Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
1
Nr 263.
Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 17
juni 1938 (nr 384) angående rätt för svenskt aktiebolag
och svensk ekonomisk förening att vid taxering till
kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till
konjunkturinvesteringsfond, m. m.; given Stockholms
slott den 5 maj 1944.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1. förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 17 juni 1938
(nr 384) angående rätt för svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening
att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond;
2.
förordning med ytterligare bestämmelser angående taxering för inkomst
under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg
m. m.; samt
3. förordning örn ändring i förordningen den 12 juni 1942 (nr 371) örn
rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 19i4. 1 sami. Nr 263.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 384)
angående rätt för svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk
förening att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till
konjunkturinvesteringsfond.
Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 17 juni 1938 angående rätt
för svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening att vid taxering till
kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta
avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
6 §•
Hava fondmedel, som avsatts till
konjunkturinvesteringsfond, ej tagits
i anspråk i enlighet med fondens ändamål
senast under det beskattningsår,
för vilket taxering sker under
sjätte taxeringsåret efter det då avdrag
för avsättningen medgivits, skall
den skattskyldige efterbeskattas för
vad som avsatts utan att därefter i enlighet
med denna förordning hava tagits
i anspråk för det avsedda ändamålet.
Vid tillämpning av denna föreskrift
iakttages, att tidigare avsatta
medel anses hava tagits i anspråk före
senare avsatta medel.
Vid efterbeskattning varom här är
fråga skola såväl statliga som på
grund av taxering till kommunal inkomstskatt
utgående utskylder av vederbörande
beskattningsnämnd påföras
den skattskyldige med belopp,
som vid debitering för det beskatt
-
Föreslagen lydelse:
6 §.
Hava fondmedel, som avsatts till
konjunkturinvesteringsfond, ej tagits
i anspråk i enlighet med fondens ändamål
senast under det beskattningsår,
för vilket taxering verkställes år
1947, skall den skattskyldige efterbeskattas
för vad som avsatts utan att
därefter i enlighet med denna förordning
hava tagits i anspråk för det avsedda
ändamålet. Vid tillämpning av
denna föreskrift iakttages, att tidigare
avsatta medel anses hava tagits i
anspråk före senare avsatta medel.
Vid efterbeskattning varom här är
fråga skola såväl statliga som på
grund av taxering till kommunal inkomstskatt
utgående utskylder av vederbörande
beskattningsnämnd påföras
den skattskyldige med belopp,
som vid debitering för det beskatt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
3
liggsår, då avsättningen ägt rum,
skulle tillkommit för den inkomst efterbeskattningen
avser, jämte ränta
för sex år efter tre procent eller, där
jämlikt 3 § de avsatta medlen ej fått
av företaget tagas i anspråk under
något år efter avsättningen, två procent.
Har skattskyldig---efterbe
skattningen
sker.
För efterbeskattningen —--ef
terbeskattning
föreligger.
ningsår, då avsättningen ägt rum,
skulle tillkommit för den inkomst
efterbeskattningen avser, jämte ränta
efter tre procent om året eller, där
jämlikt 3 § de avsatta medlen ej fått
av företaget tagas i anspråk under
något år efter avsättningen, efter två
procent om året för så många hela år
som antalet av de taxeringsår, som
förflutit efter det då avdraget medgivits,
till och med taxeringsåret 1947.
Har skattskyldig ----efterbe
skattningen
sker.
För efterbeskattningen---ef
terbeskattning
föreligger.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
4
Kunert. Majlis proposition nr 263.
Förslag
till
Förordning
nied ytterligare bestämmelser angående taxering för inkomst under
vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av
fartyg m. m.
Härigenom förordnas
dels att den i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen samt förordningen den
30 maj 1941, nr 360, stadgade rätten att på flera beskattningsår fördela ersättning
på grund av försäkring för förlust av fartyg må, såvitt angår fartyg som
förlorats under beskattningsår, för vilket taxering ägt rum något av åren
1940, 1941 och 1942, avse en fördelning på beskattningsåren från och med
det, då ersättningen inflöt, till och med det, för vilket taxering skall äga rum
år 1947, eller ersättningens upptagande såsom intäkt under ett eller flera år
inom nyssnämnda period,
dels ock att vad sålunda stadgats beträffande ersättning på grund av försäkring
skall vid taxering enligt såväl kommunalskattelagen som förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning
å köpeskilling för fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår, för
vilka taxering ägt rum åren 1941 och 1942, dock ej där avyttringen skett till
någon med vilken säljaren var i intressegemenskap och det kan antagas,
att avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån i beskattningsavseende
antingen för säljaren eller för köparen.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
5
Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen den 12 juni 1942 (nr 371) om rätt att
vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till
investeringsfond.
Härigenom förordnas, att 1—5 §§ förordningen den 12 juni 1942 om rätt
att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond ävensom
anvisningen till 2 § skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
1 §•
Vid beräkning av nettointäkt av rörelse
enligt kommunalskattelagen och
förordningen örn statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt under de beskattningsår,
för vilka taxering verkställes
åren 1942, 1943 och 1944, äger skattskyldig
njuta avdrag för belopp som
enligt vad i denna förordning sägs av
årsvinsten avsättes till investeringsfond.
Där sådant avdrag medgivits
skattskyldig, skall denne dock vara
underkastad de föreskrifter i avseende
å fondens användning som nedan
meddelas.
Rätt till avdrag på grund av avsättning
till fond som i 2 § 1 morn.
a) och b) sägs tillkommer allenast
svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk
förening, som jämlikt punkt 4 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
tillgodonjuter fri avskrivning
å maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier.
Rätt till avdrag på grund av avsätt
-
Föreslagen lydelse:
1 §•
Vid beräkning av nettointäkt av rörelse
enligt kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt under de beskattningsår,
för vilka taxering verkställes
åren 1942—1947, äger skattskyldig
njuta avdrag för belopp som enligt
vad i denna förordning sägs av årsvinsten
avsättes till investeringsfond.
Där sådant avdrag medgivits skattskyldig,
skall denne dock vara underkastad
de föreskrifter i avseende å
fondens användning som nedan meddelas.
Rätt till avdrag på grund av avsättning
till fond som i 2 § 1 mom. a)
och b) sägs tillkommer allenast svenskt
aktiebolag och svensk ekonomisk förening,
som jämlikt punkt 4 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen
tillgodonjuter fri avskrivning å
maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier; dock att,
i fall som avses i 2 § 3 mom. första
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
ning till fond som i 2 § 1 mom. c)
sägs tillkommer endast svenskt aktiebolag
och svensk ekonomisk förening.
2 §■
1 mom. Investeringsfonder som i
denna förordning avses äro
a) investeringsfond för byggnader,
b) investeringsfond för inventarier
och varulager,
c) investeringsfond för arbeten i
gruva, samt
d) investeringsfond för ersättande
av förkrigslager.
2 mom. Avsättning för vilken avdrag
enligt 1 § medgives må för visst
beskattningsår ej överstiga,
a) i fråga---beskattningsårets
utgång,
b) i fråga----av aktiekapita
let,
samt
c) i fråga —---föregående be
skattningsår.
stycket, rätt till avdrag på grund av
avsättning till fond som i 2 § 1 mom.
b) sägs tillkommer jämväl annan
skattskyldig än nyss är sagt. Rätt till
avdrag på grund av avsättning till
fond som i 2 § 1 mom. c) sägs tillkommer
endast svenskt aktiebolag
och svensk ekonomisk förening.
Rått till avdrag på grund av avsättning
till fond som i 2 § 1 mom. e)
sägs tillkommer endast den som bedriver
rederirörelse med äng- eller
motorf artyg i utrikes fart. Avdrag må
icke för ett och samma beskattningsår
njutas både för avsättning till fond,
som i 2 § 1 mom. b) sägs, och för avsättning
till i samma moment under
e) omförmäld fond, där ej den skattskyldige,
förutom rederirörelse, driver
jämväl annan rörelse.
2 §■
1 mom. Investeringsfonder som i
denna förordning avses äro
a) investeringsfond för byggnader,
b) investeringsfond för inventarier
och varulager,
c) investeringsfond för arbeten i
gruva,
d) investeringsfond för ersättande
av förkrigslager, samt
e) investeringsfond för fartyg.
2 mom. Avsättning för vilken avdrag
enligt 1 § medgives må för visst
beskattningsår ej överstiga,
a) i fråga —---beskattnings
årets
utgång,
b) i fråga---av aktiekapi
talet,
c) i fråga---föregående be
skattningsår,
samt
d) i fråga örn investeringsfond för
fartyg:
dels, för anskaffning av ersättning
stonnage, ett belopp motsvarande 5
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
procent av den beräknade kostnaden
för framtida anskaffning av ersåttningstonnage
för äng- eller motorfartyg,
som förlorats efter den 1 september
1939 eller som på grund av ålder
eller förslitning utrangerats efter
nämnda dag eller som avses skola av
sådan anledning utrangeras så snart
ersättningstonnage kan anskaffas,
dels ock, för underhålls- och reparationsarbeten
å andra den skattskyldige
tillhöriga äng- eller motorfartyg
än nyss sagts, ett belopp motsvarande
20 kronor för ton d. w. eller, såvitt angår
fartyg som under beskattningsåret
uteslutande gått i trafik mellan utrikes
orter, 40 kronor för ton d. w.
Avdrag för avsättning, varom ovan
under d) förmäles, må icke tillgodonjutas
i fråga örn fartyg, som uteslutande
eller huvudsakligen nyttjats i
inrikes fart. Avdrag för avsättning till
underhålls- och reparationsarbeten
må tillg odon jutås endast beträffande
fartyg, som under beskattningsåret
icke normalt underhållits; och må sistnämnda
avdrag icke för visst beskattningsår
för ett och samma fartyg
överstiga 100 000 kronor eller, såvitt
angår fartyg som under beskattningsåret
uteslutande gått i trafik mellan
utrikes orter, 200 000 kronor.
3 m o m. Har skattskyldig på grund
av statligt förfogande, eldsvåda eller
därmed jämförlig, av den skattskyldiges
åtgöranden oberoende anledning
under beskattningsåret åtnjutit ersättning
för maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier,
må utan hinder av vad i 2 mom. under
b) stadgas avdrag för avsättning
till investeringsfond för inventarier
och varulager ske med högst det belopp,
varmed ersättningen ingär i den
skattepliktiga inkomsten för ifrågavarande
år.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
Har lagerminskning förorsakats av
statligt förfogande, eldsvåda eller därmed
jämförlig, av den skattskgldiges
åtgöranden oberoende anledning, må,
såvitt angår det sålunda avgångna lagret,
det belopp, som i de under c) i
detta mom. angivna fallen beräknas
till 20 procent av anskaffningskostnaden
vid utgången av det beskattningsår
som gick till ända närmast före
den 1 september 1939, i stället beräknas
till skillnaden mellan kostnaden
för att anskaffa ett mot lagerminskningen
svarande lager vid utgången
av det beskattningsår taxeringen
avser och sagda anskaffningskostnad;
och skall beträffande lagerminskning
som nu sagts den ovan
stadgade begränsningen av avdraget
till 80 procent av sistnämnda kostnad
ej äga tillämpning.
(Se vidare anvisningen.)
3 §•
Investeringsfond för byggnader, för
inventarier och varulager samt för
arbeten i gruva må jämlikt denna förordning
tagas i anspråk endast under
något av de beskattningsår, för
vilka taxering verkställes åren 1943
och 1944, eller under sådant senare
beskattningsår, som av Kungl. Maj:t
genom särskilt beslut bestämmes.
Har lagerminskning, som i 2 mom.
under c) avses, förorsakats av anledning
som i föregående stycke sågs må,
såvitt angår det sålunda avgångna lagret,
det belopp, som i de i 2 mom. under
c) angivna fallen beräknas till 20
procent av anskaffningskostnaden vid
utgången av det beskattningsår som
gick till ända närmast före den 1 september
1939, i stället beräknas till
skillnaden mellan kostnaden för att
anskaffa ett mot lagerminskningen
svarande lager vid utgången av det
beskattningsår taxeringen avser och
sagda anskaffningskostnad; och skall
beträffande lagerminskning som nu
sagts den ovan stadgade begränsningen
av avdraget till 80 procent av sistnämnda
kostnad ej äga tillämpning.
Åtnjuter skattskyldig enligt vad därom
är särskilt stadgat uppskov med
beskattning av ersättning på grund av
försäkring för förlust av fartyg eller
köpeskilling vid avyttring av fartyg,
må avdrag enligt 2 mom. d) för anskaffning
av ersåttningstonnage för
det ifrågavarande fartyget ske endast
i den mån det belopp, varmed avdrag
enligt nämnda författningsrum eljest
kunnat medgivas, överstiger det belopp
för vilket uppskov sålunda åtnjut
es.
(Se vidare anvisningen.)
3 §•
Investeringsfond för byggnader, för
inventarier och varulager, för arbeten
i gruva samt för fartyg må jämlikt
denna förordning tagas i anspråk endast
under något av de beskattningsår,
för vilka taxering verkställes åren
1943 och 1944, eller under sådant senare
beskattningsår, som av Kungl.
Maj:t genom särskilt beslut bestämmes.
Vad sålunda stadgas skall dock
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
9
Beslut av Kungl. Majit som nu
sagts må avse företag av alla slag eller
företag eller verksamhet av viss
beskaffenhet. Beslutet skall meddelas
efter hörande av kommerskollegium
och fullmäktige i riksbanken,
och skall medgivande att taga investeringsfond
i anspråk avse minst två
beskattningsår i följd.
4 §.
Investeringsfond må---ne
dan
sägs:
investeringsfond för byggnader:
--— samma beskattningsår;
investeringsfond för inventarier
---under beskattningsåret;
investeringsfond för arbeten---
liknande fyndighet; samt
investeringsfond för ersättande
---- under beskattningsåret.
Hinder möter ej att taga i anspråk
investeringsfond för inventarier och
varulager för de ändamål som nyss
angivits för investeringsfond för arbeten
i gruva eller att taga i anspråk
investeringsfond av senare slaget för
icke äga tillämpning i fråga örn investeringsfond
för inventarier och varulager,
i den mån fråga är örn avsättning
som i 2 § 3 mom. första stycket
avses, ej heller i fråga örn investeringsfond
för fartyg, i den mån fråga
är örn medel för underhålls- och reparationsarbeten
å fartyg.
Beslut av Kungl. Majit som i första
stycket sågs må avse företag av alla
slag eller företag eller verksamhet av
viss beskaffenhet eller, då fråga år
örn investeringsfond för fartyg, viss
skattskyldig. Beslutet skall meddelas
efter hörande av kommerskollegium
och fullmäktige i riksbanken, och
skall medgivande att taga investeringsfond
i anspråk avse minst två
beskattningsår i följd.
4 §.
1 mom. Investeringsfond må ---
—■ nedan sägs:
investeringsfond för byggnader: —
---samma beskattningsår;
investeringsfond för inventarier —
---under beskattningsåret;
investeringsfond för arbeten--
—- liknande fyndighet;
investeringsfond för ersättande —
--under beskattningsåret; samt
investeringsfond för fartyg: för avskrivning
å fartyg, som anskaffats under
beskattningsåret, eller för underhålls-
och reparationsarbeten d fartyg
under samma år, dock att större
belopp icke må tagas i anspråk för
visst fartyg än som avsatts till det
ifrågavarande ändamålet.
2 mom. Hinder möter ej att taga
i anspråk investeringsfond för inventarier
och varulager för de ändamål
som nyss angivits för investeringsfond
för arbeten i gruva eller att taga i anspråk
investeringsfond av senare sia
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
de ändamål som nyss angivits för
fond av förra slaget. Investeringsfond
för arbeten i gruva må dock av annan
än den som tillgodonjuter fri avskrivning
å maskiner och andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier
tagas i anspråk endast för sådana
arbeten i gruva som ovan sägs.
5 §•
För beskattningsår, under vilket
medel avsatta till investeringsfond enligt
vederbörlig balansräkning tagits
i anspråk jämlikt denna förordning,
må vid taxeringen avdrag för i 4 §
avsedd avskrivning å byggnader eller
inventarier eller för där omförmäld
nedskrivning å varulager eller för där
angivna arbeten i gruva med belopp
svarande mot fondens minskning ej
ske, men skall, där medlen tagits i
anspråk för avskrivning eller nedskrivning,
den ifrågavarande tillgången
anses i beskattningsavseende
åsatt ett värde så bestämt som örn för
sagda år dylikt avdrag medgivits.
get för de ändamål som nyss angivits
för fond av förra slaget. Investeringsfond
för arbeten i gruva må dock av
annan än den som tillgodonjuter fri
avskrivning å maskiner och andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier
tagas i anspråk endast för sådana
arbeten i gruva som ovan sägs.
Har skattskyldig, som driver jämväl
annan rörelse än rederirörelse, för
visst beskattningsår medgivits avdrag
både för avsättning till investeringsfond
för inventarier och varulager och
för avsättning till investeringsfond för
fartyg, må de till förstnämnda fond
avsatta medlen icke tagas i anspråk
för ändamål som förut angivits för
fond av senare slaget.
Hava medel avsatts för underhållsoch
reparationsarbeten å visst fartyg
men fartyget gått förlorat eller avyttrats
innan arbetena utförts, må medlen
användas för avskrivning å fartyg
som anskaffats under beskattningsåret
såsom ersättning för det förlorade
eller avyttrade fartyget.
5 §•
För beskattningsår, under vilket medel
avsatta till investeringsfond enligt
vederbörlig balansräkning tagits i anspråk
jämlikt denna förordning, må
vid taxeringen avdrag för i 4 § avsedd
avskrivning å byggnader eller fartyg
eller andra inventarier eller för där
omförmäld nedskrivning å varulager
eller för där angivna arbeten i gruva
eller å fartyg med belopp svarande
mot fondens minskning ej ske, men
skall, där medlen tagits i anspråk för
avskrivning eller nedskrivning, den
ifrågavarande tillgången anses i beskattningsavseende
åsatt ett värde så
bestämt som örn för sagda år dylikt
avdrag medgivits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
11
Anvisning till 2 §.
2. Exempel på tillämpning av 2 § 2. Exempel på tillämpning av 2 §
2 morn.: 2 och 3 morn.:
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Har skattskyldig under det beskattningsår, för vilket taxering verkställes år
1944, eller under tidigare beskattningsår slutit kontrakt om leverans av ersättningstonnage
för visst fartyg, må avdrag icke njutas för belopp, som för nämnda
anskaffning avsättes till investeringsfond för fartyg.
För det beskattningsår, för vilket taxering verkställes år 1944, må det avdrag,
som jämlikt 2 § 2 mom. d) må utgöra 5 procent av den beräknade kostnaden
för framtida anskaffning av ersättningstonnage, i stället beräknas till
20 procent av nämnda kostnad. Har den skattskyldige under något av de beskattningsår,
för vilka taxering verkställts åren 1941—1943, njutit avdrag
för avsättning till investeringsfond för inventarier och varulager eller för
avsättning till konjunkturinvesteringsfond av motsvarande slag, skall det
belopp, varmed avdrag enligt föregående punkt må ske vid taxeringen
år 1944, minskas med del belopp som sålunda avsatts till fond för inventarier
och varulager; dock att, i den mån det till sistnämnda fond avsatta beloppet
tagits i anspråk under sådana förhållanden att efterbeskattning därav
skall äga rum, avsättningen i fråga icke skall föranleda sådan minskning som
nyss sagts.
Har investeringsfond för fartyg ej avsatts i balansräkningen för det beskattningsår,
för vilket taxering verkställes år 1944,
eller har i nämnda balansräkning avsättning till investeringsfond för inventarier
och varulager skett med lägre belopp än det, för vilket avdrag enligt 2 §
3 mom. första stycket medgives,
må såsom avsättning till investeringsfond av vederbörligt slag godkännas
förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna för det på ifrågavarande
beskattningsår följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras
av vinstmedel för beskattningsåret, vilka kunnat disponeras för det ändamål,
vartill fonden jämlikt 4 § må tagas i anspråk. Förklaring som nu sagts jämte
uppgift enligt 7 § må avgivas till taxeringsnämnd, innan denna fattat beslut rörande
taxeringen, eller till prövningsnämnd i samband med besvär inom deli
i 119 § taxeringsförordningen angivna tiden.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 maj
19U.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander. Gjöres, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med t.f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Quensel, anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,
fråga örn vissa ändringar av gällande bestämmelser angående investeringsfonder
m. m. samt anför.
Gällande bestämmelser.
Jämlikt 1 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 384) angående rätt för
svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening att vid taxering till kommunal
inkomstskatt samt statlig inkomst- och fömögenhetsskatt åtnjuta avdrag
för avsättning till konjunkturinvesteringsfond äger svenskt aktiebolag
och svensk ekonomisk förening att vid beräkning av nettointäkt av rörelse
enligt kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
under de beskattningsår, för vilka taxering verkställes åren
1939—1941, njuta avdrag för belopp som enligt vad i förordningen sägs av
årsvinsten avsättes till konjunkturinvesteringsfond. Rätt till avdrag som nyss
sagts må dock äga rum allenast örn den skattskyldige jämlikt punkt 4 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter fri avskrivning å
maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier. I 2 § av
förordningen stadgas vidare, att konjunkturinvesteringsfonder som i förordningen
avses äro dels konjunkturinvesteringsfonder för byggnader dels ock
konjunturinvesteringsfonder för inventarier och varulager. Avsättning, för
vilken avdrag medgives, må för visst beskattningsår icke överstiga: a) i fråga
örn konjunkturinvesteringsfond för byggnader 10 procent av årsvinsten enligt
vederbörligen fastställd balansräkning för beskattningsåret eller, såvitt angår
aktiebolag, 2 procent av aktiekapitalet vid beskattningsårets utgång; samt b)
i fråga om konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager 20 procent
av årsvinsten eller, såvitt angår aktiebolag, 4 procent av aktiekapitalet.
Jämlikt 3 § må konjunkturinvesteringsfond tagas i anspråk endast under sådant
beskattningsår, som av Kungl. Maj:t genom särskilt beslut bestämmes
under hänsyntagande till att dylika fonders användning må kunna bidraga till
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
13
en utjämning av konjunkturförhållandena i riket. Beslut av Kungl. Majit som
nu sagts må avse företag av alla slag eller företag eller verksamhet av viss
beskaffenhet. Beslutet skall meddelas efter hörande av kommerskollegium
och fullmäktige i riksbanken, och skall medgivande att taga konjunkturinvesteringsfond
i anspråk avse minst två beskattningsår i följd. I 4 § stadgas,
att konjunkturinvesteringsfond för byggnader må tagas i anspråk allenast för
avskrivning å byggnader, som uppförts under beskattningsåret. Vidare stadgas,
att konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager må disponeras
endast för avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier samt nedskrivning å råvaror, hel- och halvfabrikat intill
ett belopp motsvarande kostnaden för tillverkning eller anskaffning av dylika
tillgångar under beskattningsåret. I 5 § stadgas att för beskattningsår,
under vilket fondmedel tagits i anspråk jämlikt förordningen, må vid taxeringen
avdrag för i 4 § avsedd avskrivning å byggnader eller inventarier eller
för där omförmäld nedskrivning å varulager med belopp svarande mot fondens
minskning icke ske, men skall den ifrågavarande tillgången anses i beskattningsavseende
åsatt ett värde så bestämt som örn för sagda år dylikt
avdrag medgivits. Slutligen stadgas i 6 §, att om fondmedel icke tagits i anspråk
i enlighet med fondens ändamål senast under det beskattningsår, för
vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det då avdrag för avsättningen
medgivits, skall den skattskyldige efterbeskattas för vad som avsatts
utan att därefter i enlighet med förordningen ha tagits i anspråk för det avsedda
ändamålet.
Förordnanden jämlikt 3 § förenämnda förordning lia meddelats genom
kungörelserna den 18 oktober 1940, nr 894, och den 2 oktober 1942, nr 814.
Genom förstnämnda kungörelse föreskrevs, att konjunkturinvesteringsfond
för byggnader finge under de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes
åren 1941—1943, tagas i anspråk jämlikt förordningen. Genom den senare
kungörelsen föreskrevs, att konjunkturinvesteringsfond för byggnader finge
under det beskattningsår, för vilket taxering verkställdes år 1944, tagas i anspråk
jämlikt förordningen, dock endast i den mån den av vederbörande företag
bedrivna verksamheten enligt beslut av Kungl. Maj:t förklarats vara av
omedelbar betydelse för folkförsörjningen eller rikets försvar.
Förordnande angående ianspråktagande av konjunkturinvesteringsfonder
för inventarier och varulager har icke meddelats.
Jämlikt 1 § förordningen den 12 juni 19A2 (nr 371) om rätt att vid taxering
till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond äger skattskyldig vid beräkning
av nettointäkt av rörelse under de beskattningsår, för vilka taxering
verkställes åren 1942—1944, njuta avdrag för belopp som enligt vad i nämnda
förordning sägs av årsvinsten avsättes till investeringsfond. Investeringsfonder
som i sistnämnda förordning avses äro a) investeringsfond för byggnader,
b) investeringsfond för inventarier och varulager, c) investeringsfond
för arbeten i gruva samt d) investeringsfond för ersättande av förkrigslager.
Rätt till avdrag på grund av avsättning till fond som under a) och b) sägs
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
tillkommer endast svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening, som
tillgodonjuter fri avskrivning å inventarier. Rätt lill avdrag på grund av
avsättning till fond som under c) sägs tillkommer endast svenskt aktiebolag
och svensk ekonomisk förening. Jämlikt 2 § må avsättning, för vilken avdrag
medgives, för visst beskattningsår icke överstiga: a) i fråga om investeringsfond
för byggnader, 10 procent av årsvinsten enligt vederbörligen fastställd
balansräkning för beskattningsåret och ej heller, såvitt angår aktiebolag,
3 procent av aktiekapitalet vid beskattningsårets utgång; b) i fråga
om investeringsfond för inventarier och varulager samt investeringsfond för
arbeten i gruva, sammanlagt 20 procent av årsvinsten och ej heller, såvitt
angår aktiebolag, 6 procent av aktiekapitalet; c) i fråga om investeringsfond
för ersättande av förkrigslager, ett belopp motsvarande minskning av dold
reserv i varulager i samband med lagerminskning från utgången av det beskattningsår,
som gick till ända närmast före den 1 september 1939, till utgången
av det beskattningsår taxeringen avser, med tillägg av 20 procent av
den beräknade anskaffningskostnaden vid förstnämnda tidpunkt för det därefter
avgångna lagret, eller, om trots lagerminskningen den dolda reserven
mellan de angivna tidpunkterna ej ändrats eller ock ökats, ett belopp motsvarande
20 procent av nämnda anskaffningskostnad med avdrag i förekommande
fall av reservökningen; i förra fallet må dock avdrag för fondavsättning
ej ske med större belopp än 80 procent av anskaffningskostnaden,
varjämte i båda fallen vid avsättningen skall avräknas belopp, för vilket
liknande avdrag för fondavsättning åtnjutits under föregående beskattningsår.
Har lagerminskningen förorsakats av statligt förfogande, eldsvåda eller
därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning,
må, såvitt angår det sålunda avgångna lagret, det belopp som i de under c)
angivna fallen beräknats till 20 procent av anskaffningskostnaden vid utgången
av det beskattningsår, som gick till ända närmast före den 1 september
1939, i stället beräknas till skillnaden mellan kostnaden för att anskaffa
ett mot lagerminskningen svarande lager vid utgången av det beskattningsår
taxeringen avser och sagda anskaffningskostnad; och skall beträffande
lagerminskning som nu sagts den eljest stadgade begränsningen
av avdraget till 80 procent av sistnämnda kostnad ej äga tillämpning. I
3 § av förordningen stadgas vidare, att investeringsfond för byggnader,
för inventarier och varulager samt för arbeten i gruva må tagas i anspråk
endast under något av de beskattningsår, för vilka taxering verkställes
åren 1943 och 1944, eller under sådant senare beskattningsår som av Kungl.
Majit genom särskilt beslut bestämmes. Sådant beslut må avse företag av
alla slag eller företag eller verksamhet av viss beskaffenhet och skall meddelas
efter hörande av kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken; medgivande
att taga investeringsfond i anspråk skall avse minst två beskattningsår
i följd. I 4 § stadgas att investeringsfond må tagas i anspråk under visst
beskattningsår för följande ändamål, nämligen a) investeringsfond för byggnader:
för avskrivning a byggnader som uppförts under samma beskattningsår;
b) investeringsfond för inventarier och varulager: för avskrivning å maski
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 263. 1;>
ner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier samt nedskrivning
å råvaror, hel- och halvfabrikat med högst ett belopp motsvarande
kostnaden för tillverkning eller anskaffning av dylika tillgångar under samma
beskattningsår; c) investeringsfond för arbeten i gruva: för undersökningsarbete
m. m. under beskattningsåret i gruva, stenbrott eller annan
liknande fyndighet; samt d) investeringsfond för ersättande av förkrigslager:
för nedskrivning å råvaror, hel- och halvfabrikat på det sätt och i den utsträckning
som angivits beträffande investeringsfond för inventarier och varulager,
i den mån tillverkningen eller anskaffningen innefattar lagerökning
under beskattningsåret. Hinder möter ej att taga i anspråk investeringsfond
för inventarier och varulager för de ändamål, som nyss angivits för investeringsfond
för arbeten i gruva, eller att taga i anspråk investeringsfond av det
senare slaget för de ändamål, som nyss angivits för fond av det förra slaget.
1 5 § stadgas vidare att för beskattningsår, under vilket fondmedel tagits i
anspråk, må vid taxeringen avdrag för i 4 § avsedd avskrivning å byggnader
eller inventarier eller för där omförmäld nedskrivning å varulager eller
för där angivna arbeten i gruva med belopp svarande mot fondens minskning
icke ske, men skall, där medlen tagits i anspråk för avskrivning eller
nedskrivning, den ifrågavarande tillgången anses i beskattningsavseende åsatt
ett värde så bestämt som om för sagda år dylikt avdrag medgivits. Slutligen
stadgas i 6 §, att örn fondmedel ej tagits i anspråk senast under det beskattningsår,
för vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det då avdraget
för avsättningen skett, efterbeskattning skall ske.
Förordnande jämlikt 3 § i 1942 års förordning har icke meddelats.
Genom 1942 års förordning angående investeringsfonder upphävdes förordningen
den 20 juni 1941 (nr 433) örn fortsatt rätt för svenskt aktiebolag
och svensk ekonomisk förening att vid taxering till kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning
till konjunkturinvesteringsfond. Jämlikt övergångsbestämmelserna till 1942
års förordning skulle fondavsättning som gjorts enligt den sålunda upphävda
förordningen — vilken gällde avsättningar under de beskattningsår, för vilka
taxering verkställdes åren 1942, 1943 och 1944 -— anses utgöra avsättning
enligt 1942 års förordning.
Vidare må här erinras örn förordningen den 30 maj 19A1 (nr 360) med
särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under vissa år av
ersättning på grund av försäkring för förlust av fartgg eller köpeskilling vid
avyttring av fartyg. Genom sistnämnda förordning har stadgats, att den i 28 §
2 mom. kommunalskattelagen stadgade rätten att på flera beskattningsår
fördela ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg må, såvitt
angår fartyg som förlorats under beskattningsår, för vilket taxering ägt ruin
åren 1940—1942, avse en fördelning på fem år i stiillet för i nyssnämnda moment
angivna tre år eller ersättningens upptagande såsom intäkt under ett
eller flera år inom femårsperioden. Vidare har genom nu förevarande förordning
föreskrivits, att vad sålunda stadgats beträffande ersättning på grund
av försäkring skall äga motsvarande tillämpning å köpeskilling för fartyg,
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
som avyttrats under något av de beskattningsår, för vilka taxering ägt rum
år 1941 eller år 1942.
Motsvarande bestämmelser lia genom förordningar den 19 juni 1942, nr
410, och den 17 juni 1943, nr 400, meddelats beträffande taxeringarna åren
1943 och 1944.
Framställningar om ändring av gällande bestämmelser.
I. I en den 10 december 1942 dagtecknad skrivelse har Sveriges industriförbund
hemställt dels att gällande bestämmelser rörande konjunkturinvesteringsfonder
och investeringsfonder måtte arbetas samman till en enda författning
dels ock att enhetliga regler måtte utfärdas angående rätten att taga
i anspråk under olika år gjorda fondavsättningar.
Sveriges redareförening har i en den 16 december 1942 dagtecknad skrivelse
förklarat sig instämma i industriförbundets framställning.
Över industriförbundets och redareföreningens skrivelser ha yttranden efter
remiss avgivits av fullmäktige i riksbanken, statskontoret och kommerskollegium.
I remissyttrandena har vitsordats önskvärdheten i och för sig av en sammanarbetning
av ifrågavarande författningar. Fullmäktige i riksbanken ha
dock framhållit, att sammanförandet av de olika författningsbestämmelserna
till en förordning för närvarande erbjöde stora tekniska svårigheter. Kommerskollegium
har förklarat sig vilja ifrågasätta, om icke med en eventuell
sammanarbetning av författningarna borde anstå, till dess att nya föreskrifter
meddelades, avseende de beskattningsår för vilka taxering verkställes
efter år 1944.
Förslaget om ändrade bestämmelser rörande ianspråktagande av redan
gjorda fondavsättningar har däremot icke vunnit tillstyrkan i remissyttrandena.
Fullmäktige i riksbanken ha emellertid i detta sammanhang ifrågasatt,
om man icke borde överväga att förlänga den i 6 § i 1938 års förordning
stadgade tid — sex år — inom vilken fondmedel överhuvud finge tagas
i anspråk.
II. Vidare har Sveriges lantbruksförbund i en den 2 juni 1943 dagtecknad
skrivelse hemställt dels om utfärdande av tilläggsbestämmelser till 1938
års förordning av innebörd, att den i 6 § i förordningen angivna tidsfristen
för ianspråktagande av avsatta fondmedel utsträcktes från sex till åtta år
dels ock att bestämmelser måtte meddelas angående ianspråktagande av de
jämlikt 1938 års förordning avsatta konjunkturinvesteringsfonderna för inventarier
och varulager.
över den av lantbruksförbundet ingivna skrivelsen ha yttranden efter remiss
avgivits av fullmäktige i riksbanken, kammarrätten, statskontoret, kommerskollegium
(med överlämnande av yttranden från Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Stockholms handelskammare,
handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare),
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
17
Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Västernorrlands
län.
I de över lantbruksförbundets skrivelse avgivna remissyttrandena — med
undantag för det av länsstyrelsen i Stockholms län avgivna — har framställningen
om utsträckning av den i 1938 års förordning stadgade absoluta tidsfristen
för fondmedels ianspråktagande från sex lill åtta år tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Däremot lia meningarna varit delade i fråga örn lämpligheten
av att nu meddela bestämmelser angående rätt att taga i anspråk
konjunkturinvesteringsfonder för inventarier och varulager. Förslaget har
sålunda i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran av statskontoret
samt länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus samt Älvsborgs län. Däremot lia fullmäktige i riksbanken, kammarrätten,
Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Västernorrlands län funnit
sig icke kunna tillstyrka förslaget. Kommerskollegium har för sin del inskränkt
sig till att framhålla önskvärdheten av en allmän omprövning av
lagstiftningen på området. Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig
icke vara beredd att i frågans nuvarande läge göra något uttalande i saken.
III. Slutligen har Sveriges redareförening i skrivelse den 14 januari 1944
hemställt dels örn förlängt uppskov med beskattning av försäkringsersättning
för förlorat tonnage respektive köpeskilling för avyttrat tonnage dels
ock om utvidgad rätt för rederierna att verkställa skattefria fondavsättningar
för nyanskaffning och reparation av fartyg.
I anledning av de sålunda gjorda framställningarna har inom finansdepartementets
rättsavdelning utarbetats en promemoria rörande investeringsfonder
och särskilt rederiföretagens rätt att göra avsättningar till dylika fonder.
I promemorian har till behandling upptagits, förutom de i förenämnda skrivelser
berörda frågorna, jämväl frågan om utvidgning av 1942 års förordning
till att gälla även fondavsättningar under åren 1944—1946 (motsvarande
räkenskapsår). Vidare har i promemorian behandlats den vid 1943 års
riksdag i en interpellation i andra kammaren av herr Wiberg berörda frågan
om utvidgad avdragsrätt i sådana fall, då avsättning till investeringsfond
för inventarier och varulager föranleddes av eldsolycka eller därmed
jämförlig anledning.
Till departementspromemorian hade fogats förslag till dels förordning
med vissa bestämmelser angående efterbeskattning av fondmedel, som avsatts
till konjunkturinvesteringsfond, dels förordning med ytterligare bestämmelser
angående taxering för inkomst under vissa år av ersättning på
grund av försäkring för förlust av fartyg m. m. dels ock förordning örn
ändring i förordningen den 12 juni 1942 (nr 371) om rätt att vid taxering
lill kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond. Författningsförslagen torde
få såsom bihang fogas vid statsrådsprotokollet i förevarande ärende.
Bihang till riksdagens protokoll 19AA. 1 sami. Nr 263. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
Över departementspromemorian med därvid fogade författningsförslag ha
efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret, kommerskollegium
och Överståthållarämbetet (som därvid såsom eget utlåtande åberopat
ett av taxeringsinspektören Sven Holdo lill ämbetet avgivet yttrande)
samt länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Örebro och Gävleborgs län. Kommerskollegium
Ilar jämte eget yttrande överlämnat yttranden från samtliga handelskammare
ävensom från Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, kooperativa förbundet, Sveriges redareförening och
föreningen Sveriges inrikessjöfart. Industriförbundet, Stockholms handelskammare,
Västergötlands och norra Hallands handelskammare, handelskammaren
i Karlstad samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
ha därvid åberopat ett av delegerade för industriförbundet, Stockholms handelskammare,
svenska bankföreningen och svenska försäkringsbolags riksförbund
i ärendet avgivet yttrande; jämväl Sveriges grossistförbund har i
vissa delar åberopat nyssnämnda yttrande.
É
Fråga om sammanarbetning av 1938 och 1942 års förordningar
samt om förlängning av lagstiftningens giltighetstid m. m.
I departementspromemorian anföres i nu förevarande delar:
Vad först angår den av Sveriges industriförbund berörda frågan om eventuell
sammanarbetning av 1938 års förordning angående konjunkturinvesteringsfonder
med 1942 års förordning angående investeringsfonder torde böra
erinras om, att den tidigare lagstiftningen i ämnet avsetts skola bidraga till
en utjämning av konjunkturförhållandena under olika år. Med den genom
lagstiftningen medgivna avdragsrätten avsågs sålunda att öka möjligheterna
för näringsföretagen att under en kommande lågkonjunktur bereda sysselsättning
åt sina anställda genom att då verkställa i och för sig önskvärda
byggnadsarbeten m. m. Den senare lagstiftningen motiverades däremot av i
viss mån andra skäl; denna lagstiftning avsåg främst att bereda möjlighet
till uppskov viss tid med vidtagandet av sådana dispositioner, som i övrigt
kunde vara tveksamma men som med hänsyn till skatteeffekten kunde anses
böra vidtagas omedelbart. På grund av denna olikhet hos författningarna
och med hänsyn till de tekniska svårigheter, som ett sammanförande av bestämmelserna
till en författning skulle erbjuda, synes industriförbundets
framställning i denna del knappast böra föranleda någon åtgärd. I delta sammanhang
bör även beaktas, att båda de ifrågavarande författningarna äro av
provisorisk natur. Med hänsyn till grunden för 1938 års lagstiftning i ämnet
synas icke heller bestämmelserna rörande fondernas ianspråktagande kunna
utformas efter fullt samma linjer som enligt 1942 års förordning.
Vad därefter angår Sveriges lantbruksförbunds framställning örn utsträckning
av den i 6 § i 1938 års förordning stadgade absoluta tidsfristen för ianspråktagande
av avsatta fondmedel må till en början framhållas, att denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
19
tidsfrist, såvitt angår under beskattningsåret 1938 avsatta medel, utlöper innevarande
år; därest dessa fondmedel icke tagits i anspråk i enlighet med
fondens ändamål senast under år 1944 (eller motsvarande räkenskapsår)
skola medlen alltså efterbeskattas. Vidare må framhållas, att tillstånd att
taga i anspråk konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager enligt
1938 års förordning ännu icke meddelats vare sig beträffande 1938 års
fonder eller beträffande de fonder för samma ändamål, som avsatts under
beskattningsåren 1939 och 1940. Ehuru den omständigheten i och för sig,
att den absoluta tidsfristen utlöper innan fondmedlen överhuvud fått tagas
i anspråk, icke bör föranleda en utsträckning av nämnda tidsfrist, torde en
dylik utsträckning beträffande 1938 års fonder likväl få anses befogad med
hänsyn till den antagliga konjunkturutvecklingen. Den föreslagna utsträckningen
av två år, d. v. s. till utgången av år 1946 (eller motsvarande räkenskapsår)
synes såvitt angår dessa fonder vara väl avpassad. Vad åter angår
övriga av 1938 års förordning reglerade fonder — d. v. s. de som avsatts under
beskattningsåren 1939 och 1940 —- synes däremot icke lämpligt att nu
medgiva en motsvarande förlängning på två år. Den absoluta tidsfristen utlöper
i fråga om dessa fonder med utgången av år 1945 respektive år 1946.
Att redan i nuvarande skede medgiva en utsträckning av tidsfristen utöver
sistnämnda tidpunkt synes icke påkallat. För att vinna enhetlighet i fråga
om samtliga de av 1938 års förordning reglerade fonderna — och för att icke
redan under år 1945 behöva taga upp frågan till omprövning — torde däremot
tidsfristen jämväl i fråga om de fonder, som avsatts för beskattningsåret
1939, böra utsträckas till nyssnämnda tidpunkt d. v. s. till utgången av
år 1946. Vidtages en dylik anordning, skulle för såväl 1938 års fonder som
för de under åren 1939 och 1940 avsatta fonderna den absoluta tidsfristen
utlöpa vid utgången av år 1946 (eller motsvarande räkenskapsår) Skulle
förhållandena framdeles göra en ytterligare utsträckning aktuell, torde frågan
därom böra tagas upp vid 1946 års riksdag; i analogi med vad som här
föreslagits synes en eventuell framtida förlängning böra ske i den formen
att för samtliga de av 1938 års förordning reglerade fonderna tidsfristen ytterligare
framflyttas ett eller flera kalenderår.
Författningstekniskt synes den nu ifrågasatta förlängningen av den absoluta
tidsfristen för fondmedlens ianspråktagande böra genomföras i form av
en tilläggsförfattning till 1938 års förordning; såsom sluttid bör därvid angivas,
icke »det beskattningsår, för vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret
efter det då avdrag för avsättningen medgivits» utan »det beskattningsår,
för vilket taxering skall äga rum år 1947».
Det må här anmärkas, att den föreslagna förlängningen av den absoluta
tidsfristen självfallet icke innebär ett medgivande att under ifrågavarande tid
taga i anspråk fonderna, utan att förlängningen tvärtom väsentligen motiveras
av att ett ianspråktagande av fonderna för närvarande icke är önskvärt
med hänsyn till rådande förhållanden i fråga örn tillgång å arbetskraft och
materialier m. m.
Innan redareföreningens skrivelse av den 14 januari 1944 härefter göres
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
till föremål för uttalanden, må till behandling upptagas frågan örn generell
förlängning av 1942 års lagstiftning angående investeringsfonder. Sistberörda
förordning avsåg fondavsättningar under åren 1941—1943 (motsvarande
räkenskapsår); för innevarande beskattningsår finnas sålunda icke bestämmelser
om rätt att göra skattefria avsättningar till investeringsfonder. Emellertid
synas de skäl, som föranledde 1942 års lagstiftning i ämnet, äga tilllämpning
även i fråga om innevarande beskattningsår. Förordningen torde
alltså böra göras tillämplig jämväl på avsättningar under beskattningsåret
1944. I vad mån förordningen redan nu bör givas tillämpning jämväl efter
år 1944 kan göras till föremål för diskussion. Emellertid kan det synas motiverat
att låta den nu ifrågasatta förlängningen avse en tidsperiod av tre
år, d. v. s. avsättningar som göras under åren 1944—1946 (motsvarande räkenskapsår).
Förlängningen torde i tekniskt hänseende böra genomföras såsom
en ändring av 1 § i 1942 års förordning.
Därest lagstiftningen framdeles finnes böra gälla även för tiden efter år
1946, kan i ett sådant läge ifrågakomma att utbyta den nuvarande tidsbegränsade
författningen mot en mera permanent författning, som icke anknyter
till vissa angivna beskattningsår. I samband därmed — och därest icke
av andra skäl en sådan åtgärd redan dessförinnan vidtages — torde, eventuellt
genom särskilda sakkunniga, en mera genomgripande översyn och
komplettering av det ifrågavarande författningskomplexet böra verkställas
än som för närvarande kunnat ske.
I ett flertal av de över departementspromemorian avgivna remissyttrandena
har frågan om sammanarbetning och förenhetligande
av 1938 och 1942 års förordningar upptagits till behandling.
Av de hörda myndigheterna har därvid endast länsstyrelsen i Kalmar län
uttalat sig för att åtgärder nu borde vidtagas i syfte att söka åstadkomma
en dylik sammanarbetning.
Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Hallands och
örebro län ha funnit dylika åtgärder icke böra vidtagas.
Kammarrätten har i denna del anfört:
Enligt kammarrättens mening låter det sig icke förnekas, att gällande bestämmelser
angående investeringsfonder och konjunkturinvesteringsfonder
förete inbördes olikheter, som knappast kunna anses till fullo motiverade,
varjämte bestämmelserna äro för såväl de skattskyldiga som beskattningsnämnderna
svåra att överblicka. De till 1938 och 1942 ars huvudförfattningar
redan utfärdade följdförfattningarna ävensom de i departementspromemorian
nu föreslagna författningarna torde icke bidraga att göra ifrågavarande
lagstiftning mer lättöverskådlig. Kammarrätten vill därför — samtidigt
som kammarrätten instämmer i ovanstående, uti promemorian gjorda
uttalande — framhålla det önskvärda i att spörsmålet örn ovannämnda bestämmelsers
sammanarbetning och förenhetligande snarast upptages till förnyad
prövning. Lämpligen borde detta kunna ske i samband med den mera
genomgripande översyn och komplettering av ifrågavarande författningskomplex,
varom i promemorian talas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 263-
21
I det av delegerade för industriförbundet m. fl. till kommerskollegium avgivna
yttrandet uttalas däremot — i samband med att en väsentlig utvidgning
av lagstiftningen tillstyrkes — att de mot en sammanarbetning av författningarna
anförda skälen icke syntes övertygande, åtminstone icke såvitt
anginge bestämmelserna om fondernas ianspråktagande. En liknande mening
har kommit till uttryck i flertalet av de från hand el skamrar na till kommerskollegium
inkomna yttrandena ävensom i Sveriges grossist förbunds yttrande.
Kommerskollegium bär för egen del anfört:
För egen del vill kollegium beträffande det ifrågavarande spörsmålet erinra
om att kollegium i sitt utlåtande den 6 februari 1943 över industriförbundets
förutnämnda framställning fann det ur näringslivets synpunkt önskvärt,
att bestämmelserna i fråga bleve sammanförda i en gemensam författning
och erhölle en mera konsekvent utformning. Kollegium ansåg det emellertid
tveksamt, om för det dåvarande, då 1942 års förordning nyligen utfärdats
utan att något samlande av föreskrifterna i ämnet kommit till stånd,
vore lämpligt att företaga en sådan åtgärd, och ifrågasatte därför, att därmed
finge anstå till dess att nya föreskrifter meddelades för skattefria avsättningar
efter den i 1942 års förordning angivna tiden, d. v. s. det beskattningsår,
för vilket taxering verkställdes efter år 1944. Den nu föreslagna
lagstiftningen, som bland annat innebär en fortsatt tillämpning av 1942 års
förordning, är av provisorisk karaktär. Då emellertid, såsom i promemorian
antydes, en utredning om en mera genomgripande översyn och komplettering
av ifrågavarande författningskomplex torde få verkställas, synes i samband
härmed frågan om gemensamma föreskrifter beträffande de båda slagen
av fonder ävensom frågan örn övergång till en permanent lagstiftning
inom förevarande område böra göras till föremål för undersökning.
Det i departementspromemorian framlagda förslaget örn utsträckning av
den i 6 § i 1938 års förordning stadgade tidsfristen för fondmedels
ianspråktagande till att avse tiden till och med utgången av
år 1946 (motsvarande räkenskapsår) har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i samtliga remissyttranden.
Kammarrätten har i denna del gjort följande uttalande.
Det i departementspromemorian framlagda förslaget örn ett sådant utsträckande
av den i 6 § 1938 års förordning stadgade tid att den absoluta
tidsfristen för ianspråktagandet av samtliga jämlikt nämnda förordning
verkställda fondavsättningar komine att utlöpa med utgången av år 1946
(eller motsvarande räkenskapsår), synes icke minst av praktiska hänsyn
böra tillstyrkas. På grund av 6 § andra stycket 1938 års förordning med de
där givna bestämmelserna örn efterbeskattning av fondmedel lärer det dock
vara nödvändigt, att de jämlikt nämnda förordning vid olika tider avsatta
fondmedlen även framdeles hållas åtskilda. Beskattningsnämndernas arbete
synes emellertid genom den föreslagna författningsändringen knappast försvåras
och i sin helhet icke heller ökas.
I promemorian uttalas att utsträckningen av den absoluta tidsfristen för
fondmedlens ianspråktagande författningstekniskt hör genomföras genom en
tilläggsförfattning. Häremot kan invändas att direkta hinder mot de föreslagna
bestämmelsernas inarbetande i huvudförfattningen icke synas föreligga.
Genom ett förfarande sådant som det sistnämnda skulle en ytterligare
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
ökning av antalet fristående författningar på ifrågavarande område förhindras.
Härigenom undvekes även den risken, att den nu föreslagna bestämmelsen
tolkades därhän att densamma innefattade ett medgivande att taga de
avsatta medlen i anspråk för sitt avsedda ändamål.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att det kunde synas som örn den
ifrågasatta tidsgränsen för investeringsfondernas utnyttjande vöre väl snäv,
men att å andra sidan så starka praktiska skäl talade för vad härutinnan
föreslagits att ingen befogad anmärkning borde kunna riktas däremot.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. ha i sitt till kommerskollegium
avgivna yttrande berört frågan om en allmän förlängning av den tidsperiod,
inom vilken fondmedel må tagas i anspråk. Delegerade ha i sådant
hänseende anfört:
Om lagstiftningen skall bliva till avsett gagn fordras emellertid, icke blott
att dess^ tillämpningsområde utsträckes utan även att författningsbestämmelserna
så sammanfattas och utformas, att de kunna av de skattskyldiga och
taxeringsmyndigheterna utan svårighet överblickas och förstås samt att de
bestämmelser i de nuvarande författningarna, som verka avhållande på företagens
villighet alt använda sig av lagstiftningen, bliva avlägsnade. I detta avseende
bör beaktas, att ett företag enligt såväl gällande som i promemorian
föreslagen lagstiftning icke med säkerhet kan påräkna, att Kungl. Majit inom
den fastställda sexårsperioden kommer att medgiva att investeringsfond får
tagas i anspråk för avsett ändamål. Särskilt för åstadkommande av en planmässig
fondering för mera omfattande anläggningar är denna period för kort
och bör såsom industriförbundet föreslagit utsträckas till exempelvis 10 år.
Om perioden utgått utan att Kungl. Majit funnit anledning medgiva ianspråktagande
av fonden, har avsättningen likväl icke varit meningslös utan
fonden har fungerat såsom ett beredskapsanslag, ställt till förfogande för mötande
av befarad depression. Det skulle därför framstå såsom rimligt, att
fonden, då perioden utgått utan att dess ianspråktagande medgivits, likväl
finge av företaget användas för avsett ändamål inom exempelvis närmaste
treårsperiod. Härigenom skulle åtminstone ett av de återhållande momenten
i gällande lagstiftning bliva mindre framträdande.
Förslaget om utvidgning av 1942 års förordning till att
gälla jämväl fondavsättningar under åren 1944—1946 (motsvarande räkenskapsår)
har vid remissförfarandet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Kammarrätten har därvid för sin del uttalat, att med en permanent lagstiftning
i ämnet borde anstå till dess erfarenhet även under mera normala
tider vunnits av den nu gällande lagstiftningen. Länsstyrelsen i Kalmar län
har ifrågasatt ytterligare förlängning av förordningens giltighetstid. Länsstyrelsen
har sålunda anfört:
De bestämmelser, vilka för närvarande tillåta skattefria avsättningar till
investeringsfonder, torde bl. a. hava tillkommit för att näringslivet härigenom
skulle kunna bevara sin förkrigskapacitet eller snarast möjligt efter krigets
slut kunna återvinna, vad som under kriget förlorats av densamma. Om man
på angivna väg skall kunna nå detta syfte, synes den föreslagna tidsbegränsningen
för förordningens giltighet till och med taxeringsåret 1947 knappast
vara lyckligt avvägd. Det förhåller sig visserligen så att den av kriget orsakade
prisstegringen på olika områden tillfört näringslivet betydligt stegrade
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
23
vinster, vilka i viss utsträckning använts för nedskrivning till förkrigsnivå av
bl. a. nyanskaffade varulager och maskiner, men då svårigheterna att kvantitativt
uppbringa varulager, fartyg, inventarier m. m. till förkrigsnivå hava
varit betydande, där icke strävandena i sådan riktning helt misslyckats, har
erforderlig nyanskaffning i nu berört avseende måst ställas på framtiden.
Dessa svårigheter torde komma att fortfara så länge den av kriget orsakade
avspärrningen i våra utlandsförbindelser varar, och det lärer krävas en relativt
lång tid efter avspärrningens upphörande, innan varulager, fartyg, maskiner
m. m. åter anskaffats i sådan utsträckning, att de kunna anses tillräckliga
för att tillgodose den efterfrågan, som rått före kriget. Under sådana förhållanden
torde man knappast kunnat räkna med, att näringslivet vid den tidpunkt,
då giltigheten av ovanberörda förordning är avsedd upphöra, kan hava funnit
åsyftad användning för den genom här ifrågavarande förordning möjliggjorda
skattefria fonderingen. Det synes därför önskvärt, att förordningens
giltighetstid utsträckes till viss tidrymd, förslagsvis två år, från tidpunkt, som
anknyter till avspärrningens hävande, och det torde knappast behöva befaras,
att statsmakternas möjligheter att vid behov dirigera utvecklingen efter önskvärda
linjer härigenom skulle märkbart minskas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har — jämte det länsstyrelsen tillstyrkt
det i departementspromemorian framlagda förslaget -—- uttalat att länsstyrelsen
funnit det tveksamt örn de förmåner, som författningen beredde
företagen, vore ur allmän synpunkt tillräckligt grundade särskilt i vad avsåge
investeringsfonder för byggnader och inventarier; länsstyrelsen ansåge dock
förhållandena icke nu ägnade att föranleda någon ändring i princip i hittillsvarande
föreskrifter härom.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. ha anfört bland annat följande:
Den
i promemorian föreslagna lagstiftningen är tidsbegränsad och vi förutsätta,
liksom ock i promemorian antydes, att en mera genomgiäpande översyn
och komplettering, eventuellt genom särskilda sakkunniga, av förevarande
författningskomplex kommer att verkställas. En lagstiftning av permanent
karaktär rörande investeringsfonder, så utformad att näringsföretag av
alla slag beredas möjlighet att använda sig därav och även verksamt stimuleras
därtill, skulle enligt vår bestämda uppfattning utgöra ett så värdefullt
konjunkturutjämnande instrument att ett ytterligare förhalande av denna,
icke minst för det allmänna och särskilt under nuvarande labila läge synnerligen
betydelsefulla fråga icke enligt vår mening är försvarligt.
I departementspromemorian har föreslagits en utvidgning av 1942 års förordning
angående investeringsfonder till att avse även fondavsättningar, som
göras under åren 1944—1946 (motsvarande räkenskapsår). I anslutning härtill
tiar anförts att, därest lagstiftningen framdeles lunnes böra gälla även för tiden
efter år 1946, det i ett sådant läge kunde ifrågakomma att utbyta den
nuvarande tidsbegränsade författningen mot en mera permanent författning.
Det har vidare i promemorian uttalats, att i samband med en sådan åtgärd
— och därest åtgärden icke av andra skäl vidtoges redan dessförinnan — en
mera genomgripande översyn och komplettering av det ifrågavarande författningskomplexet,
eventuellt genom särskilda sakkunniga, borde verkställas
än som för närvarande kunnat ske.
Departement
chefen.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
Till de sålunda gjorda uttalandena kan jag ansluta mig. De alltjämt rådande
förhållandena torde böra föranleda en förlängning av lagstiftningens
giltighetstid. Å andra sidan synes det icke lämpligt att förrän ytterligare erfarenheter
vunnits och en grundlig översyn verkställts av hela författningskomplexet
upptaga frågan om en permanent lagstiftning i ämnet. Vid angivna
förhållanden synes den föreslagna provisoriska förlängningen av giltighetstiden
på tre år böra godtagas.
Författningstekniskt torde den föreslagna förlängningen böra genomföras
i form av en ändring av 1 § i 1942 års förordning.
Ur vissa synpunkter kunde det vara lämpligt att 1938 och 1942 års förordningar
rörande konjunkturinvesteringsfonder respektive investeringsfonder
arbetades samman till en enda författning. Ä andra sidan kan framhållas,
att författningarna motiverats av delvis olika skäl och att en sammanarbetning
av författningarna skulle medföra vissa tekniska svårigheter. Med
hänsyn härtill och då man, såsom av det nyss sagda framgår, torde böra
räkna med att hela författningskomplexet blir föremål för översyn inom en
näraliggande framtid, synes med frågan örn en eventuell sammanarbetning
av författningarna tills vidare kunna anstå.
Anledning torde icke föreligga att ändra de i respektive förordningar intagna
bestämmelserna angående rätt att taga i anspråk fonder av ifrågavarande
slag. Det torde, på sätt i förordningarna angives, böra ankomma på
Kungl. Majit att i den mån konjunkturutvecklingen därtill föranleder lämna
tillstånd till fondmedlens ianspråktagande.
Såsom i departementspromemorian framhållits utlöper den absoluta tidsfristen
för ianspråktagande av de under år 1938 (motsvarande räkenskapsår)
avsatta fondmedlen vid innevarande års utgång. Därest medlen icke vid
nämnda tidpunkt tagits i anspråk i enlighet med fondens ändamål, skola
medlen alltså efterbeskattas. I departementspromemorian har föreslagits en
förlängning av tidsfristen med två år för 1938 års fonder och med ett år för
1939 års fonder, varigenom den absoluta tidsfristen för samtliga enligt 1938
års förordning avsatta fondmedel skulle utlöpa vid utgången av år 1946
(motsvarande räkenskapsår). Till detta förslag, som vid remissförfarandet
allmänt tillstyrkts, kan jag ansluta mig. Jag vill härvid framhålla, att den
omständigheten i och för sig att tidsfristen utlöper innan fondmedlen överhuvud
fått tagas i anspråk icke bör få föranleda en utsträckning av tidsfristen;
frågan om en sådan utsträckning bör bedömas uteslutande med hänsyn till
den antagliga konjunkturutvecklingen och intresset av att fondmedlen stå
till disposition under den ifrågavarande tidsperioden.
1 departementspromemorian har uttalats att den ifrågasatta förlängningen
av den absoluta tidsfristen för fondmedlens ianspråktagande författningstekniskt
syntes böra genomföras i form av en tilläggsförfattning till 1938 års
förordning. Kammarrätten har häremot invänt, att direkta hinder mot den
föreslagna bestämmelsens inarbetande i huvudförfattningen icke syntes föreligga.
Kammarrätten har vidare framhållit, att en ytterligare ökning av antalet
fristående författningar på området därigenom skulle undvikas, varjämte
man skulle undvika risken att den nu föreslagna bestämmelsen tolkades
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
25
såsom innefattande ett medgivande att taga de avsatta medlen i anspråk.
Med hänsyn lill vad kammarrätten sålunda anfört torde den föreslagna förlängningen
böra genomföras såsom en ändring av 6 § i 1938 års förordning.
Förlängningen av den absoluta tidsfristen för fondmedlens ianspråktagande
torde böra föranleda motsvarande ändring av den i 6 § andra stycket
upptagna bestämmelsen angående den tid, för vilken ränta skall beräknas
vid efterbeskattning.
Förlängt uppskov med beskattning av försäkringsersättning för
förlorat respektive köpeskilling för avyttrat fartyg.
Sveriges redareförening har i sin förenämnda skrivelse den 14 januari 1944
— efter att först ha lämnat en allmän redogörelse för förändringarna i det
svenska tonnaget under nu pågående krig samt för rederiernas möjligheter
att enligt gällande bestämmelser anskaffa ersättningstonnage — anfört följande.
Vad angår frågan om beskattningen av ersättning på grund av försäkring
för förlust av fartyg eller av köpeskilling för avyttrat fartyg hava under kriget
utfärdats särskilda bestämmelser härom. Enligt förordningen den 30 maj
1941 (nr 360) äger skattskyldig vid taxering till kommunal inkomstskatt samt
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fördela ersättning på grund av försäkring
för förlust av fartyg, såvitt angår sådana som förlorats under beskattningsåren
1940—1942, på fem år i stället för på tre år enligt bestämmelserna
i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen eller ock upptaga sådan ersättning
till beskattning under ett eller flera år inom femårsperioden. Detsamma
gäller även beträffande köpeskilling för fartyg, som avyttrats under
något av de beskattningsår, för vilka taxering ägt rum åren 1941 eller 1942.
Genom förordningarna den 19 juni 1942 (nr 410) och den 17 juni 1943 (nr
400) har vad ovan sladgats i 1941 års förenämnda förordning utsträckts till
att gälla även för de fall, att förlusten eller avyttringen ägt rum under beskatningsår,
för vilka taxering verkställts år 1943 respektive skall verkställas år
1944.
Därest icke förlängt uppskov beviljas med beskattningen av försäkringsersättning
för förlorat eller av köpeskilling för avyttrat tonnage, i första
hand enligt 1941 års förordning, komma de rederier, som i början av kriget
förlorat eller sålt tonnage, i ett sämre läge än de, som förlorat eller sålt tonnage
under de senaste åren, alldenstund det ännu icke är möjligt att anskaffa
ersättningstonnage till rimliga priser. Vid detta förhållande finner
föreningen rättvisa och billighet bjuda, att förlängt uppskov medgives med
beskattningen av förenämnda ersättningar och köpeskillingar intill den tidpunkt,
då återanskaffning kan ske till skäliga priser. Då det för närvarande
icke är möjligt att angiva en bestämd tidpunkt härför, synes en föreskrift härom
böra införas, avgränsad till förslagsvis fem år efter krigets slut. Skulle
en ändring av ovan antydd natur icke genomföras, riskera de rederier, som
enligt nu gällande bestämmelser inom den närmaste tiden skola beskattas
för ifrågavarande ersättningar eller köpeskillingar, att få avslå en så betydande
del av beloppen i fråga, att det måhända icke blir dem möjligt att
efter krigets slut beställa eller inköpa nytt ersättningstonnage.
I departementspromemorian anföres i nu förevarande hänseende:
Vad härefter angår redareföreningens skrivelse har föreningen i densamma
till en början tagit upp frågan om ytterligare förlängning av den genom
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
särskilda förordningar den 30 maj 1941 (nr 360), den 19 juni 1942 (nr 410)
och den 17 juni 1943 (nr 400) stadgade rätten att — vad angår fartyg som
förlorats under beskattningsåren 1939 till och med 1943 respektive avyttrats
under beskattningsåren 1940 till och med 1943 — antingen fördela försäkringssumman
respektive köpeskillingen på en period av fem år eller upptaga
beloppet såsom intäkt under ett eller flera år inom femårsperioden. För belopp,
som uppburits år 1939, utlöpte femårsperioden med utgången av år
1943. Redareföreningen har nu för sin del föreslagit en utsträckning av
ifrågavarande perioder till att omfatta tiden intill dess fem år förflutit från
det kriget upphör.
De ifrågavarande bestämmelserna om rätt att upptaga försäkringsbelopp
för förlorat fartyg respektive köpeskilling för avyttrat fartyg såsom intäkt
under visst eller vissa år under en femårsperiod ha tillkommit bl. a. i syfte
att bereda vederbörande uppskov med beskattningen till dess nytt fartyg
kunnat anskaffas, därvid beloppet förutsättes komma att användas till avskrivning
å det nya fartyget. Med hänsyn till krigets långvarighet och svårigheterna
att till rimliga priser anskaffa ersättningstonnage lärer emellertid
i åtskilliga fall den medgivna femårsfristen vara för kort. Det torde därför
vara befogat att medge viss utsträckning av den period, inom vilken beloppet
skall tagas till beskattning. Redareföreningens förslag, enligt vilket perioden
skulle omfatta tiden intill dess fem år förflutit efter krigets slut, synes
emellertid vara alltför långtgående. Det torde få anses önskvärt att förlängningen
— i vart fall för närvarande — ges en mera begränsad omfattning,
varigenom statsmakternas möjligheter att vid behov dirigera utvecklingen
efter önskvärda linjer ökas. Med utgångspunkt härifrån synes det lämpligt
att perioden utsträckes för belopp, som influtit under år 1939, med tre år
eller t. o. m. beskattningsåret 1946, samt för belopp, som influtit under år
1940 eller år 1941, med två respektive ett år; därigenom skulle perioden
för samtliga de fall, som regleras av 1941 års förordning i ämnet, komma
att löpa till utgången av år 1946.
Författningstekniskt torde ändringen böra ske genom en särskild tilläggsförordning
till 1941 års förordning i ämnet.
Skulle behov av ytterligare utsträckning av perioden framdeles uppkomma,
torde i samband med en dylik författningsändring böra upptagas frågan om
förlängning av perioden jämväl i fråga örn de fall, som regleras av 1942 och
1943 års författningar i ämnet. Anmärkas må att femårsperioden enligt 1942
års förordning utlöper med utgången av år 1946.
Det i departementspromemorian framlagda förslaget har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran i remissyttrandena. Länsstyrelsen i Malmöhus län har
uttalat, att det kunde synas som örn den ifrågasatta tidsfristen vore väl snäv,
men att å andra sidan så starka praktiska skäl talade för vad härutinnan föreslagits
att ingen befogad anmärkning borde kunna riktas däremot. Östergötlands
och Södermanlands handelskammare har för sin del anfört, att man
redan nu kunde förutse att den föreslagna tidsfristen skulle bliva för kort
för att kunna utnyttjas, varför handelskammaren ifrågasatte huruvida icke
perioden borde utsträckas ytterligare två år.
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
27
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån har — jämte det länsstyrelsen
tillstyrkt det i departementspromemorian framlagda förslaget — förklarat
sig vilja ifrågasätta, om det icke vore lämpligt att såsom villkor för rätt till
ytterligare uppskov föreskriva att ett belopp, svarande mot den uppskjutna
taxeringen, insattes hos riksbanken. Att så skedde kunde enligt länsstyrelsens
mening vara motiverat bland annat med hänsyn till angelägenheten av att
kontroll vunnes över att sådana till taxering kommande år uppskjutna belopp
icke bleve »bortglömda». Länsstyrelsen har vidare uttalat, att då skattens
förskjutning otvivelaktigt innebure en skatteförmån, det syntes skäligt att
någon ränta icke utginge på det i riksbanken deponerade beloppet.
Det av Sveriges redareförening framlagda förslaget har så tillvida förordats
i departementspromemorian att den period, inom vilken beskattning
skall ske, föreslagits ökad beträffande under år 1939 uppburna belopp med
tre år, beträffande under år 1940 uppburna belopp med två år och beträffande
under år 1941 uppburna belopp med ett år; vid bifall till nämnda förslag
skulle den period, inom vilken beskattning skall ske, för samtliga de
fall som regleras av 1941 års författning komma att utlöpa vid utgången av
år 1946 (motsvarande räkenskapsår). Det sålunda framlagda förslaget har
vunnit tillstyrkan eller lämnats utan erinran i samtliga remissyttranden.
Jämväl för egen del finner jag mig kunna tillstyrka detsamma. Skulle förhållandena
framdeles göra en ytterligare utsträckning av beskattningsperioden
önskvärd, torde i samband därmed böra övervägas att förlänga perioden
jämväl i fråga örn de fall, som regleras av 1942 och senare års författningar
i ämnet. Jag torde i detta sammanhang få erinra örn att i prop.
nr 242 till innevarande års riksdag framlagts förslag till bland annat förordning
med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år
1945 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling
vid avyttring av fartyg.
Enligt min mening föreligga icke tillräckliga skäl att nu föreskriva skyldighet
för vederbörande att verkställa deposition i riksbanken av belopp, för
vilket uppskov åtnjutes.
Fråga om utvidgad rätt för rederier att verkställa
fou davsättningar.
Sveriges redareförening har i sin förenämnda skrivelse den 14 januari 1944
lill en början anfört:
För vårt lands del är vidmakthållandet av vår handelsflotta vid minst
samma storlek och kvalitet som före kriget av den allra största betydelse för
att trygga tillförseln av vissa för vårt lands livsmedels- och råvaruförsörjning
nödvändiga varor samt för att säkerställa transporten av våra exportvaror
ävensom för att vårt land skall kunna hävda sin ställning på den internationella
fraktmarknaden.
Under kriget har den svenska handelsflottan på grund av totalförluster
av fartyg högst avsevärt minskats. Trots de betydande nybyggnaderna samt
Departements
chefen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
inköpen av fartyg från utlandet omfattade handelsflottan, som den 1 september
1939 bestod av 2 252 fartyg om tillhopa 1 616 740 bruttoton, den 1 september
1943 endast 2 080 fartyg om sammanlagt 1 363 558 bruttoton. En
minskning av handelsflottan under förenämnda tid har sålunda — trots ali
tanktonnaget under kriget ökat med 11 fartyg om 99 373 bruttoton — ägt
rum med 172 fartyg om 253 182 bruttoton. Örn hänsyn tages till beställda
men ännu ej levererade fartyg, beräknas den svenska handelsflottan under
år 1945 uppnå sin förkrigsstorlek. Att märka är emellertid, att därvid icke
räknats med några ytterligare fartygsförluster under kriget eller med några
förluster på grund av minfaran efter krigets slut. Ej heller har hänsyn tagits
till den normala avgången av fartyg på grund av förslitning eller tili
följd av behovet av flottans modernisering.
Av verkställd utredning framgår i fråga om avgånget och nytillkommet
tonnage under kriget, att grupperna trampfartyg i nordsjö- och oceanfart
samt malmfartyg i nordsjöfart äro sämst tillgodosedda med ersättningstonnage.
Under kriget har tramptonnaget på grund av krigsförluster minskats
med ca 150 000 bruttoton. Ersättningsbyggena och nybeställningarna av sistnämnda
tonnage hava icke varit av sådan omfattning, att de kunna uppväga
förlusterna av sagda tonnage. I fråga om linjetonnaget synes även ett underskott
komma att uppstå beträffande fartyg i nordsjöfart.
Om åldern av den svenska handelsflottan, sedd i sin helhet, gäller, att det
gamla tonnaget trots en pågående föryngringsprocess, nu representerar en
större andel än tidigare av handelsflottans hela bestånd. I regel plägar man
räkna med en ekonomisk livslängd för ångfartyg av 20 år. Fartyg med högre
ålder äro visserligen ej ekonomiskt oanvändbara för sjöfart, örn de äro väl
underhållna, men erfarenheten har visat, att under tider med låga fraktsatser,
det äldre tonnaget har svårt att konkurrera med det mera moderna tonnaget.
Den del av handelsflottan, som varit sysselsatt i trampfart, särskilt i nordsjöfart,
har den största anparten av gammalt tonnage. Fartyg i kontraktsfart
ävensom vissa grupper av fartyg i malmfart äro även gamla. Detsamma gäller
även om linjefartyg i nordsjö- och östersjöfart. Allra sämst är läget för
fartyg i inre fart och kustfart, där ca 87 procent av bruttotonnaget vid 1943
års början var så gammalt som 20 år och därutöver.
I fråga örn fartygens storlek hava ganska betydande förändringar i del
svenska tonnagets sammansättning ägt rum under kriget. Ångfartygstonnaget
har i stort sett för alla fartygsstorlekar minskats, medan däremot motortonnaget
i flertalet fall ökats. Minskningen av ångfartygstonnage i storlekarna
500 till 3 000 bruttoton uppgår till över 100 fartyg. Här är huvudsakligen
fråga om trampfartyg men även örn kontraktsfartyg och mindre linjefartyg,
vilka förstnämnda fartyg haft sin huvudsakliga sysselsättning med import
av kol och koks samt med export av trävaror och pappersmassa inom Östersjö-
och framför allt nordsjöområdet. Inom dessa grupper av fartyg hava
ersättningsbyggnader förekommit blott i ringa omfattning, varför ett tydligt
tonnageunderskott förefinnes inom dessa storleksgrupper.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att, örn man endast tager hänsyn
till de nuvarande fartygsförlusterna under kriget samt till nyanskaffningen
av tonnage under samma tid, vår handelsflotta inom ca två år kan
beräknas uppnå sin förkrigsnivå. Från denna utgångspunkt kan det synas,
som om inga särskilda åtgärder nu skulle behövas för att stimulera nybyggnadsverksamheten
på detta område. Tyvärr är emellertid läget annorlunda.
Så länge kriget alltjämt pågår men även under en väsentlig tid därefter
mäste man räkna med av kriget föranledda ytterligare fartygsförluster. Vidare
bör uppmärksammas, att vår handelsflotta, sedd i sin helhet, till sin samman
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
29
sättning och kvalitet för närvarande icke är jämförbar med förkrigsflottan.
Redan i det föregående har påvisats, att tramplonnaget under kriget betydligt
minskats, samt att ersättningsbyggena och nybeställningarna av detta tonnage
icke äro tillräckliga för att uppväga förlusterna därav. Ett icke ringa underskott
kan även beräknas uppkomma beträffande linjetonnage, sysselsatt i
nordsjöfart. Trots det nyanskaffade tonnaget utgör det gamla tonnaget nu en
större andel av den svenska handelsflottans hela bestånd än tidigare. Om
man härutinnan endast tager hänsyn till tramp- och kontraktslonnaget, finner
man situationen vara mycket otillfredsställande. Dessa fartygskategorier äro
nämligen i hög grad i behov av föryngring. Av de uppgifter, som finnas tillgängliga
angående det nuvarande världstonnaget, framgår, alt detta icke blott
ökats i förhållande till förkrigsnivån utan även till mycket stor del föryngrats.
Då erfarenheten visat, att vid riklig tonnagetillgång och låga frakter endast
de modernaste fartygen kunna drivas med vinst, är det ur fredsberedskapssynpunkt
av stor betydelse, att vår handelsflotta tillföres ersättning för såväl
förlorade som äldre fartyg. I detta sammanhang må även beaktas, att omkring
hälften av hela vårt utgående förkrigstonnage vid tidpunkten för den
s. k. skagerackspärrens tillkomst var sysselsatt utanför densamma. Dessa
fartygs oavbrutna verksamhet i trafik utanför spärren utan möjligheter till
erforderlig översyn och reparation har i hög grad minskat deras värde och
kommer att framtvinga behovet av en snabbare förnyelse eller i varje fall att
åsamka rederierna betydande kostnader för fartygens iståndsättande i fullt
driftsdugligt skick. Det senast anförda gäller även örn ett stort antal fartyg,
som på grund av omständigheterna måst sysselsättas i mycket intensiv trafik
innanför spärren, ehuru dessa fartyg icke varit särskilt lämpade för sådan
trafik, exempelvis de fartyg, som använts för befraktning av kol och malm.
På grund av det senast anförda är det även ur fredsberedskapssynpunkt av
behovet påkallat, att de under kriget förslitna fartygen iståndsättas i erforderlig
grad.
I redareföreningens promemoria anföres vidare:
Gällande beskattningsregler äro visserligen så utformade, att de avses skola
stimulera rederiföretagen att anskaffa nytt tonnage i stället för det förlorade.
Det är en allmänt känd sak, att nämnda regler i sin mån medverkat
till att vår handelsflotta kunnat tillföras nytt tonnage i så stor utsträckning
sorn hittills varit fallet. Uppmärksammas må emellertid, att det huvudsakligen
varit de större och redan vid krigets början väl konsoliderade rederierna,
som haft möjlighet att bidraga till anskaffandet av nytt tonnage. Annorlunda
förhåller det sig med rederier, som endast äga ett eller ett par
fartyg, och till denna grupp av rederiföretag är närmast att hänföra tramprederierna.
Sistnämnda rederier hava, såsom även framgår av den ovan
lämnade redogörelsen, i regel icke haft samma möjligheter som de större
rederierna att under kriget anskaffa ersättningsfartyg för de förlorade. De
försäkringsbelopp de mindre rederierna erhållit för krigsförlista fartyg, hava
på grund av gällande föreskrifter icke varit av den storleksordning, att sagda
rederier kunat inköpa likvärdiga fartyg till de förlorade eller än mindre teckna
kontrakt örn nya fartyg, alldenstund kostnaderna härför under radande
förhållanden äro mångfaldigt större än den uppburna försäkringssumman
för de förlorade fartygen. Härtill kommer att nämnda rederiers ekonomiska
ställning med få undantag icke varit sådan, att de haft tillräckligt stora
reserver, som kunnat utnyttjas såsom utfyllnad mellan anskalfningskostnaden
för nytt fartyg och det erhållna försäkringsbeloppet. Reglerna örn fri
avskrivning, som gjort det möjligt för de större rederierna alt skapa dolda
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 263
reserver, med vilka nyanskaffningen av fartyg delvis kunnat finansieras,
hava icke varit till samma gagn för de mindre rederierna. I den mån sistnämnda
rederiers fartyg varit helt avskrivna, vilket ofta varit fallet på
grund av trampfartygens höga ålder, hava dessa rederier till följd av den
nuvarande skärpta beskattningen fått vidkännas så stora skatteutgifter för
sina vinster under kriget, att relativt ringa belopp kunnat avsättas för framtida
nyanskaffning av förlorade fartyg. Reglerna örn rätt att vid taxering
till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond för inventarier äro i sin
nuvarande avfattning och med sin begränsade giltighet föga ägnade att
stödja rederierna i nu förevarande hänseende. Detsamma gäller även i fråga
om bestämmelserna angående rätt till avdrag för överpris och merkostnad
för sådana rederiföretag, som hava bunden avskrivning, enär de mindre rederierna
icke haft möjlighet att anskaffa ersättningstonnage och sålunda ej
kunna utnyttja sistberörda rätt till avskrivning.
Ehuru såsom förut nämnts gällande beskattningsregler avfattats med syfte
att bland annat stimulera rederiföretagens intresse att nyanskaffa erforderligt
tonnage bär likväl detta syfte ingalunda kunnat nås i den omfattning,
som måste anses vara nödvändig för att i tillräcklig grad befrämja
vår handelsflottas återupprättande och framtida utveckling. Med hänsyn
till vikten av att den svenska handelsflottan på samtliga de farvatten den
varit sysselsatt före kriget jämväl efter detsamma skall bliva fullt konkurrenskraftig
med de utländska handelsflottorna finner föreningen det vara
av den allra största betydelse, att sådana ändringar snarast vidtagas i våra
skatteförfattningar, att rederierna beredas möjlighet att verkställa betryggande
avsättningar för ovan angivna ändamål.
Redareföreningen har vidare beträffande bristerna i nu gällande lagstiftning
anfört:
Beträffande härefter frågan om nyanskaffning av tonnage för sådana fartyg,
som på grund av förslitning under kriget eller hög ålder rätteligen böra
utrangeras, får föreningen erinra örn, att det för närvarande saknas bestämmelser
i våra skatteförfattningar, enligt vilka denna fråga kan lösas på ett
tillfredsställande sätt. Enligt 1942 års förordning örn rätt att vid taxering
till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta
avdrag för avsättning till investeringsfond äro visserligen aktiebolag,
som tillgodonjuta fri avskrivning, berättigade att av årsvinsten skattefritt
avsätta visst belopp till investeringsfond för inventarier. Förutom förenämnda
begränsning i sagda rätt gäller även bland annat det villkoret, att avdraget
icke får överstiga 20 procent av beskattningsårets vinst samt ej heller
6 procent av aktiekapitalet. På grund av dessa inskränkningar i rätten
att avsätta medel för nyssnämnda ändamål ävensom villkoret att fonden
får tagas i anspråk endast efter medgivande av och vid den tidpunkt, som
av Kungl. Majit bestämmes, hava rederierna i allmänhet icke haft möjlighet
att med stöd av sagda föreskrift avsätta de belopp, som erfordras
för nu ifrågavarande nyanskaffning. Att märka är vidare, att uttryckliga
föreskrifter icke finnas därom, att ett rederiföretag äger rätt att av beskattningsårets
vinst avsätta medel för sådana reparationsarbeten å fartyg, som
ovan nämnts. Under nu rådande förhallanden nödgas därför rederier, som
befinna sig i den belägenhet, som förut omförmälts, redovisa större vinst
än som rätteligen bort ske i enlighet med den för beräkning av inkomst av
rörelse grundläggande principen, att varje beskattningsår bör svara för de
å detsamma belöpande driftskostnaderna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
31
I departementspromemorian anföres till en början i fråga om rederiernas
rätt att göra fondavsättningar:
Vad härefter angår redareföreningens förslag om utökad rätt för rederiföretagen
att verkställa skattefria avsättningar för blivande nybyggnader eller
reparationer av fartyg så är det självfallet av stor vikt för landet, att handelsflottans
kapacitet blir den bästa möjliga. Det bör i detta sammanhang
vidare beaktas, att rederinäringen ur de synpunkter, som bär komma i flaga,
intager en särställning, som i och för sig kan göra specialregler motiverade.
Rederiföretagen arbeta nämligen med ett fåtal förhållandevis dyra investeringsobjekt,
vilka äro underkastade betydande värdefluktuationer. Särskild
uppmärksamhet torde därför böra ägnas åt problemet att bereda rederiföretagen
möjligheter att verkställa erforderliga avsättningar för nybyggnader
och reparationer.
De nuvarande beskattningsreglerna torde, vad rederierna angår, få anses
mindre tillfredsställande dels därigenom att rätten att verkställa skattefria
avsättningar till investeringsfond för inventarier är förbehållen aktiebolag
och ekonomiska föreningar, som tillgodonjuta fri avskrivning å maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, dels därigenom att reglerna
icke medgiva avsättning till dyiik tond av tillräckligt stora belopp dels
ock därigenom att erforderlig hänsyn icke tages till behovet av avsättningar
i och för reparation av fartyg.
Med utgångspunkt från vad sålunda anförts och i huvudsaklig anslutning
till de i redareföreningens skrivelse framlagda förslagen föreslås i departementspromemorian
att den som bedriver rederirörelse med äng- eller motorfartyg
i utrikes fart skall äga rätt att vid taxering göra avdrag för avsättning
till investeringsfond för fartyg, att avsättning till dylik fond må ske
dels för framtida anskaffning av ersättningslonnage och dels för underhållsoch
reparationsarbeten å fartyg, att årliga avsättningen för förstnämnda ändamål
må utgöra högst fem procent av den beräknade kostnaden för framtida
anskaffning av ersättningstonnage för fartyg, som förlorats efter den
1 september 1939 eller som på grund av ålder eller förslitning utrangerats
efter nämnda dag eller som avses skola av sådan anledning utrangeras så
snart ersättningstonnage kan anskaffas, att avsättning för underhålls- och
reparationsarbeten å fartyg årligen må ske med högst 20 kronor för ton d. w.
eller, såvitt angår fartyg som under beskattningsåret uteslutande gått i trafik
mellan främmande länder, 40 kronor för ton d. w., dock att avsättningen för
visst beskattningsår icke må för ett och samma fartyg överstiga 100 000 kronor
eller, såvitt angår fartyg som under beskattningsåret uteslutande gått i
trafik mellan främmande länder, 200 000 kronor, samt att under det beskattningsår,
för vilket taxering verkställes år 1944, avsättning till framtida
anskaffning av ersättningstonnage må ske med högst fyra gånger det belopp,
som enligt vad nyss sagts årligen må för sådant ändamål avsättas.
I departementspromemorian framhålles sammanfattningsvis, att en reform
enligt nyss angivna linjer icke i princip innebure ett avstående av skatt utan
—• i likhet med gällande regler örn investeringsfonder — endast innebure
att visst år uppkommen vinst i skattehänseende hänfördes till visst senare år
för att då utnyttjas för verkställande av — i och för sig fullt legitima —
avskrivningar. En ur allmän synpunkt gynnsam följd av reformens genom
-
32
Kungl. Maj-.ts proposition nr 263.
förande skulle bliva afl rederierna kunde, utan att vid sitt ståndpunktstagande
influeras av skattehänsyn, låta anstå med kontrakterande av nybyggnader
respektive med utförande av reparationer till en senare tidpunkt, då tillgången
på arbetskraft och materialier vore bättre än vad för närvarande vöre
fallet.
Beträffande den tekniska utformningen av de ifrågasatta nya avdragsreglerna
anföres vidare i departementspromemorian:
Enligt det framlagda förslaget skulle bestämmelserna angående investeringsfond
för nybyggnad av respektive reparations- och underhållsarbeten å
fartyg komma att väsentligt skilja sig från bestämmelserna angående investeringsfond
för inventarier och varulager; betydande skiljaktigheter skulle
komma att föreligga såväl beträffande den krets av skattskyldiga, vilken
skulle äga verkställa fondavsättningar av ifrågavarande slag, som beträffande
de belopp, vilka högst skulle få avsättas för ändamålet i fråga. Detta
torde böra föranleda att fondavsättningarna för fartyg författningsmässigt behandlas
som ett särskilt slag av fondavsättningar; förslagsvis torde dessa fonder
kunna betecknas såsom »investeringsfonder för fartyg». Bestämmelserna
angående de nya fonderna torde emellertid böra inarbetas i 1942 års förordning,
detta för alt icke det ifrågavarande författningskomplexet skall bliva
än mer svåröverskådligt.
Det i departementspromemorian framlagda förslaget har i princip tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i samtliga remissyttranden med undantag
för det av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avgivna.
Av de i remissyttrandena gjorda principuttalandena må följande här återgivas.
Kammarrätten har uttalat, att kammarrätten funne fog föreligga för en
lagstiftning, som beredde rederiföretagen särskilda möjligheter till avsättningar
för framtida anskaffning och reparation av fartyg.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har yttrat, att eftersom de nuvarande beskattningsreglerna
i fråga örn rederierna torde få anses mindre tillfredsställande
och redareföreningen förebragt goda skäl för en ändring härutinnan,
länsstyrelsen tillstyrkte de föreslagna ändringarna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:
Vad angår av redareföreningen i övrigt gjorda framställningar, få dessa
principiellt anses synnerligen välgrundade. Det måste vara ett betydande statsintresse
icke blott att handelsflottan icke försämras eller förminskas, utan
jämväl att den förbättras och ökas. Att enbart vidmakthålla densamma vid
förkrigsnivå torde nämligen i realiteten vara likställt med tillbakagång. Fartyg
äro ju, liksom allt annat, underkastade utveckling och den handelsflotta,
som en gång efter krigets slut kommer att insättas i den internationella sjöfarten,
är tämligen säkert av helt annan kvalitet än den som förefanns vid
krigsutbrottet. För att kunna möta denna konkurrens måste givetvis även den
svenska handelsflottan hava följt med i moderniseringar och förbättringar.
Emellertid stöter det på icke obetydliga svårigheter att giva form åt den
skattelindring, varav rederierna för berörda ändamål äro i behov. Att den
lämpligaste formen härför är att medgiva skattefria fondavsättningar, torde
knappast kunna ställas i tvivelsmål. Även synes det mycket välbetänkt att
dessa avsättningar föreslagits att avse såväl nybyggnader av fartyg som reparations-
och underhållskostnader.
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
33
Kommerskollegium har i sitt yttrande anfört:
De ändringar i 1942 års förordning, som föreslås, avse i huvudsak att bereda
rederiföretagen utvidgad rätt till skattefria avsättningar. Förslaget är
föranlett av en tidigare framställning av redareföreningen om bland annat
rätt för alla rederiföretag, oberoende av örn de åtnjuta rätt till fri avskrivning
eller ej, att skattefritt avsätta medel till investeringsfond för nyanskaffning
eller reparation av fartyg. Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av de näringsorganisationer, som yttrat sig, ehuru vissa tillägg
och jämkningar förordats.
Med hänsyn till betydelsen för hela vårt näringsliv och för folkförsörjningen
av att handelsflottan vidmakthålles och utvidgas och till de svårigheter
och hinder, som nu föreligga härför, måste det anses angeläget, att beskattningsreglerna
utformas så, att rederiföretagen i önskvärd utsträckning
kunna utnyttja sina nuvarande vinster för framtida nybyggnader och reparationer.
Det framlagda förslaget synes i stort sett väl tillgodose sjöfartsnäringens
intresse härutinnan, och kollegium tillstyrker, att en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med förslaget genomföres.
Skånes handelskammare har gjort följande principuttalande:
I fråga om de i promemorian innefattade förslagen till utvidgning av rederiföretagens
rätt att göra avsättningar till investeringsfonder vill handelskammaren
till en början uttala sin tillfredsställelse över den förståelse för sjöfartsnäringens
förhållanden, som utmärker promemorian. Med tanke på handelsflottans
betydelse för tryggande av vår framtida råvaruförsörjning och
export och på den nyckelposition, som sjöfarten måste komma att intaga i
fråga om vårt lands efterkrigspolitik, är det också av utomordentlig betydelse,
att skattelagstiftningen på detta område blir så utformad, att den icke lägger
hinder i vägen för rederiföretagens anskaffning av nya fartyg eller motverkar
företagens strävanden att genom reparationer upprätthålla det nuvarande
fartygsbeståndets sjöduglighet och tekniska standard. Även om handelskammaren
måste vitsorda, att de förslag till författningsändringar rörande
rederiföretagens beskattning, som i promemorian framföras, under förhandenvarande
omständigheter innebära en i stort sett lycklig lösning av
förevarande problem, vill handelskammaren dock ifrågasätta, huruvida icke
lagstiftaren i vissa punkter borde kunna gå längre än vad sålunda föreslagits.
Handelskammaren i Göteborg har uttalat följande:
Vad angår Sveriges redareförenings skrivelse med förslag till ändringar i
gällande skatteförfattningar i syfte alt få landets handelsflotta förnyad och
försatt i fullt konkurrenskraftigt skick under tid och på sätt som ansåges mest
gagnelig! ur allmänekonomisk synpunkt, vill handelskammaren livligt instämma
i de önskemål som i skrivelsen framförts. De spörsmål angående nybyggnader
av fartyg för den svenska rederinäringen och reparationer av handelsflottan
tillhörande redan befintliga fartyg, som av redareföreningen beröras
i dess skrivelse, äga enligt handelskammarens mening utomordentlig
betydelse ej blott för den svenska rederinäringen ulan för hela vårt lands
näringsliv. Det är därför — såsom även i promemorian framhålles — befogat,
all i skattehänseende och i fråga örn avsättningar lill investeringsfonder
införa sådana särbestämmelser för rederiföretagen, som av redareföreningen
påyrkats. Den utformning som i promemorian och de därvid fogade förslagen
till författningsändringar givits dessa särbestämmelser förefaller i stort
sett all på ett ändamålsenligt siilt tillgodose de av redareföreningen framförda
önskemålen. Handelskammaren vill därför kraftigt tillstyrka alt de på
detta område föreslagna bestämmelserna bringas lill genom förande.
Hiliana till riksdagens protokoll 19Vi. 1 sand. Nr 203. 3
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. ha — jämte det att delegerade
understrukit, att den nuvarande tidsbegränsade lagstiftningen snarast
borde utbytas mot en förordning av permanent karaktär samt att önskemålen
om en effektivisering av lagstiftningen i promemorian tillgodosetts allenast
såvitt anginge rederinäringen — anfört:
Såsom av Sveriges redareförenings i promemorian återgivna framställning
framgår äro de fonderingar för handelsflottans ersättande och underhåll,
som de i detta hänseende föreslagna bestämmelserna avse att möjliggöra,
nödvändiga för tryggande av vår framtida råvaruförsörjning och export. Under
förutsättning att lagstiftningen i tillräcklig utsträckning blir utnyttjad
av rederiföretagen bör härigenom den fara för folkförsörjningen och den
industriella utvecklingen efter kriget, som en tonnagebrist skulle innebära, i
betydande utsträckning bliva undanröjd. De beträffande rederiföretagen föreslagna
bestämmelserna äro därför av stort värde icke blott för rederinäringen
utan jämväl för näringslivet i dess helhet och vi förorda den i detta
hänseende föreslagna utvidgningen av förevarande lagstiftning.
Sveriges redareförening har förklarat sig vara övertygad om att, därest förslaget
-— med vissa modifikationer — genomfördes, denna reform komme att
bliva till stort gagn för såväl det allmänna som de svenska näringsföretag,
vilka för import eller export av varor vore beroende av att de svenska rederiföretagen
ägde tillgång till erforderligt och konkurrenskraftigt tonnage.
Kooperativa förbundet har för sin del förklarat sig vilja livligt tillstyrka
det i departementspromemorian framlagda förslaget. Det vöre enligt förbundets
mening uppenbart, att många rederiföretag numera hade stort behov
av att få medel tillgängliga för såväl blivande nybyggnader som för klassning
av fartyg, särskilt sådana som gått i trafik utanför den s. k. Skagerackspärren.
Av de hörda myndigheterna och organisationerna har, såsom förut nämnts,
endast länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ställt sig i princip avvisande
till förslaget. Länsstyrelsen har till utveckling av sin ståndpunkt anfört:
När i författningen herodes möjlighet att till kommande år förskjuta intäkt,
som uppstått genom förlust eller avyttring av fartyg, har därigenom skapats
utväg för rederiföretagen att uppskjuta taxering till dess ersättningsanskaffning
sker. Att under sådana förhållanden skapa ytterligare tillfälle till
uppskov genom avdragsrätt för ökade avsättningar till investeringsfonder,
finner länsstyrelsen dock icke vara av klart behov påkallat. Ej heller är länsstyrelsen
övertygad om att det finnes tillräckliga skäl tillmötesgå rederinäringens
krav på ökade möjligheter att göra skattefria avsättningar till investeringsfond
på grund av eflersuttna reparationer. Ihågkommas bör nämligen,
att de rederier, vilka hava fri avskrivning, kunna inom ganska vida
gränser nedskriva sitt tonnage, så att all nödig hänsyn bliver tagen till den
ökade slitningen på grund av forcerad drift etc. De rederier, vilka hava bunden
avskrivning, kunna även, enligt stadgad praxis, få den ökade slitningen
beaktad genom erforderliga variationer i avskrivningsplanen. I promemorian
motiveras den föreslagna ändringen bl. a. med att rederierna härigenom skulle
få anledning låta anstå med kontraherande av nybyggnader, respektive med
utförande av reparationer till en senare tidpunkt, då tillgången på arbetskraft
och materialer kan bliva bättre än för närvarande är fallet, utan att
vid sina dispositioner påverkas av skattehänsyn. Häremot kan dock uttalas
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
35
deli meningen, att om rederierna, genom att verkställa reparationer eller kontrahera
nybyggnader anse sig få särskilt stora skatteförmåner och av denna
anledning äro benägna att sätta i gång dyrbara, men nr allmän synpunkt
icke önskvärda företag, så är detta ett förhållande, som måste tillrättaläggas
icke genom att skapa ytterligare skatteförmåner, utan tvärtom genom att beskära
de skatteförmåner, som möjligen följa med igångsättande av sådant
företag. På grund härav anser sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka förslaget
i vad det avser avdragsrätt för avsättning till investeringsfond för fartyg.
I det av Överståthållarämbetet såsom eget utlåtande åberopade yttrandet av
taxeringsinspektören Sven Holdo har denne — dock utan att för den skull
avstyrka det i departementspromemorian framlagda förslaget — framställt
vissa anmärkningar beträffande detsamma. I yttrandet anföres sålunda:
Innan jag övergår till några enskilda detaljer i förslaget, synes det mig
vara nödvändigt att bringa under diskussion ett spörsmål, som icke torde
kunna förbigås vid ett ställningstagande till ifrågavarande förslag till lagstiftning
och vilket spörsmål kan antagas bliva särskilt aktuellt vid taxeringen.
Rådande oklarhet huruvida enligt gällande rätt skattskyldig äger att vid
taxeringen tillgodonjuta avdrag för gjorda avskrivningar å såsom tillgång
bokfört leveranskontrakt å fartyg har medfört, att beskattningsnämnderna
inom en del län ansett sådan rätt föreligga och därför allmänt medgivit avdrag
vid taxeringarna för nedskrivningarna, medan inom andra län återigen
avdrag i dylikt hänseende i vissa fall förvägrats.
På grund av nämnda förhållanden uppkommer frågan huruvida förekomsten
av leveranskontrakt varå nedskrivning skett och avdrag medgivits
vid taxeringarna skall utesluta rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond
för ersättningstonnage, eller örn avdrag för avsättning till investeringsfond
skall få ske alldeles oberoende av huruvida redan avdrag för nedskrivning
å kontrakt tillgodonjutits vid taxeringarna. Det torde väl få anses uteslutet
att avdrag för anskaffande av visst ersättningstonnage skall få göras
både i form av nedskrivning å kontrakt och såsom avsättning till investeringsfond.
Då härtill kommer rätten att uppskjuta beskattningen av utfallande
försäkringsbelopp och försäljningsbelopp till senare år, varigenom
möjliggöres att använda desamma till nedskrivning av under senare år anskaffat
ersättningstonnage, kan ett och samma planerade ersättningsbygge
samtidigt nedskrivas på tre olika vägar.
Med andra ord. Skall t. ex. ett rederi, vilket såsom tillgång bokfört tecknat
kontrakt om leverans av ett fartyg, vilket t. ex. på grund av ett varvs leveranssvårigheter
eller på grund av materialbrist kan levereras först någon
gång efter krigets slut, vara berättigat att tillgodonjuta avdrag för såväl gjord
nedskrivning å kontraktet — sådant avdrag kan redan ha tillgodonjutits vid
tidigare års taxeringar med avsevärda belopp — som för avsättning till investeringsfond
för framtida nyanskaffning eller skall avdrag medgivas antingen
i form av nedskrivning av leveranskontrakt eller för avsättning til! investeringsfond
enligt den föreslagna förordningen? Förenämnda spörsmål synes
mig vara av så stor betydelse, att detsamma i detta sammanhang måste lösas.
Såsom i departementspromemorian anförts är det av vikt för landet, att Departementshandelsflottans
kapacitet blir den bästa möjliga. Såväl med hänsyn lill rederi- chefen.
näringen som till folkförsörjningen och näringslivets intressen överhuvud
taget torde det vara önskvärt, att beskattningsreglerna så utformas, alt redo
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
riföretagen i erforderlig utsträckning kunna utnyttja sina nuvarande vinster
för anskaffning av ersättningstonnage och för underhålls- och reparationsarbeten
å fartyg.
Mot det i departementspromemorian framlagda förslaget om utvidgning
av avdragsreglerna har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — den enda
av de i ärendet hörda myndigheterna och organisationerna, som förklarat sig
icke kunna tillstyrka förslaget — anfört att rederiföretagen redan enligt gällande
lagstiftning ägde njuta uppskov med beskattning av sådan intäkt, som
utgjordes av försäkringsbelopp för förlorat respektive köpeskilling för avyttrat
fartyg; länsstyrelsen hade med hänsyn härtill icke funnit det vara av
klart behov påkallat att skapa ytterligare tillfälle till uppskov genom ökad
avdragsrätt för avsättningar till investeringsfonder. Emellertid må framhållas,
att länsstyrelsens uttalande icke kan åberopas som skäl mot den ifrågasatta
lagstiftningen överhuvud taget; anmärkningens räckvidd är begränsad till
de fall, då förutsättningar föreligga för tillämpning av det av länsstyrelsen
åsyftade uppskovsförfarandet d. v. s. då fartyg förlorats eller avyttrats. Med
avseende å övriga fall och särskilt med tanke på de s. k. tramprederierna
torde däremot ur nyss angivna synpunkter den ifrågasatta lagstiftningen alltjämt
få anses behövlig och önskvärd. Jag anser mig därför böra tillstyrka
det i promemorian framlagda förslaget, dock med de inskränkningar som
framgå av vad i det följande sägs.
De enligt promemorian föreslagna nya avdragsreglerna och de av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län åsyftade äldre bestämmelser, enligt vilka
skattskyldig må åtnjuta uppskov med beskattning av ersättning för förlorat
fartyg respektive av köpeskilling för avyttrat fartyg, ha samma syftemål
nämligen att möjliggöra uppskov med beskattningen till dess nytt
fartyg anskaffats och den skattskyldige därigenom beretts erforderliga
avskrivningsmöjligheter. Med hänsyn härtill är det önskvärt att de ifrågasatta
nya bestämmelserna så utformas, att de icke bli tillämpliga
vid sidan av de tidigare meddelade uppskovsbestämmelserna eller med
andra ord att bestämmelserna så utformas att icke den skattskyldige i
vissa fall beredes dubbel förmån. Enklast torde detta kunna åstadkommas
genom en bestämmelse enligt vilken avdrag för avsättning till investeringsfond
för fartyg i nu ifrågavarande fall må ske endast i den mån det belopp,
varmed avdrag eljest kunnat medgivas, överstiger det belopp, med vars beskattning
uppskov åtnjutes enligt nyssberörda bestämmelser.
Överståthållarämbetet har fäst uppmärksamheten på det förhållandet att
vissa beskattningsnämnder medgivit avskrivning å leveranskontrakt å fartyg;
ämbetet har vidare uttalat att frågan huruvida ett rederi skulle vara berättigat
att tillgodonjuta avdrag både för dylik avskrivning och för avsättning
till investeringsfond för fartyg vore av så stor betydelse, att frågan
måste lösas i nu förevarande sammanhang. Med hänsyn till ämnets beskaffenhet
anser jag mig emellertid böra begränsa mig till vissa mera allmänna
uttalanden i saken. Det bör sålunda enligt min mening icke ifrågakomma att
utan direkt stöd av författningarna i avskrivningshänseende i och för sig lik
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
37
ställa fartyg med leveranskontrakt å fartyg. Av lagstiftningens allmänna
grunder torde vidare följa att, även örn det bokföringsmässigt är riktigt att
med hänsyn till den antagliga prisutvecklingen skriva bort viss del av den
kontrakterade köpeskillingen för ett fartyg och avskrivning på grund av
köpekontraktet av sådan anledning skulle kunna medgivas, dylik avskrivning
i allt fall icke kan komma i fråga, därest den skattskyldige genom avsättning
till investeringsfond för fartyg täckt — och erhållit avdrag för —
det överpris, för vilket avskrivning på grund av kontraktet eljest skulle
kunnat ske. Jag finner det sålunda, även utan särskilt stadgande därom,
uteslutet att avdrag samtidigt skulle beträffande visst fartyg medgivas dels
för avsättning till investeringsfond för fartyg och dels för avskrivning med
samma belopp på grund av leveranskontrakt rörande ersättningstonnage för
fartyget.
Har kontrakt rörande ersättningstonnage slutits redan år 1943 eller tidigare,
torde detta i allmänhet innebära antingen att något egentligt behov av
att utnyttja en sådan avdragsrätt, som genom de nya bestämmelserna avses
skola tillskapas, icke föreligger (med hänsyn till att avskrivning på grund av
kontrakt medgivits eller av annan orsak) eller att avdragsrätten icke skulle
kunna utnyttjas av den anledningen att uppskov med beskattning av försäkringsersättning
eller köpeskilling för äldre fartyg åtnjutes. Med hänsyn
härtill och i syfte att befordra enkelhet vid tillämpningen förordar jag en
sådan begränsning av de föreslagna nya bestämmelserna, att rätt till avdrag
för avsättning till investeringsfond för anskaffning av ersättningstonnage för
visst fartyg icke skall föreligga, därest de skattskyldige redan år 1943 (motsvarande
räkenskapsår) eller tidigare slutit kontrakt om leverans av ersättningstonnage
för fartyget i fråga.
Fråga om vilka rederier avdragsrätten bör tillkomma.
Sveriges redareförening framhåller i sin skrivelse att, örn de föreslagna
bestämmelserna skulle bliva till gagn för de mindre rederierna och särskilt
för tramprederierna, vilka i regel icke kunnat nyanskaffa erforderligt tonnage,
den föreslagna avdragsrätten borde tillkomma alla rederiföretag oberoende
av om de åtnjöte fri avskrivning eller ej.
I departementspromemorian anföres i nu förevarande hänseende:
I åtskilliga fall, där behov av skattefria avsättningar för nybyggnad eller
reparation av fartyg föreligger torde vederbörande enligt nu gällande regler
vara utesluten från möjligheten att göra dylika avsättningar. Detta gäller
dels i fråga om sådana rederiaktiebolag och ekonomiska föreningar, som
icke tillgodonjuta fri avskrivning, dels ock i fråga örn rederiföretag som drivas
i form av partrederi eller av enskild (fysisk) person. Den nu gällande
begränsningen till sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar, som tillgodonjuta
fri avskrivning, motiverades vid lagstiftningens tillkomst med att
hithörande regler hade nära samband med rätten till fri avskrivning och
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 263-
att rätten att verkställa skattefria fondavsättningar i viss mån vore att betrakta
som en konsekvens av en följdriktig utbyggnad av rätten till fri avskrivning.
Då systemet senare utbyggdes med fonder för arbeten i gruva
respektive för ersättande av förkrigslager, uppställdes däremot icke såsom
förutsättning för rätt att upplägga dylika fonder att vederbörande tillgodonjöte
fri avskrivning. I fråga örn investeringsfond för arbeten i gruva uttalades,
att en utvidgning till att omfatta även aktiebolag och ekonomiska föreningar,
som ej hade rätt till fri avskrivning beträffande inventarier, icke
behövde väcka större betänkligheter, eftersom de utgifter, för vilka de avsatta
medlen skulle få användas, torde vara för varje skattskyldig avdragsgilla
såsom löpande omkostnader. Vad åter angick investeringsfonder för ersättande
av förkrigslager anfördes, att det läge i sakens natur att den förmån,
som avsåges beträffande anskaffning av ersättningslager, även borde
kunna tillkomma skattskyldig fysisk person, varför begränsningen till juridiska
personer med fri avskrivningsrätt borde bortfalla i fråga om sådan
fondavsättning.
Vad rederirörelsen angår torde det vara klart, att lagstiftningen skulle på
ett effektivare sätt fylla sin uppgift, därest begränsningen till juridiska personer
med rätt till fri avskrivning å inventarier borttoges. Det lärer nämligen
förhålla sig så, att åtskilliga rederiaktiebolag icke tillgodonjuta dylik
rätt; därtill kommer att en del rederiföretag, som i övrigt äro av beskaffenhet
att böra få tillgodonjuta förmånen att göra skattefria fondavsättningar,
drivas i form av partrederier eller av enskild (fysisk) person och sålunda
överhuvud icke kunna ifrågakomma till dylik förmån. Med hänsyn härtill
och då rederiernas fondmedel — såsom i det följande sägs -—- i huvudsak
avses skola användas för avskrivning av överpris å nybyggda fartyg eller
för reparations- och underhållsarbeten å fartyg, d. v. s. för ändamål som
torde vara avdragsgilla, lärer det vara försvarligt att för rederierna eftergiva
kravet på rätt till fri avskrivning såsom förutsättning för rätten att göra
skattefria avsättningar. För övrigt må framhållas, att medgivandet av rätt
till skattefria fondavsättningar i själva verket jämväl innebär ett medgivande
att i motsvarande mån tillgodonjuta fri avskrivning; konstituerandet av rätt
till skattefria fondavsättningar kräver sålunda icke med nödvändighet att
vederbörande redan dessförinnan äger tillgodonjuta fri avskrivning.
Även om skäl sålunda icke torde föreligga att för rederiernas del vidhålla
kravet på rätt till fri avskrivning å inventarier såsom förutsättning för rätten
att verkställa skattefria fondavsättningar, är därmed icke sagt, att varje
rederiföretag bör tillgodonjuta sistnämnda förmån. De skäl, som i detta
sammanhang kunna åberopas till stöd för en uppmjukning och utvidgning
av lagstiftningen på ifrågavarande område, torde sålunda icke alls eller i
allt fall endast i mindre mån göra sig gällande med avseende å sådana rederiföretag,
som bedriva inrikes passagerartrafik. Ej heller torde det vara lämpligt
att låta de föreslagna utvidgade bestämmelserna bliva tillämpliga i fråga
örn alla de småföretag, som bedriva fraktfart med segelfartyg eller motorseglare
eller som endast bedriva inrikes fraktfart. De utvidgade bestämmel
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
39
serna torde sålunda böra äga tillämpning endast beträffande företag, som
bedriva rederirörelse med äng- eller motorfartyg i utrikes fart; i fråga örn
dylika företag böra bestämmelserna däremot äga tillämpning oavsett om
rörelsen bedrives i form av aktiebolag eller ekonomisk förening (med eller
utan rätt till fri avskrivning å inventarier) eller i form av partrederi eller
av enskild (fysisk) person.
Det i promemorian framlagda förslaget har vid remissförfarandet i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Kammarrätten har i denna del anfört:
Mot vad i promemorian anförts till stöd för ett eftergivande av kravet på
rätt till fri avskrivning såsom förutsättning för rätten alt göra skattefria
avsättningar, har kammarrätten intet att erinra. Härtill kommer att de rederiföretag,
som, om lagstiftningen genomföres, kunna förmodas komma att använda
sig av densamma, troligen — oavsett örn de kunnat erhålla rätt till
fri avskrivning eller ej — ha en sådan bokföring, att nödig kontroll kan upprätthållas.
Å andra sidan har kammarrätten icke heller någon invändning
att göra mot den i promemorian föreslagna begränsningen till sådana skattskyldiga,
som bedriva rederirörelse med äng- eller motorfartyg i utrikes fart.
Kammarrätten vill emellertid framhålla, att det framlagda förslaget till ändring
i 1942 års förordning icke klart utsäger, huruvida och i vilken utsträckning
sådana rederiföretag, som bedriva rederirörelse med äng- eller motorfartyg
i såväl utrikes som inrikes fald, äro berättigade till avdragsgilla avsättningar.
Länsstyrelsen i Kalmar län har föreslagit att avdragsrätt borde tillkomma
jämväl rederier, som bedreve sjöfart endast med motorseglare. Länsstyrelsen
anför härom:
Förslaget om rätt för rederiföretagen att verkställa skattefria avsättningar
för blivande nybyggnader eller reparationer av fartyg synes bygga på i och
för sig godtagbara principer. Med den avfattning förslaget givits torde emellertid
resultatet bliva, att endast en viss kategori av rederinäringens företag,
nämligen de medelstora företagen med i huvudsak s. k. tramptonnage, gynnas
av den tänkta lagstiftningen, vilket måhända varit avsett, men som icke
desto mindre kan giva anledning till berättigat klander.
Det torde sålunda kunna ifrågasättas, huruvida icke de rederiföretag, vilkas
fartygsbestånd normalt uteslutande utgöras av motorseglare, borde kunna
i viss''utsträckning anses förtjänta av liknande förmåner som dem, vilka
enligt förslaget tillförsäkrats vissa andra rederiföretag. En stor del av de
fartyg, som dessa mindre rederiföretag äga, fylla ett ur den allmänna samfärdselns
synpunkt mycket betydelsefullt behov och det förefaller med
hänsyn härtill icke opåkallat, att nu berörda rederier komme i åtnjutande
av de möjligheter till förnyelse och underhåll av fartygsbeståndet, som förslaget
till förordning innebär. Icke minst för Kalmar län skulle detta hava
en mycket stor betydelse, då här för närvarande äro registrerade 165 st. motorseglare
örn ca 13 300 bruttoregisterton, vilket torde motsvara ca 20 000 ton
d. w. Dessa motorseglare äro till allra största delen sysselsatta i utrikes fart,
och behovet av förnyelse av detta fartygsbestand är stort, da medelåldern för
fartygen ej understiger 35 år, vilket är väsentligt mera än lör äng- eller motorfartygen.
Så långt materialtillgångarna medgiva pågår emellertid nybyggnad
av motorseglare för ersättande av äldre sådana fartyg, och det vöre ur
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
det allmännas synpunkt säkerligen värdefullt, om dessa nybyggnader ytterligare
kunde främjas genom de nu föreslagna bestämmelserna.
Om länsstyrelsens i denna del framförda synpunkter kunna anses förtjänta
av beaktande, synes dock en viss nedre gräns böra bestämmas för rätten
till skattefri avsättning till investeringsfond såvitt angår nu berörda fartyg,
och tillåter sig länsstyrelsen i sådant avseende föreslå, alt avdragsrätt
endast bör ifrågakomma för sådana i utrikes fart gående motorseglare, vilkas
lastkapacitet icke understiger 100 ton d. w.
I några yttranden göres gällande, att avdragsrätt borde tillkomma jämväl
rederier, som dreve endast inrikes sjöfart.
Sålunda anför länsstyrelsen i Hallands län:
Enligt förslaget bör avdragsrätt endast medgivas företag, som bedriva rederirörelse
med äng- eller motorfartyg i utrikes fart. Då emellertid behovet
av skattefria avsättningar icke torde vara mindre för rederirörelser, som bedriva
inrikes passagerartrafik eller som med små fartyg, segelfartyg’eller motorseglare
idka inrikes fraktfart, anser länsstyrelsen, att rätten till skattefri
avsättning till investeringsfond borde utsträckas att gälla jämväl dylika
mindre segelfartyg. Det torde för övrigt i en del fall vara ganska svårt att
avgöra huruvida ett fartyg går i utrikes fart eller ej. Många redare låta nämligen
sina båtar gå i både inrikes och utrikes fart. Genom den föreslagna
begränsningen till fartyg i utrikes fart synes de större rederiföretagen även
bli mera gynnade än de mindre, vilket ej torde vara avsikten med förslaget.
På grund härav synes det vara mera rättvist att tillerkänna samtliga rederier,
som äga fartyg av en viss storleksordning, förslagsvis 200 ton d. w.
och därutöver, rätt till nämnda avdrag. Förordningen bleve därigenom även
lättare att tillämpa.
Kommerskollegium anför i denna del:
Beträffande bestämmelsen i 1 § sista stycket att rätt till avsättning till investeringsfond
för fartyg skulle tillkomma endast den, som bedriver rederirörelse
med äng- och motorfartyg i utrikes fart, har redareföreningen med
hänsyn till rederiföretag, som bedriver rederirörelse i såväl utrikes som inrikes
fart, förordat sådan komplettering av stadgandet, att därav framgår, att
avdragsrätt tillkommer även nyssnämnda företag, eller uttryckligt angivande
härav i motiveringen. Föreningen Sveriges inrikessjöfart har, under framhållande
av att de skäl, som anförts till stöd för den föreslagna rätten till
avsättningar för fartyg i utrikes fart, i lika hög grad kunna åberopas för
inrikes sjöfartens del, hemställt, att rederier, som bedriva inrikes passageraroch
godstrafik med äng- eller motorfartyg, måtte tillerkännas rätt till avsättningar
under samma villkor som föreslagits i fråga om rederirörelser
med fartyg i utrikes fart. En dylik utvidgning av rätten till avsättningar bär
förordats även av handelskammaren i Gävle, och handelskamrarna i Malmö
och Orebro ha tillstyrkt, att rätt till avsättning medgives för fartyg i inrikes
fraktfart.
För egen del vill kollegium framhålla, att även örn fartyg i inrikes fart
icke äro utsatta för samma risker som de fartyg, vilka nyttjas i utrikes trafik,
och för de förra fartygen icke heller föreligga lika stora svårigheter i
fråga om underhållet som beträffande de senare, äro dock under nuvarande
förhållanden även för inrikes sjöfarten möjligheterna att vidmakthålla tonnaget
begränsade. Det synes kollegium därför väl motiverat, att även denna
sjöfart i viss utsträckning kommer i åtnjutande av en utvidgad rätt till avsättning
till investeringsfonder. Därest en allmän rätt till avsättning för rederier
icke anses böra genomföras, torde en lämplig avgränsning av de fartyg
i inrikes fart, för vilka rätt till avsättning närmast får anses påkallad, kunna
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
41
vinnas genom att rätten tilt avsättning begränsas till äng- och motorfartyg
av viss storlek, förslagsvis 200 bruttoregisterton.
I detta sammanhang har kommerskollegium jämväl upptagit till behandling
frågan om utvidgning av rätten att göra avdrag för avsättningar till
investeringsfond för byggnader respektive för inventarier och varulager till
att gälla även för andra än bolag och föreningar med fri avskrivningsrätt.
Kommerskollegium anför härom:
Delegerade för industriförbundet m. fl. lia föreslagit, att i samband med
förevarande ändring av 1942 års förordning rätt till avdrag för avsättning
till investeringsfond för byggnader samt till investeringsfond för inventarier
och varulager, vilken rätt enligt gällande bestämmelser tillkommer endast
svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening, som tillgodonjuter fri
avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier,
måtte tillerkännas även andra juridiska personer samt enskilda rörelseidkare,
under förutsättning att den skattskyldiges räkenskaper äro förda
med sådan ordning och reda, att tillbörlig kontroll kan utövas. Till delegerades
ifrågavarande förslag har grossistförbundet anslutit sig. Samma förslag
har framförts även av handelskamrarna i Visby och Örebro samt köpmannaförbundet.
Genom den av delegerade m. fl. föreslagna utvidgningen av rätten till avdrag
för avsättning till investeringsfonder skulle, såsom delegerade framhållit,
vinnas en enhetlig behandling av de olika grupperna av skattskyldiga, och
lagstiftningen skulle också därigenom mera effektivt kunna utnyttjas för
främjande av en utjämning av konjunkturväxlingarna. Av motiven till den
nuvarande lagstiftningen framgår, att den ifrågavarande begränsningen betingats
bland annat därav, att ianspråktagande av investeringsfond för inventarier
och varulager med därav följande rätt till avskrivning å inventarier
förutsätter en av eljest gällande regler obunden sådan avskrivning. Begränsningen
har emellertid i viss utsträckning frångåtts och föreslås nu icke heller
i fråga om avsättning till investeringsfond för fartyg. Det synes under
sådana förhållanden kunna ifrågasättas, huruvida icke inom ramen för den
förevarande lagstiftningen skulle kunna tillskapas erforderliga kontrollföreskrifter
för att möjliggöra en mera allmän utvidgning av rätten till avsättningar
till investeringsfonder. Kollegium vill förorda, att frågan om en dylik
utvidgad rätt till avsättningar upplages till prövning.
Såsom i departementspromemorian anförts torde avdragsrätten i förevarande
fall böra vara oberoende av om vederbörande rederiföretag tillgodonjuter
fri avskrivning å inventarier eller icke. Avdragsrätten bör alltså gälla
oavsett örn rörelsen drives av bolag eller ekonomisk förening med fri avskrivningsrätt
eller av annan juridisk eller fysisk person.
I promemorian har däremot föreslagits en begränsning av avdragsrätten
i annat hänseende; enligt promemorian skulle avdragsrätt nämligen tillkomma
endast skattskyldig, som bcdreve rederirörelse med äng- eller motorfartyg
i utrikes fart. I vissa remissyttranden har gentemot den sålunda föreslagna
begränsningen anmärkts, alt jämväl den inrikes sjöfarten vore i behov
av motsvarande lättnader. Vidare har framhållits, att avdragsrätt borde
tillkomma även rederier som bedreve sjöfart med motorseglare. De sålunda
föreslagna utvidgningarna lära emellertid i huvudsak falla utom ramen för
den nu ifrågasatta reformen, för vilken det avgörande skälet är nödvändig
-
Departemenle
chefen.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
heten att vidmakthålla och utveckla den svenska, i utrikes fart gående handelsflottans
kapacitet. Jag anser mig därför icke böra i denna del framlägga
längre gående förslag än dem som i promemorian förordats.
Med det nyss sagda Ilar jag även tagit ståndpunkt till frågan om den avdragsrätt,
som bör tillkomma rederier vilka driva såväl inrikes som utrikes
sjöfart. Dessa företag böra tillerkännas avdragsrätt för de fartyg, vilka sysselsättas
i utrikes fart. Däremot torde anledning saknas att beträffande de —
uteslutande eller huvudsakligen — i inrikes fart sysselsatta fartygen försätta
de ifrågavarande rederiföretagen i bättre ställning än de företag, som endast
bedriva inrikes sjöfart och som sålunda icke äga tillgodonjuta den ifrågavarande
avdragsrätten.
Det av kommerskollegium väckta förslaget om utvidgning av avdragsrätten
i fråga örn avsättningar till investeringsfond för byggnader respektive
för inventarier och varulager torde icke lämpligen böra upptagas till prövning
i detta sammanhang, utan torde med denna fråga böra anstå till dess
en allmän översyn av den ifrågavarande lagstiftningen vidtages.
Omfattningen av den föreslagna avdragsrätten.
I Sveriges redareförenings skrivelse den 14 januari 1944 anföres:
I 1942 års förordning örn avsättning till investeringsfonder böra införas
bestämmelser örn rätt för rederierna att av årsvinsten skattefritt avsätta belopp
till en investeringsfond för nyanskaffning och reparation av fartyg. Därvid
bör stadgas, att varje rederiföretag skall äga rätt att till sådan fond under
visst antal år årligen avsätta dels för nyanskaffning av fartyg, som förlorats
under eller till följd av kriget eller som på grund av förslitning eller
ålder utrangerats eller avses skola utrangeras, ett belopp, som motsvarar
högst det årliga normala avdraget för värdeminskning å det blivande ersättningsfartyget
dels ock för framtida reparationer av fartyg, som under kriget
icke kunnat normalt underhållas, ett belopp motsvarande de beräknade reparationskostnaderna
för fartyget. Då rederierna under de beskattningsår kriget
pågått ej haft möjlighet att avsätta några belopp för den nyanskaffning,
varom nu är fråga, böra rederierna äga rätt att enligt nyss angivna grunder
på en gång åtnjuta avdrag för fyra årsavsättningar för nyanskaffningar.
1 departementspromemorian anföres i denna del:
Enligt gällande bestämmelser må för visst år avsättning till investeringsfond
för inventarier och varulager ej överstiga 20 % av årsvinsten och ej heller,
såvitt angår aktiebolag, 6 °/o av aktiekapitalet. Dessa begränsningar torde
få anses alltför snäva, i den mån fråga är örn rederibolagens fondavsättningar
för byggnad av ersättningsfartyg. Byggnadskostnaderna ha nämligen
stegrats i sådan grad, att en avsättning motsvarande 20 % av årsvinsten i
många fall icke är tillräcklig för det avsedda ändamålet. Därtill kommer att
åtskilliga rederibolag arbeta med ett förhållandevis litet eget kapital, varför
även begränsningen till 6 % av aktiekapitalet kan verka i hög grad hinderlig.
Vägande skäl torde därför föreligga att, i överensstämmelse med vad redareföreningen
föreslagit, ställa det årliga avsättningsbeloppet i relation till kostnaderna
för det blivande ersältningsfartyget. Vilket procenttal av fartygets
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
43
beräknade värde, som därvid bör väljas, kan bli föremål för diskussion. Med
en beräknad ekonomisk livslängd för fartyg av tjugu år torde emellertid en
årlig fondavsättning, motsvarande 5 % av det beräknade anskaffningsvärdet,
kunna anses skälig.
Med hänsyn till att åtskilliga rederiföretag på grund av lagstiftningens hittillsvarande
utformning varit förhindrade att tidigare verkställa skattefria avsättningar
till nvbyggnadsfond torde företagen, på sätt i redareföreningens
skrivelse påyrkats, böra medgivas att under första året — i den mån årsvinsten
därtill förslår — på en gång verkställa avsättningar motsvarande
fyra gånger det belopp, som nyss angivits, d. v. s. 20 % av det beräknade anskaffningsvärdet.
Emellertid torde härvid den reservationen böra göras att,
om vederbörande företag tidigare avsatt medel till konjunkturinvesteringsfond
för inventarier och varulager eller till investeringsfond för sådant ändamål,
den nya avsättningen må avse endast skillnaden mellan nyssnämnda
20 % och de tidigare verkställda avsättningarna.
Det torde icke hava varit avsett, att de hittillsvarande investeringsfonderna
skolat få användas till att täcka kostnaderna för uppskjutna reparationsoch
underhållsarbeten å äldre fartyg. Emellertid torde det vara angeläget att
möjligheter tillskapas att verkställa fondavsättningar jämväl för dylikt ändamål.
Underhållet av fartygen lärer nämligen i stor utsträckning hava försummats
under kriget. Vad angår tonnaget utanför Skagerackspärren torde
—- åtminstone beträffande en del fartyg — möjligheter överhuvud icke hava
förelegat att få önskvärda reparations- och underhållsarbeten utförda. Även
i fråga örn fartygen innanför spärren torde bristen på material ävensom kostnadsskäl
ha föranlett att underhållet i betydande grad eftersatts. Detta lärer
vara så mycket betänkligare som åtskilliga fartyg sysselsatts i trafik, för
vilken de icke varit avsedda, och sålunda kunna antagas vara i behov av
särskilt genomgripande underhålls- och reparationsarbeten. Det torde därför
vara motiverat att medge skattefria fondavsättningar jämväl för dylika
arbeten. Även i fråga om dessa fondavsättningar böra årsavsättningarna
självfallet vara maximerade. Emellertid torde maximeringen bär svårligen
kunna anknyta vare sig till fartygens anskaffningsvärden eller till deras
dagsvärden. Något annat alternativ torde därför knappast återstå än att
sätta de ifrågavarande fondavsättningarna i relation till fartygens storlek;
avsättning till reparations- och underhållskostnader bör med andra ord medgivas
med visst antal kronor per ton d. w. En så konstruerad spärregel kan
helt naturligt i vissa fall ge resultat, som äro mindre tillfredsställande, men
torde det å andra sidan vara nödvändigt att stanna vid en dylik enkel och
schablonmässig bestämmelse. Med hänsyn till alt reparationsbehovet regelmässigt
lärer vara väsentligt större för de utanför Skagerackspärren gående
fartygen torde det dock vara ofrånkomligt att i så måtto differentiera fondavsättningarna,
att större avsättningar medges för dessa fartyg än för de innanför
spärren gående. Med utgångspunkt från det nyss anförda torde de
årliga fondavsättningarna till reparations- och underhållsarbeten lämpligen
kunna maximeras till förslagsvis 20 kronor per ton d. \v.. dock högst 100 000
44
Kungl. Majlis proposition nr 263.
för varje fartyg, för de innanför spärren gående fartygen och till dubbla beloppet
— d. v. s. 40 kronor respektive 200 000 kronor — för de utanför spärren
gående.
Tillräckliga skäl torde icke föreligga att i fråga om fondavsättningar för
reparations- och underhållsarbeten medgiva omedelbar avsättning med belopp
motsvarande fyra normala årsav sättningar.
Bestämmelserna angående investeringsfond för fartyg torde — i överensstämmelse
med vad som tidigare föreslagits i fråga örn övriga investeringsfonder
— böra äga tillämpning beträffande åren 1943—1946 (motsvarande
räkenskapsår). För att icke fondavsättning må för ett och samma ändamål
ske dels i form av avsättning till investeringsfond för fartyg och dels i
form av avsättning till investeringsfond för inventarier och varulager torde
böra föreskrivas, att avsättning icke må under ett och samma beskattningsår
ske till båda dessa slag av fonder.
Vid remissförfarandet ha vissa detaljerinringar framställts mot det i departementspromemorian
framlagda förslaget. Sålunda anför kammarrätten:
I promemorian har, i överensstämmelse med vad redareföreningen föreslagit,
framhållits att skäl tala för att ställa det årliga avsättningsbeloppet
till den föreslagna investeringsfonden i relation till den framtida anskaffningskostnaden
för ersättningsfartyget.
Bestämmelsen sådan den i författningsförslaget utformats kan enligt kammarrättens
mening lämna rum för tvivelsmål, huruvida med framtida anskaffningskostnad
åsyftas anskaffningskostnad enligt krigspriser eller enligt
efterkrigspriser.
Då fråga är allenast om ett uppskov med beskattningen, synas skäl icke
föreligga att uppställa alltför stränga krav på den utredning rörande den
framtida anskaffningskostnaden, som för stadgandets tillämpning är erforderlig.
Måhända kan understundom utredning icke åstadkommas angående
annan anskaffningskostnad än den enligt nu-priser. Det synes i så fall icke
orimligt att beräkna avsättningen med stöd härav.
Då stadgandet i sin föreslagna lydelse kan vara ägnat att framkalla tvistigheter
örn den rätta tolkningen, vill kammarrätten ifrågasätta, huruvida
i någon form bör klargöras vilka utredningar angående »kostnaden för framtida
anskaffning av ersättningstonnage», som skola verkställas.
Däremot torde intet vara att erinra mot att avsättningsbeloppet beräknas
till fem procent av anskaffningskostnaden. En livslängd av tjugu år för ett
fartyg torde i ifrågavarande hänseende vara rimligt att räkna med.
I departementspromemorian har föreslagits att avdragsgilla avsättningar i
och för framtida anskaffning av ersättningstonnage skulle under det beskattningsår,
för vilket taxering verkställes 1944, få ske med högst fyra
gånger det normala årliga beloppet. I delta sammanhang stadgas i den föreslagna
författningstexten: »Har den skattskyldige under något av de beskattningsår,
för vilka taxering verkställts åren 1941—1943, njutit avdrag för avsättning
till investeringsfond för inventarier och varulager eller för avsättning
till konjunkturinvesteringsfond för sådant ändamål, skall dock det belopp,
varmed avdrag enligt föregående punkt må ske vid taxeringen år 1944,
minskas med det belopp som sålunda avsatts till fond för inventarier och
varulager.»
Kungl. Majlis proposition nr 263.
45
Kammarrätten har intet att i princip erinra mot vad sålunda föreslagits
men vill framhålla följande. Enligt den ovan citerade punkten skall det eljest
avdragsgilla beloppet minskas med vad som tidigare avsatts till investeringsfond
eller konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager. Har
nu medel avsatts till sådan fond men jämlikt 3 § i 1942 års förordning tagits
i anspråk för sitt avsedda ändamål, synes det kammarrätten riktigt att jämväl
detta belopp skall avräknas från vad som eljest finge vid taxeringen år
1944 avdrages. Men om de avsatta medlen nyttjats för annat ändamål än det,
varför de från början avsatts, och alltså efterbeskattats, böra de icke jämställas
med andra en gång avsatta och eventuellt ianspråktagna medel. Den
erforderliga justeringen av det föreslagna stadgandet synes kunna ske genom
ett tillägg av innebörd att minskning ej skall ske med sådant avsatt
belopp, som tagits i anspråk för annat ändamål än det vid avsättningen avsedda.
I det av Överståthållarämbetet åberopade, av taxeringsinspektören Sven
Holdo avgivna utlåtandet anföres följande:
Vad angår den föreslagna bestämmelsen att avdrag må för visst beskattningsår
ej överstiga i fråga örn investeringsfond för fartyg ett belopp motsvarande
5 % av den beräknade kostnaden för framtida anskaffning av ersättningstonnage
för fartyg som förlorats efter den 1 september 1939 eller
som på grund av ålder eller förslitning utrangerats efter nämnda dag eller
som avses skola av sådan anledning utrangeras så snart ersättningstonnage
kan anskaffas, må följande framhållas.
Det synes önskvärt att förordningen lämnar närmare upplysning huru kostnaden
för framtida anskaffning lämpligen bör beräknas. Först torde vara
erforderligt att klarlägga huruvida med »beräknad kostnad» avses den beräknade
nuvarande anskaffningskostnaden eller den beräknade anskaffningskostnaden
efter kriget.
Genom närmare bestämmelser angående huru kostnader skola beräknas,
skulle vidare undvikas att de skattskyldiga tillgrepe en allt för ungefärligt
eller rent av blott gissningsvis gjord uppskattning av värdet. Man torde nämligen
med ganska stor visshet kunna förvänta, att önskemålet örn höga värden
och därmed stora avdrag kommer att utöva en alltför stark inverkan vid
den skattskyldiges egen kostnadsberäkning.
För att bereda skattemyndigheterna tillfälle pröva skäligbeten av kostnadsberäkningen
skulle måhända därjämte vara lämpligt, att redogörelse
lämnas för densamma, önskvärt vore därför att, därest skattskyldig för bestyrkande
av skäligheten av visst beräknat anskaffningsvärde företer intyg
från sakkunnig person, det föreskrives att dylikt intyg bör innehålla så utförliga
uppgifter att för värdesättningen gjord kalkyl kan bli föremål för
granskning.
Detta senare önskemål har jag ansett böra framställas med hänsyn til! att
vid krigskonjunkturbeskattningen allmänt vunnits den erfarenheten, att av
besiktningsmän utfärdade intyg beträffande fartygs förkrigsvärden ofta sakna
motivering eller angiven beräkningsgrund för de däri upptagna värdena
och beskaffenheten av intyg örn anskaffningsvärden i annat fall kan förväntas
bli liknande.---
Beträffande bestämmelsen örn rätt lill avsättning till investeringsfond vid
uteblivet normalt underhåll, synes mig vidare förordningen böra förtydligas
för det fall underhåll visserligen förekommit men att sådant ej skett i normal
omfattning. Förslagsvis kan i anvisningarna införas bestämmelser, att
avdrag för avsättning till investeringsfond endast må medgivas med belopp,
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
motsvarande skillnaden mellan det maximalt medgivna beloppet och den
under beskattningsåret utgivna till förkrigspris reducerade underhållskostnaden.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att den föreslagna
föreskriften om att avsättning till investeringsfond finge ske även för fartyg,
vilka avsåges skola av viss anledning utrangeras, ingåve betänkligheter
med hänsyn till att bestämmelsen kunde bliva föremål för tvekan i tillämpningen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har yttrat:
Såväl redareföreningen som utredningen hava i fråga om avsättningar för
nyanskaffning föreslagit att dessa böra beräknas i visst förhållande till fartygets
antagliga anskaffningsvärde. I och för sig vore häremot kanske ingenting
att invända, därest nämnda värde läte sig på ett något så när tillförlitligt
sätt fastställas. Emellertid torde med hänsyn till nu rådande fluktuationer
på affärsmarknaden härmed vara förknippade högst betydande svårigheter
och skulle sannolikt ett dylikt värde heller icke bliva konstant från år
till annat. Det kan därför starkt ifrågasättas, huruvida icke annan beräkningsgrund
vore att föredraga.
Det vill synas länsstyrelsen, som vore det lämpligare att sätta avsättningarnas
storlek i viss relation till årsvinsten. Man erhölle härigenom en mera
lätthanterlig beräkningsgrund och skulle syftet med avsättningen troligen
säkrare kunna ernås. Det lär nämligen — i varje fall vad angår de s. k.
tramprederierna — förhålla sig så, att inkomsterna förete ganska stor likhet
med en vågrörelse. Under viss tidsperiod äro fraktsatserna sådana att de
icke ens täcka omkostnaderna, under det att de under en efterföljande period
kunna bliva onormalt stora i förhållande till det investerade kapitalet.
Därest avsättningsrätten, såsom föreslagits, skulle beräknas med viss procent
å ett antaget anskaffningsvärde för fartyget, skulle kanske en endast förhållandevis
ringa fondering kunna ske. Om däremot rätten till avsättning
göres beroende av årsvinstens storlek, böra större utsikter förefinnas att ernå
det med institutet åsyftade resultatet. Man kunde förslagsvis tänka sig en
högsta gräns av 30—40 °/o av årsvinsten med sådan spärr att för ändamålet
icke finge avsättas högre belopp än som rimligen kunde antagas motsvara ett
vid varje tidpunkt beräknat anskaffningsvärde.
I fråga örn avsättningarna för reparations- och underhållskostnader kan
länsstyrelsen icke finna lämpligare beräkningsgrund än den som i promemorian
ifrågasatts. De föreslagna siffrorna per ton skulle dock kunna diskuteras.
De förefalla i varje fall icke vara för låga. Emellertid kan ifrågasättas
huruvida det kan anses principiellt riktigt att begränsa avsättningarnas storlek
till vissa fixerade belopp. Rederiföretag med allenast större fartyg bliva
märkbart lidande härigenom. I varje fall synes gränsen vara väl snäv.
I det av länsstyrelsen i Gävleborgs län avgivna utlåtandet anföres:
Länsstyrelsen har i princip icke något att erinra mot de i promemorian
föreslagna nya eller ändrade lagbestämmelserna. Dock anser länsstyrelsen
att möjligen en något annorlunda utformning av bestämmelsen angående 5 %
avdraget enligt 2 § 2 mom. d) i förslaget till förordning om ändring i förordningen
den 12 juni 1942 (nr 371) örn rätt att vid taxering till kommunal
inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för
avsättning till investeringsfond borde övervägas.
Ifrågavarande avdrag föreslås nämligen skola maximeras till »5 procent
av den beräknade kostnaden för framtida anskaffning av ersättningstonnage
för fartyg, som...» Det värde, varå procentavdraget sålunda skulle beräk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
47
nas, synes i praktiken lätt kunna komma att bliva föremål för delade meningar,
sammanhängande med olika uppfattning örn den allmänna prisnivån
efter kriget. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om det icke vore lämpligare
att beräkna avdraget efter viss procent å förkrigsvärdet av fartyg, som skall
ersättas. Möjligen kunde det i så fall vara motiverat att räkna med en något
högre procentsats än den i promemorian föreslagna.
Kommerskollegium har i nu förevarande delar anfört:
I 1 § sista stycket har föreslagits, att avdrag för ett och samma beskattningsår
icke må åtnjutas både för avsättning till investeringsfond för inventarier
och varulager och till investeringsfond för fartyg. Såväl redareföreningen
som delegerade för industriförbundet m. fl. lia påpekat, att bestämmelsen
skulle komma att verka obilligt för företag, som jämte rederirörelse
utöva annan verksamhet, och medföra en ojämnhet i beskattningen av nyssnämnda
företag och rederiföretag, som bedriva annan verksamhet genom
dotterbolag.---
Ett av redareföreningen av praktiska skäl framfört förslag om särskilda
fonder för fartyg och för underhåll och reparation av fartyg liksom även
föreningens förslag om förtydligande av bestämmelsen i 2 § 2 mom. om fartyg,
som under beskattningsåret uteslutande gått i »trafik mellan främmande
länder», så att därav framgår, att härmed avses även fartyg, som gå i
kustfart mellan orter i samma främmande land (och alltså »trafik mellan
utrikes orter»), vill kollegium biträda.
I 2 § 2 mom. har såsom villkor för avsättning för reparation och underhåll
föreskrivits, att fartyget under beskattningsåret icke normalt underhållits.
Såväl redareföreningen som delegerade för industriförbundet m. fl. lia framställt
erinringar häremot. Bestämmelsen skulle genom bevisningssvårigheter
kunna föranleda, att möjligheterna till avsättningar för nämnda ändamål väsentligt
begränsas, oell det synes kollegium därför önskvärt, att det ifrågavarande
villkoret uteslutes, åtminstone beträffande fartyg i utrikes fart.
Enligt övergångsbestämmelserna till förordningen skulle under det beskattningsår,
för vilket taxering verkställes år 1944, avdrag för anskaffning
av ersättningstonnage få ske med högst 4 gånger det belopp, som årligen får
avsättas för ändamålet. Handelskammaren i Malmö bar påpekat, att många
småföretag sakna tillräckliga vinstmedel eller beskattningsbara inkomster
för en dylik avsättning och sålunda skulle komma i .sämre läge än de större
företagen, och har därför föreslagit, att medgivande lämnas till en successiv
avsättning av nämnda belopp, förslagsvis under 5 år. Kollegium finner handelskammarens
förslag om en fördelning av denna avsättning på flera år väl
motiverad och tillstyrker en dylik fördelning, förslagsvis under de tre beskattningsår,
under vilka lagstiftningen tillsvidare föreslås utsträckt.
I likhet med handelskamrarna i Malmö och Gävle samt kooperativa förbundet
vill kollegium vidare föreslå, all rätt att på en gång verkställa avsättning
medgives även för underhålls- och reparationsarbeten för de fyra
gångna krigsåren. Det synes kollegium föreligga i stort sett samma motiv
härför som för den föreslagna rätten till avsättning för ersättningstonnage.
Sveriges redareförening har i sitt till kommerskollegium ingivna yttrande
anfört att, då de föreslagna beloppen för avsättning lill underhålls- oell reparationsarbeten
i ett stort antal fall icke vore tillräckliga för all täcka kostnaderna
för framtida underhålls- oell reparationsarbeten, inom föreningen
ifrågasatts örn icke den föreslagna maximigränsen borde höjas; föreningen
hade emellertid avstått från all föreslå en sådan förhöjning.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
Departements
chefen.
I departementspromemorian har föreslagits att avdrag för avsättning till
investeringsfond för fartyg årligen skall få ske dels med ett belopp motsvarande
5 procent av den beräknade kostnaden för framtida anskaffning av
ersättningstonnage för fartyg, som förlorats efter den 1 september 1939 eller
som på grund av ålder eller förslitning utrangerats efter nämnda dag eller
som avses skola av sådan anledning utrangeras så snart ersättningstonnage
kan anskaffas dels ock, för underhålls- och reparationsarbeten å andra den
skattskyldige tillhöriga fartyg än nyss sagts, med ett belopp motsvarande 20
kronor för ton d. w. eller, såvitt angår fartyg som under beskattningsåret uteslutande
gått i trafik mellan främmande länder, 40 kronor för ton d. w.; avdrag
för underhålls- och reparationsarbeten skall dock enligt promemorian
få ske endast för fartyg, som under beskattningsåret icke normalt underhållits,
och må för visst beskattningsår icke för ett och samma fartyg överstiga
100 000 kronor eller, såvitt angår fartyg som under beskattningsåret
uteslutande gått i trafik mellan främmande länder, 200 000 kronor. De sålunda
föreslagna bestämmelserna, som vid remissförfarandet i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran, synas i princip kunna godtagas.
Vad angår detaljutformningen av de föreslagna avdragsreglerna må följande
anföras.
Förslaget innebär att avdrag skall få ske med ett belopp motsvarande 5
procent av den beräknade kostnaden för framtida anskaffning av ersättningstonnage
för visst eller vissa fartyg. I den mån utredning örn den framtida
anskaffningskostnaden icke kan förebringas torde — även utan särskilt stadgande
härom — anskaffningskostnaden vid beskattningsårets utgång böra få
läggas till grund för beräkningen. Såsom allmän regel torde böra gälla att,
då fråga allenast är örn ett uppskov med beskattningen, vederbörande myndigheter
icke böra uppställa alltför stränga krav på den för stadgandets tilllämpning
erforderliga kostnadsutredningen.
Enligt förslaget skall avsättning till investeringsfond för fartyg få ske ej
blott för anskaffande av ersättningstonnage för förlorade eller redan utrangerade
fartyg utan även i fråga örn fartyg, som på grund av ålder eller förslitning
avses skola utrangeras så snart ersättningstonnage kan anskaffas. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har för sin del anmärkt, att det föreslagna
stadgandet om avsättning för fartyg, som avsåges skola utrangeras, ingåve
betänkligheter med hänsyn till att stadgandet kunde bliva föremål för tvekan
i tillämpningen. Då stadgandet emellertid torde vara behövligt för att förebygga
att rederierna skola ställas inför valet att antingen avstå från alt göra
avsättning till investeringsfond med avseende å vissa fartyg eller omedelbart
utrangera fartyg, som tili följd av rådande förhållanden borde behållas i tjänst
ännu något eller några är, tillstyrker jag — trots den av länsstyrelsen påtalade
olägenheten — den i promemorian föreslagna bestämmelsen.
Såsom villkor för rätt att göra avsättning för underhålls- och reparationsarbeten
å visst fartyg har enligt departementspromemorian föreslagits, att
fartyget under beskattningsåret icke normalt underhållits. Kommerskollegium
har uttalat, att förevarande bestämmelse skulle genom bevissvårig
-
Kungl. Majlis proposition nr 203.
49
heter kunna föranleda, att möjligheterna till avsättningar för ändamålet i
fråga väsentligt begränsades, varför det syntes önskvärt att bestämmelsen
uteslötes, åtminstone såvitt anginge fartyg i utrikes fart. För egen del finner
jag det dock lämpligt att bestämmelsen bibehålies, då avdrag för avsättning
till investeringsfond självfallet icke bör få ske, därest de ifrågavarande
arbetena redan utförts och kostnaderna härför avdragits såsom omkostnader
för beskattningsåret. I anledning av kommerskollegii yttrande vill jag emellertid
understryka, att alltför stränga krav på bevisning om att fartygets underhåll
blivit eftersatt icke böra ställas.
Det torde ligga i sakens natur att avdrag för avsättning lill underhållsoch
reparationsarbeten å visst fartyg icke medgives, örn bristerna i underhållet
äro mindre väsentliga. Med hänsyn härtill och för att i någon mån
förenkla reglerna torde särskilda bestämmelser icke böra meddelas med avseende
å det fall, att visst underhåll av fartyget förekommit men underhållet
likväl icke kan anses hava varit av normal omfattning.
Enligt departementspromemorian skall det högre underhållsavdraget (40
kronor för ton d. \v.) medgivas endast beträffande fartyg, som under beskattningsåret
uteslutande gått i trafik mellan främmande länder. Då det
högre avdraget bör få tillgodonjutas jämväl i fråga örn fartyg, som gått i
kustfart mellan olika orter i visst främmande land, bör, såsom kommerskollegium
anmärkt, den ifrågavarande bestämmelsen i stället avse fartyg
»som under beskattningsåret uteslutande gått i trafik mellan utrikes orter».
I departementspromemorian har föreslagits, att avdrag icke skall för ett
och samma beskattningsår få njutas både för avsättning till investeringsfond
för inventarier och varulager och för avsättning till investeringsfond för
fartyg. Kommerskollegium har anmärkt, alt den sålunda föreslagna bestämmelsen
skulle komma att verka obilligt för företag, som jämte rederirörelse
utövade annan verksamhet, samt medföra en ojämnhet i beskattningen mellan
å ena sidan dessa företag och å andra sidan sådana rederiföretag, som
genom dotterbolag bedreve verksamhet av annan art. Med hänsyn till vad
sålunda anförts synes det föreslagna förbudet att under samma år verkställa
avsättningar till båda slagen av fonder böra inskränkas till att gälla endast
sådana skattskyldiga, som icke driva annan rörelse än rederirörelse.
Under det beskattningsår, för vilket taxering verkställes år 1944, skall enligt
departementspromemorian avdrag för avsättning till framtida anskaffning
av ersättningstonnage få ske med fyra gånger det normala årsavdraget,
d. v. s. med 20 procent av den beräknade anskaffningskostnaden för
fartyget i fråga; har den skattskyldige för något av åren 1940—1942 (motsvarande
räkenskapsår) njutit avdrag för avsättning till investeringsfond
för inventarier och varulager eller för avsättning till konjunkturinvesteringsfond
av motsvarande slag skall dock det belopp, varmed avdrag må ske vid
taxeringen år 1944, minskas med det belopp som sålunda avsatts till fond
för inventarier och varulager. Kammarrätten, som i princip icke haft något
att erinra mot de sålunda föreslagna bestämmelserna, har emellertid framhållit
att örn de tidigare avsatta medlen tagits i anspråk för annat ändamål
Bihang till riksdagens protokoll 194i. 1 sami. Nr 203.
-I
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
än det för vilket de avsatts och medlen sålunda efterbeskattats, den tidigare
avsättningen icke borde föranleda minskning av det belopp, varmed avdrag
för avsättning till investeringsfond för fartyg eljest finge ske vid 1944 års
taxering. Kammarrättens sålunda gjorda erinran torde böra iakttagas.
Kommerskollegium har — i anslutning till ett av Skånes handelskammare
gjort uttalande — föreslagit att om vederbörande rederi icke kunde vid 1944
års taxering verkställa avsättning med 20 procent av anskaffningskostnaden,
det resterande beloppet skulle få avsättas under de båda närmast följande
åren. Kollegium har vidare föreslagit, att jämväl med avseende å underhålls-
och reparationsarbeten avdrag vid 1944 års taxering skulle få ske
med ett belopp motsvarande fyra normala årsavsättningar. De sålunda föreslagna
utvidgningarna — vilka icke av redareföreningen påkallats — anser
jag mig emellertid icke böra tillstyrka.
Fondmedels ianspråktagande samt efterbeskattning av
dylika medel.
Sveriges redareförening har i sin skrivelse den 14 januari 1944 anfört:
Därest de avsatta beloppen icke tagits i anspråk för det avsedda ändamålet,
förslagsvis inom fem år sedan det nu pågående kriget upphört, skola beloppen
då beskattas enligt samma regler som gälla beträffande övriga avsättningar
till investeringsfonder. —--
Till förhindrande av att de föreslagna bestämmelserna missbrukas och
för kontroll över de gjorda avsättningarna bör införas skyldighet för rederier,
som önska begagna sig av denna avdragsrätt, att lämna redovisning å särskilt
formulär rörande de verkställda avsättningarna. Därvid bör angivas
i fråga om avsättning för anskaffning av ersättningsfarlyg det beräknade anskaffningsvärdet
å fartyget och beträffande avsättning för reparationskostnader
namnet å det fartyg, för vilket dessa kostnader äro avsedda. Såvitt
angår avsättning för nyanskaffning av fartyg bör även stadgas, att rederiföretaget,
sedan ersättningsfartyget anskaffats, icke skall äga rätt att framdeles
beräkna det årliga värdeminskningsavdraget å större belopp än som
motsvarar skillnaden mellan den verkliga anskaffningskostnaden och de redan
medgivna skattefria avsättningarna för sagda ändamål.
I departementspromemorian anföres:
Vad angår tiden för medlens ianspråktagande torde det ligga i sakens natur,
att till investeringsfond för fartyg avsatta medel, i den mån fråga är örn
avsättningar till underhålls- och reparationsarbeten, skola få tagas i anspråk
enligt den skattskyldiges eget bestämmande, dock inom den föreskrivna absoluta
tidsfristen. I övrigt torde investeringsfonder för fartyg däremot böra
vara underkastade enahanda regler som investeringsfonder för inventarier
och varulager d. v. s. få tagas i anspråk endast under beskattningsår som av
Kungl. Majit bestämmes. Det torde emellertid kunna övervägas att i fråga
örn investeringsfond för fartyg tillskapa möjligheter att medgiva individuella
tillstånd till fondens ianspråktagande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
51
I de hänseenden, som i det föregående icke särskilt berörts, torde liknande
bestämmelser böra gälla i fråga om investeringfond för fartyg som i fråga
örn andra investeringsfonder.
Vid remissbehandlingen lia de i departementspromemorian framlagda förslagen,
såvitt nu är i fråga, i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Vissa detaljanmärkningar ha emellertid framställts. Sålunda har kammarrätten
anfört:
I § 4 av förslaget till ändring i 1942 års förordning föreskrives, att större
belopp icke må tagas i anspråk för visst fartyg än som avsatts för ändamålet.
Härmed torde väl knappast vara avsett att förhindra att belopp, sorn avsatts
för nybyggnad eller reparation av till exempel två fartyg, skola i stället
kunna användas till nybyggnad respektive reparation av ett dubbelt så
stort fartyg, eller omvänt att belopp, som avsatts för ett fartyg, skall kunna
begagnas för två mindre fartyg. Även andra kombinationer kunna tänkas.
Kammarrätten ifrågasätter huruvida ej stadgandets innebörd bör på ett eller
annat sätt klargöras.
I det av kommerskollegium avgivna utlåtandet anföres:
Kollegium vill i detta sammanhang erinra örn att kollegium i utlåtande
den 20 februari 1942 över det då föreliggande förslaget till den nuvarande
författningen framhöll önskvärdheten av att en viss .samverkan kunde etableras
de olika fonderna emellan. Kooperativa förbundet har också i sitt nu
avgivna yttrande berört denna fråga. Redareföreningen och delegerade ha
även framhållit angelägenheten av att möjlighet beredes att använda medel,
som avsatts för underhåll av visst fartyg, till underhåll av annat fartyg eller
nyanskaffning, vilket enligt förslagets 4 § skulle vara uteslutet. Kollegium
vill förorda, att spörsmålet örn användningen av avsatta medel för annat ändamål
än ursprungligen avsetts upptages till förnyad prövning. I varje fall
synes redareföreningens framställning--— om rätt att, därest å medel,
som avsatts för underhåll av visst fartyg, överskott uppstår, använda överskottet
för underhåll av annat fartyg eller nyanskaffning böra vinna beaktande.
Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar:
Förslaget i vad det innehåller bestämmelser örn avdragsrätt vid taxeringen
för avsättning till reparationsfond synes åsyfta, att avdraget skall hänföras
till visst i rederiföretagets ägo befintligt fartyg, vilket givetvis får anses hava
skäl för sig, då det uppenbarligen saknas anledning alt medgiva avdrag för
avsättning till reparationsfond för fartyg, som gått förlorat eller försålts. Det
torde emellertid få anses önskvärt, att detta kommer till klarare uttryck än
vad fallet är i det föreliggande förslaget, varjämte bestämmelser erfordras,
sorn reglera behandlingen i beskattningsavseende av reparationsfonden för
visst fartyg, för den händelse detta fartyg går förlorat eller försäljes. Antingen
borde beskattning av de fonderade medlen, som avse sådant fartyg, i
någon form komma till stånd, eller också borde det medgivas, att medlen
finge överföras till andra fonder av samma slag, i den mån dessa ej uppbringats
till den tillåtna storleken. Eventuellt överskjutande belopp torde
böra tågås till beskattning.
I det av överstat hällarämbetet åberopade utlåtandet av taxeringsinspektören
Sven Holdo anföres:
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
r''9
Slutligen synes erforderligt att i förordningen intages bestämmelse örn att
efterbeskattning omedelbart skall ske av icke ianspråktagen avsättning för
underhåll för det fall fartyg försäljes eller går förlorat. Sådan efterbeskattning
torde icke kunna ske med mindre fondavsättningen uttryckligen angivits
avse visst fartyg. Det torde därför, såsom även redareföreningen framhållit,
vara nödvändigt att till förebyggande av missbruk fordra att avsättningarna
skola så specificeras, att därav framgår, för vilket fartyg fondavsättningar
äro avsedda.
Den i departementspromemorian framkastade tanken att tillstånd till ianspråktagande
av investeringsfond för fartyg kunde medgivas individuellt synes
mig förtjäna övervägas, då syftemålet med avsättande av sådana fonder
bäst torde tillgodoses, därest redarna beredas möjlighet att själva angiva
den för dem lämpligaste tidpunkten för anskaffande av ersättningstonnage.
Depi^Uments- xiii investeringsfond för fartyg avsatta medel böra, såsom Sveriges redareförening
anfört, vid självdeklaration redovisas å särskilda formulär. Fondmedlen
böra därvid specificeras så att av redovisningen framgår dels, i
fråga om medel som avsatts för anskaffning av ersättningstonnage, det eller
de fartyg som avses skola ersättas dels ock, i fråga örn medel som avsatts
för underhålls- eller reparationsarbeten å fartyg, det eller de fartyg som
avses skola bliva föremål för reparation. De avsatta medlen böra icke få användas
för annat ändamål än det för vilket medlen avsatts. Emellertid bör,
såsom kammarrätten yttrat, hinder icke föreligga att, om medel avsatts för
anskaffning av ersättningstonnage för två mindre fartyg, medlen användas
för anskaffning av ett dubbelt så stort fartyg; ej heller bör hinder föreligga
för att medel, som äVsattS för anskaffning av ersättningstonnage för ett större
fartyg, i stället användas för anskaffning av flera mindre fartyg. Även i nu
åsyftade fall torde det eller de nyanskaffade fartygen med fog kunna betecknas
som ersättningstonnage för det av den skattskyldige tidigare nyttjade tonnaget.
Däremot torde medel, som avsatts för anskaffning av ersättningstonnage,
icke böra få användas för reparationsarbeten å annat fartyg, ej
heller medel, som avsatts för reparationsarbeten, få användas för anskaffning
av ersättningstonnage. Medel, som avsatts för underhålls- eller reparationsarbeten
å visst fartyg, böra icke få användas för dylika arbeten å annat
fartyg. Tillräckliga skäl för dylika utvidgningar av användningsreglerna torde
icke föreligga, vartill kommer att kontrollen över medlens användning —
som även enligt de föreslagna bestämmelserna torde erbjuda vissa svårigheter
— skulle ytterligare försvåras.
Emellertid förordar jag i visst hänseende en uppmjukning av de i departementspromemorian
föreslagna reglerna. Såsom länsstyrelsen i Kalmar län
anfört torde nämligen, därest fartyg, för vars reparation medel avsatts, går
förlorat eller försäljes innan reparationen verkställts, de avsatta medlen böra
lå användas för framtida anskaffning av ersättningstonnage för det avgångna
fartyget.
Har skattskyldig, som driver jämväl annan rörelse än rederirörelse, under
visst beskattningsår verkställt avsättningar både till investeringsfond för inventarier
och varulager och till investeringsfond för fartyg, torde de till först
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
nämnda fond avsatta medlen icke böra få lagas i anspråk lör ändamål, för
vilket de till investeringsfond för fartyg avsatta medlen må tagas i anspråk.
I departementspromemorian har uttalats, att det syntes kunna övervägas
att i fråga om investeringsfond för fartyg tillskapa möjligheter att medgiva
individuella tillstånd till fondens ianspråktagande. Då syftemålet med de
ifrågavarande fonderna tvivelsutan skulle bättre tillgodoses, därest möjlighet
förefunnes att medgiva individuella tillstånd till ianspråktagande av fondmedlen,
tillstyrker jag förslaget. Sådana fondmedel, som avsatts för underhålls-
eller reparationsarbeten, böra således — pa sätt i departementspromemorian
föreslagits — få tagas i anspråk enligt den skattskyldiges eget bestämmande.
Medel, som avsatts för anskaffning av ersättningstonnage, böra
däremot få användas endast under beskattningsår, som av Kungl. Maj :t genom
särskilt beslut bestämmes, men bör sådant medgivande kunna lämnas
beträffande visst eller vissa namngivna rederiföretag; beslutet bör därvid
även kunna begränsas till att avse visst fartyg.
Särskilda regler angående avdragens storlek i vissa fall.
I departementspromemorian anföres rörande nu ifrågavarande spörsmål:
I förevarande sammanhang torde jämväl fa upptagas ett detaljspöismal
rörande 1942 års förordning angående investeringsfonder. I 2 § 2 morn.
sista stycket i nämnda förordning upptages ett stadgande, som gör det
möjligt att, då lagerminskning förorsakats av statligt förfogande, eldsvåda
eller därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning
—. såvitt angår det sålunda avgångna lagret —• återställa den dolda reserv7,
som med utgångspunkt från priserna vid beskattningsårets utgång skulle
funnits vid denna tidpunkt om lagertillgångarna då varit kvar. I fråga
örn maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier finnes
däremot icke någon motsvarighet till nyssberörda bestämmelse om utvidgad
avdragsrätt i sådana fall, då avsättningen till investeringsfond föranledes av
inträffad eldsvåda eller därmed jämförlig anledning. Även i dylika fall gäller
sålunda, att avsättningen icke får överstiga vare sig 20 procent av årsvinsten
eller 6 procent av aktiekapitalet. Följden härav kan bliva att, örn
ett företag på grund av eldsvåda förlorar sin maskinpark utan att kunna ersätta
den före beskattningsårets utgång, en betydande del av försäkringsbeloppet
konsumeras för skatteändamål och ersättningsanskaffningen salunda
äventyras. Det ifrågavarande spörsmålet upptogs till behandling vid 1943
års riksdag i en interpellation i andra kammaren av herr Wiberg; chefen
för finansdepartementet yttrade i sitt svar å interpellationer att han icke
ville bestrida, att gällande beskattningsregler i nu förevarande fall kunde
medföra en ganska hård belastning av vederbörande företag, samt att departementschefen
hade sin uppmärksamhet fäst på förhållandet och bomme
att i lämpligt sammanhang upptaga frågan till närmare prövning.
De påtalade olägenheterna sammanhänga med krisförhållandena och de
därav föranledda svårigheterna att under beskattningsåret ersätta förstörda
54
Kungl. Muj;ts proposition nr 263.
maskiner med nya; därest nya maskiner kunna anskaffas, användes försäkringssumman
självfallet till avskrivning å desamma, varför extraordinär
skattebelastning i sådant fall icke behöver uppkomma. Med hänsyn härtill
synes det befogat att i 1942 års förordning om investeringsfonder införa en
särbestämmelse av innebörd att i sådana fall, varom nu är fråga, avsättning
till investeringsfond för inventarier och varulager må, utan hinder av
eljest gällande spärrbestämmelser, ske med ett belopp motsvarande ersättningsbeloppet.
Erinras må i detta sammanhang, att för aktiebolag och ekonomiska
föreningar — vilka ju ensamma äro berättigade till förmånen
att njuta avdrag för avsättningar till investeringsfond för inventarier och
varulager — hela ersättningsbeloppet skall upptagas såsom intäkt av rörelse.
Motsvarande torde böra gälla i fråga om avsättning till investeringsfond
för fartyg. Därest den skatlskyldige icke är aktiebolag eller ekonomisk förening,
bör avsättningsrätten emellertid begränsas till den del av ersättningens
belopp, som skall upptagas såsom skattepliktig inkomst.
Medel, som avsatts till investeringsfond i fall varom ovan sägs, böra enligt
sakens natur få tagas i anspråk, när återanskaffning av inventarierna
är ur vederbörande företags synpunkt önskvärd och möjlig, dock att ianspråktagandet
självfallet skall ske före utgången av den stadgade absoluta
tidsfristen.
I remissyttrandena har det i departementspromemorian framlagda förslaget
genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Förslaget har emellertid
föranlett vissa särskilda uttalanden. I det av länsstyrelsen i örebro län
avgivna yttrandet anföres sålunda:
Avsättning till investeringsfond för fartyg kan enligt huvudregeln i 2 § 2
mom. ske med belopp motsvarande 5 °/o av den beräknade kostnaden för
framtida anskaffning av ersättningstonnage för fartyg, som förlorats efter
krigsutbrottet eller som efter nämnda tidpunkt utrangerats eller är avsett att
utrangeras. Enligt undantagsbestämmelsen i samma paragrafs 3 mom. finnes
möjlighet till större avsättning, därest skattskyldig under beskattningsåret
uppburit ersättning för maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig
av den skattskyldiges åtgörande oberoende anledning.
Det synes länsstyrelsen ovisst, huruvida den omständigheten, att ett fartyg
förlorats t. ex. genom krigsförlisning, är att hänföra till sådana i 3 mom.
omförmälda av den skattskyldiges åtgörande oberoende anledningar. Skulle
detta vara fallet, medför en sådan tolkning möjlighet till betydligt högre
avsättning än vad som stadgas i huvudregeln och det ifrågasättes, huruvida
icke bestämmelserna i 2 § 2 inom. rörande förlorade fartyg böra utgå eller
få en annan avfattning.
Även i ett annat avseende råder enligt länsstyrelsens mening tveksamhe!
rörande den rätta tolkningen av 2 § 3 moan. Avsättning till investeringsfond
får enligt där meddelade bestämmelser ske med högst det belopp vartill ersättningen
uppgått, eller, där ersättningen endast delvis skall upptagas såsom
skattepliktig inkomst, högst det belopp varmed ersättningen ingår i den
skattepliktiga inkomsten.
Örn en skattskyldig förlorat ett fartyg under omständigheter, som avses i
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
55
3 morn. och uppburit ersättning härför, uppstår frågan, huruvida den omständigheten,
att han jämlikt 28 § 2 inom. kommunalskattelagen begagnat
sig av medgivet anstånd att upptaga utfallande ersättning till beskattning,
skall anses innebära, att beloppet i fråga icke ingår i den skattepliktiga inkomsten
och om följaktligen förutsättningen för tillämpning av i 3 mom.
meddelade bestämmelser om avsättningsmöjligheter icke föreligga.
Därest detta är författningens avsikt, bör detta tydligtvis även gälla det
fall, att hela ersättningen är skattepliktig, vilket dock icke klart framgår av
stadgandets formulering.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. lia i sitt till kommerskollegium
avgivna yttrande — jämte det att delegerade, såsom tidigare omnämnts,
förordat en sådan uppmjukning av gällande stadganden att rätt till avdrag
för avsättning till investeringsfond för byggnader respektive för inventarier
och varulager skulle tillkomma jämväl juridisk person, som icke tillgodonjöte
fri avskrivning å inventarier, ävensom enskild (fysisk) person — anfört
följande:
Under alla omständigheter bör en utsträckning av författningens tillämplighetsområde
medgivas för det fall, som avses i det nytillkomna stadgandet
i 2 § 3 mom. första stycket. Detta stadgande är såsom i promemorian framhålles
i hög grad av behovet påkallat för förhindi ande av icke avsedda orimliga
verkningar av gällande beskattningsbestämmelser. Det skulle framsta
såsom synnerligen obilligt, örn icke samtliga juridiska personer och enskilda
rörelseidkare finge tillfälle att utnyttja den möjlighet att undgå en sådan beskattning,
förevarande stadgande avser att bereda.
Av motiveringen till stadgandet vill det synas som örn avsikten därmed
vore att aktiebolag och ekonomiska föreningar alltid skulle äga rätt att
verkställa i beskattningshänseende avdragsgill avsättning med ett belopp,
motsvarande hela den för den förstörda tillgången uppburna ersättningen.
En avsättning av denna storleksordning komme dock, utom i det undantagsfall
att tillgången saknat i beskattningshänseende åsatt värde, vilket för ett
företag som åtnjuter fri avskrivning är lika med det bokförda värdet, att
överstiga vad som erfordras för säkerställande av återanskaffningen. Även
då fråga är om dessa juridiska personer ingår nämligen, utom i berörda undantagsfall,
ersättningen endast till en del i den skattepliktiga inkomsten.
Den utformning stadgandet erhållit utesluter icke en sådan tolkning, men
ett tillrättaläggande av motiveringen synes erforderlig.
Kommerskollegium har i sitt yttrande understrukit, att starka billighetsskäl
talade för att den föreslagna utsträckningen av rätten till fondavsättning
i fall, då den skattskyldige uppburit ersättning på grund av statligt förfogande,
eldsvåda eller därmed jämförlig anledning, borde komma samtliga juridiska
personer ävensom enskilda näringsidkare till godo.
Såsom jag vid föregående års riksdag uttalade i mitt svar å herr Wibergs Departement»-interpellalion i ämnet, torde gällande beskattningsregler i nu ifrågavarande chelenfall
kunna medföra en ganska hård belastning av vederbörande skattskyldiga.
Det i departementspromemorian framlagda förslaget synes innebära
en i stort sett tillfredsställande lösning av frågan. På grund härav tillstyrker
jag förslaget i princip. Emellertid förordar jag sådan inskränkning av de
i promemorian föreslagna bestämmelserna, att dessa icke skola gälla i fråga
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
om investeringsfond för fartyg. Beträffande fartyg gäller ju att den skattskyldige
är berättigad att erhålla uppskov visst antal år med beskattning
av försäkringsersättning respektive köpeskilling, varför något egentligt behov
av utvidgad avdragsrätt icke torde föreligga nied avseende å dessa fall. Den
av mig sålunda förordade inskränkningen torde stå väl överens med den
tidigare föreslagna regeln att det belopp, varmed avdrag för avsättning
till investeringsfond för fartyg må ske, i förekommande fall skall minskas
med det belopp, nied vars beskattning uppskov åtnjutes.
Fondmedel av nu ifrågavarande slag torde, såsom i promemorian föreslagits,
böra få tagas i anspråk enligt den skattskyldiges eget bestämmande,
dock före den absoluta tidsfristens utgång.
Såsom kommerskollegium yttrat torde starka billiglietsskäl tala för att den
utökade avdragsrätt, som enligt förslaget skall föreligga i de fall då den
skattskyldige på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig
anledning åtnjutit ersättning för inventarier, bör tillkomma ej blott aktiebolag
och ekonomiska föreningar med fri avskrivningsrätt utan även andra juridiska
personer ävensom enskilda (fysiska) personer. Med hänsyn härtill och
då en dylik utvidgning av avdragsrätten icke torde i tekniskt hänseende
medföra några egentliga olägenheter tillstyrker jag, att avdragsrätt i nu ifrågavarande
fall skall föreligga i den omfattning kommerskollegium förordat.
Såsom delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anfört, gäller även
i fråga örn juridiska personer att ersättning på grund av försäkring i allmänhet
ingår i den skattepliktiga inkomsten med endast en större eller mindre
del av sitt belopp. Den vid departementspromemorian fogade författningstexten
torde med hänsyn härtill böra i nu förevarande del underkastas viss
jämkning.
Vissa övergångsbestämmelser.
I Sveriges redareförenings skrivelse den 14 januari 1944 anföres:
Det är av vikt för att det med de nu föreslagna bestämmelserna avsedda
syftet skall främjas, att rederiföretagen medgivas rätt att i beskattningsavseende
verkställa avsättningar av förut angiven natur redan av vinstmedel,
som uppkommit under det nu tilländalupna beskattningsåret. I särskilda
övergångsbestämmelser bör därför införas en föreskrift att, därest sådan
fond, varom nu är fråga, ej blivit avsatt i balansräkningen för det beskattningsår,
för vilket taxering skall verkställas år 1944, såsom avsättning till
dylik fond må godkännas förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna
för nästpåföljande räkenskapsår överföring till sådan fond skall göras
av sådana inkomstmedel för beskattningsåret, som kunna disponeras för det
ändamål, vartill fonden må tagas i anspråk.
I departementspromemorian anföres i anslutning lill förenämnda uttalande:
I
likhet med vad som skedde år 1942 vid införandet av bestämmelser örn
investeringsfond för arbeten i gruva respektive för ersättande av förkrigs
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
57
lager torde böra stadgas att, om investeringsfond för fartyg ej avsatts i balansräkningen
för beskattningsåret 1943, såsom avsättning till dylik fond må
godkännas förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna för påföljande
år överföring till sådan fond skall göras av vinstmedel för år 1943,
vilka kunnat disponeras för ändamål vartill fonden må tagas i anspråk.
Jag tillstyrker det förslag, som i denna del framlagts i departementspro-Departementsmemorian.
chefen.
Motsvarande övergångsbestämmelse torde, i enlighet med vad som föreslagits
i det vid promemorian fogade författningsförslaget, böra meddelas i fråga
om avsättning till investeringsfond för inventarier och varulager i fall som i
2 § 3 mom. första stycket sägs.
Departementschefens hemställan.
Med iakttagande av vad jag i det föregående anfört ha inom finansdepartementet
upprättats förslag till
dels förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 17 juni 1938
(nr 384) angående rätt för .svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening
att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond,
dels förordning med ytterligare bestämmelser angående taxering för inkomst
under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av
fartyg m. m.,
dels ock förordning örn ändring i förordningen den 12 juni 1942 (nr 371)
om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond.
Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj.t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sören Lane.
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
Bihang.
Förslag
till
Förordning
nied vissa bestämmelser angående efterbeskattning av fondmedel,
som avsatts till konjunkturinvesteringsfond.
Härigenom förordnas, med ändring av stadgandet i 6 § första stycket förordningen
den 17 juni 1938 (nr 384) angående rätt för svenskt aktiebolag och
svensk ekonomisk förening att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond,
att efterbeskattning av fondmedel, som avsatts till
konjunkturinvesteringsfond jämlikt nämnda förordning, ej skall ske därest
medlen tagits i anspråk i enlighet med fondens ändamål senast under det beskattningsår,
för vilket taxering skall äga rum år 1947.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
59
Förslag
till
Förordning
med ytterligare bestämmelser angående taxering för inkomst
under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust
av fartyg m. m.
Härigenom förordnas
dels att den i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgade rätten1 att på
flera beskattningsår fördela ersättning på grund av försäkring för förlust av
fartyg må, såvitt angår fartyg som förlorats under beskattningsår, för vilket
taxering ägt rum något av åren 1940, 1941 och 1942, avse en fördelning på
beskattningsåren från och med det, då ersättningen inflöt, till och med det,
för vilket taxering skall äga rum år 1947, eller ersättningens upptagande såsom
intäkt under ett eller flera år inom nyssnämnda period,
dels ock att vad sålunda stadgats beträffande ersättning på grund av försäkring
skall vid taxering enligt såväl kommunalskattelagen som förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning
å köpeskilling för fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår,
för vilka taxering ägt rum något av åren 1941 och 1942, dock ej där avyttringen
skett till någon med vilken säljaren varit i intressegemenskap och det
kan antagas, att avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån i beskattningsavseende
antingen för säljaren eller för köparen.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Viss utvidgning medgiven enligt förordningen den 30 maj 1941, nr 360.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen den 12 juni 1912 (nr 371) om rätt att
vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till
investeringsfond.
Härigenom förordnas, att 1—5 §§ förordningen den 12 juni 1942 om rätt
att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt under de beskattningsår,
för vilka taxering verkställes åren 1942—1947, äger skattskyldig
njuta avdrag för belopp, som enligt vad i denna förordning sägs av årsvinsten
avsättes till investeringsfond. Där sådant avdrag medgivits skattskyldig, skall
denne dock vara underkastad de föreskrifter i avseende å fondens användning
som nedan meddelas.
Rätt till--— — ekonomisk förening.
Rätt till avdrag på grund av avsättning till fond som i 2 § 1 mom. e) sägs
tillkommer endast den som bedriver rederirörelse med äng- eller motorfartyg
i utrikes fart. Avdrag må icke för ett och samma beskattningsår njutas både
för avsättning till fond, som i 2 § 1 mom. b) sägs, och för avsättning till i
samma moment under e) omförmäld fond.
2 §.
1 moni. Investeringsfonder som i denna förordning avses äro
a) investeringsfond för byggnader,
b) investeringsfond för inventarier och varulager,
c) investeringsfond för arbeten i gruva,
d) investeringsfond för ersättande av förkrigslager, samt
e) investeringsfond för fartyg.
2 mom. Avsättning för vilken avdrag enligt 1 g medgives må för visst beskattningsår
ej överstiga,
al i fråga---beskattningsårets utgång,
b) i fråga---av aktiekapitalet,
c) i fråga---föregående beskattningsår, samt
d) i fråga örn investeringsfond för fartyg:
ett belopp motsvarande dels 5 procent av den beräknade kostnaden för
framtida anskaffning av ersättningstonnage för fartyg, som förlorats efter den
1 september 1939 eller som på grund av ålder eller förslitning utrangerats
efter nämnda dag eller som avses skola av sådan anledning utrangeras så
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
61
snart ersättningstonnage kan anskaffas, dels ock 20 kronor för ton d.w. eller,
såvitt angår fartyg som under beskattningsåret uteslutande gått i trafik mellan
främmande länder, 40 kronor för ton d.w. för andra den skattskyldige tillhöriga
fartyg än nyss sagts, vilka under beskattningsåret icke normalt underhållits,
dock att avsättning för underhålls- och reparationsarbeten å fartyg icke må
för visst beskattningsår för ett och samma fartyg överstiga 100 000 kronor
eller, såvitt angår fartyg som under beskattningsåret uteslutande gått i trafik
mellan främmande länder, 200 000 kronor.
3 mom. Ilar skattskyldig på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller
därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning
under beskattningsåret åtnjutit ersättning för maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier, må utan hinder av vad i 2 inom. under
b) eller d) stadgas avdrag för avsättning till investeringsfond för inventarier
och varulager eller för fartyg ske nied högst det belopp, vartill ersättningen
uppgått, eller, där ersättningen endast delvis skall upptagas såsolm skattepliktig
inkomst, högst det belopp varmed ersättningen ingår i den skattepliktiga
inkomsten.
Har lagerminskning, som i 2 mom. under c) avses, förorsakats av anledning
som i föregående stycke sägs må, såvitt angår det sålunda avgångna lagret,
det belopp, som i de i 2 mom. under c) angivna fallen beräknas till---
äga tillämpning.
(Se vidare anvisningen.)
3 §•
Investeringsfond för byggnader, för inventarier och varulager, för arbeten
i gruva samt för fartyg må jämlikt denna förordning tagas i anspråk endast
under något av de beskattningsår, för vilka taxering verkställes åren 1943 och
1944 eller under sådant senare beskattningsår, som av Kungl. Majit genom
särskilt beslut bestämmes. Vad sålunda stadgas skall dock icke äga tillämpning
i fråga om investeringsfond för inventarier och varulager, i den mån
fråga är om avsättning som i 2 § 3 mom. första stycket avses, ej heller i
fråga om investeringsfond för fartyg, i den mån fråga är örn avsättning som
nyss sagts eller örn medel, som avsatts för underhålls- eller reparationsarbeten
å fartyg.
Beslut av Kungl. Majit som i första stycket sägs må —--i följd.
4 §.
1 mom. Investeringsfond må--— liknande fyndighet;
investeringsfond för ersättande av förkrigslager:---under beskatt
ningsåret;
samt
investeringsfond för fartyg: för avskrivning å fartyg, som anskaffats under
beskattningsåret, eller för underhålls- eller reparationsarbeten å fartyg
under samma år, dock att större belopp icke må tagas i anspråk för visst fartyg
än som avsatts till det ifrågavarande ändamålet.
2 morn. Hinder möter--— ovan sägs.
För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond enligt
vederbörlig balansräkning tagits i anspråk jämlikt denna förordning,
ina vid taxeringen avdrag för i 4 § avsedd avskrivning å byggnader eller fartyg
eller andra inventarier eller för där omförmäld nedskrivning å varulager
eller för där angivna arbeten i gruva eller å fartyg med belopp svarande
62
Kungl. Majlis proposition nr 263.
mot fondens minskning ej ske, men skall, där medlen tagits i anspråk för
avskrivning eller nedskrivning, den ifrågavarande tillgången anses i beskattningsavseende
åsatt ett värde så bestämt som om för sagda år dylikt avdrag
medgivits.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Under det beskattningsår, för vilket taxering verkställes år 1944, må i fråga
om investeringsfond för fartyg avdrag för avsättning till framtida anskaffning
av ersättnings tonnage ske med högst fyra gånger det belopp, som
enligt 2 § 2 mom. d) årligen må för sådant ändamål avsättas. Har den skattskyldige
under något av de beskattningsår, för vilka taxering verkställts åren
1941—1943, njutit avdrag för avsättning till investeringsfond för inventarier
och varulager eller för avsättning till konjunkturinvesteringsfond för sådant
ändamål, skall dock det belopp, varmed avdrag enligt föregående punkt må
ske vid taxeringen år 1944, minskas med det belopp som sålunda avsatts till
fond för inventarier och varulager.
Har investeringsfond för fartyg ej avsatts i balansräkningen för det beskattningsår
för vilket taxeringen verkställes år 1944,
eller har i nämnda balansräkning avsättning till investeringsfond för inventarier
och varulager skett med lägre belopp än det, för vilket avdrag enligt
2 § 3 mom. första stycket i dess nya lydelse medgives,
må såsom avsättning till investeringsfond av vederbörligt slag godkännas
förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna för det på ifrågavarande
beskattningsår följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras
av vinstmedel för beskattningsåret, vilka kunnat disponeras för det ändamål,
vartill fonden jämlikt 4 § må tagas i anspråk. Förklaring som nu sagts
jämte uppgift enligt 7 § må avgivas till taxeringsnämnd, innan denna fattat
beslut rörande taxeringen, eller till prövningsnämnd i samband med besvär
inom den i 119 § taxeringsförordningen angivna tiden.
4477f>2. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1944.