Kungl. Majlis proposition nr 279.

1

Nr 279.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående elektrifiering
av järnvägslinjen Stockholm—Tillberga—Köping; given
Stockholms slott den 12 maj 1944.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 12 maj 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson.

I proposition nr 186 till årets riksdag har Kungl. Maj:t på min hemställan
framlagt förslag om förvärv av aktier i Stockholm—Västerås—Bergslagens
nya järnvägsaktiebolag. Förslaget går ut på godkännande av överenskommelser,
enligt vilka aktiemajoriteten i nämnda bolag skulle från och med
den 1 juli 1944 förvärvas av staten. Det har förutsatts, att bolagets järnvägar
skulle så snart som möjligt inlemmas i det statliga järnvägsnätet, varvid
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 279.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

bolaget skulle träda i likvidation och avtal träffas om överlåtelse av dess
tillgångar och skulder till staten. Frågan härom har ansetts möjligen kunna
underställas 1945 års riksdag, varvid införlivandet skulle kulma ske från
och med den 1 juli 1945.

Riksdagens kamrar hava den 10 maj 1944 bifallit det i nämnda proposition
framlagda förslaget.

Vid avgivande av sitt utlåtande i frågan örn aktieförvärvet berörde järnvägsstyrelsen
spörsmålet om en elektrifiering av den i bolagets järnvägar
ingående linjen Stockholm—Tillberga—Köping. Styrelsen — som framhöll,
att det föreslagna förvärvet av aktier i bolaget och därmed indirekt av bolagets
järnvägar innebure möjligheter till betydande rationalisering i ett
flertal olika hänseenden — förklarade sig finna en elektrifiering av linjen
Stockholm—Tillberga—Köping naturlig, sedan statsförvärv skett. Styrelsen
hade därför redan igångsatt undersökningar beträffande förutsättningarna
för en sådan elektrifiering.

För egen del förklarade jag mig i nämnda sammanhang dela järnvägsstyrelsens
uppfattning att elektrifiering av Västeråsbanans linjer borde äga
rum i den omfattning detta visade sig ekonomiskt försvarbart. De påbörjade
undersökningarna härom borde utan uppskov fullföljas.

Sedan de av järnvägsstyrelsen igångsatta undersökningarna i elektrifieringsfrågan
slutförts, har styrelsen i skrivelse den 30 mars 1944 framlagt
utredning och förslag om elektrifiering av bandelen Stockholm (Tomteboda)

■—Tillberga—Köping.

Innan jag närmare redogör för styrelsens framställning torde jag få erinra
om följande.

I och med att linjen Långsele—Boden i början av år 1942 blev färdigställd
för elektrisk drift, voro statens järnvägars samtliga dåvarande huvudlinjer
och vissa till dessa anslutande sidolinjer, med en sammanlagd banlängd
av 4 245 km, elektrifierade. Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag i propositionen
1941: 95 beslöt riksdagen, att jämväl banorna Hälsingborg—
Hässleholm (77 km), Hälsingborg—Eslöv (45 km), Sundsvall—Ånge (95
km) och Gävle—Ockelbo (38 km) skulle elektrifieras, samt anvisade för
detta ändamål för budgetåret 1941/42 ett begynnelseanslag av 15 000 000
kronor. Som motiv härför anförde riksdagen (skrivelse nr 171) bland
annat, att starka, främst trafiktekniska, skäl talade för att järnvägselektrifieringama
ej omedelbart borde avbrytas, sedan norra stambanans
elektrifiering upp till Boden slutförts, utan att de åtminstone i viss minskad
takt borde få fortgå tills vidare. I den mån elektrisk drift införts på statsbanorna,
hade detta nämligen inneburit, att dessa erhållit en mera enhetlig
och tidsenlig utrustning, betydligt ökad kapacitet samt sist men icke minst
ett ökat oberoende av utländskt lokomotivbränsle, allt faktorer vilkas betydelse
i rådande för landet vanskliga situation mycket tydligt framträtt. Rent
arbetstekniskt innebure det dessutom en betydande lättnad, örn den för jämvägselektrifieringama
inrättade omfattande arbetsorganisationen med dess
arbetsledning, arbetarstam samt materialuppsättning kunde utan avbrott in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

3

sättas på likartade arbetsuppgifter utefter nya järnvägslinjer. Slutligen erinrade
riksdagen — på sätt även skett vid tidigare beslut i elelttrifieringsfrågor
— om den centrala ställning, som statsbanorna alltjämt intoge i landets
samfärdselväsen, och om vikten av att de alltjämt underkastades förnyelse
och oavlåtligt anpassades efter den tekniska utvecklingen. I denna anpassning
borde den fortsatta elektrifieringen betraktas som ett naturligt led och
även rent ekonomiskt kunna anses försvarlig.

Förutom omförmälda begynnelseanslag av 15 000 000 kronor hava till
elektrifiering av nyss angivna fyra banlinjer ytterligare anvisats för budgetåret
1942/43 14 000 000 kronor och för budgetåret 1943/44 återstoden av de
beräknade medlen, 5 500 000 kronor.

Linjerna Gävle—Ockelbo och Sundsvall—Änge blevo färdigställda för
elektrisk drift i juni respektive november 1942. Med hänsyn härtill och då
även de båda återstående i 1941 års elektrifieringsprogram ingående bandelarna
Hälsingborg—Hässleholm och Hälsingborg—Eslöv beräknades kunna
öppnas för elektrisk drift under loppet av budgetåret 1943/44 — öppnandet
har sedermera skett i november 1943 respektive februari 1944 — upptog
järnvägsstyrelsen i slutet av år 1942 till prövning frågan, huruvida ytterligare
viss eller vissa bandelar därefter borde bliva föremål för elektrifiering. Resultatet
av denna undersökning framlades av styrelsen i skrivelse den 13
februari 1943, vilken utmynnade i förslag om elektrifiering av linjerna Östersund—Storlien
och Uddevalla—Herrljunga—Varberg.

Med anledning härav avläts i ärendet proposition, nr 195, till 1943 års
riksdag, varvid emellertid föreslogs elektrifiering endast av linjen Östersund—Storlien.
Som skäl för en sådan begränsning av elektrifieringsprogrammet
anförde jag, dels att det med hänsyn till kravet på återhållsamhet med
nya kapitalinvesteringar finge anses i och för sig naturligt att för det dåvarande
begränsa arbetena till det minst kapitalkrävande av de båda företagen,
nämligen linjen Östersund—Storlien, dels att omfattningen av arbetena
å nämnda sträcka ansåges innebära förutsättningar för att några år framåt
bibehålla statens järnvägars elektrifieringsorganisation vid godtagbar effektivitet
ur beredskapssynpunkt.

Under erinran bland annat örn sina tidigare vid olika tillfällen gjorda uttalanden
angående de fördelar, som den elektriska driftformen medförde i
form av en mera enhetlig och tidsenlig utrustning av bannätet, ökad kapacitet
samt ökat oberoende av utländskt lokomotivbränsle, biföll riksdagen (skrivelse
nr 270) även detta förslag och anvisade av Kungl. Majit i enlighet med
angivna riktlinjer äskat begynnelseanslag å 6 000 000 kronor. Av hänsyn till
det hårt ansträngda finans- och arbetsmarknadsläget ävensom till den utav
avspärrningen framtvingade nödvändigheten av hushållning med landets tillgångar
på koppar och annan för elektrifieringsarbetena erforderlig råmateriel
fann riksdagen i likhet med Kungl. Majit, att ett beslut om fortsatt elektrifiering
för det dåvarande borde begränsas till sträckan Östersund—Storlien.
Härtill borde dock, framhöll riksdagen, knytas en bestämd förväntan att, så
snart tidsförhållandena del medgåve, förslag framlades örn elektrifieringar -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

nas utsträckning även till de av järnvägsstyrelsen i detta avseende förordade
järnvägslinjerna Uddevalla—Herrljunga—Borås—Varberg.

Järnvägsstyrelsen tiar i sin nu förevarande skrivelse till en början erinrat
att — såsom framgår av den lämnade redogörelsen — det vid 1943 års beslut
om igångsättande av elektrifieringen Östersund—Storlien ansetts sannolikt
att detta företag jämte vissa med dubbelspårsbyggnaden och malmbanans
upprustning förenade elektrifieringsarbeten skulle giva tillräckligt underlag
för att elektrifieringsorganisationen skulle kunna bibehållas vid en ur beredskapssynpunkt
godtagbar effektivitet. Förhållandena hade emellertid, framhåller
styrelsen, gestaltat sig annorlunda än man då beräknade. Sålunda hade
styrelsen på grund av rådande förhållanden på arbetsmarknaden ålagts
vidtaga en kraftig begränsning av dubbelspårsarbelena, och arbetena å malmbanan
hade försvårats och delvis måst anstå till följd av de därstädes nu rådande
trafikförhållandena. Då de starkt klimatberoende arbetena på linjen
Östersund—Storlien på grund därav icke kunnat på beräknat sätt kompletteras,
hade det visat sig vara förenat med betydande och växande svårigheter
att rationellt utnyttja den till ett minimum reducerade elektrifieringsorganisationen.
Enligt styrelsen bleve, såvitt nu kunde bedömas, situationen ytterligare
förvärrad i slutet av år 1945, därest icke nya stolpsättningsarbeten
kunde igångsättas under sommaren samma år. För att så skulle kunna ske
borde emellertid, på grund av nu gällande långa leveranstider, beslut om arbetets
utförande örn möjligt fattas redan av innevarande års riksdag.

Med hänsyn till här berörda förhållanden och då arbetsmarknads- och
materialförsörjningsläget ansetts nu icke kräva fullt så sträng återhållsamhet
i fråga om elektrifieringsarbetenas omfattning som tidigare, förklarar sig
järnvägsstyrelsen hava funnit skäl föreligga att till omedelbar prövning upptaga
frågan, huruvida icke elektrifieringsprogrammet lämpligen bör utvidgas.

Beträffande spörsmålet, vilken järnvägslinje som vid en utvidgad elektrifieringsverksamhet
bör i första hand ifrågakomma för omläggning till elektrisk
drift, anför järnvägsstyrelsen härefter följande.

Enligt styrelsens år 1943 framlagda förslag och 1943 års riksdags förut
återgivna uttalande skulle härvid linjen Uddevalla—Herrljunga-—\ arberg
ifrågakomma i första hand. Under förutsättning att staten, i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag i propositionen 1944:186, förvärvar aktiemajoriteten
i Stockholm—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag och därmed i
realiteten blir ägare även av detta bolags järnvägslinjer, torde ordningsföljden
mellan de olika elektrifieringsprojekten emellertid böra undergå viss
ändring. Den av nämnda bolag ägda linjen Stockholm—Tillberga—Köping
måste nämligen — av skäl, som närmare utvecklas i det följande — givas
ett bestämt företräde framför linjen Uddevalla—Herrljunga—Varberg.

Såsom framhålles i nyssnämnda proposition 1944: 186 har linjen Stockholm—Tillberga—Köping
(146 km), oaktat att den icke kommit att byggas
som statsbana, i allt fall en utpräglad huvudbanekaraktär. Till belysning
av detta förhållande meddelas här några uppgifter angående omfattningen
av tågrörelsen och trafikarbetet dels å statens järnvägars huvudlinjer — vilka
samtliga nu äro elektrifierade — ävensom sådana till dessa anknytande
sidolinjer, där elektrisk drift redan är införd eller eljest planerad, dels å

Kungl. Maj-.ts proposition nr 279.

5

Västeråsbanan. Bandelarna äro härvid angivna i den ordning, i vilken elektrik
Hering av desamma beslutats (med angivande inom parentes av årtalet för
den sist öppnade elektrifierade sträckan inom respektive komplex). Uppgifterna
angående trafikomfattningen avse år 1938.

Luleå—Riksgränsen (1922).................

Stockholm—Göteborg (1926)...............

Järna—Malmö—Trelleborg (1933)..........

Katrineholm—Åby (1932).................

Mjölby—Krylbo (1934)....................

Falköping—Nässjö (1932)..................

Malmö—-Göteborg (1937)..................

Hässleholm—Veinge (1935)................

Stockholm—Ånge (1936)..................

Södertälje—Eskilstuna och Stålboga—Skebokvarn
(1936)...........................

Göteborgs—Borås (1936)...................

Laxå—Charlottenberg (1937)...............

Örebro—Svartå (1937)....................

Skövde—Karlsborg (1937)..........._......

Uppsala—Gävle (1937)....................

Östersund—Bräcke (1939).................

Göteborg—Uddevalla (1939) (approx.)......

Ånge—Långsele (1939)....................

Långsele—Boden (1942)...................

Gävle—Ockelbo (1942)....................

Ånge—Sundsvall (1942)...................

Hälsingborg—Eslöv (1943).................

Hälsingborg—Hässleholm (1944)............

Östersund—Storlien.......................

Varberg—Herrljunga......................

Uddevalla—Herrljunga....................

Alvesta—Karlskrona......................

Borås—Alvesta...........................

Ostkustbanan och Härnösand—Långsele ....

SWB (samtliga linjer).....................

Härav:

Stockholm—Köping (approx.)...............

Tågkm
per bankm

7 136
16 904

12 973
10 764

10 553
9 831

11 097

4 722

13 247

5 982
10 364

8 408

5 469
3 713

7 899

6 211
6 350

8 898
6 296

3 608
6 720
8 562

6 373

4 629

7 877
6 255
6 088
4 435
4 820
6 401

10 200

Vagnaxelkm
tusental
per bankm

627

551

436

199

321

215

263

77

459

71

190

186

52

44

136

152

110

268

166

37

131

1031

96/

82

121

84

102

74

76

127

220

Bruttotonkm
tusental
per bankm

5 940
5 002

3 942

1 670

2 832

1 857

2 319
606

4 063

560
1 422
1 587
406
335
1 151

1 388
920

2 267
1 390

277
1 125

712

750

865

546

692

516

618

933

1 600

Uppgifterna för linjen Stockholm—Köping äro härvid approximativt framräknade
med ledning av motsvarande för samtliga SWB-linjer tillhopa redovisade
trafiktal.

Av dessa uppgifter framgår, att Västeråsbanans trafikstarkaste linjer i
fråga om trafikomfattning väl kunna mäta sig med flera av statens järnvägars
huvudlinjer och överträffa samtliga sidolinjer. Med hänsyn härtill
och då å ifrågavarande delar av Västeråsbanan framföres en betydande
s. k. tung godstrafik samt en förhållandevis livlig persontrafik, som delvis
är av förortskaraktär, skulle en elektrifiering av nämnda bandelar med all
säkerhet hava kommit i fråga långt tidigare, örn desamma befunnit sig i
statens ägo. Det torde i detta sammanhang böra nämnas, att frågan örn
elektrifiering även varit föremål för övervägande från de nuvarande intressenternas
sida, ehuru elektrifieringsplanerna av olika anledningar icke kommit
till utförande.

c

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

I anslutning till de meddelade uppgifterna framhåller järnvägsstyrelsen, att
någon tvekan icke kunde råda därom, att vid en från allmän transporthushållningssynpunkt
rationell planering av förevarande åtgärder — d. v. s. ur
de synpunkter, som järnvägsstyrelsen i egenskap av förvaltare av ett statligt
affärsverk i första hand hade att anlägga på dylika frågor — Västeråsbanans
huvudlinjer borde ifrågakomma till elektrifiering framför såväl den
år 1943 föreslagna linjen Uddevalla—Herrljunga—Varberg som varje annan
ännu icke elektrifierad järnvägslinje, som nu befinner sig i statens ägo
och som hittills nämnts i samband med det fortsatta elektrifieringsarbetet.

Järnvägsstyrelsen hade därför — i syfte att snabbast möjligt kunna begagna
sig av den nya situation, som skulle inträda vid riksdagens bifall till
förenämnda proposition nr 186 — ansett sig böra på sedvanligt sätt utreda
de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en elektrifiering av de i
detta järnvägskomplex ingående huvudlinjerna och då i första hand linjen
Stockholm—Tillberga—Köping. Styrelsen hade därvid icke låtit hindra
sig av den omständigheten, att det nu föreliggande förslaget icke avsåge ett
direkt statsförvärv av berörda banor utan endast ett förvärv av aktiemajoriteten
i vederbörande bolag, vilket sålunda komme att fortbestå åtminstone
något år framåt. Härmed följde visserligen, att själva beslutet örn elektrifiering
ävensom detsammas förverkligande i första hand bleve en bolagets
angelägenhet, medan statens direkta insatser tillsvidare måste inskränkas till
meddelande av erforderligt låneunderstöd.

Järnvägsstyrelsen övergår härefter till de verkställda tekniska och ekonomiska
utredningarna rörande den för elektrifiering nu ifrågasatta bansträckan
Stockholm (Tomteboda)—Tillberga—Köping.

Beträffande energiförsörjningen till linjen anför styrelsen, att denna
är avsedd att ordnas genom en ny omformarstation, som uppföres i Tillberga
och anslutes till vattenfallsstyrelsens kraftledningsnät. Inmatning av
elektrisk energi är dessutom avsedd att äga rum dels i Tomteboda, dels från
en i Frövi befintlig omformarstation, vilken anordning dock förutsätter,
att jämväl den trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds järnvägar tillhöriga
linjen Köping—Frövi elektrifieras. Av skäl, som utvecklats i styrelsens
förenämnda utlåtande över förslaget om förvärv av aktier i Stockholm—
Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag (se prop. 1944: 186, s. 17 o.
25), torde en sådan utvidgning av elektrifieringsprogrammet få anses önskvärd
och naturlig.

Med avseende å vissa andra med tillförseln av elektrisk energi förbundna
spörsmål anför styrelsen.

Vad angår inmatningen i Tomteboda är i detta sammanhang ytterligare
att framhålla att de omformarstalioner, som nu betjäna stockholmsområdet,
på grund av inträdd trafikstegring för närvarande äro överbelastade och att
en ny omformarstation därför under alla förhållanden är behövlig.

Läget för denna nya station har ännu icke kunnat exakt bestämmas, då
härför fordras uppgörelser med markägare och kraftleverantörer. Skall
stationen fylla sin uppgift att dels avlasta de nuvarande, hårt ansträngda omformarstationerna,
dels tjänstgöra som inmatningsstation för Västeråsbanan
ävensom för Nynäsbanan, till vars sannolika elektrifiering hänsyn i detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

7

sammanhang även torde böra tagas, måste den emellertid förläggas till Stockholms
omedelbara närhet, där också vissa möjligheter synas stå öppna.
Vid det slutliga bestämmandet av läget får hänsyn därjämte tagas till det
militära intresset. Den merkostnad, som kan komma att uppstå till följd
av att stationen anses böra .erhålla en av den militära beredskapen betingad
speciell förläggning, förutsättes emellertid skola bestridas av särskilt anslag
och ingår alltså icke i här nedan angivna kostnader.

Eftersom den nya omformarstationen invid Stockholm skall tillgodose flera
behov, har av den till 1 850 000 kronor beräknade kostnaden för densamma
i den här nedan angivna totalkostnaden för Västeråsbanans elektrifiering
endast inräknats ett belopp av 560 000 kronor, motsvarande denna
banas andel i stationen, medan återstoden — 1 290 000 kronor — betraktats
såsom hänförlig till redan elektrifierade, i statlig ägo varande järnvägslinjer.

Vad angår äganderätten till ifrågavarande omformarstation torde däremot
ingen liknande uppdelning böra förekomma, utan stationen synes alltifrån
början böra helt tillhöra och bekostas av statens järnvägar. På grund härav
förutsättes, att medel för densamma anvisas under rubriken Anläggningar
för elektrisk tågdrift.

Omformarstationen har, enligt vad från järnvägsstyrelsen senare meddelats,
beräknats jämväl skola inrymma lokaler för fortlöpande justering och
kontroll av i statens järnvägars samtliga omlormarstationer ingående, mera
ömtålig utrustning, för vars tillsyn hittills saknats tillfredsställande utrymme.

Under sålunda angivna förutsättningar beräknas de på Västeråsbanan belöpande
kostnaderna för erforderliga överföringsanlägg -

ningar enligt 1944 års priser till följande belopp:

Kronor

Omformarstationer med maskiner och boställshus ............ 1 760 000

Kontaktledningar m. m..................................... 6 320 000

Hjälpkraftledningar ........................................ 530 000

Summa kronor 8 610 000

Liksom vid tidigare elektrifieringar måste även i detta fall förutsättas, att
befintliga luftledningar för belysning på järnvägsstationerna
ävensom utmed järnvägslinjerna framdragna svagströmsledningar
för telefon, telegraf och signaler ändras till kabelledningar. Vidare är —
likaledes som vid tidigare elektrifieringar — att räkna med vissa arbeten
på bangårdar, bana och broar. Sistnämnda arbeten äro emellertid
icke uteslutande påkallade av själva elektrifieringen, utan de äro av sådan
art, att desamma åtminstone delvis skulle komma till utförande förr
eller senare, även örn den nuvarande driftformen bibehålies. Elektrifieringen
föranleder med andra ord beträffande nyssnämnda arbeten endast en förskjutning
i tiden. En del av de till dessa arbeten hänförliga, i längden sannolikt
ofrånkomliga, kostnaderna anses därför av järnvägsstyrelsen kalkylator^!
rätteligen böra belasta andra konton än elektrifieringens. Ifrågavarande
kostnader hava av styrelsen vid 1944 års prisförhållanden beräknats
uppgå till följande belopp:

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Kronor

Belysningsledningar å bangårdar ........................... 435 000

Svagströmsledningar ...................................... 3 570 000

Bana, broar m. m....................................... 6 790 000

Summa kronor 10 795 000

För undanflyttning av telegrafverkets ledningar är härtill
att lägga ett belopp av 1 400 000 kronor. Järnvägsstyrelsen nämner i detta
sammanhang, att i telegrafverkets normala arbetsprogram ingår en större
upprustning av anläggningarna utmed Västeråsbanan. Kostnaderna för denna
upprustning, vilka angivits vara av storleksordningen 9 000 000 kronor,
hava emellertid icke ansetts böra medräknas i förevarande kalkyl, även om
arbetet i händelse av en elektrifiering kan komma att — och även lämpligen
bör — utföras samtidigt med denna i stället för som eljest varit avsett omkring
år 1947.

Antalet erforderliga elektrolok har av järnvägsstyrelsen, under
antagande av ungefär samma trafikomfattning som år 1938, beräknats
till 17, motsvarande en kostnad av i runt tal 6 960 000 kronor. I nämnda antal
och kostnad ingår även ett för ledningsanläggningens underhåll behövligt
ackumulatorlok. Härtill äro enligt styrelsen att lägga vissa kostnader för sedvanliga
anordningar för tåguppvärmning m. m., vilka kostnader uppskattats
till 975 000 kronor.

Den sålunda vid 1944 års prisförhållanden beräknade totala kostnaden
för elektrifieringen av här ifrågavarande linje framgår av ne -

danstående sammanställning:

Kronor

Överföringsanläggningar .................................. 8 610 000

Ändringsarbeten å belysningsledningar, svagströmsledningar samt

bana och byggnader .................................... 10 795 000

Telegrafverkets ledningar .................................. 1 400 000

Lok m. m............................................... 7 935 000

Summa kronor 28 740 000.

Järnvägsstyrelsen ingår härefter på frågan om de förändringar i
driftsutgifterna, som en elektrifiering av linjen Stockholm—Tillberga
—Köping kan beräknas medföra. Härom samt angående förräntningen
av elektrifieringskostnaderna anför styrelsen huvudsakligen följande.

Liksom vid beräkningen av antalet behövliga elektrolok har i detta avseende
räknats med en trafikomfattning av samma storlek som under år 1938.
Vid denna trafikstorlek beräknas den elektriska driften medföra en personalminskning
på 87 man och en minskad kolförbrukning på 21 500 ton, vilket
motsvarar en minskning i personalkostnaderna med 479 000 kronor och
i bränslekostnaderna — beräknade efter ett kolpris av 50 kronor per ton —
med 1 167 000 kronor. Med tillägg av en till cirka 179 000 kronor uppskattad
minskning i kostnaderna för lokunderhåll m. m. kunna driftsutgifterna så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 279. 9

ledes beräknas minskade med (479 000 + 1 167 000 + 179 000 =) 1 825 000
kronor.

Häremot äro att ställa följande nied den elektriska driften tillkommande
kostnader, nämligen för elektrisk energi 386 000 kronor och för underhåll
och avskrivning av överföringsanläggningarna 238 000 kronor eller sammanlagt
624 000 kronor. Energikostnaden har härvid upptagits till belopp, motsvarande
statens järnvägars nuvarande energikostnader, ökade med visst indextillägg.

Besparingen, d. v. s. skillnaden mellan bortfallande och tillkommande driftkostnader,
kan sålunda beräknas till 1 201 000 kronor.

Denna besparing utgör 4,3 procent av den förut angivna totala anläggningskostnaden,
28 740 000 kronor. Motsvarande procenttal för de i styrelsens
skrivelse den 13 februari 1943 angående fortsatt elektrifiering (se prop.
1943: 195) angivna linjerna voro:

Procent

Varberg—Herrljunga .................... 3,0

Borås—Alvesta .......................... 2,5

Uddevalla—Herrljunga .................. 1,9

Östersund—Storlien ...................... 2,3

Karlskronalinjerna ...................... 2,2

En elektrifiering av Västeråsbanans nu ifrågavarande huvudlinje ger således
ett väsentligt bättre ekonomiskt utbyte än en elektrifiering av någon
av nyssnämnda linjer.

Vid bedömande av räntabiliteten är emellertid, såsom redan framhållits,
att beakta, att en del av de arbeten, som inräknats i förut angivna anläggningskostnader,
strängt taget icke äro erforderliga för elektrifieringens skull
utan huvudsakligen av lämplighetsskäl anses böra komma till utförande i
samband med en elektrifiering, medan de eljest skulle hava kunnat anstå
till en något senare tidpunkt. Bland dylika arbeten kunna nämnas kurvrätningar,
förstärkningar av spåröverbyggnad och broar, förlängning av mötesspår
å vissa stationer, en del av de planerade arbetena å svagströmsledningama
m. m., tillsammans ingående i anläggningskostnaderna med ett belopp
av 5 440 000 kronor. För den händelse en elektrifiering icke skulle komma
till stånd föreligger dessutom visst behov att anskaffa ånglok -— statens järnvägar
hava för närvarande 3 dylika utlånade till Västeråsbanan, vilka emellertid
i längden icke kunna avvaras — och på grund av detta behov, som i
och med en elektrifiering bortfaller, torde viss del —• förslagsvis 40 procent
eller 2 510 000 kronor — av kostnaderna för de erforderliga elektroloken vid
bedömande av räntabiliteten likaledes böra frånräknas förut angivna anläggningskostnader.

Elektrifieringen såsom sådan beräknas sålunda kräva en kapitalinsats av
20 790 000 kronor, vilket belopp ställt i relation till den beräkningsbara besparingen
i driftkostnader ger en kalkylator^ förräntning av 5,8 procent.

Motsvarande tal för de tidigare undersökta linjerna utgöra:

Procent

Varberg—Herrljunga ......................4,4

Borås—Alvesta............................3,6

Uddevalla—Herrljunga ....................2,6

Östersund—Storlien........................3,4

Karlskronalinjerna ........................3,2

Även bedömd på sist angivna sätt framstår en elektrifiering av Västeräsbanans
huvudlinje sålunda från företagsekonomisk synpunkt såsom icke obetydligt
fördelaktigare än en elektrifiering av övriga hittills undersökta linjer.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

Förestående räntabilitetskalkyler hava som nämnts grundats på ett kolpris
av 50 kronor per ton, vilket är något lägre än det av statens järnvägar under
de senare åren tillämpade konsumtionspriset, 65 kronor per ton. Huru
räntabiliteten — beräknad på anläggningskostnaderna för själva elektrifieringen
— ställer sig vid en nedgång av kolpriset till 25 kronor per ton, respektive
vid en höjning till 75 och 100 kronor per ton, framgår av nedanstående
sammanställning:

I anslutning till det senast anförda yttrar järnvägsstyreslen att, även örn
kolpriset åter skulle nedgå till förkrigsnivån, linjens omställning till elektrisk
drift nr ekonomisk synpunkt vore väl försvarlig, i all synnerhet örn hänsyn
jämväl foges till de fördelar, som därmed vore att vinna i form av ökad
transportkapacitet och snabbare trafik m. m., allt förhållanden som enligt all
erfarenhet vore ägnade att skapa ny trafik och öka inkomsterna, ehuru
deras inverkan svårligen kunde siffermässigt fastställas.

Järnvägsstyrelsen meddelar beträffande arbetstiden för den avsedda elektrifieringen
av linjen Stockholm—Köping, att elektrifieringen — därest den beslutades
innevarande år — kan beräknas vara genomförd vid årsskiftet 1946/
47, så att elektrisk drift då skulle kunna upptagas. Elektrifieringen kräver enligt
styrelsen en arbetsinsats, uppskattad till cirka 710 000 dagsverken. Dagsverkena
beräknas fördela sig på industri, montage och grovarbete med respektive
430 000, 42 000 och 238 000. Under budgetåret 1944/45 beräknas komma
att uttagas inalles cirka 450 000 dagsverken.

Vad angår materialbehovet har järnvägsstyrelsen meddelat, att för elektrifieringen
beräknas åtgå 4 720 ton järn — exklusive eventuellt erforderligt järn
för Täler och dylikt — 990 ton koppar och 650 ton bly samt att av den sålunda
beräkna kopparförbrukningen cirka 190 ton väntas belöpa sig på
första arbetsåret och cirka 400 ton på vartdera av de båda följande åren.

Vidare framhåller styrelsen att, örn elektrifieringen i enlighet med nyssnämnda
planläggning utföres under den närmaste treårsperioden, kostnaderna
och därmed medelsbehovet för densamma beräknas fördela sig med
13 000 000, 13 000 000 och 2 740 000 kronor på respektive budgetår. Frånräknas
den i det förstnämnda delbeloppet ingående, till 560 000 kronor beräknade
andelen av kostnaderna för en ny omformarstation i Stockholmstrakten,
för vilken medel på förut anförda skäl ansetts böra anvisas under annan anslagsrubrik,
minskas medelsbehovet för budgetåret 1944/45 för Västeråsbanans
del från 13 000 000 till i runt tal 12 500 000 kronor. Härtill kommer ett
på budgetåret 1944/45 belöpande medelsbehov av 1 850 000 kronor för nyssnämda
omformarstation.

Sammanfattningsvis anför järnvägsstyrelsen, att en elektrifiering av linjen
Stockholm—Tillberga—Köping finge anses väl motiverad såväl i betraktande
av linjens transportuppgifter som med hänsyn till det ekonomiska utfallet av
en sådan åtgärd. På grund härav och då de nu pågående elektrifieringsarbete -

Kolpris

Räntabilitet

25 kr/ton
75 »

100 *

3.3 procent

8.3 »

10,8 »

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

11

na visat sig utgöra ett väl knappt arbetsunderiag för den ur beredskapssynpunkt
nödvändiga elektrifieringsorganisationen, har styrelsen funnit angeläget
och motiverat, att genom igångsättandet av Västeråsbanans elektrifiering
ett nytt arbetsobjekt snarast möjligt tillföres nämnda organisation.

Den omständigheten att det nuvarande bolaget kommer att — med staten
som praktiskt taget ensam aktieägare — bestå ännu något år framåt och att
berörda banlinje sålunda under denna tid fortfarande kommer att formellt tillhöra
bolaget har, såsom redan inledningsvis framhållits, synts styrelsen i och
för sig icke utgöra hinder för att en elektrifiering omedelbart kommer till stånd.
Under förutsättning att bolagets aktier på sätt i propositionen 1944: 186 föreslagits
förvärvas av staten, böra nämligen enligt styrelsen statens järnvägar
det oaktat kunna åtaga sig att — tillsvidare i egenskap av entreprenör —- utföra
arbetet. Enda skillnaden bleve att de medel, som erfordras för ändamålet,
tillsvidare och så länge den nuvarande förvaltningsformen består finge
tillskjutas av bolaget och att detta för finansiering av arbetena erhölle statslån
på för sådana vanliga villkor. När bolagets järnvägar sedermera efter
något år inlemmades i stalsbanenätet, komme ett sådant lån, i likhet med
vad som alltid skett vid förvärv av järnvägar som erhållit statslån, att
utan särskilt riksdagsbeslut omföras från fonden för låneunderstöd till statens
järnvägars fond. Efter ett sådant inlemmande finge elektrifieringsarbetet
självfallet bedrivas i statens järnvägars egen regi och finansieras med medel
från direkt anvisade investeringsanslag.

Under åberopande av vad sålunda anförts har järnvägsstyrelsen, under
förutsättning av bifall till Kungl. Majds i propositionen nr 186 till årets riksdag
framställda förslag, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels att till elektrifiering av den Stockholm—Västerås—Bergslagens nya
järnvägsaktiebolag tillhöriga linjen Stockholm—Tillberga—Köping bevilja
bolaget ett lån å 12 500 000 kronor,

dels att till Anläggningar för elektrisk tågdrift för budgetåret 1944/45 anvisa
ett investeringsanslag av 1 850 000 kronor.

Över järnvägsstyrelsens framställning hava utlåtanden avgivits av statens
industrikommission den 12 april, av telegrafstyrelsen den 13 april, av riksräkenskapsverket
den 14 april och av chefen för försvarsstaben den 27 april
1944.

Statens industrikommission uppehåller sig i sitt utlåtande väsentligen vid
frågan om möjligheterna att tillgodose det för elektrifieringsföretaget förefintliga
kopparbehovet. Detta har av järnvägsstyrelsen angivits till
omkring 990 ton. Kommissionen omnämner, att med järnvägsstyrelsen diskuterats
möjligheten av att för den s. k. återledningen använda aluminium.
Härigenom skulle kopparbeliovel kunna nedbringas med 168 ton lill 822 ton,
varav 506 ton erfordrades under år 1945 och 316 ton under år 1946. Med
järnvägsstyrelsen hade även diskuterats möjligheten av att utföra återledningen
på den under byggnad varande järnvägslinjen Östersund—Storlien
med aluminium. Härigenom skulle kopparbehovet för sistnämnda linje mins -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

kas från 578 till 383 ton, fördelade nied 193 ton under år 1944 och 190 ton
under år 1945.

Kopparbehovet för linjen Östersund—Storlien skulle alltså härigenom
minskas med 195 ton, vilken kvantitet i sin helhet kunde överföras för täckande
av en del av kopparbehovet för Västeråsbanan under år 1945, varigenom
detsamma minskades från 506 till 311 ton. Genom denna överföring
komme behovet av ny koppartilldelning för Västeråsbanan att nedgå till totalt
311 + 316 = 627 ton.

För de båda järnvägslinjerna Östersund—Storlien och Stockholm—Tillberga—Köping
skulle alltså kopparbehovet — under förutsättning att återledningarna
utfördes med aluminium — bliva följande:

Av kommissionen tidigare reserverad
koppartilldelning för linjen Östersund
—Storlien ........................

Icke utnyttjad kvantitet för nyssnämnda
elektrifiering..............

Erforderlig ny koppartilldelning......

Järnvägslinje

1944

1945

1946

S:a

Ö storsund—Storlien

193

190

"I

578 ton

Västeråsbanan

—

195

-1

»

—

311

316

627 >

Summa

193

696

316

1 205 ton

Kommissionen upplyser, att koppartillgången inom landet under innevarande
och de nästföljande åren — under förutsättning att nuvarande importhinder
komme att bestå — beräknades komma att successivt minskas. Mot
bakgrunden härav funne kommissionen starka skäl tala för återhållsamhet i
fråga örn den fortsatta järnvägselektrifieringen. Därest enbart råvaruförsörjningssynpunkterna
vore avgörande vid bedömningen av förevarande förslag,
skulle kommissionen sålunda icke anse det tillrådligt, att ens den på
nyss angivet sätt reducerade kopparkvantiteten, 627 ton, ställdes till förfogande
för Västeråsbanans elektrifiering.

Järnvägsstyrelsen hade emellertid såsom ett starkt vägande skäl för den
ifrågasatta elektrifieringen anfört, att det ur försvarsberedskapssynpunkt vöre
av största vikt, att den vid statens järnvägar förefintliga elektrifieringsorganisationen
bibehölles, vilket enligt styrelsens mening knappast vore möjligt,
örn elektrifieringsarbetet icke finge drivas kontinuerligt. Kommissionen hade
från försvarsstabens kommunikationsavdelning inhämtat yttrande beträffande
värdet ur försvarssynpunkt av den av järnvägsstyrelsen omnämnda elektrifieringsorganisationen.
Av yttrandet framginge, att det ur riksförsvarets synpunkt
vore av utomordentlig betydelse, att en sådan beredskap sorganisation
funnes vid järnvägarna, och att det av militära skäl vöre av stor vikt, att
denna organisation bibehölles i nuvarande omfattning.

Med beaktande av de skäl, som ur försvarssynpunkt förebragts, hade kommissionen
icke ansett sig böra motsätta sig att 627 ton koppar ställdes till
förfogande för Västeråsbanans elektrifiering, därav 311 ton under år 1945
och 316 ton under år 1946, dock under förutsättning dels att försörjningsläget
icke ytterligare försämrades utöver vad nu kunde förutses, dels att
ytterligare anspråk på koppar för elektrifiering icke framkomma från statens
järnvägars sida under ifrågavarande år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

13

Försörjningsläget i fråga om b 1 y kan enligt industrikommissionen för närvarande
icke bedömas med större säkerhet på längre sikt. Under förutsättning
att försörjningen icke försämras har den för Västeråsbanans elektrifiering
erforderliga kvantiteten •— beräknad till 650 ton — ansetts kunna ställas
till förfogande under år 1945. Detsamma gäller med enahanda förbehåll
den erforderliga järnkvantiteten, uppskattad lill 4 720 ton.

I övrigt får jag beträffande innehållet i industrikommissionens utlåtande
— vilket under nuvarande förhållanden ej torde böra i sin helhet här återgivas
— hänvisa till handlingarna i ärendet, vilka komma att tillhandahållas
riksdagens vederbörande utskott.

Telegrafstyrelsen har i sitt utlåtande i första hand redogjort för de ifrågasatta
elektrifieringarnas inverkan på telegrafverkets anläggningar vid de
berörda järnvägslinjerna och för de åtgärder, som i anledning härav ansetts
påkallade. Vid sitt ställningstagande till den föreliggande framställningen har
styrelsen förklarat sig icke lia något att erinra mot densamma under vissa i
utlåtandet angivna förutsättningar, vilka i allmänhet äro av beskaffenhet
att böra i hittills vanlig ordning beaktas i samband med avgörande av frågan
örn blivande koncession för de avsedda ledningsanläggningarna.

Med anledning av att järnvägsstyrelsen omnämnt, hurusom i telegrafverkets
normala arbetsprogram inginge en större upprustning av anläggningarna
utmed banan Stockholm—Västerås, för vilka kostnaderna uppginge till ca
9 000 000 kronor, upplyser telegrafstyrelsen, att denna uppgift avsåge utförande
av en rikskabel Stockholm—Enköping—Västerås—Riddarhyttan, vilken
enligt telegrafverkets preliminära planer skulle läggas omkring år 1947.
Enär järnvägsstyrelsen antytt möjligheten av att denna kabel skulle kunna
komma till stånd tidigare i samband med elektrifieringen, ville telegrafstyrelsen
framhålla, att en sådan förskjutning icke vore möjlig, då den skulle betyda
en genomgripande ändring av telegrafverkets kabelbyggnadsprogram och
därvid medföra försening av andra planerade nödvändiga kabelanläggningar.
En undersökning hade emellertid visat att, örn rikskabel Stockholm—Västerås
komme till stånd år 1947, de riksledningar som måste undanfly tias på grund
av elektrifieringen kunde provisoriskt erhålla plats i befintlig rikskabel.

Beträffande den i järnvägsstyrelsens framställning angivna kostnaden å
1 400 000 kronor för undanflyttning av telegrafverkets ledningar framhåller
telegrafstyrelsen, att denna kostnadsuppgift vore grundad på en av telegrafstyrelsen
verkställd preliminär utredning, varför reservation måste göras för
att kostnaden i verkligheten kunde bliva något annorlunda vid en mera
noggrann beräkning. I fråga örn denna kostnadspost anför telegrafstyrelsen
vidare, att nämnda flyttningskostnad avsåge, förutom vissa riksledningar,
övriga befintliga telefonblankledningars —- företrädesvis landsledningars —
ersättande med ledningar av samma slag, framdragna på ur störningssynpunkt
tillräckligt avstånd från banan. Nu förhölle det sig emellertid så, anför telegrafstyrelsen,
att på några delsträckor, vilkas sammanlagda längd uppginge
till flera mil, ledningarna vore så många, att det skulle innebära avsevärt
slöseri med material och arbete att bygga nya blankledningsstolplinjer, som

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

med största sannolikhet inom kort måste ersättas med kablar, när nya förbindelser
erfordrades till följd av växande trafik. Den enda praktiskt tillämpliga
åtgärden bestode med hänsyn härtill däri, att redan i samband med
elektrifieringen de ersättande ledningarna förlädes i nya landskablar, för vilket
ändamål givetvis en viss kvantitet koppar och bly måste tagas i anspråk.
Det hade ej varit telegrafstyrelsen möjligt att under den korta tid, som stått till
buds, beräkna denna metallåtgång. I samband härmed borde nämnas, att
kablifieringens omfattning vore beroende av vissa andra ledningsomläggningar,
vilka ännu ej hunnit projekteras i detalj. En utredning beträffande den
erforderliga metallkvantitetens storlek vore emellertid igångsatt. Vid reserverande
av erforderliga metallkvantiteter för elektrifieringen vöre det således
nödvändigt att även medräkna metallåtgången för nyssnämnda landskablar.

Sedermera har från telegrafstyrelsen meddelats, att enligt företagen utredning
för telegrafverkets del till nödvändiga landskablar vid elektrifieringen
erfordrades 170 ton koppar och 335 ton bly. Vid elektrifieringen komme dessutom
att tagas i anspråk en del befintliga reserver i nuvarande rikskabel
Stockholm—Västerås—Göteborg såsom ersättning för blanka riksledningar,
vilka måste undanflyttas på grund av elektrifieringen. Härvid komme att
nedtagas ca 150 ton koppar.

Statens industrikommission, som erhållit meddelande om dessa telegrafverkets
metallbehov, har med hänsyn till den relativt obetydliga nettoökning
av metallåtgången, som telegrafverkets behov medförde, icke av denna anledning
velat motsätta sig elektrifieringen.

Riksräkenskapsverkets utlåtande är av följande lydelse.

Mot järnvägsstyrelsens föreliggande förslag har riksräkenskapsverket i sak
intet att erinra.

Då de ifrågasatta elektrifieringsarbetena skola utföras av statens järnvägar
för ett i realiteten av staten ägt järnvägsbolags räkning, har järnvägsstyrelsen
följdriktigt föreslagit, att lån för ändamålet anvisas under fonden för låneunderstöd.
När bolagets järnvägar örn något år införlivas med statsbanenätet,
skulle de å fonden för låneunderstöd för detta ändamål investerade medlen
omföras till statens järnvägars fond.

Såsom framgår av proposition nr 98 till 1938 års riksdag har lån till det
av vattenfallsstyrelsen ägda Motala ströms kraftaktiebolag utbetalats av
vatten!alls styr el sen.

Riksräkenskapsverket anser sig för nu ifrågavarande fall böra föreslå, att
anslag för ändamålet anvisas såsom investeringsanslag för statens järnvägars
fond samt att järnvägsstyrelsen följaktligen skall stå som långivare till bolaget
intill dess bolagets järnvägar blivit införlivade med statsbanenätet. Anslaget
bör benämnas »Förlag för lån till Stockholm—-Västerås—Bergslagens nya
järnvägsaktiebolag för elektrifiering av linjen Stockholm—Tillberga—Köping»
samt uppföras närmast under anslaget till förvärv av aktier i samma
bolag.

Chefen för försvarsstaben har anfört följande.

En fortsatt elektrifiering av landets järnvägar innebär bland annat dels
en ökad trafikkapacitet, dels ett minskat behov av importerade bränslen.
Ur riksförvarets synpunkt är det därjämte av en utomordentlig betydelse, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

15

vid järnvägarna finnes en sådan beredskapsorganisation, att på de elektrifierade
linjerna inträffade skador snabbt kunna repareras. I annat fall äventyras
stridskrafternas koncentrering och underhåll. Enligt vad som framgår
av järnvägsstyrelsens skrivelse är det nödvändigt, att statens järnvägars
elektrifieringsorganisation bibehålies i nuvarande omfattning, för att den
skall hava godtagbar effektivitet ur beredskapssynpunkt. Det är därför av
stor vikt att den befintliga elektrifieringsorganisationens bibehållande i nuvarande
omfattning möjliggöres genom att ytterligare elektrifieringsarbeten påbörjas
utöver de nu pågående på linjen Östersund—Storlien.

I princip föreligger således ur militär synpunkt önskemålet, att en fortsatt
elektrifiering av landets järnvägsnät genomföres, dock under förutsättning att
de elektrifierade järnvägarnas användbarhet i krig i erforderlig utsträckning
säkerställes.

Den föreslagna elektrifieringen av bansträckan Stockholm—Tillberga—

Köping är emellertid, särskilt som den icke framföres till banan Örebro—

Krylbo, ur riksförsvarets synpunkt av väsentligt mindre värde än elektrifieringen
av bland annat linjerna Boden—Haparanda och Uddevalla—Herrljunga.
Eftersom framförallt tillgången på erforderlig material gör en begränsning
av den fortsatta elektrifieringen nödvändig, böra därför ur försvarssynpunkt
framför allt linjerna Boden—Haparanda och Uddevalla—
Herrljunga i nu nämnd ordning elektrifieras tidigare än Stockholm—Tillberga—Köping.

Därest, trots vad ovan anförts, elektrifieringen av Stockholm—Tillberga—

Köping beslutas, är det ur militär synpunkt nödvändigt, att den utföres enligt
i Kungl. Maj ris brev den 25 april 1932 givna bestämmelser och att erforderlig
reparationsberedskap (reservmateriel, ångloksreserv o. s. v.) organiseras
enligt för statens järnvägar gällande grunder.

Vid anmälan av frågan om elektrifiering av järnvägslinjen Östersund— DepartementsStorlien
(propositionen 1943: 195) hade jag att taga ståndpunkt till spörs- dufén.
målet örn elektrifieringsarbetenas omfattning under de närmaste åren. I anslutning
till föreliggande utredning utgick jag därvid från att, även örn elektx-ifieringsarbetena
begränsades till enbart nämnda linje, förutsättningar
skulle kunna föreligga för att några år framåt bibehålla statens järnvägars
elektrifieringsorganisation vid godtagbar effektivitet ur beredskapssynpunkt.

Vid sådant förhållande och med beaktande såväl av kravet på återhållsamhet
i fråga om nya kapitalinvesteringar som av rådande knapphet på material och
arbetskraft förordade jag, med avvikelse från järnvägsstyrelsens i ärendet
framlagda förslag, att elektrifieringsarbetena skulle — bortsett från fullföljande
av pågående, numera färdigställda elektrifieringsföretag i Skåne —
tills vidare begränsas till linjen Östersund—Storlien, vilken beräknades kunna
öppnas för elektrisk drift i mitten av år 1946.

Enligt vad järnvägsstyrelsen framhållit har det nu visat sig vara förenat
med svårigheter att med enbart det år 1943 beslutade elektrifieringsföi''etaget
utnyttja den till ett minimum reducerade elektrifieringsorganisationen. De begränsningar
i möjligheterna till en rationell arbetsorganisation, som betingas
av klimatförhållandena i Norrland, göra det önskvärt att en komplettering av
arbetsprogrammet med något till sydligare delar av landet förlagt elekirifieringsförctag
kan komma till stånd. Utan en sådan komplettering torde med

16

Kungl. Majrts proposition nr 279.

hänsyn lill nu förebragta omständigheter det hittills beslutade elektrifieringsprogrammet
åtminstone mot slutet av nästkommande år och därefter bliva för
knappt såsom arbetsunderlag för den elektrifieringsorganisation inom statens
järnvägar, vars uppehållande måste anses vara av betydande vikt ur försvarsberedskapssynpunkt.

Då det gällt alt bedöma, vilket elektrifieringsföretag som vid en komplettering
av arbetsprogrammet borde i första hand ifrågakomma, har järnvägsstyrelsen
erinrat, att styrelsen år 1943 för sin del föreslagit en elektrifiering av
linjen Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla parallellt med elektrifieringen
av linjen Östersund— Storlien samt att 1943 års riksdag uttalat sig för att
förstnämnda linje borde omläggas för elektrisk drift så snart tidsförhållandena
det medgåve. För egen del har jag i riksdagsdebatten örn elektrifiering
av linjen Östersund—Storlien anslutit mig till tanken på en turordning i elektrifieringsarbetena,
enligt vilken omläggning till elektrisk drift av linjen
Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla borde komma närmast efter nu pågående
elektrifieringsarbeien. Fråga har sedermera uppkommit örn elektrifiering
inom en relativt nära framtid av linjen Lund—Kävlinge—Landskrona
med bilinjen Landskrona—Billeberga (jfr interpellationssvar i första kammaren
den 15 mars 1944, proh nr 10, s. 14).

Spörsmålet örn elektrifieringsprogrammets inriktning för den närmaste
framtiden har emellertid kommit i ett ändrat läge genom det beslut, som
numera fattats örn förstatligande av driften vid de järnvägar, vilka ägas
och drivas av Stockholm—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag. Enligt
det förslag, som nyligen godkänts av riksdagen, skall staten från och
med den 1 juli 1944 förvärva aktiemajoriteten i nämnda bolag. Vid framläggandet
av detta förslag har förutsatts, att bolagets järnvägar inom en nära
framtid skulle bliva direkt inlemmade i statsbanenätet. Vid sådant förhållande
har järnvägsstyrelsen funnit en elektrifiering av Västeråsbanans huvudlinjer
böra i första hand ifrågakomma. Den utredning, som järnvägsstyrelsen i
ärendet förebragt, har synts styrelsen giva vid handen, att ur de olika synpunkter,
vilka vid elektrifieringsfrågans behandling komma i betraktande,
Västeråsbanans trafikstarkaste bansträckor böra komma i fråga till elektrifiering
framför andra ännu icke elektrifierade järnvägar inom landet.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att investeringsutredningen i sitt nyligen
avgivna betänkande med förslag till investeringsreserv av statliga, kommunala
och statsunderstödda anläggningsarbeten för budgetåret 1944/45 (SOU
1944: 12 och 13) ingående behandlat frågan, vilka banelektrifieringsarbeten
som borde upptagas i en dylik reserv att utnyttjas vid en eventuell arbetsmarknadskris
i samband med ett vapenstillestånd. Investeringsutredningen
har därvid uttalat sig för att -—• sedan frågan om statsförvärv av Västeråsbanan
syntes komma att lösas inom den närmaste framtiden — elektrifiering av
linjen Stockholm—Tillberga—Köping borde komma i främsta rummet bland
elektrifieringsarbetena. Sedan utredningen erfarit, att järnvägsstyrelsen avsåge
att i vanlig ordning framlägga förslag om påbörjande av elektrifiering av
Västeråsbanan, har utredningen i sina investeringsplaner redovisat detta före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

17

tåg bland de ordinarie arbetena för budgetåret 1944/45. Såsom investeringsreserv
har utredningen främst upptagit elektrifiering av linjen Lund—Kävlinge—Landskrona
med Landskrona—Billeberga samt påbörjande av elektrifiering
av linjen Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla. Med hänsyn till
de speciella arbetsmarknadsförhållandena inom Västernorrlands län har utredningen
vidare såsom investeringsreserv upptagit vissa banförbättringsarbeten
å ostkustbanan med bilinjer, avsedda såsom förberedelse till en kommande
elektrifiering av nämnda bana.

Då staten enligt de av riksdagen godkända preliminära avtalen från och
med den 1 juli 1944 erhåller bestämmanderätten över Västeråsbanan, anser
jag för egen del starka skäl tala för att en elektrifiering av den i nämnda
bana ingående huvudlinjen Stockholm—Tillberga—Köping omedelbart kommer
till stånd. Bland de rationaliseringsåtgärder, för vilka statsförvärvet av
Västeråsbanan öppnar möjlighet, framstår med hänsyn till denna järnvägslinjes
särskilda transportuppgifter en elektrifiering såsom mycket betydelsefull.
Den föreliggande utredningen visar också, att en elektrifiering av ifrågavarande
linje kan väntas giva bättre ekonomiskt utbyte än omläggning till elektrisk
drift av varje annan i statens hand varande, ännu ej elektrifierad järnvägslinje.
Vad chefen för försvarsstaben i sitt utlåtande anfört synes mig icke vara ägnat
att föranleda ett frångående av det resultat, vartill järnvägsstyrelsen kommit.
Med anledning av vad försvarsstabschefens utlåtande innehåller beträffande
den militära betydelsen av elektrifieringens framförande till Örebro—Krylbobanan
vill jag erinra, hurusom i propositionen 1944: 186 förutsatts, att elektritleringen
jämväl borde omfatta den trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
tillhöriga sträckan Köping—Frövi samt att järnvägsstyrelsen härom
skulle söka uppnå överenskommelse med nämnda bolag. Järnvägsstyrelsen har
också i sitt förslag beträffande energiförsörjningens ordnande räknat med en
sådan utsträckning av elektrifieringen.

På grund av vad här anförts är jag beredd att i enlighet med järnvägsstyrelsens
förslag tillstyrka en omedelbar elektrifiering av bansträckan Stockholm—Tillberga—Köping,
oavsett den förskjutning i det hittills tänkta elektrifieringsprogrammet,
som härav föranledes.

I likhet med järnvägsstyrelsen och investeringsutredningen anser jag, att
företaget bör upptagas såsom ordinarie arbete att utföras oavsett huruvida
förhållandena påkalla ianspråktagande av arbeten avsedda såsom investeringsreserv
vid en arbetsmarknadskris.

Av industrikommissionens utlåtande framgår, att svårigheter föreligga att
tillgodose det för elektrifieringen föreliggande behovet av vissa metaller,
främst koppar. I viss mån komma metallsvårigheterna att ökas på grund av
det behov av koppar och bly, som för elektrifieringsarbetets genomförande
uppslår jämväl för vissa kabelanläggningar i och för undanflyttning av
telegrafverkets ledningar. Kommissionen har dock ansett sig kunna tillstyrka
elektrifieringsföretagets genomförande under förutsättning bland annat, ali
koppar för vissa ändamål såväl vid detta företag som för elektrifieringen av
linjen Östersund—Storlien utbytes mot aluminium, varigenom en minskning

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 270. 2

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

av kopparbehovet inträder. Enligt min mening är här ifrågavarande elektrifieringsföretag
såväl ur järnvägsekonomisk synpunkt som med hänsyn
till försvarsberedskai)en av den betydelse, att dess igångsättande bör
beslutas oavsett rådande vanskligheter i materialhänseende. Frågan örn möjligheterna
att förbättra kopparförsörjningen är för närvarande föremål för
övervägande. På resultaten av detta övervägande torde få bero, i vad mån
den av järnvägsstyrelsen planerade takten för företagets utförande kan behöva
jämkas.

Av vad jag yttrar i annat sammanhang denna dag framgår, att jag tillstyrker
investeringsutredningens förslag om upptagande å allmän beredskapsstat
för nästkommande budgetår a.v anslag, avsedda att möjliggöra
igångsättande av elektrifiering av linjerna Lund—Kävlinge—Landskrona
med Landskrona—Billeberga samt Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla
ävensom utförande av vissa banförbättringsåtgärder å ostkustbanan såsom
förberedelse till en blivande elektrifiering av sistnämnda bana. Därjämte
förordar jag anvisande av medel för en del banförbättringsarbeten såsom
förberedelse till elektrifiering av linjen Uddevalla—Strömstad med bilinjen
Smedberg—Lysekil. Huruvida och i vad mån de såsom invesleringsreserv å
beredskapsstaten upptagna elektrifieringsföretagen kunna, örn arbetsmarknadsläget
det påkallar, komma till utförande inom den närmaste tiden, blir
uppenbarligen väsentligen beroende av materialförsörjningsfrågan och i första
hand av tillgången på koppar.

Järnvägsstyrelsens förslag beträffande sättet för ordnande av energitillförseln
för en elektrifiering av Västeråsbanan samt i fråga om övriga med
elektrifieringen förbundna detaljspörsmål hava ej givit mig anledning till
erinran. Mot styrelsens beräkningar rörande elektrifieringskostnaderna har
jag ej heller, såvitt nu kan bedömas, något att invända. Jag tillstyrker sålunda,
att av de beräknade kostnaderna — totalt angivna till 28 740 000
kronor — ett belopp av 12 500 000 kronor anvisas för budgetåret 1944/45
för arbetenas påbörjande. Jag biträder även styrelsens förslag örn anvisande
av ett särskilt anslag å 1 850 000 kronor för att täcka kostnaderna för den
omformarstation i närheten av Stockholm, som avses för inmatning av
elektrisk energi till såväl här ifrågavarande som vissa andra banlinjer. Anslaget
bör lämpligen anvisas såsom tilläggsanslag till det av riksdagen för
nästa budgetår redan beviljade anslagsbeloppet å 6 100 000 kronor till Anläggningar
för elektrisk tågdrift.

Med avseende å formerna för finansiering av de egentliga elektrifieringsarbetena
har järnvägsstyrelsen föreslagit, att erforderligt anslag skulle under
fonden för låneunderstöd upptagas för tillhandahållande åt Stockholm
—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag av lån till kostnaderna för
elektrifieringsarbetena, vilka skulle utföras av statens järnvägar i egenskap av
entreprenör åt bolaget. Riksräkenskapsverket har däremot förordat, att medel
för ändamålet skulle anvisas såsom investeringsanslag under statens järnvägars
fond samt att järnvägsstyrelsen följaktligen skulle stå såsom långivare
till bolaget intill dess bolagets järnvägar blivit infogade i statsbanenätet. Då

Kungl. Maj.ts proposition nr 279-

19

elen av riksräkenskapsverket förordade finansieringsformen synes mig ur
praktiska synpunkter äga företräde, tillstyrker jag ämbetsverkets förslag.

På grund av vad jag här anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att å kapitalbudget^! under Statens affärsverksfonder,
Statens järnvägar, för budgetåret 1944/45 anvisa

dels till Förlag för lån till Stockholm—Västerås—Bergslagens
nya jårnvågsaktiebolag för elektrifiering av linjen Stockholm—Tillberga—Köping
ett investerings anslag

av .......................... kronor 12 500 000,

dels ock till Ytterligare medel till anläggningar för elektrisk
tågdrift ett investeringsanslag av .. kronor 1 850 000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sigurd Lang.