Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

1

Nr 33.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående rätt till dels
pension åt f. d. generaldirektören och chefen för telegrafverket
G. H. Ericson, dels ock livränta åt f. d.
överdirektören vid statens vattenfallsverk K.-G. Ljungdahl;
given Stockholms slott den 8 januari 19AA.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 januari
19 AA.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Domö,
Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler uppkomna
frågor om rätt till dels pension åt f. d. generaldirektören och chefen för
telegrafverket G. H. Ericson, dels ock livränta åt f. d. överdirektören vid
statens vattenfallsverk K.-G. Ljungdahl samt anför därvid följande.

l:o.

F. d. generaldirektören och chefen för telegrafverket Gustaf Helge Ericson.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Ericson är född den 16 mars 1890 och således 53 år gammal;
att han under tiden 7 januari 1913—31 december 1929 varit anställd i telegrafverket
som linjeingenjörselev, e. o. linjeingenjör, linjeingenjör och försle
byråingenjör;

Bihang till riksdagens protokoll 19ii. 1 sami. Nr 33—34.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

att han under åren 1928 och 1929 åtnjutit tjänstledighet för uppehållande
av befattning i enskild tjänst;

att han under tiden 1 juli 1930—31 december 1938 varit förordnad såsom
verkstadsdirektör i telegrafverket;

att han från den 1 januari 1939 för en tid av sex år förordnats till generaldirektör
och chef för telegrafverket;

saint att han på ansökan erhållit avsked från sistnämnda befattning från
och med den 1 oktober 1942 för att tillträda anställning i enskild tjänst.

Bestämmelser angående tjänstepension för ordinarie tjänstemän, som tillsättas
medelst förordnande på viss tid, återfinnas i 24 § allmänna tjänstepensionsreglementet.
Vid tidpunkten för Ericsons avgång ur statstjänst gällde
enligt nämnda bestämmelser i deras dåvarande lydelse, att sådan tjänsteman
ägde rätt att vid avgång från befattningen, som tillika innefattade avgång
ur statens tjänst, komma i åtnjutande av tjänstepension (förordnandepension),
huvudsakligen i de fall, då antingen tjänsten av honom innehafts
minst tolv år i oavbruten följd eller ock förordnandet utlöpte och av annan
anledning än av tjänstemannen därom uttryckt önskan icke efterföljdes av
förnyat förordnande. Enligt angivna regler var rätten till förordnandepension
icke knuten till viss pensionsålder, och så snart tjänsten innehafts under
minst tolv år i oavbruten följd, var tjänstemannen även vid frivillig avgång
från befattningen berättigad till tjänstepension. Dessa för tjänstemännen fördelaktiga
bestämmelser sammanhängde med att det låg i förordnandeanställningens
natur, att den efter jämförelsevis kort tid kunde komma att upphöra,
samt med önskemålet alt kunna för förordnandetjänster förvärva även personer,
som förut icke varit i statens tjänst och som icke kunde förutsättas
efter upphörande av förordnandet bliva tagna i anspråk för andra uppgifter
inom statsförvaltningen.

Reglerna om förordnandepensioner voro emellertid jämförelsevis restriktiva
i ett avseende. Den ifrågavarande tjänstetiden av tolv år skulle nämligen
ha intjänats i den vid avgången innehavda befattningen, och tjänstetid i tidigare
befattning — vare sig förordnande- eller annan befattning — tillgodoräknades
därvid icke. Dock hade genom bestämmelser, som vid 1942 års
riksdag införts i reglementet, möjlighet beretts tjänsteman, som tidigare innehaft
fullmakts- eller därmed i pensionshänseende likställd befattning och
som uppnått 60 års ålder och 30 års sammanlagd tjänstetid, att efter särskilt
Kungl. Maj:ts medgivande komma i åtnjutande av förordnandepension
vid frivillig avgång, även örn han ej intjänat tolv år i förordnandebefaltningen.

Hel förordnandepension utgick i princip endast örn tjänsten innehafts
minst tolv år.

I detta sammanhang torde även böra erinras om att Ericson vid sin avgång
ur statstjänst är tillförsäkrad rätt till tjänste- och familjelivränta, varjämte
han på grund av inbetalning från telegrafstyrelsen till pensionsstyrelsen
av tidigare erlagda pensionsavgifter är berättigad till särskild pensionsförmån.

Genom beslut den 20 mars 1942 uppdrog Kungl. Majit åt statskontoret att

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

3

verkställa utredning, i vad mån jämkningar borde vidtagas i de i allmänna
tjänstepensionsreglementet innefattade bestämmelserna rörande rätt till förordnandepension
vid frivillig avgång, samt att avgiva de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Sedan därefter Ericson i en den 24 september
1942 dagtecknad framställning underställt Kungl. Maj:ts prövning frågan om
rätt för honom att med hänsyn till tidigare innehavd förordnandebefattning
komma i åtnjutande av pension vid avgång på egen begäran, oaktat han
icke innehaft generaldirektörsbefattningen längre tid än tre år nio månader,
överlämnade Kungl. Majit enligt beslut den 6 oktober 1942 framställningen till
statskontoret för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget.

Statskontoret upptog i sitt den 16 oktober 1942 avgivna uilåtande, med
anledning av innehållet i Ericsons framställning, till behandling spörsmålet,
huruvida en sådan revision av förutsättningarna för förordnandepensionen
borde genomföras, att för rätt till frivillig avgång med förordnandepension
icke skulle krävas, att en och samma förordnandetjänst innehafts under
minst tolv år, utan sammanräkning finge ske av tid, under vilken olika förordnandetjänster
innehafts. Ämbetsverket fann sig dock icke kunna tillstyrka åtgärder
i sådan riktning. Vissa andra i ärendet hörda myndigheter förordade
emellertid en jämkning av de dåvarande bestämmelserna, och förslag härom
framlades i proposition nr 169 till 1943 års riksdag, vari jämväl lämnades
en närmare redogörelse för innehållet i myndigheternas utlåtanden.

Föredragande departementschefen anförde vid framläggandet av nämnda
proposition, att i fall, då övergång skett från en förordnandebefattning till
en annan, jämkning i villkoren för pensionsrätt vid avgång från den senare
befattningen kunde ifrågasättas. Visserligen hade gjorts gällande, att ett eftergivande
av fordran på tolv års tjänstetid i den senaste förordnandebefattningen,
innebärande att hänsyn även finge tagas till tjänstetiden i tidigare
befattning, skulle försvaga garantien för att den som erhölle en förordnandebefattning
också under avsedd tid ägnade sig åt denna. Emellertid måste
det anses som en mindre tillfredsställande konsekvens av de dåvarande bestämmelserna,
afl befordran från en förordnandebefattning till en annan
kunde medföra försämring av pensionsvillkoren och under vissa förhållanden
innebära, att en redan intjänt rätt till pension vid frivillig avgång förfölle.
Det vore icke uteslutet, att detta förhållande kunde påverka rekryteringsmöjligheterna
i ogynnsam riktning. Med hänsyn därtill förordade departementschefen,
att en ändring av dithörande bestämmelser vidtoges i syfte,
att tjänsteman, som vid frivillig avgång ur statens tjänst icke hunnit förvärva
rätt till förordnandepension enligt de gällande reglerna i den senaste
förordnandebefattningen, likväl skulle erhålla pensionsrätt i händelse han
tidigare innehaft annan befattning, som skulle ha berättigat honom till förordnandepension,
örn han kvarstått i denna befattning intill avgången ur
statens tjänst. Givetvis borde fordras, att befattningarna innehafts i oavbruten
följd. Salunda medgiven pension borde beräknas som örn tjänstemannen
intill avgangen kvarstått i den ifrågavarande tidigare befattningen. Med

Departements chefen.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

den rätt till tjänstepension, som sålunda medgåves, följde rätt till familjepension
enligt allmänna familjepensionsreglementet. Även familjepensionen
borde i här avsedda fall beräknas som örn tjänstemannen intill avgången
kvarstått i den tidigare förordnandebefattnigen.

Det må i detta sammanhang ytterligare framhållas, att i nämnda proposition
jämväl förordades en begränsning av den dåvarande rätten till oavkortad
förordnandepension vid frivillig avgång efter tolv års förordnandelid.
Sålunda föreslogs en reduktion av dylik pension vid frivillig avgång, då tjänstemannen
innehaft tjänsten minst 12 men icke 18 år och ännu icke uppnått
en levnadsålder av 55 år. Därvid skulle tjänstepensionsunderlagets belopp
minskas med en sjättedel för varje påbörjat antal av fem år, varmed levnadsåldern
vid avgången understege 55 år, dock med högst tre sjättedelar.

Sedan riksdagen enligt skrivelse nr 466 godkänt de sålunda framlagda förslagen,
lia bestämmelser i ämnet utfärdats i kungörelserna 1943: 505 och 506.

- Av det föregående framgår, att de tidigare bestämmelserna om rätt till förordnandepension
icke möjliggjorde ett hänsynstagande till tjänstetid i en
tidigare innehavd förordnandeljänst. I betraktande av de härmed förenade
olägenheterna har emellertid vid 1943 års riksdag genomförts sådan jämkning
i bestämmelserna, att befattningshavaren bibehålies vid den pensionsrätt,
som skulle tillkommit honom, örn han i stället för att övergå till annan
förordnandetjänst i oavbruten följd kvarstått i den tidigare befattningen.
Samtidigt genomfördes dock en begränsning av rätten till oavkortad förordnandepension
vid frivillig avgång efter tolv års förordnandetid. Vad angår
den av telegrafverkets förutvarande chef gjorda framställningen örn pension
må framhållas, att denne kan åberopa en mångårig verksamhet i statens
tjänst, varav i åtta och ett halvt år som verkstadsdirektör och nära fyra år
såsom verkschef. Med hänsyn härtill och då Ericson, enligt vad jag erfarit,
vid tillträdandet av generaldi rektorsämbetet fått anledning utgå ifrån att
han icke härigenom skulle behöva vidkännas någon försämring i sina pensionsförhållanden,
har jag ansett mig böra framlägga förslag om utverkande
av riksdagens medgivande av pensionsrätt för honom.

Enligt min mening ligger närmast till hands att på Ericson i huvudsak tilllämpa
bestämmelserna örn förordnandepension i den utformning de erhållit
efter de senast genomförda författningsändringarna. Detta innebär, att grundbeloppet
av tjänstepensionen skulle komma att fastställas tili fem sjättedelar
av tjänstepensionsunderlaget för verkstadsdirektörsbefattning. Den nu ifrågasatta
tjänstepensionen synes böra utgå från tidpunkt efter det riksdagen
fattat sitt beslut i ämnet, förslagsvis från och med den 1 juli 1944.
Med tjänstepensionsrätten hör jämväl förenas rätt till familjepension
jämlikt allmänna familjepensionsreglementet, beräknad som örn Ericson
intill avgången ur statens tjänst kvarstått i verkstadsdirektörsbefattningen.
Å pensionernas grundbelopp böra utgå rörliga tilläggsförmåner enligt vanliga
grunder. Som en förutsättning för erhållande av de nu angivna pensionsförmånerna
bör gälla, att Ericson avstår från sin rätt till tjänste- och familje -

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

5

livränta samt å statsverket överlåter den rätt till pension, som må tillkomma
honom på grund av inbetalning till pensionsstyrelsen av tidigare erlagda
pensionsavgifter.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva

att f. d. generaldirektören och chefen för telegrafverket
Gustaf Helge Ericson må från och med den 1 juli 1944 erhålla
rätt till tjänste- och familjepension enligt de grunder,
som av mig i det föregående angivits.

2:o.

F. d. överdirektören vid statens vattenfallsverk Karl-Gustaf Ljungdahl.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Ljungdahl är född den 1 november 1892 och således 51 år gammal;
att han erhållit anställning såsom extra tjänsteman vid statens vattenfallsverk
den 1 september 1916;

att han den 1 januari 1918 blivit delägare i nämnda verks pensionskassa
för pensionering av icke-ordinarie personal;

att han konstituerats till ordinarie driftchef från och med den 1 juli 1920;
att han varit förordnad såsom kraftverksdirektör under tiden 1 juli 1934—
30 juni 1938 och såsom överdirektör under tiden 1 juli 1938—30 juni 1939;

att anledningen till att förordnandet som överdirektör omfattat endast ett
år varit hänsyn till förestående omorganisation och lönereglering;

samt att Ljungdahl före sistnämnda förordnandes utlöpande anmält, att
han icke önskade ifrågakomma till förnyat förordnande.

Hos Kungl. Majit har Ljungdahl i en den 21 april 1939 dagtecknad skrift,
under framhållande av att han i egenskap av förordnandetjänsteman vid frivillig
avgång från överdirektörsbefattningen på grund av bestämmelserna i
civila tjänstepensionsreglementet icke syntes äga rätt till pension eller uppskjuten
livränta och ej heller till familjepension enligt allmänna familjepensionsreglementet,
anhållit, att åtgärder måtte vidtagas för beredande åt
honom av dels rätt till uppskjuten livränta, beräknad efter minst lika gynnsamma
grunder som gällde för tjänstemän, tillsatta medelst fullmakt eller
konstitutorial, dels ock en däremot svarande rätt till familjepension för sina
efterlevande.

I utlåtande den 4 maj 1939 har vattenfallsstyrelsen tillstyrkt ansökningen.
Statskontoret föreslog i ett den 14 juni 1939 avgivet utlåtande, att handlingarna
i ärendet måtte överlämnas till 1938 års pensionssakkunniga för att tagas
i övervägande vid fullgörandet av det åt de sakkunniga meddelade uppdraget.
Ämbetsverket anförde därvid, bland annat, följande.

1 egenskap av ordinarie tjänsteman, tillsatt genom förordnande, har sökanden
genom frivilligt frånträdande av den av honom innehavda överdirektörsbefattningen
gått förlustig sin pensionsrätt enligt civila tjänstepensionsreglementet.
Vid sådant förhållande och då förordnandetjänsteman icke lill -

6

Kungl. Majlis proposition nr 33.

erkänts rätt till uppskjuten livränta enligt nämnda reglemente, har sökanden
jämväl gått miste om pensionsrätt för sina efterlevande enligt allmänna famil
jepensionsreglementet.

Enligt 12 § av den för ordinarie tjänstemän vid statens vattenfallsverk före
den 1 juli 1935 tillämpliga pensionslagen av den 4 juni 1920 (nr 254) gällde,
att, därest tjänsteman upphörde att innehava ordinarie anställning i statens
tjänst utan att vara berättigad till tjänstepension enligt bestämmelserna i
samma lag, skulle, för beredande åt honom av pension jämlikt lagen den
30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, från statens vattenfallsverks pensionsfond
till pensionsstyrelsen inbetalas kapitalvärdet av de av honom erlagda
pensionsavgifterna, i den mån desamma icke på grund av bestämmelserna
i 10 eller il § blivit tagna i anspråk. Vidare stadgades i 20 § av det
för ordinarie tjänstemän vid statens vattenfallsverk tidigare gällande reglementet
för civiistatens änke- och pupillkassa, att till delägare, som förlorade
sin delaktighet i kassan, skulle efter ansökan utbetalas så mycket av erlagda
avgifter, som enligt de för kassan fastställda försäkringstekniska grunderna
utgjorde deras värde.

Det torde sålunda vara uppenbart, att sökanden, sedan han blivit under•
kastad de nya pensionsbestämmelsema, genom sitt frånträdande av överdirektörsbefattningen
kommit i ett sämre läge i såväl tjänste- som familjepensionshänseende
än örn de äldre pensionsbestämmelsema då varit gällande för
honom. Därest det med hänsyn härtill skulle anses påkallat att vidtaga åtgärder
för förbättrande av sökandens ställning i nyssnämnda hänseende, lärer
medverkan från riksdagens sida vara erforderlig. Statskontoret, som icke är
berett att nu förorda en framställning till riksdagen i sådant syfte, vill emellertid
för sin del föreslå, att handlingarna i ärendet överlämnas till 1938 års
pensionssakkunniga.

Sedan ärendet överlämnats till 1938 års pensionssakkunniga för att vara
tillgängligt vid fullgörandet av uppdraget uttalade de sakkunniga i sitt den
14 mars 1941 avgivna betänkande med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
(stat. off. utr. 1941: 10; sid. 179) beträffande ifrågavarande
spörsmål, bland annat, att rätten till livränta för det dåvarande vore
begränsad att avse allenast ordinarie fullmaktstjänstemän samt icke-ordinarie
befattningshavare, medan däremot förordnandetjänstemän icke ägde livränterätt
enligt då gällande pensionsreglementen. Enligt de sakkunnigas mening
vore den begränsning, som från livränterätt uteslöte vanliga förordnandetjänstemän,
ej befogad, och de sakkunniga föresloge därför, att jämväl de
ordinarie tjänstemän, som tillsattes medelst förordnande på viss tid, erhölle
rätt till uppskjuten livränta. Även om dessa tjänstemän erhållit relativt
förmånlig ställning i fråga om pensionsrätt, hade detta icke ansetts utgöra
tillräcklig anledning att ställa dem sämre än andra tjänstemän i det här förevarande
hänseendet. Särskilt hade det ansetts otillfredsställande, att en fullmaktstjänsteman,
som överginge lill en förordnandetjänst, därigenom förlorade
sin eventuella livränterätt i fullmaktstjänsten.

Enligt de av pensionssakkunniga utarbetade förslagen till tjänste- och familjepensionsreglementen
skulle varje tjänsteman, som efter att hava blivit
underkastad förstnämnda reglemente avgått ur statens tjänst utan rätt att
komma i åtnjutande av tjänstepension, äga rätt till tjänste- och familjelivränta,
därest han under minst tre år innehaft anställning, som vid avgångstillfället

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

7

varit förenad med pensionsrätt enligt tjänstepensionsreglementet eller andra
av Kungl. Maj:t och riksdagen antagna tjänstepensionsbestämmelser.

Vattenfallsstyrelsen har sedermera i ett den 24 april 1941 avgivet yttrande
över 1938 års pensionssakkunnigas betänkande i fråga örn den av Ljungdahl
gjorda framställningen anfört, bland annat, följande.

Den omständigheten, att några motsvarande bestämmelser beträffande ordinarie
förordnandetjänstemän icke intagits i nuvarande pensionsreglementen,
innebär, att dylika tjänstemän vid kommunikationsverken berövats den
rätt att efter förtidig avgång ur tjänst komma i åtnjutande av den valuta för
erlagda pensionsavgifter, som tidigare tillkommit dem. Nämnda omständighet
torde alltså med all sannolikhet hava berott på ett rent förbiseende vid
de nuvarande reglementenas avfattande. Ljungdahl kan därför vid sin avgång
ur statens tjänst hava haft grundad anledning att antaga, att hans
ovannämnda framställning skulle komma att bifallas om ej förr så dock i
samband med den då igångsatta revisionen av pensionsreglementena.

Vattenfallsstyrelsen får sålunda hemställa, att Kungl. Majit i samband
med framläggandet för riksdagen av förslag till nya tjänste- och familjepensionsreglementen
måtte föreslå riksdagen att bevilja Ljungdahl rätt till
livränta för hans egen del och till familjelivränta för hans efterlevande; att utgå
enligt bestämmelserna i de nya pensionsreglementena, dock med tillämpning
av de pensionsunderlag, som gällde för honom före hans avgång ur
statens tjänst.

I allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena ha intagits bestämmelser
i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1938 års pensionssakkunniga
föreslagit.

Statskontoret har den 23 februari 1943 avgivit förnyat utlåtande i ärendet
och därvid anfört i huvudsak följande.

Då enligt allmänna tjänstepensionsreglementet förordnandetjänstemän blivit
tillförsäkrade förmån av uppskjuten livränta och således rättelse funnits
böra vidtagas i de nya pensionsreglementena, måste det enligt statskontorets
mening anses rimligt, att Ljungdahl i viss utsträckning kompenseras för den
pensionsrätt, varom han gått miste. Ersättningen synes böra utgå i form av
livränta, att av Ljungdahl uppbäras från fyllda 65 år.

När det gäller att avväga livräntans storlek torde följande tvenne utvägar
stå närmast till buds. Sålunda bör man kunna utgå från det pensionsbelopp,
som skulle hava tillkommit Ljungdahl, därest han vid avgången från förordnandetjänsten
alltjämt varit underkastad kommunikationsverkens pensionslag.
Såsom utgångspunkt för bestämmandet av livräntan torde också
kunna väljas den uppskjutna livränta, vartill Ljungdahl enligt civila tjänstepensionsreglementet
skulle varit berättigad, därest han vid avgången ur statstjänsten
fortfarande innehaft sin fullmaktstjänst som driftchef. Såsom framgår
av en av förste akluarien hos pensionsstyrelsen B. Wingborg upprättad,
handlingarna i ärendet bifogad promemoria, skulle pensionen enligt
första alternativet hava uppgått till kronor 2 278: 80 för år samt den uppskjutna
livräntan enligt andra alternativet till kronor 3 873:60 för år. För
jämförelse bar i promemorian angivits det livräntebelopp, som skulle hava
utgått, därest civila tjänstepensionsreglementets bestämmelser om uppskjuten
livränta varit tillämpliga även å förordnandetjänster. I sådant fall skulle livräntan
hava utgjort kronor 4 095: (50 för år. Statskontoret vill för sin del förorda,
att livräntan åt Ljungdahl bestämmes med utgångspunkt från andra

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Departements chefen.

alternativet och får alltså föreslå, att framställning göres till riksdagen om en
årlig livränta åt Ljungdahl å 3 900 kronor, att utgå från och med månaden
näst efter den han uppnått 65 års ålder.

Frågan om eventuell kompensation åt Ljungdahl för förlorad familjepensionsrätt
synes för närvarande icke böra upptagas till prövning.

1 likhet med myndigheterna finner jag skäligt, att Ljungdahl beredes rätt
till tjänstelivränta. Beträffande de närmare grunderna för denna biträder
jag för min del statskontorets förslag om en årlig tjänstelivränta åt Ljungdahl
å 3 900 kronor att utgå efter fyllda 65 år. I motsats till statskontoret
anser jag, att även frågan om kompensation för förlorad familjepensionsrätt
bör prövas i förevarande sammanhang. Detta synes lämpligen kunna ske
genom att med samma utgångspunkt som beträffande nyssnämnda livränta
fastställa en familjelivränta, för vilken familjepensionstalet synes kunna bestämmas
till 1 500 kronor. Beträffande de nu angivna livräntorna böra i övrigt
i tillämpliga delar gälla de för dylika förmåner meddelade bestämmelserna
i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att till f. d. överdirektören vid statens vattenfallsverk KarlGustaf
Ljungdahl må utgå en tjänstelivränta å 3 900 kronor
samt att till hans efterlevande må utgå en familjelivränta
beräknad efter ett familjepensionstal av 1 500 kronor, varvid
i fråga om nämnda förmåner i tillämpliga delar skola
gälla bestämmelserna i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena.

Vad departementschefen ovan under punkterna l:o)
och 2:o) hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
bifaller Hans Majit Konungen samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Arne Björnberg.