Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
1
Nr 63.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen; given Stockholms
slott den 4 februari 1944.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag örn ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.
GUSTAF.
Thorwald Bergquist.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 63.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
Förslag:
till
Lag
om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.
Härigenom förordnas, att i 7 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)
skall införas en ny paragraf, betecknad 29 a §, av nedan angiven lydelse,
samt att 7 kap. 34, 45, 46 och 55 §§, 11 kap. 17 § 18, 27 § 1 morn., 35 §
2 morn., 45 § 3 morn., 56 §, 62 § 3 morn., 63 och 65 §§ samt 14 kap. 2 §
samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
7 kap.
29 a §.
Beredes mark, tillhörig den, som sökt företaget eller enligt vad i 27 §
sägs är likställd med sökanden, genom dikning sådan båtnad, som i 29 §
första stycket avses, må han, om skäl därtill anses föreligga, förpliktas att
ställa säkerhet för kostnad, som på den grund belöper på honom.
34 §.
Dike, som enligt denna lag varder upptaget, skall, där någons rätt kan
vara därav beroende, underhållas av deltagarna i företaget. Beträffande underhållsskyldighetens
fördelning och skyldighet att ställa säkerhet skall vad
i 23—26, 29 och 29 a §§ är stadgat med avseende å kostnaden för dikets
upptagande äga motsvarande tillämpning.
Leder någon---må föranledas.
45 §.
Vill någon---må göras.
Ansökan örn vattenavledning skall ingivas till Konungens befallningshavande
och varde frågan härom därefter prövad vid syneförrättning, som i
10 kap. 32 § sägs. Är företagets huvudsakliga ändamål att vinna sådan
båtnad, som avses i 29 § första stycket i förevarande kap., må ansökningen
i stället ingivas till vattendomstolen och varde målet därefter prövat i den
ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål; dock att, där det finnes
lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äger förordna, att målet
skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § sägs.
1 Senaste lydelse av 7 kap. 34, 45, 45 och 55 §§ se SFS 1920: 459, av 11 kap. 17, 27, 45, 56,
62, 63 och 65 §§ se SFS 1941: 614 samt av 11 kap. 35 § 2 mom. se SFS 1919: 425.
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
3
Avser vattenavledningsföretag sänkning eller Släppning av sjö eller reglering
av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets
djup eller läge i vattendrag, där kungsådra eller allmän farled eller allmän
flottled finnes, skall utlåtande, som avgivits av synemän, underställas
vattendomstolens prövning; dock må ej vattendomstolen ingå i bedömande
av frågor rörande ersättning i vidare mån än som föranledes av
anförda besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter rörande företagets
utförande. Om underställning i visst fall av särskild fråga stadgas
i 10 kap. 52 §.
46 §.
Är fråga örn företag, som avser sänkning av eller reglering av vattnets avrinning
ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön
i Jämtland eller Siljan, skola bestämmelserna i 4 kap. 13 § om Konungens
prövningsrätt i vissa hänseenden och om skyldighet för vattendomstolen att
hemställa frågan Konungens avgörande äga motsvarande tillämpning; och
skall vad sålunda är stadgat jämväl gälla beträffande annat företag, varigenom
vattnets avrinning i större omfattning regleras eller vattenförhållandena
eljest väsentligt förändras, såframt Konungen förbehåller sig sådan prövning
och besked därom före målets avgörande lämnas synemännen eller i fall,
då enligt 45 § underställning skall ske eller målet prövas i den för ansökningsmål
stadgade ordning, vattendomstolen.
Finner vattendomstolen — -—• — Konungens avgörande.
55 §.
Å invallning, som sker i eller vid sjö eller i eller vid sådant vattendrag, som
i 45 § tredje stycket sägs, skola bestämmelserna i nämnda § om underställning
av synemännens utlåtande äga motsvarande tillämpning.
Vad i —---sådan prövningsrätt.
11 kap.
17 §.
18. ansökan jämlikt 7 kap. 45 § andra stycket örn prövning, utan förutgången
syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande vattenavledningseller
invallningsföretag, så ock ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första stycket
om prövning, utan sådan förrättning, av fråga rörande företag, som avses i
8 kap.;
27 §.
1 mom. Ansökan enligt---anläggningen, uppgiven.
I fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 8, 10 och 18 skall vad i första
stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock vare ej er
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
forderlig! att i ansökan enligt 17 § 18 rörande företag, som avses i 8 kap.,
uppgiva fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening,
i annat fall än då fråga är örn bestämmande av ersättning därför.
35 §.
2 mom. Finnes i---- den myndighet.
Är fråga örn företag enligt 7 kap., skall vad i 10 kap. 42 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning.
45 §.
3 mom. Där vid undersökning jämlikt denna § i mål rörande företag enligt
3, 7 eller 8 kap. någon sakägare vill förena sig med sökanden om företaget
eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, gore det
skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsförrättarens
påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren.
56 §.
Vill sökanden----hos domstolen.
Har återkallelse —- — — bestämda ordning.
Vad i 10 kap. 48 § andra stycket stadgas i fråga om företag enligt 3, 7
eller 8 kap. skall i tillämpliga delar gälla jämväl, där sådant företag är föremål
för behandling i den för ansökningsmål stadgade ordning.
62 §.
3 mom. Vad i---andra ansökningsmål.
I mål---handläggning bildad.
I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering,
varde angivet, om regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i
4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning. I fråga örn
meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i företag, som nu sagts,
eller företag enligt 7 eller 8 kap. skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna
i 10 kap. 67 §.
63 §.
I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller
anläggande av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3, 7 eller 8 kap.
medgives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år
eller, där fråga är om anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken
arbetet skall vara fullbordat.
Vad i---nämnda lagrum.
65 §.
Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra motpart
sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvaratagande
av hans rätt; dock att i mål rörande företag enligt 5 eller 6 kap.
Kungl. Maj:ts proposition nr 63. ö
sakägare ej är berättigad till gottgörelse i annat fall än att han måst vidkännas
kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet.
I fråga om företag enligt 7 eller 8 kap. skall vad i 10 kap. 79 § tredje stycket
är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Har svarandepart---åsamkats denne.
14 kap.
2 §•
I avseende---fast egendom.
Vad i denna lag stadgas angående rättigheter och skyldigheter, som äro
förenade med äganderätt till fast egendom, skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å rätt till gruva, för vars tillgodogörande utmål anvisats
eller koncession meddelats.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1944.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 januari 1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks-, handels- och
folkhushållningsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Bergquist, fråga om ändringar i vattenlagen i syfte att underlätta
tillgodogörandet av mineral fyndigheter.
Föredraganden anför följande.
I skrivelse den 10 april 1943, nr 127, har riksdagen anhållit om utredning
dels beträffande frågan om rätt för gravinnehavare att i syfte att främja
gruvdrift påkalla tillämpning av vattenlagens bestämmelser rörande torrläggning
av mark dels ock angående frågan, huruvida och i vad mån tillstånd
till torrläggningsföretag i angivna syfte må kunna meddelas efter sådan
prövning som i vattenlagen stadgas för ansökningsmål.
Rörande de i riksdagens skrivelse nämnda frågorna har f. d. vattenrättsdomaren
greve H. A. Hamilton inom justitiedepartementet utarbetat en den
30 oktober 1943 dagtecknad promemoria i ämnet med förslag till lag om
ändring i vissa delar av vattenlagen.
Sedan yttranden inhämtats över promemorian jämte därvid fogat lagförslag,
anhåller jag att nu få upptaga detta ärende till behandling.
Gällande bestämmelser.
I 7 kap. vattenlagen meddelas bestämmelser om torrläggning av mark genom
dikning, vattenavledning eller invallning. Lagen giver icke någon definition
å begreppet dikning men därmed torde i första hand avses sådana torrläggningsåtgärder,
som låta sig genomföras utan någon mera väsentlig förändring
av vattenförhållandena i sjöar och vattendrag. Såsom vattenavledning
betecknas i lagen åtgärd, varigenom någon vill för torrläggning av sin
mark sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling, fördjupa, utvidga eller
räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda vatten därifrån. Invallning
åter angives innebära, att någon vill för sin marks torrläggning vid eller i
vattendrag, sjö eller annan vattensamling eller havet göra vall eller annan
byggnad till skydd mot vattnet.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 03.
Den som önskar genomföra ett torrläggningsföretag tillerkännes en viss
tvångsrätt gentemot utomstående. Denna innebär i princip rätt att framdraga
dike eller annat vattenavlopp över annans mark eller eljest vidtaga
åtgärd till skada för annan, där så erfordras för företagets genomförande.
För skada och intrång skall dock ersättning utgå. Det grundläggande stadgandet
om denna tvångsrätt upptages i 1 §, i vilket lagrum stadgas, att vill
någon för torrläggning av sin mark upptaga dike och möter mark som tillhör
annan, då må denne ej hindra vattnets avlopp.
Vad angår omfattningen av den tvångsrätt, som sålunda tillerkännes torrläggningsintresset,
finnas i fråga om dikning icke några särskilda inskränkande
bestämmelser. Beträffande vattenavledning och invallning gälla däremot
vissa inskränkningar. Sålunda kräves för rätt att vidtaga åtgärd, varigenom
annan tillhörigt strömfall borttages eller dess fallhöjd minskas eller
varigenom till men för annans egendom vattenförhållandena eljest föiändras,
att nyttan av åtgärden efter avdrag av kostnaden för dess verkställande
överstiger skadan eller intrånget å annans egendom, därvid i vissa fall skadan
eller intrånget skall räknas två gånger. Vidare finnas i fråga örn vattenavledning
och invallning vissa bestämmelser meddelade till skydd för
allmänna intressen.
Den som vill genomföra ett torrläggningsföretag kan gentemot annan
jordägare som har nytta av företaget göra gällande tvangsdelaktighet
i företaget. I detta hänseende stadgas beträffande dikning — vilket stadgande
äger motsvarande tillämpning i fråga om vattenavledning och invallning
—. att om dike som någon vill upptaga är till båtnad jämväl för annans
mark, denne är skyldig att taga del i dikningen. Vidare gäller, att
all mark, för vilken torrläggningen medför båtnad och vars ägare skola däri
taga del, skall utgöra en samfällighet i avseende å företaget. Är fråga örn
företag, som avser sänkning eller uttappning av sjö, skall dock jämlikt 44 §
vad sålunda är stadgat om tvångsdelaktighet icke äga tillämpning med mindre
den beräknade båtnaden av företaget med mer än hälften faller å egendom,
tillhörig den som sökt företaget, eller honom och andra vilka förenat sig med
honom därom. Detta krav på viss majoritet för rätt att påfordra tvangsanslutning
gäller även beträffande invallningsföretag. I fråga örn invallningsföretag
föreligger jämlikt 54 § ytterligare den särskilda inskränkningen med
avseende å tvångsdelaktigheten, att delägare, som icke sökt företaget eller
är likställd med sökande, äger påfordra alt honom tillhörig mark som ingår
i samfälligheten skall lösas för företagets räkning.
Som allmän regel gäller, att delägare i torrläggningssamfällighet är skyldig
att taga del i kostnaden för torrläggningen i mån av värdet å den båtnad
som därigenom beredes hans mark. För den som icke är sökande till företaget
eller frivilligt anslutit sig till företaget gäller emellertid den viktiga
inskränkningen, att han icke är pliktig att vidkännas större bidrag till kostnaden
än som svarar mot värdet å den båtnad han vinner genom företaget.
I vissa fall behöver vidare skyldigheten att taga del i kostnaden icke inträda
i och med företagets genomförande. Härom stadgas i 29 § första stycket med
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
avseende å dikning — vilket stadgande äger motsvarande tillämpning beträffande
vattenavledning och ^vallning — att örn båtnad utgöres av annat
än jordförbättring eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som
eljest huvudsakligen har värde såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält
eller dylikt, delägare, som icke är sökande eller likställd med sökanden, icke
är pliktig att såvitt angår dylik båtnad taga del i kostnaden för företaget
förrän han begagnar sig av båtnaden.
Enligt 32 § räknas till kostnad för marks torrläggning förutom arbetskostnaden
jämväl skadestånd och annan ersättning som föranledes av företaget.
I 34 § stadgas vidare, att dike, som upptages enligt vattenlagen, skall
underhållas av delägarna i företaget, där någons rätt kan vara beroende
därav.
Beträffande det rättsliga förfarandet vid genomförande av torrläggningsföretag
gäller, att om någon vill begagna sig av den tvångsrätt som
tillkommer honom eller fråga är om tvångsdelaktighet, besked skall på förhand
inhämtas huru och under vilka villkor arbetet må göras. I fråga örn
vattenavlednings- och invallningsföretag skall sådant besked inhämtas även
då sannolika skäl föreligga att allmän eller enskild rätt förnärmas eller så
snart två eller flera skola med särskilda andelar taga del i företaget. Ansökan
örn tillstånd till torrläggningsföretag skall ingivas till länsstyrelsen,
varefter frågan prövas vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap.
Till förrättningsman skall förordnas statens lantbruksingenjör eller annan
som förklarats därtill behörig. Sedan alla vid syneförrättningen förefallande
frågor blivit utredda, skall utlåtande upprättas angående företaget. I vissa
fall skall utlåtandet underställas vattendomstolens prövning. Besvär över
utlåtandet anföres hos vattendomstolen.
I fråga örn företag, varmed avses att vinna ej allenast torrläggning av
mark utan även vissa andra ändamål, såsom beredande av ökad möjlighet
att utnyttja vattenkraft eller avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,
gälla särskilda regler. Beträffande företag för såväl torrläggning
som beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft skall sålunda
ansökan göras direkt hos vattendomstolen. I fråga om företag, som avse
både torrläggning och avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,
finnes valrätt mellan att göra ansökan direkt hos vattendomstolen
eller hos länsstyrelsen. När ansökan skett hos vattendomstolen, kan målet
utan syneförrättning prövas i den för ansökningsmål stadgade ordningen
men, där så finnes lämpligt, äger vattenrättsdomaren eller vattendomstolen
förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning enligt bestämmelserna
i 10 kap. Det vid förrättningen upprättade utlåtandet skall i så fall underställas
vattendomstolens prövning, såvitt Konungen ej stadgar undantag
för vissa fall i fråga örn företag, som avse både torrläggning och avledande
av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten.
Enligt gruvlagen äger envar genom inmutning erhålla rätt att på de villkor
och med de inskränkningar i lagen stadgas undersöka och bearbeta å
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
9
egen eller annans grund belägen fyndighet, innehållande mineral av vissa
angivna slag. Den som vill förvärva sådan inmutningsrätt skall göra ansökan
härom. I anledning av sådan ansökan meddelas under i lagen angivna
förutsättningar den sökande rätt att med andras uteslutande inom närmare
bestämt område (inmutat område) anställa undersökningsarbete å inmutningsbara
mineral. Därest en inmutare efter verkställt försöksarbete finner
anledning att fullfölja sin avsikt att bearbeta förekommande mineralfyndigheter,
skall han ingå med ansökan om utmål. Visas att inom det inmutade
området finnes inmutningsbar fyndighet, som lämpar sig för teknisk bearbetning
och som förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt
kan göras till föremål för gruvdrift, äger inmutaren att få sig anvisat
visst arbetsområde (utmål) samt inom detta bryta och tillgodogöra sig inmutningsbara
mineral. Sökanden — som, efter det hans ansökan örn utmål
beviljats, i lagen benämnes gruvinnehavare — äger rätt att inom utmålet
bryta även icke inmutningsbara mineraliska ämnen, i den mån sådant erfordras
för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga om de inmutningsbara
mineralen, och har jämväl rätt att i viss omfattning tillgodogöra
sig sålunda brutna icke inmutningsbara mineraliska ämnen. Den rätt som
sålunda tillkommer en gruvinnehavare är icke begränsad till viss tid men
kan förverkas. Så sker därest gruvinnehavaren trots erhållen påminnelse underlåter
att erlägga föreskriven årlig försvarsavgift.
Enligt lagen den 28 maj 1886 angående stenkols fyndig heter m. m. äro särskilda
bestämmelser gällande beträffande rätten att eftersöka och bearbeta
stenkolsfyndigheter med flera fyndigheter. Beträffande fyndigheter av sådant
slag gäller, att rätten till dem är beroende på särskilt av Konungen
meddelat tillstånd (koncession). Inmutning av sådan fyndighet må alltså
icke äga rum.
Före vattenlagens tillkomst funnos bestämmelser om torrläggning av mark
i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten. Såsom
ändamål för dikning eller annat avledande av vatten nämnde denna lag
endast jords odling eller förbättring.
I det betänkande med förslag till vattenlag, som 1910 avgavs av vattenrätts-
och dikningslagskommittéerna, uttalades, att det vore tveksamt, huruvida
under sistnämnda uttryck jämväl innefattades vattens avledande för
möjliggörande eller underlättande av torviäkt eller för blottande av stenbrott,
ett ler- eller malmlager eller dylikt. Kommittéerna föreslogo i betänkandet,
att bestämmelserna i lagen, såvitt de avsåge rätten att över annans mark framdraga
dike eller annan ledning för vattnet, skulle tillämpas oavsett örn ändamålet
med företaget vore beredande av jordförbättring eller annan av markens
torrläggning beroende förmån. Med avseende å rätten att tvinga annan,
som hade båtnad av dikningen, att deltaga i företaget, föreslogs däremot,
att sådan rätt skulle föreligga endast beträffande företag, som hade till ändamål
jords odling eller förbättring eller värdeökning av tomtmark och därmed
likställd mark.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
Kommittéernas förslag överarbetades sedermera av särskilda sakkunniga,
vilka 1919 avgåvo betänkande med förslag till ny lagstiftning angående torrläggning
av mark m. m. 1 sistnämnda förslag utsträcktes rätten att påfordra
tvångsanslulning att avse samtliga de intressen, i fråga örn vilka tvångsrätt
ansetts böra medgivas av kommittéerna, eller alltså även då ändamålet med
torrläggningen vore vinnande av ökad möjlighet till torvtäkt eller eljest till
jord- eller bergarters tillgodogörande. Förslaget härutinnan överensstämmer
med gällande lag.
Framställning om lagändring.
Vid 1940 års lagtima riksdag hemställde herr Holmbäck i väckt motion
(11:189), att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning angående
rätt att företaga sjösänkning till förman för gruva. Motionen, som
behandlades av andra lagutskottet, föranledde emellertid icke någon åtgärd,
enär lagändring icke ansågs erforderlig lör ändamålet.
Vid 1943 års riksdag väckte herr Holmbäck ånyo motion (I: 176) med yrkande
om utredning angående rätt att företaga sjösänkning till förmån för
gruva, varvid motionären hl. a. framhöll, att det sedan ar 1940 visat sig, att
den vattenrättsliga behandlingen av sjösänkningsföretag till förmån för gruva
stötte på så stora formella svårigheter, att man riskerade företagens genomförande.
I avgivet yttrande över motionen anförde vattenrätt sdomarna i österbygdens
och Söderbygdens vattendomstolar följande.
Ehuru i 7 kap. vattenlagen om torrläggning av mark icke direkt utsäges
att däri meddelade bestämmelser jämväl skola äga tillämpning i fråga om
torrläggning av mark till förmån för gruva, är likväl ställt utom allt tvivel
att detta varit avsett vid lagens tillkomst. Att så måste anses vara förhållandet
uttalades även av rikets vattenrättsdomare i avgivet yttrande till andra lagutskottet
år 1940 i anledning av den samma år i andra kammaren väckta
motionen nr 189. Det må emellertid anmärkas att, då rätten till gruva icke
är att betrakta som äganderätt, lagens ordalag icke kunna anses otvetydigt
giva uttryck för den tanken att bestämmelserna i 7 kap. även avse marks
torrläggning för gruvdrift. I 35, 36, 37 och 49 §§ talas sålunda om den, som
för sin marks torrläggning vill avdika kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt
mark, upptaga dike å annans mark, sänka eller uttappa sjö eller vid
eller i vattendrag, sjö eller annan vattensamling eller havet göra vall eller
annan byggnad till skydd mot vattnet.
Enligt vattenlagen skola frågor om utförande av dikning, vattenavledning
och invallning handläggas vid syneförrättning. Då fråga är om torrläggning
av mark för gruva, torde emellertid ett dylikt förfarande icke alltid vara erforderligt
utan ofta nog lämpligare, om frågan finge handläggas av vattendomstolen
såsom första instans. Detta synes särskilt vara förhållandet, då en
innehavare av en gruva önskar åvägabringa ett torrläggningsföretag utan att
påfordra förpliktande för annan än möjligen innehavare av annan gruva att
deltaga i kostnaden därför, för vilket fall någon särskild kartläggning av
mark icke erfordras för beräknande av båtnad genom företaget. En ändring
i vattenlagen i angivna hänseende synes därför önskvärd. En dylik ändring
bör emellertid icke inskränka sig till allenast sjösänkning utan omfatta även
dikning och invallning till förmån för gruva.
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
11
Med hänsyn till vad ovan anförts synes ändamålsenligt att i 7 kap. införes
en bestämmelse, vari uttryckligen utsäges att vad i samma kapitel stadgas
jämväl skall gälla, örn någon för torrläggning av gruva vill utföra dikning,
vattenavledning eller invallning; dock att ansökan därom även må ingivas
till vattendomstolen, varefter målet handlägges i den ordning som stadgas i
11 kap. om ansökningsmål, därest ej vattenrättsdomaren eller vattendomstolen
finner lämpligt förordna att saken skall behandlas vid syneförrättning.
Även vattenrättsdomarna i Norrbygdens och Västerbygdens vattendomstolar
uttalade i avgivna yttranden att en lagändring borde övervägas.
I avgivet utlåtande (nr 17) anförde andra lagutskottet, som behandlade
motionen, att utskottet, på grund av den tveksamhet som syntes råda beträffande
frågan huruvida rätt att påkalla torrläggningsföretag tillkomme
gruvinnehavare, ville förorda en närmare utredning därutinnan, därvid
emellertid i enlighet med vad vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar framhållit utredningen icke borde inskränka sig
allenast till företag för sjösänkning utan avse samtliga torrläggningsföretag
med här avsett ändamål. Utskottet ville jämväl förorda en utredning beträffande
reglerna om förfarandet vid handläggning av mål angående vattenavledning
till förmån för gruva, vid vilken utredning emellertid motsvarande
spörsmål beträffande företag, som avsåge dikning eller invallning,
även borde tagas under övervägande. Utskottet hemställde, att riksdagen
i skrivelse till Konungen ville anhålla om utredning i nu angivna hänseenden,
och riksdagen biföll vad utskottet sålunda hemställt.
Promemoria med förslag i ämnet.
Såsom förut nämnts har f. d. vattenrättsdomaren greve Hamilton inom
justitiedepartementet upprättat en promemoria med förslag till lag om ändring
i vissa delar av vattenlagen.
I promemorian förklarades till en början, att vattenlagens bestämmelser
om torrläggning av mark måste anses tillämpliga även då fråga vore örn
torrläggning till förmån för gruva. Vidare uttalades den uppfattningen, att
en gruvinnehavare med avseende å den honom tillkommande rätten till
gruvan måste betraktas som enligt vattenlagen likställd med ägare av mark.
Då emellertid tvekan yppats angående den rättsliga ställningen enligt vattenlagen
för den som erhållit rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter,
borde ett förtydligande i detta hänseende ske.
I promemorian påpekades därefter, att i första hand måste besvaras den
frågan, på vilket stadium den som ville tillgodogöra sig ett malmlager skulle
vara berättigad att i stället för markägaren uppträda såsom ägare. Därvid
övervägdes i promemorian, huruvida redan den, som erhållit inmutningsrätt
och på grund därav fått sig anvisat visst område inom vilket han finge
utföra försöksarbete, borde få föra talan örn torrläggning av detta område
eller om det skulle krävas att vederbörande vore gruvinnehavare och
alltså fått sig anvisat visst område inom vilket han ägde tillgodogöra sig
förefintliga mineral. I promemorian uttalades, alt det sistnämnda borde
fordras, samt anfördes till stöd för denna ståndpunkt bl. a. följande.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
Försl i och nied det att utmål erhållits kan det sägas föreligga någon säkerhet
för att det förefinnes en mineralfyndighet, soln är av sådan betydelse
att densamma kan med fördel utnyttjas, och först i och med erhållande
av utmål får den, som vill tillgodogöra sig en mineralfyndighet, den
säkra ställning, som måste krävas för att honom skola kunna tillerkännas
de rättigheter eller åläggas de skyldigheter, som tillkomma en delägare uti
ett företag enligt vattenlagen. Detta ställningstagande till förevarande spörsmål
står också i överensstämmelse med i vattenlagen tillämpade principer.
För de många olika företag, beträffande vilka i vattenlagen meddelas bestämmelser,
gäller nämligen såsom en så gott som undantagslös regel att
endast ägaren av fastighet eller en anläggning äger att i vad angår tillstånd
till eller skyldighet att deltaga uti ett sådant företag föra talan för fastigheten
eller anläggningen.---Understrykas bör härvid särskilt att det är
fråga icke allenast örn rättigheter utan även örn skyldigheter.
Härefter påpekades i promemorian, att mot ställningstagandet till nu behandlade
spörsmål kunde invändas, att det just för den, som väl erhållit
inmutningsrätt men ej tilldelats utmål, kunde vara av betydelse att fa ett
torrläggningsföretag genomfört, enär först genom sänkning av vattenståndet
vid en mineralfyndighet kunde visa sig om densamma vore av sådan
beskaffenhet att den borde bliva föremål för bearbetning. Även om det ej
vore uteslutet att i vissa fall förhållandet kunde vara det nu angivna, borde
dock detta icke föranleda att i vattenlagen infördes en bestämmelse, som
stöde i bestämd strid mot vattenlagens principer. I detta sammanhang erinrades
i promemorian örn bestämmelsen i 14 kap. 5 § vattenlagen, enligt
vilket lagrum den, som för uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse
till företag enligt vattenlagen ville verkställa mätningar, avvägningar
eller andra undersökningsarbeten å fastighet som ägdes eller innehades
av annan, kunde av länsstyrelsen utverka föreskrift att erforderligt tillträde
till fastigheten skulle lämnas under viss tid. I promemorian framhölls, att
enligt denna bestämmelse syntes den, som erhållit inmutningsrätt men ej
fått utmål sig tilldelat, äga möjlighet att redan på ett tidigt stadium utföra
undersökningsarbeten för planerande av ett för honom önskvärt torrläggningsföretag.
Med utgångspunkt från den sålunda hävdade uppfattningen, att endast
den som fått utmål anvisat skulle i nu ifrågavarande hänseende likställas
med ägare, behandlades härefter i promemorian vissa gränsfall. Härom
anfördes följande.
Det ena av dessa gränsfall föreligger då vid en i vederbörlig ordning sökt
torrläggningsförrättning beräknas komma att vinnas förbättrad torrläggning
för ett område, beträffande vilket väl meddelats inmutningsrätt, men som
däremot icke såsom utmål tilldelats den som erhållit inmutningsrätten. Man
kan då fråga sig huru vid sådant förhållande bör förfaras vid förrättningen.
Att den, som erhållit inmutningsrätten, lämpligen, fastän han kanske icke
direkt kan anses vara sakägare, dock bör lämnas tillfälle inkomma med
yttrande synes obestridligt. Vidare synas i det utlåtande, som skall meddelas
vid förrättningen, kunna meddelas alternativa bestämmelser, nämligen
dels under förutsättning att den meddelade inmutningsrätten icke kommer
att leda till något tilldelande av utmål och dels under förutsättning att så
kommer att bliva förhållandet. Härvid möter visserligen den svårigheten att
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
13
vid denna tidpunkt gränserna för utmålet icke blivit bestämda, men i regel
torde man dock kunna på förhand ungefärligen riktigt beräkna gränserna
för ett blivande utmål. Skulle något väsentligt misstag härutinnan föreligga,
förefinnes såsom av vad nedan kommer att visas möjlighet att med tillämpning
av bestämmelserna uti 10 kap. 77 § vattenlagen sedermera härutinnan
vinna rättelse. I det angivna fallet kan man naturligen även tänka sig den
möjligheten, att den, som erhållit inmutningsrätten, för alt undvika att bliva
pliktig deltaga i kostnaderna för torrläggningsföretaget icke fullföljer sin
påbörjade aktion för erhållande av utmål utan avslår från sin inmutningsrätt
i avsikt att sedan torrläggningsärendet blivit slutligen avgjort göra ny
framställning om inmutningsrätt. I verkligheten torde dock knappast någon
risk för ett dylikt förfarande föreligga, enär, därest mineralfyndigheten har
något större värde, den, som erhållit inmutningsrätt beträffande densamma,
näppeligen torde vilja riskera att sedan han avstått från sin inmutningsrätt
någon annan skulle komma alt söka inmutning beträffande samma fyndighet.
Ett annat fall, vilket möjligen kan finnas anledning beröra, avser
det förhållandet att en inmutningsbar mineralfyndighet varder känd först
i sammanhang med en igångsatt torrläggningsförrättning eller kanske först
i sammanhang med utförandet av för ett torrläggningsföretag medgivna arbeten.
Det kan således mycket väl tänkas att man först i och med sänkning
av vattenståndet i en sjö erhåller kännedom örn en mineralfyndighet.
Vid själva förrättningen kan således icke någon hänsyn tagas därtill. Sedan
fyndigheten blivit känd erhålles däremot inmutningsrätt. Man kan då fråga
sig, hum under dessa förhållanden lämpligen bör förfaras. Härvid kan
naturligen icke utan fog göras gällande att man utan vidare skall helt bortse
från att sålunda vid torrläggningsförrättningen eller genom arbeten för
ett i laga ordning medgivet företag ifrågavarande fyndighet blivit känd och
kanske gjord möjlig att bearbeta, damnd givetvis kan framhållas att det ej
sällan kan inträffa att genom i ett eller annat avseende för helt annat ändamål
vidtagna åtgärder man erhåller kännedom om en mineralfyndighet utan
att delta föranleder till att den, som förvärvar rätt att bearbeta denna fyndighet,
blir pliktig att deltaga i kostnaderna för de vidtagna åtgärderna.
Detta är tydligen i och för sig riktigt, men å andra sidan kan det dock icke
anses fullt tillfredsställande för rättskänslan att låta den, sorn dock genom
torrläggningsföretaget vunnit en kanske avsevärd fördel, varda helt befriad
från skyldighet att taga del i kostnaderna. Det torde också enligt vattenlagen
finnas i någon mån möjlighet att få honom förklarad pliktig deltaga
i dessa kostnader. I 10 kap. 77 § vattenlagen finnes nämligen stadgat att
därest det sedan ett torrläggningsföretag blivit fullbordat visar sig att vid
den verkställda uppskattningen av värdet utav båtnaden av företaget detta
blivit till skada för någon oriktigt beräknat denne kan påkalla ny uppskattning
av båtnaden, varjämte närmare bestämmelser meddelas angående sättet
för denna uppskattning m. m. Med tillämpning av delta stadgande torde
således åtminstone i en del fall .skyldighet kunna åläggas den, som erhållit
rätt bearbeta en genom torrläggningsföretaget blottad mineralfyndighet, att
taga del i kostnaderna för företaget.
I promemorian behandlades härefter frågan, beträffande vilka olika företag
enligt vattenlagen en gruvinnehavare borde med avseende å honom
tillkommande rätt likställas nied markägare. Efter det i promemorian erinrats
örn att såväl vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar
i sitt över 1943 års motion i ämnet avgivna yttrande som
andra lagutskotlet framhållit, all man icke borde inskränka sig allenast till
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
företag för sjösänkning utan borde medtaga samtliga torrläggningsföretag
med här avsett ändamål, anfördes i promemorian följande.
Att så bör ske torde utan vidare vara uppenbart; oell bör härvid tydligen
icke allenast vara fråga örn sådana företag, som endast avse förbättrad torrläggning,
utan även om kombinerade företag eller dels företag enligt 3 kap.
vattenlagen för reglering av vattenframrinningen såväl för vinnande av förbättrad
torrläggning som för åstadkommande av bättre hushållning med
vattnet och dels företag enligt 8 kap. vattenlagen för såväl torrläggning som
avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten. Man torde emellertid
böra gå längre. Flera andra företag enligt vattenlagen kunna nämligen
vara av betydelse för en gruvinnehavare eller beröra honom tillkommande
rätt. Sålunda kan såsom framgår av vattenrättsdomarnas gemensamma
yttrande till 1940 års riksdag ett för kraftändamål genomfört vattenregleringsföretag
vara till båtnad för en gruvinnehavare så till vida att därigenom
vinnes minskad pumpningskostnad vid hans gruva; och kunna flera
andra liknande fall förekomma. Man synes således böra åt nu ifrågavarande
stadgande giva sådan omfattning att detsamma avser alla olika
företag enligt vattenlagen. Detta syfte synes enklast kunna vinnas genom
att giva ändrad lydelse åt nu i 2 § i 14 kap. vattenlagen förefintliga bestämmelser.
I detta lagrum finnes nu stadgat, att i avseende å rättigheter
och skyldigheter, som enligt vattenlagen äro förenade med äganderätt till
fastighet, skall med ägare vara likställd den, som med stadgad åborätt besitter
hemman eller lägenhet, tillhörande kronan eller allmän inrättning, så
ock den, som under fideikommissrätt innehar fast egendom. Lagrummet
synes nu böra ändras så att detsamma kommer att gälla för gruvinnehavare
beträffande honom tillkommande rätt till mineralfyndigheter inom honom
tilldelat utmål. Med gruvinnehavare torde härvid utan att detta behöver
särskilt utsägas vara likställd den, som enligt lagen den 28 maj 1886 erhållit
koncession att inom närmare angivet område tillgodogöra sig stenkolsfyndigheter
m. m. eller för utvinnande av olja alunskifferfyndighet.
I överensstämmelse med det nu anförda upptogs i 14 kap. 2 § i det vid promemorian
fogade lagförslaget den bestämmelsen, att i avseende å rättigheter
och skyldigheter, som enligt vattenlagen äro förenade med äganderätt till fast
egendom, skall med ägare vara likställd •—• förutom åborätts- och fideikommissrättsinnehavare
— även gruvinnehavare, såvitt angår den rätt som tillkommer
honom med avseende å honom tilldelat utmål.
I promemorian uppmärksammades härefter det fall, att rätten till gruva
förverkas efter det ett torrläggningsföretag till förmån för gruvan genomförts.
Härom anfördes följande.
Om man tänker sig att efter framställning av en gruvinnehavare ett torrläggningsföretag
blivit genomfört och att därvid andra, som beräknats vinna
båtnad av företaget, antingen frivilligt eller med tillämpning av bestämmelserna
om tvångsdelaktighet även mot sin vilja blivit pliktiga taga del i företaget,
så skulle dessa andra, därest gruvföretaget nedlades, bliva, om de fortfarande
vilja vidmakthålla företaget och komma i åtnjutande av den båtnad,
för vars vinnande de fått vidkännas kostnader, tvungna att ensamma vidkännas
hela underhålls- (och drift-)kostnaden. Detta skulle tydligen icke
vara överensstämmande med rättvisa och billighet och skulle även i vissa
fall, särskilt då den på gruvinnehavaren belöpande andelen av båtnaden är
avsevärd, kunna bliva för dem betungande. Enahanda är ju förhållandet då
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
15
fråga är om båtnad beträffande exempelvis ett stenbrott eller en torvtäkt, fastän
olägenheterna härvid icke äro så framträdande, då i allt fall ägaren till den
fasta egendom, varå stenbrottet eller torvtäkten finnes, bliver pliktig att med
fastigheten — vars enda värde emellertid kan bestå i stenbrottet eller torvtäkten
— svara för nu ifrågavarande kostnader. Det ovan angivna förhållandet
torde böra föranleda till införande i vattenlagen av en särskild bestämmelse
innefattande möjlighet att stadga skyldighet för den, som genom ett
torrläggningsföretag vinner båtnad av nu berörd beskaffenhet, att ställa säkerhet
för den kostnad, som belöper på honom såsom delägare i företaget,
därvid dock icke torde kunna ifrågakomma att stadga dylik skyldighet för
annan än den, som är sökande till företaget eller likställd med sökanden.
På grund av det anförda har såsom ett fjärde stycke i 7 kap. 29 § i det
vid promemorian fogade lagförslaget upptagits bestämmelse av innehåll, att
örn sökande till företaget eller den som enligt 27 § är likställd med sökanden
vinner sådan båtnad som i första stycket avses — d. v. s. båtnad av annat
slag än jordförbättring eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som
eljest huvudsakligen har värde såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält
eller dylikt — lian, örn skäl därtill anses föreligga, må förpliktas att ställa
säkerhet för den kostnad, som på sådan grund belöper på honom.
1 promemorian behandlades slutligen frågan om beredande av möjlighet
för gruvinnehavare att få ansökan om genomförande av torrläggningsföretag
behandlad i den för ansökningsmål i vattenlagen stadgade ordning. Härom
anfördes i promemorian:
Syftet härmed skulle vara att på så sätt vinna en snabbare behandling. Det
synes vara möjligt att i vissa fall, särskilt då icke några mera vidlyftiga
markundersökningar skulle visa sig erforderliga, en tidsbesparing skulle vara
att vinna genom att ett mål av förevarande beskaffenhet bomme att handläggas
uti den i vattenlagen för ansökningsmål stadgade ordning. I många fall
torde emellertid så ej bliva förhållandet och i en del fall torde tvärtom en
extra tidsutdräkt kunna komma att uppstå. Man torde härvid böra utgå från
att, även om ett mål av förevarande beskaffenhet skulle av en gruvinnehavare
få anhängiggöras såsom ett ansökningsmål, dock liksom i andra motsvarande
fall finnes stadgat i vattenlagen vattenrättsdomaren eller vattendomstolen
skulle äga förordna att målet skulle behandlas vid syneförrättning, som
i 10 kap. 32 § vattenlagen sägs. Att så ej sällan skulle visa sig erforderligt
eller lämpligt torde vara visst, särskilt då mera vidlyftiga markundersökningar
äro behövliga för bestämmande av olika delägares delaktighet uti ett
företag. Detta gäller måhända alldeles särskilt i fråga om rena dikningsföretag
— beträffande vilka det för övrigt på grund av deras natur i varje fall måste
anses lämpligast att desamma komma att i första hand handläggas vid syneförrättning
— ävensom beträffande invallningsföretag. I fall då sålunda ett
ansökningsmål hänvisas till behandling vid syneförrättning kommer tydligen
icke någon tidsvinst att ernås utan kommer tvärtom i många fall att uppstå
tidsutdräkt, enär ju örn målet omedelbart handlagts vid syneförrättning det
kunnat vinna slutligt avgörande genom synemännens utlåtande. Det torde
därför vara tveksamt, huruvida verkligen skäl kan föreligga för en lagändring
uti nu ifrågasatt avseende. Anmärkas må härvid också, att redan nu i
många fall då fråga är om ett vattenavledningsföretag möjlighet torde föreligga
för en gruvinnehavare att med åberopande av bestämmelserna uti 2 kap.
eller 3 kap. vattenlagen få frågan om tillstånd till företaget behandlad uti den
16
Kungl. Majlis proposition nr 63.
för ansökningsmål stadgade ordningen. Då emellertid i en del fall en tidsvinst
torde kunna ernås och då man torde äga rätt utgå från att en gruvinnehavare
kommer att begagna sig av honom beredd möjlighet att få frågan örn tillstånd
till ett torrläggningsföretag behandlad i den för ansökningsmål stadgade ordningen
endast i fall, då han kan beräkna att härigenom vinna tid, synas dock
övervägande skäl föreligga för att tillmötesgå det i förevarande hänseende
uttalade önskemålet, därvid dock såsom ovan framhållits icke torde böra
medtagas rena dikningsmål. Då det icke synes uteslutet att det jämväl för
annan, som avser att vinna båtnad av nu berörd beskaffenhet, än gruvinnehavare
kan vara av betydelse att kunna få frågan örn tillstånd till ett torrläggningsföretag
behandlad uti den i vattenlagen för ansökningsmål stadgade
ordningen, torde det nu ifrågasatta stadgandet böra givas sådan avfattning att
detsamma kommer att omfatta alla de fall, då fråga är om båtnad, som avses
i första stycket av 7 kap. 29 § vattenlagen.
I enlighet med det anförda har i det lagförslag, som bifogats promemorian,
efter det nuvarande stadgandet i 7 kap. 45 § andra stycket första punkten om
ansöknings ingivande till länsstyrelsen upptagits bestämmelse av innehåll, att
i fråga örn företag för vinnande av båtnad, som i 7 kap. 29 § första stycket
avses, ansökningen må ingivas till vattendomstolen och målet därefter prövas
i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål; dock att, där det
finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äger förordna, att
målet skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § sägs. De nu i
andra punkten av samma stycke återgivna bestämmelserna om underställning
i vissa fall av vid syneförrättning upprättat utlåtande ha i lagförslaget
i stället upptagits som ett tredje stycke i paragrafen. I lagförslaget har därjämte
den i 11 kap. 17 § förefintliga förteckningen över ansökningsmål kompletterats
i enlighet härmed.
Yttranden.
över promemorian jämte därvid fogat lagförslag ha efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare, kammarkollegiet,
lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, 1942 års torrläggningssakkunniga,
järnkontoret, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund
och föreningen statens lantbruksingenjörer. Kommerskollegium har vid
sitt yttrande fogat utlåtanden från samtliga bergmästare.
Det genom promemorian framlagda förslaget har i allt väsentligt vunnit
anslutning eller lämnats utan erinran i de över promemorian avgivna yttrandena.
Därvid har i några yttranden särskilt framhållits, att genomförandet
av förslaget vore av stor praktisk betydelse för gruvhanteringen och att
man i vissa fall avvaktade ikraftträdandet av de förordade lagändringarna
för att kunna vidtaga åtgärder för tillgodogörandet av vissa mineralfyndigheter,
vilka särskilt under nuvarande förhållanden vore av stort värde för
landet.
I ett par yttranden har uttalats tvekan angående riktigheten av den i promemorian
hävdade uppfattningen att redan enligt gällande lag gruvinnehavare
måste anses likställd med jordägaren såvitt anginge den honom tillkommande
rätten till gruvan. Kammarkollegiet har härom i samband med
Kungl. Majda proposition nr 63. 17
granskningen av det föreslagna tillägget till 14 kap. 2 § vattenlagen anfört
följande.
Kollegiet är för sin del ej övertygat om att det i detta lagrum föreslagna
tillägget icke innebär en nyhet i förhållande till vad som gäller enligt vattenlagen.
Med anledning av de skäl till stöd för en motsatt uppfattning, som utvecklats
av den sakkunnige, må erinras, att vid tillkomsten av den nya vattenlagen
jordägaren enligt 1884 års gruvestadga på grund av sin rätt till
jordägarandel i regel torde haft ett starkt ekonomiskt intresse av tillgodogörandet
av en inom hans fastighet anträffad mineralfyndighet och att man
därför i allmänhet kunnat räkna med initiativ från jordägarens sida till ett
torrläggningsföretag, om ett sådant erfordrats för underlättande av mineralfyndighetens
tillgodogörande. Efter ikraftträdandet den 1 januari 1940 av
1938 års gruvlag, vilken avskaffade jordägarandelen, har grunden för ett dylikt
initiativ från jordägarens sida väsentligen bortfallit och det torde med
hänsyn härtill vara motiverat att bereda gruvinnehavare en ställning, jämförlig
med en jordägares, under förutsättning att garantier, på sätt den sakkunnige
föreslagit, skapas för att de, som jämte en gruvinnehavare deltaga
i ett företag enligt vattenlagen, vid gruvans nedläggande icke oskäligt betungas
av kostnader för företaget.
Beträffande den i promemorian behandlade frågan, om endast gruvinnehavare
eller även den som erhållit inmutningsrätt men ej fått utmål sig anvisat
bör likställas med markägare, ha bergmästaren i norra distriktet, järnkontoret
och Sveriges industriförbund uttalat, att åtminstone för närvarande
allenast gruvinnehavare borde jämställas med ägare av mark. I samband härmed
har framhållits, att med nuvarande metoder undersökning av en mineralfyndighets
lämplighet för gruvdrift i allmänhet kunde ske även om fyndigheten
läge under vatten, varför en inmutare, innan utmål anvisats och
han därmed fått rätt att bryta och tillgodogöra sig mineral, knappast hade
behov av att torrläggning till förmån för fyndigheten ägde rum. Industriförbundet
har härom gjort följande uttalande.
Enligt 1884 års gruvestadga krävdes för utmåls erhållande, att fyndigheten
skulle vara blottad och att prov på malmen erhållits. Med fyndighetens
blottande avsågs, att fyndigheten skulle hava gjorts åtkomlig på sådant
sätt, att dess beskaffenhet kunde utrönas. Det var omstritt, huruvida
en fyndighet, som endast är känd genom diamantborrning, i sådant avseende
uppfyllde det stadgade kravet. Härutinnan har en ändring kommit till stånd
genom nya gruvlagen. Det kräves ej längre, att malmen skall vara blottad;
det är tillräckligt, örn det på annat sätt visats, att fyndigheten är av den beskaffenhet,
som enligt gruvlagen erfordras för utmåls anvisande. Av förarbetena
till lagen framgår, att man särskilt beaktat, att genom diamantborrning
beskaffenheten av en fyndighet kan vara på ett fullt tillförlitligt sätt
visad. En förutsättning är givetvis dock, att det uppvisade malmprovet bevisligen
härrör trän det avsedda området och att diamantborrningen verkställts
under sådana omständigheter, att tillvaron av en fyndighet, som kan bliva
föremål lör gruvdrift, därigenom gjorts sannolik. Några legala bevisregler
ha ej uppställts i förevarande avseende, utan det har överlämnats åt bergmästaren
att fritt bedöma den utredning, som åtföljer utmålsansökningen.
Undersökning medelst diamantborrning av fyndigheter under sjöar och
vattendrag kan i vissa fall verkställas genom att man från stranden driver
ett nedåtlutande, under vattnet gående borrhål. Borrningen kan även utföras
från flottar och pråmar eller från isen vintertid. I sistnämnda fall kan man
Bihang lill riksdagens protokoll 10H. 1 saini. Nr 63. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
dock endast driva vertikala borrhål. Vattendjupet kan förorsaka vissa svårigheter.
Borrningen i sjöar med ett vattendjup om upp till 20 meter ha dock
förekommit och kunnat genomföras, och det är ej uteslulet att borrningar
kunna utföras i ännu djupare sjöar. Grundförhållandena under sjön spela
dock härvidlag en stor roll.
Något tvingande behov att företaga sänkning av vattenståndet för att möjliggöra
undersökningsarbetet har, såvitt bekant, hittills ej förelegat. Vid dylikt
förhållande och då det för gruvhanteringen framstår såsom ett primärt
intresse, att en innehavare av utmål får rätt att i fall av behov erhålla sjösänkning
för att möjliggöra fyndighetens tillgodogörande, har förbundet ej
ansett sig för närvarande böra yrka på införandet av en dylik rätt för en inmutare.
Beträffande det i promemorian avhandlade fallet, då en mineralfyndighet
blir känd först i samband med ett påbörjat torrläggningsföretag, har
bergmästaren i norra distriktet uttalat, att skyldighet att deltaga i kostnaden
för företaget ej borde inträda för inmutaren innan han fått utmål sig anvisat.
I denna fråga har vidare bergmästaren i västra distriktet anfört följande.
Den genom torrläggningsföretaget nyvordne gruvägaren synes ej böra deltaga
i kostnaden för detsamma i annan mån än som motsvarar hans båtnad
därav genom förbilligad produktionskostnad av malmen (exempelvis genom
minskad ortdrivning på grund av att schaktanläggningen kan förläggas
intill malmen i stället för på sjöns strand, möjligen billigare vattenlänsning
etc.). Däremot synes ej gruvägaren böra vara pliktig deltaga i kostnaden
för torrläggningen för den båtnad, han vunnit genom själva upptäckten
av fyndigheten, helst denna kan inträffa långt efter sedan torrläggningen
ägt rum. I enlighet härmed bör båtnaden för gruvägaren beräknas
på samma sätt oavsett en under vatten belägen fyndighet tidigare varit känd
eller okänd.
Förslaget att gruvinnehavare bör likställas med fastighetsägare med avseende
å alla företag enligt vattenlagen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i yttrandena. I samband härmed har emellertid kammarkollegiet uttalat
tvekan örn stadgandet i 7 kap. 54 § vattenlagen — enligt vilket delägare i
invallningsföretag, som ej är sökande eller likställd med sökanden, äger
påfordra att honom tillhörig i samfälligheten ingående mark löses för företagets
räkning — borde äga motsvarande tillämpning beträffande gruvinnehavare,
något som skulle kunna medföra skyldighet för invallningsföretag
att inlösa gruvan.
19A2 års torrläggningssakkunniga ha behandlat frågan om rätt att påfordra
tvångsanslutning bör finnas vid torrläggningsföretag till förmån för gruva
samt härom anfört följande.
En fråga som synes oviss är den huruvida tvångsdelaktighet bör föreligga
vid torrläggningsföretag till förmån för gruva. Skälet till tveksamhet
i detta avseende är den uppenbara svårighet som föreligger att något så när
tillförlitligt uppskatta båtnaden för gruvinnehavaren. Detta förhållande berördes
redan under förarbetena till vattenlagen. I sitt betänkande den 17
december 1910 påpekade vattenrätts- och dikningslagskommittéerna, i vad
avsåg icke odlingsbara torvmossar, de vanskligheter, som mötte vid båtnadsuppskattningen,
och därav följande svårighet att erhålla någon tillförlitlig
grund för fördelning av kostnaderna mellan ägare av torvmosse å ena samt
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
19
jordägare som vunne båtnad i jordbrukshänseende å andra sidan. Att vad
sålunda anförts ännu mera gällde i fråga om den båtnad, som undantagsvis
kunde beredas ägaren av en mineralfyndighet, funno kommittéerna påtagligt.
De uttalade den slutsatsen, att för en båtnad av sistnämnda slag
icke kunde sättas i fråga att stadga tvungen delaktighet. — I de sakkunnigas
betänkande den 19 december 1919 intogs däremot den motsatta ståndpunkten,
nämligen att tvångsdelaktigheten borde utsträckas till att avse samtliga
de intressen för vilka tvångsrätt ansetts böra medgivas. De sakkunniga åberopade
uttalanden av statens lantbruksingenjörer, vilka framhållit bland
annat, att uppskattning av värdestegring borde ske i alla särskilda fall där
nytta kunde äga rum, och att större svårighet icke förelåge att uppskatta
båtnaden för torvmossar än för tomtmark och dylikt. Vattenlagens föreskrift
överensstämmer med de sakkunnigas förslag. Till skydd för den, som
icke är i stånd eller i tillfälle att tillgodogöra sig båtnad varom nu är fråga
har införts bestämmelsen i 7 kap. 29 g vattenlagen örn att bidragsskyldighet
i vissa fall skall föreligga först då båtnaden begagnas.
I den mån frågan örn tvångsdelaktighet vid torrläggningsföretag som beröra
gruva sålunda var föremål för uppmärksamhet, diskuterades den till
synes endast ur synpunkten om krav på delaktighet borde få göras gällande
mot gruvinnehavare. Att gruvinnehavares rätt att av annan kräva delaktighet
i kostnaderna för ett torrläggningsföretag ej behandlades är så
mycket naturligare som i förslaget till vattenlag icke utsädes, att torrläggning
skulle kunna ske i ändamål att underlätta gruvdrift. Då nu avses att
lagfästa en sådan rätt — vilken enligt den verkställda utredningen redan
anses förefinnas — synes det icke obefogat att på nytt skärskåda frågan
huruvida tvångsdelaktighet under alla förhållanden bör föreligga vid företag
som berör gruva. När det gäller att på förhand uppskatta den båtnad
ett torrläggningsföretag kommer att medföra för en gruva, uppstå frågor
rörande bland annat mineralfyndighetens värde och övriga ekonomiska förutsättningar
för gruvdriften, om vilka frågor säkerligen mången gång föga
eller intet då kan vara med visshet känt. Oftast torde ett någorlunda exakt
bedömande kunne ske först sedan omfattande undersökningar vidtagits eller
rent av efter det torrläggningsföretaget genomförts och mineralfyndigheten
en tid bearbetats. Det måste då synas föga tilltalande att vid en förrättning,
som sökts av en gruvinnehavare, till grund för kostnadsfördelningen lägga
en båtnadsberäkning vid vilken, å ena sidan, för den i företaget ingående
jordbruksjorden båtnad beräknats i detalj för ägofigur efter ägofigur medan,
å andra sidan, för gruvan endast en mycket approximativ uppskattning
av båtnaden kunnat ske, en uppskattning som kanske sedermera kommer
att visa sig uppenbart oriktig. I sistnämnda fall föreligger visserligen
möjlighet att vinna rättelse genom ny uppskattning av båtnaden enligt 10
kap. 77 § vattenlagen, men mera tillfredsställande synes vara om dylika
osäkra båtnadsuppskattningar sida vid sida med mera exakta över huvud
taget icke behövde äga ruin. Detta mål torde kunna nås örn visst undantag
göres från vattenlagens allmänna bestämmelser örn tvångsdelaktighet. En
föreskrift synes i varje fall påkallad alt tvångsdelaktighet icke skall föreligga
vid torrläggningsföretag lill förmån för gruva i det fall att båtnaden för annan
mark lin den som hör lill gruvområdet kan antagas vara ringa i förhållande
till båtnaden för gruvan. Med hänsyn till alt i trakter där gruvor
förekomma odlings jorden och den mera värdefulla betesmarken som regel
torde vara av förhållandevis obetydlig omfattning, synes man kunna förvänta,
alt med en sådan bestämmelse tvångsdelaktighet vid torrläggning till
förmån för gruva endast sällan skall komma i fråga.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
Om en föreskrift av nu ifrågasatt innehåll införes, uppställer sig naturligen
spörsmålet huruvida en gruvinnehavare som vinner båtnad av ett för
annat ändamål än mineralfyndighetens tillgodogörande igångsatt torrläggningsföretag,
alltid skall vara pliktig deltaga i kostnaderna för detta företag,
eller med andra ord, örn tvångsdelaktighet under vissa förhållanden bör vara
utesluten även då kravet riktas mot gruvinnehavaren. Vad som ovan anförts
om svårigheten vid båtnadsuppskattningen gäller tydligtvis även för detta
fall. Det kan jämväl synas stötande för rättskänslan örn ömsesidighet icke
skulle föreligga beträffande torrläggningsintressenternas skyldigheter. Genom
bestämmelsen i 7 kap. 29 § vattenlagen örn ersättningsskyldighet först när
båtnad begagnas synes dock ett betryggande skydd redan hava bereus gruvinnehavare,
och vidare torde man kunna räkna med att gruvinnehavare icke
ålägges bidragsskyldighet i fall då båtnaden för gruvan är oviss eller tvivelaktig.
I fråga om det i lagförslaget upptagna tillägget till 14 kap. 2 § — enligt
vilket med ägare likställes gruvinnehavare, såvitt angår den rätt som tillkommer
honom med avseende å honom tilldelat utmål —- har kommerskollegium
anfört:
I motiveringen till förslaget uttalas, att det icke behövde särskilt utsägas,
att koncessionshavare å stenkol eller alunskiffer enligt stenkolslagen skulle
anses i förevarande avseende likställd med gruvinnehavare. Kollegium finner
emellertid icke utan vidare klart, att innehavaren av koncession på alunskiffer,
som brytes mestadels i vidsträckta dagbrott av ganska ringa djup,
inbegripes under termen »gruvinnehavare». Ett förtydligande synes därför
önskvärt.
Kollegium finner vidare den föreslagna formuleringen kunna föranleda
till det missförståndet att gruvinnehavare för det honom tilldelade utmålet
skulle i förevarande avseende få samma rätt som fastighetsägare för sin fasta
egendom. Att detta icke avses framgår av motiveringen, där det uttalas, att
ifrågavarande likställighet avser gruvinnehavare endast beträffande honom
tillkommande rätt till mineralfyndigheter inom utmålet. Detta borde komma
till uttryck även i lagtexten, därvid det torde böra beaktas, att även örn enligt
52 § i gruvlagen gruvinnehavaren har en viss rätt till icke inmutbara mineraliska
ämnen, inmutningsrätten icke får missbrukas så, att gruvägaren under
förevändning att utvinna inmutbara mineral huvudsakligen bryter icke inmutbara
mineral, som måste uttagas för att de inmutbara skola åtkommas.
Kollegium får på grund härav föreslå följande lydelse av denna paragraf.
»I avseende---innehar fast egendom ävensom gruvinnehavare såvitt
angår den rätt till inmutningsbara mineral som tillkommer honom med
avseende å honom tilldelat utmål samt innehavare av koncession enligt lagen
den 28 maj 1886 angående stenkolsfvndigheter m. m. i vad avser de mineraliska
ämnen, som äro föremål för koncessionen.»
Beträffande det föreslagna stadgandet i 7 kap. 29 § örn skyldighet för sökande
att ställa säkerhet för kostnaderna, då båtnaden av företaget utgöres
av annat än jordförbättring eller värdeökning av tomtmark eller därmed likställd
mark, har vattenrcittsdomaren i Norrbygdens vattendomstol yttrat följande.
Beträffande det förslagna tillägget till 7 kap. 29 § vattenlagen må framhållas.
I 32 § i samma kap. anges vad som räknas till kostnad för marks
torrläggning. Bestämmelserna örn underhåll av dike återfinnas i 34 §. Det
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
21
föreslagna tillägget avser otvivelaktigt att säkerhet skall kunna fordras såväl
för kostnad enligt 32 § som för fullgörande av underhållsskyldighet enligt
34 §. Med hänsyn till att 34 § icke är upptagen under samma rubrik som
29 och 32 §§ kan det ifrågasättas, huruvida tillägget till 29 § tillräckligt tydligt
utmärker att säkerhet kan fordras även för kostnader enligt 34 §.
Även kammarkollegiet har ifrågasatt, huruvida icke, med hänsyn till att
stadgandet om ställande av säkerhet skulle avse i 34 § omnämnd underhållskostnad,
detsamma borde erhålla annan placering. I detta sammanhang har
kollegiet förklarat sig förutsätta, att den kostnad, för vilken säkerheten skulle
gälla, inbegrepe även exempelvis fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §, samt, om så
icke vore fallet, hemställt om ändring i denna riktning.
I fråga om det föreslagna tillägget till 7 kap. 29 § har vidare föreningen
statens lantbruksingenjörer anfört följande.
Av motiveringen framgår, att denna bestämmelse avser det fall, då dels
vidmakthållandet av den avsedda torrläggningen kan väntas draga avsevärda
kostnader och dels risk för en hastig värdeminskning av sökandens utmål är
att befara. Man kan emellertid tänka sig det specialfall härav — och det
torde kanske bli det vanligaste — att när malmfyndigheten är slutbruten, så
lönar det sig ej längre att vidmakthålla företaget. Detta innebär, att det
skulle ställa sig billigare för utmålsinnehavaren att betala övriga delägare i
företaget ett belopp, motsvarande deras andel i kostnaderna för företagets
utförande. Det vöre då olämpligt att med lagens hjälp tvinga fram ett fortsatt
underhåll av ett torrläggningsföretag, som ur nationalekonomisk synpunkt
icke längre är värt att underhålla. Det är ju inte uteslutet, att uttrycket
»om skäl därtill föreligga» kan anses innefatta en möjlighet för synemännen
att vid bestämmandet av storleken av den säkerhet för framtida underhållet,
som av utmålsinnehavaren skall ställas, ta hänsyn jämväl till nu anförda
synpunkter, men fullt klart är det ej, och därför skulle vi vilja föreslå,
att till 29 § fogas ytterligare ett förtydligande tillägg.
I detta sammanhang må även återgivas följande uttalande av vattenrättsdomaren
i Norrbggdens vattendomstol.
Vid sjösänkning för tillgodogörande av en mineralfyndighet kan det stundom
— särskilt där man avser att tillvarataga fyndigheten på jämförelsevis
kort tid och där sjösänkningen medför betydande olägenheter för andra intressen
— vara ändamålsenligt att från början planlägga företaget med tanke
på att förhållandena, sedan fyndigheten tillvaratagits, i större eller mindre
utsträckning böra återställas. Till ledning för synemännen vid förrättning
enligt 7 kap. bör en erinran härom intagas i 10 kap. 62 § vattenlagen. Delta
kan förslagsvis ske genom att i nämnda lagrum efter satsen »huru i fråga
om---bör förfaras» insättes följande: huruvida och på vad sätt i fråga
örn företag, där båtnaden huvudsakligen utgöres av annat än jordförbättring,
återställelse av förut rådande förhållanden framdeles bör ske».
Med anledning av förslaget, att frågan om tillstånd till vattenavledningsoch
invallningsföretag för vinnande av sådan båtnad som avses i 7 kap. 29 §
första stycket må kunna handläggas såsom ansökningsmål, bär''7.942 års torrläggningssakkunniga
yttrat följande.
Vad beträffar frågan huruvida ärende rörande torrläggning till förmån för
gruva bör handläggas vid syneförrättning eller av vattendomstol som första
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
instans har utredningsmannen i fråga om vattenavledningsföretag efter tvekan
föreslagit frihet för sökande att välja förfarande. — Det torde utan syn
icke vara möjligt att ålägga den, som anses vinna båtnad i jordbrukshänseende,
skyldighet att deltaga i kostnaden för ett torrläggningsföretag. Då en
gruvinnehavare, som begagnat möjligheten att med sin ansökan vända sig
till vattendomstol, fordrar jordbrukares deltagande i kostnaderna, måste man
följaktligen förutsätta att vattenrättsdomaren eller vattendomstolen regelmässigt
hänvisar ärendet till syneförrättning. Det kan därför ifrågasättas
huruvida i dylika fall något är att vinna med ärendets handläggande som
ansökningsmål.
Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har — efter att lia påpekat
att enligt det föreslagna tillägget till 45 § andra stycket mål som anhängiggjorts
vid vattendomstolen som ansökningsmål kunde av domstolen eller
domaren hänvisas till behandling vid syneförrättning — anfört följande.
Föreskrifter, motsvarande det föreslagna tillägget, finnas i 3 kap. 11 §, 6
kap. 21 § och 8 kap. 38 § vattenlagen. Det är emellertid att märka, att i
dessa fall stadganden föreligga därom att synemännens utlåtande alltid —- i
fråga örn företag enligt 8 kap. såvitt ej Konungen för vissa fall stadgar undantag—
skall underställas vattendomstolens prövning (se 3 kap. 11 § tredje
stycket, 6 kap. 21 § jfrd med 3 § 1 mom. andra stycket och 8 kap. 38 §
tredje stycket). Beträffande vattenavlednings- och invallningsföretag är däremot
underställning av synemännens utlåtande föreskriven allenast i de fall,
som närmare angivas i 7 kap. 45 § andra stycket vattenlagen —• motsvarande
7 kap. 45 § tredje stycket i föreliggande förslag — samt 7 kap. 55 §
första stycket samma lag. Då emellertid ansökan gjorts hos vattendomstol
och saken därefter hänskjuta till syneförrättning, bör väl utlåtandet därvid
oavsett företagets beskaffenhet alltid underställas domstolens prövning, och
dylikt förfarande synes också i promemorian hava förutsatts. Uttryckliga bestämmelser
härutinnan synas emellertid erforderliga och torde lämpligen kunna
upptagas i 7 kap. 45 § tredje stycket lagförslaget och 7 kap. 55 § första
stycket vattenlagen.
Med avseende å syneförrättningar rörande företag till förmån för gruva
har föreningen statens lantbruksingenjörer framhållit, att särskilda svårigheter
kunde uppstå vid sådana förrättningar av den orsak att lantbruksingenjörerna,
vilka komme att handlägga förrättningarna, i allmänhet saknade
utbildning och praktisk erfarenhet i fråga om värdering av malmfyndigheter
och gruvor. Föreningen har emellertid tillika påpekat, att dessa svårigheter
torde kunna lösas genom att där så erfordras sakkunnig person i enlighet
med bestämmelserna i 10 kap. 3 och 46 §§ vattenlagen tillkallades för
att biträda vid förrättningen.
Departementschefen.
Bestämmelserna i lagen den 20 juni 1879 örn dikning och annan avledning
av vatten hade avseende endast å torrläggningsföretag för jords odling
eller förbättring, varmed torde lia åsyftats höjande av jordens alstringsförmåga
såsom åker, äng eller skogbärande mark. I den nu gällande vattenlagen
finnes däremot ej någon motsvarande inskränkning utan stadgandena
om marks torrläggning äga i princip tillämpning oberoende av örn syftet
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
23
med torrläggningen är att vinna jordförbättring eller annan förmån. Då under
förarbetena till vattenlagen frågan om utsträckning av torrläggningslagstiftningens
tillämpningsområde att omfatta företag i annat syfte än beredandet
av möjlighet till högre jordkultur var föremål för övervägande, hade
man uppmärksamheten i första hand riktad på torrläggningsföretag för underlättande
av torvmossars tillgodogörande såsom bränntorv. Vid sidan av
företag för beredande av ökad möjlighet till torvtäkt nämndes emellertid
även torrläggning för blottande av stenbrott, lertag, malmlager och dylikt
eller i ändamål att vinna värdeökning i fråga om sådana fyndigheter.
Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att genom motioner inom
riksdagen fråga väckts i vad mån vattenlagens bestämmelser om torrläggning
av mark kunna anses äga tillämpning å sjösänkning eller andra torrläggningsföretag
i syfte att möjliggöra eller underlätta gruvdrift. I samband
med behandlingen av dessa motioner har å ena sidan framhållits, att med
hänsyn till bestämmelsernas utformning det kunde vara föremål för tvekan
örn gruvinnehavare, som icke ägde marken där gruvan vore belägen, ägde
vitsord till torrläggningsföretag i ändamål att främja gruvdriften. Å andra
sidan har under hänvisning till förarbetena till vattenlagen gjorts gällande,
att stadgandena om torrläggning måste anses i allo äga avseende å företag
till förmån för gruva och att alltså innehavare av rätt till gruva i de hänseenden
varom här är fråga måste anses likställd med markägare. Med hänsyn
till den tveksamhet som sålunda syntes rådande beträffande gruvinnehavares
rättsställning i förevarande avseende har såsom förut nämnts 1943
års riksdag begärt utredning i ämnet.
Beträffande denna fråga må till en början erinras örn att enligt gruvlagstiftningen
envar äger att genom inmutning erhålla rätt att bearbeta å egen
eller annans grund belägen mineralfyndighet av inmutningsbar beskaffenhet.
Rätten till gruvbrytning å sådan fyndighet är alltså ej beroende av äganderätten
till marken, där fyndigheten är belägen, utan skild från denna. Då
gruvrättens objekt således icke är en viss avgränsad del av jordytan med
allt vad däri och därpå är, utan rätten är begränsad till att endast avse ett
tillgodogörande av vissa beståndsdelar i jorden, är rätten till gruva ej heller
att anse som fast egendom. Vattenlagens stadgande!! örn torrläggning av
mark äro emellertid utformade med tanke närmast på att genom markens
torrläggning fastigheten såsom sådan förbättras samt att fastighetsägaren i
denna sin egenskap kan utnyttja denna förmån. Något uttryckligt stadgande
som utvidgar fastighetsbegreppet att omfatta jämväl gruva finnes ej. Med
hänsyn härtill synes den tvekan icke obefogad, som kommit till uttryck beträffande
frågan om nämnda bestämmelsers tillämplighet i det fall, att genom
torrläggning av mark båtnad beredes en i marken upptagen gruva genom
att gruvbrytningen underlättas.
Såsom framgår av de i ärendet avgivna yttrandena saknar frågan örn
torrläggningslagstiftningens tillämplighet å företag till förmån för gruva icke
praktisk betydelse. Det har bland annat framhållits, att man beträffande
vissa mineralfyndigheter av värde för folkförsörjningen endast avvaktade lös
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
ningen av denna fråga för att kunna vidtaga åtgärder i ändamål att genom
torrläggning av marken underlätta eller möjliggöra mineralbrytningen. Det
bör enligt min mening tillses, att torrläggningslagstiftningen möjliggör utnyttjande
i full utsträckning av mineralfyndigheterna i landet Då tvekan yppats
med avseende å spörsmålet om den rättsställning som enligt denna lagstiftning
tillkommer innehavare av rätt till gruva, torde denna fråga böra klarläggas
genom uttrycklig lagbestämmelse.
Även örn rätten till gruva lärer böra uppfattas som en sakrätt av särskilt
slag, vilken ej kan anses härledd ur jordäganderätten, är dock alt märka,
att gruvrätten hänför sig till jorden såsom det reella underlaget för rättighetens
utövande. Såsom förut antytts kan alltså, på samma sätt som ett torrläggningsföretag
medför nytta för marken för jordbruksändamål, torrläggningen
vara till gagn även för den till marken i fråga anknutna gruvrätten.
Tydligast framträder denna likhet vid en jämförelse mellan det fallet, att
båtnaden av marks torrläggning består i ökad möjlighet att utnyttja marken
till stentäkt eller såsom lertag eller dylikt, och det fallet att genom torrläggningen
tillgodogörandet av de i jorden befintliga mineraltillgångarna underlättas.
Skillnaden i förevarande avseende är endast den, att i det förra
fallet förmånen tillkommer jordägaren medan det i det senare fallet är
gruvinnehavaren som har nytta av torrläggningen. Med hänsyn härtill synes
det ligga nära till hands att beträffande rättigheter och skyldigheter i fråga
örn torrläggningsföretag med jordägare jämställa den som erhållit rätt till
mineralbrytning. Uti den i ämnet upprättade promemorian har även föreslagits
införande i vattenlagen av ett stadgande av sådan innebörd. Då emellertid
på sätt i promemorian uttalas — även om företag i torrläggningssyfte
tilldraga sig största intresset i förevarande sammanhang — jämväl andra
företag enligt vattenlagen kunna vara av betydelse för en gruvinnehavare eller
beröra honom tillkommande rätt, har enligt förslaget detta stadgande icke
begränsats att avse endast torrläggningsföretag utan givits sådan räckvidd
att det äger avseende å samtliga företag enligt vattenlagen. Mot detta förslag
har någon erinran av principiell innebörd icke riktats i de över förslaget
avgivna yttrandena. Även jag finner en regel i syfte att vinna likställighet i
förevarande avseende mellan gruvinnehavare och ägare av fast egendom utgöra
en godtagbar lösning av det föreliggande problemet. Såsom i promemorian
föreslagits torde man härvid icke böra begränsa sig till att medtaga
endast den som erhållit rätt till fyndighet av inmutningsbar beskaffenhet utan
regeln torde böra ha avseende även å den som enligt bestämmelserna i lagen
den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. på grund av koncession
erhållit rätt att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet eller annan
i lagen avsedd fyndighet. Till frågan, örn i följd av förhållandenas natur
undantag i vissa avseenden bör ske från en regel med nu angivet syfte, torde
jag senare få återkomma.
I promemorian har ingående behandlats spörsmålet, örn den som efter
vederbörlig ansökan erhållit rätt att inom anvisat område anställa undersökningsarbete
å inmutningsbara mineral skall likställas med markägare, eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
25
om för sådan likställighet skall krävas, att inmutaren fått visst arbetsområde,
utmål, sig tilldelat med rätt att inom detta bryta och tillgodogöra sig sådana
mineral. Enligt vad i promemorian uttalas bör det sistnämnda fordras. Till
stöd härför har framhållits bland annat, att först i och med att utmål erhållits
kunde det sägas föreligga säkerhet för att det funnes en fyndighet
lämplig för gruvdrift och först därefter hade den som ämnade tillgodogöra
sig fyndigheten erhållit den säkra ställning, som måste krävas för att honom
skulle kunna tillerkännas de rättigheter eller åläggas de skyldigheter som tillkomme
en delägare i ett företag enligt vattenlagen. Förslaget i denna del har ej
mött erinran i yttrandena. I några yttranden har beträffande detta spörsmål
särskilt framhållits, att med nuvarande metoder undersökningsarbete å mineral
kunde bedrivas med tillfredsställande resultat även om fyndigheten läge under
vatten. Något behov synes således icke föreligga av att på ett tidigare
stadium bereda inmutaren samma rättsställning som en markägare. Med hänsyn
till det anförda torde sådan likställighet böra genomföras endast med
avseende å den som fått utmål sig tilldelat.
Den nu angivna regeln innebär alltså, att först sedan gruvinnehavaren fått
sig anvisat utmål denne äger vitsord till ett företag enligt vattenlagen. En annan
följd av denna regel är, att vattenlagens bestämmelser om skyldighet att
deltaga i ett av annan sökt företag icke kunna vinna tillämpning gentemot en
inmutare, som ännu ej erhållit utmål. Med utgångspunkt härifrån har i promemorian
uppmärksamheten fästs på det fall att, vid en i vederbörlig ordning
sökt torrläggningsförrättning, förbättrad torrläggning beräknas komma att
vinnas för ett markområde, beträffande vilket inmutningsrätt meddelats men
vilket däremot icke såsom utmål tilldelats den som erhållit inmutningsrätten.
Vidare har uppmärksammats det förhållandet, att en mineralfyndighet kan
bliva känd först efter det tillstånd till ett torrläggningsföretag meddelats.
Även om i dylika fall företaget icke utföres med tanke på att genom torrläggningen
bereda marken där fyndigheten är belägen särskild båtnad ur
gruvbrytningssynpunkt, kan dock torrläggningen komma att lända till stadigvarande
nytta för en gruvinnehavare, som efter det medgivande till företaget
lämnats fått området i fråga åt sig anvisat såsom utmål. Det torde som
i promemorian framhållits i princip få anses skäligt, att gruvinnehavare, som
sålunda vinner nytta av torrläggningen, även deltager i kostnaden härför.
Jag har dock ej ansett erforderligt att föreslå några särskilda bestämmelser
i detta hänseende. På sätt i promemorian anförts torde det icke vafa uteslutet
att i vissa fall — med tillämpning av bestämmelserna i 10 kap. 77 §
vattenlagen örn ny uppskattning av värdet av den båtnad som genom torrläggning
beredes till samfälligheten hörande mark — skyldighet att bidraga
till företagets kostnader kan inträda för gruvinnehavare, som efter det
tillstånd till företaget lämnats fått utmål sig tilldelat.
Enligt det genom promemorian framlagda förslaget skall gruvinnehavare
i allo jämställas med ägare av fast egendom. Vad angår vattenlagens regler
om tvångsdelaktighet i torrläggningsföretag innebär detta, å ena sidan, att
en gruvinnehavare kan påkalla tillämpning av dessa regler gentemot mark
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
ägare vilkas mark beredes båtnad av torrläggningen, samt, å andra sidan,
att en gruvinnehavare, vilkens gruva vinner båtnad av ett för annat ändamål
än mineralfyndighetens tillgodogörande sökt företag, kan åläggas skyldighet
att deltaga i kostnaderna för detta. 1942 års torrläggningssakkunniga ha beträffande
förslaget i denna del ifrågasatt, om bestämmelserna örn tvångsdelaktighet
borde äga tillämpning då torrläggning sökts i syfte att vinna båtnad
för gruva. I varje fall vore enligt de sakkunnigas mening en föreskrift påkallad
av innebörd, att tvångsdelaktighet icke skulle föreligga vid företag
till förmån för gruva i det fall att båtnaden för annan mark än den som
hörde till gruvområdet kunde antagas vara ringa i förhållande till båtnaden
för gruvan. Som skäl för sin ståndpunkt i detta hänseende ha de sakkunniga
framhållit, att uppenbara svårigheter förelåge att på förhand något så
när tillförlitligt uppskatta båtnaden för gruvinnehavare samt att det under
sådant förhållande syntes föga tilltalande att vid en förrättning, som sökts
av gruvinnehavaren, till grund för kostnadsfördelningen lägga en båtnadsberäkning,
vid vilken å ena sidan för den i företaget ingående jordbruksjorden
båtnad beräknats i detalj för ägofigur efter ägofigur medan å andra
sidan för gruvan endast en mycket approximativ uppskattning av båtnaden
kunnat ske. Såsom de sakkunniga framhållit möta givetvis svårigheter att
på förhand beräkna den båtnad som en gruva kan erhålla av ett torrläggningsföretag.
Det må emellertid framhållas, att svårigheter av liknande art
förefinnas även när i andra fall fråga är om uppskattning av båtnad som icke
utgöres av jordförbättring, t. ex. värdeökning av tomtmark eller sådan värdeökning,
som genom torrläggning beredes mark till följd av ökade möjligheter
till torvtäkt, grustäkt eller dylikt. Med hänsyn till svårigheterna att
i dessa fall med tillförlitlighet bestämma den genom torrläggningen åvägabragta
värdehöjningens belopp var även under förarbetena till vattenlagen
fråga om utsträckning av reglerna om tvångsdelaktighet att avse fall, då båtnaden
utgöres av annat än jordförbättring, föremål för ingående överväganden.
Härvid stannade man slutligen för den nu gällande ordningen, enligt
vilken i fråga om rätt att påkalla tvångsanslutning likställighet råder oavsett
om sökanden avser att vinna jordförbättring eller om sökanden åsyftar
annan av markens torrläggning beroende förmån. Några särskilda olägenheter
av lagens ståndpunkt i detta hänseende ha ej under tillämpningen försports.
Enligt min mening föreligga näppeligen tillräckliga skäl för att nu
med avseende å gruva frångå denna grundsats genom att betaga gruvinnehavare
rätt att påkalla tvångsanslutning av sådana markägare för vilkas
mark torrläggningen medför båtnad. Det må i detta sammanhang erinras
örn att den som med tillämpning av reglerna örn tvångsdelaktighet blivit
skyldig att inträda som delägare i ett torrläggningsföretag icke är pliktig att
vidkännas större bidrag till kostnaden för företaget än som svarar mot värdet
å den båtnad som beredes hans mark.
Kammarkollegiet har i ett annat avseende ifrågasatt, örn gruvinnehavare
med avseende å honom tillkommande rätt till gruvan borde i allo likställas
med ägare av fast egendom. I sådant hänseende har kollegiet påpekat, att
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
27
enligt 7 kap. 54 § vattenlagen vöre markägare, som tvingats med i ett invallningsföretag,
berättigad påfordra att honom tillhörig i samfälligheten
ingående mark skulle lösas för företagets räkning, samt uttalat tvekan om
motsvarande rätt borde tillkomma gruvinnehavare. Detta spörsmål synes
emellertid sakna egentlig praktisk betydelse. Är rätten till gruvan av något
värde, torde sålunda gruvinnehavaren näppeligen påfordra inlösen av densamma.
Med hänsyn härtill finner jag ej av behovet påkallat att i detta
hänseende föreslå någon särregel beträffande gruva.
Den förordade regeln om gruvinnehavares likställighet med markägare har
i det vid promemorian fogade lagförslaget kommit till uttryck genom stadgande
i 14 kap. 2 § att i avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt
vattenlagen äro förenade med äganderätt till fast egendom, skall med
ägare vara likställd gruvinnehavare, såvitt angår den rätt som tillkommer
honom med avseende å honom tilldelat utmål. Kommerskollegiet har mot
den föreslagna formuleringen invänt, att denna skulle kunna föranleda den
missuppfattningen att gruvinnehavare beträffande utmålet skulle få samma
rätt som fastighetsägare för sin fasta egendom, medan avsikten vore att
ifrågavarande likställighet skulle avse endast gruvinnehavarens rätt till mineralfyndigheter
inom utmålet. Med hänsyn härtill har kollegiet föreslagit,
att med ägare av fast egendom skulle likställas gruvinnehavare såvitt angår
den rätt till inmutningsbara mineral som tillkommer honom med avseende
å honom tilldelat utmål. I anledning av denna invändning må framhållas,
att rätten till gruva enligt gruvlagen innefattar rätt att inom utmålet bryta
och tillgodogöra sig, förutom inmutningsbara mineral, även i viss omfattning
icke inmutningsbara sådana. Då uppskattning skall ske av den båtnad
som genom ett företag beredes en gruva bör hänsyn tagas till alla moment
som sålunda ingå i gruvrätten. Detta utesluter icke att marken till utmålet
i andra hänseenden kan vinna båtnad av företaget samt jämväl markägaren
på den grund vara att anse som sakägare med avseende å företaget.
Mot det i promemorian föreslagna stadgandet torde vissa invändningar
av formell art kunna framställas. Syftet med stadgandet synes bäst vinnas
genom att, i fråga örn rättigheter och skyldigheter som äro förenade med
fast egendom, med fastighet i vattenlagen likställa gruva som erhållit utmål.
Härav följer, att gruvinnehavaren med avseende å gruvan och vad därtill
hörer skall behandlas på samma sätt som ägare till fastighet med avseende
å denna. Med gruva torde i detta sammanhang böra förstås ej endast
sådan gruva där fyndigheten är av inmutningsbar beskaffenhet utan även
stenkolsgruva eller annan fyndighet som avses i 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter
m. m. I detta fall ersättes utmålet av koncessionsområdet.
Delägare i ett torrläggningsföretag har att svara ej allenast för sin del av
kostnaden för företagets genomförande utan även för den å hans fastighet
belöpande andel av framtida underhållskostnad. Skulle fastigheten övergå
till ny ägare, är jämväl denne pliktig att taga del i kostnaden för företaget.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
De bidrag som fastighetens ägare sålunda bär att gälda kunna självfallet
om så erfordras uttagas ur fastigheten. Därest gruva på sätt föreslagits likställes
med fast egendom kommer gruvan att på motsvarande sätt svara för
gruvinnehavarens skyldigheter beträffande företaget. Gruvrätten kan emellertid
på sätt framhållits i promemorian förverkas, varför den ej har samma
värde som underlag för en fortlöpande skyldighet som en jordbruksfastighet.
Motsvarande gäller i viss mån även beträffande fastighet, vars huvudsakliga
värde utgöres av därå befintlig torvmosse, stenbrott eller dylik tillgång
som på jämförelsevis kort tid kan förbrukas. I den mån kostnaden för
ett gemensamt företag belöper på gruva eller fastighet av angiven beskaffenhet
kunna nu anförda omständigheter medföra, att övriga intressenter
utsättas för särskilda risker. Med hänsyn härtill har i promemorian föreslagits
införande i 7 kap. 29 § av ett fjärde stycke av innehåll, att om sökande
till företaget eller den som är likställd med sökanden vinner sådan båtnad
som i första stycket avses — d. v. s. båtnad som utgöres av annat än jordförbättring
eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som eljest huvudsakligen
har värde såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält eller dylikt
— han må om skäl därtill anses föreligga förpliktas att ställa säkerhet för
den kostnad som på sådan grund belöper på honom. Detta förslag torde
böra genomföras, varvid dock bestämmelsen, som saknar närmare samband
med innehållet i övrigt i 29 §, torde böra upptagas såsom en med 29 a betecknad
paragraf. Genom en sådan bestämmelse synas delägare i ett torrläggningsföretag
kunna i nu avsedda fall erhålla säkerhet för att icke på
grund av initiativtagarnas insolvens behöva svara för de sistnämndas andel
av kostnaderna. Någon erinran av saklig innebörd mot förslaget i denna
del har ej framställts i yttrandena. Däremot har anmärkts, att med hänsyn
till stadgandets placering ej fullt tydligt framginge om skyldigheten att ställa
säkerhet omfattade även kostnad för underhåll av dike, varom stadgas i
34 § under rubriken »Om förbättring och underhåll av dike». Att bestämmelsen
bör avse även sådan kostnad torde vara uppenbart. För att detta
klart skall framgå torde i 34 § lämpligen böra intagas en hänvisning till
29 a §. I anledning av vad kammarkollegiet yttrat därom att säkerheten
borde omfatta även exempelvis fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § må framhållas,
att detta lagrum icke äger tillämpning å torrläggningsföretag. I övrigt vill
jag anmärka att till torrläggningskostnad räknas enligt 7 kap. 32 § förutom
arbetskostnaden jämväl skadestånd och annan ersättning som föranledes av
företaget.
Föreningen statens lantbruksingenjörer har i samband med behandlingen
av det föreslagna stadgandet örn skyldighet att ställa säkerhet framhållit, att
det sedan en malmfyndighet blivit slutbruten kunde visa sig att vidmakthållandet
av företaget icke längre vöre lönande. I sådant fall kunde det ställa
sig billigare för gruvinnehavaren att betala övriga delägare i företaget ett
belopp motsvarande deras kostnader för företaget i stället för att för framtiden
erlägga på gruvan belöpande del av underhållskostnaden. Häremot må
Kungl. Maj:ts proposition nr G3.
29
erinras, att intet hindrar en sökande att från början bestämma sig för att icke
påfordra delaktighet av annan, varigenom han alltså själv kan bestämma
hur länge företaget lämpligen bör vidmakthållas. Att stadga rättighet för
sökanden att efter det företaget fullbordats mot erläggande till övriga delägare
av deras utgifter för företaget erhålla befrielse från skyldighet att
gälda framtida underhållskostnad torde stöta på praktiska svårigheter. Sålunda
kan en fastighet under den tid företaget ägt bestånd ha bytt ägare, varjämte
hänsyn måste tagas till att under denna tid delägarna i regel torde lia
nedlagt särskilda kostnader för att kunna tillgodogöra sig torrläggningen.
Givetvis är det emellertid intet som hindrar att i här avsedda fall delägarna
träffa frivillig överenskommelse om företagets upphörande.
Det av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol väckta förslaget,
att vid syneförrättning i fråga örn företag där båtnaden huvudsakligen utgöres
av annat än jordförbättring skulle bestämmas hur återställelse av förut
rådande förhållanden framdeles borde ske, synes icke lämpligen böra genomföras.
Det torde möta stora svårigheter att på förhand meddela bestämmelser
härom. En allmän princip i vattenlagen är även att företag skola planeras
med tanke på att de komma att äga bestånd för framtiden.
Enligt 7 kap. vattenlagen skall i allmänhet innan ett torrläggningsföretag
påbörjas inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras.
Ansökan om företaget skall ingivas till länsstyrelsen, varefter frågan prövas
vid syneförrättning enligt 10 kap. I regel vinner det utlåtande vilket sedermera
i saken avgives av synemännen laga kraft, om det ej överklagas hos
vattendomstolen. I vissa fall skall emellertid utlåtandet underställas vattendomstolens
prövning. 1943 års riksdag har såsom förut nämnts uttalat tvekan
om denna ordning för prövning av torrläggningsfrågor vore lämplig beträffande
företag i syfte att främja gruvdrift samt hemställt om utredning angående
frågan om tillstånd till dylika företag skulle kunna meddelas efter sådan
prövning som stadgas för ansökningsmål, d. v. s. handläggas direkt av
vattendomstolen. I den upprättade promemorian har även föreslagits möjlighet
för gruvinnehavare eller annan som vinner båtnad av annat slag än jordförbättring
eller värdeökning av tomtmark eller därmed likställd mark att
vid vattenavledning eller invallning välja mellan att ingiva ansökan om medgivande
till företaget antingen till vattendomstolen eller till länsstyrelsen. I
förra fallet bestämmer enligt förslaget vattenrättsdomaren eller vattendomstolen,
huruvida det erfordras att ärendet behandlas vid särskild syneförrättning.
I det senare fallet skall däremot ärendet alltid handläggas vid sådan
förrättning. Då såsom i promemorian anförts åtminstone i en del fall en
tidsvinst torde kunna ernås genom ärendets handläggning av vattendomstolen
såsom första instans, torde den föreslagna valrätten böra genomföras.
Härvid torde dock den inskränkningen böra ske, att valrätt skall vara för
handen endast i det fall att med företaget avses att vinna huvudsakligen sådan
båtnad som nyss nämnts. Beträffande prövningen av dikningsmål, vilka
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 63.
alltid synas böra handläggas vid syneförrättning såsom första instans, torde
däremot någon ändring icke vara påkallad. Det synes ligga i sakens natur,
att prövning av ansökan örn vattenavledning eller invallning utan förutgången
syneförrättning företrädesvis torde komma i fråga i de fall då företaget
berör endast ett fåtal intressenter eller tvångsanslutning icke påfordras.
Med det genom promemorian framlagda förslaget torde vara avsett, att —
i fall vattenrättsdomaren eller vattendomstolen föreskrivit att genom ansökning
hos vattendomstolen anhängiggjort mål skulle behandlas vid syneförrättning
— synemännens utlåtande städse skall underställas vattendomstolens
prövning. I ett yttrande har anmärkts, att detta emellertid icke kommit till
uttryck i den föreslagna ändringen av 7 kap. 45 §. Anmärkningen synes i
och för sig riktig. Emellertid bör enligt min mening den omständigheten att
ansökningen ingivits till vattendomstolen icke utan vidare föranleda därtill
att underställning alltid skall ske. Det bör i stället övervägas, huruvida skäl
av saklig innebörd tala för att underställning i dessa fall skall ske i vidare
omfattning än som nu är förhållandet i fråga örn utlåtande som avgivits vid
syneförrättning vilken verkställts efter ansökan som ingivits till länsstyrelsen.
Då sådana skäl icke synas föreligga, torde underställning av synemännens
utlåtande — oavsett om detta avgivits sedan vattenrättsdomaren eller
vattendomstolen förordnat om syneförrättningen eller ej — böra ske endast
i de fall som nu finnas angivna i 45 § andra stycket. I enlighet härmed har
paragrafen omarbetats, i samband varmed vissa följdändringar vidtagits
i 46 och 55 §§.
De bestämmelser som i 11 kap. meddelats rörande förfarandet vid vattendomstol
i ansökningsmål torde i allmänhet vara väl ägnade att tillämpas jämväl
i de fall då i enlighet med vad förut anförts mål som avses i 7 kap. prövas
i den för ansökningsmål stadgade ordningen. Vissa mindre jämkningar ha
dock ansetts böra vidtagas i följd av förslaget, alt ansökan om vattenavledning
eller invallning må kunna prövas utan förutgången syneförrättning. I
fråga om underrättelse till kammarkollegiet m, m. har sålunda i 35 § 2 mom.
intagits en hänvisning till 10 kap. 42 §. Vidare har vad i 45 § 3 mom. stadgas
för det fall, att någon sakägare vill förena sig med sökanden om företag enligt
3 eller 8 kap. eller yrka att däråt gives större omfattning, utvidgats att
gälla jämväl företag enligt 7 kap. Bestämmelsen i 56 § tredje stycket angående
återkallelse av ansökan, när sökandena äro flera, har likaledes utvidgats att
omfatta ansökningsmål rörande företag enligt 7 kap. Även stadgandena i 62 §
3 mom. tredje stycket örn meddelande av bestämmelser rörande delaktigheten
i vissa företag och i 63 § första stycket om bestämmande av viss tid för
arbetes utförande ha ändrats så att de bliva tillämpliga jämväl beträffande
företag enligt 7 kap. Slutligen har i 11 kap. 65 § gjorts en hänvisning beträffande
företag enligt 7 kap. till 10 kap. 79 § tredje stycket, varjämte en redaktionell
följdändring vidtagits i 11 kap. 27 § 1 mom.
De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 april 1944.
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
31
I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över detta lagförslag, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.
1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa jämkningar av redaktionell natur är likalydande med
det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 februari
1944.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 31 januari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 21 januari 1944, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn S. Å. Edling.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
33
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 februari 1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks-, handels- och
folkhushållningsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Bergquist, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det till lagrådet
den 21 januari 1944 remitterade förslaget till lag om ändring i 7, 11
och 14 kap. vattenlagen; därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som
av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa redaktionella jämkningar
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Thore Wisén.
Hiliana till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 63.
1