Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

1

Nr 78.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade
bestämmelser om lokalporto m. m.; given Stockholms
slott den 11 februari 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,
Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Ewerlöf,
Hubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson.

I skrivelse den 7 mars 1942, nr 55, anhöll riksdagen, att Kungl. Majit ville
låta verkställa skyndsam utredning och för riksdagen framlägga förslag angående
möjligheter för sockenområden, poststationsområden och annars tätt
bebyggda orter att i större utsträckning utnyttja lokalportot.

Genom beslut den 13 mars 1942 anbefallde Kungl. Majit generalpoststyBihang
till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 78—80. 244 44

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

reisen att skyndsamt verkställa ifrågavarande utredning och inkomma med
förslag i ärendet. Samtidigt bemyndigade Kungl. Majit chefen för kommunikationsdepartementet
att tillkalla högst tre personer att såsom sakkunniga
biträda generalpoststyrelsen med utredningen.

Med stöd av bemyndigandet förordnade jag den 27 mars 1942 ledamoten
av riksdagens första kammare, hemmansägaren J. G. Karlsson i Gillberga
samt ledamöterna av riksdagens andra kammare, hemmansägarna E. Hansson
i Vännäsby och O. E. Werner i Höjen att såsom sakkunniga biträda generalpoststyrelsen
vid den åt styrelsen anförtrodda utredningen.

Sedan utredningen slutförts, har generalpoststyrelsen i skrivelse till Kungl.
Majit den 23 januari 1943 framlagt resultaten av densamma.

Generalpoststyrelsens förevarande skrivelse upptager inledningsvis en utförlig
redogörelse beträffande lokalportots uppkomst och utveckling, innebörden
av nu gällande föreskrifter i ämnet samt framställda reformyrkanden
i fråga örn grunderna för lokalportots tillämpning ävensom en översikt av
förhållandena i främmande länder med avseende å förekomsten av samt reglerna
för lokalporto. Jag hänvisar i dessa avseenden till skrivelsen. Här
inskränker jag mig till att lämna en kortfattad redogörelse för innehållet i
nu gällande bestämmelser beträffande rätten att använda lokalporto samt
för vissa viktigare postala förhållanden av betydelse för den föreliggande frågans
bedömande.

Omfattningen av lokalportorätten regleras för närvarande genom ett på
grundval av riksdagens beslut utfärdat kungl, brev av den 18 maj 1934. Enligt
detsamma skola de särskilda avgifter, som stadgats eller komma att stadgas
för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser, gälla

dels beträffande försändelse, som inlämnas å fast postanstalt eller som
dit inkommer utan att hava vare sig behandlats av lantbrevbärare eller genom
postverkets försorg befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje och
vilken från nämnda postanstalt eller annan fast postanstalt å samma ort tillställes
adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare;

dels ock, oberoende av det sätt, varpå posten befordras eller utdelas, beträffande
försändelse, som postbehandlas allenast inom stad, köping eller
liknande samhälle eller allenast inom särskilt av Kungl. Majit fastställt lokalportoområde.

Särskilda lokalportoområden hava av Kungl. Majit fastställts för Stockholm
och Göteborg.

Tre olika faktorer inverka sålunda bestämmande på frågan, huruvida en
försändelse får taxeras såsom lokalförsändelse, nämligen beträffande försändelser inom

stad (med undantag av Stockholm och Göteborg) samt inom köping
eller liknande samhälle de administrativa gränserna,

inom Stockholm och Göteborg en oberoende av städernas administrativa
gränser uppdragen gräns för ett särskilt s. k. lokalportoomrade samt
inom landet i övrigt sättet för postens befordran eller utdelning.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Denna olikhet i grunderna för lokalportots giltighet i städer och stadsliknande
samhällen å ena sidan och på landsbygden å andra sidan är anledningen
till att spörsmål örn lokalportots tillämplighet under senare år upprepade
gånger blivit aktuella.

Portosatserna för riksbrev å ena och lokalbrev å andra sidan äro för närvarande
följande:

Avgift i öre

Brevets vikt Lokal porto högst

20 gram .............................. 10

» 125 » .............................. 20

» 250 » 301

» 500 » 40J

Riks porto 20 40 60 -

Postanstalter finnas för närvarande av tre olika slag, nämligen postkontor,
postexpeditioner och poststationer. Postkontoren och postexpeditionerna,
vilka förestås av postmästare respektive stationsmästare, äro fullständiga
postanstalter och hava i regel inrättats i städer och stadsliknande samhällen.
Poststationerna betjäna i flertalet fall den egentliga landsbygden och äro
i redovisningshänseende underställda visst postkontor. På vissa orter, där
rörelsens omfattning icke påkallat inrättande av någon postanstalt, finnas
postombud, som mottaga och utlämna post.

För utdelning av post finnes lokalbrevbäring, lådbrevbäring och lantbrevbäring.
Lantbrevbärarna — åkande eller gående — mottaga och utdela
jämväl värdeförsändelser, postanvisnings- och giromedel samt förmedla insättning
i postsparbanken.

Korrespondent kan för befordran av försändelser till och från postanstalt
begagna lösväska. Flera korrespondenter kunna förena sig om en och samma
väska. Lösväska befordras antingen genom väskägarens egen försorg eller
genom postverkets befordringsmedel.

Utan användande av lösväska kan s. k. löspost under vissa förutsättningar
utlämnas genom landsvägspost (postförare).

Inledningsvis torde slutligen det ekonomiska resultatet av poströrelsen på
landsbygden böra uppmärksammas. Enligt den av generalpoststyrelsen senast
i detta ämne verkställda utredningen, vilken ägde rum år 1936 och avsåg förhållandena
under år 1934, härrörde överskottet av poströrelsen för sistnämnda
år, 15 miljoner kronor, till 1,5 miljoner kronor från landsbygdens poströrelse,
medan återstoden utgjorde inkomst från städer och stadsliknande samhällen.
Med städer och stadsliknande samhällen förstods härvid sådana orter, som
i postalt hänseende betjänades av postkontor eller postexpeditioner, och till
landsbygden hänfördes poststationsområdena. Sedan år 1934 hava dock kostnaderna
för postföring på landsväg så väsentligt stegrats, att det enligt generalpoststyrelsens
mening måste anses tveksamt, huruvida poströrelsen å landsbygden
för närvarande över huvud taget lämnar något överskott.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Efter denna återblick på gällande bestämmelser och bestående postala förhållanden
övergår jag nu till att närmare redogöra för generalpoststyrelsens
granskning av olika möjligheter att utvidga användningen på landsbygden av
lokalporto för postförsändelser. Styrelsen säger sig hava för detta ändamål
prövat tre olika alternativ, enligt vilka lokalportoområde skulle utgöras av
sockenområde, postanstalts adressområde eller tätt bebyggd ort.

Beträffande möjligheten att tillämpa lokalporto inom sockenområde
anför styrelsen bland annat följande.

Vid 1941 års utgång voro inom Sveriges 2 353 landskommuner belägna
tillhopa 3 789 fasta postanstalter. Dessa postanstalter fördelade sig på följande
sätt:

Antal %

landskommuner utan postanstalt ........ 503 21.4

» med 1 postanstalt ...... 1067 45.3

» » 2 postanstalter — 379 16. i

» »3 » 166 7.1

» »4 » .... 97 4,i

» »5 » .... 42 1.8

» » mer än 5 postanst. 99_42

2 353 100. o

De landskommuner, vilka sakna postanstalt, äro till största delen små och
hava i allmänhet ansetts kunna i postalt hänseende nöjaktigt tillgodoses med
lantbrevbäring eller postombud. I Skåne är t. ex. nära Va av landskommunerna
utan postanstalt inom respektive områden. Av Gotlands 90 landskommuner
sakna 38 postanstalt. I nordligaste Sverige är varje kommun försedd
med postanstalt, oftast med flera sådana. Inom Norrbottens län finnas
exempelvis endast 25 landskommuner men 239 postanstalter, d. v. s. i medeltal
i det närmaste 10 postanstalter per kommun. Som exempel kan nämnas,
att Gällivare och Jukkasjärvi kommuner hava vardera 24 postanstalter och
Nederluleå kommun 18. Att under sådana förhållanden lägga kommunindelningen
till grund för lokalportots tillämpning synes icke kunna ifrågakomma.
En sådan uppdelning skulle helt naturligt icke fylla berättigade krav på
rättvisa.

Det må också framhållas, att postförhållandena äro ordnade utan hänsyn
till kommungränserna. Lådbrevbärings-, lantbrevbärings- och postföringslinjema
korsa ofta kommungränserna. På grund härav förekommer det ofta,
att en postanstalts utdelningsområde täcker delar av två eller flera kommuner.
Det finnes också exempel på att en kommungräns går genom en by,
så att byns invånare tillhöra olika kommuner. Det torde därför, särskilt i
större kommuner, knappast vara möjligt för vare sig avsändaren eller postpersonalen
att i varje fall avgöra, huruvida adressaten är bosatt i samma
kommun som den, där adresspostanstalten är belägen. Ofta äro postförbindelserna
sådana, att post från avsändare i en del av en kommun till adressater
i en annan del av samma kommun måste befordras över en postanstalt i en
angränsande kommun, d. v. s. en lokalförsändelse skulle således postbehandlas
inom två olika lokalportoområden, vilket ju måste anses principiellt fel -

aktigt.

Av det nu sagda torde framgå att, om kommungränserna lädes till grund
för landets indelning i lokalportoområden, dessa gränser icke skulle kunna

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

följas överallt. Avvikelser, betingade av postala och andra förhållanden, bleve
nödvändiga i mycket stor utsträckning. Yid bestämmandet av dessa avvikelser
skulle säkerligen ofta uppkomma motsättningar mellan korrespondenternas
och postverkets intressen. Avvägningen emellan dessa skulle bliva mycket
ömtålig och förutsätta en ingående undersökning av de lokala förhållandena
över hela landet. Särskilda svårigheter skulle möta, då det gällde att sammanföra
de 503 landskommuner, som icke äro försedda med postanstalt, nied
andra kommuner till särskilda lokalportoområden. För att den nu ifrågasätta
anordningen skulle kunna tillämpas, skulle fordras att särskilda förteckningar
upprättades för varje postanstalt över de postanstalter, byar,
gårdar och dylikt, till vilka lokalporto gällde. Detta måste anses innebära
ett steg bakåt i riktning mot det före år 1855 gällande zontariffsystemet,
då särskilda posttaxor måste utfärdas för varje postanstalt.

I samband med en utredning rörande lokalportofrågan, som vissa postmyndigheter
på styrelsens uppdrag haft att verkställa i anslutning till den
av styrelsen föranstaltade undersökningen, redogjordes i en särskild promemoria
för de olika sätt, på vilka frågan enligt riksdagens direktiv kunde
tänkas ordnad. Bland annat redogjordes ingående för nyssnämnda förslag
att låta varje kommun utgöra ett lokalportoområde. Icke någon av de i
detta hänseende hörde 50 postmästarna eller 7 postdirektörerna har ansett
sig kunna tillstyrka detta förslag. Generalpoststyrelsen finner också för sin
del, att det måste anses alldeles ogörligt att lägga kommunindelningen till
grund för nya bestämmelser örn lokalportots tillämpning å landsbygden.

° Kommunernas antal är 2 524 och postanstalternas 4 180. Med kommunerna
som lokalportoområden måste därför postverkets portoförlust bli betydligt
större än med poststationsområdena som lokalportoområden. Då poströrelsen
å landsbygden icke torde lämna något överskott, synes en lösning av lokalportofrågan
enligt poststationslinjen av ekonomiska skäl vara att föredraga
framför kommunlinjen, även örn den sistnämnda vägen varit praktiskt framkomlig.

Med förslaget att tillämpa lokalporto inom poststationsområde
torde hava avsetts, anför generalpoststyrelsen, att en postanstalts
adressområde och dess lokalportoområde skulle sammanfalla. Lokalportot
skulle således gälla för brev, som utväxlades mellan korrespondenter inom
en och samma postanstalts adressområde, oberoende av det sätt, på vilket
posten befordrades eller utdelades.

Av inom postverket gjorda beräkningar framginge, fortsätter styrelsen,
att därest nu ifrågavarande förslag genomfördes postverket skulle åsamkas
en årlig inkomstminskning av omkring 480 000 kronor, så länge nuvarande
brevporto gällde och under i övrigt oförändrade förhållanden.

Efter att hava omnämnt, att styrelsen över förevarande förslag infordrat
yttranden av vissa postmästare och stationsmästare, anför styrelsen beträffande
förslaget följande.

I. de inkomna yttrandena har förslagets genomförande i allmänhet tillstyrkts.
Man har ansett, att de föreslagna bestämmelserna innebära en avsevärd
och välbehövlig förenkling i förhållande till nuvarande föreskrifter,
vilka i många fall te sig obegripliga för allmänheten och fordra stor lokalkännedom
hos postfunktionärerna för att rätt kunna tillämpas. För närvarande
ske ofta lösenbeläggningar, som vålla irritationer och slitningar. I ett fåtal
yttranden har även framhållits, att privat utdelning av försändelser förekom -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

mer, beroende på det höga riksportot. Det skulle här gälla försändelser från
korrespondenter med stor post, såsom elektricitets-, hästförsäkrings- och
brandförsäkringsföreningar samt kommunalmyndigheter och kommunala
krisorgan. Denna utdelning förmodades till stor del komma att återföras till
postverket, örn lokalportots tillämplighetsområde skulle utvidgas på föreslaget
sätt. Härigenom skulle den förlust, som förslagets realiserande medför för
postverket, minskas.

Men förslagets genomförande skulle även medföra olägenheter. Med hansjon
till att någon tillfredsställande kontroll icke kan utövas rörande frankeringen
av brev, som befordras med brevlåda å landsvägsbuss eller annan linjeautomobil,
spårvagn, rälsbuss eller eljest med järnväg på annat sätt än i
postkupés brevlåda eller med brevlåda, som medföljer postförare, hava vissa
postmästare ifrågasatt undantag från lokalportot för brev, som nedläggas i
sådana brevlådor, s. k. rörliga brevlådor. Från andra håll har påpekats, att
post till postombud och lösväskägare i vissa fall under befordringen från
och till adresspostanstalten passerar annan £>ostanstalt, i vissa fall flera
postanstalter. Det har ansetts orimligt, att lokalporto i dylikt fall skulle gälla.
Anledningen till att postbefordringen ordnats på nu ifrågavarande sätt ar
i allmänhet, att posten skulle försenas, örn utväxlingen skulle ske med den
postanstalt, som ligger närmast postombudet respektive väskägaren.

För Stockholms vidkommande skulle förslagets genomförande medföra,
att försändelser från Stockholm till åtskilliga avsides belägna orter, exempelvis
Harö (vid Sandhamn) och Svartlöga (vid Blidö) — å vilka platser postombud,
lydande under postkontoret Stockholm 1, finnas — skulle draga
lokalporto, medan riksporto skulle tillämpas för närmare Stockholm belägna
platser, såsom Vaxholm, Gustavsberg, Klinten etc. Biksporto skulle gälla
mellan exempelvis den å ön Möja befintliga poststationen med samma namn
och det under postkontoret Stockholm 1 lydande postombudet i Långviksnäs,
men lokalporto skulle utgå mellan Långviksnäs och Stockholm.

Inrättandet av poststation å plats, där postombud tidigare fungerat,
skulle medföra att korrespondenterna ginge miste örn lokalporto mellan den
förutvarande adresspostanstalten och den nyinrättade. Varje nyinrättande
av poststation skulle för övrigt medföra beskärning av tidigare utgående
lokalporto.

Samma starka opinion för en lösning av lokalportofrågan enligt principen
adressområde lika med lokalportoområde, som enligt den av generalpoststyrelsen
verkställda undersökningen varit rådande hos postverkets linjeförvaltningar,
hade emellertid, meddelar generalpoststyrelsen, icke kommit till
uttryck hos distriktsförvaltningarna. Tre postdirektörer hade bestämt avstyrkt
en ändring enligt denna princip; de fyra återstående hade visserligen tillstyrkt,
tre dock med vissa modifikationer, huvudsakligen beträffande post, som
befordras med rörliga brevlådor, samt för post till postombud och lösväskägare,
där posten befordras förbi annan postanstalt.

Det tredje alternativet för frågans lösning går ut på tillämpning av lokalporto
inom tätt bebyggda orter. Generalpoststyrelsen erinrar med
avseende å detta alternativ, att enligt nu gällande bestämmelser varje försändelse,
som postbehandlas allenast inom stad, köping eller liknande samhälle
skall anses såsom lokalförsändelse oberoende av det sätt, på vilket posten
befordras eller utdelas. Tvekan kunde emellertid, anför generalpoststyrelsen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

våda beträffande frågan, vilka samhällen som vore att hänföra till »liknande
samhälle». Med detta uttryck måste tydligen förstås samhälle, som ur bebyggelsesynpunkt
liknade stad eller köping. Styrelsen anför härom vidare.

Enligt de statliga föreskrifter, som reglera byggnadsverksamheten (stadsplanelagen
och byggnadsstadgan) skiljer man mellan stad, stadsliknande samhälle
på landet samt den egentliga landsbygden.

Stadsliknande samhällen på landet äro enligt denna indelning köpingar
samt »annat samhälle, där vid denna lags (stadsplanelagens) ikraftträdande
den för städerna stadgade ordning för bebyggande skall iakttagas». Vidare
räknas hit »tätare befolkad ort på landet», för vilken Kungl. Majit förordnat,
att stadsplanelagens regler för stad skola äga tillämpning. De sistnämnda
båda grupperna »samhällen» äro municipalsamhällena. Genom Kungl. Majits
förordnande att stadsplanelagens regler för stad skola äga tillämpning sker
en municipalbildning. Det är emellertid icke alla municipalsamhällen, som
här avses. Förordnande örn municipalbildning kan av Kungl. Majit meddelas
med hänsyn till andra omständigheter än bebyggelsen, såsom med hänsyn
till brandskydd, hälsovård och allmän ordning, då förordnandet kommer att
avse tillämpning av respektive brandstadgans, hälsovårdsstadgans och ordningsstadgans
bestämmelser angående stad. Det municipalsamhälle, som
bildas ur bebyggelsesynpunkt, skall till skillnad från de övriga municipalsamhällena
hava stadsplan. Av våra för närvarande 245 municipalsamhällen hava
41 icke stadsplan. De sistnämnda måste därför anses falla utanför definitionen.
...

Det förtjänar anmärkas, att stadsplan icke behöver sträcka sig över hela
det område, som ligger inom stadens, köpingens eller municipalsamhällets
gränser.

Karakteristiskt för denna grupp av samhällen är, att bebyggelsen natt en
större omfattning och förekommer mera koncentrerad.

Inom gruppen den egentliga landsbygden skiljer man på två slag av områden,
där bebyggelsen regleras, nämligen områden för byggnadsplan och för
utomplansbestämmelser. Byggnadsplan och utomplansbestämmelser fastställas
av länsstyrelse inom sådana orter, där större byggnadsverksamhet är
att förvänta. Områdena äro till sin omfattning utmärkta genom länsstyrelsens
beslut. Här behöver icke hava skett någon större bebyggelse för att länsstyrelse
skall meddela förordnande örn upprättande av plan eller bestämmelser,
utan det fordras blott, att man väntar sådan bebyggelse. I princip
kan man icke jämställa dessa byggnadsplaneområden och utomplansbestämmelseområden
med städer, köpingar och municipalsamhällen, låt vara att de
också kallas för »samhällen» (stationssamhällen och villasamhällen). De äro
till antalet många och till sin storlek mycket olika.

Enligt den nu gällande definitionen för lokalportot anses byggnadsplaneområden
och utomplansbestämmelseområden falla utanför lokalportoområdet.
Det lärer heller icke vara möjligt, framhåller generalpoststyrelsen, att vid
en utvidgning av lokalportots tillämplighet å landsbygden stanna för sådana
områden, örn vilka här är fråga. Skulle man så göra, skulle för övrigt den
glesare befolkade delen av landsbygden ställas helt utanför lokalportoföimånén.

Nya bestämmelser om lokalporto på landsbygden anser generalpoststyrelsen
på grund av vad sålunda anförts icke kunna bygga på annat än rent
postala förhållanden. Orsaken till det rådande missnöjet med nuvarande be -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

stämmelser torde enligt styrelsens mening icke kunna undanröjas, med mindre
lokalportots tillämpning i största möjliga utsträckning göres oberoende av
sättet för postens befordran och utdelning, liksom fallet för närvarande är beträffande
städer och liknande samhällen. Det avgörande måste vara, huru
platsen för försändelsens avlämnande till postbehandling postalt sett är belägen
i förhållande till platsen för försändelsens utlämnande till adressaten.

En lösning efter denna linje skulle enligt generalpoststyrelsen åvägabringas,
örn en postanstalts adressområde och dess lokalportoområde bringades att
sammanfalla, eller med andra ord örn lokalporto tillämpades för försändelser,
som utväxlades mellan korrespondenter inom en och samma postanstalts
adressområde, d. v. s. det förslag, som nu varit föremål för särskild undersökning
vid postanstalterna.

Styrkan hos denna definition läge, framhåller styrelsen, i att den — i motsats
till den nu gällande — vore synnerligen lätt att tillämpa. Då var och en
visste sin egen postadress och postadressen till de personer, med vilka han
skriftväxlade, borde någon tvekan aldrig behöva råda, örn lokalportot vore
tillämpligt eller icke. Hade adressaten samma postadress som avsändaren,
skulle lokalporto utgå, i annat fall riksporto.

T distriktsförvaltningarnas yttranden över nu ifrågavarande förslag hade
ifrågasatts vissa undantag från den föreslagna definitionen. Dessa undantag
skulle gälla följande fall, där lokalporto icke skulle få ifrågak omma:

1) då försändelse befordras i brevlåda, som fortskaffas å en befordringslinje
(järnväg, spårväg, landsväg eller sjöledes) med sådan sträckning, att vid
brevlådans tömning icke kan fastställas, att brevet är lokalförsändelse,

2) då försändelse utdelas genom, respektive inkommer från postombud eller
i genom postverkets försorg befordrad lösväska i sådana fall, då posten mellan
postombudet respektive lösväskägaren och den utväxlande postanstalten befordras
förbi annan postanstalt, d. v. s. då korrespondent såsom sin adresspostanstalt
har en annan postanstalt än den, inom vars naturliga adressområde han
är bosatt,

3) då försändelse mottages och utdelas såsom s. k. löspost av postförare,
som färdas mellan olika postanstalter,

4) då försändelse avlämnas till eller utdelas av lantbrevbärare å linje, som
berör två eller flera postanstalter.

Generalpoststyrelsen framhåller i anslutning härtill, att då det gällde att
taga ställning till huruvida och i förekommande fall vilka undantag, som vid
tillämpning av det föreslagna systemet skulle föreskrivas, man borde betänka,
att varje undantag komplicerade tillämpningen av föreskrifterna till förfång
för såväl korrespondenterna som postfunktionärerna. Förutsättning för att
systemet överhuvudtaget skulle kunna tillämpas vore, att undantag av åtminstone
större betydelse icke föreskreves. Beträffande de föreslagna, under
1)—4) i det föregående angivna undantagen anför styrelsen bland annat.

1) Anledningen till att man velat undantaga de rörliga brevlådorna är —
såsom förut framhållits — svårigheten att vid lådornas tömning kontrollera,
huruvida de med lokalporto frankerade försändelserna verkligen nedlagts i

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 78. 9

lådorna inom den tömmande postanstaltens adressområde. Man befarar, att
allmänheten snart skall komma underfund med denna svaghet i kontrollen och
använda sig av den, varigenom postverket skulle undandragas viss portoinkomst.

2) Ett undantag för sådana försändelser, som utdelas genom eller inkomma
från vissa postombud eller lösväskor, synes icke kunna medföra några mera
avsevärda komplikationer. Däremot skulle frånvaron av ett sådant undantag
få vissa orimliga konsekvenser. De fall, där detta undantag skulle få någon
praktisk betydelse, äro fåtaliga.

o) och 4) Det måste anses möjligt att giva postförare och lantbrevbärare
å linjer, som beröra två eller flera postanstalter, sådana instruktioner, att
större svårigheter icke behöva uppstå i fråga örn lokalportots tillämpning på
sådana linjer.

Då det vore undantagen, som medförde svårigheter att få ett klart och lättfattligt
uttryck i definitionens form för en lösning på sätt de hörda postmyndigheterna
ifrågasatt av lokalportofrågan enligt den skenbart mycket enkla
principen adressområde lika med lokalportoområde, har generalpoststyrelsen
ansett det böra undersökas, vilka följder ett godkännande av principen utan
undantag eller med färre undantag skulle föra med sig.

Efter att hava prövat olika alternativ i detta avseende har styrelsen stannat
för följande definition såsom varande den, vilken enligt styrelsens mening
bäst skulle kunna tillgodose önskemålet örn utvidgning av möjligheterna att på
landsbygden utnyttja lokalportot.

Mot lokalporto befordras försändelse, som avlämnas till postbefordran
inom utlämningsområdet för den postanstalt, dit försändelsen är adresserad.
Försändelse, som nedlägges i brevlåda, vilken befordras med järnväg, spårvagn,
å landsväg eller sjöledes, må dock befordras mot lokalporto endast örn
brevlådan befordras inom ett och samma utlämningsområde.

Därest i stad, köping eller municipalsamhälle finnas två eller flera postanstalter,
skola dessa i förevarande hänseende betraktas såsom en och samma
adresspostanstalt med ett gemensamt utlämningsområde.

Generalpoststyrelsen äger föreskriva de undantag från dessa bestämmelser,
som med hänsyn till lokala förhållanden kunna finnas erforderliga.

Med avseende å det föreslagna undantaget i fråga om rörliga brevlådor
framhåller generalpoststyrelsen bland annat följande.

För närvarande utgår i allmänhet riksporto för brev, som befordras med
rörliga brevlådor. I stort sett skulle alltså undantaget icke medföra några
ändringar i förhållande till vad som i detta hänseende nu gäller. Till största
delen användas också de rörliga brevlådorna för befordran av försändelser
utom den egna postanstaltens adressområde. Det kan vidare sägas, att dessa
brevlådor i regel utgöra endast en komplettering av den ordinarie postgången,
som postverket har att vidkännas dryga utgifter för. Sett ur denna synpunkt
kan det därför icke anses ologiskt att förvägra nedsatt porto för denna extra
befordran. Dock skulle vissa särskilt för allmänheten svårförståeliga förhållanden
uppkomma vid tillämpningen av denna definition. Vidare inträffar det
ofta, att busschaufför, postförare eller lantbrevbärare tömma vid trafikvägen
uppsatta fasta brevlådor. Då försändelser, som upphämtas ur dessa fasta lådor
i allmänhet nedläggas i brevlådan å fordonet, skulle definitionen medföra, att
även posten ur dessa fasta lådor behandlas som riksförsändelser. För att före -

10

Kungl. Marits proposition nr 78.

bygga misstag vid taxeringen måste dessa lådor liksom de rörliga brevlådorna
vid tillämpning av den sist anförda definitionen förses med anslag att de få
användas endast för riksfrankerade försändelser.

Beträffande de praktiska verkningarna av den föreslagna bestämningen av
lokalportorätten innehåller generalpoststyrelsens skrivelse bland annat
följande.

Inom de större städerna förekommer, att spårvägs- och busslinjerna i vissa
fall betjäna även intilliggande samhällen. Av kostnadshänsyn och ofta även
av trafiktekniska skäl kan postverket icke mellan varje adressområde låta
tömma å dylika linjer medföljande brevlådor. För de största städernas vidkommande
synes därför hela linjen böra tillhöra ett och samma adressområde.
Av praktiska skäl synes ej heller någon ändring av de nuvarande stora lokalportoområdena
för Stockholm och Göteborg böra vidtagas, trots att dessa
områden otvivelaktigt medföra en särställning. Vissa inom Kristianstads, Jönköpings
och Karlskoga städers områden belägna poststationer, vilka ligga
skilda från bebyggelsen inom det egentliga stadsområdet, böra enligt generalpoststyrelsens
mening utgöra särskilda adressområden. I ytterligare några få
fall skulle den ifrågasatta lokalportodefinitionen medföra ändringar i nuvarande
förhållanden beträffande lokalportots tillämpning i samhällen med två
eller flera postanstalter. Å andra sidan skulle genom denna definition en
önskvärd förenkling av lokalportobestämmelserna åstadkommas och det av
riksdagen uttalade önskemålet örn större likställighet mellan stad och landsbygd
tillgodoses.

Vad angår det ekonomiska resultatet av ett genomförande av generalpoststyrelsens
förslag har styrelsen beräknat, att en inkomstminskning av omkring
463 000 kronor per år skulle uppkomma vid genomförande av förslaget. Styrelsen
framhåller, att den icke anser denna inkomstminskning vara av den
storleksordning, att den under normala förhållanden kunde anses utgöra
hinder för frågans lösning. Med hänsyn till nuvarande budgetläge anser styrelsen
dock tidpunkten för förslagets genomförande kunna diskuteras. Generalpoststyrelsen
erinrar beträffande storleken av portoförlusten örn att besparingsberedningen
på sin tid beräknat den vinst, som skulle tillföras postverket
genom värdebrevbäringens indragning i Stockholm, Göteborg och
Malmö till 700 000 kronor per år. Detta belopp hade ansetts vara av sådan
storleksordning, att dessa tre städer borde berövas den förmån, som utbäring
av värdeförsändelser, postanvisnings- och postgiromedel inneburit, oaktat
dessa städer svarade för 41 % av hela Sveriges postuppbörd. Den beräknade
kostnaden för utvidgningen av lokalportots tillämplighetsområde å landsbygden
utgjorde, anför styrelsen, något mindre än 2h av vinsten på värdebrevbäringens
indragning, och åtgärden medförde en sänkning av portot å
landsbygden, vilken beträffande de delar, som betjänades av lantbrevbäring,
nu ensam innehade förmånen att få värdeförsändelser m. m. hemburna.
Ur rent affärsmässig synpunkt förelåge enligt styrelsens mening icke
heller något skäl att utvidga lokalportot. I städerna och de stadsliknande
samhällena, som enligt den nuvarande definitionen hade den största nyttan
av lokalportoförmånen, medförde nämligen posttrafikens koncentration en
minskning av postverkets självkostnad för varje enskild försändelse.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Generalpoststyrelsens i det föregående refererade förslag är, såsom styrelsen
framhåller, avsett att vara ett positivt bidrag i det syfte, som avses i riksdagens
framställning. Styrelsen erinrar emellertid, att styrelsen vid olika tillftillen
uttalat önskemålet örn ett gemensamt riksporto för alla inrikes brev,
och anför i samband därmed bland annat följande.

Slopandet av lokalportot kunde visserligen beräknas minska antalet lokaliörsändelser
men dock icke i så hög grad, att postverkets inkomst därigenom
skulle sjunka. Vid sådant förhållande syntes borttagandet av lokalporto böra
vara att föredraga framför en utvidgning av detsamma, som skulle tillskynda
verket en inkomstminskning. Styrelsen hade dock för närvarande icke ansett
sig böra förorda en taxepolitik, som skulle så inbjuda till konkurrens med
postverket, som en höjning av lokalportot med 100 % skulle göra.

Å andra sidan såge styrelsen icke gärna, att sådana åtgärder nu vidtoges,
som skulle för framtiden försvåra införandet av ett allmängiltigt riksporto.
Styrelsen hade tidigare ansett ett borttagande av lokalportot kunna ske vid
en sänkning av riksportot till 10 öre. Sedan numera riksportot höjts från 15
till 20 öre, syntes tidpunkten för en sänkning av riksportot till 10 öre ha
alltmera avlägsnats. Vid sådant förhållande och då ett tillmötesgående av
riksdagens krav örn utvidgad tillämpning av lokalportoförmånen komme att
än mer framhäva olägenheterna av två inrikes brevporton, syntes kunna ifrågasättas,
huruvida icke ett gemensamt riksporto skulle kunna fastställas, då
brevportot åter kunde nedsättas till 15 öre. I samband med sänkningen av
riksportot skulle då lokalportot höjas till samma belopp. Vid 1942 års riksdag
ifrågasattes, att även lokalportot skulle höjas med 5 öre samtidigt med
höjningen av riksportot, då eljest städernas invånare skulle gynnas framför
lantbefolkningen. Med anledning härav ville generalpoststyrelsen erinra, att
över 70 % av riksbreven härrörde från städer och stadsliknande samhällen
och återstoden från landsbygden. Av portohöjningen på riksbreven folie
sålunda endast något mer än en fjärdedel på landsbygdens befolkning, vilken
utgjorde omkring två tredjedelar av rikets hela folkmängd. En höjning av portot
för lokalbreven, av vilka närmare 90 % avsändes av korrespondenter i städer
och stadsliknande samhällen, skulle innebära en ytterligare beskattning av
befolkningen i dessa samhällen. Generalpoststyrelsen saknade sålunda anledning
att av nämnda skäl förorda en omedelbar höjning av lokalportot; däremot
ville styrelsen icke motsätta sig en sådan höjning, om en dylik åtgärd
kunde anses påskynda en önskvärd övergång till antagandet av ett gemensamt
riksporto.

Generalpoststyrelsens skrivelse utmynnar i det uttalandet, att styrelsen
ville förorda den i det föregående å s. 9 angivna lokalportodefinitionen
såsom det bästa sättet att tillmötesgå riksdagens önskemål örn utvidgning
av möjligheterna att på landsbygden utnyttja lokalportot.

Två av de till generalpoststyrelsens biträde vid utredningen förordade
sakkunniga hava till skrivelsen fogat särskilda yttranden.

Herr Hansson i Vännäsby har förklarat sig förstå de väsentliga tekniska
svårigheter, som möta att låta den kommunala och postala indelningen sammanfalla,
när det gäller att bestämma områden för tillämpningen av lokalporto,
men har likväl ansett även den av generalpoststyrelsen föreslagna ändringen
vara ur allmänhetens synpunkt mindre tillfredsställande. Såväl de
kommunala organen som sockenborna hade i allt större utsträckning fått ett

12

■ Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

behov av att skicka brev, meddelanden, deklarationer och annat mestadels i
det allmännas intresse, och det syntes naturligt att en sådan lokal korrespondens
skulle ske med lokalporto över hela landet, oberoende av kommunernas
art och storlek eller postala förhållanden. Något alternativ rörande
en lösning enligt denna linje hade emellertid icke utarbetats eller kunnat
tagas under prövning. I frågans läge och då de statsfinansiella förhållandena
kunde utgöra ett skäl för uppskov nied en större omläggning av distriktsindelningen,
hade herr Hansson ansett sig böra stanna för att tillstyrka generalpoststyrelsens
förslag, men han vidhölle likväl uppfattningen att rättviseskäl och
kommunala ändamålsenlighetsskäl talade för att den kommunala indelningen
lades till grund för den postala taxeindelningen.

Herr Werner har anfört följande.

Ehuru jag vid behandlingen av frågan örn förhöjt brevporto vid 1942 års
riksdag företrädde den uppfattningen att höjningen av portot, vilken uteslutande
betingades av statsfinansiella skäl, bort omfatta lokalportot liksom
även portot å brevkort med 5 öre för lägsta viktsatsen, delar jag dock nu,
sedan riksdagen beslutat annorlunda i frågan, helt generalpoststyrelsens förslag
till definition rörande lokalportots tillämpningsområde.

Då emellertid i skrivelsen yppats . starka betänkligheter mot åtgärden ur
ekonomisk synpunkt, finner jag det angeläget att framhålla, att den befarade
inkomstminskningen, såsom generalpoststyrelsen i annat sammanhang även
påvisar, komme att motverkas av den ökade postfrekvensen. I vart fall anser
jag icke den kvarstående inkomstminskningen vara av den storleksordning, att
den bör lägga hinder i vägen för genomförandet av det mycket begränsade
men tekniskt sett väl genomförbara förslag som utformats av generalpoststyrelsen,
vilket synes ägnat att främja en ökad likställighet mellan landsbygd
och stadssamhällen att mera likvärdigt utnyttja de fördelar som lokalportot
erbjuder.

Skulle vid den slutliga prövningen statsfinansiella skäl det oaktat anses
utgöra hinder för reformens genomförande, anser jag, att en viss höjning av
lokalportot, exempelvis till 15 öre, må företagas för att minska den klyfta som
nu råder emellan lokalporto och riksporto. Jag delar härvid icke generalpoststyrelsens
uppfattning, att en minskning i postbefordringen å detta område
skulle inträda, enär möjligheterna till privat förmedling av lokalpost numera
måste anses mycket begränsade och därjämte torde visa sig mycket
oekonomiska. Sedan mera normala förhållanden inträtt, borde det genom en
sänkning av riksportot till 15 öre vara möjligt att vinna vad även jag anser
önskvärt, ett enhetligt riksporto.

I olika avsnitt av styrelsens utredning påvisas den vitt skiljaktiga grad av
ekonomisk bärighet, som råder beträffande postbefordringen inom olika delar
av landet. Det torde vara överflödigt att framhålla, att postverket, liksom i
regel statens affärsdrivande verk vart för sig, måste betraktas såsom ett ekonomiskt
helt och att ekonomiska synpunkter huvudsakligen böra läggas på
det totala driftsresultatet. I annat fall skulle den utjämningsprincip, som är
avsedd att ligga till grund för statsdriften, i allvarlig grad komma att även
tyras. Jag vill sålunda icke medverka till åtgärder eller uttalanden, vilka
framdeles kunna verka hindrande på postväsendets fortsatta utveckling å
landsbygden.

Sedan vid ärendets beredning inom kommunikationsdepartementet fråga
uppkommit, huruvida den av generalpoststyrelsen förutsedda inkomstminsk -

Kungl. Majlis proposition nr 78.

13

ningen vid genomförandet av styrelsens förslag beträffande utsträckning av
lokalportots tillämpningsområde lämpligen kunde förebyggas genom att öka
portot för lokalförsändelser i den lägsta viktsatsen från 10 till 15 öre, har
generalpoststyrelsens yttrande under hand inhämtats rörande de ekonomiska
verkningarna av en sådan portohöjning. I en med anledning härav avgiven
promemoria har styrelsen anfört följande.

Portoinkomsten för lokalbrev kan för närvarande, vid ett porto av 10 öre,
beräknas till i runt tal 3,o miljoner kronor.

Örn lokalportot höjes till 15 öre, inträder säkerligen en ej obetydlig minskning
av lokalbreven. Huru stor denna minskning ian komma att bli, är det
givetvis omöjligt att i förväg beräkna. Tidigare har man ansett, att en höjning
med 100 % av lokalportot skulle medföra, att postverket ginge miste örn
ungefär Vs av lokalbreven. Möjligen kan man räkna med att nedgången skulle
bli något mindre vid en höjning med endast 50 %. Sannolikt kan man dock icke
räkna med mindre nedgång än V* eller lägst V:,.

De ekonomiska verkningarna vid dessa olika alternativ framgår av följande
sammanställning.

Reducering med

Inkomst med nuvarande porto..............

Ökad inkomst vid höjning av portot till
15 öre ......................................

Vs

tusental kr.

3 000

1500

1U

tusental kr.

3 000

1500

Vs

tusental kr.

3 000

1 500

Summa

4 500

4 500

4 500

Minskning på grund av nedgång i antalet
försändelser................................

1 500

1 125

900

Hest

3 000

3 375

3 600

Utvidgningen av lokalportot enligt utred-ningen medför vid ett lokalporto av 15
öre en minskning av......................

250

250

250

Återstående portoinkomst .................. 2 750

Nettominskning (—) resp. ökning (+) av
portoinkomsterna..........................

3125

3 350

— 250 + 125 + 350

Av allt att döma kan man, örn lokalportot höjes till 15 öre men rätten att
sända lokalbrev samtidigt utvidgas enligt utredningen, icke räkna med någon
nämnvärd ökning av portoinkomsterna.

Generalpoststyrelsen erinrar i detta sammanhang, hurusom bevillningsutskottet
vid 1922 års riksdag framhållit angelägenheten av att lokalportot
betydligt nedsattes, enär den lokala brevbefordringen eljest bomme att alltmera
undandragas postverket. På grund härav hade riksdagen icke nöjt sig
med att sänka riksportot från 20 till 15 öre utan hade återinfört det särskilda
lokalporto på 10 öre, som varit gällande intill den 1 juli 1920.

I detta sammanhang anser jag mig böra beröra vissa andra postavgiftsfrågor,
vilka för närvarande äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Med skrivelser den 15 april och den 20 juni 1942 har besparingsberedningen
överlämnat två av beredningens postkommitté upprättade promemorior, den
ena angående höjning av avgifterna i postgiro- och postanvisningsrörelsema
och den andra angående avgifterna för postbefordran av tidningar och andra
periodiska skrifter, över de sålunda framlagda förslagen har generalpoststyrelsen
avgivit utlåtanden.

Beträffande postgirorörelsen har besparingsberedningens postkommitté
förordat en genomgående höjning av nuvarande avgifter samt införande
av särskild avgift jämväl för girering, vilken hittills varit avgiftsfri.
Såsom motivering till sitt förslag har kommittén anfört bland annat, att postgirorörelsen,
enligt kommitténs förmenande, för närvarande icke lämnade ett
tillfredsställande ekonomiskt resultat. Kommittén har ansett, att en verksamhet
av postgirorörelsens omfattning och natur borde lämna ett betydligt
större överskott än det rörelsen utvisat. De redovisade överskotten anses därjämte
icke hava inneburit motsvarande verkliga vinster, beroende bland annat
på att i postgirokontorets driftkostnader icke inräknats kostnaderna vid fondering
jämväl av statens andel i pensionskostnader för anlitad personal eller
ränta på det kapital, som nedlagts i postgirokontorets inventarier. Vidare förmenar
kommittén, att för avsättningen till fömyelsefond årligen bort disponeras
väsentligt större belopp av de inflytande medlen än som nu sker. Slutligen
ger kommittén uttryck åt den uppfattningen, att den ersättning, som tillgodoföres
postverket för postgirorörelsens handhavande vid postanstalterna,
under de senare åren varit för låg. Enligt en på kommitténs föranstaltande
inom postverket verkställd utredning — vilken i tillämpliga delar grundats
på en tidigare utförd undersökning av kostnaderna för postverkets olika
rörelsegrenar år 1929 —- beräknas kostnaderna för postgirorörelsens handhavande
år 1940 hava överstigit den erhållna ersättningen med omkring
1 580 000 kronor. Även örn — med hänsyn till att verkningarna av rörelsens
stegring sedan år 1929 och vidtagna rationaliseringsåtgärder icke kunnat
beaktas i utredningen — kostnaderna ifråga reducerades med 25 %, hade det
verkliga överskottet å postgirorörelsen år 1940, vilket i bokföringen upptagits
till närmare 1 650 000 kronor, enligt kommitténs uppfattning varit obetydligt.
Förutom de anförda synpunkterna framhåller kommittén såsom ytterligare
skäl för nya och höjda avgifter angelägenheten av att avgifterna bättre avvägas
med hänsyn till den nytta allmänheten har av postgirorörelsen.

I fråga örn postanvisningsrörelsen föreslår postkommittén likaledes
en genomgående avgiftshöjning, vilken beräknas medföra en årlig inkomstökning
av ungefär 500 000 kronor. Underskottet å denna rörelsegren, vilket
för år 1936 belöpt sig till omkring 1 500 000 kronor och för år 1940 av kommittén
ansetts kunna uppskattas till ännu högre summa, skulle härigenom
kunna minskas med motsvarande belopp.

I sitt utlåtande över postkommitténs förslag i denna del meddelar generalpoststyrelsen,
att styrelsen numera låtit verkställa en utredning örn ifrågavarande
rörelsegrenars ekonomi under år 1941. Efter att hava erinrat örn att
vid uppgörande av de särskilda boksluten för postgirorörelsen följts samma

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

principer i fråga om beräkning av pensionskostnader, ränta å statskapital och
avsättning till förnyelsefond, som hittills ansetts böra tillämpas inom statens
affärsdrivande verk, upplyser styrelsen, att i den nya utredningen alternativt
räknats med ränte- och pensionskostnader enligt de av kommittén angivna
grunderna. Därvid hava driftkostnaderna befunnits stiga med 325 000 kronor,
motsvarande något över 2 % av totalutgifterna. Enligt styrelsens uppfattning
vore detta belopp icke av den storleksordning, att det kunde tillmätas avgörande
betydelse vid bedömandet av rörelsens ekonomi. Yad angår den av kommittén
åberopade utredningen rörande postverkets kostnader för postgirorörelsen
år 1940 anför styrelsen, att denna utredning, som grundats på en
arbetstidsundersökning avseende poströrelsen år 1929, icke syntes kunna åberopas
såsom skäl för ändrade grunder beträffande ersättningen åt postverket
för postgirorörelsens handhavande. Enligt den nya utredningen skulle vinsten
av postgirorörelsen för år 1941 — beräknad enligt hittillsvarande grunder —
uppgå till omkring 2 270 000 kronor, däri icke inberäknat ett belopp av
1 100 000 kronor, avsett för nedskrivning av värdet å obligationer. För vartdera
av åren 1942 och 1943 har styrelsen räknat med ett överskott av omkring
5 000 000 kronor å postgirorörelsen. Vid bokslutet för år 1942 har sedermera
framträtt en vinst av omkring 4 550 000 kronor efter nedskrivning av obligationsvärden.
Förlusten å postanvisningsrörelsen skulle enligt styrelsens utredning
— i stället för att hava ökats — hava nedgått från omkring 1 500 000
kronor år 1936 till omkring 900 000 kronor år 1941. I fråga om den principiella
avvägningen av postgiro- och postanvisningsavgifterna har styrelsen andragit
synpunkter väsentligen avvikande från postkommitténs inställning. Härutinnan
torde jag få hänvisa till handlingarna.

Vad angår befordringsavgifterna för tidningar och tidskrifter har
besparingsberedningens postkommitté uttalat bland annat att, därest ekonomiska
principer skulle tillämpas på taxesättningen, en avgiftshöjning å tidningsabonnemangen
erfordrades i sådan omfattning, att en ökad inkomst av
i runt tal 1 000 000 kronor per år tillfördes postverket.

Generalpoststyrelsen har i sitt remissyttrande meddelat, att styrelsen redan
år 1939 övervägt att låta företaga en kostnadsberäkning rörande tidningsrörelsen
och utreda förutsättningarna för eventuella ändringar i gällande
tiduingsförordning. Enligt styrelsens uppfattning kunde en dylik undersökning
icke lämpligen företagas, förrän den ekonomiska situationen tillräckligt
stabiliserats efter krislägets upphörande. Någon avgiftsändring av mera stadigvarande
natur borde därför icke genomföras under nuvarande förhållanden.
Styrelsen avsåge emellertid att snarast möjligt upptaga frågan om översyn
av tidningsförordningen till ny behandling.

Utgångspunkten för den av generalpoststyrelsen verkställda utredningen
har varit riksdagens i skrivelse år 1942 gjorda hemställan om undersökning
av möjligheterna att i större utsträckning än hittills utnyttja lokalporto inom
vissa områden på landsbygden. Generalpoststyrelsen har, oaktat att styrelsen
tidigare vid olika tillfällen uttalat önskemålet örn gemensamma portosatser

Dep artemt littchefen.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

för alla inrikes brev, ansett sig böra framlägga ett positivt förslag i riksdagsskrivelsens
syfte oberoende av att förslagets genomförande eventuellt skulle
medföra kostnader, till vilka inkomsterna från landsbygdens posttrafik icke
förslå.

I det angivna syftet har generalpoststyrelsen tagit under omprövning tre
olika huvudalternativ för en utsträckt tillämpning av lokalportoförmånen. Styrelsen
har sålunda undersökt möjligheten av en indelning i lokalportoområden
dels på grundval av kommungränserna, dels med hänsyn till förekomsten av tät
bebyggelse inom visst område och dels med gränsdragning efter de olika postanstalternas
adressområden. Intetdera av de två förstnämnda alternativen har
ansetts kunna läggas till grund för en utsträckning av lokalportorätten. Nu bestående
postförhållanden äro ordnade utan hänsyn till kommungränserna, och
landskommunerna förete i fråga örn storlek, folkmängd och postala anstalter
sa stora skiljaktigheter, att ett fastställande av lokalportoområden på grundval
av den kommunala indelningen skulle medföra väsentliga svårigheter och
icke heller motsvara rimliga krav på rättvisa. Även en anordning med särskilda
lokalportoområden för orter med tät bebyggelse skulle medföra stora praktiska
och andra olägenheter. Örn lokalportoområde bestämdes exempelvis
såsom område, för vilket stadsplan är gällande, skulle vissa områden, inom
vilka lokalporto för närvarande får användas, komma att berövas denna förmån.
En utsträckning av lokalportots tillämplighet till områden, för vilka byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser gälla, skulle å ena sidan bringa lokalporto
i tillämpning inom ett stort antal sinsemellan olikartade områden men å andra
sidan ställa landsbygden i övrigt helt utan lokalportoförmånen.

Generalpoststyrelsen har slutligen stannat för att förorda att, örn en utsträckning
av lokalportoförmånen anses böra ske, adressområdet i princip
skall utgöra lokalportoområde. Huvudregeln skulle därvid bliva, att lokalporto
skall utgå, örn försändelsen avlämnas till postbefordran inom utlämningsområdet
för den postanstalt, till vilken försändelsen är adresserad. Denna huvudregel
har dock befunnits böra i vissa avseenden jämkas. Sålunda skulle försändelse,
som nedlägges i brevlåda, vilken befordras med järnväg eller spårvagn,
å landsväg eller sjöledes, få befordras mot lokalporto endast örn brevlådan
framföres enbart inom ett och samma utlämningsområde. Därest i stad,
köping eller municipalsamhälle finnas flera postanstalter, skulle dessa betraktas
såsom en och samma adresspostanstalt med gemensamt utlämningsområde.
Generalpoststyrelsen skulle äga föreskriva de jämkningar i dessa
regler, som kunna befinnas erforderliga med hänsyn till lokala förhållanden.

För min del har jag funnit den av generalpoststyrelsen föreslagna regeln
lämplig för sitt ändamål. I förhållande till nu gällande definition — enligt
vilken lokalförsändelse kännetecknas antingen av att försändelsen befordras
allenast inom vissa samhällen eller särskilt bestämda områden eller, såvitt
angår landsbygden, av sättet för postens befordran eller utdelning — bygger
den nu föreslagna definitionen i princip allenast på en faktor, nämligen att
inlämning och utlämning sker inom samma postadressort. De undantag
från huvudprincipen, vilka i definitionen göras beträffande brev som be -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

fordras medelst rörliga brevlådor eller postbehandlas inom sådana städer,
köpingar och municipalsamhällen, vilka hava flera postanstalter, synas mig
vara befogade. Skulle tillämpningen av dessa undantag i enstaka fall föranleda
svårigheter eller skulle andra undantag från huvudregeln befinnas erforderliga,
kan generalpoststyrelsen med stöd av den befogenhet, som enligt
förslaget skulle tillkomma styrelsen, vidtaga erforderliga jämkningar. Denna
befogenhet är avsedd framför allt att giva styrelsen möjlighet å ena sidan
att förhindra, att lokalportot bleve tillämpligt inom orimligt stora områden —
t. ex. i sådana fall, då ett samhälle inkorporerade vidsträckta landsbygdsområden,
inom vilka finnas särskilda postanstalter belägna på långt avstånd från
den egentliga samhällsbebyggelsen — och å andra sidan att bestämma, att en
postanstalt, som är belägen utanför ett samhälles administrativa gräns men
så nära densamma att området såväl ur bebyggelsesynpunkt som postalt sett
intimt sammanhänger med samhället, skall anses tillhöra samma utlämningsområde
som postanstalten eller postanstalterna inom samhället. Någon ändring
beträffande de nuvarande särskilda lokalportoområdena för Stockholm och

Göteborg är icke avsedd.

En olägenhet med den föreslagna definitionen är uppenbarligen clet förhållandet
att försändelser, vilkas avsändare och mottagare aro bosatta inom
samma kommun, likväl måste taxeras såsom riksförsändelser, därest de avlämnas
till befordran inom annat postutlämningsområde an det, inom vilket
mottagaren bor. Såsom framhållits i ett av de vid generalpoststyrelsens
skrivelse fogade särskilda yttrandena, innebär detta bland annat att korrespondens,
som kommunala organ eller enskilda hava att i det allmannas intresse
ombesörja inom kommunen, under vissa förhållanden måste belaggas
med riksporto. Emellertid lärer denna olägenhet icke kunna undgås, därest
man såsom i detta sammanhang är naturligt, såsom grund for lokalportorätten
lägger avsändarens och adressatens samhörighet med samma postanstalt
utan att fästa avseende vid den kommunala indelningen En bestämning
av lokalportorätt på grundval av sistnämnda indelning skulle, såsom
utredningen giver vid handen, medföra olägenheter, vilka till omfattning och

betydelse vida överväga den, varom nu är fråga.

I ekonomiskt avseende har generalpoststyrelsen beräknat, att genomförandet
av dess förslag skulle komma att medföra en minskning av postverkets
inkomster med omkring 460 000 kronor för år. I rådande lage anser
jag angeläget att förebygga, att en nettominskning i postverkets inkomster
uppkommer. För sådant ändamål synes närmast någon ökning av lokalportot

och företrädesvis av avgiften i den lägsta viktsatsen bora komma under övervägande.
En höjning av den nuvarande lägsta portosatsen for lokalbrev från
10 till 15 öre skulle minska differensen mellan portosatserna for de bada
slagen av brev i denna viktklass till samma belopp, 5 öre, som gällde närmast
före den år 1942 företagna höjningen av riksportot, då denna viktsats i n sporto
betingade 15 öre och i lokalporto liksom nu 10 oro. Enligt mm mening
bör en utsträckning av lokalportorättens giltighetsområde forbindas med en
sådan ändring av den lägsta lokalportosatsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 78—80. *44 44 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

I samband med en dylik ändring torde viktsatserna för lokalporto lämpligen
böra bringas till överensstämmelse med vad som i detta avseende gäller för
riksporto genom att den nuvarande högsta viktgruppen för lokalporto slopas,
så att samma portosats blir gällande för brev med en vikt av över 250 gram
som för brev med 125—250 grams vikt. I övrigt kunde det ligga närmast till
hands att lämna lokalportobeloppen orubbade. Emellertid skulle härvid uppstå
en annan proportion mellan portosatserna för olika viktgrupper än den, som
hittills tillämpats och som alltjämt skulle gälla beträffande riksportot. Portobeloppen
för de tre viktgrupperna skulle sålunda bliva för lokalportot 15, 20
och 30 öre, medan beloppen för riksportot utgöra 20, 40 och 60 öre. Då en
sådan avvikelse från de vanliga relationerna skulle vålla vissa olägenheter i
den jaraktiska posttjänsten och dessutom principiellt kan anses mindre tilltalande,
har jag ansett mig böra förorda en proportionell höjning av portosatserna
för samtliga viktgrupper. Beloppen skulle vid bifall härtill bliva
15, 30 och 45 öre. Enligt vad jag inhämtat skulle de angivna ändringarna beträffande
de högre viktgrupperna vara utan betydelse för postverkets ekonomi,
och ej heller ur korrespondenternas synpunkt torde de spela någon nämnvärd
roll.

Givetvis kan en portohöjning ur skilda synpunkter giva anledning till invändningar.
Frågan örn åtgärdens lämplighet med hänsyn till dess verkningar
på postverkets inkomster har redan i det föregående delvis berörts. I den
förut återgivna, inom generalpoststyrelsen upprättade promemorian har framhållits
att, örn lokalportot höjdes till 15 öre samtidigt med lokalportorättens
utvidgning inom vissa landsbygdsområden, man sannolikt icke kunde räkna med
någon nämnvärd ökning av portoinkomsten. Någon inkomstökning är emellertid
i detta sammanhang icke åsyftad, utan det är för ifrågavarande ändamål
tillfyllest att förebygga den inkomstminskning, som vid oförändrade portosatser
skulle följa av lokalportoförmånens utsträckning. I detta avseende
framgår av de anförda siffrorna, att en sådan effekt skulle inträda, örn minskningen
i antalet försändelser icke bleve större än 27—-28 %, och att i varje
fall inkomstförlusten måste bliva obetydlig, även örn nedgången i antalet försändelser
skulle bliva något större.

En annan invändning, som kan riktas mot den ifrågasatta åtgärden, hänför
sig till önskvärdheten av att under rådande prisstopp i möjligaste mån
undvika taxehöjningar. Denna synpunkt är givetvis i och för sig av vikt.
Beaktas bör emellertid, att här icke är fråga örn en isolerad taxehöjning utan
örn en utjämning av portokostnaderna mellan olika delar av landet. Höjning
av taxan för vissa områden motsvaras sålunda av sänkning för andra områden,
och totaleffekten blir en i stort sett orubbad genomsnittlig belastning av
korrespondenterna. Ur denna synpunkt synes mig hinder icke böra möta mot
att nu genomföra den avsedda omläggningen. Erinras må också, att nu gällande
lokalportosatser oförändrade bestått ända sedan år 1919 med undantag för
perioden 1 juli 1920—30 september 1922, då lokalportorätten var upphävd.

På grund av vad här anförts och då jag finner den utjämning mellan stad
och landsbygd av postala förmåner, varom här är fråga, vara så betydelsefull,
att den icke längre bör undanskjutas, anser jag mig böra tillstyrka, att en ut -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

sträckning av lokalportoförmånen kommer till stånd enligt det av generalpoststyrelsen
förordade förslaget och att samtidigt en höjning av lokalportosatserna
vidtages på sätt nyss angivits.

Den tillstyrkta omläggningen synes böra tillämpas från och med den 1 juli
1944.

Jag anser mig slutligen böra framhålla, att ett bifall till det av mig förordade
förslaget skulle skapa ett gynnsamt utgångsläge för en även
enligt min mening önskvärd framtida övergång till ett enhetligt riksporto.
En sådan övergång kan nämligen utan större olägenhet äga rum
vid den tidpunkt, då de ekonomiska förhållandena medgiva en sänkning
av det lägsta riksportot från nuvarande belopp 20 öre till det före senaste
portohöjning gällande beloppet 15 öre. Övergången till ett enhetligt riksporto
skulle däremot otvivelaktigt ställa sig svårare, därest en utsträckning
av lokalportoförmånen även till landsbygdsområden ägde rum vid en lägsta
portosats av 10 öre och däremot svarande portosatser för de högre viktgrupperna.

Vad angår den av besparingsberedningens postkommitté väckta frågan örn
höjning av avgifterna i postgiro- och postanvisningsrörelserna, synes mig
den av generalpoststyrelsen framlagda nya kostnadsutredningen giva stöd
för uppfattningen, att frågorna örn dessa rörelsegrenars lönsamhet samt örn
lämpligheten i övrigt av att företaga taxehöjningar beträffande nämnda rörelsegrenar
äro att bedöma väsentligen annorlunda än på grundvalen av det material,
som stått till besparingsberedningens förfogande. I själva verket synes postgirorörelsen
under de senaste åren — även örn hänsyn tages till att delvis olika
grunder kunna hava tillämpats vid beräkningarna och att dessa enligt
sakens natur måste bliva tämligen approximativa — hava uppvisat ett icke
obetydligt överskott. Till det förbättrade resultatet härutinnan torde, förutom
rörelsens kraftiga utveckling, vidtagna rationaliseringsåtgärder hava väsentligt
medverkat. I postanvisningsrörelsen synas förlusterna hava minskats.
Betraktade som en helhet lämna rörelsegrenarna enligt min uppfattning
en i nuvarande läge tillfredsställande vinst, och anledning torde icke förefinnas
att för närvarande vidtaga några avgiftshöjningar.

En ändring av befordringsavgifterna för tidningar och periodiska tidskrifter
torde böra föregås av en ny utredning angående denna verksamhetsgrens
ekonomi. I likhet med generalpoststyrelsen finner jag emellertid en dylik
utredning icke böra verkställas i nu rådande ekonomiska läge. Örn en reglering
av avgifterna skulle befinnas erforderlig, bör denna vidtagas på längre sikt.
Att nu företaga en provisorisk höjning av ifrågavarande avgifter synes
mig icke stå i överensstämmelse med den av statsmakterna förda pris- och
lönestoppspolitiken. Något förslag örn ändring i 1932 års tidningsförordning
tolde därför icke böra föreläggas riksdagen på grundval av föreliggande
material.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

dels för tillämpning av de särskilda avgifter, som äro eller
kunna bliva stadgade för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser,
godkänna följande grunder, att lända till efterrättelse
från och med den 1 juli 1944, nämligen:

att mot lokalporto må befordras försändelse, som avlämnas till
postbefordran inom utlämningsområdet för den postanstalt, till
vilken försändelsen är adresserad; dock att försändelse, som nedlägges
i brevlåda, vilken befordras med järnväg eller spårvagn,
å landsväg eller sjöledes, må befordras mot lokalporto endast örn
brevlådan framföres enbart inom ett och samma utlämningsområde,

att därest i stad, köping eller municipalsamhälle finnas två
eller flera postanstalter, dessa i förevarande hänseende skola
betraktas såsom en och samma adresspostanstalt med ett gemensamt
utlämningsområde,

samt att generalpoststyrelsen må äga föreskriva de jämkningar
i nu angivna bestämmelser, som med hänsyn till lokala
förhållanden kunna finnas erforderliga;

dels ock besluta, att befordringsavgiften för inrikes brev, som
är lokalförsändelse, skall från och med den 1 juli 1944 utgöra:

örn brevets vikt icke överstiger 20 gram........................ 15 öre

» vikten överstiger 20 men icke 125 gram ............ 30 »

» » » 125 » » 500 » ............ 45 »

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sigurd Lang.

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.