, som influtit i Åmåls-Tidningen för den 4 maj 1942.

På grund därav bleve den Fransén genom polischefens beslut den 9 maj 1942
tilldelade varningen av poliskollegiet undanröjd.

Poliskollegiets utslag vann laga kraft.

I poliskollegiets sammanträde den 20 augusti 1942, vid vilket allenast ovan
omförmälda mål handlades, deltogo, förutom ordföranden häradshövdingen

K. H. Wöhler, såsom ledamöter godsägaren Arthur Casenberg i Åmål, riksdagsmannen
A. Danielsson i Sollebrunn och f. d. poliskonstapeln Anton Lundgren
i Vänersborg.

Enligt upplysningar från länsstyrelsen i länet hade ersättningar av allmänna
medel för inställelse vid nämnda sammanträde utbetalats till Wöhler
med 61 kronor 15 öre, till Casenberg med 52 kronor 80 öre och till Danielsson
med 42 kronor 50 öre.

I en till advokat!iskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Rudewall därefter följande.

I § 1 mom. 1 andra stycket tryckfrihetsförordningen heter det, att ej må
någon i annan ordning eller i annat fall än nämnda grundlag stadgar kunna
för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas.

Närmare bestämmelser om ansvaret för innehållet i tryckt skrift och om
tryckfrihetsprocessen återfinnas i §§ 1 och 5 tryckfrihetsförordningen. Vad
särskilt angår periodisk skrift åvilar ansvaret för skriftens innehåll enligt § 1
mom. 18 i första hand skriftens utgivare, därefter ägaren, boktryckaren och
i sista hand utspridaren av skriften, var för sig under vissa förutsättningar.
I fråga om själva tryckfrihetsprocessen torde det väl för varje domare stå
klart, att åtal för innehållet i tryckt skrift anhängiggöres vid rådhusrätt och
att frågan, huruvida skriftens innehåll är brottsligt, regelmässigt skall prövas
av en för ändamålet utsedd jury.

Ovannämnda stadgande i § 1 mom. 1 tryckfrihetsförordningen är ovillkorligt
och måste, bland annat, anses innebära, att en person, som står i subordinationsförhållande
till en ämbetsmyndighet, icke kan av myndigheten
aläggas disciplinär bestraffning för den befattning, han tagit med en tryckt
skrifts författande eller utgivning. Gäller det en periodisk skrift, torde, såsom
av det ovan anförda framgår, detta framstå ännu klarare.

Vad nu förevarande fall angår, så har St. Cyr i egenskap av polischef för
innehållet i en av poliskonstapeln Fransén undertecknad, i tryckt periodisk
skrift intagen artikel dömt Fransén till varning. Oavsett huruvida några anmärkningar
kunnat riktas mot artikelns innehåll eller ej, har St. Cyr genom
att mot ifrågavarande klara och betydelsefulla grundlagsbud ådöma Fransén
straff för innehållet i tryckt skrift på ett betänkligt sätt överskridit sin befogenhet
och därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vad St. Cyr till försvar för sitt handlande andragit kan jag icke godtaga.
Väl har varningsbeslutet sedermera genom poliskollegiets utslag blivit undanröjt.
Genom beslutet har i allt fall skada uppkommit. Fransén har uppenbarligen
haft kostnader för rättelses vinnande, och statsverket har fått vidkännas
utgifter för det sammanträde med poliskollegiet, som föranletts av de anförda
besvären över St. Cyrs beslut.

På grund av vad sålunda anförts fann J. O. St. Cyr icke kunna undgå åtal
för vad i ovannämnda hänseende låg honom till last. J. O. uppdrog därför åt
advokatfiskalen att ställa St. Cyr under åtal inför hovrätten för tjänstefel.
Tillfälle borde beredas Fransén att i målet föra talan.

Göta hovrätt, där Fransén förklarade sig icke föra ersättningstalan mot
St. Cyr, yttrade i utslag den 2 mars 1943 följande.

Enär St. Cyr såsom i J. 0:s skrivelse till advokatfiskalen anmärkts genom
meddelandet av omförmälda beslut örn varning gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsten, prövar hovrätten lagligt jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
döma St. Cyr att härför böta 5 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 25
kronor.

St. Cyr förpliktas tillika gottgöra statsverket utgifterna för poliskollegiets
sammanträde med 156 kronor 45 öre.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

6. Felaktigt förfarande vid indrivning av värnpliktigas oguldna

utskylder.

I en hit insänd skrift anförde brevbäraren Herbert Sköld i Skene klagomål
över att fjärdingsmannen i Örby socken Sven B. Svensson för uttagande av
vissa klaganden påförda utskylder jämte indrivningsavgifter, tillhopa 60 kronor,
den 17 november 1942 hos familjebidragsnämnden i socknen utmätt klaganden
tillerkänd hemortslön å 60 kronor. I klagoskriften uppgav klaganden
vidare, att det utmätta beloppet av familjebidragsnämnden över postgiro
utbetalts till Svensson den 20 november, varefter indrivningskvitto den 25
november översänts till klaganden. Den 2 december hade klaganden till länsstyrelsen
i Älvsborgs län insänt besvär över utmätningen. Den 4 december
hade utmätningsprotokoll infordrats av länsstyrelsen och samma dag hade
klaganden begärt protokoll hos förrättningsmannen. Först efter närmare två
veckor hade klaganden erhållit protokollet, som klaganden omedelbart översänt
till länsstyrelsen. Genom resolution den 22 december 1942 hade länsstyrelsen
funnit klagandens besvär — som inkommit den 3 december 1942 —

såsom för sent inkomna icke kunna upptagas till prövning. Göta hovrätt, där
klaganden anfört besvär över länsstyrelsens resolution, hade fastställt densamma.
Klaganden hade ej fått kännedom om utmätningen förrän den 25
november 1942 och ej haft vetskap om den för besvärs anförande utsatta
tiden.

Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften landsfiskalen i Skene distrikt
anmodats att inkomma med yttrande, överlämnade landsfiskalen F. Bjerke
en av fjärdingsmannen Svensson avgiven förklaring i saken, varjämte Bjerke
avgav eget yttrande.

Svensson anförde i sin förklaring: Vid indrivning av värnpliktiga påförda
utskylder ur hemortslön hade så förfarits, att familjebidragsnämnden för varje
fall till Svensson meddelat, att den inkallade hade hemortslön tillgodo hos
nämnden. Svensson hade därefter för varje person i skriftlig underrättelse meddelat
nämnden, med vilket belopp vederbörande resterade för utskylder av
olika slag. Nämndens ordförande och kassör hade därefter till Svensson över
postgiro utbetalt det belopp, som angivits i underrättelsen. Svensson hade
sedan utfärdat indrivningskvitto, som jämte talongen till girokortet översänts
till den skattskyldige. Detta förfaringssätt hade Svensson i likhet med
andra fjärdingsman använt utan att klagomål däröver anförts från de skattskyldiga.
Då klaganden för anförande av besvär över den vidtagna åtgärden
hos Svensson begärt protokoll, hade Svensson av förbiseende överlämnat
sådant utan att därom underrätta landsfiskalen. Nämnas kunde, att klaganden
resterade för flera års utskylder till såväl stat som kommun.

Bjerke anförde följande: Någon utmätning kunde i förevarande fall ej anses
hava skett, utan hade familjebidragsnämnden på Svenssons anmodan den 17
november 1942 utbetalt det uppgivna beloppet till denne. Långt senare hade
klaganden hos Svensson anhållit örn utmätningsprotokoll. Sådant hade också
felaktigt av Svensson utlämnats, fastän icke någon utmätning skett. Den
29 december 1942 hade Bjerke fått mottaga länsstyrelsens resolution den 22
i samma månad jämte klagandens besvärsskrift och ett protokoll, varav framgick,
att utmätning skulle hava skett av klagandens hemortslön den 17 november.
Tidigare hade Bjerke icke haft någon vetskap om förfarandet, ehuru
utskylderna redovisats den 15 december 1942. Länsstyrelsen hade icke från
Svensson eller Bjerke infordrat någon förklaring över klagandens besvär.
Någon framställning örn anstånd med indrivning av klaganden påförda utskylder
enligt förordningen den 17 november 1939 hade icke inkommit till
Bjerke. På grund av vad sålunda anförts och då klaganden enligt uppgift från
familjebidragsnämnden vid ansökning örn familjebidrag uppgivit sin inkomst
utgöra 3G6 kronor 50 öre i månaden men det oaktat sedan flera år försummat
att erlägga sina utskylder, hemställde Bjerke, att klagomålen måtte lämnas
utan avseende.

Bland handlingarna i det av hovrätten avgjorda besvärsmålet, vilka jag
därefter införskaffade, fanns ett av Svensson undertecknat ‘''protokoll, hållet
vid utmätning i Risäng, Örby, den 17 november 1942”. Detta protokoll innehöll,
bland annat, att Svensson nämnda dag inställt sig hos familjebidragsnämnden
för att efter uppdrag av landsfiskalen i orten uttaga vissa angivna klaganden
påförda utskylder jämte indrivningsavgift, uppgående till sammanlagt
60 kronor. Såsom vittne vid förrättningen hade varit tillstädes "Herr Arvid
Persson, Risäng, Kinna”. Då beloppet icke erlagts, hade klagandens hemortslön,
60 kronor, blivit utmätt. Den utmätta egendomen hade tillsvidare kvarlämnats
på stället. Skriftlig uppgift enligt 84 § utsökningslagen hade, enligt
protokollet, överlämnats till familjebidragsnämnden.

Med anledning av innehållet i berörda utmätningsprotokoll ävensom Svenssons
uppgifter i förklaringen, att även i andra fall resterande skatter blivit
på enahanda sätt som i förevarande fall indrivna hos familjebidragsnämnden
i Örby socken, anmodade jag Bjerke att verkställa ytterligare utredning
i ärendet.

Vid av Bjerke därefter hållna förhör förekom följande.

Ordföranden i familjebidragsnämnden Arvid Persson i Risäng berättade,
att Svensson besökt honom åtminstone en gång, nämligen den 27 oktober
1942, då Svensson meddelat, vilka värnpliktiga som resterade för oguldna
utskylder. Vid sagda tillfälle hade Svensson utskrivit utmätningsbevis för ett
större antal personer. Vissa dessa personer tillkommande hemortslönebelopp
hade därefter översänts till Svensson över postgiro. Sedermera hade liknande
bevis utfärdats av Svensson och översänts till Persson för belopp, som därefter
vid olika tillfällen girerats till fjärdingsmannens postgirokonto. Någon
formlig utmätning hade icke ägt rum vare sig den 27 oktober eller senare,
och något vittne hade icke varit närvarande vid Svenssons besök. Persson
hade ansett sig kunna utbetala så mycket av de värnpliktigas innestående
hemortslöner, som motsvarade resterande utskylder, då han hade sig bekant
att dessa kunde exekutivt uttagas. Av Svensson utfärdade utmätningsbevis
hade han ansett utgöra dels kvitto och dels bevis att medlen tagits av Svensson
för betalning av skatt.

Svensson, som på anmodan överlämnade en förteckning över värnpliktiga,
för vilka han från familjebidragsnämnden mottagit hemortslön till gäldande
av dem påförda resterande utskylder, uppgav vid förhör följande: I alla de i
förteckningen upptagna fallen hade Svensson förfarit på samma sätt som
i fråga om klagandens fall med det undantag, att Svensson icke i något annat
fall utlämnat utmätningsprotokoll och att sådant icke heller begärts av någon
annan än klaganden. Den 27 oktober hade Svensson första gången vid personligt
besök hos nämndens ordförande lämnat uppgift om värnpliktiga, som
uppförts å olika restlängder och vilka hade att uppbära hemortslön, samt
utfärdat utmätningsbevis för dessa. Därefter hade beloppen en vecka senare

av ordföranden girerats till Svenssons postgirokonto. Ordföranden hade tidigare
per telefon meddelat, att vissa värnpliktiga hade att uppbära hemortslön.
Även senare hade ordföranden lämnat meddelande därom, varefter Svensson
utskrivit bevis, som översänts till ordföranden. Därefter hade beloppen girerats.
Då Svensson fått mottaga utskylderna utan att någon utmätning gjorts,
hade han icke ansett det vara nödvändigt att besöka ordföranden för verkställande
av utmätning. Uppgiften därom i utmätningsprotokollet den 17 november
1942 vore oriktig. Svensson medgåve tillika det oriktiga i att han utlämnat
utmätningsbevis och protokoll, då han dels ej besökt nämndens kontor
den 17 november och dels ej verkställt utmätning eller hade rätt att utlämna
protokoll. Som vittne antecknade Arvid Persson vore identisk med familjebidragsnämndens
ordförande. Svensson kunde — förutom sin okunnighet —
ej uppgiva någon annan anledning till dröjsmålet med utmätningsprotokollets
utlämnande än att klaganden sagt, att det icke brådskade med saken, och
att Svensson kanske tvekat, om det skulle utlämnas av honom. Han kunde
ej heller nöjaktigt förklara, varför han ej hänvisat klaganden till landsfiskalen
för utfående av protokoll.

Den av Svensson överlämnade förteckningen upptog namn å 97 personer,
av vilkas hemortslöner under tiden den 27 oktober 1942 — den 6 januari
1943 uttagits tillhopa 6,485 kronor 32 öre.

Bjerke uppgav, att utmätningsprotokoll ej avlämnats till honom beträffande
något av de i förteckningen upptagna fallen.

I avgivna påminnelser anhöll klaganden, att därest den av honom påtalade
utmätningen icke skett i laga ordning, J. O. måtte vidtaga den åtgärd, som
därav kunde föranledas, samt bereda klaganden tillfälle att yrka ersättning
för sina kostnader i saken.

I en till landsfogden i Älvsborgs län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Av utredningen i ärendet framgår, att fjärdingsmannen Svensson i egenskap
av exekutionsbiträde efter uppdrag av landsfiskalen i Skene distrikt haft att
indriva vissa i restlängder upptagna utskylder, som varit påförda inom Örby
socken bosatta personer. Bland dessa personer fanns ett stort antal värnpliktiga,
bland dem klaganden, vilka på grund av fullgjord militärtjänstgöring
blivit enligt kungl, förordningen den 30 juni 1942 om familjebidrag åt värnpliktiga
under krigstjänstgöring m. m. (nr 521) berättigade till hemortslön.

Vid uttagande av de restförda utskylderna jämte indrivningsavgifter synes
hava tillgått på följande sätt, varom Svensson i förväg träffat överenskommelse
med familjebidragsnämndens ordförande. Sedan nämnden beviljat någon

3 — Just it i vomb lid amanuens (embetsberättelse till 1944 urs riksdag.

i restlängderna upptagen värnpliktig hemortslön med visst belopp, vilket
genom girering från nämndens postgirokonto skulle tillställas den värnpliktige,
har sådan utbetalning till den värnpliktige ej ägt rum. I stället hava medlen
tillsvidare innehållits samt underrättelse lämnats Svensson örn den innestående
lönefordringen. Därefter har Svensson, trots att han ej verkställt utmätning,
tillställt nämndens ordförande ett s. k. utmätningsbevis, d. v. s. i 84 §
utsökningslagen omförmäld skriftlig uppgift örn verkställd utmätning, avseende
hemortslönens belopp eller — därest endast en del av lönen erfordrats
för täckande av utskylderna och indrivningsavgiften — det häremot svarande
beloppet. Sedan ordföranden mottagit sådant utmätningsbevis, har det av
Svensson i beviset angivna beloppet blivit av nämnden genom girering insatt
å Svenssons tj än stepos tgirokonto. Svensson har därefter till den värnpliktige
översänt indrivningskvitto å det ur hemortslönen uttagna beloppet.

Det nu omförmälda förfaringssättet, som av Svensson i åtminstone 97 fall
tillämpats vid indrivning av värnpliktigas oguldna utskylder, saknar stöd av
lag. Sedan familjebidragsnämnden beviljat hemortslön, har för den värnpliktige
uppkommit en fordran hos nämnden på det beviljade beloppet. Något
hinder för Svensson att för indrivning av skatt utmäta sådan fordran har i
och för sig icke funnits. I de föreliggande fallen har emellertid laga utmätning
icke ägt rum. Ej heller har av vederbörande myndighet införsel beviljats.
Det oaktat har Svensson — utan den skattskyldiges medgivande —
låtit nämndens ordförande till Svensson utbetala den skattskyldige tillkommande
lönemedel. Det borde för Svensson stått klart, att indrivning av utskylder
icke får äga rum på sätt som i förevarande fall skett.

Av utredningen i ärendet har vidare framgått, att sedan klaganden, som
bibragts den uppfattningen att Svensson för indrivning av klagandens utskylder
verkställt utmätning, hos Svensson begärt protokoll rörande utmätningen,
har Svensson upprättat och till klaganden överlämnat utmätningsprotokoll,
ehuru i själva verket någon utmätning icke ägt rum. Örn utmätning skett,
hade enligt 3 § restindrivningsförordningen protokoll däröver genast bort
insändas till landsfiskalen, som haft att med ärendet vidare lagligen förfara.
Att så icke skett har tydligen berott därpå, att Svensson själv ej ansett att
någon egentlig utmätning ägt rum. Med anledning av klagandens begäran att
utfå protokoll har emellertid Svensson uppenbarligen ansett sig nödsakad att
upprätta ett sådant samt, utan att till landsfiskalen överlämna protokollet,
själv expedierat ett exemplar därav till klaganden.» I det sålunda upprättade
protokollet har Svensson uppgivit, att han den 17 november 1942 inställt sig
hos familjebidragsnämnden, ehuru så icke varit fallet, samt såsom vittne vid
förrättningen antecknat ”Herr Arvid Persson”. För den, som ej ägt kännedom
om Perssons egenskap av familjebidragsnämndens ordförande, har sistnämnda
anteckning uppenbarligen varit vilseledande, då den i protokollet
avsedda förrättningen därigenom givits sken av att mot verkliga förhållandet

hava ägt rum i närvaro av ojävigt vittne. Vad slutligen angår Svenssons
dröjsmål med protokollets expedierande till klaganden torde detta kunna förklaras
därmed, att Svensson tvekat att upprätta protokoll, då någon utmätningsförrättning
icke ägt rum.

Genom att indriva ifrågavarande utskylder på sätt som skett samt utfärda
ovan omförmälda utmätningsbevis och utmätningsprotokoll har Svensson
gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att icke böra undgå beivran.

Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Svensson för tjänstefel i anmärkta hänseenden.
Tillfälle borde beredas klaganden att i målet föra talan.

Marks domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 14 september 1943 följande.

I målet är utrett dels att Svensson i egenskap av exekutionsbiträde i Örby
socken i slutet av år 1942 och i något fall i början av år 1943 vid indrivning
av vissa i restlängd upptagna utskylder, som varit påförda inom socknen
bosatta värnpliktiga personer, i sammanlagt åtminstone 97 fall låtit ordföranden
i Örby sockens familjebidragsnämnd till sig utbetala vederbörande värnpliktiga
tillkommande hemortslön eller del därav till gäldande av dem påförda
resterande utskylder, varefter han vid varje tillfälle tillställt ordföranden
sådan skriftlig uppgift, varom förmäles i 84 § utsökningslagen, oaktat
utmätning i laga ordning sålunda icke skett, dels ock att Svensson någon gång
under december månad 1942, sedan klaganden begärt protokoll över den
honom berörande förrättningen, upprättat protokoll, utvisande att utmätning
av klagandens hemortslön till visst belopp viss dag ägt rum hos familj ebidragsnämnden,
ehuru så icke skett, varefter han i strid mot bestämmelsen i § 3
restindrivningsförordningen angående utmätningsprotokolls expediering tillställt
klaganden avskrift av protokollet. Svensson har i nu nämnda fall visat
oförstånd och oskicklighet i tjänsten. På grund härav prövar häradsrätten
rättvist döma Svensson för vad han sålunda låtit komma sig till last att jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen utgiva 25 dagsböter, varje örn 4 kronor.

Beträffande av klaganden i målet framställt yrkande att av Svensson utfå
det av honom på felaktigt sätt indrivna beloppet, som klaganden i varje fall
varit pliktig utgiva till det allmänna, finner häradsrätten detta icke skäligen
kunna bifallas.

Svensson förpliktas emellertid ersätta klagandens kostnader vid häradsrätten
samt i anledning av besvär hos länsstyrelsen och klagan hos J. O. med tillhopa
80 kronor jämte vad klaganden kan visa sig ha utgivit till häradsrättens
protokoll i målet.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

7 och 8. Dröjsmål av stadsfiskal med beslut i fråga örn anhållen persons
häktande eller lösgivande m.m. Försummelse av undersökningsledare
att lämna åklagaren underrättelse örn verkställt beslag m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av redaktören Nils Vilhelm Holmberg
i Äppelviken härstädes anhängiggjort ärende framgår, bland annat, följande.

Den 1 april 1941 anhölls i Stockholm redaktören David Alexander Belin
såsom misstänkt för att hava till representant för främmande maid; lämnat
upplysningar om sådana hemliga förhållanden, som avses i 8 kap. 9 § strafflagen.
Belin blev sedermera den 29 april 1941 häktad och av Stockholms
rådhusrätt den 27 september 1941 dömd jämlikt 8 kap. 14 § strafflagen för
spioneri till straffarbete två år sex månader. Efter besvär av åklagaren höjde
Svea hovrätt i utslag den 27 februari 1942 det Belin ådömda straffet till
straffarbete tre år. I utslag den 12 juni 1942 fann Kungl. Majit ej skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

Vid de förberedande förhören med Belin framkom, att klaganden på begäran
av Belin under en resa i ett grannland inhämtat och sedermera till Belin
överlämnat vissa uppgifter, vilkas meddelande till främmande makt kunnat
medföra skada för Sveriges förbindelser med sådan makt, samt att Belin
sedermera vidarebefordrat upplysningarna, av klaganden sammanfattade i en
rapport till Belin, till en representant för annan främmande makt än den uppgifterna
berört. På grund därav blev klaganden den 2 april 1941 på order
av polisintendenten Martin Lundqvist anhållen och införd till kriminalavdelningens
station i Stockholm. I samband med anhållandet verkställdes husrannsakan
i klagandens bostad. Efter anställt förhör kvarhölls klaganden med
stöd av 3 § lagen den 9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel vid krig eller
krigsfara (särskilda tvångsmedelslagen). Efter framställning av Lundqvist
den 9 april 1941 om tillstånd att kvarhålla Belin och klaganden utöver den
i 4 § andra stycket nyssnämnda lag angivna 15-dagarsperioden medgav justitiekanslersämbetet
genom beslut den 15 april, att Belin och klaganden finge
ytterligare kvarhållas högst till och med den 30 april. Den 29 april blev klaganden
därefter av vederbörande åklagare, stadsfiskalen Werner Ryhninger,
häktad för spioneri.

Målet mot Belin och klaganden handlades vid Stockholms rådhusrätts
femte avdelning första gången den 3 maj 1941, varvid klaganden biträddes
av advokaten Yngve Schartau.

Åklagaren i målet, Ryhninger, hade till rådhusrätten överlämnat en i saken
upprättad, den 2 maj 1941 dagtecknad polisrapport. Vid denna var såsom
bilaga fogad den av klaganden till Belin avgivna rapporten angående hans
iakttagelser i grannlandet.

Beträffande klagandens uppgifter i saken innehöll polisrapporten allenast
en kort sammanfattning, upptagande endast 10 rader i rapporten.

Klaganden vidhöll inför rådhusrätten sina i polisrapporten återgivna uppgifter.

Ryhninger anmärkte att klaganden, då han hörts inför polismyndigheten,
avgivit flera berättelser i saken och att han därvid så småningom ändrat sina
från början lämnade uppgifter, så att de senare avgivna berättelserna kommit
att allt mer överensstämma med vad Belin uppgivit rörande ifrågavarande
förhållanden.

Klaganden bestred, att han lämnat i sak avvikande berättelser, men förklarade,
att han under polisförhören så småningom meddelat allt flera detaljuppgifter.
Klaganden lämnade därefter inför rådhusrätten en redogörelse för
de omständigheter, som föranlett honom att åtaga sig ifrågakomna uppdrag,
ävensom för vistelsen i grannlandet och rapportens utarbetande m. m.

Sedan klagandens biträde ingivit tre av olika personer avgivna intyg angående
klagandens person och vandel och i samband därmed anhållit, att klaganden
måtte försättas på fri fot, bestred Ryhninger detta yrkande under framhållande,
att från polismyndighetens sida fullständig utredning i målet ännu
icke medhunnits. Ryhninger betonade därvid ånyo, att klaganden vid förhören
inför polismyndigheten lämnat varierande uppgifter i saken, och sade
Ryhninger sig vara i stånd att styrka, att klagandens nu inför rätten lämnade
uppgifter icke vore i alla hänseenden riktiga. På särskild fråga uppgav
Ryhninger, att han i målet komme att föra talan mot klaganden allenast
i fråga om dennes åtgöranden med ifrågakomna rapport samt att han yrkade
ansvar å klaganden jämlikt 8 kap. 14 § första stycket strafflagen, eventuellt
andra stycket samma paragraf. För förebringande av ytterligare utredning
anhöll Ryhninger därefter örn uppskov med målet.

Rådhusrätten fann för det dåvarande icke skäl bifalla klagandens yrkande
att bliva försatt på fri fot samt utsatte målet att åter förekomma den 8 maj
1941.

Vid målets återföretagande nämnda dag hade Ryhninger till rätten överlämnat
en den 6 maj 1941 dagtecknad polisrapport, i vilken voro i sin helhet
intagna de protokoll, som förts vid förhör med klaganden den 2, 4, 5, 10, 12,
15 och 17 april 1941, ävensom protokoll över förhör med vissa andra personer.

Klaganden förklarade, att han tagit del av samtliga de i polisrapporten
återgivna protokollen över de med honom hållna förhören samt att han undertecknat
dessa med undantag av protokollet för den 10 april. Sedan klaganden
i en ingiven skrift framställt vissa anmärkningar mot protokollen, genomgingos
dessa med klaganden, som därvid gjorde en del rättelser och lämnade
kompletterande och förtydligande uppgifter.

Klaganden gjorde nu liksom tidigare gällande, att han icke gjort sig skyldig
till brottsligt förfarande.

Ryhninger ingav en av t. f. chefen för utrikesdepartementets politiska avdelning
R. Kumlien den 17 april 1941 på hemställan av Ryhninger avgiven

promemoria rörande innehållet i klagandens till Belin överlämnade rapport.
Därjämte ingav Ryhninger två den 9 april 1941 dagtecknade, av kriminalkonstapeln
Gösta Danielsson uppsatta promemorior angående förhör, som den
8 och den 9 april 1941 hållits med vissa personer.

Till bemötande av åklagarens ansvarspåstående ingav klagandens biträde
ett skriftligt svaromål jämte ett flertal intyg av olika personer rörande klagandens
allmänna läggning och karaktär m. m. I skriften yrkades, att klaganden
måtte bliva helt frikänd.

Sedan klagandens biträde tillika yrkat, att klaganden måtte försättas på
fri fot, under framhållande att klaganden suttit anhållen fem veckor och att
någon nämnvärd bevisning icke frambragts gentemot honom, bestred
Ryhninger på det bestämdaste detta yrkande. Beträffande särskilt det subjektiva
rekvisitet förklarade sig Ryhninger vara i stånd att åstadkomma åtskillig
ytterligare bevisning.

Efter enskild överläggning fann rådhusrätten klaganden icke vidare böra i
och för målet hållas häktad samt utsatte målet att åter förekomma den 15
maj 1941, då klaganden skulle komma tillstädes vid hämtnings påföljd.

Målet handlades därefter den 15, den 23 och den 29 maj, då detsamma i
vad angick klaganden överlämnades till rådhusrättens prövning.

I utslag den 29 maj yttrade rådhusrätten följande: I målet vore utrett,
att sedan klaganden i mitten av november 1940 på begäran av Belin åtagit
sig att mot en till klaganden utbetalad ersättning av 900 kronor i ett grannland
införskaffa upplysningar örn vissa förhållanden inom landet, klaganden
efter att under tiden den 23 november — den 2 december 1940 hava företagit
en resa därstädes kort efter återkomsten till Stockholm avfattat och till
Belin överlämnat en redogörelse angående sina iakttagelser under färden, vilken
redogörelse åtminstone i vissa hänseenden innefattat uppgifter om förhållanden,
vilkas meddelande till främmande makt kunnat medföra skada för
Sveriges förbindelser med dylik makt, ävensom att redogörelsen av Belin —
efter det denne enligt egen uppgift däri gjort vissa uteslutningar — vidarebefordrats
till representant för annan främmande makt än den uppgifterna
berört. Emellertid kunde klaganden icke mot sitt nekande anses övertygad
om att hava handlat i syfte att, på sätt i 8 kap. 14 § strafflagen sägs, gå främmande
makt tillhanda. Vid sådant förhållande funne rådhusrätten åklagarens
mot klaganden förda talan icke kunna bifallas.

Över rådhusrättens utslag anförde Ryhninger besvär i Svea hovrätt under
yrkande om bifall till sin talan mot klaganden. Hovrätten fann emellertid i
utslag den 27 februari 1942 ej skäl göra ändring i rådhusrättens utslag.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

I en till mig den 3 juni 1942 ingiven skrift anförde klaganden, såvitt här
är i fråga, i huvudsak följande.

Den 2 april 1941 tidigt på morgonen hade en polisstyrka örn fem konstap -

lar ankommit till klagandens bostad i Äppelviken och verkställt husrannsakan
i klagandens hem. Något av vederbörlig myndighet meddelat förordnande
om sådan åtgärd hade icke visats. Vid husrannsakningen hade en del
klaganden tillhörig egendom, bland annat en postsparbanksbok med innestående
omkring 1,000 kronor, fråntagits klaganden. Något protokoll över förrättningen
hade icke upprättats, och ej heller hade i annan form något bevis
rörande omhändertagandet av klagandens tillhörigheter lämnats klaganden.
Sedan klagandens hem genomsökts, hade klaganden jämte hans nämnda tillhörigheter
i polismännens tjänstebil förts till polishuset, där klaganden insatts
i cell. Senare samma dag hade klaganden av överkonstapeln Th. Söderström,
vilken omhänderhade polisundersökningen rörande Belin, blivit tillspord,
huruvida klaganden skrivit och till Belin lämnat ett reportage över en
av klaganden under hösten 1940 företagen utrikes resa, vilket klaganden
vitsordade. Klaganden hade ytterligare lämnat de upplysningar därom, som
av Söderström önskats. Som det avsedda reportaget endast innehöll sakuppgifter
rörande iakttagelser under resan och, såvitt klaganden kunde förstå,
icke kunde vara av brottslig karaktär, och då klaganden icke hade vetskap
eller ens misstanke om någon brottslig verksamhet av Belin, hade klaganden
däremot icke kunnat medgiva delaktighet i de Beims förehavanden, vilka
voro föremål för Söderströms undersökning, eller eljest vidgå något brottsligt
förfarande från klagandens sida. Då Söderström emellertid uppenbarligen utgått
från ett bestämt antagande om brottslighet hos klaganden i ovan antytt
avseende, hade klaganden tillsvidare kvarhållits i polishuset. Därefter hade
klaganden hållits i fängsligt förvar dels i cell uti polishuset under sexton dygn,
dels därefter i Stockholms stads rannsakningsfängelse under ytterligare tolv
dygn. Under denna tid hade förhör hållits med klaganden den 2, 4, 5, 10, 12,
15, 16 och 17 april. Vid dessa förhör hade i varierande formuleringar till
klaganden i huvudsak framställts samma frågor som av Söderström riktats
till klaganden vid första förhöret efter klagandens anhållande. Frågorna hade
av klaganden i sak besvarats på samma sätt som då. Den 29 april — alltså
tolv dagar efter det sista med klaganden hållna förhöret — hade klaganden
förklarats häktad. Utöver ovan omförmälda förhör med klaganden, örn vilkas
ändamålslöshet förhörsledaren väl rimligen bort komma till insikt redan
vid något av de första tillfällena, hade, klaganden veterligen, intet annat försök
gjorts till utredning rörande klagandens misstänkta brottslighet än att
man hos ett affärsföretag i Stockholm efterhört, huruvida klaganden vid sin
ovan nämnda utlandsresa haft uppdrag för dess räkning, samt att ett par
polismän besökt en utanför Stockholm bosatt person för framställande av
samma fråga. Att några undersökningar, som kunnat motivera klagandens
kvarhållande under så lång lid som skett, därutöver skulle hava gjorts förefölle
ytterst osannolikt, dels av det skäl att åklagaren i dylikt fall säkerligen
icke skulle hava underlåtit att åberopa resultatet av desamma, dels av den
grund att den episod, varå den mot klaganden inledda aktionen baserats,

varit till tid, rum oell art så noga avgränsad, att någon ytterligare utredning
utöver de av klaganden därom lämnade upplysningarna knappast varit
möjlig. Redogörelse för allt väsentligt — och för övrigt även allehanda oväsentliga
detaljer — rörande den vid polisundersökningen avsedda resan och
reportaget angående densamma hade polismyndigheten erhållit redan vid förhören
den 2, den 4 och den 5 april 1941. Det hade således varit möjligt att
vid den tidpunkten fatta beslut om klagandens häktande eller försättande på
fri fot; och polismyndigheten borde därför då hava fattat ståndpunkt till detta
för en anhållen så utomordentligt viktiga spörsmål. Den enda rimliga förklaringen
till klagandens oberättigade kvarhållande under så lång tid som skett
syntes vara, att förhörsledaren räknat med att det ständiga återförandet till
cellen med dess motbjudande förhållanden under fortsatt ovisshet och utan
medgivande av rådplägning med juridiskt biträde skulle bringa klaganden till
sådant sammanbrott, att han till sist i förtvivlan skulle godtaga vad som
lades honom till last. Då åklagaren i den av honom i målet utvecklade argumenteringen
i viss mån sökt bygga på förmenta motsättningar i klagandens
vid de olika polisförhören lämnade uppgifter, frestades man också till antagande,
att man kvarhallit klaganden och anställt de upprepade förhören i syfte
att under desamma söka få fram nyanser i klagandens redogörelse för att
inför rätta åberopa sådana variationer i framställningen till förringande av
klagandens trovärdighet. Ett sådant förfarande kunde emellertid icke vara
berättigat. Klaganden ville även påpeka, att åklagaren vid första rannsakningstillfället
bestritt klagandens yrkande att bliva försatt på fri fot under
påstående att från polismyndigheternas sida ”fullständig utredning i målet
ännu icke medhunnits”. Vid nästa rannsakningstillfälle, den 8 maj, hade åklagaren
fortfarande bestritt häktningsåtgärdens hävande — denna gång under
påstående att klaganden på fri fot skulle kunna ”undanröja bevisning”. Ehuru
det bort framstå såsom uppenbart, att de mot klaganden vidtagna åtgärderna
saknat fog, hade åklagaren fullföljt talan mot rådhusrättens friande utslag.
För klaganden hade detta åklagarens förfarande medfört den ytterligare skadan,
att klaganden, som haft inkomst av anställning såsom riksdagsstenograf,
blev berövad möjligheten att uppehålla sådan tjänst, enär dylikt arbete i
riksdagen icke kunde ifrågakomma för honom, så länge rådhusrättens frikännande
utslag icke vunnit laga kraft. Under åberopande av vad han sålunda
anfört hemställde klaganden, att J. O. måtte vidtaga de åtgärder, som kunde
befinnas erforderliga för att rätt skulle ske klaganden såväl med avseende å
den postsparbanksbok, som fråntagits honom och sedan icke återställts, som
med avseende å den tid, under vilken klaganden oberättigat varit berövad
sin frihet.

Sedan jag hos Ö. Ä. anhållit, att ämbetet måtte efter verkställd utredning
inkomma med yttrande, överlämnade Ö. Ä. åtskilliga infordrade yttranden,
däribland av Lundqvist och Ryhninger, ävensom promemorior av bland

andra Söderström och t. f. kriminalkommissarien Erik Lönn, varjämte Ö. Ä.
avgav eget utlåtande.

Lundqvist anförde, efter att hava redogjort för klagandens anhållande och
av polismyndigheterna därefter vidtagna åtgärder, bland annat följande: I
rådhusrättens utslag hade klart utsagts, att klaganden aktivt deltagit i en
ur objektiva synpunkter bedömd straffbar spioneriverksamhet. Att klaganden
frikänts från ansvar hade av domstolen motiverats med att han icke ”mot
sitt nekande ansetts övertygad om att hava handlat i syfte att, på sätt i 8
kap. 14 § strafflagen sägs, gå främmande makt till handa”. Av domstolens
ifrågavarande formulering kunde utläsas, att domstolen ansett vissa skäl föreligga
för antagandet att klaganden insett, att den verksamhet han bedrivit
varit straffbar, men att dessa skäl icke varit tillräckliga för en fällande dom.
En dylik uppfattning bestyrktes även vid genomläsning av handlingarna i
målet. Anhållandet av klaganden kunde så mycket mindre anses obefogat
som förlängd kvarhållningstid beviljats av justitiekanslersämbetet och rådhusrätten
den 3 maj 1941 avslagit av klaganden framställd begäran att bliva
försatt på fri fot. Protokoll över husrannsakningen i klagandens bostad ävensom
över därvid beslagtagna föremål hade upprättats. Klagandens påståenden
i motsatt riktning vore således oriktiga. Någon begäran av klaganden att
erhålla bevis örn beslagen hade Lundqvist veterligen icke framställts. Vad
särskilt anginge den av klaganden omförmälda sparbanksboken hade även
denna, på sätt framginge av beslagsprotokollet, blivit beslagtagen. Boken hade
därefter förvarats på kriminalstationen under lås. Såvitt Lundqvist kände till,
hade beslaget ägt bestånd intill dess klaganden häktats, och Lundqvist hade
utgått från att frågan om beslagets fortsatta bestånd skulle prövas av domstolen.
Till frågan, huru med den beslagtagna sparbanksboken förfarits efter
häktningen, hade Lundqvist icke haft anledning taga ställning förrän Lundqvist
i samband med klagandens anmälan erfarit, att klaganden ännu icke
avhämtat densamma från polishuset. Lundqvist hade då givit order, att boken
skulle återställas till klaganden, vilket även skett. Klaganden hade under
anhållningstiden tillåtits förfoga över viss del av det å boken innestående beloppet.
— Med avseende å klagandens anmärkning att utredningen tagit lång
tid ville Lundqvist erinra om, att justitiekanslersämbetet den 15 april 1941
medgivit förlängning av kvarhållningstiden med 15 dagar. Att så pass lång
tid som sammanlagt 28 dygn erfordrats för utredningens slutförande hade
berott på olika förhållanden. Sålunda hade utredningen varit jämförelsevis
vidlyftig, och vidare hade begärt yttrande från utrikesdepartementet måst
avvaktas rörande frågan, huruvida innehållet i den av klaganden upprättade
redogörelsen kunde anses skada Sverige, därest detsamma komme till annan
främmande makts kännedom än den redogörelsen avsåg. Slutligen hade utredningen
angående det brott, för vilket klaganden misstänktes, stått i sådant
samband med den synnerligen vidlyftiga utredningen angående av Belin
förövade brott, att dessa ärenden icke kunnat behandlas fristående från var -

andra. Lundqvist ansåge därför, att klaganden även i detta avseende saknade
fog för sina anmärkningar.

Söderström anförde: Anhållandet av klaganden hade verkställts av kriminalkonstaplarna
Erik Redsjö, Gösta Danielsson, Karl Gustaf Bramsen och
Stig Åkerberg, som även företagit husrannsakan i klagandens bostad. Över
denna hade de uppsatt protokoll liksom även beslagsprotokoll angående
en klaganden tillhörig postsparbanksbok med innestående 2,055 kronor 19
öre. Beslaget hade meddelats Lundqvist och sedermera åklagaren i målet,
Ryhninger, som bestämt att å sparbanksboken finge uttagas medel intill 900
kronor eller det belopp klaganden mottagit av Belin. Klaganden hade icke vid
något tillfälle uttryckt någon önskan att erhålla kopia av protokollen. Beträffande
förhören med klaganden hade Söderström varit förhörsledare vid
förhören den 2, den 4, den 5 och den 10 april. Vid de flesta av dessa förhör
hade klaganden själv fått diktera ned vad han hade att anföra. Förhören
hade sålunda försiggått under synnerligen objektiva och fria former. Att klaganden
själv funnit Söderström och hans medhjälpare humana, ja än starkare,
nämligen ”mycket älskvärda”, framginge av ett brev, som klaganden vid
tiden ifråga skrivit till sin hustru. I sin skrift uppgåve klaganden, att Söderström
skulle hava utgått från ett bestämt antagande örn brottslighet hos klaganden,
varför han tillsvidare blivit kvarhållen i polishuset. Söderström hade
icke befogenhet att kvarhålla någon anhållen. Föredragning skedde dagligen
inför vederbörande polisintendent eller åklagare, som därvid hade att bestämma
om kvarhållning skulle ske eller ej. Att utredningen i klagandens fall
dragit så långt ut på tiden hade huvudsakligen berott därpå, att klagandens
sak var så nära förknippad med Belins. Under utredningen hade ett tiotal
personer hörts i saken. Klagandens nu gjorda uttalande, att Söderström räknat
med att de upprepade förhören skulle bringa klaganden därhän, att han
”till sist i förtvivlan skulle godtaga vad som lades honom till last”, ansåge
Söderström vara särskilt kränkande, i synnerhet som Söderström alltid lagt
sig vinn örn att söka få fram sanningen och ingenting annat. Vad slutligen
anginge klagandens sparbanksbok hade klagandens hustru beretts tillfälle att
under den tid hennes make satt anhållen uttaga ett belopp å 855 kronor och
ett annat befullmäktigat ombud för klaganden 300 kronor. Efter det klaganden
av rådhusrätten blivit frikänd hade åklagaren förklarat, att beslaget å
sparbanksboken skulle bestå i avvaktan på hovrättens beslut i målet. Efter
hovrättens utslag hade Söderström tillfrågat åklagaren, hur det skulle förfaras
med sparbanksboken, som hela tiden varit förvarad under läs å kriminalstationen.
Åklagaren hade därvid förklarat, att klaganden skulle meddelas,
att han själv finge hämta sin sparbanksbok. Detta hade liven skett, men
klaganden hade icke önskat avhämta boken å kriminalstationen. Med anledning
därav och på order av Lundqvist hade boken översänts till klaganden
per post. Under utredningen i målet hade, förutom sparbanksboken, beslagtagits
en del handlingar, som anträffats i klagandens sommarvilla på Öland.

Efter utslaget i målet hade klaganden underrättats om att han kunde få avhämta
handlingarna å kriminalstationen, men han hade vägrat att infinna
sig där och i stället velat hava handlingarna förda till sin bostad i Äppelviken.
Vid handlingarnas återställande där genom Danielsson och en annan
polisman hade klaganden först efter en längre stunds ordväxling kunnat förmås
att skriftligen erkänna desammas mottagande. I övrigt hade klaganden
uppträtt synnerligen obalanserat och uttryckt sig på ett kränkande sätt örn
polisen och dess arbete. Efter rådhusrättens utslag hade klaganden icke vid
något tillfälle gjort något för att återfå sin sparbanksbok, oaktat han väl visste
att den förvarades å kriminalstationen.

Lönn anförde: Vid husrannsakningen hos klaganden hade omhändertagits
bland annat en postsparbanksbok med innestående 2,055 kronor 19 öre. Under
den tid klaganden suttit anhållen å kriminalstationen hade han enligt medgivande
av åklagaren på sparbanksboken fått uttaga olika penningbelopp, dock
med förbehåll att 900 kronor skulle stå kvar på boken, enär ett sådant belopp
skulle tagas i beslag. Då klaganden den 18 april 1941 överfördes till rannsakningsfängelset,
hade han fått tillbaka allt det vid husrannsakningen omhändertagna
med undantag av sparbanksboken, på vilken då var innestående 900
kronor 19 öre. Boken hade samtidigt tagits i beslag enligt order av åklagaren.
Vid utskriften av beslagsprotokollet hade skrivits, att beslaget skett i
klagandens bostad i Äppelviken, detta med tanke på att boken ursprungligen
omhändertagits där vid husrannsakan den 2 april. Enär boken förvarats å
kriminalstationen med undantag för de tillfällen, då den använts för uttag å
postsparbanken för klagandens räkning, hade kanske rätteligen i beslagsprotokollet
bort stå, att beslaget skett å kriminalstationen.

I sitt yttrande åberopade Ryhninger till en början till stöd för att ingripandet
mot klaganden varit befogat dels justitiekanslersämbetets medgivande
till klagandens kvarhållande utöver femton dagar, dels rådhusrättens beslut
vid första rannsakningstillfället att icke försätta klaganden på fri fot, dels
ock innehållet i rådhusrättens slutliga utslag. Därjämte anförde Ryhninger
bland annat: Orsaken till att beslut i häktningsfrågan kunnat fattas först
den 29 april hade varit den tidsödande och omfattande utredning, som måst
verkställas innan beslut örn åtal kunde ske. Att utredningen blivit så tidsödande
hade i icke ringa mån berott på klaganden själv. Genom att han
redan vid början av utredningen lämnat uppgifter, vilkas riktighet det fanns
grundad anledning att ifrågasätta, hade det blivit nödvändigt att i största
möjliga mån kontrollera desamma. Vidare hade utredningen angående det
brottsliga förfarande, varför klaganden var anhållen, stått i sådant samband
med utredningen örn Beims brott, att desamma icke kunnat behandlas fristående
från varandra. Utredningen angående Belin hade varit synnerligen omfattande
och mäst pågå samtidigt med utredningen rörande klaganden. Belins
uppgifter angående den av klaganden företagna utlandsresan och de instruktioner
och anvisningar Belin därvid lämnat klaganden hade varit av största

betydelse vid bedömandet av klagandens brottslighet. Därtill bomme, att
klaganden efter de första förhören med honom nödgats vika från den ena
positionen till den andra och i väsentlig del medgiva riktigheten av Beims
vid förhören lämnade uppgifter. Klagandens påstående, att vid förhören med
honom skulle hava framställts i varierande formuleringar i huvudsak samma
frågor som vid första förhöret och att dessa frågor av klaganden i sak besvarats
på samma sätt som då, vore icke riktigt i vidare mån lin att frågorna
(i den mån sådana förekonnno) givetvis rört sig kring klagandens utlandsresa
och den av honom i samband därmed upprättade och till Belin överlämnade
rapporten. Oriktiga vore vidare klagandens påståenden, att ”redogörelse
för allt väsentligt — och för övrigt även allehanda oväsentliga detaljer —
rörande den vid polisundersökningen avsedda resan och reportaget angående
densamma hade polismyndigheten erhållit redan vid förhören den 2, 4 och 5
april” ävensom ”att allt för bedömande av häktningsfrågan väsentligt material
förelåg inom den tid av fem dygn, som enligt lagen av den 12 maj 1933
föreskrivits såsom maximifrist för beslut därom”. Den 5 eller den 6 april
hade utredningen kunnat anses endast påbörjad och materialet hade långt ifrån
varit i sadant skick, att något beslut i åtalsfrågan kunnat fattas. Exempelvis
kunde nämnas, att det för åtalsfrågan så betydelsefulla utlåtandet från utrikesdepartementet
kommit åklagaren tillhanda först vid en betydligt senare
tidpunkt. Upprepade förhör hade hållits med såväl klaganden som Belin även
efter den 17 april, dagen för det sista protokollförda förhöret. I fråga örn
beslaget ville Ryhninger i huvudsak åberopa vad Lundqvist och Söderström
anfört. Ryhninger ville ytterligare understryka, att det alltsedan hovrättens
utslag meddelats givetvis stått klaganden fritt att mot kvitto avhämta sin
sparbanksbok, som han visste förvarades hos kriminalpolisen. Icke någon
gång efter rådhusrättens utslag hade klaganden, Ryhninger veterligen, efterhört
boken eller begärt att få utbekomma densamma förrän i sin anmälan till
J. O. Boken skulle givetvis hava hemsänts till klaganden, örn han tidigare
begärt detta ecb icke, såsom franninge av Söderströms promemoria, på ett så
ohövligt sätt bemött de polismän, som vid ett tidigare tillfälle för att tillmötesgå
klaganden beordrats att i hans bostad överlämna vissa beslagtagna
handlingar. Av det anförda framginge, att klaganden icke i något avseende
visat fog för sina mot Ryhninger riktade anmärkningar.

I sitt avgivna utlåtande hänvisade Ö. Ä., vad angick frågan om det befogade
i det av polismyndigheten mot klaganden inledda förfarandet, till justitiekanslersämbetets
förut berörda beslut örn förlängd kvarhållningstid samt rådhusrättens
avslag på klagandens vid första rannsakningstillfället gjorda hemställan
att bliva försatt på fri fot. Då tillika enligt Ö. Ä:s förmenande Lundqvist
i sitt yttrande till fullo klarlagt anledningarna till att utredningen icke
kunnat slutföras tidigare än som skett, ansåg Ö. Ä. klaganden sakna fog för
sina i nu berörda hänseenden framställda anmärkningar. Rörande beslaget av
postsparbanksboken yttrade Ö. Ä. följande: Ö. Ä. ansåge det böra med fog''

sättas ifråga, huruvida lagarna den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål
samt den 9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara
m. m. berättigade åklagare eller polismyndighet att beslagtaga bankböcker
eller därmed jämförliga fordringsbevis för säkerställandet av kronans rätt till
utbekommande av förverkade penningbelopp. Emellertid kunde visst skäl
för beslaget anses hava förelegat därutinnan, att polismyndigheten genom
sparbanksbokens beslagtagande velat erhålla upplysning örn storleken av de
penningmedel, som klaganden mottagit och därefter insatt å sin bankräkning.
Även om upplysningar i dessa hänseenden kunnat erhållas direkt från postsparbanken,
syntes därför sparbanksbokens beslagtagande i och för sig icke
vara av beskaffenhet att behöva föranleda erinran. Däremot hade åklagaren
i rättegången icke gjort anmälan om beslaget, en skyldighet som, örn än densamma
ej vore otvetydigt utsagd i lagen (jfr 8 och 9 §§ i 1933 års lag), likväl
ansåges åligga åklagaren. Ej heller hade, enligt Ö. Ä:s förmenande, genom de
i ärendet avgivna yttrandena lämnats tillfredsställande förklaring till att
sparbanksboken icke tidigare återställts till klaganden. Då emellertid klagandens
hustru medgivits att verkställa vissa uttag å boken samt klaganden, efter
vad i yttrandena angåves, icke efterfrågat boken, syntes klaganden icke hava
tillfogats någon skada genom bokens kvarhållande. På grund därav finge
Ö. Ä., som enligt den för stadsfiskalerna i Stockholm gällande instruktionen
icke ägde utöva tillsyn över åklagares sätt att utföra å honom ankommande
åklagargöromål och alltså ej heller vore berättigat att i förevarande hänseende
göra några föreställningar, hemställa, huruvida icke i denna del kunde
bero vid en erinran från J. 0:s sida till vederbörande åklagare.

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat: Vid bedömandet
av häktningsfrågan hade rådhusrätten den 3 maj 1941 icke haft att tillgå
vare sig fullständiga polisrapporter eller ett uttömmande svaromål, utan
handläggningen hade i följd av frånvaron av material i huvudsak måst begränsas
till levnadsomständigheterna och några tämligen summariska spörsmål
rörande de av klaganden lämnade uppgifterna om en i målet figurerande
utlandsresa. Då Ryhninger bestritt klagandens försättande på fri fot med
motivering, att ”fullständig utredning i målet ännu icke medhunnits”, hade
rådhusrätten utan tillgång till några polisrapporter — oaktat mer än fyra
veckor stått till polismyndighetens förfogande för uppsättandet av sådana —
måhända icke kunnat besluta hävande av en häktningsåtgärd, vilken åklagaren
vidtagit på grund av en för rätten obekant ”utredning”, som enligt åklagarens
uppgift ännu icke var ”fullständig”. Rådhusrättens beslut den 8 maj
örn klagandens försättande på fri fot hade inneburit ett klart underkännande
av häktningsbeslutet och den till stöd för detsamma åberopade polisundersökningen.
Vid sistnämnda rättegångstillfälle hade framlagts den av
Ryhninger den 3 maj bebådade ”fullständiga utredningen”, som visat sig
bestå av ett antal polisförhörsprotokoll — av vilka det senaste för övrigt be -

fanns vara dagtecknat den 17 april 1941 — och rådhusrättens beslut hade
således fattats med kännedom örn dess innehall. Till förklaring av det fyra
veckor långa dröjsmålet med åklagarens beslut i häktningsfrågan hade
Ryhninger lämnat uppgifter, vilka icke vöre med verkliga förhållandet överensstämmande.
Klaganden hade icke nödgats vika från den ena positionen
till den andra utan konsekvent vidhållit de uppgifter örn de faktiska förhållandena,
som han fran början lämnat. Någon ”kontroll” av klagandens uppgifter
hade, att döma av handlingarna, icke förekommit eller i varje fall bekräftat
riktigheten av klagandens uppgifter. Påståendet, att ”upprepade förhör”
hållits med klaganden efter den 17 april, vore helt enkelt falskt. —-Vidkommande den hos klaganden företagna husrannsakningen lämnade klaganden
därhän, huruvida något protokoll med förteckning över beslagtagen
egendom upprättats, respektive när sådant kunde hava ägt rum. Det väsentliga
vore, att klaganden icke förrän nu i samband med polismyndighetens
förklaring över hans klagomål hos J. O. fått se något dylikt protokoll eller
erhållit avskrift därav eller ens underrättats örn dess existens. Beträffande
Söderströms uppgifter vore det icke riktigt, att klaganden efter avkunnandet
av hovrättens utslag erhållit meddelande om postsparbanksboken. Sådant
meddelande hade han erhållit först sedan tidningspressen i referat av hans
framställning till J. O. fäst uppmärksamheten på saken. Rörande de av Söderström
åberopade, av kriminalkonstapeln Danielsson lämnade uppgifterna om
vad som skulle hava förekommit vid ett av Danielsson hos klaganden avlagt
besök måste klaganden konstatera, att dessa uppgifter till större delen utgjordes
av fria fantasier. Det vid ifrågavarande besök förekommande samtalet,
i vilket Danielsson för övrigt icke ens deltagit, hade från båda sidor
förts under iakttagande av den allra största korrekthet. Slutligen framhöll
klaganden, att stor ekonomisk skada tillskyndats honom genom anhållandet
och det därpå följande åtalet.

Sedan Ryhninger därefter anmodats att inkomma med nytt yttrande, anförde
Ryhninger följande: Beträffande till en början klagandens anmärkning
att beslut i häktningsfragan fattats onödigt sent ville Ryhninger framhålla,
att den verksamhet, varför klaganden åtalats i målet, i realiteten varit att
betrakta som ett led i och som en delaktighet i Belins spionageverksamhet,
ehuru den med den egenartade brottsbeskrivningen i dåvarande 8 kap. 14 §
första stycket strafflagen var att bedöma som ett självständigt brott. Det
hade enligt Ryhningers förmenande under sådana förhållanden varit nödvändigt
för domstolen att, för ett allsidigt bedömande av klagandens fall, även
hava tillgång till en såvitt möjligt fullständig utredning angående Belins verksamhet.
Sistnämnda utredning, som företagits samtidigt med utredningen
angående klaganden och under den tid denne suttit anhållen, hade emellertid
varit mycket omfattande och tidsödande och trots forcerat arbete icke kunnat
iordningställas fortare än som skett. Samma förhörsledare och personal hade

varit sysselsatta såväl med utredningen angående Belin som med utredningen
rörande klaganden. Under sådana förhållanden hade det icke varit möjligt
att fatta beslut i häktningsfrågan tidigare än som varit fallet. I anledning
av klagandens uppgift att några förhör icke hållits med honom efter den 17
april ville Ryhninger än en gång framhålla, att enligt upplysning av förhörsledaren
klaganden varit föremål för förhör även efter nämnda dag. Då något
nytt utöver vad de tidigare förhören givit vid handen icke torde hava framkommit
vid dessa senare förhör, hade — i enlighet med den praxis som då
tillämpats — några konceptanteckningar över dessa förhör icke blivit nedskrivna.
Ej heller hade några anteckningar gjorts om å vilka dagar förhören
skett. Klaganden hade emellertid under tiden den 18 april — den 1 maj varit
utkvitterad från rannsakningsfängelset av personal från kriminalavdelningen
den 21, den 24 och den 28 april. Enligt vad Ryhninger hade sig bekant uppsattes
numera i regel konceptprotokoll över alla förhör, varjämte anteckning
gjordes å akten angående data för förhören. Klagandens anmärkning,
att någon kontroll av hans uppgifter icke förekommit eller, därest kontroll
verkligen ägt rum, densamma bekräftat riktigheten av hans uppgifter, vore
felaktig. Kontroll hade verkställts genom upprepade förhör med Belin. Därvid
hade framkommit åtskilliga olikheter mellan Beims och klagandens uppgifter.
— Då klaganden ville göra gällande, att Ryhninger vid första rättegångstillfället
undanhållit domstolen konceptprotokollen från de olika polisförhören
med klaganden, vore det ägnat att förvåna, att han icke vid nämnda
rättegångstillfälle för styrkande av sina uppgifter begärt, att dessa protokoll
skulle ingivas till domstolen. Hade han gjort detta, hade protokollen givetvis
förelagts rätten. Varken klaganden eller hans rättegångsbiträde syntes då
hava ansett, att dessa protokoll hade någon betydelse i detta hänseende. Icke
heller domstolen, som känt till att upprepade förhör hållits med klaganden,
torde hava ansett, att konceptprotokollens företeende vid första rättegångstillfället
hade någon betydelse för bedömandet av frågan om klagandens försättande
på fri fot, enär domstolen eljest skulle hava påfordrat att få taga
del av dessa protokoll. Ryhninger hade icke ”undanhållit” domstolen någon
utredning. Han hade vid första rättegångstillfället varit av den uppfattningen,
att företeendet av konceptprotokollen över polisförhören saknade betydelse
för bedömande av frågan angående klagandens försättande på fri fot.

Beträffande beslagen av sparbanksboken, anförde Ryhninger vidare, framginge
av handlingarna, att den 2 april 1941 på förordnande av Lundqvist
företagits husrannsakan i klagandens bostad, därvid beslagtagits bland annat
en postsparbanksbok nr 185 432 Ser. C med innestående 2,0G5 kronor 19 öre
(skulle rätteligen vara 2,055 kronor 19 öre). Enligt ett den 18 april samma
år upprättat beslagsprotokoll hade nämnda sparbanksbok ånyo tagits i beslag,
men då med innestående 900 kronor 19 öre. I protokollet funnes ej angivet,
på vems order sistnämnda beslag skett. Enligt Lönns promemoria skulle
beslaget den 18 april hava skett enligt order av åklagaren. Denna uppgift

torde hava orsakats av något missförstånd. Vid samtal med Lönn hade
Ryhninger fått bekräftat, att denne icke erhållit en dylik order av Rylin in ger
eller varit närvarande, då Ryhninger skulle hava utfärdat ett sådant förordnande.
Uppgiften skulle hava erhållits av de kriminalkonstaplar, som underskrivit
beslagsprotokollet. Dessa torde hava utskrivit protokollet på tillsägelse
av förhörsledaren. Därvid hade de sannolikt utgått ifrån, att beslaget
beordrats av åklagaren. Ryhninger hade emellertid icke förordnat örn
beslaget och hade tidigare icke haft kännedom om beslagsprotokollets tillkomst.
Protokollet av den 18 april vore ej försett med anteckning om godkännande
av åklagaren, vilket eljest vore praxis i fråga om de av åklagaren
beordrade beslagen. Ryhninger hade först nu genom anmärkningsakten erhållit
del av de båda beslagsprotokollen. Däremot hade Rylminger ett minne
av att han vid något tillfälle under utredningen av förhörsledaren underrättats
om att kriminalpolisen hade en klaganden tillhörig sparbanksbok samt
tillfrågats, huruvida det mötte något hinder, att klaganden finge utbekomma
vad som å boken fanns innestående utöver 900 kronor. Härtill hade Ryhninger
förklarat, att han icke hade något att erinra däremot. Ryhninger bestrede
på grund därav, att han kunde anses ansvarig för beslaget av sparbanksboken.
Att detta beslag icke anmälts för rådhusrätten hade sin grund däri, att
Ryhninger under målets handläggning icke haft kännedom om beslaget. Något
exemplar av protokollen av den 2 och den 18 april hade Ryhninger icke
erhållit. Beslaget hade icke, som eljest vore brukligt, blivit omnämnt eller
redovisat i polisförhörsprotokollet, varför detsamma ej heller på detta sätt
kommit till Ryhningers eller domstolens kännedom. Från svarandesidan hade
ej heller framställts någon anmärkning eller något yrkande angående beslaget
inför rådhusrätten. Sedan målet avgjorts av rådhusrätten, hade Ryhninger
vid ett tillfälle tillfrågats av förhörsledaren, hur det skulle förfaras med bland
annat sparbanksboken. På Ryhningers fråga, huruvida klaganden framställt
någon begäran om att återfå den, hade upplysts att så ej var fallet. Med anledning
därav hade Ryhninger föreslagit, att boken skulle kvarligga i avbidan
på hovrättens utslag. Detta hade givetvis ej varit att fatta som ett beslut
om förlängning av beslaget. Hade klaganden under denna tid litt lyck t önskemål
att återfå boken, hade den givetvis återlämnats till honom.

Efter att hava tagit del av Ryhningers andra yttrande avgav klaganden
ytterligare påminnelser, däri han bestred Ryhningers uppgift att förhör med
klaganden hållits jämväl efter den 17 april. I anledning av Ryhningers påstående,
att kontroll av klagandens uppgifter skulle hava verkställts genom upprepade
förhör med Belin, ville klaganden erinra, att inhämtande av yttrande
från Belin över klagandens uppgifter väl svårligen kunde betraktas såsom
kontroll. Den av Ryhninger lämnade förklaringen till konceptprotokollens
undanhållande vid första rättegångstillfället syntes anmärkningsvärd. Örn
protokollen, såsom Ryhninger förmenade, vore så värdelösa såsom bevis -

medel vid rättegångstillfället den 3 maj, att deras företeende icke skulle hava
inverkat på häktningsfrågans bedömande, hur skulle det då kunna förklaras,
att de skulle hava ett sådant bevisvärde vid rannsakningstillfället den 8 maj,
att de då utgjorde Ryhningers enda prestation för åtalets utförande. Då
Ryhninger den 3 maj förklarade, att utredningen icke var avslutad, hade
såväl klaganden som hans biträde bibragts den föreställningen, att några förhörsprotokoll
ännu icke voro tillgängliga. — Klaganden kunde icke underlåta
att påvisa den bristande överensstämmelsen mellan Ryhningers uppgift, att
han vid något tillfälle under utredningen av förhörsledaren underrättats om
att kriminalpolisen omhänderhade en klaganden tillhörig postsparbanksbok,
samt uppgiften, att beslaget av boken icke av Ryhninger anmälts av det
skäl att han under målets handläggning, som dock inföll senare än utredningen,
icke hade kännedom om beslaget. Att Ryhninger ägde kännedom
örn den beslagtagna sparbanksboken framginge emellertid också av hans upplysning,
att han efter målets avgörande av rådhusrätten vid något tillfälle
blivit tillfrågad av förhörsledaren, hur det skulle förfaras med bland annat
nämnda bok. Då Ryhninger uppgåve sig hava därvid ”föreslagit”, att boken
skulle kvarligga i avbidan på hovrättens utslag, finge det väl anses uppenbart,
att detta ”förslag” måste av hans underordnade uppfattas såsom en
order.

På grund av vad i ärendet förekommit efter det Ö. Ä. avgav sitt utlåtande
däri anhöll jag, att överståthållaren, som undertecknat sagda utlåtande,
ville, efter den ytterligare utredning som kunde anses erforderlig, inkomma
med nytt utlåtande. Sedan med anledning därav överståthållaren
uppdragit åt t. f. underståthållaren K. G. A. Sandström att genom muntliga
förhör med vederbörande eller eljest infordrade uppgifter verkställa vidare
utredning i ärendet, höll Sandström förhör med Lundqvist, Ryhninger, Söderström
samt åtskilliga andra befattningshavare i polisverket, varjämte annan
utredning verkställdes.

Med överlämnande av protokoll över de hållna förhören avgav överståthållaren
på grundval av den nya utredningen utlåtande, däri han, under sammanfattande
av vad vid utredningen framkommit, anförde följande.

Frågan huruvida någon erinran kunde riktas mot polismyndigheter eller
åklagare för det klaganden anhållits och häktats för ifrågavarande brott syntes
överståthållaren alltjämt böra besvaras nekande. Däremot syntes med
hänsyn till vad som numera framkommit icke liingre kunna göras gällande,
att ärendet bedrivits med erforderlig skyndsamhet av åklagaren. Vid föredragning
inför J. K. i samband med framställningen om medgivande till förlängd
kvarhållningstid hade som skäl för framställningen angivits, dels att
vissa upplysningar skulle inhämtas rörande klagandens åtgöranden under den
i målet berörda resan i grannlandet, dels att utlåtande skulle införskaffas från
utrikesdepartementet rörande frågan, huruvida innehållet i redogörelsen från

4 Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till arfi riksdag -

resan kunde vara av beskaffenhet att skada Sverige, därest densamma komme
till annan främmande makts kännedom än den redogörelsen avsåge. Framställning
till myndigheterna i grannlandet örn utredning beträffande klagandens
resa hade emellertid icke gjorts, utan frågan hade fått förfalla. Det
hade vidare framgått, att den till rådhusrätten ingivna, den 17 april 1941
dagtecknade promemorian av Kumlien avsåge det utlåtande, som skulle införskaffas
från utrikesdepartementet. Därav framginge, att J. K:s medgivande
till förlängning av kvarhållningstiden icke kunde åberopas till stöd för
dröjsmålet med beslutet om klagandens häktande efter den 17 april, även
om angivna skäl voro godtagbara vid tiden för föredragningen. Kvarhållningstidens
längd hade vidare motiverats med att utredningen i klagandens mål
varit tidsödande och jämförelsevis vidlyftig. Ryhninger hade därjämte i sitt
första yttrande framhållit, att upprepade förhör hållits med såväl klaganden
som Belin även efter den 17 april. Det hade emellertid numera klarlagts, att
något förhör i egentlig mening icke hållits med klaganden efter den 17 april.
Efter denna dag hade till klaganden endast ställts några frågor i förbigående
vid de tillfällen, då han hämtats från rannsakningsfängelset för att mottaga
besök eller föras till kriminaltekniska anstalten. Det hade icke förts några
anteckningar över vad som därvid förekommit, och dessa frågor kunde icke
i någon mån åberopas såsom skäl för dröjsmålet med beslutet om häktning.
Även om visst fog för dröjsmålet med häktningsbeslutet däremot kunde sökas
däri, att utredningen i klagandens mål delvis sammanfallit med den betydligt
mer omfattande utredningen angående Belins brottsliga förfaranden, syntes
det överståthållaren med hänsyn till det anförda skäligen kunna göras
gällande, att efter den 17 april beslut i häktningsfrågan bort hava fattats
tidigare än som skett. Ansvaret för häktningsbeslutets fattande åvilade
Ryhninger. Som framginge av protokollet från den av Sandström verkställda
utredningen hade Ryhninger vid förhör den 3 december 1942 uppgivit, att
han vid här ifrågavarande tid — april 1941 — icke varit och fortfarande icke
vore särskilt förordnad som åklagare i spionerimål samt att målen tilldelades
honom i varje särskilt fall av förste stadsfiskalen, i vilken egenskap stadsf iskalen
Sten Mattsson överlämnat jämväl klagandens mål till Ryhninger. Verkliga
läget hade emellertid varit det att Ryhninger, vilken tjänstgjorde såsom
åklagare å rådhusrättens femte avdelning, haft att handlägga å denna avdelning
förekommande brottmål i den mån icke förste stadsfiskalen ansett sig
böra övertaga eller förbehålla sig särskilda mål. Detta hade tidigare skett i
fråga om spionerimål, men sedan förste stadsfiskalen av andra ämbetsuppgifter
blivit förhindrad att så göra, hade Ryhninger enligt gällande bestämmelser
örn arbetsfördelningen utan något särskilt uppdrag haft att utföra
och även utfört åtal i spionerimål. Sedan det blivit klarlagt, att något egentligt
förhör med klaganden icke hållits efter den 17 april 1941, syntes det
vidare vara anmärkningsvärt, att beträffande klaganden icke förelegat fullständig
polisrapport vid första rättegångstillfället den 3 maj. Ryhninger hade

emellertid efter utredningens avslutande uppgivit orsaken därtill vara följande.
Polisrapporterna brukade vanligen föreligga färdiga en eller ett par
dagar före första rättegångstillfället. I förevarande mål hade rannsakning
ursprungligen utsatts att äga rum den 6 maj. Rättens ordförande hade emellertid
senare meddelat, att rannsakningsdagen ändrats till den B i samma
månad. Då meddelandet lämnats så sent, att polisrapporten endast med svårighet
kunde bliva färdig till denna dag, hade Ryhninger överenskommit med
rättens ordförande, att vid första rättegångstillfället skulle ingivas en preliminär
rapport, upptagande endast levnadsuppgifter och kort sammanfattning
av sakfrågan. — I den slutgiltiga polisrapporten av den 6 maj 1941
syntes protokollen över de med klaganden hållna förhören hava intagits in
extenso. Då förhörsprotokollen torde hava förelegat färdiga omedelbart efter
de olika förhörens avslutande, syntes icke kunna förebringas något giltigt skäl
varför ej detta material ställts till domstolens förfogande redan vid första
rättegångstillfället.

Vad anginge beslaget av sparbanksboken, anförde överståthållaren vidare,
hade Ö. Ä. i sitt tidigare utlåtande framställt vissa erinringar avseende bland
annat att Ryhninger icke anmält beslaget till domstolen. Ryhninger sökte
visserligen göra gällande, att han saknat möjlighet därtill, enär han icke under
rättegången vid rådhusrätten ägt kännedom om beslaget. Det syntes emellertid
uppenbart, att han — trots att anteckning om beslaget icke gjorts i
polisförhörsprotokollet — ägt vetskap därom, eftersom han vid något tillfälle
före rättegångens början tillfrågats, huruvida något hinder förelåge för
klaganden att å sparbanksboken uttaga medel intill ett belopp av 900 kronor.
Han borde därvid hava förstått, icke endast att sparbanksboken funnes i förvar
å kriminalavdelningen utan även att boken vore under beslag, ty i annat
fall hade givetvis icke något hinder förelegat för klaganden att disponera över
de å boken innestående medlen. Anmärkningsvärt syntes, på sätt ämbetet
tidigare antytt, jämväl hans uttalande att sparbanksboken skulle kvarligga i
avbidan på hovrättens utslag i målet. Den verkställda utredningen hade
givit anledning till ytterligare följande påpekanden i fråga örn beslaget av
sparbanksboken. Enligt ett i handlingarna förefintligt, av klaganden den
18 april 1941 utfärdat kvitto hade klaganden vid överförandet till rannsakningsfängelset
mottagit samtliga handlingar och föremål, vilka kriminalpolisen
vid husrannsakan i bostaden den 2 april samt avvisitering efter anhållandet
samma dag omhändertagit. Därigenom torde beslaget av den 2 april de
facto blivit hävt jämväl såvitt anginge sparbanksboken, ehuru det icke kunnat
utrönas vem som givit order därom. Ej heller hade genom utredningen
kunnat fastställas vem som fattat beslut om det beslag av sparbanksboken,
vilket enligt det remissakten i avskrift bifogade protokollet av den 18 april
1941 skulle skett samma dag. Tidpunkten för protokollets tillkomst hade
icke kunnat fastställas. Det syntes emellertid uppenbart, att det icke uppsatts
förrän efter den 28 april 1941, och vissa under utredningen framkomna

omständigheter talade för att det möjligen tillkommit först efter klagandens
anmälan till J. O. Det hade sålunda framkommit, att åtminstone överkonstapeln
Redsjö underskrivit protokollet först efter det anmälan remitterats
till kriminalavdelningen. Kriminalkonstaplarna Bramsen och Danielsson
kunde icke närmare angiva tidpunkten för deras underskrivande av protokollet,
ehuru de ville erinra sig, att det skett under år 1941. Kriminalkonstapeln
Åkerberg hade icke något som helst minne av protokollets undertecknande.
Vid en jämförelse mellan namnteckningarna å de tre i akten förvarade
exemplaren av beslagsprotokollet den 18 april 1941, å ena sidan, samt namnteckningarna
å de tre likaledes i akten förvarade exemplaren av beslagsprotokollet
den 2 april 1941, å andra sidan, hade det synts finnas anledning ifrågasätta,
huruvida två av förrättningsmännen själva anbringat sina namn å
exemplaren av protokollet den 18 april 1941. I ett från statens kriminaltekniska
anstalt inhämtat utlåtande i frågan utsädes emellertid beträffande det
ena namnet, att en och samma person med all sannolikhet skrivit alla sex
namnteckningarna, samt beträffande det andra namnet, att alla sex namnteckningarna
med största sannolikhet hade en upphovsman. Någon ledning
vid fastställande av tidpunkten för protokollets tillkomst hade icke kunnat
erhållas genom den i berörda arbetsordning omförmälda liggaren över husrannsakan
och beslag, enär protokollet icke överlämnats till vederbörande
diarieförare för anteckning i liggaren. Under utredningen hade vidare framkommit,
att protokollet först efter remissens ankomst insatts i den för målet
upplagda akten. Enligt Söderströms uppgift hade det dessförinnan förvarats
tillsammans med sparbanksboken i en låst skrivbordslåda å hans tjänsterum.
Därest Ryhningers uppgift, att han icke givit order om beslaget av den 18
april 1941, vore riktig, skulle boken givetvis hava återställts till klaganden.
Underlåtenheten därutmnan syntes i första hand åvila Söderström. Även
om beslaget skett på Ryhningers order, förelåge anledning till anmärkning
mot Söderström. Han finge nämligen i så fall anses åtminstone medansvarig
för dröjsmålet med protokollets uppsättande och färdigställande ävensom för
att anteckning örn beslaget ej skett i polisrapporten och liggaren över husrannsakan
och beslag. Vidare hade han därvid förfarit felaktigt genom att först
efter remissens ankomst gå i författning örn protokollets insättande i vederbörlig
akt.

I ett sedermera hit ingivet yttrande bemötte Söderström vad mot honom
andragits.

I en till förste stadsfiskal i Stockholm avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Vad först angår klagandens anhållande och häktande samt den hos honom
verkställda husrannsakningen filmer jag dessa mot klaganden företagna åtgärder
i och för sig icke föranleda någon min åtgärd.

Av utredningen i ärendet synes emellertid framgå, att till följd av försumlighet
av åklagaren, stadsfiskalen Ryhninger, klaganden varit berövad friheten
längre tid än som skäligen behövt bliva fallet. Enligt mitt förmenande
har nämligen Ryhninger, vilken efter sakens överlämnande till åklagarmyndigheten
haft att taga ställning i häktningsfrågan, icke meddelat beslut därutinnan
så skyndsamt som omständigheterna medgivit. Det får anses utrett,
att något egentligt förhör med klaganden icke ägt rum efter den 17 april. Då
vid sistnämnda tidpunkt det avvaktade utlåtandet från utrikesdepartementet
angående innehållet i klagandens till Belin överlämnade rapport kommit
Ryhninger tillhanda, borde beslut i frågan om klagandens häktning eller lösgivande
därefter kunnat fattas utan längre dröjsmål. Vad under polisutredningen
framkommit angående klagandens ifrågavarande handlande hade
uppenbarligen varit Ryhninger väl bekant. Då jämväl Belins åtgöranden
med avseende å klagandens uppdrag och överlämnandet av klagandens rapport
till representant för främmande makt synas hava varit i huvudsak klarlagda
den 17 april, hade det ingalunda varit av nöden att för fattande av
beslut, hur det skulle förfaras med klaganden, avvakta slutförandet av utredningar
rörande Belins brottslighet i andra hänseenden. Klart synes därför
vara, att Ryhninger den 17 april eller i allt fall någon av de närmast därefter
följande dagarna kunnat och bort fatta ställning i häktningsfrågan. Då
Ryhninger emellertid, med kvarhållande av klaganden i fängsligt förvar, först
i samband med häktningen av Belin den 29 april meddelat beslut örn klagandens
häktande, har Ryhninger alltså gjort sig skyldig till ett onödigt dröjsmål
med avgörandet av häktningsfrågan. Detta dröjsmål är desto mindre
ursäktligt, som Ryhninger bort räkna med möjligheten av att klaganden
skulle av domstolen försättas på fri fot, varför han bort vara angelägen att
få saken snarast möjligt hänskjuten till domstolsbehandling.

Vidare framgår av handlingarna, att Ryhninger vid målets handläggninginför
rådhusrätten den 3 maj ingivit en polisrapport, som beträffande klagandens
uppgifter i saken innehöll allenast en kort sammanfattning upptagande
10 rader i rapporten. Även örn med hänsyn därtill att rannsakningen blivit
utsatt till en tidigare dag än den ursprungligen bestämda det icke bör läggas
vare sig Ryhninger eller någon annan till last, att fullständig polisrapport i
saken icke färdigställts till detta rättegångstillfälle, synes det mig dock uppenbart,
att Ryhninger, då klaganden yrkade att bliva försatt på fri fot, bort
ställa till rättens förfogande förefintliga protokoll över de med klaganden
hållna förhören. Så skedde emellertid icke. Enligt vad jag inhämtat hade
protokollen för den 2, den 4 och den 5 april företctts hos justitiekanslersämbetet
vid behandlingen av framställningen örn förlängd kvarhållningstid. Även
de övriga protokollen över förhör med klaganden voro färdigställda långt före
den 3 maj. För Ryhninger, som bestred klagandens nämnda yrkande under
påstående bland annat att klaganden vid polisförhören lämnat varierande
uppgifter i saken, hade det bort, stå klart, att omförmälda protokoll kunnat

vara av stor betydelse för domstolen vid prövningen av klagandens yrkande.
Därest protokollen ingivits till rätten den 3 maj, synes icke uteslutet, att
klaganden blivit försatt på fri fot redan vid detta rättegångstillfälle. Erinras
må, att domstolen vid nästa rättegångstillfälle, då protokollen ingivits, förordnade
att klaganden icke vidare skulle hållas häktad i målet. Genom underlåtenheten
att den 3 maj ställa ifrågavarande protokoll till rättens förfogande
har Ryhninger därför gjort sig skyldig till försummelse i sin tjänst som åklagare.

Vad härefter angår den i ärendet omförmälda, klaganden tillhöriga postsparbanksboken
har densamma jämte åtskilliga andra föremål vid klagandens
anhållande den 2 april tagits i beslag på order av polisintendenten Lundqvist.
Någon erinran mot detta beslag av boken synes mig icke skäligen
kunna göras, enär boken kunde antagas äga betydelse för utredningen. Emellertid
borde boken hava återställts till klaganden i samband med återställandet
av övriga beslagtagna föremål, vilket skedde den 18 april. I stället har
boken då ånyo beslagtagits, denna gång uppenbarligen i syfte allenast att
säkerställa kronans rätt att av klaganden utfå det belopp, som kunde väntas
genom utslaget i målet bliva förklarat förverkat. Omständigheterna voro enligt
min mening dock ej sådana, att detta senare beslag av bankboken kan
anses hava ägt stöd av lag. Det begångna felet synes mig dock icke vara
av beskaffenhet att böra föranleda åtal mot den för beslaget ansvarige. Vem
denne är har för övrigt genom den företagna utredningen icke blivit fastställt
och torde med hänsyn till de motstridiga uppgifterna klarhet härutinnan icke
stå att erhålla.

Beslaget av bankboken har icke vare sig genom anteckning därom i polisrapport
eller på annat sätt bragts till rådhusrättens kännedom. Att så bort
ske ligger i sakens natur, då det enligt lag åligger domstolen att i det slutliga
utslaget meddela beslut i fråga om beslag, som då äger bestånd. Ansvaret för
att anmälan om ifrågavarande beslag icke gjorts till rätten åvilar givetvis
åklagaren i målet, Ryhninger. Denne har väl gjort gällande, att hans underlåtenhet
därutinnan berott på att han icke ägt kännedom om beslaget. På
av överståthållaren anförda skäl anser jag emellertid nämnda invändning icke
förtjäna avseende. Jag finner därför, att Ryhninger gjort sig skyldig till försummelse
i tjänsten även genom nu anmärkta underlåtenhet. Till följd av
denna försummelse har beslaget av bankboken icke kommit att bliva föremål
för rättens prövning. Det kan antagas, att om så skett, boken skulle hava
blivit återställd till klaganden inom kort tid efter rådhusrättens utslag.

Även örn Ryhninger icke, såsom överkonstapeln Söderström påstått, givit
order om beslaget, synes i allt fall dröjsmålet med sparbanksbokens återställande
till klaganden kunna läggas Ryhninger till last. Anledningen till att
boken ej efter rådhusrättens utslag utlämnats till klaganden synes nämligen
hava varit Ryhningers uttalande, att boken skulle kvarligga i avbidan på
hovrättens utslag, vilket uttalande Söderström icke utan fog torde hava uppfattat
som en order.

I ärendet är tillika utrett, att även Söderström visat försumlighet, som ej
kan lämnas utan anmärkning. Såsom överståthållaren framhållit har Söderström
nämligen gjort sig skyldig till dröjsmål med uppsättandet och färdigställandet
av protokollet rörande det senare beslaget av sparbanksboken och
ävenledes försummat att, såsom det enligt gällande arbetsordning ålegat
honom, till den upprättade akten angående klaganden foga nämnda protokoll.
Vidare har Söderström underlåtit att om beslaget göra anteckning i den
rörande klaganden upprättade polisrapporten och ävenledes försummat att i
den över husrannsakningar och beslag förda liggaren låta anteckna ifrågavarande
beslag.

Enligt min mening hava Ryhninger och Söderström gjort sig skyldiga till
åtalbart tjänstefel i ovan anmärkta hänseenden. De försummelser, som enligt
det sagda ligga Söderström till last, torde väl icke vara av den allvarliga
natur att de, bedömda var för sig, bort föranleda åtal. Betraktade i ett sammanhang
synas de emellertid innefatta sådan försumlighet, som icke bör
undgå beivran.

Jag uppdrog därför åt förste stadsfiskalen att vid Stockholms rådhusrätt
anhängiggöra och utföra åtal mot Ryhninger och Söderström. Tillfälle borde
beredas klaganden att i målet föra talan.

Sedan därefter på begäran av förste stadsfiskalen särskild åklagare förordnats
att utföra ifrågavarande åtal, anhängiggjordes detsamma vid rådhusrättens
femte avdelning. I målet yrkade klaganden, med instämmande i åklagarens
ansvarstalan, skadestånd av Ryhninger och Söderström ävensom ersättning
för sina kostnader å saken.

Med anledning av den ytterligare utredning, som förebragtes vid rådhusrätten,
yrkade åklagaren, att därest något nytt beslag å postsparbanksboken
icke skett den 18 april 1941 och alltså det ursprungliga beslaget å boken bestått
jämväl efter sistnämnda dag, Söderström måtte fällas till ansvar för
det han dels underlåtit att i polisrapporten anteckna eller på annat sätt
uttryckligen meddela Ryhninger det den 2 april lagda beslaget, dels låtit
klaganden underteckna ett mot verkliga förhållandet stridande kvitto, dels
ock låtit sina underordnade upprätta protokoll angående en beslagsåtgärd,
som icke ägt rum, samt sedermera fogat detta protokoll till akten.

Stockholms rådhusrätt yttrade i utslag den 29 september 1943 följande.

Vidkommande åtalet mot Ryhninger är upplyst, att klaganden den 2 april
1941 anhållits såsom misstänkt för brott mot 8 kap. strafflagen, att justitiekanslersämbetet
genom beslut den 15 april 1941 medgivit, att klaganden
finge kvarhållas högst till och med den 30 april 1941, att Ryhninger den 29
april 1941 häktat klaganden för spioneri, att målet angående klaganden hand -

lagts vid Stockholms rådhusrätt första gången den 3 maj 1941, då rådhusrätten
förklarat sig icke finna skäl bifalla ett av klaganden framställt yrkande
att bliva försatt pa fri fot, samt andra gången den 8 maj 1941, då rådhusrätten
förklarat sig finna klaganden icke vidare böra i och för målet hållas
häktad, samt att rådhusrätten genom utslag den 29 maj 1941 funnit åtalet
mot klaganden icke kunna bifallas, varefter Svea hovrätt, hos vilken
Ryhninger fullföljt talan, den 27 februari 1942 genom sedermera lagakraftvunnet
utslag ej funnit skäl att göra ändring i rådhusrättens utslag angående
klaganden.

_ Genom vad i målet förekommit kan icke anses ådagalagt, att Ryhninger
tidigare än den 18 april 1941 haft skyldighet att såsom åklagare taga befattning
med saken angående klaganden. Med hänsyn till vad i målet blivit
upplyst angående gången av polisutredningen rörande klaganden kan
Ryhninger icke anses hava ägt att så länge som skett dröja med beslut i frågan
örn klagandens häktande, men kan Ryhninger dock icke anses hava haft
skyldighet att fatta dylikt beslut förrän den 23 april 1941. Genom dröjsmålet
med häktningsfrågans avgörande har Ryhninger gjort sig skyldig till
tjänstefel, vilket dock med hänsyn till Ryhningers arbetsbörda vid ifrågavarande
tid och övriga förhållanden får anses begånget under synnerligen
mildrande omständigheter.

Upplyst är, att Ryhninger vid första rannsakningstillfället i målet mot
klaganden, då för Ryhninger varit tillgängliga protokoll över åtskilliga med
klaganden hållna polisförhör, till upplysning om dennes vid berörda förhör
lämnade uppgifter ingivit allenast en polisrapport, som beträlfande samma
uppgifter icke innehållit annat än en kort sammanfattning. Väl mäste det
anses hava ålegat Ryhninger att vid berörda rannsakningstillfälle till rätten
ingiva nämnda förhörsprotokoll. Emellertid kan icke antagas, att företeende
av förhörsprotokollen skulle hava föranlett därtill, att klaganden redan vid
sagda rannsakningstillfälle blivit försatt på fri fot. Med hänsyn härtill och
till övriga omständigheter kan underlåtenheten att ingiva förhörsprotokollen
vid första rannsakningstillfället icke anses vara av beskaffenhet att för
Ryhninger medföra ansvar.

Mot Ryhningers bestridande har i målet icke blivit ådagalagt, att
Ryhninger medan målet mot klaganden varit anhängigt vid rådhusrätten ägt
eller bort äga vetskap om att en klaganden tillhörig postsparbanksbok var
föremål för beslag, vid vilket förhållande Ryhninger icke blivit förvunnen till
ansvar för underlåtenhet att till rätten anmäla samma beslag. Av utredningen
framgår väl, dels att Ryhninger någon tid efter rådhusrättens utslag
angående klaganden, då postsparbanksboken bort återställas till denne, på
fråga av Söderström uttalat, att boken skulle kvarligga hos polismyndigheten
i avbidan på hovrättens utslag, dels ock att sparbanksboken icke tillställts
klaganden förrän den 10 juni 1942. Berörda uttalande, som icke uteslutit,
att boken skulle hava på begäran av klaganden omedelbart utlämnats till

denne, kan emellertid ej anses vara av beskaffenhet att för Ryhninger medföra
ansvar.

Vad härefter angår åtalet mot Söderström är upplyst, att beslag å omförmälda
postsparbanksbok verkställts vid husrannsakan hos klaganden den 2
april 1941. Av utredningen i målet kan icke anses framgå, att berörda beslag,
på sätt åklagaren i första hand i målet påstått, hävts den 18 april 1941 och
därvid ersatts med nytt beslag, utan måste fasthellre anses, att förstnämnda
beslag ägt bestånd, så länge målet mot klaganden varit anhängigt vid rådhusrätten.
Ehuru Söderström vid något tillfälle före klagandens häktande tillfrågat
Ryhninger, huruvida för klaganden mötte hinder att intill visst belopp
göra uttag å postsparbanksboken, kan Söderström icke anses därigenom hava,
på sätt honom ålegat, underrättat Ryhninger örn beslaget; och har Söderström
icke ens påstått, att han annorledes lämnat Ryhninger sådan underrättelse.
Genom ifrågakomna underlåtenhet har Söderström gjort sig skyldig
till försummelse i tjänsten.

Vidare har Söderström gjort sig förfallen till ansvar för oförstånd i tjänsten
genom att låta upprätta ett protokoll av innehåll att postsparbanksboken den
18 april 1941 tagits i beslag samt sedermera under år 1942 foga detta protokoll
till utredningsakten angående klaganden.

Vad åklagaren lagt Söderström till last i avseende å klagandens erkännande
av mottagande av visst till honom den 18 april 1941 återställt gods kan
icke anses vara av beskaffenhet att för Söderström medföra ansvar.

På grund av vad sålunda anförts prövar rådhusrätten rättvist döma
Ryhninger, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, för tjänstefel att böta 10 dagsböter
om 12 kronor samt Söderström, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen,
jämförda med 4 kap. 1 och 2 §§ samma lag, likaledes för tjänstefel att böta
10 dagsböter om 8 kronor.

Vidkommande slutligen klagandens i målet förda skadeståndstalan får
antagas, att klaganden till följd av Ryhningers dröjsmål med meddelande
av häktningsbeslut varit berövad friheten sex dagar längre än som skulle
blivit fallet, därest sådant dröjsmål icke förelupit, och är Ryhninger skyldig
att ersätta klaganden för förlust av arbetsinkomst och lidande, som härigenom
tillskyndats klaganden. I det förra hänseendet måste klaganden anses berättigad
till ersättning efter av honom angiven grund av 50 kronor för tolv dagar
eller således för sex dagar med 25 kronor, och får klaganden i det senare hänseendet
anses skäligen gottgjord med 100 kronor. Klaganden har i övrigt
icke visat fog för sina i målet framställda skadeståndsanspråk. Rådhusrätten
prövar förty, med ogillande av klagandens mot Söderström förda skadeståndstalan,
rättvist i så måtto bifalla de av klaganden mot Ryhninger framställda
skadeståndsanspråken, att Ryhninger förpliktas att till klaganden utgiva 125
kronor.

Det åligger tillika Ryhninger och Söderström att ersätta klaganden dennes

kostnader å målet och att i sådant hänseende till honom utgiva, Ryhninger
och Söderström vilkendera gälda gitter 30 kronor samt Ryhninger ensam
därutöver 75 kronor.

Över rådhusrättens utslag hava Ryhninger och Söderström anfört besvär i
Svea hovrätt. Målet är beroende på hovrättens prövning.

9. Underlåtenhet av stadsfiskal att anställa åtal. Felaktiga
uppgifter i yttrande till J. O.

I en till M. O. insänd klagoskrift anförde furiren Fritz Backlund, att han
under vakt tjänstgöring någon dag under påskhelgen 1941 vid Motala rundradiostation
anhållit en man av utländsk nationalitet och en svensk kvinna,
vilka utan tillstånd uppehållit sig inom rundradiostationens avspärrade område
och där företagit fotografering. Backlund hade medtagit de båda personerna
till polisstationen i Motala och där anmält vad som förekommit.
Något åtal mot dem hade emellertid icke anställts av vederbörande åklagare,
vilket förefölle Backlund så mycket mer anmärkningsvärt som andra personer
enligt uppgift blivit bötfällda för förseelser av samma slag.

Sedan med anledning av Backlunds klagoskrift från befälhavaren för
Linköpings försvarsområde införskaffats, bland annat, avskrift av en utav
polisöverkonstapeln i Motala Herman Käll den 17 april 1941 avgiven rapport
i saken, överlämnade IM. O. — då av utredningen i ärendet icke framgått
att någon militär befattningshavare gjort sig skyldig till försummelse
samt Backlunds anmälan jämväl riktade sig mot myndighet under J. 0:s
tillsyn — handlingarna i ärendet till mig för den åtgärd jag kunde finna
påkallad.

Enligt polisrapporten hade söndagen den 13 apxil 1941 klockan 17,25 italienske
medborgaren ingenjören Dino Brunelli Benetti och fru Inga Wingårdh,
född Hörberg, i Hälsingborg blivit av Backlund införda till polisstationen
i Motala, varvid Backlund rapporterat, att Bonetti och fru Wingårdh
kort förut anträffats på fridlyst område vid rundradiostationen i staden,
där de tagit fotografier med en medförd kamera.

I saken hörd hade Bonetti uppgivit sig vara hemmahörande i Milano men
tillfälligt boende på Frimurarehotellet i Linköping och eljest under sitt
Sverigebesök på Grand Hotell i Stockholm. Han hade vidare förklarat, att
han endast för dagen uppehöll sig i Motala, dit han ankommit i sällskap
med fru Wingårdh. För tillfället medhade han icke sitt pass utan hade han
detta förvarat på sitt hotellrum i Linköping. Han vistades i Sverige i officiellt
uppdrag och ville beträffande sin person hänvisa till överste Söderberg,
flygförvaltningen, och ”Graffman”, marinförvaltningen.

Fru Wingårdh hade berättat, att hon den 13 april i sällskap med Bonetti

med tåg från Linköping ankommit till Motala, varefter de besökt Stadshotellet
där. Från hotellet hade de i droskbil färdats i stadens omgivningar
och därunder kommit till området intill rundradiostationen. Fru Wingårdh
hade icke närmare tänkt på uppehållsorten eller observerat vare sig grindar,
staket eller anslag. Under uppehållet på området vid radiostationen hade
fru Wingårdh begärt, att Bonetti skulle med hennes medförda kamera taga
ett fotografi av henne. Bonetti hade efterkommit hennes önskan och företagit
en exponering, varunder fru Wingårdh antagligen stått med ansiktet vänt
mot radiostationen. Huruvida någon bild, utvisande stationens läge eller liknande,
därvid uppkommit kunde fru Wingårdh icke yttra sig om, men förmodade
hon, att så icke var fallet. Den av Bonetti utförda fotograferingen
hade tydligen uppmärksammats av en militär, vilken fru Wingårdh tidigare
icke iakttagit, och såväl hon som Bonetti hade blivit anropad. Då militären
funnit, att Bonetti icke talade svenska och dessutom var i avsaknad av legitimationshandlingar,
hade förslag framkommit att samtliga i den droskbil,
vari fru Wingårdh och Bonetti ankommit till platsen, skulle åka till närmaste
polisstation. Fru Wingårdh hade tidigare exponerat antagligen fyra bilder med
kameran, sannolikt i Linköping.

Filmrullen, som anträffats i fru Wingårdhs kamera, hade omhändertagits
och sedermera genom polisens försorg framkallats, därvid den visat ”endast
fyra bilder av en dam”.

Sedan jag anmodat stadsfiskalen i Motala att inkomma med yttrande i
ärendet, anförde stadsfiskalen Conrad Stemer i ett den 26 februari 1943 avgivet
yttrande följande.

Beträffande till en början den i handlingarna förekommande uppgiften,
att till rundradiostationen hörande område vid ifrågavarande tid skulle hava
varit fridlyst, saknade Sterner varje kännedom om att så skulle varit förhållandet.
I länsstyrelsens i Östergötlands län allmänna kungörelser hade
icke intagits något meddelande därom. Därest området till förhindrande av
tillträde för allmänheten varit ställt under militär bevakning, hade en vaktpost
lämpligen bort vara utposterad vid ingångarna till området. Så hade
tydligen icke varit fallet — i varje fall icke vid här ifrågakomma tillfälle —
ty såväl Bonetti som fru Wingårdh hade obehindrat kunnat passera genom
de öppna grindarna in på området, varest Bonetti fotograferat fru Wingårdh.
Bonetti hade vid förhöret inför polisen uppgivit, att han vistats i Sverige
på officiellt uppdrag. Hans uppgifter beträffande såväl orsaken till och ändamålet
med hans vistelse i Sverige som ock att det för honom utfärdade
passet var förvarat i hans rum i Linköping hade bekräftats av fru Wingårdh.
Med den kännedom Sterner ägde örn fru Wingårdh samt hennes moder,
änkefru Lisa Hörberg i Skänninge, ville Stemer sätta odelad tilltro till fru
Wingårdhs uppgifter och bekräftelse i angivna hänseende. Det förtjänade anmärkas,
att fru Wingårdh vid förhöret inför polisen uppgivit, att hon blivit

bekant med Bonetti genom prins Carl. Fotograferingen hade enligt Störners
uppfattning säkerligen icke företagits i skadlig avsikt. — Den av Backlund
lämnade uppgiften, att personer från Motala skulle hava blivit botthilda för
samma slags förseelse, saknade all grund. Stemer hade ej kännedom örn att
några andra — utöver Bonetti och fru Wingårdh — än två extra järnvägstjänstemän
blivit utvisade från området. Dessa båda tjänstemän, nämligen
två stationskarlsaspiranter från Nässjö, vilka vid ett tillfälligt uppehåll i
Motala obehindrat kommit in på området, hade — med hänsyn till att örn
rådet, såvitt Sterner hade sig bekant, icke blivit fridlyst — ej ställts under
tilltal för att de beträtt detsamma. Då Stemer icke kunde finna, att polisen
i förevarande fall eftersatt sin plikt, hemställde Stemer, att den gjorda anmälan
icke måtte föranleda någon J. 0:s åtgärd.

Vid härstädes verkställd undersökning befanns, att i länsstyrelsens i Ös
tergötlands län till trycket befordrade allmänna kungörelser för år 1927,
Ser. A., Landskansliet, var intagen en så lydande kungörelse:

N:r 138. I anledning av framställning av Kungl. Telegrafstyrelsen har
Kungl. Maj:ts befallningshavande funnit skäligt stadga ett vite av 25 kronor,
vartill en var gör sig förfallen, som utan av vederbörande lämnat medgivande
beträder ett inhägnat område å kronoegendomen 1/2 mantal Bonde
backa n:o 1 inom Motala stad, å vilket område telegrafverket uppfört en
rundradiostation.-----------------_

Linköpings slott i landskansliet den 20 juni 1927.

Eric Trolle.

Axel Jacobson.”

Sedan under hänvisning till denna kungörelse Stemer genom remiss den
11 mars 1943 anmodats att inkomma med nytt yttrande, anförde Stemer i
yttrande den 30 i samma månad följande.

I sitt tidigare yttrande hade Stemer uppgivit, att han saknade kännedom
om att det till rundradiostationen hörande området skulle vara fridlyst samt
att i länskungörelsema icke intagits något meddelande därom. I detta hänseende
hade Stemer icke granskat sagda kungörelser för längre tid tillbaka
än till krigsutbrottet 1939, detta av den anledningen att dessförinnan och
innan området ifråga blivit föremål för militär bevakning allmänheten ägt
fritt och obehindrat tillträde till detsamma, vilket gällt även för cyklister
och bilresande. Allmänheten hade saknat kännedom om fridlysningen. Ingen
erinran om densamma hade framkommit från personer, som på grund av sin
anställning i telegrafverkets tjänst eventuellt ägt kännedom därom. De vid
infarten till området befintliga portarna hade stått öppna och vem som helst
hade fått beträda området utan minsta erinran och ännu mindre något hinder.
Till själva radiostationen hade allmänheten jämväl fått tillträde. Detta
hade vid förfrågan bekräftats av föreståndaren vid radiostationen, civilingenjören
F. Strandén. På grund av nämnda förhållanden och föreliggande

omständigheter hade Sterner beträffande fridlysningsfrågan saknat anledning
granska länsstyrelsens kungörelser för längre tid tillbaka än till krigsutbrottet
1939. Stemer hade utnämnts till stadsfiskal i staden år 1930.
Med hänsyn till att allmänheten vid den tiden ägt fritt och obehindrat tillträde
till radiostationsområdet hade Sterner saknat anledning antaga, att
någon fridlysning förelåge. Fridlysningen ifråga hade förelegat allenast på
papperet men icke i praktiken. Stemer beklagade djupt, att han vid granskningen
av länskungörelsema icke sträckt sig så långt tillbaka som till tiden
för radiostationens uppförande, men på grund av föreliggande omständigheter
hade Stemer icke haft någon som helst tanke på att så skulle erfordras.

På förfrågan hos telegrafstyrelsens radiobyrå, huruvida anslag rörande
fridlysningen varit uppsatta vid rundradiostationen, erhöll jag därefter följande "P.

ang. fridlysning m. m. av området vid Motala rundradiostation.

1) Stationsområdet, som är inhägnat, är fridlyst genom beslut av Konungens
Befallningshavande i Östergötlands län den 16/6 1927 (kung. nr
’40’/1927). Anslag härom (format 8 X 25 cm) finnas alltsedan fridlysningens
tillkomst uppsatta dels vid stora infarten till stationen, dels vid östra
grinden (från Bondebacka), dels vid grind i sydost (mot Hårstorpsgatan)
samt dels vid skogsområdet nordväst örn stationsbyggnaden.

2 a) Tiden september 1939—våren 1941 funnos dessutom vid ovannämnda
tre grindar anslag (format 24 X 34 cm) av lydelse: ''Stopp. Obehöriga
äga ej tillträde till radiostationens område, som står under militärbevakning.
’

b) Våren 1941 utbyttes sistnämnda anslag mot nya (format 25 X 40 cm)
av lydelse: ’Obs. Tillträde till Motala rundradiostations område är för obehöriga
absolut förbjudet. Överträdelse beivras enligt lag. Området är fridlyst.
’

3) Slutligen uppsattes vid midsommartiden 1942 (några dagar före eller
efter midsommar) vid infartsgrinden till stationen följande anslag: ''Tillträde
förbjudet. Jämlikt lagen den 17 maj 1940 meddelas härmed förbud att beträda
eller fotografera här upprättade militära anläggning. Brott häremot
straffas med dagsböter eller fängelse. Försvarsområdesbefälhavaren.’

Stockholm den 5 april 1943.

Kungl. Telegrafstyrelsens Radiobyrå.”

På anmodan av mig i resolution den 6 april 1943 verkstiillde landsfogden
i Östergötlands län därefter ytterligare utredning i ärendet, varefter han
avgav utlåtande.

Vid den av landsfogden verkställda utredningen förekom följande.

Strandén uppgav: Ilan vore sedan hösten 1930 föreståndare för rund

radiostationen i Motala. I samband med den av länsstyrelsen år 1927 med
delade fridlysningen av stationsområdet hade detta omgärdats av stängsel
och hade emaljskyltar med text ”Fridlyst område enl. kung. resolution av
den 16/6 1927” uppsatts dels vid grinden vid stora infartsvägen till stationsområdet,
dels vid två andra grindar och dels vid skogsområdet nordväst
om stationsbyggnaden. Strandén hade fattat fridlysningen så, att den
tillkommit närmast för att bereda stationspersonalen möjlighet att på ett
mera verksamt sätt än vad eljest skolat kunna ske från området avvisa personer,
som kunde misstänkas vilja öva skadegörelse å radioanläggningen.
Därför hade under den tid Strandén varit stationsföreståndare fram till
hösten 1939 allmänheten fått beträda stationsområdet utan att först hava
erhållit tillstånd därtill. För tillträde till stationsbyggnaden hade emellertid
tillstånd erfordrats. Från och med hösten 1939 hade allmänheten fått
tillträde till stationsområdet först efter tillstånd i varje särskilt fall. Området
hade samma höst ställts under militärbevakning. Det i telegrafstyrelsens
radiobyrås promemoria under 2 a) omförmälda anslaget hade i september
1939 uppsatts vid de tre grindarna. Troligen våren 1941, antagligen
beroende därpå att militärbevakningen vid rundradiostationen under någon
tid indragits, hade sistnämnda anslag utbytts mot det i promemorian under
2 b) omförmälda. Slutligen hade vid midsommartiden 1942 genom militä
rens försorg jämväl det anslag, som funnes omförmält i promemorian under
3)> uppsatts. De under 2) och 3) omförmälda anslagen utgjordes av gulmålade
brädstycken med text i svart färg.

Sterner uppgav vid anställt förhör, att han under tiden fram till hösten
1939 vid upprepade tillfällen varit inne å området omkring rundradiostationen.
Härvid hade han tagit vägen såväl genom grinden vid stora infartsvägen
(Radiovägen) som genom grinden vid Hårstorpsgatan (vägen från
öster) utan att vid något tillfälle hava observerat, att anslag om områdets
fridlysning funnits uppsatta vid grindarna. Vid vissa tillfällen hade han sett
en hel del folk promenera inne å området. Sedan hösten 1939 hade Sterner
ej någon gång besökt stationsområdet förrän strax innan han avgav sitt
yttrande av den 30 mars 1943. När därför Sterner tog del av polisrapporten
angående Bonetti och fru Wingårdh, hade han fäst sig endast vid fotograferingen.
Uppgiften i polisrapporten, att de båda personerna anträffats
på fridlyst område, hade han icke lagt någon vikt vid, enär han haft den
uppfattningen, att området ej var fridlyst, Bonetti hade innehaft handlingar
utvisande, att han vistades här i riket i officiellt uppdrag. Sedan Stemer
förvissat sig om, att fotograferingsförbud ej fanns meddelat beträffande rundradiostationen
eller området däromkring, hade han icke funnit skäl föreligga
att anhängiggöra åtal i saken och därför avskrivit ärendet. Enär han ansett
saken utagerad i och med beslutet i åtalsfrågan, hade han ej funnit det erforderligt
att införa ärendet i sitt åklagardiarium. När han för förnyat yttrande
erhållit handlingarna från J. O. och sett, att området skulle hava bli -

vit fridlyst år 1927, hade han begivit sig dit och då varseblivit de gula an
slagstavlorna.

Vid av landsfogden företagen granskning av stadsfiskals åklagardiarium
för tiden från hösten 1939 befanns, att under denna tid i diariet icke voro
införda några andra anmälningar angående olovligt beträdande av stationsområdet
än mot de två järnvägstjänstemän, som omförmäldes i Sterners
yttrande den 26 februari 1943, nämligen Helge Allan Sigurd Falkman och
Georg Hellgren, samt mot cementarbetaren Abel Hellström och dennes hustru
Hildur Hellström, vilka båda sistnämnda olovligen beträtt stationsområdet
den 16 augusti 1942. Enär de båda anmälningarna dittills icke blivit
föremål för någon åtgärd från Sterners sida, tillfrågades han om anledningen
därtill, varvid han uppgav anledningen vara den, att han tills helt nyligen
levat i den föreställningen, att området ej var fridlyst. När Sterner avgav
sina yttranden till J. O. hade han, enligt vad han vidare uppgav, ej erinrat
sig anmälningen mot makarna Hellström.

Av en utav t. f. överkonstapeln K. C. Andersson den 17 augusti 1942 avgiven
polisrapport framgick, att makarna Hellström den 16 augusti införts
till polisstationen av en landstormsman från vakt nr 4 vid rundradiostationen,
vilken rapporterat, att makarna anhållits av militärvakten, emedan de
beträtt inhägnade och fridlysta området kring Motala rundradiostation”.
Införandet hade skett på order av därvarande vaktbefälhavare.

Vid anställt förhör hade enligt rapporten makarna Hellström berättat, att
de vid tillfället ifråga varit ute på en promenad och i avsikt att finna någon
genväg till sin bostad gått Radiovägen fram till de yttersta grindarna vid
rundradiostationen. Där hade de iakttagit ett anslag angående förbud att
beträda det innanför grindarna belägna området. De hade därför fortsatt in i
skogen till höger (söder örn grindarna) samt följt det höga taggtrådsstängsel,
som inhägnat området kring radiostationen. Taggtrådsstängslet
hade så småningom övergått till ett mera vanligt stängsel, bestående av endast
sex trådar, vilket makarna fortfarande följt tills de kommit till ett
större hål i stängslet. Enär det hela vägen varit en upptrampad gångstig
och denna fortsatt genom hålet i stängslet, hade makarna gått igenom öppningen
i stängslet och fortsatt på stigen på andra sidan stängslet samt vidare
över fälten i riktning mot bostaden vid Hårstorpsgatan. Makarna, som
varit ovetande om att de inkommit på fridlyst område, hade härvid blivit
anropade att stanna av en militärpost, vilken tillkallat vaktbefälhavaren.
Därefter hade en landstormsman erhållit order att föra makarna Hellström
till polisstationen.

Vidare framgick av en utav Käll den 6 oktober 1942 avgiven polisrapport,
att enligt en från distriktssekreteraren och ombudsmannen vid Statens järn
vägars tredje distrikt till stadsfiskalen inkommen remissakt hade förut omnämnda
Falkman och Hellgren den 5 augusti 1942 ”olovligen beträtt fridlysta
och inhägnade samt av militärpersonal bevakade området kring Mo

tala rundradiostation”. Genom polisens försorg hade vaktchefen vid rundradiostationen
hörts i saken.

I eget utlåtande, som landsfogden överlämnade jämte fotografi och skiss
över ifrågavarande område, anförde landsfogden bland annat följande.

Såsom av utredningen syntes framgå hade stationsområdet fram till hösten
1939, trots fridlysningen, fått beträdas utan förut inhämtat tillstånd
därtill. Den rörande fridlysningen uppsatta anslagstavlan vid grinden vid
stora infartsvägen finge anses befinna sig på en mindre framträdande plats.
Vidare vore tavlan av väl ringa format. Fotograferingsförbuel beträffande
rundradiostationsbyggnaden eller området däromkring hade ej meddelats av
länsstyrelsen. Sterner hade meddelat, att fru Wingårdh av honom nu ställts
under åtal för olovligt beträdande av stationsområdet samt att han utfärdat
stämning även å makarna Hellström för samma förseelse. Polisrapport angående
Falkman och Hellgren hade Sterner, enligt vad han uppgivit, översänt
till landsfiskalen i Ödeshögs distrikt för ytterligare utredning.

På grund av vad i ärendet förekommit anmodade jag därefter Stemer att
ånyo förklara sig i vissa särskilt angivna hänseenden. Till svar å denna remiss
anförde Stemer följande.

Beträffande till en början frågan varför Sterner, då i tre polisrapporter
nämnts att ifrågavarande område vore fridlyst, icke hos föreståndaren för
stationen eller telegrafstyrelsen gjort förfrågan, huru därmed förhölle sig,
finge detta tillskrivas rent förbiseende eller bristande uppmärksamhet. —
Att Sterner icke i yttrandet den 30 mars 1943, efter det han avlagt besök vid
huvudingången till radiostationen, nämnt något om de å stolparna anbringade
gula anslagen torde hava sin grund däri, att han helt inriktat sig på länsstyrelsens
fridlysningsbeslut den 20 juni 1927, vilket beslut beklagligt nog
varit honom obekant vid tiden för avgivandet av yttrandet av den 26 februari
1943. Detta förhållande hade givit anledning till det av honom i
samma yttrande gjorda uttalandet, att någon fridlysning icke förelåge. Det
hade varit denna omständighet, som tilldragit sig hans hela uppmärksamhet
vid avgivandet av yttrandet den 30 mars. Omedelbart efter det han fått
kännedom om fridlysningen hade han beslutat sig för att ställa fru Wingårdh
under åtal. Orsaken till att detta icke kom att ske omedelbart utan
först efter samtal i ärendet med landsfogden vore väl att söka uti bland annat
anhopning av arbetsuppgifter av olika slag. Vidkommande Falkman och Hellgren
hade framgått, att dessa av rent misstag kommit in på området genom
ett, som de själva uttryckte sig, ”fallfärdigt stängsel”. Militären hade icke
överlämnat Falkman och Hellgren till polisen eller anmält förhållandet till
vare sig Stemer eller polisen.

Vidare anförde Sterner: Stadsfiskalen i Motala, vilken även vore polischef,
hade tillika fått sig ålagt att vara luftskyddschef i Motala luftskyddsområde,
vilket omfattade icke allenast Motala stad utan jämväl Motala och Vinner -

stads socknar nied sammanlagt något över 20,000 invånare. Det tillskott i
den redan förut icke ringa arbetsbördan, som därigenom pålagts stadsfiskalen,
vore nära nog orimligt. Att den stadsfiskalen därutöver påvilande arbetsbördan
icke vore ringa framginge av, bland annat, i brottmåls journalen och
brevdiariet förekommande ärenden, vilka under år 1941 uppgått till respektive
1,524 och 895 ärenden.

Av införskaffade protokoll inhämtade jag, dels att Sterner den 8 april
1943 utfärdat stämning å fru Wingårdh till rådhusrätten i Motala med yrkande
örn ansvar för det hon den 13 april 1941 utan av vederbörande lämnat
medgivande beträtt ifrågavarande fridlysta område, vilken stämning
delgivits fru Wingårdh den 10 april 1943, dels att rådhusrätten genom utslag
den 3 maj 1943 dömt fru Wingårdh att utgiva det i länsstyrelsens kungörelse
den 20 juni 1927 stadgade vitet, 25 kronor, och dels att rådhusrätten,
till vilken makarna Hellström genom en den 20 april 1943 av Sterner utfärdad
stämning instämts, genom utslag den 7 juni 1943 dömt envar av dem
för enahanda överträdelse att utgiva det därför stadgade vitet.

I en till landsfogden i Östergötlands län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I förevarande ärende är upplyst, att Bonetti och fru Wingårdh den 13
april 1941 genom att utan vederbörligt tillstånd beträda rundradiostationens
i Motala fridlysta område överträtt det av länsstyrelsen i Östergötlands
län genom kungörelse den 20 juni 1927 meddelade förbudet mot områdets
beträdande. Den 16 augusti 1942 hava makarna Hellström gjort sig
skyldiga till samma förseelse. I egenskap av stadsfiskal i staden har det ålegat
Stemer att utan dröjsmål beivra dessa överträdelser. Denna sin skyldighet
har emellertid Stemer åsidosatt. Först sedan jag under år 1943 efter anmälan
låtit företaga utredning i saken, har Sterner ställt fru Wingårdh och
makarna Hellström under åtal. Bonetti torde vid denna tid hava lämnat
Sverige, varför åtal mot honom då icke kunde anhängiggöras.

I anledning av att Stemer till sin ursäkt anfört, att han saknat kännedom
örn fridlysningen, må först framhållas, att anslag örn fridlysningen hela tiden
valdt uppsatta vid stora infartsvägen och andra ingångar till området. Dessa
anslag hade Stemer, som vid upprepade tillfällen före krigsutbrottet 1939
besökt platsen, bort observera. Vidare är att märka, att i de Stemer tillhandakomma
polisrapporterna rörande Bonetti, fru Wingårdh och makarna
Hellström ävensom i en Stemer likaledes tillhandakommen polisrapport i
ett annat ärende angående ifrågavarande områdes beträdande uppgivits, att
området var fridlyst. Med hänsyn särskilt till dessa uppgifter finner jag det
oförklarligt, att Stemer icke skaffat sig visshet om hur saken förhöll sig.

5 — Justitieombudsmannens ömhetsberättelse till 1044 år* riksdag.

Stemer hade ju på ett enkelt sätt kunnat få upplysning genom att vända sig
till rundradiostationens föreståndare eller telegrafverket med förfrågan,
huruvida området var fridlyst. Hade så skett, skulle Stemer omedelbart
hava fått vetskap om att området sedan år 1927 var fridlyst, varefter Sterner
lätt kunnat återfinna beslutet därom i länskungörelserna för sagda år.

Då Stemer såsom orsak till underlåtenheten att anställa åtal åberopat,
att han ej känt till fridlysningen, hade man kunnat vänta, att efter det länsstyrelsens
omförmälda kungörelse genom remissen den 11 mars 1943 bragts
till Sterners kännedom han skulle hava så skyndsamt som möjligt åtalat
fru Wingårdh och makarna Hellström. Om han haft för avsikt att anställa
åtal, hade han säkerligen icke underlåtit att upplysa därom i det yttrande,
som han avgav den 30 mars 1943. Stämningen å fru Wingårdh utfärdades
först den 8 april 1943 efter det jag genom resolution den 6 april 1943 anmodat
landsfogden att verkställa ytterligare utredning i ärendet och landsfogden
på grund därav satt sig i förbindelse med Stemer och anmodat honom
att åtala. Några dagar senare skulle åtalspreskription i fallet Wingårdh
hava inträtt. Stämningen å makarna Hellström utfärdades först den 20 april
1943.

Underlåtenheten att åtala Bonetti och dröjsmålet med åtalet mot fm
Wingårdh och makarna Hellström finner jag innefatta tjänstefel från Sterners
sida. Upprätthållandet av fridlysningsbeslut måste i nuvarande allvarliga
tider anses vara av stor vikt, varför överträdelser av sådana beslut böra
av vederbörande åklagare skyndsamt beivras.

Det tjänstefel, som Stemer gjort sig skyldig till, inskränker sig emellertid
icke till hans försummelse beträffande åtalen. Jag åsyftar härvid det direkt
felaktiga eller vilseledande innehållet i vissa delar av Sterners i förevarande
ärende till mig avgivna yttranden. I detta hänseende må framhållas, hurusom
Stemer i sitt första yttrande lämnat uppgifter av innebörd att området
ifråga icke var fridlyst. Jag saknar visserligen anledning ifrågasätta riktigheten
av Sterners påstående, att han lämnat nämnda uppgifter i god tro.
Med hänsyn till de omständigheter, som jag ovan framhållit vid bedömandet
av Sterners försummelse rörande anställande av åtal (Sterners besök på
platsen, därvid han passerat anslagstavlor rörande fridlysningen, samt uppgifterna
i de tre omförmälda polisrapporterna, att området var fridlyst), kan
jag emellertid icke finna Sterners felande kännedom om fridlysningen ursäktlig.
Stemer hade, sedan han mottagit remisshandlingarna och därav funnit
att underlåtenheten att åtala föranlett anmälan, haft särskild anledning att,
innan han avgav yttrande till mig, skaffa sig full klarhet, huruvida området
— såsom anmälaren påstått och i de tre polisrapporterna uppgivits —
var fridlyst. Enligt vad jag förut påpekat hade på ett mycket enkelt sätt
tillförlitlig uppgift kunnat erhållas.

Sedan Sterner genom remissen den 11 mars 1943, varmed överlämnades
en härstädes verkställd avskrift av länsstyrelsens fridlysningskungörelse den

20 juni 1927, anmodats att inkomma med nytt yttrande i ärendet, avgav
Sterner den 30 mars sådant yttrande. I detta redogjorde han för orsaken
till att lian icke tidigare ägt kännedom om kungörelsen. Ehuru Stemer, enligt
vad han sedermera vid förhör uppgivit, vid besök å rundradiostationens
område strax före avgivandet av yttrandet den 30 mars observerat de ovan
omförmälda gula anslagstavlorna, har Sterner emellertid i sagda yttrande
icke nämnt något om dessa tavlor. Att frågan om anslag rörande förbudet
mot områdets beträdande varit av stor betydelse i förevarande sak måste
Stemer hava insett. Hans förtegenhet på denna punkt är därför synnerligen
anmärkningsvärd. I yttrandet har Stemer i stället framhållit, att allmänheten
saknat kännedom om fridlysningen, och i detta sammanhang omtalat, att
de vid infarten till området befintliga portarna stått öppna. Vid omnämnandet
av dessa portar hade det legat mycket nära till hands för Stemer att
lämna uppgift örn de vid portarna uppsatta anslagen. Så som Sterners yttrande
är avfattat får man utan tvivel den felaktiga uppfattningen, att inga
anslag om fridlysningen funnits uppsatta å området.

Då avgivandet av Sterners yttranden otvivelaktigt innefattat tjänsteåtgärder,
finner jag vad Sterner enligt det ovan anförda låtit komma sig till
last med avseende å yttrandenas innehåll utgöra fel i tjänsten. (Jfr M. 0:s
ämbetsberättelse 1943 sid. 70 o. f.) Med hänsyn till vad i övrigt förekommit
i ärendet anser jag mig ej kunna underlåta att beivra detta tjänstefel. Jag
\dll härvid understryka, att det för J. 0:s verksamhet är särskilt angeläget, att
infordrade yttranden icke innehålla felaktiga eller ofullständiga upplysningar.
Yttrandena äro nämligen i flertalet fall det material, på vilket J. O. huvudsakligen
har att grunda ärendets avgörande. I förevarande ärende var det på
grund av en ren tillfällighet jag erhöll kännedom örn det ifrågavarande fridlysningsbeslutet
ävensom anslagen örn detsamma. Därest ej nämnda tillfälliga
omständighet förelegat, hade sannolikt efter de uppgifter Sterner
lämnat ärendet avskrivits utan vidare åtgärd.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Sterner
för tjänstefel i angivna hänseenden.

Rådhusrätten i Motala, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den
1 november 1943 följande.

I målet är upplyst, att K. B. i Östergötlands län enligt en i dess allmänna
kungörelser för den 20 juni 1927 intagen kungörelse i anledning av framställning
av telegrafstyrelsen stadgat ett vite av 25 kronor, vartill en var gjorde
sig förfallen, som utan av vederbörande lämnat medgivande beträdde ett inhägnat
område å kronoegendomen 1/2 mantal Bondebacka n:o 1 inom Motala
stad, å vilket område telegrafverket uppfört en rundradiostation, att Bonetti
och fru Wingårdh den 13 april 1941 — påskdagen — samt makarna Hell -

ström söndagen den 16 augusti 1942 utan av vederbörande lämnat medgivande
beträtt sagda område — utanför vilket på vissa ställen uppsatts skyltar
med angivande av att området vore fridlyst — och därigenom gjort sig
förfallna till det stadgade vitet, savit att Stemer, vilken det, i hans egenskap
av stadsfiskal i staden, ålegat att utan dröjsmål beivra vad de nämnda personerna
sålunda gjort sig skyldiga till, icke anställt åtal mot Bonetti på
grund av dennes ifrågakomna förseelse, varför straffet för dennes förseelse
numera är förfallet, samt i fråga örn fru Wingårdh och makarna Hellström
först under år 1943, sedan J. O. låtit företaga utredning i saken, anställt
åtal mot dessa på grund av deras ifrågakomna förseelse. Genom sin underlåtenhet
att åtala Bonetti och sitt dröjsmål med att åtala fru Wingårdh
och makarna Hellström måste Sterner anses hava gjort sig skyldig till försummelse
i tjänsten.

Däremot finner rådhusrätten, att Sterner — som, med hänsyn till att enligt
upplysning i målet allmänheten under tiden fram till hösten år 1939, då
stormaktskriget utbrutit och militär bevakning med anledning av därigenom
uppkomna förhållanden anordnats vid den ifrågavarande radiostationen,
haft obehindrat tillträde till det ifrågakomna området, haft anledning
antaga, att området icke varit fridlyst före hösten år 1939, till vilken
tidpunkt hans enligt uppgift i målet i samband med avgivandet av yttrandet
till J.O. av den 26 februari 1943 verkställda undersökning av länskungörelsema
sträckt sig — icke i sina till J. O. avgivna yttranden av den 26 februari
och den 30 mars 1943 avsiktligt eller eljest under sådana förhållanden, att
det, med hänsyn till omständigheterna, skulle vara av beskaffenhet att böra
föranleda ansvar för Stemer, lämnat felaktiga eller vilseledande uppgifter
av betydelse för den av J. O. till behandling upptagna sakens bedömande eller
underlåtit att lämna uppgifter av betydelse i sådant hänseende.

På grund av vad sålunda anförts prövar rådhusrätten rättvist att, med
ogillande av åklagarens talan såvitt den gäller yrkande om ansvar å Sterner
för lämnande av felaktiga eller vilseledande uppgifter, jämlikt 25 kap. 17
och 22 §§ samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, döma Sterner att böta 10 dagsböter
om 17 kronor.

Från förestående utslag, som innefattade rådmännen Gustaf Carlsons och
Karl Alfred Henells sammanstämmande mening, var t. f. borgmästaren Sune
Vahlquist skiljaktig och yttrade:

”1 målet är upplyst, att, sedan K. B. i Östergötlands län den 20 juni 1927
utfärdat kungörelse, vari stadgades vitespåföljd för beträdande av det i målet
ifrågavarande området utan av vederbörande lämnat medgivande och anslag
med tillkännagivande därav uppsatts, allmänheten av ledningen för
radiostationen, vilken funnit det vara ett lämpligt sätt att propagera för rundradiotrafiken,
lämnats obehindrat tillträde till området ända fram till tiden
för utbrottet av stormaktskriget på hösten år 1939.

Med hänsyn härtill finner jag, att det av K. B. utfärdade berörda stadgandet,
vilket uppenbarligen varit avsett att omedelbart träda i tillämpning,
förlorat sin verkan.

Att efter krigsutbrottet allmänheten fått tillträde till området först efter
tillstånd i varje särskilt fall har enligt min mening ej kunnat medföra, att
vitesstadgandet finge anses hava blivit återupplivat.

Vitesstadgandet har, för de förhållanden, som inträdde hösten år 1939, å
ena sidan tydligen ej ansetts fylla det behov av skydd mot personer med
obehöriga avsikter, som synes hava föranlett stadgandet, eftersom militärbevakning
av området anordnats, samt skulle genom tillkomsten av militärbevakningen,
vilken, enligt vad av utredningen i målet framgår, förelegat
vid samtliga de beträdanden av området, varom i målet är fråga, å andra
sidan, även örn vitesstadgandet alltjämt skulle hava varit tillämpligt, uppenbarligen
ej längre haft samma uppgift att fylla som vid dess tillkomst.

I den mån det av vederbörande försvarsområdesbefälhavare enligt ett vid
midsommartiden år 1942 uppsatt anslag meddelade förbudet varit giltigt för
området, vilket skulle hava inneburit påföljd av dagsböter eller fängelse för
beträdande av området, kan vitesstadgandet synbarligen icke under några
förhållanden hava gällt.

På grund härav och med hänsyn till, att vitesstadgandet enligt sin lydelse
gällt ett inhägnat område, jämte vad i målet upplysts örn inhägnaden å de
ställen, vid vilka beträdandet av området skett, prövar jag, även örn det,
oaktat vad jag i målet funnit, skulle få anses hava förelegat tillräckliga skäl
att åtala ifrågavarande personer för att låta domstol bedöma betydelsen av
i saken föreliggande omständigheter, att svaranden, oavsett att dessa personer,
med undantag av Bonetti, vilken ej åtalats, numera åtalats och dömts
att utgiva det stadgade vitet, varvid emellertid vid rättens prövning av saken
upplysning örn omständigheter av betydelse, som framkommit i detta mål,
icke förelegat i målen, och oavsett att svaranden icke vid prövningen av
huruvida åtal borde anställas på grund av upprättade polisrapporters innehåll
företagit undersökning, huru det förhållit sig med däri förekommande
uppgift, att det ifrågavarande området vore fridlyst, för vilket han emellertid
ej åtalats, rättvisligen icke bör dömas till ansvar i målet för underlåtenhet
eller dröjsmål med att anställa åtal.

Vad beträffar åtalet till den del det gäller yrkande örn ansvar å svaranden
för lämnande av felaktiga eller vilseledande uppgifter, finner jag på de av
rådhusrättens övriga ledamöter anförda skäl och med hänsyn till det resultat,
vartill jag i övrigt i målet kommit, rättvist ogilla åtalet i denna del.”

Över rådhusrättens utslag har Sterner anfört besvär i Göta hovrätt. Målet
är beroende på hovrättens prövning.

10. Underlåtenhet av stadsfiskal att skyndsamt vidtaga åtgärder
för polismans bestraffning för fylleri i tjänsten.

Av handlingarna i ett genom klagomål av poliskonstapeln Börje Fransén i
Åmål härstädes anhängiggjort ärende inhämtas, bland annat, följande.

I ett vid rådhusrätten i Åmål den 28 juni 1943 handlagt mål mellan
landsfogden i Älvsborgs län, å tjänstens vägnar åklagare, och K. J. Eriksson i
Åmål, målsägande, å ena, samt Fransén, å andra sidan, angående ansvar för
tjänstefel m. m., anhöll landsfogden örn vittnesförhör med f. d. poliskonstapeln
Gustaf Brodén i Åmål.

Brodén, som varit ordinarie poliskonstapel i staden, hade på grund av
ålder erhållit avsked under år 1940 men därefter intill den 1 maj 1943 tjänstgjort
såsom extra konstapel.

På fråga örn jäv mot Brodén anförde Franséns biträde i rättegången, advokaten
Hugo Lindberg, att Brodén hyste fientliga känslor mot Fransén.
Denne hade nämligen vid flera tillfällen anmält Brodén för fylleri, senast
den 10 april 1943, och detta syntes hava föranlett, att Brodén ej fått fortsätta
att tjänstgöra som extra konstapel.

Stadsfiskalen i staden Karl Forssén, som var närvarande vid rätten, upplyste,
att Brodén omkring den 1 april 1943 uttalat önskan att få sluta sin
tjänstgöring som extra konstapel den 1 maj och därvid åberopat, att han
var gammal och sjuklig. Forssén hade aldrig av Fransén mottagit någon anmälan
mot Brodén för fylleri.

Lindberg upplyste, att anmälningarna mot Brodén för fylleri sannolikt
gjorts hos överkonstapeln Gunnar Rosén.

Rosén, som företrädde, uppgav, att Forssén den 12 april 1943 meddelat
honom, att Brodén skulle hava varit berusad på allmän plats, samt att Rosén
i anledning därav hört Brodén den 22 i samma månad.

Den 12 juli 1943 utfärdade Forssén stämning å Brodén till rådhusrättens
sammanträde den 19 i samma månad med yrkande om ansvar å honom för
fylleri å allmän plats den 10 april 1943. Stämningen delgavs Brodén den
14 juli.

Vid förnyad handläggning av målet mot Fransén den 15 juli 1943 företedde
Forssén en å poliskontoret förd dagbok och uppgav, att vakthavande
konstapeln i denna verkställde sådana anteckningar, som enligt polislagen
skulle göras i minnesbok. Vid granskning av dagboken utröntes, att däri icke
den 10 april 1943 gjorts någon anteckning om att Brodén varit berusad.

Rosén, som var tillstädes, uppgav, att det vore sed att, då en berusad
civil person infördes å poliskontoret, anteckning om fallet gjordes i dagboken
av vakthavande konstapeln. Rosén brukade själv göra anteckningar mellan
ldockan 9 och 11 på förmiddagarna, då han vore vakthavande. I fråga om
fallet Brodén uppgav Rosén, att han ifrågakomna den 10 april sett till, att
Brodén förts hem i bil. Rosén hade anmält Brodéns fylleri för Forssén san -

nolikt den 12 april. Rosén ville icke längre vidhålla sin uppgift den 28 juni,
att det varit Forssén, som meddelat honom, att Brodén varit berusad den
10 april.

Vid handläggning av målet mot Brodén den 19 juli, då Brodén inställde
sig genom ombud, uppgav Forssén efter föredragning av stämningen, att
Brodén den 10 april inställt sig å poliskontoret för att börja tjänstgöring,
varvid den å poliskontoret tjänstgörande konstapeln iakttagit, att Brodén
varit märkbart berusad. Med anledning därav hade Brodén blivit körd i bil
hem till sin bostad.

Brodéns ombud erkände, att Brodén varit berusad vid uppgivna tillfället.

I därefter meddelat utslag dömde rådhusrätten Brodén jämlikt 18 kap. 15 §
strafflagen att för fylleri å allmän plats böta 25 kronor.

I en hit inkommen skrift påtalade Fransén det förhållandet att, ehuru anmälan
gjorts därom att Brodén uppträtt berusad i tjänsten, åtal mot honom
anställts först flera månader därefter.

Efter remiss avgav Forssén infordrat yttrande, däri han i anslutning till
vissa av mig framställda frågor anförde följande.

Att Brodén ej genast ställts till ansvar för fylleriförseelsen den 10 april
vore ett beklagligt förbiseende, för vilket Forssén ej hade annan ursäkt att
anföra än att han, åtminstone periodvis, varit oerhört överhopad med göromål.
Till stadsfiskalstjänsten hade nämligen även fogats befattningen som
kronouppbördskassör. Därmed menade Forssén givetvis ej, att det skulle taga
någon nämnvärd tid att utfärda en brottmålsstämning, men då detta ej kommit
att ske genast, hade andra hopade göromål medfört, att Forssén icke kommit
att tänka på fallet Brodén förrän senare. Att förseelsen icke kommit att
beivras som tjänstefel vore beroende därpå, att Forssén hyst den måhända
felaktiga uppfattningen att, när Brodén nämnda dag på grund av sin onykterhet
icke fått inträda i tjänst utan dessförinnan avvisats, förseelsen icke varit
att betrakta som tjänstefel. Vid målets behandling hade Forssén redogjort för
nämnda förhållande och domstolen syntes hava haft samma uppfattning som
Forssén, då den icke ansett sig böra tillämpa annat lagrum än 18 kap. 15 §
strafflagen. I stämningen hade Forssén icke åberopat något särskilt lagrum.
Av skäl som nyss nämnts hade förseelsen ej heller anmälts för polischefen.
Brodén hade icke tidigare för Forssén anmälts för fylleri. Forssén hade dock
av överkonstapeln hört, att Fransén vid ett tillfälle för längre tid sedan per
telefon till överkonstapeln ifrågasatt, örn icke Brodén under tjänstgöring varit
berörd av starka drycker. Överkonstapeln hade därför genast tillkallat Brodén,
och denne hade då medgivit, att han förtärt ett mindre kvantum alkohol,
så att han möjligen luktat sprit. Överkonstapeln hade dock icke ansett
sig härför böra avstänga Brodén från tjänstgöring.

I en till landsfogden i Älvsborgs län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Brodén, då han den 10 april 1943
för tjänstgöring inställde sig å polisstationen, var berusad. På grund därav har
den å stationen vakthavande konstapeln meddelat Brodén, att han icke finge
tjänstgöra i sitt berusade tillstånd, samt ombesörjt, att Brodén i bil kördes
till sin bostad. Sistnämnda förhållande synes utvisa, att Brodéns berusning
icke var av lindrigare slag.

Då Brodén gjort sig förfallen till fylleri i tjänsten, var hans förseelse att
betrakta som ett allvarligt tjänstefel. Det hade därför givetvis ålegat Forssén,
som enligt gällande instruktion för polispersonalen inom Åmåls stads polisdistrikt
närmast under polischefen, borgmästaren i staden, utövar förmanskap
över polispersonalen och som den 12 april 1943 erhållit kännedom om Brodéns
förseelse, att utan dröjsmål göra anmälan därom hos polischefen. På denne
skulle därefter närmast hava ankommit att avgöra, örn Brodéns förseelse skulle
beivras i disciplinär väg eller göras till föremål för åtal vid allmän domstol.
I det senare fallet hade åtalet, med hänsyn till bestämmelserna i 4 § instruktionen
för landsfogdarna, skolat utföras av landsfogden, därest icke annorledes
förordnats.

Vad i saken förekommit synes mig giva vid handen, att Forssén icke ämnat
vidtaga någon som helst åtgärd för Brodéns bestraffning. Emellertid hava
mellankommande omständigheter sedermera tvingat honom därtill. Vad som
förekom inför rådhusrätten den 28 juni under handläggningen av målet mot
Fransén synes nämligen hava gjort klart för Forssén, att han icke kunde underlåta
att vidtaga åtgärd för att få Brodéns fylleriförseelse på något sätt
beivrad. Icke desto mindre har Forssén dröjt härmed ännu ett par veckor.
Då Forssén därefter äntligen skridit till handling, har han emellertid valt den
felaktiga utvägen att själv, utan samråd med vare sig polischefen eller landsfogden,
vid rådhusrätten anhängiggöra talan mot Brodén för fylleri. Detta
mål mot Brodén har icke tillika avsett ansvar för tjänstefel, och vill jag i detta
sammanhang erinra om att talan om ansvar enligt 25 kap. strafflagen ej kunnat
förås av Forssén utan särskilt uppdrag.

Forssén har som skäl för uraktlåtenheten att anmäla saken för polischefen
åberopat, att han ansett Brodéns förseelse icke vara att betrakta som tjänstefel,
enär Brodén vid tillfället ifråga enligt Forsséns mening ej hunnit inträda
i tjänstgöiing. Såsom jag förut anfört är enligt min mening Brodéns förseelse
att betrakta som fylleri i tjänsten. Det må emellertid påpekas, att även om
Brodén icke varit i tjänst, hade han enligt 17 § första stycket polisreglementet
i allt fall bort ådömas disciplinär bestraffning, enär han genom att uppträda
i onyktert tillstånd satt aktningen för polistjänsten i fara. Amnälan till
polischefen hade alltså även i sistnämnda fall bort göras.

Genom Forsséns underlåtenhet att skyndsamt vidtaga på honom ankommande
åtgärder för att Brodéns förseelse skulle bliva i vederbörlig ordning

beivrad har Forssén gjort sig skyldig till åtalbar försummelse i tjänsten. Fylleri
av polisman, i all synnerhet i tjänsten, är nämligen så graverande, att det
under inga förhållanden får nedtystas på sätt i förevarande fall synes hava
skett.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Forssén
för tjänstefel.

Rådhusrätten i Åmål, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den
22 november 1943 följande.

I målet är genom Forsséns erkännande och vad övrigt däri förekommit
utrett, att Forssén den 12 april 1943 erhållit kännedom om, att extra poliskonstapeln
Brodén den 10 i samma månad i berusat tillstånd inställt sig å
poliskontoret i Åmål för att tjänstgöra; att Forssén, vilken det ålegat att
genast anmäla Brodén inför polischefen för på honom ankommande åtgöranden,
försummat denna sin skyldighet; samt att Forssén utan laga skäl
dröjt med att vidtaga några som helst åtgärder mot Brodén ända till den
12 juli 1943, då han uttagit stämning å Brodén med yrkande om ansvar å
honom för fylleri utan att rådföra sig med vare sig polischefen eller landsfogden,
vilken sistnämnde ägt att förordna, om åtal även för tjänstefel skulle
äga rum. Genom vad sålunda upptagits har Forssén gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsten. För den skull prövar rådhusrätten rättvist jämlikt 25 kap.
17 och 22 §§ strafflagen döma Forssén att härför böta 10 dagsböter, varje
dagsbot beräknad till 12 kronor.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

11. Dröjsmål med expedierande av gravationsbevis.

Vid en av mig den 5 november 1942 företagen inspektion av länsstyrelsen
i Värmlands län fann jag vid granskning av de å landskansliet förda diarierna
anledning till anmärkning i fråga om ett i exekutivdiariet under nr 11—lil
för år 1941 upptaget ärende. Vid inspektionen antecknades örn detta ärende
bland annat följande.

Den 12 februari 1941 hade M. Nederberg i Sysslebäck till länsstyrelsen
överlämnat karta och handlingar rörande en den 19 september 1940 avslutad
förrättning, varigenom skogsarbetaren Petrus Jonsson i Åberget, Kärrbackstrand,
berättigats inlösa ett område om 4,9025 hektar av fastigheten Slättene
l153 i Dalby socken. Nederberg hade tillika för fördelning nedsatt den för
området bestämda löseskillingen, 490 kronor. Samma den 12 februari hade
löseskillingen av länsstyrelsen insatts å kapitalräkning i bank. Den 21 i samma
månad hade ärendet remitterats till överlantmätaren i länet. Denne hade

därefter den 3 november 1941 erhållit påminnelse örn ärendet och därvid
förklarat, att han avvaktade bevis från ägodelningsdomaren i Älvdals och
Nyeds domsaga, häradshövdingen T. Nilsson. Den 8 januari 1942 hade Nederberg
anhållit om meddelande rörande orsaken till dröjsmålet med ärendets
redovisning, vilken anhållan samma dag föranlett skrivelse till Nederberg.
Den 14 januari 1942 hade överlantmätaren ånyo påmints örn ärendet, varvid
han meddelat, att ärendet vilade hos honom i avvaktan på ett den 31 mars
1941 begärt bevis från ägodelningsdomaren. Den 13 oktober 1942 hade handlingarna
i ärendet överlämnats till häradshövdingen Nilsson, som påföljande
dag återställt desamma. Den 19 i samma månad hade de till överlantmätaren
överlämnade handlingarna återkommit från honom.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag, med överlämnande
av utdrag av det vid inspektionen förda protokollet, häradshövdingen Nilsson
att till mig inkomma med förklaring.

I avgivet yttrande anförde Nilsson, att det givetvis vore honom omöjligt
att nu långt efteråt erinra sig ärendet ifråga. Nilsson hade emellertid hos
överlantmätaren nu inhämtat, att det rörde sig om vissa av denne i slutet
av mars 1941 begärda uppgifter om äganderätts- och inteckningsförhållandena
i samband med ifrågavarande inlösningsförrättning. På grund av andra
ämbetsgöromål hade ärendet uppenbarligen blivit lagt åt sidan och av Nilsson
bortglömts. Det skulle emellertid omedelbart hava expedierats, om Nilsson
erhållit någon påminnelse örn saken, vilket dock syntes hava skett först den
13 oktober 1942. Nilsson beklagade sin försummelse och dröjsmålet, som han
hoppades ej vållat sakägarna någon förlust. Någon brådska från deras sida
med sakens ordnande syntes ej hava förelegat, då lagfart å inlösta området
ännu (mars 1943) ej sökts.

På anmodan av mig inkom därefter överlantmätaren Sigvard Bergsjö med
yttrande i ärendet, däri han anförde följande: Enligt överlantmätarens diarium
över jorddelningsärenden hade konceptakten inkommit från vederbörande
distriktslantmätare den 14 oktober 1940. Den 26 februari 1941 hade sakägarnas
exemplar av förrättningsakten inkommit från länsstyrelsen med meddelande,
att löseskillingen blivit nedsatt. Den 31 mars 1941 hade Bergsjö
till ägodelningsdomaren avlåtit en skrivelse med begäran om vissa upplysningar.
I en den 16 januari 1942 inkommen skrivelse hade sedermera länsstyrelsen
begärt upplysning, när ärendet kunde förväntas från överlantmätaren.
Svar hade översänts samma dag. Den 14 oktober 1942 hade gravationsbevis
inkommit från ägodelningsdomaren, varefter överlantmätaren den 16
oktober fastställt avskiljandet av inlösningsområdet. Detta hade samma dag
införts i jordregistret. Den 17 oktober hade ärendet expedierats till länsstyrelsen.
Några ytterligare anteckningar funnes icke i (hariet. Skriftliga påminnelser
beträffande detta ärende hade Bergsjö icke översänt till Nilsson. Där -

emot hade Bergsjö gjort påstötningar under hand. Nilsson måste därför missminna
sig, när han i sitt yttrande sade, att han först den 13 oktober 1942 fått
påminnelse i saken. Med hänsyn till den stora mängd ärenden, som varje
år hänskötes till ägodelningsdomaren i Älvdals och Nyeds domsaga från överlantmätaren,
och de många samtal, som Nilsson och Bergsjö förde med varandra
i tjänsten, vore det emellertid förklarligt, att minnet i denna detalj
klickat.

Vid yttrandet var fogad bestyrkt avskrift av en så lydande skrivelse:

”Till Herr Ägodelningsdomaren i Älvdals och Nyeds domsaga.

Till överlantmätaren har för granskning och fastställelse inkommit karta
och handlingar rörande en förrättning enligt ensittarlagen avseende inlösen av
ett område beläget å fastigheten Slättene l103 i Norra och Södra Finnskoga
socknar. Av förrättningsakten framgår, att Slättene llj3 innehaves av Martin
Nederberg och att det inlösta området nyttjas av Petrus Jonsson.

Slättene l153 utgöres av en första gången den 9 juli 1857 lagfaren avsöndring
från 53 öre 8 pgr Slättene l8 och har införts i jordregistret på grund av
en från domaren den 17 juni 1939 inkommen F-förteckning. Enligt protokollet
till den nu verkställda inlösningsförrättningen skulle ifrågavarande lägenhet,
som benämnes Huskheden, omfatta till fastigheten Slättene l8 i Dalby
socken hörande skogsskifte i Norra och Södra Finnskoga socknar. År 1924
verkställdes även rågångsutstakning omkring lägenheten Huskheden och kartan
till denna förrättning är åtecknad lagakraftbevis den 31 mars 1928.

Vid handläggningen av inlösningsärendet har företetts två gravationsbevis,
det ena å Slättene l8, som äges av Karm Karlsson, och det andra rörande
Veo av lägenhet, motsvarande 7 öre skatt av hemmanet Slättene och avsöndrad
från 53 öre 8 pgr skatt av hemmanet Slättene i Dalby socken, vilken
lägenhetsdel äges av Petrus Jonsson’. Detta sistnämnda bevis synes alltså avse
det nu inlösta området, under det att gravationsbevis å stamfastigheten
Slättene l163 saknas.

Med anledning härav anhålles örn upplysning örn vem, som är lagfaren
ägare av Slättene l153, och om denna fastighet besväras av några inteckningar.

Karlstad i länets lantmäterikontor den 27 mars 1941.

Sigvard Bergsjö.”

Av länsstyrelsens sedermera hit inkomna akt i ärendet samt utdrag av länsstyrelsens
exekutivdiarium framgick, dels att länsstyrelsen den 10 augusti
1942 åter gjort påminnelser i saken, dels ock att, sedan inlösningsärendet den
19 oktober 1942 redovisats av överlantmätaren, ytterligare utredning i sälten
verkställts av länsstyrelsen. Länsstyrelsen hade därunder den 7 november
1942 avlåtit en så lydande skrivelse:

”Till inskrivningsdomaren i Älvdals och Nyeds domsaga.

Länsstyrelsen får härmed anhålla att snarast vwjligt bekomma gravationsbevis
angående hela lägenheten Slättene 1153 i Dalby socken, så avfattat, att

av detsamma framgår vilka ideella andelar av lägenheten, som blivit intecknade.
Karlstad i landskansliet den 7 november 1942.

På tjänstens vägnar:

Bertil Geijer.”

Det av länsstyrelsen sålunda begärda gravationsbeviset inkom till länsstyrelsen
först den 11 december 1942.

Med anledning av det dröjsmål, som förelupit med expedierandet även av
detta gravationsbevis, anmodade jag sedermera Nilsson, som förvaltat inskrivningsdomarämbetet
under november månad 1942 med undantag av den 28,
men däremot icke under december månad, att till mig inkomma med förklaring.

I avgivet yttrande anförde Nilsson, att det givetvis ej vore honom möjligt
att nu ihågkomma omständigheterna kring ifrågavarande beställning av gravationsbevis.
Lagfarts- och inteckningsförhållandena rörande fastigheten vore
emellertid ganska besvärliga, bland annat beroende på att lägenheten lagfarits
delvis såsom skatträtt, vilket helt naturligt förorsakat utredningsbesvär före
bevisens utfärdande. Detta syntes hava medfört, att ärendet på grund av
brådskande andra göromål lagts åt sidan och därigenom blivit fördröjt. Nilssons
arbetsbörda under de senaste åren hade varit mycket betungande, delvis
beroende på att han under åren 1941 och 1942 haft i regel en hel rättegångsdag
i veckan som ordförande i krigsrätten vid Värmlands regemente. Därjämte
hade Nilssons arbetshjälp på grund av inkallelser ibland varit minskad. Nilsson
beklagade djupt, att ärendet ifråga blivit fördröjt, och hoppades, att ej
någon därav förorsakats skada. Skulle så vara förhållandet, vore Nilsson
naturligtvis villig ersätta uppkommen skada.

Enligt ovanberörda diarieutdrag ägde sammanträde för löseskillingens fördelning
rum den 25 januari 1943. I

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I förevarande fall är utrett, att överlantmätaren i Värmlands län i och för
handläggning av ett till honom inkommet ärende angående förrättning jämlikt
ensittarlagen i en den 31 mars 1941 avlåten skrivelse till ägodelningsdomaren
i Älvdals och Nyeds domsaga anhållit örn upplysning, vem som vore lagfaren
ägare till den i inlösningsärendet ifrågakomna stamfastigheten och huruvida
denna fastighet besvärades av några inteckningar. Det hade ålegat Nilsson
att genom överlämnande av gravationsbevis så snart som möjligt och i
varje fall inom den för dylik expedition bestämda expeditionstiden av 14 dagar
besvara överlantmätarens frågor. Först den 14 oktober 1942 d. v. s. efter
mer än ett och ett halvt års dröjsmål har emellertid gravationsbevis tillställts

överlantmätaren. Vilken dag och av vem gravationsbeviset utfärdats framgår
icke av de för mig tillgängliga handlingarna. Då enligt inhämtade upplysningar
Nilsson icke tjänstgjorde som inskrivningsdomare under oktober 1942,
synes det dock antagligt, att Nilsson icke utfärdat beviset.

I sin förklaring har Nilsson uppgivit, att orsaken till det långa dröjsmålet
uppenbarligen varit, att överlantmätarens skrivelse blivit lagd åt sidan och
att Nilsson därpå glömt bort saken, om vilken han syntes hava blivit påmind
först den 13 oktober 1942. Nilssons sistnämnda uppgift vederlägges emellertid
av överlantmätarens upplysning, att han redan före påminnelsen den 13
oktober 1942 under hand gjort påstötningar hos Nilsson om saken. Denna
uppgift vinner stöd av det förhållandet, att från länsstyrelsens sida vid olika
tillfällen (den 3 november 1941 samt den 14 januari och den 10 augusti 1942)
gjorts förfrågningar hos överlantmätaren rörande ärendet. Till svar å länsstyrelsens
skriftliga förfrågan den 14 januari 1942 örn inlösningsärendets läge
meddelades från lantmäterikontoret den 16 januari 1942, att ärendet vilade i
avvaktan på vissa hos ägodelningsdomaren den 31 mars 1941 begärda upplysningar,
som ännu ej inkommit. Säkerligen har lantmäterikontoret gjort
påstötning i saken hos Nilsson åtminstone i samband med avlåtandet av
nämnda svar samt vid övriga tillfällen, då förfrågan från länsstyrelsen gjorts.
Vid sådant förhållande synes mig Nilssons försumlighet helt oursäktlig.

Nilsson har i sin förklaring anfört, att någon brådska från sakägarnas sida
icke syntes hava förefunnits, då den person, som inlöst området, ännu icke
sökt lagfart å sitt fång. Gentemot detta må framhållas, att icke blott den lösningsberättigade
utan även den eller de sakägare, som skulle uppbära den
nedsatta löseskillingen, hade intresse av inlösningsärendets snara avgörande.
Först sedan beslut örn fastställelse å områdets avskiljande meddelats och vunnit
laga kraft, kunde nämligen löseskillingen utbetalas till vederbörande sakägare.
Det må också erinras om att stamfastighetens ägare, Nederberg, hos
länsstyrelsen i januari 1942 anhållit örn meddelande angående orsaken till
dröjsmålet med inlösningsärendets redovisning.

Nilssons försumlighet inskränker sig emellertid icke till hans underlåtenhet
att tillse, att överlantmätaren inom rimlig tid erhöll de av honom begärda
upplysningarna. Av handlingarna framgår nämligen, att sedan länsstyrelsen
i skrivelse till inskrivningsdomaren den 7 november 1942 anhållit att snarast
möjligt bekomma ett på visst sätt avfattat gravationsbevis angående stamfastigheten,
vilken rekvisition torde hava kommit Nilsson tillhanda följande
dag, har det begärda beviset tillställts länsstyrelsen först den 11 december
1942. Även beträffande detta bevis gäller, att av de för mig tillgängliga
handlingarna icke framgår, vilken dag och av vem beviset utfärdats.
Då Nilsson icke förvaltat inskrivningsdomarämbetet under december 1942,
är det även i detta fall antagligt, att beviset utfärdats av någon annan inskrivningsdomare
lin Nilsson. Under november 1942 med undantag av den
28 tjänstgjorde Nilsson däremot som inskrivningsdomare och är Nilsson där -

för i varje fall ansvarig för det förelupna dröjsmålet med bevisets expedierande,
i vad dröjsmålet hänför sig till sistnämnda månad. Ehuru expeditionstiden
i det föreliggande fallet icke överskridits med någon längre tid, måste
Nilssons försummelse likväl med hänsyn till omständigheterna anses betänklig.
Härutinnan må påpekas, dels att länsstyrelsen begärt expedition snarast
möjligt, dels ock — och detta är det viktigaste — att Nilsson måste hava
varit medveten örn att just genom hans tidigare försummelse att expediera
begärt gravationsbevis inlösningsärendets behandling blivit oskäligt fördröjd.
Nilsson hade därför bort vara angelägen att på länsstyrelsens rekvisition av
nytt gravationsbevis expediera det begärda beviset så fort som möjligt.

Nilssons försumlighet i fråga örn expedierandet av de två ifrågavarande
gravationsbevisen syntes mig innefatta tjänstefel av beskaffenhet att böra beivras.
Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att ställa Nilsson under åtal
inför hovrätten i anmärkta hänseenden. I detta sammanhang erinrade jag om,
att Nilsson även vid tidigare tillfällen gjort sig skyldig till dröjsmål med expediering
och annan försumlighet i utövningen av sitt ämbete (ämbetsberättelsen
1940 sid. 84 o. f.).

Svea hörnätt yttrade i utslag den 25 november 1943 följande.

Enär i målet blivit utrett, att Nilsson i de av J. O. anmärkta avseendena
gjort sig skyldig till försummelse i ämbetet, prövar hovrätten jämlikt 25 kap.
17 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen lagligt döma Nilsson för ämbetsfel att
utgiva 20 dagsböter, varje dagsbot 25 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i likhet
nied vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse för
allenast ett mindre antal under år 1943 behandlade ärenden.

1. Fråga huruvida myndighet med stöd av 34 § andra stycket
sekretesslagen ägt meddela ett generellt beslut, att myndighetens
inköpsbeslut och handlingar i samband därmed skulle
tillsvidare hemlighållas under en tid av två
år från inköpsbeslutets dag.

I 34 § första stycket lagen den 28 maj 1937 örn inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar (den s. k. sekretesslagen) stadgas, att
handlingar i ärenden angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse av egendom
eller annat, som myndighet äger förvalta, eller angående utförande av
arbete för myndighets behov annorledes än genom dess egen eller annan
myndighets personal icke, utan tillstånd av den myndighet som handlägger
ärendet, må utlämnas innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts.
Angår ärendet upphandling eller utförande av arbete för statens räkning
eller försäljning av staten tillhörig lös egendom, skall likväl iakttagas, att i
stadgad ordning infordrade och inkomna anbud, så ock andra handlingar
som kunna tjäna till upplysning i vad mån anbud i ärendet infordrats eller
avgivits eller som eljest avse dylika anbud, icke före nämnda tidpunkt må
utlämnas i vidare mån än för prövning av anbud finnes nödvändigt eller
begäran om anbuds utbekommande framställes av anbudsgivaren.

I andra stycket samma paragraf heter det, att då anledning därtill föreligger,
äger vederbörande myndighet besluta, att handlingar, som i första
stycket avses, även efter där angiven tidpunkt ej må utan myndighetens
tillstånd utlämnas. Beträffande andra handlingar än sådana, som angiva
villkoren i slutna avtal, må dylikt beslut avse en tid av högst tjugu år från
nämnda tidpunkt. Vad angår handlingar, som angiva villkoren i slutna avtal
rörande myndighets leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt
eller rörande försäljning av varor med vilka myndighet driver handel i
affärsmässiga former, må beslut meddelas högst för tiden till dess två år
förflutit från det avtalet fullgjorts eller upphört att gälla. Med avseende
å handlingar, som angiva villkoren i slutna avtal i andra ärenden, må beslut
meddelas för en tid av högst två år från det avtalet slöts.

Beslut, vilka enligt 34''§ andra stycket meddelas av annan statsmyndighet
än sådan som hör till eller lyder under riksdagen, skola, enligt tredje
stycket samma paragraf, med vissa undantag för varje statsregleringsår,
inom en månad efter dess utgång, anmälas till Konungen, som låter riksdagens
revisorer därav undfå del.

Den 15 april 1941 beslöt domänstyrelsen, under åberopande av 34 §
ovannämnda lag, att styrelsens inköpsbeslut eller handlingar i samband
därmed skulle tillsvidare hemlighållas under en tid av två år, räknat från
beslutets datum.

I styrelsens beslut den 15 april 1941 deltogo dåvarande generaldirektören
G. Kuylenstjerna, byråcheferna F. Aminoff och K. Wahlestedt, förste domänfiskalen
A. Lilliesköld samt t. f. intendenten B. Kraepelien, föredragande.

Sedan beslutet kommit till min kännedom, anhöll jag i skrivelse den 3
april 1943 till domänstyrelsen, att styrelsen ville från de i beslutet deltagande
ledamöterna införskaffa och till mig inkomma med yttrande rörande de
skäl, vilka legat till grund för beslutet, och det förhållandet att styrelsen
meddelat ett generellt beslut i stället för att i varje uppkommande fall pröva
frågan örn handlingarnas hemlighållande.

I avgivet yttrande anförde Kuylenstjerna, Aminoff, Wahlestedt, Lilliesköld
och Kraepelien följande.

Efter ikraftträdandet av lagen den 28 maj 1937 örn inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar hade domänstyrelsen vid gjorda
framställningar om utbekommande av styrelsens inköpsbeslut meddelat beslut
för varje särskilt fall. Därvid hade protokoll upprättats, vari under hänvisning
till bestämmelserna i 34 § avslag meddelats sökanden. Dylikt förfarande
hade intill den 15 april 1941 tillämpats beträffande 13 framställningar.
Vid denna tidpunkt hade domänstyrelsen, under åberopande av nyssnämnda
lagrum, besluta att styrelsens inköpsbeslut eller handlingar i samband
därmed skulle tillsvidare hemlighållas under en tid av två år, räknat
från beslutets datum. Beträffande motiven till nämnda beslut kunde framhållas
följande. Flera av domänstyrelsens anbudsgivare hade uttalat önskemål,
att deras anbud icke måtte offentliggöras. För en rationell affärsdrift
vore det uppenbart olägligt, att upphandlingsärenden bleve offentliga, så
snart desamma avgjorts. Offentliggörandet av priser och rabatter hade enligt
styrelsens åsikt en för domänverket ekonomiskt ofördelaktig verkan. Domänverket
vore ett statens affärsverk. Självfallet vore, att ett enskilt affärsföretag
icke — till förfång för sina leverantörer och kunder samt till skada för
egna ekonomiska intressen — utlämnade uppgifter om överenskomna priser
m. m. Styrelsen hade genom beslutet den 15 april 1941 ansett sig böra fastslå
sitt ställningstagande i denna fråga i syfte att styrelsens personal skulle erhålla
en klar ordningsföreskrift, hur den skulle ställa sig till förfrågningar och
framställningar — per telefon eller eljest — om uppgifter ur inköpskontorets
handlingar. Även en arbetsbesparing hade därigenom kunnat ernås. Åtgärden
hade icke åvägabragt ändring beträffande den sakliga behandlingen av de
ärenden, varom nu vore fråga, alldenstund —med den principiella ståndpunkt
domänstyrelsen såsom affärsverk intagit — avslag skulle hava meddelats på
sätt skett före tillkomsten av beslutet den 15 april 1941. Att ingen avsikt

förelegat från domänstyrelsens sida att undandraga sig kontroll över prövningar
av anbuden framginge redan därav, att inköpsärendena genom styrelsens
ifrågavarande beslut komme att genom riksdagens revisorer undergå en
mera noggrann kontroll än eljest skulle varit fallet. Förklarandena vålle också
framhålla att, därest särskilda förhållanden förelåge, möjlighet kunde finnas
för sökande att taga del av upphandlingsprotokoll, ändock att beslut förelåge
av myndighet att så icke skulle ske. Jämlikt 37 § i lagen ägde nämligen Konungen
rätt att utan hinder av genom myndighet fattat beslut förordna om
handlingars utlämnande. Styrelsens beslut av den 15 april 1941 hade med
bifogande av avskrift av protokollet anmälts till Kungl. Majit den 16 juli

1941. Någon erinran mot beslutet hade icke framställts från vare sig Kungl.
Majlis eller riksdagens revisorers sida.

Till domänstyrelsen avlät jag därefter den 19 november 1943 en så lydande
skrivelse.

Beträffande tillkomsten av ifrågavarande bestämmelser i sekretesslagens
34 § om hemlighållande av anbuds- och dylika handlingar må här framhållas
följande.

I det av särskilt tillkallade kommitterade år 1912 avgivna betänkandet
med förslag till tryckfrihetsordning voro särskilda bestämmelser örn handlingar
i ärenden angående upphandling m. m. för statens räkning upptagna
i kap. 2 § 8. Enligt mom. 2 i denna paragraf skulle i stadgad ordning infordrade
skriftliga anbud, som till myndighet inkommit i ärende angående upphandling,
innan de slutligen prövats icke få till annan än anbudsgivaren utlämnas
i vidare mån än för prövningen befunnes nödvändigt. Därjämte fanns en
särskild föreskrift rörande kostnadsberäkningar och prisbestämningar i dylikt
ärende.

I sin allmänna motivering till förslaget framhöllo kommitterade (sid. 137),
bland annat, att de intet ögonblick förbisett, att man vid offentlighetens inskränkande
på den ekonomiska förvaltningens område rörde sig på farlig
mark, i det att just här offentlig kontroll genom pressen visat sig vara av
ovärderlig nytta för att hålla ärendenas handläggning fri från obehöriga inflytanden.
Genom att i möjligaste omfattning strängt begränsa sekretessen
lill viss kort tid — i många fall skulle densamma upphöra, så snart ett ärende
slutbehandlats — hade kommitterade sökt undgå att träda den offentliga
granskningsrätten för nära, samtidigt med att man likvisst hindrade, att
handlingarnas offentlighet obehörigen utnyttjades i enskilda intressens tjänst.

Till närmare utveckling av skälen för den föreslagna sekretessen anförde
kommitterade i den särskilda motiveringen till kap. 2 § 8 mom. 2 (sid. 226)
bland annat följande: Såsom i flera utlåtanden framhållits kunde i anbudsärenden
en offentlighet, som vid sidan av de egentliga anbuden lämnade möjlighet
till allehanda upplysningar och kompletteringar under hand av de täv -

6 — Justitieombudsmannen« iimbetsberiit telse till 1944 <

lande, ofta verka hindrande för ett fullt objektivt bedömande från vederbörande
myndigheters sida av anbuden och på samma gång bliva till skada för
den enskilde näringsidkaren. Inom några ämbetsverk hade på grund därav
praktiserats, att anbuden icke hållits tillgängliga för allmänheten omedelbart
efter deras öppnande utan först efter deras prövning. — Kommitterade hade
i detta moment sökt giva en regel, som beaktade omnämnda förhållande.
Ehuru vad ovan anförts under många omständigheter — bland annat örn
samtliga ingivna anbud förkastades och nya i samma ämne infordrades —
skulle kunna föranleda till anbudens hemlighållande även under någon viss
kortare tid efter deras slutliga prövning, hade sådant ur den offentliga kontrollens
synpunkt, som på detta område ej torde få eftergivas mer än oundgängligen
nödigt, ej ansetts lämpligt.

Ovanberörda förslag ledde icke till någon genomgripande ändring i tryckfrihetslagstiftningen.
Genom en år 1918 genomförd lagändring, som anknöt
till 1912 års förslag kap. 2 § 8 mom. 2, upptogs emellertid i tryckfrihetsförordningen
ett undantag från offentlighetsregeln på det område, varom nu
är fråga, undantag 19 under § 2 mom. 4. Bestämmelserna i detta lagrum,
vilket sedermera upphävts, anslöto sig till förfarandet enligt upphandlingsförordningen.
Skrivelser, som i ärende av förevarande slag utgått från den myndighet
vilken handlade ärendet, dit inkomna anbud och andra där befintliga
handlingar, som avsåge sådana anbud, fingo icke utlämnas innan anbuden
slutligen prövats och, där samtliga anbud förkastats i samband med beslut
att infordra nya anbud, slutlig prövning jämväl av dessa skett. Dessutom
srtadgades, att genom myndighetens försorg upprättade kostnadsberäkningar
och prisbestämningar ävensom tjänsteutlåtanden, som avsåge desamma, ej
fingo utan myndighetens samtycke utlämnas förrän ärendet blivit slutligen
prövat, med rätt för myndigheten att besluta om hemlighållande av sådan
handling i prövat ärende under högst ett år från dess upprättande.

Under en av professorn Nils Herlitz på offentligt uppdrag verkställd utredning
om ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet
ifrågasattes från flera håll, särskilt statens affärsdrivande verk, en utvidgning
av sekretessen beträffande anbudshandlingar till att avse jämväl tid efter
det ärendet slutligen prövats. I sitt den 11 februari 1927 framlagda betänkande
med förslag i ämnet (st. off. utr. 1927: 2) intog emellertid Herlitz i
denna del samma ståndpunkt som den då gällande rätten. Herlitz förklarade,
att yrkandena om hemlighållande av anbuden även efter det ärendet slut
ligt prövats ej kunnat följas, enär de syntes stå i bestämd strid med ett viktigt
offentlighetsintresse (sid. 180).

I yttranden över 1927 års förslag framfördes krav på längre gående sekretessregler
än vad förslaget innehöll. Det framhölls sålunda, att ett generellt
stadgande örn skydd mot offentliggörande av handlingar, hänförande
sig till statens affärsverksamhet, vore en oundgänglig förutsättning för fullgörande
av statsmakternas krav på affärsmässighet.

För fortsatt utredning av frågan om allmänna handlingars offentlighet tillkallade
sakkunniga avgåvo den 14 januari 1935 lagförslag i ämnet, däribland
förslag till lag om förbud mot vissa allmänna handlingars utlämnande från
myndighet, vilket senare förslag ligger till grund för 1937 års sekretesslag
(st. off. utr. 1935: 5). De sakkunnigas förslag till sekretesslag upptog i 32 §
bestämmelser, vilka i huvudsak överensstämma med 34 § i 1937 års lag.
Enligt andra stycket av nämnda paragraf i förslaget ägde vederbörande myndighet
besluta, att anbudshandlingar och dylikt skulle hemlighållas även efter
ärendets slutbehandling. Förutsättningen för ett sådant beslut var dock enligt
förslaget, att ”särskilda omständigheter” föranledde därtill.

I motiveringen till sitt förslag (sid. 72) anförde de sakkunniga, bland annat,
följande.

En riktig avvägning av offentlighet och sekretess vore på det område, varom
här vore fråga, förenad med synnerliga vanskligheter. Å ena sidan framträdde
behovet av offentlig kontroll med särskild styrka på de områden, där
stora ekonomiska intressen stöde på spel och där en alltför långt gående
sekretess lätteligen skulle kunna bana vägen för mindre önskvärda förfaranden.
Men å andra sidan framträdde starkt angelägenheten av att staten
skulle kunna — särskilt inom de s. k. affärsdrivande verkens förvaltning men
även på andra områden — verka i så vitt möjligt affärsmässiga former. De
'' svårigheter, med vilka vissa av de affärsdrivande verken under senare tid haft
att kämpa, delvis under konkurrens från enskilda företag, vore ägnade att
ytterligare understryka denna synpunkt. I samma riktning pekade ock de
erfarenheter, som inom skilda förvaltningsgrenar gjorts beträffande möjligheten
att utnyttja nu rådande offentlighet till fullföljande av illojala eller i
vart fall mot statens intressen stridande enskilda intressen. Särskild varsamhet
syntes påkallad, då det gällde att genomföra offentlighetsprincipen jämväl
i kommunernas ekonomiska förvaltning. De sakkunniga hade emellertid
trott sig finna en antagbar lösning av problemet, då de i sitt förslag å ena
sidan uppställt sekretessbestämmelser av mera generell och — med hänsyn
såväl till beskaffenheten av hemlighållna handlingar som sekretesstidens
längd — mera omfattande natur än i 1927 års förslag, men å andra sidan
sökt sörja för att, i den mån statsmyndigheter toge i anspråk den möjlighet
att anordna mera vittgående sekretess som förslaget beredde, detta förhållande
skulle komma till statsrevisorernas kännedom, så att den konstitutionella
kontrollens effektivitet skärptes på de punkter, där allmänhetens
kontrollmöjligheter inskränktes.

Beträffande det i 32 § andra stycket upptagna stadgandet anförde de
sakkunniga (sid. 74) bland annat: Vad först anginge andra handlingar än
sådana, som angåve villkoren i slutna avtal, hade de sakkunniga ansett
en generell möjlighet för hemlighållande i högst tio år kunna beredas. Det
syntes knappast möjligt att genom en mera detaljerad och nyanserad lipp
räkning uppdraga en för alla olika situationer avpassad gräns för offentlig -

heten. Regeln torde vara ägnad att tillgodose vissa önskemål, som uttalats
i yttrandena över 1927 års förslag. — De sakkunniga vore emellertid
angelägna att understryka, att den av dem föreslagna regeln ingalunda
vore generell i den meningen, att den skulle bliva omedelbart tillämplig på
alla de handlingar som den avsåge. Den skulle tillämpas blott i den utsträckning
vederbörande myndighet därom beslutade, och de sakkunniga
funne det angeläget att, såsom lagtexten angåve, sådana beslut icke meddelades
i andra fall än då särskilda omständigheter det föranledde. Sådana
omständigheter kunde exempelvis anses föreligga, då erfarenheten på något
visst område givit vid handen, att offentligheten länt till allvarligt förfång
för det allmänna eller för enskildas berättigade ekonomiska intressen. Av
formuleringen och sammanhanget torde framgå, att särskilt starka skäl för
hemlighållande måste föreligga för att en myndighet skulle kunna stadga
sekretess beträffande handlingar, vilkas offentlighållande ur synpunkten av
allmänhetens kontroll vore särskilt betydelsefullt. Dylik karaktär hade uppenbarligen
framför allt sådana handlingar som — utan att angiva villkoren
i slutna avtal — läge till grund för sådana. Likaledes syntes det vara klart,
att sekretesstidens längd — inom den av lagen angivna ramen — borde utmätas
med hänsyn till vad i varje särskilt läge funnes av verkligt behov påkallat.
— Vad därnäst anginge sådana handlingar, som angåve villkoren i
slutna avtal, torde enighet råda därom, att ännu starkare betänkligheter
mötte mot att undandraga dem offentligheten. Och de sakkunniga hade
hyst synnerlig tvekan örn det berättigade i att i detta hänseende gå längre
än redan skett genom undantag 20 i gällande tryckfrihetsförordning. Emellertid
hade i de över 1927 års utredning avgivna yttrandena och i meddelanden,
som de sakkunniga under hand erhållit från vissa myndigheter och
tjänstemän, framkommit upplysningar, som övertygat de sakkunniga att
möjlighet att undantagsvis hemlighålla jämväl sådana handlingar icke borde
helt avskäras. Förslaget medgåve sålunda, där särskilda omständigheter
det föranledde, hemlighållande jämväl av slutna avtal. Utan att det behövt
.särskilt utmärkas i lagtexten, torde det vara tydligt, att ännu större varsamhet
vore att iakttaga vid tillämpning av dessa stadganden än vid tilllämpningen
av det som anginge handlingar, vilka ej upplyste om villkoren i
slutna avtal.

Jämväl i ett av 1933 års upphandlingssakkunniga avgivet betänkande
med förslag till ändring i vissa delar av upphandlingsförordningen (st. off.
utr. 1935: 27) behandlades frågan örn anbudshandlingars offentlighet. De
upphandlingssakkunniga yttrade därutinnan (sid. 37), att de anslöte sig till
den i 1935 års betänkande rörande allmänna handlingar uttalade uppfattningen,
att en riktig avvägning av offentlighet och sekretess på förevarande
område vore förenad med synnerliga vanskligheter. Att de gällande bestämmelserna
i ämnet alltför snävt avgränsade möjligheterna för handlingars
hemlighållande syntes emellertid vara otvivelaktigt. Telegrafstyrelsen och

järnvägsstyrelsen hade också i sina yttranden till upphandlingssakkunniga
framhållit, att en långt driven offentlighet kunde vara ägnad att omintetgöra
konkurrens vid statens upphandlingar. Särskilt torde detta förhållande
framträda i sådana fall, då leverantörerna inom en affärsgren bildat kartell
eller eljest träffat prisöverenskommelse och följaktligen ägde intresse av att
hos myndigheten kontrollera, att uppgjorda prislistor följdes. Även avsaknaden
av bestämmelser, som medgåve hemlighållande av ingivna ritningar,
kartor, prov, modeller och dylikt efter det avtal slutits eller ärendet eljest
slutförts, syntes i vissa fall hava föranlett leverantörer att icke deltaga i
tävlan örn leveransen eller arbetet. Men örn alltså en ändring av gällande
bestämmelser i ämnet kunde anses påkallad, borde å andra sidan kraftigt
understrykas angelägenheten av att allmänheten agde möjlighet att följa
upphandlingarna, där detta kunde ske utan eftersättande av statens intresse.
Offentligheten i upphandlingsärenden vore nämligen den bästa garantien för
att rykten om mannamån från myndigheternas sida vid handläggning av
upphandlingsärenden icke skulle spridas och vinna tilltro.

I proposition nr 107 till 1937 års riksdag framlade därefter Kungl. Majit
ett förslag till sekretesslag, som i huvudsak överensstämde med ovannämnda
sakkunnigförslag av den 14 januari 1935. I motiveringen till Kungl.
Majits förslag framhölls vid 34 § i lagen, att avvägningen av sekretessen på
det vidsträckta och betydelsefulla område som i denna paragraf avsåges
vore, såsom de sakkunniga framhållit och från flera håll i yttrandena understrukits,
förenad med betydande svårigheter. Här stöde nämligen ett synnerligen
starkt sekretessbehov i direkt motsats till ett icke mindre betydande
offentlighetsintresse. De sakkunnigas förslag syntes dock på det hela taget
innebära en väl avvägd lösning av den ömtåliga frågan. Därom vittnade i
sin mån, att nästan alla statliga myndigheter vore tillfreds med detsamma
och att även det stora flertalet av de hörda kommunala myndigheterna
länmat det utan anmärkning.

I fråga om myndighets rätt att besluta örn hemlighållande av handlingar
i upphandlingsärenden sedan dessa slutförts, vartill enligt sakkunnigförslaget
myndighet skulle vara berättigad där ”särskilda omständigheter” det
föranledde, hade emellertid i departementsförslaget såsom förutsättning angivits
allenast, att ”anledning därtill” förelåge. Såsom skäl härför anfördes
i motiveringen till departementsförslaget följande: Det hade ej synts lämpligt
att, som generalpoststyrelsen hemställt, föreslå en obligatorisk sekretess
under två år för alla handlingar i upphandlingsärenden. Ur offentlighetssynpunkt
måste det nämligen vara av ej ringa värde, att sekretess efter tidpunkten
för avtals slutande eller ärendets slutförande i annan ordning skulle
bero på ett särskilt beslut, som beträffande statsmyndigheter i regel skulle
anmälas hos Kungl. Majit och bringas till statsrevisorernas kännedom. Däremot
hade i departementsförslaget en ändring i förhållande till 1935 års förslag
vidtagits med avseende å förutsättningarna för förordnande örn seiere -

tess, nämligen såtillvida att det ej stadgades att dylikt förordnande skulle
föranledas av ”särskilda omständigheter” utan endast att det finge givas
då anledning därtill förelåge. De kommunala myndigheter som gjort invändningar
mot förevarande paragraf syntes framför allt hava fruktat, att
uttrycket ”särskilda omständigheter” skulle tolkas så, att sekretessmöjligheterna
alltför mycket inskränktes, detta särskilt med hänsyn till de sakkunnigas
motivering. Denna motivering syntes också vara ägnad att ingiva
sådana farhågor. Med den ändring som nu föresloges i paragrafen måste
emellertid alla behöriga sekretessbehov kunna tillgodoses.

Departementsförslaget blev i senast omförmälda del av riksdagen antaget.

Såsom av förarbetena till sekretesslagen framgår hava lagstiftarna även
på det område, varom nu närmast är fråga, städse haft för ögonen det synnerliga
värdet av allmänna handlingars offentlighållande ur synpunkten av
allmänhetens kontroll. De jämkningar i offentlighetsgrundsatsen, som i 34 §
sekretesslagen företagits beträffande där avsedda handlingar, hava såsom
förarbetena visa föranletts därav, att upphandling och annan ekonomisk
verksamhet icke gärna kan bedrivas affärsmässigt, om oinskränkt offentlighet
skall gälla i fråga örn alla anbuds- och liknande handlingar.

Den i 34 § andra stycket sekretesslagen stadgade rätten för myndighet
att besluta om hemlighållande av handlingar av förevarande slag efter den
tidpunkt, då ärende slutbehandlats, är gjord beroende därav, huruvida anledning
till hemlighållande föreligger. Aven med den avfattning lagen härutinnan
fått, vilken avfattning innebär en uppmjukning i jämförelse med det
i sakkunnigförslaget uppställda villkoret för beslutanderätten, nämligen
förekomsten av ”särskilda omständigheter”, torde lagens innebörd vara, att
offentlighet skall vara regel och hemlighållande alltså förekomma endast i
undantagsfall. Under alla förhållanden synes det mig klart, att frågan örn
hemlighållande enligt 34 § andra stycket måste prövas från fall till fall under
hänsynstagande till de särskilda omständigheterna i det föreliggande fallet.
Örn så icke varit avsett, hade lagrummet säkerligen fått en amian avfattning
än den nuvarande. Jag vill i detta sammanhang erinra örn att vid lagens
tillkomst uttryckligen avvisades ett av generalpoststyrelsen framfört förslag
örn obligatorisk sekretess under två år för alla handlingar i upphandlingsärenden,
vilken regel enligt förslaget kunde kompletteras med föreskrift
om befogenhet för myndigheten att på ansökning förklara handling offentlig
före den stadgade tidens utgång. I enlighet med det anförda finner jag, att
myndighet icke under åberopande av 34 § andra stycket sekretesslagen äger
meddela generellt beslut, att i upphandlings- och dylika ärenden hos myndigheten
handlingarna skola hemlighållas viss tid efter vederbörande ärendes
slutbehandling. Det kan också påpekas, att enligt vad jag hos generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
inhämtat dessa stora affärsdrivande verk icke meddelat något sådant gene -

rellt beslut och för övrigt endast i undantagsfall meddelat beslut enligt förevarande
lagrum.

Av det ovan sagda framgår, att enligt min mening domänstyrelsen beslut
den 15 april 1941 att styrelsens inköpsbeslut och handlingar i samband därmed
skola tillsvidare hemlighållas under en tid av två år, räknat från inköpsbeslutets
dag, strider mot grunderna för 34 § sekretesslagen. Jag får därför
hemställa, att domänstyrelsen ville till prövning upptaga frågan, huruvida
styrelsens beslut den 15 april 1941 fortfarande skall gälla.

I anledning av domänstyrelsens uppgift, att styrelsens ifrågavarande beslut
anmälts till Kungl. Majit den 16 juli 1941 och att någon erinran mot
beslutet icke framställts av vare sig Kungl. Majit eller riksdagens revisorer,
vill jag nämna, att enligt mig av revisorernas sekreterare lämnad uppgift
beslutet icke blivit anmält för revisorerna. Sekreteraren har förklarat, att
därest domänstyrelsens protokoll rörande beslutet inkommit till revisorernas
kansli, vilket sekreteraren icke ville bestrida, protokollet sannolikt förlagts
och saken därefter fallit i glömska.

I anledning av min skrivelse beslöt domänstyrelsen den 24 november
1943, med upphävande av beslutet den 15 april 1941, att hemlighållande av
handlingar enligt 34 § andra stycket sekretesslagen hädanefter skulle, då
anledning därtill förelåge, av domänstyrelsen beslutas i varje särskilt fall.

Då rättelse sålunda skett, fann jag saken icke föranleda någon min vidare
åtgärd.

2. Fråga om rätt för å vårdanstalt förvarad att taga del av
protokollen i det rannsakningsmål, vari förordnats om
hans intagande å vårdanstalt.

Vid av tjänstförrättande justitieombudsmannen Rudewall verkställd inspektion
av centralfängelset i Norrköping med den där förlagda vårdanstalten
för förminskat tillräkneliga manliga förbrytare anförde å anstalten förvarade
Gustaf Valentin Skoglund klagomål däröver, att han blivit vägrad
att få taga del av protokollen i det mål, vari han dömts. Skoglund hade genom
Kungl. Majits utslag den 9 augusti 1937 dömts för otukt med minderårig
dotter att hållas till straffarbete fem år men enligt förordnande i utslaget
.skulle han i stället för att undergå straffet intagas till förvaring i vårdanstalt
för förminskat tillräkneliga förbrytare. Skoglund uppgav vid inspektionen,
att han skrivit ett brev till nedre justitierevisionen med begäran att utfå
protokoll i målet samt avlämnat detta brev till direktören vid fängelset A.
Larsson. Då Skoglund vid något tillfälle därefter träffat Larsson, hade denne
uppgivit, att han icke avsänt brevet. Skoglund önskade få protokollen på
grund av sitt intresse för målet.

I infordrat yttrande över klagomålen anförde Larsson följande.

Skoglund hade blivit dömd till ansvar i målet mot sitt nekande. I hemmet
hade han varit en hustyrann av stora mått, vilket han själv hade svårt att
förstå. Brottet hade anmälts av en äldre dotter till Skoglund. Under rannsakningen
hade även lämnats uppgifter om sedlighetssårande och brutalt
uppträdande mot andra Skoglunds döttrar. Själv ansåge sig Skoglund vara
ett offer för de äldre döttrarnas intriger. Hustrun och en dotter — numera
gift — hade i brev till anstalten uttalat farhågor för hämnd, därest Skoglund
skulle bliva provutskriven. I början av förvaringen hade Skoglund uttalat
sig arrogant och spydigt om dem, som voro skuld till att han kommit till
anstalten. Numera nämnde han aldrig de äldre döttrarna i sina brev. När
Larsson vid ett tillfälle frågat honom om orsaken därtill, hade han svarat, att
han föraktade dem. Starka skäl förelåge således för tillämpning av 14 § andra
stycket lagen örn inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Ur vårdsynpunkt skulle Larsson icke kunna tillåta Skoglund att syssla med
protokollen. Å anstalten förvarades fullständiga rättegångsprotokoll för de
intagna — även för Skoglund. Det vore en vanlig företeelse, att de intagna
vid samtal med Larsson begärde att få läsa sina protokoll. Larsson hade då
tillfälle göra sig närmare underrättad om orsaken, kunde förmå dem att avstå
eller i en del fall begränsa läsningen till vissa delar och ordna med kontroll
vid läsningen och dylikt. Under inga omständigheter tillätes de intagna att
själva hava hand om sina protokoll, icke minst ur den synpunkten att vid
en gemensamhetsanstalt av denna art ovidkommande lätt skulle kunna få
tillfälle taga del av dem. Risk för förstöring eller förvanskning förelåge också.

Den 1 december 1941 — anförde Larsson vidare — hade en överkonstapel
till Larsson inlämnat en skrivelse till nedre justitierevisionen, vari Skoglund
begärde att få sig tillsända samtliga protokoll i målet under adress Dragsgatan
13 (anstaltens privatadress), Norrköping. Av medsänt kuvert hade
framgått, att Skoglund avsett att hans brev skulle frankeras och således behandlas
som ett privatärende. Det måste anses uteslutet, att Skoglund efter
fyra års vistelse å anstalten icke skulle känna till, att hans protokoll funnos
förvarade där. Larsson hade därför varit övertygad om att Skoglund tänkt
sig att på detta sätt undandraga sig vanlig kontroll. Efter övervägande hade
Larsson talat med Skoglund örn hans protokollsrekvisition. Av deras samtal
hade framgått, att Skoglund icke behövde handlingarna för nåd- eller resningsansökan;
han var endast nyfiken på dem. Larsson hade ansett det absurt,
att fånge av ren nyfikenhet skulle från domstol rekvirera protokoll, som
redan funnos vid anstalten, och därför meddelat Skoglund, att det vore meningslöst
att sända iväg skrivelsen utan att angiva något skäl. Skoglund hade
då icke insisterat på skrivelsens avsändande. Larsson hade för sin del under
förhandenvarande omständigheter icke kunnat tillstyrka protokollens utlämnande
eller medgiva Skoglund läsning av de å anstalten förvarade protokollen.
Larsson hade avsiktligt undvikit att tala med Skoglund om dessa senare.

81)

Larsson hade varit övertygad om att Skoglund känt till dem, och då hade
det verkat egendomligt att hänvisa honom till dessa protokoll för att omedelbart
därefter neka honom att läsa dem. Efter samtalet hade Larsson ansett
det ur vårdsynpunkt bäst att icke avsända skrivelsen i förhoppning att Skoglund
låtit sig nöja med vad Larsson framhållit för honom. Under den långa
tid, som därefter förflutit, hade Skoglund icke inkommit med någon förnyad
och motiverad anhållan eller på något sätt fört protokollen på tal.

Sedan jag därefter anhållit, att fångvårdsstyrelsen måtte avgiva yttrande
i ärendet, anförde fångvårdsstyrelsen följande.

I målet mot Skoglund hade beträffande honom avgivits utlåtande över
verkställd sinnesundersökning, vilket utlåtande in extenso intagits i det femte
av de sex i målet förda protokollen. Domstolen hade icke meddelat sådant förordnande,
som avsåges i 36 § första stycket andra punkten lagen den 28 maj
1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Larsson
hade i sitt yttrande anfört, att läkarutlåtandets utlämnande till Skoglund
skulle motverka ändamålet med dennes vård och behandling. Utlämnades
protokollen till Skoglund, finge denne nämligen jämväl läsa de delar av läkarutlåtandet,
som intagits däri. Fångvårdsstyrelsen ville erinra om att det vid
olika tillfällen framhållits, att vissa stadganden i sekretesslagen vore oklara.
Detta gällde enligt styrelsens mening även frågan om utlämnande av protokoll,
som innehölle läkarutlåtande rörande för brott dömda personers sinnesbeskaffenhet.
Det hade sålunda framhållits, att enligt stadgandet i 39 §
sökandes, klagandes och andra parters rätt att utbekomma protokoll och
andra handlingar hos domstol eller annan myndighet inskränktes i vad anginge
fall enligt 14 § andra stycket. Däremot hade å andra sidan erinrats om
stadgandet i 36 § sista stycket, enligt vilket rättegångsprotokoll ej finge
hemlighållas på grund av andra stadganden i lagen i vidare mån än som
följde av 35 §. Även om stadgandet i 39 § icke skulle äga tillämpning i förevarande
fall, syntes Larssons förfaringssätt likväl stå i överensstämmelse
med sekretesslagens bestämmelser. — I sitt den 31 december 1942 avgivna
betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning
m. m. hade strafflagberedningen framhållit, att domstolarna borde i
protokollen intaga endast själva sammanfattningen av utlåtandet, medan
journaler och andra till utlåtandet hörande handlingar icke borde protokollföras.
Några särskilda föreskrifter i ämnet hade emellertid synts beredningen
icke vara av behovet påkallade och för övrigt svårligen kunna utfärdas. I
förevarande mål hade domstolen som nämnts anlitat ett annat tillvägagångssätt
än det av strafflagberedningen förordade, i det att läkarntlåtandet intagits
i protokollet. Av denna anledning hade Larsson med hänsyn till Skoglunds
vård och behandling vägrat honom att rekvirera protokollen. Att döma
av ett uttalande i Larssons förklaring skulle lian likaledes hava vägrat Skoglund
taga del av de å anstalten förvarade protokollen, därest Skoglund ansökt

därom. Den övervägande delen av de å vårdanstalt intagna utgjordes av
psykopater, ofta av betydande samhällsfärlighet. Till dessa psykopater hörde
Skoglund. Enligt det över sinnesundersökningen avgivna läkarutlåtandet
kännetecknades hans sinnesbeskaffenhet av etisk defektuositet, explosivtemotionellt
temperament och sannolikt i samband med alkoholbruk stående
benägenhet för grova brott. Det torde vara uppenbart, att förvarad underginge
sådan behandling, som avsåges i 14 § andra stycket sekretesslagen.
Förvaringens ändamål vore att genom lämplig vård och behandling av den
intagne förebygga, att han beginge nytt brott. Det kunde antagas, att ändamålet
med Skoglunds vård och behandling skulle motverkas och hans anhörigas
personliga säkerhet sättas i fara, därest han finge taga del av läkarutlåtandets
innehåll. Skoglunds önskan att få taga del av protokollen hade
icke föranletts av att han hade för avsikt att begagna dem för ansökan örn
nåd eller resning i målet eller annan liknande åtgärd utan endast, såsom han
uppgivit för tjänstförrättande J. O., ”på grund av intresse för målet”. Enligt
vad styrelsen inhämtat hade Skoglund efter J. 0:s inspektion icke fört
frågan om protokollen på tal. Även örn Larsson till Skoglund utlämnat protokoll
med undantag av det vari läkarutlåtandet vore intaget, hade Skoglund,
som syntes hysa särskilt intresse för läkarutlåtandet, sannolikt även
i dylikt fall anfört klagomål. Det kunde ifrågasättas, om icke särskilda föreskrifter
vore behövliga i ändamål att förebygga, att läkarutlåtande intoges i
domstolsprotokoll i större omfattning än såvitt anginge läkarens slutliga
sammanfattning av den tilltalades sinnesbeskaffenhet och förslag till behandling
av denne. På grund av det anförda hemställde fångvårdsstyrelsen, att
J. O. måtte låta bero vid vad i ärendet förekommit. I

I en till fångvårdsstyrelsen avlåten skrivelse, vilken i avskrift tillställdes
direktören Larsson, anförde jag därefter följande.

Med avseende å allmänna handlingars offentlighet gäller enligt § 2 mom. 2
tryckfrihetsförordningen såsom huvudregel, att envar svensk medborgare
skall i den ordning i paragrafen vidare sägs äga fri tillgång till alla allmänna
handlingar, som förvaras hos stats- eller kommunalmyndighet. I denna rätt
gälla dock de inskränkningar, som äro särskilt angivna i lagen den 28 maj
1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den
s. k. sekretesslagen.

Enligt § 2 mom. 3 tryckfrihetsförordningen skall allmän handling, som
ej enligt nyssnämnda lag skall hållas hemlig, hos stats- eller kommunalmyndighet,
när det äskas, genast eller så snart det kan ske utlämnas för läsning
och avskrivning på stället utan avgift eller i bestyrkt avskrift mot vederbörlig
avgift.

I 14 § första stycket sekretesslagen stadgas bland annat, att handlingar,

vilka av läkare eller hos medicinalstyrelsen upprättats till utredning i mål
eller ärende hos domstol, icke må, i vad de angå enskilds personliga förhållanden,
utan hans samtycke till annan utlämnas tidigare än sjuttio år efter
handlingens datum. Under viss i lagrummet angiven förutsättning skall dock
utlämnande av dylik handling ske även utan sådant samtycke.

I andra stycket av samma paragraf heter det vidare, att om handling, som
i första stycket avses, angår någons intagning, vård eller behandling å anstalt
eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än
å anstalt och grundad anledning finnes antaga, att genom handlingens utlämnande
ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller
någons personliga säkerhet sättas i fara, må utlämnande vägras, ändock att
enligt bestämmelserna i första stycket utlämnande bort ske.

Enligt 35 § sekretesslagen må handlingar innefattande domstols beslut i där
anhängiggjort mål eller ärende samt protokoll och anteckningar, som förts vid
fattande av sådant beslut, ej utlämnas förrän beslutet är i vederbörlig ordning
avkunnat eller expedierat.

I 36 § samma lag stadgas, att örn allmän underrätt handlagt mål inom
stängda dörrar, må protokoll över sådan handläggning samt därvid till domstolen
ingivna handlingar icke utan dess tillstånd utlämnas, innan målet blivit
skilt från domstolens handläggning. När domstolen skiljer målet från sig,
äger den förordna, att dylika protokoll och ingivna handlingar ej heller därefter
må utlämnas förrän viss tid, i intet fall längre än sjuttio år, förflutit
från dagen för förordnandet; därvid må dock, om det med hänsyn till målets
beskaffenhet finnes lämpligt, föreskrivas, att utlämnande före den sålunda
bestämda tidpunkten må ske med enskilda parters samtycke.

Motsvarande bestämmelser äro i samma lagrum givna med avseende å
mål i hovrätt och hos högsta domstolen.

I 36 § sista stycket stadgas ytterligare följande: Protokoll i mål vid domstol,
som i denna paragraf sägs, må ej hemlighållas på grund av andra stadganden
i denna lag i vidare mån än som följer av 35 §.

Jämlikt 39 § skall vad i förevarande lag stadgas ej i annat fall än i 12 §
första stycket eller 14 § andra stycket sägs lända till inskränkning i sökandes,
klagandes och andra parters rätt att i mål och ärenden hos domstol eller
annan myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar.

Vad angår fallet Skoglund finner jag väl lika med fångvårdsstyrelsen, att
Skoglund såsom förvarad undergår sådan vård och behandling, som avses i
14 § andra stycket sekretesslagen. Det torde också med hänsyn till i ärendet
lämnade uppgifter finnas grundad anledning antaga, att utlämnande av
ifrågavarande rannsakningsprotokoll till Skoglund skulle motverka ändamålet
med hans vård och behandling. Det oaktat synes den av Larsson hävdade
uppfattningen, att Skoglund skulle med stöd av sistnämnda lagrum kunna
vägras att taga del av protokollen, vara felaktig.

Beträffande först protokollen utom det, i vilket läkarutlåtandet om Skoglunds
sinnesbeskaffenhet intagits, är tillämpning av 14 § andra stycket utesluten
redan av den anledningen, att fråga ej är om sådan handling, som i
detta lagrum avses.

Rörande det femte av ifrågavarande sex protokoll, nämligen det i vilket
läkarutlåtandet intagits, må framhållas följande. Utlåtande över verkställd
rättspsykiatrisk undersökning är jämlikt 14 § sekretesslagen att anse såsom
hemlig handling och får, på grund av stadgandet i paragrafens första stycke,
i allmänhet icke utan den undersöktes samtycke till annan utlämnas. Enligt
14 § andra stycket, jämfört med 39 §, kan även utlämnande till den undersökte
själv vägras, örn det föreligger grundad anledning antaga att genom
utlåtandets utlämnande ändamålet med den undersöktes vård eller behandling
skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara. Saken kommer
emellertid i ett annat läge, därest — såsom i förevarande fall skett — utlåtandet
intages i rättens protokoll. Den omständigheten, att i rättegångsprotokollet
intagits en hemlig handling, får nämligen enligt vad som framgår
av 36 § sista stycket icke föranleda protokollets hemlighållande, utan blir
protokollet även i den del innehållet utgöres av den hemliga handlingen
offentligt, såvida icke målet handlagts inom stängda dörrar och domstolen,
då den skilt målet från sig, meddelat förordnande enligt 36 § första stycket.
Då i målet mot Skoglund sådant förordnande ej meddelats, följer av det nyss
sagda, att jämväl det protokoll, i vilket läkarutlåtandet angående Skoglund
intagits, är offentlig handling och att utlämnande av protokollet alltså icke
kan vägras.

Ehuru jag således funnit, att Larsson misstolkat gällande lag och till följd
därav förfarit felaktigt, låter jag emellertid med hänsyn till omständigheterna
bero vid att delgiva Larsson mina ovan gjorda uttalanden.

Vad slutligen angår frågan, i vilken omfattning rättspsykiatriska utlåtanden
böra intagas i domstolens protokoll, ansluter jag mig till den av strafflagberedningen
uttalade meningen, att endast själva sammanfattningen av
utlåtandet bör införas. I likhet med beredningen finner jag emellertid några
särskilda föreskrifter i ämnet knappast vara av behovet påkallade.

3. Felaktigt förfarande vid föreläggande för fastighetsägare

att söka lagfart.

Av handlingarna i ett genom klagomål av redaktören Anders Gersne i
Västra Sönnarslöv, Kvidinge, härstädes anhängiggjort ärende inhämtas,
bland annat, följande.

Den 17 januari 1940 beviljade inskrivningsdomaren i Västra Värends domsaga
lagfart för klaganden å lägenheten Uthövdan Norregård 1° i Virestads
socken, vilken lägenhet klaganden enligt köpekontrakt den 1 augusti 1938

med tillägg den 1 november samma år köpt av Oskar Vilhelm Håkansson
och hans hustru.

Från nämnda fastighet försåldes av klaganden och avstyckades sedermera
två tomter, vilka i jordregistret erhöllo beteckningarna Uthövdan Norregård
l7 och l8. Fastställelse å dessa avstyckningar meddelades den 9 november
1940.

Sedan landsfiskalen Sigge Kirsten den 11 juni 1942 vid domsagans häradsrätt
yrkat åläggande för klaganden att söka lagfart å Uthövdan Norregård
l7 och l8, beslöt häradsrätten samma dag under ordförandeskap av notarien
Sven Lindeborg att uppskjuta målet att åter förekomma inför häradsrätten
den 24 september 1942, då det vid vite av 30 kronor skulle åligga klaganden
att visa, att han senast den 23 september 1942 sökt lagfart å sistberörda
två fastigheter.

Föreläggandet delgavs klaganden genom utdrag av häradsrättens dombok.

I en den 2 mars 1943 hit inkommen skrift anförde klaganden klagomål
över att nämnda föreläggande givits honom, ehuru på grund av den honom
fond beviljade lagfarten å Uthövdan Norregård 1® han haft lagfart även å
ifrågavarande avstyckningar därifrån. Klaganden uppgav, att han, omedelbart
efter det föreläggandet delgivits honom, i brev till kommissionären i
domsagan meddelat, att klaganden hade lagfart å Uthövdan Norregård l6,
och samtidigt översänt lagfartsbevis å nämnda fastighet jämte kartor över
de avstyckade lägenheterna. Klaganden hade emellertid icke erhållit något
svar å nämnda brev. Den 30 september 1942, alltså en vecka efter den dag
föreläggandet skolat vara fullgjort, hade klaganden från en advokatbyrå i
Malmö, som företrädde en person vilken köpt Uthövdan Norregård l8, erhållit
ett brev med begäran om översändande till domarekansliet av klagandens
egen fångeshandling till fastigheten ifråga, enär advokatbyrån från
domarekansliet erhållit besked, att lagfart för köparen av fastigheten icke
kunde beviljas, emedan klaganden själv ännu icke erhållit lagfart å sitt
fång. Klaganden hade ånyo meddelat kommissionären, att han hade lagfart
å Uthövdan Norregård 1°, och tillika översänt sin fångeshandling till
denna fastighet. Sedan klaganden underrättat advokatbyrån om förhållandet,
hade advokatbyrån i skrivelse den 3 oktober meddelat klaganden att,
örn det förhölle sig så att Uthövdan Norregård l8 vore avstyckad från ett
större område, varå klaganden tidigare erhållit lagfart, måste något misstag
å domarekansliet föreligga, varför byrån skrivit till kansliet. Då klaganden
diirefter icke erhållit något svar å sina brev till kommissionären eller fått
tillbaka sina till domarekansliet insända handlingar, hade klaganden ansett
sig nödsakad att resa till Alvesta för att å kansliet taga reda på förhållandet
och hämta sina handlingar. Vid besöket å kansliet hade klaganden fått det
beskedet, att det hela berodde på misstag, vilket blivit uppklarat genom
advokatbyråns mellankomst, varjämte klaganden återfått sina handlingar.

Huruvida det klaganden förelagda vitet blivit utdömt den 24 september
hade klaganden ännu icke fått något besked om från domarekansliet. Genom
det påtalade förfarandet hade klaganden lidit skada. Då klaganden
vore bosatt i Kvidinge i Skåne, hade resan till Alvesta tagit tre dagar i
anspråk. Klaganden yrkade därför att av den för förfarandet ansvarige utfå
ersättning för mistad arbetsförtjänst samt utgifter för resan med tillhopa
150 kronor.

På anmodan inkom häradshövdingen i domsagan G. Lindwall med förklaring
från Lindeborg ävensom med eget yttrande.

I den avgivna förklaringen anförde Lindeborg följande: Det av häradsrätten
under Lindeborgs ordförandeskap den 11 juni 1942 givna föreläggandet
för klaganden att söka lagfart å Uthövdan Norregård l7 och l8 hade
berott på ett misstag, vilket senare upptäckts. Målet hade därför å uppskovsdagen
den 24 september 1942 avskrivits. Till grund för föreläggandet
hade legat en förteckning, som häradshövdingen i domsagan upprättat vid en
av honom och Lindeborg verkställd motläsning av fastighetsboken och man
talslängden för Virestads socken. I de fall, där bokens och längdens uppgifter
varit olika, hade å en förteckning uppförts alla nya fastighetsägare, som icke
sökt lagfart. Denna motläsning hade utförts mycket omsorgsfullt. Vid tiden
för motläsningen hade Uthövdan Norregård l7 och l8 icke varit särskilt lag
farna och därför icke upplagda å särskilt upplägg i fastighetsboken. Dessa fastigheter
hade då antagits utgöra avstyckningar, som gjorts i samband med
en överlåtelse. Klaganden hade emellertid haft lagfart å stamfastigheten och
sålunda icke varit lagfartspliktig för de avstyckade fastigheterna. Vid häradsrättens
sammanträde den 11 juni 1942 hade i samförstånd med vederbörande
åklagare givits åtskilliga lagfartsförelägganden på grund av nämnda förteckning.
Föreläggandena hade gjorts på sätt tidigare skett i domsagan. I
samband med utskrivningen av protokollet hade uppgifterna kontrollerats
utom i några fall. Anledningen till den ofullständiga kontrollen hade varit,
att arbetsförhållandena på kansliet under senare hälften av juni månad 1942
varit sådana, att tiden icke tillåtit ännu en genomgående kontroll av alla
uppgifter. Personalen på kansliet hade vid nämnda tid haft övertidsarbete
dagligen. Misstaget vore beklagligt och Lindeborg finge givetvis ersätta klaganden
de kostnader, som föreläggandet kunde hava åsamkat honom. Resan
till Alvesta, som klaganden företagit den 10 oktober 1942, syntes emellertid
omotiverad. En telefonpåringning till kansliet hade varit fullt tillräcklig, för
att klaganden skulle kunnat erhålla klart besked i saken. Av advokatbyråns
brev den 3 oktober framginge för övrigt, att klaganden åtminstone vid mottagandet
av detta brev erhållit kännedom om att ett misstag förelåg. Klagandens
uppgifter om sin korrespondens med domsagans kommissionär vore
oriktiga. Av det andra brevet, dagtecknat den 2 september, framginge näm -

ligen, att klaganden icke väntat något svar å detsamma, i det han däri uppgivit,
att han skulle ringa senare och inhämta besked. Klaganden hade
emellertid icke uppringt kansliet i denna sak. Dessa omständigheter utgjorde
enligt Lindeborgs mening belägg för att klagandens resa till Alvesta den 10
oktober varit onödig. Även om klaganden behövt resa till Alvesta, kunde
Lindeborg icke vitsorda skäligheten av det fordrade beloppet för resa och
förlorad arbetsförtjänst under tre dagar, 150 kronor. Enligt Lindeborgs mening
vore detta krav oskäligt. Tågförbindelserna mellan Kvidinge och
Alvesta vore nämligen sådana, att klaganden kunde avresa från Kvidinge
till Alvesta och återvända hem samma dag. Klaganden hunne därvid göra
uppehåll i Alvesta mellan klockan 10 och 13,40, d. v. s. under så gott som
hela den tid kansliet höljes öppet för allmänheten. Lindeborg kunde därför
såsom i och för sig skäligt icke vitsorda annat än ersättning för resa Kvidinge—Alvesta,
tur och retur i tredje klass med snälltågstillägg, samt förlorad
arbetsförtjänst under en dag. Då han emellertid icke kunde finna
att klaganden behövt resa till Alvesta, bestrede han att klaganden tillskyndats
skada genom det oriktiga föreläggandet. Lindeborg hemställde därför,
att J. O. måtte lämna klagomålen utan vidare åtgärd.

Vid förklaringen var fogat ett den 2 september 1942 dagtecknat brev från
klaganden till kommissionären i domsagan, i vilket brev klaganden anhöll
om upplysning, huruvida av honom insända handlingar vore tillfyllest för
beviljande av lagfart å ovannämnda avstyckningar, samt slutligen förklarade
sig skola örn ett par dagar ringa och inhämta besked.

Lindwall anförde i sitt yttrande, med vitsordande av riktigheten av de av
Lindeborg lämnade uppgifterna, följande: I juni 1942 hade i domsagan givits
åtskilliga lagfartsförelägganden. Detta hade skett i avsikt att de nya fastighetsböckerna,
vilkas uppläggande nalkats sin fullbordan, skulle, såvitt möjligt,
fullständigt och riktigt återgiva äganderättsförhållandena beträffande
fastigheterna i domsagan. Särskilt hade föreläggandena gällt en hel del fastigheter,
som bytt ägare för flera tiotal år tillbaka utan att hava lagfarits för
de ny ägarna. I fråga örn sättet för föreläggandena hade nog i regel den
praxis tillämpats, att dessa, i likhet med föreläggande för dödsbo att inkomma
med bouppteckning, givits utan föregående stämning. I allmänhet
hade dock fastighetsägaren förut genom nämndemannen i hans socken uppmanats
att fullgöra sin skyldighet att söka lagfart. Lindwall ville dock
framhålla, att tidigare ytterst få lagfartsförelägganden givits i domsagan.
Någon olägenhet av det tillämpade sättet för lagfartsföreläggande hade tidigare
icke yppats, men riktigare vore givetvis, att föreläggande gåves först
sedan fastighetsägaren efter stämning till häradsrätten lämnats tillfälle att
yttra sig i frågan. Själv hade Lindwall aldrig givit något lagfartsföreläggande,
och han förmenade, att ordföranden i häradsrätten ensam vöre ansvarig
för de beslut häradsrätten under hans ordförandeskap meddelade.

Klaganden avgav påminnelser, varefter Lindeborg på anmodan inkom
med nytt yttrande, däri han anförde följande: Klaganden hade icke i något
av sina två första brev till kommissionären påpekat, att han redan hade
lagfart. I sitt första brev hade klaganden anhållit örn lagfart på grund av
bifogad karta över avstyckningarna Uthövdan Norregård l7 och l8. Kommissionären
hade företett handlingarna för Lindeborg och erhållit besked
att lagfart icke kunde beviljas, eftersom fångeshandling saknades. Att handlingarna
insänts i anledning av lagfartsföreläggande hade Lindeborg icke
observerat då, och det hade ju ej heller framgått av klagandens brev. Innan
kommissionären hunnit besvara klagandens första brev, hade han erhållit
brevet av den 2 september 1942, i vilket brev klaganden anhöll om upplysning
om handlingarna voro tillräckliga för lagfart. Kommissionären hade
underlåtit besvara detta brev, eftersom klaganden lovade återkomma per
telefon. Hade klaganden ringt till kansliet i saken såsom han uppgivit sig
skola göra, skulle misstaget hava upptäckts i början av september månad.
Nu hade misstaget icke upptäckts förrän någon dag före den 24 september,
då målet avskrivits. Eftersom nämndemännen i domsagan i regel hade allmänhetens
lagfarter om hand, hade de erhållit meddelanden örn häradsrättens
beslut angående föreläggandena. I de fall detta icke skett hade vederbörande
underrättats per brev eller telefon. Anledningen till att klaganden
icke erhållit sådant besked hade varit, att han enligt för Lindeborg tillgängliga
uppgifter skulle vara bosatt i den socken, i vilken fastigheterna voro
belägna. Lindeborg hade då icke haft anledning antaga annat än att klaganden
skulle erhålla besked i saken av nämndemannen för socknen. När
advokatbyrån erhållit det felaktiga beskedet att klaganden icke hade lagfart
kunde Lindeborg icke erinra sig. Det kunde i varje fall icke hava skett
senare än den 23 september 1942. Först i brev den 1 oktober 1942 hade klaganden
påpekat, att han redan hade lagfart på ifrågavarande avstyckningar.
Med anledning av sistnämnda brev hade kommissionären omedelbart underrättat
advokatbyrån om rätta förhållandet. Slutligen anförde Lindeborg, att
han vore villig ersätta klaganden ett skäligt belopp för hans resa till Alvesta.
Då Lindeborg ansåge, att klaganden i sådant hänseende måste anses skäligen
gottgjord med 50 kronor, hade han tillställt honom detta belopp.

Vid ärendets slutliga avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Rudewall följande uttalanden.

Enligt 2 § kungl, förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång
till fast egendom skall lagfart sökas å landet sist å den inskrivningsdag, som
infaller näst efter sex månader sedan fånget skedde.

I 3 § heter det att, örn lagfart ej sökes inom den i 2 § stadgade tid, åge
rätten, på framställning av allmänna åklagaren eller av den, vars rätt är

beroende därpå att lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att
fullgöra sitt åliggande.

Det ligger i sakens natur att, innan föreläggande vid vite enligt nämnda
stadgande^ gives, den, mot vilken föreläggandet riktas, skall beredas tillfälle
att yttra sig över det yrkande, som framställes mot honom. I många
fall kan domstolen utan hörande av den uppgivne fastighetsägaren icke äga
tillräcklig kunskap om, huruvida skyldighet för denne att omedelbart söka
lagfart å sitt fång föreligger. Jag erinrar särskilt om de fall, då fastighet
tillfallit personer genom arv eller testamente. Innan arvskifte ägt rum äro
ju enskilda dödsbodelägare icke skyldiga att söka lagfart å i boet befintlig
fastighet, om för lottens bestämmande bodelning eller skifte erfordras. Beträffande
testamentstagare skall tid för lagfarts sökande icke i något fall
börja löpa, innan testamentet blivit ståndande. Med hänsyn härtill är det
av största vikt att, innan föreläggande gives, vilket icke får ske utan yrkande
därom av allmän åklagare eller vederbörande sakägare, fastighetsägaren beredes
tillfälle att yttra sig över det framställda yrkandet. Sådant yrkande
torde kunna framställas i ansökningsväg utan anlitande av stämningsförfarande.

I sin i 1912 års ämbetsberättelse intagna utredning angående lagskipningens
tillstånd anmärkte också dåvarande J. O., att en häradsrätt på
framställning av allmän åklagare ålagt två personer att inom viss tid efter
delgivning av häradsrättens beslut vid vite söka lagfart å angiven fastighet,
utan att, såvitt domboken utvisade, tillfälle lämnats dem att yttra sig över
åklagarens framställning.

Härjämte må anföras, att enligt J. 0:s ämbetsberättelse 1926 sid. 156 o. f.
hovrätten över Skåne och Blekinge genom utslag den 12 juni 1925, däri
Kungl. Majit enligt utslag den 17 mars 1926 ej funnit skäl göra ändring,
efter av J. O. anbefallt åtal dömt en t. f. domhavande för fel i domarämbetet
till böter bland annat för det en häradsrätt under hans ordförandeskap
meddelat föreläggande vid vite för delägarna i ett antal dödsbon att söka
lagfart å fastigheter, som upptagits i vid häradsrätten registrerade bouppteckningar,
utan att framställning därom gjorts av allmän åklagare eller
enskild sakägare och utan hörande av de dödsbodelägare, åt vilka föreläggande
givits. Genom samma utslag blev även häradshövdingen i domsagan,
då föreläggandena tillkommit på initiativ av honom och behandlats i enlighet
med av honom givna föreskrifter, dömd till ansvar för tjänstefel.

I förevarande fall har Västra Värends domsagas häradsrätt under ordförandeskap
av Lindeborg den 11 juni 1942 på framställning av allmän
åklagare förelagt klaganden vid vite att söka lagfart å två från den för
honom tidigare lagfarna fastigheten Uthövdan Norregård 1° avstyckade fastigheter,
utan att klaganden före beslutets meddelande beretts tillfälle att
yttra sig över åklagarens yrkande. I enlighet med vad jag ovan anfört har

7 — Justitieombudsmannens umbetsbcrätlchc till 19/,4 urs riksdan.

häradsrätten härigenom förfarit felaktigt. Av vad i ärendet förekommit har
också framgått, att det i förevarande fall skulle hava varit av största betydelse,
att klaganden blivit hörd i saken. Hade så skett, skulle nämligen
utan tvivel genast hava klarlagts, att någon skyldighet för klaganden att
söka lagfart å de avstyckade fastigheterna icke förelåg. På grund av vad
sedermera upplystes blev också ärendet rörande ifrågavarande föreläggande
å den dag, till vilken ärendet uppskjutits, av häradsrätten avskrivet.

Då klaganden efter insändandet av sina lagfartshandlingar ej fått något
besked från domarekansliet örn utgången av det mot honom upptagna ärendet,
har han blivit oviss i fråga örn lagfarten å fastigheterna och örn utgången
av ärendet. Denna ovisshet har uppenbarligen icke minskats genom
meddelandet från advokatbyrån, att ett misstag från domarekansliets sida
tycktes föreligga. Det synes mig därför förklarligt, att klaganden slutligen
ansett sig nödsakad att personligen inställa sig å domarekansliet i Alvesta
för att få förhållandena klarlagda.

Inställelsen å domarekansliet har åsamkat klaganden vissa kostnader och
han kan därigenom hava gått miste örn arbetsförtjänst. Med hänsyn till det
felaktiga lagfartsföreläggandet, för vilket Lindeborg är ansvarig, synes det
mig icke mer än rimligt, att klaganden för därav föranledd skada och för
kostnader å ärendet härstädes beredes ersättning av Lindeborg med skäligt
belopp.

Enligt vad Lindeborg upplyst har han emellertid numera till klaganden
såsom ersättning översänt 50 kronor. Då detta belopp med hänsyn till in
hämtade upplysningar om tågförbindelser och resekostnader vid ifrågakomna
tid synes mig utgöra skälig ersättning till klaganden i ovannämnda hänseenden,
låter jag bero vid mina nu gjorda uttalanden.

De sålunda gjorda uttalandena upptog J. O. i en till Lindeborg avlåten
skrivelse, varav avskrift tillställdes häradshövdingen Lindwall för kännedom.

4. Centralt ämbetsverk har till föreståndare för en under verket
lydande förläggning för utlänningar utsett en svåger till verkets
chef. Fråga huruvida den sistnämnde utövat obehörig påverkan
vid tjänstens tillsättande samt sedermera vid tillsynen över tjänstinnehavarens
fullgörande av sina åligganden.

Den berättelse, som riksdagens revisorer den 15 december 1941 avgåvo rörande
av dem samma år verkställd granskning, innehöll en redogörelse för vissa
av revisorerna uppmärksammade förhållanden å de vid Långmora och Smedsbo
anordnade förläggningarna för omhändertagna utlänningar. Revisorerna fram -

ställde bland annat anmärkningar i olika avseenden mot skötseln av Långmoraförläggningen
och mot socialstyrelsens tillsyn över denna förläggning.

I anledning av revisorernas uttalanden rörande nämnda förläggningar avgav
socialstyrelsen efter vederbörlig remiss två särskilda utlåtanden den 15 januari

1942. Det ena av dessa avsåg anmärkningarna beträffande Långmoraförläggningen
och socialstyrelsens tillsyn över densamma. I socialstyrelsens behandling
av remissärendet i dessa delar deltog icke styrelsens chef, t. f. generaldirektören
K. J. Höjer, detta av den anledning att en svåger till honom, fil. lic.
Bengt Söderberg, varit föreståndare för sistnämnda förläggning under den tid
anmärkningarna avsågo. Däremot avgav Höjer personligen yttrande i saken.

I statsutskottets utlåtande den 12 juni 1942 (nr 174) i anledning av statsrevisorernas
berättelse gjordes beträffande Långmoraförläggningen och därmed
sammanhängande frågor intet särskilt uttalande.

Då utskottets utlåtande behandlades i riksdagen förekom i första kammaren
debatt angående de av statsrevisorerna påtalade förhållanden, varom nu är
fråga. Därvid berördes bland annat dels det förhållandet, att en nära släkting
till Höjer av socialstyrelsen förordnats till föreståndare för Långmoraförläggningen,
dels ock den omständigheten att Höjer enligt uppgift inhiberat en
skriftlig admonition till Söderberg från överinspektören för utlänningsförläggningama.
Av flera talare, däribland utskottets ordförande, framhölls,
att J. O. borde upptaga saken till granskning och verkställa erforderliga,
undersökningar samt därefter vidtaga de åtgärder, som han kunde finna
påkallade.

I andra kammaren föranledde statsrevisorernas anmärkningar i nu ifrågavarande
del intet anförande.

Sedan frågan sålunda blivit slutbehandlad av riksdagen, fann jag mig —
närmast i anledning av vad under debatten i första kammaren uttalats — böra
verkställa undersökning, huruvida Höjer vid socialstyrelsens anställande av
Söderberg som föreståndare för Långmoraförläggningen och sedermera i fråga
örn styrelsens tillsyn över Söderbergs skötsel av förläggningen sökt utöva
någon obehörig påverkan.

För detta ändamål höll jag ingående förhör med Höjer, hans ställföreträdare
byråchefen Ernst Bexelius, dåvarande överinspektören för utlänningsförläggningarna
byråchefen Kurt Bergström, byråcheferna Bertil Nyström och
Ali Berggren, t. f. byråcheferna Tor Jerneman och Anders Tvengström, t. f.
byrådirektören Sten Ringenson, sekreteraren Olov Wiman, amanuensen Sten
Larson samt föreståndaren för Smedsboförläggningen fil. mag. Gustaf Uhr.
Flera av de nämnda, däribland Höjer, blevo hörda vid två olika tillfällen.

Ovan oinförmälda skriftliga admonition till Söderberg var med därå gjord
påskrift av följande lydelse:

100

‘''Kungl, .socialstyrelsen

Ej exp. G. dir. Höjer motsatt sig
skrivelsen 28/9 40 KBm.

Till

Föreståndaren för Långmora förläggning för utlänningar
Herr Doktor B. Söderberg,

Långshyttan.

Med skrivelse den 27 ds har Ni överlämnat räkning å vissa resor. Med anledning
härav får jag anmoda Eder inkomma med närmare redogörelse, på vilkens
uppdrag samt i vilket syfte eller under vilka omständigheter resan företagits,
ävensom efter vilka grunder reseersättningen beräknats.

Jag vill vidare meddela, att föreståndare eller annan befattningshavare å
utlänningsförläggning icke äger företaga tjänsteresa, att gäldas av statsmedel,
annat än på beslut av socialstyrelsen eller efter särskilt tillstånd av överinspektören
för utlänningsförläggningar. Där anträdandet av resa ej tål uppskov, må
föreståndare eller på hans uppdrag annan befattningshavare å utlänningsförläggning
företaga resan, men skall i sådant fall anmälan örn resans syfte omedelbart
göras till överinspektören.

Enligt inkommen räkning har Ni för anstaltens räkning inköpt cykel, som
debiterats socialstyrelsens under händer varande anslag. Ehuru väl inköpet av
cykel i och för sig ej giver anledning till anmärkning, eftersom inköpet varit
behövligt och ägnat medföra besparingar, vill jag emellertid bringa i erinran,
att inköp av inventarier, vilka inköp äro avsedda att debiteras nämnda anslag,
ej få ske utan överinspektörens tillstånd. I förevarande fall hade sådant tillstånd
uppenbarligen utan olägenhet kunnat avvaktas.

Vid min inspektion den 25 ds lämnade förhållandena i lägerbarackerna rum
för erinran. Krav på snygghet och ordning voro icke behörigen tillgodosedda.
Såsom jag vid inspektionen anmärkte, böra icke behövliga sängkläder uppläggas
i förråd. I övrigt bör större snygghet iakttagas. Vidare synes det önskvärt,
att byggnadsarbetena nu bringas till definitiv fullbordan och att den prägel av
provisorium, som härutinnan råder, bringas under stabilare förhållanden.

Jag vill i sammanhanget erinra, att jag vid den näst senaste inspektionen å
Långmora (den 16 augusti) föreskrev, att anordningar skulle träffas att genom
brädfodring runt långbarackens fot söka minska risken för golvdrag under den
kalla årstiden. Jag anhåller örn yttrande, när denna anordning kan genomföras.
Kostnaderna för inköp av nödig materiel torde debiteras socialstyrelsen.

I lokaler, där de intagna kunna vistas under fritid, synas krav på elementär
trevnad knappast vara tillräckligt tillgodosedda, särskilt i betraktande av den
mörkare årstidens förlängda vistelse inomhus under fritid. Med anledning härav
får jag anmoda Eder att söka utreda vad som i sådant hänseende kan åtgöras
å förläggningen, givetvis inom en begränsad kostnadsram. Därest Ni skulle
finna, att ett sådant förslag icke kan uppgöras utan sakkunnig medverkan, så
bemyndigas Ni härigenom att för ändamålet disponera ett belopp ej översti -

101

gande 75 kronor. Det lärer näppeligen behöva påpekas, att de anordningar för
trevnad, som kunna ifrågakomma, i intet avseende få präglas av lyx.

Det har för mig uppgivits, att Ni vid olika tillfällen meddelat föreskrifter
rörande utspisningen. Under erinran att spisordningens fastställande väsentligen
ankommer på Långmora-anstaltens styrelse, får jag slutligen anmoda
Eder härom avgiva förklaring.

Stockholm den 28 september 1940.

Kurt Bergström.

Avdelningen för utlänningsförläggningar.”

Vid de av mig hållna förhören förekom — förutom annat som jag här uteslutit
för att redogörelsen icke skall bliva alltför lång — följande.

Byråchefen Bergström lämnade följande upplysningar: Söderbergs företrädare
som föreståndare för Långmoraförläggningen,S. Rörvallius, hade på för
sommaren 1940 blivit uppsagd från befattningen, enär han på grund av bland
annat bristande språkkunskaper visat sig icke vuxen densamma. Någon kortare
tid efter uppsägningen, irman Bergström hunnit undersöka frågan örn
lämplig efterträdare till Hörvallius, hade Höjer för Bergström nämnt, att han
hade en lämplig kandidat, nämligen Söderberg. I förbigående hade Höjer omtalat,
att Söderberg vore hans svåger. Höjer hade upplyst Bergström om Söderbergs
akademiska examina samt hade för Bergström företett ett för Söderberg
utfärdat tjänstgöringsbetyg från folkhögskolan i Gamleby. Höjer hade
tillika framhållit Söderbergs språkkunskaper. Tjänstgöringsbetyget hade innehållit
mycket superlativa vitsord. Enligt vad Bergström sedermera inhämtat
vöre det emellertid vanligt, att tjänstgöringsbetyg från folkhögskolor och
andra dylika anstalter innehölle sådana vitsord. Höjer hade framhållit, att
Söderberg vore synnerligen lämplig för befattningen. Vid tiden ifråga hade
Söderberg varit inkallad i beredskapstjänst såsom värnpliktig sergeant. Höjer
hade icke omtalat, att Söderbergs anställning vid folkhögskolan definitivt upphört
och att Söderberg icke längre hade någon civil befattning att falla tillbaka
på. Bergström hade av allt bibragts den uppfattningen, att Söderberg vore
just rätte mannen. Frågan om Söderbergs anställande hade icke behandlats
vid något sammanträde. Bergström hade låtit uppsätta ett protokoll i saken.
I enlighet med arbetsordningen för socialstyrelsen hade i protokollet såsom i
beslutet deltagande antecknats Höjer, Bergström såsom föredragande samt
Bexelius i egenskap av lagbyråchef. Detta protokoll hade enligt vad Bergström
ville minnas sänts upp till Höjer för att han därå skulle teckna sitt
signum. Bergström hade då icke tänkt på att Höjer på grund av sitt svåger
skap till Söderberg icke borde befatta sig med saken. Efter mottagandet avprotokollet
hade emellertid Höjer genast ringt upp Bergström och påpekat,
att Höjer icke lämpligen borde stå såsom beslutande utan att generaldirektörens
ställföreträdare, Bexelius, finge rycka in i Höjers ställe. Samtidigt med
att Bexelius därefter antecknats som beslutande hade Ringenson antecknats

102

närvarande såsom lagbyråchef. Bergström hade icke vare sig nu eller tidigare
med någon inom socialstyrelsen diskuterat frågan, huruvida Söderberg
skulle antagas eller icke. Långt efteråt hade det kommit till Bergströms
kännedom, att föreståndaren för Smedsboförläggningen, Uhr, önskat ifrågakomma
och att han hos Höjer anmält sig såsom aspirant å befattningen.
Höjer hade emellertid aldrig för Bergström omtalat detta.

Beträffande ovanintagna den 28 september 1940 dagtecknade skrivelse,
som Bergström haft för avsikt att tillsända Söderberg, uppgav Bergström att
han, som då hade sitt arbetsrum i annan fastighet än socialstyrelsens, med
bud sänt skrivelsen till Höjer jämte ett skriftligt meddelande av följande
lydelse:

”Härmed ett officiellt ’skällebrev’ till Söderberg. Det är ju hållet i rätt
amper ton, men uppenbart är att Söderberg knappast har tillräcklig förtrogenhet
med statsförvaltningens strama ordning.

Brevet expedieras i allt fall inte med mindre Du med Vidi’ på bilagda
koncept givit Din sanktion.

Kbm.”

Skrivelsen och meddelandet, uppgav Bergström vidare, hade efter någon
timma återkommit till Bergström, och meddelandet hade då varit försett med
följande av Höjer gjorda påskrift:

”Är synnerligen angelägen att icke detta efter min mening mycket olyckligt
formulerade brev avsändes. Önskar ett samtal.

28/9 40
KJH.”

Bergström förklarade, att han uppfattat denna Höjers påskrift som ”en avi,
vilken det skulle varit illojalt mot ämbetsverket att icke rätta sig efter”.
Något samtal i saken hade icke sedermera förekommit mellan Höjer och
Bergström. Saken hade ”dott bort”. Emellertid hade Bergström senare under
hand muntligen gjort de erinringar och givit de instruktioner, som skrivelsen
innehållit. Dylika under hand givna erinringar hade dock icke samma verkan
som en officiell skrivelse. Enligt Bergströms mening hade Höjer varit angelägen
om att reprimanden icke skulle få den tyngd, som den skulle erhållit i
form av en sådan skrivelse.

Bergström uppgav vidare: Då förläggningen å Långmora i december 1940
skulle inspekteras av Bergström och Bexelius, hade Höjer förklarat, att han
skulle medfölja på resan. Någon framställning därom hade från Bergströms
sida icke gjorts. Under inspektionen hade Höjer emellertid förhållit sig passiv
och icke blandat sig i den av Bergström och Bexelius ledda undersökningen.
Höjer hade frågat dem, om de kände sig besvärade av att Höjer vore närvarande
vid förhöret, och hade sagt att han i så fall ville avlägsna sig. Då
varken Bergström eller Bexelius kände sig i någon mån påverkad av Höjers
närvaro, hade de ej motsatt sig, att Höjer skulle staima kvar.

Byråchefen Bexelius uppgav följande: När det gällt att få en ny förestån -

103

dare för Långmora, hade det visat sig mycket svårt att finna någon lämplig
kandidat. Höjer hade vid något tillfälle för Bexelius nämnt, att han hade
en svåger, Söderberg, som var folkhögskollärare och fyllde de formella fordringar,
som borde uppställas beträffande tjänsten ifråga. Bexelius hade
svarat Höjer, att Söderberg borde skicka in ansökningshandlingar. Huruvida
Höjer särskilt framhållit Söderberg såsom lämplig för platsen kunde Bexelius
nu icke bestämt erinra sig, men han hade i varje fall utgått från att Höjer
ansett Söderberg lämplig. Sedan handlingarna insänts, hade Bexelius och Bergström
tagit del därav och tillsammans med Höjer diskuterat saken. Därvid
hade Bexelius och Bergström varit ense om att Söderberg borde erhålla befattningen.
Det hade redan då stått klart, att Höjer icke skulle deltaga i
beslutet. Huruvida Bexelius diskuterat frågan med den tredje i beslutet deltagande,
nämligen Ringenson, kunde Bexelius icke nu bestämt uppgiva, men
han utginge från såsom givet att så skett.

Vidkommande inspektionen på Långmora i december 1940 uppgav Bexelius,
att han bett Llöjer medfölja på resan. Höjer hade förut givit tillkänna,
att han ej tänkte resa med, och även efter Bexelius’ framställning till en
början vidhållit denna ståndpunkt. Bexelius ville särskilt framhålla, att han
bett Höjer medfölja, dels därför att han icke uppfattat de framförda anmärkningarna
mot Söderberg såsom alltför allvarliga, dels också med hänsyn till
den personliga inställning, som Bergström ådagalagt i fråga örn samarbete
med Bexelius. Höjer hade under inspektionen icke på något sätt ingripit i
Bexelius’ och Bergströms åtgöranden.

Bexelius ville som ett allmänt omdöme framhålla, att han aldrig funnit att
Höjer på något sätt velat vare sig förhindra eller försvåra kontrollen över
Söderberg i hans egenskap av föreståndare för förläggningen. Höjer hade
tvärtom, även i Bexelius’ närvaro, vid flera tillfällen för Bergström framhållit
önskvärdheten av att Bergström gjorde täta inspektionsresor till Långmora
— helst var 14:e dag — så att Bergström i detalj kunde följa allt vad som
försigginge på förläggningen. Höjer hade med andra ord önskat att Bergström,
med tanke på den ytterst ömtåliga sak som handhavandet av utlännLngsförläggningar
innebure, skulle i detalj giva föreskrifter för föreståndarna
om vad de hade att iakttaga i olika hänseenden.

T.f. byrådirektören Ringenson berättade: Ringenson hade deltagit i beslutet
örn Söderbergs antagande till föreståndare för förläggningen. Varken vid
tiden för beslutet eller dessförinnan hade Ringenson med någon annan befattningshavare
i socialstyrelsen diskuterat kandidatfrågan. Ringenson hade
icke haft någon kännedom örn saken förrän han av Bexelius blivit upplyst örn
att Bexelius på grund av jäv för Höjer måste träda in i Höjers ställe och
att Ringenson därför skulle antecknas såsom deltagande i beslutet i egenskap
av fungerande lagbyråchef. Ringenson hade icke då reflekterat över frågan,
huruvida med hänsyn till Söderbergs släktskap till verkets chef platsen lämpligen
bort ledigförldaras. Ringenson hade icke tagit del av Söderbergs ansök -

104

ningshandlingar. Han hade nämligen fått den uppfattningen, att det redan
varit bestämt, att Söderberg skulle antagas, och att Ringensons tillkallande
betingats uteslutande av formella skäl.

Vidare uppgav Ringenson: Vid plenisammanträde i socialstyrelsen i an
ledning av vad statsrevisorerna i sin berättelse anmärkt beträffande Långmoraförläggningen
hade Jerneman framhållit önskvärdheten och behovet av
en kompletterande utredning beträffande Söderbergs handlande i vissa avseenden.
Därvid hade Jerneman åsyftat såväl frågan örn Söderbergs av statsrevisorerna
påtalade olovliga frånvaro från förläggningen som ock vissa framkomna,
under överläggningarna berörda anmärkningar avseende Söderbergs
handhavande av vissa medel, som han i egenskap av förläggningens föreståndare
fått mottaga. Under diskussionen hade i anledning härav någon av ledamöterna,
vilken kunde Ringenson icke med bestämdhet erinra sig, förklarat,
att en ytterligare utredning knappast kunde ske i annan form än polisutredning.
En sådan utredning hade emellertid vederbörande för sin del ansett
olämplig. Sedermera hade Ringenson fått i uppdrag av styrelsen att söka
närmare utreda, i vilken utsträckning Söderberg utan tillstånd varit frånvarande
från förläggningen. Något särskilt beslut rörande anmärkningarna
om medelsförvaltningen hade, såvitt Ringenson nu kunde erinra sig, icke fattats.
Anmärkningarna hade avsett dröjsmål med redovisning av jämförelsevis
obetydliga belopp. Ringenson hade för sin del funnit, att vad som i detta
avseende framkommit icke givit vid handen, att Söderberg gjort sig skyldig
till förskingring. Vid ett tillfälle hade Höjer å Jernemans tjänsterum med
Jerneman och Ringenson diskuterat ifrågavarande sak. Av Höjers yttranden
hade framgått, att Höjer känt sig pinsamt berörd inför utsikten att polisutredning
skulle komma till stånd. Jerneman och Ringenson hade för Höjer
förklarat, att polisutredning endast omnämnts såsom en möjlig utväg, som
dock nu avförts från diskussionen. Då Ringenson i huvudsak avslutat den
honom anförtrodda utredningen, hade Höjer telefonerat till Ringenson och
hade därvid Söderbergs frånvaro varit på tal. Närmast hade berörts frågan,
i vad mån på resultatet av utredningen kunde grandas ett mera bestämt omdöme
rörande omfattningen av Söderbergs frånvaro. Vidare uppgav Ringenson
på fråga, att sedan förslag till socialstyrelsens förklaring i ärendet framlagts
och Berggren och några andra ledamöter av styrelsen förklarat sig skola
avgiva ett särskilt yttrande, hade Höjer icke fört detta förhållande på ta!
med Ringenson.

T. j. byråchefen lermman uppgav följande: Vid plenisammanträde i
socialst yreisen hade Jerneman framkastat såsom en tänkbar och naturlig utväg
att låta Söderbergs handlande i vissa avseenden, däribland frågan örn
hans olovliga frånvaro från förläggningen, bliva föremål för polisutredning.
Något yrkande härom hade Jerneman dock icke framställt. Vad som föranlett
tanken på polisutredning hade varit behovet av full klarhet icke blott i sistnämnda
fråga utan även beträffande vissa framkomna, under överläggningar -

105

na berörda anmärkningar avseende Söderbergs handhavande av åt honom i
egenskap av förläggningsföreståndare anförtrodda medel. Styrelsen hade sedermera
uppdragit åt Ringenson att söka närmare utreda frågan, i vilken omfattning
Söderberg olovligen varit frånvarande. De beträffande medelsförvaltningen
framkomna anmärkningarna, som gällt mera bagatellartade belopp,
hade icke föranlett något formellt beslut av styrelsen. Frågan hade ”dott bort’ .
Innan Ringenson ännu fått ovanberörda utredningsuppdrag och alltså spörsmålet
på vilket sätt utredningen skulle verkställas ännu icke lösts, hade Höjden
kväll telefonerat till Jerneman och diskuterat fallet Söderberg. Höjer, som
icke deltagit i styrelsens sammanträde under behandlingen av anmärkningarna
mot Söderberg, hade tydligen hyst den uppfattningen, att Jerneman vid
sammanträdet yrkat på polisutredning. Höjer hade verkat pinsamt berörd
inför utsikten av sådan utredning och hade framhållit, att beslut därom skulle
giva ytterligare näring åt angreppen i pressen mot Söderberg, Höjer och socialstyrelsen.
Dagen efter telefonsamtalet hade Höjer besökt Jerneman å hans
tjänsterum i huset med adress Torsgatan 4. Den huvudsakliga anledningen
till besöket hade tydligen varit att Höjer velat diskutera fallet Söderberg
med såväl Jerneman som Ringenson, vilken senare hade sitt tjänsterum bredvid
Jernemans. Höjer och Jerneman hade från Stocksund, där båda vore
bosatta, haft sällskap upp till Jernemans tjänsterum. Efter framkomsten hade
på Höjers begäran Ringenson tillkallats, varefter Höjer ånyo framhållit sin
syn på saken. Höjer hade då på nytt mot förslaget om polisutredning anfört,
att beslut därom skulle giva anledning till ny presskampanj och att
Höjer ansåge sig vara utsatt för personlig förföljelse från vissa tidningars
och tidningsmäns sida. Jerneman hade förklarat för Höjer, att Jerneman
visserligen yrkade på en grundlig utredning men att han icke ansåge polisutredning
såsom enda alternativet för åstadkommande av en dylik utredning.
På direkt fråga, huruvida Höjers yttranden vid tillfället inneburit påtryckning
på Jerneman och Ringenson att avstå från tanken på polisutredning, uppgav
Jerneman, att så finge anses hava varit fallet. Samtalet hade slutat med att
Jerneman förklarat, att ehuru saken vore allvarlig för Höjer, kunde Jerneman
och Ringenson icke frångå kravet på en objektiv och förutsättningslös
utredning.

På ytterligare frågor uppgav Jerneman vidare: Sedan av Bexelius och
Bergström uppsatt förslag till socialstyrelsens yttrande över statsrevisorernas
anmärkningar delgivits styrelsens övriga ledamöter, hade Jerneman jämte
flera andra av ledamöterna under hand tillkännagivit sin avsikt att reservera
sig och även framlagt en reservation, vars avfattning dock icke var slutgiltigt
bestämd. I reservationen hade bland annat framhållits, att de frågor
styrelsen i förevarande ärende haft till behandling varit svära att utreda
under den knappt tillmätta remisstiden och att bland annat på denna grund
reservanterna icke kunnat taga närmare ställning till vissa av de behandlade
spörsmålen. Sedan det kommit till Höjers kännedom, att Jerneman och flera

106

andra av styrelsens ledamöter tänkte reservera sig på sätt nyss angivits, hade
Höjer vid flera telefonsamtal med Jerneman tagit upp saken till diskussion.
Höjer, som uttryckt sin ledsnad över att styrelsens blivande yttrande skulle
komma att åtföljas av reservation, hade mot innehållet i det framlagda reservationsförslaget
framställt vissa invändningar och därvid särskilt påpekat,
att styrelsens samtliga ledamöter fått så fullständiga och uttömmande uppgifter,
att ledamöterna bort kunna taga en bestämd och slutgiltig ståndpunkt
till samtliga ifrågavarande anmärkningar. Höjers hänvändelser till Jerneman
och andra ledamöter hade bidragit till att reservationens preliminära utformning
vid den slutliga avfattningen erhållit en något ändrad lydelse, vilken
dock icke inverkat på reservationens sakliga innehåll.

Byråchefen Berggren lämnade i fråga örn vad som förekommit vid det förut
omtalade plenisammanträdet i socialstyrelsen på av mig framställda frågor
uppgifter överensstämmande med Jernemans. På ytterligare frågor uppgav
Berggren, att sedan förslag till socialstyrelsens förklaring i ärendet framlagts
och Berggren och några andra ledamöter av styrelsen förklarat sig skola
avgiva ett särskilt yttrande, Höjer icke fört detta förhållande på tal med
Berggren. Vid ett tillfälle, då Berggren föredragit ett ärende för Höjer, hade
denne kommit in på fallet Söderberg. Höjer hade därvid givit uttryck åt sin
ledsnad över den uppkomna situationen och hade bland annat yttrat, att
Höjer gjort ”en dumhet”. Därmed hade Höjer tydligen åsyftat Söderbergs
anställning. Spörsmålet hade icke ingående berörts och samtalet hade varit
av mera flyktig natur.

Byråchefen Nyström lämnade följande upplysningar: Vid plenisammanträde
i socialstyrelsen i anledning av vad statsrevisorerna anmärkt beträffande
Långmoraförläggningen hade, enligt vad Nyström ville minnas, under
diskussionen om lämpliga åtgärder för ernående av klarhet i fråga om vissa
av anmärkningarna även möjligheten att låta anställa polisutredning varit
på tal. Något yrkande därpå hade icke framställts. Något samtal mellan
Höjer och Nyström angående den ifrågasatta polisutredningen hade icke
förekommit. Ej heller hade, sedan förslag till socialstyrelsens förklaring i ärendet
framlagts och Nyström och några andra ledamöter av styrelsen förklarat
sig skola avgiva ett särskilt yttrande, Höjer fört detta förhållande på tal med
Nyström.

T. f. byråchefen T wengström uppgav: Statsrevisorernas anmärkningar beträffande
Långmoraförläggningen hade behandlats vid ett flertal plenisammanträden
i socialstyrelsen. Anmärkningarna hade bland annat rört sig om
Söderbergs olovliga frånvaro från förläggningen och hans handhavande av
vissa medel, som han i egenskap av föreståndare mottagit. Under diskussionen
i plenum hade någon ledamot, såvitt Twengström nu kunde erinra sig
var det Jerneman, framkastat såsom en tänkbar utväg att låta saken bliva
föremål för polisutredning. Något yrkande härutinnan hade dock icke framställts.
Något samtal mellan Höjer och Twengström angående den ifråga -

107

satta polisutredningen hade icke förekommit. Ej heller hade, sedan förslag till
socialstyrelsens förklaring i ärendet framlagts och Twengström och några
andra ledamöter av styrelsen förklarat sig skola avgiva ett särskilt yttrande.
Höjer fört detta förhållande på tal med Twengström.

Amanuensen Larson uppgav, att han från och med den 1 juni 1940 till
och med den 14 april 1941 tjänstgjort på socialstyrelsens avdelning för utlänningsförläggningar.
Någon kort tid efter det Larson börjat tjänstgöra å
nämnda avdelning hade Höjer meddelat Larson, att ansökan ingivits till
vederbörande militära myndighet att Söderberg, som enligt vad Höjer förklarade
skulle bliva föreståndare för Långmoraförläggningen, måtte hemförlovas
från militärtjänstgöring. Höjer hade tillsagt Larson att sätta sig i
förbindelse med den eller de militära instanser, som kunde hava med hemförlovningen
att göra, och framföra den hälsningen från Höjer, att han hoppades
att ansökningen skulle behandlas så skyndsamt som möjligt. Larson
hade utfört det uppdrag Höjer lämnat honom.

Vidare uppgav Larson, att han vid en mångfald tillfällen hört Bergström
yttra sig synnerligen kritiskt om Söderberg. Bergström hade emellertid tillika
förklarat, att han ”icke kom någon vart” med Söderberg på grund av Höjers
inställning. Särskilt hade det givit Bergström anledning till missnöje, att
Söderberg ofta icke kunnat anträffas, då Bergström telefonerat till Långmora
för att tala med Söderberg. Bergström hade många gånger nämnt för
Larson, att Bergström skulle tala med Höjer örn Söderbergs frånvaro och
andra Söderbergs försummelser i tjänsten. Bergström hade dock aldrig, såvitt
Larson kunde minnas, närmare omtalat vilka klagomål han framfört till Höjer
och vad denne svarat. Vid det tillfälle då Bergström tillsänt Höjer för påseende
den ovan omförmälda admonitionsskrivelsen av den 28 september 1940,
vilken skrivelse Bergström tänkt avsända till Söderberg, hade Bergström,
sedan skrivelsen återkommit från Höjer, kallat till sig Larson och visat Larson
skrivelsen samt Höjers meddelande, att han vore angelägen att skrivelsen ej
skulle avsändas. Bergström hade tillika frågat Larson, om icke Larson tyckte
att ”det var rysligt”, varefter han lagt ned skrivelsen i sin skrivbordslåda.
Larson hade fått det intrycket, att Bergström icke tänkt åtgöra något vidare
i saken. Ilan hade nämligen givit uttryck åt den meningen, att han vore
vanmäktig i förhållande till Söderberg på grund av ILöjers inställning.

Sekreteraren Wiman berättade: Från början av oktober 1941 hade Wiman
tjänstgjort på socialstyrelsens avdelning för utlänningsförläggningar. Under
tjänstgöringen där hade Wiman hört Bergström uttala sitt missnöje med
Söderberg i vissa avseenden framför allt därutinnan att han enligt Bergströms
uppfattning brast i administrativ ordning och reda. Särskilt hade det
varit på tal, att Söderberg ibland utan tillstånd varit frånvarande från Långmora.
Bergström hade beklagat sig över att han hade svårt att kontrollera
Söderberg i detta hänseende. I andra avseenden hade däremot Söderberg enligt
Bergströms förmenande varit mycket lämplig såsom föreståndare; bland

108

annat hade Bergström framhållit, att Söderberg uppträdde humant mot de
internerade. Wiman hade fått det intrycket, att Bergström i sitt förhållande
till Söderberg kände sig besvärad av den föreliggande nära släktskapen mellan
Söderberg och Höjer.

T. f. generaldirektören Höjer hänvisade på av mig i anslutning till vad
under utredningen framkommit gjorda frågor till sin i anledning av statsrevisorernas
anmärkningar avgivna skriftliga förklaring till Kungl. Majit samt
anförde därutöver följande.

Bergström hade för Höjer beklagat sig över svårigheten att finna någon
lämplig kandidat till befattningen såsom föreståndare för Långmoraförläggningen
efter Rörvallius. Höjer hade då kommit att tänka på att Söderberg''
skulle vara lämplig för uppgiften. Med hänsyn till svågerskapet hade Höjer
dragit sig för att säga något härom men hade likväl senare funnit sig böra
nämna Söderbergs namn. Höjer, Bergström och Bexelius hade vid ett sammanträde
diskuterat kandidatfrågan överhuvudtaget. Vid detta sammanträde
hade Höjer blivit ombedd uppmana Söderberg att till socialstyrelsen insända
ansökan jämte betyg och andra handlingar. Höjer hade, när Bergström
senare meddelat Höjer att Söderberg skulle antagas, till Bergström framkastat,
huruvida Bergström ansåge det vara klokt att antaga en person uteslutande
på företedda handlingar, även örn dessa vore väl meriterande, och på utsagor
av någon, som vore jävig. Det vore riktigt, att föreståndaren för förläggningen
i Smedsbo, Uhr, hos Höjer hört sig för angående transport till
Långmoraförläggningen. Såvitt Höjer kunde erinra sig hade detta skett vid
en tidpunkt när frågan om Söderbergs anställande redan var avgjord. Saken
skulle alltså kommit att gälla en omplacering av Uhr och Söderberg. Även örn
Höjer här skulle missminna sig, så skulle i varje fall en person utifrån hava
måst anställas på endera av de båda i löneavseende likvärdiga föreståndarebefattningarna.
Höjer hade icke lämnat Uhr något definitivt besked utan
sagt sig ämna framföra saken till Bergström. Detta hade också skett, varvid
Bergström förklarat sig finna en sådan omflyttning icke önskvärd. Då Höjer
uppfattat Uhr så, att Uhr endast velat bringa till kännedom, att han vöre
villig till och gärna skulle se en transport, hade Höjer på grund av Bergströms
inställning, som Höjer förstode, ansett saken förfallen.

Höjer uppgav vidare, att någon tid efter det Höjer till Bergström åter
ställt den i ärendet omförmälda admonitionsskrivelsen av den 28 september
1940 hade Höjer, när Bergström i något ärende besökt Höjer, tagit upp frågan
om skrivelsen och dess avsändande och därvid av Bergström fått det beskedet,
att saken redan på muntlig väg ordnats. På fråga av mig, örn Höjer
kunde angiva något ställe i skrivelsen, som vore ”olyckligt” formulerad,
sade sig Höjer ej kulma detta. Då Höjer i svaret till Bergström sagt sig
finna skrivelsen vara ”mycket olyckligt formulerad”, måste Höjer enligt sin
egen uppfattning hava varit påverkad av det förhållandet, att Bergström
betecknat skrivelsen som ett officiellt ”skällebrev”.

109

Angående inspektionen av Långmoraförläggningen i december 1940 upplyste
Höjer, att Bexelius hemställt, att Höjer skulle medfölja på resan. Bexelius
hade såsom skäl härför åberopat den personliga motsatsställning, som
Bergström intoge gentemot Bexelius.

Sedan jag lämnat Höjer upplysning om vad Jerneman vid förhör inför mig
uppgivit, anförde Höjer följande: Han vitsordade, att han vid ett telefonsamtal
med Jerneman berört de inom socialstyrelsen pågående överläggningarna
angående statsrevisorernas anmärkningar och följande morgon, sedan
Höjer och Jerneman sammanträffat på tåget från Stocksund till Stockholm,
följt med Jerneman till hans tjänsterum, Torggatan 4. Anledningen härtill
hade varit, att Höjer önskat informera såväl Jerneman som Ringenson om
Bergströms personliga inställning till Höjer. Höjer hade nämligen haft anledning
frukta, att Bergström såsom föredragande inom socialstyrelsen i ifrågavarande
ärende skulle komma att använda sin ställning för att så mycket
som möjligt skada Höjer. Då styrelsens övriga ledamöter, frånsett Bexelius,
hade haft föga eller intet reda på Långmoraförläggningens skötsel, hade de
för sitt ställningstagande i hög grad varit beroende av föredraganden. Under
dessa förhållanden hade Höjer ansett sig berättigad att till självförsvar fästa
uppmärksamheten på att vid bedömandet av Bergströms föredragning av
ärendet borde beaktas det föreliggande personliga motsatsförhållande, i vilket
Bergström stöde till Höjer. Höjer hade hört talas om att det ifrågasattes
polisutredning för vinnande av klarhet i fråga om Söderbergs av statsrevisorerna
påtalade bortovaro från förläggningen och fruktade, att den sålunda
föreslagna formen för utredningen vore ett utslag av nämnda inställning hos
Bergström. Enär det sagts Höjer, att förslaget skulle hava vunnit anklang hos
Jerneman, hade Höjer ansett sig befogad att underrätta Jerneman om Bergströms
personliga inställning, för att Jerneman därigenom skulle kunna bedöma
saken från enligt Höjers uppfattning riktigare utgångspunkter. Jerneman
hade upplyst Höjer om att uppgiften, att Jerneman för sin del förordat
polisutredning, vore felaktig. Höjer hade emellertid oavsett detta ansett sig
böra informera Jerneman om Bergströms inställning. Höjer bestrede bestämt,
att samtalet fått ett innehåll, som skulle innebära att Höjer velat utöva påtryckning
på Jerneman att avstå från att påfordra polisutredning.

Höjer kunde icke erinra sig, att han haft något samtal med vare sig Jerneman
eller någon annan ledamot av socialstyrelsen i fråga om reservationen
till styrelsens yttrande i anledning av statsrevisorernas anmärkningar. Höjer
ville emellertid icke alls bestrida, att saken kunde hava varit på tal vid samtal
mellan Höjer och andra befattningshavare inom socialstyrelsen. Att därvid
skulle hava kunnat förekomma någon form av påtryckning från Höjers sida
ville Höjer dock bestämt bestrida.

Byråchefen Bexelius förklarade vid förnyat förhör på fråga av mig, huruvida
han kände till att Uhr uttryckt önskan om transport till Långmora, att
Bexelius fått kännedom örn att Uhr uttryckt en sådan önskan. Vem som

Ilo

meddelat Bexelius detta kunde han icke minnas, men hail utginge från att
det varit antingen Höjer eller Bergström. Bexelius ville framhålla, att även
örn han redan vid tiden för Söderbergs förordnande känt till Wirs önskan
örn transport, skulle Bexelius’ ståndpunkttagande icke hava påverkats härav,
utan skulle Bexelius hava låtit Bergströms åsikt bliva utslagsgivande. Bergström
vore ju överinspektör för utlänningsförläggningarna och hade fördenskull,
därest det gällt att taga ställning till uppkommen fråga örn Wirs förflyttning
till Långmora, ägt den bästa insikten för bedömandet av lämpligheten
av en sådan förflyttning.

Bexelius anförde vidare: Vid socialstyrelsens behandling i plenum av anmärkningarna
mot Söderberg hade även diskuterats Söderbergs handhavande
av medel, som anförtrotts honom såsom förläggningens föreståndare. Bexelius
hade för egen del kommit till den uppfattningen, att något tjänstefel i detta
avseende icke kunde läggas Söderberg till last. Sedan Jerneman framkastat
tanken på att låta frågan bliva föremål för polisutredning, hade Bexelius
trots sin nämnda inställning förklarat, att därest någon av styrelsens ledamöter
yrkade på polisutredning, vore Bexelius beredd att medverka till beslut
därom. Något sådant yrkande hade emellertid icke framkommit. Bexelius,
som ansett frågan vara av den art, att det varit formellt riktigast att styrelsen
i plenum avgjorde densamma, hade tillfrågat de övriga ledamöterna,
örn de vore beredda att fatta beslut i saken. Detta hade de emellertid icke
velat göra. Frågan hade sedermera varit på tal även vid något eller några
av de följande plenisammanträdena, men ej heller då hade styrelsens ledamöter
varit beredda att taga ståndpunkt eller fatta beslut. På grund härav
hade Bexelius och Bergström sedermera upptagit frågan till avgörande och
fattat beslut av innehåll att socialstyrelsen liit bero vid vad i saken före
varit.

Föreståndaren för Smedsbo förläggning, Uhr, uppgav följande: Sedan det
kommit till Wirs kännedom, att Rörvallius skulle avgå såsom föreståndare
för Långmoraförläggningen, hade Uhr önskat förflyttning dit av olika skäl.
Under en tjänsteresa till Stockholm, som Uhr vid denna tid företagit — dagen
härför kunde han icke närmare erinra sig — hade Uhr fördenskull uppsökt
Höjer och fört sin nämnda önskan på tal. Uhr hade jämväl omtalat orsakerna
till sin önskan örn transport till Långmoraförläggningen. Vad Höjer svarat
kunde Uhr nu icke ordagrant erinra sig, men Uhr hade av Höjers svar fått
det intrycket, att saken i realiteten vore avgjord, ehuru något formellt beslut
ännu icke fattats. Höjer hade nämligen låtit förstå, att man redan funnit en
lämplig kandidat till befattningen. Huruvida Höjer använt just ordet lämplig
kunde Uhr icke bestämt erinra sig, men det hade i varje fall varit något uttryck
av samma innebörd. Höjer hade tillika uppgivit, att det var en svåger
till Höjer, som skulle hava befattningen. Uhr erinrade sig bestämt, att han
efter Höjers svar omedelbart förklarat, att han vid av Höjer angivet förhållande
givetvis icke önskade ifrågakomma till befattningen å Långmora. Där -

lil

med hade samtalet i denna del varit slut. Någon hänvisning att vända sig
till Bergström hade Höjer icke givit Uhr. Den omständigheten, att den av
Höjer omförmälde kandidaten uppgivits vara svåger till Höjer, hade varit
anledningen till att Uhr genast förklarat sig avstå från sin önskan om transport.
Uhr vore säker på att samtalet mellan honom och Höjer ägt rum, innan
det varit officiellt känt, att Söderberg skulle bliva föreståndare för Långmoraförläggningen.
Uhr hade nämligen närmare följt förhållandena på denna förläggning.
I detta sammanhang ville Uhr nämna, att vid hans anställande såsom
föreståndare för Smedsboförläggningen i mars 1940 hade i anställningskontraktet
inryckts den bestämmelsen, att Uhr jämväl skulle vara inspektör
för Långmoraförläggningen.

Byråchefen Bergström förklarade vid nytt förhör, att han alls icke hade
något minne av att — såsom Bexelius uppgivit — Höjer, Bexelius och Bergström,
sedan Söderberg insänt ansökningshandlingar, diskuterat frågan om
lämplig kandidat till befattningen såsom föreståndare för Långmoraförläggningen.
Beträffande Uhrs hänvändelse till Höjer angående förflyttning till
Långmoraförläggningen förklarade Bergström, under vidhållande av sina härutinnan
tidigare lämnade uppgifter, att han icke hört talas därom förrän
ryktesvis någon gång mot slutet av år 1941, vilket rykte Uhr sedermera på
Bergströms fråga bekräftat. Uppgiften hade för Bergström kommit som en
fullständig överraskning.

På fråga av mig om Bergströms personliga inställning till Höjer förklarade
Bergström, att ett starkt motsatsförhållande rådde dem emellan. Bergström
vore övertygad örn att Höjer betraktade sig såsom ovän till Bergström. Huruvida
Bergströms egna känslor i förhållande till Höjer kunde betecknas såsom
ovänskap hade Bergström svårt att klargöra för sig. Han vore dock böjd för
att beteckna förhållandet såsom ömsesidig ovänskap eller rent av fiendskap.
Bergström ville emellertid starkt understryka, att han vid förhören lämnat
fullt objektiva och sanningsenliga uppgifter.

Vid förnyat förhör anförde Höjer, efter att hava tagit del av de hos mig
i saken förda protokollen, till komplettering av sina tidigare uppgifter följande.

Höjer hade omnämnt, att Bergström stöde i ett motsatsförhållande till
honom, och Bergström å sin sida hade sedermera betecknat förhållandet såsom
ömsesidig ovänskap eller rent av fiendskap. Då Höjer ansåge denna sak
vara av stor betydelse vid bedömande av det sannolika händelseförloppet
liksom av värdet av Bergströms uppgifter, önskade han därom ytterligare
lämna vissa upplysningar. Det vore här icke alls fråga om någon personlig
fiendskap från Höjers sida. Svårigheter för samarbete hade aldrig förefunnits,
i varje fall icke från Höjers sida. Höjer hade emellertid på ett tidigt stadium
efter det att han från den 1 januari 1940 förordnats som chef för socialstyrelsen,
med hänsyn till bland annat vissa sidor av Bergströms enskilda livsföring
vilka kunde utöva inflytande på hans tjänsteutövning, sett sig nödsakad
att med särskild uppmärksamhet följa denna och hade måst intaga en

112

kritisk hållning gentemot Bergströms sätt att lösa de honom till att börja
med som chef för utlänningsbyrån och sedermera som överinspektör för utlänningsförläggningarna
åvilande uppgifterna. Höjer hade därvid sökt visa så
stor hänsyn till Bergström som möjligt. Då arbetsuppgifterna voro överhängande
och ömtåliga, hade Höjer emellertid icke ansett sig kunna undgå
att hos chefen för socialdepartementet föreslå vissa arrangemang, vilka icke
överensstämde med Bergströms önskningar. Bergström, som uppenbarligen ansett
att Höjer underskattat hans förtjänster, hade tydligen känt sina befordringsmöjligheter
hotade, och detta hade hos Bergström uppenbarligen
alstrat en stor bitterhet mot Höjer. Att Bergström betraktat Höjer som en
fiende, som Bergström skulle vilja skada, hade dock blivit klart för Höjer
först genom vissa delar av statsrevisorernas berättelse angående Långmora.
En vanlig företeelse vore, att Bergström ansåge att andra ”lade sig i” de uppgifter
han hade att lösa och på ett eller annat sätt hindrade honom däri.
Bergströms klagomål hade gällt icke blott Höjers egna åtgärder utan även
åtgärder från tjänstemän på utlänningsbyrån. Bergström hade understundom
gjort gällande, att han i viss mån vore utsatt för förföljelse från tjänstemäns
sida, men aldrig kunnat närmare visa, vari denna skulle ha bestått. Då
Höjer övertygat sig om att klagomålen voro oberättigade, hade han efter hand
kommit till den uppfattningen, att det här rörde sig om en viss allmän inställning
hos Bergström, som det icke kunde göras något åt. Höjer vore villig att
förete handlingar till styrkande av den framställning han sålunda givit.

Amanuensen Larson hade, anförde Höjer vidare, lämnat upplysningar av
innebörd, att Bergström till honom givit uttryck åt den meningen, att Bergström
skulle önskat på ett eller annat sätt ingripa mot Söderberg, men att
Höjers inställning därvid utgjort ett hinder. Enligt Höjers mening borde dessa
Bergströms uttalanden ses i belysning av vad Höjer nyss upplyst. Vidare
borde det beaktas, att därest Bergström verkligen på allvar varit missnöjd
med Söderbergs sätt att sköta föreståndarskapet, man kunde väntat, att Bergström
flitigt inspekterat Långmoraförläggningen. Höjer hade för sin del ansett,
att Bergström lämnat förläggningsföreståndarna i allt för hög grad utan
närmare instruktioner och allt för sällan inspekterat förläggningarna. Höjer
hade därför vid upprepade tillfällen uppmanat Bergström att göra tätare inspektioner.
Trots detta hade Bergström endast med långa mellanrum inspekterat
förläggningarna. Det förhållandet, att Bergström sålunda trots
Höjers direkta och upprepade anmaningar att noga följa förhållandena vid
förläggningarna underlåtit att göra detta, rimmade föga med hans uppgift, att
Höjer skulle lagt hinder i vägen för honom, när det gällt att rätta till eventuella
brister i Långmoraförläggningens skötsel. Det vore därvidlag även av
intresse att observera, att Larson, enligt vad han meddelat, icke kunnat erinra
sig, att Bergström för honom närmare omtalat vilka klagomål Bergström
framfört till Höjer.

Beträffande de motiv, som föranlett Höjer att för Bexelius och Bergström

113

nämna Söderberg som en tänkbar kandidat till föreståndarebefattningen, hänvisade
Höjer till vad han därom anfört i sitt yttrande den 15 januari 1942
över statsrevisorernas anmärkningar och särskilt till vad han där anfört angående
den förmåga att åvägabringa avspänning vid förläggningen, som Höjer
tilltrott Söderberg. Att Höjer därvid icke misstagit sig funne Höjer bestyrkt
av det utlåtande, som socialstyrelsen på Bergströms föredragning avgivit i
anledning av statsrevisorernas berättelse. Att, såsom samma utlåtande utvisade,
Söderberg sedermera visat vissa svagheter såsom administrativ kraft
vore något som Höjer icke hade kunnat förutse. Höjer ville tillägga, att
Söderberg, när han av Höjer underrättats om den lediga platsen, varit mycket
tveksam, om han skulle anmäla sig som sökande. Söderberg vöre född 1905
och tillhörde 1924 års klass samt hade räknat med att inom kort få avsluta
sin militärtjänstgöring. Visserligen hade hans plats vid viss folkhögskola på
grund av nedgången i elevantalet tillsvidare indragits, men Söderberg hade
likväl ansett sig hava goda utsikter att kunna återvända till folkhögskolan.
De uppgifter Höjer vid första förhöret lämnat om hur det tillgått vid tillsättandet
av föreståndare för Långmoraförläggningen, så långt Höjer hade
haft kännedom därom, vidhölle Höjer bestämt och hade därav ett så klart
minne, att han ansåge misstag från sin sida uteslutet. Det kunde emellertid
tänkas, att Höjer redan vid det av honom och Bexelius omtalade sammanträdet,
då även Bergström varit närvarande, hade innehaft och företett något
av Söderbergs tjänstgöringsbetyg. Huruvida så varit förhållandet eller icke
ansåge Höjer sakna betydelse. Den redogörelse Bergström enligt förhörsprotokollet
lämnat, huru det tillgått vid Söderbergs tillsättande, betecknade
Höjer sein delvis felaktig, delvis tendentiös. Denna redogörelse borde jämföras
med det särskilda uttalande till protokollet, som vid avgivandet av socialstyrelsens
yttrande i anledning av statsrevisorernas anmärkningar i denna sak
gjorts av Bergström.

Vidkommande Uhrs önskemål om transport till Långmora underströk Höjer,
att han ansett denna fråga ur Söderbergs synpunkt sakna betydelse och sålunda
betraktat den uteslutande som en angelägenhet om den lämpligaste placeringen
av Uhr. Att Höjer kort därefter omnämnt Uhrs besök för Bergström
och att denne därvid för sin del ställt sig avvisande till tanken på en
transport av Uhr till Långmora erinrade sig Höjer med säkerhet.

Angående den omskrivna admonitionsskrivelsen ville Höjer endast tillfoga,
att Bergström vore en mycket impulsiv natur. När Bergström i detta ärende
— trots att detsamma gällde Söderberg — begärde, att Höjer skulle taga del
av och på sätt och vis godkänna något, som Bergström själv betecknade som
ett ”skällebrev”, hade Höjer förmodligen i den rådande brådskan och med
hänsyn till de erfarenheter han tidigare haft av Bergström ansett bäst att helt
enkelt skjuta ifrån sig saken för att senare låta Bergström muntligen framföra
vad han här önskade. Tyvärr hade Höjers avsikt i brådskan blivit

8 — Justitieombudsmannens ämb etsk ernt t cl se till års riksdag.

114

uttryckt på ett missvisande sätt. Höjer erinrade sig med bestämdhet, att han,
såsom han förut uppgivit, senare fört saken på tal med Bergström.

Med anledning av den av Jerneman lämnade uppgiften, att vissa yttranden
av Höjer vid ett sammanträffande med Jerneman och Ringenson finge
anses hava inneburit påtryckning på dessa att avstå från polisutredning rörande
vissa angelägenheter rörande Söderberg, anförde Höjer, under hänvisning
till vad han därom tidigare uppgivit, ytterligare följande: Höjer kunde icke
avgöra vad Jerneman inlagt i ordet påtryckning. För egen del inlade Höjer
närmast däri något av mer eller mindre fördolt hot. Emellertid kunde Höjer
icke tänka sig, att Jerneman avsett att påstå, att något dylikt förekommit. I
Jernemans påstående skulle då endast kunna ligga, att Höjer sökt övertala
Jerneman och Ringenson att avstå från krav på polisutredning, även om de
ansåge detta vara den rätta formen för utredning. Motivet för besöket hos
Jerneman, som Höjer kände sedan mer än 20 ar och med vilken han under
många år varit arbetskamrat i annat verk, hade varit att informera Jerneman
örn Bergströms inställning och hade samtalet i första hand gällt denna
sak. Höjer erinrade örn att han, då han förra gången hördes av mig, frågat
mig, örn jag funne olämpligt, att Höjer tillfrågade Jerneman, om denne erinrade
sig sagda förhållande, vilken fråga jag besvarat nekande. Höjer hade nu
tillfrågat Jerneman och Ringenson och båda hade förklarat sig klart erinra
sig, att Höjer önskat tala om Bergströms inställning och att denna fråga diskuterats.
Å andra sidan förhölle det sig ju så, att Höjer hört talas om att polisutredning
ifrågasatts och att Höjer, som efter alla rykten som spritts själv
varit angelägen om att en grundlig utredning skulle komma till stånd, likväl
ansett denna form för utredningen betingad av en strävan mera att skapa sensation
än att nå ett gott resultat. Det hade just varit denna synpunkt, som
föranlett Höjer att uppsöka Jerneman för att informera denne om Bergströms
inställning. Samtalet hade då även kommit in på frågan om polisutredning,
varvid också Höjers egen uppfattning örn denna form för utredning örn Söderbergs
bortovaro från förläggningen kommit till synes. Höjer förnekade, att
detta skett i sådana ordalag, att det skulle fatt karaktären av påtryckning i
den mening Höjer ovan antagit, att Jerneman avsett med detta uttryck. Ringenson
hade uppgivit, att ”av Höjers yttranden framgått, att Höjer känt sig
pinsamt berörd inför utsikten, att polisutredning skulle komma till stånd”.
Att Höjer låtit en sådan känsla komma till uttryck, när han hade delgivit
Jerneman och Ringenson sin uppfattning örn den egentliga drivfjädern till ett
eventuellt krav på polisutredning, vöre riktigt men kunde dock icke rimligen
betecknas som påtryckning. Höjer funne för övrigt hela situationen beträffande
den ifrågasatta polisutredningen tala emot att något slags påtryckning
förekommit. Såsom Höjer tidigare framhållit hade Jerneman vid tillfället upplyst
Höjer om att uppgiften, att Jerneman för sin del förordat polisutredning,
vore felaktig. Ringenson hade enligt protokollet uppgivit, att ”Jerneman och
Ringenson för Höjer förklarat, att polisutredning endast omnämnts såsom en

115

möjlig utväg, som dock nu avförts från diskussionen”. Talet om påtryckning
finge under sådana förhållanden anses hänga i luften. Jerneman syntes visserligen
i sagda avseende hava haft en från Ringensons i viss mån avvikande
uppfattning om vad som förevarit, såtillvida att han, enligt vad han uppgivit,
vid sagda tillfälle uttalat, att han icke ansåge polisutredning såsom enda alternativet
för åstadkommande av en grundlig utredning. När det här varit tal
örn utredning, hade Höjer syftat på dylik endast angående Söderbergs bortovaro
från förläggningen. Vad anginge Söderbergs redovisning av omhänderliavda
medel vore att märka, att Söderberg icke haft hand om förläggningens
ekonomiska skötsel. Söderberg hade för socialstyrelsens räkning endast haft
hand om en summa på ett fåtal hundratal kronor att användas för bestämda
utgifter. Höjer funne det tydligt, att varken Jerneman eller Ringenson ifrågasatt
polisutredning angående Söderbergs handhavande av detta obetydliga
belopp.

Beträffande Jernemans uppgift, att Höjer med honom diskuterat den omförmälda
reservationen, påpekade Höjer, att det här icke gällt en reservation i
egentlig mening utan endast ett särskilt uttalande av i huvudsak den innebörden,
att vederbörande icke kunnat taga närmare ställning till vissa av de
i utlåtandet behandlade spörsmålen. Enligt Jerneman skulle Höjer hava gjort
vissa invändningar mot innehållet i den tilltänkta ”reservationen” och ”Höjers
hänvändelser till Jerneman och andra ledamöter” skulle hava bidragit till att
”reservationen” erhållit en något ändrad lydelse, vilken dock icke inverkat på
dess sakliga innehåll. Samtliga övriga fyra ledamöter, vilka undertecknat
ifrågavarande särskilda yttrande, hade emellertid förklarat, att Höjer icke vid
något tillfälle fört detsamma på tal med dem. Höjer framhöll, att styrelsens
ledamöter aldrig för honom gjort någon hemlighet av vad som förekommit
vid styrelsens sammanträden angående statsrevisorernas anmärkningar.
Det vore av denna orsak, som Höjer för sin del icke vågade bestrida,
att ifrågavarande särskilda yttrande vid tillfälliga samtal blivit nämnt. Då
Höjer icke kunde erinra sig något samtal angående detta yttrande vare sig
med Jerneman eller med annan ledamot, hade han ingen möjlighet att rekonstruera
vad som vid eventuellt dylikt samtal skulle hava förekommit. Då de
uttalanden Jerneman tillagt Höjer stöde i strid med Höjers hela inställning,
måste Jernemans uppgifter bero på antingen ett minnesfel eller en missuppfattning
vid det uppgivna samtalet. Jernemans uppgifter bure det osannolikas
prägel.

Till sist erinrade Höjer om att han redan i sitt yttrande över statsrevisorernas
anmärkningar beklagat sina åtgärder i ett avseende, nämligen att han i
någon form alls medverkat till att Söderberg blivit anställd hos verket. Höjer
hade uttalat, att detta varit oförsiktigt, eftersom anställning av en släkting
till verkets chef alltid kunde missförstås. Höjer hade sedermera fått ytterligare
anledning att besinna detta. Under det år som gått, sedan sagda yttrande avgavs,
hade Höjer i olika sammanhang utsatts för fullständigt grundlösa be -

116

skyllningar, och illvilligt förtal hade synbarligen vunnit spridning till och med
i ärenden, med vilka Höjer icke haft att skaffa.

Vid nytt förhör med Ringenson förklarade denne på fråga, att Höjer under
det omförmälda samtalet å Jernemans tjänsterum även framhållit Bergströms
personliga inställning mot Höjer. Såsom Ringenson tidigare uppgivit hade
Höjer vid tillfället verkat pinsamt berörd inför utsikten att polisutredning
skulle komma till stånd. Ringenson hade dock icke uppfattat Höjers yttranden
såsom påtryckning på Jerneman och Ringenson.

Vid prövning av saken gjorde jag, såvitt angår ovan omförmälda delar av
ärendet, följande uttalanden, som jag upptog i en till Höjer avlåten skrivelse.

Vad först angår Söderbergs anställande som föreståndare har därvid tillgått
så, att Höjer för Bexelius och Bergström nämnt Söderberg såsom en lämplig
kandidat till befattningen, varefter Söderberg utsågs till föreståndare. I beslutet
därom deltogo Bexelius, Bergström och Ringenson. Befattningen hade
icke blivit ledigförklarad. Mot detta förfaringssätt torde med hänsyn till befattningens
karaktär anmärkning icke kunnat framställas, därest ej Söderberg
varit svåger till Höjer, ämbetsverkets chef. Av sistnämnda skäl hade befattningen
bort ledigförklaras.

Då anledning saknas att betvivla Höj ers uppgift, att han ansåg Söderberg
särskilt lämplig för uppdraget, synes någon annan erinran icke kunna göras
mot framförandet av Söderbergs namn än att Höjer därigenom, i betraktande
av vid tillfället föreliggande omständigheter, handlat oförsiktigt, vilket han
också förklarat sig numera inse. I den ömtåliga situation, som uppkom i och
med att Höjer såsom kandidat till den mycket svårskötta och krävande platsen
framfört Söderberg, hade han emellertid bort tillråda ledigförklaring. Han
borde hava räknat med att de av hans underordnade, som hade att träffa
avgörandet, även utan någon som helst påtryckning från hans sida kunnat
känna sig i viss mån bundna av hänsyn till honom. Även om så ej varit
fallet, hade dock allt bort göras för att icke utomstående skulle missuppfatta
situationen.

Beträffande härefter frågan, huruvida Höjer hindrat eller försvårat den erforderliga
kontrollen över Söderberg såsom föreståndare för förläggningen, vill
jag först beröra vad som hänför sig till den admonitionsskrivelse av den 28
september 1940, som Bergström ämnat tillställa Söderberg. Skrivelsen avsändes
emellertid icke, sedan Höjer försett den med påskrift, att han vore
synnerligen angelägen att icke detta efter hans mening ”mycket olyckligt
formulerade brev” avsändes och att han önskade ett samtal.

Visserligen borde Bergström icke hava vänt sig till Höjer i denna angelägenhet,
men då så likväl skedde, hade Höjer bort hänvisa Bergström till Höjers
ställföreträdare. Vad angår skrivelsens innehåll kan jag icke finna, att något

117

varit att anmärka däremot vare sig i form eller sak. På fråga av mig har
Höjer nu ej kunnat angiva någon punkt i skrivelsen, som skulle vara ”olyckligt”
formulerad. Som förklaring till sitt handlande vid tillfället har Höjer
uppgivit, att när Bergström ville att han — trots att saken gällde hans svåger
— skulle taga del av och godkänna något som Bergström betecknade
som ett ”skällebrev”, hade Höjer i den rådande brådskan och med hänsyn
till sina erfarenheter rörande Bergström ansett bäst att helt enkelt skjuta
ifrån sig saken för att senare låta Bergström muntligen framföra vad han
önskade. Därvid hade i brådskan Höjers avsikt blivit uttryckt på ett missvisande
sätt. Huruvida, såsom Höjer uppgivit, samtal i saken sedan förekommit
mellan honom och Bergström är en fråga, där uppgift står mot
uppgift. Bergström har nämligen bestritt, att samtal förekommit, men tilllika
förklarat, att han muntligen till Söderberg framfört de erinringar och
givit de instruktioner, som skrivelsen innehöll. Huru härmed än förhåller
sig måste jag — då jag icke kan finna Höjers förklaring nöjaktig — fastslå,
att Höjer i fråga örn den befattning han tagit med Bergströms nämnda
skrivelse handlat synnerligen olämpligt.

Vidare framgår av utredningen, att då Bexelius och Bergström den 17
december 1940 inspekterade Långmoraförläggningen, Höjer medföljde på
resan och var närvarande vid inspektionen. Enligt vad socialstyrelsen i sitt
ovanberörda utlåtande uppgivit avsåg inspektionen att på ort och ställe ingående
pröva, huruvida framförda klagomål mot Söderberg och allehanda i
bygden cirkulerande rykten ägde sådan grund och vore av sådan halt, att
Söderbergs lämplighet såsom föreståndare kunde ifrågasättas och att åtgärder
mot honom — till äventyrs hans skiljande från befattningen — borde övervägas.
Anledningen till att Höjer medföljde på inspektionsresan var en av
Bexelius gjord hemställan. Skälen därtill voro, enligt vad Bexelius uppgivit,
dels att Bexelius icke uppfattat de framförda anmärkningarna såsom alltför
allvarliga och dels att Bergström i sitt samarbete med Bexelius intagit en
personlig motsatsställning. Även örn så varit fallet, hade Höjer enligt min
mening likväl, med hänsyn till syftet med resan, icke bort medfölja på densamma.
Däremot synes någon erinran icke kunna göras mot hans uppträdande
under inspektionen. Såväl Bexelius som Bergström har nämligen förklarat,
att Höjer icke på något sätt ingripit i deras åtgöranden vid förrättningen.

Vid de av mig hållna förhören hava Höjers åtgöranden även i en del andra
fall än de nu behandlade varit föremål för utredning. Väl hava i de åsyftade
delarna av ärendet vissa uppgifter lämnats, som tala mot Höjer, men
vid sammanställande av dessa med andra uppgifter har jag dock icke funnit
någon omständighet styrkt, som kan föranleda mitt ingripande.

Med dessa erinringar och uttalanden var saken, såvitt angick Höjer, av mig
slutbehandlad.

118

I särskilda skrivelser till Bexelius och Bergström påpekade jag, att frågan
angående Söderbergs medelsförvaltning, vilken dragits under socialstyrelsens
prövning genom anmälan av t. f. föreståndaren för Långmoraförläggningen
Arvid Jansson, enligt den för socialstyrelsen gällande instruktionen rätteligen
bort avgöras av styrelsen i plenum. Då det emellertid kunde antagas att, om
så skett, ärendet skulle hava fått samma utgång som det nu fått, lät jag
med hänsyn därtill och till omständigheterna i övrigt bero vid det gjorda
påpekandet.

5. Fråga huruvida anhållen person bör tillåtas att sammanträffa
med försvarare.

Redaktören Nils Vilhelm Holmberg i Äppelviken, som den 2 april 1941 på
order av polisintendenten M. Lundqvist anhölls såsom misstänkt för brott
enligt 8 kap. strafflagen och efter kvarhållande häktades den 29 i samma månad
av stadsfiskalen W. Ryhninger, anförde sedermera — efter det att åklagarens
mot honom i saken förda talan av Stockholms rådhusrätt och Svea
hovrätt ogillats — hos mig klagomål över anhållandet och häktandet samt
beslagtagandet av viss hans egendom (se ovan sid. 36 o. f.) ävensom över den
behandling i olika avseenden, som han från polismyndighetens sida fått röna
under den tid han var anhållen, bland annat däröver att han icke fått anlita
juridiskt biträde under nämnda tid.

Lundqvist, som avgav yttrande i ärendet, anförde beträffande sistnämnda
förhållande följande: Någon begäran från Holmbergs sida att under förundersökningen
få anlita juridiskt biträde hade icke framförts till Lundqvist. Därest
en sådan begäran framförts, skulle Lundqvist emellertid ej hava bifallit
densamma. (Det utreddes sedermera i ärendet, att Holmbergs ifrågavarande
begäran framställts till överkonstapeln Th. Söderström.) Någon rätt för anhållen
att före häktning anlita juridiskt biträde för att rådgöra i den sak,
som utredningen gällde, förelåge icke enligt svensk rätt. Enligt praxis hade
vid kriminalpolisen i Stockholm medgivande härtill ej heller lämnats. Detta
berodde, då det gällde för statsfientlig verksamhet anhållna, särskilt på de
risker för obehörigt yppande av under utredningen framkommande hemliga
förhållanden ett dylikt medgivande skulle innebära. För belysande av förefintligheten
av dessa risker syntes det vara tillräckligt att erinra om att för
ungefär ett år sedan ett fall förekommit, då rättsbildat biträde åt svarande
i rättegång angående spioneri fällts till ansvar för obehörigt yppande av hemliga
förhållanden, varom biträdet i denna egenskap erhållit kännedom.

Beträffande det av Holmberg påtalade förhållandet, att han under tiden
då han var anhållen icke fått konferera med juridiskt biträde, må erinras, att

119

enligt nu gällande lag visserligen icke finnes någon rätt för anhållen person
att anlita försvarare. Å andra sidan är något förbud härutinnan ej stadgat
utan frågan är oreglerad. Jämlikt den nya rättegångsbalken däremot är anhållen
person tillförsäkrad sådan rätt. Det har ansetts vara av stor vikt, att
åtgärder för den misstänktes försvar vidtagas utan uppskov. Med hänsyn härtill
har i 21 kap. 7 § nämnda balk stadgats, att försvararen bör, så snart ske
kan, genom överläggning med den misstänkte förbereda försvaret. I 9 § första
stycket samma kapitel heter det: Försvarare för den som är anhållen eller
häktad må ej förvägras att sammanträffa med honom. Försvararen äge i enrum
meddela sig med den anhallne eller häktade; annan än offentlig försvarare
dock endast om undersökningsledaren eller åklagaren medgiver det eller
rätten finner det kunna ske utan men för utredningen eller för ordningen
eller säkerheten å förvaringsplatsen.

De skäl, som tala för att anhållen så snart som möjligt bör beredas tillfälle
att meddela sig med den person, vilken han vill anlita som biträde vid
försvaret, äro enligt min mening sa tungt vägande, att tillstånd till dylik
kommunikation i allmänhet bör lämnas även i nu förekommande fall, ehuru
nya rättegångsbalken icke trätt i kraft. Jag bortser härvid ingalunda från
att ett biträde till allvarligt men för utredningen kan missbruka medgiven
rätt till kommunikation med den anhållne genom att giva denne otillbörliga
råd eller upplysningar eller åtaga sig av honom lämnade otillbörliga
uppdrag eller yppa under utredningen framkomna förhållanden, som böra
hållas hemliga. Med hänsyn härtill synes det berättigat, örn undersökningsledaren
vägrar den anhållne att fa träda i förbindelse med biträde, som med
skäl kan anses opålitligt. Därest undersökningsledaren ej anser sig kunna
hysa förtroende för biträdet men dock icke finner sig på grund härav böra
vägra kommunikation mellan biträdet och den anhållne, torde böra bestämmas,
att sammanträffande icke må ske i enrum, varjämte vaksamhet bör
iakttagas vid granskning av skriftliga meddelanden särskilt med hänsyn till
möjligheten att hemligt språk (code eller chiffer) kan hava använts.

Det synes, helst under nuvarande av pågående världskrig föranledda förhållanden,
vara fullt på sin plats att iakttaga större försiktighet än eljest,
då fråga är om för spioneri och andra sådana landsskadliga brott anhållna
personer. Emellertid torde dock även i flertalet av dessa fall sammanträffande
mellan den anhållne och hans försvarare, i varje fall i närvaro av polisman,
kunna tillåtas utan att till följd därav men för utredningen eller annan allvarlig
olägenhet behöver befaras. Den vid kriminalpolisen i Stockholm tilllämpade
praxis, enligt vilken anhållen person aldrig tillätes att ens i närvaro
av polisman sammanträffa med försvarare, är därför enligt min mening alltför
rigorös. Principen ifråga synes mig särskilt obillig i de fall då anhållningstiden
utsträckes vecka efter vecka, vilket icke är ovanligt beträffande
för sistnämnda slag av brott anhållna personer.

Vad angår fallet Holmberg kan jag efter tagen del av handlingarna i hans

120

mål icke finna annat än att hans begäran att få anlita juridiskt biträde
skäligen bort bifallas, detta icke minst i betraktande av att Holmberg kvarhölls
27 dagar innan han häktades.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till Ö. Ä. avlåten skrivelse och
jämväl delgav Lundqvist, var ärendet i omförmälda del av mig slutbehandlat.

I anledning av min skrivelse anmodade Ö. Ä. därefter polismästaren i Stockholm
att i vad angår frågan om anhållen persons rätt att sammanträffa med
försvarare tillse, att de av mig framförda önskemålen vunne beaktande.

6. Klagomål över tänd belysning nattetid i förvaringsrum för

anhållna.

Redaktören Nils Vilhelm Holmberg, som i april 1941 under några veckor
såsom anhållen förvarats å kriminalpolisstationen i Stockholm, anförde sedermera
hos mig klagomål i åtskilliga avseenden (se ovan sid. 36 o. f. samt
118). Bland annat påtalades, att i det rum vari han förvarats den elektriska
belysningen hållits tänd hela nätterna.

I ett av vederbörande polisintendent åberopat yttrande över klagomålen
uppgav tjänstförrättande kommissarien H. Svensson, att belysningen i regel
hölles tänd nattetid i förvaringsrummen, enär den polisman, som hade vakten
över de anhållna, när som helst även under natten måste kunna se vad
de företoge sig. Vore belysningen släckt, skulle han vara nödsakad att vid
varje inspektion tända lyset, vilket — då inspektionerna måste företagas
med täta mellanrum — skulle verka mera störande för de anhållna än om
belysningen hela tiden vore tänd. Avsikten med nattljuset vore ingalunda
att förorsaka de anhallna obehag utan att förhindra dem att göra sig något
illa eller företaga annan otillbörlig handling.

Sedan jag därefter till dåvarande t. f. kriminalpolisintendenten Eugen Glas
uttalat önskemål om en förändring av det påtalade förhållandet med tänd
belysning nattetid, utfärdade Glas den 22 oktober 1942 en så lydande order:

Fran och med dagen skall beträffande belysningen i förvaringsrummen
för anhållna personer vid kriminalavdelningen följande lända till efterrättelse: Såsom

regel hålles belysningen släckt mellan klockan 21,00—6,30. Undantag
härifrån far göras för sådana rum, där personer, som äro våldsamma,
visa sinnesoro eller av annan anledning kunna misstänkas hava för avsikt att
skada sig själva eller andra, förvaras, eller då någon anhållen begär, att belysningen
skall hållas tänd.

121

Under den tid belysningen hålles släckt, få de anhållna icke onödigtvis
störas genom upprepade inspektioner.

Vad nu sagts angående inspektioner nattetid fritager icke vaktpersonalen
från skyldigheten att då minsta anledning därtill uppkommer verkställa nödig
inspektion.”

Vid av mig sedermera den 25 maj 1943 verkställd inspektion av kriminalpolisstationen
upplyste t. f. kriminalpolisintendenten Nils Liming på fråga
av mig, att ovanintagna order alltsedan dagen för dess utfärdande länt till
efterrättelse.

7. Fråga huruvida den, som förrättat exekutiv auktion å fastighet,
är skyldig att före sammanträdet för köpeskillingens fördelning
utfärda bevis, att köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, i
annat fall än då köparen kontant erlagt hela det belopp, som
enligt borgenärsförteckningen skulle utgå i reda penningar.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Fastighetsföreningen Asti u. p. a.
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Efter framställning av notarien R. Berg i Stockholm örn verkställighet av
lagsökningsdomarens i Askims, Hisings och Sävedals domsaga utslag den
9 maj 1942, varigenom till betalning ur fastigheten Bäckebo l1 i Backa socken
fastställts 9,200 kronor jämte ränta på grund av en i fastigheten den 14 september
1938 under nr 2745 beviljad inteckning ävensom lagsökningskostnader,
hölls den 10 september 1942 av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
exekutiv auktion å sagda fastighet.

Enligt anskaffat gravationsbevis besvärades fastigheten ej av andra inteckningar
än dels ovan omförmälda inteckning för 9,200 kronor jämte
ränta enligt skuldebrev den 11 februari 1938 av Lennart Hollander till innehavaren,
dels en den 14 september 1938 under nr 2746 med förmånsrätt
efter den förstnämnda inteckningen beviljad inteckning för 750 kronor med
ränta och dels en den 15 november 1939 under nr 3459 beviljad inteckning
för 1,500 kronor med ränta.

Vid auktionen inställde sig i egenskap av rättsägare Berg, vilken anmälde
sig såsom ombud för fastighetsföreningen på grund av vederbörliga behörighetshandlingar,
samt byggmästaren Hjalmar Melin i Göteborg.

Berg bevakade för egen räkning på grund av den redan förut ingivna inteckningen
den 14 september 1938 nr 2745 kapitalbeloppet 9,200 kronor och
1,353 kronor 93 öre i ränta samt för föreningen på grund av inteckningen
den 15 november 1939 nr 3459 kapitalbeloppet 1,500 kronor och 180 kronor
i ränta. Berg företedde sistnämnda inteckning.

Melin bevakade på grund av inteckningen den 14 september 1938 nr 2746
kapitalbeloppet 750 kronor och Ilo kronor 38 öre i ränta.

I därefter upprättad borgenärsförteckning upptogos först kostnaderna för

122

det exekutiva förfarandet, sammanlagt 242 kronor 30 öre, samt därefter
Bergs fordran på grund av inteckningen den 14 september 1938 nr 2745
ränta och kapital tillhopa 10,553 kronor 93 öre. Såsom tredje post upptogs
Melins fordran och såsom fjärde post föreningens fordran.

Det tillkännagavs, att det lägsta bud, som finge vid auktionen antagas,
måste överstiga 242 kronor 30 öre samt att köpeskillingen i sin helhet måste
gäldas i reda penningar, såvitt ej 131 § utsökningslagen föranledde till annat.

Vid den därefter företagna auktionen inropades fastigheten av Berg för
föreningens räkning genom ett högsta bud å 10,796 kronor 23 öre, och ställde
därvid Berg den av honom ingivna inteckningen den 14 september 1938 nr
2745 såsom pant för inropet. Därjämte inbetalade Berg kontant 300 kronor
och förklarade, att han fullgjorde likviden dels genom kontantbetalning å
242 kronor 30 öre och dels genom att han medgåve att såväl fordrat kapitalbelopp
som ränta på grund av nyssnämnda inteckning finge avräknas å köpeskillingen
och innestå i fastigheten.

Sammanträde för köpeskillingens fördelning skulle äga rum inför länsstyrelsen
den 22 oktober 1942.

Sedan Berg den 24 september 1942, i och för möjliggörande för föreningen
att tillträda fastigheten, anhållit, att länsstyrelsen genom särskilt beslut skulle
förklara, att föreningen fullgjort sin betalningsskyldighet, yttrade länsstyrelsen
i beslut den 25 september 1942 följande: Enär länsstyrelsen icke vore
pliktig eller ens berättigad att före den i ärendet utsatta dagen och tiden för
sammanträdet för köpeskillingens fördelning eller den 22 oktober 1942
klockan 13 ingå i prövning till vilket belopp den, som medgivit anstånd, vore
berättigad till andel i köpeskillingen, samt köparen icke guldit vad som enligt
borgenärsförteckningen skulle betalas kontant, lämnade länsstyrelsen den av
Berg gjorda framställningen utan bifall. I

I en hit insänd skrift anförde föreningen klagomål däröver att länsstyrelsen
icke givit föreningen något bevis om att föreningen fullgjort sin betalningsskyldighet
i fråga örn den inropade fastigheten. I skriften anförde föreningen
vidare: Föreningen, som på grund av sin verksamhet icke så sällan nödgades
att till skyddande av densamma tillkommande fordringar å exekutiv auktion
inropa fastigheter, hade i sådana fall ett mycket stort intresse av att
snarast möjligt kunna tillträda fastigheterna för uppbärande av förfallande
hyresavkastning samt vidtagande av erforderliga åtgärder för fastigheternas
underhåll och uppvärmning m. m. Som det av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län tillämpade förfaringssättet, såvitt föreningen hade sig bekant,
icke hade någon motsvarighet inom övriga länsstyrelser, ansåge sig
föreningen icke behöva åtnöjas med att inom sagda län vara avskuren från
möjligheten att före den ordinarie likviddagen kunna fullgöra betalningsskyldigheten
efter av föreningen å exekutiv auktion verkställda inrop av
fast egendom. Utvägen att efter exekutiv auktion begära syssloman för fas -

123

tighetens omhändertagande eller uppbärande av från fastigheten fallande
avkastning stöde endast vederbörande utmätningssökande till buds, och om
ett sysslomannaförordnande utverkades, skulle detta medföra avsevärda
kostnader till nackdel för såväl den förutvarande som den nye ägaren. Länsstyrelsen
hade genom sitt förfarande hindrat föreningen att tillträda fastigheten
för uppbärande av vid kvartalsskiftet den 1 oktober 1942 förfallande
hyresbelopp samt vidtagande av vissa erforderliga underhållsarbeten. Föreningen
hade emellertid icke i detta fall lidit någon skada, då föreningen
funnit en köpare, som övertagit köpet på sådana villkor, att föreningen erhållit
full likvid för sin fordran. För föreningens fortsatta verksamhet vore
det emellertid av stor vikt, att garanti vunnes mot ett återupprepande av
förfarandet.

Sedan länsstyrelsen anmodats att inkomma med yttrande i ärendet, överlämnade
länsstyrelsen en av e. o. länsnotarien Axel Sandberg såsom ansvarig
för beslutet den 25 september 1942 avgiven förklaring, varjämte länsstyrelsen
avgav eget yttrande.

Sandberg anförde i sin förklaring följande: Vid behandlingen av ifrågavarande
ärende hade Sandberg såsom tillförordnad föredragande följt en praxis,
som enligt vad han inhämtat tillämpats av länsstyrelsen sedan åtminstone ett
20-tal år tillbaka och som torde överensstämma med utsökningslagens bestämmelser.
Därest föreningen guldit vad som enligt borgenärsförteckningen
skolat betalas kontant, hade köpebrev omedelbart, sedan auktionen vunnit
laga kraft, utfärdats och föreningen hade kunnat tillträda fastigheten å ”näst
infallande fardag” d. v. s. räknat från auktionsdagen. Principiellt syntes den
omständigheten, att i det föreliggande fallet inteckningshavaren och den som
inropat fastigheten i realiteten vore identiska, icke kunna inverka på de regler,
enligt vilka fallet skulle behandlas. För övrigt kunde vid fördelningssammanträde
ägarhypotek styrkas och ostridiga fordringar förklaras tvistiga o. s. v.
Därest den, som inropat fastigheten, fått tillträda densamma och lyfta eventuellt
förfallna hyror utan att hava guldit vad som enligt borgenärsförteckningen
skulle betalas kontant och utan att auktionen vunnit laga kraft,
skulle förrättningsmannen i sista hand bliva ansvarsskyldig, därest vid fördelningssammanträde
ägarhypotek bleve styrkt eller en ostridig fordran förklarats
tvistig o. s. v. Visserligen kunde måhända bestämmelsen i 131 § utsökningslagen
om ställande av pant eller borgen tillämpas, men i det nu föreliggande
fallet hade Sandberg med hänsyn till föreningens allmänna inställning
i frågan ansett det vara utan mening att söka avkräva föreningen dylik
säkerhet. Enligt upplysning från landsfiskalen i Hisings distrikt hade föreningen
i sin tur försålt fastigheten till en person, till vilken hyresgästen i
fastigheten betalat hyran för oktober 1942, utgörande 50 kronor. Då arvode
till syssloman enligt vedertagen praxis utgjorde 10 procent av influtna hyresbelopp,
torde föreningens kostnader för sysslomanskapet blivit tämligen obe -

124

tydliga. Länsstyrelsens beslut den 25 september 1942 hade samma dag per
postförskott sänts till föreningen. Besvär över beslutet syntes dock icke hava
anförts. På grund av det sålunda anförda anhölle Sandberg, att länsstyrelsen
i sitt yttrande till J. O. måtte hemställa att föreningens framställning icke
måtte föranleda någon vidare åtgärd.

För egen del anförde länsstyrelsen i det avgivna yttrandet, som var undertecknat
av landssekreteraren Nils Björkman och t. f. länsnotarien Erik Axelson,
följande: För många år sedan hade länsstyrelsen alltid vägrat att före
dagen för köpeskillingens fördelning utfärda bevis att köparen fullgjort sin
betalningsskyldighet, därest ej köparen kontant erlade hela det belopp, som
enligt borgenärsförteckningen skulle gäldas kontant. Anledningen därtill hade
tydligen varit, att länsstyrelsen ej ansett sig skyldig eller berättigad att före
sagda dag göra så att säga en förhandsfördelning av köpeskillingen för utrönande
av i vad mån inteckning täcktes av köpeskillingen. I de flesta fall
vore väl en dylik åtgärd enkel men, då fråga vore örn flera gemensamt intecknade
fastigheter, kunde, därest brist i någon eller några av fastigheterna uppkommit,
uträkningen bliva av mera vidlyftig beskaffenhet. Länsstyrelsens
ovannämnda ståndpunkt, som varit känd bland advokater och allmänhet
i länet, hade medfört att under senare åren vederbörande köpare utan vidare
fullgjort sin betalningsskyldighet före dagen för köpeskillingens fördelning
helt medelst kontantinbetalning. Förutom vid nu ifrågavarande tillfälle hade
frågan blott en gång tidigare under de senare åren ställts på sin spets. Länsstyrelsen
hade då meddelat beslut av samma innehåll som det nu förevarande.
Föredragande vid detta tillfälle hade varit annan tjänsteman än Axelson,
som nu vore ordinarie föredragande i dylika ärenden. Axelson hade för sin del
icke haft att handlägga något fall, där anledning förekommit att ingå i en
närmare prövning av frågan om ovannämnda princip vore riktig. Enligt länsstyrelsens
förmenande kunde frågan om riktigheten av den av föreningen förfäktade
ståndpunkten diskuteras. Medgivas måste dock, att vissa skäl talade
för densamma. Så t. ex. hade ju förrättningsmannen alltid möjlighet att genom
krävande av pant eller borgen gardera sig för den händelse en fordringsägare,
som medgivit avräkning, vid sammanträdet för köpeskillingens fördelning
skulle befinnas ej vara berättigad till del i köpeskillingen eller till mindre del
däri än vad borgenärsförteckningen utvisade. Länsstyrelsen vore därför villig
att, därest J. O. skulle finna den av klaganden förfäktade ståndpunkten
riktig, i fortsättningen tillämpa densamma. Sandbergs ståndpunktstagande
syntes dock i varje fall med hänsyn till frågans oklarhet icke vara att betrakta
som något tjänstefel. I

I en till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avlåten skrivelse anförde
tjänstförrättande justitieombudsmannen Rudewall därefter följande.

Bestämmelser om erläggande av den del av köpeskillingen för å exekutiv

125

auktion såld fast egendom, som enligt borgenärsförteckningen skall gäldas
i reda penningar, äro meddelade i 130 och 131 §§ utsökningslagen.

Enligt 130 § skall sist å sammanträdet för köpeskillingens fördelning den
del av köpeskillingen, som enligt borgenärsförteckningen bör i reda penningar
utgå, vara till auktionsförrättaren gulden, såvitt anstånd efter 131 § icke
blivit köparen lämnat.

I 131 § stadgas, att om köparen visar att fordringsägare, som enligt borgenärsförteckningen
skulle ur köpeskillingen erhålla betalning i reda penningar,
lämnat honom anstånd med betalningen, eller om köparen själv är berättigad
till sådan betalning, äger han å köpeskillingen avräkna motsvarande belopp;
dock skall, om auktionsförrättaren det äskar, ställas pant eller borgen för
återbäring i händelse beloppet skulle finnas rätteligen tillkomma annan
borgenär.

Enligt 133 § äger köparen att tillträda egendomen, då han fullgjort sin
betalningsskyldighet.

131 § utsökningslagen fick sin nuvarande lydelse i samband med de år 1912
genomförda ändringarna i utsökningslagen. Det ovan återgivna stadgandet
i lagrummet återfinnes i det av lagberedningen år 1907 framlagda förslaget
till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen. (Förslag till jordabalk II.)
I motiverna till detta lagförslag anförde lagberedningen vid 131 § följande.

I likhet med vad då gällde vore det enligt denna paragraf medgivet köpare
av exekutivt försåld fastighet att med en borgenär, som eljest skolat erhålla
kontant betalning för sin fordran, träffa överenskommelse om anstånd med
betalningen och därigenom med ett motsvarande belopp minska den summa,
han för fullgörande av sin betalningsskyldighet hade att inbetala till auktionsförrättaren.
Den gällande bestämmelsen därom — lil § — vore emellertid
så avfattad, att örn på klagan över köpeskillingslikviden högre myndighet
skulle finna, att auktionsförrättaren vid prövningen av en dylik överenskommelse
misstagit sig och att för den fordran, varom överenskommelsen träffats,
betalning ej bort utgå, auktionen syntes kunna bliva ogiltig. En sådan påföljd
vore dock betänklig. Köparen hade fullgjort vad auktionsförrättaren
avfordrat honom, han hade erhållit köpebrev å egendomen, hade måhända
tagit nya inteckningar i densamma eller överlåtit den till annan person. Och
likväl kunde på grund av klagan över likviden, kanske slutligen prövad först
efter års förlopp, alltsamman kastas över ända. För att skydda vederbörande
rättsägare kunde det ej sägas vara nödigt att förfara med sådan stränghet.
Funnes annan vara berättigad till något belopp, som med orätt ansetts vara
genom överenskommelsen erlagt, vore auktionsförrättaren, örn ej ett ursäktligt
misstag från hans sida ansåges föreligga, ersättningsskyldig; i varje
fall kunde beloppet återfordras av den, vilken det obehörigen tillgodoförts.
Till fullständigt tryggande av annan borgenärs eventuella rätt hade beredningen
föreslagit, att auktionsförrättaren, för att taga överenskommelsen
för god, ägde fordra säkerhets ställande för möjlig återbäring, överenskom -

126

melsén kunde sägas innebära en förtida lyftning av andel i köpeskillingen,
och att säkerhet ställdes överensstämde alltså med vad i fråga örn sådan
lyftning vore föreskrivet. Att stadga ovillkorlig skyldighet att ställa säkerhet
syntes dock icke vara nödigt; oftast torde nog fordringsägarens rätt till betalning
vara så klar, att ställande av säkerhet bleve allenast en onödig formalitet.
Det hade därför lämnats i auktionsförrättarens skön att bedöma, om
pant eller borgen skulle ställas.

133 § var i lagförslaget lika med 113 § i då gällande utsökningslag.

Ett på grundval av nämnda förslag upprättat och till lagrådet remitterat
lagförslag föredrogs i lagrådet av dåvarande revisionssekreteraren, sedermera
justitierådet Tore Almén. Av Alméns år 1927 tryckta promemoria för föredragningen
framgår, att Almén vid 131 § i lagförslaget bland annat yttrat
följande:

”Har köparen utverkat sig anstånd av en eller flera borgenärer, som enligt
borgenärsförteckningen äro berättigade till andel i köpeskillingen, och erlagt
resten kontant, får köpet icke under några förhållanden gå åter därför att
högre instans vid prövning av frågan om köpeskillingens fördelning finner,
att dessa borgenärer icke äro berättigade till så stor andel i köpeskillingen, som
antagits. Just för att utmärka detta har man utbytt det i nu gällande lag
förekommande uttrycket fordringsägare, som skall ur egendomen erhålla betalning’
mot fordringsägare, som enligt borgenärsförteckningen skola ur köpeskillingen
erhålla betalning. Det fordras således icke, att anstånd lämnats av
fordringsägare, som slutligen finnes vara berättigad till sådan betalning. Härigenom
är köparen tryggad mot risken, att egendomen går under nytt utrop,
oaktat han erlagt det belopp, som avfordrats honom, och vad som är ännu
viktigare, möjligheten, att köpet går åter sedan köpebrev utfärdats, är utesluten.
”

Vid 133 § har Almén anfört:

”Enligt gällande rätt skall ju hela köpeskillingen erläggas kontant, såvida
icke anstånd erhålles enligt § lil. Önskar köparen tillträda egendom redan
före likvidsdagen, står detta visserligen honom fritt, örn han dessförinnan
erlägger hela köpeskillingen och därå erhåller auktionsförrättarens kvitto;
åberopar han överenskommelse om anstånd med någon borgenär, torde däremot
auktionsförrättaren icke vara pliktig eller ens berättigad att före nämnda
dag ingå i prövningen, till vilket belopp den, som medgivit anståndet, är berättigad
till andel i köpeskillingen. Ännu å denna dag är nämligen en inteckningshavare
berättigad att visa, att ränta å hans inteckning innestår för längre
tid än ett år. — Annorlunda kommer detta att förhålla sig enligt förslaget.
Det belopp, som köparen har att gälda i reda penningar, kan vara jämförelsevis
obetydligt. Uppgår det icke till 1/6 av köpeskillingen och har inroparen
enligt § 125 å själva auktionsdagen erlagt vad som skall sålunda gäldas, äger
han, om förslaget lämnas oförändrat, strax tillträda egendomen. Detta synes
mig ingalunda vara någon förändring till det bättre. De borgenärer, som äro

127

berättigade till kontant betalning, hava ingen fördel av att det dem tillkommande
beloppet erlägges före likvidsdagen, — icke ens ränta å beloppet
under mellantiden kommer dem till godo — och det är svårt att inse, varför
inroparen genom att erlägga beloppet tidigare skall få rätt att dessförinnan
tillträda egendomen. — Den praktiska betydelsen av denna fråga är ingalunda
liten. Om köparen har rätt att tillträda egendomen, så snart han erlagt det
belopp, som enligt borgenärsförteckningen skall betalas kontant, har han tillfälle
att inbetala detsamma omedelbart före den dag, då kvartalshyrorna för
egendomen skola erläggas, och förvärvar därigenom rätt att uppbära dessa
hyror. Inteckningshavare och andra rättsägare i fastigheten, som icke kunna
veta, om köparen ämnar begagna sig av denna rätt, bliva härigenom ur stånd
att bedöma, huru långt de behöva deltaga i bjudandet för att rädda sin inteckning.
Under förutsättning att, såsom i allmänhet är fallet vid exekutiv
försäljning av stadsfastigheter, särskild syssloman blivit tillsatt att uppbära
hyrorna, är detta nämligen beroende av om nämnda kvartalshyror äro att
påräkna för rättsägarne. Att inteckningshavarens ifrågavarande intresse är
legitimt, har beredningen själv erkänt genom föreskriften om borgenärsförteckningens
fullföljande utöver lägsta budet. — Av nu anförda skäl skulle
jag vilja förorda den ändringen i § 133, att tillträde icke under några förhållanden
får ske före likvidsdagen.”

De av Almén sålunda framställda erinringarna i senast angivna hänseende
föranledde icke någon ändring i det remitterade förslaget. Vad i promemorian
ianförts kan emellertid uppenbarligen tjäna till ledning vid bedömandet av
det spörsmål, varom här är fråga.

Enligt min mening måste av de ifrågavarande lagstadgandena dragas den
slutsatsen, att belopp, som skolat gäldas i reda penningar men får avräknas
å en i borgenärsförteckningen upptagen inteckningsfordran, bör betraktas på
samma sätt som om det blivit av köparen kontant erlagt. Härvid är det sätt,
på vilket fordringen upptagits i borgenärsförteckningen, avgörande såväl för
behörigheten att medgiva anstånd som ock för fordringsbeloppets storlek till
kapital och ränta. Föreligger anledning till antagande, att fordringen möjligen
kan tillkomma annan borgenär än den, som medgivit avräkning, är auktionsförrättaren
till sin egen säkerhet berättigad kräva, att köparen ställer pant
eller borgen för återbäring. Har köparen före sammanträdet för köpeskillingens
fördelning erlagt köpeskillingen, måste auktionsförrättaren anses vara
pliktig att, även örn betalningen delvis guldits genom avräkning i överensstämmelse
med 131 § utsökningslagen, i auktionsprotokoll anteckna att
betalningsskyldigheten rätteligen fullgjorts eller, om sådan anteckning ej
gjorts, på annat sätt lämna köparen bevis därom. Då köparen enligt 133 §
är berättigad att så snart betalningen erlagts tillträda egendomen, oavsett
huruvida auktionen vunnit laga kraft eller ej, och enligt särskild föreskrift
skall äga uppbära efter tillträdet förfallande hyror eller arrendeavgifter, är

128

det av största intresse för honom att omedelbart efter köpeskillingens erläggande
kunna visa, att han rätteligen fullgjort sin betalningsskyldighet.

Denna min uppfattning vinner även stöd av vad Hassler anfört i sitt år
1938 utgivna arbete ”Svensk Exekutionsrätt” sid. 369 o. f. ävensom av uttalanden
i Olivecronas ”Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom”,
andra upplagan, 1941, sid. 137 o. f.

I förevarande fall är upplyst, att föreningen efter inropet av Bäckebo l1
kontant erlagt det belopp, till vilket lägsta budet blivit bestämt, samt såsom
likvid för köpeskillingen i övrigt på grund av inteckningshavarens medgivande
yrkat avräkning å en i borgenärsförteckningen närmast efter de inom lägsta
budet antecknade posterna upptagen fordran, som på grund av inteckning
bevakats av föreningens eget ombud vid auktionen. Köpeskillingen måste
sålunda anses erlagd i den ordning, som vid auktionen förutsatts. På grund
härav anser jag, att länsstyrelsen i förevarande fall bort lämna föreningen
bevis därom, att föreningen rätteligen fullgjort sin betalningsskyldighet.
Genom sitt beslut att avslå en av föreningen särskilt framställd begäran örn
dylikt bevis har därför länsstyrelsen enligt min mening förfarit oriktigt.

Med hänsyn till vad i länsstyrelsens förklaring anförts och då någon skada
i förevarande fall icke tillskyndats föreningen genom länsstyrelsens förfarande,
lät J. O. bero vid att giva länsstyrelsen del av sin ovan uttalade uppfattning
i saken.

8. Fråga vid förvandling av två bötesstraff, å vilket av dessa
gjorda avbetalningar skulle avräknas.

Till Bollnäs domsagas häradsrätts sammanträde den 23 september 1942 instämde
landsfiskalen i Bollnäs distrikt grovarbetaren Gunnar Lovisin Karlsson
i Säversta, Bollnäs, med yrkande att vissa Karlsson ådömda böter måtte
förvandlas.

I samma dag meddelat utslag yttrade häradsrätten följande.

Enär Karlsson av häradsrätten dömts, den 28 maj 1941 för fylleri och förargelseväckande
beteende att böta 60 kronor, varav endast 40 kronor guldits,
samt den 7 januari 1942 för fylleri, förargelseväckande beteende och resande
av livsfarligt vapen att utgiva 30 dagsböter å en krona 50 öre, varav icke
något guldits, prövade häradsrätten lagligt förvandla de ådömda men ej
guldna böterna så, att Karlsson ålades att i förvandlingsstraff undergå fängelse
i 32 dagar.

Häradsrättens utslag vann laga kraft, varefter Karlsson under tiden den 6
mars—den 7 april 1943 undergick det honom ådömda förvandlingsstraffet.

Sedan jag vid granskning av fångförteckningen från straffängelset i Gävle
för mars 1943 funnit, att de Karlsson ådömda böterna rätteligen bort för -

129

vandias till fängelse i 21 dagar, anmodade jag häradshövdingen John Larson,
som den 23 september 1942 fört ordet i häradsrätten, att till mig inkomma
med förklaring.

I avgivet yttrande anförde Larson följande.

Vid förvandlingen av ifrågavarande böter hade Larson kommit till ett förvandlingsstraff
å 32 dagars fängelse därigenom, att han sammanlagt oguldna

20 kronors böter, som motsvarade 4 dagsböter, med ådömda 30 dagsböter till
34 dagsböter, vilka därefter enligt 13 § i verkställighetslagen förvandlats till
32 dagars fängelse. Enligt J. 0:s mening skulle den dömde i stället hava erhållit
ett förvandlingsstraff å 21 dagars fängelse. Larson förmodade, att
J. O. kommit till detta resultat genom att sammanlägga hela det ådömda
bötesbeloppet, 00 kronor, som motsvarade 12 dagsböter, med senare ådömda
30 dagsböter, varefter avräknats guldna 40 kronor eller 20 dagsböter å en
krona 50 öre. Därefter återstode 10 dagsböter, som vid förvandling bleve

21 dagars fängelse. Larson ville icke bestrida, att lagtexten gåve stöd för
J. ö:s mening. Emellertid ledde detta sätt att förvandla i förevarande fall till
egendomliga konsekvenser. Om den dömde inbetalt hela bötesbeloppet 00 kronor
— åtminstone om han gjort det före den 7 januari 1942, då han ådömdes
de 30 dagsböterna — hade åklagaren endast yrkat förvandling av dagsböterna,
vilka då förvandlats till 30 dagars fängelse. Nu hade den dömde endast
gjort avbetalning å böterna (enligt vad Larson inhämtat hade 15 kronor erlagts
den 22 oktober 1941, 15 kronor den 8 december samma år oell 10 kronor
den 20 januari 1942). Därigenom sluppe han undan med ett avsevärt
lägre förvandlingsstraff och hade sålunda kommit i en betydligt bättre ställning
än om han inbetalt hela bötesbeloppet. Detta vore ju oformligt och
kunde väl ej vara lagstiftarens mening. Larson ansåge sig därför ej obetingat
kunna medgiva, att han förfarit felaktigt. Den dömde hade icke
vederfarits någon orättvisa. Larson hemställde därför, att J.O. ville låta
bero vid hans avgivna förklaring. I * * * * * * * 9

I 13 § första stycket lagen den 9 april 1937 örn verkställighet av bötesstraff
angives den skala, efter vilken förvandling av dagsböter till fängelse

skall äga rum. Enligt andra stycket i samma paragraf skall, därest böter del vis

guldits, förvandlingen göras efter antalet oguldna dagsböter, varvid dags bot

som endast delvis guldits anses såsom ogulden. Vidare stadgas i paragrafens
tredje stycke, att vid förvandling av böter som ådömts omedelbart
i penningar skall varje påbörjat belopp av 5 kronor anses svara mot en

dagsbot.

14 § första stycket i lagen har följande lydelse: Skall förvandling ske av

något bötesstraff och häftar den bötfällde jämväl för andra böter som enligt

denna lag må förvandlas, varde samtliga böter förvandlade och gemensamt

9 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 10/(4 urs riksdag.

130

förvandlingsstraff bestämt efter sammanräknade antalet dagsböter. Har avbetalning
skett och äro dagsböternas belopp olika, skall vid bestämmande
av förvandlingsstraffet betalningen avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot.

Beträffande tillkomsten av dessa bestämmelser må erinras följande.

I ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag örn verkställighet
och förvandling av bötesstraff voro de bestämmelser om förvandling av böter,
som motsvara de ovan återgivna nu gällande föreskrifterna, upptagna i 14 och
15 §§. Första stycket i 15 § hade i detta lagförslag följande lydelse: Skall
förvandling ske av något bötesstraff och häftar den bötfällde jämväl för
andra böter som enligt denna lag må förvandlas, varde samtliga böter förvandlade
och förvandlingsstraffet bestämt efter sammanräknade antalet dagsböter.
Har avbetalning skett och äro dagsböternas belopp olika, skall betalningen
avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot.

Lagrådet, som efter remiss avgav utlåtande över lagförslaget, anförde vid
sistnämnda paragraf följande.

I fråga om förvandling av flera bötesstraff föreskreves i andra punkten av
första stycket att avbetalning, där dagsböternas belopp vore olika, skulle
avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot. Därmed avsåges ej att materiellt
reglera å vilket bötesbelopp betalningen skulle redovisas i den mån detta
kunde äga betydelse, såsom t. ex. skedde i 7 § andra stycket införsellagen,
vilket lagrum enligt 4 § tredje stycket i det remitterade förslaget därvid
komme att gälla. Bestämmelsen åsyftade endast en beräkning för förvandlingens
genomförande och torde av praktiska skäl för sin tillämpning ej ens
förutsätta, att det bötesbelopp, å vilket avräkningen skulle företagas, ådömts
innan betalningen skedde. Denna avräkningens karaktär syntes, för undvikande
av missförstånd, böra komma till uttryck genom omformulering av
stadgandet. Med avseende å det i samma punkt förekommande uttrycket
”dagsböternas belopp” syntes böra erinras, att därmed avsåges ej blott belopp,
vartill varje bot fastställts vid ådömande av dagsböter, utan också,
där fråga jämväl vore om förvandling av i penningar omedelbart ådömda
böter, det belopp som enligt evalveringsregeln i 14 § skulle anses svara mot
en dagsbot. Även örn denna stadgandets innebörd icke omedelbart följde av
det anmärkta uttryckssättet, torde den emellertid tillräckligt klart framgå
av en jämförelse med 14 § och av sammanhanget med första punkten i förevarande
stycke. Med hänsyn därtill syntes den föreslagna lydelsen kunna
lämnas oförändrad.

I den proposition, nr 35, vari förslag till lag om verkställighet av bötesstraff
förelädes 1937 års riksdag, blev den av lagrådet sålunda gjorda erinringen
på det sätt iakttagen, att i 14 §, under vilken upptogos bestämmelser
motsvarande föreskrifterna i 15 § av det till lagrådet remitterade förslaget,
andra punkten erhöll sitt ovan återgivna innehåll, att, om avbetalning skett
och dagsböternas belopp äro olika, vid bestämmande av förvandlingsstrafjet
betalningen skall avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot.

131

Såsom av det ovan anförda framgår skall alltså vid förvandling av två
eller flera bötesstraff gjord avbetalning i första hand avräknas å det bötesstraff,
vars dagsbotsbelopp är lägst, och detta oavsett om avbetalningen
gjorts före eller efter ådömandet av dessa böter.

I det bötesförvandlingsmål, varom i detta ärende är fråga, förelågo till
förvandling två Gunnar Lovisin Karlsson ådömda bötesstraff, det ena å 60
kronor motsvarande 12 dagsböter om 5 kronor och det andra å 30 dagsböter
om en krona 50 öre. Karlsson hade å böterna i olika omgångar avbetalt tillhopa
40 kronor. Enligt 14 § första stycket andra punkten lagen om verkställighet
av bötesstraff hade de verkställda avbetalningarna bort avräknas å
sistnämnda bötesstraff. Efter denna avräkning, som skolat äga rum med
beaktande av andra stycket i 13 §, hade av detta bötesstraff återstått 4
dagsböter. Det sammanlagda antalet oguldna dagsböter hade således därefter
uppgått till 16, motsvarande ett förvandlingsstraff av 21 dagars fängelse.
Häradsrätten har emellertid bestämt straffet till 32 dagar, vilket straff
alltså med 11 dagar överskridit det, som rätteligen borde hava utdömts. Det
ådömda straffet har Karlsson avtjänat.

Då Karlsson till följd av felaktigheten i häradsrättens utslag tillskyndats
skada, för vilken han borde erhålla ersättning, ansåg jag mig, innan jag slutligen
avgjorde ärendet, böra bereda häradshövdingen Larson såsom ansvarig
för felet tillfälle att visa, att Karlsson fått skälig gottgörelse. Med anledning
därav upptog jag i en till Larson avlåten skrivelse vad jag ovan
anfört och beredde honom tillfälle att till mig inkomma med bevis i nämnda
avseende.

Sedan Larson därefter inkommit med bevis, att Karlsson av honom erhållit
full gottgörelse för skadan, lät jag bero vid vad i saken förevarit.

9. Olämplig avfattning av kungörelser.

Vad angår kungörelsers avfattning har jag vid granskning av i Post- och
Inrikes Tidningar införda kungörelser funnit, att avfattningen ofta är för vidlyftig.
Dessutom är det ganska vanligt, att två eller flera kungörelser utfärdas
angående förhållanden, som lämpligen kunna offentliggöras genom en kungörelse.
Kungörelsekostnaderna nedbringas givetvis högst väsentligt, om exempelvis
vid omyndigförklaring av flera personer besluten sammanföras i en
enda kungörelse. Ofta har emellertid utfärdats en kungörelse beträffande var
och en av de omyndigförklarade. En och annan gång har jag iakttagit, att
sedan domaren beviljat boskillnad och makarna i samband därmed till häradsrätten
ingivit bodelningshandling, två kungörelser samtidigt utfärdats, den
ena örn boskillnadsdomen och den andra örn bodelningshandlingens ingivande,
båda kungörelserna undertecknade av domaren, i det senare fallet på härads -

132

rättens vägnar. Ett dylikt tillvägagångssätt är uppenbart förkastligt ur sparsamhet
ssynpunkt .

Likaledes måste det anses leda till en onödig fördyring av kostnaderna att
över tillkännagivanden, varom här är fråga, utsätta ordet ”Kungörelse”. Detta
gäller särskilt beträffande annonsering i Posttidningen. Ej sällan — och detta
även då ”Kungörelse” utsatts — heter det, att rättens eller domarens beslut
”härmed kungöres” eller ”varder härmed kungjort”, vilket synes mig helt
obehövligt. Detsamma gäller om den vanliga formuleringen, att rätten eller
domaren ”genom beslut” eller ”genom utslag” viss dag förklarat en person
omyndig eller dömt till boskillnad o. s. v.

Vad underskriften angår, synes det olämpligt att, såsom ofta för att icke
säga i de flesta fall sker, underteckna så, att först utsättas ort och dag för
kungörelsens utfärdande, därefter på nästa rad ”På häradsrättens (rådhusrättens)
vägnar:” och så på en tredje rad domarens namn. I en del dylika av mig
observerade fall har å en fjärde rad utsatts domarens ämbetsställning, t. ex.
”Häradshövding”. En sådan vidlyftig underskrift upptager vanligen lika
många eller flera rader än själva kungörelsen. Det torde vara tillfyllest, om
kungörelsen undertecknas antingen med ”Häradsrätten” respektive ”Rådhusrätten”
eller med domarens namn. I varje fall bör tillses, att underskriften i
tryck ej kommer att upptaga mer än en rad. Däremot synes det mig vara att
gå väl långt i sparsamhet att, såsom stundom förekommer, icke förse kungörelsen
med någon som helst underskrift.

I ett stort antal fall under det gångna året har jag på grund av gjorda iakttagelser
fäst vederbörande domares uppmärksamhet på angelägenheten av att
vid uppsättande av kungörelser kostnadssynpunkten beaktas. Ehuru det är av
vikt, att så sker, får dock givetvis ej nämnda synpunkt leda till att kungörelsernas
innehåll blir så knapphändigt, att kungörandet till följd därav ej
helt fyller sin uppgift. Exempelvis vill jag nämna, att i kungörelser örn omyndigförklaring
vederbörandes födelsetid lämpligen, såsom också vanligen torde
ske, bör utsättas, när kungörelsen avser en person utan egenartat släktnamn.

10. Ledamot i rådhusrätt har i åtskilliga fall genom beslut, i vilka
han själv deltagit, dels förordnats till förundersökare i
brottmål och dels sedermera tillerkänts ersättning
för förundersökningen.

Den 15 februari 1943 handlades vid rådhusrätten i Filipstad under ordförandeskap
av t. f. borgmästaren O. Knöös ett till samma dag instämt mål
mellan t. f. stadsfiskal B. T. Lundman, å tjänstens vägnar, å ena, samt
rörverksarbetaren Bror Erik Landberg i Storfors, å andra sidan, angående ansvar
för stöld.

Sedan målet av åklagaren överlämnats till rättens prövning, förordnade
rådhusrätten lagfarne rådmannen Simon Carlsson att verkställa förundersök -

133

ning rörande Landberg'' för utrönande av, huruvida villkorlig straffdom borde
ifrågakomma. I avvaktan därpå uppsköts målet till den 1 mars 1943.

Vid målets återföretagande den 1 mars, då Knöös ävenledes förde ordet i
rådhusrätten, anmäldes en från Carlsson inkommen rapport över förundersökningen,
varefter åklagaren förklarade sig icke hava något att erinra mot
att Landberg erhölle villkorlig dom.

Genom utslag samma dag dömde rådhusrätten jämlikt 20 kap. 1 § strafflagen
Landberg att för stöld hållas till straffarbete tre månader, villkorlig
dom. För den i målet verkställda förundersökningen tillerkändes Carlsson ett
arvode av 45 kronor.

Sedan protokollen i målet på grund av visst förhållande, varom här icke
är fråga, hit införskaffats, inhämtade jag, att Carlsson haft säte i rätten vid
förordnandet av honom till förundersökare samt vid bestämmandet av ersättningen
till honom för den verkställda förundersökningen. På grund därav
anmodade jag rådhusrättens ledamöter att inkomma med förklaring.

Med förmälan, att i handläggningen av målet jämte Knöös och Carlsson
deltagit, den 15 februari sedermera avlidne extra rådmannen Carl Josefsson
och den 1 mars t. f. rådmannen Birger Forsberg, anförde Knöös i avgivet
yttrande följande.

Anledningen till att Carlsson och icke någon utom rätten förordnats till
förundersökare hade varit svårigheten att erhålla annan lämplig person till
detta uppdrag. Rättens ledamöter hade diskuterat frågan, huruvida Carlsson
kunde anses jävig att deltaga i besluten rörande förordnandet av honom till
förundersökare och rörande bestämmandet av ersättningen åt honom. Det
hade därvid uttalats den uppfattningen, att det åtminstone i sistnämnda fall
vore mindre lämpligt, att han deltoge i beslutet, men enär enighet rått örn,
att den begärda ersättningen vore skälig, och det på grund därav icke kunde
bliva något annat beslut rörande ersättningen än det som sedan meddelades,
därest en borgare i staden inkallades såsom extra rådman att tjänstgöra i
Carlssons ställe, hade en dylik åtgärd ansetts skola bliva utan praktisk betydelse.
Därvid hade beaktats även den omständigheten, att inkallandet av en
extra rådman skulle för varje rättegångstillfälle medföra en särskild utgift
för staden örn 10 kronor, vilket i Filipstad vore den ersättning som brukade
utgå till en extra rådman. Det hade således varit av praktiska skäl, som råd
husrätten underlåtit att i förevarande fall inkalla en extra rådman i Carlssons
ställe. Då emellertid Carlsson senare avstått från den honom tillerkända
ersättningen för den verkställda förundersökningen samt ekonomisk skada
sålunda icke åsamkats någon på grund av påtalade förhållandet, hemställde
Knöös, under försäkran att han för framtiden skulle noga beakta J. 0:s an
märkning, att J. O. måtte låta bero vid den avgivna förklaringen.

I särskilt yttrande anförde Carlsson och Forsberg, att de instämde i den

134

av Knöös avgivna förklaringen. Carlsson uppgav därjämte, att lian icke uttagit
och ej heller komme att uttaga den honom för ifrågavarande förundersökning
tillerkända ersättningen.

Av hit införskaffade protokoll inhämtades därefter, att rådhusrätten under
ordförandeskap av Knöös och nied Carlsson såsom ledamot även i andra
brottmål än det förut berörda förordnat Carlsson att verkställa förundersökning,
nämligen den 18 september 1939 angående hembiträdet Gunborg Aina
Matilda Filipsson, den 26 februari 1940 angående sågverksarbetaren Karl
Johan Johnson, den 14 september 1942 angående motormannen Trygve
Tangerud, den 1 februari 1943 angående springpojken Ernst Edvin NilssonRysén
och den 24 maj 1943 angående bageriarbeterskan Tora Elisabet Gustafsson.
Vidare inhämtades, att rådhusrätten för verkställda förundersökningar
tillerkänt Carlsson ersättning dels den 11 mars 1940 under ordförandeskap
av Carlsson i målet mot Karl Johan Johnson med 45 kronor, dels ock
under ordförandeskap av Knöös och med Carlsson såsom bisittare den 31
augusti 1942 i mål mot valsverksarbetaren David Rune Jonsson med 45 kronor,
den 28 september 1942 i målet mot Tangerud med 45 kronor och den
15 februari 1943 i målet mot Nilsson-Rysén med 50 kronor.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodades Knöös samt Carlsson
att hit inkomma med nya yttranden.

I avgivet yttrande anförde Knöös följande: När Knöös den 1 maj 1937
tillträtt förordnandet som borgmästare i Filipstad, hade han försökt bryta
den praxis, som då sedan ett tiotal år tillbaka tillämpats av rådhusrätten,
nämligen att förordna lagfame rådmannen till förundersökare i brottmål.
Det hade emellertid visat sig omöjligt att anskaffa någon axman lämplig person,
som var villig åtaga sig dylika uppdrag. Såvitt Knöös nu kunde erinra
sig hade det endast en gång lyckats rådhusrätten förmå någon annan än
Carlsson att åtaga sig ett dylikt uppdrag, och det hade varit när stadens
komminister förordnats till förundersökare i ett mål. Men redan efter deli
första förundersökningen hade denne undanbett sig att vidare ifrågakomma
vid förordnande av förundersökare. När sålunda annan villig och lämplig
person utom rådhusrättens krets icke stått att uppbringa, hade rådhusrätten
av omständigheterna tvingats att förordna Carlsson, vilken enligt Knöös’
uppfattning fullgjort sina uppdrag på ett utomordentligt sätt. Denna anordning
hade den fördelen, att en ledamot av rätten genom att hava i målet
vei’kställt förundersökning kommit att få en mycket ingående kännedom örn
den tilltalades person. Enär det emellertid mera sällan inträffade, att Knöös
före ett måls första handläggning med säkerhet kunde avgöra, att förutsättningar
för förox*dnande om förundersökning skulle komma att förefinnas —
ett bedömande som i regel kunde ske först vid första rättegångstillfället —
skulle som regel ett extra uppskov varit nödvändigt enbart för att till ett
kommande rättegångstillfälle inkalla en ersättare för Carlsson för att del -

135

taga i beslutet om förundersökning. För att undvika dylika uppskov hade
rådhusrätten underlåtit att i ifrågakomna fall inkalla ersättare för Carlsson.
När det sedan gällt att besluta om ersättning åt Carlsson i hans egenskap
av förundersökare, hade under de första åren av Knöös tjänstgöring i staden
tillämpats det förfarandet, att en av de extra rådmännen inkallats till tjänstgöring.
Att döma av de till Knöös remitterade domboksutdragen syntes detta
förfarande hava tillämpats ända till den 31 augusti 1942, då rådhusrätten
underlät att inkalla ersättare för Carlsson. Den närmaste anledningen därtill
syntes hava varit den, att andre icke lagfarne rådmannen erhållit tjänstledighet
tillsvidare på grimd av ålderdom, varför någon extra rådman icke funnits
att inkalla för en hel rättegångsdag, sedan förste extra rådmannen för
ordnats till vikarie för andre rådmannen. Den återstående ledamoten eller
den andre extra rådmannen hade nämligen på grund av släktskapsförhållande
till åklagaren varit jävig att tjänstgöra vid handläggning av brottmål.
Rådhusrättens nu påtalade förfarande hade sålunda haft sin yttersta orsak
i svårigheten för att icke säga omöjligheten för rådhusrätten att erhålla
annan förundersökare än Carlsson. Underlåtenheten att i berörda fall inkalla
ersättare åt denne hade, såsom ovan visats, betingats av praktiska skäl samt
i viss mån även av besparingshänsyn, enär inkallandet av ersättare medfört
utgifter för staden. Däremot ville Knöös bestämt göra gällande, att ifrågakomna
underlåtenhet icke i något fall haft till syfte att bereda Carlsson någon
extra förmån. Knöös kunde även bestämt påstå, att rådhusrättens patalade
beslut icke i något fall skulle blivit till sitt innehåll annorlunda, därest
ersättare för Carlsson inkallats. De ersättningar, som tillerkänts Carlsson för
hans förundersökningar, kunde icke sägas vara annat än skäliga. Den formella
oriktighet, som Knöös gjort sig skyldig till, hade icke haft någon som
helst betydelse för rådhusrättens beslut i ifrågakomna ämnen. Någon skada
syntes icke hava åstadkommits genom rådhusrättens påtalade förfarande,
och Knöös skulle för framtiden noga beakta J. 0:s anmärkning.

Carlsson anförde i avgivet yttrande: Vad anginge besluten om förordnande
av Carlsson till förundersökare hade det icke varit möjligt att veta, örn vid
sammanträde med rådhusrätten beslut om förundersökning komme att fattas,
och på grund därav hade icke inkallats någon extra ledamot av rätten.
Beträffande besluten om ersättning till Carlsson för förundersökningarna
hade Carlsson deltagit i desamma, men han hade icke haft någon tanke på
att därigenom bereda sig större ersättning än han skulle hava erhållit, därest
någon annan än han deltagit i besluten. Carlsson medgåve, att han icke hand
lat riktigt i berörda hänseenden. Såvitt Carlsson kunde förstå, hade någon
skada av ekonomisk eller annan natur icke tillskyndats någon genom de fattade
besluten. Ej heller funnes anledning antaga, att ifrågavarande beslut
skulle hava fått ett annat innehåll, därest någon annan än Carlsson deltagit
i desamma. Efter den 24 maj 1943 hade Carlsson icke deltagit i något råd -

136

husrättens beslut om förordnande av honom till förundersökare eller om ersättning
till honom i nämnda egenskap. På grund av vad han sålunda anfört
hemställde Carlsson, att J. O. måtte låta bero vid vad i saken förekommit.

I en till Knöös avlåten skrivelse, av vilken Carlsson erhöll avskrift, anförde
tjenstförrättande justitieombudsmannen Rudewall därefter följande.

Något laga hinder att till förundersökare angående en tilltalad förordna
en person, vilken såsom ledamot av rätten har att deltaga i handläggningen
av målet, synes väl icke föreligga. Att en ledamot av rätten får personlig
kännedom om den tilltalades förhållanden kan ju ej heller vara annat än till
fördel för målets behandling vid domstolen. Men enligt min mening kan det
i allt fall icke anses lämpligt, att den, som skall deltaga i målets avgörande,
anlitas för förundersökningen. Vid det slutliga bestämmandet i rätten, huruvida
villkorlig dom skall tillämpas, kan han nämligen i sådant fall känna sig
alltför bunden, örn han tidigare såsom förundersökare gjort uttalande i frågan,
örn den tilltalade bör erhålla villkorlig dom eller icke. Det måste antagas,
att det icke skall vara ogörligt att i en stad av Filipstads storlek finna
någon person utom rådhusrätten, som är lämplig och villig att åtaga sig förundersökningar
enligt ifrågavarande lag.

I domarereglerna är såsom en allmängiltig regel uttalat, att ”ingen må vara
domare i egen sak”. Denna grundsats har visserligen icke kommit till direkt
uttryck i de i 13 kap. gällande rättegångsbalk upptagna jävsreglema, men
orsaken härtill kan knappast vara annan än att principen ansetts så självklar,
att det varit onödigt att därutinnan meddela särskilda bestämmelser.
I 4 kap. 13 § nya rättegångsbalken har emellertid uttryckligen angivits, att
domare är jävig att handlägga mål, däri han själv är part eller eljest har del
i saken. Nu berörda grundsats liksom övriga jävsregler måste uppenbarligen
iakttagas icke blott i sådana fall, då domaren intager partsställning i ett mål,
utan även då domstolen eljest har att fatta något beslut, som direkt berör
domarens rättsställning, exempelvis genom att han i beslutet förordnas att
fullgöra något uppdrag eller genom att däri ersättning för utfört uppdrag
tillerkännes honom.

I enlighet med vad jag nu anfört måste rådhusrättens förfarande att låta
rådmannen Carlsson deltaga i de ovan påtalade besluten anses oriktigt. I avgörandet
av däri berörda frågor har Carlsson ägt intressen av sådan beskaffenhet,
att desamma medvetet eller omedvetet kunnat äventyra den opartiska
ställning han såsom domare måste intaga. Även örn anlitandet av annan
domare i Carlssons ställe skulle hava medfört extra kostnader för staden,
hade Carlsson därför bort avhålla sig från att deltaga i berörda beslut och
ersättare för honom bort tillkallas.

137

Då Knöös och Carlsson i sina yttranden förklarat sig inse det felaktiga i
rådhusrättens sistberörda förfarande samt de belopp, som tillerkänts Carlsson
för de verkställda förundersökningarna, icke syntes vara annat än skäliga,
fann J. O. sig kunna låta bero vid de av honom sålunda gjorda erinringarna.

11. För tidigt verkställd växelprotest.

I en hit ingiven skrift anförde försäkringsinspektören A. E. Fogelström,
Badstrandsvägen 29 i Stockholm, klagomål över att en den 19 december 1942
utställd, av klaganden accepterad växel å 120 kronor att betalas tre månader
efter sagda dag blivit redan den 21 januari 1943 av notarius publicus Clas
Östberg protesterad för utebliven betalning.

I infordrat yttrande över klagomålen anförde Östberg följande.

Den 21 januari 1943 hade Aktiebolaget Diskontobanken, som fått växeln
på sig överlåten, till Östberg för protest överlämnat densamma. Överst till
höger å växeln fanns då en i banken gjord anteckning om förfallodagen, så
lydande: ”Förfaller den 19/1 1943.” En sådan anteckning örn förfallodagen
funnes så gott som undantagslöst å alla växlar och plägade icke avskrivas i
protestprotokollet, då den ansåges vara en bankens privatanteckning. Då
protesten verkställdes, hade Östberg icke kommit att jämföra bankens anteckning
med växeltexten, och felaktigheten hade icke heller upptäckts vid
kollationeringen av protokollet mot växeln. Denna hade därför genom ett
beklagligt förbiseende blivit protesterad för tidigt. Därutöver ville Östberg
lämna följande upplysningar. Kort efter den 21 januari hade banken meddelat
Östberg, att klaganden vänt sig till banken och fordrat skadestånd med
2,000 kronor för den felaktiga protesten, ett krav som banken givetvis avvisat,
då klaganden uppenbarligen icke lidit någon skada av denna storleksordning.
Banken hade emellertid i tidningen Justitia låtit införa ett meddelande,
att växeln genom förbiseende från växelinnehavarens sida felaktigt
protesterats, och erbjudit klaganden att utan likvid utfå växeln. Detta hade
dock klaganden avvisat och därefter vänt sig till Östberg med begäran om
förslag till uppgörelse. Östberg hade icke ansett någon anledning föreligga
för honom att inlåta sig i förhandling med klaganden, då denne avvisat bankens
erbjudande, vilket enligt Östbergs mening utgjort en rikligt tilltagen
kompensation för det obehag, som eventuellt kunde hava förorsakats klaganden
genom protestens publicerande.

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat: Avgörande för en
växels förfallodag vore enligt svensk lag växelns lydelse och icke efter dess
utställande gjorda anteckningar. Dylika måste enligt vad Östberg själv medgivit
betraktas som vederbörandes privatanteckningar. Det syntes således

138

ostridigt, att Östberg i förevarande fall utan iakttagande av växeltextens
lydelse lagstridigt protesterat växeln. Att klaganden först vänt sig till banken
med krav å skadestånd torde väl få anses som den naturliga gången,
alldenstund banken utlämnat växeln till protest. Skadeståndskravets storlek
syntes i detta sammanhang vara utan betydelse. Efter hänvändelsen till banken
hade klaganden från bankens juridiska ombud erhållit en skrivelse, däri
meddelats, att banken icke vore ansvarig för det begångna felet, eftersom
det begåtts av Östberg. Denne borde alltså enligt bankens förmenande taga
konsekvenserna. Något erbjudande om växelns återfående utan likvid hade
klaganden icke mottagit. Däremot hade klaganden från banken erhållit en
den 1 februari 1943 dagtecknad avi örn att växeln förf olle den 19 mars 1943.
Med anledning av skrivelsen från bankens juridiska ombud hade klaganden
i brev den 12 februari 1943 vänt sig till Östberg. Enär svar å detta brev
uteblivit, hade klaganden telefonledes satt sig i förbindelse med Östbergs expedition,
varvid meddelats klaganden, att hans skrivelse icke föranledde någon
åtgärd.

I en till mig inkommen skrivelse meddelade banken därefter att, därest
klaganden återkallade sin anmälan till J. O. och förklarade sig icke hava
några anspråk vare sig mot banken eller mot Östberg, banken vidhölle sitt
tidigare till klaganden gjorda erbjudande att till honom utan likvid överlämna
växeln.

I ytterligare påminnelser bestred klaganden, att han erhållit något erbjudande
av nämnda slag av banken, och uppgav att, om han fått ett sådant,
han icke skulle hava antagit detsamma.

Sedan Östberg därefter inkommit med dels bevis, att klaganden icke innehade
någon till handelsregistret i Stockholm anmäld firma, och dels en
förbehållslös förklaring från banken, att denna vore beredd att till klaganden
utlämna ifrågakomna växel utan likvid, inkom klaganden med en
ytterligare skrift i ärendet, däri han anförde följande.

Klaganden yrkade att utfå skadestånd enligt viss beräkning med tillhopa
3,150 kronor. Till stöd härför ville han framhålla, att publiceringen av
växelprotesten skadat hans namn och medborgerliga anseende och alltså
varit till men för honom i hans yrke och näring. Klaganden ville i detta
''sammanhang nämna, att firman Possessio Fastighets- & Förvaltnings Aktiebolag
omedelbart efter kungörandet av växelprotesten erbjudit klaganden
sina tjänster för ordnandet av hans förment trassliga affärer. Örn man betänkte,
att det funnes ett stort antal upplysningsbyråer, som hade deima
olagliga växelprotest noterad, förstode man, att den med säkerhet komme
att för klaganden inverka menligt långt fram i tiden. Stockholms Köp -

139

mannatidning hade tillställt klaganden ett nummer av tidningen med växelprotesten
särskilt förprickad. Någon rättelse hade icke blivit införd i denna
tidning.

Sedan jag härefter för Östberg framhållit såsom min mening, att klaganden
borde erhålla större gottgörelse än den banken erbjudit och att en ersättning
med 500 kronor syntes mig skälig, överlämnade Östberg och banken
sistnämnda belopp till klaganden, som med anledning därav i en utfärdad
handling förklarade, att han ej vidare hade några anspråk mot vare sig
Östberg eller banken på grund av den felaktiga växelprotesten.

Då klaganden således erhållit skälig gottgörelse, lät jag med hänsyn härtill
och till omständigheterna i övrigt bero vid vad i saken förekommit.

12. Felaktig beräkning av strafftid.

Genom utslag den 17 oktober 1941 dömde Kungl. Maj:t i. d. kaptenen
Edvin Gerhard Svensén för vissa brott att vara avsatt från sin tjänst såsom
kapten i Wendes artilleriregementes reserv och hållas till straffarbete ett år.
Enligt meddelad verkställighetsresolution började Svensén avtjäna straffarbetet
den 23 januari 1942.

Sedan Svensén ställts under åtal för ytterligare brott, dömde Stockholms
rådhusrätt genom utslag den 28 juli 1942 Svensén till, förutom avsättning,
straffarbete ett år en månad, från vilket straff emellertid skulle avräknas vad
Svensén kunde hava utstått av det honom genom förstnämnda utslag ådömda
straffet.

Genom resolution den 17 augusti 1942 förordnade Ö. Ä., att det för Svensén
bestämda straffet, som börjat den 7 augusti 1942, skulle, med beaktande av
att Svensén avtjänat sex månader 15 dagar av det honom genom utslaget
den 17 oktober 1941 ådömda straffet, sluta den 20 februari 1943.

Den 14 december 1942 avbröts verkställigheten av straffet för Svenséns
inställande till ny rannsakning inför regementskrigsrätten vid Wendes artilleriregemente.

Med undanröjande av de straffbestämningar, som meddelats i ovan omförmälda
utslag, dömde krigsrätten därefter genom utslag den 21 december 1942
Svensén för tillgrepp och förskingring under synnerligen försvårande omständigheter
av för krigsmaktens räkning avsedda medel, som Svensén i egenskap
av batterichef mottagit till förvaltning, samt förfalskning i avsikt att dölja
tillgreppen ävensom bedrägeri att vara avsatt från sin tjänst såsom kapten i
Wendes artilleriregementes reserv och undergå straffarbete ett år tre månader,
varjämte krigsrätten förordnade, att vid frihetsstraffets verkställande
skulle avräknas vad Svensén utstått av de honom av Kungl. Majit och Stockholms
rådhusrätt ådömda frihetsstraffen.

140

Sedan Svensén den 24 december 1942 förklarat sig nöjd med krigsrätten^
utslag, förordnade länsstyrelsen i Kristianstads län genom resolution den 31
december 1942, att det i sagda utslag bestämda straffarbetet, som börjat den

24 december, skulle, med beaktande av att Svensén avtjänat tillhopa tio månader
21 dagar av de honom tidigare ådömda straffen, sluta den 3 maj 1943.

Vid granskning av fångförteckning från straffängelset i Kristianstad syntes
det mig, av tillgängliga handlingar att döma, att slutdagen för Svenséns
straff bort bestämmas till den 2 maj 1943, och anmodade jag på grund därav
länsnotarien Carl Jepsson, vilken undertecknat länsstyrelsens resolution, att
till mig inkomma med förklaring.

I avgivet yttrande anförde Jepsson följande: Vid beräkning av den tid, som
skulle avdragas vid verkställigheten av straffet, sådant det utdömts enligt
krigsrättens utslag, hade Jepsson utgått från, att avtjänandet av det Svensén
tidigare ådömda straffet skulle hava avbrutits klockan 8 på morgonen rannsakningsdagen
den 14 december 1942 eller den tidpunkt på dygnet, då under
föregående dag avtjänat straff i vanliga fall beräknades sluta. Det syntes
knappast kunna anses oriktigt, att den, som underginge straffarbete och därefter
ånyo skulle rannsakas, finge tillfälle att i lugn, åtminstone timmarna
före den nya rannsakningen, samla sig till densamma. I brist på uttryckliga
bestämmelser av sådant innehåll finge det kanske anses riktigast, att den
dömde finge tillgodoräkna sig de timmar å rannsakningsdagen, som föreginge
rannsakningen, såsom full straffdag, då ju ett sådant beräkningssätt vore
till den dömdes fördel. Svensén hade emellertid villkorligt frigivits redan den

25 februari 1943, och han hade sålunda icke kommit att få avtjäna straff
till den i länsstyrelsens resolution bestämda slutdagen den 3 maj 1943. Jepsson
hemställde därför, att J. O. måtte låta bero vid den avgivna förklaringen.
För sin del skulle Jepsson framdeles i liknande fall tillämpa ovannämnda
för en straffskyldig fördelaktigare beräkningssätt.

Av handlingarna framgår, att slutdagen för ifrågavarande bestraffning felaktigt
bestämts till den 3 maj 1943 i stället för rätteligen den 2 i samma
månad. Felet beror på att länsstyrelsen vid slutdagens bestämmande funnit,
att Svensén vid avbrytandet av straffverkställigheten den 14 december 1942
avtjänat tio månader 21 dagar och icke, såsom fallet var, tio månader 22
dagar. Svensén hade, då verkställigheten av det av rådhusrätten ådömda straffet
började den 7 augusti 1942, redan avtjänat sex månader 15 dagar och
hade från sistnämnda dag till avbrottet den 14 december 1942 avtjänat ytterligare
fyra månader 7 dagar eller alltså tillhopa tio månader 22 dagar och
detta oavsett huruvida avbrottet den 14 december skett klockan 8 f. m., vilket
länsstyrelsen utgått ifrån, eller vid någon senare tidpunkt på dagen. Jag

141

vill i detta sammanhang erinra därom, att enligt vid tiden ifråga gällande
bestämmelse skulle, där ej annat av särskilda omständigheter föranleddes,
fånge lösgivas ur straffanstalt klockan 8 f. m. å den bestämda dagen för
strafftidens slut.

Då Svensén emellertid villkorligt frigivits före straffets fulla avtjänande och
alltså någon skada ej uppkommit till följd av den felaktiga straffverkställighetsresolutionen,
lät jag vid prövning av ärendet bero vid vad i saken förevarit.

13. Fråga huruvida borgenär, som ansökt om gäldenärs försättande
i konkurs, företett bevis om gäldenärens mantalsskrivningsort.

Tillika fråga om delgivning av kallelse enligt 14 §
konkurslagen.

I en till mig ingiven klagoskrift anförde A. G. Björner i Stockholm följande.

Den 28 oktober 1942 hade klaganden till rådmannen Folke Lundqvist i
egenskap av konkursdomare i Stockholm ingivit en ansökan att byggmästaren
Birger Gustafsson, Klövervägen 19 i Bromma församling i Stockholm,
måtte försättas i konkurs. Till stöd för ansökningen hade klaganden bifogat
lagsökningsdomarens i Stockholm utslag den 4 september 1942, varigenom
Gustafsson förpliktats att till klaganden utgiva 5,000 kronor jämte ränta och
kostnadsersättning. Enligt ett å utslaget tecknat, av förste stadsfogden i
Stockholm den 6 oktober utfärdat bevis hade Gustafsson vid då företaget utmätningsförsök
befunnits sakna tillgångar till gäldande av det utdömda
beloppet. Vid ansökningen hade klaganden även fogat ett transund av 1942
års allmänna register för Stockholms stad, av vilket transund framgick, att
Gustafsson för år 1942 var mantalsskriven under adress Klövervägen 19.
Ehuru klaganden för Lundqvist uppgivit, att han, för den händelse konkursansökningen
skulle komma att fullföljas, även skulle anskaffa särskilt mantalsskrivningsbevis
för Gustafsson, hade Lundqvist vägrat att upptaga konkursansökningen
till prövning. Denna vägran syntes så mycket mera oförklarlig,
som någon laga föreskrift icke funnes om att konkurssökande vid
begiiran om resolution å konkursansökan skulle förete mantalsskrivningsbevis
för gäldenären. Om Lundqvist tvivlat på riktigheten av det ingivna utdraget
ur registret, hade han bort taga närmare del av registret, som stått till hans
förfogande. Han skulle då hava funnit, att utdraget var riktigt och att gäldenären
Gustafsson för år 1942 var mantalsskriven under uppgiven adress i
Stockholm. Klaganden kunde icke tänka sig, att Lundqvist efter tagen del
av nämnda av Ö. Ä. utgivna register skulle hava avslagit klagandens konkursansökan.
Klaganden hemställde, att J. O. måtte mot Lundqvist vidtaga
de åtgärder, vartill omständigheterna kunde föranleda.

142

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat, Lundqvist att inkomma
med yttrande, anförde han följande.

Det vore riktigt, att klaganden muntligen för Lundqvist uppgivit, att klaganden,
om konkursansökningen komme att fullföljas, skulle anskaffa vederbörligt
mantalsskrivningsbevis. I anledning av denna muntliga uppgift hade
Lundqvist lämnat klaganden det beskedet, att konkursansökningen icke
kunde av Lundqvist prövas, innan sådant bevis anskaffats. Därtill hade klaganden
emellertid allenast genmält, att han påkallade Lundqvists beslut i
saken. Lundqvist hade då å ansökningen tecknat skriftligt bevis att, enär
sökanden icke visat att gäldenären blivit för år 1942 mantalsskriven i Stockholm,
ansökningen icke kunde av Lundqvist upptagas till prövning. Detta
beslut stöde i överensstämmelse med en praxis, som tillämpats vid Stockholms
rådhusrätt åtminstone under hela den tid 1921 års konkurslag varit gällande.
Till grund för denna praxis läge det förhållandet, att mantalsregistret, omförmält
i § 16 i kungl, kungörelsen den 13 augusti 1936 angående ändring i
vissa delar av förordningen den 18 december 1925 om civil folkbokföring och
mantalsskrivning i Stockholm, icke hade den karaktär av urkund, som erfordrades
för att man med ledning av uppgifterna i registret skulle kunna utfärda
en stämningsresolution i konkursmål. Mantalsregistret hade tillkommit för
att användas såsom uppslagsbok vid verkställande av efterforskningar i den
officiella urkunden, som utgjordes av mantalslängden. Enligt uttrycklig bestämmelse
skulle längden anses justerad genom densammas undertecknande.
Mantalsregistret upprättades emellertid icke med ledning av den sålunda
justerade mantalslängden utan på grundval av det primärmaterial, som närmare
omförmäldes i den åberopade kungörelsens 14 §. Det läte sig icke
praktiskt genomföras att i mantalsregistret verkställa de ändringar, för vilka
detta primärmaterial bleve föremål. På grund därav kunde mantalsregistret
icke tillmätas vitsord i nu förevarande hänseende.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att av förordningen om civil
folkbokföring och mantalsskrivning i Stockholm framginge, att register och
mantalslängd upprättades av samma myndighet och på grundval av samma
material. Dessutom hänvisades i registret till mantalslängden. Det borde då
hava stått klart, att gäldenären Gustafsson, som stod upptagen i registret,
också var upptagen i mantalslängden. Klaganden ansåge för övrigt, att konkursdomare
endast i de fall, då han funne sig icke behörig att taga befattning
med konkursansökan, ägde rätt att vägra resolution å densamma samt att
sålunda vägran icke finge ske allenast av den anledningen, att det icke blivit
styrkt att gäldenären vore mantalsskriven inom rättens domvärjo. Klaganden
ville påpeka, att Lundqvist själv ansett sig kunna meddela tredskodom
i mål, utan att något bevis om svarandens forum företetts. I dylikt fall hade
han endast konstaterat, att svaranden funnits upptagen uti det till rättens
disposition stående mantalsregistret. Senast den 18 december 1942 hade

143

Lundqvist vid handläggningen av ett kravmål mot en utebliven svarande sålunda
förklarat, att han för att kunna meddela tredskodom måste se, örn
svaranden funnes upptagen i mantalsregistret. Sedan Lundqvist därefter
tagit del av detta register och funnit att svaranden var upptagen i detsamma,
hade rådhusrätten meddelat tredskodom i målet. Om Lundqvist sålunda
kunnat meddela tredskodom med stöd av uppgifterna i mantalsregistret,
borde han också kunnat meddela resolution å en konkursansökan med stöd av
samma register.

I påminnelseskriften anförde klaganden, utöver vad ovan återgivits, följande:
Då av borgenär gjord konkursansökan hänskötes till rätten, ålåge det
konkursdomaren ex officio att kalla parterna till rätten. Om vederbörandes
adress vore känd, kunde sådan kallelse ske genom rekommenderat brev. Konkursdomaren
ägde givetvis också rätt att för parternas kallande anlita biträde,
men sökanden finge icke debiteras någon kostnad för sådan kallelse. Vid
Stockholms rådhusrätts konkursavdelning plägade kallelser å konkursgäldenär
och konkurssökande med kända adresser ske genom vederbörande rättstjänare,
och finge sökanden också betala dessa kallelser efter samma taxa,
som gällde vid delgivning av stämning, d. v. s. med sammanlagt 7 kronor.
Den rättssökande allmänheten i Stockholm borde icke i ifrågavarande avseende
vara sämre ställd än rättssökande på annat håll.

I ett över sistberörda klagomål infordrat yttrande anförde Lundqvist följande.

Enligt vad Lundqvist inhämtat hade omedelbart efter ikraftträdandet av
1921 års konkurslag i fråga om partemas kallande till rätten jämlikt bestämmelserna
i 14 § nämnda lag tillämpats den praxis, att i samtliga mål parter,
beträffande vilka tillförlitlig upplysning örn deras postadress förelegat, tillsänts
sådan kallelse i rekommenderat brev. Därvid hade någon särskild kostnad
icke uppkommit för sökanden i målet. Emellertid hade detta tillvägagångssätt
i ett flertal fall visat sig vara mindre ändamålsenligt. Anledningen
därtill hade närmast varit den, att konkursmålen blevo föremål för avgörande
innan det ännu kunnat fastslås, örn ett till viss part sålunda avlåtet
rekommenderat brev kommit denne tillhanda. En följd därav hade blivit,
att konkursbeslut kommit att meddelas i mål, i vilka vederbörande sökandepart
icke haft för avsikt att påkalla dylikt beslut. I syfte att förebygga, att
sökandeparter av nyss angivna anledning tillskyndades ekonomisk förlust i
form av konkurskostnader uti mål, handlagda enligt bestämmelserna i 185 §
konkurslagen, hade därför ganska snart efter lagens ikraftträdande praxis
därutinnan ändrats. Kallelser hade därefter delgivits av vederbörande stadstjänare
i egenskap av stämningsmän i samtliga de konkursmål, i vilka sökandepart
icke särskilt anhållit, att kallelse måtte ske medelst rekommenderat
brev. Därvid tillginge så, att sökanden eller hans ombud förhandlade
direkt med den stadstjänare, som av sökanden eller ombudet anlitats för

144

delgivning av kallelserna. Med förevarande detalj i behandlingen av ett
konkursmål toge sålunda varken konkursdomaren eller annan ledamot av
konkursdomstolen någon befattning. Vid förfrågan hos stadstjänarna hade
dessa för Lundqvist uppgivit, att den vanliga kostnaden för delgivning av
kallelser å sökande och gäldenär i ett konkursmål uppginge till ett sammanlagt
belopp av 6 kronor eller 3 kronor för vardera kallelsen samt att sökandepart,
vilken icke vore villig att betala någon delgivningskostnad, av stadstjänarna
plägade hänvisas att å rättens expedition begära, att kallelserna
måtte ske genom rekommenderat brev. Delgivning av ovan angivna kallelser
genom stadstjänares försorg vore sålunda icke att jämställa med delgivning
av stämningar och kallelser i brottmål, vilka sistnämnda delgivningar
skedde genom stadstjänarnas försorg utan att dessa därvid vore berättigade
till någon som helst ersättning. Med hänsyn till i lagen den 26 april 1940
med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig
eller krigsfara m. m. meddelade föreskrifter angående svarandeparter, vilka
av militärtjänstgöring vore förhindrade att iakttaga inställelse vid rätten
eller att eljest utföra sin talan, hade det visat sig ändamålsenligt, att sökandeparter
i konkursmål anlitade stadstjänare för delgivning av kallelser i sådana
mål och icke åtnöjde sig med att kallelse skedde ex officio genom rekommenderat
brev. Stadstjänarna hade nämligen ålagts att vid delgivning av
kallelse undersöka och å kallelsen verkställa anteckning, huruvida gäldenären
vid tidpunkten för konkursmålets förekomst inför rätten av militärtjänstgöring
vore förhindrad att utföra sin talan i målet. Något berättigat klander
syntes icke kunna framställas på grund av det förhållandet, att stadstjänare
under ovan angivna betingelser tillätes att av sökandeparter i konkursmål
mottaga ersättning för delgivningskostnader.

Klaganden avgav nya påminnelser, däri han framhöll bland annat, att
Lundqvists uppgifter rörande delgivning av kallelser visade, att han icke
kände till gällande rättspraxis i fall då konkurssökande icke iakttoge inställelse
vid konkursmålets handläggning inför domstolen. I sådant fall skulle
nämligen sökandens utevaro från rätten anses som ett avstående från fullföljd
av ansökningen. Med en konkurssökande, som icke hade för avsikt att
fullfölja sin ansökan och därtill icke heller inställde sig inför rätten vid konkurssakens
behandling, vore sålunda kallelse genom delgivning under alla förhållanden
obehövlig. I saken vore ostridigt, att kallelse å parter delgåves
av vederbörande stadstjänare i egenskap av stämningsmål! i samtliga konkursmål,
uti vilka sökanden icke särskilt anhållit, att kallelse måtte ske
medelst rekommenderat brev. Däremot vore det icke riktigt, att sökanden
förhandlade direkt med stadstjänare rörande delgivning av kallelser m. m.
Vid anhållan om resolution å konkursansökan lämnade man å rådhusrättens
expedition uppgift om att delgivning av ansökningen skulle ske genom rådhusrättens
stämningsman. Om sådan uppgift icke lämnades, bleve man till -

145

frågad, huruvida delgivningen skulle ske på angivet sätt. Lundqvists tal om
förhandlingar mellan konkurssökanden och stämningsmannen vore så mycket
mindre befogat, som man på förhand icke kunde veta, vilken stadstjänare
som komme att verkställa den önskade delgivningen. Enligt vad klaganden
erfarit hade nämligen stadstjänarna för att erhålla lika inkomster av sina
delgivningar olika delgivningsdistrikt under olika tider. Sedan delgivning av
ansökningen och sedermera även av kallelsen skett, presenterade stämningsmannen
ett enligt fastställt formulär utfärdat kvitto, och kunde man då
knappast undgå att betala det kvitterade beloppet. Lundqvists uppgift om
att sökande, vilken icke vore villig att betala kostnaderna för delgivning av
konkurskallelse, plägade hänvisas att å rättens expedition framställa begäran
om att kallelse måtte ske genom rekommenderat brev vöre sålunda oriktig.

Sedan jag därefter hos mantalskontoret i Stockholm begärt vissa upplysningar
angående det s. k. allmänna registret för Stockholms stad, lämnade
t. f. mantalsintendenten Axel Haglind i skrivelse till mig följande uppgifter.

Genom mantalskontorets försorg upprättas årligen ett staden omfattande,
i alfabetisk ordning uppställt och med hänvisning till mantalslängden försett
register över, bland andra, alla i längden upptagna personer, vilka vid kalenderårets
ingång uppnått 18 år. I samband med upprättandet av mantalslängden
för året tryckas särskilda registerkort, upptagande exakt samma uppgifter,
som förekomma i mantalslängden. Dessa registerkort bilda tillsammans
grundstommen till allmänna registret. Sedan de registerkort borttagits, vilkas
uppgifter icke skola medtagas i registret (minderåriga barn m. fl.), vidtager
uppsorteringen av övriga kort i alfabetisk följd i två olika serier, män för sig
och kvinnor för sig. Eventuella ändringar i mantalsskrivningshänseende efter
det mantalslängden och registerkorten tryckts och fram till mantalslängdens
justering den 1 mars verkställas i såväl längden som å registerkorten. Med
ledning av de sålunda uppsorterade registerkorten verkställes sedan utskrift
å särskilda metallplåtar av de uppgifter, som skola medtagas i allmänna registret.
Avtrycket av varje sådan plåt motsvaras sålunda av en sida i registret.
Varje detalj i detta synnerligen omfattande arbete underkastas successivt
en synnerligen noggrann kontroll.

I skrivelsen förklarade Haglind slutligen, att det på grund av det anförda
kunde sägas, att varje i allmänna registret upptagen person med angiven födelsetid
(för i registret upptagna, i Stockholm icke mantalsskrivna personer
är födelsetid icke angiven) med all sannolikhet återfunnes i mantalslängden
såsom mantalsskriven i Stockholm.

Vad till en början angår klagomålen över att Lundqvist icke till prövning
upptagit. klagandens ansökning örn byggmästaren Gustafssons försättande i
konkurs må erinras följande.

10 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1944 ars riksdag.

146

I 7 § konkurslagen stadgas, att orri gäldenär vill avträda sin egendom till
konkurs eller borgenär vill påkalla gäldenärs försättande i konkurs, skall han
skriftligen göra ansökning därom hos konkursdomaren i den ort, där gäldenären
bör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. I sådana
mål skall gäldenären enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken svara vid den
rätt, därunder han sitt bo och hemvist haver. Härmed avses enligt vedertagen
praxis domstolen i gäldenärens mantalsskrivningsort.

Mantalsskrivningsorten är således avgörande för frågan, vilken konkursdomare
som är behörig att handlägga ärende rörande en persons försättande i
konkurs, och skall konkursdomare, sedan konkursansökning till honom ingivits,
oberoende av invändning pröva, huruvida han är behörig att upptaga
ansökningen. Konkursdomaren måste, innan han upptager ansökningen, förvissa
sig om att gäldenären är mantalsskriven inom konkursdomstolens jurisdiktionsområde
och äger konkursdomaren påfordra, att sökanden styrker
detta. Regelmässigt sker detta genom att sökanden företer ett av vederbörande
tjänsteman på grundval av mantalslängden utfärdat officiellt bevis, s. k.
mantalsskrivningsbevis. Företeende av sådan handling torde dock icke vara
det enda sätt, på vilket sökanden nöjaktigt kan visa var gäldenären är mantalsskriven.

I förevarande fall har klaganden för styrkande av gäldenären Gustafssons
mantalsskrivningsort till Lundqvist såsom konkursdomare ingivit ett utdrag
av det genom mantalskontorets i Stockholm försorg upprättade allmänna
registret för staden för år 1942, i vilket register Gustafsson fanns upptagen
med angiven bostadsadress och födelsetid samt hänvisning till upplägg i mantalslängden.
Ett exemplar av själva registret torde även hava varit tillgängligt
hos rådhusrätten. Lundqvist har emellertid det oaktat påfordrat, att
klaganden skulle förete mantalsskrivningsbevis rörande Gustafsson, samt, då
så icke skett, förklarat ansökningen icke kunna upptagas till prövning, enär
klaganden icke visat att gäldenären blivit för år 1942 mantalsskriven i
Stockholm. Till förklaring härav har Lundqvist på anförda skäl uttalat den
meningen, att registret icke kunde tillmätas vitsord i fråga örn där upptagna
personers mantalsskrivning.

I anledning av detta Lundqvists påstående må erinras, att registrets upprättande
är föreskrivet i vederbörande författning och sker genom mantalskontorets
försorg. Med hänsyn härtill och till de uppgifter t. f. mantalsintendenten
Haglind i ärendet lämnat angående sättet för registrets upprättande
synes det mig, att — såvida ej i det förekommande fallet särskilda omständigheter
föranleda till annat — registret bör kunna godtagas som bevismaterial,
när i samband med konkursansökan fråga är om styrkande av gäldenärens
mantalsskrivning i Stockholm. Då Lundqvist som skäl för sin motsatta
ståndpunkt anfört bland annat, att registret icke upprättas med ledning
av den justerade mantalslängden, vill jag påpeka, att detta också gäller

147

i fråga om de mantalsskrivningsbevis, som utfärdas under årets första månader
innan ännu längden hunnit justeras. Dessa bevis måste likväl godtagas.

Såsom jag förut nämnt torde det förhålla sig så, att registret å rådhuset
är tillgängligt för konkursdomaren. Därest så är fallet, bör i händelse sökande
försummat att vid ansökningen foga bevis om gäldenärens mantalsskrivning
detta icke utan vidare medföra, att ansökningen förklaras ej kunna
upptagas till prövning. Det synes nämligen i sådant fall skäligen kunna begäras,
att konkursdomaren visar sökanden det tillmötesgåendet, att han efterser
i det för honom tillgängliga registret, om gäldenären finnes där upptagen
såsom mantalsskriven i Stockholm.

Beträffande härefter det av klaganden påtalade förfarandet vid rådhusrättens
konkursavdelning att, då konkursansökan utsatts till behandling vid
rätten, det överlämnas åt sökanden att ombesörja delgivning av den av konkursdomaren
utfärdade kallelsen till rätten, må anföras följande.

Enligt 14 § konkurslagen skall, då konkursansökning av vilken gäldenären
fått del hänskjutes till rätten, målet av konkursdomaren utsättas att förekomma
i stad inom fyra dagar samt på landet inom fjorton dagar. Under
vissa förutsättningar kan dock målet utsättas till en senare dag än vad nu
sagts.

I samma lagrum heter det vidare: Konkursdomaren kalle parterna till rätten,
borgenären dock endast om kallelse kan hinna komma honom tillhanda.
1 kallelse å gäldenären skall tillkännagivas, att hans utevaro icke hindrar
målets avgörande. Har part gjort anmälan om sin postadress eller finner
konkursdomaren eljest tillförlitlig upplysning därom föreligga, må kallelsen
i rekommenderat brev tillsändas parten.

Av lagrummets ordalydelse torde framgå, att det åligger konkursdomaren
såsom en ämbetsplikt icke blott att utfärda kallelse å parterna utan även att
låta delgiva dem kallelsen. Beträffande sättet för delgivningen kan konkursdomaren
givetvis förfara på sätt, som gäller om stämnings delgivning. Men
om parts postadress är för konkursdomaren känd, kan han, därest han så
finner lämpligt, i stället använda det i lagen uttryckligen medgivna förfaringssättet
att sända kallelsen i rekommenderat brev. Vare sig det ena eller
det andra delgivningssättet brukas, få dock parterna icke belastas med någon
kostnad för delgivningen. Enligt vad jag efter förfrågningar hos vederbörande
konkursdomare inhämtat plägar i Göteborg, Malmö, Hälsingborg
och Örebro kallelsen sändas i rekommenderat brev, medan däremot i Norrköping
och Gävle delgivning regelmässigt sker genom rättens betjänt^, dock
utan kostnad för parterna. Det må vidare framhållas, att justitierådet. Sven
Lawski i sin kommentar till konkurslagen vid 14 § anfört följande: ”Kallelse
å parterna har konkursdomaren att ex officio utfärda och låta delgiva. Lösen
för kallelsen utgår således icke. Icke heller torde tjänsteman, vars biträde påkallas
för delgivning, vara berättigad till ersättning härför.”

I enlighet med det ovan anförda finner jag det vid Stockholms rådhusrätts

148

konkursavdelning tillämpade förfarandet, som innebär att det överlåtes åt
sökandeparten att ombesörja delgivning av kallelsen till rätten och att sökanden
får vidkännas kostnader för delgivningen, icke stå i överensstämmelse
med föreskriften i 14 § konkurslagen, att konkursdomaren skall kalla parterna
till rätten.

Med dessa uttalanden och erinringar, vilka jag upptog i en till Lundqvist
avlåten skrivelse, var ärendet av mig slutbehandlat.

14. Underlåtenhet att upptaga inskrivningsärenden i dagboken
efter hand som de inkommit.

Vid av tjänstförrättande justitieombudsmannen Rudewall den 5 augusti
1948 företagen inspektion å Östra och Medelsta domsagas kansli anmärkte
J. O., bland annat, att inskrivningsärendena infördes i dagboken icke, såsom
föreskrives i 2 § kungl, kungörelsen den 18 november 1932 angående dagbok
över inskrivningsärenden, efter hand som de inkommo utan samlades mellan
inskrivningsdagarna och därefter infördes på en gång, sedan en notarie
granskat handlingarna.

I ett över anmärkningarna i denna del avgivet yttrande anförde häradshövdingen
i domsagan C. F. Söderström följande: Ovanberörda praxis med avseende
å förandet av dagböcker över inskrivningsärenden vore måhända
icke i full överensstämmelse med lagens bokstav. Anledningen till densamma
hade varit, att en mängd ärenden inkomme till inskrivningsdomaren i så
ofullständigt skick, att de uppenbarligen icke kunde bliva av honom slutbehandlade
till nästa inskrivningsdag eller ens inom expeditionstiden för denna.
Relaxationsärenden exempelvis krävde ofta månader, innan man lyckats
avvinna sökanden de erforderliga handlingarna. Detsamma gällde lagfartsärenden,
som sammanhängde med sammanläggningsfrågor, vilket slag av
ärenden i domsagan vore synnerligen vanligt. Redan vid första ögonkastet såge
man ofta, att ett ärende icke tillnärmelsevis befunne sig i ett sådant skick, att
det kunde bliva fråga örn dess omedelbara behandling, och att för ändamålet
behövdes en vidlyftig utredning, innan besked ens kunde lämnas örn allt
som skulle åtgöras i saken. Det förefölle Söderström i högsta grad opraktiskt
och knappast i överensstämmelse med hans mening, som lagen gjort, att i
dagboken införa och därefter från inskrivningsdag till inskrivningsdag överföra
dessa ärenden, vilka uppenbarligen icke för det dåvarande kunde bliva föremål
för någon inskrivningsåtgärd. Rent teoretiskt kunde man väl också med
fog säga, att här icke förelåge några ansökningar om lagfart eller inteckning.
Först efter den komplettering, som vore erforderlig, ville vederbörande hava
ärendet behandlat som en ansökning. — Det behov av registrering av dylika
ärenden, som måhända kunde anses föreligga, borde fyllas på annat sätt, t. ex.

149

genom ett ”allmänt diarium”. Dagboken lämpade sig genom sin uppställning
icke för ändamålet. Dittills hade i domsagan inkommande ärenden av beskaffenhet
att såsom slutmål avse lagfarts- eller inteckningsåtgäxder, intill dess
sovring med hänsyn till nu anförda synpunkter skett genom en i inskrivningsärenden
förfaren person, provisoriskt införts i ett för varje inskrivningsdag
upprättat memorial, vilket för säkerhets skull upprättats i två exemplar samt
även efter expedierandet av inskrivningsdagen bevarades å kansliet. 2 § av
kungl, kungörelsen den 18 november 1932 talade icke örn ärendenas ”införande”,
utan örn deras ”upptagande” i dagboken. Det syntes Söderström med fog
kunna ifrågasättas, örn icke valet av sistnämnda ord häntydde på att lagstiftaren
faktiskt haft ett förfarande i likhet med det av Söderström praktiserade
i tankarna vid lagrummets formulering. De båda orden gåve i detta sammanhang
icke intryck att vara synonymer. Söderström ville dock medgiva, att
uttrycket ”efter hand som” icke heller vore synonymt med ”i den ordning
som”, vilken betydelse han faktiskt lagt i detsamma. Ett faktum torde emellertid
vara, att det förfaringssätt han tillämpat vore allmänt begagnat och
att ett förfarande enligt lagens föreskrift, såsom den av J. O. tolkades, i domsagor
med flera tingslag helt enkelt icke vore möjligt. Söderström veterligen
hade heller icke någon olägenhet därav föranletts.

I en till Söderström avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Rudewall därefter följande.

I det den 3 december 1930 avgivna betänkandet med förslag till lag örn
handläggning av inskrivningsärenden m. m. (st. off. utr. 1930:29) uttalas å sid.
33 angående inskrivningsärendenas diarieföring följande: Ansökningshandlingar
som avlämnades å kansliet för att sedermera — kanske först efter åtskilliga
veckor — föredragas och behandlas borde icke under mellantiden förvaras å
kansliet utan att vara särskilt förtecknade. Risken att en handling kunde
komma bort vore ingalunda obetydlig; handlingen kunde av misstag bliva
inlagd i någon expedition och därigenom bliva utlämnad till obehörig person;
den kunde bliva förlagd på sådant sätt att den icke under lång tid kunde tillrättaskaffas
o. s. v. Uppenbarligen måste det därför vara av vikt att kunna
kontrollera, att de inlämnade handlingarna verkligen funnes, och att kunna
konstatera huruvida en saknad handling blivit inlämnad eller icke. Då en
handling — såsom ofta skedde — återställdes till sökanden i och för komplettering,
borde detta förhållande på något sätt utmärkas, så att man visste var
handlingen funnes. Diarieföringen kunde även innebära en kontroll över att
alla ansökningar verkligen bleve behandlade å avsedd tid. Domaren finge
icke av bekvämlighetsskäl låta en handling ”ligga över” till ett nästföljande
ting utan att hava inhämtat sökandens samtycke därtill. Begärde sökanden
att med ärendets avgörande skulle anstå intill dess ansökningshandlingarna

150

blivit kompletterade eller intill dess viss förutsättning för ansökningens bifall
blivit åstadkommen, måste härom göras anteckning, så att ett uppskov med
ärendets behandling därmed vunne förklaring.

Av detta uttalande torde framgå, att det av Söderström angivna förfaringssättet
beträffande ärendenas införande i dagboken icke står i överensstämmelse
med vad som avsetts vid tillkomsten av bestämmelserna om dagbok i inskrivningsärenden.
Föreskriften att ärendena skola upptagas i dagboken efter
hand som de inkomma synes mig icke kunna givas annan tolkning än att ärende
skall införas samma dag som det inkommer till inskrivningsdomaren. Sker
mottagande av inskrivningsärenden å annan plats än där dagboken finnes,
t. ex. vid samtidigt mottagande av inskrivningsärenden å kansliet och å tingsställe
å annan ort, bör införande i dagboken göras, så snart denna blir tillgänglig
för ärendenas antecknande.

För den händelse handlingarna i ett ärende återställas till sökanden för
komplettering eller av annan anledning utan att beslut i ärendet meddelas,
bör anteckning härom göras i anmärkningskolumnen i dagboken. Även för
det fall att handlingarna, när ett ärende utgår, icke återställas till sökanden
utan få kvarligga på kansliet i avbidan på komplettering eller dylikt, bör förhållandet
anmärkas i berörda kolumn. När ärende, som utgått en inskrivningsdag,
sedan återupptages, skall det införas i dagboken för den inskrivningsdag,
då beslut meddelas. Därvid är det lämpligt, att i anmärkningskolumnen göres
hänvisning till den inskrivningsdag och det nummer, under vilket ärendet tidigare
varit antecknat. Genom detta förfaringssätt torde vinnas den kontroll
över ingivna inskrivningshandlingar, som ur allmän ordnings- och trygghetssynpunkt
avsetts med dagboken.

15. Felaktig tillämpning i vissa hänseenden av lagen den 8 april
1927 om dödande av förkommen handling.

I 1 § lagen den 8 april 1927 örn dödande av förkommen handling stadgas,
bland annat, att löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende utgör
villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av amian förpliktelse,
må, där antagas kan att handlingen förstörts eller eljest förkommit,
dödas på begäran av den, som förlorat handlingen. Detsamma skall, enligt vad
vidare i lagrummet stadgas, gälla beträffande intecknad förskrivning, som är
ställd till viss man.

Rörande handläggningen vid domstol av ansökan om sådan dödning äro bestämmelser
meddelade i de närmast följande paragraferna i lagen.

I 6 § stadgas därefter att, örn sökanden visat sannolika skäl att handlingen för
honom förstörts eller eljest förkommit, rätten skall förelägga honom att å viss
rättegångsdag fullfölja ansökningen. I samband därmed har rätten att utfärda
offentlig stämning, som skall anslås å rättens dörr och genom sökandens för -

151

sorg införas i allmänna tidningarna ävensom, där rätten prövar lämpligt, i tidning
inom orten. Införandet i allmänna tidningarna skall äga rum i första numret
för januari, april, juli eller oktober månad, efter ty rätten bestämmer; och
skall vid utsättande av dag för ansökningens fullföljande iakttagas, att minst
ett och högst två år komma att förflyta mellan dagen för införandet och den
dag, som utsättes för ärendets fullföljande. Stämningen skall innehålla, jämte
beskrivning av handlingen, att sannolika skäl visats för sökandens uppgift att
den för honom förkommit, ävensom tillkännagivande att, om någon innehar
handlingen eller vet att den finnes i behåll, han bör därom hos rätten eller domaren
göra anmälan sist å den för ärendets fullföljande utsatta dag.

I 13 § samma lag heter det, att hava tio år förflutit från det intecknad fordringshandling,
om vilken det ej är känt var den finnes, blivit uppvisad för anteckning
örn innehav eller eljest företedd i inteckningsärende och vill den intecknade
egendomens ägare äska att inteckningen, ehuru han ej kan förete
handlingen, måtte dödas, skall han göra ansökan därom hos inteckningsdomstolen
eller, där handlingen är intecknad i fast egendom eller i jordbruksinventarier,
hos den rätt under vilken fastigheten lyder. Sedan ansökningen, där så
ske kan, genom sökandens försorg delgivits den senast antecknade innehavaren
av handlingen, skall rätten utfärda offentlig stämning, som skall kungöras på
sätt i 6 § sägs samt innehålla beskrivning av handlingen ävensom tillkännagivande
att, om någon innehar handlingen eller har kännedom om att den finnes
i behåll, han bör därom, vid äventyr att inteckningen eljest dödas, hos
rätten eller domaren göra anmälan sist å dag som för ärendets fullföljande utsättes.
Sådan dag må ej sättas tidigare än sex månader efter kungörelsens införande
i allmänna tidningarna.

Vid granskning av i Post- och Inrikes Tidningar införda offentliga stämningar,
avseende dödningsåtgärd jämlikt ifrågavarande lag, har jag i ett stort antal
fall funnit anledning till anmärkningar och på grund därav infordrat förklaring
från vederbörande domare.

En mycket vanlig iakttagelse har varit, att man vid domstolarna icke
strängt skilt mellan, å ena sidan, ärenden rörande dödning av inteckningshandling
samt, å andra sidan, ärenden enligt 13 § avseende dödning av inteckning,
d. v. s. den beviljade inteckningsrätten. Detta har tydligt framgått av det sätt,
varpå den offentliga stämningen i många fall avfattats. Med hänsyn till stämningens
ordalydelse har nämligen tvekan kunnat råda, vilken åtgärd som åsyftats.
Sålunda har understundom i stämningen ansökningen uppgivits avse dödning
av ett skuldebrev, till säkerhet varför inteckning i fastighet beviljats,
medan däremot stämningens innehåll i övrigt tytt på, att fråga varit om dödning
av den beviljade inteckningsrätten.

Över huvud taget synas ärenden av förevarande slag av många domstolar
icke hava handlagts med tillbörlig omsorg och noggrannhet. Som exempel må
nämnas, att i ett par fall efter ansökan om dödning enligt 13 § av inteckning

152

offentlig stämning utfärdats, ehuru tio år ännu ej förflutit från det inteckningen
meddelats och följaktligen ansökningen omedelbart bort avslås. I beslut
enligt 13 § har stämnings utfärdande motiverats därmed, att sökanden
visat sannolika skäl för att den intecknade handlingen förkommit, ehuru för
stämnings utfärdande i ärenden enligt nämnda lagrum, i motsats till vad som
gäller enligt 6 §, icke uppställts någon fordran i sådant hänseende. I några av
mig observerade fall har fullföljdsdagen blivit felaktigt bestämd. Vidare har
jag uppmärksammat enligt 13 § utfärdade stämningar, i vilka icke utsatts
det för underlåten anmälan stadgade äventyret, att inteckningen dödas.

De begångna felaktigheterna hava av mig påpekats för vederbörande domare,
som därefter då så erfordrats föranstaltat örn utfärdande av ny stämning.
I sistnämnda fall hava de ytterligare kungörelse- och övriga kostnader,
som föranletts av det begångna felet, gäldats av domaren.

16. Fråga huruvida i lagsökningsmål åberopad handling
innefattat bevis om fordran.

I en hit insänd klagoskrift anförde Carl Svennander, box 15033, Stockholm,
i huvudsak följande.

Den 27 januari 1943 hade klaganden till lagsökningsdomaren i Mellansysslets
domsaga insänt framställning om lagsökning å brädgårdsarbetaren
Fredrik Bernhard Nordström i Skoghall i egenskap av förmyndare för hans
underåriga dotter Birgit Nordström, född den 24 oktober 1922. Till stöd
för ansökningen hade klaganden åberopat ett i avskrift bifogat, den 2 november
1940 dagtecknat avbetalningskontrakt, varigenom Hötorgets kapplager
Konfektions A. B. Iwe till Birgit Nordström försålt en kappa för 87
kronor, varav 40 kronor skulle betalas vid leveransen och återstoden genom
avbetalningar den 1 december 1940 och den 1 januari 1941. Kontraktet hade
av bolaget transporterats på annan person och av denne sedermera på klaganden.
Ansökningen hade avsett lagsökning för ogulden del av köpeskillingen,
15 kronor, jämte ränta och kostnader. Samtidigt hade klaganden till
kommissionären i domsagan över postgiro sänt 3 kronor 40 öre till kostnader i
anledning av ansökningen och för översändande till klaganden av lagsökningsdomarens
föreläggande. Genom brev den 1 februari 1943 hade kommissionären
meddelat, att lagsökningsdomaren icke ansett sig kunna utfärda föreläggande
för Nordström, emedan den omyndiga köpt varan för medel,
som hon själv förtjänat genom arbete i Stockholm. Samtidigt hade ansökningen
återsänts. Kommissionären hade vidare meddelat, att ansökan
jämte köpeavtal borde insändas i två exemplar. På grund av uppgiften om
att föreläggande ej kunde erhållas hade klaganden tillskrivit kommissionären,
att klaganden vore villig återtaga ansökningen, och anhållit, att det översända
beloppet måtte återställas. Några dagar senare hade klaganden från kom -

153

missionären erhållit 3 kronor ävensom ett brev, vari kommissionären lämnade
den uppseendeväckande upplysningen, att ansökningen ifråga aldrig hade
inlämnats till lagsökningsdomaren. Kommissionären hade vidare meddelat,
att det vore praxis inom domsagan att handlingar, som insändes genom kommissionären,
besvarades och återställdes genom kommissionärens försorg. Det
vore alltså icke lagsökningsdomaren utan kommissionären, som beslutit, att
ansökningen ej skulle upptagas till prövning. Under år 1939 hade ett likartat
ärende handlagts av lagsökningsdomaren i domsagan. Även då hade
det gällt en omyndig gäldenär, och sökande och förklarande hade varit
samma personer som i nu förevarande ärende. Ansökningen hade upptagits
till prövning samt bifallits. Någon ändring i lagsökningslagens bestämmelser
hade ej vidtagits sedan år 1939, varför de skiljaktiga besluten finge tillskrivas
lagsökningsdomarens och kommissionärens olika tolkningar av lagsökningslagen.
Med stöd av vad sålunda anförts hemställde klaganden om
vidtagande av de åtgärder, vartill saken kunde anses böra föranleda.

I infordrat yttrande anförde notarien Birger Hermanson i egenskap av
lagsökningsdomare i domsagan under februari månad 1943 följande.

Den 1 februari 1943 hade kommissionären i domsagan Hans Murman, utan
att direkt ingiva den för behandling, för Hermanson uppvisat klagandens
lagsökningsansökan. Då denna varit gjord av en, såsom Hermanson antog, ej
juridiskt utbildad person, hade han ej velat officiellt behandla den förrän
han förvissat sig om, att avsikten verkligen var att förmyndaren skulle lagsökas
och att det var lagsökning, som åsyftades. Beträffande den första
frågan hade Hermanson ansett, att det faktiskt varit lämpligare att vänta
till den 24 oktober 1943, då Birgit Nordström skulle uppnå myndig ålder.
Vad den andra frågan anginge hade han ansett det såsom skriftligt fordringsbevis
åberopade avbetalningskontraktet visserligen kunna godtagas såsom
sådant bevis, men att det genom sin avfattning stöde på gränsen till en
räkning, varför, därest i stället handräckning önskades, sådan möjligen kunde
meddelas. I ansökningen hade visserligen yrkats betalningsåläggande för gäldenären,
men då detta uttryck även förekomme i handräckningsansökningar,
hade Hermanson i varje fell velat förvissa sig om vilken åtgärd som avsåges.
I kommissionärens på Hermansons uttalanden grundade brev av den 1 februari
1943, vilket Hermanson tyvärr ej fått se innan det avsänts, hade beklagligtvis
ej allt det ovan anförda kommit att inflyta. Brevet hade fått en
sådan avfattning, att det möjligen kunde bibringa vederbörande tron, att
lagsökningsdomaren meddelat beslut i ärendet jämlikt 3 § lagsökningslagen.
Detta hade ju alls icke varit fallet. Hermanson hade blott under hand meddelat
kommissionären vad han ovan utvecklat. Hans avsikt hade varit att
genom kommissionären få bekräftat, huruvida ansökningen vidhölles eller ej.
På grund av den vid tidpunkten ifråga stora arbetsbördan och en plötslig
inkallelse till militärtjänstgöring hade Hermanson råkat glömma bort saken.

154

Det hade varit praxis i domsagan att aldrig giva officiell avslagsresolution på
en ansökan utan att vederbörande rättssökande först hörts angående de
förhållanden, som kunde inverka på bedömandet av densamma. Ifrågavarande
händelse hade inträffat första dagen Hermanson var förordnad till lagsökningsdomare,
varför han kanske haft en ytterligt försiktig inställning.
Kommissionären vore givetvis oskyldig såtillvida, att han ej fattat något
beslut i lagsökningsdomarens ställe. Något hinder för honom att såsom
ombud för klaganden begära, att ärendet skulle avgöras i förhandenvarande
skick, hade däremot ej förelegat. Att han infordrat ansökningen i två exemplar
kunde möjligen tänkas bero på att han uppfattat Hermansons yttrande så,
att ärendet endast kunde behandlas såsom handräckning. Klaganden kunde
givetvis när som helst få sin ansökan prövad av lagsökningsdomaren. Om
klaganden svävat i något som helst tvivelsmål, huruvida den översända ansökningen
företetts Hermanson för handläggning, hade han genom en enkel
hänvändelse till Hermanson kunnat få full klarhet.

Klaganden avgav påminnelser.

I en till Hermanson avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Rudewall därefter följande.

I 1 § lagen den 18 juni 1937 örn lagsökning och om handräckning för
fordran stadgas, att för fordran, som är till betalning förfallen och grundar
sig å skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, må gäldenären lagsökas
enligt vad i samma lag sägs.

I 3 § heter det, att finnes den åberopade handlingen icke innefatta bevis
örn fordran eller prövar lagsökningsdomaren eljest hinder möta för upptagande
av ansökningen, teckne han å inlagan besked därom.

Upptages ansökningen, skall enligt 4 § lagsökningsdomaren å inlagan teckna
föreläggande för gäldenären att inom viss tid efter det lagsökningshandlingarna
blivit honom delgivna skriftligen svara å ansökningen vid äventyr
att målet ändå avgöres.

För upptagande av en begäran om lagsökning på grund av skriftligt fordringsbevis
måste således såsom villkor uppställas, att den åberopade handlingen
innefattar bevis om fordran. En huvudförutsättning härför måste givetvis
vara, att handlingen är utfärdad av rättshandlingskapabel person. Är
det tydligt, att handlingens utfärdare icke är i det ifrågavarande hänseendet
rättshandlingskapabel, kan handlingen icke anses utgöra bevis örn fordran,
och den därpå grundade lagsökningsansökningen bör följaktligen icke
upptagas till behandling.

Vad förevarande fall beträffar hade genom det av klaganden åberopade avbetalningskon
traktet viss egendom försålts till underåriga Birgit Nordström,
vilken själv utan medverkan av sin laglige förmyndare undertecknat kontrak -

155

tet. Även örn Birgit Nordström fyllt sexton år och på grund därav enligt lag
ägde förfoga över medel, som hon genom eget arbete förvärvade, torde det
vara uppenbart, att denna omständighet icke skulle kunna medföra, att hon
med laga verkan skulle kunna ikläda sig förbindelser, varigenom gäld åsamkades
henne. Ifrågavarande avbetalningskontrakt kan därför icke anses hava
innefattat bevis om fordran och klagandens på grund av detsamma grundade
ansökan örn lagsökning har följaktligen bort förklaras icke kunna upptagas
till prövning.

Såsom av handlingarna i ärendet framgår har klagandens ansökan ej heller
av lagsökningsdomaren upptagits till behandling. Den omständigheten att
något formligt beslut i saken icke meddelats synes mig med hänsyn till vad
i den avgivna förklaringen anförts icke böra föranleda någon anmärkning.
Erinras må i detta sammanhang, att av förarbetena till lagsökningslagen
även framgår, att man icke varit främmande för tanken att, då en lagsökningsansökan
icke kan upptagas till prövning, lagsökningsdomaren kan underrätta
sökanden örn de brister, som vidlåda ansökningen, och ej behöva
meddela särskilt beslut i saken med mindre sökanden gör framställning
därom.

På grund av vad han sålunda anfört fann J. O. klagomålen icke föranleda
någon vidare åtgärd.

17. Fråga om principerna för tillämpningen av meddelad föreskrift
att, då person som ej bör betros med att innehava skjutvapen utskrives
från sinnessjukhus, vederbörande länsstyrelse skall

underrättas därom.

Genom skrivelse den 15 januari 1937 anbefallde Kungl. Majit medicinalstyrelsen
tillse, att föreskrifter utfärdades rörande skyldighet, i den omfattning
styrelsen ansåge erforderligt, för överläkare vid statens sinnessjukhus samt
sjukvårdsläkare vid kommunalt eller enskilt sinnessjukhus att, då utskrivning
skedde av å sjukhuset intagen person, vilken icke borde betros med att innehava
skjutvapen, därom underrätta länsstyrelsen i det län, där den utskrivne
hade sitt hemvist.

Med anledning därav utfärdade medicinalstyrelsen den 5 februari 1937 ett
cirkulär- till sjukvårdsläkarna vid samtliga sinnessjukhus, däri medicinalstyrelsen
föreskrev bland annat, att då den, som vore intagen på sinnessjukhus,
därifrån utskreves — definitivt eller på försök — eller då den, som enligt
101 § stadgan angående sinnessjukvården i riket vistades vid sjukhuset, lämnade
detsamma, skulle vederbörande sjukvårdsläkare, därest ifrågavarande
person icke borde betros med att innehava skjutvapen, därom underrätta
länsstyrelsen i det län, där personen ifråga hade sitt hemvist.

156

I Morgontidningen Socialdemokraten för den 18 november 1942 uppmärksammade
jag en artikel, som försetts med följande rubriker: ”Sinnessjuk fick
ha kvar bössan. Sjukhuset glömde underrätta länsstyrelsen. Förbiseende vållade
chaufförens död.” Enligt artikeln hade en person, som under våren 1942
vårdats å Karolinska, sjukhuset för sinnessjukdom, sedermera den 1 november
1942 dödat en annan person genom att skjuta denne med ett hagelgevär, som
han enligt år 1934 meddelad licens innehade. Verkställd undersökning hade
givit vid handen, att sådan underrättelse, som avsåges i ovannämnda cirkulär,
icke lämnats från sjukhuset vid ifrågavarande persons utskrivning därifrån.

På grund av innehållet i tidningsartikeln anmodade jag överläkaren vid Karolinska
sjukhusets psykiatriska klinik att till mig inkomma med förklaring.
I anledning härav inkom t. f. chefen för kliniken, docenten Sven Stenberg med
ett av journalanteckningar åtföljt yttrande, däri han anförde bland annat följande:
Ifrågavarande person, som vore född 1915 och till yrket jordbruksarbetare,
hade vårdats å kliniken under tiden den 7 april—den 16 juni 1942. Vad
diagnosen beträffade hade förelegat ett tydligt fall av schizofreni med påverkningsidéer,
lätta förföljelseidéer och hörselhallucinationer. Förföljelseidéerna
hade varit av den för en begynnande schizofreni odeciderade typen. Icke vid
något tillfälle hade patienten nämnt namn på någon speciell person och han
hade över huvud taget ej haft någon systematiserad paranoid inställning.
Efter genomgången insulinkur hade patienten avsevärt förbättrats. Av 1937
års cirkulär framginge, att det åvilade sjukvårdsläkaren att avgöra i vilka fall
han ansåge, att en sådan anmälan, som avsåges i cirkuläret, borde ske. Någon
generell föreskrift att anmäla alla sinnessjuka förefunnes ej. Ifrågavarande
patient hade lidit av en okomplicerad schizofreni, där intet hot förelegat mot
någon speciell person och där förföljelseidéerna ej varit systematiserade. Vid
utskrivningen hade patienten dessutom varit i det närmaste återställd från
sin sjukdom och hade haft god sjukdomsinsikt. Därjämte hade han blivit
väl omhändertagen först av släktingar och sedan i sitt hem. Om anmälningsplikt
skulle föreligga angående en sådan patient, skulle det innebära, att
strängt taget varje å sinnessjukhus vårdad patient skulle anmälas, vilket från
medicinsk synpunkt skulle vara ett alltför grovt ingrepp för vederbörande.
Tydligen hade denne patient hastigt försämrats, vilket emellertid ej meddelats
till sjukhuset. En impulsiv handling av ifrågavarande art kunde förekomma
hos vissa sinnessjuka men vore under inga omständigheter så vanligt
förekommande, att man måste utgå ifrån ett sådant riskmoment vid fallets
bedömande. Då en schizofrent sjuk fixerades i sjukliga idéer av denna katastrofala
karaktär, tillgrepe han det vapen eller tillhygge, som läge närmast
till hands. Man kunde därför räkna med att, om skjutvapnet berövats honom,
han skulle med största sannolikhet hava tillgripit ett annat vapen eller tillhygge,
som stått honom till buds. Från medicinsk synpunkt kunde det heller
icke anses vara riktigt att för vård kvarhålla envar sjuk, som möjligen skulle

157

kunna försämras därhän, att han skulle kunna begå våld, allra minst om han
varken under observationstiden eller dessförinnan visat sådana tendenser.

Sedan jag därefter anmodat medicinalstyrelsen att avgiva yttrande i ärendet,
inkom styrelsen med yttrande från överinspektören för sinnessjukvården i
riket, docenten E. Goldkuhl ävensom med eget utlåtande.

Goldkuhl anförde: Stenberg hade i skrivelse till J. O. framhållit, att ”om
anmälningsplikt skulle föreligga angående en sådan patient, skulle det innebära,
att strängt taget varje å sinnessjukhus vårdad patient skulle anmälas,
vilket från medicinsk synpunkt skulle vara ett alltför grovt ingrepp för vederbörande”.
Utan att vilja ingå på frågan, huruvida denna uppfattning verkligen
kunde anses fullt motsvara de förhandenvarande faktiska förhållandena,
ville Goldkuhl framhålla, att här tillkomme ytterligare ett moment utöver
det medicinska, nämligen intresset av ett effektivt samhällsskydd. Av den
timade händelsen syntes klart framgå, att detta icke vore tillräckligt tillgodosett
genom gällande föreskrifter. Vid en jämförelse mellan föreskrifterna i
1937 års cirkulär och motsvarande säkerhetsföreskrifter, då det gällde ett
annat område där samhällsskyddet krävde särskilt beaktande, nämligen sinnessjuka
och psykiskt abnorma personers innehav av körkort, funne man att
dessa senare föreskrifter vore på helt annat sätt specificerade, såsom framginge
av medicinalstyrelsens cirkulär till samtliga läkare i riket med närmare föreskrifter
angående sättet och ordningen för utförande av läkarundersökning,
som skall ligga till grund för läkarintyg, avsett att bifogas ansökan om körkort
etc. Samhällsskyddets krav på största möjliga säkerhet för de enskilda individerna
kunde väl ingalunda anses mindre befogade, då det gällde sinnessjuka
och psykiskt abnorma personers innehav av skjutvapen än då det gällde
sådana personers innehav av körkort. Åtskilliga händelser på senare tid hade
tydligt visat detta.

Goldkuhl gjorde vidare gällande, att ett förtydligande av medicinalstyrelsens
cirkulär av år 1937 vore nödvändigt, och intog Goldkuhl i sitt yttrande
ett preliminärt förslag till förtydligande bestämmelser. Goldkuhl förklarade
emellertid slutligen, att icke ens med dessa skärpta och förtydligade bestämmelser
full garanti torde kunna nås, att dylika tragiska händelser som den
inträffade icke skulle förekomma, Man borde dock kunna hoppas på en väsentlig
minskning i dylika tillbud.

Medicinalstyrelsen anförde: Vid utskrivningen av den person, som avsåges i
de remitterade handlingarna, hade riskerna för en försämring med fara för
omgivningen felbedömts och anmälan om att den sjuke icke borde betros med
att innehava skjutvapen hade icke gjorts. Den för sjukvården ansvarige läkaren
hade därvid dock, enligt styrelsens uppfattning, följt hittills gängse praxis,
att dylik anmälan endast gjordes när positiv anledning därtill prövades föreligga.
Enligt styrelsens förmenande syntes därför åtgärd mot läkaren icke
böra ifrågasättas. Ärendet hade emellertid, såsom överinspektören Goldkuhl

158

framhållit, även en allmän principiell sida, nämligen huruvida den som vore
eller varit omhändertagen för sinnessjukdom över huvud taget för framtiden
borde betros med att innehava skjutvapen. Medicinalstyrelsen anslöte sig till
vad Goldkuhl därutinnan anfört. Styrelsen hade för avsikt att inom den närmaste
tiden till vederbörande läkare avlåta cirkulär med anvisningar i huvudsaklig
anslutning till vad Goldkuhl föreslagit rörande tillämpningen av styrelsens
cirkulär den 5 februari 1937.

Därefter utfärdade medicinalstyrelsen den 26 januari 1943 ett cirkulär till
sjukvårdsläkarna vid samtliga sinnessjukhus med riktlinjer för anmälan vid
utskrivning av patient, som icke bör betros med att innehava skjutvapen.
Föreskrifterna i detta cirkulär äro av följande lydelse.

Vid varje fall av sinnessjukdom av endogen natur såsom t. ex. mano-depressiv
sinnessjukdom eller schizofreni skall sjukvårdsläkaren noga överväga,
huruvida anmälan bör lämnas till länsstyrelsen, även örn patienten synes hava
fullständigt återvunnit sin psykiska jämvikt. Därest detta icke skulle vara
fallet utan patienten utskrives såsom förbättrad eller oförbättrad, synes anmälan
alltid böra ingivas, så framt ej särskilda skäl däremot äro. Sådana
sinnessjukdomar av mera grovorganisk natur, som stå i samband med arterioscleros,
syfilis, kronisk alkoholism, encephalitis epidemica, epilepsi och trauma
cerebri etc., skola principiellt föranleda länsstyrelsens underrättande. Det bör
under alla förhållanden hållas i minnet, att envar som varit sinnessjuk bör anses
olämplig att innehava skjutvapen, såvitt ej den genomgångna sjukdomen vid
undersökning visat sig i så övervägande grad hava berott på yttre omständigheter,
t. ex. febersjukdom, psykiskt trauma etc., att ett återfall vid väl
konstaterad hälsa icke synes behöva befaras. Vad som ovan anförts om endogen
sinnessjukdom gäller ock om grövre former av psykopati. Dessa personers
allmänna hållningslöshet och starkt nedsatta förmåga av psykisk balans
gör dem olämpliga att innehava skjutvapen även då de befinna sig i sitt habitualtillstånd.
Beträffande lättare former av psykopati torde frågan böra avgöras
från fall till fall.

Härefter lät jag från Ö. Ä. och länsstyrelserna i samtliga län införskaffa
förteckningar över de anmälningar, som enligt 1937 års cirkulär inkommit.
En på grundval av dessa förteckningar härstädes uppgjord sammanställning,
avseende tiden intill år 1943, utvisade, att anmälan gjorts i mycket skiftande
omfattning. Från vissa sinnessjukhus hade ett stort antal anmälningar avsänts.
Sålunda hade från S:t Jörgens sjukhus vid Göteborg avsänts 503, från
Källshagens sjukhus i Vänersborg 403, från Malmö östra sjukhus 328 och
från Restads sjukhus vid Vänersborg 327. Från flertalet övriga sinnessjukhus
hade under de ifrågavarande åren anmälan gjorts endast i ett mycket ringa
antal fall, vanligen ett tiotal eller något mera. Från åtskilliga sinnessjukhus,
även större sådana, förelåg allenast en eller ett par anmälningar.

Med anledning av den sålunda verkställda undersökningen infordrade jag i

159

15 fall förklaring från överläkare, som icke avsänt någon anmälan eller gjort
detta allenast i något enstaka undantagsfall. Det syntes mig nämligen med
skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa läkare förbisett eller misstolkat
1937 års cirkulär eller av annan anledning försummat att fullgöra däri föreskriven
anmälningsskyldighet.

I de flesta av de sedermera hit inkomna förklaringarna framhölls, att man
tolkat 1937 års cirkulär så, att anmälan skulle göras endast då den utskrivnes
levnadsomständigheter eller arten av hans sjukdom gåve särskild anledning
antaga, att han skulle kunna bliva vådlig för annans eller egen säkerhet. Det
inträffade emellertid sällan, att från sinnessjukhus sådana personer utskreves,
som kunde tänkas komma att missbruka skjutvapen. Flera läkare påpekade,
att å deras sjukhusavdelningar vårdats endast kvinnor och att dessa i regel
ej innehade skjutvapen eller ens kunde bruka sådana vapen. Man borde,
framhölls av somliga läkare, söka undvika att försätta den utskrivne i en
särställning, som mer än vad som vore absolut nödvändigt skilde honom från
hans omgivning. En person, som ansåges vara så fri från sin sjukdom, att han
kunde utskrivas från sjukhuset, bleve i regel illa berörd av det misstroende, som
visades honom genom att hans skjutvapen fråntoges honom. Detta vore en
åtgärd, som såväl för honom själv som för hans omgivning underströke hans
egenskap av förutvarande sinnessjukhuspatient. Över huvud taget utvisade
erfarenheten, att en inskränkning i den utskrivnes rättsställning inverkade
ofördelaktigt på hans psyke och ökade de svårigheter, som alltid mötte honom
efter utskrivningen. Flertalet av läkarna uppgåvo att, såvitt de hade sig bekant,
det icke i något fall förekommit, att patient, om vars utskrivning de
förordnat, därefter gjort sig skyldig till missbruk av skjutvapen. Några läkare
medgåvo dock, att de varit för återhållsamma vid tillämpningen av 1937 års
cirkulär. Genomgående gjordes gällande, att hela detta spörsmål kommit i
annat läge efter tillkomsten av 1943 års cirkulär. En följdriktig tillämpning
därav innebure nämligen, att anmälan till länsstyrelsen måste ske beträffande
de allra flesta utskrivna patienter.

I en till medicinalstyrelsen avlåten skrivelse, vari förestående redogörelse
intagits, anförde jag därefter följande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har medicinalstyrelsens cirkulär
av den 5 februari 1937 — före utfärdandet av styrelsens cirkulär den 26
januari 1943 — tillämpats mycket olika. Det förefaller synnerligen anmärkningsvärt,
att under den tid av sex år, som förflutit mellan de båda cirkulärens
utfärdande, anmälan från jämförelsevis många sinnessjukhus, även större sådana,
avsänts endast i några enstaka fall. De omständigheter, som vederbörande
läkare framhållit i de infordrade förklaringarna, torde i allmänhet
icke innefatta godtagbara skäl för underlåtenhet att göra anmälan. Det synes

160

mig uppenbart, att 1937 års cirkulär ej bort tolkas på ett så restriktivt sätt
som mestadels skett. Enligt denna tolkning skulle anmälan göras endast i
undantagsfall, nämligen då särskilda omständigheter föranledde därtill, att
man måste räkna med möjligheten att den utskrivne skulle missbruka skjutvapen.

Det reella intresse, som en från sinnessjukhus utskriven kan hava därav att
han får innehava skjutvapen, torde i de flesta fall vara mycket ringa. Mera
vikt måste däremot tillmätas den synpunkten, att ett ingripande från polismyndigheternas
sida för att fråntaga den utskrivne hans skjutvapen ofta
kan göra honom nedstämd eller irriterad och därigenom få en menlig inverkan
på hans fortsatta tillfrisknande eller bibehållande vid full hälsa. Denna synpunkt
får emellertid vägas mot andra. Därvid måste enligt min mening det
avgörande bliva samhällets rätt och plikt att vidtaga förebyggande åtgärder
för att hindra den utskrivne att missbruka vapen. Det fall, som föranlett den
av mig verkställda undersökningen, visar på ett synnerligen påtagligt sätt,
vilka risker det kan innebära att låta en från sinnessjukhus utskriven person
innehava skjutvapen.

Då till följd av föreskrifterna i medicinalstyrelsens, efter min remiss i ärendet,
den 26 januari 1943 utfärdade cirkulär underrättelse om utskrivning från
sinnessjukhus av person, som icke bör betros med att innehava skjutvapen,
numera torde komma vederbörande länsstyrelse tillhanda i de fall sådan
underrättelse kan anses behövlig, låter jag bero vid vad i saken förevarit.

18. Fråga om anteckningar, som vid offentliga arbetsförmedlingsanstalter
göras beträffande arbetssökandes personliga och
sociala förhållanden.

I en i tidningen Dagens Nyheter för den 17 november 1942 införd recension,
avseende en film benämnd ”Ungdom i bojor”, anförde recensenten bland
annat: ”En fråga till sist, som det bör vara av allmänt intresse att få besvarad:
Är det verkligen möjligt att arbetsförmedlingen stämplar ett m
(= mindervärdig) på sina papper när den tar emot ansökningar från ynglingar
som passerat ungdomsfängelserna? I så fall är det givetvis ett upprörande
förfarande, som man innerligt hoppas snarast skall rättas.”

I en påföljande dag hit inkommen skrift fäste hovrättspresidenten K.
Schlyter min uppmärksamhet på vad recensenten sålunda anfört för den
åtgärd, vartill jag kunde finna anledning.

På grund härav anhöll jag i skrivelse till statens arbetsmarknadskommission,
att kommissionen ville verkställa undersökning, huruvida sådant förfarande
som det påtalade tillämpades av offentliga arbetsförmedlingsanstalter,
samt därefter till mig inkomma med upplysning angående undersökningens
resultat och de åtgärder, som därav möjligen kunde hava föranletts.

161

Sedan med anledning av denna min hemställan arbetsmarknadskommissionen
utsänt en skrivelse till samtliga länsarbetsnämnder med begäran om
utförliga upplysningar rörande bland annat eventuella särskilda markeringar,
som kunde hava använts i fråga örn arbetsförmedlingens arbetsmaterial,
överlämnade kommissionen till mig samtliga inkomna svarsskrivelser jämte
ett schematiskt sammandrag av svaren, varjämte kommissionen avgav yttrande,
däri kommissionen anförde följande.

För varje person, som anmälde sig såsom arbetssökande hos en offentlig
arbetsförmedling, upplades vid inskrivningen en särskild arbetssökandeblankett,
vilken förvarades såsom arbetsförmedlingens expeditionsmaterial, varjämte
på större kontor funnes ett alfabetiskt register över inskrivna arbetssökande.
Vid inskrivningen gjorde arbetsförmedlingen på sökandeblanketten
en del anteckningar, förutom rörande den sökandes namn, adress, ålder och
liknande allmänna data, jämväl rörande dennes yrke, yrkesutbildning, tidigare
anställningar, företedda skol- och arbetsbetyg samt uttalade önskemål
i fråga örn den blivande anställningens art, arbetsvillkor och dylikt. Lika
ledes antecknades, om den sökande på grund av sjukdom, olycksfall, lyte
eller dylikt uppgåve sig hava endast begränsade möjligheter i fråga örn val
av arbetsanställning. Till bevis örn verkställd registrering överlämnades till
den sökande ett inskrivningskort, vilket skulle av honom behållas för att
företes vid förnyat besök på arbetsförmedlingen. Inskrivningskortet innehölle
endast uppgift om namn, födelseår, nummer i registret (s. k. löpande
nummer), yrkesgruppens nummer (s. k. gruppnummer), yrkesspecialitet
samt eventuellt om medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa. Plats funnes
även för eventuell anteckning rörande mantalsskrivningsort och försörjningsplikt.
Utöver de av den sökande själv lämnade upplysningarna kunde anteckningar
även ske på arbetssökandeblanketten rörande av arbetsförmedlingen
gjorda iakttagelser, t. ex. rörande kroppsbyggnad, lyte eller dylikt,
något som kunde vara av betydelse för arbetsförmedlingen i dess verksamhet.
Därest man från någon social institution, t. ex. nykterhetsnämnd eller
skyddsvärnet, gjort särskild hänvändelse till arbetsförmedlingen med begäran
örn dess medverkan för att söka anskaffa lämpligt arbete åt viss namngiven
person, gjordes likaledes anteckning härom på vederbörande arbetssökandeblankett.
På en del kontor hade man därutöver funnit sig böra på
denna blankett överföra upplysningar, som stått att hämta ur socialregistret,
polisunderrättelser eller liknande. De anteckningar, som av arbetsförmedlingen
gjordes på blankettmaterialet, vore avsedda att ligga till grund för
förmedlingsarbetet och att underlätta för tjänstemännen att i varje särskilt
fall lämna den arbetssökande ett sådant arbetserbjudande, som motsvarade
dennes kvalifikationer och allmänna förutsättningar. I regel skedde ingen
anvisning av arbetssökande till en ledig plats utan att vederbörande tjänsteman
framtoge arbetssökandeblanketten. Speciellt när flera tjänstemän vore
placerade på samma expedition, måste var och en av dem ur blankettinate -

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberät telse till 1944 <■*ts riksdal/.

162

rialet kunna utläsa samtliga de upplysningar, som kunde inhämtas örn en
sökande. Ju utförligare dessa uppgifter vore, desto större möjligheter förefunnes
för att den sökande skulle erhålla ett arbete, som han på ett tillfredsställande
sätt kunde sköta. Det vore att märka, att arbetsförmedlingens
arbetsmaterial icke vore offentliga handlingar. I lagen den 28 maj 1937 örn
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar föreskreves i
25 §, att sådana handlingar, som upprättades inom anstalt för offentlig arbetsförmedling,
icke finge utlämnas så att de komme att missbrukas till arbetsgivares
eller arbetssökandes skada eller förklenande.

Under påpekande att skrivelsen från mig till kommissionen närmast vöre
föranledd av en uppgift, att anteckningar eller markeringar, hänsyftande på
den sökandes sociala vandel, skulle ske å det inskrivningskort, som arbetsförmedlingen
utlämnade till den sökande personligen, redogjorde kommissionen
i sitt yttrande för de viktigaste upplysningar, som härutinnan lämnats
i det till kommissionen inkomna utredningsmaterialet. Kommissionen anförde
härom följande: Vid Stockholms stads arbetsförmedling hade tidigare
vid någon av dess avdelningar markering gjorts å vissa inskrivningskort.
Sålunda skulle en markering med bokstaven ”M” tidigare hava använts såsom
ett observandum (M = märk) för tjänstemannen vid arbetsanvisning
åt bland andra personer, som begått svårare brott eller förseelser. Det ville
dock: synas, som örn icke i något fall en dylik markering skulle kommit till
användning å inskrivningskort, utfärdade efter år 1938. Däremot förekomme
andra markeringar på inskrivningskort, såsom exempelvis ett rött ”B” å en
kvinnlig avdelning, vilket angåve, att vederbörande sökande hade egen bostad;
ett ”K” angåve i kommunens tjänst anställd arbetare; yrkesgruppen
sömmerskor uppdelades i två grupper, ”H” — handsömmerskor och ”M” —
maskinsömmerskor. Det borde särskilt framhållas, att några markeringar,
hänsyftande på de sökandes personliga förhållanden, aldrig skett å de inskrivningskort,
som utställts av den under stadens arbetsförmedling sorterande
ungdomsförmedlingen, vilken toge befattning med arbetssökande upp
till 18 års ålder. — Beträffande Stockholms läns arbetsförmedlings huvudkontor
i Stockholm hade, bland annat på grund av att vissa arbetssökande
besökte såväl stadens som länets arbetsförmedlingar, i några fall markering
skett av inskrivningskort såsom ett observandum för tjänstemännen inbördes
mellan de olika förmedlingarna. Markering med detta syfte hade emellertid
ej ägt rum under de senare åren. Däremot hade markering skett på
länsförmedlingens jordbruksavdelning genom att bokstaven ”M” åsatts inskrivningskort
i högst 4 ä 5 fall under vartdera av åren 1941 och 1942. Som
exempel på personer, på vilkas inskrivningskort denna beteckning kommit till
användning, kunde nämnas sådana, som för vederbörande tjänsteman gällt
såsom opålitliga, sådana som upprepade gånger under en och samma månad
anvisats arbete men vilka underlåtit att resa ut till arbetsplatsen eller arbetat
några timmar och därefter avvikit utan vidare eller personer med dag -

163

understöd, som visat sig ovilliga att antaga anvisat arbete. I ett fall hade
inträffat att en person, vars kort M-betecknats, vid olika tillfällen fått lov
att lämna av arbetsförmedlingen anvisad plats, emedan han saknat gällande
kuponger på sina ransoneringskort. Det vore angeläget att understryka, att
beteckningen icke använts beträffande ungdomsbrottslingar, villkorligt
dömda och dylika. Länsarbetsnämnden i länet hade i sina utredande skrivelser
framhållit, att dessa anteckningar i arbetsförmedlingsmaterialet icke
i något fall tillkommit för att ställa en arbetssökande i sämre läge vid anvisning
av arbete utan allenast för att han skulle erhålla det arbete, för
vilket han bäst lämpade sig. Det hade snarare varit arbetsförmedlingens
strävan att på allt sätt söka uppbringa sysselsättning åt arbetskraft med
vissa defekter av social, psykisk eller fysisk art. Sålunda hade arbetsförmedlingen
under mer än tio års tid årligen utplacerat i arbete 300—500 personer,
som kommit från fängelser, tvångsarbetsanstalten alkoholistanstalter
och skyddshem, ävensom villkorligt dömda. Denna utplacering hade skett i
samråd med vederbörande myndighet eller hjälporganisation, och verksamheten
hade rönt stor uppskattning från dessas sida. — Vid övriga arbetsförmedlingsanstalter
i riket hade någon markering av här åsyftat slag på de
sökandes inskrivningskort icke förekommit.

Efter denna redogörelse anförde kommissionen i sitt yttrande vidare: Den
offentliga arbetsförmedlingen hade i sin verksamhet att tillse, att arbetsgivaren
erhölle bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket
han bäst lämpade sig. Givet vore, att arbetsförmedlingen ägde att noggrant
beakta de olika sökandenas utbildning, kvalifikationer och lämplighet för de
lediganmälda arbetstillfällena och att arbetsförmedlingen sökte giva varje
sökande anvisning å sådant arbete, som vederbörande kunde ä,ga förutsättningar
att fullgöra på ett tillfredsställande sätt. Det vore naturligt, att
bland de sökande kunde finnas personer, vilkas utplacering i arbete måste
ägnas synnerligen stor omsorg, på grund av att vederbörande till följd av
exempelvis lyte eller mindre god vandel kunde möta vissa hinder i konkurrensen
örn arbetstillfällena. Det tillkomme emellertid arbetsförmedlingstjänstemännen
att på olika sätt söka medverka till utplacering på arbetsmarknaden
även av dylika handikapade personer. För att underlätta arbetsanskaffningen
i detta hänseende hade arbetsmarknadskommissionen, såsom ett led
i arbetsförmedlingens utbyggnad och effektivisering, vid ett pär kontor, nämligen
i Stockholm och Malmö, under hösten 1942 medgivit inrättandet av
befattningar såsom sociala kuratorer. Genom åtgärder av denna art räknade
kommissionen med att i än högre grad än hittills kunna tillgodose kravet
på arbetsförmedlingens medverkan för ett rätt ianspråktagande av all inom
landet befintlig arbetskraft.

Kommissionen meddelade slutligen, att kommissionen i anslutning till behandlingen
av förevarande ärende i cirkulärskrivelse den 21 januari 1943 till

164

samtliga länsarbetsnämnder meddelat ytterligare föreskrifter angående anteckningar
på arbetssökandeblanketter m. m.

Denna cirkulärskrivelse hade i hithörande delar följande lydelse:

”Till Samtliga länsarbetsnämnder.

Ang. anteckningar på arbetssökandeblanketter m. m.

Arbetsmarknadskommissionen föreskriver härmed, att alla sådana uppgifter
av mera personlig och konfidentiell art rörande arbetssökande och arbetsgivare,
som av myndigheter ställas till arbetsförmedlingens förfogande
eller på annat sätt komma till dess kännedom, böra förtecknas och förvaras
på sådant sätt, att de icke komma till obehörigas kännedom. I den mån anteckning
därom göres på arbetssökande- eller arbetsgivareblankett, bör detta
ske på blankettens baksida. Därest anteckning å sådan blankett ej kan anses
tillbörligt skyddad, skall anteckning göras i särskilt under läs förvarat
register, till vilket hänvisning sker genom beteckning på blanketten.

Sådan beteckning eller annan markering på den arbetssökandes inskrivningskort,
som av den sökande kan uppfattas såsom anmärkning eller prickning,
får under inga förhållanden förekomma. Arbetsförmedlingen bör likaledes
tillse, att annan institution, för vilken den sökande kan tänkas förete
inskrivningskortet, t. ex. arbetslöshetskommitté eller fattigvårdsstyrelse,
ej heller förser kortet med någon anteckning utöver eventuellt identitetsnummer.
Därvid får ej i kortet instämplas t. ex. ordet ''fattigvård’. Kommissionen
vill i detta sammanhang erinra om att kontrollstämpling ej får ske i
inskrivningskortet, utan sådan skall ske i särskilt karens-, kvitto- eller kontrollkort,
utfärdat av vederbörande institution.

Även örn det för arbetsförmedlingsverksamheten kan vara av värde att
hava så utförliga upplysningar som möjligt om de arbetssökande, bör utfrågningen
av de sökande dock begränsas till de för förmedlingsarbetet nödvändiga
uppgifterna. I de fall att frågan om den sökandes försörjningsplikt
eller liknande är av ovidkommande betydelse för arbetet, bör sådana frågor
ej ställas.--------—-----—-------

Detta cirkulär skall genom länsarbetsnämndens försorg tillställas samtliga
kontor och ombud.

Statens Arbetsmarknadskommission.

A. Thomson.

Sven Skogh.”

Då den fråga, som föranlett min hänvändelse till arbetsmarknadskommissionen,
och vissa därmed nära sammanhängande frågor syntes mig hava bli
vit tillfredsställande reglerade genom den av kommissionen i anslutning till
behandlingen av förevarande ärende avlåtna cirkulärskrivelsen, fann jag saken
icke föranleda någon min vidare åtgärd.

165

19. Fråga huruvida, då arv tillfallit allmänna arvsfonden, denna
bör vidtaga åtgärd för säkerställande av vård och underhåll
av arvlåtarens gravplats.

Den 22 juni 1929 avled Pernilla Andersson från Glumslöv. I bouppteckningen
efter henne antecknades icke någon arvinge, men efter bouppteckningsförrättningen
utröntes, att den avlidna efterlämnat en arvsberättigad
släkting, som vistades å okänd ort. På grund därav utfärdade Rönnebergs,
Onsjö och Harjagers domsagas häradsrätt den 15 oktober 1930 kungörelse örn
arvet. Sedan stadgad tid förflutit utan att arvingen låtit sig avhöra, tillföll
kvarlåtenskapen allmänna arvsfonden. På ansökan av vissa den avlidna närstående
personer förordnade Kungl. Majit, efter det riksdagen bifallit i ämnet
avlåten proposition, den 24 maj 1940, att av kvarlåtenskapen skulle till sökandena
avstås sammanlagt 24,000 kronor. Genom beslut den 11 juli 1941 förordnade
Kungl. Majit vidare, att de bland tillgångarna i boet ingående fastigheterna
skulle försäljas genom länsstyrelsens i Malmöhus län försorg. Med
skrivelse den 9 februari 1942 överlämnade länsstyrelsen sedermera till advokatfiskalsämbetet
vid kammarkollegium köpebrev angående fastigheternas försäljning
samt meddelade, att länsstyrelsen den 6 i samma månad tillgodofört
allmänna arvsfonden behållna köpeskillingen 40,783 kronor 70 öre. Den del
av behållningen i boet, som ej utgjordes av köpeskillingen för boets fasta
egendom, redovisades av den förordnade gode mannen den 24 februari 1942
till arvsfonden och utgjorde 7,996 kronor 60 öre.

Uti en den 20 februari 1943 hit inkommen klagoskrift anförde kyrkoherden
Walfrid Hedin i Glumslöv följande.

Pernilla Anderssons gravplats å Glumslövs församlings kyrkogård erhölle
icke någon vård, då några medel icke funnes tillgängliga för detta ändamål.
Det förefölle församlingens kyrkoråd egendomligt att, ehuru Pernilla Andersson
efterlämnat en ganska stor förmögenhet, några medel icke avsatts för gravplatsens
vård och underhåll. Det syntes rätt och billigt, att saken ordnades
genom allmänna arvsfondens försorg, men trots framställning därom till fonden
hade något besked icke erhållits. Hedin anhölle, att saken måtte ställas
till rätta genom J. Ois ingripande.

Sedan jag genom resolution den 23 februari 1943 anmodat advokatfiskalsämbetet
att i anledning av klagoskriften till mig inkomma med yttrande,
anförde ämbetet följande.

I en den 27 oktober 1941 till ämbetet inkommen skrift hade Hedin å kyrkorådets
vägnar — under uppgift att den i boet efter Pernilla Andersson ingående
fasta egendomen då blivit försåld och att köpeskillingen ingått till
arvsfonden — meddelat, att kyrkorådet ansåge att av de till fonden inleve -

160

rerade medlen borde avsättas ett så stort belopp, att avkastningen av detta
kunde räcka till vård och underhåll av den avlidnas ”samt hennes förut avlidna
mans” gravplats å Glumslövs kyrkogård. Med skrivelse den 28 i samma
månad hade ämbetet överlämnat nämnda skrift till den i boet förordnade gode
mannen med anhållan om yttrande. Sedan gode mannen under hand från
ämbetet mottagit påminnelse i saken, hade gode mannen den 23 februari
1943 inkommit med begärt yttrande, däri han meddelat, att Glumslövs
församling mot erhållande av 500 kronor åtoge sig att för framtiden underhålla
Pernilla Anderssons och hennes föräldrars gravplats på församlingens
kyrkogård, samt tillstyrkt, att nämnda belopp avsattes för angivna ändamål.
Gode mannen hade upplyst, att Pernilla Andersson avlidit ogift samt att hon
och hennes föräldrar hade gemensam gravplats. I anledning därav hade ämbetet
samma dag yttrandet inkommit medgivit, att ett belopp av 500 kronor
finge av arvsfonden tillgodoförda medel utbetalas till kyrkorådet för vård
och underhåll för all framtid av gravplatsen, samt i skrivelse till statskontoret
anhållit, att nämnda belopp måtte för ändamålet utanordnas till kyrkorådet.
Gode mannen hade visat, att han till viss person för vård av gravplatsen under
åren 1933—1941 utbetalat sammanlagt 90 kronor 50 öre. Av vad sålunda
anförts framginge, att frågan örn vård och underhåll jämväl för framtiden av
gravplatsen blivit, såvitt på arvsfonden ankomme, ordnad.

I särskild skrivelse meddelade advokatfiskalsämbetet sedermera, att den å
advokatfiskalslcontoret tjänstgörande fiskalen, som jämlikt gällande instruktion
och arbetsordning hade att på eget ansvar i advokatfiskals ställe vidtaga
förberedande åtgärder i ärenden rörande allmänna arvsfonden, numera tillställde
den gode man, som i de i 7 § lagen om allmänna arvsfonden angivna
fall förordnades att företräda fonden, en skriftlig erinran av följande lydelse:
”Gode mannen bör uppmärksamma frågan örn anordnandet av arvlåtarens
gravplats och till ämbetet avgiva de förslag härutinnan, vartill omständigheterna
föranleda.”

Då frågan om vård och underhåll för framtiden av Pernilla Anderssons
gravplats å Glumslövs kyrkogård sålunda blivit, ehuru anmärkningsvärt sent,
tillfredsställande löst och då vad i ärendet förekommit lett till att kammaradvokatfiskalsämbetet
numera tillställer vederbörande gode män en erinran
av ovan angivet innehåll, vilket torde medföra att hädanefter beträffande
avliden person, vars kvarlåtenskap tillfaller allmänna arvsfonden, frågan om
gravplatsens vård och underhåll i värdigt skick i allmänhet kommer att nöjaktigt
ordnas, fann jag saken icke föranleda vidare åtgärd.

167

20. Redogörelse för vissa vid J. 0:s inspektioner av härads- och
rådhusrätter under senare år gjorda iakttagelser, särskilt beträffande
oftare förekommande försummelser och förbiseenden.

I fråga om mina iakttagelser vid inspektionerna må här till en början omnämnas,
att den i kungl, brevet den 27 maj 1801 (under RB 2: 3) meddelade
föreskriften för ”domhavanden att vid varje ting hålla särskild anteckning,
däruti anmärkes”, utom annat, ”tiden varje dag då rättens sessioner blivit
började och slutade” icke sällan eftersättes. Föreskriften gäller efter bokstaven
endast för häradsrätterna men bör uppenbarligen tillämpas jämväl vid rådhusrätterna.
”Anteckningen” bör lämpligen verkställas i själva domboken.
Att anteckning göres om tidpunkterna för sessionens början och slut är av
vikt ur bland annat statistisk synpunkt. Här må jämväl erinras, att enligt
nämnda kungl, brev rättens session ej bör sluta senare än klockan 7 på
aftonen, därest icke särskilda omständigheter någon gång skulle utan olägenhet
för parterna föranleda till längre sammanträde. Enligt vad jag kunnat
konstatera har det vid vissa domstolar hänt icke så sällan, att sessionen pågått
åtskilliga timmar efter klockan 7. Jag har framhållit angelägenheten
av att om möjligt ordna det så, att sessionerna icke draga ut till sent på
kvällen.

Enligt kungl, cirkuläret den 10 mars 1933 (under RB 2: 6) skall, därest
vid underrätt eller hos överexekutor parts postadress är känd eller kan utrönas,
uppgift örn adressen intagas i ingressen till det i målet eller ärendet
förda protokoll eller, om protokoll icke föres, i ingressen till myndighetens
beslut, och bör postadressen städse angivas i det protokoll, som innehåller det
slutliga utslaget, även örn sådan anteckning tidigare skett. Jag har under
mina ämbetsresor ofta uppmärksammat, att denna föreskrift icke iakttages.
I fråga örn parter, bosatta i städer, har jag därvid framhållit, att icke endast
staden utan jämväl gata och husnummer böra angivas, och beträffande parter,
som äro bosatta på landsbygden, har jag uttalat, att postanstalten skall
angivas jämte hemman (lägenhet). Ofta angives icke postanstalten utan i
stället socknen.

I domböckerna saknas understundom uppgift örn vittnens ålder. Laglig
skyldighet att verkställa anteckning om vittnes ålder finnes ej, men sådan
anteckning bör likväl lämpligen ske, enär den kan vara av värde särskilt för
överdomstolarna, som enligt gällande rättegångsordning i regel hava att pröva
målen på grundval endast av underrätternas protokoll.

I ett stort antal fall har domstol dömt svarande till ansvar för utevaro
eller meddelat tredskodom, ehuru, såvitt domboken utvisat, utredning saknats,
huruvida svaranden varit inkallad till militärtjänstgöring (7 § lagen den
26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.). I några av dessa fall har upplysts, att det
varit för rätten känt, att svaranden vid rättegångstillfället ifråga icke varit

168

inkallad. Jag har anmärkt, att anteckning därom bort göras i domboken.
I åtskilliga fall har vederbörande domare förklarat, att han förbisett bestämmelserna
i nyssnämnda lagrum.

Jämlikt 2 § kungl, kungörelsen den 6 september 1939 örn skyldighet att
inhämta utdrag av de hos generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen förda
straffregistren skall, innan någon fälles till ansvar för olovlig försäljning av
rusdrycker eller för vissa andra i paragrafen angivna förseelser, införskaffas
utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret rörande fylleri och
vissa andra brott. I samma paragraf stadgas vidare, att utdrag av kontrollstyrelsens
straffregister skall införskaffas, innan mål örn förvandling av böter avgöres,
såframt ej erforderliga upplysningar om förhållanden, varom registret
skall innehålla uppgifter, kunna erhållas från systembolag eller annorledes.
Domstolarna hava ofta försummat att iakttaga dessa föreskrifter. Jämväl den
i 1 § nämnda kungörelse intagna bestämmelsen om skyldighet att i vissa fall
införskaffa utdrag av det hos generaltullstyrelsen förda särskilda straffregistret
har understundom eftersatts. Jag har vid inspektionerna brukat
uttala, att det i första hand åligger vederbörande åklagare att införskaffa
straffregisterutdrag samt att rätten, då så ej skett, bör uppskjuta målet och antingen
anmoda åklagaren att rekvirera utdrag eller själv ombesörja detta.

Örn någon, som innehar körkort, ådömts straff för fylleri, åligger det enligt
21 § 4 mom. motorfordonsförordningen domstolen att ofördröjligen översända
avskrift av utslaget jämte uppgift om numret å den dömdes körkort till
den länsstyrelse, som utfärdat detsamma. I åtskilliga mål, däri svaranden
ådömts ansvar för fylleri, har, såvitt domboken och handlingarna i målet
utvisat, icke förebragts utredning, örn svaranden innehade körkort.

Jämlikt 2 § kungl, kungörelsen den 15 april 1932 angående underrättelse
till häktads rättegångsbiträde om tid och ställe för företagande av rannsakning
med häktad åligger det vid häradsrätt ordföranden och vid annan underrätt
protokollsföraren att efter mottagande av underrättelse, att länsstyrelsen
förordnat rättegångsbiträde åt häktad, i god tid före rannsakningstillfälIet
med allmänna posten till rättegångsbiträdet avsända meddelande rörande
tid och ställe för rannsakningen. I 3 § nämnda kungörelse stadgas, att i marginalen
å protokollet skall göras anteckning örn dagen då sådant meddelande
avsänts. Jag har under ämbetsresorna iakttagit, att sådan anteckning ofta
saknas. Det har understundom invänts, att underrättelse från länsstyrelsen
angående vem som förordnats till rättegångsbiträde inkommit så sent, att
meddelande till biträdet rörande tid och ställe för rannsakningen måst ske
i telefon. Jag har därvid framhållit, att telefonmeddelande bort bekräftas genom
skriftligt meddelande och att anteckning om dagen för meddelandet i
vart fall bort göras i marginalen å protokollet.

Tämligen ofta förekommer, att motiveringen i domar och utslag är bristfällig
eller alltför knapphändig. Som exempel kan anföras, att domar i kravmål
ibland sakna uppgift örn de omständigheter, varå kravet grundar sig.

169

Att domen innehåller uppgift därom är dock av vikt, bland annat med hänsyn
till verkställigheten och frågan om domens rättskraft. I trafikmål förekommer
ofta, att svarande ådömes ansvar jämlikt 2 och 38 §§ vägtrafikstadgan
för ”ovarsam framfart”, utan att i utslaget angives vari ovarsamheten
bestått. För den dömde är det självfallet av intresse, att utslaget lämnar
åtminstone någon upplysning härutinnan. Även för åklagare och målsägare,
där sådan finnes, liksom för överdomstolarna, i händelse besvär anföres,
kan det vara av betydelse, att utslaget innehåller en närmare motivering.
Härtill kommer, att vederbörande länsstyrelse bör erhålla upplysningar till
ledning för bedömande av frågan örn eventuell varning eller körkortsindragning.

I kungl, kungörelsen den 30 april 1925 angående underrättelse i visst fall
till part rörande av domstol meddelat uppskovsbeslut (under RB 14: 3) stadgas,
att, därest underrätt i parts frånvaro meddelar beslut om uppskov i
tvistemål, brottmål eller ärende, med eller utan föreläggande för part att
något fullgöra, det skall åligga vid häradsrätt ordföranden och vid annan underrätt
protokollsföraren att, örn den icke tillstädeskomna partens postadress
är känd eller kan utrönas, till honom i god tid före den utsatta dagen med
allmänna posten avsända meddelande rörande beslutets innehåll ävensom rörande
det äventyr, för vilket han utsätter sig genom att icke inställa sig inför
rätten, såframt dylikt äventyr icke är i rättens beslut utsatt; skolande
i marginalen å protokollet göras anteckning om dag då meddelande, varom nu
nämnts, blivit avsänt. Jag har under ämbetsresorna funnit, att anteckning om
att underrättelse angående meddelat uppskovsbeslut avsänts till utebliven
part ofta saknas i brädden av domboken. På fråga i sådana fall, huruvida underrättelse
avsänts, kan vederbörande vanligen icke lämna bestämd uppgift.
Vid åtskilliga domstolar har det varit praxis, att i brottmål åklagaren förelagts
eller frivilligt åtagit sig delgivning av uppskovsbeslut beträffande utebliven
svarande. Jag har framhållit, att åklagaren icke bör betungas härmed,
då den uteblivna partens postadress är för rätten känd, och att åklagarens
åtagande icke befriar ordföranden, respektive protokollsföraren från skyldigheten
att avsända meddelande till den uteblivne.

Vissa domstolar hava i ett jämförelsevis mycket stort antal mål bestämt
dagsbotsbeloppet till minimum eller en krona. I några domsagor har detta
varit fallet t. o. m. i flertalet mål. Häradshövdingarna i dessa och en del andra
domsagor hava upplyst, att häradsnämnderna visat obenägenhet att fastställa
högre dagsbotsbelopp. Jag har såsom min åsikt framhållit, att en större
differentiering borde åvägabringas och att minimibeloppet borde förbehållas
de allra fattigaste.

Därest bötesstraff med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen ådömts gemensamt
för flera brott, skall detta jämlikt § 1 mom. 2 kungl, förordningen den
14 december 1917 angående indrivning och redovisning av bilter anmärkas i
saköreslängden. Att sådan anteckning sker är av betydelse för bedömningen

170

av frågan om eventuell förvandling av böterna. I 8 § lagen den 9 april 1937
om verkställighet av bötesstraff stadgas, att bötesstraff, som ådömts till belopp
ej överstigande 5 dagsböter eller 25 kronor omedelbart i penningar, ej
må förvandlas. Har bötesstraff med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen
ådömts gemensamt för flera brott, må förvandling ej ske med mindre straffet
överstiger 10 dagsböter eller 50 kronor omedelbart i penningar. Under inspektionerna
av olika domstolar har konstaterats, att i saköreslängderna ofta saknas
anteckning om att 4 kap. 1 § strafflagen tillämpats.

Jämlikt § 1 mom. 3 nyssnämnda kungl, förordning skall vad i förordningen
sägs om böter i tillämpliga delar gälla jämväl vitén, gods, som blivit dömt
förbrutet, och allmänna avgifter, som i sammanhang med böter ådömas. I åtskilliga
fall har visat sig, att anteckning i saköreslängden icke gjorts om förbrutet
gods eller örn allmänna avgifter, som ådömts någon i sammanhang
med böter, eller att verkställd anteckning varit bristfällig eller ofullständig.
I sistnämnda hänseende kan nämnas, att anteckning understundom endast
innehåller orden ”Förverkad egendom” utan angivande av vilken egendom,
som därmed avses, eller att anteckning örn åläggande att utgiva jaktvårdsavgift
saknar uppgift om avgiftens belopp.

Vad angår de bötesbelopp, som bruka utdömas för fylleri och vissa andra
ofta förekommande förseelser, har jag funnit, att stor skiljaktighet råder mellan
olika domstolar. Det kan exempelvis förhålla sig så, att medan en rådhusrätt
regelmässigt utdömer böter till belopp av 10 kronor för fylleri första
gången, plägar häradsrätten i den staden omgivande domsagan bestämma
bötesbeloppet för sådan förseelse till 20 kronor.

I mål, som avses i lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, innehålla
utslagen i allmänhet besvärshänvisning. Talan mot rättens utslag i dessa mål
skall emellertid enligt allmänna regler rätteligen fullföljas efter vad och icke
genom besvär. Målen äro nämligen att hänföra till tvistemål av beskaffenhet
att böra anhängiggöras genom stämning och talan mot underrätts slutliga
utslag i sådana mål skall enligt 25 kap. 1 § rättegångsbalken fullföljas
efter vad, där ej annorlunda är särskilt stadgat.

Det har i stor utsträckning förekommit, att häradsrätt på gemensam ansökan
av makar dömt till boskillnad mellan dem. Jag har i anledning härav
påpekat för vederbörande att, då ansökningen är gjord av bägge makarna,
det jämlikt 15 kap. 15 och 17 §§ giftermålsbalken ankommer på domaren
och icke häradsrätten att meddela beslut om boskillnad.

På grund av stadganden i expeditionslösenförordningen och ett stort antal
andra lagar och författningar åligger det domstol att i mål av olika slag expediera
transund eller avskrift av meddelat utslag till skilda myndigheter
eller att till dem översända uppgifter av visst innehåll. Dessa stadganden innehålla
som regel tillika föreskrift om att expeditionen eller uppgiften skall
översändas inom viss angiven tid eller ”genast”, ”ofördröjligen”, ”skyndsamt”
o. s. v. Det har icke sällan visat sig att domstolar i fall, då så skolat

171

ske, underlåtit att översända expeditioner eller uppgifter. Än vanligare är
emellertid, att expediering visserligen skett men för sent. I åtskilliga fall
hava de dröjsmål, som sålunda förelupit, varit avsevärda. Enligt vissa författningar
skall anteckning örn dagen för översändande av expedition eller
uppgift verkställas i brädden av protokollet. Sadan anteckning saknas emellertid
ofta. Jämväl i de fall, då någon skyldighet att anteckna dagen för
översändandet icke föreskrivits i lag eller författning, synes för kontrollens
skull sådan anteckning lämpligen böra ske, eventuellt med tillägg av vederbörandes
initialer. Jag har under inspektionerna bemärkt, att i brädden av
domboken någon gång antecknats orden ”Uppgift exp.” utan angivande av
datum eller initialer. I dylika fall har ovisshet kunnat rada och i verkligheten
också rått, huruvida uppgiften ifråga expedierats. I en del fall har uppmärksammats,
att utslag enligt verkställd anteckning expedierats utan att utsignering
av utslaget ägt rum. Icke alltid angives för vems räkning utskrift
skett. Ur kontrollsynpunkt synes det emellertid önskvärt, att anteckningarna
i brädden städse utvisa för vems räkning utskrift skett och dagen för översändande
av expeditioner och uppgifter. Understundom hänvisas beträffande
dagen för översändandet till för domstolen upplagd särskild postbok. Att anteckning
om översändandet införes i sådan bok bör uppenbarligen icke anses
tillfyllest i sådana fall, då skyldighet att verkställa anteckning i brädden av
protokollet föreskrivits i lag eller annan författning.

Vad nu sagts om översändande av expeditioner och uppgifter samt angående
anteckning örn dagen för översändandet gäller i tillämpliga delar även
i fråga örn expediering av sådana kungörelser, som det åligger domstol, rättens
ordförande, domhavande eller vid domstol anställd befattningshavare att
utfärda.

Vid varje domstol skall jämlikt § 7 kungl, förordningen den 19 december
1919 om vad iakttagas skall vid tillämpningen av lagen örn fri rättegång den
19 juni 1919 föras särskild bok över de personer, som i där anhängiga mål
åtnjuta fri rättegång. I § 13 nämnda förordning stadgas, att när domstol i
mål, varom nu är fråga, med stöd av 8 § lagen om fri rättegång alagt part
att till statsverket återgälda kostnad, som av allmänna medel skolat gäldas,
skall inom en månad efter utslagets dag transund; därav översändas till K. B.
i länet för utslagets verkställande i nu nämnt avseende. I åtskilliga fall har
sådant transumt, såvitt boken över fria rättegångar utvisat, icke expedierats.
Vid företagen undersökning har merendels visat sig, att transumt avsänts,
men icke sällan har befunnits, att försummelse härutinnan förelupit. Någon
gång har anteckning örn översändandet verkställts blott i brädden av domboken.
Jag bär i förekommande fall erinrat vederbörande örn angelägenheten
av att transumt expedieras och att anteckning därom verkstiilles i boken
över fria rättegångar. Jämväl i övrigt har befunnits, att boken icke alltid
föres med tillbörlig omsorg och noggrannhet. Som exempel må nämnas, att
den i § 7 andra stycket föreniimnda förordning intagna bestämmelsen, att

172

om i samma mål parterna å ömse sidor beviljats fri rättegång, hänvisning
därom skall göras från det ena upplägget till det andra, understundom icke
iakttages.

Beträffande tillämpningen av lagen den 28 juni 1918 ang. villkorlig straffdom,
som från och med den 1 januari 1944 ersatts av lagen den 22 juni 1939
örn villkorlig dom, har jag bland annat funnit, att övervakarna i betydande
omfattning försummat att kvartalsvis insända övervakningsrapporter och att
domstolarnas befattningshavare icke sällan underlåtit att tillräckligt ofta
erinra dem om deras skyldighet härutinnan. Ej sällan har förekommit, att ett
helt år eller ännu längre tid förflutit mellan rapporterna. I ett och annat fall
hava rapporter helt och hållet uteblivit. Inom domstolarna har ibland upplysts,
att det varit förenat med svårigheter att finna lämpliga och villiga övervakare
samt att erinran om skyldigheten att avgiva kvartalsrapporter icke
givit resultat. Jag har även märkt, att de vid domstolarna förda anteckningarna
rörande de villkorligt dömda, som stå under övervakning, tämligen ofta
äro bristfälliga och ofullständiga.

Vad angår förmyndarmålen har det en och annan gång visat sig, att kännedom
saknats om vilka förmyndarmål som skola behandlas i domboken och
vilka som skola intagas i förmynderskapsprotokollet. Sålunda har förekommit,
att mål om omyndighetsförklaring och sådan förklarings hävande upptagits
i förmynderskapsprotokollet, ehuru de rätteligen skola behandlas i
domboken. (Se lagberedningens förslag till lag om förmynderskap m. m. sid.
553 o. f.)

I 2 § kungl, kungörelsen den 10 oktober 1924 med särskilda föreskrifter för
domstolarna rörande förmyndarvården stadgas, att till förmynderskapsboken
skall föras namnregister i två avdelningar, den ena avseende de omyndiga och
dem, för vilka god man förordnats, samt den andra avseende förmyndarna
och gode männen, varjämte föreskrives att i det förra registret omyndigförklarade
skola upptagas i en särskild avdelning. Det har vid inspektionerna
konstaterats, att registret ofta icke föres på sätt sålunda stadgats. Vid flera
domstolar har förekommit, att de omyndigförklarade icke upptagits i en särskild
avdelning av registret. Jag har brukat framhålla, att det är av stor
vikt, särskilt vid utfärdande av myndighetsbevis, att registret över omyndigförldarade
är överskådligt och tillförlitligt.

1 § nyssnämnda kungörelse innehåller detaljerade föreskrifter rörande förmynderskapsbokens
förande. Vid åtskilliga domstolar hava emellertid dessa
föreskrifter i flera avseenden icke blivit iakttagna. Som exempel må nämnas
att rum, vilka uteslutande upptagas av anteckningar rörande förmynderskap
eller godmanskap som upphört, icke överkorsats, att, där flera omyndiga
syskon eller flera bortovarande delägare i ett dödsbo sammanförts i ett rum,
de omyndigas eller bortovarandes namn icke antecknats under varandra å
olika rader eller varje omyndig eller bortovarande utmärkts med en före namnet
utsatt bokstav, att födelsedatum för underårig icke antecknats i kol. 4

17.3

samt att i kol. 7 icke verkställts anteckning om meddelat föreläggande för
förmyndare eller god man att fullgöra visst åliggande eller örn andra rättens
beslut (tillstånd till försäljning eller inteckning o. s. v.).

I detta sammanhang kan framhållas, att den i 1 § tredje stycket kungl,
förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter,
inteckningar och andra ärenden meddelade föreskriften, att i brädden av
förmynderskapsprotokollet skall för varje ärende antecknas namnet å den
omyndige eller, i fråga om godmanskap, namnet å den, för vilken god man
förordnats, eller annan beteckning å godmanskapet, i betydande omfattning
icke tillämpas. I ärenden angående tillstånd till försäljning eller inteckning
av omyndigas eller bortovarandes fasta egendom brukar sålunda i allmänhet
i brädden av protokollet antecknas allenast orden ”Tillstånd till försäljning ,
respektive ”Tillstånd till inteckning”.

Beträffande sistnämnda slag av ärenden har jag vid granskning av förmynderskapsprotokollen
fått det bestämda intrycket, att dessa ärenden vid
många domstolar behandlats alltför summariskt. Ofta har i ansökningen icke
ens angivits något skäl för den sökta åtgärden. Understundom har ej heller
iakttagits den i 8 kap. 15 § förmynderskapslagen givna föreskriften att, såframt
det kan ske utan märklig omgång eller tidsutdräkt, rätten skall bereda
den omyndige, om han fyllt sexton år, ävensom hans make och närmaste
fränder tillfälle att yttra sig. Jag har brukat framhålla lagens föreskrift, att
tillstånd till försäljning eller inteckning ej må givas med mindre viktiga skäl
därtill äro, varjämte jag understrukit angelägenheten av att fullständig utredning
förebringas.

Tillstånd, som nyss nämnts, gäller enligt 8 kap. 15 § förmynderskapslagen
under sex månader från det tillståndet meddelades, och skall erinran härom
göras i rättens beslut. I åtskilliga fall har jag uppmärksammat, att sådan
erinran gjorts även då rättens beslut inneburit godkännande av en försäljning,
varom förmyndaren under förutsättning av rättens blivande godkännande
redan träffat avtal enligt företett köpekontrakt. Jag har påpekat det
oegentliga i att i sådana beslut göra berörda erinran.

Jag har under ämbetsresorna vidare uppmärksammat, att registrering ofta
skett av bouppteckningar, vilka befunnit sig i sådant skick, att de rätteligen
ej bort inregistreras. Jämlikt 3 kap. 6 § lagen örn boutredning och arvskifte
skola de gode män som förrätta bouppteckningen å handlingen teckna bevis,
att allt blivit rätteligen antecknat och tillgångarna efter bästa förstånd värderade.
Alltjämt förekommer emellertid i avsevärd omfattning, att den av
gode männen undertecknade meningen i enlighet med äldre praxis gives
lydelsen: ”Sålunda (vara) förrättat betyga.” T 3 kap. 3 § omförmälda lag
stadgas bland annat, att i bouppteckningen skall angivas deras namn och
hemvist, vilka skolat kallas till förrättningen, och att av bouppteckningen
skall framgå, vilka som närvarit vid förrättningen. Där någon, som skolat
kallas, ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas bevis, att han blivit i tid

174

kallad. Bouppteckningar inregistreras icke sällan, ehuru angivna föreskrifter
icke blivit iakttagna. Jag har därvid erinrat om bestämmelserna i 9 § samma
lag och kapitel, enligt vilka registrering av bouppteckning ej må äga rum, där
vid bouppteckningen finnes ej hava så förfarits, som i kapitlet sägs, och rätten
äger, om bouppteckning är bristfällig, med föreläggande av vite utsätta tid,
inom vilken bristen skall avhjälpas.

Här må jämväl påpekas, att domstolarna understundom försummat att i
samband med registrering av bouppteckning utfärda sådan kungörelse, varom
stadgas i 9 kap. 1 eller 2 § lagen om arv.

Det åligger enligt 208 § konkurslagen konkursdomaren att föra dagbok,
vari för varje konkurs skall antecknas vissa i lagrummet närmare
angivna uppgifter och förhållanden. I dagboken bör, utöver vad sålunda
föreskrivits, lämpligen göras anteckningar om åtskilliga andra förhållanden
och vidtagna åtgärder. Det fastställda formuläret till dagbok över konkurser
lämnar god plats för sådana anteckningar. Jag har funnit, att anteckningarna
ofta äro ofullständiga. I dagboken bör antecknas enligt vilken paragraf
i konkurslagen konkursen handlagts, dag då protokoll rörande förlikningssammanträde
eller berättelse enligt 55 eller 56 § konkurslagen inkommit o. s. v.
Sådana anteckningar saknas emellertid ofta.

Enligt 58 § fjärde stycket konkurslagen skall förvaltaren även efter konkursens
avslutande hava boets medel insatta i bank, till dess lyftning påkallas
av därtill berättigad borgenär. Förvaltaren skall underrätta konkursdomaren,
i vilken bank medlen innestå, och inom en vecka från utgången av
varje kalenderår till rättens ombudsman för granskning avgiva redovisning.
När medel ej vidare finnas att lyfta, skall ombudsmannen göra anmälan därom
hos konkursdomaren. Dessa bestämmelser, vilka i vissa delar gällt först
fr. o. m. den 1 juli 1941, synas i allmänhet hava förbisetts av konkursförvaltama,
rättens ombudsmän och konkursdomarna. Då jag vid inspektionerna
funnit att så skett, har jag tillsagt vederbörande konkursdomare, att han bör
tillhålla förvaltarna och ombudsmännen att fullgöra sina skyldigheter enligt
nu ifrågavarande föreskrifter.

I dagböckerna över inskrivningsärenden brukar ofta icke antecknas, vilken
dag ärendena ingivits till inskrivningsdomaren. Jag har framhållit, att då en
särskild kolumn härför finnes i det fastställda formuläret till dagbok, bör
anteckning om dagen för ingivandet ske i denna kolumn.

Jämlikt 4 § kungl, kungörelsen den 22 juni 1932 med föreskrifter angående
tillämpningen av lagen den 3 juni 1932 om inteckning i jordbruksinventarier
skola uppläggen i boken över dylika inteckningar ordnas i bokstavsföljd efter
gäldenärernas tillnamn. X 4 § kungl, kungörelsen den 12 juni 1936 med föreskrifter
angående tillämpningen av förordningen den 13 april 1883 angående
förlagsinteckning stadgas, att uppläggen i boken över förlagsinteckningar
skola ordnas i bokstavsföljd efter förlagstagares firma eller, där sådan ej

175

finnes, personnamn. Vid åtskilliga domstolar hava uppläggen i omförmälda
böcker i strid mot författningsbestämmelserna ordnats i kronologisk följd.

Då lagsökningsdomare meddelar beslut, som må omedelbart överklagas,
skall anteckning därom samma dag eller den nästföregående införas i en därtill
inrättad bok, som skall utan särskild begäran vara tillgänglig för allmänheten
(38 § lagsökningslagen). Jag har under mina ämbetsresor funnit, att sådan
bok vid vissa domstolar saknas. Enligt stadgande i 9 § lagsökningslagen skall,
då lagsökningsdomaren meddelar föreläggande enligt 6, 7 eller 8 §, anteckning
om föreläggandet å tid, som i 38 § stadgas, införas i anslagsboken. Det förekommer
emellertid ofta, att anteckning örn dylika förelägganden icke verkställes
i boken.

I detta sammanhang må framhållas, att dagböckerna över lagsöknings- och
handräckningsmål icke alltid innehålla de upplysningar, som de skola innehålla
jämlikt de formulär, vilka bifogats kungl, kungörelsen den 5 november
1937 angående dagbok över mål, som anhängiggöras hos lagsökningsdomare.
I dagboken över lagsökningsmål saknas sålunda understundom anteckning
att, när lagsökningsdomaren fastställt intecknad fordran till betalning ur
fast egendom, bevis därom tillställts inskrivningsdomaren och avskrift av
utslaget översänts till överexekutor (85 § utsökningslagen). I andra fall har
icke antecknats dagen, då delgivningsbevis inkommit och dagen för delgivningen.
Någon gång saknas anteckning örn dagen då ärende hänskjutits till
rätten. Då bevis utfärdats, att ansökan om handräckning lämnats obestridd,
har uppgift om delgivningskostnaden ofta icke antecknats i dagboken över
handräckningsmål.

Till sist må anmärkas, att anslag å rättens dörr ofta saknas om förhållanden,
varom anslag jämlikt föreskrift i lag eller författning skall finnas där
uppsatt. Bland de anslag, som skola vara uppsatta å rättens dörr, må nämnas
förteckning å de personer som förordnats till stämningsmän för året, anslag
örn vem som förordnats till kommissionär i domsaga, anslag örn var kansliet
finnes och när det hålles öppet, anslag om när häradshövdingen där träffas,
anslag beträffande de personer, som äro överförmyndare, anslag om spannmålspanträttsregisterförarens
postadress samt anslag om var landsfogdens
tjänstelokal är belägen och då hans expedition hålles öppen.

176

III. Framställningar till Konungen m. m.

1. Utlåtande rörande förslag till ändringar i lagen
den 24 mars 1916 angående verkställighet av
straffarbete och fängelsestraff.

Efter remiss avgav jag den 15 januari 1943 utlåtande till Konungen över
en av fångvårdsstyrelsen den 19 november 1942 gjord framställning örn vissa
ändringar i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete
och fängelsestraff. I utlåtandet meddelade jag, att jag icke funnit anledning
till erinran mot vad fångvårdsstyrelsen i saken föreslagit.

2. Utlåtande rörande upprättad promemoria angående parts möjligheter
att inför muntligt förhör i hovrätt erhålla tillgång
till underrättsprotokollen i målet.

Genom remiss den 30 januari 1943 lämnade Kungl. Majit mig tillfälle
att avgiva yttrande över en, i anledning av framställning från mig (ämbetsberättelsen
1942 sid. 179 o. f.), inom justitiedepartementet utarbetad promemoria
— jämte lagutkast — angående parts möjligheter att inför muntligt
förhör i hovrätt erhålla tillgång till underrättsprotokollen i målet.

I promemorian anfördes, bland annat, följande:

Redan nu har utan stöd av författningsbestämmelser i åtminstone en av
rikets hovrätter den ordningen emellanåt tillämpats att parten under några
dagar mellan beslutet örn förhör och förhörets avhållande fått uttaga och
disponera underrättsprotokollen. Det vill synas som om ett sådant förfaringssätt,
örn det infördes i samtliga hovrätter, skulle väsentligen tillgodose
syftet med de gjorda framställningarna. I betraktande av att förhör i regel
ej torde utsättas med kortare varsel än fjorton dagar lärer det ej möta svårighet
att så jämka olika intresserades önskemål, att både parten och hovrättens
ledamöter erhålla tillräcklig tid att före förhöret genomgå protokollen.
Genom tilläggsstadganden till 26 respektive 27 kapitlet gällande rättegångsbalk
synes part, som till hovrätt ingivit underrättens protokoll i målet,
böra berättigas att för viss tid, såvitt möjligt minst en vecka, uttaga protokollen
med skyldighet för honom att före den bestämda tidens utgång
åter ingiva dem. Lämpligen torde det böra åligga hovrätten att i beslutet
örn förhöret, utan att avvakta begäran från parten, fastställa den tid, under
vilken protokollen må disponeras. Skulle denna befinnas för kort, kan parten
självfallet hos hovrätten påkalla dess utsträckande. Till besvarande återstår
frågan, vilka påföljder som skola inträda vid försummelse att i tid
återställa de utlånade protokollen. Närmast till hands läge måhända att hovrätten
— liksom då part redan vid talans fullföljd försummat ingiva under -

177

rättsprotokollen — genom s. k. protokollsföreläggande enligt reglerna i 26
kap. 7 § och 27 kap. 4 § rättegångsbalken föreläde vederbörande att vid
där stadgat äventyr fullgöra sin skyldighet. En sådan ordning är emellertid
här förenad med vissa praktiska olägenheter, bland annat med hänsyn därtill
att tiden mellan sista dagen för pi-otokollens återställande och dagen för
förhöret ofta torde bliva ganska kort. Det synes vid sådant förhållande befogat
att direkt till försummelsen att i rätt tid återställa protokollen knyta
den påföljd, att hovrätten, om det felande ej ändå är tillgängligt, utan att
låta förhör gå av stapeln upptager målet till avgörande och därvid förklarar
käranden hava förlorat sin talan. Med en dylik ordning bör hovrätten hava
möjlighet att i god tid före den dag, till vilken förhöret utsatts, besluta om
förhörets inställande och förklara målet desert samt härom underrätta parterna,
eventuellt — om det uppdragits åt underrätt att hålla förhöret —
också underrätten ifråga.

I utlåtande den 15 mars 1943 till Konungen anförde jag följande:

Emot den i promemorian förordade lösningen av frågan kan bland annat
anmärkas, att parten icke omedelbart före och vid själva förhöret komme
att äga tillgång till protokollen, vilket skulle innebära en avsevärd olägenhet.
Den föreslagna regeln om de till hovrätten ingivna protokollens utlånande
till parten torde också komma att medföra, att förhöret ofta måste
utsättas till en senare dag än vad eljest skulle hava skett. Detta kan i vissa
fall lända parten till väsentligt men. Vad slutligen angår den föreslagna påföljden
för försummelse att inom föreskriven tid återställa de till låns bekomna
protokollen synes det mig kunna ifrågasättas, huruvida icke denna
påföljd är för sträng.

3. Framställning angående rätt för kommunala ämbets- och tjänstemän
att liksom statens avgiftsfritt erhålla expeditioner i allt
vad till ämbetet eller tjänsten hörer, så ock i mål som
röra ansvar eller ersättningsskyldighet för fel eller
försummelse i ämbetet eller tjänsten.

Den 30 november 1943 avlät jag till Konungen följande framställning:

Enligt 7 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
är ämbets- eller tjänsteman befriad från stämpelavgift för expeditioner i allt
vad till ämbetet eller tjänsten hörer, så ock i mål som röra ansvar eller ersättningsskyldighet
för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten.

Samma stadgande fanns redan i förordningen den 6 september 1883 angående
stämpelavgiften. Till grund för denna förordning låg ett inom finansdepartementet
av särskilda kommitterade upprättat, den 30 augusti 1881
avgivet förslag till kungörelse i ämnet. Enligt detta förslag skulle ämbets -

12 — Justitieombudsmannens ämbets!) ernt t else till 19M års riksdag.

178

och tjänstemän vara befriade från stämpelavgift för expeditioner i allt vad
till ämbetet eller tjänsten hörde. Förslaget undergick inom finansdepartementet
omarbetning i vissa delar, varvid till nyssnämnda bestämmelse gjordes
det tillägget, att stämpelfriheten för ämbets- och tjänstemän skulle omfatta
jämväl expeditioner i mål, som rörde ansvar eller ersättningsskyldighet
för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten. Härefter blev förslaget i
proposition nr 7 underställt 1883 års riksdag.

Vid propositionens avlåtande anförde chefen för finansdepartementet beträffande
ifrågavarande bestämmelse följande: I sammanhang med stadgandet
örn frihet från stämpel för expedition, som meddelades i tjänsteärende,
hade departementschefen ansett enahanda befrielse böra ämbets- eller tjänsteman
medgivas i mål, som rörde ansvar eller ersättningsskyldighet för fel
eller försummelse i ämbetet eller tjänsten. Den utredning, som i dylika mål
erfordrades för bedömande av tjänstemannens förhållande i statens tjänst,
syntes nämligen få betraktas företrädesvis ur synpunkten av en statens
egen angelägenhet, för vars besörjande staten syntes äga föga mera befogenhet
att av tjänstemannen utkräva stämpelavgifter än i tjänsteärenden i
allmänhet. Att tjänstemannen icke uti de ifrågavarande målen utan att betungas
av avgifter till staten erhölle expedition, som för hans rätts värjande
vore nödig, vore ock i många fall med synnerlig obillighet förenat. Ofta
kunde nämligen vid sådana tillfällen, då fel eller försummelse verkligen ägt
rum, de avgifter, som tjänstemannen för expeditionen i målet måste vidkännas,
långt överstiga beloppet av de böter eller den ersättning, som bleve
honom ådömd. Och vore åter tjänstemannen oskyldig till vad honom påbördades,
vore uppenbarligen orimligt, att han, i och för utövningen av sin
tjänst, skulle drabbas av oförvållade utgifter till staten, för vilka någon ersättning
oftast icke kunde förutsättas utgå. Ty hade i dylika fall tjänstemannen
varit underkastad allmänt åtal, skulle detta hava varit i hög grad
obefogat, för att den, som haft att föra det allmännas talan, skulle kännas
skyldig gottgöra tjänstemannens utgifter å saken. Och vore åtalet åter beroende
av enskild åkäran, syntes erfarenheten hava visat, att, örn ock den
enskilde förpliktades ersätta kostnaderna, denne dock oftast därtill saknade
tillgång.

Av det ovan anförda framgår, att när ifrågavarande stämpelfrihet för ämbets-
och tjänstemän stadgades, man därmed avsett statens befattningshavare.
Man torde därför vid stadgandets tillämpning icke kunna låta detsamma
utan vidare gälla även i fråga örn kommunala ämbets- och tjänstemän
i allmänhet. Det synes mig klart, att i den mån kommunala befattningshavare
besörja kommunala förvaltningsuppgifter, de äro uteslutna från här
ifrågavarande stämpelfrihet. Däremot torde kommunala befattningshavare
i de fall de utföra rent statliga arbetsuppgifter, exempelvis polisverksamhet,
böra i fråga om rätten till stämpelfria expeditioner anses jämställda med
tjänstemän, som innehava statsanställning.

179

Praxis är på förevarande område vacklande. En bestämd tendens synes
emellertid hava gjort sig gällande hos såväl domstolar som administrativa
myndigheter ätt låta även kommunala befattningshavare, oavsett arten av
de uppgifter de i tjänsten utföra, åtnjuta befrielse från stämpelavgift. De
vägledande prejudikat, som finnas, lämna dock icke stöd för en dylik vidsträckt
tillämpning av ifrågavarande bestämmelser. Till belysande härav
må här redogöras för vissa av Kungl. Majit avgjorda ärenden.

En vid Stockholms stads och läns sjukhus Eira anställd sjuksköterska
hade ansökt om återbekommande av stämpelavgift, som hon fått erlägga för
protokoll och föreläggande i mål angående vårdslöshet och försummelse i
tjänsten, i vilket mål hennes befattning ansetts vara av beskaffenhet som
i 25 kap. 22 § strafflagen sägs. Statskontoret framhöll i yttrande i ärendet,
att stämpelförordningens här ifrågavarande bestämmelse otvivelaktigt avsåge
endast statens ämbets- eller tjänstemän. Enligt resolution den 13 november
1931 fann Kungl. Majit ansökningen icke föranleda någon Kungl.
Majits åtgärd.

Såsom framgår av regeringsrättens årsbok 1936 sid. 88 o. f. har regeringsrätten
i ärende angående ansökan om restitution av stämpelavgift ansett
ordförande i vägstyrelse eller kassör i vägkassa icke vara hänförlig till ämbets-
eller tjänsteman, som enligt 7 § stämpelförordningen är befriad från
stämpelavgift i mål, som rör ansvar eller ersättningsskyldighet för fel eller
försummelse i ämbetet eller tjänsten, och därför hemställt, att Kungl. Majit
måtte finna ansökningen icke kunna bifallas. Den 16 oktober 1936 beslöt
Kungl. Majit i statsrådet i enlighet med regeringsrättens hemställan.

Enligt Kungl. Majits resolution den 24 september 1937 har vidare en
person i egenskap av bamavårdsman och ordförande i barnavårdsnämnd ansetts
icke hänförlig till ämbets- eller tjänsteman, som enligt stämpelförordningen
är befriad från skyldighet att erlägga stämpel, medan enligt
samma resolution rättens ombudsman i konkurs funnits böra åtnjuta dylik
befrielse. Statskontoret hade i utlåtande den 14 augusti 1937 ansett den sistnämnde
i förevarande avseende vara likställd med statens ämbets- eller
tjänsteman, enär han av domstol förordnats att offentligt tjänsteärende
förrätta.

Av stadsfiskal gjord ansökan om restitution av stämpelavgift för hovrättens
protokoll och dom i mål mellan stadsfiskalen, å ena, samt Malmö stad,
å andra sidan, angående med tjänsten förenade löneförmåner, har av Kungl.
Majit i resolution den 15 mars 1940 lämnats utan avseende.

Frågan huruvida magistrat skall åtnjuta stämpelfrihet har varit föremål
för Kungl. Majits prövning i några fall, där magistrat ansökt örn restitution
av stämpelavgift, som magistraten fått erlägga för av vederbörande länsstyrelse
utfärdade bevis eller resolutioner. I ett av dessa ärenden, som avgjordes
genom Kungl. Majits resolution den 7 september 1933, yttrade
Kungl. Majit: ”Enär av vad i ärendet förekommit framgår, att ifrågavarande

180

hos länsstyrelsen utfärdade bevis rekvirerats av magistraten såsom erforderligt
för handläggningen av ett hos magistraten anhängigt ärende, samt vederbörande
vid sådant förhållande haft att, utan att ingå i prövning av
huruvida det ålegat stadsfullmäktige att anskaffa beviset, utfärda detsamma

fritt från stämpel, förklarar Kungl. Maj:t”---. I två andra fall (Kungl.

Maj:ts resolutioner den 28 januari 1938 och den 12 september 1940) gällde
frågan restitution av stämpelavgift, som länsstyrelse uttagit för resolutioner
i ärenden, vilka jämlikt § 23 ordningsstadgan för rikets städer underställts
länsstyrelsens prövning. I dessa fall förklarade Kungl. Maj:t, att upprättande
av reglementen och taxor, varom förmäles i § 23 ordningsstadgan
för rikets städer, måste anses vara en uppgift, hänförlig till den statliga lokalförvaltning,
som i stad anförtrotts magistrat, och att vid sådant förhållande
länsstyrelsens resolutioner ej bort beläggas med stämpel.

Vid bedömande av frågan, vilka kategorier ämbets- och tjänstemän äga
åtnjuta stämpelfrihet enligt förevarande bestämmelse, bör även uppmärksammas,
att särskilda föreskrifter meddelats, enligt vilka vissa icke statliga
befattningshavare åtnjuta stämpelfrihet.

Sålunda föreskrevs vid inrättandet av överförmyndarorganet genom 1924
års förmynderskapslag befrielse för överförmyndaren från stämpelavgift enligt
1 kap. stämpelförordningen. Härom yttrade vederbörande departementschef
i Kungl. Maj:ts proposition 1924 nr 218, sid. 9: Enligt förslaget
till lag om förmynderskap skall kontrollen över förmyndarnas förvaltning
överlämnas åt ett nyinrättat kontrollorgan, överförmyndaren. Denne överförmyndare
förutsättes komma att vid rätten föra talan i åtskilliga fall rörande
ingripande mot förmyndaren, varjämte han beklätts med behörighet
att föra talan örn personers försättande i omyndighetstillstånd. I förslaget
har visserligen upptagits ett stadgande att vad i 25 kap. strafflagen finnes
stadgat örn ämbets- och tjänstemän jämväl skall gälla om överförmyndare,
men synes det oaktat för tydlighets skull böra i 7 § av stämpelförordningen
särskilt angivas, att överförmyndare är befriad från stämpelavgift enligt 1
kap. av förordningen.

Av detta departementschefens uttalande skulle man kunna draga den
slutsatsen, att därest 25 kap. strafflagen äger tillämpning å en befattningshavare,
denne jämväl åtnjuter befrielse från stämpelavgift för expeditioner.
Detta torde emellertid icke vara fallet, vilket tydligt; synes framgå av de
ovan refererade besluten av Kungl. Majit i restitutionsärenden.

Vidare infördes år 1930 i 7 § stämpelförordningen en bestämmelse örn befrielse
från stämpelavgift för sjukvårdsläkare vid kommunalt eller enskilt
sinnessjukhus i ärende rörande sådant förhör, som avses i 5 kap. sinnessjuklagen.
Beträffande denna tilläggsbestämmelse anfördes i Kungl. Maj:ts proposition
1930 nr 258, sid. 11, av vederbörande departementschef följande:
Enligt 39 § 4 mom. sinnessjuklagen skall rätten eller domaren, sedan förhör
hållits, tillställa sjukvårdsläkaren protokoll över förhöret. Som sjukvårds -

181

läkaren icke behöver vara anställd i statens tjänst utan kan hava anställning
viel kommunalt eller enskilt sjukhus, torde nyssberörda bestämmelse,
såsom oek de sinnessjuksakkunniga anfört (sid. 87), böra kompletteras genom
en sådan ändring i 7 § stämpelförordningen, att läkaren erhåller protokollet
fritt från stämpel.

I skrivelse till statskontoret den 12 mars 1943 hemställde nedre justitierevisionen
om statskontorets utlåtande, huruvida vissa grupper av befattningshavare,
vilka icke kunde sägas vara statsanställda men som dock, helt
eller delvis, utövade statliga funktioner, kunde anses böra komma i åtnjutande
av sådan stämpelfrihet, som enligt 7 § stämpelförordningen vore medgiven
ämbets- eller tjänsteman. Som exempel anfördes därvid vissa befattningshavare
hos magistrater, kommunalborgmästare, stadsfiskaler, åtskilliga
befattningshavare inom polisväsendet, folkskollärare samt statskyrkopräster.

I anledning av denna hemställan avgav statskontoret den 13 maj 1943
utlåtande, däri statskontoret efter företagen utredning i saken anförde följande:
Den verkställda utredningen torde otvetydigt giva vid handen, att
kommunala eller enskilda tjänstemän, vilka hava att taga befattning med
ärenden av icke statlig karaktär, icke åtnjuta frihet från stämpel på grund
av sin tjänsteställning, även om de på grund av stadgandet i 25 kap. 22 §
strafflagen äro underkastade det utvidgade straffansvaret för statens ämbets-
och tjänstemän. Å andra sidan synes praxis visa, att det skulle föra
för långt, örn man från stämpelfrihet uteslöte alla tjänstemän, vilka icke
innehava statsanställning. Detta framgår redan därav, att enligt stämpelförordningen
stadsdomstolarna och i vissa hänseenden magistrater ansetts
som statsmyndigheter”, oaktat befattningshavarna vid dessa myndigheter
anställas och avlönas av vederbörande kommun. De anförda prejudikaten
rörande stämpelfrihet för magistrater synas närmast böra tolkas så, att i
det fall ett offentligt organ ostridigt har att fullgöra rent statliga uppgifter,
detta organ som representant för kronan vid handläggningen av dylika ärenden
bör komma i åtnjutande av stämpelfrihet. Äro arbetsuppgifterna, som
befattningshavaren har att fullgöra, icke en rent statlig angelägenhet (sjuksköterskan
vid Eira, vägstyrelseordföranden, ordföranden i barnavårdsnämnd)
eller rör det ärende, som behandlas, rättsförhållandet mellan befattningshavaren
och vederbörande kommun, den senare i egenskap av arbetsgivare (exempelvis
rörande stadsfiskals avlöningsförmåner), synes stämpelfrihet icke kunna
åtnjutas. Vad särskilt angår de av justitierevisionen anförda exemplen kan
statskontoret icke finna annat än att folkskollärare bör vara skyldig erlägga
stämpelavgift. Vidkommande åter befattningshavarna vid polisväsendet
anställas och avlönas en del av dessa av staten (exempelvis landsfiskaler
och befattningshavare vid poliskåren i Boden) och äro således i sin egenskap
av statstjänstemän befriade från skyldighet att erlägga stämpel. Detsamma
synes böra gälla övriga anställningshavare vid polisväsendet, stadsfiskaler,
kommunalborgmästarc och befattningshavare vid magistrater i alla mål och

182

ärenden, där de uppträda som representanter för kronan. Då enligt statskontorets
förmenande präst i svenska statskyrkan lärer vara att anse såsom
statstjänsteman, bör han vara befriad från stämpelskyldighet.

Den principståndpunkt statskontoret i detta utlåtande intagit synes mig
innefatta en riktig tolkning av stämpelförordningens ifrågavarande bestämmelse.
Emellertid blir det vid tillämpningen av den utvecklade principen
mången gång vanskligt att göra en rätt gränsdragning. Det må först framhållas,
att gränsen mellan statliga och kommunala befattningshavare numera
icke är lika klar som i äldre tid. Ett förhållande, som i detta sammanhang
bör uppmärksammas, är att i åtskilliga nämnder och styrelser en eller flera
ledamöter, däribland vanligen ordföranden, förordnas av Kungl. Majit eller
statlig myndighet, medan de övriga ledamöterna utses av kommunala organ.
Såsom exempel härpå må nämnas taxeringsnämnd, valnämnd, pensionsnämnd,
poliskollegium och länsnykterhetsnämnd. Vad angår sist angivna
nämnd förhåller det sig så, att icke mindre än tre av nämndens fem ledamöter
förordnas av statlig myndighet, medan de två övriga utses av landstinget.
Vidare må påpekas, att åtskilliga befattningshavare vid kommunala
anstalter eller inrättningar tillsättas av Kungl. Majit eller någon under
Kungl. Majit lydande myndighet. Såsom exempel härpå kan nämnas, att
lasarettsläkare vid av landsting drivna sjukhus utnämnas av Kungl. Majit
samt att rektorer vid vissa kommunala undervisningsanstalter förordnas av
skolöverstyrelsen.

Men icke blott skiljelinjen mellan statliga och kommunala befattningshavare
är stundom något oklar. Ännu mera svävande är gränsen mellan
statliga och kommunala angelägenheter. Uppfattningen om var denna gräns
skall dragas växlar från tid till annan. Flera viktiga uppgifter, som kunna
anses vara av statlig natur, hava helt eller delvis av staten pålagts kommunerna,
varmed här avses icke blott primärkommunerna. Å andra sidan förekommer
det, att uppgifter som handhafts som kommunala angelägenheter
övertagas av staten. Ett sådant förstatligande av viss förvaltningsgren omfattar
icke alltid hela riket, utan kan inskränkas till exempelvis landsbygden
såsom fallet var vid det allmänna vägväsendets förstatligande.

Med hänsyn till vad jag anfört örn svårigheten att på vissa områden
draga en skarp gräns mellan statliga och kommunala ämbets- och tjänstemän
liksom ännu mera mellan statliga och kommunala angelägenheter torde
man, om stämpelförordningens förevarande bestämmelse skall tolkas på sätt
ovan angivits, knappast kunna uppnå enhetlig praxis hos domstolar och andra
myndigheter. Redan detta synes mig vara ett skäl för en utsträckning
av stämpelfriheten ifråga jämväl till kommunala ämbets- och tjänstemän.
Även billighetsskäl kumla åberopas härför. Det synes nämligen ganska obilligt,
att exempelvis en folkskollärare eller lärare vid kommunal mellanskola
eller kommunalt gymnasium skall, om han åtalas för tjänstefel, erlägga
stämpelavgift för expeditionerna i målet, medan däremot en lärare vid ett

183

statligt läroverk i motsvarande fall erhåller avgiftsfria expeditioner. Liknande
exempel kunna anföras beträffande befattningshavare inom sjukvårdsväsendet
och vissa andra områden.

Huruvida en utsträckning av rätten till stämpelfria expeditioner bör begränsas
till allenast kommunala ämbets- och tjänstemän — dessa begrepp
här använda i vidaste bemärkelse — eller örn den bör avse alla de kategorier
av icke statliga befattningshavare, som enligt 25 kap. 22 § strafflagen
äro underkastade ämbetsansvar, finner jag tveksamt. Övervägande skäl synas
dock tala mot att utsträcka rätten så långt, detta bland annat därför
att det torde vara ganska oklart vilka de kategorier av personer äro, som
— utan att vara statliga eller kommunala befattningshavare — likväl äro
underkastade ämbetsansvar på grund av nyssnämnda lagparagraf.

Slutligen må här erinras örn att ifrågavarande bestämmelse i stämpelförordningen
har sin motsvarighet i ett stadgande i § 13 förordningen den 7
december 1883 angående expeditionslösen, enligt vilket stadgande ämbetseller
tjänsteman är befriad från erläggande av lösen i allt vad till ämbetet
eller tjänsten hörer, så ock i mål som röra ansvar eller ersättningsskyldighet
för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten. Vad ovan sagts örn befrielse
från stämpelavgift för expeditioner äger motsvarande tillämpning beträffande
befrielse från expeditionslösen. Skulle därför, såsom jag ifrågasatt, rätten
till stämpelfria expeditioner utsträckas att gälla även för kommunala ämbets-
och tjänstemän, böra dessa tillika befrias från skyldighet att erlägga
expeditionslösen.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.

Framställningen har remitterats till statskontoret för avgivande av utlåtande,
varjämte Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund beretts tillfälle att yttra sig över framställningen.

4. Framställning angående skyldighet i vissa fall för vederbörande
registrator i nedre justitierevisionen att utan särskild begäran

därom avgiftsfritt lämna diariebevis angående nådeansökning.

I detta ämne avlät jag den 14 december 1943 till Konungen följande framställning: Lagen

den 10 mars 1922 om anstånd för visst fall med verkställighet av
straff har följande lydelse:

”Visar den, som genom lagakraftägande utslag är dömd till frihetsstraff eller
skall undergå fängelse, vartill böter eller vitén förvandlats, innan verkställig -

184

heten av straffet begynt, att till Konungen ingivits ansökan, att han av nåd
måtte förskonas från straffet eller vinna lindring däri; är han ej häktad, och
förekommer ej mot honom skälig anledning, att han avviker, då skall, där ej
i målet tidigare sökts nåd, med verkställigheten av straffet anstå i avbidan
på Konungens beslut i anledning av nådeansökningen.”

Beträffande tillkomsten av denna lag må erinras följande.

Genom cirkulär den 4 juli 1811 anbefalldes Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande
att, sedan för brott dömda personer hos Kungl. Maj:t sökt nåd
och Kungl. Maj:ts utslag kommit exekutorn tillhanda, låta, därest icke laga
hinder mötte, befordra det till behörig verkställighet, utan att ytterligare nådeansökningar
finge hindra verkställigheten.

I cirkulär den 27 mars 1830 blevo vederbörande myndigheter erinrade örn
att den i 1811 års cirkulär givna föreskriften skulle noga iakttagas.

Angående berörda cirkulärs tydning och räckvidd rådde länge olika meningar.

I anledning av en förfrågan av en landsfiskal, om den omständigheten att
en till fängelse dömd person sökt nåd hindrade straffets omedelbara verkställande,
uttalade J. K. år 1918 såsom sin uppfattning, att nådeansökningen icke
utgjorde hinder för omedelbar verkställighet av straffet, men att innehållet
i de ovan omförmälda cirkulären kunde anses utgöra stöd för att, såsom i regel
torde ske i likartade fall, avvakta utgången av en nådeansökning.

I sin ämbetsberättelse till 1921 års riksdag sid. 276 o. f. lämnade J. O. en
redogörelse för ett under hans prövning draget fall, då fängelsestraff bragts
till verkställighet, oaktat Kungl. Maj:t ännu icke meddelat beslut i anledning
av ingiven nådeansökning. J. O. hade i berörda fall funnit det påtalade förfarandet
felaktigt men med hänsyn till oklarheten i då gällande bestämmelser
icke innefatta åtalbart tjänstefel.

Då vad i nämnda och en del andra fall förekommit visat behovet av att
genom lagbestämmelse reglera frågan om nådeansöknings inverkan på verkställbarheten
av ett lagakraf t ägande utslag i brottmål, upprättades inom
justitiedepartementet ett lagförslag i ämnet, vilket förslag — frånsett ett par
mindre redaktionella avvikelser — hade samma lydelse som den sedermera
den 10 mars 1922 utfärdade lagen, vars innehåll återgivits här ovan.

Vid remissen till lagrådet av nämnda lagförslag anförde chefen för justitiedepartementet
följande: Principiellt gäller, att ett lagakraftägande utslag i
brottmål skall, så snart ske kan, befordras till verkställighet. Undantag från
denna regel bör stadgas endast i den mån särskilda omständigheter därtill
föranleda. Att en nådeansökning under alla förhållanden skulle innefatta en
sådan omständighet har jag icke ansett. Så bör icke vara fallet, då fråga är
om nåd för häktad person. Såsom J. O. framhållit, torde väl den häktade i allmänhet
föredraga att genast börja avtjänandet av straffet, men oavsett örn så
är, lärer i regel icke finnas skäl att beträffande häktad stadga att med verkställigheten
skall anstå till dess nådeärendet blivit avgjort. De fall, då nåd

185

beträffande häktad sträcker sig till eftergivande av hela straffet, torde utgöra
ett försvinnande fåtal, och nådeärendet torde i regel hinna avgöras å
sådan tid, att den nåd, som må beviljas, i allt fall kommer den dömde helt
tillgodo. Jag har därför i förslaget icke upptagit någon bestämmelse om häktad
person. Då jag nu talat örn häktad, avser jag därmed även den, som förklarats
skyldig träda i häkte, men icke blivit i häkte tagen. Vad åter angår
icke häktad skulle mången gång, då här i regel är fråga örn straff av ringa
tidslängd, en omedelbar verkställighet av straffet medföra, att en beviljad nåd
komme för sent, vilket måste anses otillfredsställande. Beträffande sådan person
finner jag därför böra stadgas, att med verkställigheten skall anstå i avbidan
på nådeansökningens prövning. Denna regel bör dock icke vara undantagslös.
Finnes anledning antaga, att den dömde avviker, bör straffet genast
gå i verkställighet, och detta bör givetvis gälla så, att verkställighet skall
äga rum när helst under tiden för nådeärendets prövning fara uppstår i nyss
berörda hänseende. Vidare finnes intet skäl att låta annan nådeansökning än
den första verka uppskov med verkställigheten. Under alla förhållanden bör
gälla, att en verkställighet, som tagit sin början, icke skall avbrytas därför, att
nåd sökts.

Förslaget, som av lagrådet lämnades utan anmärkning, förelädes med den
lydelse ovanintagna lagtext utvisar i proposition nr 10 1922 års riksdag och
blev av riksdagen antaget.

Under de i lagen angivna betingelserna skall alltså, då nåd sökts, med verkställighet
av frihetsstraff anstå till dess nådeansökningen blivit av Kungl.
Majit prövad. Det ankommer emellertid på den dömde själv att visa, att nåd
blivit sökt. Säkrast visas detta genom företeende av diariebevis rörande nådeansökningens
ingivande till nedre justitierevisionen. Den dömde behöver emellertid
icke omedelbart efter nådeansökningens ingivande därom underrätta
den verkställande myndigheten. Det står honom öppet ända till dess verkställigheten
av straffet börjat att genom företeende av bevis om nådeansökningens
ingivande begagna sig av den honom i lagen medgivna möjligheten att få anstånd
med straffet.

Under utövningen av justitieombudsmansämbetet har jag fått kännedom
om flera fall, då hos polismyndighet uppstått villrådighet, huru man skulle
förfara i fråga örn straffverkställigheten, då den dömde uppgivit att han sökt
nåd men ej kunnat styrka detta. Det har i sådana fall hänt, att den dömde
blivit införpassad till straffanstalt och fått avtjäna straffet, ehuru han verkligen
sökt nåd enligt vad senare visats. Nyligen har jag haft att behandla
klagomål avseende ett sådant fall. Klaganden hade genom ett för honom
till namnet ej känt ombud låtit ingiva nådeansökning men hade ej kunnat
styrka detta vare sig vid ett första besök av den polisman, som fått i uppdrag
att införpassa honom till straffanstalt, eller å den senare dag då införpassningen
enligt överenskommelse mellan polismannen och klaganden

186

skedde. Någon tid efter det klaganden därpå avtjänat straffet, fängelse en
månad, hade klagandens ansökning att av nåd bliva befriad från straffet
av Kungl. Majit bifallits. Med hänsyn till innehållet i ovanintagna lag och
i ärendet förekomna omständigheter fann jag emellertid, att någon viss
tjänsteman icke kunde ställas till ansvar för att klagandens straff verkställts.

Ofta torde det förhålla sig så, att den dömde som sökt nåd ej har vetskap
om att han för att hindra omedelbar straffverkställighet själv måste styrka,
att nådeansökning ingivits. Ej sällan torde den dömde även sakna kännedom
om det lämpligaste sättet att anskaffa bevis i förevarande hänseende. På grund
härav kan ifrågasättas, om det icke bör ordnas så, att i förekommande fall den
dömde, vare sig han därom framställt begäran eller ej, förses med ett officiellt
bevis örn nådeansöknings ingivande. För detta ändamål skulle vederbörande
registrator i nedre justitierevisionen, som har att mottaga nådeansökningar,
kunna åläggas skyldighet att, då han mottagit sådan ansökning, avseende frihetsstraff
som icke häktad person enligt lagakraftägande utslag skall undergå,
kostnadsfritt tillställa den dömde bevis om ansökningens ingivande. Till säkerställande
av att den dömde med det snaraste erhölle beviset borde detta
städse, där så läte sig göra, tillställas honom själv och icke något ombud för
honom.

Ovan omförmälda bevis, som givetvis skulle utfärdas med användande av
tryckt blankett, borde lämpligen innehålla även några anvisningar, däribland
ett påpekande av att den dömde intill dess nådeansökningen prövats städse
borde hava beviset för sig lätt tillgängligt och alltså vid bortovaro från hemmet
medföra detsamma. Beträffande betydelsen härav vill jag hänvisa till en
i J. 0:s ämbetsberättelse till 1938 års riksdag sid. 104 o. f. lämnad redogörelse
för ett fall, där en till frihetsstraff dömd person, ehuru han ingivit nådeansökning,
införpassats till fängelse. Vid anhållandet hade den dömde, som sysslade
med skogsarbete, uppehållit sig i en skogskoja belägen ungefär en mil
från hemmet. Han hade vid tillfället upplyst om nådeansökningens ingivande
och att han i hemmet förvarade diariebevis, men det oaktat hade han, enär
han icke genast kunde styrka sina uppgifter, omedelbart införpassats till
fängelset.

Slutligen må framhållas, att även en annan utväg för berörda syftes tillgodoseende
än den ovan ifrågasatta skulle kunna tänkas, nämligen översändande
av diariebevis från justitierevisionen direkt till den verkställande myndigheten.
Denna utväg skulle emellertid säkerligen resultera däri, att i flertalet
fall två diariebevis måste utfärdas, det ena för vederbörande myndighet
och det andra för den dömde.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.

187

5. Framställning angående vissa ändringar i stadgan den 23
december 1920 för statens tvångsarbetsanstalter och i
samband med dem anordnade alkoholistanstalter.

Den 31 december 1943 avlät jag till Konungen en så lydande framställning: I

§ 33 stadgan den 23 december 1920 för statens tvångsarbetsanstalter
och i samband med dem anordnade alkoholistanstalter hava upptagits bestämmelser
örn disciplinstraff för tvångsarbetare. Sådant straff må åläggas,
därest tvångsarbetare vägrar att utföra honom förelagt arbete eller bryter
mot anbefalld ordning eller brister i anständigt uppförande. Bland de i paragrafen
angivna disciplinstraffen märkes inneslutning under högst 30 dagar i
straffcell, med eller utan arbete, vilket straff kan skärpas genom föreskrift
om hårt nattläger under högst 8 dagar av strafftiden.

Enligt § 42 i nämnda stadga gäller vad ovan sagts örn inneslutning i
straffcell även beträffande de å statens alkoholistanstalt å Svartsjö intagna,
dock att å dessa sådan bestraffning icke må tillämpas utan att anstaltens
läkare förklarar, att hinder därför ej möter med hänsyn till vederbörandes
hälsotillstånd.

Uti en den 4 juni 1943 hit inkommen klagoskrift anförde en å nämnda
alkoholistanstalt intagen person — under förmälan att han i mars 1942
dömts till 35 dagars ”skärpt arrest” för det han avvikit från anstalten —
klagomål bland annat däröver, att han under straffets avtjänande icke vid
något tillfälle fått vistas i det fria. Då därjämte enligt klagandens uppgift
ventilationen i straffcellen varit bristfällig, hade klaganden, framhöll han,
till följd av bestraffningen blivit fysiskt och psykiskt nedbruten och kommit
att lida av svårigheter att andas, vilken åkomma sedan blivit av kronisk
beskaffenhet.

Sedan jag anmodat direktören vid anstalten C. O. Lilliesköld att i anledning
av klagoskriften inkomma med yttrande, anförde Lilliesköld bland annat
följande.

Klaganden, som vore i hög grad opålitlig och fordrade ständig tillsyn,
hade den 24 mars 1942 för det han avvikit från anstalten ådömts 30 dagars
straffcell med förlust av sysselsättning. Klagandens uppgift, att straffet utgjort
35 dagars ”skärpt arrest”, vore sålunda icke med sanningen överensstämmande.
Enligt gällande bestämmelser skulle internerade, som ådömts
straffcell, förvaras i för detta ändamål avsedda bestraffningsceller. En sådan
cell vore försedd med ventil samt ett fönster, som av bevakningen
öppnades under vissa tider på dagen. Friluftsvistelse förekomme icke under
bestraffningstiden. Läkaren besökte avdelningen minst en gång i veckan
och den internerade hade därvid möjlighet att till läkaren göra framställningar.
Någon anmärkning från läkarens sida hade icke förekommit beträf -

188

fande klaganden under hans bestraffning. Därest hälsoskäl påkallat, att avbrott
skett i bestraffningen, skulle läkaren därom lämnat föreskrift.

I en därefter hit inkommen skrivelse meddelade Lilliesköld, att i punkt 4.
av de sedan lång tid tillbaka för anstalten gällande ordningsföreskrifterna
rörande verkställighet av bestraffning stadgades, att den internerade under
strafftiden icke ägde rätt till promenad å anstaltsgården.

Sedermera inkom hit en skrift från klaganden, däri han återkallade klagomålen
under förmälan att de vore obefogade och föranledda dels av klagandens
dåliga lynne vid tillfället och dels av påtryckning från andra internerade.

Såsom av det ovan sagda framgår gäller beträffande statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö och den därstädes i samband med tvångsarbetsanstalten
anordnade alkoholistanstalten, att vid verkställighet av disciplinstraff i form
av inneslutning i straffcell vederbörande icke under hela strafftiden får vistas
utomhus någon stund. Detta synes mig — särskilt i betraktande av att
strafftiden kan bliva och även, såsom förevarande fall visat, någon gång
bliver så lång som 30 dagar — vara ett missförhållande, som med det snaraste
bör rättas till.

I detta sammanhang må anmärkas, att i § 35 förordningen den 17 december
1915 örn vad som bör iakttagas vid tillämpningen av vissa till krigslagstiftningen
hörande bestämmelser (militär bestraffningsförordning) stadgas,
att då någon utan att deltaga i tjänstgöring undergår vaktarrest av
längre varaktighet än 10 dagar, skall under den del av strafftiden, som överstiger
10 dagar, tillfälle lämnas honom att dagligen under minst en halv
timme på tid, som bestämmes av den befälhavare som har uppsikt över häktet,
vistas i fria luften under bevakning och inom bestämt område. Även i
annat fall än nu är sagt får sådant medgivande lämnas, om fångens hälsotillstånd
finnes det påkalla.

Rättelse vad angår berörda vid Svartsjöanstalten föreliggande missförhållande
torde visserligen kunna åvägabringas genom ändring av de för anstalten
gällande ordningsföreskrifterna rörande verkställighet av bestraffning.
Emellertid synes det mig, att frågan om utomhusvistelse under strafftiden
är av den vikt, att erforderlig föreskrift härom bör inryckas bland de
i stadgan den 23 december 1920 för statens tvångsarbetsanstalter och i samband
med dem anordnade alkoholistanstalter givna bestämmelserna örn
disciplinstraff. I stadgans 33 §, som innehåller nämnda bestämmelser, bör
därför enligt min mening intagas en tilläggsföreskrift av innebörd, att då
någon undergår bestraffning i form av inneslutning i straffcell, tillfälle skall
beredas honom att någon stund dagligen, förslagsvis minst en halv timme,
vistas utomhus. I varje fall bör detta gälla den del av strafftiden, som må
överstiga 10 dagar.

189

Slutligen vill jag ifrågasätta, om icke samtidigt den ändringen borde företagas
beträffande stadgans föreskrifter om disciplinstraff, att bestämmelserna
om prygel och aga upphävas. Enligt vad direktören för Svartsjöanstalten
meddelat mig tillämpas visserligen icke dessa bestämmelser numera, men
de synas mig likväl böra utgå.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda spörsmål till
den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.

IV. Inspektionsresor under år 1943.

Under mina ämbetsresor år 1943 har jag inspekterat domstolar och
andra myndigheter inom Uppsala och Skaraborgs län, varjämte jag förrättat
inspektion av kriminalpolisstationen i Stockholm.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Rudevvall har företagit inspektionsresa
i Östergötlands län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det
därunder förda protokollet, som jämte justitieombudsmannens diarium
och registratur kommer att för granskning överlämnas till vederbörande
lagutskott.

V. Under år 1943 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1943 diarieförda ärenden har uppgått
till 821.

Vid 1943 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänste -

män anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
................................................ 47

Under år 1943 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:

genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.........421

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av . . 242
Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 710

190

Av berörda 710 ärenden hava under år 1943:

1) såsom återkallade avskrivits.......................... 8

2) till annan myndighet överlämnats..................... 12

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla................249

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits........... 70

5) utan åtgärd avskrivits...............................126

6) till åtal hänvisats.................................. 6

7) föranlett annan åtgärd än åtal........................194

8) föranlett framställning till Kungl. Majit................ 2

och äro vid 1943 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande................................. 25

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..... 6

11) på prövning beroende............................... 12

Summa 710

Under år 1943 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 6

ärenden, varav ett ärende avsett två personer, beslutits anställande av

åtal mot tjänstemän, nämligen

på grund av förd klagan mot............................ 6

av annan anledning mot................................ 1

Summa 7

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
om åtal mot:

1) stadsfiskal för dröjsmål med beslut i fråga om anhållen persons
häktande eller lösgivande m. m. (sid. 36 o. f.);

2) överkonstapel för försummelse såsom undersökningsledare att lämna
åklagare underrättelse om verkställt beslag m. m. (sid. 36 o. f.);

3) häradshövding för dröjsmål med expedierande av gravationsbevis
(sid. 73 o. f.);

4) fjärdingsman för felaktigt förfarande vid indrivning av värnpliktigas
oguldna utskylder (sid. 30 o. f.);

5) stadsfiskal för underlåtenhet att anställa åtal samt för felaktiga
uppgifter i yttrande till J. O. (sid. 58 o. f.);

6) stadsfiskal för underlåtenhet att skyndsamt vidtaga åtgärder för
polismans bestraffning för fylleri i tjänsten (sid. 70 o. f.); samt

7) poliskonstapel för felaktiga åtgöranden, som lett till obefogade åtal
för fylleri.

191

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring av lag, i den
ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Majit
meddelad.

För fullgörande av den i 14 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Majit anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1943 års riksdags
skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars
skrivelser hos Kungl. Majit anhängiggjorda ärenden som vid
1943 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka
åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1943,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser
1943 års riksdag avlåtit till Kungl. Majit (bil. I) och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1943 och vari under år
1943 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl.
Majits prövning beroende (til. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 5 januari 1944.

NILS LJUNGGREN.

Gösta Stenlund.

192

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1944.

Till RIKSDAGEN.

Under den tid, som förflutit efter avgivandet av tryckfrihetskommitténs
senaste berättelse, har kommittén icke haft att behandla något
ärende, vilket kommittén härmed får för riksdagen anmäla.

Stockholm i januari 1944.

NILS LJUNGGREN.

HENNING LEO. ÖSTEN UNDÉN. N. GÄRDE.

TOR ANDRAE. ERIK WELLANDER. DAVID OLLÉN.

Gösta Stenlund.

193

BILAGOR.

Bilaga I.

TabeU

över de av 1943 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi	6	34	H	3	67	E	2	101	Fi	29	136	Ju	17	170	K	22
2	Ju	3	35	Fö	3	68	Fi	12	102	Fö	14	137	Ju	18	171	Jo	17
3	u	3	36	K	6	69	Fi	13	103	Fi	30	138	K	17	172	Jo	18
4	Fö	18	37	K	7	70	Fi	14	104	Jo	9	139	K	18	173	Jo	19
5	s	10	38	Fi	7	71	Fi	15	105	Jo	10	140	K	19	174	Fi	47
6	K	10	39	Fi	8	72	Fi	16	106	Jo	11	141	K	20	175	Jo	20
7	Fi	37	40	Ju	2	73	Fi	17	107	Jo	12	142	Jo	13	176	Jo	21
8	E	3	41	K	8	74	Fi	18	108	K	13	143	Jo	14	177	Jo	22
9	Jo	8	42	Jo	2	75	Fi	19	109	Fi	31	144	Jo	15	178	Jo	23
10	H	11	43	K	9	76	S	8	110	Ju	10	145	Jo	16	179	Jo	24
11	lo	5	44	Fi	9	77	S	5	lil	Ju	11	146	Fi	38	180	Jo S	25
12	lö	9	45	Fi	10	78	S	6	112	Fo	6	147	Fi	39	181	13
	Fi	20	46	Jo	3	79	Fö	7	113	Fo	7	148	Fi	40	182	Fi	48
13	H	7	47	Jo	4	80	Fi	21	114	Ju	12	149	Fö	19	183	u	5
U	1	48	Fö	4	81	Fi	22	115	Ju	13	150	Fi	41	Fi	49
14	Fi	1	49	H	5	82	Fö	8	116	Ju	14	151	Fi	42	184	Fi	50
15	Ju	1	50	Fö	5	83	Fi	23	117	Ju	15	152	Fi	43	185	Fi	51
16	Fi	2	51	Fö	6	84	Fi	24	118	Fi	32	153	U	4	186	Fi	52
17	E	1	52	H	4	85	S	7	119	Fi	33	154	Fö	20	187	Jo	26
18	Fo	1	53	Jo	5	86	Fo	2	120	Fi	34	155	H	12	188	s	14
19	s	1	54	Jo	6	87	Fo	3	121	K	14	156	Fö	21	189	s	15
20	Jo	1	55	S	2	88	Fo	4	122	K	15	157	Fö	22	190	s	16
21	Fi	3	56	S	3	89	Jo	7	123	Fi	35	158	Fö	23	191	E
22	Fö	1	57	K	11	90	Ju	7	124	K	16	159	Fö	24	192	Ii	4
23	Fi	4	58	K	12	91	Ju	8	125	H	8	160	H	13	193	s	17
24	u	2	59		)		Fö	10	126	S	11	161	II	14	194	s	18
25	Fö	2	60		)	92	Fi	25	127	Ju	16	162	H	15	195	Fi	53
26	H	1	61		)	93	Fö	11	128	Fi	36	163	FI	16	196	Fi	54
27	Fi	5	62	Ju	4	94	Fö	12	129	Fö	15	164	Fö	25	197	Fi	55
28	H	2	63	Ju	5	95	Fö	13	130	Fö	16	165	Fö	26	198	Fi	56
29	K	1	64	S		96	S	9	131	II	9	166	K	21	199		21
30	K	2	65	4	97	Ju	9	132	Fö	17		Fi	44	200	E	8
31	K	3	66	Ju	6	98	Fi	26	133	H	10	167	Fi	45	201	E	9
32	K	4		Fi	11	99	Fi	27	134	Fo	8	168	Fi	46	202	E	G
33	K	5		II	6	100	Fi	28	135	s	12	169	Fo	9	203	E	7

'') Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — ») Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
'') Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — *) Utfärdade förordnanden.

13 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till im års riksdag.

194

204	Jo	27	260	S	29	319	Fö	28
205	Ju	19	261	Ju	26	320	Fö	29
206	Ju	20	262	H	18	321	Fö	30
207	K	23	263	Ju	27	322	Ju	37
208	Jo	28	264	Ju	28	323	Fö	31
209	K	24	265	Fi	73	324	Fö	32
210	K	25	266	Fi	74	325	H	21
211	K	26	267	Fi	75	326	H	22
212	Fi	57	268	Ju	30	327	H	23
213	Fi	58	269	K	29	328	H	24
214	Fi	59	270	K	30	329	H	25
215	Fi	62	271	K	31	330	Fö	33
216	E	10	272	K	32	331	Fi	88
217	E	11	273	K	33	332	Ju	38
218	Fi	60	274	Ju	29	333	Ju	39
219	S	19	275	S	33	334	Fö	34
220	S	20	276	E	21	335	Fö	35
221	Ju	22	277	S	34	336	Fö	36
222	Fi	63	278	S	35	337	Fö	37
223	S	21	279	s	36	338	Fö	38
224	S	22	280	E	22	339	Fö	39
225	s	23	281	E	23	340	Fö	40
226	s	24	282	S	30	341	Fö	41
227	Fi	64	283	S	31	342	Fö	42
228	Fi	65	284	s	32	343	H	26
229	E	12	285	Fi	76	344	H	27
230	E	13	286	S	37	345	H	28
231	E	14	287	s	38	346	U	6
232	E	15	288	11	19		H	29
233	Fi	66	289	Fi	77	347	U	7
	E	16	290	Ju	31	348	Ju	42
234	Fi	67	291	Ju	32	349	Ju	40
	E	17	292	Ju	33		K	36
235	Fi	61	293	Ju	34	350	K	37
	H	17	294	Fi	78	351	Ju	43
236	E	18	295	E	24	352	Ju	49
237	Ju	23	296	Fi	27	353	Fi	80
238	Ju	24	297	Fi	79	354	Fi	89
239	K	27	298	Ju	35	355	Ju	44
240	Fi	71	299	Jo	34		U	8
241	K	28	300	Jo	35		Fö	43
242	Fi	68	301	Jo	36		S	42
243	Fi	69	302	E	25		K	39
244	Jo	29	303	Jo	37		Fi	90
245	Jo	30	304	Jo	38		E	28
246	Jo	31	305	Jo	39		H	30
247	Jo	32	306	Jo	40		Fo	15
248	Fi	70	307	Jo	41	356	K	40
249	Jo	33	308	Fo 12	357	K	41
250	S	25	309	Ju 36	358	K	42
251	s	26	310	E	26	359	Fi	102
252	Fi	72	311	E	27	360	K	43
253	Ju	25	312	Fo 13	361	Fi	91
254	S	27	313	Fo 14	362		‘)
255	S	28	314	K	34	363		*)
256	E	19	315	K	35	364		*)
257	Fo 10	316	S	39	365		*)
258	Fo 11	317	S	40	366		*)
259	E	20	318	s	41	367	Fi	92

4)		423	Ju	48	480	K	45
4)		424	s	49	481	K	46
4)		425	s	55	482	K	47
4)		426	s	56	483	K	48
4)		427	s	57	484	K	49
Fi	93	428	s	58	485	K	50
4)		429	Fi	95	486	K	51
K	38	430	Fi	96	487	Fi 125
E	35	431	Fi	97	488	S	69
Jo	42	432	Fi	98	489	S	70
Jo	43	433	Fi	99	490	Fo	20
Jo	44	434	Fi 100	491	S	71
Jo	45	435	Fi	01	492	Ju	52
Jo	46	436	S	59	493	S	72
Ju	41	437	S	60	494	Jo	56
Jo	47	438	Fo	16	495	Jo	57
Jo	48	439	Fi 120	496	Jo	58
Jo	49	440	K	44	497	Jo	59
Jo	50	441	E	34	498	Jo	60
Fi	81	442	E	33	499	Fi	124
H	20	443	Fo	17	500	Fö	52
Fi	82	444	Fo	18	501	H	33 I
Fi	83	445	Fo	19	502	H	34
Fi	84	446	S	66	503	Ju	53
Fi	85	447	S	61	504	H	35
Fi	86	448	Fi	115	505	S	73
Fi	87	449	S	62	506	s	74
Fö	44	450	Fö	48	507	Ju	54
E	29	451	S	67	508	Ju	55
Ju	45		Fi	112	509	Fö	53
Ju	46		Jo	52	510	Fö	54
s	43	452	Fö	51	511	Jo	61
Fi	94	453	Fö	49	512	s	75
S	44	454	U	10	513	Fi	126
S	45	455	Fi	108	514	Fi	127
s	46	456	Fi	109	515	Fi	128
s	47	457	8	63	516	Ju	56
s	50	458	S	64	517	Jo	62
Fi	103	459	Jo	53	518	Fi	129
s	51	460	Jo	54	519		)
Fö	45	461	S	65	520		)
U	9	462	H	31	521	K	52
Fö	46	463	H	32	522	K	53
S	52	464	Fi	110	523	Fi	132
Fi	104	465	Fi	lil	524	Fi	133
Fö	47	466	Fi	113	525	Fi	130
Fö	50	467	Fi	114	526	Fi	131
Fi	105	468	Fi	116	527	S	76
E	30	469	Fi	117	528	S	77
E	31	470	Fi	118	529	Fi	134
E	32	471	Fi	119	530	Fi	135
S	53	472	Fi	121	531	Fi	136
Fi	106	473	Fi	122	532		‘)
Jo	51	474	Jo	55	533	Jo	63
Ju	50	475	Ju	51
s	54	476	s	68
Fi	107	477	Fi	123
Ju	47	478	E	3(3
s	48	479	U	ii

368

369

370

371

372

373

374

375

376

377

378

379

380

381

382

383

384

385

386

387

388

389

390

391

392

393

394

395

396

397

398

399

400

401

402

403

404

405

406

407

408

409

410

411

412

413

414

415

416

417

418

419

420

421

422

195

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1943 ars riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter örn de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det. för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 9 februari 194.3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 194*2/4-3, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (15.)

Den 5 ma.rs 194-3 anmäld, därvid Kungl. ]VIaj:t ställde det av riksdagen anvisade
anslaget till kommittéer och utredningar genom sakkunniga till statskontorets förfogande
samt bemyndigade fångvårdsstyrelsen att disponera två under statens allmänna
fastighetsfond anvisade anslag för därmed avsedda ändamål.

2. den 27 februari, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av
lagen om adoption. (4*0.)

En inom justitiedepartementet utarbetad promemoria med utkast till lag angående
ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14, juni 1917 (nr 378) om adoption
har ^ remitterats till samtliga hovrätter, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
Överståthållarämbetet och fyra länsstyrelser samt medicinska fakulteterna vid
universiteten i Uppsala och Lund ävensom karolinska institutets lärarkollegium.
Därjämte hava vissa sammanslutningar beretts tillfälle avgiva utlåtande.

3. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 194.3/44 under
riksstatens andra huvudtitel, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde. (2.)

Den 4- och den 30 juni 194*3 anmäld, därvid Kungl. Majit ställt de av riksdagen
anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.

4*. den 17 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117)
rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga
trafikmedel m. m. (02.)

Förordning utfärdad den 19 mars 1943 (sv. f. nr 107).

5. samma dag, angående val av ställföreträdare för riksdagens militieoinbudsman.
(63.)

Den 2 april 1943 anmäld samt lagd till handlingarna.

196

6. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom
propositionen framlagt förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 §
handelsbaden. (66.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 april 1943 (sv. f. nr 208). (Jfr punkten 11 här nedan

under finansdepartementet.)

7. den 24 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag
(nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner. (90.)

Lagar i ämnet ävensom kungörelse angående ikraftträdande därav utfärdade den

26 mars 1943 (sv. f. nr 112—114).

8. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om vapenfria värnpliktiga, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner,
såvitt angår genom propositionen framlagt förslag till lag örn straff för förbrytelser
i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga. (91.)

Lag i ämnet ävensom kungörelse med vissa föreskrifter utfärdade den 26 mars

1943 (sv. f. nr 126 och 127). (Jfr punkten 10 här nedan under försvarsdepartementet.
)

9. den 30 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad. (97.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1943 (sv. f. nr 395).

10. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara
m. m. (110.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 april 1943 (sv. f. nr 161).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda
bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. (lil.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 april 1943 (sv. f. nr 162).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda
bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid
krig eller krigsfara m. m. (114.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 april 1943 (sv. f. nr 163).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda
bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar
och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m. (115.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 april 1943 (sv. f. nr 164).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) om förbud
i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud. (116.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 april 1943 (sv. f. nr 165).

197

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller
folkförsörjningen m. m. (117.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 april 1943 (sv. f. nr 166).

16. den 10 april, i anledning av väckt motion angående rätt att företaga sjösänkning
till förmån för gruva. (127.)

En med anledning av riksdagens hemställan utarbetad promemoria angående vissa
ändringar i vattenlagen för att underlätta tillgodogörandet av mineralfyndigheter
har remitterats till vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare, kammarkollegium,
lantbruksstyrelsen, kommerskollegium samt 1942 års torrläggningssakkunniga,
varjämte vissa sammanslutningar bereus tillfälle avgiva yttrande.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om
straff för sabotage. (136.)

Lag i ämnet utfärdad den 16 april 1943 (sv. f. nr 180).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde. (137.)

Den 14 maj 1943 anmäld och föreskrifter meddelade fångvårdsstyrelsen.

19. den 15 maj, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående åtgärder
mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar m. m. (205.)

Kungl. Majit har genom remiss den 5 november 1943 underställt utarbetat förslag
till ändrad lagstiftning rörande homosexualitetens straffrättsliga behandling
m. m. lagrådets granskning.

20. samma dag, i anledning av väckta motioner örn en revision av varumärkesoch
firmalagstiftningen. (206.)

Den 3 september 1943 förordnade Kungl. Majit, att särskilt tillkallad sakkunnig
skulle inom justitiedepartementet biträda med en förberedande utredning rörande
revision av varumärkes- och firmalagstiftningen och därmed sammanhängande
spörsmål.

21. den 18 maj, angående avfattningen av sådana Kungl. Majits propositioner,
som avse ändringar i gällande författningsbestämmelser. (199.)

Den i riksdagens skrivelse gjorda hemställan har delgivits vederbörande till kännedom.
Ärendet är därmed slutbehandlat från Kungl. Majits sida.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att
indragas m. m. (221.)

Den 17 juni 1943 anmäld, därvid Kungl. Majit delgivit statskontoret de av riksdagen
fattade besluten för behörigt iakttagande i vad på statskontoret ankommer.

23. den 25 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (237.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 juni 1943 (sv. f. nr 280).

198

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen. (238.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 maj 1943 (sv. f. nr 277).

25. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m. (253.)

Den 11 juni 1943 anmäld, därvid Kungl. Majit ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till statskontorets och länsstyrelsernas förfogande.

26. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning
av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län, m. m. (261.)

Lagar i ämnet utfärdade den 4 juni 1943 (sv. f. nr 302—304).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142)
m. m. (263.)

Lag i ämnet ävensom kungörelse om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan
utfärdade den 30 juni 1943 (sv. f. nr 543 och 544).

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger m. m. (264.)

Lagar i ämnet utfärdade den 4 juni 1943 (sv. f. nr 274 och 275).

29. den 4 juni, i anledning av väckta motioner om avskaffande av utskylds-,
fattigvårds- och konkursstrecken såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt
vid allmänna val. (274.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 5 juni, i anledning av väckt motion angående viss ändring av stadsplanelagen.
(268.)

Skrivelsen har den 9 september 1943 överlämnats till sakkunniga för revision av
stadsplanelagstiftningen.

31. den 9 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna, dels ock i
ämnet väckta motioner. (290.)

Den 17 och den 30 juni 1943 anmäld, därvid Kungl. Majit meddelat vederbörande
föreskrifter angående verkställigheten av riksdagens beslut ävensom ställt
de av riksdagen anvisade anslagen till hovrätternas, statskontorets och vissa länsstyrelsers
förfogande. Beträffande den av riksdagen gjorda anhållan, att de kompetenskrav
som uppställts för erhållande av assessors- och stadsnotarietjänst vid
rådhusrätt måtte utsträckas att gälla jämväl rådmanstjänst, hava efter remiss
yttranden avgivits av hovrätterna, processlagberedningen, fem länsstyrelser samt
vissa sammanslutningar. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Majits prövning.

32. den 15 juni, i anledning av dels Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till Häradsrätterna: Reseersättningar till
nämndemän m. m., dels ock en väckt motion. (291.)

Den 30 juni 1943 anmäld, därvid Kungl. Majit ställt det av riksdagen anvisade
anslaget till länsstyrelsernas förfogande. I vad angår den av riksdagen gjorda hemställan
om traktamentsersättning till nämndemän för tjänstgöring vid tingssammanträden
är ärendet föremål för utredning inom justitiedepartementet.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m. (292.)

199

Lagar i ämnet utfärdade den 17 juni 1943, vilka skola träda i kraft den dag Konungen
bestämmer (sv. f. nr 471 och 472).

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande
åtgärder för inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland. (293.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering. (298.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1943 (sv. f. nr 392).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud
mot bebyggelse till hinder för försvaret. (309).

Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1943 (sv. f. nr 394).

37. den 16 juni, i anledning av väckt motion angående revision av grundlagarnas
bestämmelser om beskattning, statsreglering och därmed sammanhängande
ämnen m. m. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning
av vissa sammanslutningar m. m. (332.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1943 (sv. f. nr 473).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om
krigsdomstolar och rättegången därstädes. (333.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1943 (sv. f. nr 469).

40. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt angår
genom propositionen framlagda förslag till lag om ändring i vissa delar
av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142), lag om ändrad lydelse av
1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast
egendom samt lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation. (349.)

Lagar i ämnet utfärdade den 30 juni 1943 (sv. f. nr 432—434). (Jfr punkten 36

här nedan under kommunikationsdepartementet.)

41. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog. (382.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1943 (sv. f. nr 458).

42. den 22 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillsyn över hundar. (348.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1943 (sv. f. nr 459). I fråga om den av riksdagen
begärda utredningen är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, i anledning av väckt motion örn magistrats skiljande från rådstuvurätt.
(351.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1943/44 till kristillägg. (355.)

200

Den 30 juni 1943 anmäld, därvid anslaget ställdes till vederbörande myndighets
förfogande.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2, 3, 5 och 6 §§ lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. (395.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1943 (sv. f. nr 462).

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten. (396.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1943 (sv. f. nr 461).

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856)
örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän jämte i ämnet väckt motion.
(421.)

Lag i ämnet ävensom kungörelse om viss ändring i tillämpningsföreskrifterna till
lagen utfärdade den 30 juni 1943 (sv. f. nr 463 och 464).

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 14: o) och 16:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (423.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1943 (sv. f. nr 470).

49. den 28 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om villkorlig frigivning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (352.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 september 1943 (sv. f. nr 691—694). Den av
riksdagen gjorda hemställan örn framläggande av förslag om ersättning från och
med den 1 januari 1945 åt tillsynsmän för villkorligt frigivna beaktas i samband
med beräkningarna av anslagsbehovet under andra huvudtiteln i statsverkspropositionen
till 1944 års riksdag.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till ersättning till Stockholms stad för underhåll av
fångar i stadens rannsakningsfängelse. (418.)

Den 30 juni 1943 anmäld, därvid Kungl. Majit — efter att hava fastställt, med
viss hildring, ett mellan fångvårdsstyrelsen och kronan samt Stockholms stadskollegium
å Stockholms stads vägnar den 20 april 1943 träffat avtal angående
dispositionen av stadens rannsakningsfängelse — uppdragit åt fångvårdsstyrelsen
att med Stockholms stad träffa tilläggsavtal örn ändring av avtalet den 20 april
1943 ävensom ställt det av riksdagen anvisade anslaget till fångvårdsstyrelsens
förfogande att av styrelsen disponeras för därmed avsett ändamål.

51. den 16 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (475.)

Den 17 december 1943 anmäld och föreskrifter meddelade fångvårdsstyrelsen.

52. den 24 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av staden Strömstads förpliktelser beträffande innehavare
av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätten i samma
stad komma att indragas. (492.)

Den 26 november 1943 anmäld, därvid Kungl. Majit delgivit statskontoret riksdagens
beslut.

201

53. den 27 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) om
skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum
m. m. (503.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 december 1943 (sv. f. nr 818).

54. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om polisens ställning under krig. (507.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 december 1943 (sv. f. nr 881).

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344). (508.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 december 1943 (sv. f. nr 885).

56. den 11 december, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till utredning angående riksdagens arbetsformer. (516.)

Den av riksdagen begärda utredningen har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 17 december 1943 uppdragits åt särskilt tillkallade sakkunniga.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 januari 1943, angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden. (13.)

Anmäld den 22 januari 1943.

2. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde. (24.)

Anmäld den 12 mars 1943, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

3. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under
riksstatens tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde. (3.)

Anmäld den 30 juni 1943, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

4. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (153.)

Anmäld den 14 maj 1943, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Finland angående handräckning i skatteärenden.
(183.)

Anmäld den 7 maj 1943, varvid Kungl. Majit beslöt, att ifrågavarande avtal

skulle för Sveriges del ratificeras.

6. den 22 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av utrikesrepresentationen och effektivisering av upplysningsverksamheten
i Amerika m. m. (346.)

Anmäld den 30 juni 1943. Nödiga föreskrifter meddelades dels samma dag, dels

den 29 juli, den 24 september och den 15 oktober 1943.

202

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till inköp av fastigheter
för beskickningen i Washington och konsulatet i Minneapolis. (347.)

Anmäld den 30 juni 1943, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
för budgetåret 1943/44 till kristillägg. (355.)

Anmäld den 30 juni 1943, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

9. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utländska pressbesök.
(407.)

Anmäld den 30 juni 1943, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

10. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1943/44
till statens informationsstyrelse. (454.)

Anmäld den 30 juni 1943, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

11. den 17 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (479.)

Anmäld den 3 december 1943, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 § och 27 § 1 mom. D värnpliktslagen den
30 december 1941 (nr 967). (22.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1943, därvid författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 158 och 159).

2. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (25.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1943.

3. den 23 februari, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse
för G. V. Bohlin m. fl. från ersättningsskyldighet. (35.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 mars 1943.

4. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till nybyggnader för sjökrigsskolan.
(48.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1943.

5. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i fråga om ersättning
till E. Hedblom i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring.
(50.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1943.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i fråga om bestridande
av änkan Signe Hanna Viktoria Jernbom tillkommande livränta. (51.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1943.

203

7. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av änkan Tora Virginia Bengtsson och Gun-Britt Bengtsson tillkommande
livräntor. (79.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943.

8. samma dag, i anledning av väckt motion om livränta åt värnpliktige sergeanten
E. S. Östmans änka och minderåriga barn. (82.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943.

9. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1943/44 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 oktober 1943, i vad på försvarsdepartementet

ankommer.

10. den 24 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner,
såvitt angår genom propositionen framlagda förslag till lag om straff för
förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga samt förordning angående
ändrad lydelse av 20 § 1 och 2 mom. krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521). (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 mars 1943, därvid författningar utfärdades (sv.

f. nr 121, 125 och 126). (Jfr punkten 8 här ovan under justitiedepartementet.)

11. den 30 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet
av vissa haverikostnader. (93.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till anskaffning av vissa
radiostationer. (94.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för Å. B. Jönsson m. fl. från ersättningsskyldighet. (95.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till G. W. Johansson i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring.
(102.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943.

15. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en försvarets bostadsanskaffningsnämnd. (129.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1943.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
uppförande av vissa byggnader å Ladugårdsgärde i Stockholm. (130.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1943.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående visst ägoutbyte
mellan kronan och Jönköpings stad m. m. (132.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1943.

18. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44
under riksstatens fjärde huvudtitel, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte en i ämnet väckt motion. (4.)

204

Anmäld den 30 juni 1943. Sedan åtskilliga stater fastställts och beslut rörande användningen
av vissa anslag meddelats samt kungörelse utfärdats (sv. f. nr 566), är
ärendet numera slutbehandlat.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta
åt Knut Olof Åkerlind och understöd åt Elsa Paulina Blomdahl. (149.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1943.

20. den 14 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (154.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1943.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44,
i vad propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1943.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till fältskjutningsterräng för Livgrenadjärregementet
m. m. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1943.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat
för försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret 1943/44. (158.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för K. G. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1943.

25. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss ersättning till förre
furiren vid Signalregementet I. E. Uddhagen. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1943.

26. samma dag, i anledning av väckt motion örn höjning av arvodet till vissa
förutvarande befattningshavare vid fästningspoliskåren i Boden. (165.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1943.

27. den 9 juni, angående befrielse från beredskapstjänstgöring eller uppskov
därmed för ordförande i kristidsnämnd. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 oktober 1943, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 747).

28. den 19 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående organisationen
av försvarsväsendets centrala förvaltning jämte i ämnet väckta
motioner. (319.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid meddelades beslut örn inrättande av krigsmaterielverket
och försvarets fabriksstyrelse. Sedermera har Kungl. Majrt den 29 oktober
1943 bland annat förordnat, att följande nya ämbetsverk skulle från och med
den 1 januari 1944 inrättas, nämligen försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning
och arméns fortifikationsförvaltning, samt förklarat, att Kungl.
Majit ville framdeles meddela närmare bestämmelser rörande organisationen av
dessa verk. Ånyo anmäld den 17 december 1943, därvid instruktioner och författningar
utfärdades (sv. f. nr 886—903). Slutbehandlad den 31 december 1943, därvid
Kungl. Majit bemyndigats tillkalla vissa sakkunniga för utredning av frågan
örn ytterligare rationalisering av inspektionsverksamheten på den militära sjukvårdens
område m. m.

205

29. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående centralisering
av underhållstjänsten i fråga om intendenturmateriel m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (320.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1943/44 jämte i ämnet väckta motioner. (321.)

Se ovan under punkten 28.

31. den 22 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till kulspruteskjutbana för Västerbottens regemente
m. m. (323.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa krigsfrivilligas
förmåner vid sjukdom m. m. (324.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till understöd åt privatflyget. (330.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid uppdrogs åt chefen för flygvapnet samt^agoch
vattenbyggnadsstyrelsen att före den 1 september 1943 gemensamt till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag till de bestämmelser, som kunde böra av Kungl.
Majit meddelas för det fall att svenska aeroklubben icke vore i stånd att fullgöra
de uppgifter, som angåves i en den 15 juni 1943 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter samråd med chefen för flygvapnet ingiven skrivelse med förslag till
bestämmelser och villkor för understöd åt privatflyget m. m. Sedan dylika förslag
inkommit den 15 september 1943, är ärendet den 24 i samma manad i sin
helhet slutbehandlat.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Majis framställningar örn anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utbyggnad av samt anskaffning
av maskiner och utrustning för vissa fabriker och anläggningar.
(334.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Majis framställningar om anslag för
budgetåret 1943/44 till vissa byggnadsföretag för armén och marinen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa sjukvårds-
och förläggningsfrågor i Karlskrona. (336.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående om- och
tillbyggnad av garnisonssjukhuset i Boden. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ytterligare
utgifter för försvarsändamål å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1942/43. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående gäldande
från anslaget till oförutsedda utgifter av vissa kostnader. (339.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

206

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående träffande
av visst avtal med Eksjö stad. (340.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag m. m. (341.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående iordningställande
av ett för västkusten avsett bärgningsfartyg. (342.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1943/44 till kristillägg. (355.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juli 1943.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för dyrtidstillägg åt präster m. m. (394.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 augusti 1943 i vad avser militär- och marinpastorernas
anställande och avlönande ur kyrkofonden.

45. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Göta pansarlivgardes
förläggning m. m. (406.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetaret 1942/43 till täckning av vissa engångsutgifter
för försvarsstaben, m. m. (408.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av bostäder för försvarets personal m. m. (411.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående krigsmaktens
reservpersonal jämte i ämnet väckta motioner. (450.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid personalförteckningar fastställdes. Ånyo anmäld

den 24 september 1943, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 749).

Slutbehandlad den 19 november 1943, därvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr

49. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring
av Ljungbyheds flygfält. (453.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

50. den 30 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående Skånska
pansarregementets förläggning m. m. (412.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

samum dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för
budgetaret 1943/44 till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m.
(452.)

Anmäld den 30 juni 1943. Sedan Kungl. Maj'':t godkänt det mellan fortifikationsstyrelsen
och drätselkammaren i Halmstad träffade preliminära avtalet rörande
förvärv för kronans räkning av staden tillhöriga markområden, är ärendet den 30
juli 1943 slutbehandlat.

207

52. den 24- november, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 194-3/4-4-, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (500.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1943.

53. den 1 december, i anledning av Kungl. Majits framställning om anslag å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till bestridande av på marinen
belöpande kostnader för inköp av Berga egendom invid Hårsfjärden.
(509.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 december 1943.

54. den 4 december, i anledning av Kungl. Majis proposition angående den
militära väderlekstjänstens organisation. (510.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1943.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 februari 1943, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (19.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 februari 1943.

2. den 10 mars, i anledning av Kungl. Majis framställning angående ändring
av den för budgetåret 1942/43 fastställda förskottsstaten för försvarsväsendet.
(55.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 mars 1943.

3. den 13 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag
från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m. (56.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 mars 1943 (sv. f. nr 102).

4. den 20 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition till riksdagen med
förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet. (65.)

Anmäld den 30 april 1943 i vad på socialdepartementets föredragning beror. Författningar
i ämnet utfärdade samma dag (sv. f. nr 210—212).

5. den 23 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ersättning
i visst fall i anledning av olycksfall i arbete. (77.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943.

6. samma dag, i anledning av väckt motion om ersättning för olycksfall ^arbete
åt flottningsarbetaren J. A. Gustavssons änka och minderåriga barn.
(78.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående dispositionen
av ett för vissa byggnadsarbeten vid erkända alkoholistanstalten Dagöholm
anvisat anslag. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943.

8. den 30 mars, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen
om arbetarskydd m. m. (76.)

Anmäld den 10 december 1943, därvid beslöts inhämta lagrådets utlåtande över

208

upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om
arbetarskydd.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. (96.)

Anmäld den 2 april och den 17 juni 1943. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

10. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under
riksstatens femte huvudtitel, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte en i ämnet väckt motion. (5.)

Anmäld den 7 maj, den 11 och den 30 juni samt den 17 september 1943. Författningar
utfärdade den 7 maj 1943 (sv. f. nr 295—297). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

11. samma dag, i anledning av väckta motioner örn rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen, arbetsrådet och
försäkringsrådet. (126.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
en sakkunnig för att inom departementet verkställa översyn av bestämmelserna
i brande arbetsdomstolens, arbetsradets och försäkringsrådets sammansättning
samt till Kungl. Majit avgiva det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Sakkunnig tillkallades samma dag. Utredningsarbetet pågår. (Jfr ärendet under
punkten 56 i bilaga IV.)

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om
krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. (135.)

Lag i ämnet utfärdad den 16 april 1943 (sv. f. nr 175).

13. den 14 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (181.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1943.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m. (188.)

Författningar i ämnet utfärdade den 21 april 1943 (sv. f. nr 185—186).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäkring
för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m. m. (189.)

Författningar i ämnet utfärdade den 21 april 1943 (sv. f. nr 182—184).

16. den 8 maj, i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen.
(190.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att verkställa
den begärda utredningen samt att till Kungl. Majit avgiva det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

17. den 11^maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens
alkoholistanstalt därstädes. (193.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943.

209

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till
vårdhem för lättskötta sinnessjuka. (194.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1943. Författningar i ämnet utfärdade samma
dag (sv. f. nr 298—299).

19. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till polisradioväsendet. (219.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1943.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt
skol- och yrkeshem m. fl. (220.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943.

21. den 19 maj, angående utredning örn åtgärder för att förbättra förhållandena
för de sockersjuka. (223.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid departementschefen bemyndigades att utse sakkunniga
med uppdrag att inom departementet biträda med verkställandet av den
begärda utredningen. De sakkunniga tillkallades den 7 juli 1943. Utredningsarbetet
pågår.

22. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1943/44 till Socialstyrelsen:
Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet. (224.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1943.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understödjande
av dispensärverksamhet. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1943. Författning i ämnet utfärdad samma
dag (sv. f. nr 342).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer och andra
tättbebyggda samhällen m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (226.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1943.

25. den 29 maj, i anledning av väckt motion om vidgad möjlighet för arbetsgivare
att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare.
(250.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid uppdrogs dels åt arbetsrådet att verkställa utredning
rörande lämpligheten och behovet av sådana ändringar i arbetstidslagstiftningen
närstående författningar, att möjlighet bereddes till överflyttning av ansvaret
för författningarnas efterlevnad till särskild i arbetsgivarens ställe av arbetsrådet
godtagen arbetsföreståndare, samt att till Kungl. Maj:t avgiva det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda, dels ock åt 1938 års arbetarskyddskommitté
att i samband med fullgörande av kommitténs uppdrag taga under övervägande
huruvida och i vad mån möjlighet borde beredas till överflyttning av ansvaret
för iakttagande av arbetarskyddslagstiftningen från arbetsgivare till särskild
arbetsföreståndare. Utredningsarbetet pågår.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag. (251.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1943.

27. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för
budgetåret 1943/44 till Yrkesinspektionen m. m. (254.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943.

14 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelse lill 1944 urs riksdag.

210

28. samma dag, i anledning av Kungl. Martts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m. (255.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1943.

29. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag). (260.)

Författningar i ämnet utfärdade den 11 juni 1943 (sv. f. nr 382—386).

30. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering. (282.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 juni 1943 (sv. f. nr 294).

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående rätt för fattig, å sanatorium
vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension,
m. m. (283.)

Anmäld den 17 juni 1943, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att verkställa
den begärda utredningen och till Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

32. samma dag, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i förordningen
om mödrahjälp. (284.)

Anmäld den 17 juni 1943, därvid åt socialstyrelsen uppdrogs att verkställa den
begärda utredningen samt till Kungl. Majit inkomna med de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Socialstyrelsen har med anledning härav den 12 november
1943 avgivit förslag till vissa ändringar i förordningen örn mödrahjälp.
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

33. den 8 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ändrad
organisation av det centrala sjukhusarkivet m. m. (275.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående statsbidrag
till förlossningsvården samt den förebyggande mödra- och barnavården.
(277.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943. Författningar i ämnet utfärdade
samma dag (sv. f. nr 571—575 och 586).

35. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående överskridande
av viss anslagspost i envar av de för riksförsäkringsanstalten, för
länsstyrelserna, för landsfiskalerna m. fl., för poliskåren i Boden samt för
luftskyddsinspektionen fastställda avlöningsstaterna. (278.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1943.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till statens hyresråd. (279.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1943.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ersättning
till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott. (286.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1943.

38. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag för budgetåret
1943/44 till insamlande och bearbetande av uppgifter angående de lungsjukas
levnadsförhållanden i Sverige. (287.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 juli 1943.

211

39. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1943/44 till riksförsäkringsanstalten. (316.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till bidrag till sjukkassor m. m. (317.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till det civila luftskyddet. (318.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943. Författning i ämnet utfärdad samma
dag (sv. f. nr 514).

42. den 22 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1943/44 till kristillägg. (355.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, såvitt på socialdepartementets föredragning
beror.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggande
av skolhemmet Hammargården i Stockholms län m. m. (397.)

Anmäld den 30 juni och den 3 september 1943. Ärendet är därmed slutbehandlat.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens bosättningslån.
(399.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943. Författningar i ämnet utfärdade samma
dag (sv. f. nr 588—589).

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till pensionsstyrelsen. (400.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

46. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för bidrag
till anordnande av erkända alkoholistanstalter m. m. (401.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation. (402.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister.
(422.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1943 (sv. f. nr 442).

49. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (424.)

Författningar i ämnet utfärdade den 30 juni 1943 (sv. f. nr 445—448).

50. den 28 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till landsfiskaler m. fl. (403.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943. Författningar i ämnet utfärdade
samma dag (sv. f. nr 610—612).

51. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående dispositionen
av visst äldre reservationsanslag. (405.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

212

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till länsstyrelserna. (409.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

53. samma dag, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni
1942. (417.)

Ärendet är beträffande punkterna 2:o) och 3:o) beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till socialstyrelsens ortsombud. (419.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
m. m. (425.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. (426.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
om viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., i vad avser
anslag till stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl. (427.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juli 1943. Kungörelse i ämnet utfärdad samma

dag (sv. f. nr 645).

58. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till medicinalstyrelsen och statens farmacevtiska laboratorium
m. m. (428.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn
tjänsteplikt, m. m. (436.)

Författningar i ämnet utfärdade den 30 juni 1943 (sv. f. nr 450—452).

60. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
om tillståndstvång för byggnadsarbete. (437.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1943 (sv. f. nr 444).

61. samma dag, i anledning av Kungl. Majis framställningar angående anslag
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till kostnader för överflyttning
av arbetskraft m. m. (447.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till förbättrande av bostadsförhållandena jämte i ämnet
väckta motioner. (449.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. (457.)

Förordning i ämnet utfärdad den 30 juni 1943 (sv. f. nr 570).

213

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., såvitt den
hänvisats till lagutskott. (458.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1943 (sv. f. nr 467).

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete m. m. (461.)

Förordning i ämnet utfärdad den 30 juni 1943 (sv. f. nr 449).

66. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1943/44 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
(446.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44 jämte i ämnet väckta
motioner. (451.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, såvitt på socialdepartementets föredragning
beror.

68. den 16 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (476.)

Anmäld den 19 och den 26 november 1943, såvitt avser punkterna 3:o)—8:o). I

övriga delar är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

69. den 20 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, m. m. (488.)

Författningar i ämnet utfärdade den 26 november 1943 (sv. f. nr 794 och 795).

70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäkring
av vissa tjänstepliktiga män, födda år 1924, för olycksfall i arbete m. m.
(489.)

Författningar i ämnet utfärdade den 26 november 1943 (sv. f. nr 797 och 798).

71. den 24 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44 för befrämjande

av frivillig skyddsympning mot difteri. (491.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1943. Författning i ämnet utfärdad

samma dag (sv. f. nr 806).

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till bidrag till utlandssvenskarnas
förening. (493.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 december 1943.

73. den 30 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till vissa ersätt ningar

åt arbetare vid Salsåkers sågverk m. fl. (505.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 december 1943.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående statsbidrag
till daghem och lekskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (506.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 december 1943.

214

75. den 8 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till social hemiljä ^verksamhet jämte i ämnet väckta motioner.
(512.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 december 1943. Författning i ämnet utfärdad

samma dag.

76. den 16 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379), m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.
(527.)

Författningar i ämnet utfärdade den 17 december 1943 (sv. f. nr 859—862).

77. samma dag, i anledning av Kungl. Majits framställningar angående förstärkning
av den inom taxeringsorganisationen sysselsatta personalen hos
länsstyrelserna och Överståthållarämbetet jämte i ämnet väckta motioner.
(528.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1943.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 februari 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter a tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (29.)

Anmäld den 26 februari 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (30.)

Anmäld den 26 februari 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1943/44 till förskott av kostnader
för uppgörande av byggnadsplaner. (31.)

Anmäld den 26 februari 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av visst under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående område. (32.)

Anmäld den 26 februari 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för
statens vattenfallsverks räkning av enskild kraftdistributionsverksamhet
m. m. (33.)

Anmäld den 26 februari 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående stat för luftfartsfonden för budgetåret 1943/44
m. m. (36.)

Anmäld den 26 februari 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1943/44. (37.)

Anmäld den 26 februari 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

215

8. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss statens järnvägar tillhörig vattenrätt m. m. (41.)

Anmäld den 5 mars 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

9. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsvcrksfonder gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1943/44 i avseende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. (43.)

Anmäld den 26 mars 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

10. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44
under riksstatens sjätte huvudtitel, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (6.)

Anmäld den 7 maj 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

11. zimnia dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till posthusbyggnad i Karlskrona. (57.)

Anmäld den 19 mars 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av visst äldre reservationsanslag. (58.)

Anmäld den 19 mars 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

13. den 31 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (108.)

Anmäld den 2 och den 30 april 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

14. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till telefonstationsbyggnad i kv. Jericho i Stockholm.
(121.)

Anmäld den 9 april 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid kommunikationsverken. (122.)

Anmäld den 16 april 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av
Malmö—Simrishamn m. fl. järnvägar. (124.)

Anmäld den 9 april 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

17. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till örn- och tillbyggnad av länsresidenset i Växjö.
(138.)

Anmäld den 7 maj 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till posthusbyggnad i Växjö. (139.)

Anmäld den 7 maj 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till lantmäterikontorsbyggnad i örebro. (140.)

Anmäld den 7 maj 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av
vattenrätt i Skärhällsforsen i Indalsälven. (141.)

Anmäld den 21 april 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

216

21. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom
propositionen framlagda förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2
morn. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken,
lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om
bankrörelse och lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den
29 3“m 1923 inr 286) om sparbanker, jämte i ämnet väckta motioner. (166.)

Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 30 april 1943 därvid
en förordning utfärdades (sv. f. nr 215).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av
fastighet för länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. (170.)

Anmäld den 21 april 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

23. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till telefonstationsbyggnad i Trollhättan. (207.)

Anmäld den 21 maj 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

24. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande
rundradiorörelsen. (209.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid chefen för kommunikationsdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Med stöd av nämnda bemyndigande hava tillkallats särskilda sakkunniga.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till radiopejlingsapparatur för luftfarten. (210.)

Anmäld den 21 maj 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till posthusbyggnad i Östersund. (211.)

Anmäld den 21 maj 1943, därvid byggnadsstyrelsen anbefalldes att i samråd med
generalpoststyrelsen och med beaktande av vad departementschefen i ämnet anfört
till statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden den 5 mars 1943 upprätta
och till Kungl. Maji inkomma med omarbetade byggnadsritningar för posthusbyggnaden.
Sedan styrelsen i skrivelse den 4 november 1943 inkommit med
nytt ritningsförslag, är ärendet beroende på Kungl. Majis provning

27. den 29 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning
av statens järnvägar tillhöriga markområden i Södertälje och Luleå. (239.)

Anmäld den 4 juni 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till ersättningar för skador vid eldsläckning. (241.)

Anmäld den 4 juni 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

29. den 8 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1943/44 till ersättning till postverket
för befordran av tjänsteförsändelse m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (269.)

Anmäld den 11 juni 1943, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 381) samt
i övrigt erforderliga åtgärder vidtogos.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående elektrifiering
av järnvägslinjen Östersund—Storlien jämte i ämnet väckta motioner.
(270.)

Anmäld den 11 juni 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

217

31. samma dag, i anledning av Kungl. Marits proposition angående förvärv
av Karlshamn—Vislanda—Bolmens järnväg m. m. (271.)

Anmäld den 11 juni 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
med Vänersborgs stad om reglering av vissa brofrågor m. m.
(272.)

Anmäld den 11 juni 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till telefonstationsbyggnader i Hässelby villastad och
i Lännersta. (273.)

Anmäld den 11 juni 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

34. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1943/44
till fiskehamnsarbeten m. m. (314.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förvärv
för statens vattenfallsverks räkning av viss vattenrätt i Skellefte älv. (315.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

36. den 19 juni, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till
lag om allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (349.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid utfärdades nio författningar (sv. f. nr 431—439).

37. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående den statliga
vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor
jämte i ämnet väckta motioner. (350.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid utfärdades en författning (sv. f. nr 441) samt

i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

38. den 21 juni, angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.
(375.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

39. den 22 juni, i anledning av Kungl. Majis framställningar angående anslag
för budgetåret 1943/44 till kristillägg. (355.)

Anmäld, såvitt kommunikationsdepartementet angår, den 30 juni 1943, därvid

erforderlig åtgärd beslöts.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till vissa reservtelefonstationer m. m. (356.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Majis framställningar angående anslag
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till anordnande av vissa
telefon- och telegrafförbindelser m. m. (357.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående viss ombyggnad
av tågfärjan Starke. (358.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

43. den 28 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående lokaler för
vissa vägförvaltningar m. m. (360.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

218

44. den 1 juli, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)

Anmäld den 3 december 1943, varvid chefen för kommunikationsdepartementet bemyndigades
tillkalla en sakkunnig att verkställa av riksdagen begärd översyn av
reglerna i gällande järnvägstrafikstadga. Med stöd av nämnda bemyndigande har
tillkallats särskild sakkunnig.

45. den 17 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av statens geotekniska institut m. m. (480.)

Anmäld den 3 december 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

46. den 24 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ututgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (481.)

Anmäld den 26 november 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för
statens järnvägars räkning av aktierna i svenska rederiaktiebolaget Öresund
m. m. (482.)

Anmäld den 26 november 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal i fråga örn vissa markbyten mellan statens järnvägar och
Borås stad m. m. (483.)

Anmäld den 26 november 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till Stockholms stad av visst område å Ladugårdsgärdet. (484.)

Anmäld den 26 november 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en postverket tillhörig fastighet i Stockholm. (485.)

Anmäld den 26 november 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett statens järnvägar tillhörigt markområde i Morastrands köping. (486.)

Anmäld den 26 november 1943, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

52. den 16 november, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till lokaler för taxeringsavdelningar
vid vissa länsstyrelser. (521.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till ökade lokaler för länsstyrelsen
i Örebro län. (522.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1943, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 3 februari 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från
aktiebolag. (14.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 februari 1943, varvid lag utfärdades (sv. f.
nr 28).

219

2. den 9 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (16.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 februari 1943.

3. den 10 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om kupongskatt, m. m. (21.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 februari 1943, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 44—49).

4. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser hov- och slottsstaterna. (23.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1943.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor. (27.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 549, 550, 581 och 671).

6. den 23 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44
under riksstatens första huvudtitel, avseende anslagen till hov- och slottsstaterna.
(1.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1943.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).
(38.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1943, varvid lag utfärdades (sv. f.
nr 70).

8. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften. (39.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1943, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 72).

9. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ytterligare uppskov med allmän fastighetstaxering, m. m.
(44.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1943, varvid författning utfärdades (sv.
f. nr 81).

10. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
giltighet för förskottsstaten för försvarsväsendet. (45.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1943.

11. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom
propositionen framlagt förslag till förordning örn skyldighet för arbetsgivare
att anmäla arbetsanställning. (66.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1943, varvid författning utfärdades (sv.
f. nr 218). (Jfr punkten 6 här ovan under justitiedepartementet.)

220

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 17, i vad densamma
avser förslag till förordning örn erkända skatteförmedlingskassor,
förslag till förordning örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor
och förslag till förordning om preskription av utskylder m. m.
(68.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1943, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 205—207).

13. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i stämpelförordningen.
(69.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 149).

14. samma dag, i anledning av väckt motion om höjning av hundskatten. (70.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 150).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940
(nr 561) örn tilläggsskatt å bensin, m. m. (71.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 146 och 147).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å
motorsprit. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 148).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. (73.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 145).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär
utsträckning av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager
i vissa städer. (74.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
i vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister
för åtnjutande av tullfrihet. (75.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943.

20. den 23 mars, angående regleringen för budgetåret 1943/44 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1943, varvid kungörelser utfärdades (sv. f.
nr 300 och 301).

21. samma dag, i anledning av väckt motion om visst tillägg till övergångsbestämmelserna
till tjänstepensionsreglementet för lärare vid högre kommunala
skolor. (80.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 mars 1943, varvid kungörelse utfärdades (sv.
f. nr 132).

221

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt
i statens pensionsanstalt för personal vid de kungl, teatrarna. (81.)

Anmäld den 7 maj 1943. Åter anmäld den 14 maj 1943, varvid kungörelser utfärdades
(sv. f. nr 235 och 236). Ärendet är därmed slutbehandlat.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande
under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m. (83.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 143).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. (84.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 142).

25. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 mars 1943, varvid lag utfärdades (sv. f. nr

117).

26. den 30 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för läkare vid fristående centraldispensärer
jämte en i ämnet väckt motion. (98.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943, varvid kungörelse utfärdades (sv.

f. nr 418).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för vissa icke-ordinarie lärare vid statsunderstödda
handelsgymnasier. (99.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943, varvid kungörelse utfärdades (sv. f.

nr 418).

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt till
tjänsteårsbcräkning i pensionshänseende i vissa fall för befattningshavare
hos skogsvårdsstyrelse. (100.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943, varvid kungörelse utfärdades (sv. f.

nr 418).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återbetalning
av vissa pensionsavgifter till f. d. länsjägmästaren C. O. F. Stenborg
och länsskogvaktaren A. Johansson Rova. (101.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1943.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv. (103.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 144).

31. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, in. m.
(109.)

222

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1943, varvid lagar utfärdades (sv. f nr
177—179).

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss förhöjning
av understöd åt f. d. specialtobakshandlare. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
giltighet av gällande skattegruppering m. m. (119.)

Anmäld den 9 april 1943, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 168). Kungl.
Majit har den 30 juni 1943 tillkallat sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning
angående ny dyrortsgruppering. Ärendet är beroende på Kungl. Majis
prövning.

34. den 6 april, i anledning av Kungl. Majis proposition med''förslag till stat
för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1943/44 m. m. (120.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående viss ökning
av malmbrytningen i Luossavaara gruvfält. (123.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943.

36. den 10 april, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt
allmänna förfogandelagen m. fl. lagar. (128.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1943, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 245 och 246).

37. den 13 april, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under
riksstatens sjunde huvudtitel, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)

Anmäld den 21 april, den 28 maj, den 30 juni och den 22 oktober 1943. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

38. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (146.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1943.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt
understöd åt f. d. vicekonsuln i disponibilitet Charles Gustaf Fredholm.
(147.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1943.

40. samma dag, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (148.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1943.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels förhöjt
familjepensionsunderlag för förre studierektorn C. Eneman, dels ock
rätt till viss tjänstårsberäkning i pensionshänseende för förra distriktsbarnmorskan
Ellen Amalia Maria Lehman. (150.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1943.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för sjukgymnaster vid akademiska sjukhuset
i Uppsala. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943, varvid kungörelse utfärdades (sv.
f. nr 418).

223

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350). (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1943, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 219).

44. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom
propositionen framlagda förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2
mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken,
lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) örn
bankrörelse och lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den
29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker, jämte i ämnet väckta motioner. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1943, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 215—217).

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidshjälp
m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare. (167.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1943, varvid kungörelse utfärdades (sv. f.
nr 232).

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätt
för viss personal, som vid statens övertagande av enskild järnväg övergått
i statens järnvägars tjänst. (168.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1943.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (174.)

Anmäld den 28 maj och den 16 juli 1943. Ärendet är därmed slutbehandlat.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (182.)

Anmäld den 16 april, den 16 juli och den 22 oktober 1943, varvid kungörelser
utfärdades (sv. f. nr 196, 636 och 752). Ärendet är i vad det angår kristillägg
under första kvartalet 1944 beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Finland angående handräckning i skatteärenden.
(183.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1943, varvid kungörelser utfärdades (sv. f.
nr 286 och 287).

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel. (184.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1943.

51. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring i grunderna
för taxering av inkomst av jordbruksfastighet, m. m. (185.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 12 november 1943
lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning av frågan örn införande av uttryckliga bestämmelser om rätt för jordbrukare
att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder jämte vissa andra därmed
sammanhängande frågor.

52. samma dag, i anledning av väckta motioner örn viss skattefrihet för jordbrukskassor
m. fl. (186.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

224

53. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (195.)

Anmäld den 28 maj och den 5 november 1943. Ärendet är därmed slutbehandlat.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv. (196.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1943.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till viss kreditgivning till
Finland. (197.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1943.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till statens intressekontor, m. m. (198.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1943.

57. den 15 maj, i anledning av väckt motion om tilläggspension åt vissa förutvarande
arbetare vid telegrafverket, m. m. (212.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående minskning
av den för riksdagen avsedda upplagan av kommitté- och sakkunnigbetänkanden.
(213.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1943.

59. samma dag, angående användande av riksbankens vinst för år 1942. (214.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1943.

60. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för
budgetåret 1943/44 till allmänna indragningsstaten. (218.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

61. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
av giltighetstiden för vissa tilläggstullar. (235.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv. f.
nr 291—293).

62. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till skattestrafflag,
m. m. (215.)

Anmäld den 28 maj 1943. Ånyo anmäld den 11 juni 1943, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 313—320, 322, 325, 326, 328—331 och 333). Ärendet är därmed
slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning ankommer.

63. den 25 maj, i anledning av väckt motion om pension åt förre kontorsskrivaren
G. A. Lindahl. (222.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av statens sakrevision. (227.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 december 1943, varvid instruktion utfärdades
(sv. f. nr 930).

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avlöningsreglemente
för de högre kommunala skolorna. (228.)

Anmäld den 30 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 509, 524, 525,
527—529, 613 och 619). Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

•225

66. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lektorn G. Montelius
placering i löneklass. (233.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1943.

67. samma dag, i anledning av väckt motion om vissa dövstumprästers löneförhållanden.
(234.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1943.

68. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker, m. m. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1943, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 257—260).

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m. (243.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1943, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 263—265).

70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom. (248.)

Anmäld den 30 juni 1943, varvid cirkulär till vederbörande statsmyndigheter utfärdades
(sv. f. nr 560). Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets
föredragning ankommer.

71. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
förslag om anslag för budgetåret 1943/44 till oförutsedda utgifter. (240.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1943.

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till kontrollstyrelsen. (252.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943.

73. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om särskilt undantag från skyldighet att utgiva lagfartsstämpel
och skatt för gåva efter vissa lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs
län. (265.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1943, varvid förordning utfärdades (sv f.
nr 307).

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m.
(266.)

Anmäld den 4 juni 1943. Ånyo anmäld den 11 juni 1943, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 346—350). Ärendet är därmed slutbehandlat.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459). (267.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv. f.
nr 308 och 309).

76. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
örn rätt att använda sackarin vid tillverkning av maltdrycker av
andra klassen. (285.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943, varvid förordning utfärdades (sv. f.
nr 344).

15 — Justitieombudsmajinens ämbetsberättclse till 1044 års riksdag.

226

77. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
pensionsbestämmelser för vissa barnmorskor, m. m. (289.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943, varvid kungörelser utfärdades (sv.
f. nr 418 och 419).

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn krigskonjunkturskatt för år 1943, m. m. (294.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv. f.
nr 399—401 och 565).

79. samma dag, angående åtgärder för införande av deltidstjänst. (297.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

80. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förbättring
av vissa äldre tjänstepensioner m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (353.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid kungörelser utfärdades (sv. f.
nr 578 och 579).

81. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att förordna om uttagande av viss tilläggstull å druv- och stärkelsesocker
m. m. (387.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid kungörelse utfärdades (sv. f.
nr 484).

82. samma, dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet att
meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) om
accis å margarin och vissa andra fettvaror, m. m. (388.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv. f.
nr 481—483).

83. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet
år 1942 i fråga om taxeringsförfarandet år 1944. (389.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid förordning utfärdades (sv. f.
nr 489).

84. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ersättning
av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober
1943—30 september 1944. (390.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

85. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 5 § förordningen den
13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. (391.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid förordning utfärdades (sv. f.
nr 480).

86. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till kristillägg, såvitt angår tolfte huvudtiteln. (392.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

87. samma dag, i anledning av Kungl. Mäjls proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (393.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid kungörelse utfärdades (sv. f.
nr 422).

227

88. den 22 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag
till kungörelser om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den
4 januari 1939 (nr 8) m. m., dels ock angående lönetursregler vid tillsättandet
av vissa befattningar vid statens järnvägar jämte i dessa ämnen
väckta motioner. (331.)

Anmäld den 30 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 474—476,
522, 523, 580, 604—609, 630 och 631). Ärendet är i viss del beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

89. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden.
(354.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

90. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1943/44 till kristillägg. (355.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

91. samma dag, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (361.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

92. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor. (367.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

93. samma dag, angående val av ordförande i riksgäldskontoret. (373.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

94. samina^ dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till kostnader för årlig taxering m. m. (398.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av
under år 1943 stormfälld skog. (429.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid förordning utfärdades (sv.
f. nr 490).

96. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr
370) om särskild skatt å förmögenhet, m. m. (430.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 492 och 493).

97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän. (431.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid förordning utfärdades (sv. f.
nr 491).

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om värnskatt för budgetåret 1943/44. (432.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv
f. nr 486—488).

99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skatt å vissa pälsvaror, m. m. (433.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 477—479).

228

100. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande
av kontroll över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande. (434.)

Viss utredning pågår. Ärendets fortsatta behandling är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

101. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften, m. m. (435.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 423—426).

102. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1943/44 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. (359.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

103. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till återbäring av erlagda stämpelmedel i vissa fall.
(404.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

104. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till tullverket jämte i ämnet väckta motioner. (410.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

105. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1943/44 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (413.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

106. samma dag, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni
1942. (417.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1943 hava tryckta exemplar av skrivelsen
för vidare behandling i angivna delar överlämnats till justitiedepartementet
(punkten l:o Begränsning av krigsrättsförfarandet i vissa ärenden), socialdepartementet
(punkterna 2:o och 3:o Kostnader för bevakning av hamnar; Kostnaderna
för inlösen och förvaring av vapen) och jordbruksdepartementet (punkten 9:o
Forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens område). Ärendet
under punkten 8:o (mynt- och justeringsverkets försäljningar av silver) anmält
och slutbehandlat den 24 september 1943, varvid cirkulär till statsmyndigheterna
utfärdades (sv. f. nr 703).

Ärendena under punkterna 4:o—7:o (Vissa åtgärder beträffande besparingsåtgärder
inom allmänna civilförvaltningen; Särskild lönedomstol; Sjukledighet och
sjukvårdskostnader inom civila statsförvaltningen; Beskattningen av sjukvårdsförmåner)
äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

107. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1943/44 till organisationsundersökningar m. m. (420.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

108. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande orsakerna
till det försämrade nykterhetstillståndet i riket m. m. (455.)

Äjendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

109. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1943/44
m. m. (456.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 546 och 547).

229

110. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension m. m. (464.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 420, 421 och 623).

111. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1943/44 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (465.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

112. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44 jämte i ämnet väckta
motioner. (451.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

113. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
vissa ändringar i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension,
allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena samt folkskolans tjänste-
och familjepensionsreglementen, m. m., jämte väckt motion i fråga
om förbättring av vissa äldre reservstatspensioner. (466.)

Anmäld den 30 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 504—508,
590 och 591). Åter anmäld den 24 september 1943, varvid kungörelser utfärdades
(sv. f. nr 710, 711 och 720). Ärendet är därmed slutbehandlat.

114. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tjänste- och familjepensionsreglementen för de högre kommunala skolorna.
(467.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 510, 511, 576 och 577).

115. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till avskrivning av nya
kapitalinvesteringar. (448.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

116. samma dag, angående tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43.
(468.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

117. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1943/44. (469.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

118. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1943/44. (470.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

119. samma dag, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m. (471.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

120. den 1 juli, angående efterkrigsproblemen m. m. (439.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

121. den 6 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
flir Kungl. Majit att i vissa fall medgiva skattskyldig rätt att
vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. åtnjuta avdrag
för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete. (472.)

Det av riksdagen lämnade bemyndigandet anmäldes den 17 december 1943 i samband
med beviljande i vissa fall av skattebefrielse.

230

122. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag till förordning
örn tillfällig nedsättning av skatten för vissa automobiler. (473.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 november 1943, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 778).

123. den 16 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (477.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1943.

124. den 20 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni 1940
(nr 478) om nöjesskatt. (499.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1943, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 786).

125. den 24 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av räntan å lån från statens utlåningsfonder. (487.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 december 1943, varvid kungörelser utfärdades
(sv. f. nr 936 och 937).

126. den 8 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande
höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän jämte i ämnet
väckta motioner. (513.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 december 1943.

127. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en statens organisationsnämnd, m. m. (514.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 december 1943, varvid instruktion utfärdades
(sv. f. nr 931).

128. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1943/44. (515.)

Anmäld den 10 december 1943, varvid beredskapsstaten fastställdes att lända till
efterrättelse som förskottsstat. Skrivelsen är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

129. den 15 december, angående val av en fullmäktig i riksgäldskontoret samt en
suppleant för fullmäktige i samma kontor. (518.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1943.

130. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379), m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (525.)

Anmäld den 17 december 1943, därvid författningar utfärdades (sv. f. nr 855—
858 samt 863). Ärendet är därmed slutbehandlat utom såvitt angår riksdagens anhållan,
att Kungl. Majit ville snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag örn
inrättande av en central nämnd med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen.

131. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december
1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt, m. m. (526.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1943.

132. den 16 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (523.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1943.

231

133. samma dag, angående tilläggsstat I till rikssstaten för budgetåret 1943/44.
(524.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1943.

134. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående finansstatistikens
effektivisering. (529.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1943.

135. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa
ändringar i den till allmänna tjänstepensionsreglementet hörande pensionsåldersförteckningen
m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (530.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 december 1943, varvid kungörelser utfärdades
(sv. f. nr 916 och 917).

136. samma dag, angående reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.
(531.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 december 1943.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 9 februari 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (17.)

Anmäld den 12 och den 26 februari 1943. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

2. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44,
i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

(67.)

Anmäld den 16 april, den 21 maj, den 17 juni samt den 29 juli 1943. Sistnämnda
dag utfärdades ett reglemente (sv. f. nr 663). Skrivelsen är slutbehandlad utom
beträffande punkten 1, angående uppförande av byggnad för medicinsk-kemiska
och farmakologiska institutionerna vid universitetet i Uppsala.

3. den 27 mars, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under
riksstatens åttonde huvudtitel, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Anmäld den 16 april, den 7 och den 21 maj, den 4 och den 30 juni, den 5 och den
26 november samt den 3 december 1943. Den 7 maj utfärdades därvid tre kungörelser
(sv. f. nr 269, 376 och 398). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

4. den 8 maj, i anledning av väckt motion angående utredning örn ändrade
grunder för kommunernas befogenhet att anslå medel till bestridande av
skolbarns inackorderingskostnader. (192.)

Överlämnad den 31 december 1943 till 1940 års skolutredning för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av skolutredningens uppdrag.

5. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid universitetet
i Uppsala jämte vissa i ämnet väckta motioner. (191.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1943.

232

6. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur
kyrkofonden för budgetåret 1943/44 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garnisonspastorns
i Boden avlöningsförmåner m. m. (203.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 oktober 1943.

8. den 18 maj, angående förbättrad lägre handelsundervisning m. m. (200.)
Anmäld den 22 december 1943, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga.

9. samma dag, angående utredning om en förstärkning av akademisk forskning
och undervisning rörande samtida svenska samhällsförhållanden. (201.)

Anmäld den 11 juni 1943, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
socialutbildningssakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas
uppdrag.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1943/44 till museala ändamål. (216.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1943.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till inredning och utrustning av gymnastiska centralinstitutets
nybyggnad. (217.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1943.

12. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte
vissa i ämnet väckta motioner. (229.)

Anmäld den 4 juni 1943, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 379) och den
30 juni 1943, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 618). Ärendet är i vad
detsamma avser riksdagens hemställan dels örn utredning angående rektorernas
expeditionsgöromål, dels ock, att Kungl. Maj:t måtte förelägga riksdagen förslag
om fortsatt förstatligande av de kommunala mellanskolorna, beroende på Kungl.
Maj :ts prövning, sedan skolöverstyrelsen den 14 oktober samt den 12 november
1943 avgivit förslag i nämnda frågor.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till tekniska läroverk m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (230.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1943.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1943/44 till örn- och nybyggnadsarbeten
vid nomadskolorna jämte en i ämnet väckt motion. (231.)

Anmäld den 17 juni och den 29 oktober 1943, varmed skrivelsen slutbehandlats.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till nybyggnad för högre allmänna läroverket i Haparanda
m. m. (232.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

16. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lektorn G. Montelins
placering i löneklass. (233.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

233

17. samma dag, i anledning av väckt motion örn vissa dövstumprästers löneförhållanden.
(234.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till kungörelse
angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa
kyrkliga högtidsdagar. (236.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1943, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 266).

19. den 1 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning. (256.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 537).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa anslag
till folkskoleväsendet för budgetåret 1943/44. (259.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 538).

21. den 8 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till August Abrahamsons stiftelse för slöjdlärarutbildning.
(276.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till utbyggande av karolinska sjukhuset m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (280.)

Anmäld den 30 juni och den 24 september 1943.1 viss del är ärendet alltjämt beroende
på Kungl. Majis prövning.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet jämte
i ämnet väckta motioner. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943.

24. den 9 juni, angående effektiviserad yrkesvägledning för ungdom. (295.)
Anmäld den 3 december 1943, därvid kanslern för rikets universitet anbefalldes att
— efter inhämtande av yttranden från föreståndarna för psykologiska laboratoriet
vid universitetet i Uppsala, psykologiska institutionen vid universitetet i Lund och
psykologiska institutionen vid Göteborgs högskola samt vederbörande vid Stockholms
högskola — inkomma med yttrande i ärendet, varjämte ingenjörsvétenskapsakademien,
Sveriges industriförbund — efter hörande av dess arbetsledareinstitut
— samt landsorganisationen i Sverige lämnades tillfälle att i ärendet inkomma
med yttrande.

25. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa lektorsprebendefastigheter. (302.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

26. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av tandläkarinstitutet m. m. (310.)

Anmäld den 30 juni och den 23 juli 1943. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

234

27. samma dag, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för främjande
av medicinsk forskning m. m. (311.)

Anmäld den 26 november 1943, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga.

28. den 22 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1943/44 till kristillägg. (355.)

Skrivelsen är, i vad den avser ecklesiastikdepartementet, anmäld och slutbehandlad
den 30 juni 1943.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för dyrtidstillägg åt präster m. m. (394.)

Anmäld den 30 juni 1943.1 vad skrivelsen avser militär- och marinpastorernas anställande
och avlönande ur kyrkofonden är densamma överlämnad till försvarsdepartementet
för handläggning.

30. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en överstyrelse för yrkesutbildning jämte i ämnet väckta motioner. (414.)

Anmäld den 30 juni och den 22 december 1943. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1943/44 till dövstumskolorna m. m. (415.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till skolöverstyrelsen jämte en i ämnet väckt motion.
(416.)

Anmäld den 30 juni och den 22 december 1943. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m.m.inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (442.)

Anmäld den 30 juni samt den 8, den 15 och den 29 oktober 1943. Beträffande
punkten 4, avseende anslag till ombyggnad av paviljong I vid akademiska sjukhuset
i Uppsala m. m., är skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning
m. m. (441.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

35. den 1 juli, angående vägledning vid den studerande ungdomens val av
levnadsbana. (376.)

Anmäld den 19 november 1943 och överlämnad till statens arbetsmarknadskommission
för att beaktas vid det inom kommissionen pågående arbetet för en utbyggnad
av yrkesvägledningen vid de allmänna läroverken. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

36. den 16 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (478.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1943.

235

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 februari 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser jordbruksdepartementets verksamhetsområde. (20.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 februari 1943.

2. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för vissa personer från betalningsskyldighet till kronan på grund
av virkesköp. (42.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1943.

3. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m. (46.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1943, därvid två författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 78 och 79).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) om rätt för
arrendator att bortföra stråfoder m. m. (47.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1943, därvid en lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 80).

5. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår anslagsfråga.
(53.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 mars 1943.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av vissa områden till Tärna kommun i Västerbottens län. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1943.

7. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till inköp av vägbyggnadsmaskiner. (89.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 mars 1943.

8. den 30 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i dessa ämnen
väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 1
föreslagit med undantag för framställningen under punkt 77. Beslut i fråga om
punkt 63 har meddelats i skrivelsen nr 299 redovisad under punkt 34 här nedan,
i fråga om punkterna 64—66 i skrivelsen nr 245 redovisad under punkt 30 här
nedan, i fråga om punkt 72 i skrivelsen nr 304 redovisad under punkt 38 här
nedan, i fråga om punkterna 81 och 107 i skrivelsen nr 381 redovisad under punkt
46 här nedan, i fråga örn punkt 104 i skrivelsen nr 180 redovisad under punkt
25 här nedan, i fråga örn punkterna 108 och 109 i skrivelsen nr 378 redovisad
under punkt 43 här nedan, i fråga om punkt 127 i skrivelsen nr 145 redovisad
under punkt 16 här nedan, i fråga om punkt 128 i skrivelsen nr 377 redovisad
under punkt 42 här nedan, i fråga örn punkterna 173, 174, 187 och 188 i skrivelsen
nr 380 redovisad under punkt 45 här nedan, i fråga om punkt 191 i skrivelsen
nr 379 redovisad under punkt 44 här nedan, i fråga örn punkt 194 i skrivelsen
nr 305 redovisad under punkt 39 här nedan, i fråga om punkterna 215—
218 i skrivelsen nr 175 redovisad under punkt 20 här nedan samt i fråga örn
punkt 240 i skrivelsen nr 384 redovisad under punkt 48 här nedan. I utlåtandet

236

härutöver behandlade punkter hava anmälts och slutbehandlats den 2, 9, 16, 21
och 30 april, den 21 maj och den 30 juni 1943. Besluten den 16 april och den
21 maj innefattade bland annat utfärdande av tre författningar (sv. f. nr 222
223 och 341).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård
av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med
flera områden. (104.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1943, därvid tre författningar i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 152—154).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner. (105.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 7 föreslagit.
I utlåtandet behandlade punkter med undantag av punkt 3 hava anmälts
och slutbehandlats den 7 och den 21 maj 1943, därvid bland annat två kungörelser
utfärdats (sv. f. nr 233 och 270). I fråga om punkt 3, som avser anslag till
byggnadsarbeten vid statens skogsförsöksanstalt, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dödning
av inteckning i en från fastigheten Hättebo l4 i Nydala socken, Jönköpings
län, försåld lägenhet. (106.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1943.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för dödsboet efter P. E. Eriksson från By, Rödön, från betalningsskyldighet
till kronan på grund av virkesköp. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1943.

13. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till statens centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt av vissa
områden av kronoegendomen Bergshamra nr 1 i Stockholms län. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1943.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa fastigheter, som disponeras av veterinärinrättningen i Skara.
(143.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1943.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond, m. m. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1943.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader. (145.)

Anmäld den 4 juni och den 20 augusti 1943, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet sistnämnda dag innefattade bland annat inrättande av en statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader.

17. den 14 april, i anledning av väckta motioner om höjning av maximigränsen
för låneunderstöd ur fiskerilånefonden. (171.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1943, därvid en författning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 220).

237

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av
gällande bestämmelser rörande älgavgifter m. m. (172.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943, därvid bland annat kungörelse i

ämnet utfärdades (sv. f. nr 521).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
bestridande av vissa kostnader för utredning rörande Horssjöns torrläggningsföretag
av år 1937 i Jönköpings län. (173.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1943.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
rikets allmänna kartverk. (175.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1943.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd
till uppförande av en andelsladugård i Bjärme i Jämtlands län. (176.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 oktober 1943.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1943.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för främjande av linodlingen m. m. (178.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1943.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för stödjande av odlingen av vissa köksväxter. (179.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1943.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt angår anslag till Bidrag till lastningsoch
lossningsanordningar för sockerbetor. (180.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1943, därvid bland annat en kungörelse i

ämnet utfärdades (sv. f. nr 199).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 188 angående
reglering av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet. (187.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1943, därvid bland annat förordning i

ämnet utfärdades (sv. f. nr 197).

27. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (204.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1943.

28. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
för budgetåret 1943/44 till anordningar för lastning och lossning av sockerbetor
vid statens järnvägar. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1943.

29. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, såvitt angår
jordbruksärenden. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1943.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående omorganisation
av statens veterinärbakteriologiska anstalt m. m. (245.)

238

Anmäld den 11 och den 30 juni samt den 31 december 194*3, varmed skrivelsen
slutbehandlats.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo. (246.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943, därvid bland annat tre kungörelser i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 517—519).

32. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning om de norrländska
ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser.
(247.)

Anmäld den 17 december 1943, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla utredningsmän för att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande åtgärder för det norrländska näringslivets förkovran.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till stöd för de renskötande lapparna m. m. (249.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943.

34. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till Veterinärinrättningen
i Skara. (299.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för undersökningar rörande förbättrad vattenavrinning från Ringsjön i
Malmöhus län. (300.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 juli 1943.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
örn leverans av mul- och klövsjuke vaccin från Danmark till
Sverige. (301.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av kronotorp å vissa kronoparker m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(303.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943, därvid bland annat två kungörelser
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 532 och 533).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående det statsunderstödda
bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur. (304.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943, därvid bland annat kungörelse i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 387).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
till särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet. (305.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående avtal rörande
gruvskogarna i riket jämte i ämnet väckta motioner. (306.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (307.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

239

42. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplysningsverksamhet
rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets område.
(377.)

Anmäld den 30 juni och den 24 september 1943, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet sistnämnda dag innefattade bland annat inrättande av en jordbrukets
upplysningsnämnd.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(378.)

Anmäld den 30 juni, den 16 juli samt den 27 och den 30 augusti 1943, varmed
skrivelsen slutbehandlats. Besluten den 30 juni och den 16 juli innefattade bland
annat utfärdande av fem författningar (sv. f. nr 454—457 och 625).

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo jämte i ämnet väckta
motioner. (379.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, därvid bland annat två kungörelser
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 530 och 531).

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
skogsstyrelsen m. m. (380.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till dels jordbruksekonomisk
undersökning och dels svenska smörprovningarna. (381.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m., i vad angår jordbruksärende.
(383.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till kristillägg samt till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. m., såvitt angår kristillägg under nionde huvudtiteln. (384.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område av kronoegendomen Sveden nr 1 och 2 i Stockholms
stad. (385.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

50. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående auktoriserad mätning av ved och annat virke m. m., såvitt angår
anslagsfrågor. (386.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

51. samma dag, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni
1942. (417.)

Anmäld den 12 november 1943 i vad på jordbruksdepartementet ankommer
(punkten 9:o Forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens områ -

240

de). Härvid bemyndigades chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst
sju utredningsmän för att verkställa utredning i ämnet. Utredningsmän tillkallades
samma dag. Utredningen avvaktas.

52. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44 jämte i ämnet väckta
motioner. (451.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943 i vad på jordbruksdepartementet ankommer.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående auktoriserad mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt den
hänvisats till lagutskott. (459.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, därvid en lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 453).

54. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan
örn opartisk mätning av allt virke, som ingår i allmän flottning. (460.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

55. den 13 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad angår
vissa jordbruksärenden. (474.)

Anmäld den 26 november 1943, varigenom skrivelsen slutbehandlats utom i vad
avser punkt 6 av bilaga 15 i propositionen, beträffande vilken punkt lantbruksstyrelsen
samma dag anbefalldes att inkomma med förslag till närmare bestämmelser.

56. den 20 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad angår
jordbruksdepartementets verksamhetsområde. (494.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1943, därvid bland annat en kungörelse
utfärdades (sv. f. nr 811).

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i
villkoren för vissa tomtupplåtelser. (495.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1943.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av visst område till Fredrika kommun i Västerbottens län. (496.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1943.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från betalningsskyldighet till kronan på grund av virkesköp. (497.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1943.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande
av bidrag ur domänfonden till föreningen för växtförädling av skogsträd.
(498.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1943.

61. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad angår
anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering jämte i detta ämne
väckta motioner. (511.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 december 1943.

241

62. den 11 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad angår
anslag till statens meteorologisk-hydrografiska anstalt. (517.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1943.

63. den 17 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom m. m. (533.)

Anmäld den 17 och den 22 december 1943, varmed skrivelsen slutbehandlats. Beslutet
sistnämnda dag innefattade utfärdande av två lagar (sv. f. nr 883 och 884).

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 februari 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (26.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1943.

2. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63)
angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift. (28.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1943, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 141).

3. den 23 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (34.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 mars 1943.

4. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.
(52.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1943, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 101).

5. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
m. m. (49.)

Anmäld den 12 och den 26 mars samt den 17 juni 1943. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

6. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom
propositionen framlagda förslag till lag örn ändrad lydelse av 17 kap.
12 § handelsbaden, lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni
1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning och förordning om skyldighet för
arbetsgivare att anmäla arbetsanställning. (66.)

Anmäld och slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande den 30 april
1943, varvid lag örn ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 örn krigsskadeersättning
utfärdades (sv. f. nr 209).

18 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1944 urs riksdag.

242

7. den 23 mars, angående regleringen för budgetåret 1943/44 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (12.)

Anmäld och slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande den 21 mai

1943.

8. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående förstärkning
av tionde huvudtitelns anslag för budgetåret 1942/43 till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga. (125.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1943.

9. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å
kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde. (131.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1943.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag. (133.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1943.

11. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under
riksstatens tionde huvudtitel, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde. (10.)

Anmäld och slutbehandlad beträffande punkten 33 den 16 juli, beträffande punkten
34 den 22 oktober samt beträffande övriga punkter — med undantag för
punkten 39 — den 30 april 1943. Punkten 39 anmäld och delvis behandlad den
7 augusti 1943.

12. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad
propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (155.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1943.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av behållningen å till anläggningar för oljelagring ovan jord anvisade reservationsanslag.
(160.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1943.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till nybyggnad för ett laboratorium för betongtekniska
provningar vid statens provningsanstalt m. m. (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1943.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar.
(162.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1943.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
särskilda minskyddsanordningar inom den s. k. lejdtrafiken. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1943.

17. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
av giltighetstiden för vissa tilläggstullar. (235.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning i detta
departement.

243

18. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring. (262.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1943, därvid lag i ämnet utfärdades (sv.

f. nr 338).

19. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om avgifter för sjöfolks pensionering m. m. (288.)

Anmäld och delvis avgjord den 30 juni 1943, därvid lag om avgifter för sjöfolks

pensionering utfärdades (sv. f. nr 516).

20. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att förordna om uttagande av viss tilläggstull å druv- och stärkelsesocker
m. m. (387.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning i detta

departement.

21. den 22 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
att låta Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne övertaga
verksamheten vid lotsverkets livräddningsstationer på Gotland. (325.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utförande av vissa
gas-, vatten- och avloppsledningar å Norra Djurgården. (326.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
uppförande av byggnad för textilforskning m. m. (327.)

Anmäld den 8 juli 1943. Ärendet är i viss del fortfarande beroende på Kungl.

Maj:ts prövning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till uppförande av byggnader för järn- och metallforskning
m. m. (328.)

Anmäld den 8 juli och den 26 november 1943. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag för budgetåret 1943/44 till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet.
(329.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken, svenskt fotografiskt papper
och film m. m. (343.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1943/44 till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m. (344.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till anordnande av en mät- och avmagnetiseringsstation
i Göteborg. (345.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

244

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av utrikesrepresentationen och effektivisering av upplysningsverksamheten
i Amerika m. m. (346.)

Anmäld och slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande den 15 oktober
1943.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1943/44 till kristillägg. (355.)

Anmäld och slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande den 30 juni
1943.

31. den 1 juli, i anledning av väckta motioner om bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg. (462.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. samma dag, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i sjöarbetstidslagen.
(463.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 24 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av utvidgad byggnadsplan för svenska träforskningsinstitutet.
(501.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 27 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 oktober 1914 (nr 349)
om tillsyn å fartyg. (502.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 december 1943, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 836).

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning.
(504.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 december 1943, därvid utfärdades dels lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning
(sv. f. nr 808), dels ock instruktion för statens krigsskadenämnd (sv. f.
nr 809).

10. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 9 februari 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde. (18.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1943.

2. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till folkköksverksamhet. (86.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 oktober 1943, varvid kungörelse i ämnet utfärfärdades
(sv. f. nr 726).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till uppförande och
drift av en fabriksanläggning för tillverkning av syntetiskt gummi m. m.
(87.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 mars 1943.

245

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån för ombyggnad
av lastautomobiler för bruk med personbilsringar m. m. (88.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1943, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 242).

5. den 30 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under
riksstatens elfte huvudtitel, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde. (11.)

Anmäld den 16 april och den 30 juni 1943. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

6. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående
vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. (112.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1943, varvid lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 187).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering
av förbrukningen av elektrisk kraft och gas. (113.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1943, varvid lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 188).

8. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) örn skyldighet att
bortföra varuförråd, m. m. (134.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1943, varvid tre lagar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 189—191).

9. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde. (169.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1943.

10. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till ersättning för förfogande
över vissa fartyg. (257.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1943.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1943/44 till förlagskapital
för inköp av förnödenheter m. m. (258.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1943.

12. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293).
(308.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1943, varvid lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 403).

13. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga
åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. (312.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

14. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till kristidsnämndernas verksamhet. (313.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

246

15. den 22 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1943/44 till kristillägg. (355.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943 i vad på folkhushållningsdeparte mentets

föredragning ankommer.

16. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn avverkningsskyldighet.
(438.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, varvid lag i ämnet utfärdades (sv. f.

nr 500).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. jämte en i
ämnet väckt motion. (443.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1943/44 till försöksodling av gummiförande växter. (444.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa anslag
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m., i vad avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde. (445.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943.

20. den 24 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde. (490.)

Anmäld den 3 och den 17 december 1943. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

247

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1943 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Majis prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

2. den 27 februari 1943, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av lagen om adoption. (40.)

16. den 10 april, i anledning av väckt motion angående rätt att företaga sjösänkning
till förmån för gruva. (127.)

19. den 15 maj, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående åtgärder
mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar m. m. (205.)

20. samma dag, i anledning av väckta motioner om en revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen. (206.)

29. den 4 juni, i anledning av väckta motioner om avskaffande av utskylds-,
fattigvårds- och konkursstrecken såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt
vid allmänna val. (274.)

30. den 5 juni, i anledning av väckt motion angående viss ändring av stadsplanelagen.
(268.)

31. den 9 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna, dels ock
i ämnet väckta motioner. (290.)

32. den 15 juni, i anledning av dels Kungl. Majis i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till Häradsrätterna: Reseersättningar till
nämndemän m. m., dels ock en väckt motion. (291.)

34. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förberedande
åtgärder för inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland. (293.)

37. den 16 juni, i anledning av väckt motion angående revision av grundlagarnas
bestämmelser örn beskattning, statsreglering och därmed sammanhängande
ämnen m. m. (322.)

42. den 22 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn tillsyn över hundar. (348.)

43. samma dag, i anledning av väckt motion örn magistrats skiljande från rådstuvurätt.
(351.)

49. den 28 juni, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till
lag örn villkorlig frigivning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (352.)

56. den 11 december, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med
förslag till utredning angående riksdagens arbetsformer. (516.)

248

2. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

8. den 30 mars 1943, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
lagen örn arbetarskydd m. m. (76.)

11. den 10 april, i anledning av väckta motioner örn rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen, arbetsrådet
och försäkringsrådet. (126.)

16. den 8 maj, i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen.
(190.)

21. den 19 maj, angående utredning om åtgärder för att förbättra förhållandena
för de sockersjuka. (223.)

25. den 29 maj, i anledning av väckt motion om vidgad möjlighet för arbetsgivare
att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare.
(250.)

31. den 5 juni, i anledning av väckt motion angående rätt för fattig, å sanatorium
vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension,
m. m. (283.)

32. samma dag, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i förordningen
om mödrahjälp. (284.)

53. den 28 juni, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30
juni 1942. (417.)

3. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

24. den 18 maj 1943, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande
rundradiorörelsen. (209.)

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till posthusbyggnad i Östersund. (211.)

38. den 21 juni, angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.
(375.)

44. den 1 juli, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)

4. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

33. den 3 april 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
giltighet av gällande skattegruppering m. m. (119.)

48. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (182.)

249

51. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring i grunderna
för taxering av inkomst av jordbruksfastighet, m. m. (185.)

52. samma dag, i anledning av väckta motioner örn viss skattefrihet för jordbrukskassor
m. fl. (186.)

65. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avlöningsreglemente
för de högre kommunala skolorna. (228.)

79. den 9 juni, angående åtgärder för införande av deltidstjänst. (297.)

100. samma dag, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för åstadkommande
av kontroll över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande. (^34.)

106. den 28 juni, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni
1942. (417.)

108. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning rörande orsakerna
till det försämrade nykterhetstillståndet i riket m. m. (455.)

120. den 1 juli, angående efterkrigsproblemen m. m. (439.)

128. den 8 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1943/44. (515.)

130. den 15 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379), m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (525.)

5. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

2. den 23 mars 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1943/44, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(67.)

4. den 8 maj, i anledning av väckt motion angående utredning om ändrade
grunder för kommunernas befogenhet att anslå medel till bestridande av
skolbarns inackorderingskostnadcr. (192.)

8. den 18 maj, angående förbättrad lägre handelsundervisning m. m. (200.)

9. samma dag, angående utredning örn en förstärkning av akademisk forskning
och undervisning rörande samtida svenska samhällsförhållanden. (201.)

12. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte
vissa i ämnet väckta motioner. (229.)

17. samma dag, i anledning av väckt motion örn vissa dövstumprästers löneförhållanden.
(234.)

250

22. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till utbyggande av karolinska sjukhuset m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (280.)

24. den 9 juni, angående effektiviserad yrkesvägledning för ungdom. (295.)

27. den 16 juni, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för främjande
av medicinsk forskning m. m. (311.)

33. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(442.)

6. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

10. den 30 mars 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till
kapitalinvesteringar jämte i ämnet väckta motioner. (105.)

32. den 26 maj, i anledning av väckt motion angående utredning om de norrländska
ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser.
(247.)

40. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avtal rörande
gruvskogarna i riket jämte i ämnet väckta motioner. (306.)

51. den 28 juni, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni
1942. (417.)

55. den 13 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad angår
vissa jordbruksärenden. (474.)

7. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

11. den 13 april 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1943/44 under riksstatens tionde huvudtitel, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde. (10.)

19. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om avgifter för sjöfolks pensionering m. m. (288.)

23. den 22 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
uppförande av byggnad för textilforskning m. m. (327.)

31. den 1 juli, i anledning av väckta motioner om bemanningsbestämmelser för
handelsfartyg. (462.)

32. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring i sjöarbetstidslagen.
(463.)

33. den 24 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av utvidgad byggnadsplan för svenska träforskningsinstitutet.
(501.)

251

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Mayl anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1943 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling dessa ärenden
undergått under år 1943.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Majit med begäran örn förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för egnahemsbildningen.
(201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 274 och
1940 sid. 301. Ärendet är, efter beredning inom justitiedepartementet, beroende
på Kungl. Maj :ts prövning.

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 275, 1938
sid. 281, 1939 sid. 279 och 1940 sid. 302. I den mån ärendet icke slutbehandlats
är det beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 14 här
nedan.)

3. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag om kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1936 sid. 335 samt
1939 sid. 280 och 291. Såvitt angår frågan örn ändring av bestämmelserna örn
skadeståndsansvar för kommunala förtroendemän är ärendet beroende på Kungl.
Majits prövning.

4. den 11 mars 1931, i anledning av väckt motion örn beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse m. m. (53.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 251. Straffrättskommitténs
utredningsarbete för en revision av brottsbestämmelserna rörande
skadegörelse m. m. pågår.

252

5. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion örn lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 sid. 276 och
1943 sid. 248. Sedan skrivelsen överlämnats till justitiedepartementet från kommunikationsdepartementet,
är ärendet, i den mån det icke slutbehandlats, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 49 här nedan.)

6. den 20 maj 1931, i anledning av väckt motion angående införande av ett
dagordningsinstitut i vår författning. (246.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 281. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 8 mars 1932, i anledning av väckta motioner om avskaffande av krigsdomstolarna
och strafflagen för krigsmakten. (68.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 276, 1939
sid. 280, 1940 sid. 302, 1941 sid. 226, 1942 sid. 251 och 1943 sid. 222. Utredningen
angående revision av strafflagen för krigsmakten pågår.

8. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av
den s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 281 och
1940 sid. 303. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m. pågår. (Jfr ärendet under punkten 39 här
nedan.)

10. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 332 och
1939 sid. 282. Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

11. den 8 maj 1934, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag
till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som
lida av rubbad själsverksamhet, dels ock en i ämnet väckt motion. (228.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279, 1938
sid. 283, 1940 sid. 303, 1941 sid. 227 och 1942 sid. 252. Kungl. Maji har genom
remiss den 5 november 1943 underställt utarbetat förslag till lag örn kastrering
lagrådets granskning.

12. den 4 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående djurplågeri. (61.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 284 och
1939 sid. 282. Ärendet är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet.

13. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande av
skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279, 1938
sid. 284, 1939 sid. 282 och 1940 sid. 304. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

253

14. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 284, 1939
sid. 282 och 1940 sid. 304. I den mån ärendet icke slutbehandlats är det beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 2 här ovan.)

15. den 5 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med förslag
till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder i fråga om den i skrivelsen begärda utredningen
angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning, som bereder arbetare
vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar, se ämbetsberättelserna 1938
sid. 285 och 1939 sid. 282. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 36 här nedan.)

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. (289.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 280, 1941
sid. 228 och 1942 sid. 253. Straffrättskommitténs utredningsarbete pågår.

17. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 285. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga örn uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 sid. 253 och
1943 sid. 223. Ärendet är, i avbidan på ändring i de författningar som innehålla
föreskrifter om kungörande av världsliga meddelanden i kyrka, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 50 här nedan.)

19. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser örn utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 285 och
1942 sid. 254. Det utredningsarbete för kodifiering av ärvdabalken, som jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 oktober 1941 givits i uppdrag åt särskilt
tillkallade sakkunniga, pågår.

20. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner angående delning av
mark, som förut använts till väg. (172.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 286 och
1939 sid. 283. Ärendet är föremål för vidare utredning av fastighetsbildningssakkunniga.

21. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner örn beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 305. Fastighetsbildningssakkunnigas
utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet å
landet m. m. pågår. (Jfr ärendet under punkten 39 här nedan.)

22. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—30
juni 1935. (339.)

Angående vidtagna åtgärder i fråga örn ändrade bestämmelser rörande nedsättning
och utbetalning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning, se ämbetsberättelserna

254

1939 sid. 284, 1940 sid. 305, 1942 sid. 254 och 1943 sid. 224. Sedan den 18 juli
1942 (sv. f. nr 740) utfärdats ny rättegångsbalk, vari upptagits bestämmelser örn
nedsättning och utbetalning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning, är ärendet
slutbehandlat.

23. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta motioner
angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Angående vidtagna åtgärder i vad angår den av riksdagen begärda utredningen
örn föreningsväsendets normering genom lagstiftning, se ämbetsberättelserna 1939
sid. 284 och 298 samt 1940 sid. 306. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
(Jfr punkten 37 under socialdepartementet i bilaga IV.)

24. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 306. Fastighetsbildningssakkunnigas
utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet å
landet m. m. pågår. (Jfr ärendet under punkten 39 här nedan.)

25. den 6 april 1937, i anledning av väckt motion angående bestridandet av
kostnaderna för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å
svenskt fartyg. (128.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 285, 1940 sid. 306
och 1943 sid. 224. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 24 april 1937, i anledning av väckt motion om åtgärder i syfte att
parts ekonomiska oförmåga att inställa sig vid domstol må anses utgöra
laga förfall m. m. (192.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 306, 1942
sid. 255 och 1943 sid. 225. Förslag till revision av lagstiftningen örn fri rättegång,
innefattande reglering jämväl av förevarande spörsmål, har den 3 december 1943
remitterats till lagrådet för utlåtande.

27. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande eller revision
av lagen örn straff för ämbetsbrott av präst m. m. (196.)

Skrivelsen har den 26 augusti 1943 överlämnats till straffrättskommittén för beaktande
vid fullgörande av dess uppdrag.

28. den 8 maj 1937, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av strafflagen, m. m., dels ock väckta motioner
angående effektivare lagstiftning mot ocker. (278.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 225, 1939
sid. 285, 1940 sid. 307, 1941 sid. 229, 1942 sid. 255 och 1943 sid. 225. Kungl.
Majit har genom remiss den 5 november 1943 underställt utarbetat förslag till
ändrad lagstiftning rörande homosexualitetens straffrättsliga behandling m. m.
lagrådets granskning. Med avseende å frågan örn den straffrättsliga behandlingen
av förbrytare, vilkas kriminalitet sammanhänger med ett lättjefullt och oordnat
levnadssätt hos den brottslige, är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Majits
prövning.

29. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändring i strafflagens
bestämmelser om sabbatsbrott. (279.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 255. Straffrättskommitténs
utredningsarbete pågår.

255

30. den 25 maj 1937, i anledning av väckta motioner om åtgärder för stärkande
av justitiekanslerns samt justitieombudsmannens och militieombudsmannens
ställning. (313.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 226, 1939
sid. 286, 1940 sid. 307, 1941 sid. 230 och 1942 sid. 255. Frågan örn justitiekanslerns
allmänna ämbetsställning är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion örn revision av lagen angående
utlämning av förbrytare, m. m. (356.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 2 juni 1937, angående utredning om orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m. (387.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 227, 1940
sid. 307, 1941 sid. 230 och 1942 sid. 256. 1939 års ungdomsvårdskommittés utredningsarbete,
som återupptogs i full utsträckning i slutet av år 1941, pågår
alltjämt.

33. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 308. Den åt
tillkallad sakkunnig anförtrodda utredningen örn det allmännas ansvar för skada,
som uppkommit genom fel eller försummelse av tjänsteman, har ännu icke påbörjats,
varför ärendet vilar tillsvidare.

34. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 302 punkten 71
och 1940 sid. 308.

35. den 5 mars 1938, i anledning av väckta motioner om viss ändring i bestämmelserna
örn sättet för val av förstakammarledamöter i stad, som
utgör egen valkrets. (83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar av
17 kap. 4 § handelsbaden m. m. (96.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 15
här ovan.)

37. den 18 mars 1938, med hemställan om utredning angående en departemcntalreform.
(112.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 308, 1941
sid. 231 och 1942 sid. 256. Sakkunnigutredningen (st. off. utr. 1939: 44) angående
statsdepartementens organisation och därmed sammanhängande frågor är beroende
på Kungl. Majtts prövning.

38. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion örn ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 örn expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 223. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
örn delning av jord å landet. (234.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 309 och

256

1941 sid. 231. Det åt fastighetsbildningssakkunniga jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 9 juni 1939 givna utredningsuppdraget pågår. (Jfr ärendena
under punkterna 9, 21 och 24) här ovan.)

4<0. den 20 maj 1938, i anledning av väckt motion angående de inom statskyrkans
ram existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning m. m.
(300.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 224. De i skrivelsen
berörda frågorna skola upptagas till behandling vid en utredning rörande
ny dissenterlagstiftning, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 oktober
194)3 uppdragits åt särskilt tillkallade sakkunniga.

4)1. den 25 maj 1938, angående beredande av möjlighet för svenska medborgare
av judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda i
svenska kyrkan. (323.)

Den i skrivelsen berörda frågan skall upptagas till behandling vid en utredning
rörande ny dissenterlagstiftning, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
15 oktober 194-3 uppdragits åt särskilt tillkallade sakkunniga.

4)2. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner örn förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället. (362.)
Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 309. Efter det
tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse av § 16
regeringsformen (st. off. utr. 1941:20), är ärendet beroende på Kungl. Majis
prövning.

43. den 1 mars 1939, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande ersättning till rättegångsbiträde i fri rättegång. (67.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 sid. 257 och
1943 sid. 227. Förslag till revision av lagstiftningen örn fri rättegång, innefattande
reglering jämväl av förevarande spörsmål, har den 3 december 1943 remitterats
till lagrådet för utlåtande.

44. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av lagstiftningen
örn kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt
uppdrag. (68.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 233. På grund
av Kungl. Maj:ts den 22 juni 1939 givna bemyndigande har chefen för justitiedepartementet
den 16 september 1943 tillkallat sakkunniga för utredning angående
revision av lagstiftningen örn kvinnas rätt att innehava statstjänst och
andra offentliga uppdrag, varefter utredningsarbetet påbörjats.

45. den 29 april 1939, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30
juni 1938. (219.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 234. Frågan
örn marklösen vid vägbyggnad har blivit löst genom 1943 års lagstiftning om
förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. I den mån ärendet icke
slutbehandlats är det beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av möjlighet
att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare, och
därefter inteckna samma rätt. (262.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 234.

257

47. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av
effektivare skydd för svensk konstslöjd. (2G3.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. samma dag, i anledning av väckta motioner om åstadkommande av dels
vissa ändringar i organisationen för behandling av utlänningsärenden, dels
ock en ny invandringslag. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 235 och
1943 sid. 227. Enär det utredningsarbete, som uppdragits åt de jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 9 juni 1939 tillkallade sakkunniga (1939 års utlänningssakkunniga),
ansetts icke kunna fullföljas från de utgångspunkter som angå vos vid
deras tillkallande, har det åt dem givna uppdraget förklarats förfallet. Däremot
har en utredning ansetts böra verkställas på grundval av de under krigsåren gjorda
erfarenheterna och med beaktande av behovet av en översyn av gällande bestämmelser
på området. På grund härav har Kungl. Maj:t den 21 april 1943 bemyndigat
chefen för justitiedepartementet att tillsätta en ny sakkunnigutredning
för översyn av gällande utlänningslag jämte vad därmed äger samband. Efter det
dessa sakkunniga i första hand upptagit till behandling frågorna beträffande frihetsberövande
åtgärder mot utlänningar och i augusti 1943 avlämnat promemoria
härom, innefattande bland annat förslag till lag örn ändring i utlänningslagen, vilket
förslag i proposition den 15 oktober 1943 (nr 352) förelagts riksdagen, fortsätter
utredningsarbetet efter de den 21 april 1943 angivna riktlinjerna.

49. den 23 maj 1939, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av 36 § i 1934 års lag örn allmänna vägar. (299.)

Skrivelsen har den 4 maj 1943 överlämnats till justitiedepartementet från kommunikationsdepartementet.
Sedan de i ämbetsberättelsen 1943 sid. 249 omförmälda
sakkunniga avgivit betänkande med förslag till lag örn förbud i vissa fall
mot affärsannonser m. m. och utlåtanden däröver inhämtats, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 5 här ovan.)

50. den 3 juni 1939, i anledning av väckt motion om uteslutande ur vissa
kommunallagar m. fl. författningar av bestämmelserna örn obligatorisk
uppläsning av kungörelse örn stämma och sammanträde m. m. (341.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 258. Ärendet
är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet. (Jfr ärendet under
punkten 18 här ovan.)

51. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 235. Såvitt
angår riksdagens hemställan om en omläggning eller utvidgning efter vissa riktlinjer
av rättsstatistiken rörande villkorligt dömda och andra grupper av brottslingar,
är ärendet, efter det statistiska centralbyrån avgivit utlåtande i frågan,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 15 maj 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 8 kap. samt 9 kap. 7 § och 10 kap. 14 § strafflagen
m. m. (248.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1941 sid. 167 och 168
samt 1942 sid. 259. Utredningen angående revision av strafflagen för krigsmakten
pågår.

17 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 10/,4 ars riksdag.

258

53. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 sid. 259 och 1943 sid.
228.

54. den 7 juni 1940, i anledning av väckta motioner angående tiden för ikraftträdandet
av 1939 års lagstiftning om villkorlig dom m. m. (347.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1943 sid. 228. Sedan
1943 års riksdag, efter hemställan av Kungl. Majit i statsverkspropositionens II
huvudtitel under E. Fångvården m. m., punkt 9, beviljat erforderliga anslag för
bestridande av kostnaderna för den skyddskonsulcntorganisation, som förutsatts
för genomförandet av 1939 års lagstiftning om villkorlig dom (jfr ärendet under
punkten 3 i bilaga II), har Kungl. Majit den 1 oktober 1943 förordnat, att 1939
års lag om villkorlig dom m. fl. lagar skola träda i kraft den 1 januari 1944, samt
fastställt rikets indelning i skyddskonsulentdistrikt och utfärdat instruktion för
statens skyddskonsulenter och skyddsassistenter m. fl. administrativa författningar
(sv. f. nr 730—745). Ärendet är därmed slutbehandlat.

55. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—30
juni 1939 m. m. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1941 sid. 169, 1942
sid. 259 och 1943 sid. 229. Den under punkt 3 i skrivelsen berörda frågan om
tiden för redovisning av utskylder, erlagda genom införsel, är föremål för övervägande
inom justitiedepartementet.

56. den 30 maj 1941, i anledning av väckta motioner örn sänkning av rösträttsåldern
vid politiska och kommunala val. (261.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 195.

57. den 25 april 1942, i anledning av väckt motion angående ändringar i lagen
örn fastighetsbildning i stad och förordningen med närmare föreskrifter örn
fastighetsregister för stad. (153.)

Sedan riksdagen antagit av Kungl. Majit i proposition till 1943 års riksdag (nr 24)
framlagt förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917
(nr 269) örn fastighetsbildning i stad, har Kungl. Majit den 17 juni 1943 låtit
utfärda lag i ämnet (sv. f. nr 395). (Jfr ärendet under punkten 9 i bilaga II.)
Ärendet är därmed slutbehandlat.

58. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter
vid behandlingen av frågor, som röra enskild rätt.
(236.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

59. den 3 juni 1942, angående statens järnvägars stängselskyldighet. (302.)
Den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen har jämlikt Kungl. Majits
bemyndigande den 1 oktober 1943 uppdragits åt särskilt tillkallad sakkunnig.

60. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
4 kapitlet vattenlagen m. m. (312.)

Sedan riksdagen antagit av Kungl. Majit i proposition till 1943 års riksdag

259

(nr 253) framlagt förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober
1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering, har
Kungl. Majit den 17 juni 1943 låtit utfärda lag i ämnet ävensom administrativ
följdförfattning därtill (sv. f. nr 392 och 393). (Jfr ärendet under punkten 35 i
bilaga II.) Vad angår frågan, huruvida de i vattenlagen upptagna bestämmelserna
om regleringsavgifter kunna anses tillfyllest för det med dem avsedda syftet, är
ärendet, efter det en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria angående
ändring i vattenlagens bestämmelser örn regleringsavgifter remitterats till vattenöverdomstolen
och samtliga vattenrättsdomare m. fl. myndigheter samt de sålunda
infordrade utlåtandena inkommit, beroende på Kungl. Majits prövning.

61. den 20 juni 1942, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939
(nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän, dels ock i
ämnet väckta motioner. (392.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1943 sid. 168. I proposition
till 1943 års riksdag (nr 274) har Kungl. Majit, som ansett någon väsentlig
omarbetning av lagstiftningen på området icke böra ske men väl mindre jämkningar
i tillämpningsföreskrifterna påkallade, framlagt förslag örn att lagen i oförändrat
skick skall utsträckas att gälla krigsriskersättning, som belöper på tiden
till och med den 30 juni 1944. Efter det riksdagen antagit det sålunda framlagda
lagförslaget, har Kungl. Majit den 30 juni 1943 låtit utfärda lag i ämnet samt
kungörelse om viss ändring i tillämpningsföreskrifterna därtill (sv. f. nr 463 och
464). (Jfr ärendet under punkten 47 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

62. den 27 juni 1942, i anledning av väckta motioner om inrättande av en
hovrätt för Nedre Norrland. (420.)

I proposition till 1943 års riksdag (nr 118) har Kungl. Majit framlagt förslag till
lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m. Sedan
riksdagen med bifall till propositionen antagit de av Kungl. Majit framlagda lagförslagen,
har Kungl. Majit den 17 juni 1943 låtit utfärda lagar i ämnet (sv. f.
nr 471 och 472). (Jfr ärendet under punkten 33 i bilaga II.) Ärendet är därmed
slutbehandlat.

63. den S juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till utredning av frågan örn ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

64. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta motioner.
(476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

G5. den 11 juli 1942, i anledning av dels Kungl. Majits proposition angående
omorganisation av domsagoförvaltningen m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (488.)

Ärendet är slutbehandlat (se ärendet under punkten 31 i bilaga II).

Av dessa ärenden äro alltså de under 22, 54, 57, 61, 62 och 65 omförmälda av
Kungl. Majit inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

260

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående Stockholms
flottstations förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

Kungl. Majit har den 24 mars 1938 uppdragit åt chefen för marinen att i samråd
med chefen för försvarsstaben och chefen för marinförvaltningen verkställa viss
utredning rörande plats i Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms
örlogsstation och örlogsvarv samt att avgiva förslag i ämnet. Chefen för marinen
har den 24 januari 1939 avgivit utredning och förslag i ämnet. Ärendet vilar tillsvidare.

2. den 21 april 1939, i anledning av Kungl. Majis framställning angående
anslag till nybyggnad för de militära högskolorna. (175.)

Anmäld den 5 maj 1939, därvid uppdrogs åt byggnadsstyrelsen att uppgöra och
inkomma med definitiv byggnadsplan för den för de militära högskolorna avsedda
nybyggnaden. Kungl. Majit, som den 30 juni 1939 godkänt av byggnadsstyrelsen
ingivna ritningar till ifrågavarande nybyggnad, att i huvudsak läggas till grund
för uppförande å angiven plats av berörda nybyggnad, föreskrev den 30 december
1939 i anslutning till vad som förordats i propositionen nr 79 till 1939 års urtima
riksdag, att arbetet med iordningställande av huvudritningar och entreprenadritningar
jämte tillhörande handlingar för nybyggnaden skulle fortgå samt att
de egentliga byggnadsarbetena icke finge påbörjas, förrän Kungl. Majit därtill
lämnat tillstånd. Sedan frågan upptagits på nytt i propositionen nr 270 till 1942
års riksdag, har riksdagen yttrat sig i ämnet i skrivelse den 19 juni 1942 (nr 376),
som anmäldes och delvis slutbehandlades den 30 juni 1942. Samma dag anbefalldes
1940 års civila byggnadsutredning att uppgöra och till Kungl. Majit inkomma
med nytt förslag till nybyggnad för de militära högskolorna. Civila byggnadsutredningen
har sedermera inkommit med anbefallt förslag. Ärendet är i denna del
beroende på Kungl. Majits prövning.

3. den 19 december 1941, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
förslag till värnpliktslag, dels ock i ämnet väckta motioner. (507.)

Anmäld den 30 december 1941, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 967—970). Samma dag uppdrogs åt chefen för armén att verkställa av riksdagen
ifrågasatt utredning angående gränsdragningen mellan värnpliktiga specialister
och övriga värnpliktiga samt beträffande tjänstgöringstidens förläggning
inom dessa kategorier. Sedan författningar utfärdats (sv. f. nr 158 och 159), är
ärendet slutbehandlat.

4. den 19 juni 1942, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 270 angående
vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond jämte
i ämnet väckta motioner. (376.)

Se ovan under punkten 2.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Majits propositioner nr 279 angående
anvisande av medel för vissa byggnadsföretag å Järvafältet samt nr 309
angående ordnande av Göta pansarlivgardes förläggning å Järvafältet.
(377.)

Anmäld och delvis slutbehandlad den 30 juni 1942. Samma dag anbefalldes arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse att verkställa utredning rörande förläggning
av Göta pansarlivgarde till annan plats än Järvafältet samt att så snart ske
kunde till Kungl. Majit inkomma med sådan utredning och förnyat yttrande rö -

261

rande lämpligheten och möjligheten av att förlägga regementet till Järvafältet.
Ärendet är numera slutbehandlat.

6. den 26 juni 1942, i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner nr 210
angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter
samt nr 280 angående förläggningsort för nytt kårartilleriregemente,
dels ock vissa i ämnet väckta motioner. (374.)

Anmäld den 30 juni 1942, därvid dels förordnades, att tryckt exemplar av riksdagens
skrivelse nr 374 skulle för kännedom överlämnas till chefen för försvarsstaben,
cheferna för armén, marinen och flygvapnet samt till flygförvaltningen,
arméförvaltningen och marinförvaltningen, dels ock uppdrogs åt arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse ej mindre att vidtaga erforderliga åtgärder för förläggning
av nytt kårartilleriregemente till Kristinehamn än även att utreda frågan
örn möjligheten av att förlägga hela eller delar av Skånska pansarregementet
till annan ort än Hälsingborg ävensom att skyndsamt inkomma med den verkställda
utredningen och det förslag, som därav kunde föranledas. Sedan Kungl.
Maj:t den 19 november 1943 uppdragit åt fortifikationsstyrelsen att för ändamålet
förvärva mark inom Hässleholms stad, är ärendet i denna del beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 27 juni 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till bidrag till
anskaffning av permittentlokal i Stockholm. (394.)

Anmäld den 30 juni 1942, därvid åt marinförvaltningen uppdrogs att uppgöra
och till Kungl. Majit inkomma med förslag till de bestämmelser rörande ifrågavarande
anslag, som kunde böra av Kungl. Majit meddelas. Ärendet är numera
slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 5 och 7 omförmälda av Kungl. Majit
inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 312 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

2. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Den 22 juni 1928 hava utfärdats lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstol.
I vad angår anordningar ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri
staten eller kommun är part, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning
(se vidare ämbetsberättelsen 1933 sid. 274). (Jfr ärendena under punkterna 5,
19 och 25.)

3. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 anbefallts inkomma med utredning och
förslag i frågan. Sedan detta uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl.
Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 45.)

262

4. den 3; juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Sedan socialstyrelsen efter inhämtande av yttranden från vederbörande myndigheter
och korporationer år 1930 inkommit med anbefalld utredning i ämnet,
har Kungl. Majit genom beslut den 29 oktober 1937 anbefallt styrelsen att, i
den mån så kunde finnas erforderligt på grund av ändrade förhållanden, verkställa
förnyad utredning i frågan och inkomma med de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. I anledning härav har styrelsen den 8 mars 1943
överlämnat utredning med förslag till förordning angående idkande av pantlånerörelse.
Efter avslutad remissbehandling av detta förslag är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 35.)

5. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Ärendet, som avgjorts beträffande frågor om kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
2, 19 och 25.)

6. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 313 med
hänvisning. Den 17 oktober 1941 har departementschefen, jämlikt Kungl. Majis
samma dag givna bemyndigande, tillkallat sakkunniga med uppdrag att inom
departementet biträda med fortsatt utredning av frågan örn reumatikervårdens
utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjukdomarnas
bekämpande (1941 års reumatikervårdssakkunniga). Av de sakkunniga avgivet
förslag till reumatikervårdens ordnande, varöver medicinalstyrelsen utlåtit sig,
är beroende på Kungl. Majis prövning. De sakkunnigas arbete fortgår. (Jfr
ärendet under punkten 80.) Även i viss annan del är ärendet alltjämt beroende
på Kungl. Majis prövning.

7. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 333 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

8. den 25 maj 1928, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. (243.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 313. Ärendet
är beroende på Kungl. Majis prövning. (Jfr ärendet under punkten 39.)

9. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929. (175.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 313—314.
Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning. (Jfr ärendet under punkten 17.)

10. den 13 mars 1931, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1930 fattade beslut, dels ock i ämnet väckta
motioner. (70.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 391. I fråga

263

om arbetstidsförliållandena beträffande butikspersonalen och övriga denna personal
närstående anställda har Kungl. Majit för 1939 års lagtima riksdag framlagt
proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m., vilket förslag
i huvudsak av riksdagen godkänts. Författningar i ämnet hava därefter utfärdats
av Kungl. Majit den 22 juni 1939 (sv. f. nr 287—289). Då dessa författningars
giltighetstid utgick den 31 december 1942, hava de ersatts med författningar den
18 juli 1942 (sv. f. nr 652—654). Vad angår sjukhus- och sinnessjukhuspersonalens
arbetstidsförhållanden, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 291.

11. den 20 maj 1931, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr
206) om arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 314 med
hänvisning. Jämlikt Kungl. Majits den 30 juni 1938 givna bemyndigande har
departementschefen vidare tillkallat sakkunniga för att inom departementet verkställa
en översyn av den svenska arbetarskyddslagstiftningen (1938 års arbetarskyddskommitté).
Kommitténs arbete har viss tid varit vilande men därefter
åter upptagits.

12. den 13 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående skogsbygdens
arbetslöshets- och försörjningsproblem. (375.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 315. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits prövning.

13. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Majits proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Anmäld den 21 april 1933. I anslutning till det av arbetskonferensen antagna förslaget
till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta
med lastning eller lossning av fartyg, hava författningar utfärdats den 8 oktober
1937 (sv. f. nr 813—816). Beträffande förslag till konvention angående minimiålder
för barns användande till icke industriellt arbete jämte en rekommendation
i ämnet har socialstyrelsen inkommit med anbefalld utredning rörande lämpligheten
av ändringar i eller tillägg till 1897 års förordning angående barns användande
vid offentliga förevisningar och 1926 års lag angående meddelande av
förbud för barn att idka viss försäljning. Genom beslut den 8 juli 1938 har föreskrivits,
att handlingarna i sistnämnda del av ärendet skulle överlämnas till de
jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 30 juni 1938 utsedda sakkunniga för
verkställande av en översyn av den svenska arbetarskyddslagstiftningen (1938
års arbetarskyddskommitté) för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommitténs
uppdrag. Kommitténs arbete har viss tid varit vilande men därefter åter
upptagits.

14. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Majits i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 315 med
hänvisning. I skrivelsen ej slutbehandlade spörsmål äro föremål för socialvårdskommitténs
överväganden. (Jfr ärendet under punkten 15.)

15. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården. (224.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 316. Den
17 december 1937 har Kungl. Majit bemyndigat chefen för socialdepartementet

264

att utse en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska
socialvården och framlägga de förslag, vartill denna översyn föranleder. Kommitténs
arbete pågår. (Jfr ärendena under punkterna 14, 28, 52, 65, 66, 68 och 70.)

16. den 1 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående valbarhetsvillkor
för beklädande av poster i kommunala nämnder och styrelser. (292.)

Ärendet, som i vissa delar avgjorts, är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Den 26 september 1941 har departementschefen, jämlikt Kungl. Maj:ts
samma dag givna bemyndigande, tillkallat sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning av frågan örn mildring eller upphävande av de åren 1935 och
1936 beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket som valbarhets- och behörighetsvillkor
för vissa kommunala förtroendeuppdrag ävensom framlägga de förslag,
till vilka denna utredning kunde föranleda. (Jfr ärendena under punkterna 22
27 och 84.)

17. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 316. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 9.)

18. den 11 juni 1934, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag
angående förhållandena inom byggnadsindustrien. (372.)

Sedan skrivelsen anmälts den 28 september 1934, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande samma dag tillkallat sakkunniga — 1934 års byggnadsindustrisakkunniga
— för att inom departementet biträda med utredning i
frågan. Detta uppdrag har numera slutförts genom avgivande av betänkanden
i ämnet. Efter hörande av vissa myndigheter och sammanslutningar hänsköts
ärendet i vad avser fardagsfrågan till justitiedepartementet för beaktande vid
avgivandet till 1939 års lagtima riksdag av förslag till lag angående ändring i
vissa delar av nyttjanderättslagen m. m. Den 9 augusti 1940 förordnade Kungl.
Maj :t, att förenämnda sakkunnigas betänkanden jämte däröver avgivna yttranden
med flera handlingar skulle överlämnas till de den 1 augusti 1940 tillkallade
sakkunniga för undersökning angående nuvarande byggnadskostnader m. m. för
att beaktas vid fullgörande av sistnämnda sakkunnigas uppdrag. Detsamma har
fullgjorts genom överlämnande den 29 januari 1941 av betänkande med utredning
angående byggnadskostnaderna (st. off. utr. 1941:4), varefter Kungl. Maj:t
den 9 maj 1941 avlåtit proposition, nr 251, angående åtgärder för främjande av
ökad bostadsproduktion m. m., vilken proposition i huvudsak bifallits av riksdagen.
Ärendet är i vissa delar alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 72.)

19. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
arbetsfredens bevarande m. m. (373.)

Anmäld den 31 december 1934, därvid beslöts tillkallandet av särskilda sakkunniga
för utredning av i skrivelsen omförmälda och vissa andra därmed sammanhängande
spörsmål. De sakkunniga hava den 9 december 1935 avgivit betänkande
örn folkförsörjning och arbetsfred. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendena under punkterna 2, 5 och 25.)

20. den 14 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
förhindrande av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning
till visst politiskt parti. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

265

21. den 30 april 1935, i anledning av väckta motioner angående undersökning
av vårt lands befolkningsfråga m. m. (181.)

Sedan skrivelsen anmälts den 17 maj 1935, har chefen för socialdepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 22 i samma månad tillsatt en kommission
för undersökning av vårt lands befolkningsfråga. Vissa avsnitt av kommissionens
sedermera framlagda förslag hava lagts till grund för propositioner
till riksdagen. (Se ämbetsberättelsen 1940 sid. 317.) Förslagen i övrigt äro föremål
för granskning av de enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 september
1941 tillkallade sakkunniga (1941 års befolkningsutredning). (Jfr ärendet under
punkten 71.)

22. den 25 maj 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om kommunalstyrelse i Stockholm ävensom i anledning
av propositionen väckta motioner. (237.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 337). Kungl.
Majit har därefter den 9 januari 1936 till riksdagen avlåtit proposition (nr 12)
med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen, vilken proposition
av riksdagen bifallits. Författningar i ämnet utfärdade (sv. f. nr 76 och
77). Frågan om fullgjord skattebetalning såsom villkor för valbarhet och behörighet
till kommunala förtroendeuppdrag har delvis avgjorts genom utfärdande av
lagar i ämnet (se under punkten 28). Den 26 september 1941 har departementschefen,
jämlikt Kungl. Majits samma dag givna bemyndigande, tillkallat sakkunniga
med uppdrag att verkställa utredning av frågan örn mildring eller upphävande
av de åren 1935 och 1936 beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket
som valbarhets- och behörighetsvillkor för vissa kommunala förtroendeuppdrag,
ävensom framlägga de förslag, till vilka denna utredning kunde föranleda. (Jfr
ärendena under punkterna 16, 27 och 84.)

23. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Anmäld den 5 juli 1935, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd med
pensionsstyrelsen och skolöverstyrelsen verkställa utredning och inkomma med
förslag i ämnet. Sedan förslag inkommit den 30 oktober 1936, är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

24. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 317. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Majits prövning.

25. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till arbetsfredens främjande in. m. (300.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendena under punkterna
2, 5 och 19.)

26. den 28 februari 1936, i anledning av väckta motioner örn beredande av
rätt för municipalsamhälle

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

27. den 20 mars 1936, i anledning av väckta motioner om skärpning av utskyldsstrecket
såsom villkor för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.
(106.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 428, 429 och 433).

266

I vad angår av riksdagen begärd utredning beträffande frågan om införande i
kommunallag av allmänna valbarhetsbestämmelser rörande kommunala uppdragshavare
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Den 26 september
1941 Ilar departementschefen, jämlikt Kungl. Majis samma dag givna bemyndigande,
tillkallat sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning av frågan
örn mildring eller upphävande av de åren 1935 och 1936 beslutade skärpningarna
av utskyldsstrecket som valbarhets- och behörighetsvillkor för vissa kommunala
förtroendeuppdrag ävensom framlägga de förslag, till vilka denna utredning kunde
föranleda. (Jfr ärendena under punkterna 16, 22 och 84.)

28. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m. (185.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendet under
punkten 15.)

29. den 2 maj 1936, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att
erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 318. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 5 maj 1936, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för
statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet. (209.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid dels samtliga länsstyrelser anbefalldes, dels ock
vissa organisationer bereddes tillfälle att avgiva yttranden över skrivelsen. Sådana
yttranden hava därefter inkommit. Genom beslut den 25 november 1938 har
Kungl. Maj:t bemyndigat departementschefen att utse en kommitté för utredningav
frågan om polisväsendets förstatligande m. m. I samband därmed att denna
kommitté den 8 december 1938 blivit utsedd har skrivelsen överlämnats till kommittén
för att av densamma tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.
Kommitténs arbete pågår. (Jfr ärendena under punkterna 60 och 61.)

31. den 20 maj 1936, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad
livsmedelslagstiftning. (243.)

Angående vissa av livsmedelslagstiftningssakkunniga avgivna förslag samt i anledning
därav vidtagna åtgärder i ämnet, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 319 och
1941 sid. 241. De sakkunnigas arbete har slutförts genom framläggande den 4 juli
1941 av betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. (st. off. utr. 1941: 22).
De i betänkandet framlagda förslagen äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 23 maj 1936, angående åtgärder till åstadkommande av utsträckt användning
av vatten- och sanitetsledningar på landsbygden. (244.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 319. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. samma dag, angående underlättande och tryggande av möjligheten för den
icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 242. Fritidsutred
ningen har avgivit betänkanden dels den 28 november 1938 med förslag angående
regleringen av strandbebyggelsen m. m., dels den 31 maj 1940 med utredning
och förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas och de
tättbebyggda samhällenas befolkning, dels ock den 26 februari 1942 med utredning
och förslag angående semester för husmödrar. Sistnämnda båda betänkanden äro
efter avslutad remissbehandling föremål för Kungl. Majis övervägande. (Jfr
ärendena under punkterna 41, 48 och 51.)

267

34. samma dag, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela landet.
(264.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd med
socialstyrelsen efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med förslag
i ämnet. Sedan medicinalstyrelsen den 18 maj 1937 inkommit med viss framställning,
har Kungl. Maj:t den 15 september 1939 anbefallt statens institut för folkhälsan
att verkställa fortsatt utredning rörande de olika medel, som kunna komma
till användning vid bekämpande av väggohyra. Uppdraget har fullgjorts genom
överlämnande den 13 januari 1941 av ett av medicinalstyrelsen och institutet
gemensamt avgivet betänkande rörande bekämpande av väggohyra (st. off. utr.
1941: 15). Den 26 november 1943 har Kungl. Majit utfärdat dels kungörelse om
begagnande av vissa gifter till förgörande av ohyra, dels kungörelse örn uppgiftsskyldighet
beträffande viss yrkesmässig verksamhet till förgörande av ohyra, dels
ock kungörelse örn ändrad lydelse av § 6 mom. 1, § 32 mom. 2 och § 39 mom. 2
allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442) (sv. f. nr 878—880).
övriga i betänkandet framlagda förslag äro fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

35. den 5 juni 1936, angående reformering av pantlånerörelsen. (275.)

Se ärendet under punkten 4 här ovan.

36. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga nöjcstillställningar
m. m. (353.)

Anmäld den 11 november 1938, därvid Kungl. Majit uppdrog åt landshövdingen
Arvid Lidén att såsom sakkunnig inom socialdepartementet företaga en översyn
av bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhörande
författningar samt verkställa därav föranledd utredning ävensom avgiva
förslag till erforderliga författningsbestämmelser. Utredningsarbetet, som den 30
december 1939 förklarats skola vila tillsvidare, har jämlikt Kungl. Majits beslut
den 30 juni 1943 återupptagits, varvid utredningsuppdraget, vilket landssekreteraren
Olof Åkesson förordnats att jämte Lidén under den senares ordförandeskap
fullfölja, utvidgats att omfatta frågan, huruvida ordningsstadgan för rikets städer
och därmed sammanhängande bestämmelser lämpligen böra utbytas mot en författning,
vari ordningsföreskrifter meddelas för riket i dess helhet, ävensom, därest
detta skulle befinnas vara fallet, utarbetande av förslag till sådan författning. Utredningsarbetet
pågår. (Jfr ärendet under punkten 62.)

37. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta motioner
angående lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 320. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits prövning.

38. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om arbetsavtal
m. m. (421.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 320. Vidkommande
den fortsatta utredningen rörande frågan örn lagstiftning om arbetsavtal
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Majits prövning.

39. den 6 mars 1937, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 1 § i
lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning. (54.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa utredning
samt inkomma med förslag i ämnet. I anledning härav har styrelsen den
10 september 1943 avgivit förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och

268

kaféer. Efter avslutad remissbehandling är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 8.)

40. den 9 mars 1937, angående utredning om rening och desinficiering av vissa
för sängkläder m. m. avsedda råvaror. (63.)

Anmäld den 19 mars 1937, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med socialstyrelsen och kommerskollegium verkställa den av riksdagen begärda
utredningen samt inkomma med det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde
föranleda. Medicinalstyrelsen avgav till fullgörande härav den 15 mars 1943 förslag
i ämnet. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 november 1943 överlämnades
handlingarna till riksförsäkringsanstalten för att tagas i övervägande vid utarbetande
av allmänna skyddsanvisningar till ledning för yrkesinspektionens verksamhet
på området. Ärendet är därmed slutbehandlat.

41. samma dag, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen den
12 maj 1917 örn expropriation. (65.)

Anmäld den 29 oktober 1937, därvid beslöts, att skrivelsen i vad anginge fråga
om rätt att expropriera mark för kommunala friluftsbad skulle överlämnas till
fritidsutredningen (jfr ärendet under punkten 33) för att tagas i övervägande vid
fullgörandet av dess uppdrag. Frågan har behandlats i utredningens den 31 maj
1940 avgivna betänkande med utredning och förslag angående inrättande av fritidsreservat
för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning, vilket betänkande
efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts övervägande.

42. den 17 mars 1937, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1937/38 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet. (5.)

Anmäld den 23 april 1937. Beträffande i skrivelsen under punkterna 78 respektive
115 gjorda uttalanden angående utredning örn ändrade grunder för statsbidrag
dels till sinncsslö- och epileptikeranstalter, dels ock till lindring av mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader har medicinalstyrelsen — till
åtlydnad av Kungl. Maj:ts den 23 april 1937 meddelade uppdrag — den 27
augusti respektive den 15 september 1937 inkommit med förslag därutinnan. Frågan
örn grunderna för statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna för mindre
bemedlade patienter å landsbygden är slutbehandlad genom utfärdandet av 1939
års kungörelse i ämnet (sv. f. nr 257). Vidkommande spörsmålet örn ändrade
grunder för sinnesslö- och epileptikeranstalter är ärendet alltjämt beroende på
Kungl. Maj :ts prövning.

43. den 16 april 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 15, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering jämte i ämnet väckta motioner.
(147.)

Anmäld den 23 april 1937, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 63). Därjämte
anbefalldes pensionsstyrelsen att, i enlighet med riksdagens i skrivelsen gjorda anhållan,
verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida till blindhetsersättning
berättigade personer genom ändringar i lagen örn folkpensionering
eller på annat sätt kunde beredas en förbättrad ekonomisk ställning, samt inkomma
med förslag i ämnet. Sedan denna utredning den 23 december 1938 avgivits,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 28 april 1937, angående sättet för erläggande av vårdavgifter vid statens
sinnessjukhus. (229.)

Den 2 juli 1937 anbefalldes socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att i anledning

269

av skrivelsen verkställa erforderlig utredning samt däröver avgiva utlåtande. Sedan
utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. samma dag, angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter i vissa
fall. (230.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 3.)

46. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

Anmäld den 11 juni 1937, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att verkställa
den i skrivelsen begärda utredningen samt att inkomma med de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts. (Jfr
ärendet under punkten 67.)

47. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
om det kommunala revisionsväsendet. (266.)

Den 24 september 1937 hava vissa sammanslutningar lämnats tillfälle att avgiva
yttrande över skrivelsen. Sedan yttranden inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Majlis prövning.

48. den 12 maj 1937, angående beredande av vila åt husmödrar på landsbygden.
(270.)

Sedan skrivelsen den 28 maj 1937 anmälts i samband med tillkallandet av fritidsutredningen
(jfr ärendet under punkten 33), överlämnades densamma den
9 september 1937 till nämnda utredning för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av det utredningen meddelade uppdraget. Fritidsutredningen avgav den
26 februari 1942 betänkande med utredning och förslag angående semester för
husmödrar, vilket efter avslutad remissbehandling är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

49. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer
och stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan örn
de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5,000 invånare. Utredningsarbetet
vilar tillsvidare.

50. den 2 juni 1937, angående central bearbetning av de vid inskrivningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna. (340.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid statistiska centralbyrån anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

51. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till bidrag för ordnande
av semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m. (385.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid de med stöd av Kungl. Maj:ts den 28 maj
1937 givna bemyndigande tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning
rörande underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande
befolkningen att idka friluftsliv m. m. (fritidsutredningen) anbefalldes att vid
fullgörande av sitt uppdrag beakta de i skrivelsen gjorda uttalandena. (Jfr ärendet
under punkten 33.)

52. den 4 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående översyn av
bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet m. m. (403.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.
(Jfr ärendet under punkten 15.)

270

53. den 5 juni 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag till skyddsuppfostran m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (400.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 323. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 21 februari 1938, i anledning av väckta motioner angående fördelning
mellan landsting och fattigvårdssamhälle av den till vissa fattiga sinnes^
sjuka utgående folkpensionen. (44.)

Anmäld den 18 mars 1938, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
socialvårdskommittén, som hade att verkställa den av riksdagen i ämnet begärda
utredningen samt till Kungl. Majit inkomma med de förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

55. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. (108.)

Anmäld den 22 april 1938, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa den
utredning, varom riksdagen i skrivelsen gjort framställning, samt att inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu
icke fullgjorts.

56. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner örn beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Anmäld den 8 juli 1938 och den 30 juni 1943. Sistnämnda dag bemyndigades
departementschefen att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet verkställa
översyn av bestämmelserna rörande arbetsdomstolens, arbetsrådets och försäkringsrådets
sammansättning samt till Kungl. Majit avgiva det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Sakkunnig tillkallades samma dag. Utredningsarbetet
pågår. (Jfr ärendet under punkten 11 i bilaga II.)

57. den 18 maj 1938, angående yngre sjukhusläkares avlönings-, arbets- och
bostadsförhållanden. (282.)

Anmäld den 31 augusti 1938, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
ledningen av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet ävensom rörande de
yngre sjukhusläkarnas avlönings-, arbets- och bostadsförhållanden. Departementschefen
har därefter den 20 september 1938 tillkallat ifrågavarande sakkunniga
(1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga), vilkas arbete beträffande sistnämnda
del av uppdraget avslutats genom avgivande av betänkande i ämnet den 10
februari 1942. Sedermera har Kungl. Majit genom beslut den 15 oktober 1943
uppdragit åt medicinalstyrelsen att efter samråd med styrelsen för svenska landstingsförbundet
och styrelsen för svenska stadsförbundet verkställa utredning i
syfte att få till stånd en reglering av den öppna vården vid av landsting eller kommun
drivna sjukhus ävensom att inkomma med det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

58. den 25 maj 1938, angående vissa ändringar i gällande vapenkungörelse.
(326.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

59. samma dag, angående utredning om utlandssvenskarnas rättigheter och
skyldigheter. (328.)

Anmäld den 8 juli 1938, därvid skrivelsen överlämnades till socialvårdskommittén.
Sedan kommittén i skrivelse den 19 oktober 1938 anhållit att bliva befriad
från detta uppdrag, har Kungl. Majit den 18 november 1938 anbefallt social -

271

styrelsen att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen samt att inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan socialstyrelsen den
30 september 194*1 överlämnat utredning och förslag i ärendet (st. off. utr.
194*1:36), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. samma dag, i anledning av väckta motioner angående polisväsendets förstatligande
m. m. (330.)

Genom beslut den 25 november 1938 har Kungl. Maj:t bemyndigat departementschefen
att utse en kommitté för utredning av frågan om polisväsendets förstatligande
m. m. I samband därmed att denna kommitté den 8 december 1938 blivit
utsedd har skrivelsen överlämnats till kommittén för att av densamma tagas i
övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. (Jfr ärendena under punkterna
30 och 61.) Kommitténs arbete pågår.

61. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Beträffande den i skrivelsen under punkten 2:o gjorda anhållan, att Kungl.
Majit ville vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en i möjligaste mån enhetlig
tillämpning av bestämmelserna rörande ersättning till statsverket vid anlitande
av statspolis, uppdrogs den 15 juli 1938 åt statspolisintendenten att verkställa
erforderlig utredning i ämnet samt inkomma med förslag till de bestämmelser,
till vilka utredningen kunde föranleda. Sedan sådant förslag inkommit samt utlåtanden
däröver infordrats från vissa myndigheter, har ärendet den 21 april 1939
överlämnats till 1939 års polisutredning (jfr ärendena under punkterna 30 och
60) för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det uppdrag, som den 25
november 1938 meddelats utredningen. Kommitténs arbete pågår.

62. den 1 juni 1938, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200)
angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24* mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock i ämnet
väckt motion. (364*.)

Anmäld den 17 juni 1938, därvid författning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 286).
Beträffande i skrivelsen i övrigt gjord anhållan, att Kungl. Maj:t ville låta systematiskt
sammanföra och i »''forderlig mån jämväl omarbeta de i ordningsstadgan
för rikets städer och därmed sammanhängande författningar ingående bestämmelserna
rörande offentliga tillställningar etc., har Kungl. Majit den 11 november
1938 uppdragit åt landshövdingen Arvid Lidén att såsom sakkunnig
inom socialdepartementet företaga en översyn av bestämmelserna i ordningsstadgan
för rikets städer och därmed sammanhörande författningar samt verkställa
därav föranledd utredning ävensom avgiva förslag till erforderliga författningsbestämmelser.
Utredningsarbetet, som den 30 december 1939 förklarats skola
tillsvidare vila, har jämlikt Kungl. Majits beslut den 30 juni 1943 återupptagits,
varvid utredningsuppdraget, vilket landssekreteraren Olof Åkesson förordnats att
jämte Lidén under den senares ordförandeskap fullfölja, utvidgats att omfatta
frågan, huruvida ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhängande
bestämmelser lämpligen böra utbytas mot en författning, vari ordningsföreskrifter
meddelas för riket i dess helhet, ävensom, därest detta skulle befinnas vara
fallet, utarbetande av förslag till sådan författning. Utredningsarbetet pågår.
(Jfr ärendet under punkten 36.)

63. den 3 juni 1938, angående utredning örn en centraliserad upplysningsverksamhet
för ungdomens yrkesvägledning. (428.)

272

Anmäld den 15 juli 1938, därvid åt socialstyrelsen uppdrogs att i samråd med
skolöverstyrelsen verkställa den i skrivelsen begärda utredningen samt till socialdepartementet
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Sedan socialstyrelsen den 22 februari 1939 avgivit förslag i ämnet, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

64. samma dag, angående utredning och förslag i fråga örn en friare omflyttning
inom Norden. (430.)

Anmäld den 18 november 1938, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa
den i skrivelsen begärda utredningen. Jämlikt Kungl. Majis beslut den 9
februari 1940 skall med fullgörande av utredningsuppdraget tillsvidare anstå.

65. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr
422) örn fattigvården m. m. (57.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 mars 1939 (sv. f. nr 65—67); och beslöts därvid
tillika, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till socialvårdskommittén
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. (Jfr
ärendet under punkten 14.)

66. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. (95.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas
till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörande
av kommitténs uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 14.)

67. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring
för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. (96.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att verkställa
utredning i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts. (Jfr ärendet
under punkten 46.)

68. den 15 mars 1939, angående utredning örn vederlag till kommunerna för
deras kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med
vissa ärenden. (116.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle
överlämnas till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörande
av kommitténs uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 14.)

69. den 6 maj 1939, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska
utbredningen av tandsjukdomar. (235.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att i samråd
med tandläkarinstitutets lärarråd vei-kställa allsidig utredning rörande de åtgärder,
som böra vidtagas för att dels minska de vanligast förekommande tandsjukdomarnas
utbredning i landet, dels ock åstadkomma erforderlig prövning och
kontroll av tandvårdsmateriel. Uppdraget har ännu icke blivit fullgjort.

70. samma dag, angående utredning om pension eller statsbidrag åt vissa
kvinnor med två eller flera minderåriga barn. (236.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas
till socialvårdskommittén (jfr ärendet under punkten 15) för att tagas
under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag.

71. den 17 maj 1939, angående hemhjälpverksamhetens planmässiga organiserande
och stödjande från det allmännas sida. (268.)

Ärendet har den 15 september 1941 överlämnats till 1941 års befolkningsutred -

273

ning för att tagas i övervägande i samband med det utredningen lämnade uppdraget.
(Jfr ärendet under punkten 21.) Sedan utredningen den 10 mars 1943
överlämnat utredning och förslag angående statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet
(st. off. utr. 1943: 15), har Kungl. Maj:t den 8 oktober 1943 avlåtit proposition,
nr 332, i ämnet, vilken proposition med vissa jämkningar bifallits av
riksdagen. Ärendet är därmed slutbehandlat. (Jfr ärendet under punkten 75 i bilaga
II.)

72. den 20 maj 1939, angående utredning rörande byggnadskostnaderna på
landsbygden. (279.)

Anmäld den 9 augusti 1940, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att 1934 års byggnadsindustrisakkunnigas
betänkanden jämte däröver avgivna yttranden ävensom
riksdagens förenämnda skrivelse med därtill hörande utlåtanden skulle överlämnas
till de den 1 augusti 1940 tillkallade sakkunniga för undersökning angående
nuvarande byggnadskostnader m. m. för att beaktas vid fullgörande av
de sakkunnigas uppdrag. Sedan detsamma fullgjorts genom överlämnande den
29 januari 1941 av betänkande med utredning angående byggnadskostnaderna
(st. off. utr. 1941:4), har Kungl. Majit den 9 maj 1941 avlåtit proposition,
nr 251, angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m., vilken
proposition i huvudsak bifallits av riksdagen. Ärendet är i vissa delar alltjämt
beroende på Kungl. Majlis prövning. (Jfr ärendet under punkten 18.)

73. den 9 juni 1939, angående utredning rörande missförhållanden inom det
offentliga nöjeslivet m. m. (382.)

I skrivelsen framförda spörsmål hava för övervägande hänskjutits till de sakkunniga
för utredning rörande åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten
m. m., vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juli 1939 tillkallats
av chefen för justitiedepartementet.

74. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändrad kommunal indelning
i syfte att åstadkomma större kommunala enheter m. m (387.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid departementschefen bemyndigades att utse en
kommitté med uppdrag att utreda frågan om åstadkommande av en mera rationell
kommunal indelning och framlägga därav föranledda förslag. Sakkunniga tillkallades
samma dag. Utredningsarbetet pågår. (Jfr ärendet under punkten 88.)

75. den 16 april 1940, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning beträffande
tillsynen över statens sinnesslövård. (153.)

Anmäld den 21 juni 1940, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att taga det i
skrivelsen berörda spörsmålet under övervägande och till Kungl. Majit inkomma
med förslag i ämnet. Sedan sådant förslag inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Majits prövning.

76. den 8 juni 1940, angående åtgärder mot nedskräpande eller vandalisering
och förstöring av mark eller vatten inom bebyggda områden eller i dessas
närhet. (358.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

77. den 12 juni 1940, i anledning av väckta motioner örn inbegripande av
skriv- och telegrafistkramp under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
(360.)

Anmäld den 21 juni 1940, därvid åt riksförsäkringsanstalten uppdrogs att, i samråd
med medicinalstyrelsen och styrelsen för statens institut för folkhälsan, verkställa
den genom skrivelsen begärda utredningen samt inkomma med förslag i

18 — Justitieombudsmannens ömhetsberättelse till 1044 års riksdag.

274

ämnet. Ämbetsverken hava den 26 mars 1943 avgivit sådant förslag. Efter avslutad
remissbehandling är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

78. samma dag, angående skyndsamma åtgärder i syfte att underlätta för vanföra
personer att vinna arbetsanställning. (386.)

Anmäld den 15 oktober 1943, därvid departementschefen bemyndigades att utse
en kommitté med uppdrag att verkställa utredning av de partiellt arbetsföras problem.
Utredningsarbetet pågår. (Jfr ärendet under punkten 79.)

79. samma dag, angående utredning om de praktiska åtgärder, som äro ägnade
att tillgodoföra samhället och det produktiva livet de partiellt arbetsföras
arbetskraft. (387.)

Anmäld den 15 oktober 1943, därvid departementschefen bemyndigades att utse
en kommitté med uppdrag att verkställa utredning av de partiellt arbetsföras
problem. Utredningsarbetet pågår. (Jfr ärendet under punkten 78.)

80. den 29 april 1941, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för bekämpande
av de reumatiska sjukdomarna i riket. (190.)

Anmäld den 17 oktober 1941, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda med fortsatt
utredning av frågan örn reumatikervårdens utbyggande och vidtagande i övrigt
av åtgärder för reumatiska sjukdomars bekämpande (1941 års reumatikervårdssakkunniga).
Av de sakkunniga avgivet förslag till reumatikervårdens ordnande,
varöver medicinalstyrelsen utlåtit sig, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. De
sakkunnigas arbete fortgår. (Jfr ärendet under punkten 6.)

81. den 10 maj 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett till förra biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs
socken hörande område. (222.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. den 6 juni 1941, i anledning av väckt motion angående ordnandet av vården
av svårskötta obildbara sinnesslöa. (277.)

Anmäld den 26 september 1941, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
den utredning angående anordnande av erforderligt antal ytterligare vårdplatser
för svårskötta obildbara sinnesslöa, varom riksdagen i förevarande skrivelse
hemställt, samt att till Kungl. Maj:t avgiva de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

83. samma dag, i anledning av väckt motion angående vården av sinnesslöa
med smittosam tuberkulos. (278.)

Anmäld den 26 september 1941, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
den ytterligare utredning av frågan om vården av sinnesslöa, lidande av
tuberkulos i smittosamt skede, varom riksdagen i förevarande skrivelse hemställt,
samt att till Kungl. Majit avgiva de förslag, vartill nämnda utredning
kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

84. den 14 juni 1941, i anledning av väckta motioner örn upphävande av de vid
1936 års riksdag beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket såsom valbarhets-
och behörighetsvillkor till vissa kommunala förtroendeuppdrag.
(336.)

Anmäld den 26 september 1941, därvid departementschefen, jämlikt Kungl.
Majits bemyndigande samma dag, tillkallade fem sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning av frågan om mildring eller upphävande av de åren 1935
och 1936 beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket som valbarhets- och be -

275

hörighetsvillkor för vissa kommunala förtroendeuppdrag ävensom framlägga de
förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Utredningsarbetet pågår? (Jfr
ärendena under punkterna 16, 22 och 27.)

85. den 26 juni 1941, i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—
30 juni 1940 m. m. (405.)

Anmäld, såvitt på socialdepartementets föredragning beror, den 11 juli 1941
(punkterna 3 och 4) och den 17 oktober 1941 (punkten 1). I fråga örn punkten
1 har åt socialvårdskommittén uppdragits att verkställa den under nämnda
punkt i skrivelsen begärda översynen av lagen örn förskottering av underhållsbidrag
till barn. Socialvårdskommittén har den 26 maj 1942 avgivit betänkande i
ämnet (st. off. utr. 1942:29). Sedan proposition (nr 183) med förslag till lag örn
förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag) avlåtits till 1943
års riksdag, som bifallit densamma, har lag i ämnet utfärdats den 11 juni 1943
(sv. f. nr 382). Såvitt avser punkterna 3 och 4 har åt landssekreteraren Olof
Äkesson uppdragits att verkställa dels den översyn av gällande föreskrifter angående
länskungörelserna, varom riksdagen hemställt under punkten 3, dels ock
den undersökning rörande kommissionärsväsendet hos statens förvaltningsmyndigheter,
varom riksdagen hemställt under punkten 4. Dessa båda utredningsuppdrag
äro ännu icke fullgjorda. — Det under punkten 2 behandlade spörsmålet örn gemensam
administration för vissa statliga laboratorier är föremål för övervägande
av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 januari 1942 tillkallade sakkunniga
för utredning rörande organisationen av den centrala förvaltningen för
medicinal- och veterinärväsendet (medicinalstyrelseutredningen).

86. den 1 juli 1941, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om kontroll av vattenledningsvatten, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (444.)

Anmäld den 19 juli 1941, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr
654 och 655) och åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppdrogs att verkställa
utredning rörande möjligheterna att åstadkomma en teknisk kontroll av vattenverks
konstruktion och skötsel jämte därmed sammanhängande spörsmål samt
att till Kungl. Majit inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning.

87. den 17 februari 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (17.)

Anmäld den 20 februari 1942 och den 3 september 1943. Ärendet är slutbehandlat.

88. den 15 april 1942, i anledning av väckta motioner örn sammanslagning av
primärkommunala enheter m. m. (121.)

Anmäld den 30 juni 1943, därvid departementschefen bemyndigades att utse en
kommitté med uppdrag att utreda frågan om åstadkommande aven mera rationell
kommunal indelning och framlägga därav föranledda förslag. Sakkunniga tillkallades
samma dag. Utredningsarbetet pågår. (Jfr ärendet under punkten 74.)

89. den 25 april 1942, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. (150.)

Anmäld den 12 juni 1942, därvid riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
anbefalldes att gemensamt verkställa den begärda utredningen. Ämbetsverken

276

hava den 26 mars 1943 avgivit förslag i ämnet. Efter avslutad remissbehandling
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

90. den 16 maj 1942, i anledning av väckta motioner örn rätt för kommun att
anslå medel till hemvärnets verksamhet. (233.)

Anmäld den 19 juni 1942, därvid 1941 års hemortsförsvarssakkunniga anbefalldes
verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga hava den 17 juni 1943
avgivit betänkande med förslag till lag om folkskyddsväsendet (folkskyddslag)
m. m. (st. off. utr. 1943: 27). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

91. den 20 maj 1942, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen
om semester. (245.)

Anmäld den 30 juni 1942, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
sakkunniga för att verkställa en allmän förutsättningslös översyn av lagen örn
semester och framlägga därav föranledda förslag. De sakkunniga tillkallades den
3 november 1942. Utredningsarbetet pågår.

92. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i epidemilagen.
(246.)

Anmäld den 10 juli 1942, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
den begärda utredningen. Detta uppdrag är ännu icke fullgjort.

93. den 22 maj 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till lasaretts- och tuberkulossjukvårdens utbyggande å Gotland.
(256.)

Anmäld den 30 juni 1942 och den 5 februari 1943. Ärendet är därmed slutbehandlat.

94. den 30 maj 1942, i anledning av Kungl. Majits proposition angående åtgärder
för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (282.)

Anmäld den 30 juni, den 23 oktober och den 27 november 1942. Författning i
ämnet utfärdad den 30 juni 1942 (sv. f. nr 569). Ärendet är slutbehandlat.

95. den 9 juni 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus, m. m. (308.)

Anmäld den 30 juni 1942 och den 19 november 1943. Ärendet är därmed slutbehandlat.

96. den 27 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till
vissa resekostnader vid den förebyggande mödra- och barnavården. (405.)

Anmäld den 10 juli 1942. Enligt därvid lämnat uppdrag har medicinalstyrelsen
verkställt den begärda utredningen, varefter Kungl. Majit i proposition den 2
april 1943, nr 209, framlagt förslag i ämnet. Förslaget har av riksdagen bifallits.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

97. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder
för de arbetslösa inom säsongyrkena. (464.)

Anmäld den 6 november 1942, därvid socialvårdskommittén anbefalldes verkställa
den begärda utredningen. Detta uppdrag är ännu icke fullgjort.

98. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30
juni 1941. (423.)

277

Ärendet är, såvitt på socialdepartementets föredragning beror (punkterna 2 och 9),
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 40, 71, 87 och 93—96 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion örn lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Ärendet har, i vad avser utredning huruvida och på vad sätt ändringar i gällande
lagstiftning må kunna vidtagas för att ytterligare förhindra, att annonstavlor,
reklamskyltar och dylikt så uppsättas, att de verka i hög grad förfulande på utsikt
över landskap eller bebyggd ort, jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande den 17 november
1939 överlämnats till 1938 års sakkunniga för utredning om vägväsendets
förstatligande. Sedan de sakkunniga den 30 oktober 1941 avgivit betänkande
med förslag till lag om förbud i vissa fall mot affärsannonser m. m. och utlåtanden
däröver inhämtats, har ärendet den 4 maj 1943 överlämnats till justitiedepartementet.

2. den 13 juni 1932, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande angående
åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägsoch
automobil trafiken, dels ock i ämnet väckta motioner m. m. (364.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 327. Sedan
1938 års järnvägstaxekommitté den 30 januari 1939 inkommit med förslag till
taxa för befordring av gods m. m. å statens järnvägar, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30
juni 1934. (279.)

Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 15 juni 1935, därvid
tillkallades sakkunniga för utredning i fråga om ny lagstiftning beträffande enskilda
vägar m. m. (1935 års vägsakkunniga).

Punkten 4 (enskilda vägar intagna till allmänt underhåll). Sedan de sakkunniga
den 2 januari 1939 avgivit betänkande angående jämte annat grunder för intagning
av enskild väg till allmänt underhåll och utlåtanden häröver avgivits, har
ärendet den 30 april 1943 anmälts, därvid avläts proposition till riksdagen (nr 223).

4. den 17 mars 1936, i anledning av väckta motioner angående beredande av
ökade möjligheter för arrendatorer att erhålla rösträtt vid val av vägstämmoombud.
(95.)

Anmäld den 5 juni 1936, därvid uppdrogs åt 1935 års vägsakkunniga att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen samt att till Kungl. Majit inkomma
med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. De sakkunniga hava
den 4 oktober 1939, i samband med hemställan att de dem lämnade utredningsuppdragen
måtte få anses avslutade, uttalat, att förevarande ämne saknade aktualitet,
sedan frågan örn ett förstatligande av den allmänna väghållningen på

278

landet blivit föremal för utredning genom särskilt tillkallade sakkunniga. Ånyo anmäld
den 16 juli 1943, därvid beslöts, att skrivelsen skulle läggas till handlingarna.

5. den 28 april 1936, i anledning av väckta motioner örn bemyndigande för
Kungl. Majit att försälja tomter å hamnområden, tillhöriga statens fiskehamnar.
(191.)

Anmäld den 8 maj 1936, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att till Kungl. Majit inkomma med den i riksdagens skrivelse åsyftade utredningen
samt med de förslag i ämnet, till vilka utredningen kunde föranleda. Utredning
och förslag hava ännu icke inkommit.

6. den 29 maj 1936, i anledning av väckt motion angående köpings eller annat
samhälles på landet skyldighet att utan kostnad tillhandahålla vägmark.
(285.)

Sedan byggnadsstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet, har detsamma anmälts den
13 maj 1937, därvid uppdrogs åt 1935 års vägsakkunniga att verkställa den av
riksdagen begärda utredningen. Genom beslut den 17 november 1939 har Kungl.
Majit befriat nämnda sakkunniga från det dem givna utredningsuppdraget samt
uppdragit åt 1938 års sakkunniga för utredning örn vägväsendets förstatligande
att verkställa ifrågavarande utredning. Sedan sistnämnda sakkunniga den 9 april
1941 avgivit betänkande med förslag till förstatligande av den allmänna väghållningen
på landet m. m. (st. off. utr. 1941: 12) och utlåtanden däröver inhämtats,
har ärendet anmälts den 30 april 1943, därvid avläts proposition till riksdagen
(nr 223).

7. den 30 april 1938, angående utredning av skärgårdarnas trafikproblem.

(210.)

Anmäld den 21 juli 1938, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
sakkunniga för utredning rörande skärgårdarnas behov av förbättrade kommunikationer
m. m. Med stöd av nämnda bemyndigande har departementschefen den
30 juli 1938 tillkallat sakkunniga (sakkunniga för utredning rörande skärgårdarnas
kommunikationsbehov). Sedan de sakkunniga den 25 november 1939 och den 8
juli 1940 avgivit förslag rörande skärgårdarnas behov av förbättrade kommunikationer
(del 1 och II, st. off. utr. 1939: 34 och 1940: 15) och utlåtanden häröver
avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

8. den 18 april 1939, i anledning av väckt motion örn övergång till högertrafik.
(170.)

Anmäld den 20 juli 1939, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla sakkunniga
för utredning rörande lämpligheten av en övergång till högertrafik m. m.
Med stöd av nämnda bemyndigande har departementschefen den 26 augusti 1939
tillkallat sakkunniga (1939 års högertrafikkommitté). Sedan kommittén den 6
december 1940 avgivit betänkande med förslag rörande övergång till högertrafik
i Sverige (st. off. utr. 1940:30) och utlåtanden däröver inhämtats, är ärendet
beroende på Kungl. Majits prövning.

9. den 23 maj 1939, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av 36 § i 1934 års lag örn allmänna vägar. (299.)

Anmäld den 17 november 1939, därvid uppdrogs åt 1938 års sakkunniga för utredning
om vägväsendets förstatligande att verkställa utredning i ifrågavarande
ämne. Sedan de sakkunniga den 30 oktober 1941 avgivit betänkande med förslag
till lag örn förbud i vissa fall mot affärsannonser m. m. och utlåtanden däröver
inhämtats, har ärendet den 4 maj 1943 överlämnats till justitiedepartementet.

279

10. den 26 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av vattenfallsstyrelsen m. m. (313.)

Anmäld den 2 juni 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos. Därjämte uppdrogs
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att inkomma med förslag till åtgärder
för överförande av förvaltningen av Södertälje kanal till nämnda styrelse.
Sedan sådant förslag inkommit och riksräkenskapsverket däröver avgivit utlåtande,
har ärendet den 10 oktober 1941 åter remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

11. den 3 juni 1939, i anledning av väckta motioner om beredande åt stadsplanelagda
samhällen på landet av lättnad i dem åvilande bördor för vägoch
gatuhållning. (351.)

Anmäld den 15 juni 1939, därvid skrivelsen överlämnades till 1938 års sakkunniga
för utredning om vägväsendets förstatligande för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av det de sakkunniga lämnade uppdraget. Sedan de sakkunniga
den 9 april 1941 avgivit betänkande med förslag till förstatligande av den allmänna
väghållningen på landet m. m. (st. off. utr. 1941:12) och utlåtanden
däröver inhämtats, har ärendet anmälts den 30 april 1943, därvid avläts proposition
till riksdagen (nr 223).

12. den 5 mars 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (59.)

Anmäld den 14 mars 1941, och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder
beslutits beträffande vissa i skrivelsen upptagna anslag. Dispositionen av övriga
anslag är beroende på särskilt beslut av Kungl. Majit.

13. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna
för kapitalinvestering i avseende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. (60.)

Anmäld den 14 mars 1941, och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder
beslutits utom beträffande ärendet under punkten 3 (örn- och tillbyggnad av
posthuset i Karlstad), vilket ärende den 22 mars 1941 remitterats till 1940 års
civila byggnadsutredning.

14. den 26 mars 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till vägbyggnader m. m.
(110.)

Av de i skrivelsen upptagna anslagen, vilkas disposition beror på särskilt beslut
av Kungl. Majit, har det under punkten 1 anvisade anslaget till bidrag till byggande
och förbättring av vissa för riksförsvaret betydelsefulla vägar och broar
delvis tagits i anspråk genom beslut den 19 september och den 21 november 1941.

15. den 13 maj 1942, angående utredning av möjligheten att bereda kommunala
organ och enskilda kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser
i ransonerings- och familjebidrags- m. fl. ärenden. (224.)

Sedan generalpoststyrelsen den 29 maj 1942 anbefallts verkställa den i skrivelsen
begärda utredningen, har styrelsen den 15 september 1942 framlagt utredning i
ämnet. Ärendet har därefter, såvitt angår kommunikationsdepartementet, anmälts
den 4 januari 1943. Skrivelsen i övrigt överlämnad till folkhushållningsdepartementet.

16. den 10 juni 1942, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förstatligande
av den allmänna väghållningen på landet. (325.)

Med stöd av Kungl. Majits bemyndigande den 12 juni 1942 har departements -

280

chefen tillkallat sakkunniga för att utarbeta förslag till de författningar samt de
åtgärder i organisations- och övriga hänseenden, som erfordras för genomförande
av ett förstatligande av den allmänna väghållningen. Sedan de sakkunniga (1942
års vägsakkunniga) den 27 januari 1943 avgivit betänkande med förslag i ämnet
(st. off. utr. 1943: 1), har ärendet anmälts den 30 april 1943, därvid avläts proposition
till riksdagen (nr 223).

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 3, 4, 6, 9, 11, 15 och 16 omförmälda av
Kungl. Majit inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Ärendet är, i vad angår frågan om reglering av den till vissa stapelstäder utgående
tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig i
ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

3. den 17 maj 1913, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Frågan har ur finansstatistisk synpunkt behandlats i proposition nr 364 till 1943
års riksdag. Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

Ärendet har behandlats dels i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna betänkande
med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna för
den officiella statistiken samt åstadkommande av permanent kontroll över det
statistiska arbetet m. m., dels ock i ett betänkande med förslag angående den statliga
statistikens organisation m. m. (st. off. utr. 1943: 28), avgivet av besparingsberedningens
statistikkommitté. Kungl. Majit har den 17 december 1943 uppdragit
åt överdirektören E. J. Höijer att såsom sakkunnig inom finansdepartementet
biträda med fortsatt utredning angående rationalisering av den statliga
statistiken.

5. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från statens
sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en särskild
statsbank. (322.)

Jfr ärendet under punkten 77 här nedan.

6. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 254.

7. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av stämpeltrycket.
(95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

281

8. den 11 maj 1921, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1943 sid. 251—252.
Sedan i propositionen nr 17 till 1943 års riksdag framlagts förslag till bl. a. förordning
om erkända skatteförmedlingskassor samt förordning om utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor, vilka förslag i huvudsak antogos av
riksdagen, hava författningar i ämnet utfärdats den 30 april 1943 (sv. f. nr 205—
206). Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1943 har chefen för finansdepartementet
den 29 juli 1943 tillkallat sakkunniga med uppdrag att inom
departementet biträda med fortsatt utredning av frågan örn en omläggning av
uppbördsförfarandet.

9. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att vissa
av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av inhemska
tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet, som behandlats uti 1924 års uppbördssakkunnigas den 30 juni 1929 avgivna
betänkande angående rationell skatteuppbörd (st. off. utr. 1929: 17), har
den 29 september 1932 för utredning överlämnats till numera regeringsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

11. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni 1911
angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande. (284.)

Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning, är
ärendet, som sammanhänger med frågan örn avlösningen av frälseräntor, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning till
riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och erlägga
härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—30
juni 1926. (225.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 255. (Jfr
ärendet under punkten 51 här nedan.)

14. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör beräkningen av städernas
tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för importerad
spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats på
grund av avlämnade utförselbevis.

15. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—30
juni 1927. (190.)

282

Det i skrivelsen under punkten 4 behandlade spörsmålet (tillämpningen vid länsstyrelserna
av vissa bestämmelser i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen)
har behandlats i propositionen nr 345 till 1943 års riksdag med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen, m. m. Sedan
riksdagens skrivelse i anledning av nämnda proposition anmälts den 17 december
1943, är ärendet under denna punkt slutbehandlat. Ärendet har, såvitt rör punkten
5 (inteckningar i kronans fastigheter), överlämnats till generaldirektören L.
Berglöf för att av honom tagas i övervägande vid fullgörandet av honom lämnat
uppdrag att inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan örn den
rättsliga vården och förvaltningen av kronans fasta egendom.

16. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Skrivelsen har för utredning överlämnats till kommunalskatteberedningen, såvitt
angår dels punkten a) (frågan örn en rationell utjämning av skattetrycket inom
kommunerna), dels punkten b) (frågan i vad mån och på vad sätt tryggandet åt
kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag må kunna komma att utöver
fastighet vila å även andra beskattningsförcmål såsom näringsföretag och
penningkapital, samt hur vid en sådan beskattning hänsyn skall kunna tagas till
de skattskyldigas olika skatteförmåga), dels ock punkten c) (frågan örn förvärvskällornas
omfattning vid beskattning av inkomst av jordbruksfastighet, vilken
fråga berörts i propositionen nr 220 till 1932 års riksdag, sid. 127 och 128). Till
kommunalskatteberedningen har därjämte den 27 november 1936 överlämnats
ärendet under punkten e) (frågan i vad mån avdrag för gäldränta må äga rum vid
statens taxering till kommunal inkomstskatt) för att tagas under övervägande vid
fullgörande av beredningens uppdrag.

Kommunalskatteberedningen har den 18 juli 1942 avgivit betänkanden med
förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m., Del I (den kommunala
beskattningen) och Del II (inkomstbeskattningen av skogsbruk). I betänkandet
Del I har frågan under punkt b) behandlats, och i samma betänkande
har förslag framlagts, som i vissa hänseenden berör frågan under punkt c). I beredningens
den 19 augusti 1943 avgivna betänkande, Del III, har den under punkt
a) upptagna frågan behandlats. Ärendet är i dessa delar beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Sedan försäkringsinspektionen den 18 november 1933 inkommit med infordrad
utredning av frågan under punkten d) om ändring i lagstiftningen rörande försäkringsrörelse,
i den mån denna avser bestämmande av räntefoten för beräkning
av premieåterbäringsreserv, och Ö. Ä. den 20 januari 1934 avgivit infordrat utlåtande
häröver, är ärendet i denna del numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

17. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—30
juni 1928. (175.)

I anledning av vad riksdagen under punkten 5 (utgifter för renhållning m. m. å
vissa av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad upplåtna områden)
anfört uppdrog Kungl. Majit den 2 oktober 1931 åt kronans fastighetskommission
av år 1925 att å kronans vägnar gentemot Stockholms stad framställa
anspråk på att renhållningen av kronans till staden eller för den allmänna trafiken
utan ersättning upplåtna områden icke vidare skulle bekostas av kronan. Enligt
Kungl. Maj :ts beslut den 2 december 1932 åvilar detta uppdrag numera djurgårdskommissionen.
I samband med 1940 års markavtal mellan staten och Stock -

283

holms stad har överenskommelse träffats utom såvitt rör slottsbacken och övrig
kronan tillhörig mark omkring kungl, slottet.

Vad angår ärendet under punkten 6 (stämpelavgifter för vissa nya fondpapper)
av förevarande skrivelse, har på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1930
utredning igångsatts rörande ändrade bestämmelser i fråga om stämpelavgifter,
som avses i 8 § stämpelförordningen. Resultaten av vissa förberedande undersökningar
hava överlämnats till finansdepartementet. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

18. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion om upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar. (314.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 256. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
örn skogsaccis. (103.)

Ärendet har den 20 november 1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen
för att tagas under övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade
uppdraget. I kommunalskatteberedningens den 18 juli 1942 avgivna betänkande!!
med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m. (se ovan
under punkt 16) har denna fråga behandlats. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

20. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande
av villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet Vi mantal Köpinge
nr 4 inom Hälsingborgs stad. (327.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 januari 1943.

21. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner örn sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

Frågan om fördelning på olika kommuner av inkomst av rörelse, vilken fråga varit
föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning, har jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 för fortsatt utredning överlämnats till
numera regeringsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom
finansdepartementet. Beträffande övriga i skrivelsen berörda, ännu ej avgjorda
frågor hänvisas till vad som under punkten 16 härovan anmärkts rörande punkterna
a) och b) i riksdagens skrivelse den 1 juni 1928, nr 344.

22. den 11 juni 1930, angående åtgärder för införande av folkregister m. m.
(381.)

23. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen av
äkta makar och om hänsynstagande vid beskattningen till försörjning av
hemmavarande barn. (291.)

Beträffande statsbeskattningen har ärendet behandlats i proposition nr 258 till
1938 års riksdag. — De i motionen väckta frågorna hava vidare, såvitt angår
statsbeskattningen, behandlats av 1941 års familjebeskattningssakkunniga i de
sakkunnigas den 30 januari 1943 avgivna betänkande med förslag till ändrade
grunder för familjebeskattningen. I kommunalskatteberedningens den 18 juli 1942
avgivna betänkande, Del I (se ovan under punkt 16), har behandlats frågan örn

284

familjebeskattningens omfattning vid den kommunala beskattningen. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 2 juni 1931, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående^ verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929—30
juni 1930. (346.)

Ärendet under punkten 4 angående ersättning till länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas
tjänstemän för taxeringsarbete har behandlats i propositionen nr 345
till 1943 års riksdag med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av taxenngsförordningen,
m. m. Sedan riksdagens skrivelse i anledning av nämnda proposition
anmälts den 17 december 1943, är ärendet slutbehandlat.

25. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika
verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till numera regeringsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

26. den 11 maj 1932, angående utredning och förslag rörande preskriptionstiden
för resterande kronoutskylder. (177.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till numera regeringsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.
— Förslag till ändring av preskriptionstiden för bl. a. kronoutskylder
framlades för 1943 ars riksdag i propositionen nr 17 med förslag till förordning om
erkända skatteförmedlingskassor, m. m. Sedan propositionen antagits av riksdagen,
har förordning om preskription av utskylder m. m. utfärdats den 30 april
1943 (nr 207). Ärendet är därmed slutbehandlat.

27. samma dag, angående överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad å
bankinrättning, som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj. (178.)

Se ovan under punkterna 8 och 25.

28. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Beträffande frågan örn påskyndat avskrivande av prästerskapets till statsverket
indragna tionde är ärendet, sedan kammarkollegium och statskontoret den 5
april 1934 efter vederbörandes hörande inkommit med gemensamt utlåtande, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 15 juni 1932, angående rätt för dubbeltaxerad person till anstånd med
gäldande av det ena av de påförda skattebeloppen. (369.)

Anmäld den 16 september 1932 samt överlämnad för utredning till numera regeringsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

30. den 24 maj 1933, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt
bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds domkyrka
samt s. k. hospitalsränta. (240.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 258. Ärendet
är i vad angår s. k. erkänsla vid försäljning utom börd av skattesålda domkyrkohemman
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

285

31. den 22 mars 1934, i anledning av väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker.
(121.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 258.

32. den 20 april 1934, i anledning av väckt motion angående åvägabringande
av ett särskilt skattesystem för sjöfolk. (177.)

Ärendet har varit föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som den
19 december 1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet
och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. Sedan chefen för finansdepartementet den 8 maj 1942 förordnat postsparbanksehefen
J. Enger att såsom särskild sakkunnig verkställa utredning av
frågan om sjöfolkets utskyldsbetalning, har Enger den 31 augusti 1942 avgivit betänkande
med förslag till åtgärder för främjande av sjöfolkets utskyldsbetalning
(st. off. utr. 1942: 37). Yttranden över betänkandet hava avgivits av ett antal
myndigheter och sammanslutningar. — Frågan om en omläggning av uppbördsförfarandet
i sin helhet är under utredning av särskilda sakkunniga, vilka tillkallats
av chefen för finansdepartementet den 29 juli 1943. Se ovan under punkt 8.

33. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen.
(178.)

34. den 2 juni 1934, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen.
(298.)

Frågan har ur finansstatistisk synpunkt behandlats i proposition nr 364 till 1943
års riksdag. (Jfr ärendet under punkt 3 här ovan.)

35. den 5 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
avtal med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund jämte i ämnet väckta motioner. (301.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 259.

36. samma dag, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30 juni
1933. (307.)

Ärendet under punkten 2 (avkortningslängder för kronorestantier i Stockholm)
har varit föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som den 19 december
1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet
och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Ärendet under punkten 3 (utanordnandet av statsmedel m. m.) är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 9 juni 1934, angående åtgärder för begränsning av bisyssleväsendet
m. m. (358.)

Ärendet har varit föremål för utredning av kvinnoarbetskommittén, som den 23
november 1938 avgivit betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m„
vilket är beroende på Kungl. Majis prövning.

38. den 4 juni 1935, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder
för sättande av markegång. (270.)

286

Ärendet, som sammanhänger med frågan örn avlösningen av frälseräntor, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30
juni 1934. (279.)

Ärendet under punkten 5 (provision för stämpelförsäljning), vilket behandlats i
propositionen nr 208 år 1939, är såvitt angår stämpelförsäljare med oreglerad
avlöning beroende på Kungl. Maj:ts prövning (jfr sv. f. 1939 nr 330 och 334).

40. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
kommunalskattelag m. m. (282.)

Ärendet, som överlämnats till kommunalskatteberedningen, har behandlats i beredningens
den 18 juli 1942 avgivna betänkanden (se ovan under punkt 16).
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för effektiv indrivning
av skogsaccis och skogsvårdsavgifter. (284.)

Ärendet, som den 20 november 1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det beredningen lämnade uppdraget,
har behandlats i beredningens den 18 juli 1942 avgivna betänkanden (se
ovan under punkt 16). Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

42. den 7 juni 1935, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag
till lag örn folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (298.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 260.

43. den 14 juni 1935, angående åtgärder för ökad malmutskeppning över Luleå.
(309.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 260.

44. den 1 april 1936, i anledning av Kungl. Majis proposition angående nedsättning
av avgiften för skatteinbetalning över postgiro vid skatteuppbörd
i Stockholms stad. (127.)

Ärendet har överlämnats från kommunikationsdepartementet i vad avser frågan,
huruvida skatteuppbörden — ej blott den statliga utan även den kommunala —
i övriga delar av landet lämpligen må kunna anordnas på enahanda sätt som för
Stockholms stad. Sedan ärendet den 13 november 1936 i berörda del överlämnats
till 1936 års uppbördskommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet av
kommitténs uppdrag, har kommittén den 19 december 1938 avgivit betänkande
med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m.
Ärendet har därefter överlämnats till särskilda sakkunniga, som den 29 juli 1943
tillkallats med uppdrag att biträda med fortsatt utredning av frågan om en omläggning
av uppbördsförfarandet. Se ovan under punkt 8.

45. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—30
juni 1935. (339.)

Ärendena under punkterna 5 (kassarabatter m. m.), 6 (anmärkningsarvode till
advokatfiskalerna vid hovrätterna) samt 10 (statsverkets provision å uppbörden
av landstingsskatt i magistratstäder) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Av dessa har ärendet under punkten 6 berörts i 1939 års statsverksproposition
(sjunde huvudtiteln, sid. 86).

287

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 201 med förslag
till allmänt familjepensionsreglemente m. m., nr 245 angående överenskommelser
med civilstatens och telegrafverkets änke- och pupillkassor om övertagande
av kassornas rörelse m. m. samt nr 258 angående överenskommelse
med statens järnvägars änke- och pupillkassa örn övertagande av kassans
rörelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (366.)

Frågan örn utredning rörande utvidgning av familjepensionsrätten för barn till
att, i den omfattning som finnes skälig, gälla även manlig befattningshavares eller
arbetares barn utom äktenskap är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, i avbidan
på resultatet av en inom justitiedepartementet pågående utredning angående de
utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning i allmänhet.

47. den 22 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (387.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 261. Frågan
om beskattning av dels stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer,
dels ock kooperativa och andra ekonomiska föreningar har anmälts och slutbehandlats
den 29 maj 1942 (sv. f. nr 274 och 275). Den återstående frågan (om
avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd) är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

48. den 25 maj 1937, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30
juni 1936. (311.)

I ärendena under punkterna 5 (vissa avskrivningsfrågor) och 7 (indrivningen av
kronans fordringar i balans- och därmed jämställda mål) har riksräkenskapsverket
med skrivelse den 8 augusti 1942 ingivit anbefalld utredning. Sedan statskontoret
och kammarrätten däröver avgivit utlåtanden, äro dessa ärenden beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

Sedan skrivelsen i vad angår punkten 6 (formerna för arbetet inom statsförvaltningen)
överlämnats till besparingsberedningen, har beredningen den 27 februari
1943 avgivit sitt slututlåtande (st. off. utr. 1943: 13). Genom beslut den 10 december
1943 har inrättats en statens organisationsnämnd. Ärendet under denna
punkt är därmed slutbehandlat.

49. den 4 juni 1937, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande
bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. (408.)

Anmäld den 9 april 1941 och därvid slutbehandlad utom i vad rör frågan om
ändring i taxeringsförordningen, i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner angående
stämpelavgiften. (416.)

Anmäld den 18 juni 1937 och den 20 januari 1939 och därvid slutbehandlad utom
i vad angår åtgärder mot uteblivet eller försenat erläggande av lagfartsstämpel,
i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

51. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Ärendet under punkten 6 (brandförsäkring av statsverket tillhörande byggnader

•288

m. m.) har varit föremål för utredning av de med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 28 juni 1941 av chefen för finansdepartementet tillkallade sakkunniga
angående försäkring av statens egendom, vilka avgivit förslag i ämnet den 27
februari 1942. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Anmäld beträffande punkten 8 (vissa fondmedel m. m.) den 17 juni 1938, därvid
Kungl. Maj:t anbefallde statskontoret dels att i vissa hänseenden verkställa
utredning angående behandlingen av de statskontorets förvaltning underställda,
räntebärande fonderna, dels ock att framlägga förslag till regler för statskontorets
fondförvaltning. Utredningsuppdraget har genom Kungl. Maj:ts beslut den 8 november
1940 utvidgats till att omfatta jämväl frågan örn förutsättningarna för
viss decentralisering av ifrågavarande fondförvaltning. Ifrågavarande utredning
har numera verkställts av statskontoret, som den 2 juni 1943 avgivit utlåtande i
ämnet. Sedan yttranden inhämtats från ett antal myndigheter m. fl., är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Ärendena under punkterna 3 (vissa entreprenadförfaranden) och 5 (räntor å
vissa restituerade utskyld»-) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. samma dag, i anledning av väckta motioner örn nedsättning av tullsatserna
på industrimaskiner, som ej tillverkas inom landet. (331.)

Ärendet, som behandlats i ett av 1938 års tulltaxerevision den 8 mars 1939 avgivet
betänkande, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

53. den 21 april 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av den s. k. Gripsholmsjorden i Nyköping. (176.)

Anmäld den 5 maj 1939 och den 19 mars 1943. Ärendet är därmed slutbehandlat.

54. den 29 april 1939, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30
juni 1938. (219.)

Vad angår ärendet under punkten 7 (centralupphandling för statsmyndigheternas
behov) har Kungl. Maj:t den 27 november 1942 uppdragit åt statens industrikommission
att tillhandagå statsmyndigheterna med upplysningar i vissa upphandlingsfrågor
m. m. (sv. f. nr 910).

55. den 13 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till ersättning till statens domäners fond för upplåten mark m m.
(246.)

Anmäld den 9 juni 1939, därvid Kungl. Maj:t anbefallde domänstyrelsen att
avgiva förslag till föreskrifter rörande redovisningen av vissa fastigheter, samt
den 28 juni 1940. Domänstyrelsen har med skrivelse den 17 mars 1943 överlämnat
den anbefallda utredningen. Sedan riksräkenskapsverket däröver avgivit utlåtande,
har skrivelsen för utlåtande remitterats till byggnadsstyrelsen.

56. den 23 maj 1939, i anledning av väckt motion örn beredande av tjänsteoch
familjepensionsrätt åt extra lantmätare. (273.)

Sedan ärendet den 9 februari 1940 anmälts för Kungl. Maj:t och statskontoret
efter inhämtande av yttrande från lantmäteristyrelsen den 28 maj 1940 däri avgivit
infordrat utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. den 3 juni 1939, i anledning av väckta motioner angående formerna för
riksdagens budgetbehandling. (343.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

289

58. den 9 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna. (364.)

Anmäld den 22 juni 1939. Skrivelsen har sedermera genom beslut den 10 september
1943 överlämnats till statens arbetsmarknadskommission för utarbetande av
förslag till definitiva dispositionsbestämmelser för ifrågavarande fond.

59. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utsträckning av riksdagens
revisorers granskningsrätt att omfatta vissa monopolföretag m. m. (376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr även proposition 1943
nr 164.)

60. den 13 december 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m. (87.)

Anmäld den 15 december 1939, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 887—
894). Ånyo anmäld den 24 maj och den 28 juni 1940 samt den 31 december 1943,
varvid ärendet slutbehandlats.

61. den 28 maj 1940, i anledning av väckta motioner angående slopande av
markegångssättningen. (287.)

Ärendet, som sammanhänger med frågan örn avlösningen av frälseräntor, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

62. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utökning av arbetstiden
för befattningshavare i statens tjänst. (293.)

Sedan skrivelsen enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22 november 1940 överlämnats
till besparingsberedningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av beredningens
uppdrag, har beredningen den 1 december 1942 avgivit en promemoria
med yttrande och förslag angående arbetstiden för viss personal inom statsförvaltningen.

63. den 13 juni 1940, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande avdrag för förlust vid beräkning av skattepliktig inkomst av
fastighet, rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet. (403.)

Anmäld den 19 september 1941 och överlämnad för utredning till numera regeringsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

64. samma dag, i anledning av väckta motioner om sådan ändring av skattebetalningssystemet
att skatterna komma att betalas samma år som inkomsten
intjänats m. m. (404.)

Anmäld den 20 september 1940 och överlämnad till t. f. underståthållaren K. G.
A. Sandström såsom särskilt tillkallad utredningsman. Se ämbetsberättelsen 1943
sid. 251—252. — Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1943 har
chefen för finansdepartementet den 29 juli 1943 tillkallat sakkunniga med uppdrag
att inom departementet biträda med fortsatt utredning av frågan om en
omläggning av uppbördsförfarandet. Se ovan under punkt 8.

65. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

Ärendet under punkten 1 (vissa upphandlingsärenden, utom i vad angår upphandling
vid statens arbetsmarknadskommission) är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Den under punkten 4 (kammarrättens arbetsbalans) behandlade frågan, vilken

19 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1944 ars riksdag.

290

berörcs i proposition nr 289 till 1942 års riksdag, har tagits under övervägande i
propositionen nr 345 till 1943 års riksdag med förslag till förordning om ändring
i vissa delar av taxeringsförordningen, m. m. Sedan riksdagens skrivelse i anledning
av nämnda proposition anmälts den 17 december 1943, är ärendet under
denna punkt slutbehandlat.

60. den 18 juni 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
av krisläget föranledda lönespörsmål jämte i ämnet väckta motioner. (437.)
Anmäld i viss del den 21 juni 1940, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 611,
700—702 och 704). Åter anmäld den 28 mars 1941, den 6 mars 1942 och den
5 mais 1943, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 180/1941, 79/1942 och
94/1943). I vad rör frågan örn det av riksdagen lämnade bemyndigandet för
Kungl. Majit dels att, i fall då tjänsteman på grund av rådande läge ej kunnat
uttaga hela sin semester inom i vederbörande avlöningsreglemente stadgad tid,
medge utsträckning av tiden för uttagande av semestern samt dels att meddela
särskilda bestämmelser rörande bestridande av avlöningskostnaderna i fall, då befattningshavare
vid visst verk anbefalles tjänstgöra vid annat verk, är ärendet
beroende på Kungl. Majrts prövning.

67. den 11 december 1940, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om allmän omsättningsskatt. (79.)

Anmäld den 13 december 1940, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 1000—
1002). I vad angår riksdagens begäran örn utredning om accis å visst slag av
papper, har inom finansdepartementet upprättats en promemoria med förslag till
bestämmelser i ämnet, varöver, efter remiss, yttranden avgivits den 21 augusti
1941 av kommerskollegium och den 24 oktober 1941 av kontrollstyrelsen. Sedermera
har docenten Carsten Welinder på uppdrag av chefen för finansdepartementet
utarbetat en den 28 maj 1943 dagtecknad promemoria angående skatt å
förströelsetidskrifter. Över promemorian hava yttranden avgivits av vissa myndigheter
och sammanslutningar. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

68. den 18 december 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande
bemyndigande för Kungl. Majit att i vissa fall medgiva eftergift beträffande
krigskonjunkturskatt m. m. (103.)

Anmäld den 20 december 1940, varvid tillsattes en särskild nämnd för beredning
av hithörande frågor. Med stöd av fullmakten har eftergift i ett flertal fall medgivits.

69. den 19 december 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lärares avlönings- och anställningsförhållanden under tid, då undervisningen
inställes eller begränsas på grund av vid krig eller krigsfara vidtagna
anordningar eller till följd av bränslebrist eller av annan dylik orsak,
m. m. (92.)

Anmäld den 14 februari 1941, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 71). Skrivelsen,
som även anmälts på ecklesiastikdepartementets föredragning, är bero
ende på Kungl. Maj:ts prövning.

70. den 15 februari 1941, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (25.)

Anmäld den 28 februari 1941. Ärendet är, såvitt angår dispositionen av ett reservationsanslag
(B), beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

291

71. den 2 april 1941, i anledning av väckta motioner avseende förordningen
om allmän omsättningsskatt. (147.)

Anmäld den 2 maj 1941, varvid kammarrätten och centrala omsättningsskattenämnden
anbefalldes verkställa utredning rörande de i skrivelsen avsedda spörsmålen.
Åter anmäld den 21 november 1941, varvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 342). I vad rör frågan örn återförsäljarbegreppet i omsättningsskatteförordningen
samt frågan om centrala omsättningsskattenämndens befogenheter
och organisation m. m. är skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

72. den 19 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1941/42 under
riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Anmäld, såvitt angår frågan om omprövning av gällande grunder beträffande
ersättning för flyttningskostnader, den 20 mars 1942 och överlämnad till 1942
års flyttningsersättningssakkunniga. De sakkunniga hava den 28 januari 1943
avgivit betänkande med förslag till författningar angående ersättning för flyttningskostnad
(st. off. utr. 1943:2).

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i
vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.
(286.)

Skrivelsen är, såvitt angår frågan om skyldighet för vid försvarsväsendet anställd
civil personal att underkasta sig läkarundersökning m. m., beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

74. den 10 juni 1941, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till undersökning
av de lokala olikheterna i levnadskostnaderna år 1941 m. m. (302.)

Anmäld den 13 juni 1941. Ånyo anmäld den 12 februari 1943 (proposition nr 68).
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

75. den 21 juni 1941, i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för
vidmakthållande av industriens produktionsförmåga och för främjande av
nyinvesteringar för industriella ändamål. (350.)

Anmäld den 19 september 1941 och överlämnad för utredning till numera regeringsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

76. den 26 juni 1941, i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30
juni 1940 m. m. (405.)

Ärendet under punkten 5 (vissa arvodestjänster i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen)
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. I fråga om ärendet under punkten
7 (vissa iakttagelser angående statsverkets expensutgifter) har Kungl. Maj:t
den 5 november 1943 anbefallt dels byggnadsstyrelsen att verkställa en översyn
över vissa kostnader för elektrisk energi m. m., dels försvarets fabriksstyrelse att
i samband med uppgörande av förslag till uppförande av central tvätt- och reparationsanstalt
i Stockholm undersöka möjligheterna att nedbringa kostnaderna
för tvätt åt de civila statsmyndigheterna i Stockholm genom att förlägga jämväl
denna tvätt till nämnda anstalt, dels ock 1940 års arkivsakkunniga att inkomma
med utlåtande angående möjligheterna att nedbringa statsmyndigheternas utgif -

292

ter för bokbindning. Sedan sistnämnda sakkunniga avgivit utlåtande i ärendet,
är detta beroende på Kungl. Majis prövning.

77. den 3 juli 1941, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn
dels indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, dels ock avskaffande
av den revision av avdelningskontoren, som verkställes av särskilda av
riksdagen utsedda revisorer, m. m. (452.)

Anmäld den 19 juli 1941, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 669). Åter anmäld
den 30 juni 1942, varvid uppdrogs åt bank- och fondinspektionen att verkställa
en statistisk utredning rörande de för marginalen mellan bankernas in- och
utlåningsräntor bestämmande förhållandena. Sedan inspektionen den 15 maj 1943
inkommit med nämnda utredning, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

78. den 28 juni 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till avskrivning av oregleräde
kapitalmedelsförluster. (457.)

Ärendet upptages till prövning i samband med beslut rörande den bokföringsmässiga
redovisningen av lån till bostadsbyggnader för centrala torpedverkstadens
personal.

79. den 23 mars 1942, i anledning av framställningar angående pensioner eller
understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (88.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942 utom beträffande ifrågasatt pension
åt f. d. vice konsuln i disponibilitet C. G. Fredholm. I denna del har ärendet åter
anmälts den 12 mars 1943 och därvid slutbehandlats (proposition nr 137).

80. den 25 april 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner. (148.)

Anmäld den 25 april, den 18 juli och den 16 oktober 1942 samt den 15 januari
1943, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 195, 674, 831: 1942 och 14: 1943).
Ånyo anmäld den 26 februari 1943, varmed ärendet slutbehandlats (proposition
nr 77).

81. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring av 58 § 3 mom. 7 punkten civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m. (149.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 594 och 681).
Åter anmäld den 6 november 1942; kungörelse utfärdades samma dag (sv. f. nr
887). Ånyo anmäld den 27 augusti 1943, varvid ärendet slutbehandlats.

82. den 6 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående ändring av förordningen
örn nöjesskatt. (188.)

Genom beslut den 30 juni 1942 har Kungl. Maj:t förordnat borgmästaren Joel
Laurin att såsom sakkunnig inom finansdepartementet biträda med den utredning,
varom riksdagen i sin skrivelse hemställt. Laurin har den 15 november 1942 avgivit
en promemoria med förslag i ämnet. I promemorian framlagt förslag till
nöjesskatt å den s. k. restaurangdansen har slutbehandlats den 26 november 1943
(sv. f. nr 786). I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

83. den 16 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående revision av
gällande bestämmelser rörande beivran av upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen.
(237.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria med förslag till bestäm -

293

melser i ämnet. Yttranden över promemorian hava avgivits av vissa myndigheter.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

84. den 19 maj 1942, i anledning av väckta motioner om pensionsrätt för viss
i statens järnvägars tjänst övertagen personal från Sala—Gysinge—Gävle
järnväg. (227.)

Anmäld den 5 juni 1942, varvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att verkställa utredning
och inkomma med förslag i frågan. Åter anmäld den 5 mars 1943, varvid
ärendet slutbehandlats (proposition nr 173).

85. samma dag, i anledning av väckt motion om tillerkännande av viss förmån
åt ordinarie tjänstemän i statens tjänst, vilka avgått från tjänsten utan rätt
att komma i åtnjutande av pension. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

86. den 17 juni 1942, i anledning av väckt motion örn viss ändring av förordningen
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförl ga
drycker. (353.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria i ämnet, över vilken
promemoria yttranden avgivits av vissa myndigheter. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

87. samma dag, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffet för
överlåtelse av motbokssprit till ungdom under 21 år. (354.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria med förslag till bestämmelser
i ämnet, över vilken promemoria yttranden avgivits av vissa myndigheter.
Sedan chefen för finansdepartementet den 9 april 1943 tillkallat särskilda sakkunniga
för utredning rörande orsakerna till försämringen i nykterhetstillståndet,
har ärendet överlämnats till nämnda utredning,

88. den 20 juni 1942, i anledning av Kungl. Majis proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (388.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 612 och 615).
Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Majis prövning.

89. den 27 juni 1942, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ändring
i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8)
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (422.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 681, 683 samt
687—689). Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Majis prövning.

90. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till folkskolans
avlöningsreglemente m. m. (443.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 619—621,
(533—(535 och 706). Åter anmäld den 18 juli 1942; kungörelser utfärdades samma
dag (sv. f. nr 703—705). Ånyo anmäld den 5 september 1942, därvid kungörelse
utfärdades (sv. f. nr 783). Åter anmäld den 12 december 1942 samt den 28 maj
och den 3 december 1943. Ärendet är därmed slutbehandlat.

91. den 30 juni 1942, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i taxeringsförordningen.
(434.)

Anmäld den 10 juli 1942, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt 1941 års beskattningsorganisationssakkunniga
att i samband med fullgörandet av de sakkunnigas
uppdrag verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Av de sakkunniga
framlagt förslag (st. off. utr. 1942: 49) har upptagits i propositionen nr 345 till 1943
års riksdag, som antagit förslaget i denna del. Riksdagens skrivelse i anledning av

294

nämnda proposition har anmälts deri 17 december 1943. Ärendet är därmed slutbehandlat.

92. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
i visst fall om vad som är skattepliktiga intäkter. (435.)

Sedan chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl. Majis den 9 oktober 1942
lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för att inom departementet
biträda med den av riksdagen begärda översynen av gällande bestämme''ser
angående beskattning av vissa militära löneförmåner m. m., hava de sakkunniga,
den 19 december 1942 avgivit betänkande med förslag i ämnet. Ärendet är beroende
på Kungl. Majis prövning.

93. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30
juni 1941. (423.)

Ärendet under punkten 5 (avlöning till elever vid flygkrigshögskolan) har behandlats
i proposition den 5 mars 1943, nr 168. Beträffande ärendet under punkten
6 (borttagande av öre talen från kronodebetsedlarna) har Kungl. Maji den
24< september 1943 uppdragit åt riksräkenskapsverket att verkställa utredning i
frågan. Ärendet under punkten 7 (avlöningsförmåner för icke-ordinarie personal)
är beroende på Kungl. Majis prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 20, 24, 26, 53, 60, 74, 79—81, 84, 90 och 91
av Kungl. Maji inom finansdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 2 juni 1927, i anledning av väckt motion angående viss ändring i
fastställda villkor för behörighet att söka och innehava befattning som
lärare vid folkskola. (265.)

Sedan skolöverstyrelsen den 7 maj 1928 inkommit med yttrande, har ärendet
den 22 september 1932 överlämnats till 1932 års seminariesakkunniga, vilka den
9 augusti 1935 med sitt betänkande återställt handlingarna i ärendet. Ärendet
är beroende på Kungl. Majlis prövning.

2. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen slutbehandlad utom
beträffande framställningen, att Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning,
huru prästerna skola befrias från skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt
för prästgårdar, som upplåtas åt dem, samt för riksdagen framlägga det förslag,
som utredningen kan föranleda. I denna del anmäldes ärendet den 18 april 1941,
därvid kommunalskatteberedningen anbefalldes att till Kungl. Majit inkomma
med utredning i angivna hänseende. Nämnda utredning har icke inkommit.

3. den 20 april 1934, i anledning av väckta motioner örn uppställande av
legala kompetensvillkor för rätten att idka hantverk m. m. (191.)

Ärendet, som den 5 november 1943 överlämnats från handelsdepartementet till
ecklesiastikdepartementet, har den 10 november 1943 remitterats till överstyrelsen
för yrkesutbildning. Svar har ännu ej inkommit.

295

4. den 15 maj 1935, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor
i hälsovård m. m. (220.)

Yttranden i ärendet hava inkommit den 6 september 1935 från skolöverstyrelsen
och den 15 februari 1936 från medicinalstyrelsen. Skrivelsen har den 1 september
1941 överlämnats till 1940 års skolutredning för att tagas under övervägande
vid fullgörandet av skolutredningens uppdrag.

5. den 1 juni 1935, angående införande av gemensamma måltidstimmar. (267.)
Yttrande i ärendet har den 28 oktober 1942 inkommit från skolöverstyrelsen.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 14 juni 1935, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, kontant understödsverksamhet,
statliga och statskommunala reservarbeten m. m. jämte i dessa ämnen
väckta motioner. (371.)

Med utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden den 8 maj 1936 överlämnades
den 2 juni 1936 till ecklesiastikdepartementet förevarande skrivelse för handläggning
i vad den avser undersökning rörande icke hemortsberättigade ur synpunkten
av antal, förekomst m. m. Skrivelsen har i vad den avser ecklesiastikdepartementet
den 12 november 1941 överlämnats till besparingsberedningen.

7. den 26 mars 1936, i anledning av väckt motion örn viss ändring av bestämmelserna
rörande förening av folkskollärarbefattning med organisteller
kloekarsyssla. (114.)

Yttrande i ärendet har den 9 januari 1941 inkommit från folkskolans besparingssakkunniga.
Skrivelsen har den 4 december 1942 överlämnats till 1942 års kyrkomusikerutredning
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

8. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Maj:t inkomma med utredning i ärendet. Utredningen har ännu icke
inkommit.

9. den 4 maj 1938, angående skolkökslärarinnornas vid fortsättningsskolorna
anställnings-, bostads-, löne- och pensionsförhållanden. (231.)

Anmäld den 31 december 1942, därvid skrivelsen överlämnades till 1941 års
lärarlönesakkunniga.

10. den 26 april 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
lag angående vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid.
27) örn reglering av prästerskapets avlöning. (216.)

Anmäld den 6 september 1939, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 630). I viss del
är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta motioner.
(352.)

Anmäld den 22 juni och den 7 juli 1939. Förstnämnda dag utfärdades därvid ett
reglemente (sv. f. nr 416). I vad avser utredning rörande evalvering av vissa
läkare tillkommande ersättningar är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

12. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill

296

hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 ra. m. (388.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr Kungl. Maj:ts proposition
1941 nr 176, sid. 98.)

13. den 25 februari 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (45.)

Följande punkter i riksdagens skrivelse äro alltjämt icke slutbehandlade, nämligen
punkterna 2, 3, 8, 10, 12—14 och 16.

14. den 3 maj 1941, angående ändring av gällande regel för anteckning i församlingsbok
av persons födelseort. (195.)

Ärendet är, i avbidan på utredning och förslag av besparingsberedningens folkbokföringskommitté,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 10 maj 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av tva skolhemman i Korpilombolo och Karl Gustafs socknar
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (202.)

Anmäld den 19 mars, den 16 april och den 7 maj 1943. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

16. den 10 juni 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till nybyggnad
för landsarkiv i Linköping. (301.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 11 juni 1941, angående åtgärder till bevarande och skydd av sådana
områden i vårt land, som böra bibehållas för framtiden som ursprunglig
landskapstyper. (317.)

Skrivelsen har överlämnats till jordbruksdepartementet för handläggning.

18. den 18 juni 1941, angående inrättande av ett nordiskt institut med uppgift
att fördjupa och stärka den nordiska samhörigheten. (348.)

Överlämnad den 18 mars 1943 till de sakkunniga för utredning av frågan om
upprättande av ett svensk-nordiskt institut för att tagas i beaktande vid fullgörandet
av de sakkunnigas uppdrag. De sakkunniga hava den 27 december 1943
avgivit betänkande, vilket för närvarande är föremål för remissbehandling

19. den 9 april 1942, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1942/43 under riksstatens åttonde huvudtitel, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.
(8.)

Anmäld den 19 mars 1943. Följande punkter i riksdagens skrivelse äro alltjämt
icke slutbehandlade, nämligen punkterna 107, 133 och 147.

20. den 6 maj 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall från krav på återbäring av utanordnat tillskott ur
kyrkofonden till gäldande av prästlönekostnader. (178.)

Ärendet är i avvaktan på framställning till nästkommande allmänna kyrkomöte
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 12 maj 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler jämte i
ämnet väckta motioner. (206.)

Skrivelsen, som överlämnats till ecklesiastikdepartementet för handläggning i vad

297

avser riksdagens anhållan att såsom villkor för statsbidrag till uppförande av skolbyggnader
uppställes skyldighet för skoldistrikt att i viss utsträckning upplåta
skolbyggnad för ortens frivilliga bildningsverksamhet o. dyl., är — sedan skolöverstyrelsen
den 20 februari 1943 och statskontoret den 31 mars 1943 inkommit
med yttranden — i denna del beroende på Kungl. Majis prövning.

22. den 13 maj 1942, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning
av vissa lektorsprebendefastigheter i Växjö. (218.)

Anmäld den 12 juni 1942, därvid Kungl. Maji förordnade om värdering av ifrågavarande
fastigheter. I avbidan på denna värdering är ärendet beroende på Kungl.
Majis prövning.

23. den 30 maj 1942, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till folk- och småskoleseminarier m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (264.)

Ärendet är i vad avser riksdagens hemställan om utredning angående den framtida
omfattningen av folkskoleseminarieorganisationen alltjämt beroende på
Kungl. Majis prövning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (265.)

Ärendet är i vad avser riksdagens hemställan om utredning dels av frågan örn
begränsning av tillströmningen till gymnasierna, dels ock angående viss omorganisation
beträffande högre allmänna läroverket i Majorna alltjämt beroende på
Kungl. Majis prövning.

25. den 10 juni 1942, angående åstadkommande av en undervisnings- och
upplysningsfilm, belysande regeringens och riksdagens arbetsförhållanden.
(326.)

Anmäld den 18 september 1942, därvid statens informationsstyrelse anbefalldes
att till Kungl. Maji inkomma med utredning och yttrande i ärendet. Sedan
nämnda utredning den 4 maj 1943 inkommit och skolöverstyrelsen den 16 juni
1943 avgivit yttrande däröver, är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning.

26. den 17 juni 1942, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1942/43 till läroanstalterna för blinda och dövstumma
m. m. (336.)

Anmäld den 22 januari 1943. Ärendet är i vad avser dispositionen av viss del av
det å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 anvisade reservationsanslaget
till om- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna alltjämt beroende
på Kungl. Majis prövning.

27. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30
juni 1941. (423.)

Punkten 8 angående tryckeriernas leveranser till kungl, biblioteket samt universitetsbiblioteken.
Sedan överbibliotekarierna vid universitetsbiblioteken i Uppsala
A. W. Grape och i Lund N. W. G. Carlquist enligt under hand meddelat
uppdrag ulfört en preliminär undersökning i förevarande fråga, har Kungl. Majit
den 17 december 1943 åt dem uppdragit att gemensamt verkställa den av riksdagen
begärda utredningen.

298

Av dessa ärenden äro alltså de under 15 och 17 omförmälda av Kungl. Majit
inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion örn förhållandet mellan
Arjeplog- och Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknytning
till det levande livet. (75.)

Anmäld den 5 mars 1943, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 110). Den
27 oktober 1943 har av särskilt tillkallad utredningsman framlagts utredning och
förslag beträffande vissa med lappväsendets administration sammanhängande
spörsmål. Förslaget är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Utredningsmannens
arbete fullföljes.

2. den 23 maj 1930, i anledning av väckta motioner rörande vissa sociala
jordfrågor. (276.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 oktober 1943 (prop. nr 346).

3. den 28 april 1933, i anledning av Kungl. Majrts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till fraktlindring för kalk jämte i
ämnet väckta motioner. (171.)

Lantbruksstyrelsen den 30 juni 1938 givet uppdrag att verkställa utredning beträffande
frågan om fraktbidrag jämväl vid sjötransporter av kalk har ännu ej
fullgjorts.

4. den 5 juni 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i
arrendelagstiftningen m. m. (311.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 oktober 1943 (prop. nr 346).

5. den 22 februari 1935, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
beträffande understöd till förbättringsarbeten inom jordbruket. (46.)

Sedan hushållningssällskapsutredningen, som anbefallts att verkställa den genom
ifrågavarande skrivelse begärda utredningen, den 8 juli 1942 avgivit betänkande
(st. off. utr. 1942:32) samt yttranden över betänkandet avgivits av åtskilliga
myndigheter, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 15 mars 1935, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande
av svenska frukter och bär. (75.)

En i anledning av förevarande riksdagsskrivelse från lantbruksstyrelsen infordrad
utredning i ämnet har den 25 februari 1938 överlämnats till livsmedelslagstiftningssaklcunniga
för att — i avseende å införande av lagstadgad märkning av vissa
läskedrycker — tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag.
Sedan livsmedelslagstiftningssakkunniga i ett den 4 juli 1941 avgivet betänkande
med förslag till livsmedelsstadga m. m. (st. off. utr. 1941:22) upptagit nämnda
fråga till behandling, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 7 maj 1935, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur samt örn lagstiftning
rörande handeln med husdjur. (199.)

I den del skrivelsen icke slutbehandlats, nämligen beträffande lagstiftning rörande
handeln med husdjur, föreligger ett av lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen
den 3 november 1936 avgivet betänkande.

299

8. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30
juni 1934. (279.)

I vad skrivelsen avsetts till handläggning på jordbruksdepartementets föredragning
och ej slutbehandlats, nämligen beträffande punkten 9, utnyttjande av kronans
fiskevatten, föreligger ett av fiskevattensutredningen den 1 september 1939
avgivet betänkande (st. off. utr. 1939:28) jämte yttranden däröver av åtskilliga
myndigheter och sammanslutningar. Kungl. Majit har i brev den 21 mars 1941
till de myndigheter, vilka förvalta kronans fiskevatten, i anslutning till nämnda
betänkande framlagt vissa synpunkter i avseende å nämnda förvaltning, som
borde vinna beaktande i dylikt syfte. Den 8 oktober 1943 bemyndigades chefen
för jordbruksdepartementet att tillkalla åtta sakkunniga personer för att verkställa
utredning och avgiva förslag till lagstiftning angående rätt till fiske m. m.
De sakkunniga tillkallades samma dag. Utredningsarbetet har påbörjats.

9. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till höjande
av skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (274.)

Sedan 1936 års skogsutredning den 11 februari 1943 avgivit betänkande med
förslag berörande skogsbrukets transportfrågor (vägar och järnvägar) (st. off. utr.
1943:4), har ärendet i denna del anmälts den 9 april 1943, därvid beslöts proposition
till riksdagen (nr 244). Frågan om det oförädlade virkets avsättning
m. m. upptages av skogsstyrelsen i samband med inom styrelsen pågående utredning
rörande skogsvårdslagstiftningen.

10. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av inedinflytande
åt skogsägare vid handhavande av flottningsföreningarnas angelägenheter.
(296.)

Förslag avvaktas av skogsstyrelsen. (Jfr ärendet under punkten 9.)

11. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner om ändringar i arrendelagstiftningen,
återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar
m. m. (180.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 oktober 1943 (prop. nr 346).

12. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 23 maj 1936, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av norrländska
arrendelagen m. m. (259.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 oktober 1943 (prop. nr 346).

14. den 29 maj 1936, i anledning av väckta motioner om åtgärder till främjande
av det svenska fisket. (288.)

Anmäld den 8 oktober 1943, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla åtta sakkunniga personer för att verkställa utredning och
avgiva förslag till lagstiftning angående rätt till fiske m. m. De sakkunniga tillkallades
samma dag. Utredningsarbetet har påbörjats.

15. samma dag, i anledning av väckt motion angående den industriella rationaliseringens
och koncentrationens inverkan på den jordbrukande befolkningens
förvärvsmöjligheter. (290.)

Ett lantbruksstyrelsen den 7 maj 1937 givet uppdrag att verkställa visst under -

300

söknings- och utredningsarbete rörande frågan om torrläggning av närmare angivna
markkomplex inom Uppsala län har ännu ej slutförts.

16. den 10 april 1937, i anledning av väckta motioner angående anordnande
av småbrukarkurser m. m. (133.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 24 april 1937, i anledning av väckta motioner angående omorganisation
av kontrollen över tillverkning av och handel med margarin m. m.
(207.)

Sedan livsmedelslagstiftningssakkunniga i ett den 4 juli 1941 avgivet betänkande
med förslag till livsmedelsstadga m. m. (st. off. utr. 1941:22) framlagt förslag i
ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 27 maj 1937, i anledning av väckt motion örn lagstiftning i visst avseende
rörande saluhållande av gödsel- och fodermedel. (341.)

Anmäld den 10 september 1937, därvid uppdrogs åt kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
att gemensamt verkställa av riksdagen begärd utredning rörande
lämpligheten av åtgärder till skydd mot saluhållande av mindervärdiga gödselmedel.
Utredningen har ännu ej slutförts.

19. den 19 mars 1938, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
förekomsten av olika slag av svinsjukdomar inom landet m. m. (122.)

Utredning avvaktas från lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen.

20. den 26 april 1938, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
försäljare av hästkreatur att tillhandahålla intyg om deras ålder. (203.)

Skrivelsen är, sedan lantbruksstyrelsen avgivit utredning i ämnet, alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 17 maj 1938, i anledning av väckt motion angående utredning om
sammanslagning av de båda svinraserna Yorkshire och Förädlad Lantras.
(273.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 21 juli 1943 avgivit utredning i ämnet, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. samma dag, i anledning av väckt motion angående skäliga administrationsbidrag
till hushållningssällskapen för deras verksamhet i samband med
vissa stödåtgärder. (276.)

Ärendet har behandlats i hushållningssällskapsutredningens den 8 juli 1942 avgivna
betänkande (st. off. utr. 1942:32) och är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

23. den 1 juni 1938, i anledning av väckt motion angående utredning av lantbrukets
lärlingsfråga. (371.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 1 juli 1940 avgivit betänkande angående lantbrukets
lärlingsfråga samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 6 maj 1939, i anledning av väckta motioner om fortsatt tillämpning
av lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av lagen
den 22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.
(228.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid uppdrogs åt kammarkollegiet att i samverkan
med vederbörande strandägare verkställa av riksdagen begärd utredning.
Denna har ännu ej slutförts.

301

25. den 6 juni 1939, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för
matlök. (354.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 24 maj 1940, i anledning av väckta motioner om tillsättande av en
kommission för det norrländska näringslivets förkovran. (279.)

1940 års norrlandsutredning har den 15 oktober 1943 avgivit utredning angående
Norrlands näringsliv, förberedande undersökning (st. off. utr. 1943: 39).
Härefter har skrivelsen anmälts den 17 december 1943, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigats att tillkalla utredningsmän för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande åtgärder för det norrländska näringslivets
förkovran.

27. den 8 juni 1940, angående vattenförsörjningen för vissa bebyggelseområden
på landsbygden. (359.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1943 (prop. nr 243).

28. den 17 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag
till kapitalinvesteringar. (159.)

Punkt 3 avseende anslag till byggnadsarbeten vid statens skogsförsöksanstalt
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 17 maj 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av domänverkets skogsindustriella rörelse. (243.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1943.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. (246.)

Remissvar å ett av länsstyrelsen i Jämtlands län avgivet förslag rörande frågan
om förvaltning av vissa till lappar upplåtna nybyggen i nämnda län avvaktas
från egnahemsstyrelsen.

31. den 30 maj 1941, i anledning av väckt motion angående fridlysningen av
vissa djurslag. (264.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1943, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 93).

32. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag rörande
ordnandet av kontrollen över handeln med utsäde. (265.)

Utredning i ämnet från lantbruksstyrelsen avvaktas.

33. den 11 juni 1941, angående åtgärder till bevarande och skydd av sådana
områden i vårt land, som böra bibehållas för framtiden som ursprungliga
landskapstyper. (317.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 21 juni 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (411.)

Utredning avvaktas från lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen rörande en
rationaliserad nyodlingsverksamhet med utnyttjande av moderna maskinella
hjälpmedel, i första hand för komplettering av ofullständiga jordbruk.

35. den 24 mars 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (103.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1943.

302

36. den 16 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående expropriation
och förköpsrätt av jord för komplettering av ofullständiga jordbruk. (232.)

Utredning avvaktas från egnahemsstyrelsen.

37. den 22 maj 1942, i anledning av väckt motion angående allmän revision
av gällande fiskerilagstiftning. (260.)

Sedan den 31 augusti 1943 av särskilt tillkallad utredningsman avgivits betänkande
angående lag örn fiskevårdsområde, är ärendet i denna del beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Skrivelsen har vidare anmälts den 8 oktober 1943, därvid
chefen för jordbruksdepartementet bemyndigats att tillkalla åtta sakkunniga personer
för att verkställa utredning och avgiva förslag till lagstiftning angående rätt
till fiske m. m. De sakkunniga tillkallades samma dag. Utredningsarbetet har påbörjats.

38. samma dag, i anledning av väckt motion om åtgärder till främjande av
den svenska ullproduktionen. (261.)

Den 29 juni 1943 har statens livsmedelskommission avgivit förslag angående medelsanvisning
för forsknings- och försöksverksamhet på fårskötselns område. Utredning
från kommissionen rörande övriga spörsmål avvaktas.

39. den 27 juni 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av kronoskogvaktarboställen å häradsallmänningar. (419.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1943.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 4, 11, 13, 27, 29, 31, 35 och 39 omförmälda
av Kungl. Majit inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 20 april 1934, i anledning av väckta motioner om uppställande av legala
kompetensvillkor för rätten att idka hantverk m. m. (191.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1943 sid. 272. Ärendet
har den 5 november 1943 överlämnats till ecklesiastikdepartementet för vidare
handläggning och är därmed slutbehandlat för handelsdepartementets vidkommande.

2. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Sedan kommerskollegium den 12 och den 25 november 1941 inkommit med utredning
och förslag i ärendet, har ärendet överlämnats till enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 30 juni 1943 tillkallade sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande utbildningen av befäl för handelsflottan och
vissa därmed sammanhängande frågor.

3. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Majit den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Majit inkomma med den av riksdagen begärda utredningen ävensom
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium i
betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag i ämnet.
Ärendet är därefter beroende på Kungl. Majlis prövning.

303

4. den 5 maj 1936, i anledning av väckt motion angående befrielse för mindre
bemedlade uppfinnare från erläggande av vissa patentavgifter. (208.)

Sedan 1938 års patentutredning den 30 december 1942 avgivit betänkande med
förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 16 maj 1884 angående
patent (st. off. utr. 1942: 58), i vilket betänkande bland annat nu förevarande
fråga upptagits till behandling, samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 27 juni 1936, i anledning av väckta motioner om befrämjande av exporten
och avsättningen i övrigt av gatsten m. m. (384.)

Sedan de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 mars 1937 tillkallade sakkunniga
för utredning rörande befrämjande av avsättningen av den svenska stenindustriens
produkter (1937 års granitutredning) den 1 april 1939 avgivit betänkande
i ämnet (st. off. utr. 1939: 11), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 31 maj 1939, angående effektiviserande av den tekniska forskningen.
(328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1943 sid. 272. Sedan
de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 augusti 1940 utsedda utredningsmännen
rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande år 1943 avgivit
två betänkanden (st. off. utr. 1943: 11 och 16), avlät Kungl. Maj:t till 1943
års riksdag dels proposition (nr 201) angående anslag till uppförande av byggnad
för textilforskning m. m., dels ock proposition (nr 245) angående anslag till uppförande
av byggnader för järn- och metallforskning m. m. Från utredningsmännen
införväntas ytterligare förslag.

7. den 3 juni 1941, i anledning av väckta motioner örn förbättrad pensionering
för sjöfolk i manskapsklass. (262.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1943, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 239).

8. den 18 juni 1941, angående bostadsförhållandena å svenska fartyg. (343.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1943, därvid utfärdades kungörelse angående
bostäder m. m. å fartyg för ombord anställda (sv. f. nr 466).

9. den 10 mars 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1942/43 under riksstatens tionde huvudtitel, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion. (10.)

Punkten 36 i skrivelsen, som delvis behandlats den 7 augusti 1942, har anmälts
och slutbehandlats den 14 maj 1943.

10. den 12 maj 1942, i anledning av väckta motioner om landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 30 oktober 1942 och den 8 januari 1943
har chefen för justitiedepartementet tillkallat vissa sakkunniga för att inom nämnda
departement verkställa utredning av frågan örn lagstiftning rörande åtgärder
i syfte att hindra spekulation i vattenkraft. Sedan de sakkunniga den 27 februari
1943 avgivit betänkande angående åtgärder mot spekulation i vattenkraft (st. off.
utr. 1943: 14) samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar,
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Vidare
har chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18
december 1942 tillkallat vissa sakkunniga för att verkställa utredning rörande
möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga

304

landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning nied elektrisk kraft.
Utredningsarbetet pågår.

11. den 2 juni 194-2, i anledning av väckta motioner om inrättande av ett forskningsinstitut
för bevaringsmetoder för olika slag av livsmedel. (296.)
Genom beslut den 12 juni 1942 har Kungl. Maj:t uppdragit åt utredningen rörande
den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande att verkställa den av
riksdagen begärda utredningen samt att till Kungl. Majit inkomma med det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Denna har ännu ej slutförts.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1 och 7—9 omförmälda av Kungl. Majit
inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

9. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 28 november 1939, i anledning av Kungl. Majits förslag om uppförande
å riksstaten för budgetåret 1939/40 av en huvudtitel för folkhushållningsdepartementet
m. m. (70.)

Delvis anmäld den 15 december 1939. I vad skrivelsen avser bemyndigande för
Kungl. Majit att på visst sätt använda anslaget till Konjunkturinstitutet: Särskilda
undersökningar, är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Majits prövning.

2. den 13 maj 1942, angående utredning av möjligheten att bereda kommunala
organ och enskilda kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser i
ransonerings- och familjebidrags- m. fl. ärenden. (224.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1943, i vad på folkhushållningsdcpartementets
föredragning ankommer.

305

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1943 och
vari under år 1943 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majis prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.

1. 193U den 29 mars (nr 2^0), angående ändring i lagstiftningen om trafikförsäkring
å motorfordon.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1938 sid. 335, 1939
sid. 335 och 1940 sid. 355. Ärendet är, till den del det icke slutbehandlats, föremål
för fortsatt beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

2. 1.934 den 15 september (nr 573), angående åtgärder för åstadkommande
av likformighet vid beräkning av strafftid, då avbrott i verkställighet äger
rum till följd av ny rannsakning.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1935 den 11 januari (nr 51), angående åklagares rätt att bedriva advokatverksamhet.

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1937 sid. 324, 1938 sid.
335,1939 sid. 335, 1940 sid. 355,1941 sid. 279 och 1942 sid. 302. (Justitiedepartementet.
)

4. 1936 den 16 september (nr 566), angående skärpning av straffet för spridande
av efterbildning av penningsedel m. m.

Se ämbetsberättelsen 1942 sid. 302. (Justitiedepartementet.)

5. 1937 den 28 december (nr 769), angående förtydligande bestämmelser örn
lösen- och stämpelavgifter för vissa bevis m. m.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majda prövning. (Finansdepartementet.
)

6. 1937 den 31 december (nr 778), angående rätt för svarandepart, som beviljats
fri rättegång, att kostnadsfritt erhålla protokoll i målet, även örn
begäran därom framställes först efter det utslag meddelats.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1939 sid. 336, 1942
sid. 302 och 1943 sid. 274 och 275. Förslag till revision av lagstiftningen örn fri
rättegång, innefattande reglering jämväl av förevarande spörsmål, har den 3
december 1943 remitterats till lagrådet för utlåtande. (Justitiedepartementet.)

7. 1938 den 10 november (nr 643), angående resestipendier åt åklagare.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

8. 1938 den 30 december (nr 740), angående skyldighet för utmätningsman
att i dagboken i utsökningsmål införa specificerad uppgift rörande förrättningskostnad
m. m.

20 — Justitieombudsmannens ömhet »beriat else till I91t\ års riksdag.

306

Över framställningen hava utlåtanden avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.
)

9. 1939 den 30 december (nr 744), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbaden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

10. 1940 den 17 juli (nr 122), angående rätt för gäldenär att fullgöra betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar, då ovisshet råder
om vem av två eller flera som äger att, med den eller de övrigas uteslutande,
företräda borgenären.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsbcrättelsen 1942 sid. 303. Genom
beslut i konselj den 3 december 1943 har ärendet avskrivits från vidare Kungl.
Maj:ts åtgärd. (Justitiedepartementet.)

11. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

12. 1940 den 31 december (nr 556/1939), angående utsträckt tillämpningsområde
för stadgandet i 20 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet
av bötesstraff.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsbcrättelsen 1942 sid. 304. Ett
inom justitiedepartementet utarbetat lagförslag i ämnet har den 1 oktober
1943 remitterats till lagrådet för utlåtande. Efter det lagrådet den 1 november
1943 avgivit utlåtande, har Kungl. Majit den 17 december 1943 beslutat avlåta
proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändrad lydelse av ifrågavarande
lagrum. (Justitiedepartementet.)

13. 1941 den 29 november (nr 699), angående ändrade bestämmelser i fråga
om skyldighet att förrätta bouppteckning i samband med hemskillnad
eller äktenskapsskillnad.

Inom justitiedepartementet har den 1 december 1943 upprättats en promemoria
rörande bland annat denna fråga. Promemorian har remitterats till rikets hovrätter
och vissa sammanslutningar. (Justitiedepartementet.)

14. 1941 den 30 december (nr 537), angående rätt för part, som till hovrätt
ingivit underrättens protokoll, att kostnadsfritt erhålla nytt protokoll i
händelse av muntligt förhör i hovrätten.

I anledning av framställningen har inom justitiedepartementet utarbetats en
promemoria med utkast till lag örn tillägg till 26 och 27 kap. gällande rättegångsbalk.
Över denna promemoria hava efter remiss yttranden avgivits av
hovrätterna, justitiekanslersämbetet, justitieombudsmannen samt flera sammanslutningar.
Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
(J ustitiedepartementet.)

15. 1941 den 31 december (nr 738), angående viss inskränkning i fråga örn
kungörande av exekutiv auktion å fast egendom.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsbcrättelsen 1943 sid. 276. Kungl.
Maj :t har genom remiss den 1 oktober 1943 infordrat lagrådets utlåtande över
upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen, innefattande
förslag till begränsning av kungörelseförfarandet vid exekutiva auktioner.
Efter det lagrådet den 22 oktober 1943 avgivit utlåtande, har Kungl. Majit

307

den 17 december 1943 beslutat avlåta proposition till riksdagen i ämnet. (Justitiedepartementet.
)

16. 19/2 den 23 november (nr 657/19/1), angående anteckning i fastighetseller
inteckningsbok om utfärdande av ny inteckningshandling i stället
för sådan, som förkommit och på grund därav dödats.

Över framställningen hava, med anledning av remiss, utlåtanden avgivits av
Stockholms rådhusrätt och rådhusrätten i Göteborg samt inskrivningsdomaren
i Södra Roslags domsaga. Därjämte hava vissa sammanslutningar beretts tillfälle
att avgiva yttrande. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Justitiedepartementet.)

17. 19/2 den 30 november (nr 088/19kl), angående omfattningen och innebörden
av den prioritetsrätt, som vid införsel tillkommer underhållsbidrag
i förhållande till utskylder och avgifter.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

18. 19/2 den 30 december (nr /66/19/1), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Skrivelsen har den 3 februari 1943 överlämnats till lagberedningen för att tagas
i övervägande vid dess pågående lagstiftningsarbete. (Justitiedepartementet.)

19. 19/2 den 31 december (nr 229), angående ändring av 6 § lagen den 14
juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)