Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

1

Nr 66.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående livränta
åt Irma Marianne Jansson m. rn.; given Stockholms
slott den 28 januari 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Skölp, Eriksson, Quensel, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Hubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, följande.

l:o.

Under färd i en roddbåt i samband med patrulltjänst den 3 augusti 1942 i
trakten av Fjällnäs blev värnpliktige nr 1543—46—1940 Arne Ingemar Karlsson
så svårt skadad i bröstet av ett vådaskott, som avlossades av en värnpliktig,
att han omedelbart avled.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 66.

231 44

2

Kungl. May.ts proposition nr 66.

Uti en elen 20 september 1943 dagtecknad skrift har Irma Marianne Jansson,
Stockholm — under förmälan att hon varit trolovad med Karlsson, att vigsel
mellan dem varit utsatt att äga rum den 9 augusti 1942 samt att hon den 30
november 1942 nedkommit med ett barn, vartill den avlidne varit fader •—
anfört följande. Hennes fästmans frånfälle hade drabbat henne mycket hårt.
Hennes äktenskap hade gått om intet och barnet hade blivit fött utom äktenskapet.
Örn hon hunnit gifta sig före olyckshändelsen, hade hon för egen del
varit berättigad till livränta efter den avlidne. Hon vore nu hänvisad att försörja
icke blott sig själv utan även barnet med allenast den ringa hjälp, som
av riksförsäkringsanstalten beviljad livränta till barnet utgjorde. Hon kunde
icke finna det rättvist, att den omständigheten, att äktenskapet icke hunnit
ingås, skulle få en så avgörande betydelse för henne och barnets framtid. Hon
hemställde därför, att ersättning måtte beredas henne och barnet efter samma
grunder som örn äktenskap varit ingånget, då olyckan inträffade.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att rådhusrätten i Södertälje genom
utslag den 1 mars 1943, som vunnit laga kraft, förklarat, att Karlsson varit
fader till Irma Janssons barn Arne Ingemar och att barnet skulle anses såsom
trolovningsbarn, att Karlsson icke efterlämnat några tillgångar, att riksförsäkringsanstalten
genom beslut den 1 juni 1943 enligt förordningen den 18
juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, tillerkänt barnet en årlig livränta av 294 kronor, jämte
dyrtidstillägg, att utgå från och med den 30 november 1942, till dess barnet
uppnått 16 års ålder, att Irma Jansson bodde hos sin moder, hos vilken barnet
vårdats till den 18 oktober 1943, men att, då modern befunnits behäftad med
hudtuberkulos, barnet från och med sistnämnda dag vårdats hos farföräldrarna,
att enär farföräldrarnas bostad befunnits olämplig för småbarn underhandlingar
påginge örn nytt fosterhem för barnet, varvid kostnaden beräknades
till 40 kronor i månaden, att Irma Jansson vid senaste taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerats för 1 530 kronor samt att hon den
22 oktober 1943 vunnit anställning som extra fabriksarbeterska hos en pappersfirma
i Stockholm med en avlöning av 50 kronor i veckan.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 5 november 1943 anfört bland
annat följande.

Då militärersättningsförordningen den 18 juni 1927 icke stadgade rätt till
livränta för trolovad, hade anstalten icke tillerkänt Irma Jansson sådan. Därest
dödsfallet inträffat, sedan äktenskap ingåtts, skulle Irma Jansson i egenskap
av änka emellertid tillerkänts en årlig livränta, så länge hon levat ogift, med
441 kronor jämte dyrtidstillägg, som enligt därom gällande särskilda bestämmelser
utginge med 30 % under åren 1942 och 1943 samt med 40 % under aren
1944 och 1945. Då enligt anstaltens mening skäl talade försatt Irma Janssons
framställning vunne beaktande, hemställde anstalten, att Kungl. Majit måtte
vidtaga åtgärder, varigenom Irma Jansson bereddes livränta jämlikt grunderna
för nämnda förordning.

Statskontoret har i utlåtande den 3 december 1943 i likhet med riksförsäkringsanstalten
funnit skäl tala för att Irma Jansson bereddes understöd av
statsmedel med belopp, som skulle ha utgått enligt militärersättningsförord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 66. 3

ningen, därest hon varit gift med den avlidne. Statskontoret hemställde alltså,
att till Irma Jansson måtte av anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. för tiden från och med den 4 augusti 1942 utbetalas 441 kronor för år
räknat.

I likhet med myndigheterna finner jag mig på grund av föreliggande ömmande
omständigheter böra tillstyrka, att Irma Jansson erhåller understöd
av statsmedel på grund av hennes trolovades död genom olyckshändelse under
militärtjänstgöring. Det synes skäligt, att Irma Jansson tillerkännes livränta
med belopp motsvarande vad som skulle utgått, därest hon vid tiden för
olycksfallet varit gift med Karlsson. Livräntan, 441 kronor, varå skäligen
torde böra utgå förekommande tillägg, synes böra räknat från och med den
4 augusti 1942 utgå från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Irma Marianne Jansson må, så länge hon lever ogift,
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. utbetalas
den ersättning, som med tillämpning av förordningen den 18
juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, skulle ha tillkommit henne, därest hon
vid Arne Ingemar Karlssons den 3 augusti 1942 inträffade död
varit gift med denne.

2:o.

Den 29 januari 1941 ägde sammanstötning rum å allmänna landsvägen
Hemse—Linde i Linde socken mellan en kronan tillhörig, av Gotlands artillerikår
disponerad lastbil och en cykel. Bilen framfördes i tjänsten av värnpliktige
nr 319—17—1939 Ture Erik Alfred Svensson och cykeln kördes av
slaktaren Axel Ernst Blomér från Hemse. Blomér skadades så svårt, att han
kort därefter avled.

Regementskrigsrätten vid Gotlands artillerikår prövade genom utslag den
22 mars 1941 rättvist döma Svensson jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för visad vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt att undergå disciplinstraff
av vaktarrest i sex dagar samt jämlikt 14 kap. 9 § allmänna strafflagen ävensom
4 och 38 §§ vägtrafikstadgan för vållande till annans död genom ovarsamt
förande av motorfordon att hållas i fängelse två månader, villkorlig dom.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Sedan Blomérs änka Wendela Maria Blomér vid Gotlands södra domsagas
häradsrätt anhängiggjort talan mot kronan, har Kungl. Majit, dit målet fullföljts,
genom dom den 29 mars 1943 fastställt Svea hovrätts dom av den 27
januari 1942, varigenom kronan förpliktats att såsom bilens ägare till änkan
utgiva, förutom visst på grund av Blomérs medvållande till hälften jämkat
skadestånd jämte ersättning för rättegångskostnader, en årlig livränta av 600
kronor, att utgå från den 29 januari 1941 samt att gäldas månadsvis i förskott,
ävensom att å utdömda till betalning förfallna belopp gälda ränta efter 5 %
tills betalning skedde.

Departements chefen.

4

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Med förmälan härom anförde arméförvaltningens tyg- och civila departement
i skrivelse den 5 oktober 1943 bland annat följande.

Genom beslut den 4 och den 12 maj 1943 hade tygdepartementet med anlitande
av till departementets förfogande stående medel till förste stadsfogden
i Stockholm, till vilken Kungl. Maj:ts dom ingivits för verkställighet, utbetalat
den del av de utdömda livräntebeloppen, som avsåge tiden från och med
den 29 januari 1941 till och med den 30 april 1943, eller 1 433 kronor 45 öre,
därav 78 kronor 61 öre utgjorde ränta. Då Svensson icke torde ha gjort sig
skyldig till grov vårdslöshet vid tillfället i fråga, syntes kronan med hänsyn
till föreskrifterna i förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap
och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, sakna regressrätt mot
honom beträffande belopp, som utgivits eller kunde komma att utgivas i anledning
av nu avsedda händelse. På grund av vad sålunda anförts hemställde
tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte, med godkännande av
den verkställda utbetalningsåtgärden, anvisa medel för utgivande till änkan
Blomér för tiden intill den 1 juli 1944 av livränta med sammanlagt 2 133 kronor
45 öre jämte ränta å 700 kronor enligt förut angiven grund.

Härjämte hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte
för riksdagen framlägga proposition örn anvisande av erforderliga medel att
utgå såsom livränta till änkan för tid från och med den 1 juli 1944 under
hennes återstående livtid, så länge hon levde ogift.

Genom brev den 22 oktober 1943 medgav Kungl. Majit med godkännande
av den verkställda betalningsåtgärden i vad livräntan belöpte å tiden från den

29 januari 1941, att kostnaderna i förevarande avseende för tiden allt intill
den 1 juli 1944, tillhopa 2 131 kronor 79 öre jämte på angivet sätt beräknad
ränta, finge bestridas av anslaget till reglering av skador i följd av trafik med
försvarets motorfordon. Härjämte förklarade Kungl. Majit Sig vilja framdeles
meddela beslut rörande bestridandet av kostnaderna för livränta till
änkan Blomér för tid därefter.

Statskontoret har i utlåtande den 2 november 1943 anfört följande.

Statskontoret hade icke något att erinra mot att, såsom tyg- och civila
departementen hemställt, hos riksdagen utverkades medgivande, att änkan
genom Kungl. Majits dom den 29 mars 1943 tillkommande livränta å 600 kronor
från och med budgetåret 1944/45 finge gäldas från tolvte huvudtitelns anslag
till diverse pensioner och understöd m. m.

På sätt skett i tidigare likartade fall, torde föreskrift böra meddelas därom,
att å livräntebeloppet i fråga icke finge åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,
som enligt gällande bestämmelser eljest tillkomme pensionstagare.

Av riksdagen bör utverkas medgivande, att livräntan må för tiden efter den

30 juni 1944 gäldas av anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
På sätt tidigare i likartade fall ägt rum bör föreskrift meddelas därom, att å
ersättningsbeloppet icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt
gällande bestämmelser tillkommer pensionstagare. Såsom tyg- och civila departementen
påpekat, torde kronan icke äga regressrätt mot Svensson beträffande
belopp, som utgivits eller kunna komma att utgivas i anledning av
skadan.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

att den änkan Wendela Maria Blomér jämlikt Kungl. Maj:ts
dom den 29 mars 1943 tillkommande årliga livräntan å 600 kronor
må från och med budgetåret 1944/45 bestridas från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande att
å ersättningsbeloppet icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,
som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

3:o.

Den 31 augusti 1941 framförde värnpliktige sergeanten Sture Gunnar Olsson
å allmänna landsvägen Väring—Tidavad en kronan tillhörig lastbil och påkörde
då en cyklist, hemmadottem Tyra Alice Frideborg Carlsson, som skadades
så svårt, att hon avled.

Vadsbo södra tingslags häradsrätt, där Olsson i anledning av det inträffade
ställdes under åtal samt Tyra Carlssons föräldrar, lantbrukaren Erland
Carlsson och hans hustru Augusta Carlsson, Knapegården, Ribbenås, Ekby,
förde skadeståndstalan mot Olsson och kronan, prövade genom utslag den 6
mars 1942 rättvist jämlikt 14 kap. 9 § strafflagen samt 2 och 38 §§ vägtrafikstadgan,
jämfört med 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, döma Olsson att för vållande
till Tyra Carlssons död till kronan utgiva 100 dagsböter var och en
örn tre kronor. Därjämte förpliktades Olsson och kronan, såvitt nu är i fråga,
att solidariskt till vardera av makarna Carlsson utgiva en med hänsyn till
Tyra Carlssons medvållande till två tredjedelar av vad eljest skolat utgå
jämkad livränta med 25 kronor för månad under makarnas återstående livstid,
räknat från Tyra Carlssons dödsdag den 31 augusti 1941, därav vad som
vore förfallet den 1 mars 1942 genast samt därefter 25 kronor förskottsvis
den 1 i varje månad.

Göta hovrätt, där kronan anfört besvär och bland annat yrkat befrielse
från den kronan gentemot makarna Carlsson ålagda ersättningsskyldigheten,
har genom lagakraftvunnet utslag den 13 oktober 1942 ej funnit skäl göra
ändring i häradsrättens utslag, såvitt talan däremot fullföljts.

Med förmälan härom anförde arméförvaltningens tyg- oell civila departement
i skrivelse den 2 mars 1943 i huvudsak följande.

Enär av häradsrättens utslag måste anses framgå, att Olsson icke gjort
sig skyldig till grov vårdslöshet vid tillfället, och då han ej heller eljest syntes
ha låtit komma sig till last något förfarande eller någon underlåtenhet av beskaffenhet,
varom förmäldes i förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med
vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,
motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, torde
kronan icke äga regressrätt mot honom beträffande belopp, som utgivits eller
kunde komma att utgivas i anledning av trafikolyckan. Tygdepartementet
hade enligt beslut den 20 november och den 1 december 1942 av tillgängliga
medel låtit till makarna Carlsson utanordna dem tillkommande livräntebelopp
för tiden till och med den 31 augusti 1942, utgörande tillhopa 600 kronor.
Emellertid borde fråga om utbetalning av livräntebelopp, jämlikt föreskrift i
Kungl. Maj:ts brev den 19 juni 1942 angående decentralisering av vissa försvarsväsendet
berörande ersättningsärenden, underställas Kungl. Maj:ts prövning.
På grund härav finge tyg- och civila departementen hemställa, att

6

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Kungl. Majit måtte, med godkännande av den verkställda utbetalningen, anvisa
ett belopp av 1100 kronor för gäldande av de å tiden från och med den
1 september 1941 intill den 1 juli 1943 belöpande livräntorna.

Härjämte hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte
för riksdagen framlägga proposition örn anvisande av erforderliga livräntebelopp
att utgå till makarna Carlsson från och med den 1 juli 1943 under
deras återstående livstid.

Med godkännande av utbetalningen förordnade Kungl. Majit den 2 april
1943, att kostnaderna för makarna Carlsson enligt domstolsutslaget för tiden
intill den 1 juli 1944 tillkommande livräntebelopp, tillhopa 1 700 kronor,
skulle gäldas från anslaget till reglering av skador i följd av trafik med försvarsväsendets
motorfordon. Härjämte förklarade Kungl. Majit Sig vilja
framdeles meddela beslut rörande bestridandet av kostnaderna för livräntor
till vederbörande för tid därefter.

Statskontoret har i utlåtande den 27 april 1943 anfört följande.

Statskontoret hade icke något att erinra mot att, såsom tyg- och civila
departementen hemställt, hos riksdagen utverkades medgivande, att ifrågavarande
ersättningsbelopp finge gäldas av tolvte huvudtitelns anslag till
diverse pensioner och understöd m. m.

På sätt skett i tidigare liknande fall, torde föreskrift böra meddelas därom,
att å ersättningsbeloppen icke finge åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som
enligt gällande bestämmelser eljest tillkomme pensionstagare.

Vad jag under nästföregående punkt anfört äger motsvarande tillämpning
beträffande nu förevarande ersättningsfråga, varför jag hemställer, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att lantbrukaren Erland Carlsson och hans hustru Augusta
Carlsson jämlikt Göta hovrätts utslag den 13 oktober 1942 tillkommande
livräntor, uppgående till för vardera 25 kronor för
månad, må från och med budgetåret 1944/45 bestridas från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande
att å ersättningsbeloppen icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,
som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

4:o.

Den 27 november 1940 påkörde värnpliktige Nils Erik Jansson å Storgatan
i Luleå under framförande i tjänsten av en kronan tillhörig personbil
förre stenhuggaren Karl Johan Johansson, Luleå, vilken gående varit på
väg över gatan, med påföljd att Johansson åsamkades vissa kroppsskador.

Johansson förde vid rådhusrätten i Luleå skadeståndstalan mot Jansson,
varvid kronan inställde sig såsom mellankommande part och gjorde ett med
Jansson.

Genom lagakraftvunnen dom den 8 februari 1943 förpliktade rådhusrätten
Jansson att till Johansson — som genom eget vållande medverkat till olycksfallet
i sådan grad att honom tillkommande skadestånd skäligen borde jämkas

Kungl. Maj-.ts proposition nr 66. 7

till hälften av vad eljest skulle utgå, såvitt nu är fråga — utgiva en årlig livränta
av 250 kronor, att utgå för tiden från domens dag och erläggas kvartalsvis
i förskott med 62 kronor 50 öre.

Under erinran örn vad sålunda förekommit anförde arméförvaltningens
tyg- och civila departement i skrivelse den 22 oktober 1943 bland annat
följande.

Med anlitande av under händer varande medel hade tygdepartementet
låtit till Johansson utbetala — förutom ifrågakommande skadeståndsbelopp
— livränta för tiden från och med den 9 februari till och med den 8 november

1943 med 187 kronor 50 öre. Då Jansson icke torde ha gjort sig skyldig till
grov vårdslöshet vid tillfället, syntes kronan med hänsyn till föreskrifterna
i förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg,
som tillhöra eller nyttjas av staten, sakna regressrätt mot honom beträffande
belopp, som utgivits eller kunde komma att utgivas i anledning av olycksfallet.
På grund av vad sålunda anförts hemställde tyg- och civila departementen,
att Kungl. Majit måtte, med godkännande av den verkställda betalningsåtgärden,
anvisa medel för utgivande till Johansson för tiden intill den
1 juli 1944 av livränta med sammanlagt 348 kronor 61 öre.

Härjämte hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit
måtte för riksdagen framlägga proposition örn anvisande av erforderliga
medel att utgå såsom livränta till Johansson för tid från och med den 1 juli

1944 under hans återstående livstid.

Genom brev den 12 november 1943 medgav Kungl. Majit, med godkännande
av betalningsåtgärden, att kostnaderna för tiden intill den 1 juli 1944 finge
med ett belopp av 348 kronor 61 öre bestridas av anslaget till reglering av
skador i följd av trafik med försvarets motorfordon. Härjämte förklarade
Kungl. Majit Sig vilja framdeles meddela beslut rörande bestridandet av
kostnaderna för livränta till Johansson för tid därefter.

Statskontoret har i utlåtande den 1 december 1943 anfört följande.

Statskontoret ville icke göra erinran mot att framställning gjordes till
riksdagen om att Johansson tillkommande livräntebelopp från och med
budgetåret 1944/45 finge bestridas från tolfte huvudtitelns anslag till diverse
pensioner och understöd m. m. Såsom tidigare i likartade fall ägt rum, torde
föreskrift böra meddelas, att å ersättningsbeloppet icke finge åtnjutas någon
sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser eljest tillkomme
pensionstagare.

Vad under punkten 2:o. anförts äger motsvarande tillämpning i nu förevarande
fall. Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den förre stenhuggaren Karl Johan Johansson jämlikt
rådhusrättens i Luleå dom den 8 februari 1943 tillkommande
årliga livräntan å 250 kronor må från och med budgetåret 1944/45
bestridas från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. med iakttagande att å ersättningsbeloppet icke må åtnjutas
någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser
eljest tillkommer pensionstagare.

Departements chefen.

8

Kungl. Majlis proposition nr 66.

5:o.

Den 30 april 1942 ägde sammanstötning rum i korsningen av huvudleden
Falun- Borlänge och allmänna vägen Hönsarvet—Islingby mellan en kronan
tillhörig av Dalregementet disponerad lastbil, vilken vid tillfället i tjänsten
framfördes av värnpliktige nr 80—58—1932 Bror Erik Teodor Karlsson, och
en cykel, som kördes av järnverksarbetaren Emil Tyko Jansson från Mjälga,
Domnarvets socken. Jansson skadades så svårt, att han kort därefter avled.

Karlsson ställdes under åtal vid Falu domsagas södra tingslags häradsrätt.
Kronan har vid häradsrätten inträtt i rättegången såsom mellankommande
part. Enär Karlsson av ovarsamhet vållat påkörningen och
Janssons död, prövade häradsrätten, som emellertid funne omständigheterna
vara mildrande, jämlikt 14 kap. 9 § strafflagen samt 2 § och 38 §
1 mom. vägtrafikstadgan, jämförda med 4 kap. 1 § nämnda lag, lagligt
döma Karlsson att för vållande till annans död till kronan utgiva 30
dagsböter örn två kronor samt förpliktade honom, med hänsyn till att
Jansson genom eget vållande medverkat till olyckan, att i anledning av denna
utgiva ersättning med till två tredjedelar av vad eljest skolat utgå jämkade
belopp eller, såvitt nu är i fråga, livränta till Janssons änka Ester Karolina
Jansson med 1 000 kronor örn året, så länge hon levde ogift, dock ej längre
än till den 29 april 1954, med rätt för Karlsson att vid fullgörande av betalningsskyldigheten
avräkna två tredjedelar av vad på grund av dödsfallet
i motsvarande hänseende och för motsvarande tid utgått eller komme att utgå
till Ester Jansson från försäkringsaktiebolaget Nornan, där Jansson varit
olycksfallsförsäkrad.

Svea hovrätt, varest Karlsson samt Kungl. Majit och kronan anfört besvär
över häradsrättens utslag, har genom lagakraftvunnet utslag den 13 mars
1943 ej funnit skäl att göra ändring i överklagade utslaget.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement anförde i skrivelse den
24 september 1943 i huvudsak följande.

Genom beslut den 7 maj 1943 hade tygdepartementet med anlitande
av till departementets förfogande stående medel utbetalat —
förutom ifrågakommande stadeståndsbelopp m. m. — till Ester
Jansson ett belopp av 350 kronor samt till försäkringsaktiebolaget
Nornan ett belopp av 650 kronor, avseende livränta för tiden från och med
den 1 maj 1942 till och med den 30 april 1943. Då Karlsson icke torde ha
vid tillfället gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, syntes kronan med hänsyn
till föreskrifterna i förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,
motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, sakna
regressrätt mot honom beträffande belopp, som utgivits eller kunde komma
att utgivas i anledning av olycksfallet. På grund härav och vad i övrigt anförts
hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte, med
godkännande av de verkställda utbetalningarna, för här avsett ändamål för
tiden från och med den 1 maj 1942 till och med den 30 juni 1944 ställa
till departementens förfogande ett belopp av 2 166 kronor 66 öre, varav avsåges
att utbetalas till Ester Jansson 758 kronor 33 öre och till försäkringsaktiebolaget
Nornan 1 408 kronor 33 öre.

Kungl. Alaj:ts proposition nr 66.

9

Härjämte hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Maj:t måtte
för riksdagen framlägga proposition örn anvisande av erforderliga medel för
utgivande till Ester Jansson och försäkringsbolaget av de livräntebelopp,
vartill de kunde vara berättigade för tid från och med den 1 juli 1944.

Genom brev den 22 oktober 1943 medgav Kungl. Majit, med godkännande
av verkställda utbetalningar, att kostnaderna för tiden intill den 1 juli 1944
finge med ett belopp av 2 166 kronor 66 öre bestridas av anslaget till reglering
av skador i följd av trafik med försvarets motorfordon. Härjämte förklarade
Kungl. Majit Sig vilja framdeles meddela beslut rörande bestridandet
av kostnaderna för tid därefter.

Statskontoret har i utlåtande den 2 november 1943 anfört följande.

Statskontoret ville icke göra erinran mot att framställning gjordes till
riksdagen örn att änkan Jansson och försäkringsaktiebolaget Nornan jämlikt
Svea hovrätts lagakraftvunna utslag den 13 mars 1943 tillkommande
ersättningsbelopp måtte från och med budgetåret 1944/45 bestridas från
tolfte huvudtitelns anslag till diverse pensioner och understöd m. m. Såsom
tidigare i likartade fall ägt rum, torde föreskrift böra meddelas därom, att
å ifrågavarande ersättningsbelopp icke finge åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,
som enligt gällande bestämmelser eljest tillkomme pensionstagare.

Såsom ägare till den av Karlsson förda bilen synes kronan jämlikt gällande Departementsbestämmelser
icke kunna undgå att på grund av ifrågavarande skada till chefenänkan
Jansson och försäkringsaktiebolaget Nornan utgiva ersättning utöver
vad som redan gäldats för tiden före den 1 juli 1944. Av riksdagen bör
utverkas medgivande, att ersättningen må för tiden därefter gäldas av anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. På sätt tidigare i likartade
fall ägt rum bör föreskrift meddelas därom, att å ersättningsbelopp icke må
åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser tillkommer
pensionstagare. Såsom tyg- och civila departementen påpekat, torde
kronan icke äga regressrätt mot Karlsson beträffande belopp, som utgivits
eller kunna komma att utgivas i anledning av olycksfallet.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att de ersättningsbelopp örn tillhopa 1 000 kronor för år, som enligt
vad ovan angivits på grund av förenämnda olycksfall tillkomma
Ester Karolina Jansson och försäkringsaktiebolaget Nornan, må
från och med budgetåret 1944/45 bestridas från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande av att å
ersättningsbeloppen icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,
som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

6:o.

Den 22 april 1942 påkörde å Erikslustvägen i Malmö krigsfrivillige nr
502—1—1913 Ernst Axel Alfred Bohman under framförande i tjänsten av
en kronan tillhörig och av Malmö försvarsområde disponerad lastbil rörläg -

10

Kungl. Majlis proposition nr (16.

garell Elvir Lennart Sjöholm, vilken körde cykel i samma riktning som bilen.
Sjöholm skadades så svårt, att han senare samma dag avled.

Bohman ställdes under åtal vid rådhusrätten i Malmö. I målet förde
riksförsäkringsanstalten ersättningstalan mot Bohman, varjämte kronan inträdde
såsom mellankommande part å Bohmans sida.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att riksförsäkringsanstalten förbehållit
sig rätt att föra särskild talan örn ersättning för vad anstalten ytterligare
kunde komma att utgiva i anledning av olycksfallet på grund av lagen
den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

Genom utslag den 14 augusti 1942 förpliktade rådhusrätten Bohman, såvitt
nu är i fråga, att gälda livräntor årligen från den 22 april 1942 till Sjöholms
änka Elly Sjöholm, så länge hon levde ogift, med 1 020 kronor samt till
vardera av makarnas söner Leif Georg, född den 3 december 1934, och Tom
Valter, född den 1 mars 1940, till dess de fyllt sexton år, med 660 kronor,
dock att från dessa livräntebelopp skulle avdragas vad som redan i sådant
hänseende utgått och ytterligare kunde komma att utgå från riksförsäkringsanstalten.
Vidare förpliktades Bohman att till riksförsäkringsanstalten, som
genom beslut den 5 juni 1942 utfäst sig att betala livräntor från och med den
23 april 1942 till Elly Sjöholm, så länge hon levde ogift, med 975 kronor,
till vart och ett av barnen, tills det uppnått sexton års ålder, med 650 kronor
samt till Sjöholms föräldrar, Axel Sjöholm och Anna Sjöholm, gemensamt med
260 kronor, allt för år räknat, återgälda vad anstalten redan utgivit och framdeles
bomme att utgiva till dessa personer.

Hovrätten över Skåne och Blekinge fann genom den 9 april 1943 meddelat
och i denna del lagakraftvunnet utslag ej skäl göra ändring i rådhusrättens
utslag.

I skrivelse den 24 september 1943 anförde arméförvaltningens tyg- och
civila departement bland annat följande.

Genom beslut den 22 juni och den 16 juli 1943 hade tygdepartementet av
till departementets förfogande stående medel utbetalat — förutom ifrågakommande
skadeståndsbelopp m. m. —■ livräntor för ett år från och med
den 23 april 1942, efter avdrag av vad vederbörande för samma tid uppburit
från riksförsäkringsanstalten, nämligen till Elly Sjöholm för egen del 45
kronor och för vartdera av barnen 10 kronor ävensom till riksförsäkringsanstalten
2 535 kronor. Enär Bohman icke torde ha vid tillfället gjort sig skyldig
till grov vårdslöshet, syntes kronan jämlikt föreskrifterna i förordningen den
22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra
eller nyttjas av staten, sakna regressrätt mot honom beträffande belopp, som
utgivits eller kunde komma att utgivas i anledning av förevarande olycksfall.
På grund härav och vad i övrigt anförts hemställde tyg- och civila departementen,
att Kungl. Majit måtte, med godkännande av de verkställda utbetalningarna,
för här avsett ändamål för tiden intill den 1 juli 1944 ställa till förfogande
ett belopp av 5 691 kronor 11 öre, varav avsåges att utbetalas till Elly Sjöholm
och hennes barn 142 kronor 28 öre och till riksförsäkringsanstalten 5 548
kronor 83 öre.

Härjämte hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte
för riksdagen framlägga proposition örn anvisande från tolfte huvudtitelns

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

11

anslag till diverse pensioner och understöd m. m. av erforderligt belopp, att
såsom livränta utgå till Elly Sjöholm, så länge hon levde ogift, samt till
Leif Georg och Tom Valter Sjöholm tills de fyllt IG år ävensom till riksförsäkringsanstalten
för vad denna komme att utgiva till nämnda tre personer
samt till Axel Sjöholm och Anna Sjöholm.

Genom brev den 22 oktober 1943 medgav Kungl. Maj:t, med godkännande
av verkställda utbetalningar, att kostnaderna för tiden intill den 1 juli 1944
finge med ett belopp av 5 691 kronor 11 öre bestridas av anslaget till reglering
av skador i följd av trafik med försvarets motorfordon. Härjämte
förklarade Kungl. Majit Sig vilja framdeles meddela beslut rörande bestridandet
av kostnaderna i motsvarande hänseenden för tid därefter.

Statskontoret har i utlåtande den 2 november 1943 anfört följande.

Statskontoret finge föreslå, att Kungl. Majit utverkade riksdagens medgivande,
att änkan Sjöholm och hennes förenämnda barn tillkommande livräntor,
uppgående till — efter avdrag av de livräntebelopp, dessa personer
uppbure från riksförsäkringsanstalten — för änkan 45 kronor samt för ettvart
av barnen 10 kronor för år, finge gäldas från tolfte huvudtitelns anslag
till diverse pensioner och understöd m. m. Från sagda anslag torde däremot
enligt statskontorets mening icke böra utgå medel till ersättande av
förenämnda av riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete beviljade livräntebelopp.

På sätt tidigare skett i liknande fall torde föreskrift böra meddelas därom,
att å ersättningsbeloppen från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. icke finge åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande
bestämmelser eljest tillkomme pensionstagare.

Genom hovrättens över Skåne och Blekinge ifrågavarande utslag har
Bohman förpliktats att —• utöver från riksförsäkringsanstalten på grund av
olycksfallsförsäkringslagen utgående livräntor, nämligen till änkan 975 kronor,
till vartdera barnet 650 kronor samt till den avlidnes föräldrar gemensamt
260 kronor, allt för år, vilka livräntor Bohman ålagts återgälda anstalten —
utgiva årliga livräntebelopp, till änkan med 45 kronor, så länge hon lever
ogift, samt till vartdera barnet med 10 kronor tills det fyllt 16 år.

Såsom ägare till bilen torde kronan icke kunna undgå ersättningsskyldighet
på grund av olycksfallet.

I likhet med statskontoret anser jag, att från tolfte huvudtitelns anslag
till diverse pensioner och understöd m. m. icke bör utgå ersättning till riksförsäkringsanstalten
för de av anstalten jämlikt olycksfallsförsäkringslagen utbetalade
livräntorna. Däremot synas livräntebeloppen örn 45 kronor till änkan
och 10 kronor till vartdera barnet böra bestridas från nämnda anslag. Av
riksdagen bör därför utverkas medgivande, att sistnämnda livräntebelopp,
vilka erlagts för tiden intill den 1 juli 1944, må för tiden därefter utgå av
anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande att å
ersättningsbeloppen icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt
gällande bestämmelser tillkommer pensionstagare. Såsom tyg- och civila
departementen påpekat, torde kronan icke äga regressrätt mot Bohman beträffande
belopp, som utgivits eller kunna komma att utgivas i anledning av
skadan.

Departements chefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att änkan Elly Sjöholm och hennes barn Leif Georg och Tom
Valter jämlikt hovrättens över Skåne och Blekinge utslag den
9 april 1943 tillkommande årliga livräntor, uppgående till —
efter avdrag av de livräntebelopp, som de i anledning av Elvir
Lennart Sjöholms död uppbära från riksförsäkringsanstalten —
för änkan 45 kronor och för vartdera barnet 10 kronor för år,
må från och med budgetåret 1944/45 bestridas från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande att å
ersättningsbeloppen icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,
som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

7:o.

Under tiden den 22 augusti—den 18 november 1939 var löjtnanten i Svea
livgardes reserv Carl Johan Eric Tersmeden inkallad till militärtjänstgöring i
anledning av förstärkt försvarsberedskap. I oktober samma år insjuknade
han i barnförlamning och intogs på grund härav den 9 oktober på epidemisjukhuset
i Stockholm. Där kvarlåg han till den 1 mars 1940, då han överflyttades
till S:t Görans sjukhus i Stockholm för efterbehandling. Under
sjukdomstiden åtnjöt Tersmeden avlöning med vederbörligt tjänstledighetsavdrag
intill tjänstgöringsperiodens slut. Då vården å epidemisjukhuset var
avgiftsfri, åsamkades Tersmeden icke några kostnader för sjukvård under
tiden intill den 1 mars 1940. Kostnaderna för vård å halvenskilt rum å S:t
Görans sjukhus för tiden till och med den 15 juni 1940 samt för viss ambulanstransport
uppgingo till sammanlagt 959 kronor. Den 30 juni 1940 förflyttades
Tersmeden från sjukhuset till Skottorp för privat vård. Han har
under tiden därefter intill den 15 september 1942 undergått specialbehandling
för sin sjukdom.

Sedan Tersmeden hos Kungl. Majit gjort framställning örn ersättning på
grund av sjukdomen, som han förmenade ådragits i tjänsten, framhöll riksförsäkringsanstalten
bland annat följande.

Enär sjukdomen ej föranletts av något under tjänsten inträffat olycksfall,
vore bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen icke tillämpliga å Tersmeden.
Denne kunde ej heller beredas ersättning enligt 1927 års militärersättningsförordning,
enär han icke vore att hänföra till någon av de kategorier,
som omförmäldes i denna förordning. Ej heller kunde ersättning utgå
till Tersmeden jämlikt brev den 23 juli 1940 med provisoriska bestämmelser
örn särskilda förmåner åt viss personal vid försvarsväsendet, som drabbats
av kroppsskada. Bestämmelserna i detta brev gällde nämligen endast sådan
personal, å vilken krigsavlöningsreglementet vore tillämpligt, och vid ifrågavarande
tid hade reglementet endast partiellt varit tillämpligt med avseende
å Tersmeden. Anstalten ville emellertid framhålla, att Tersmedens sjukdom
syntes vara ådragen under sådana förhållanden, att samband mellan sjukdomen
och tjänstgöringen torde få anses föreligga.

Genom brev den 6 december 1940 medgav Kungl. Majit, att till Tersmeden
finge såsom ersättning för de kostnader han i följd av sjukdomen måst vid -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

kännas under tiden den 1 mars—den 15 juni 1940 från lantförsvarets anslag
till extra utgifter utbetalas ett belopp av 766 kronor, motsvarande vad som
under liknande omständigheter skulle ha utgått till beställningshavare på
aktiv stat.

I en den 28 maj 1943 överlämnad skrift har Tersmeden anhållit örn ytterligare
ersättning på grund av sin sjukdom och därvid framhållit bland annat
följande.

Då han hösten 1939 inbeordrats till militärtjänstgöring, hade han bevistat
andra årets lärokurs vid skogshögskolan för avläggande framdeles av civiljägmästarexamen.
Efter inkallelsen hade han emellertid på grund av de
relativt dåliga befordrings- och avlöningsförhållandena på skogsmannabanan
haft för avsikt att övergå till aktiv militär stat. Goda utsikter torde ha förefunnits
för ett förverkligande av dessa planer. Den under militärtjänstgöringen
inträffade sjukdomen omöjliggjorde emellertid en dylik övergång.
För att i någon mån trygga sin framtida utkomst ämnade Tersmeden nu fortsätta
de år 1939 avbrutna studierna och söka avlägga civiljägmästarexamen.
Han hade därefter för avsikt att söka anställning viel någon anstalt eller byrå,
där praktiskt skogsarbete ej vore utslagsgivande. Sannolikt måste han efter examen
fortsätta studierna i flera år för att specialisera sig i vissa ämnen. Genom
sjukdomen hade Tersmeden förlorat minst tre studieår med därav försenade
utkomstmöjligheter och härjämte komme givetvis hans invaliditet att framdeles
väsentligen nedsätta hans prestationsförmåga. För närvarande vore
Tersmeden tack vare specialbehandling så pass återställd, att han kunde, örn
ock långsamt, förflytta sig på slät och jämn mark kortare sträckor med tillhjälp
av två käppar samt med stöd av käpp och ledstång taga sig uppför och
utför ej alltför branta trappor.

I anslutning härtill har Tersmeden anhållit dels örn ersättning för vissa
kostnader m. m. dels ock örn invalidpension enligt följande beräkning:

1. för vårdkostnader å S:t Görans sjukhus den 16—den 30

juni 1940 ............................................................... kronor 135: —

2. för transport med sjukvagn den 30 juni 1940 Stockholm—Laholm
...................................................... » 78:60

3. för transport med sjuktransportbil den 30 juni 1940 Laholm—Skottorp
...................................................... » 9: —

4. för gymnastik- och massagebehandlingar den 1 juli 1940

—den 10 september 1942 .......................................... » 3 144: —

5. för läkararvoden ...................................................... » 135: —.

6. för försenade utkomstmöjligheter genom tre års försenade
studier vid skogshögskolan .............................. » 12 600: —

7. Invalidpension från och med den dag år 1944, då civiljägmästarexamen
under vanliga förhållanden kunnat avläggas, pensionen beräknad per månad
för de första fem åren till hela beloppet och därefter till 50 % av en civiljägmästares
månadslön i respektive befattningsgrupper i enlighet med bifogad
utredning.

Militärbefälhavaren har anfört att, enär samband finge anses föreligga
mellan Tersmedens sjukdom och militärtjänstgöringen, vissa skäl torde tala
för att Tersmeden bereddes ersättning utöver vad som medgivits enligt brevet
den 6 december 1940.

Riksförsäkringsanstalten har framlagt utredning beträffande Tersmedens
sjukvårdskostnader för tiden efter den 15 juni 1940 samt anfört följande.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Riksförsäkringsanstalten hade funnit Tersmeden sjukdom vara ådragen
under sådana förhållanden, att samband mellan sjukdomen och militärtjänstgöringen
under tiden den 22 augusti—den 18 november 1939 torde få anses
föreligga.

Därest i förevarande fall krigsavlöningsreglementet varit tillämpligt med
avseende å Tersmedens tjänstgöring och denne sålunda blivit berättigad till
ersättning jämlikt brevet den 23 juli 1940, skulle ersättning jämlikt grunderna
i 1927 års militärersättningsförordning ha utgått från riksförsäkringsanstalten
enligt följande.

Enligt 8 § sista stycket omförmälda förordning skulle Tersmedens årliga
arbetsförtjänst ha bestämts till 3 000 kronor.

Enär Tersmedens militärtjänstgöring upphört från och med den 19 november
1939, skulle han jämlikt 20 § jämförd med 6 § i förordningen ha varit
berättigad till sjukpenning för tiden

den 19 november 1939—den 29 februari 1940 ...... med kronor 5: 50 för dag

» 1 mars—den 30 juni 1940 ........................ » » 2:75 » »

» 1 juli 1940—den 15 mars 1941 .................. » » 5:50 » »

Jämlikt bestämmelserna i 10 § av förordningen skulle nämligen för tiden
den 1 mars—den 30 juni 1940, då Tersmeden vårdats å S:t Görans sjukhus i
Stockholm, avdrag å sjukpenningen ha verkställts med hälften till täckande
av kostnaden för vården.

För tiden den 16 mars 1941—den 15 september 1942 skulle Tersmeden ha
varit berättigad till livränta efter en invaliditetsgrad av 100 % med 2 000
kronor för år räknat jämte 15 % dyrtidstillägg därå från och med den 1 januari
1942.

Då emellertid krigslön jämlikt bestämmelserna i krigsavlöningsreglementet
och sjukavlöning jämlikt 2 § i förenämnda brev för tiden den 19 november
1939—den 15 september 1942 skulle ha utgått till Tersmeden med belopp
överstigande den ersättning, som skulle lia tillkommit honom enligt militärersättningsförordningen,
skulle jämlikt bestämmelserna i 11 § av militärersättningsförordningen
någon sjukpenning eller livränta icke ha utgivits till
honom för nämnda tid.

För tiden den 16 september 1942—den 15 september 1944 skulle Tersmeden
ha tillerkänts livränta efter en invaliditetsgrad av 50 % med 1 000 kronor för
år räknat jämte 15 % dyrtidstillägg därå till och med den 31 december 1943.

Härjämte har anstalten, enligt vad i det följande närmare angivits, föreslagit
ersättning åt Tersmeden för läkarvård m. m.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse ha i avgivet
yttrande anfört bland annat följande.

Med hänsyn till omständigheterna syntes starka skäl tala för att Tersmeden
bereddes ersättning av statsverket jämväl för tid efter den 15 juni 1940. Vad
anginge vårdkostnaderna å S:t Görans sjukhus för tiden den 16—30 juni 1940
finge departementet och styrelsen tillstyrka, att Tersmeden bereddes ersättning
härför efter de i brevet den 6 december 1940 tillämpade grunderna eller
med 7 kronor 25 öre för dag med tillhopa 108 kronor 75 öre. Beträffande de
av Tersmeden för tiden efter den 1 juli 1940 havda sjukvårdskostnaderna finge
departementet och styrelsen, i enlighet med den av riksförsäkringsanstalten
framlagda utredningen, tillstyrka, att dessa kostnader beräknades för gymnastiska
specialbehandlingar till 1 200 kronor, för ambulanstransport till 5
kronor, för läkararvoden till 135 kronor samt för en elektrisk invalidmotorvagn
till 450 kronor, eller sålunda sammanlagt till 1 790 kronor, med vilket
belopp Tersmeden borde i nu förevarande hänseenden beredas ersättning.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Vidkommande Tersmedens yrkande örn ersättning för tre åra försenade
studier samt om invalidpension syntes det kunna ifrågasättas, örn icke Tersmeden
för tiden från och med den 1 juli 1940 borde erhålla ett engångsbelopp,
som svarade mot sjukpenning och invalidpension för tiden till och
med den 15 september 1942, eller i avrundat tal 4 500 kronor. Vad anginge
frågan örn invalidpension till Tersmeden för tid från och med den 16 september
1942 syntes densamma böra underställas riksdagens prövning. Tersmeden,
som vore född den 19 mars 1914, ägde att från och med den 1 april 1969
uppbära reservpension med 900 kronor för år eller att år 1956 efter fyllda 42
år utbekomma ett mot pensionens kapitaliserade värde svarande belopp.

I utlåtande den 3 augusti 1943 har statskontoret anfört bland annat följande.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter ville statskontoret icke motsätta
sig, att viss ersättning tillerkändes Tersmeden jämväl för tiden efter
den 15 juni 1940. I likhet med arméförvaltningens civila departement och
sjukvårdsstyrelse tillstyrkte statskontoret, att Tersmeden bereddes ersättning
med sammanlagt (108: 75 + 1 790=) 1 898 kronor 75 öre, avseende kostnader
för sjukhusvård under tiden den 16—30 juni 1940, gymnastiska specialbehandlingar,
ambulanstransport, läkararvoden ävensom anskaffande av en invalidvagn,
att utgå från fjärde huvudtitelns anslag till extra utgifter.

Beträffande frågan örn utgivande av sjukpenning och livränta för tiden
efter den 30 juni 1940 hade civila departementet och sjukvårdsstyrelsen ifrågasatt,
örn icke Tersmeden borde erhålla ett engångsbelopp å — i avrundat tal
•—• 4 500 kronor motsvarande sjukpenning och livränta för tiden den 1 juli
1940—den 15 september 1942 enligt de beräkningsgrunder, som angivits av
riksförsäkringsanstalten. Frågan örn invalidpension för tiden efter den 15
september 1942 borde enligt nämnda myndigheter underställas riksdagens
prövning. Statskontoret ville för sin del framhålla, att det syntes ämbetsverket
mest följdriktigt, örn riksförsäkringsanstaltens beräkningsgrunder i
sin helhet foges till utgångspunkt vid bestämmandet av ersättningens storlek
efter den 30 juni 1940. Tersmeden skulle vid sådant förhållande erhålla dels
sjukpenning för tiden den 1 juli 1940—den 15 mars 1941 med sammanlagt
1 419 kronor, dels ock livränta för tiden den 16 mars 1941—den 15 september
1944 beräknad efter 2 000 kronor för år till och med den 15 september 1942
och därefter efter 1 000 kronor för år jämte dyrtidstillägg. Enligt statskontorets
mening borde dock ersättningsfrågan i vad anginge sjukpenning och
livränta icke avgöras utan riksdagens medverkan. Den sjukpenning och livränta,
som därvid kunde komma att beviljas, kunde lämpligen utgå från
fjärde huvudtitelns förslagsanslag till bidrag till ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Statskontoret ville i anslutning härtill erinra därom, att Kungl. Majit den
26 februari 1943 uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att verkställa viss
översyn av 1927 års militärersättningsförordning. Enligt vad statskontoret
under hand inhämtat förefunnes anledning antaga, att anstalten därvid
komme att föreslå sådan ändring av sagda förordning, att ersättning för
kroppsskada enligt förordningen skulle kunna utgå till beställningshavare,
vilken fullgjort militärtjänstgöring under enahanda förhållanden som Tersmeden.
Därest en författningsändring i denna riktning genomfördes, syntes
det lämpligast, att dessa blivande bestämmelser -—- vilka statskontoret förutsatte
icke komme att givas retroaktiv verkan — lades till grund jämväl för
fastställande av livränta till Tersmeden från den dag bestämmelserna trädde i
kraft. Den omprövning av ersättningens storlek, som under angiven förutsättning
kunde komma att äga rum, krävde likaledes riksdagens medverkan.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Departements chefen.

Genom brev den 8 oktober 1943 tillerkände Kungl. Majit i enlighet med
civila departementets och sjukvårdsstyrelsens förslag Tersmeden såsom ersättning
för havda kostnader, beräknade enligt den av riksförsäkringsanstalten
framlagda utredningen, ett belopp av 1 898 kronor 75 öre, att utgå av fjärde
huvudtitelns anslag till extra utgifter. Vidkommande frågan örn utgivande till
Tersmeden av ersättning i övrigt förklarade Kungl. Majit Sig vilja framdeles,
efter framställning till riksdagen, meddela beslut.

Av det anförda framgår, att Tersmeden ådragit sig sjukdomen under
sådana förhållanden, att samband mellan sjukdomen och den militära tjänstgöringen
ansetts föreligga. För tiden intill den 1 mars 1940 har Tersmeden
åtnjutit fri vård å epidemisjukhus. Genom särskilda beslut har Kungl.
Majit därefter tillerkänt Tersmeden ersättning dels för kostnader för sjukhusvård
under tiden den 1 mars—den 15 juni 1940 med 766 kronor, dels ock
för sjukhusvård under tiden den 16—30 juni 1940 med 108 kronor 75 öre
samt för specialbehandlingar m. m. med 1 790 kronor eller med tillhopa
1 898 kronor 75 öre.

Beträffande frågan örn sjukpenning och livränta för tiden efter den 30
juni 1940, då Tersmeden flyttades från sjukhus för privat vård, ha arméförvaltningens
civila departement och sjukvårdsstyrelse ifrågasatt, örn ej
Tersmeden borde tillerkännas ett engångsbelopp med i avrundat tal 4 500
kronor, motsvarande sjukpenning och livränta enligt riksförsäkringsanstaltens
beräkningsgrunder för tiden den 1 juli 1940—den 15 september 1942, då
behovet av sjukpenning upphörde, emedan Tersmeden efter denna tidpunkt
ej behövde sjukvård. Frågan örn invalidpension efter den 15 september 1942
borde underställas riksdagens prövning.

Statskontoret har däremot ansett mest följdriktigt, om riksförsäkringsanstaltens
beräkningsnormer i sin helhet tagas till utgångspunkt vid bestämmandet
av ersättningens storlek efter den 30 juni 1940. Enligt statskontorets
mening bör ersättningsfrågan i vad avser sjukpenning och livränta icke avgöras
utan riksdagens medverkan.

I likhet med de hörda myndigheterna finner jag mig böra på grund av föreliggande
omständigheter tillstyrka, att Tersmeden erhåller sjukpenning och
livränta för tiden efter den 30 juni 1940. Jag anser mig i detta hänseende
böra förorda bifall till statskontorets förslag, i enlighet varmed Tersmeden
bör tillerkännas dels sjukpenning för tiden den 1 juli 1940—den 15 mars 1941
med sammanlagt 1 419 kronor, dels ock livränta för tiden den 16 mars 1941 —
den 15 september 1944, beräknad efter 2 000 kronor för år till och med den
15 september 1942 och därefter efter 1 000 kronor för år jämte dyrtidstillägg.
Beloppen böra utgå från fjärde huvudtitelns anslag till bidrag till ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Med anledning av statskontorets yttrande i övrigt vill jag framhålla, att
det är min avsikt att föreslå Kungl. Majit att förelägga årets riksdag förslag
till vissa ändringar i gällande bestämmelser örn ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. I detta sammanhang synes

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

det icke vara erforderligt att upptaga den av statskontoret berörda frågan
huruvida den livränta, som må komma att utgå till Tersmeden, bör jämkas
med hänsyn till de ändringar i nämnda ersättningsbestämmelser, som kunna
bliva genomförda.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att löjtnanten i Svea livgardes reserv Carl Johan Eric Tersmeden
må från fjärde huvudtitelns anslag till bidrag till ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
uppbära dels sjukpenning med 1 419 kronor, dels ock livränta
för tiden den 16 mars 1941—den 15 september 1944, beräknad
efter 2 000 kronor för år till och med den 15 september
1942 och därefter efter 1 000 kronor för år, jämte 15 % dyrtidstillägg
å sålunda utgående livränta.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna l:o—7:o hemställt förordnar Hans Majit
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta af Sandeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 66.

331 44 2