Kungl. Majlis proposition nr 40.

1

Nr 40.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående bestridande
av kostnaderna för vissa oriktigt utbetalade
familjebidrag m. m.; given Stockholms slott den 14
januari 1944.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 14 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, fråga örn bestridande
av kostnaderna för vissa oriktigt utbetalade familjebidrag m. m.
samt anför härvid följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 40.

91 i*

2

Kungl. Maj:ts preposition nr 40.

Författningsbestämmelser m. m.

I förordningen den 12 juni 1931 (nr 257) om understöd i vissa fall åt värnpliktigs
hustru och harn (familjeunderstöd) föreskrevs, att under tid då värnpliktig
fullgjorde honom enligt gällande författningar åliggande värnpliktstjänstgöring
i fredstid hans hustru och barn kunde erhålla understöd av statsmedel
enligt i förordningen stadgade grunder och med vissa i förordningen
närmare angivna belopp, under förutsättning dock att understöd vore nödvändigt
för deras uppehälle. Närmare föreskrifter om villkoren för understöds
utgående samt örn tillämpningen i övrigt av förordningen skulle meddelas
av Kungl. Majit.

Enligt kungörelsen den 8 september 1939 (nr 642) om tillämpning vid förstärkt
försvarsberedskap och mobilisering av förenämnda förordning m. m.
skulle förordningen tills vidare gälla jämväl i fråga örn sådana värnpliktiga,
vilka vid förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering inkallades till tjänstgöring,
dock med iakttagande av vissa särskilda bestämmelser, vilka bland
annat inneburo, att ett särskilt bostadsbidrag infördes.

Genom cirkulär den 22 december 1939 (nr 902) till de myndigheter, som
hade befattning med familjeunderstöd åt värnpliktiga, förordnade Kungl.
Majit bland annat, att familjeunderstöd och bostadsbidrag jämlikt nyssnämnda
kungörelse skulle utbetalas av postgirokontoret, i samband varmed
vissa bestämmelser meddelades angående sättet för utbetalning av dylikt
understöd m. m. Enligt dessa bestämmelser skulle till grund för utbetalningen
ligga av vederbörande länsstyrelse meddelad resolution å ansökan örn
familjeunderstöd och bostadsbidrag, och postgirokontoret hade att i efterskott
verkställa utbetalning på sådan tid, att understödsberättigad erhölle ersättningen
vid mitten och vid slutet av varje kalendermånad. Vidare ålades
vederbörande militära myndighet bland annat att beträffande värnpliktig, vilkens
familj åtnjöte understöd, till postgirokontoret ofördröjligen efter därom
vunnen kännedom anmäla, förutom dödsfall och olovligt undanhållande, såväl
dag för hemförlovning eller hempermittering som dag för återinställelse i
tjänstgöring. Arméförvaltningens civila departement hade efter samråd med
generalpoststyrelsen fastställt särskilt formulär för dylik anmälan. Det nya
betalningssystemet skulle första gången tillämpas vid utbetalande av understöd
och bidrag för första hälften av januari 1940. Postgirokontorets befattning
med utbetalningar av understöd och bidrag hade dessförinnan inskränkt
sig till utskrivning för arméns räkning av utbetalningskort och girokort efter
förteckningar, som upprättats av vederbörande militära kassaavdelningar.

Vid övergången till det nya betalningssystemet övertog postgirokontoret
från de militära myndigheterna vid armén, marinen och flygvapnet sådana
tidigare utfärdade resolutioner, som alltjämt ägde tillämpning. Resolutioner,
avseende värnpliktiga, vilka påbörjat tjänstgöring efter ingången av år 1940,
överlämnades från länsstyrelserna direkt till postgirokontoret. Med ledning
av uppgifterna i resolutionerna verkställde postgirokontoret uträkning av
understödsbeloppen.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

I anslutning till förutnämnda cirkulär utfärdade arméförvaltningens civila
departement den 17 januari 1940 tillämpningsbestämmelser för de militära
myndigheterna.

Förordningen den 17 april 1940 (nr 223) örn familjebidrag åt värnpliktiga
under lcrigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordningen) innebar i
väsentliga avseenden ändrade bestämmelser för bidrag till de inkallades
familjer. Utbetalandet av bidrag överflyttades på kommunerna, å vilkas
vägnar hithörande ärenden skulle handläggas av familjebidragsnämnderna.
Statens arbetsmarknadskommission förordnades att som särskild tillsynsmyndighet
öva tillsyn å förordningens tillämpning. Enligt kungörelsen den
17 april 1940 (nr 224) skulle förordningen — tills vidare med vissa undantag
— omedelbart äga tillämpning, dock icke beträffande värnpliktiga, vilkas
familjer redan åtnjöto familjeunderstöd. Kungörelsen innehöll jämväl tilllämpningsföreskrifter
örn ansökningsförfarandet m. m. Sedan Kungl. Majit
den 3 maj 1940 utfärdat kungörelse (nr 322) med närmare föreskrifter angående
tillämpningen av krigsfamiljebidragsförordningen (krigsfamiljebidragskungörelsen),
sattes genom kungörelsen den 3 maj 1940 (nr 323) familjebidragsförordningen
helt i kraft från och med den 15 maj 1940. Härvid föreskrevs
dock att, där familjeunderstöd och bostadsbidrag enligt äldre bestämmelser
utginge, sådant understöd och bidrag skulle, örn förutsättningar för
deras utgående alltjämt vore för handen, fortfarande utbetalas av postgirokontoret
för tiden till och med den 30 juni 1940.

Krigsfamiljebidragsförordningen den 17 april 1940 skulle, örn Kungl. Majit
jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 i 1936 års värnpliktslag förordnade om
inkallelse av värnpliktiga och krigsavlöningsreglementet helt eller delvis skulle
äga tillämpning å dessa värnpliktiga, från och med inställelsedagen tillämpas
å dem.

Enligt sistnämnda förordning utgick familjebidrag kontant såsom familjepenning,
bostadsbidrag, näringsbidrag, sjukbidrag och — genom den ändrade
lydelse krigsfamiljebidragsförordningen erhöll genom förordningen den 16
maj 1941 (nr 288) — begravningsbidrag. Av familjepenningen utgick till den
trängre familjekretsen — den värnpliktiges hustru, med vilken han sammanbodde
samt hans barn och adoptivbarn, under sexton år, som vore under hans
vårdnad — viss del, det s. k. grundbeloppet, utan behovsprövning. I övrigt
bestämdes familjebidraget med hänsyn till föreliggande behov, dock att vissa
slag av bidrag icke Engö överstiga i författningen angivna maximibelopp. Av
familjepenningen svarade statsverket för grundbeloppet samt av näringsbidraget
för så stor del som skulle motsvara familj eponningens grundbelopp,
därest familj epenning utgått i stället för näringsbidrag. I övrigt svarade
statsverket för nio tiondelar av familjebidraget. Enligt stadgande i 1940 års
krigsfamiljebidragskungörelse fick ansökan örn familjebidrag, förutom av den
värnpliktige, göras för dennes hustru och familjemedlemmar, med vilka han
sammanbodde, av hustrun, för den värnpliktiges eller hans hustrus barn eller
adoptivbarn under sexton år, som ej sammanbodde med den värnpliktiges
hustru, av den som hade vård om barnet eller av barnavårdsman, därest sådan

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

förordnats, samt för annan familjemedlen av denne, därvid dock endera av
äkta makar, ägde göra ansökan för båda makarna. Familjebidrag skulle utbetalas
till den som den värnpliktige angivit som betalningsmottagare eller som
gjort ansökan örn bidrag. Om familjebidragsnämnden funne skäl därtill fick
dock bidraget eller viss del därav utbetalas till annan familjemedlem eller till
hyresvärd, kreditanstalt, sjukvårdsinrättning eller annan, för vars fordran
bidraget vore avsett att utgöra betalning.

Krigsfamiljebidragsförordningen den 17 april 1940 har numera ersatts av
krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521). Genom denna förordning
infördes en ny bidragsform, hemortslön, vilken utgår efter viss tids
beredskapstjänstgöring. Rätt till hemortslön inträder icke förrän den värnpliktige
fullgjort honom i fredstid åliggande tjänstgöring. Bestämmelserna örn
rätt till hemortslön ha ägt tillämpning från och med den 1 juli 1942. I övrigt
har förordningen i huvudsak trätt i kraft först den 1 mars 1943.

Enligt 1940 års krigsfamiljebidragsförordning utgick familjebidrag under
tiden för tjänstgöringen. Enligt särskilt stadgande i krigsfamiljebidragskungörelsen,
vilket infördes genom kungörelse den 22 november 1940 (nr 955),
som trätt i kraft den 1 december 1940, kunde dock efter särskild prövning
viss förlängning av bidraget beviljas. Motsvarande gäller enligt 1942 års
krigsfamiljebidragsförordning. Hemortslönen utgår under tiden för tjänstgöringen.

Till förhindrande av att familjebidrag och hemortslön beviljas andra än därtill
berättigade eller för längre tid än bidrag må utgå, ha i krigsfamiljebidragsförfattningarna
stadgats skyldighet för militär myndighet och bidragsmottagare
att hålla familjebidragsnämnd underrättad örn tjänstgöringsförhållanden
m. m. Enligt 6 § i 1940 års krigsfamiljebidragskungörelse skulle ansökan örn
familjebidrag, som efter inställelsen till tjänstgöring gjordes av den värn
pliktige, ingivas till chefen för det militära förband respektive vid flottan den
örlogsstation, där den värnpliktige fullgjorde sin tjänstgöring. Chefen för för
bandet hade att vidarebefordra ansökan till förbandets hemortsorganisation.
Vid hemortsorganisationen eller, örn sådan icke funnes, vid det militära förbandet
(örlogsstationen) skulle ansökan förses med anteckning örn inställelsedagen
ävensom bestyrkande av uppgifterna angående den värnpliktiges tjänstgöringsförhållanden
samt därefter utan dröjsmål sändas till familjebidragsnämnden
i den kommun, där den värnpliktiges uppgivna bostad vore belägen.
Örn särskilda skäl därtill föranledde, fick ansökan i stället insändas till den
länsstyrelse, vartill kommunen hörde. Länsstyrelsen skulle i sådant fall ofördröjligen
översända ansökan till familjebidragsnämnden.

I fall, där värnpliktigs ansökan ingivits direkt till familjebidragsnämnden,
ålåge det vederbörande militäre chef ävensom vederbörande militära hemortsorganisation,
örn sådan upprättats, att på begäran av värnpliktig, som inställt
sig till tjänstgöring, enligt fastställt formulär avgiva särskilt intyg angående
inställelsen. Det sagda gäller enligt den lydelse 6 § 1940 års krigsfamiljebidragskungörelse
erhöll genom kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 289). Enligt
paragrafens äldre lydelse skulle ansökan örn familjebidrag alltid ingivas till

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

den militära myndigheten. I kungörelse den 30 juni 1942 (nr 525) med vissa
föreskrifter angående tillämpningen av 1942 års krigsfamiljebidragsförordning,
vilken kungörelse trätt i kraft den 1 juli 1942, ha rörande ansökan om hemortslön
meddelats bestämmelser motsvarande dem vilka gällde i fråga örn familjebidragsansökan,
som ingivits till den militära myndigheten.

Till förhindrande av att familjebidrag skulle utgå för längre tid än rätt
därtill förelåge, stadgades i 1940 års krigsfamiljebidragskungörelse viss anmälningsskyldighet
för såväl vederbörande militärmyndighet som för den som
uppbar familjebidrag. Yederbörande militärmyndighet — hemortsmyndighet
— skulle sålunda enligt 18 § till familjebidragsnämnd, hos vilken familjebidrag
sökts eller beviljats, anmäla tjänstgöringens upphörande, avbrott i
denna ävensom vunnen anställning vid krigsmakten. Örn denna anmälningsskyldighet
meddelades närmare bestämmelser i arméns generalorder nr 2315
den 17 juni 1940 samt motsvarande bestämmelser för marinen och flygvapnet.
I 22 § krigsfamiljebidragskungörelsen stadgades skyldighet för den, som
uppbar familjebidrag, att till den familjebidragsnämnd, som fastställt bidraget,
anmäla förändringar, vilka kunde vara av betydelse för bidragets bestämmande.
Såsom exempel på sådan förändring, varom anmälningsskyldighet
förelåg, nämndes den värnpliktiges hemförlovning. Ifrågavarande stadgande
utgjorde grundvalen för den värnpliktiges (annan bidragsberättigads) skyldighet
att anmäla tjänstgöringens upphörande eller avbrott däri. De värnpliktigas
anmälningsskyldighet anknöts till ett särskilt formulär, som statens
arbetsmarknadskommission fastställde i egenskap av tillsynsmyndighet för
krigsfamiljebidragsverksamheten. Närmare föreskrifter örn denna anmälningsskyldighet
från de värnpliktigas sida meddelades genom lantförsvarets kommandoexpeditions
skrivelse nr 3575 den 24 augusti 1940 (TLB nr 108, s. 443)
samt motsvarande skrivelser för marinen och flygvapnet. Genom kungörelsen
den 30 juni 1942 med vissa föreskrifter angående tillämpningen av 1942 års
krigsfamiljebidragsförordning föreskrevs, att vad i 18 och 22 §§ krigsfamiljebidragskungörelsen
stadgades rörande anmälningsskyldighet, då fråga vore
örn familjebidrag, skulle äga motsvarande tillämpning, såvitt avsåge hemortslön.
Stadganden rörande anmälningsskyldighet för militär myndighet och för
värnpliktig, dennes familjemedlem eller betalningsmottagare återfinnas i 8 g
respektive 28 § i krigsfamiljebidragskungörelsen den 31 december 1942 (nr
984), vilken trätt i kraft den 1 mars 1943.

I förut omförmälda generalorder för armén stadgades rörande anmälan om
ändrade tjänstgöringsförhållanden för värnpliktig bland annat följande.

Militär chef hade att ofördröjligen översända anmälan till vederbörande
länsstyrelse (Överståthållarämbetet), därest värnpliktig, för vilken familjebidrag
beviljats eller sökts, rymde eller avlede eller beviljades ledighet, under
vilken krigslön icke skulle utgå (hempermittering), eller erhölle fast anställning
vid krigsmakten. Anmälan skulle utgå från eller, då det gäller fältförband,
passera vederbörlig mobiliseringsdepå (numera truppregistreringsmyndighet).
Itcgistrering skulle ske å vederbörandes registerkort. För att anmälan
skulle fylla sitt ändamål (indragning av familjebidraget), vöre det nöd
vändigt, att densamma, där så ske kunde, översändes i god tid före inträffad
förändring i den värnpliktiges tjänstgöringsförhållanden. Från fältförband

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

borde den översändas till hemortsorganisationen (numera truppregistreringsmyndigheten)
med frångående av »vanlig tjänsteväg». Slutligen framhölles,
att försummelser i fråga örn nämnd anmälningsskyldighet kunde medföra
skyldighet att ersätta statsverket vad som i anledning av försummelsen felaktigt
utbetalats.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 18 § i 1940 års krigsfamiljebidragskungörelse
hade länsstyrelsen att ofördröjligen vidarebefordra mottagen anmälan
till vederbörande familjebidragsnämnd. Enligt den ändrade lydelse
stadgandet erhöll från och med den 1 juni 1941 liksom enligt B § i 1942 års
krigsfamiljebidragskungörelse skall anmälan översändas till familj ebidragsnämnden
eller, örn särskilda skäl därtill föranleda, till länsstyrelsen för ofördröjlig
vidarebefordran.

I ovannämnda expeditionsskrivelse, vilken alltjämt gäller, meddelades bland
annat följande.

Värnpliktig, som åtnjöte familjebidrag, vore vid hemförlovning ävensom
vid hempermittering och annan ledighet, varunder krigslön icke utginge, skyldig
a,tt till vederbörande familjebidragsnämnd ofördröjligen lämna uppgift
örn sista tjänstgöringsdagen. Brevkort för dylik anmälan hade fastställts av
statens arbetsmarknadskommission. Kortet skulle tillhandahållas värnpliktig
i samband med beviljad hemförlovning och hempermittering eller annat avbrott
i tjänstgöringen. Härvid skulle framhållas skyldigheten för den värnpliktige
att omedelbart ifylla kortet och insända (inlämna) detsamma till
familj ebidragsnämnden. Åsidosättande av denna skyldighet medförde återbetalningsskyldighet
i fråga örn belopp, som felaktigt utbetalas. Försummelse
kunde jämväl ådraga den värnpliktige botes- eller fängelsestraff. Den värnpliktiges
förenämnda anmälan fritoge icke vederbörande militäre chef från
motsvarande anmälningsskyldighet.

Spörsmålet örn skyldighet för den, till vilken familjebidrag utgått felaktigt
eller med för högt belopp, att återbetala vad han sålunda med orätt erhållit
berördes i 1940 års krigsfamiljebidragsförordning. I 26 § meddelades straffbestämmelser
för de fall, att någon till stöd för ansökan örn familjebidrag mot
bättre vetande eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift eller från mer än
en kommun uppburit belopp, beträffande vilka han insett eller bort inse, att
beloppen avsågo samma slag av bidrag, eller ock åsidosatt tillämpningsföreskrift,
som meddelats av Kungl. Majit enligt 30 § i förordningen, eller med
stöd av dylik bestämmelse given föreskrift. I anslutning härtill gavs i 27 §
ett stadgande för det fall, att familjebidragsnämnd beslöte nedsättning av
familjebidrag, som i följd av förhållande som nyss sagts bestämts till för högt
belopp. Nämnden fick därvid tillika meddela bestämmelse örn avräkning å
familjebidrag, som därefter utbetalades, av vad som utgått för mycket.

I ett av kammarrätten genom utslag den 4 mars 1941 avgjort mål har frågan
örn innebörden av nyssnämnda stadganden i 1940 års krigsfamiljebidragsförordning
kommit under bedömande. Sedan en familjebidragsnämnd ålagt
en värnpliktig att återbetala av honom för mycket uppburet bidrag samt vederbörande
länsstyrelse lämnat av den värnpliktige däröver anförda besvär utan
bifall, befriades den värnpliktige av kammarrätten, dit han fullföljt talan, från
återbetalningsskyldigheten. Kammarrätten anförde såsom skäl för sitt avgörande,
att nämndens beslut icke föranletts av förhållanden, örn vilka i 26

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

och 27 §§ krigsfamiljebidragsförordningen sägs, samt att befogenhet för
nämnden att i andra fall än i nämnda författningsrum angivits förordna örn
återbäring av uppburet familjebidrag ej funnes stadgad. Genom detta utslag
torde kammarrätten icke ha avsett att taga ståndpunkt till frågan örn den
civilrättsliga återbetalningsskyldigheten utan endast till spörsmålet, huruvida
nämnden kunnat i denna ordning utkräva en eventuell sådan skyldighet.

Sedermera har statens arbetsmarknadskommission i egenskap av tillsynsmyndighet
för familj ebidragsverksamheten den 29 maj 1941 utfärdat anvisningar
rörande bland annat tillämpningen av krigsf amil jebidragsföi fattningarna.
I dessa anvisningar har kommissionen i överensstämmelse med kammarrättens
nyssnämnda utslag framhållit, att återbetalningsskyldighet beträffande
familjebidrag förelåge — förutom i vissa andra fall - då vederbörande
underlåtit att ofördröjligen till den familjebidragsnämnd, som fastställt
bidrag anmäla inträffade förändringar, vilka kunde vara av betydelse
för rätt till bidrag, såsom att den värnpliktige hemförlovats eller hempermitterats,
men att, örn något av de i anvisningarna uppräknade förhållandena
icke förelåge, återbetalningskrav icke kunde göras gällande. Sådant krav
kunde följaktligen enligt kommissionens mening icke framställas, exempelvis
då riktiga uppgifter lämnats men bidrag utgått för därtill icke berättigad person
eller bidrag utgivits med för högt belopp.

I 38 § i 1942 års krigsfamiljebidragsförordning föreskrives att, örn familjebidrag
uppburits med för högt belopp eller för längre tid än som vederbort,
i avräkning å vad för mycket utgått må innehållas skäligt belopp av däi efter
förfallande bidrag. Dylikt innehållande får dock äga rum endast under förutsättning
att den felaktiga utbetalningen vållats av oriktig uppgift, som medvetet
eller på grund av grov vårdslöshet lämnats av den värnpliktige eller
annan som gjort ansökan örn bidraget, eller av underlåtenhet att fullgöra
stadgad anmälningsskyldighet i fråga örn inträffade förändringar eller ock
den värnpliktige eller familjemedlem som var betalningsmottagare för bidraget,
insett eller bort inse, att fel förelupit vid utbetalningen av bidraget.
Yad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning med avseende å
felaktigt utbetalad hemortslön.

1941 års krigsfamiljebidragskommitté, som föreslog ett stadgande av enahanda
lydelse, framhöll i sitt betänkande, att frågan örn återbetalningsskyldigheten
linge avgöras i enlighet med allmänna grundsatser men att den i paragrafen
gjorda uppräkningen av fall, då avräkning finge äga rum, samtidigt
innefattade de praktiskt viktigaste fallen, då återbetalningsskyldighet borde
anses föreligga.

I anvisningar, som den 4 februari 1943 utfärdats av statens arbetsmarknadskommission,
ha närmare bestämmelser meddelats örn rätt för familjebidragsnämnderna
att verkställa avräkning.

Vissa rättsfall i avseende å återbetalningsskyldighet.

Innebörden av gällande rättsregler med avseende å återbetalningsskyldighet
i fråga örn felaktigt utbetalat belopp har belysts i ett flertal av högsta dom -

° Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

stolen meddelade domar. Av särskilt intresse är det i Nytt juridiskt arkiv 1933
s. 25 refererade rättsfallet. I detta mål var fråga örn dubbelbetalning av ersättning
till en person, som drabbats av skada i följd av olycksfall, nämligen ersättning
dels från olycksfallsförsäkringsbolag och dels från riksförsäkringsanstalten.
Bolaget yrkade i målet att återbekomma vad bolaget härigenom för mycket
erlagt. Högsta domstolen fann, att den skadade uppburit och jämväl förbrukat
de av bolaget före delgivning av stämningen i målet utbetalta ersättningsbeloppen
i övertygelse att de i sin helhet rätteligen tillkomme honom.
För denna uppfattning hade den skadade haft desto bättre fog som det i tidigare
rättegång, däri han och bolaget varit parter, hade blivit upplyst, att
ersättning utgått från anstalten. Anstalten hade också i det tidigare målet
förbehållit sig ersättningsanspråk mot vederbörande ansvariga för vad anstalten
framdeles kunde komma att utgiva till den skadade. Det oaktat hade
bolaget för vilket enligt domstolens mening likväl funnes vida större förutsättningar
än för den skadade att rätt bedöma omfattningen av bolagets förpliktelse
— icke vid sina utbetalningar till den skadade framställt anspråk på
avdrag för ersättning till anstalten. Vid nämnda förhållanden fann domstolen
bolaget icke vara berättigat att återbekomma vad bolaget för mycket utbetalt.

Det i Nytt juridiskt arkiv 1942 s. 101 omförmälda rättsfallet torde även
vara av viss betydelse i förevarande sammanhang. I sistnämnda mål förde
kronan talan mot en statsämbetsman — en kommendörkapten — och yrkade
åläggande för denne att till kronan återbetala till honom genom förbiseende
för mycket utbetalad lön. Hovrätten förpliktade ämbetsmannen att återbetala
det fordrade beloppet och högsta domstolen fastställde hovrättens dom. I
högsta domstolens motivering åberopades, att i målet vore fråga örn återbäring
av för mycket utbetald med statstjänst förenad lön, vars belopp vore
författningsenligt bestämd, att enbart den omständigheten, att ämbetsmannen
mottagit och förbrukat medlen i den övertygelsen, att de i sin helhet tillkomme
honom, icke kunde fritaga ämbetsmannen från skyldighet att återgälda
det för mycket utbetalda beloppet, samt att någon särskild omständighet
ej förelåge av beskaffenhet att befria ämbetsmannen från återbetalningsskyldighet.

Äldre utredning.

I en till mig ställd, den 23 maj 1941 dagtecknad skrivelse framhöll statens
arbetsmarknadskommission bland annat, att till följd av försummad anmälningsskyldighet
familjebidragsnämnderna föranletts till utbetalning av familjebidrag
i vissa fall för längre tid än sådant rätteligen skolat utgå och i andra
fall till personer, å vilka krigsfamiljebidragsförordningen icke varit tillämplig,
samt att nämnderna anmodat vederbörande att återbetala vad som felaktigt
uppburits. I flera fall hade dessa krav föranlett återbetalningar, medan i åtskilliga
fall förutsättningar icke ansåges förefinnas för nämnderna att återfå
vad som blivit för mycket utbetalat. Under åberopande av vad sålunda förekommit
ävensom att vissa nämnder gjort gällande, att det borde ankomma på
statsverket att hålla kommunerna skadeslösa för de felaktiga utbetalningar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

9

vilka vore en följd närmast av de militära myndigheternas försummelser,
anhöll kommissionen, att jag måtte uppdraga åt de enligt bemyndigande den
25 april 1941 tillkallade utredningsmännen rörande familjebidragsärendenas
handläggning att verkställa utredning rörande de påtalade försummelserna
från de militära myndigheternas sida samt att avgiva de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Statens arbetsmarknadskommissions framställning överlämnades den 5 juni
1941 till de sakkunniga för undersökning röramde familjebidragsärendenas
handläggning.

I skrivelse till mig den 11 september 1941 anförde de sakkunniga i anledning
av kommissionens berörda framställning bland annat följande.

De av kommissionen överlämnade anmälningarna från vissa familjebidragsnämnder
örn felaktigheter vid behandlingen av familjebidragsärenden hade
indelats i tre grupper: A. Försenad eller utebliven anmälan örn hemförlovning,
hempermittering eller ledighet utan krigslön; B. Utebliven anmälan att
värnpliktig åtnjuter avlöning som krigspolis; samt C. Fall, då värnpliktig felaktigt
förklarats hänförlig under krigsfamiljebidragsförordningen, ehuru han
varit underbefäl eller underofficer i reserven. De sakkunniga hade från vederbörande
militärmyndigheter infordrat utredning i ärendena. Härvid hade beträffande
de flesta av under A hörande ärenden de berörda militärmyndigheterna
medgivit, att försummelse skett samt såsom orsak i allmänhet uppgivit
stor arbetsbelastning och mängden av brådskande göromål vid hempermitteringar.

Utredningen i ärendena under B angående krigspoliser gåve vid handen
att följderna i familjebidragsavseende av Kungl. Maj:ts brev den 21 juni 1940
med bestämmelser örn avlöning till vissa krigspoliser icke beaktats av vederbörande
militärmyndigheter. Samtidigt betonades emellertid skyldigheten för
ifrågavarande personal att själva anmäla de förändringar i deras avlöningsförhållanden,
som inträtt i och med berörda bestämmelsers ikraftträdande.
De felaktigheter, som begåtts vid bestyrkandet av reservunderbefäls bidragsansökningar,
eller ärenden under C, hade vidgåtts av de militära myndigheterna.
Chefen för 110 hade dock i avgivet yttrande påpekat de svårigheter,
som vid då gällande personalredovisning förefunnes att utan närmare undersökning
avgöra, huruvida ett underbefäl tillhörde reserven eller icke.

Arbetsmarknadskommissionen hade i sin framställning berört frågan örn
att statsverket skulle hålla kommunerna skadeslösa för de felaktiga utbetalningar,
som vore en följd av militärmyndigheters försummelser. Av vissa
familjebidragsnämnder hade också ifrågasatts, huruvida icke de för de begångna
felaktigheterna ansvariga militära befattningshavarna borde ersätta
vad som för mycket utbetalats.

Ehuru det med hänsyn till utredningsuppdragets omfattning icke syntes
ankomma på de sakkunniga att taga ståndpunkt till dessa frågor, ville de sakkunniga
dock framhålla vikten av att dessa spörsmål snarast kunde erhålla
sin lösning. Den osäkerhet, som rådde i fråga örn regleringen av dessa ekonomiska
förhållanden, utgjorde ett stort irritationsmoment för kommunerna.
De sakkunniga hade emellertid i enlighet med sitt uppdrag allenast sökt
klarlägga orsakerna till de felaktigheter, som blivit begångna. Dessa hade
till övervägande delen visat sig vara förbiseende eller glömska och hade sin
grund i den stora arbetsbelastningen. Att märka vore också, att flertalet av
de påtalade försummelserna skett vid tiden omkring krigsfamiljebidragsförfattningarnas
ikraftträdande. Enligt vad do sakkunniga hade sig bekant före -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

kommo dock alltjämt fall av dylika försummelser. Det borde emellertid finnas
skäl förvänta att, sedan dåmera vikten av familj ebidragsärendenas rätta behandling
vid mångfaldiga tillfällen inskärpts, de militära myndigheterna
komme att ägna tillbörlig uppmärksamhet åt den militära sidan av familjebidragsärendenas
handläggning. Arbetsmarknadskommissionen hade vidtagit
åtgärder för att de värnpliktigas egna anmälningar örn förhållanden, som påverkade
rätten till bidrag, skulle säkrare komma familj ebidragsnämnderna
tillhanda. Vid sådant förhållande och då någon mera genomgripande förändring
i systemet för s. k. avanmälningar icke syntes böra vidtagas, ansågo de
sakkunniga, att de här påtalade försumligheterna icke borde i detta sammanhang
föranleda till några åtgärder.

De sakkunniga anmälde sålunda, att de funnit sig icke böra föreslå några
åtgärder i anledning av arbetsmarknadskommissionens förevarande framställning.
Jag beslöt sedermera, att den gjorda utredningen skulle överlämnas
till arbetsmarknadskommissionen; i övrigt föranledde den icke någon min
åtgärd.

Föreliggande ärende om oriktiga utbetalningar

av familjeunderstöd och bostadsbidrag.

I en den 16 juli 1941 dagtecknad, till försvarsdepartementet överlämnad
promemoria har postsparbanks chef en Joh. Enger anmält, att i vissa fall
utbetalningar av familjeunderstöd och bostadsbidrag från postgirokontoret
ägt rum med för stora belopp samt efter en redogörelse för den i cirkuläret
den 22 december 1939 föreskrivna anmälningsskyldigheten anfört bland annat
följande.

I fråga örn fullgörandet av nämnda skyldighet för de militära myndigheterna
hade det efter en tid visat sig, att anmälningar i stor utsträckning
ingått till postgirokontoret för sent, i vissa fall en hel månad eller mera.
Detta hade haft till följd, att understöd jämte bidrag i många fall kommit
att utbetalas för längre tid än som vederbort. Sedan generalpoststyrelsen
med anledning därav delgivit arméförvaltningens civila departement de
gjorda iakttagelserna, hade departementet genom notis i Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret den 26 februari 1940 låtit fästa vederbörande militära
myndigheters uppmärksamhet på angelägenheten av att anmälningsskyldigheten
fullgjordes snabbt och noggrant. Det hade dock alltjämt i betydande
omfattning förekommit, att anmälningar ingått till postgirokontoret längre
eller kortare tid efter värnpliktigas hemförlovning m. m. Så snart postgirokontoret
i de fall, som rörde för sent erhållna anmälningar, fått kännedom
örn militärtjänstgöringens upphörande för den värnpliktige, hade återkravsskrivelse
till denne expedierats. I sådana fall, då två eller flera 15-dagarsperioder
förflutit, innan föreskriven anmälan inkommit, och beloppet av för
mycket utbetalat understöd således blivit förhållandevis stort, hade samtidigt
den värnpliktige underrättats örn att skulden finge avbetalningsvis
regleras, därest beloppet icke kunde på en gång återbetalas. Återbetalning
hade även i viss utsträckning kommit till stånd.

Till alla de betalningsskyldiga värnpliktiga, som varken lämnat svar på
postgirokontorets återkravsskrivelse eller verkställt någon avbetalning på sin
skuld, hade postgirokontoret sedermera avlåtit skriftliga påminnelser.

Genom postgirokontoret hade familjeunderstöd och bostadsbidrag utbetalats
för närmare 70 000 värnpliktigas räkning. Hela antalet utbetalningar
belöpte sig till 361 252 och det utbetalade beloppet utgjorde tillhopa

11

Kungl. Majlis proposition nr 40.

17 167 368 kronor 54 öre. Antalet värnpliktiga, som uppburit för högt belopp,
uppginge till 7 939. Yad beträffade återkravssumman utgjorde den ursprungligen
373 823 kronor 94 öre.

Uti 3 843 fall hade återbetalning av skuldbeloppet ägt rum med sammanlagt
150 659 kronor 54 öre. En i promemorian intagen sammanställning
visade, att återbetalningarna numera praktiskt taget avstannat. Vid utgången
av juni månad 1941 hade 4 096 återbetalningsskyldiga kvarstått, och postgirokontorets
fordran hade vid samma tidpunkt varit 223 164 kronor 40 öre.

Postgirokontoret hade under hand samrått med statens arbetsmarknadskommission
örn möjligheten att genom medverkan från familjebidragsniimndennis
sida söka återbekomma för mycket utbetalade medel, och i anslutning
härtill hade kommissionen i ett för familj ebidragsnämnderna avsett
cirkulär med anvisningar rörande tillämpningen av krigsfamiljebidragsförfattningarna
intagit en notis av innehåll, att därest postgirokontoret skulle
anhålla örn familjebidragsnämnds medverkan för utbekommande av för mycket
utgivet familjeunderstöd, dylik anmodan borde efterkommas. Postgirokontoret
hade förberedelsevis låtit iordningställa specificerade uppgifter att tillställas
respektive familj ebidragsnämnder, upptagande de värnpliktigas nummer,
namn, kyrkoskrifningsort och adress samt beloppet av för mycket utbetalat
understöd, eventuellt återburet belopp och kvarstående skuld.

De från postgirokontoret felaktigt verkställda utbetalningarna av familjeunderstöd
och bostadsbidrag, örn vilka här vore fråga, hade praktiskt taget
samtliga berott på uteblivet eller i rätt tid icke insänt meddelande från
militärmyndigheternas sida örn upphörd tjänstgöring för värnpliktiga. I
något enstaka fall hade dupletter av resolutioner från länsstyrelse vållat
dubbelutbetalning. Såvitt för generalpoststyrelsen vore känt, hade oriktiga
uppgifter, på grund av vilka felutbetalning av understöd och bidrag skulle
förekommit, icke lämnats från nu betalningsskyldig värnpliktiga.

Även om återkravsrätt gällde som huvudregel för det fall någon av misstag
erhållit belopp, som han rätteligen ej ägt uppbära, syntes dock ett flertal
rättsfall ge vid handen, att undantag borde finnas från denna regel. Ett som
det ville synas grundläggande rättsfall härutinnan funnes refererat i Nytt
juridiskt arkiv, årgång 1933, s. 25. Av rättsfallet, jämfört med justitierådet
Alexanderson i referatet återgivna promemoria, syntes framgå, att högsta
domstolen ställt sig på den ståndpunkten att återkravsrätt ej förelåge örn
en prestation erlagts och mottagits i kraft av ömsesidig villfarelse och det
vore betalaren själv, som framkallat misstaget, och det ej funnes särskilda
skäl att ändock medgiva återkrav, t. ex. att mottagaren hade ännu mindre
ursäkt för sitt misstag.

Vad beträffade de för mycket utbetalade familjeunderstödsmedlen, örn
vilka här vore fråga, syntes det få anses ligga i öppen dag, att mottagarna
redan förbrukat dessa "medel för sitt uppehälle. Det för mycket bekomna
beloppet hade i många fall varit så pass obetydligt, att mottagaren näppeligen
själv kunnat bedöma, att överbetalning förelegat. Så exempelvis då understöd
erhållits för hel 15-dagarsperiod, medan rätteligen understöd bort utgå
för endast 10 eller 12 dagar av perioden. I andra fall åter kunde understöd
ha utbetalats en eller till och med flera 15-dagarsperioder i följd (med utbetalningskort
var 15:e dag) efter vederbörandes hemförlovning, och i sådant
fall ville det synas, som om den värnpliktige bort förstå, att remissan varit
felaktig. Att kunna skilja mellan ursäktligt och icke ursäktligt misstag härvidlag
syntes dock med hänsyn till alla förekommande gränsfall få anses
ogörligt, åtminstone utan en ingående undersökning av varje särskilt fall. I
fråga om återkrav eller icke återkrav torde därför vara nödvändigt att förfara
lika gentemot alla.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Såsom ovan nämnts hade ett stort antal värnpliktiga återbetalt för mycket
bekommet understöd. Utginge man från att det vore de ekonomiskt bäst
ställda, som gjort återbetalning, och att de återstående utgjordes av sådana,
som icke haft möjlighet att återbära beloppet, skedde ju egentligen ej någon
orätt mot de förstnämnda, örn beloppet efterskänktes för de kvarstående. I
stort sett torde det nog också förhålla sig på nu angivet sätt. Å andra sidan
torde också ha förekommit, att ekonomiskt sämre lottade verkställt återbetalning.
För ett dylikt antagande talade i viss mån den omständigheten, att
återbäring av understödsmedel i åtskilliga fall skett genom avbetalningar —•
i allmänhet månadsvis — med ganska blygsamma belopp. Skulle man döma
av innehållet i flertalet av de brev, som ingått till postgirokontoret, syntes
god vilja till återbetalning nästan alltid ha förelegat, medan det däremot
varit förmågan som brustit. I regel hade framhållits, att det mottagna beloppet
åtgått till livsuppehället och att vederbörande ej sett sig i stånd att
åtminstone för närvarande återbetala detsamma. Anledningen därtill vore
vanligen ekonomiska svårigheter på grund av mer eller mindre långvarig
beredskapstjänst, arbetslöshet eller sjukdom. Några av de betalningsskyldiga
hade förklarat, att de vore villiga återbetala, örn deras ekonomi i en framtid
medgåve detta. Därjämte hade ett stort antal av dem, som besvarat postgirokontorets
skrivelser, under hänvisning till sin oförmåga att betala hemställt,
^ att den ifrågakomna skulden måtte efterskänkas. Givetvis måste man
dock även räkna med fall — kanske dock mest enstaka sådapa ■—- där underlåtenheten
att återbetala beloppet kunde ha varit beroende på bristande
vilja.

Örn postgirokontoret i anslutning till den anmodan arbetsmarknadskommissionen
i sitt cirkulär riktat till familjebidragsnämnderna skulle söka erhålla
dessas medverkan vid återbetalningarna vore det sannolikt, att ytterligare
ett måhända icke obetydligt belopp kunde återvinnas. Ett större eller
mindre restbelopp komme dock — även efter vidtagandet av en dylik åtgärd
— att kvarstå obetalt. Det vore icke heller säkert, att vad som komme att
återbetalas via familjebidragsnämnderna härrörde från dem, som hade lättast
att betala. Sannolikt komme nämndernas medverkan att bestå i att de —
efter överenskommelse med vederbörande — vid expediering av familjebidrag
till de inkallade komme att göra visst avdrag å det utgående beloppet. Denna
form för återbetalning —■ avdragsformen — vore obestridligen synnerligen
effektiv, men den medförde dock, att de hemmavarande finge nöja sig med
ett reducerat familjebidrag under avdragstiden. Yad anginge värnpliktiga,
som icke för närvarande vore eller inom den närmaste tiden komme att bliva
inkallade, torde man knappast kunna påräkna medverkan från familjebidragsnämndernas
sida, utan torde återkravet beträffande dessa i fortsättningen
liksom, hittills få handhavas, av postgirokontoret. Att återfå beloppet från
dessa icke inkallade torde bliva förenat med ganska stora svårigheter.

Enligt senare lämnad uppgift ha ytterligare felaktiga utbetalningar till
ett sammanlagt belopp av 21 342 kronor 68 öre upptäckts och sedan den 1
juli 1941 återbetalningar verkställts med ett belopp av 3 387 kronor 40 öre, i
följd varav statsverkets fordran den 1 januari 1944 uppgått till 241119 kronor
68 öre.

Statens arbetsmarknadskommission har i ett i ärendet avgivet yttrande
anfört, att kommissionen —• i likhet med postsparbankschefen Enger —
funne, att frågan om återbetalningsskyldighet för familjeunderstöd, som felaktigt
uppburits, vore att bedöma enligt allmänna rättsregler samt att det
åberopade rättsfallet gåve vägledning för bedömande av åtminstone det vida

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

övervägande antalet fall, nämligen de, då ursäktlig villfarelse beträffande
den skedda utbetalningens riktighet finge antagas föreligga hos betalningsmottagaren.
I övriga fall syntes det klart, att återbetalningsskyldighet
förelåge.

Även kommissionen förmenade, att det vore nödvändigt att förfara lika
i samtliga fall. Även om beträffande vissa utbetalningar mindre eller icke
ursäktligt misstag från betalningsmottagarens sida skulle föreligga, syntes
nämligen avskiljandet av dessa vara förenat med betydande arbete och därmed
kostnader, utan att det på grundval av material, som förelåge eller som
utan större omgång kunde införskaffas, torde bliva möjligt att med större
grad av säkerhet bedöma utgången av en eventuellt anhängiggjord talan.
Härtill komme, att betalningsförmågan i så gott som samtliga fall sannolikt
vore ringa. — Enger hade ifrågasatt att — efter frivillig överenskommelse
med vederbörande — familj ebidragsnämnderna skulle göra avdrag för oriktigt
uppburet familjeunderstöd å utgående familjebidrag. Med hänsyn till
innehållet i 22 § första stycket krigsfamiljebidragsförordningen, vari stadgades,
att rätt till familjebidrag enligt förordningen icke kunde överlåtas,
vore kommissionen synnerligen tveksam, huruvida denna väg vore framkomlig.
Det ifrågasatta förfaringssättet syntes nämligen innebära, att åtminstone
viss del av familjebidrag överlätes på postgirokontoret. Med hänsyn härtill
och då, på sätt i promemorian framhållits, det måste antagas, att kvarstående
oreglerade belopp till åtminstone huvudsaklig del hänförde sig till sådana
värnpliktiga, vilkas återbetalningsförmåga vore ringa eller ingen, syntes det
kommissionen, att möjligheten att återvinna någon större del av postgirokontorets
utestående fordran icke vore stor. Man torde också böra räkna
med att ett generellt försök att återbekomma ifrågavarande belopp skulle
medföra icke oväsentliga kostnader, och det förefölle kommissionen kunna
dragas i tvivelsmål, huruvida de belopp, som kunde återvinnas, komme att
täcka dessa kostnader. Den omständigheten, att återbetalningarna starkt
sjunkit och under senast redovisade tid skett med relativt obetydliga belopp,
talade i varje fall härför.

Med hänsyn till samtliga förekommande omständigheter ifrågasatte kommissionen,
huruvida icke åtminstone praktiska skäl närmast talade för att
ifrågavarande återstående belopp borde efterskänkas och avskrivas.

Arméförvaltningens civila departement har i remissyttrande i ärendet förklarat,
att departementet i stort sett anslöte sig till vad arbetsmarknadskommissionen
sålunda anfört. Dock kunde ifrågasättas, örn generell avskrivning
av hela det felaktigt utbetalda beloppet borde beslutas och om
icke hellre generalpoststyrelsen borde bemyndigas att efter prövning från
fall till fall förordna om efterskänkande av ifrågavarande fordringar. Vidare
borde enligt departementets mening framhållas, att skyldighet att ersätta
genom ifrågavarande felaktiga utbetalningar statsverket åsamkad förlust i
många fall torde få anses åligga vederbörande militära befattningshavare,
som underlåtit att i rätt tid insända föreskriven anmälan angående de understödsberättigades
tjänstgöringsförhållanden. Emellertid syntes det vara förbundet
mod avsevärda praktiska svårigheter att göra detta ansvar gällande

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

gentemot vederbörande, och departementet kunde fördenskull icke förorda,
att åtgärder härutinnan vidtoges.

Statskontoret har i ärendet anfört, att ämbetsverket i allt väsentligt biträdde
den uppfattning, åt vilken arbetsmarknadskommissionen givit uttryck,
men att ämbetsverket dock icke vore berett att tillstyrka en generell avskrivning
av samtliga kvarstående oreglerade belopp. Ämbetsverket ville i stället
föreslå, att återbetalningsskyldigheten generellt efterskänktes endast beträffande
de fordringsbelopp, som icke överstege 50 kronor, medan i fråga
om övriga oreglerade belopp generalpoststyrelsen medgåves rätt att efter
prövning i varje särskilt fall besluta, huruvida och i vad mån med hänsyn
till föreliggande omständigheter avskrivning borde komma till stånd. Enligt
vad statskontoret under hand inhämtat från generalpoststyrelsen kunde an!
talet återbetalningsskyldiga, vilkas skuld överstege 50 kronor, uppskattas till
i runt tal 1 500, medan antalet poster, där skuldbeloppet utgjorde högst 50
kronor, uppginge till omkring 2 500.

Gentemot vad arméförvaltningens civila departement anfört i fråga örn
ansvar för de militära befattningshavare, som genom sin uraktlåtenhet att i
rätt tid anmäla de understödsberättigades tjänstgöringsförhållanden orsakat
ifrågavarande förluster för statsverket, ville statskontoret understryka, att
ämbetsverket ansåge det självfallet att, örn försummelse från någon befattningshavares
sida befunnes ha förekommit i högre grad, ansvar ock borde
göras gällande mot vederbörande.

I ärendet har slutligen generalpoststyrelsen den 10 april 1942 avgivit utlåtande,
och därvid anfört följande.

Generalpoststyrelsen ansåge i likhet med statskontoret, att, därest hela det
återstående fordringsbeloppet icke ansåges kunna generellt avskrivas utan
det skulle överlämnas åt generalpoststyrelsen att efter prövning i varje särskilt
fall besluta, huruvida och i vad mån med hänsyn till föreliggande omständigheter
avskrivning skulle komma till stånd, fordringar på visst mindre
belopp lämpligen borde generellt avskrivas. Det kunde nämligen antagas,
att i de fall, då det för mycket utbetalade beloppet varit obetydligt, betalningsmottagaren
ofta icke själv kunnat bedöma, huruvida han erhållit mera
än som rätteligen skolat tillkomma honom. Därjämte torde, såsom arbetsmarknadskommissionen
anfört, försök att återbekomma även dylika smärre
belopp komma att medföra icke oväsentliga kostnader, som kanske icke ens
skulle täckas av det som kunde återvinnas. Statskontoret hade föreslagit,
att återbetalningsskyldigheten skulle generellt efterskänkas beträffande
fordringsbelopp, som icke överstege 50 kronor, och enligt styrelsens mening
syntes denna gränsdragning lämpligt avvägd. Vid bifall därtill skulle ett
belopp av omkring 50 000 kronor, fördelade på cirka 2 500 betalningsskyldiga,
komma att avskrivas.

I fråga om övriga fordringsbelopp skulle det således åligga generalpoststyrelsen
att från fall till fall verkställa prövning och meddela beslut. Här
uppstode då frågan, huru erforderligt material för ett dylikt bedömande lämpligen
skulle kunna införskaffas. Inom postverket funnes nämligen icke några
organ, som skulle kunna lämna för ändamålet behövliga uppgifter. Det
förefölle styrelsen, som örn en framkomlig väg vore att få viss medverkan
från familjebidragsnämndernas sida. Dessa nämnder torde nämligen i allmänhet
äga ganska god kännedom örn de värnpliktiga, och flertalet av de värnpliktiga,
som på sin tid uppburit familjeunderstöd genom postgirokontorets

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

förmedling, torde sedermera ha varit inkallade en eller flera gånger till beredskapst
jänstgöring, varför uppgifter för övervägande antalet av deni —
lämnade i samband med ansökningar örn familjebidrag — torde föreiigga
hos familjebidragsnämnderna. Generalpoststyrelsen insåge väl, att det kunde
vara tveksamt att ålägga familjebidragsnämnderna sådana arbetsuppgifter,
som här avsåges, då det ju icke vore fråga örn medel, som utbetalats genom
nämnderna, och då även för dem själva torde förekomma, att för mycket
utgivna medel måste återfordras. Generalpoststyrelsen hade emellertid icke
tänkt sig, att nämnderna skulle behöva betungas med något vidlyftigare utredningsarbete
i detta hänseende, utan det syntes i allmänhet bliva tillräckligt
örn nämnderna till generalpoststyrelsen lämnade en avskrift av senast
föreliggande ansökning örn familjebidrag. Dylik ansökan innehölle nämligen
av den värnpliktige på heder och samvete avgiven deklaration örn
dennes anställnings- och ekonomiska förhållanden, försörjningsplikt m. m.
och hade hos familjebidragsnämnden legat till grund för beviljande av familjebidrag,
varför denna handling borde vara ägnad att lämna god ledning vid
den prövning styrelsen skulle verkställa. Härutöver skulle vederbörande
familjebidragsnämnd blott behöva å särskilt tillhandahållet formulär — örn
vars uppställning under hand samråd med arbetsmarknadskommissionen ägt
rum — göra anteckningar örn eventuellt inträdda, av nämnden kända ändringar
i de förhållanden, som funnes uppgivna i vederbörande ansökan om
familjebidrag, ävensom örn tidsperioder, under vilka den värnpliktige varit
inkallad efter det utbetalningen av familjeunderstöd upphört. Upplysning
borde därjämte lämpligen lämnas örn huruvida fattigvårdsunderstöd eller
arbetslöshetslijälp åtnjutits och örn eljest föreliggande omständigheter av
ömmande beskaffenhet, örn vilka nämnden ägde kännedom.

För det fall att värnpliktig, som det här gällde, icke varit inkallad efter
det familjebidragsnämnderna övertagit handläggningen av bidragsärendena
och familjebidragsnämnd därför saknade uppgifter örn den värnpliktige,
skulle generalpoststyrelsen söka införskaffa motsvarande uppgifter i annan
ordning.

Genom de sålunda inhämtade uppgifterna skulle generalpoststyrelsen få
till sitt förfogande ett ganska fullständigt och enhetligt material, vilket skulle
underlätta för styrelsen att i de olika fallen avgöra, huruvida kraven på
återbetalning skulle fullföljas eller örn avskrivning ansåges kunna medgivas.
I åtskilliga fall kunde givetvis också tänkas, att vederbörande befunnes i
stånd att återbetala en del av skuldbeloppet, under det att återstående del
därav måste efterskänkas.

Därest nu uppdragna riktlinjer för fortsatt handläggning av ärendet
ansåges böra godtagas och generalpoststyrelsen således finge i den begränsade
omfattning som ovan sagts taga familjebidragsnämndernas medverkan i anspråk,
vore generalpoststyrelsen villig åtaga sig bestyret med den prövning, som i
ärendet föreslagits. Styrelsen förutsatte, att ersättning i förekommande fall
komme att beredas postverket för med bestyret i fråga förenade kostnader.

En sammanställning över antalet återbetalningsskyldiga värnpliktiga,
ordnade i beloppsgrupper, fanns fogad vid styrelsens yttrande.

Föreliggande ärende om oriktiga utbetalningar

av familjebidrag och hemortslön.

I skrivelse till Kungl. Majit, den 13 maj 1943 har statens arbetsmarknadskommission
upptagit frågan om statsbidrag till kommun för vissa av militära
myndigheter föranledda felaktiga utbetalningar av familjebidrag och hemortslön.
Efter en redogörelse för bestämmelserna örn anmälningsskyldigheten

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

för militär myndighet samt värnpliktig och annan betalningsmottagare i fråga
om värnpliktigs tjänstgöringsförhållanden m. m. anförde kommissionen bland
annat följande.

Redan kort tid efter det att 1940 års krigsfamiljebidragsförfattningar börjat
tillämpas våren 1940 visade det sig, att familjebidrag i många fall kommo att
utgå jämväl för tid efter tjänstgöringens upphörande. Fall förekommo också
då bidrag utbetalats till personer, för vilka felaktigt uppgivits att krigsfamiljebidragsförordningen
vore tillämplig å dem. Förhållandena förbättrades dock,
sedan mera detaljerade föreskrifter för anmälningsskyldighetens fullgörande
lämnats dels genom förenämnda i kommandoväg meddelade bestämmelser,
dels i av kommissionen utfärdade anvisningar. En ytterligare förbättring
i förhållandena kunde, som ovan nämnts, förmärkas, sedan den värnpliktiges
anmälningsskyldighet anknutits till av kommissionen fastställt formulär SAK
nr F 45. Av uteblivna eller försenade anmälningar vållade felaktiga utbetalningar
förekomma dock alltjämt.

Sedan 1942 års krigsf amil jebidragsf öro rönings bestämmelser örn hemortslön
trätt i kraft den 1 juli 1942, har tillkommit en ny kategori av felaktiga
utbetalningar. I ett avsevärt antal fall synes hemortslön ha utbetalats med
för stort belopp på grund av att truppregistreringsmyndighetens bestyrkande
av ansökan visat sig vara felaktigt.

Med vad nu sagts har kommissionen endast velat inledningsvis beröra
sådana felaktiga utbetalningar, som militära myndigheter förorsakat eller
medverkat till. En mera ingående redogörelse för felaktigheternas art, orsaker
och omfattning lämnas i det följande.

Aven andra felaktiga utbetalningar än sådana, som vållats av militärmyndighet,
ha givetvis förekommit. Örn dem är emellertid icke fråga i denna
framställning.

Vad angår förekomsten av felaktiga utbetalningar överhuvudtaget anser
sig kommissionen i detta sammanhang ha anledning såsom sin uppfattning
uttala, att det med hänsyn till verksamhetens omfattning samt till att betydande
arbetsuppgifter hastigt lades på nytillskapade eller för dylika uppgifter
främmande organ knappast torde ha kunnat förväntas annat än att vissa
felaktigheter skulle uppkomma.

Har familjebidrag eller hemortslön felaktigt utbetalats, kan med gällande
bestämmelser, erinrade kommissionen, gottgörelse av statsmedel icke i vanlig
ordning beviljas kommun. Beloppet stannade sålunda å denna. Återkravsrätt
k ande under vissa förutsättningar föreligga mot den värnpliktige, mot
familjemedlem eller annan betalningsmottagare, som beloppet kommit till godo,
mot den för militär myndighets förfarande ansvarige samt i vissa fall, varom
emellertid i nu förevarande sammanhang icke torde kunna bliva fråga, mot
familjebidragsnämndernas ledamöter. Återbetalningsskyldighet kunde under
vissa förutsättningar föreligga för flera berörda parter samtidigt. Grundades
återbetalningsskyldighet på försummad anmälan om tjänstgöringens upphörande
eller dylikt torde regelmässigt sådan skyldighet föreligga för såväl
den värnpliktige som den militäre ansvarige, enär fullgörandet av enderas
anmälningsskyldighet bort vara tillfyllest för att förhindra felaktig utbetalning.
Kunde familjebidragsnämnd icke förmå värnpliktig, eventuellt familjemedlem
eller annan betalningsmottagare, till frivillig återbetalning, och förelåge
icke förutsättningar för avräkning vid senare tjänstgöring, måste familje -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

bidragsnämnden använda vanliga rättsmedel för att solea utfå kommunens
fordran.

Hade familjebidragsnämnd felaktigt utbetalat familjebidrag eller hemortslön
till följd av att militär myndighet lämnat felaktig uppgift örn tjänstgöringsförhållandena
eller försummat att översända uppgift örn tjänstgöringens upphörande,
måste — framhöll kommissionen —- utredning verkställas genom
militär myndighets försorg om orsaken till försummelsen och eventuellt också
örn vem som gjort sig skyldig till försummelsen. Men även om sådan utredning
verkställdes och ledde till resultat, torde dock domstolsförfarande som
regel vara erforderligt för fastställande av återbetalningsskyldighet för den
försumlige.

Efter en redogörelse för bland annat vissa av Kungl. Majit till kommissionen
remitterade framställningar rörande statsbidrag för vissa av militära
myndigheter föranledda felaktiga utbetalningar av familjebidrag nr. m. anförde
kommissionen vidare bland annat:

Frågan örn beredande av gottgörelse av statsmedel åt kommuner, som på
grund av militära myndigheters försummelser föranletts till felaktiga utbetalningar
av familjebidrag och hemortslön, har av kommissionen ansetts böra
nu bringas under Kungl. Majits prövning.

Fe militära myndigheterna Ira i icke ringa omfattning gjort sig skyldiga
till försumlighet eller felaktigt förfarande i fråga om anmälningsskyldighet
enligt 18 § i 1940 års krigsfamiljebidragskungörelse. I flertalet fall gäller
försummelsen, att meddelande örn upphörande av eller avbrott i tjänstgöringen
icke avsänts till vederbörande familj ebidragsnämnd eller att sådant meddelande
avsänts så sent, att familjebidrag eller hemortslön redan utbetalats
för tid, varunder rätt till bidrag icke förelegat.

Jämväl i fråga örn bestyrkande av hemortslöneansökningar lia felaktigheter,
som lett till obehöriga utbetalningar, förekommit. Också andra fall ha förekommit,
_ t. ex. att militär myndighet intygat, att krigsfrivillig med tjänstgöring
vid sjövärnskåren vore berättigad till hemortslön efter enahanda grunder
som till dylik tjänstgöring beordrad värnpliktig.

Yaa angår de ifrågavarande beloppen är kommissionen icke i stånd att
lämna några tillförlitliga uppgifter. Huruvida och i vad män militär myndighet
vållat felaktig utbetalning kan oftast icke klarläggas förrän efter utredning
i varje särskilt fall. Härtill kommer att, på sätt kommissionen i det
följande närmare utvecklar, gottgörelse av statsmedel icke torde böra ifrågakomma
i sådana fall, där beloppet kan återfås av den värnpliktige. Även
härutinnan torde viss utredning vara erforderlig.

I de fall, då familjebidragsnämnd på grund av militär myndighets felaktiga
förfarande utbetalat familjebidrag eller hemortslön med för högt belopp
eller för längre tid än som vederbort, har kommunen visserligen regressrätt
mot den för felet ansvarige, men frågan i vad mån försumlighet eller felaktigt
förfarande från militär myndighets sida medför återbetalningsskyldighet
ankommer på domstols prövning. Det torde emellertid icke skäligen kunna
påfordras, att frågan örn ersättning av statsmedel till kommunerna skall anstå,
tills frågan örn militär myndighets ersättningsskyldighet prövats. I olika
sammanhang har från familjebidragsnämnderna eller annan kommunal myndighet
gjorts gällande, att kostnaderna för utbetalningar, som föranletts av
försumlighet eller felaktigt förfarande från militär myndighets sida bordt!

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 40. »i 41 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

gottgöras av staten. Enligt kommissionens förmenande tala synnerligen starka
billighetsskäl för ett tillgodoseende av dessa kommunala synpunkter.

Den invändningen skulle dock kunna göras, att, därest staten trädde emellan
för felaktiga utbetalningar, detta skulle kunna vara ägnat att avtrubba familjebidragsnämndernas
intresse av att uppkomna felaktigheter snarast möjligt
rättades till. Emellertid anser kommissionen, att numera en tidpunkt inträtt,
då berättigade kommunala intressen skulle kunna tillgodoses, utan fara för
att familjebidragsnämnderna eftersatte sin skyldighet att söka begränsa räckvidden
av uppkomna felaktigheter.

Den 1 mars 1943 ha 1942 års krigsfamiljebidragsförfattningar, med i detta
sammanhang oväsentliga undantag, helt trätt i kraft. I samband härmed ha
bland annat mera detaljerade föreskrifter givits beträffande de militära myndigheternas
befattning med familj ebidragsärenden. Viss anknytning till det
nya militära redovisningssystemet har också möjliggjort utarbetande av formulär
m. m., som torde underlätta för de militära myndigheterna att rätt fullgöra
sin uppgiftsskyldighet m. m. Då ansökan örn hemortslön enligt 45 §
i 1942 års krigsfamiljebidragsförordning icke må upptagas till prövning, därest
ansökan icke inkommit till vederbörande militäre chef före den 1 januari 1943,
kan det antagas, att truppregistreringsmyndigheternas befattning med dylika
ärenden praktiskt sett upphört. Även arbetsuppgifterna i fråga om bestyrkande
av ansökningar örn hemortslön enligt 20 § måste ha avsevärt minskat.
Dessa omständigheter torde berättiga till antagande, att felaktigheterna i
framtiden skola bliva mindre framträdande.

Vidare torde de särskilda heltidsanställda, mera kvalificerade revisorer,
som numera tillsatts i flertalet län, utgöra icke blott ett stöd för familjebidragsnämnderna
utan även möjliggöra bättre kontroll över att familjebidragsnämnderna
på bästa sätt fullgöra sina skyldigheter.

Slutligen må framhållas, att även om statsbidrag i anledning av denna
framställning skulle komma att beviljas för tid före ikraftträdandet den 1
mars 1943 av de nya bestämmelserna, detta icke bör kunna tagas till intäkt
för att sådant bidrag jämväl skall komma att beviljas för felaktiga utbetalningar
därefter.

Kommissionen föresloge sålunda, att statsbidrag skulle utgå för belopp,
som felaktigt utbetalats på grund av oriktig eller utebliven uppgift från militär
myndighet. Örn däremot visserligen militär myndighet försummat exempelvis
anmälan örn hemförlovning men den värnpliktige gjort sådan anmälan, borde
statsbidrag uppenbarligen icke utgå för den felaktiga utbetalningen. Ej heller
då familjebidragsnämnd skäligen bort inse, att felaktighet förelupit i fråga
örn anmälan eller bestyrkande, borde statsbidrag beviljas. Under vissa förhållanden
borde dylika omständigheter föranleda jämkning av statsbidragets
belopp.

Som villkor för rätt till statsbidrag borde föreskrivas, att kommunen ä
statsverket överläte sin regressrätt mot den för den militära myndighetens
fel ansvarige. Å vederbörande statlig myndighet ankomme därefter att avgöra,
huruvida ansvar och ersättning borde i vederbörlig ordning utkrävas.
Vid denna prövning borde enligt kommissionens mening följande synpunkter
beaktas

Det torde knappast kunna ifrågakomma, att i samtliga fall draga frågan
örn ansvar och återbetalningsskyldighet under domstols prövning. I många
fall är den ansvarige icke mera i tjänst eller har förflyttats till annan befatt -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ning. Bland annat med hänsyn härtill torde kostnaderna, därest samtliga
fall skulle bringas under domstols prövning, komma att stiga till avsevärda
belopp.

Beträffande den första tiden för familjebidragsförfattningarnas giltighet
må också erinras, att bestämmelserna lade helt nya uppgifter på de militära
myndigheterna och att tillämpningsföreskrifter understundom dröjde. Under
familjebidrags verksamhetens första tid ledde avsaknaden av uttryckliga bestämmelser
rörande de militära myndigheternas befattning med familjebidragsärendenas
handläggning till en icke avsedd decentralisering av uppgiftsskyldigheten.
I avsevärd utsträckning förekom delegation av uppgifterna, understundom
under hand eller enligt relativt oklara föreskrifter. Ihågkommas
bör också de betydande rent militära organisationsuppgifter, som vid samma
tid åvilade truppförbanden.

Yad angår felaktigt bestyrkande av hemortslöneansökningar ha felaktigheterna
i stort sett föranletts av — förutom bristfälliga eller felaktiga anteckningar
i värnpliktshandlingarna — oriktig tolkning av gällande bestämmelser.
I detta sammanhang må erinras om, att de i krigsfamiljebidragsförordningen
meddelade bestämmelserna örn hemortslön bygga på förhållanden, som för sitt
rätta bedömande fordra ingående kännedom örn för olika tider gällande vämpliktslagar
och inskrivningsförordningar ävensom genom kungl, brev och i
kommandoväg meddelade föreskrifter.

Den omständigheten att återbetalningsskyldighet för militär befattningshavare
må föreligga utesluter icke, som av det tidigare anförda framgår, att
jämväl den värnpliktige, familjemedlem eller betalningsmottagare kan vara
återbetalningsskyldig. Försummar den värnpliktige sin anmälningsskyldighet
torde han, åtminstone i allmänhet, vara återbetalningsskyldig enligt allmänna
rättsregler. Familjebidragsnämnden är då för utfående av sin fordran hänvisad
till vanliga rättsmedel. Utnyttjandet av dessa drager emellertid kostnader.
Är det uppenbart eller talar större sannolikhet för att den värnpliktige icke
skulle kunna förmås gälda eventuellt utdömt belopp, synes därför icke böra
påfordras, att familjebidragsnämnd skall ha sökt utfå sin fordran genom
talan inför domstol. Beträffande frågan, huruvida eventuellt belopp skäligen
kan antagas kunna återfås av den värnpliktige, torde kunna godtagas intyg av
den av länsstyrelsen förordnade revisorn för familjebidragsnämnden, vilken
skulle ha att, om så erfordras, införskaffa för frågans bedömande erforderliga
uppgifter

Även beträffande den tid, för vilken familjebidragsnämnden bör vara skyldig
att göra gällande sin återkravsrätt, torde vissa inskränkningar böra göras.
Kommissionen finner sålunda i viss mån naturligt, om de värnpliktiga icke
hade kännedom om den i 22 § 1940 års krigsfamiljebidragskungörelse stadgade
anmälningsskyldigheten, innan det klarlades för dem, att skyldigheten
anknutits till formulär SAK nr F 45. Enligt kommissionens erfarenhet kan
man icke räkna med att så i allmänhet skett förrän efter det den i det föregående
omförmälda generalordern nr 3575 den 24 augusti 1940 utfärdats och
kommit till de värnpliktigas kännedom. Visst beaktande förtjänar jämväl
don möjlighet att bevilja familjebidrag för viss tid efter det tjänstgöringen
upphört eller avbrutits, som tillkom genom 8 a § 1940 års krigsfamiljebidragskungörelse,
vilket stadgande trädde i kraft den 1 december 1940. Härefter
har det i vissa fall icke spelat någon ekonomisk roll, örn bidrag på grund
av utebliven anmälan örn upphörande av eller avbrott i tjänstgöringen kommit
att löpa någon kortare tid därefter, nämligen då skäl förelegat att bevilja
bidrag för någon tid efter det tjänstgöringen upphört eller avbrutits. Med
hänsyn till nämnda omständigheter ävensom önskvärdheten av att kunna an -

20

Kungl. Majlis proposition nr 40.

knyta till ett kalenderårsskifte förmenar kommissionen, att förevarande tidpunkt
lämpligen bör bestämmas till den 1 januari 1941.

Enligt kommissionens förslag borde sålunda statsbidrag kunna beviljas
kommun för felaktig utbetalning av familjebidrag, som vållats av militär
myndighet, ändock att kommunen icke gjort försök att återkräva beloppet
av den värnpliktige, försåvitt beloppet avsåge tid före den 1 januari 1941.

Även för den värnpliktiges familjemedlem samt för annan betalningsmottagare
kunde, framhöll kommissionen, under vissa förutsättningar återbetalningsskyldighet
föreligga enligt allmänna rättsregler, exempelvis för hustru,
som, ehuru medveten örn att den värnpliktige icke vore i tjänstgöring, utkvitterade
bidrag. Emellertid torde ett säkert bedömande av huruvida återbetalningsskyldighet
förelåge för familjemedlem eller betalningsmottagare knappast
vara möjligt utan domstols prövning. Med hänsyn härtill och till vad som
förut sagts örn kostnader och örn den ofta bristande betalningsförmågan samt
till önskvärdheten av att skapa enkla regler, som utan omgång kunde tilllämpas,
förmenade kommissionen, att man, då fråga vore örn familj ebidragsnämndemas
återkravsskyldighet, borde kunna bortse från familjemedlems
eller annan betalningsmottagares eventuella återbetalningsskyldighet.

I överensstämmelse med vad som anförts i fråga örn ansvar och ersättningsskyldighet
beträffande försumlig militär myndighet borde det åligga vederbörande
statlig myndighet att från fall till fall pröva, i vad mån ansvar och
ersättning borde utkrävas av annan än den värnpliktige, såsom dennes familjemedlem
eller betalningsmottagare, eller med avseende å belopp, som belöpte
å tid före den 1 januari 1941. Det borde därför som villkor för rätt till statsbidrag
jämväl föreskrivas, att kommunen även skulle överlåta sin regressrätt
mot annan återbetalningsskyldig än den för militär myndighets fel ansvarige.
Därest återbetalningsskyldighet skulle befinnas föreligga för den värnpliktige
eller dennes familjemedlem, borde det åligga familjebidragsnämnd att lämna
biträde vid återbetalningsskyldighetens utkrävande, särskilt i sådana fall då
återbetalningsskylaigheten kunde fullgöras genom avräkningsförfarande enligt
38 § 1942 års krigsfamiljebidragsförordning.

Under åberopande av det anförda hemställde arbetsmarknadskommissionen,
att Kungl. Majit måtte bemyndiga kommissionen medgiva, att statsbidrag för
felaktiga utbetalningar av familjebidrag och hemortslön, som vållats av militära
myndigheter, finge utgivas i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som kommissionen föreslagit.

Vid kommissionens framställning voro fogade dels en promemoria med
exempel på fall, då oriktigt förfarande eller försumlighet av militär myndighet
förorsakat eller medverkat till felaktig utbetalning av familjebidrag, dels en
promemoria rörande till kommissionen inkomna uppgifter angående familjebidragsnämndemas
den 1 november 1941 utestående fordringar, föranledda
av att anmälan örn hemförlovning m. m. icke rätteligen gjorts och dels en
sammanställning av från familjebidragsnämnderna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Norrköping infordrade uppgifter rörande utestående fordringar
på grund av oriktiga utbetalningar av familjebidrag och hemortslön i fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 21

där militär myndighet genom försumlighet eller felaktigt förfarande förorsakat
eller medverkat till den oriktiga utbetalningen.

över statens arbetsmarknadskommissions framställning ha yttranden avgivits
av justitiekanslersämbetet, chefen för försvarsstaben, statskontoret samt
riksräkenskapsverket.

Justitiekanslersämbetet har anfört, att, skyldighet för statsverket att svara
för skada, som tillfogats annan genom felaktigt förfarande av en statens tjänsteman,
väl ej fastslagits genom en för alla fall gällande regel. Sådan ersättningsskyldighet
hade stadgats endast i vissa författningar men hade i en del
fall ansetts föreligga även utan uttrycklig bestämmelse.

I förevarande ärende vore fråga örn ersättning för utbetalningar, till vilka
de kommunala familj ebidragsnämnderna föranletts genom fel eller försummelser
av militära myndigheter. Den hjälp till inkallade värnpliktiga eller
deras anhöriga, som familjebidrag och hemortslön utgjorde, syntes det principiellt
tillhöra staten att tillhandahålla vederbörande. Av särskilda skäl hade det
emellertid ansetts, att kommunala organ borde verkställa utbetalningarna och
att kommunerna borde vidkännas någon mindre del av beloppen men av statsverket
återfå återstoden. I sak kunde alltså kommunerna sägas ha ålagts göra
utbetalningar för statens räkning. För sin del vore justitiekanslersämbetet
benäget hysa den uppfattningen att, då kommun förletts till felaktig sådan
utbetalning genom fel eller försummelse av statens eget organ, en laglig skyldighet
ålåge statsverket att hålla kommunen skadeslös. I varje fall måste ett
sådant gottgörande anses överensstämma med billighet.

Med hänsyn till det anförda hade justitiekanslersämbetet intet att erinra
mot att arbetsmarknadskommissionen erhölle begärt bemyndigande att medgiva
utbetalningar av statsbidrag under de av kommissionen föreslagna förutsättningarna.

Såsom kommissionen anfört torde det ankomma på vederbörande statliga
myndighet att avgöra huruvida ansvar och ersättning borde utkrävas av
militär befattningshavare eiler annan på grund av felaktig eller underlåten
uppgift, varigenom föranletts felaktig utbetalning av familjebidrag eller hemortslön.
Intet synes i huvudsak vara att erinra mot att vid avgörandet prövades,
huruvida med hänsyn till av kommissionen i ärendet antydda synpunkter
anställande av talan skäligen borde underlåtas.

Chefen för försvarsstaben har funnit utbetalandet av statsmedel för felaktigt
utbetalade familjebidrag vara skäligt i de fall, då felet icke berodde
på familjebidragsnämnderna själva, samt tillstyrkt bifall till kommissionens
hemställan.

Statskontoret har i likhet med statens arbetsmarknadskommission ansett
skäligt, att i fall, då familjebidragsnämnd på grund av militär myndighets
felaktiga förfarande utbetalat familjebidrag eller hemortslön för högt belopp
eller för längre tid än som vederbort, statsverket borde hålla kommunen
skadeslös häldor i de fall, då kommunen icke kunde återfå vad som för mycket

22

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 40.

utbetalats från den, som åtnjutit bidrag eller — i fall, då försummelse förekommit
i högre grad — av vederbörande militära beställningskavare genom
att dessa ställts till ansvar härför. Vidare har statskontoret yttrat.

Även örn statskontoret sålunda i princip kan godtaga kommissionens utgångspunkter,
är ämbetsverket dock icke berett att förorda, att i nuvarande
läge statsmedel ställas till förfogande för ändamålet. Ett beslut av sådan inne
börd anser statskontoret böra föregås av en närmare utredning av i de enskilda
fallen föreliggande förhållanden, förslagsvis genom att åt arbetsmarknadskommissionen
uppdrages att hos de olika familjebidragsnämnderna inhämta
specificerade uppgifter rörande de belopp, som utestå, vilka indrivningsåtgärder,
som vidtagits gentemot den betalningsskyldige, dennes ekonomiska
förhållanden, möjligheten att framdeles återfå det för mycket utbeta
lade, orsakerna till den felaktiga utbetalningen, namn å den eller de militära
beställningshavare, som bära ansvaret för de uteblivna eller felaktiga meddelandena
till nämnden m. m. I enlighet med kommissionens förslag synas
dessa uppgifter kunna hänföra sig till tiden före den 1 mars 1943.

Sedan dylika uppgifter inkommit, lära dessa böra bearbetas och sammanställas
av arbetsmarknadskommissionen, som därefter synes böra överlämna
materialet till central myndighet vid försvaret, å vilken det bör ankomma atf,
i fall, då grov vårdslöshet visats av vederbörande militära beställningshavare,
föranstalta örn åtal, därest denne icke godvilligt gottgör familjebidragsnämn
den för de felaktiga utbetalningarna. Sedan utredningsarbetet slutförts, torde
arbetsmarknadskommissionen med överlämnande av utredningsmaterielet till
Kungl. Majit inkomma med förslag till de åtgärder, som med hänsyn till då
föreliggande förhållanden kunna anses vara av behovet påkallade. En utredning
av dylik innebörd torde bliva förhållandevis tidskrävande, vilket emellertid
enligt statskontorets mening icke får anses vara en olägenhet, enär
familjebidragsnämnderna därigenom komma att under en längre tidsperiod
vara positivt verksamma för beloppens indrivande. Ämbetsverket förutsättei
nämligen, att även efter det uppgifterna avlämnats, nämnderna noggrant följa
de till kommissionen anmälda fallen. Om statsmedel däremot nu skulle ställas
till förfogande, befarar statskontoret, att detta skulle menligt inverka på de
lokala organens intresse för indrivningen av fordringarna.

Statskontoret kan icke finna annan olägenhet vara förenad med ett genomförande
av ämbetsverkets förslag än att kommunerna under ytterligare ett
eller två år få utan bidrag av statsmedel finansiera ifrågavarande utgifter. Den
föreliggande utredningen giver icke några hållpunkter för ett bedömande av
storleken av de belopp, som utestå oreglerade. Ämbetsverket föreställer sig
emellertid, att dessa som regel icke äro av sådan storleksordning, att kommunernas
ekonomi därigenom mera avsevärt betungas.

Riksräkenskapsverket har i likhet med statskontoret ansett det skäligt, att
staten holle vederbörande kommun skadeslös i sådana fall, då familjebidragsnämnd
på grund av militär myndighets felaktiga förfarande utbetalat familjebidrag
eller hemortslön med för högt belopp eller för längre tid än som vederbort
och kommun icke kunnat återfå det för nrycket utbetalade från den som
åtnjutit bidraget eller i förekommande fall från vederbörande militära beställningshavare.
Det av statskontoret förordade tillvägagångssättet för närmare
utredning av förhållandena i de enskilda fallen torde medföra garantier
mot förhastade utbetalningar av statsbidrag. Å andra sidan syntes det mindre
tilltalande, att kommunerna — såsom ju leonline att bliva fallet — under hela

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

den tid, som krävdes för utredningens slutförande, skulle få bära den finansiella
bördan i sådana fall, där intet eftersatts från kommunens sida utan där
orsaken till oriktig utbetalning helt vore att söka i fel eller försumlighet från
militär myndighets sida eller i omständigheter, för vilka ingen finge anses
råda. Riksräkenskapsverket funne sig därför för sin del böra i stort sett tillstyrka
bifall till den av statens arbetsmarknadskommission gjorda framställningen.
Den omständigheten, att den föreliggande utredningen icke medgåve
ett någorlunda exakt bedömande av storleken av det belopp, det här gällde,
har ämbetsverket med hänsyn till beloppets relativt obetydliga storleksordning
och till de uppgifter, som lämnats, funnit icke böra utgöra något hinder.

I enlighet med vad arbetsmarknadskommissionen anfört borde medgivanden
örn statsbidrag i här avsedda fall begränsas till att avse utbetalningar
före den 1 mars 1943, vid vilken tidpunkt 1942 års krigsfamiljebidragsförfattningar
praktiskt taget helt trätt i kraft.

Riksräkenskapsverket utginge från att det begärda bemyndigandet för
statens arbetsmarknadskommission förenades med vissa direktiv beträffande
förutsättningarna för att statsbidrag i varje särskilt fall finge beviljas. I sistnämnda
hänseende torde de synpunkter, som framförts i den remitterade
framställningen, i stort sett kunna godtagas. Beträffande utkrävande av återbetalningsskyldighet
från militära beställningshavares sida — i fall där detta
ansåges böra komma i fråga — ville riksräkenskapsverket betona önskvärdheten
av att enhetliga normer tillämpades och att åtgärder vidtoges utan
onödigt dröjsmål.

1 förnyat utlåtande med anledning av vad remissmyndigheterna yttrat har
statens arbetsmarknadsko?nmission anfört bland annat följande.

Gentemot statskontorets farhågor att örn statsmedel nu ställdes till för
fogande för angivna ändamål detta skulle menligt inverka på de lokala organens
intresse för indrivning av fordringarna kan till en början påpekas, att
kommissionen förutsätter, att statsbidrag endast utgår för statsverkets andel
i den felaktiga utbetalningen. Kommunandelens återfående skulle sålunda
fortfarande utgöra ett incitament för kommunerna i utredningsarbetet. Kommissionen
vill vidare framhålla, att det även bör beaktas, att man hos de
kommunala organen torde kunna förutsätta större intresse för utredningsarbetets
behöriga bedrivande, örn man först i princip avgjort, att statsbidrag
kommer att utgå än därest man nu skulle betunga familjebidragsnämnderna
med dylik utredning utan att man med bestämdhet kan utlova statsbidrag
eller i varje fall närmare angiva de förutsättningar, under vilka dylikt bidrag
kommer att utgå.

Örn man emellertid i angivna hänseende endast rör sig med mer eller
mindre osäkra antaganden, kan det däremot med visshet förutsättas, att den
tidsutdräkt, man med statskontorets ståndpunkt måste räkna med, på ett
synnerligen ogynnsamt sätt kommer att påverka utredningsarbetet och dess
ekonomiska resultat.

Uppenbarligen spelar det för utredningsarbetet stor roll, att fallen äro så
aktuella som möjligt och att man i görligaste mån kan vända sig till samma
personal, som ursprungligen haft att taga befattning med ärendena. I fråga
örn åtskilliga omständigheter av betydelse i detta sammanhang torde nämligen
anteckning icke lia verkställts hos familjebidragsnämnden utan man

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

mäste beträffande dessa lita till vederbörandes minne av vad som förekommit
eventuellt vid muntliga samtal. Med hänsyn härtill är det av särskild bety
heise att man i största möjliga utsträckning kan vända sig till samma personer,
som en gång hade att handlägga ärendet i fråga och att dessa personers
minne av de närmare omständigheterna icke förbleknat.

En utredning mäste också ställa sig svårare, örn ombyte av personal i olika
befattningar skett såväl hos familjebidragsnämnderna som hos de militära
myndigheterna. Man kan givetvis heller icke räkna med att ny till t rädane!,
personal skall lia samma intresse för utredningen som den personal, som
ursprungligen hade att taga befattning med ärendet och som väl ofta anser
sig ha ett personligt intresse av frågans klarläggande.

Mot statskontorets ståndpunkt kan vidare riktas den väsentliga anmärkningen,
att vid den ingående och tidskrävande utredning, som statskontoret
förutsätter, uppmärksamhet i stor utsträckning måste ägnas åt felaktiga utbetalningar
av så ringa storleksordning, att kostnaderna för utredningsarbetet
i dylika fal! kommer att väsentligt överstiga det belopp, som eventuellt kan
återkrävas. Enligt kommissionens förslag däremot skall den myndighet, sorn
har att leda utredningsarbetet, jämväl kunna enligt meddelade direktiv besluta
örn eftergift av återkravsrätten i dylika fall. Att åtskilliga onödiga kost
Hader härigenom kunna inbesparas torde ligga i öppen dag.

Slutligen bör även beaktas, att då preskriptionstiden för anställande av
ansvars talan för fel eller försummelse i tjänsten av de ifrågavarande militära
befattningshavarna torde utlöpa efter fem år, den tidsutdräkt med fattande
av åtalsbeslut, som statskontorets ståndpunkt medför, kan få den mindre önskvärda
konsekvensen, att ett stort antal militära befattningshavare komma att
undgå ansvar för felaktig handläggning av ärenden av ifrågavarande slag.

T ad angår riksräkenskapsverkets understrykande av önskvärdheten av att
enhetliga normer i fråga örn utkrävande av återbetalningsskyldighet av militära
bestäilningshavare tillämpas och att åtgärder utan onödigt dröjsmål vidtagas,
viii kommissionen framhålla, att kommissionen härutinnan delar riksräkenskapsverkets
uppfattning. Kommissionen utgår från att Kungl. Maj:t vid
bifall till framställningen kommer att angiva den myndighet, på vilken prövningen
av frågor örn ansvar och återbetalningsskyldighet skall, i samråd med
kommissionen, ankomma, Kommissionen förutsätter, att samråd på ett tidigt
stadium kommer till stånd med denna myndighet, så att redan vid uppläggningen
av den utredning, som bill- nödvändig, jämväl de omständigheter bliva
klarlagda, som äro av betydelse för avgörande av frågan, huruvida talan skall
anhängiggöras. På ärendets nuvarande ståndpunkt har emellertid kommissionen
icke ansett befogat eller lämpligt att kommissionen ur de synpunkter,
som kommissionen närmast har att företräda, närmare ingår på den principiellt
betydelsefulla frågan, huruvida och under vilka förutsättningar eftergift
av talan bör ske.

Sedermera har kommissionen med skrivelse den 28 december 1943 till försvarsdepartementet
överlämnat uppgift angående den 28 februari 1943 utestående
belopp av felaktiga utbetalningar av familjebidrag eller hemortslön,
i fall där militär myndighet förorsakat eller medverkat till de felaktiga utbetalningarna
och för vilka familj ebidragsnämnderna göra gällande anspråk på
statsbidrag enligt kommissionens skrivelse den 13 maj 1943.

Uppgiften är med vissa sedermera verkställda kompletteringar av följande
innehåll:

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 25

Hemortslön

Familjebidrag

På grund av
felaktigt

På grund av
annat felaktigt
förfarande av

På grund av
felaktigt

På grund av
annat felaktigt
förfarande av

Summa j

bestyrkt

bestyrkt

ansökan 1

myndighet 2

ansökan 3

myndighet 2

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

Stockholms stad (be-

i

loppen ej specificerade)

—

11348: 30

-

215 476: 82

226 325: 12

Stockholms län........

54: —

294: —

529: 72

13 976: 77

14 854:49

Uppsala län ..........

—

84: —

—

378: 30

462: 30

Södermanlands län ....

90: —

—

56: -

295: 75

441: 75

Östergötlands län......

ISO: —

267: 85

625: —

7 213: 09

8 285: 94

Jönköpings län........

380: —

303: 50

1 204:40

928: 64

2 816: 54

184: —

42: —

__

5 120: 76

5 346: 76

i Kalmar län............

302: —

—

59:89

361: 89

| Gotlands län..........

160: —

8: —

—

830: 82

998: 82

j Blekinge län ..........

959: —

---

—

1 112: 26

2 071: 26

Kristianstads län......

245:40

—

2 014: 20

3 771: —

6 030: 60

1 Malmöhus län ........

458: —

249: 50

7 947: 54

23877: 23

32 532: 27

Hallands län ..........

—

—

3 369: 51

3 070:85

6 440: 36

Göteborgs och Bohus län

1781:50

117:45

15 927:71

26 851: 56

44 678:22 ''

Alvsborgs län ........

133: —

26: -

102: 72

8 290: 59

8 552: 31

Skaraborgs län ........

223: 50

—

—

598: 87

822: 37

Yarmi ands län ........

127: —

117:-

—

6 363:82

6 607: 82

Örebro län............

605: —

9: —

82: 72

10 233: 47

10 930: 19

Västmanlands län......

—

_

1 782: 25

1 010: 35

2 792: 60

Kopparbergs län ......

6: —

237: -

907: 65

2 917: 17

4 067: 82

Gävleborgs län........

146: —

31:-

883: 20

5 266:10

6 326: 30

Västernorrlands län . . . .

301: -

619: 50

765: 58

24 116: 84

25 802:92

Jämtlands län ........

141: —

37: —

—

3 363: 75

3 541:75 1

Västerbottens län......

2 567: —

307: 25

—

10 446:86

13 321: 11

Norrbottens län........

13: -

738: —

602: 92

25 960: 89

27 314: 81

9 056: 40

14 836: 35

! 36 801: 12

401 532:45

402 226:32

1 Ansökan Ilar bestyrkts för till hemortslön icke berättigad eller för högre dagantal än
det vederbörande rätteligen äger räkna sig tillgodo.

2 Här avses framför allt fall, då anmälan örn utryckning icke gjorts ofördröjligen.

3 Krigsfamiljebidragsförordningen har exempelvis intygats vara tillämplig å fredskonstituerad
landstormsofficer.

I skrivelsen har kommissionen framhållit, att den i uppgiften angivna slutsumman
icke kunde exakt angiva de belopp, örn vilka i sammanhanget vore
fråga samt anfört följande.

Tvärtom måste åtskilliga omständigheter komma att förändra den angivna
siffran, och all sannolikhet talar för att den uppgivna summan av fordringarnas
belopp kommer att avsevärt ökas. Vissa familjebidragsnämnder ha sålunda
anmält, att de av olika skäl inom utsatt tid saknat möjligheter att inkomma
med begärda uppgifter; några nämnder ha anmärkt, att de sedermera, när
erforderlig utredning hunnit verkställas, skola inkomma med sina uppgifter.
Vad angår familjebidragsnämnden i Stockholms stad har kommissionen, för
att uppgiften skulle kunna lämnas inom skälig tid, måst medgiva, att uppgiften
icke behövde omfatta felaktiga utbetalningar av familj epenning, som
avsåge kortare tid än en vecka. Familjebidragsnämnden har också anmält, att

utöver det uppgivna beloppet funnes vissa utestående fordringar till ett nu
icke beräknat belopp, vilka fordringar för närvarande vore under reglering
genom innehållande av familjebidrag (hemortslön), som utginge under nu på -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

gående tjänstgöring. Det förekomme vidare, att nämnden i anledning av kontrollundersökningar
eller på grund av senare inkomna ansökningar upptäckte
nya fall, där felaktig utbetalning ägt rum för tid före den 1 mars 1943. Åtminstone
sistnämnda omständighet lärer göra sig gällande jämväl vad angår andra
kommuner än Stockholm.

Andra familjebidragsnämnder ha anmält, att utöver uppgivna belopp före
bomme fall, där felaktig utbetalning, vållad av militär myndighet, kunde ifrågasättas,
ehuru utredning ännu icke slutförts, huruvida och i vad mån den
felaktiga utbetalningen kunde läggas militär myndighet till last. Ytterligare
andra familjebidragsnämnder ha framhållit, att hinder mött för lämnande av
uppgift på den grund, att vederbörande länsstyrelse ännu icke tagit ställning
till statsbidragsansökning, som avser jämväl tid före den 1 mars 1943, eller
att beloppet icke kunnat fastställas, enär frågan örn familjebidrag respektive
statsbidrag därför vore beroende av kammarrättens prövning.

Även örn förenämnda omständigheter torde öka summan av de nu uppgivna
felaktigt utbetalade beloppen, torde de nya kostnader, som skulle uppkomma
för statsverket vid ett medgivande att statsbidrag må utgå för ifrågavarande
felaktiga utbetalningar, icke komma att överstiga en summa av 500,000 kronor.
Enligt vad kommissionen numera erfarit, har det nämligen på flera håll
förekommit, att statsbidrag redan utgivits till kommunerna för de ovan uppgivna
felaktiga utbetalningarna, varvid förhållandet i allmänhet reglerats så,
att familjebidragsnämndema i stället till vederbörande länsstyrelser återredovisat
på statsverket belöpande andel av de belopp, som återfåtts genom avräkning
enligt 27 § 1940 års respektive 38 § 1942 års krigsfamiljebidragsfbrovning
å familjebidrag eller hemortslön vid senare inkallelseperioder eller
genom återkravsverksamhet i annan ordning. Statsbidrag har alltså redan i
viss utsträckning utgivits och fordringarnas slutliga reglering genom att de
skola övertagas av statlig myndighet behöver därför icke föranleda ytterligare
utbetalning. Förhållandet medför emellertid, att samråd måste äga rum mellan
statens arbetsmarknadskommission och länsstyrelserna till undvikande av att
statsbidrag i denna särskilda ordning kommer att utgå för belopp, för vilka
på antydda sätt statsbidrag redan utgivits.

Kommissionen har vidare anmält, att vissa familjebidragsnämnder i samband
med insändandet av uppgifterna framställt anspråk på eller gjort förfrågan
om att erhålla ersättning av statsmedel jämväl för felaktiga utbetalningar,
som visserligen icke vållats av militära myndigheter men där den
felaktiga utbetalningen ändock icke ansåges böra stanna å kommunen. Härvid
komme framför allt följande två typfall i betraktande.

Det ena sammanhänger, yttrar kommissionen, med före den 1 mars 1943
gällande bestämmelser rörande hemorts- (truppregistrerings-) myndighets
skyldighet att till vederbörande familjebidragsnämnd anmäla värnpliktigs
inställelse till tjänstgöring respektive tjänstgöringens upphörande.

I 6 § sista stycket 1940 års krigsfamiljebidragskungörelse stadgades, att
det, i fall då värnpliktigs ansökan ingivits direkt till familjebidragsnämnden,
ålåge vederbörande militära chef ävensom vederbörande militära hemortsorganisation,
att på begäran av värnpliktig, som inställt sig till tjänstgöring,
enligt fastställt formulär avgiva särskilt intyg angående inställelsen. Enligt
i kommandoväg meddelade föreskrifter skulle emellertid anmälan örn inställelse
göras beträffande samtliga värnpliktiga, som under tidigare tjänstgöringsperiod
antecknats i truppregistrerings-(hemorts-) myndighetens familjebidrags-(hemortslöne-)
register, oavsett örn den värnpliktige anhöll örn intyg
eller icke vid ny tjänstgöringsperiods början.

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

För att undvika att fördröjd anmälan om värnpliktigs inryckning till
militärtjänstgöring skall föranleda att familjemedlemmar råka i ekonomiskt
trångmål, har kommissionen föreskrivit, att även om inryckningsbesked
saknas, familjebidrag må genom provisoriskt beslut bestämmas att utgå för
kortare tid, inom vilken dylikt besked bör infordras från truppregistrerings(hemorts-)
myndigheten. Det kan då hända, att inryckningsbeskedet angiver
annan inryckningsdag än den av den värnpliktige i ansökan örn familjebidrag
uppgivna, vilket i viss mån är förklarligt, då vissa värnpliktiga ha den felaktiga
uppfattningen, att tjänstgöringen börjar i och med avresan från hemorten.
Dylikt förhållande kan ha föranlett felaktig utbetalning.

Vidare må framhållas, att om den värnpliktige till äventyrs icke genom anhållan
om tjänstgöringsintyg fäst truppregistrerings-(hemorts-) myndighetens
uppmärksamhet på att familjebidrag eller hemortslön sökts direkt hos familjebidragsnämnden,
och han icke heller på grund av tidigare ansökan örn sådan
förmån är upptagen i familj ebidrags-(hemortslöne-) registret, truppregistrerings-(hemorts-)
myndigheten icke haft skyldighet att meddela familjebidragsnämnden
örn hemförlovning (hempermittering). Sistnämnda omständighet:
kan i sin ordning ha medfört, att familjebidrag kommit att utgå för längre
tid än som vederbort. Uppenbart är, att den värnpliktige, åtminstone i det
övervägande antalet fall, torde vara återbetalningsskyldig, men vederbörande
familjebidragsnämnds uppfattning att av ovan angivna förhållanden betingad
felaktig utbetalning, för vilken gottgörelse icke kan erhållas av den värnpliktige,
icke bör belasta kommunen, synes förtjäna avseende.

Det andra fall, som avses i förevarande sammanhang, är det, då anmälan
örn tjänstgöringens upphörande visserligen gjorts i rätt tid såväl av den värnpliktige
som av truppregistreringsmyndigheten, men tjänstgöringen upphört
omedelbart före utbetalningen av familjebidrag för viss utbetalningsperiod,
vilket särskilt hos familjebidragsnämnder med mera omfattande organisation
så gott som nödvändigtvis måste medföra, att utbetalningen av det löpande
bidraget icke hinner förhindras. Även i dylikt fall torde familjebidragsnämndens
uppfattning, att kostnaden för dylik utbetalning icke bör stanna å
kommunen, lia visst fog för sig.

Kommissionen funne det på grund av angivna förhållanden önskvärt, att
jämväl sådana felaktiga utbetalningar, som nyss nämnts, finge regleras genom
att statsbidrag medgåves utgå i dylika fall.

Av vad förut anförts framgår, att såväl familjeunderstöd och bostadsbidrag
som familjebidrag och hemortslön felaktigt utbetalats till följd av att militära
befattningshavare icke på riktigt sätt fullgjort den anmälningsskyldighet,
som ålegat dem enligt de särskilda föreskrifter, för vilka tidigare redogjorts.
Den felaktiga handläggningen av ifrågavarande ärenden har huvudsakligen
bestått däri, att militära befattningshavare antingen förklarat vederbörande
hänförlig under krigsfamiljebidragsbestämmelserna ehuru så icke varit fallet
eller ock försummat att i behörig tid anmäla sådan förändring i vederbörandes
tjänstgöringsförhållanden, att rätten till bidrag upphört. Det övervägande
antalet oriktiga utbetalningar är att hänföra till sistnämnda slag av felaktigt
förfarande från militära befattningshavares sida.

Vad angår familjebidrag, som huvudsakligen bestrides av statsmedel, och
hemortslön. som helt utgår av statsmedel, ha kommunerna nödgats svara
för samtliga kostnader, i don mån gottgörelse av statsmedel för de felaktiga

Departements chefen.

28

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 40.

utbetalningarna icke kunnat erhållas. Detta förhållande att kommunerna bestritt
utgifter, som bort ankomma på statsverket, har förklarligt nog väckt
missnöje hos kommunerna, då den felaktiga utbetalningen föranletts av statlig
befattningshavares försummelse.

I likhet med statens arbetsmarknadskommission finner jag starka billighetsskäl
tala för att i förevarande fall kostnaderna för utbetalningar, som
föranletts av försumlighet eller felaktigt förfarande från statlig befattningshavares
sida, böra gottgöras av statsverket. Samtliga i ärendet hörda myndigheter
ha även uttalat sig för denna ståndpunkt. Sedan kommissionen numera
inkommit med en låt vara approximativ uppgift rörande storleken av
det belopp, varom här är fråga, synes av skäl som kommissionen anfört ärendet
nu böra upptagas till avgörande.

Vid beviljande av gottgörelse av statsmedel för ifrågavarande felaktiga utbetalningar
kan det emellertid icke vara riktigt att, såsom statens arbetsmarknadskommission
förutsatt, endast ersätta den del av utgiften som icke hänför
sig till kommunens andel. Då de anmärkta utbetalningarna föranletts av felaktigt
förfarande från statlig befattningshavares sida, bör hela det utbetalade
beloppet ersättas. Örn däremot statlig befattningshavare visserligen försummat
sin skyldighet men den värnpliktige fullgjort vad honom åligger eller
familj ebidragsnämnden skäligen bort inse, att felaktighet förelupit i fråga
örn anmälan eller bestyrkande, bör självfallet gottgörelse i princip icke utgå.

Kommissionen har även i särskild framställning upptagit frågan örn vissa
felaktiga utbetalningar, som varken kunna läggas vederbörande familjebidragsnämnd
eller militära befattningshavare till last. De fall, som avses i
kommissionens nämnda framställning, äro sådana, då på grund av vissa tekniska
brister i förfarandet för anmälan av tjänstgöringens påbörjande och
avslutande bidrag kommit att utgå för längre tid än vederbort. Jämväl i dessa
och liknande fall tala billighetsskäl för att gottgörelse utgår till kommunerna
för felaktigt utbetalade belopp.

Den 1 mars 1943 trädde 1942 års krigsfamiljebidragsförordning och krigsfamiljebidragskungörelse
i kraft, med vissa i detta sammanhang oväsentliga
undantag. Som statens arbetsmarknadskommission framhållit, har de militära
myndigheternas befattning med dessa ärenden väsentligt underlättats
genom de särskilt i nämnda kungörelse meddelade mera detaljerade föreskrifterna
och genom den närmare anknytning som skett till det militära
redovisningssystemet. Med hänsyn bland annat härtill synes det lämpligt att,
som statens arbetsmarknadskommission föreslagit, inskränka beviljandet av
gottgörelse till utbetalningar, som skett före den 1 mars 1943.

Att utan inskränkningar bevilja kommun gottgörelse för utbetalningar
före nämnda tidpunkt skulle emellertid icke vara välbetänkt. Den värnpliktige
eller annan, som uppburit beloppet, kan enligt de allmänna rättsregler,
för vilka tidigare redogjorts, vara skyldig att återbetala det felaktigt utbetalade
beloppet. Ersättningsskyldighet kan även åvila den felande militäre
befattningshavaren. Statsbidrag bör därför icke meddelas under sådana förutsättningar,
att kommunens intresse av att medverka till utkrävande ay ersättningsskyldigheten
bortfaller.

Kungl. Majlis proposition nr 10.

29

Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande rättsregler
i fråga örn återbetalningsskyldighet för felaktigt utbetalat belopp kunna
svårigheter mången gång uppstå att avgöra, huruvida dylik skyldighet föreligger.
Yad angår den värnpliktiges återbetalningsskyldighet för felaktigt
utgivet belopp, torde emellertid dylik skyldighet som regel föreligga, därest
utbetalningen icke skulle lia ägt rum örn den värnpliktige behörigen fullgjort
honom åvilande anmälningsskyldighet och den värnpliktige ägt kännedom
örn denna sin skyldighet. Mera tveksamma äro de fall, då det är fråga
örn återbetalningsskyldighet för den värnpliktiges hustru eller annan familjemedlem
eller annan betalningsmottagare. Med hänsyn härtill är det lämpligt
att. i enlighet med vad arbetsmarknadskommissionen föreslagit, som villkor för
rätt till gottgörelse av statsmedel föreskriva, att kommunen sökt av den värnpliktige
återfå till honom felaktigt utbetalat belopp, medan det däremot icke
bör krävas, att återbetalningsskyldighet gjorts gällande mot annan betalningsmottagare.

Av det anförda följer även, att viss tidsbegränsning bör stadgas med avseende
å familjebidragsnämnds skyldighet att kräva återbetalning av den
värnpliktige. Den i 1940 års krigsfamiljebidragskungörelse föreskrivna anmälningsskyldigheten
torde icke ha blivit allmänt känd, innan särskilt formulär
för ifrågavarande anmälningar fastställts och innehållet i generalordern
den 27 augusti 1940 kom till de värnpliktigas kännedom. Med hänsyn härtill
torde det vara motiverat att i enlighet med statens arbetsmarknadskommissions
förslag begränsa familjebidragsnämndernas återkravsskyldighet till
belopp, utbetalade efter den 1 januari 1941.

Örn den värnpliktige saknar medel att fullgöra återbetalningsskyldigheten,
bör kravet kunna eftergivas. Den värnpliktiges bristande betalningsförmåga
bör, såsom arbetsmarknadskommissionen föreslagit, styrkas genom intyg av
vederbörande av länsstyrelsen förordnade revisor.

För belopp, som oriktigt utbetalats på grund av felaktigt förfarande från
militär befattningshavares sida, är familj ebidragsnämnden berättigad till ersättning
av den felande militäre befattningshavaren. Det bör dock rimligen
icke åligga familj ebidragsnämnden att utkräva denna ersättningsskyldighet.
Gottgörelse av statsmedel bör sålunda kunna beviljas, oaktat familjebidragsnämnden
icke gjort försök att av vederbörande militäre befattningshavare
återfå det oriktigt utbetalade beloppet.

I den mån familj ebidragsnämnden enligt vad förut anförts icke är skyldig
återkräva det felaktigt utbetalade beloppet, bör för rätt till gottgörelse
stadgas skyldighet för nämnden att å statsverket överlåta sin fordringsrätt.
Familj ebidragsnämnden skall sålunda överlåta sin fordringsrätt mot den
värnpliktige, då fråga är örn belopp, som utbetalats före den 1 januari 1941,
samt mot den värnpliktiges familjemedlem eller annan, som uppburit beloppet,
ävensom mot den felande militäre befattningshavaren.

Slutligen bör, i enlighet med vad statens arbetsmarknadskommission föreslagit,
som ytterligare villkor för rätt till gottgörelse uppställas skyldighet för
familjebidragsnämnderna att lämna statsverket biträde vid utkrävandet av
återbetalningsskyldigheten.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

I vissa fall Ilar Kungl. Majit med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter
beviljat kommun statsbidrag för familjebidrag eller hemortslön,
oaktat gjord utbetalning icke stått i överensstämmelse med gällande författningsbestämmelser.
Med hänsyn till det stora antalet fall, då felaktiga utbetalningar
föranletts av militär befattningshavare, och då dessa fall i stort sett
äro av tämligen ensartad natur, synes det lämpligt, att statens arbetsmarknadskommission
i egenskap av tillsynsmyndighet för familj ebidragsverksamheten
bemyndigas att i första hand pröva frågan, huruvida statsbidrag i dessa
fall må utgå. Då ansökan icke av kommissionen bifallits, torde det dock böra
stå vederbörande öppet att underställa frågan Kungl. Majlis prövning.

Fråga örn återbetalningsskyldighet för familjebidrag eller hemortslön,
som felaktigt utbetalats på grund av militär befattningshavares förvållande,
kan även uppkomma genom att betalningsmottagaren gör ansökan om befrielse
från återbetalningsskyldighet. Dylika ansökningar prövas enligt nuva
rande ordning av Kungl. Majit. Med hänsyn till det nära samband dessa
frågor ha med spörsmålet örn gottgörelse av statsmedel för felaktigt utbetalat
belopp vill jag föreslå, att arbetsmarknadskommissionen i egenskap av tillsynsmyndighet
för familjebidragsverksamheten bemyndigas att pröva och avgöra
jämväl dessa ärenden.

I de fall, då statsverket enligt vad i det föregående anförts fått å sig
överlåten den fordringsrätt, som kan tillkomma familjebidragsnämnden
gentemot den värnpliktige eller annan betalningsmottagare, bör det lämpligen
ankomma på arbetsmarknadskommissionen i egenskap av tillsynsmyndighet
för familjebidragsverksamheten att bevaka kronans rätt. Yad angår återkravsrätten
mot felande militär befattningshavare torde det däremot av praktiska
skäl böra åläggas försvarets civilförvaltning att bevaka kronans rätt.
Samråd bör därvid äga rum med arbetsmarknadskommissionen. Ansökan
av militär befattningshavare örn befrielse från betalningsskyldighet bör dock
liksom hittills prövas av Kungl. Majit.

Vidkommande slutligen de enligt äldre bestämmelser genom postgirokontoret
utbetalade famil jelinder stöden och bostadsbidragen ha vissa belopp felaktigt
utbetalats till följd av att militära befattningshavare icke behörigen fullgjort
dem åliggande anmälningsskyldighet gentemot postgirokontoret. Körande
dessa belopp har fråga uppkommit, i vad mån statsverkets fordringar
mot den som uppburit de felaktigt utbetalade beloppen borde efterskänkas.
I likhet med statskontoret anser jag någon generell avskrivning av ifrågavarande
belopp icke böra ifrågakomma. Generalpoststyrelsen har emellertid
åtagit sig att efter prövning från fall till fall meddela beslut rörande avskrivning
av dylika fordringar, därvid familjebidragsnämnderna skulle medverka
vid införskaffandet av erforderligt material för denna prövning. För
vinnande av största möjliga enhetlighet vid prövningen, huruvida eftergift
bör ske, samt med hänsyn till den större förtrogenhet med ärenden av ifrågavarande
slag, som kan förutsättas vara för handen hos tillsynsmyndigheten
för familjebidragsverksamheten, samt den nära kontakten mellan denna myndighet
och familjebidragsnämndema, torde emellertid jämväl prövningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 31

frågan om eftergift av kronans krav på för mycket utbetalat familjeunderstöd
m. m. böra anförtros åt arbetsmarknadskommissionen.

Vid bedömandet av spörsmålet, huruvida eftergift av fordran å för mycket
utbetalat bidrag bör äga rum, bör i första hand beaktas, att efterskänkande
bör ske av belopp av så ringa storlek, att de icke kunna anses motsvara det
arbete och de kostnader återkravsärendets handläggning kan anses vålla.
Härvid har man även att taga hänsyn till kostnaderna för det rättsliga förfarandet
i den mån sådant behöver anställas för att göra återkravet gällande. Beträffande
större belopp bör utredningen framför allt taga sikte på frågan, i vad
mån den värnpliktige eller annan betalningsmottagare insett eller skäligen
bort inse, att beloppet felaktigt utbetalats. Framgår av utredningen, att mottagaren
varit i god tro, torde nämligen enligt allmänna rättsregler återbetalningsskyldighet
icke föreligga. I den mån det är fråga örn belopp, som obehörigen
uppburits under längre tid och mottagaren försummat sin anmälningsskyldighet
samt han kan förutsättas ha haft kännedom örn denna sin skyldighet,
torde det emellertid endast undantagsvis kunna antagas, att mottagaren
varit i god tro. Även örn mottagaren icke varit i god tro, kunna emellertid
ömmande omständigheter föreligga, som motivera ett eftergivande av kravet.

I fråga om krav, som riktas mot felande militär befattningshavare, göra sig
därjämte andra synpunkter än de nu anförda gällande. Det är förklarligt att,
särskilt under den första tiden efter försvarsberedskapens införande, åtskilligt
måste brista med avseende å de militära befattningshavarnas handläggning
av ärenden rörande familjebidrag och familjeunderstöd. Även om vissa
bestämmelser rörande de militära myndigheternas befattning med familjebidragsärendena
meddelats, medförde hithörande uppgifter icke blott ökat
utan även till sin innebörd nytt arbete med därav följande svårigheter för
befattningshavarna, som redan förut i allmänhet voro hårt ansträngda. Härvid
är också att märka, att de militära uppgifter, truppförbanden hade att utföra,
förklarligt nog kommit att framstå såsom de mest angelägna. Yad beträffar
de militära befattningshavarnas bestyrkande av ansökningarna om hemortslön
ha de därvid förelupna felaktigheterna huvudsakligen föranletts av oriktig
tolkning av gällande bestämmelser. Med hänsyn till det anförda torde återkrav
böra riktas mot felande militära befattningshavare endast under förutsättning,
att försummelsen kan betecknas som grov. Detsamma torde böra
gälla vid prövning av frågan, om åtal bör anställas mot vederbörande militära
befattningshavare.

Statens arbetsmarknadskommission har även fäst uppmärksamheten på att
i viss utsträckning statsbidrag redan utgått för belopp, som felaktigt utbetalats
på grund av militär myndighets försummelse. Som regel torde dylik
felaktig utbetalning av statsbidrag icke kunna läggas vederbörande befattningshavare
i länsstyrelsen till last, enär denne vid granskningen av ansökningarna
örn statsbidrag icke haft tillgång till de handlingar, vilka skulle utvisa, att felaktighet
förelupit vid utbetalningen. Ej heller torde som regel vederbörande
revisor för granskning av familj ebidragsnämndens verksamhet ha kunnat upptäcka
den felaktiga utbetalningen, enär han i det övervägande antalet fall först

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

sedan statsbidragsansökningen granskats kan erhålla tillgång till uppgifter,
som utvisa, att utbetalningen varit felaktig. Med hänsyn härtill torde i detta
sammanhang annan åtgärd icke vara påkallad än att förekomsten av dylika
utbetalningar uppmärksammas och, såsom kommissionen föreslagit, samarbete
kommer till stånd mellan kommissionen och länsstyrelserna till undvikande
av att dubbelutbetalning av statsbidrag äger rum. I de fall, då statsbidragredan
utgått för felaktigt utbetalat belopp, tillkommer emellertid åt.erkravsrätten
mot den enskilde kronan. Vederbörande familjebidragsnämnd bör
åligga att lämna statsverket biträde vid utkrävande av sådan återbetalningsskyldighet.

Vad angår kostnaderna för gottgörelse för felaktigt utbetalade belopp
torde liksom de i vederbörlig ordning utbetalade familjebidragen m. m. de
felaktiga utbetalningarna böra belasta förskottsstaten för försvarsväsendet.
Möjligen torde inom försvarets civilförvaltning, å vilket ämbetsverk
återkraven mot militär befattningshavare enligt vad förut anförts skola ankomma,
för ändamålet erfordras en tillfällig förstärkning av arbetskrafterna.
Utgifterna härför torde likaledes få bestridas av förskottsanslag. Kostnaderna
för förstärkning av personalen å statens arbetsmarknadskommissions värnpliktshjälpsbyrå
kunna enligt lämnad uppgift bestridas av kommissionens
avlöningsanslag.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen

att godkänna i det föregående av mig angivna grunder för
bestridande av kostnaderna för oriktigt utbetalade familjebidragni.
m. samt för efterskänkande av kronans rätt med avseende å
oriktigt utbetalade belopp.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Österholm.

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.