Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
1
Nr 61.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom,
m. m.; given Stockholms slott den 28 januari 1944.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss
kronoegendom,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Bihang till riksdagens protokoll 19W. 1 sami. Nr 61.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.
Härigenom förordnas, dels att 7 §, 9 § 1 morn., 12, 13, 17 och 19 §§, 25 §
1 mom. samt 31, 33, 34, 37, 38, 40, 45, 46 och 47 §§ förordningen den 22 juni
1934 angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 20 § samma förordning
skall upphöra att gälla.
7 §•
Arrende av jordbruksegendom skall i allmänhet omfatta minst tio och
högst tjugo år; dock må, i avbidan på fullbordande av skifte, större dikningsföretag,
vattenavledning eller invallning, så ock i händelse under närmast
följande åren annat förhållande antages inträda, som väsentligen inverkar
på egendomens arrendevärde, ävensom därest egendomen är avsedd
att försäljas, utarrendering ske på kortare tid än tio år.
Anses större---befunna odlingarna.
9 §.
1 mom. Är arrendator av jordbruksegendom på grund av kontrakt optionsberättigad,
eller har han eljest innehaft arrende av egendomen så lång
tid, att denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till
fem år, skall vid förnyad utarrendering av egendomen arrendet på de fastställda
arrendevillkoren hembjudas honom eller, i händelse han avlidit, hans
änka och barn; dock att domänstyrelsen må, örn arrendatorn påtagligen
eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet, besluta, att hembud icke
skall äga rum. Därest arrendatorn avlidit samt efterlämnat änka och barn
eller flera barn, skall föreläggande givas dem att, om de vilja gemensamt
behålla arrendet, till handhavande för deras räkning av egendomens skötsel
anmäla någon av nämnda dödsbodelägare eller annan lämplig person.
12 §.
Arrendeavgiften skall för varje arrendeår erläggas på sätt domänstyrelsen
bestämmer under uppbördstermin från och med den 1 till och med den
14 mars det kalenderår, då arrendeåret utlöper.
Kungl. Maj.ts proposition nr 61. 3
13 §.
1 mom. Kronan åligger att tillhandahålla arrendatorn för jordbruket nödiga
byggnader.
2 mom. Vill arrendatorn uppföra ny byggnad, gore med uppgift om byggnadens
beskaffenhet och den beräknade kostnaden anmälan därom hos domänstyrelsen.
Efter verkställd utredning må domänstyrelsen bestämma, om
byggnaden skall uppföras, därvid tillika, under hänsynstagande till den nytta
arrendatorn har av byggnaden, skall bestämmas den honom därför tillkommande
ersättningen. Denna skall gottgöras arrendatorn kontant eller efter
överenskommelse genom avkortning å arrendeavgiften antingen sedan arbetet
blivit av domänintendenten avsynat och godkänt eller ock i mån av
arbetets utförande.
3 mom. Har arrendatorn å egendomen uppfört byggnad, till vars uppförande
han icke erhållit tillstånd, och gör han framställning om ersättning
för dylik byggnad utöver vad enligt allmän lag tillkommer honom, må domänstyrelsen
tillerkänna honom sådan ersättning vid avträdet av egendomen, dock
endast under förutsättning att genom byggnadens uppförande egendomens
arrendevärde ökats i sådan grad, att vad i ersättning utgives jämte ränta därå
varder kronan gottgjort.
17 §.
Arrendatorn skall tillförbindas att städse i fullgott stånd underhålla vid
egendomen befintliga byggnader och dess övriga tillhörigheter ävensom att
enligt de närmare föreskrifter, som genom arrendekontraktet må vara meddelade,
väl hävda och i god växtkraft hålla egendomens åker och äng. Vad
nu stadgats innefattar icke inskränkning i den kronan såsom jordägare enligt
allmän lag åliggande skyldigheten att verkställa sådan nybyggnad eller
ombyggnad av i arrendet ingående arbetarbostad, som erfordras för bostadens
hållande i det skick som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga
kräves.
Det ersättningsbelopp —--avhjälpt bristerna.
19 §.
I arrendekontraktet skall intagas förbehåll därom att arrendatorn är pliktig
att genom avkortning å ett eller flera års arrendeavgift mottaga den ersättning
för vid täckdikning använda tegelrör eller andra rör av lika varaktig
beskaffenhet och för vid anläggande av cementerad gödselstad använt
material, som enligt allmän lag må tillkomma honom.
25 §.
/ mom. I arrendekontraktet skall intagas förbehåll därom, att arrendatorn
endast med domänstyrelsens medgivande må sätta annan i sitt ställe.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
31 §.
Skall jordbruksegendom utarrenderas på kortare tid än fem år, må utarrenderingen
ske i den ordning, domänstyrelsen i varje fall bestämmer; och vare
vid fastställande av arrendevillkoren domänstyrelsen ej bunden av bestämmelserna
här ovan i detta kapitel och ej heller av stadgandena i allmän lag,
i den mån avvikelse från dem må göras.
33 §.
De åligganden och befogenheter, som i avseende å utarrendering av jordbruksegendom
och med arrendet sammanhängande förhållanden tillkomma
domänstyrelsen, må efter Kungl. Maj:ts bestämmande utövas av överjägmästaren
eller annan domänstyrelsen underställd tjänsteman, dock med den
inskränkning, som följer av stadgandet i 34 § angående bestämmandet i vissa
fall av kortare arrendetid än fem år, samt med iakttagande att frågor om
utförande av byggnadsarbeten och om ersättning åt arrendatorn i anledning
av arrendet alltid skola avgöras av domänstyrelsen.
Domänstyrelsen må---och gödsel.
34 §.
Upplåtelse, som i 32 § sägs, skall ske för minst fem år, såvitt icke upplåtelsen
avser mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe),
där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga
bärgning. Dock må, där särskilda omständigheter föranleda därtill, domänstyrelsen
bestämma, att upplåtelsen skall ske för kortare tid än fem år.
Såsom sådana omständigheter skall särskilt anses, förutom förhållanden,
som omförmälas i 7 § första stycket, att optionsberättigad arrendator, med
hänsyn till ålder, hälsotillstånd eller dylikt eller på grund därav att han
ingått eller har för avsikt att ingå avtal örn köp eller arrende av annan fastighet,
förklarar sig vilja avsluta arrendeavtal på kortare tid än fem år, eller
att med hänsyn till kronans skogsbruk det för kronan är av synnerlig vikt,
att utarrenderingen sker för kortare tid.
Avser arrendet huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe,
som i första stycket sägs, må upplåtelsen ske för tid, som i varje fall
finnes lämpligast.
Är arrendeavtalet---år därefter.
37 §.
Arrendeavgiften skall erläggas till jägmästaren å tid, som i kontraktet bestämmes.
38 §.
Kronan åligge att å skogsjordbrukets byggnader, som tillhöra kronan,
verkställa de för deras bibehållande i brukbart skick erforderliga reparationer,
som ej äro av allenast mindre omfattning och som icke föranletts
av arrendatorns vållande. Med reparation av mindre omfattning förstås av
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
5
hjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar,
trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka
äro att anse såsom tillfällig lagning.
Anses av särskild anledning skogsjordbruk böra utarrenderas i obebyggt
skick, må sådant kunna ske.
■Sl
40
§.
Arrendatorn skall---av kronan.
Arrendatorn skall ock åläggas att om skada, som timat å byggnad och vars
avhjälpande ej åligger honom, lämna meddelande på sätt som angives i arrendekontraktet.
Försummar arrendatorn att lämna sådant meddelande, vare
han ansvarig för skada som därav kommer.
Rätt att---icke arrendatorn.
45 §.
Vad i 31 § finnes stadgat i avseende å utarrendering av jordbruksegendom
på kortare tid än fem år skall icke äga tillämpning vid utarrendering av skogsjordbruk.
Är den kortare arrendetiden föranledd därav, att skogsjordbruket
är avsett att försäljas, äger dock domänstyrelsen förordna, att vid utarrenderingen
undantag må göras från de bestämmelser, som eljest skolat tillämpas.
4G §.
Utarrendering av lägenhet för annat ändamål än jordbruk må, med iakttagande
av stadgandet i 2 kap. 70 § femte stycket lagen om nyttjanderätt till
fast egendom, ske i den ordning och under de villkor, som för varje fall
prövas lämpliga.
47 §.
Kungl. Majit eller, i den mån Kungl. Majit därom beslutar, domänstyrelsen
äger meddela de närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga
för tillämpningen av här ovan angivna grunder.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Förordningen skall dock icke verka rubbning i de bestämmelser, vilka vid
dess ikraftträdande äga tillämpning beträffande därförinnan tillkomna arrendeförhållanden.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28
januari 1944.
N ärvar ande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler
fråga om ändrade grunder för förvaltningen av viss kronoegendom, m. m.
samt anför därvid följande.
Efter beslut vid 1943 års riksdag (prop. nr 346; r. skr. nr 533) utfärdades
den 22 december 1943 (nr 883 och 884) lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom samt
lag om förköpsrätt, vilka lagar trädde i kraft den 1 januari 1944. Vid genomförande
av denna lagstiftning förutsattes, att de särskilda författningar, som
reglerade förhållandena vid kronoarrenden och ecklesiastika arrenden, skulle
underkastas en översyn i syfte att bringa dem i närmare överensstämmelse
med de ändrade stadgandena i arrendelagen. Frågan om ändrade grunder för
upplåtelse av kronoegendomar har i anledning härav varit föremål för beredning
inom jordbruksdepartementet. I en i oktober 1943 inom departementet
upprättad promemoria bär sålunda upptagits förslag till de ändringar i förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom, m. m., som föranledas av förslagen i propositionen nr
346/1943. Sedermera har i januari 1944 ytterligare en promemoria i ämnet
upprättats inom jordbruksdepartementet. Över promemoriorna ha yttranden
avgivits av domänstyrelsen, föreningen arrendatorer av kronoegendomar i
Malmöhus län u. p. a., svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, svenska
sågverksindustriarbetareförbundet, Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet
landsbygdens folk (R.L.F). Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer
u. p. a., som beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, har icke begagnat sig därav.
Innan jag närmare ingår på en redogörelse för innehållet i promemoriorna
och de däröver avgivna yttrandena, torde jag få erinra örn gällande bestämmelser
i förevarande hänseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
7
Gällande bestämmelser.
Förordningen den 22 juni 193A innehåller de regler, som vid sidan av vad
i allmän lag finnes stadgat skola gälla vid arrendeupplåtelser av kronan tillhörig
jordbruksegendom under domänstyrelsens förvaltning ävensom de krokan
tillhöriga fisken samt tomt- och andra jordlägenheter, som förvaltas av
domänstyrelsen. I fråga om utarrendering av jordbruksegendomar gälla allmänna
bestämmelser (3—31 §§) samt beträffande utarrendering av vissa å
kronoskogar belägna jordbruksegendomar (skogsjordbruk) därjämte särskilda
bestämmelser (32—45 §§).
Enligt 7 § förordningen skall arrende av jordbruksegendom i allmänhet
omfatta minst 15 och högst 20 år.
I 9 § 1 mom. förordningen stadgas att, örn arrendator av jordbruksegendom,
som förut varit utarrenderad för kronans räkning, på grund av kontrakt
är optionsberättigad, eller han eljest innehaft arrende av egendomen så lång
tid, att denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår
till fem år, och han väl brukat egendomen, arrendet skall vid förnyad utarrendering
av egendomen på de fastställda arrendevillkoren hembjudas honom
eller, i händelse han avlidit, hans änka och barn. I senare fallet skall,
därest arrendatorn efterlämnat både änka och barn eller flera barn, föreläggas
dem att, örn de vilja gemensamt behålla arrendet, till handhavande för
deras räkning av egendomens skötsel anmäla lämplig person.
Därest optionsrätt icke äger rum eller förfallit, skall arrendet mot de fastställda
arrendevillkoren i enlighet med vad domänstyrelsen finner lämpligt
utbjudas antingen under hand eller ock å offentlig auktion (10 § 1 morn.).
Det ankommer på domänstyrelsen att pröva avgivna anbud. Sådan prövning
må ej ske, förrän minst 14 dagar förflutit från det arrendet blivit genom
kungörelse i tidning utbjudet. Anbud, som understiger det åsätta arrendevärdet,
må ej antagas. Inkomma två eller flera anbud, vilka minst uppgå till
den fastställda arrendeavgiften, skall det högsta antagas, därest anbudsgivaren
icke på grund av särskilda omständigheter finnes olämplig såsom kronoarrendator.
(10 § 2 mom.)
Beträffande arrendeavgift föreskrives att denna skall vara utsatt till hälften
i penningar och till hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas
i länets markegångstaxa, att lösas med penningar efter senast fastställda
pris enligt litt. A i markegångstaxan (12 g 1 inom.).
I 13—17 §§ förordningen äro intagna bestämmelser bland annat om arrendatorns
skyldighet att verkställa nybyggnad och underhåll av byggnader å
jordbruksegendom. Härutinnan stadgas alt, där vid arrendevillkorens fastställande
nybyggnad befinnes erforderlig, arrendatorn i arrendekontraktet skall
åläggas verkställa arbetet. Ersättningen skall efter domänstyrelsens bestämmande
gottgöras arrendatorn kontant eller genom avkortning å arrendeavgiften
antingen sedan arbetet blivit av domänintendenten avsynat och godkänt
eller ock i mån av arbetets utförande. Då domänstyrelsen därtill finner an
-
8
Kunni. Maj:ts proposition nr 61.
ledning, må styrelsen träffa avtal med annan än arrendatorn om utförande
av nybyggnad. Arrendatorn skall tillförbindas att städse i fullgott stånd underhålla
vid egendomen befintliga byggnader oavsett deras skick vid tillträdet.
I fråga om ersättning för täckdikning, som verkställts av arrendatorn, föreskrives,
att i arrendekontraktet skall intagas förbehåll därom, att arrendatorn
skall vara pliktig mottaga den ersättning för vid täckdikning använda
tegelrör, som enligt lag må tillkomma honom, genom avkortning å ett eller
flera års arrendeavgift (19 §). Förordningens 20 § innehåller bestämmelser
om arrendatorns rätt att låta förändra sättet för jordens torrläggning m. m.
samt beträffande kostnader för byggande av väg i enlighet med lagen örn enskilda
vägar. I förordningen stadgas rörande rätten för arrendatorn att sätta
annan i sitt ställe att, där arrendeavtalet avser tid ej understigande 15 år, i
arrendekontraktet skall intagas förbehåll därom, att rätt att sätta annan i
sitt ställe enligt vad i 2 kap. 8 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom
sägs icke tillkommer arrendatorn (25 § 1 morn.).
Enligt 31 § förordningen gäller att, om jordbruksegendom skall utarrenderas
på kortare tid än 15 år, utarrendering må ske i den ordning domänstyrelsen
i varje fall bestämmer. Vid fastställande av arrendevillkoren är
domänstyrelsen ej bunden av bestämmelserna i 1934 års förordning och ej
heller av stadgandena i allmän lag, i den mån avvikelse från dem må göras.
I avseende å utarrendering av sådana å kronoparker eller andra kronoskogar
belägna, av domänstyrelsen förvaltade jordbruksegendomar, som
prövas erforderliga för skötseln av skogarna (skogsjordbruk), gäller enligt
34 § förordningen, att upplåtelse skall, då arrendet omfattar, såvitt angår
de delar av riket, där lagen örn arrende av viss jord å landet i Norrland och
vissa delar av Svealand äger tillämpning, minst fyra hektar inrösningsjord
och, såvitt angår övriga delar av riket, odlad jord till en vidd av minst
fyra hektar, ske för minst 15 och högst 20 år. Då särskilda omständigheter
föranleda därtill, må domänstyrelsen dock bestämma, att upplåtelsen skall
ske för kortare tid än 15 år. Arrendeavtal, som varit gällande i 15 år, må
förlängas även för kortare tid. För den händelse arrendet omfattar mindre
ägovidd än vad förut sagts, må upplåtelse ske för tid, som i varje fall finnes
lämpligast. Därest arrendet gäller för längre tid än 5 år, åge arrendatorn
uppsäga arrendet till upphörande med utgången av femte arrendeåret. I sådant
fall åligger det dock arrendatorn att uppsäga avtalet senast sex månader
därförinnan vid äventyr att han eljest är rätten därtill förlustig. Enahanda
rätt som nu sagts tillkommer arrendatorn vid utgången av vart femte år
därefter.
Arrendeavgiften för skogsjordbruk skall utsättas i penningar eller i en
eller flera av de persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas
med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan
samt skall vara till beloppet bestämd; dock utgör vad sist stadgats ej hinder
för att arrendatorn tillförbindes att gälda avgifter för brandförsäkring
av skogsjordbrukets åbyggnader (37 §).
I 38 § förordningen upptagas bestämmelser örn uppförande och underhåll
av byggnader å skogsjordbruken. Härutinnan stadgas, att det skall
Kungl. Majlis proposition nr 61.
9
åligga kronan att tillhandahålla arrendator nödiga byggnader och att å
dessa byggnader verkställa de för deras bibehållande i brukbart skick erforderliga
reparationer, som ej äro av allenast mindre omfattning och som
icke föranletts av arrendatorns vållande. Med reparation av mindre omfattning
förstås avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbeklädnad,
fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom andra
åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning. För det fall att å skogsjordbruk,
som skall utarrenderas, finnas byggnader, som tillhöra arrendatorn,
är, i den mån egendomens behov av nödiga byggnader därigenom är
tillgodosett, kronan fri från byggnads- och underhållsskyldighet. I arrendekontraktet
skall intagas bestämmelser örn vilka byggnader kronans byggnadsskyldighet
omfattar. För den händelse det av särskild anledning skulle
anses lämpligt att skogsjordbruk utarrenderas i obebyggt skick, må sådant
kunna ske.
Enligt 40 § förordningen skall arrendatorn tillförbindas att väl hävda
den arrenderade jorden, att avhjälpa sådana brister å kronan tillhöriga
nödiga byggnader, som föranleda blott mindre reparationer, samt att vårda
och underhålla skogsjordbrukets övriga tillhörigheter, så att icke något under
arrendetiden försämras.
I fråga om rätten till fiske föreskrives, att arrendator av skogsjordbruk
icke må förbjudas att för husbehov nyttja fiske, som hör till den arrenderade
jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där kronan
låtit vidtaga särskilda åtgärder till fiskets förbättrande, eller kräftfångst
(42 §).
1 förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning i vissa fall
av kronoegendom m. m. finnas upptagna regler som avse försäljning av kronan
tillhörig fast egendom under domänstyrelsens förvaltning. I 9 § stadgas
att, örn till jordbruk utarrenderad egendom, för vilken årliga arrendeavgiften
icke överstiger 2,000 kronor, skall försäljas eller upplåtas under
åborätt samt egendomen innehafts av arrendatorn själv eller ock av arrendatorn
och medlemmar av hans eller hans hustrus släkt före honom under
en tid av minst 10 år i följd och den därunder väl hävdats, egendomen
eller, om den skall styckas, den lott, som utgör huvudgården, skall hembjudas
arrendatorn, utan så är att på grund av särskilt förhållande hembud
anses icke böra ske eller, då fråga är om upplåtelse under åborätt, arrendatorn
ej är behörig att antagas till åbo.
Departementspromemoriorna.
Vid den inom jordbruksdepartementet i oktober 19A3 upprättade promemorian
ha fogats förslag till dels förordning örn ändring i vissa delar av förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss
kronoegendom, dels ock förordning örn ändrad lydelse av 9 § förordningen
den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom
m. m. Av innehållet i promemorian må här återgivas följande.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
Enligt 1934 års förordning gälla för en viss grupp av jordbruksarrenden,
nämligen sådana som liro belägna å kronoparken eller andra kronoskogar
samt prövas erforderliga för skötseln av skogarna (skogsjordbruk), särskilda
bestämmelser (32—43 §§). Dessa bestämmelser ansluta sig väsentligen till
den sociala arrendelagstiftningen och norrländska arrendelagen. I förslaget
till ändring i nyttjanderättslagen har omfattningen av giltighetsområdet för
de sociala bestämmelserna utvidgats. Bland annat har den övre arealgränsen
höjts från 25 till 50 hektar odlad jord. I anslutning härtill synas vissa av de
särskilda bestämmelser i 1934 års förordning, som nu gälla endast för skogsjordbruk,
böra utsträckas att avse samtliga jordbruksarrenden, som omfatta
högst 50 hektar odlad jord. Av dessa särskilda bestämmelser är den viktigaste
skyldighet för kronan att tillhandahålla arrendatorn för jordbruket
nödiga byggnader och att å dessa byggnader verkställa de för deras bibehållande
i brukbart skick erforderliga reparationer, som ej äro av allenast mindre
omfattning och som icke föranletts av arrendatorns vållande. Hit höra vidare
föreskrifterna, att arrendeavgift skall vara till sin storlek bestämd, samt
att arrendatorn icke må förbjudas att för husbehov nyttja fiske, som hör till
den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där
kronan låtit vidtaga särskilda åtgärder till fiskets förbättrande, eller kräftfångst.
Ifrågavarande bestämmelser böra alltså hädanefter avse samtliga utarrenderingar
av jordbruksegendomar, som omfatta högst 50 hektar odlad
jord.
I propositionen har beträffande de sociala arrendena föreslagits i huvudsak
den förändringen, att arrendatorn i princip skall äga optionsrätt ävensom
förköpsrätt vid försäljning av den utarrenderade fastigheten. Beträffande kronoarrenden
gäller redan nu, att arrendator oberoende av den arrenderade
egendomens storlek och beskaffenhet i övrigt är optionsbei‘ätligad efter en
arrendetid av 5 år (9 § 1934 års förordning). Därest kronoarrendator!! avlidit,
gäller optionsrätten hans maka och barn.
Sådana särskilda förhållanden föreligga stundom att försäljning av en
kronoegendom, som varit utarrenderad, ej lämpligen hör ske till arrendatorn,
även örn han enligt 9 § 1929 års förordning är berättigad att erhålla hembud.
Egendomen kan behöva upplåtas till tomter eller erfordras för ett kommunalt
eller annat allmännyttigt ändamål, t. ex. idrottsplats eller skjutbana. I 1929
års förordning ulsäges därför uttryckligen, att hembud ej skall ske, där detta
på grund av särskilt förhållande icke anses böra förekomma. Med hänsyn
härtill synes det knappast lämpligt att genom uttrycklig bestämmelse i förordningen
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom fastlåsa,
att kronoarrendatorn obetingat skall äga förköpsrätt. Ifrågasättas kan,
örn icke 1929 års förordning bör ändras därhän, att hembudsrätten finge inträda
redan efter en besittningstid av 5 i stället för 10 år. Härigenom skulle
åstadkommas överensstämmelse med besitlningstiden för erhållande av
optionsrätt samt reglerna om förköpsrätt enligt förslag i förenämnda proposition.
Emellertid bör härvid uppmärksammas, att en kronoarrendator så
till vida äger en gynnsammare ställning än en arrendator av enskild jord
skulle komma att intaga, därest det framlagda förslaget rörande förköpsrätt
antages, att lösesumman för kronoegendomen bestämmes genom uppskattning,
medan köpeskillingen för den enskilda egendomen skall uppgå till vad
en spekulant visat sig bjuda. Med hänsyn härtill synes den i 9 § 1929 års
förordning angivna besitlningstiden örn 10 år skäligen böra bibehållas. Emellertid
bör detta lagrum i anslutning till förslaget om ändrad arrendelag jämkas
så att hembudsskyldigheten för kronan i princip skall avse jordbruksegendomar,
som omfatta högst 50 hektar odlad jord.
Enligt det i propositionen framlagda förslaget skall i 2 kap. 17 § nyttjan -
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
11
derättslagen intagas en ny bestämmelse av innebörd, att arrendator skall vara
berättigad att av jordägare erhålla gottgörelse för värdet av material, som av
arrendatorn använts för anläggande av cementerad gödselstad, så snart arbetet
blivit behörigen utfört. I 1934 års förordning 19 § bör lämpligen utsägas,
att arrendator skall vara skyldig att mottaga ersättningen för material
till cementerad gödselstad, som blivit anlagd av honom, liksom ersättning
för tegelrör, som använts vid täckdikning, genom avkortning å arrendet.
Kronoarrendator är, i motsats till vad som jämlikt 2 kap. 8 § nyttjanderättslagen
gäller för arrendator av enskild jord, icke berättigad att sätta annan i
sitt ställe, även örn arrendetiden uppgår till 15 år. Enligt det i propositionen
framlagda förslaget skulle sistnämnda lagrum ändras så att substitutionsrätt
skulle kunna inträda redan då arrendetiden uppgår till 10 år. Det i 25 § 1934
års förordning stadgade undantaget från substitutionsrätten torde böra ändras
i enlighet härmed.
Upplåtelsetiden för skogsjordbruk synes, i enlighet med vad som jämlikt
propositionen skall gälla för sociala arrenden, som regel böra angivas till lägst
5 år. Det undantag beträffande upplåtelsetiden, som nu gäller för skogsjordbruk
under viss minimiareal, torde i överensstämmelse med förslaget till
sociala arrendebestämmelser böra ändras till att avse sådana mindre brukningsdelar
(huggaretorp eller därmed jämförliga arbetarboställen), där arrendatorn
icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.
I anledning av de föreslagna ändringarna i 1934 års förordning torde
krävas vissa ändringar av huvudsaklig redaktionell natur i kungörelsen den
22 juni 1934 (nr 321) med tillämpningsföreskrifter till förordningen angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom. Dessa ändringar torde böra
utfärdas av Kungl. Majit i administrativ ordning.
I den i januari 1944 inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian
bar anförts i huvudsak följande.
De av riksdagen beslutade ändringarna i arrendelagen lia påkallat vissa
jämkningar i de förslag, som framlagts i den i oktober 1943 upprättade promemorian.
Härjämte har till ytterligare övervägande upptagits spörsmålet
beträffande byggnads- och underhållsskyldigheten beträffande de egentliga
jordbr uksdomänema.
Det bar härvid synts naturligt att ålägga kronan hela byggnadsskyldigheten,
alltså även i fråga om de större egendomarna.
Beträffande underhållet av byggnaderna har övervägts att pålägga arrendatorerna
av samtliga kronoegendomar under domänverkets förvaltning
med undantag av de s. k. skogsjordbruken skyldigheten att svara för det
normala underhållet av fastigheternas åbyggnader. Härvid har särskilt beaktats,
att kronoarrendatorerna, då kronan icke själv kan övertaga fastigheterna
till brukande, genom den arrendatorerna tillförsäkrade optionsrätten
och hembudsrätten vid försäljning av kronoegendom ha en säkrare ställning
än arrendatorerna av enskild jord. Den nu ifrågasatta anordningen
med underhållsskyldighet torde också visa sig förmånlig för arrendatorn vid
arrendeavgiftens bestämmande. Vad nu sagts skall givetvis icke föranleda
någon inskränkning i den kronan såsom jordägare enligt den nya arrendelagen
åliggande skyldigheten med avseende å arbetarbostäderna å kronoegendomarna.
I anslutning till riksdagens beslut alt avskaffa de s. k. naturaarrendena
torde bestämmelserna därom i 1934 års förordning böra ändras.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
Yttrandena.
Sveriges lantbruks förbund har lämnat utan erinran förslagen i båda promemoriorna.
Föreningen arrendatorer av kronoegendomar i Malmöhus län u. p. a.,
svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet och svenska sågverksindustriarbetareförbundet
ha tillstyrkt eller lämnat utan erinran de i den första
promemorian framlagda förslagen.
Domänstyrelsen — som överlämnat yttranden från samtliga domänintendenter
och jägmästare, som tjänstgöra såsom domänintendenter, ävensom de
Överjägmästare, vilkas arbetsområden beröras av ifrågavarande förslag
— har i anledning av den första promemorian för egen del anfört,
att styrelsen väl funne att, därest det för riksdagen framlagda förslaget
till lag angående ändring i vissa delar av lagen örn nyttjanderätt till
fast egendom bleve antaget, de särskilda författningar, som reglerade förhållandena
vid kronoarrenden, i erforderlig utsträckning borde bringas till
närmare överensstämmelse med de ändrade stadgandena i arrendelagen.
Domänstyrelsen hade därför i princip icke något att erinra mot de inom
jordbruksdepartementet upprättade ändringsförslagen. Styrelsen har emellertid
framhållit, att vissa bestämmelser i förslaget kunde leda till ett försämrat
ekonomiskt utbyte av jordbruksdomänerna. En inom styrelsen verkställd
preliminär beräkning hade givit vid handen att av styrelsens 1,022 jordbruksdomäner
omkring 690 stycken eller nära 70 procent skulle falla under
de föreslagna ändrade bestämmelserna angående kronans byggnads- och underhållsskyldighet.
I fråga om optionsrätten för arrendatorerna av skogsjordbruk
har domänstyrelsen anfört följande.
Såsom framgår av innehållet i 49 § i det i propositionen nr 346 framlagda
förslaget till lag angående ändring i vissa delar av arrendelagen skola bland
annat bestämmelserna om optionsrätt icke äga tillämpning, örn med upplåtelsen
väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft
för skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan mindre
brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe), där
arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Som
motiv för denna åtgärd har framhållits, att möjligheten att utbyta skogsarbetare,
som visat sig mindre lämplig för sina egentliga uppgifter, ehuru
han måhända uppfyllde sina åtaganden som arrendator, ej syntes rimligen
böra betagas skogsägaren. Om en tvingande lagstiftning rörande besittningstidens
längd gjordes tillämplig på de ifrågavarande arrendena, skulle följden
kunna bli den, att till skada för landets skogsvård en del för skogsarbete
mindre lämpade komma att kvarsitta å de arrendeställen, vilka anordnats
huvudsakligen för skogsskötselns höjande.
För närvarande äro innehavarna av dylika mindre brukningsdelar under
domänstyrelsens förvaltning enligt gällande förvaltningsgrunder tillförsäkrade
optionsrätt vid förnyad utarrendering.
De skäl, som i propositionen nr 346 framförts till stöd för att icke tillförsäkra
innehavare av huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe
optionsrätt, gälla i lika grad kronans fastigheter. Det föreligger under
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
13
stundom vissa svårigheter att kunna nöjaktigt tillgodose arbetskraften å
kronoskogarna och det ligger därför vikt uppå att den för ändamålet tillgängliga
arbetarstammen kan fullt utnyttjas. En dylik ordning skulle säkerligen
främjas, om större frihet förelåge vid valet av innehavare till dessa arrendeställen.
Under alla förhållanden finnes icke anledning att när den nuvarande
innehavaren tillförsäkrade optionsrätten upphör medgiva sådan rätt för ny
arrendator. På grund av de föreliggande omständigheterna synes emellertid
enligt styrelsens mening även böra övervägas, huruvida och i vilken omfattning
en avlösning kan äga rum av redan medgiven optionsrätt.
I detta sammanhang kunna även diskuteras andra åtgärder till främjande
av arbetskraftstillgången å skogarna. Inom vissa trakter har behovet av
arbetare å skogarna icke kunnat tillgodoses med hjälp av skogsjordbruksinneliavarna
och svårigheter lia vidare där förelegat att anskaffa annan lämplig
personal. Detta gäller särskilt körare. I syfte att öka antalet sådana arrendatorer,
som enligt kontrakt äro skyldiga att utföra skogsarbete, lia åtskilliga
smärre jordbruksdomäner överförts till skogsjordbruk. Men enligt styrelsens
mening bör hinder icke heller möta mot att, när verkligt behov därav
föreligger, i arrendekontrakten örn de egentliga jordbruksdomänerna intaga
viss arbetsskyldighet. Då dessa fastigheter äro av betydligt större omfattning
än skogsjordbruken, torde de dock icke lämpligen under den tid, arrendet
är förenat med arbetsskyldighet, böra hänföras lill kategorien skogsjordbruk
och i arrendehänseende behandlas som denna kategori.
Beträffande de i promemorian ifrågasatta bestämmelserna om arrendeavgiften
har domänstyrelsen yttrat.
Enligt förslaget skulle arrendeavgiften för jordbruksdomäner upp till 50
hektar odlad jord kunna utsättas i endast penningar. Detta torde icke lia
avsetts och skäl föreligger icke heller att i samband med genomförande av
de av propositionen föranledda jämkningarna vidtaga en sådan ändring. För
dessa jordbruksdomäner bör alltjämt i nu förevarande hänseende särskilt
med tanke på den längre arrendetiden gälla föreskriften i 12 § 1 morn., enligt
vilken arrendeavgiften skall vara utsatt lill hälften i penningar och till hälften
i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa,
att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan.
Samtidigt bör den oklarhet, som vidlåder formuleringen av nuvarande 37
§ i arrendeförordningen, undanröjas. Enligt denna skall arrendeavgiften vid
skogsjordbruk utsättas i penningar eller i en eller flera persedlar. Meningen
måste ha varit och så har även paragrafen av domänstyrelsen tillämpats
att arrendeavgiften skall i anslutning till föreskriften i 12 § 1 mom. utsättas
antingen i penningar eller till hälften i penningar och till hälften i en eller
flera persedlar.
I fråga om bestämmelserna rörande byggnads- och underhållsskyldigheten
har domänstyrelsen framhållit följande.
Bestämmelserna örn byggnads- och underhållsskyldighet vid jordbruksdomänerna
återfinnas i 13, 15 och 17 §§ i gällande arrendeförordning. I överensstämmelse
med dessa träffar styrelsen, när förutsättningar därför äro
för handen — så är förhållandet för närvarande i övervägande antalet fall
— avtal med vederbörande arrendator örn förekommande byggnadsarbetes
utförande. Arrendatorn åtager sig då ofta körningar oell andra transporter,
grävningar och scliaktningar samt andra dylika smärre arbeten, vilka han
utför med gårdens eget folk, när de äro fria från jordbruksarbete. Hänge
-
14
Kungl. Majlis proposition nr 61.
nom lia styrelsens kostnader för sådana arbeten kunnat i någon utsträckning
nedbringas. Efter genomförande av de nu framlagda ändringsförslagen,
enligt vilka kronan åligger att tillhandahålla arrendatorn för .jordbruket nödiga
byggnader, kan man sannolikt icke räkna med samma villighet från
arrendatorns sida att medverka vid byggnadsarbeten utan kronan torde för
detta ändamål få anlita annan särskild arbetskraft, vilket kan medföra en fördyring
av kostnaderna.
För närvarande är arrendator av jordbruksdomän tillförbunden att städse
i fullgott stånd underhålla vid egendomen befintliga byggnader. Kontroll över
att så sker har utövats av domänintendenten, vilken för ändamålet besiktigat
egendomen i regel vart femte år. Enligt förslaget kommer det härefter att
åligga kronan att å byggnaderna verkställa de för deras bibehållande i brukbart
skick erforderliga reparationer, som ej äro av allenast mindre omfattning
och som icke föranletts av arrendatorns vållande. En sådan anordning
kommer att medföra större utgifter och en efter förhållandena utökad lokal
organisation för arbetenas utförande utan att möjligheter torde föreligga att
få kostnaderna härför i skälig utsträckning kompenserade genom högre arrende.
De flesta underhållsarbeten äro av sådan art att arrendatorn nu utför
dem med eget folk. Svårare arbeten utföras även ofta med eget folk under
ledning av byggnadskunnig person från trakten och detta sker då i regel
under de för arrendatorn mindre bråda tiderna av året. För ett utförande av
samma arbeten i domänverkets regi torde det bli nödvändigt att, i den mån
överenskommelse om arbetenas utförande av arrendatorn icke kan träffas,
på sätt som nu sker vid skogsjordbruken hålla en viss arbetsstyrka, som får
resa från gård till gård och successivt utföra reparationerna. Man måste
också räkna med att tillsynen från kronans tjänstemän måste utövas oftare
än vad som nu är fallet.
Domänstyrelsen har därefter framhållit, att såsom i promemorian påpekats
vissa jämkningar även borde göras i kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 321)
med tillämpningsföreskrifter till förordningen angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom. I anslutning härtill har styrelsen ifrågasatt,
huruvida det icke vore lämpligare att upphäva nämnda kungörelse samt uppdraga
åt styrelsen att utfärda de tillämpningsföreskrifter, som kunde befinnas
erforderliga.
I skrivelse den 10 januari 1944 har domänstyrelsen framhållit, att det enligt
styrelsens mening vore lämpligt att en viss valfrihet medgåves arrendatorn
att få arrendeavgiften helt fastställd i penningar eller till hälften i pennigar
och till hälften i persedlar att lösas med penningar efter senast fastställda
pris enligt litt. A i länets markegångstaxa. Kunde icke detta förslag
bifallas, syntes minimitiden för den normala arrendetiden böra sänkas från
15 till 10 år.
Domänstyrelsen har biträtt det i den senare promemorian framförda
förslaget att arrendatorerna av de egentliga jordbruksdomänerna skulle
bibehållas vid sin nuvarande skyldighet att underhålla åbyggnaderna. Härigenom
bomme den ökning av statens utgifter, som vore att motse vid ett
övertagande av reparationer av större omfattning enligt det tidigare uppgjorda
förslaget och vilka utgifter icke kunde i skälig utsträckning kompenseras
genom högre arrende, att bortfalla. Den särskilt spridda belägenheten
av statsdomänerna medförde nämligen, att kronans kostnader för ändamålet
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
15
bleve större än motsvarande utgifter för andra jordägarekategorier. I anslutning
till styrelsens tidigare uttalanden holle styrelsen alltjämt före att byggnadsskyldigheten
icke borde åläggas kronan i större utsträckning än som
vöre erforderligt för åstadkommande av överensstämmelse med stadgandena
i allmänna arrendelagen. På grund av de föreliggande förhållandena ville styrelsen
emellertid icke direkt motsätta sig det i promemorian framförda förslaget
om hela byggnadsskyldighetens överförande på kronan.
Av yttrandet över den första promemorian från riksförbundet
landsbygdens folk må här återgivas följande.
Förbundet konstaterar med tillfredsställelse, att de förändringar i den allmänna
och sociala arrendelagen, som framlagts för riksdagen, även i huvudsak
upptagits i promemorian. Förbundet, som städse hävdat, att alla landets
arrendatorer såvitt möjligt böra sortera under en och samma lagstiftning,
anser emellertid att, när förordningen angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom ändå blir föremål för ändringar, även vissa justeringar
böra ske utöver dem, som betingas av den nya arrendelagen.
Då lagstiftningen i sin helhet, alltså även hembudsrätten, syftar till en
ökad trygghet för arrendatorerna, bör verkligt behövlig inskränkning i hembudsrätten
vara närmare preciserad, t. ex. då jorden erfordras för statligt,
kommunalt eller annat allmännyttigt ändamål.
I de fall arrendatorn är optionsberättigad, föreligger icke behov av så långsiktiga
kontrakt som 15-åriga. Växlingar i konjunkturerna kunna vid 15-åriga kontrakt vara så stora, att arrendatorn lätt kan komma i en prekär
situation.
Bortsättning enligt 10 § 1 mom. 1934 års förordning bör uteslutande ske
under hand och icke på auktion, ty i det senare fallet blir det sannolikt icke
den bäst skickade mannen, som får arrendet. I den mån anbud överstiger
det åsätta arrendevärdet, bör prövning ske rörande vilken av anbudsgivarna,
som är bäst skickad att handha arrendet.
Arrendeavgiften bör uteslutande utgå i pengar och icke i naturaprodukter.
Avsikten att genom naturaprodukter som arrendebetalning kunna utjämna
konjunkturväxlingar uppnås icke under annan förutsättning än vid oförändrat
penningvärde. Då konjunkturväxlingar utan samtidiga penningvärdeförändringar
äro relativt sällsynta, medför denna form för bestämning av arrendeavgiften
i stort sett ej avsedd effekt.
I förslaget har införts att arrendator är pliktig att mottaga ersättning ej
enbart för tegelrör utan även för cementerad gödselstad i form av avkortning
å arrendet. Denna form av ersättning måste anses som mindre lämplig, enär
den förutsätter en viss tillgång på kontanta medel hos arrendatorn som förutsättning
för att arbetet skall kunna bli utfört. Örn man önskar befrämja
dessa arbeten, böra därför kronoarrendatorerna i detta hänseende behandlas
lika med de arrendatorer, som sortera under den allmänna arrendelagen.
Det bör tillkomma kronoarrendator att, lika väl som arrendator av privat
jord, sätta annan i sitt ställe med iakttagande av samma krav på tillträdarens
kvalitet, som framställas i den allmänna arrendelagen.
För hävdandet av respekten för gällande lagar böra statsmakternas föreskrifter
för vissa förvaltande organ såvitt möjligt stå i överensstämmelse med gällande
stadganden i allmän lag. Framför allt bör icke uttryckligen medgivas
undantag på sätt som skett i 31 § 1934 års förordning.
Då staten principiellt gått in för att jordägare skall svara för byggnadsbeståndet
för jordbruk av denna storleksgrad, är det icke motiverat, att i
de fall, då arrendatorn äger vissa för jordbrukets bedrivande nödvändiga
IG
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
byggnader, underhållet av dessa byggnader övervältras på arrendatorn. Riktigare
bör vara, att kronan inlöser de för jordbruket nödiga byggnader, som
nu ägas av arrendatorer, och på så sätt tager på sig hela ansvaret för byggnadernas
underhåll. Därmed åvägabringas full likställighet inför lagen arrendatorerna
emellan.
I anledning av den senare promemorian har riksförbundet landsbygdens
folk anfört följande.
Förbundet finner det alldeles riktigt, att kronan tager på sig hela byggnadsskyldigheten,
även när det gäller de större domänerna. Förbundet anser
emellertid att, i och med att kronan åtager sig denna skyldighet, kronan
även bör åtaga sig byggnadsskyldigheten för de byggnader, som visserligen
tillhöra arrendatorn men ostridigt anses vara nödvändiga för egendomens
behov. Förbundet anser, att när kronan tager på sig byggnadsskyldigheten
rättvisan kräver, att alla arrendatorer såvitt möjligt likställas och att icke
en del arrendatorer, som på grund av egna initiativ och ekonomiska resurser
iordningställt en del för egendomen behövliga byggnader, skola bliva bestraffade
för detta vällovliga initiativ.
Beträffande underhållet av byggnaderna föreslås i promemorian, att »det
normala underhållet av fastigheternas åbyggnader» skall åläggas arrendatorn.
Det framgår emellertid icke vad som avses med uttrycket »normala
underhållet». På denna punkt torde ett förtydligande vara behövligt. I den
mån med det »normala underhållet» avses vad som i den nya arrendelagens
59 § angives såsom mindre reparation, så finner förbundet förslaget skäligt.
Avses däremot ett fullständigt byggnadsunderhåll, blir det en tung börda
för arrendatorn, icke minst därför att begreppet »normalt underhåll» är så
vagt, att det kan variera från att avse underhållet av hus intill dess gängse
livslängd och till att göra huset så gott som evärdligt. Det senare tillämpningssystemet
har ju redan nu som bekant använts av Göteborgs stad gentemot
dess arrendatorer. Skall normalt underhåll innebära något mellanting
mellan »mindre reparationer» och »fullständigt byggnadsunderhåll», bör detta
närmare preciseras. I föreliggande promemoria angives även, att den
ifrågasatta anordningen med underhållsskyldighet torde visa sig förmånlig
för arrendatorerna vid arrendeavgiftens bestämmande. Detta kommer med
all sannolikhet att ske endast under förutsättning att domänstyrelsen erhåller
direktiv därom. Det ligger nämligen nära till hands att underhållsprestationen
icke bedömes efter arbetsmarknadens prisläge utan efter jordbrukarnas
självkostnadspris under gynnsamma omständigheter. I det senare fallet
uppstår ingen som helst favör för arrendatorerna.
Det är visserligen riktigt, som i promemorian anmärkes, att arrendatorer
av kronoegendomar beträffande optionsrätt och förköpsrätt ha en något
starkare ställning än arrendatorer av enskild jord, men skiljaktigheten blir
i de flesta fall mera anmärkningsvärd endast under förutsättning att jordägaren
får möjlighet att kringgå de principer, som fastställts i lagen.
Slutligen anser sig förbundet böra uttala sin tillfredsställelse över att i
promemorian upptagits frågan om avskaffandet av de hittills gällande naturaarrendena
för kronoarrendatorer.
Föreningen arrendatorer av kronoegendomar i Malmöhus län u. p. a. har
i anledning av den senare promemorian uttalat, att föreningen icke hade något
att invända mot att kronan övertoge hela byggnadsskyldigheten. Däremot
bär föreningen uttalat betänkligheter mot den föreslagna anordningen
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
17
nied avseende å underhållsskyldigheten för arrendatorerna av mindre kronoegendomar
saint därom anfört följande.
Anordningen synes ägnad ingiva betänkligheter därigenom att kronoarrendatorerna
i den lägre storleksklassen skulle åläggas större underhållsskyldighet
med avseende å åbyggnaderna än exempelvis motsvarande arrendatorer
under fideikommiss. Att jordägaren är byggnadsskyldig och arrendatorn
underhållsskyldig har ofta visat sig medföra meningsskiljaktigheter
med avseende å byggnadernas utrustning, i det att jordägaren varit mindre
intresserad att utrusta byggnaderna så att underhåll sparas, t. ex. genom
hårda tak. Den förmånligare ställning en kronoarrendator skulle intaga
genom att kronan ej själv kunde övertaga brukningen av sin egendom,
reduceras i hög grad genom att kronan kan önska disponera egendomen för
annat ändamål eller stycka densamma. Det är visserligen sant, att en större
underhållsskyldighet i praktiken vanligen komme att kompenseras genom ett
lägre kontantarrende, men detsamma gäller även de genom nya arrendelagen
reglerade arrendena, och det kan ifrågasättas, om det icke i mångå fall kan
vara bättre att lia ett större exakt bestämt och synligt kontant arrende än en
alltid mera oviss skyldighet med avseende å underhållet.
Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har i anslutning till vad
som ifrågasatts i den senare promemorian framhållit, att det kunde vara
ägnat att ingiva vissa betänkligheter att ålägga andra arrendatorer än av
skogsjordbruk underhållsskyldighet av byggnaderna, då det kunde vara svårt
att göra troligt för arrendatorn, att han därigenom erhölle motsvarande lättnad
i arrendesumman.
Som jag förut framhållit förutsattes, då statsmakterna vid 1943 års riksdag
beslöto genomföra väsentliga ändringar i arrendelagen, att de särskilda
bestämmelser, som reglera förhållandena vid kronoarrenden, skulle
underkastas en översyn i syfte att bringa dem i närmare överensstämmelse
med de nya stadgandena i arrendelagen.
Ehuru de sociala bestämmelserna i nämnda lag icke uttryckligen äro tilllämpliga
å kronoegendomarna, synes det mig dock naturligt att i stort sett
låta dem även vara normerande för de grunder, som skola gälla förvaltningen
av nämnda egendomar. Härvid torde emellertid hänsyn böra tagas till de
speciella förhållanden som gälla i fråga örn dessa arrenden. Genom den nya
arrendelagstiftningen lia de sociala bestämmelserna ändrats bland annat därutinnan,
att den s. k. övre arealgränsen för bestämmelsernas tillämplighet
höjts från 25 lill 50 hektar, samt att arrendatorn tillerkänts optionsrätt för
förnyad arrendering och förköpsrätt i händelse den arrenderade fastigheten
skall försäljas. Enligt de regler, som gälla för kronoegendomar under domänstyrelsens
förvaltning, äger arrendatorn redan nu optionsrätt. Härjämte skall
kronoegendom, för vilken årliga arrendeavgiften icke överstiger 2 000 kronor,
örn försäljning ifrågasättes, hembjudas arrendatorn, därest han och medlemmar
av hans eller hans hustrus släkt före honom under en tid av minst 10 år
i följd innehaft egendomen. Denna hembudsrätt lärer omfatta det arrenderade
området jämte den stödskog, som lämpligen kan läggas därtill.
Den begränsning i de sociala arrendebestämmelsernas giltighetsområde,
Bihang till riksdagens protokoll 19i4. 1 sami. Nr 61- 2
Departement ichefen.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
som den övre arealgränsen innebär, synes mig icke lämpligen böra gälla för
kronans fastigheter. Som jag förut framhållit är kronoarrendatorns optionsrätt
redan nu oberoende av fastighetens storlek. Hembudsrätten vid försäljning
av kronoegendom torde också hädanefter böra avse samtliga kronoegendomar.
Likaledes synes kronans skyldighet att tillhandahålla arrendatorn
för jordbruket nödiga byggnader framdeles icke endast böra gälla för
de s. k. skogs j or dbruken ulan för jordbruksegendomarna överhuvud taget.
Den spridda belägenheten av kronoegendomarna medför, på sätt domänstyrelsen
yttrat, med hänsyn till den mera centraliserade förvaltningen, som i
allmänhet saknar motsvarighet i fråga örn bolag och liknande rättsobjekt tillhöriga
fastigheter, att kronans kostnader för underhåll av byggnader bliva
större än motsvarande utgifter för andra jordägarekategorier. Denna omständighet
torde också föranleda, att underhållskostnaderna komma att ställa sig
avsevärt högre om arbetet skall utföras genom domänstyrelsens försorg än om
det åvilar den enskilde arrendatorn. Såsom förut framhållits, har kronoarrendatorn
genom den honom tillförsäkrade optionsrätten och hembudsrätten i allmänhet
en säkrare ställning än arrendatorn av enskild jord. då domänverket
knappast torde övertaga jordbruk för eget brukande. Vidare måste beaktas,
att arrendeavgiftens storlek är direkt avhängig jämväl av arrendatorns skyldighet
i fråga örn underhållet av byggnaderna. 1 den män kronans kostnader
för underhållet bliva lägre och arrendatorns något högre, torde arrendeavgiften
givetvis böra minskas. På grund av det anförda anser jag mig böra
förorda, att arrendator av kronan tillhörig jordbruksdomän bör åläggas en
viss underhållsskyldighet i fråga om egendomens byggnader. Jag har emellertid
härvid utgått från att denna skyldighet icke bör omfatta andra arbeten
än sådana som äro hänförliga till det normala underhållet. Mera omfattande
reparationer, vilka kunna betraktas som ombyggnad och påkallas av byggnadens
förslitning trots ett tillfredsställande underhåll, torde däremot böra
åvila domänverket.
Vad jag nu yttrat har endast avseende ä andra kronoegendomar än skogsjordbruk.
Beträffande de sistnämnda, å vilka kronan redan tidigare åtagit
sig det huvudsakliga underhållet av byggnaderna, synes någon ändring icke
böra genomföras i nu gällande regel, att kronans underhållsskyldighet skall
avse de för byggnadernas bibehållande i brukbart skick erforderliga reparationer,
som ej äro av allenast mindre omfattning och som icke föranletts av
arrendatorns vållande.
I fråga örn arrendators rätt till fiske gäller enligt de sociala bestämmelserna
i nyttjanderättslagen (2 kap. 63 §), att arrendatorn ej må förbjudas att
för husbehov nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare
mån än såvitt angår visst fiskevatten, där särskilda åtgärder av jordägaren
vidtagits till fiskets förbättrande, eller kräftfångst. Motsvarande .stadgande
äger jämlikt 1934 års förordning (42 §) tillämpning för skogsjordbruken.
Enligt mitt förmenande bör samtliga kronoarrendatorer, där så kan ske
utan olägenhet, i arrendekontrakten tilläggas rätt till husbehovsfiske. Uttrycklig
bestämmelse härom i förordningen synes dock knappast vara erforderlig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
19
Förslag till ändringar i 1934 oell 1929 års förordningar i anslutning till det
anförda saint i övrigt i enlighet med de nyligen vidtagna ändringarna i nyttjanderättslagen
torde nu böra föreläggas riksdagen. Att på sätt riksförbundet
landsbygdens folk i sitt yttrande ifrågasatt i detta sammanhang verkställa
en allmän översyn av bestämmelserna i 1934 års förordning, finner jag
mig emellertid icke nu kunna förorda. Härför erfordras en mera omfattande
utredning av hithörande frågor.
I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet utarbetats
förslag till dels förordning om ändring i förordningen den 22 juni
193A (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom, dels
ock förordning örn ändrad lydelse av 9 § förordningen den 6 juni 1929 (nr
176) angående försäljning i vissu fall av kronoegendom m. m.
Jag torde härefter få lämna en redogörelse för de olika detaljbestämmelseraa
i de båda författningsförslagen.
Specialm oti vering.
Förslaget tilt ändring i 1934 års förordning.
7 §•
I enlighet med vad domänstyrelsen föreslagit har den i paragrafen angivna
regelmässiga minimitiden för kronoarrende sänkts från 15 till 10 år.
9 § 1 mom.
För att bringa bestämmelserna i paragrafens 1 mom. i överensstämmelse
med nyttjanderättslagens regler örn optionsrätt ha vidtagits vissa mindre
jämkningar. Jag har därvid icke ansett mig böra biträda domänstyrelsens
förslag att från optionsrätt undantaga huggaretorp och andra därmed jämförliga
arbetarboställen. I övrigt ha vidtagits ändringar av redaktionell
natur.
12 §.
Då legan enligt nyttjanderättslagens 2 kap. 6 g i dess nya lydelse ej må
utsättas annorledes än i penningar, ha från 1934 års förordning uteslutits
häremot stridande regler.
13 §.
Paragrafen har omarbetats jämlikt den förut angivna principen att byggnadsskyldigheten
beträffande jordbruksegendomarnas byggnader alltid skall
åvila kronan.
Beträffande 2 inom. har förutom redaktionella ändringar vidtagits den
jämkningen att, där ersättning skall utgå för av arrendator uppförd byggnad,
ersättningen i allmänhet skall utbetalas kontant och endast efter överenskommelse
med arrendatorn gäldas genom avkortning å arrendeavgiften.
I 3 morn., som motsvarar paragrafens nuvarande 4 morn., har vidtagits en
mindre jämkning med hänsyn till den tvingande regeln i 16 § arrendelagen i
dess nya lydelse.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
17 §.
I paragrafen har vidtagits viss jämkning i syfte att i enlighet med vad jag
förut framhållit begränsa omfattningen av arrendatorns underhållsskyldighet.
Vidare har i paragrafen intagits erinran om den nya tvingande bestämmelsen
i 2 kap. 14 § sista stycket nyttjanderättslagen rörande skyldighet föijer
dägaren att verkställa nybyggnad eller ombyggnad av arbetarbostad som
ingår i arrende.
19 §.
I den nya lydelsen av 2 kap. 17 § nyttjanderättslagen föreskrives bland
annat, att arrendatorn skall vara berättigad att av jordägaren erhålla gottgörelse
för värdet av material, som av aiTendatorn använts för anläggande
av cementerad gödselstad, så snart arbetet blivit behörigen utfört. Kronoarrendator
torde enligt mitt förmenande lämpligen böra vara skyldig att
mottaga ersättning för sådant material liksom ersättning för rör, som använts
vid täckdikning, genom avkortning å ett eller flera års arrendeavgift.
Härav föranledes ändring i 19 § förordningen. Paragrafen har även ändrats
i anslutning till den ändringen i 2 kap. 17 § nyttjanderättslagen, att jordägarens
ersättningsskyldighet beträffande täckdikningsrör numera avser ej
allenast tegelrör utan även andra rör av lika varaktig beskaffenhet.
20 §.
Bestämmelserna i paragrafen torde med hänsyn till den nya lydelsen av 2
kap. 17 § nyttjanderättslagen och gällande lag om enskilda vägar numera
sakna betydelse, varför paragrafen föreslagits skola upphöra alt gälla.
25 § 1 mom.
Jämlikt 2 kap. 8 § nyttjanderättslagen i dess ursprungliga lydelse var arrendator,
därest arrendetiden uppgick till 15 år, berättigad att sätta annan i
sitt ställe. Sådan substitutionsrätt tillkommer emellertid jämlikt 25 § 1 mom.
1934 års förordning icke kronoarrendator. Substitutionsrätten för arrendator
jämlikt nyttjanderättslagen har nu utsträckts att avse alla fall, då arrendetiden
uppgår till 10 år. På grund härav påkallas jämkning i ifrågavarande
paragraf i 1934 års förordning och har i samband därmed i förordningen
uttryckligen angivits, att arrendatorn endast med domänstyrelsens medgivande
må sätta annan i sitt ställe.
31 §.
Då minimiarrendetiden vid sociala arrenden numera sänkts till 5 år, har
paragrafen ändrats därhän, att domänstyrelsen endast vid kortare upplåtelser
än 5 år är obunden av bestämmelserna i 1934 års förordning och icke tvingande
regler i arrendelagen.
33 §.
I paragrafen har vidtagits en redaktionell ändring.
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
21
34 §.
Upplåtelsetiden vid utarrendering av skogsjordbruk har i överensstämmelse
med de sociala arrendebestämmelserna som regel angivits till lägst 5 år.
Det undantag från den legala upplåtelsetiden, som nu gäller för skogsjordbruk
under viss angiven minimiareal, har i överensstämmelse med de nya
sociala arrendebestämmelsema ändrats till att avse sådana mindre brukningsdelar
(huggaretorp eller därmed jämförliga arbetarboställen), där arrendatorn
icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.
37 §.
Den föreslagna ändringen sammanhänger med att legan jämlikt nyttjanderättslagen
numera ej må utsättas annorledes än i penningar.
38 §.
I paragrafen ha vidtagits vissa jämkningar huvudsakligen av redaktionell
natur i anslutning till den föreslagna nya lydelsen av 13 § 1934 års förordning.
Därvid ha nu gällande regler för det fall att å skogsjordbruk finnas
byggnader som tillhöra arrendatorn uteslutits.
40 §.
Till paragrafen har fogats ett nytt stadgande av innebörd, att arrendator
skall vara skyldig att anmäla sådan skada å kronans byggnad, vars avhjälpande
icke åligger honom. Härigenom har emellertid icke åsyftats någon saklig
ändring i vad som redan nu torde gälla. Tillägget har uteslutande förtydligande
syfte.
45 §.
Den föreslagna jämkningen sammanhänger med ändringen i 31 §.
46 §.
I paragrafen enligt dess nuvarande lydelse är intagen en hänvisning till
2 kap. 57 § fjärde stycket nyttjanderättslagen. Motsvarande bestämmelse i
nämnda kapitel i dess nya lydelse återfinnes i 70 § femte stycket. Förevarande
paragraf har ändrats i enlighet härmed.
47 §.
I anslutning till vad domänstyrelsen föreslagit har paragrafen ändrats
därhän att tillämpningsföreskrifter till 1934 års förordning, efter Kungl.
Maj:ts beslut, skola kunna utfärdas av domänstyrelsen.
övergångsbestämmelser.
Den nya lydelsen av nyttjanderättslagen har med vissa undantag trätt i
kraft den 1 januari 1944. Ikraftträdandet av ändringarna i 1934 års förordning
har föreslagits skola äga rum omedelbart vid utfärdandet. De nya bestämmelserna
torde emellertid icke böra verka rubbning i de bestämmelser,
vilka vid förordningens ikraftträdande äga tillämplighet beträffande dessförinnan
tillkomna arrendeförhållanden.
22
Kunni. Maj.ts proposition nr 61.
Förslaget till ändrad lydelse av 9 § 1929 års förordning.
Som jag förut angivit bör ifrågavarande hembudsskyldighet i princip avse
samtliga jordbruksegendomar. Paragrafen har därjämte redaktionellt jämkats
för att bringa bestämmelserna i närmare överensstämmelse nied den nya
lydelsen av arrendelagen.
Även den ändrade lydelsen av 1929 års förordning har jag ansett böra
träda i kraft vid utfärdandet.
Föredragande departementschefen hemställer därefter
dels att förenämnda förslag till förordning örn ändring
i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder
för förvaltningen av viss kronoegendom måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande;
dels ock att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen godkänna
den ändring i gällande grunder för försäljning i vissa fall
av kronoegendom m. m., som framgår av det som bilaga till
detta protokoll fogade förslag till ändrad lydelse av 9 § förordningen
den 6 juni 1929 (nr 176).
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Ulf Berglöf.
Kunni. Majlis proposition nr 61.
23
Bilaga.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 6 juni 1929 (nr 176)
angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.
Härigenom förordnas, att 9 § förordningen den 6 juni 1929 angående försäljning
i vissa fall av kronoegendom m. m. skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
Nu skall till jordbruk utarrenderad egendom försäljas eller upplåtas under
åborätt; har egendomen innehafts av arrendatorn själv eller ock av arrendatorn
och medlemmar av hans eller hans hustrus släkt före honom under en
tid av minst tio år i följd, skall egendomen eller, örn den skall styckas, den
lott, som utgör huvudgården, hembjudas arrendatorn, utan så är att på grund
av särskilt förhållande hembud anses icke böra ske eller, då fråga är om
upplåtelse linder åborätt, arrendatorn ej är behörig att antagas till åbo. Har
arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet, må
domänstyrelsen besluta, att hembud icke skall äga rum.
Vad i---i följd.
Hembud, som---— nödiga kostnad.
Hembud, som —--å saluvärdet.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
9