Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
1
Nr 87.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker; given Stockholms slott den
11 februari 1944.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen
den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Mimny lill riksdagens protokoll 19H. i sami. Nr 87—SS.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 87.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker.
Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
27 §.
Utan hinder — — — sagda tid.
Lån, som i första stycket avses, må utlämnas högst till ett sammanlagt
belopp motsvarande tre tiondelar av summan av insättarnas behållning och
sparbankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en femtedel av nämnda
belopp må ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen må icke ställas
på längre återbetalningstid än tio år.
Innan lån,--— lånet sökes.
Såsom säkerhet må godtagas allenast inteckning i fastighet inom sparbankens
verksamhetsområde, vilken är av beskaffenhet, som i 25 § sägs,
och ligger inom hälften av fastighetens uppskattningsvärde. I fråga örn större
städer eller delar av dem, så ock eljest beträffande jordbruksfastigheter må
dock Konungens befallningshavande, efter sparbanksinspektionens hörande,
medgiva, att inteckning inom sex tiondelar av såväl taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet
må godtagas såsom säkerhet; i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
må därvid icke i något fall inräknas värdet av växande skog.
Sparbank skall---för uppsägning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
1 Senaste lydelse, se 1937: 364.
Kungl. Maj.ts proposition nr 87.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28
januari 1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet fråga om vissa ändringar
i 27 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker samt anför
därvid följande.
Beträffande sparbankernas utlåningsrörelse har i 26 § sparbankslagen
såsom huvudregel fastslagits, att bundna inteckningslån icke må beviljas.
Vissa undantagsbestämmelser med begränsad räckvidd återfinnas emellertid
i 27 § sparbankslagen. I sistnämnda lagrum stadgas sålunda, att utan
hinder av bestämmelserna i 26 § sparbank må, där summan av insättarnas
behållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut uppgår till sammanlagt
minst fem miljoner kronor, under närmare angivna villkor mot
säkerhet av inteckning i fast egendom utlämna lån, ställt på längre återbetalningstid
än sex månader utan förbehåll om uppsägningsrätt inom sagda
tid. Sådana lån få utlämnas högst till ett sammanlagt belopp motsvarande
20 procent av summan av insättarbehållning och fonder. Högst en femtedel
av nämnda belopp får ställas att förfalla under ett och samma år.
Äterbetalningstiden är maximerad till tio år. Innan lån beviljas skall särskild
värdering verkställas beträffande fastighet, varå lån sökes. Såsom säkerhet
får endast godtagas inteckning inom hälften av senast fastställda
taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet
än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid i taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets
bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande skog.
Därjämte skall inteckningen ligga inom hälften av fastighetens uppskattningsvärde.
Vederbörande länsstyrelse äger dock efter sparbanksinspektionens
hörande i fråga örn större städer eller delar av dem medgiva,
att inteckning inom 60 procent av såväl taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet
må godtagas såsom säkerhet. Fastighet, varå bundet lån lämnas, skall
vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde. Sparbank skall vidare
förbehålla sig rätt att till betalning uppsäga ifrågavarande lån, därest den
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 87-
intecknade fastigheten till följd av vanvård eller av annan anledning undergår
sådan värdeminskning, att säkerheten i märklig mån försvagas. Nedsättning
av fastighetens taxeringsvärde utgör icke i och för sig grund för uppsägning.
I en den 3 februari 1943 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ingiven skrift bär
Svenska sparbanksföreningen hemställt om sådan ändring av 27 § sparbankslagen
att dels den för fastighetslån i större städer gällande 60-procent regeln
måtte vinna tillämpning jämväl i fråga om jordbruksfastigheter dels ock
den i samma paragraf angivna begränsningen av rätten att bevilja bundna
fastighetslån till 20 procent av summan av insättarbehållning och fonder
måtte utgå.
Innan jag går närmare in på den av sparbanksföreningen gjorda framställningen,
torde jag i korthet få beröra tillkomsten av bestämmelserna i
27 § sparbankslagen.
I 1923 års sparbankslag stadgades i dess ursprungliga lydelse, att örn lån,
för vilket kommun eller dylik samfällighet ej vore i egenskap av huvudgäl -denär eller löftesman ansvarig, icke vore ställt att betalas inom tre månader
eller, där fråga vore örn lån, för vilket säkerheten utgjordes av inteckning
i fast egendom, inom sex månader, skulle sparbanken förbehålla sig rätt
att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall
sagts. Detta stadgande innebar alltså, bortsett från kommun- och därmed
jämställda lån, ett generellt förbud för sparbank att utlämna bundna d. v. s.
för längre tid ouppsägbara lån.
Sedermera — år 1935 — hemställde sparbanksföreningen hos Kungl. Maj:t,
under åberopande att förbudet mot bindning av inteckningslån vållat vissa,
i synnerhet större sparbanker allvarsamma olägenheter, att Kungl. Majit
måtte föranstalta om utredning av spörsmålet, huruvida och under vilka
villkor det kunde medgivas sparbankerna att utlämna bundna lån mot säkerhet
av fastighetsinteckning.
Sedan jag i anledning av denna framställning den 15 november 1935 tillkallat
särskilda sakkunniga att verkställa översyn av bestämmelserna rörande
sparbankernas kreditgivning, avgåvo de sakkunniga den 9 juni 1936
betänkande med förslag till lag angående ändring i vissa delar av sparbankslagen
(SOU 1936:25). I detta betänkande hävdade de sakkunniga, att
ett medgivande för sparbankerna att utlämna bundna inteckningslån, om detsamma
utnyttjades i större omfattning, icke skulle kunna undgå att påverka
sparbankernas likviditet, soliditet och räntabilitet. Enligt de sakkunnigas
mening måste det nied hänsyn till sparbankernas förpliktelser mot sina
insättare och övriga fordringsägare ingiva starka betänkligheter att tillstädja,
att de av sparbankerna förvärvade medlen i någon mera väsentlig
utsträckning placerades i bundna inteckningslån. Det vöre dessutom enligt
de sakkunniga angeläget att undvika att sparbankerna uppträdde i konkurrens
med hypoteksinrättningarna och försäkringsföretagen om långfristiga in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
5
teckningslån, som skulle föranleda olägenheter för dessa i avseende å deras
medelsplacering. Emellertid ansågo de sakkunniga vissa undantagsbestämmelser
av begränsad räckvidd med avseende å förbudet mot bindning av lån
vara befogade.
Det av de sakkunniga framlagda förslaget upptogs — efter överarbetning
•— i propositionen nr 2i3 till 1937 års riksdag med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av sparbankslagen. I detta sammanhang uttalade jag,
att med de i propositionen föreslagna bestämmelserna angående bindningsrätt
— d. v. s. i huvudsak de nu gällande —■ endast åsyftades att inom
gränser, som i tillbörlig mån förringade riskerna för sparbankerna av en
bunden utlåningsrörelse, bereda de större sparbankerna möjlighet att under
tider med lågt ränteläge kunna bevara sin ställning såsom långivare på fastighetskreditens
område i större utsträckning än under dåvarande räntekonjunktur
visat sig vara möjligt. En rätt till bindning av inteckningslån i begränsad
omfattning och avseende jämförelsevis korta tidsperioder behövde
icke förvägras sparbankerna vare sig med hänsyn till deras egen säkerhet eller
av allmänna konkurrenshänsyn.
Propositionen tillstyrktes, med viss jämkning, av 1937 års bankoutskott
(betänkande nr 65), och utskottsbetänkandet bifölls av riksdagen.
Svenska sparbanksföreningens framställning. I
I sin framställning den 3 februari 1943 bar sparbanksföreningen till en
början omnämnt, att den s. k. 5-miljonersgränsen hade till följd, att omkring
310 av landets 467 sparbanker överhuvud icke kunde bevilja bundna lån.
Av de återstående omkring 160 sparbankerna hade endast omkring 100 över
10 milj. kronor och av dessa endast 3 över 100 milj. kronor kapital. En 10-miljonersbanlc ägde att binda sammanlagt 2 milj. kronor, varav högst 400 000
kronor finge ställas att förfalla under ett och samma år. För en 100-miljonersbank
vore beloppen 20 milj. kronor respektive 4 milj. kronor. I anslutning
härtill har föreningen anfört:
De lämnade uppgifterna kunna vara av intresse, när det gäller att bedöma
frågan om sparbankernas bundna lån. Denna fråga är av stor betydelse för
ett flertal sparbanker, för somliga av dem av alldeles särskild betydelse. Uppgifterna
visa, dels att den nu gällande bindningsrätten icke berör sparbanksväsendet
i dess helhet utan endast ungefär en tredjedel av sparbankerna, och
dels att de nuvarande bestämmelserna ytterst strängt begränsa den bundna
fastighetskreditgivningen, bl. a. genom att högst 4 procent av ett belopp motsvarande
insättarbehållningen och fonderna få ställas att förfalla ett och
samma kalenderår. Denna i och för sig mycket blygsamma bindningsrätt
krympes ytterligare samman därigenom, att de bundna lånen i regel torde
beviljas för 10 år och att en sparbank, örn den skall kunna fördela en lånebindning
på 10 år något så när jämnt i tiden, borde låta i genomsnitt en tiondel
förfalla varje år, alltså i genomsnitt 2 procent i stället för 4 procent av insättarbehållning
och fonder.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 87.
Härefter har föreningen närmare utvecklat sina synpunkter på frågan, i
vad mån en begränsning av bindningsrätten numera är behövlig med hänsyn
till sparbankernas soliditet, likviditet och förräntning av insatta medel samt
med hänsyn till återverkningarna av sparbankernas konkurrens med hypoteksinrättningarna
om bundna lån. Härutinnan har föreningen anfört:
Vad solidi teten beträffar — farhågor i fråga örn denna synas egentligen
endast ha avsett försämring av fastigheten under lånetiden — torde här endast
behöva framhållas, att en långivare självfallet förbehåller sig uppsägningsrätt
för fall av värdeminskning av säkerheten och att 27 § sparbankslagen
uttryckligen ålägger sparbankerna ali förbehålla sig sådan uppsägningsrätt.
I likviditetsfrågan kan det vara av intresse att se, hur det ställde
sig för sparbankerna under de stora krisperioderna vid krigsutbrottet 1931)
och vid ockupationen av Danmark och Norge i april 1940. En undersökning
av förhållandena hos 10 av de större sparbankerna i skilda delar av landet
visar, alt bruttouttagen under hela september 1939 — alltså utan frånräkning
av insättningarna under månaden — utgjorde mellan 1,47 och 3,50 procent
av förvaltade medel och bruttouttagen under hela april 1940 lägst 2,07
och högst 5,37 procent av förvaltade medel. För de 49 största sparbankerna,
representerande över 60 procent av sparbankernas kapital, voro genomsnittstalen
1,66 procent i september 1939 och 2,3S procent i april 1940. Eftersom enbart
kassareserven skall utgöra minst 10 procent av insättarbehållningen, kan
man konstatera, att bär avsedda, starkt krisbetonade uttagsmånader icke beredde
sparbankerna några svårigheter av den natur, som man år 1937 synes
ha antagit skola uppkomma under dylika krisförhållanden. Stabiliteten hos
sparbankerna är alltså jämförelsevis mycket stark, ett förhållande som bestyrkts
av erfarenheterna från Finland under de svåra kriser, som träffat
detta land. Det må också erinras örn att möjlighet beretts sparbankernas insättare
— liksom andra insättare — att under vissa extrema förhållanden
uttaga medel å sina motböcker hos andra kreditinstitut och postsparbanken,
en möjlighet som uppenbarligen är ägnad att minska insättarnas behov av
likvida medel i fall av evakuering eller dylikt.
Från förräntningssynpunkt kan däremot bindningsrätten och
dess omfattning lia sin betydelse men knappast så rent negativ och farofylld,
sorn man år 1937 ville göra gällande. Förräntningsrisken ligger i att
sparbankerna i ett lågt ränteläge binda relativt stora summor mot räntesatser,
vilka framdeles måhända bli för låga i förhållande till en höjd inlåningsränta.
I ett sådant läge står emellertid sparbankernas val i regel icke mellan bundna
och obundna fastighetslån utan mellan bundna fastighetslån och — i allmänhet
— för längre tid bundna obligationer. Vid detta val förete de vanligen
på 10 år bundna fastighetslånen även från förräntningssynpunkt åtskilliga
fördelar framför obligationerna. I själva verket är den påtalade förräntningsrisken
förbunden just med den nu gällande starka begränsningen av bindningsrätten.
Det är naturligt, att en sparbank, som kan binda endast en liten
del av sina för utlåning tillgängliga medel, nödgas spara denna bindningsmöjlighet
till tider, då konkurrensen från kreditinrättningar, som ha större möjligheter
i detta hänseende, är särskilt skarp, d. v. s. då räntan är låg. Hade
sparbankerna fria händer i fråga örn bindningsrätten, skulle detta tvång
att utnyttja bindningsrätten särskilt under perioder med låg ränta bortfalla
och sparbankerna alltså få möjligheter att placera sina inteckningslån på ett
från förräntningssynpunkt gynnsammare sätt.
Vad slutligen angår konkurrensen med hypoteksinrättningarna
må framhållas, att en utvidgning av sparbankernas rätt att bevilja
bundna lån bär sin betydelse huvudsakligen därför att den skulle möjlig
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
göra för sparbankerna att bibehålla lån, som eljest överflyttas från sparbankerna
till hypoteksinrättningarna. Skulle en fastighetsägare önska flytta
lån i motsatt riktning, kan för övrigt knappast någon bärande invändning
riktas häremot. Hypoteksinrättningarnas verksamhet är förvisso av stor betydelse
för det svenska fastighetsväsendet, men det kan icke vara något primärt
samhällsintresse att monopolisera en viss lånetyp för dessa institutioner.
Med fog kan också i konkurrensfrågan framhållas det irrationella i att
hypoteksinrättningarna, som finansiera sin utlåning genom att placera obligationer
bl. a. hos sparbankerna, skola i en given situation behöva göra dylika
placeringar för att övertaga fastighetslån från sparbankerna. Och sparbankerna
måste i sin tur köpa dessa obligationer för att erhålla placering
av sina ledigblivna medel och, väl att märka, med sämre resultat i förräntningshänseende
för sparbankerna, eftersom nämnda obligationer med nödvändighet
ge en lägre ränta än det bundna inteckningslånet vid samma tidpunkt
och dessutom regelmässigt löpa längre tid. En dylik utveckling verkar
alltså i just den räntabilitetsförsämrande riktning, som man trott sig undvika
genom att begränsa sparbankernas bindningsrätt.
Föreningen har vidare anfört, att i nuvarande ränteläge, då tendensen att
binda fastighetslånen vöre jämförelsevis stark och pådreves av en livlig
propaganda från hypoteksinrättningarnas sida, föreningen funnit sig böra
till ny prövning föra fram frågan örn sparbankernas rätt att binda fastighetslån.
Enligt föreningens mening vore de nuvarande bindningsreglerna i två
avseenden för snäva, nämligen dels därutinnan att lån i jordbruksfastigheter
icke finge bindas över 50 procent av fastighetens uppskattningsvärde dels
ock i det hänseendet att högst ett belopp, motsvarande 20 procent av summan
av insättarbehållningen och fonderna, finge placeras i bundna inteckningslån.
Vad angår den nu gällande begränsningen av sparbankernas rätt att bevilja
bundna lån i jordbruksfastighet har föreningen i sin framställning erinrat
örn att hypoteksföreningarna till år 1930 i likhet med sparbankerna
varit underkastade 50 procentregeln, men att procentsatsen då höjdes till
55 procent för att redan år 1935 höjas till nuvarande 60 procent. Likaså uppginge
den stående delen av egnahemslånen till 60 procent. Överhuvud taget
torde denna procentsats allt allmännare betraktas såsom den vanliga för
primärkredit. Den tillämpades också på jordbrukskassornas primärlån och
i stor utsträckning av sparbankerna för obundna lån. I detta sammanhang
borde ock uppmärksammas, att t. o. m. lånen ur statens sekundärkreditlånefond
löpte med fast ränta under hela lånetiden, 20 eller 30 år.
Föreningen har i förevarande hänseende anfört ytterligare följande:
Föreningen kan icke finna något skäl föreligga, att sparbankerna till skillnad
från hypoteksföreningarna icke skola äga binda lån upp till 60 procent
av fastighetens värde. Föreningen vill därvid framhålla, att den nuvarande
begränsningen till 50 procent givetvis medför svårigheter för sparbankerna
i konkurrensen med andra kreditgivare. Dessa svårigheter innebära icke endast
att nya låntagare söka sig till andra kreditinstitut utan även att dc låntagare
hos sparbankerna, som önska binda sin primärkredit till 60 procent,
överflytta lån till andra kreditinstitut. Å andra sidan synes det icke — med
hänsyn till sparbankerna själva — vara förenat med någon risk att höja
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 87.
bindningsrätten till 60 procent. Sparbankerna äro väl förtrogna med förhållandena
inom sina begränsade verksamhetsområden; de ha i själva verket
större möjligheter än hypoteksföreningarna att följa skötseln av de belånade
jordbruksfastigheterna, och slutligen torde ekonomiskt sett risken för
sparbankerna att förlora placeringar och placeringsmöjligheter betyda mera
än den ganska obetydliga risken för förlust på ett 60-procent lån. Härtill
kommer att denna befogade och påkallade ändring av sparbankslagen endast
skulle likställa jordbruksfastigheterna med fastigheterna i större städer,
vilket innebär att 60-procent lan skulle få beviljas endast med Konungens
befallningshavandes, efter sparbanksinspektionens hörande, givna tillstånd.
I fråga om begränsningen av sparbankernas rätt att bevilja bundna lån
till högst 20 procent av insättarbehållningen och fonderna har föreningen uttalat,
att de förut anförda synpunkterna gjorde sig gällande även såvitt anginge
den nu ifrågavarande begränsningen, men att härtill komme omständigheter,
som gällde för bundna lån överhuvud taget, alltså även för jordbrukslån.
Föreningen har vidare anfört:
Sparbankerna äro ett av de främsta bland samhällets organ för främjandet
av sparsamhet. I sparbankslagen angives detta uttryckligen såsom sparbankernas
uppgift. Sparbankerna ha alltid, med större eller mindre kraft,
arbetat i detta syfte. Under numera rådande förhållanden och för överskådlig
framtid är det ökade sparandet en synnerligen angelägen samhällelig uppgift.
Trots en kraftig inlåning och samtidigt därmed ökade placeringssvårigheter
exempelvis genom bostadsproduktionens krisartade begränsning —
ha sparbankerna beredvilligt och med stor kraft verkat för det ökade sparandet.
Men denna verksamhet förutsätter uppenbarligen, att hinder icke
uppställas, när det gäller möjligheterna att placera insättarnas medel
För åtskilliga sparbanker, och framdeles säkerligen för än flera, är det
av största betydelse att bindning av inteckningslån kan ske i den omfattning,
som med hänsyn till placeringsbehovet och medlens placering i övrigt
befinnes lämplig, utan någon för sparbankernas verksamhet mer eller
mindre hindrande begränsning med avseende å totalbeloppet. Sparbankerna
ha icke och kunna helt naturligt icke lia någon önskan att själva positivt
verka för att binda alla sina inteckningslån, lika litet som det ligger i deras
intresse att eftersträva en alltför ensidig placering. De önska endast erhålla
den större smidighet i begagnandet av olika lånetyper, som nyss antytts.
Med den principiella grundsyn pa hithörande problem, som föreningen
framfört och som numera torde vara allmänt omfattad, finner föreningen
någon begränsning av sparbankernas rätt att bevilja bundna fastighetslån
icke erforderlig. Å andra sidan anser sig föreningen icke nu böra hemställa
örn annan ändring i sparbankslagen än som betingas av de aktuella behoven.
Föreningen vill därför icke föreslå någon utvidgning av den krets av sparbanker,
som överhuvud taget äger att bevilja bundna lån, utan begränsar
sig till de två frågor, som här särskilt angivits.
Kungl. Afaj:ts proposition nr 87.
9
Yttranden över framställningen från Svenska sparbanksföreningen.
Efter remiss ha yttranden över nämnda framställning avgivits av fullmäktige
i riksbanken, sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen (med
överlämnande av yttranden från Svenska bankföreningen och Svenska jordbrukskreditkassan)
, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län samt av Sveriges allmänna
hypoteksbank (med överlämnande av yttranden från hypoteksföreningarna),
konungariket Sveriges stadshypotekskassa, svenska bostadskreditkassan
och Sveriges fastighetsägareförbund.
Vad först angår sparbanksföreningens hemställan örn borttagande
av begränsningen i rätten att bevilja bundna inteckningslån
till 20 procent av insättarbehållningen och fonderna
ha olika meningar i detta hänseende uttalats av remissinstanserna.
Sålunda har sparbanksföreningens ifrågavarande hemställan utan någon
särskild reservation tillstyrkts av Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i
Västernorrlands län.
I ett flertal fall har en begränsad utvidgning av rätten för sparbankerna
att bevilja bundna inteckningslån förordats. Uttalanden i denna riktning ha
gjorts av fullmäktige i riksbanken samt av länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och
Norrbottens län ävensom av svenska jordbrukskreditkassan.
Däremot har sparbanksföreningens förevarande förslag helt avstyrkts av
sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen, Svenska bankföreningen,
Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har förordat ett dispensförfarande, innebärande
att sparbankernas rätt att utlämna bundna inteckningslån utöver den
nuvarande bindningsspärren skulle vara beroende av dispens av Kungl. Maj :t
i varje särskilt fall.
Slutligen har Sveriges fastighetsägareförbund i sitt remissyttrande anmält,
att delade meningar förelåge i berörda fråga såväl bland lokalföreningarna
som inom förbundets styrelse.
Av de myndigheter, som tillstyrkt sparbanksföreningens ifrågavarande
hemställan, har öv er st åt håll nr ömhet et anfört:
Sparbankerna ha till syfte att befordra sparsamheten. För genomförande
därav, inkluderande stimulering av intresset att spara bland de enskilda till
dessas eget och samhällets gagn, böra sparbankerna visa sig lia förmåga att
lämna skälig ränteavkastning å insatta medel utan eftersättande av rimliga
krav på soliditet och likviditet. Sparbankerna kunna sägas lia i stort sett
framgångsrikt fullföljt sin uppgift. Givna bestämmelser till reglerande av
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 87
sparbankernas verksamhet skulle därför kunna anses vara tillfredsställande
avpassade. Under senare tider lia emellertid för vissa av de större sparbankerna
— bland dem i främsta rummet Stockholms stads sparbank — framträtt
symptom av besvärligheter att i en omfattning, som är erforderlig för
rörelsens vidmakthållande och önskvärda utveckling, placera insatta medel
på ett sätt, som skänker ej blott god säkerhet utan även nöjaktig ränteavkastning.
Det ligger i öppen dag, att, om ej svårigheter av det slaget bemästras,
sparbankerna icke kunna tillfredsställande förränta insättarnas medel,
vilket i sin tur är ägnat leda till hämmande av sparbankernas rörelse
och ytterst är till men för sparsamhetssträvandena i landet.
Den meningen har hävdats, att i en kristid av allvarligt slag kan inträffa,
att insättarna massvis önska uttaga sina medel, vilket —- örn sparbanken
har sina medel i stor omfattning placerade i bundna lån — kan för sparbanken
medföra oöverstigliga svårigheter att tillgodose kraven på uttag. Erfarenheten
synes emellertid stödja den meningen, att den påbjudna minsta
kassareserven till belopp motsvarande 10 procent av insättarnas behållning
vid senaste bokslut i regel är tillräcklig vid situationer av antydda slag. Ifrågasättas
kan emellertid, om sparbankerna över huvud kunna, vid en verklig^
panik, tillgodose insättarnas krav på uttagningar. Skulle de det kunna,
måste likvida medel hållas tillgängliga i en omfattning, som utesluter för
sparbankerna att giva en ränta, som stimulerar till sparsamhet. Huvudsaken
är, att sparbankernas soliditet är god. I så fall må det i en panikartad situation
tillkomma riksbanken att såsom centralbank träda emellan till hjälp
för en sparbank i likviditetssvårighet ehuru solid. De skäl, som tala för den
avsedda lagändringen, måste anses väga väsentligt tyngre än de, som kunna
anföras emot. Sparbanksföreningens framställning synes alltså värd beaktande.
I
I de remissyttranden, däri sparbanksföreningens förslag helt avstyrkts,
ha olika skäl anförts till stöd för en sådan ståndpunkt.
Sålunda har i dessa remissyttranden i första hand gjorts gällande, afl
något behov av en dylik ändring icke visats föreligga vare sig ur sparbankernas
eller ur allmän synpunkt.
Sparbanksinspektionen har i detta hänseende anfört, att då det av sparbanksföreningen
så starkt betonade behovet för sparbankerna att nu få
till stånd en ökad bindningsrätt beträffande inteckningslån icke, såsom varit
att förvänta, styrkts med siffror, inspektionen ansågc det erforderligt
att till belysande av utvecklingen hos sparbankerna sedan år 1934 — för
utvecklingen dessförinnan hade redogörelse lämnats av 1935 års sparbankssakkunniga
— lämna vissa uppgifter angående in- och utlåning, bindningsrättens
utnyttjande m. m. I enlighet härmed har inspektionen företett vissa
statistiska utredningar rörande sparbankerna för tiden från och med år 1934.
Det av inspektionen framlagda siffermaterialet visar bland annat följande:
Sparbankernas inlåning (i milj. kr.) utgjorde under åren 1939—1942
respektive 3 679, 3 596, 3 808 och 4 137. I fråga om sparbankernas utlåning
voro motsvarande siffror 3 217, 3 172, 3 197 och 3 303, därav utlåningen mot
inteckning eller inteckning och borgen 2 632, 2 648, 2 693 och 2 771. — Antalet
sparbanker, vilka den 31 december 1941 varit berättigade att meddela
bundna lån, bade utgjort 156; av detta antal hade dock endast 41 begagnat
Kungl. Maj.ts proposition nr 87.
11
sig av ifrågavarande bindningsrätt. Det sammanlagda belopp, intill vilket
bundna lån kunnat beviljas, hade nämnda dag utgjort 711 616 000 kronor,
medan den utnyttjade bindningsrätten vid samma tid avsett ett belopp om
82 241 200 kronor eller alltså 11,6 procent av den totala bindningsrätten. —
Av de 41 sparbanker, som beviljat bundna lån, hade den 31 december 1941
36 sparbanker utnyttjat bindningsrätten till högst 25 procent, 2 sparbanker
till 31,2 procent och 3 sparbanker till 63,0 procent. — Beträffande Stockholms
stads sparbank, Stockholms läns sparbank och Uppsala sparbank hade den
outnyttjade bindningsrätten den 31 december 1941 omlattat respektive 19,8,
6,7 och 6,9 milj. kronor. Motsvarande siffror utgjorde den 31 december 1942
respektive 15,7, 5,7 och 5,3 milj. kronor.
Under hänvisning till de lämnade sifferuppgifterna har inspektionen anfört
följande:
Den starka ökningen i inlåningen under åren 1941 och 1942, som inberäkna!
räntor överstiger en halv miljard kronor, kan .icke anses utgöra^en
normal företeelse. Den kan på långt när ej förklaras enbart med ett ökat
sparande. I viss mån torde det i stället vara insättningar, som ha sin upprinnelse
i minskade kreatursbesättningar och lager, mer än normala skogsavverkningar,
lagerrealisationer och andra under dessa år rådande säregna
förhållanden på det ekonomiska området. Det synes ej heller uteslutet, att
personer, som genom affärsbankernas räntedifferentiering sett sin avkastning
å insatta medel sjunka, sökt i viss omfattning omplacera dessa. Sparbankernas
villighet och möjlighet att skydda sig mot dylika, delvis icke
önskvärda insättningar ha varit mycket skiftande. Helt torde man icke heller
kunna bortse från att sparbankernas kraftiga reklam inverkat. Den kan
särskilt ha föranlett sådana innehavare av kapital, för vilka reklamen egentligen
icke varit avsedd, att söka utnyttja den förmånligare sparbanksräntan.
Flera exempel finnas på personer och företag, som med växlande framgång
genom cirkulärskrivelser sökt hos ett betydande antal sparbanker få
insätta högsta tillåtna belopp.
Vidare har inspektionen uttalat, att siffermaterialet gåve vid handen, att
Stockholms stads sparbank, Stockholms läns sparbank och Uppsala sparbank
i hög grad kunnat utöka den obundna inteckningsbelåningen, och att
siffermaterialet i övrigt icke vittnade örn några mera framträdande svårigheter
med avseende på möjligheterna att finna placering för stigande inlåning.
Beträffande behovet av utvidgad bindningsrätt med hänsyn till bestämmelsen
i 27 § sparbankslagen, att högst en femtedel av de bundna lån, som
sparbank må utlämna, få ställas att förfalla ett och samma år, har inspektionen
anfört, ali örn bindningstiderna jämnt fördelades på fem till tio år,
kunde en sparbank redan första aret utnyttja hela sin bindningsrätt och
även örn den visst år icke bundit en femtedel i Ian på tio ar påföljande ai
utlåna det återstående beloppet i på nio år bundna lån. Det saknades anledning
utgå från alf samtliga låntagare, som önskade binda lån, skulle
ovillkorligen påfordra tio års bindningslid.
Svenska bankföreningen har i sitt yttrande framhållit i huvudsak samma
synpunkter i förevarande hänseende som sparbanksinspektionen.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 87.
1 detta sammanhang må omnämnas, att fullmäktige i riksbanken uttalat,
att de begränsningar i rätten att utlämna bundna lån, som sparbanksföreningen
önskade upphävda, hade för flertalet sparbanker ingen betydelse.
Sålunda hade icke någon sparbank ännu uppnått det högsta tillåtna totalbeloppet
för ifrågavarande lån, och endast för ett fåtal sparbanker hade
maximeringen av det belopp, som finge ställas att förfalla under ett och
samma år, påverkat utlåningen.
Bank- och fondinspektionen har gjort gällande, att något mera allmänt
behov av den ifrågasatta förändringen icke förefunnes, helst som den lånesökande
allmänhetens behov av långfristig fastighetskredit kunde fullt tillfredsställande
tillgodoses av hvpoteksinrättningar och försäkringsbolag.
Vidare har i remissyttrandena mot sparbanksföreningens hemställan invänts,
att ett borttagande av ifrågavarande begränsning i rätten att bevilja
bundna inteckningslån skulle stå i strid med de principer, som härutinnan
gälla för sparbankernas utlåningsrörelse.
Sparbanksinspektionen har sålunda anfört, att bundna lån ur soliditetssynpunkt
icke kunde anses jämställda med obundna enbart på den grund
att i sparbankslagen stadgades, att långivare skulle förbehålla sig att vid fall
av värdeminskning uppsäga lån. Om lånen vore bundna, kunde nämligen
inga dispositioner till förebyggande av allenast en befarad värdeminskning
vidtagas, utan vederbörande sparbank måste invänta att värdeminskningen
verkligen inträtt. Även svårigheten att rätta till vid låns utlämnande inträffade
felbedömningar — och exempel härpå saknades icke — gjorde de bundna
lånen underlägsna de obundna ur soliditetssynpunkt.
I likviditetsfrågan har inspektionen framhållit, att det icke kunde anses
tillräckligt att — såsom sparbanksföreningen gjort — basera sitt påstående
på erfarenheten från 1939 och 1940 års mera övergående krissituationer,
då ju t. ex. vid långvariga och bestående nedgångsperioder, om vilkas verkningar
sparbankerna hittills saknade erfarenhet, faran med bundna lån
kunde accentueras. Vad härefter anginge räntabilitetssynpunkten måste
denna enligt inspektionens mening anses vara av stor betydelse vid bedömandet
av frågan om bindningsrätt. Placering i obligationer kunde i nuvarande
läge i vissa fall göras delvis på avsevärt kortare sikt än man i framställningen
räknade med som normalt för de bundna inteckningslånen. Härtill
komme att man vid obligationsplacering alltid hade större möjlighet att
begagna sig av ändrade lägen och utnyttja uppkommande möjligheter till
omplacering i till exempel obundna inteckningslån. Inspektionen vore för sin
del förvissad örn att, därest sparbankerna gåves friare händer med avseende
å bindningsrätten, man i vissa sparbanker hade att räkna med en ökad bindning
av placeringarna och förmenade att detta kunde komma att medföra
svårigheter.
I sitt remissutlåtande har inspektionen beträffande konkurrenssynpunkten
framhållit, att stor hänsyn måste tågås till kreditväsendets uppbyggnad,
som icke minst med hänsyn till sättet för medelsanskaffningen vore
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
13
grundad på den principen, att särskilda institut funnes för obunden och för
långtidsbunden utlåning.
De av sparbanksinspektionen uttalade synpunkterna beträffande de bundna
lånens inverkan på sparbankernas soliditet, likviditet och räntabilitet
samt på sparbankernas konkurrens med andra kreditinrättningar ha understrukits
jämväl i ett flertal andra remissutlåtanden.
Vad beträffar soliditetssynpunkten har Svenska bankföreningen påpekat
att bundna lån vid en räntestegring alltid underginge en viss värdeminskning,
och i anslutning därtill framhållit de risker som på den grund vore
förenade med en alltför omfattande placering av en sparbanks tillgångar
i dylika lån, detta icke minst med hänsyn till att sparbankernas fonder i
regel vore relativt små i förhållande till omslutningen.
Bank- och fondinspektionen har anfört, att inspektionen icke kunde omfatta
den av sparbanksföreningen hävdade meningen i likviditetsfrågan.
Det hade nämligen av ålder varit och vore alltjämt en allmänt ledande princip,
att en kreditinrättning icke borde binda sin utlåning på andra återbetalningsvillkor
än de som gällde i fråga om de medel, vilka komme till användning
vid utlåningen. I den mån hos en sparbank inläningsmedel, vilka ju
vore bundna för kort tid, komme till användning vid utlåning, måste enligt
inspektionens förmenande utlåningen principiellt vara kortvarig. Inspektionen
medgåve dock, att ett visst avsteg från denna regel kunde vara påkallat
såtillvida som inlåningen delvis om icke formellt så dock reellt vore långsiktig.
Bank- och fondinspektionen har vidare beträffande förräntningssynpunkten
anfört, att sparbanksföreningen medgåve, att viss risk förelåge därigenom att
sparbankerna i ett lågt ränteläge bunde relativt stora summor med räntesatser,
vilka framdeles måhända bleve för låga i förhållande till en höjd inlåningsränta.
Det borde då framhållas, att förevarande lagstiftning tillkom för tilllämpning
just i ett lågt ränteläge, där sparbankerna vore i behov av möjlighet
att kunna bevara sin ställning som långivare på fastighetskreditens område,
men att tidsbundna fastighetslån vid ett högt ränteläge borde komma till användning
inom sparbanksväsendet endast i ringa omfattning. Den risk, som
ur nu behandlad synpunkt vore förenad med lånebindningen, vore därför
ingalunda så obetydlig som sparbanksföreningen syntes göra gällande. I
I förenämnda remissyttranden, däri sparbanksföreningens framställning örn
utökad bindningsrätt helt avstyrkts, lia dessa avstyrkanden ytterligare motiverats
med, att frågan borde lösas endast i samband med en allmän omarbetning
av sparbankslagen. Denna synpunkt har understrukits av sparbanksinspektionen,
som framhållit, att en dylik omarbetning enligt inspektionens
mening numera icke kunde uppskjutas någon längre tid.
Bank- och fondinspektionen bär i detta hänseende anfört följande:
Att för tillgodoseende av en eller annan sparbanks särintresse vidtaga en
lagstiftning av så tvivelaktigt allmänt värde bör enligt inspektionens mening
vara uteslutet. I varje fall hör en utvidgning av bindningsrätten i det här
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 67.
ifrågasätta avseendet icke ske, utan att spörsmålet varit föremål för en allsidig
utredning, där även andra synpunkter än de rent sparbanksmässiga få
göra sig gällande. Då det här gäller ett utbredande av sparbanksverksamheten
inom ett område, som i första hand bör tillkomma de av staten understödda
hypoteksinrättningarna med deras för långfristig fastighetsbelåning organiserade
kapitalanskaffning, synes det vara av särskild vikt, att dessa inrättningar
bliva representerade vid den utredning, som sålunda ifrågasatts. Inspektionen
har i annat sammanhang framfört tanken på en revision av sparbankslagstiftningen
i visst hänseende, och andra sparbanksfrågor lära även
vänta pa en lösning i lagstiftningsväg. Det nu behandlade spörsmålet synes
böra i det sammanhanget upptagas till utredning.
Ur de remissyttranden, i vilka en begränsad utsträckning av rätten alt
bevilja bundna inteckningslan förordats, må till en början omnämnas vad
fullmäktige i riksbanken anfört. Fullmäktige ha förklarat, att fullmäktige
icke ville motsätta sig att en utvidgning av sparbankernas rätt att utlämna
bundna lån i begränsad omfattning genomfördes. Därvid hade fullmäktige
beaktat det stora inlåningsöverskott, som förelåge, och vissa tendenser till
ökad bindning av primärlån som kunde motivera en något ökad rörelsemarginal.
Fullmäktige ville i detta sammanhang betona angelägenheten av att
läget icke försvårades genom opåkallad konkurrens om fastighetskrediterna.
En höjning av maximibeloppet för bundna lån från 20 till 30 procent av
summan av insättarbehållningen och fonderna syntes vara tillräcklig för att
eliminera de olägenheter, som nuvarande bestämmelser medförde för vissa
sparbanker. Höjningen syntes möjliggöra för sparbankerna att medverka till
den bindning av redan utlämnade lån, som kunde komma att påfordras av
låntagarna, ävensom att utlämna nya bundna lån i viss omfattning.
Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, alt med hänsyn till de speciella
krav på likviditet och möjlighet till anpassning efter ränteläget, som i insättarnas
intresse måste uppställas i fråga om penninginrättningar av förevarande
slag, den största varsamhet syntes vara motiverad i vad det gällde utflyttning
av gränsen för beviljande av bundna fastighetslån.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit det tveksamt, huruvida tillräckliga
skäl förebragts för åvägabringande av så genomgripande lättnader,
att den nu gällande begränsningen av rätten att bevilja bundna fastighetslån
till 20 procent av summan av insättarnas behållning och sparbankernas fonder
helt skulle bortfalla. Länsstyrelsen ansåge sig därför böra föreslå, att
gränsen i fråga endast modifierades genom en måttlig höjning av procenttalet.
Vidare har länsstyrelsen i Kristianstads lån uttalat, att därest det nuvarande
låga ränteläget och rådande kapitalöverflöd skulle medföra ökade svårigheter
för sparbankerna att placera insatt kapital, det syntes föreligga anledning att
överväga, huruvida icke till gagn för det allmänna och utan nämnvärt ökade
risker för av frågan berörda sparbanker, någon utvidgning av bindningsrätten
kunde ifrågakomma.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att en mindre utvidgning av rätten
att bevilja bundna fastighetslån kunde utan olägenhet ske, förslagsvis så att
sammanlagda beloppet av utestående bundna fastighetslån finge uppgå till
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
15
högst 25 procent av summan av sparbankens insättarbehållning och egna
fonder. Av länsstyrelsen i Kopparbergs län har ifrågasatts en höjning av detta
procenttal till 40 eller 50.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att det syntes kunna
ifrågasättas att medgiva sparbank, att sammanlagda beloppet av utestående
bundna inteckningslån finge uppgå till högst 30 procent av sparbanks insättarbehållning
och egna fonder samt att i konsekvens därmed högst ett belopp
motsvarande 6 procent av nyssnämnda summa finge ställas att förfalla under
ett och samma år.
Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län kunde visserligen ur likviditetssynpunkt
en viss mindre höjning ske av de bundna fastighetslånens procentuella
andel i insättarbehållning och fonder, men en sådan höjning måste avpassas
så, att sparbankerna icke frestades att genom konkurrens på lånemarknaden
slå under sig lån, för vilka lämpligare låneformer erbjödes allmänheten
hos hypoteksinrättningarna.
Vad härefter angår sparbanksföreningens hemställan örn rätt att utlämna
bundna lån intill 60 procent av jordbruksfastighets
taxerings- och uppskattningsvärde har framställningen
i denna del tillstyrkts i flertalet remissyttranden. Endast fullmäktige i riksbanken
och Sveriges allmänna hypoteksbank ha ställt sig avvisande mot
berörda framställning.
Av de remissinstanser, vilka tillstyrkt sparbanksföreningens hemställan,
har sparbanksinspektionen förklarat, att inspektionen principiellt anslöte
sig till sparbanksföreningens förslag. Denna fråga syntes dock enligt inspektionens
uppfattning icke äga den betydelse, att den nu motiverade en
isolerad lagstiftningsåtgärd.
Svenska bankföreningen har anfört, att en utvidgning av rätten att utlämna
bundna inteckningslån i jordbruksfastigheter icke i och för sig skulle
inverka på likviditeten, då ju den sammanlagda maximisumman av bundna
inteckningslån icke därigenom skulle ökas. Risken för förluster å inteckningslån
komme ej heller att nämnvärt ökas, därest belåningsgränsen
även för jordbruksfastigheter finge höjas till den för hypoteksföreningarna
bestämda.
Bank- och fondinspektionen har anfört, att inspektionen för sin del icke
hade annat att erinra emot framställningen i denna del än att de grunder,
efter vilka vederbörande länsstyrelse skulle lia att pröva ansökan av sparbank
om dispens i förevarande hänseende, syntes böra på något sätt angivas,
samt att för utnyttjande av den högre belåningsgränsen borde lända
till efterrättelse samma villkor som gällde för hypoteksföreningarnas utlåning.
Emellertid ifrågasatte inspektionen, örn denna fråga, ställd isolerad,
vore av sådan betydelse, att den borde bliva föremål för särskild lagstiftningsåtgärd.
Överståthållarämbetet har ansett, att ett bifall till sparbanksföreningens
framställning härutinnan, som i sin mån skulle öka sparbankernas utlå
-
Departement»■
chefen.
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
ningsmöjligheter, ej syntes behöva befaras komma att vedervåga kravet på
god säkerhet.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat, att det förefölle omotiverat,
att 27 § i sin nuvarande utformning godtoge 60-procentgränsen i fråga
om större städer men begränsade kreditgivningen inom 50 procent beträffande
jordbruksfastigheter. Något skäl för att i kredithänseende premiera
fastigheter i större städer syntes svårligen kunna förebringas.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört, att det icke syntes påkallat, att
i förevarande avseende göra någon åtskillnad mellan olika kreditinstitutioner;
skulle hypoteksföreningarna bibehållas vid sin nuvarande rätt att
binda lån intill 60 procent av fastighetens värde, syntes det länsstyrelsen
rimligt, att jämväl sparbankerna tillerkändes motsvarande rättighet.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har motiverat sin tillstyrkan med att hänvisa
till sparbankernas utomordentliga betydelse för jordbrukskrediten.
Å andra sidan lia fullmäktige i riksbanken anfört, att den omständigheten,
att hypoteksföreningarna ägde utlämna bundna primärlån intill 60
procent av jordbruksvärdet och, i viss utsträckning, skogsvärdet, icke kunde
anses motivera en höjning av belåningsgränsen beträffande sparbankernas
utlåning.
Sveriges allmänna hypoteksbank, som jämväl avstyrkt sparbanksföreningens
ifrågavarande framställning, har i sitt remissyttrande anfört bland annat
följande:
Sparbanksföreningens framställning förefaller lia tillkommit under intrycket
av nu rådande förhållanden på penningmarknaden, kännetecknade
av ett stigande penningöverskott och en som följd härav ökad konkurrens
mellan penninginrättningarna om placeringsobjekten. Det är icke endast
sparbankerna, som fått känning härav. Även hypoteksutlåningen är påverkad
av läget, för att icke tala om affärsbankerna. Den livligaste propaganda
kan för närvarande icke avsevärt ändra förhållandena härvidlag. För övrigt
framstår hypoteksbanken och hypoteksföreningarnas propagandaverksamhet
såsom skäligen begränsad och försiktig i jämförelse med sparbankernas
egen. Dessutom är att märka, att sparbankernas jordbruksbelåning avsevärt
överstiger hypoteksföreningarnas. Men den ekonomiska situationen kan
snabbt nog och lätt nog undergå en sådan förändring att förslag, sådana
som de, vilka nu framställts från sparbanksföreningen, framstå såsom mycket
litet aktuella. Det vore säkerligen ett missgrepp att under tillfälliga
stämningar och förhållanden genomföra åtgärder, vilka vid ett ändrat läge
på penningmarknaden kunna få ödesdigra verkningar för stora befolkningsgrupper.
Sparbanksföreningen har i sin nu förevarande framställning hemställt örn
sådan ändring av bestämmelserna rörande sparbankernas utlåningsrörelse, att
den i 27 § sparbankslagen fastställda begränsningen av rätten att bevilja
bundna fastighetslån till 20 procent av summan av insättarnas behållning och
fonder skulle helt borttagas. Vidare har föreningen påyrkat, att den för fastighetslån
i större städer eller delar av dem gällande särbestämmelsen att
lån efter dispens må beviljas inom 60 procent av fastighetens taxerings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
17
och uppskattningsvärden skulle utsträckas att äga tillämpning jämväl i fråga
om jordbruksfastigheter.
Vad först angår sparbanksföreningens förslag om borttagande av den begränsningen,
att bundna fastighetslån må beviljas intill högst 20 procent av
summan av insättarbehållningen och fonderna, har sparbanksföreningen till
stöd för sin framställning härutinnan särskilt åberopat, att sparbankerna
vore ett av de främsta bland samhällets organ för främjandet av sparsamhet,
samt att denna verksamhet uppenbarligen förutsatte, att hinder icke uppställdes
när det gällde möjligheterna att placera insättarnas: medel. Enligt
sparbanksföreningens mening vore det för åtskilliga sparbanker — och framdeles
säkerligen för än flera — av största betydelse att bindning av inteckningslån
kunde ske i den omfattning, som med hänsyn till placeringsbehovet
och medlens placering i övrigt befunnes lämplig, utan någon för sparbankernas
verksamhet mer eller mindre hindrande begränsning med avseende å totalbeloppet.
Härtill komme, att de synpunkter, som föranlett den nu gällande
begränsningen i sparbankernas rätt att bevilja bundna fastighetslån, enligt
sparbanksföreningen hade överskattats och numera i allt väsentligt förlorat
sin betydelse.
Mot sparbanksföreningens ifrågavarande förslag ha under remissbehandlingen
framställts olika erinringar, främst av de båda statliga tillsynsmyndigheterna
över bankväsendet samt från andra kreditinrättningars sida. Sålunda
har anförts, att något behov av den föreslagna utvidgningen av rätten
att bevilja bundna fastighetslån icke visats föreligga, och att ett bifall till
förslaget skulle medföra mindre gynnsamma återverkningar med avseende
å sparbankernas soliditet och likviditet samt i fråga om förräntning av inlånade
medel. Vidare lia uttalats farhågor för att en utvidgning av sparbankernas
rätt att bevilja bundna fastighetslån kunde komma att medföra rubbningar
i vissa andra kreditinrättningars verksamhet. Å andra sidan ha ett
flertal myndigheter ävensom fullmäktige i riksbanken framhållit, att det nu
rådande läget syntes motivera en viss mindre utvidgning av möjligheterna för
sparbankerna att placera de inlånade medlen i bundna fastighetslån. Slutligen
ha två myndigheter helt tillstyrkt sparbanksföreningens hemställan i denna
del.
Den av sparbanksföreningen väckta frågan prövades av statsmakterna
så sent som år 1937, då rätt till investering i bundna inteckningslån
för förslå gången tillerkändes sparbankerna. Att frågan nu ånyo aktualiserats
beror på flera samverkande omständigheter. Utvecklingen på penningmarknaden
har medfört en stark ökning av insättningarna i sparbankerna,
medan placeringsmöjligheterna icke ökats i samma utsträckning. De farhågor
för stigande räntor som tidvis gjort sig gällande lia lett till en tendens
hos fastighetsägarna att binda sina inleckningslån. Denna tendens har påverkat
långivningen från sparbankerna, som för att behålla sitt klientel och
såvitt möjligt erhålla nya inteckningslån i ökad utsträckning gått med på
bindning av fastighetskrediterna även i ränlehänseende. I samband nied en
stabilisering av sparbankernas inlåningsräntor ha sparbankerna vidare haft
Bihang till riksdagens protokoll 194b. 1 sami. Nr 87—88. 2
18
Kungl. Majis proposition nr 87.
vissa svårigheter att finna sådana investeringar, att räntabiliteten i tillfredsställande
grad kunnat upprätthållas, vilket givetvis ökat intresset för placering
j bundna lån. Det bör emellertid tillfogas, att här berörda förhållanden
endast för tre sparbankers del lett till ett sådant utnyttjande av rätten till
lånebindning, att de nu ifrågasatta vidgade befogenheterna skulle bli av
omedelbar praktisk betydelse.
Att i anledning av svårigheter som kunna väntas vara övergående modifiera
bestämmelser, som blott relativt kort tid varit gällande, är givetvis icke
tilltalande. Betänkligheterna ökas därav, att sparbankslagen ändå torde böra
bli föremål för översyn inom en nära framtid, varför det vöre naturligt att
låta den nu föreliggande frågan vila till dess den kunde behandlas i ett
större sammanhang. Då emellertid de olägenheter, som nuvarande bestämmelser
medföra för vissa sparbanker, torde kunna övervinnas redan genom
en obetydlig uppmjukning av gällande regler, har jag icke ansett angivna
omständigheter böra hindra, att sparbanksföreningens framställning i viss
utsträckning tillmötesgås. Innan jag går in på frågan, vilka modifikationer
av gällande regler som kunna ifrågakomma, torde jag få i korthet beröra
ett par frågor av allmännare räckvidd som aktualiserats i detta sammanhang.
De invändningar som bruka framföras mot en placering av sparbanksmedel
i bundna lån (med bunden ränta) äro, såsom sparbanksinspektionen
framhållit, i första hand de risker investeringssättet anses medföra för dels
sparbankernas likviditet, dels deras solvens.
Det faktum, att likviditetsrisken icke aktualiserades i allvarligare form under
det första krigsåret och att den alltid kan tänkas avvärjd genom ingripande
från riksbanken, får icke dölja, att alltför stora dylika placeringar äro
ur likviditetssynpunkt olämpliga. Särskilt framträder detta förhållande om
inlåningen kan befaras vara relativt labil. Det synes ej osannolikt att nuvarande
insättningar i rätt stor utsträckning komma att disponeras efter krigets
slut. Inom de gränser för en bindning av placeringarna som nu föreslås
torde likviditetsrisken enbart på grund av denna bindning emellertid sakna
praktisk betydelse.
Solvensrisken uppkommer därigenom, att sparbankernas inlåningsräntor
äro rörliga och vid en stegring av den allmänna räntenivån sannolikt måste
följa denna, även om deras utlåningsräntor i viss utsträckning äro låsta på
en lägre nivå. Risken i fråga måste därför beaktas främst om bindning sker
vid ett lågt ränteläge, då möjlighet kan föreligga för en räntestegring. Såsom
redan antytts, är det emellertid just i ett sådant läge, som bindningen kan
ha större betydelse för sparbankernas strävan att finna placeringar, eftersom
det är uppenbart att farhågorna för en räntestegring då göra allmänheten
mer benägen att binda sina lån. I ett högt ränteläge med utsikt till fallande
räntor ha sparbankerna intet större behov av denna placeringsform
men då är den heller icke betänklig ur risksynpunkt.
Olämpligheten av att finansiera en kreditgivning med bunden ränta med
medel inlånade på räkning med rörlig ränta har gjort, att särskilda finansieringsformer
tillskapats för de bundna fastighetskrediterna. Hypoteksvä
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
19
sendet anskaffar sålunda medel för ifrågavarande behov genom upplåning
mot obligationer. Vid en räntestegring uppkommande förluster slås därvid
såsom kursfall på obligationerna ut på marknaden.
Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att lån med bunden ränta icke äro
någon särskilt lämplig placeringsform för sparbankerna. I de lägen då marknaden
föredrar bundna krediter, sker medelsanskaffningen för kreditgivningen
med fördel i andra former än som stå sparbankerna till buds. Hypoteksväsendet
har här sitt naturliga verksamhetsområde. Trots detta kan en viss
begränsad placering av sparbanksmedel i bundna lån vara motiverad.
Därest frågan om den naturliga avgränsningen mellan sparbankernas och
hypoteksväsendets verksamhetsområden i vad avser bundna lån bedömes
på här angivet sätt, är det tydligen angeläget, att man i konkurrensen mellan
de olika kreditinstituten örn placeringsmöjligheterna undviker att trycka
på möjligen föreliggande risker för en räntestegring. Ges sådana farhågor
spridning, försvåras sparbankernas placeringsmöjligheter så, att en bindning
av lånen i olämplig utsträckning kan pressa sig fram eller också sparbankerna
drivas att sänka hela sin räntenivå i syfte att behålla sitt klientel.
Olämpligheten av en sådan utveckling är uppenbar, i synnerhet om statsmakterna,
såsom för närvarande, inrikta sig på en stabilisering av ränteläget.
Vid övervägande av sparbanksföreningens framställning har jag från
här angivna utgångspunkter ansett mig kunna tillstyrka att sparbankernas
rätt att bevilja bundna fastighetslån utvidgas i den omfattning som föreslagits
av bankofullmäktige. Därest utvidgningen i enlighet med detta förslag
begränsas till att avse rätt för sparbankerna att binda fastighetslån intill
30 procent av summan utav insättarnas behållning och sparbankens fonder,
torde de principiella invändningar som kunna framföras mot en vidgad
bindningsrätt icke behöva tillmätas avgörande betydelse, men likväl de svårigheter,
inför vilka vissa sparbanker äro ställda, undanröjas. Jag förordar
alltså en utvidgning av bindningsrätten intill nyss angivna procentsats. En
ändring härutinnan kommer jämväl att medföra, att den del av summan av
insättarnas behållning och sparbankens fonder, som högst må ställas att förfalla
under ett och samma år, ökas från fyra till sex procent av nämnda
summa.
Den här förordade utvidgningen av bindningsrätten i dess år 1937 godkända
principiella utformning bör icke hindra, att man vid den förnyade utredning,
som sparbankslagstiftningen, enligt vad jag nyss anfört, synes böra
underkastas, till förutsättningslös omprövning upptager såväl bindningsrättens
omfattning som dess tekniska utformning. Vid denna omprövning
bör ställning också tagas till frågan, huruvida räntebindningen kan anses
böra medföra krav på skärpt avskrivningspolitik.
Beträffande härefter sparbanksföreningens hemställan örn sådan ändring
i sparbankslagen, att sparbankerna skulle erhålla rätt alt, efter dispens, utlämna
bundna lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet inom sextio
procent av fastighetens taxerings- och uppskattningsvärden, har sparbanksföreningen
i denna del hänvisat lill att nämnda belåningsgräns numera
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
vöre den allmänt tillämpliga för s. k. primärlån, och att det icke förelåge något
skäl, varför sparbankerna till skillnad från hypoteksföreningarna icke
skulle äga binda fastighetslån intill 60 procent av fastighetens värde, särskilt
som den påkallade ändringen i sparbankslagen endast skulle likställa jordbruksfastigheter
med fastigheter i större städer.
Sparbanksföreningens förslag om höjning av belåningsgränsen för jordbruksfastigheter
har tillstyrkts av de flesta remissinstanserna. Även för egen
del är jag av den uppfattningen, att en höjning av denna belåningsgräns till
60 procent av jordbruksfastighetens taxerings- och uppskattningsvärden är
väl motiverad. Med hänsyn härtill förordar jag, att i 27 § sparbankslagen
vidtages den ytterligare ändringen, att Konungens befallningshavande må efter
sparbanksinspektionens hörande medgiva, att inteckning i jordbruksfastigheter
må, även om dessa fastigheter icke äro belägna i större städer, godtagas
såsom säkerhet för bundna lån, där inteckningen ligger inom sex liondelar
av såväl taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet. Emellertid torde härvid
böra fastställas en sådan begränsning i sparbankernas ökade utlåningsrätt,
att i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke i något fall må inräknas värdet
av växande skog.
De nu förordade nya bestämmelserna i sparbankslagen torde böra träda
i kraft den 1 juli 1944.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29
juni 1923 (nr 286) om sparbanker.
Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Ivar Löfqvist.
1 Denna bilaga, vilken frånsett en formell jämkning är lika lydande med det vid propositionen
fogade lagförslaget, har här uteslutits.
/
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
21
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 februari
1944.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 8 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 28
januari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Henning Nilsson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 februari
19 AA.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,
Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,
Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 10 februari
1944 avgivna utlåtande över det den 28 januari 1944 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni
1923 (nr 286) om sparbanker, därvid föredraganden hemställer, att förslaget,
som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter viss formell jämkning jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Rolf Arfwedson.