Kungl. Majlis proposition nr 259
1
Nr 259.
Kungl. Majits proposition till riksdagen angående vissa anslag till
nykterhetsvården; given Stockholms slott den 14 april
1944.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
GUSTAF.
Axel Rubbestad.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholm slott den 14 april
1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson,
Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför föredraganden,
statsrådet Rubbestad, följande.
I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, p. 66, 71 och 72) upptogos
vissa anslag till nykterhetsvården, nämligen anslagen till bidrag till
anordnande av erkända alkoholistanstalter, till länsnykterhetsnämnderna och
till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m., med allenast
preliminärt beräknade belopp i avbidan på en närmare prövning i samband
med de förslag, som nykterhelsntredningen väntades framlägga. Det förstnämnda
anslaget, vartill motsvarighet saknas å innevarande budgetårs riksllihang
till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 259. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
stat, upptogs därvid med ett runt belopp av 100 000 kronor, medan de två
senare anslagen upptogos till belopp motsvarande de å riksstaten för löpande
budgetår anvisade anslagsbeloppen, eller med 136 000 och 142 000 kronor.
Jag anhåller nu att till slutlig behandling få upptaga berörda anslagsfrågor
och i samband därmed anmäla nykterhetsutredningens förslag rörande
alkoholistvården och nykterhetsnämndsverksamheten.
Nykterhetsafred ningens förslag rörande alkoholistvård en ni. lin
De jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 april 1943 inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning angående orsakerna till
försämringen i nykterhetstillståndet1 lia den 7 februari 1944 avlämnat betänkande
angående nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU 1944:3). De
sakkunnigas huvuduppgift var att klarlägga orsakerna till den under krigsåren
inträdda ökningen av spritmissbruket. Till fullgörande av detta uppdrag
ha de framlagt en ingående statistisk-sociologisk utredning, som med bilagor
omfattar större delen av betänkandet. Mot bakgrunden av denna utredning
ha de sakkunniga därjämte framlagt ett flertal förslag till åtgärder för
motverkande av den inträdda försämringen i nykterhetstillståndet.
Utredningen har varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Yttranden
över betänkandet i dess helhet ha avgivits av socialstyrelsen, kontrollstyrelsen,
samtliga länsstyrelser och länsnykterhetsnämnder. Därjämte ha yttranden
över speciella kapitel avgivits av rikets hovrätter, justitiekanslern, statspolisintendenten,
medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, styrelserna för vissa
alkoholistanstalter och några kommunala nykterhetsnämnder. Vidare ha
olika enskilda sammanslutningar avgivit yttranden över betänkandet i dess
helhet eller vissa delar därav.
I detta sammanhang ifrågakommer icke att lämna en redogörelse varken
för de huvudsakliga resultaten av orsaksutredningen eller för de sakkunnigas
förslag i olika hänseenden. Här skall i korthet endast återgivas några av
utredningens uppgifter rörande alkoholismens utveckling under krigsåren
och nuvarande utbredning samt i anslutning därtill lämnas en redogörelse
för förslagen på alkoholistvårdens område m. m.
Utredning rörande alkoholismen. De sakkunniga ha ägnat uppmärksamhet
åt alkoholisternas andel i det offentliga fglleriet och funnit, att det antal
fylleriförseelser, som begåtts av alkoholister, under krigsåren ökat i åtminstone
samma takt som totalantalet fylleriförseelser i vissa undersökta städer.
Såsom alkoholister ha därvid ansetts personer, som anmälts för nykterhetsnämnd
och beträffande vilka nämnden funnit skäl föreligga till åtgärd enligt
alkoholistlagen. Utredningen har härom bland annat anfört följande.
Från nykterhetsnämnderna i några städer, nämligen Uppsala, Jönköping,
Kristianstad, Malmö, Härnösand och Östersund, har inhämtats, huru många
1 De sakkunniga ha varit professorn vid Uppsala universitet G. Dahlberg, byråchefen i finansdepartementet
O. H. Klackenberg och generallotsdirektören T. P. J. Petersson, tillika ordförande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 259 ■->
fylleriförseelser åren 1938 och 1942 begåtts av män, som före fylleriförseelsen
varit föremål för åtgärd från nykterhetsnämnds sida, ävensom antalet
fylleriförseelser under samma år av män, som efter fylleriförseelse blivit föremål
för dylik åtgärd. Dessa uppgifter sammanställas i följande tabell med
totala antalet fylleriförseelser i dessa städer under samma tid. Därvid har
skilts mellan män över och under 25 år. Anledningen till denna uppdelning
är, att av männen under 25 år något större antal ännu ej hunnit bli omhändertagna
för alkoholism, varför alkoholisternas andel av fylleriförseelserna
måste bli väsentligt större i åldersgruppen över 25 år.
Ålder, år |
Summa |
därav |
begångna |
av män, anmälda för |
nykterhetsnämnd |
||
före förseelsen |
efter förseelsen |
före + efter |
|||||
antal |
< av N |
antal |
| % av N |
antal |
* av N |
||
Förseelser är |
193S: |
||||||
Under 25 ... |
207 |
24 |
11-6 |
46 |
22*2 |
70 |
338 |
över 25 ... |
983 |
293 |
29-8 |
176 |
i 17-9 |
469 |
47-7 |
Summa |
1190 |
317 |
20-6 |
222 |
IS''7 |
539 |
453 |
Förseelser år |
1942: |
||||||
Under 25 .. . |
329 |
49 |
14-9 |
56 |
17-0 |
105 |
31-9 |
Över 25 ... |
1 311 |
433 |
33''o |
130 |
9''9 |
563 |
4''2''9 |
Summa |
toto |
4S2 |
29-4 |
186 |
11''3 |
ees |
40 7 |
Av fylleriförseelserna i ifrågavarande städer har under båda åren, såsom
av tabellen framgår, en mycket stor del fallit på alkoholisterna. I åldersgruppen
under 25 år har sålunda en tredjedel och i åldersgruppen över 25 år mer
än 40 procent av fylleriförseelserna fallit på alkoholister. Härtill komma alla
de, som ännu icke hunnit fästa nykterhetsnämndens uppmärksamhet på sig,
men som så småningom bli föremål för dess åtgärd.
Den andel av fylleriförseelserna, som faller på personer, vilka före fylleriförseelsen
varit föremål för nykterhetsvårdande åtgärd, har från år 1938 till
år 1942 stigit något, nämligen från 26,6 till 29,4 procent. På grund av materialets
ringa storlek motiverar emellertid denna ökning icke slutsatsen, att
ifrågavarande kategoris andel i fylleriförseelserna i verkligheten ökat. Den
högre andelen för dem, som efter en år 1938 begången fylleriförseelse blivit
föremål för nykterhetsnämnds åtgärd, i förhållande till motsvarande andel
för dem, som begått fylleriförseelser år 1942, betingas helt enkelt av den
längre tid, som för de förstnämnda förflutit efter nykterhetsnämndens åtgärd.
Material, som erhållits genom en speciell undersökning beträffande fylleriförseelserna
i Stockholm under åren 1938 och 1942 utvisar, att under båda
dessa år 32 procent av fylleriförseelserna begåtts av personer, som före respektive
års utgång blivit föremål för åtgärd av nykterhetsnämnden.
För att erhålla en belysning av förhållandena på landsbygden har utredningen
genom länsnykterhetsnämnderna inhämtat uppgifter från nykterhetsnämnderna
i Stockholms, Värmlands och Västernorrlands län rörande det
antal fylleriförseelser, som år 1942 begåtts av alkoholister. Dessa uppgifter
utvisa, att i Stockholms län nära 12 och i Värmlands län något mer än 10
procent av fylleriförseelserna begåtts av alkoholister, medan motsvarande
siffra för Västernorrlands län är betydligt högre, nämligen närmare 24 procent.
Den högre nivån för sistnämnda län sammanhänger med alt där åtgärder
vidtagits speciellt mot yngre alkoholister, sedan dessa gjort sig skyldiga till
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 259.
fylleri. Vid bedömandet av de relativt låga siffrorna för alkoholisternas andel
i fylleriförseelserna i de berörda tre länen måste ihågkommas, att alkoholister
på landsbygden i förhållandevis liten utsträckning hittills blivit föremål
för åtgärder.
Det antal personer, som begått mer än en fylleriförseelse under ett och
samma år, har enligt utredningen ökat från förkrigsåren till år 1942 i nästan
samma omfattning som hela antalet fyllerister. Krigsårens fylleriökning, som
för riket i dess helhet innebär att totalantalet fylleriförseelser ökat från i genomsnitt
30 600 under åren 1934/38 till över 42 600 år 1942, har sålunda icke
varit begränsad till en ökning av de enstaka förseelserna eller till förseelser
av mera oskyldig karaktär. Härom har bland annat anförts följande.
En översikt över förändringarna i antalet män med en, två, tre etc. fylleriförseelser
under vart och ett av krigsåren och femårsperioden 1934/38
samt förändringarna i den relativa storleken av dessa grupper, uttryckt i
procent av hela antalet för fylleri dömda män, lämnas i följande tabell.
Antal förseelser |
Absoluta |
t a I |
I % |
av samtliga sakfällda |
||||||
1939 |
1940 |
1941 |
1912 |
1934/38 |
1939 |
1940 |
1941 |
1942 |
1934/38 |
|
1 förseelse ......... |
22 791 |
22 775 |
24 265 |
27 588 |
21255 |
86-8 |
86-7 |
87-5 |
86-5 |
86-1 |
2 förseelser ........ |
2 500 |
2 527 |
2615 |
3189 |
2 419 |
9-5 |
9''fi |
9-4 |
lo-o |
9-8 |
3 » ........ |
643 |
602 |
564 |
755 |
606 |
2-5 |
2-3 |
2-0 |
2-4 |
2-4 |
4 > ........ |
196 |
189 |
170 |
198 |
211 |
0-7 |
0-7 |
0-6 |
0-6 |
0''9 |
5 > ........ |
84 |
91 |
68 |
86 |
101 |
0-3 |
0''4 |
0-3 |
0-3 |
0-4 |
6-10» ........ |
52 |
76 |
48 |
66 |
91 |
0-2 |
03 |
0-2 |
0''2 |
0-4 |
11 el. fl. förseelser.. |
3 |
5 |
3 |
5 |
12 |
— |
— |
— |
— |
|
Samtliga män |
26 269 |
26265 |
27 733 |
31887 |
24 695 |
100 |
100 |
100 |
100 |
100 |
Siffrorna i tabellen, som äro av intresse för bedömande av karaktären
hos fylleriet under krigsåren, ge vid handen, att några större förskjutningar
i relationerna mellan antalet engångsfyllerister och antalet flergångsfyllerister
icke inträtt sedan förkrigsperioden. Krigsårens starka ökning av fylleriförförseelserna
har icke begränsat sig till en ökning av de mera enstaka fylleriförseelserna.
Under åren 1934/38 utgjorde de män, som sakfälldes för endast
en förseelse, i genomsnitt 86,1 procent av samtliga sakfälla män. Under
krigsåren har motsvarande siffra rört sig mellan högst 86,8 och lägst 86,5
procent utom under år 1941, då den utgjorde 87,5 procent. År 1942 förelåg
siffran 86,5 procent.
Flergångsfylleristerna, betraktade såsom en gemensam grupp, lia sålunda
från förkrigsperioden till år 1942 ökat nästan lika mycket som totala
antalet fyllerister. Däremot har inom denna gemensamma grupp inträffat
vissa förskjutningar. Bland flergångsfylleristerna utgjorde den största gruppen,
män med två förseelser, en större andel av samtliga år 1942 än under
förkrigsperioden, medan grupperna med fyra eller flera förseelser något
minskat i förhållande till genomsnittet för åren 1934/38. En påtaglig nedgång
av sistnämnda grupper ägde rum år 1941 sannolikt till följd av krisrestriktionerna
i oktober 1941, genom vilka rätten till efterhandsinköp tills
vidare avskaffades, och indragningen av jullitern i december samma år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 259. 0
Utredningen har vidare belyst riskerna för alkoholism. Riskberäkningarna
ha grundats på uppgifter, som införskaffats från nykterhetsnämnderna dels
i rikets städer, dels ock i landsbygdskommunerna inom Stockholms, Värmlands
och Västernorrlands län, avseende antalet personer i olika åldrar,
som under åren 1938 och 1942 blivit föremål för åtgärder enligt alkoholistlagen.
De för dessa år beräknade risksiffrorna innebära enligt utredningen,
att år 1938 ej fullt var tionde och år 1942 något mer än var tionde manlig
stadsbo under loppet av sitt liv skulle bli föremål för åtgärd av nykterhetsnämnd
på grund av alkoholism. Av beräkningsresultaten, som i sin helhet
redovisas i en särskild, av professorn G. Dahlberg utarbetad bilaga till betänkandet,
må här endast nämnas följande.
Siffrorna å den beräknade sammanlagda risken för män att vid 50 respektive
65 år ha blivit föremål för åtgärd av nykterhetsnämnd framgå av följande
tabell. (Med sammanlagd risk för en person att vid viss ålder ha blivit
föremål för åtgärd av nykterhetsnämnd avses risken för en nu minderårig
person att, därest han lever till den angivna åldern och årsriskema för olika
åldersklasser hålla sig konstanta, ha blivit föremål för sådan åtgärd.)
.Beräknad sammanlagd risk i %o att ha blivit föremål |
|||||||
50 år |
65 år |
||||||
1938: |
1942 |
1938 |
1942 |
||||
Städer. |
76-4 |
84-0 |
109 2 |
109-5 |
|||
65-9 |
109-6 |
86-6 |
145-6 |
||||
Småstäder.................... |
43-8 |
62-4 |
65''8 |
85-7 |
|||
Samtliga städer |
67-8 |
90-4 |
949 |
118-8 |
|||
Landskommuner. |
10-9 |
40-7 |
14-2 |
52-8 |
|||
8-5 |
505 |
10-3 |
58-1 |
||||
Västernorrlands » .......... |
23-8 |
38-4 |
32 6 |
45-3 |
Den sammanlagda risken vid 50-årsåldern har, såsom av tabellen framgår,
ökat från år 1938 till år 1942 både för samtliga grupper städer och
för landskommunerna, ökningen har varit minst för storstäderna. I dessa
har den sammanlagda risken vid 65-årsåldern varit oförändrad under de
båda åren och uppgått till 11 procent. Inom storstadsgruppen har ifrågavarande
risksiffra varit densamma under båda åren för Stockholm, nämligen
9 procent. För Göteborg har en ökning framträtt från 14 procent år
1938 till 18 procent år 1942. Denna ökning torde betingas av det förhållandet,
alt nykterhetsnämnden där på senare tid i större utsträckning än
tidigare ingripit mot yngre personer. I de medelstora städerna har risken
vid båda åldersgränserna ökat starkt, nämligen från 6,6 lill 11 procent vid
50-årsåldern och från 8,7 till 14,6 procent vid 65-årsåldern, medan förskjutningen
för småstädernas del varit måttlig. För landskommunerna ligga risksiffrorna
på en betydligt lägre nivå än i städerna, men ökningen mellan de
båda jämförda åren har varit synnerligen stark.
Den ökning av riskerna för alkoholism från år 1938 till år 1942, varpå
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
dessa siffror synas tyda, har utredningen dock ansett vara delvis skenbar. I
vart fall för landsbygdens del sammanhänger stegringen av siffrorna väsentligen
med den förbättring av nykterhetsnämndernas verksamhet, som betingats
främst av länsnykterhetsnämndsorganisationens tillkomst. Även den
starka uppgång i beläggningen på statliga och enskilda alkoholistanstalter,
som inträffat under senare delen av år 1942 och fortsatt under år 1943,
anser utredningen till en del ha samma förklaring.
Förslag till åtgärder. Vid övervägande av de åtgärder, som i dagens läge
kunde erfordras för vinnande av ett bättre nykterhetstillstånd, har utredningen
mot bakgrunden av de sålunda konstaterade förhållandena ansett
en effektivisering av åtgärderna mot de mer eller mindre kroniska alkoholmissbrukarna
påkallad. Utredningen har därvid framlagt förslag dels
örn en utvidgning av gällande alkoholistlag, dels örn vissa nya former för
vården av alkoholister, dels ock om vissa åtgärder för effektivisering av
nykterhetsnämndsverksamheten.
De föreslagna ändringarna av alkoholistlagen avse främst att möjliggöra en
mera effektiv nykterhetsvård beträffande ungdomliga alkoholmissbrukare.
Utredningen 1 öreslår sålunda, att såsom en indikation för åtgärder enligt alkoholistlagen
i avseende å person under 25 år, som är hemfallen åt alkoholmissbruk,
skall gälla, att han dömts till ansvar för fylleri en gång. Beträffande personer
under 25 år, som icke äro hemfallna åt alkoholmissbruk, men som
dömts för fylleri eller eljest använt alkoholdrycker till uppenbar skada för sig
eller annan, förordar utredningen, att de i alkoholistlagen angivna förebyggande
åtgärderna må vidtagas för vederbörandes återförande till ett nyktert
och ordentligt liv. Genom denna föreskrift har åsyftats att ge formellt stöd åt
en av vissa nykterhetsnämnder med framgång tillämpad praxis att på ett tidigt
stadium taga itu med unga fyllerister och hjälpa dem till rätta utan användande
av tvångsåtgärder. Behovet av vidgade övervakningsmöjligheter särskilt
i fråga om unga alkoholmissbrukare har utredningen motiverat med hänvisning
till ungdomsfylleriets utveckling och bland annat framhållit följande.
De bristande möjligheterna för nykterhetsnämndema att enligt alkoholistlagen
övervaka unga alkoholmissbrukare framstå såsom särskilt allvarliga
mot bakgrunden av den utveckling ungdomsfylleriet tagit. Fyllerifrekvensen
i åldrarna 15—20 år har, relativt sett, ökat tre gånger starkare än fyllerifrekvensen
bland övriga åldersgrupper av män. Beträffande de unga medför
alkoholmissbruk ock särskilda vådor. Det kan påskynda framträdandet av
social missanpassning i form av vanart eller kriminalitet. Men även där så ej
är fallet, kan missbruket av rusdrycker för de unga medföra risker för deras
fortsatta sociala utveckling. Det framstår såsom angeläget, att de nykterhetsvårdande
myndigheterna erhålla möjlighet att ingripa mot de unga alkoholmissbrukarna
jämväl innan deras förhållanden blivit på svårare sätt snedvridna
och innan dryckesvanorna blivit inrotade.
Utredningen föreslår vidare, att olovlig befattning med rusdrycker skall i
alkoholistlagen upptagas såsom en indikation för åtgärder enligt lagen. Smugglare,
hembrännare och s. k. langare äro enligt utredningen ej sällan hemfallna
åt alkoholmissbruk, och den samhällsskada, som de åstadkomma genom
7
Kungl. Maj-.ts proposition nr 259.
att tillhandahålla rusdrycker åt andra kroniska missbrukare m. fl., torde
vara minst lika allvarlig som de samhällsskador, vilka angivas med vissa av
de nuvarande indikationerna, exempelvis förande av ett för andra grovt störande
levnadssätt.
Utredningens förslag beträffande formerna för alkoholistvården avse dels
en förkortning av tiderna för internering å alkoholistanstalt, dels prövning av
en alternativ vårdform, nämligen inackordering hos lämplig familj på landsbygden.
I båda fallen har åsyftats behandling av mindre svårartade fall.
Systemet med korttidsinternering bör enligt utredningens mening helst prövas
på en särskild anstalt. Utredningen betonar i samband därmed vikten av att
gällande bidrags grunder för anordnande av erkända alkoholistanstalter så föibättras,
att bidragen någotsånär svara mot nuvarande höga byggnadskostnader.
De av utredningen föreslagna åtgärderna för effektivisering av nykterhetsnämndsverksamheten
innefatta dels en vidgning av statens bidiag till främjande
av de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, dels en utbyggnad
av länsnykterhetsnämnderna. I fråga om bidragen till de kommunala nämnderna
föreslår utredningen, att det nuvarande anslaget för främjande av deras
verksamhet skall höjas och att möjlighet skall öppnas att lämna särskilda
bidrag för övervakning av alkoholister.
Den utbredning, som det grova alkoholmissbruket enligt det av nykterhetsutredningen
framlagda materialet nått, är enligt min mening ägnad att
ingiva viss oro. Även örn läget till en del är betingat av krigsårens onormala
förhållanden, synes man dock icke kunna underlåta att överväga olika åtgärder
till motverkande av den inträdda försämringen. Samhällets åtgärder
för övervakning och omhändertagande av de grova alkoholmissbrukarna
ha givetvis därvidlag endast en begränsad räckvidd och förslå uppenbarligen
icke såsom de enda nykterhetspolitiska hjälpmedlen. En allmän enighet
synes emellertid råda om behovet och önskvärdheten av en effektivisering
inom detta avsnitt av nykterhetsvården.
De förslag, som av nykterhetsutredningen framlagts på detta område, ha i
stort sett tillstyrkts av remissmyndigheterna. Beträffande den föreslagna utvidgningen
av alkoholistlagens tillämplighetsområde har dock i vissa avseenden
yppats tvekan, och några myndigheter ha avstyrkt förslaget örn upptagande
i alkoholisllagen av en fylleriförseelse såsom indikation för tvångsåtgärder
beträffande åt alkoholmissbruk hemfallna personer under 25 år. Vid remissbehandlingen
lia även framlagts förslag om ytterligare ändringar i alkoholistlagen.
En prövning av de ifrågasatta olika lagändringarna, vilka lämpligen
böra upptagas till behandling i ett sammanhang, skulle emellertid draga ut
på liden. Då förslag i ämnet dessutom förutsätter remiss till lagrådet, har jag
av tidsskäl icke ansett lämpligt att söka för årets riksdag framlägga förslag
till ändringar i alkoholistlagen. En effektivisering av nykterhetsvården synes
dock även utan sådana lagändringar möjlig.
Före
draganden.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 259.
Bland de ifrågasatta lagändringarna torde förslaget att alkoholistlagens
förebyggande åtgärder skola bli tillämpliga på personer under 25 år, som
använt alkohol till uppenbar skada för sig eller annan, oavsett örn de kunna
anses hemfallna åt alkoholmissbruk eller ej, vara viktigast för nykterhetsvården.
Då detta förslag icke nu kommer att genomföras, finner jag emellertid
angeläget att understryka, att nykterhetsnämndernas åligganden enligt
3 § alkoholistlagen få anses innefatta befogenhet för dem att i viss omfattning
vidtaga lindriga förebyggande åtgärder också mot sådana alkoholmissbrukare,
som icke falla under 1 § i lagen. Nämnderna kunna exempelvis uppdraga
åt ordföranden, annan ledamot eller tjänsteman att kalla unga personer,
som begått fylleriförseelser, till nämnden för allvarliga samtal rörande
riskerna av fortsatt missbruk. Även utan den ifrågasatta lagändringen böra
salunda nykterhetsnämnderna i någon mån kunna utöva påverkan i gynnsam
riktning pa sådana unga alkoholmissbrukare, som icke kunna göras till
föremål för tvångsåtgärder enligt lagen. Ett dylikt förfarande har ock på sina
håll tillämpats av nykterhetsnämnder och visat gynnsamma resultat.
Vad beträffar nykterhetsutredningens övriga förslag på förevarande område
upptager jag dessa till behandling i det följande i samband med anmälan
av anslagsäskandena för nästa budgetår till bidrag till anordnande av erkända
alkoholistanstalter, till länsnykterhetsnämnderna och till främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m. Vid prövning av medelsbehovet för nykterhetsnämndsverksamheten
har jag ansett mig böra i betydande utsträckning
biträda nykterhetsutredningens förslag örn ökad medelstilldelning. De stegrade
utgifterna a budgeten för dessa ändamål böra därvid vägas mot de mycket
betydande kostnadsökningar, som en effektiv skärpning av den individuella
kontrollen över rikets omkring 1 600 000 motboksägare skulle förutsätta. Det
må erinras om att antalet befattningshavare vid systembolagens motboksavdelningar,
som i oktober 1939 uppgick till 514, i mitten av år 1942 nedgått till
417, främst genom att personal, som blivit disponibel genom konsumtionsnedgången
efter den stora spritskattehöjningen på hösten 1939, tagits i anspråk för
arbetsuppgifter hos vissa kristidsstyrelser. Vid tillstyrkan av de föreslagna anslagsökningarna
har jag ansett mig kumla utgå ifrån att effekten i nykterhetsavseende
av de därmed avsedda åtgärderna blir större än effekten av en motsvarande
medelsdisposition för personalökningar vid den individuella kontrollen.
1. Bidrag till anordnande av erkända alkoholistanstalter, reservationsanslag.
Enligt kungörelsen den 27 maj 1932 (nr 217) örn statsbidrag till anordnande
av erkända alkoholistanstalter utgår dylikt bidrag med högst 2 000 kronor
för vårdplats, när fråga är örn nybyggnad, och i annat fall med högst 1 500
kronor för vårdplats.
Kostnaderna för statsbidragen bestridas från förevarande anslag. Medel
till förstärkning av anslaget anvisades senast budgetåret 1940/41 med 50 000
kronor. Därjämte tillfördes anslaget under budgetåret 1941/42 75 000 kronor
Kungl. Maj.ts proposition nr 259. 9
i samband med nedläggandet av erkända alkoholistanstalten Hemmet Mälargården.
I skrivelse den 31 augusti 1943 har socialstyrelsen gjort framställning örn
förstärkning av anslaget med 200 000 kronor ävensom föreslagit en höjning
med 50 procent av statsbidragen till anordnande av erkända alkoholistanstalter.
Styrelsen har anfört i huvudsak följande.
Å anslaget funnes för närvarande tillgängligt ett belopp av 71 350 kronor.
Härav erfordrades emellertid tillhopa 52 500 kronor för av Kungl. Maj :t vid
skilda tillfällen beviljade men ännu ej utbetalade bidrag, varför det odisponerade
beloppet utgjorde 18 850 kronor.
Under vintern 1942—1943 hade beläggningen på alkoholistanstalterna varit
högre än någonsin tidigare. Högst hade beläggningen varit den 1 mars
1943 med 986 närvarande vårdtagare. Påfrestningen hade varit särskilt stark
för de öppna allmänna anstalterna för män, vilka tidvis varit överbelagda i
största möjliga omfattning. Venngarnsanstalten med 140 vårdplatser hade
sålunda haft upp till 166 vårdtagare närvarande samtidigt, och erkända
alkoholistanstalten Åsbrohemmet med 165 godkända vårdplatser hade haft
upp till 186 närvarande. En sådan överbeläggning vore menlig för vården
och anstaltsarbetet. Då den höga beläggningen icke vöre av tillfällig natur
— antalet närvarande på anstalterna för män den 1 augusti 1943 hade överstigit
motsvarande antal år 1942 med 153 — borde åtgärder vidtagas för att
bereda nya vårdmöjligheter. Den för statsverket billigaste utvägen härför
vore att söka få till stånd nya erkända alkoholistanstalter.
De för närvarande utgående statsbidragsbeloppen till anordnande av erkända
alkoholistanstalter hade visat sig alltmer otillräckliga. 1943 års riksdag
hade också medgivit en höjning med 50 procent av bidraget till anordnande
av den senast tillkomna erkända alkoholistanstalten, Vårnäshemmet.
Det vore från alkoholistvårdens synpunkt önskvärt, att de bidragsgrunder,
som sålunda fastställts för Vårnäshemmet, bleve allmänt gällande. Man
måste nämligen utgå från att det eljest skulle visa sig omöjligt för styrelsen
att förmå institutioner eller stiftelser alt starta nya erkända alkoholistanstalter,
varigenom det växande behovet av nya vårdplatser kunde tillgodoses på
det för staten ojämförligt billigaste sättet. Även med hänsyn till statens eget
ekonomiska intresse borde en höjning av dessa bidragsgrunder komma till
stånd, förslagsvis till 3 000 kronor för vårdplats, när fråga vore örn nybyggnad,
och till 2 250 kronor för vårdplats i övriga fall. Höjningen borde
emellertid icke avse vårdplatser som kommit till före den 1 juli 1944. Efter
en förstärkning av anslaget med av styrelsen föreslaget belopp, 200 000 kronor,
skulle tillgängliga medel efter sålunda föreslagna bidragsgrunder medgiva
anordnandet av 72 å 97 nya vårdplatser.
I ärendet har statskontoret den 27 september 1943 avgivit utlåtande och
förordat, alt ett belopp av 50 000 kronor ställes till förfogande för budgetåret
1944/45. Förslaget om förbättring av b i d ragsgr u nde rila har ämbetsverket avstyrkt
under hänvisning till sitt avstyrkande utlåtande den 5 oktober 1942
över en liknande framställning av socialstyrelsen, vilken icke föranledde någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Sedan hösten 1942 syntes någon stegring av
byggnadskostnaderna med hänsyn til! det allmänna prisstoppet icke ha inträtt.
I sill betänkande har nykterhetsutredningen, sorn förut nämnls, framlagt
vissa förslag rörande alkoholistvården, vilka torde få anmälas i detta sam
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
manhang. Jag upptager först till behandling frågan om interneringstidens
längd och därmed sammanhängande problem.
Utredningen har ifrågasatt, huruvida icke en internering av kortare varaktighet
än den för närvarande tillämpade borde kunna komma till användning.
De lcorttidsinternerade borde enligt utredningens mening såvitt möjligt
sammanföras på en särskild anstalt. Om denna skulle anordnas som erkänd
alkoholistanstalt, vore en förbättring av gällande statsbidragsgrunder nödvändig
med hänsyn till de nuvarande höga byggnadskostnad^^. Utredningen
har bland annat anfört följande.
Fall finnas otvivelaktigt, då visserligen varning och övervakning innefatta
alltför lindriga åtgärder för att en alkoholmissbrukare skall låta sig rätta,
medan å andra sidan en längre tids tvångsinternering framstår såsom en av
omständigheterna knappast påkallad åtgärd. Det bör beaktas, att en längre
tids tvångsinternering ofta är förenad med svåra sekundära följder. Den internerade
förlorar måhända sin arbetsanställning eller hans utkomstmöjligheter
bliva på annat sätt försvårade.
Det är icke heller lämpligt, att en alkoliolmissbrukare med relativt gynnsam
prognos sammanföres på en anstalt med tämligen förfallna klienter
utan avsikt eller möjlighet att bli ordentliga samhällsmedlemmar. Enligt
utredningens uppfattning böra mera godartade fall, som kunna antagas ifrågakomma
för utskrivning eller hempermittering efter kortare tids internering,
såvitt möjligt sammanföras på en särskild anstalt. Ett anlitande i vidgad omfattning
av internering på kortare tid skulle ock åstadkomma eli viss avlastning
å alkoholistanstalterna, vilket med hänsyn till platstillgången kan
bliva av behovet påkallat, särskilt om den av utredningen föreslagna ^ utsträckningen
av alkoholistlagens tillämplighetsområde kommer till stånd.
Därest staten icke själv uppför en dylik anstalt utan denna skall komma till
stånd såsom erkänd alkoholistanstalt med bidrag av statsmedel, framstår för
utredningen såsom nödvändigt att gällande bidragsgrunder för anordnande av
dylika anstalter förbättras så, att de någotsånär svara mot nuvarande höga
byggnadskostnader.
Remissmyndigheterna ha i flertalet fall lämnat utredningens ifrågavarande
förslag utan erinran. I några fall har dock avstyrkts en anordning med
på förhand fastställda kortare tider för tvångsinternering, i vart fall beträffande
det nuvarande anstaltsklientelet.
Socialstgrelsen framhåller, att försökspermission för närvarande tillämpas
i praktiskt taget alla förstagångsfall, och lämnar till belysning av vårdtidens
längd för sådana fall å de erkända anstalterna under år 1942 följande uppgifter:
-
Vårdtidens längd
Mindre än 1 månad
1— lS9/30 )>
2— 229/so »
3— 329/ao >
4— 429/30 »
5— • 529/3o »
6— 629/3o »
7— 729/so »
Vårdfall
Antal |
Procent |
2 |
0-7 |
4 |
1-4 |
16 |
5''5 |
40 |
13-8 |
37 |
12-8 |
53 |
18-3 |
56 |
19 3 |
29 |
100 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
11
Vårdtidens längd |
Vårdfall |
|
Antal |
Procent |
|
8— 829/3o månad .......... |
...................... 7 |
2''4 |
9—- 9ä9/so » .......... |
...................... 5 |
1-7 |
10—1029/so » .......... |
...................... 10 |
34 |
11—12 > .......... |
...................... 28 |
9-7 |
mer än 12 » .......... |
...................... 3 Tillhopa 290 |
10 100-0 |
Försökspermission lämnades sålunda i 7,6 procent av fallen före 3 månaders
vårdtid och i ytterligare 13,8 procent efter 3 månader men före 4 månader.
I de ströfall, där vårdtiden varit längre än 12 månader, har den vårdbehövande
frivilligt kvarstannat på anstalten jämlikt 40 § alkoholistlagen.
Den genomsnittliga tiden för de förstagångsintagnas vistelse på de olika
anstalterna framgår av följande sammanställning:
Vårdtidens
Anstaltens namn Antal fall genomsnittslängd,
mån.
Älvgården .................................. 45 6-4
Björknäs.................................... 33 84
Västkusthemmet............................ 54 53
Holmahemmet.............................. 47 5-4
Åsbrohemmet .............................. 18 9''0
Holmforshemmet ......................... 33 5''6
Dagöholm .................................. 38 5-7
Ribbingebäck .............................. 8 5''6
Hagbyhemmet.............................. 14 7''9
Samtliga 290 (r3
Vårdtiden utgjorde sålunda i genomsnitt något mer än 6 månader. Det
framgår av tablån, att den anstalt (Björknäs), som fått mottaga ett relativt
stort antal kringflackande alkoholister, hade en jämförelsevis lång genomsnittlig
vårdtid. Detsamma gällde för asylanstalten Åsbrohemmet och för
kvinnoanstalten Hagbyhemmet.
Örn de sakkunniga åsyftat, att det nuvarande anstaltsklientelet i större
utsträckning skulle försökspermitteras efter en vårdtid av högst ett par månader,
anser socialstyrelsen förslaget böra avvisas. Det är endast en mycket
begränsad del av della klientel, som utan svåra bakslag kan återbördas till
samhället redan efter ett par tre månader. Även hänsyn till nykterhetsnämndernas
förebyggande verksamhet, som omfattar ett mångdubbelt större klientel
än anstaltsklientelet och som väsentligen får sin kraft genom klientelets
respekt för anstaltsvården, talar mycket bestämt mot åtgärder, som skulle
medföra att denna respekt avgjort försvagades.
För ett annat klientel, med en genomsnittligt gynnsammare prognos, än
som hittills hänvisats till alkoholistanstalterna, finner styrelsen den ordningen
tänkbar, att man praktiserade en frivillig intagning, på förhand fastställd
till högst sex veckor. För detta ändamål erfordras uppenbarligen en särskild
anstalt, ty att sammanföra vårdbehövande med olika vårdtidsbestämmelser
skulle skapa irritation och även i övrigt vara olämpligt från vårdsynpunkt.
Därest det visar sig möjligt att få till stånd en särskild anstalt,
lämpad för dylika korttidsintagna, ämnar socialstyrelsen att pröva denna
ordning. — Däremot skulle det vara olämpligt att skapa en särskild, mildare
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
form av tvångsinternering på kortare tid för dessa fall, bland annat med
hänsyn till att man måste räkna med att denna form löpte fara att missbrukas
genom att praktiseras i fall, där vanligt långtidsbeslut bort tillämpas.
Styrelsen stryker starkt under behovet av förbättrade bidragsgrunder för
anordnande av alkoholistanstalter och anför härom:
Genom sitt uttalande om nödvändigheten att gällande grunder för bidrag
till anordnande av erkända alkoholistanstalter förbättras så, att de något så
när svara mot de nuvarande höga byggnadskostnaderna, rikta de sakkunniga
uppmärksamheten på ett trängande behov. De för anstalterna gynnsammare
nya grunderna för dessa statsbidrag böra få giltighet redan från ingången
av nästa budgetår. Under den nu snart tilländagångna vintern har
nämligen tillströmningen av vårdbehövande lill alkoholistanstalterna varit
mycket stark och det har rått svår platsbrist på dessa anstalter. Man har att
räkna med att behovet av nya vårdplatser kommer att lia stigit ytterligare
till nästa vinter och att det därför till dess måste komma till stånd ett par
nya erkända alkoholistanstalter. Det är emellertid icke möjligt att stimulera
lämpliga institutioner att anordna sådana anstalter med nu utgående statsbidrag
för anordnande.
Medicinalstyrelsen har anfört följande.
Styrelsen finner det välbetänkt örn under vissa förhållanden en internering
av kortare varaktighet än den för närvarande vanligen tillämpade kunde
användas. Tillkomsten av en särskild alkoholistanstalt för dessa fall synes
medicinalstyrelsen synnerligen önskvärd. Styrelsen förutsätter därvid, att
övervakningen av de efter endast en kortare interneringstid på försök utskrivna
ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt.
Liknande synpunkter som dem socialstyrelsen anfört om olägenheterna
av en tvångsinternering med från början fastställd, kort varaktighet ha framhållits
av lånsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Göteborgs och Bohus,
örebro och Gävleborgs län. I ett yttrande betonas sålunda risken för att länsstyrelserna
härigenom kunde bli benägna att hellre förordna örn korttidsinternering
än vanlig internering, vilket otvivelaktigt skulle vara en betänklig
utveckling. I ett annat utlåtande anföres, att korttidsinterneringen skulle
kunna äventyra den bästa förebyggande åtgärden, nämligen övervakningen
genom anstalter och nykterhetsnämnder. Genom en ytterligare ökad användning
av föreliggande möjligheter till försökspermission efter relativt kort interneringsperiod
borde emellertid vissa av de påtalade följdverkningarna av
anstaltsvården kunna övervinnas i mera godartade fall. Några av nyssnämnda
länsnykterhetsnämnder framhålla, att däremot intet vore att erinra mot
korttidsinternering såsom frivillig vårdform. I ett flertal yttranden betonas
vikten av att erhålla en ökad differentiering vid anstaltsvården. Styrelsen
för godtemplarordens erkända alkoholistanstalt Dagöholm har givit uttryck åt
en liknande uppfattning. Såsom den närmaste uppgiften för anstaltsvården och
differentieringsförfarandet framhåller styrelsen dock upprättandet av en
statlig anstalt för vård av imbecilla och svårdisciplinerade psykopater.
Länsnykterhetsnämndernn i Stockholms, Östergötlands och Malmöhus län
samt de kommunala nykterhetsnämnderna i Stockholm och Norrköping ha
ansett en annan form av anstalter, inackorderingshem, jämväl böra komma
Kungl. Maj.ts proposition nr 259.
13
i åtnjutande av statsunderstöd. Denna anstaltsform hade med goda erfarenheter
prövats ett tjugutal år i Stockholms stad. Ett dylikt hem vore en lämplig
mellanform för omhändertagande. De där intagna alkoholisterna kunde
behålla sitt förvärvsarbete, men övervakas effektivt under fritiden.
Styrelsen för statens alkoholistanstalt å Venngarn anser, att interneringstidens
längd liksom hittills bör bestämmas av vederbörande alkoholistanslalt,
men avvisar för den skull icke tanken, att internering av kortare varaktighet
än den för närvarande vanligen tillämpade bör kunna komma till användning
i ökad utsträckning. Styrelsen tillstyrker även statsbidrag till anordnande
och drift av inackorderingshem, som stå under nykterhetsnämnds
övervakning. Då bidragsbeloppen kunde sättas avsevärt lägre än de som
utgå till de nu statsunderstödda anstalterna, skulle besparing ur statens synpunkt
uppstå, i den mån vistelse å sådant hem ersatte intagning å alkoholistanstalt
och sålunda minskade behovet av vårdplatser. Driftsbidragen kunde
möjligen begränsas till sådana fall, där anstånd beviljats med resolution om
intagning å alkoholistanstalt eller där föreskrift om bostad å inackorderingshemmet
meddelats i samband med försökspermission eller utskrivning från
sådan anstalt. Nykterhetsnämndernas riksförbund har givit uttryck åt samma
uppfattning.
Styrelsen för Hemmet Åhgården uttalar, att en kortare vårdtid än tre månader
i regel vore av föga värde, i vart fall för alkoholister av den typ, som
nu vårdades å anstalten. Försökspermission beviljades nu vanligen efter
4—6 månaders vistelse å anstalten, stundom tidigare. I fråga örn mera godartade
alkoholister biträdde styrelsen förslaget om kortare vårdtid under
förutsättning att särskild anstalt anordnades för ändamålet. Enligt styrelsens
mening förelåge ett verkligt behov av en sådan anstalt. En ytterligare
uppdelning av alkoholisterna efter sakliga grunder vore önskvärd.
Utredningen har vidare framfört tanken på en ny vårdform för alkoholmissbrukare,
familjevård, och härom anfört i huvudsak följande.
Såsom ett godtagbart alternativ till internering, särskilt i fråga örn vissa
alkoholmissbrukare, vill utredningen förorda inackordering hos lämplig familj
å landsbygden. Det torde finnas anledning att pröva denna vårdform å
vissa mindre svårartade fall av alkoholmissbruk. En dylik familjevårdande
behandling har med framgång prövats vid lindrigare former av sinnessjukdom.
Mycket beror emellertid på, örn man kan finna familjer, som äro lämpade
och villiga att i sin vård mottaga dylika fall. Husfadern bör vara absolutist
och vara vuxen uppgiften att utöva övervakning över sin skyddsling.
Lämpligt synes vara alt uppdraga åt länsnykterlietsnämnderna att anskaffa
och träffa uppgörelser örn dylik övervakning med lämpliga familjer samt att
hålla uppsikt över familjevården inom länet.
Särskilt i sådana fall, där åstadkommande av miljöförändring framstår
såsom det väsentliga, borde gynnsamma resultat kunna påräknas vid dylik
inackordering. Enär det får förutsättas att den, som blir föremål för sådan
åtgärd, skall kunna utföra nyttigt arbete, böra kostnaderna för sådan inackordering
ej bliva särskilt betydande. Kostnaderna för denna vårdform
torde under alla förhållanden bliva lägre än för internering å anstalt. Då
hemkommunens kostnader synas böra vara oberoende av vilkendera vård
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 269.
formen, som befinnes lämpligast i det enskilda fallet, förutsätter utredningen,
att den kostnad, som överstiger vad kommunen skulle haft att betala vid internering,
bestrides av statsmedel på sätt sker vid internering.
Till en början synes den familjevårdande verksamheten böra erhålla försökskaraktär
och bedrivas under uppsikt av socialstyrelsen genom vissa länsnykterhetsnämnder.
Hinder borde icke möta att tills vidare bestrida de på
staten fallande kostnaderna från det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till bidrag till erkända och enskilda alkoholistanstalters driftkostnader
m. m.
Socialstyrelsen har tillstyrkt förslaget örn familjevård för alkoholister och
i huvudsak anfört följande.
Det finns säkerligen skäl att pröva denna vårdform. Den bör kunna komma
till användning icke blott för vissa mindre svårartade fall av alkoholmissbruk
utan även för en del kroniska men från vårdsynpunkt lättskötta fall.
Emellertid bör denna vårdform betraktas snarare som ett komplement än som
ett alternativ till anstallsvården. I regel böra därför enligt styrelsens mening
de familjevårdade alkoholisterna först intagas på vanlig alkoholistanstalt
och därifrån försökspermitteras till familjevård. Vid misslyckande och återfall
i alkoholmissbruk kan vederbörande då snabbt återföras lill anstalten.
— Det må i detta sammanhang påpekas, att familjevården för sinnessjuka på
liknande sätt anknutits till moderanstalter.
På alkoholistanstalterna är arbetsterapien ett viktigt medel alt åleruppfostra
klientelet till ett nyktert och ordentligt levnadssätt; de intagna stå därför
under arbetstvång. Detsamma bör gälla för alkoholisten, när han överföres
till familjevård; arbetsvägran bör utgöra anledning att avbryta familjevården
och återföra honom till anstalten. Medan han på anstalten endast kan
räkna med att erhålla en blygsam ersättning för sitt arbete, flitpenning,
bör han, om han är fullt arbetsför, i familjevård erhålla ordentlig betalning
för detta, vilken skall bestridas av familjevårdgivaren. Denne bör emellertid
å sin sida erhålla ersättning från alkoholistvården för sin allmänna uppsikt
över den värdbehövande och överhuvud för sin beredvillighet att ställa
sig till förfogande för detta ändamål. Förslagsvis synes man böra räkna med
ett ersättningsbelopp för familjevård på högst två kronor per dag (söndagar
inräknade). Kostnaderna härför böra, i avvaktan på närmare erfarenheter,
kunna bestridas från förslagsanslaget till bidrag till erkända och enskilda
alkoholistanstalters driftkostnader.
Familjevård för alkoholister bör försöksvis prövas redan under nästa
budgetår. Det måste emellertid förutskickas, att en omfattande familjevård
för detta klientel icke kan improviseras utan kräver ett tidsödande organisationsarbete.
Alt uppleta ett större antal familjevårdshem, som verkligen
lämpa sig för ändamålet, är ingalunda en uppgift som kan lösas i en
handvändning, även örn man härför skulle kunna räkna på medverkan av
nykterhetsnämnder och alkoholistanstalter. Särskilt innan denna familjevård
hunnit bli prövad i praktiken, torde man böra räkna med ett ganska
ringa intresse härför från allmänhetens sida. Socialstyrelsen är emellertid
beredd att med biträde av länsnykterhetsnämnderna och alkoholistanstalterna
pröva denna vårdform så snart ske kan.
Medicinalstyrelsen har uttalat sin fulla anslutning till förslaget, i synnerhet
som styrelsen från sinnessjukvården hade de bästa erfarenheter av denna
vårdform. De flesta familjer, som anförtrotts vården av familjevårdspatienter,
hade enligt styrelsens erfarenhet visat stor lämplighet vid fullgörandet av
Kungl. Maj:ts proposition nr 259. 15
sagda uppdrag samt omfattat sina skyddslingar med varmt och varaktigt
intresse.
Länsngkterhetsnämnderna ha i allmänhet anslutit sig till de sakkunnigas
förslag om familjevård. I några av yttrandena ifrågasattes dock lämpligheten
av att lägga det huvudsakliga ansvaret för denna vård på länsnykterhetsnämndema
och att vården i stället skulle anknytas till alkoholistanstalterna
Länsngkterhetsnämnden i Uppsala län framhåller sålunda:
Örn alkoholisten inskrives på anstalt, dit han i händelse av behov utan
omständligt förfarande kan överföras, skulle de för familjevård använda enskilda
hemmen erhålla ett värdefullt stöd gentemot de vårdade, ett stöd som
i vissa situationer vore välbehövligt. Genom anslutning till anstalterna kan
även tillgången till familjevård i vissa fall komma till användning för anstalternas
övriga patienter såsom en övergång till sedvanlig försökspermission eller
slutlig utskrivning.
Länsngkterhetsnämnden i Stockholms län är av samma mening och berör
därjämte vissa svårigheter för familjevården:
Det är svårare att anordna familjevård för alkoholister än för sinnessjuka.
Alkoholisterna äro i stort sett mycket opålitliga och man får säkerligen bereda
sig på en del bakslag. Av största betydelse är, att de hem man utväljer äro
helnyktra, så att vårdtagaren kan bli föremål för påverkan i helnykter anda.
Även i övrigt bör miljön vara sådan, att frestelse till alkoholbruk ej föreligger;
jordbrukarhem i en trakt, där nykterhetsintressena äro betydande, torde vara
lämpligast. — En viss svårighet att anordna familjevård torde möta på grund
av att alkoholisterna själva ofta anse sig friska och arbetsföra och därför
ej gärna vilja underkasta sig vistelse hos en lantbrukare med arbetsplikt,
försåvitt ej ordentlig betalning utgår. Det torde därför vara nödvändigt att
låta vårdtagaren erhålla relativt väl tilltagen ersättning för sitt arbete. Denna
ersättning jämte kost och husrum bör givetvis bestridas av arbetsgivaren, som
i sin tur av allmänna medel skulle erhålla ersättning för sitt arbete med övervakningen.
Länsngkterhetsnämnden i Örebro län omförmäler, att familjevård praktiserats
av Örebro stads nykterhetsnämnd och i det mycket begränsade antal
fall den tillämpats visat sig vara tillfredsställande. Även örn uppsikten över
denna familjevård skall åvila länsnykterhetsnämnderna, bör dock enligt
nämndens mening en person, som omhändertages för familjevård, formellt
vara inskriven på alkohoiistanstalt.
Stgrelsen för statens alkoholistanstalt å Vennga-rn anser, att familjevården
måhända kunde vara fördelaktig beträffande en del asylbetonade fall, särskilt
sådana personer, som lida av nedsatt arbetsförmåga, ävensom en del yngre
alkoholmissbrukare, som lämpa sig för yrkesutbildning eller omskolning. Det
vöre dock lämpligt att anknyta vården lill särskild anstalt. Även stgrelsen för
godtemplarordens erkända alkoholistanstalt Dagöholm anser inskrivning av
den familjevårdade å anstalt lämplig. Stgrelsen för erkända alkoholistanstalten
Västkusthemmet tinner däremot tanken ali länsnykterhetsnämnderna
skola handha tillsynen över denna vård riktig, och stgrelsen för erkända alkoholistanstalten
Åsbrohemmet betonar, att det bör ankomma på dessa nämn
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
Fört
draganden.
der att anskaffa lämpliga familjer, villiga att mottaga sådana inackorderingar,
och träffa uppgörelser med dem.
Vad först angår det av nykterhetsutredningen framlagda förslaget örn vidgad
användning av korttidsinter noring å alkoholistanstalt finner jag
lämpligt att detta närmare prövas i praktiken. Någon ny form för tvångsinternering
med på förhand fastställd kortare varaktighet har utredningen icke
förordat. Ett sådant förslag skulle ha förutsatt en ändring av 36 § alkoholistlagen.
De av vissa remissmyndigheter uttalade farhågorna för att sakkunnigförslaget
skulle kunna leda länsstyrelsernas praxis in på olyckliga spår synas
för den skull ogrundade. Då fråga är om tvångsintagna alkoholister delar
jag den av dessa myndigheter framhållna uppfattningen, att interneringstidens
längd på samma sätt som hittills bör bestämmas av styrelsen för vederbörande
anstalt. Denna uppfattning är emellertid, såsom styrelsen för Vermgarnsanstalten
betonat, väl förenlig med förslaget om ökad användning av korttidsinternering.
I vad mån sådan internering med framgång kan tillämpas även
i fråga om viss del av det nuvarande å anstalterna intagna klientelet är ett
spörsmål, varom meningarna tydligen äro delade och som icke utan ytterligare
erfarenheter synes kunna avgöras. Den nuvarande platsbristen utövar
uppenbarligen en press i riktning mot förkortning av interneringstiderna, en
förkortning, som givetvis icke i alla fall kan väntas lämna gynnsamma resultat.
I några yttranden har förordats, att korttidsintemeringen skulle bli begränsad
till de å anstalt frivilligt ingångna alkoholisterna. Detta anser jag
icke nödvändigt. Även om rätten att besluta om interneringstidens längd ligger
hos anstaltsstyrelsen, synas några principiella hinder icke föreligga för
alt styrelsen redan i samband med intagningen utfäster för en alkoholist, att
han efter viss kortare tid skall försökspermitteras, under förutsättning givetvis
att han uppför sig oklanderligt under denna tid.
Det centrala spörsmålet i förevarande sammanhang torde emellertid vara
anstaltsfrågan. Under senare år har ett önskemål gjort sig allt starkare gällande
att få till stånd en ökad differentiering inom anstaltsvården. Då nu ett betydligt
ökat platsbehov föreligger, synes man böra eftersträva att tillgodose
detta behov samtidigt med önskemålet örn starkare differentiering genom att
i första hand upprätta en särskild anstalt för sådana alkoholister, som kunna
antagas behöva endast en relativt kort interneringslid. Såsom framgår av
vad jag förut anfört, finnes enligt min mening icke någon anledning att förbehålla
en dylik anstalt för enbart frivilligt intagna alkoholister.
Då det gäller att få till stånd en erforderlig ökning av antalet platser, har
man att välja mellan att staten själv upprättar en ny anstalt eller att söka
uppmuntra någon privat institution eller förening av ideell syftning att med
statsbidrag anordna och driva erkänd alkoholistanstalt. Jag är icke nu beredd
att framlägga förslag örn upprättande av en ny statlig anstalt utan förordar
att den senare linjen tills vidare anlitas. För sådant ändamål har socialstyrelsen
hemställt om ett anslag av 200 000 kronor för nästa budgetår till
bidrag för anordnande av erkända alkoholistanstalter. Samtidigt har styrelsen
Kungl. Maj:ts proposition nr 269.
17
föreslagit en förbättring av gällande bidragsgrunder med 50 procent. Jag
delar styrelsens och nykterhetsutredningens uppfattning att, om man skall
få till stånd en ny icke-statlig alkoholistanstalt, det med hänsyn till nuvarande
byggnadskostnader är nödvändigt att avsevärt förbättra bidragsgrunderna.
Enligt 1932 års kungörelse utgår bidrag per vårdplats med högst 2 000
kronor, när fråga är om nybyggnad, och med högst 1 500 kronor i andra
fall. Otillräckligheten av dessa bidrag har ock uppmärksammats av riksdagen,
som år 1943 i anledning av motion medgivit en höjning av bidragen
med'' 50 procent för den senast tillkomna anstalten, Vårnäshemmet. Jag finner
mig nu böra föreslå, att för platser som anordnas efter den 1 juli 1944
den sålunda medgivna förhöjningen generellt må tillämpas. Bidragen per
vårdplats skulle sålunda tills vidare höjas till högst 3 000 kronor, när fråga
är örn nybyggnad, och högst 2 250 kronor i andra fall.
Vid remissbehandlingen av nykterhetsutredningens förslag ha olika myndigheter
framhållit värdet ur vårdsynpunkt av särskilda inackorderingshem
för omhändertagande av alkoholister under fritiden. En alkoholist, som
intagits på ett sådant hem, kan fortsätta sitt förvärvsarbete och sålunda även
underhålla sin familj samtidigt som han står under effektiv övervakning.
Stockholms stads nykterhetsnämnd har i ett 20-tal år drivit ett dylikt hem,
Älvsjöhemmet, och erfarenheterna därifrån synas goda. Jag delar uppfattningen
att ett dylikt omhändertagande för en del alkoholistfall torde vara den
både för vårdtagaren och samhället lämpligaste behandlingsmetoden. En utvidgning
av siatsbidragsmöjligheterna även till dylika hem torde vara motiverad
och kunde begränsa behovet av nya platser på de egentliga alkoholistanstalterna.
Hinder synes för den skull icke böra föreligga för Kungl. Maj :t att
medgiva statsbidrag till anordnande och drift av dylika hem, som stå under
kommunal nykterhetsnämnds övervakning. Såväl bidragen till anordnande
som till drift av sådana hem torde kunna sättas betydligt lägre än bidragen
till vanliga alkoholistanstalter. De förstnämnda bidragen synas kunna begränsas
till högst hälften av de nyss föreslagna beloppen till anordnande av erkända
alkoholistanstalter. Bidrag till driften torde icke böra utgå av statsmedel i
andra fall än då fråga är om alkoholister, vilka placerats i sådant hem i samband
med anstånd med verkställighet av resolution om tvångsinternering eller
i samband med försökspermittering från anstalt. Bidragsbeloppen torde böra
fastställas av Kungl. Majit efter förslag av socialstyrelsen, dock med den begränsningen
att bidragen icke må utgå med högre belopp än som, enligt vad
jag i det följande föreslår, må utgå vid familjevård.
Vad beträffar frågan örn anslagsbehovet för bidrag till anordnande
av erkända alkoholistanstalter vill jag erinra örn ali anslag för ändamålet
senast anvisades under budgetåret 1940/41. Att ytterligare medelstillskott
icke tidigare erfordrats, sammanhänger med att till anslaget återbetalats ett
större belopp vid nedläggande av en alkoholistanstalt. För närvarande återstår
odisponerat av anslaget endast ett belopp av 600 kronor. Med hänsyn
till föreliggande platsbehov och till vad jag nyss föreslagit beträffande bi
Bihang
till riksdagens protokoll 19A4. 1 sami. Nr 259. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
dragsgrunderna och öppnandet av möjligheter till statsbidrag till anordnande
av inackorderingshem anser jag ett relativt betydande belopp erforderligt för
nästa budgetår. Jag förordar, att ett reservationsanslag av 150 000 kronor anvisas
för ändamålet. Till det nya anslaget bör reservationen å 1940/41 års anslag
överföras.
Nykterhetsutredningen har såsom ett godtagbart alternativ till internering
förordat familjevård beträffande mindre svårartade alkoholister. Sådan
vård har med framgång prövats beträffande sinnessjuka och synes erbjuda
påtagliga fördelar både ur vård- och kostnadssynpunkt. Jag biträder
förslaget att sådan alkoholistvård må försöksvis anordnas enligt de av utredningen
angivna riktlinjerna. Framgången av verksamheten beror givetvis
väsentligen av möjligheterna att finna helnyktra familjer, som äro lämpade
och villiga att mottaga sådana alkoholister i sin vård. Enligt förslaget
skall det ankomma på länsnykterhetsnämnderna att träffa uppgörelser med
för ändamålet lämpliga familjer samt att hålla uppsikt över familjevården
inom länet. I några yttranden har ansetts lämpligt, att familjevården anknytes
till alkoholistanstalt eller i vart fall att de familjevårdade alkoholisterna
formellt inskrivas å sådana anstalter. Onekligen kan inskrivning å anstalt
i vissa fall erbjuda fördelar för utövandet av familjevården. Det synes mig
dock olämpligt att binda denna vård vid en dylik förutsättning. Familjevården,
som skall stå under socialstyrelsens uppsikt och ledning, torde till
en början komma att bli prövad på landsbygden endast inom vissa län, som
erbjuda en ur nykterhetssynpunkt särskilt lämplig miljö. Därvid synes
det böra ankomma på den länsnykterhetsnämnd, som omhänderhar verksamheten
inom länet, att i de individuella fallen pröva, huruvida en alkoholist,
för vilken resolution om tvångsintagning å anstalt erhållits, bär inskrivas
å sådan anstalt eller lämpligen skall omedelbart överföras i familjevård.
En omständighet att taga med vid bedömningen rörande lämpligheten av sådan
inskrivning är givetvis även avståndet till närmaste anstalt.
Kostnaderna för denna vårdform böra bli avsevärt lägre än för internering
å anstalt. Socialstyrelsen har föreslagit, att ersättningen till vederbörande
familj för omhändertagandet tills vidare må utgå med högst 2 kronor för
dag (söndagar inräknade). Jag har ingen erinran mot detta förslag. Vad utredningen
framhållit om att hemkommunens utgifter för vården böra bli
oberoende av vilken vårdform som väljes, synes mig riktigt. Liksom för
närvarande vid internering bör alkoholistens hemkommun sålunda lia att vid
familjevården betala ett belopp av 50 öre för dag. Det kommunala bidraget
bör inbetalas via länsnykterhetsnämnden.
Statens utgifter för bidrag till familjevård ävensom till driften av de förut
berörda inackorderingshemmen torde tills vidare, därest riksdagen icke gör
någon erinran häremot, få bestridas från förslagsanslaget till bidrag till enskilda
och erkända alkoholistanstalters driftkostnader m. m.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
Kungl. Maj.ts proposition nr 259.
19
dels medgiva att bidrag till anordnande av erkända alkoholistanstalter
m. m. må utgå enligt av mig i det föregående
angivna grunder;
dels ock till Bidrag till anordnande av erkända alkoholistanstalter
för budgetåret 1944/45 anvisa ett
reservationsanslag av.................... kronor 150 000.
2. Länsnykterhetsnämnderna, förslagsanslag.
Budgetår |
Anslag |
Nettoutgilter |
1941/42 ............. |
..... 152 000 |
141 100 |
1942/43 ............. |
..... 136 000 |
127 178 |
1943/44 .............. |
..... 136 000 |
— |
1944/45 (förslag) ..... |
..... 200 000 |
— |
Kungl. Majit har den 7 maj 1943 fastställt följande stat för länsnykterhetsnämnderna,
att tillämpas under budgetåret 1943/44:
A. Avlöningar.
1. Årsarvoden till ordförande och vissa
andra ledamöter, förslagsvis..........kronor 14 000
2. Dagarvoden till ordförande och andra le
damöter
samt suppleanter för dem, förslagsvis
........................... » 6 400
3. Avlöning till personal, förslagsvis ...... » 67 600 kronor 88 000
B. Omkostnader.
1. Reseersättningar .................... kronor 18 000
2. Expenser, hyror m. m................. » 30 000 kronor 48 000
Summa kronor 136 000.
I skrivelse den 31 augusti 1943 har socialstyrelsen framlagt förslag rörande
anslag för ifrågavarande ändamål för nästa budgetår innefattande vissa
höjningar av posterna till reseersättningar samt till expenser och hyror m. m.
Styrelsen har därvid bland annat framhållit följande.
Det anslag, som stått till förfogande för budgetåret 1942/43, hade varit väl
knappt. Utgifterna överskrede visserligen endast obetydligt det anvisade anslaget,
emedan styrelsen utgått från att detta icke borde överskridas och därför
begränsat de lill länsnykterhetsnämnderna lämnade statsbidragen. På
grund av knappheten på medel hade länsnämndema nödgats begränsa sin
verksamhet. Den inträdda försämringen av nykterhetstillståndet gjorde emellertid
en ökad aktivitet från länsnykterhetsnämndernas sida påkallad. Särskilt
hade knappheten på medel till resekostnader visat sig mycket hinderlig
för verksamheten. Även anslagsposten till hyror, expenser m. m. syntes lia
varit väl knapp.
Statskontoret har förklarat sig icke vilja motsätta sig en höjning av reseersättningsposten,
då en alltför snäv begränsning av denna post måste verka
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
hindrande på nämndernas verksamhet; en förutsättning för höjningen borde
dock enligt ämbetsverkets mening vara en motsvarande minskning av annan
post i staten.
Nykterhetsutredningen har ansett en utbyggnad av länsnykterhetsnämnderna
vara den viktigaste förutsättningen för att uppnå önskvärd effektivitet
inom nykterhetsvården och såsom en första etapp för ernående av en nöjaktig
organisation föreslagit att tio av länsnykterhetsnämnderna skulle utrustas
med heltidsanställda ombudsmän, för vilka uppställts krav på lika goda
kvalifikationer och ungefär samma löneställning som för de nyinrättade
skyddskonsulenttjänsterna (lönegraden Eo 21). Beträffande de länsnykterhetsnämnder,
som icke finge del av dessa ombudsmannatjänster, har förordats
en viss ökning av medlen till avlöning åt ombudsmän. Jämväl i fråga
om reseersättningar och övriga omkostnadsposter bär utredningen ansett
höjningar erforderliga.
Utredningen har härom i huvudsak anfört följande.
I främsta rummet framstår en vidgad medelstilldelning till länsnykterhetsnämnderna
såsom påkallad. Dessa statens egna nykterhets vårdande organ,
som inrättades enligt beslut av 1938 års riksdag och började sin verksamhet
under år 1939, erhöllo från början en förhållandevis snävt tillmätt anslagsram,
vilken ytterligare beskars efter ett initiativ av besparingsberedningen.
För hela organisationen har för löpande budgetår avsetts ett belopp av sammanlagt
136 000 kronor. Det må nämnas att rusdryckslagstiftningsrevisionen.
som framlade förslaget om dylika nämnder, räknade med en kostnad av i
runt tal 250 000 kronor.
Länsnykterhetsnämndens uppgift är i första hand att hålla sig noggrant
underrättad örn de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva
tillsyn över att dessa fullgöra dem tillkommande uppgifter samt att lämna
dem vägledning och bistånd.
Länsnykterhetsnämnderna ha en tjänsteman, vanligen kallad ombudsman,
som har att svara för det löpande arbetet. Uppdraget innehas vanligen såsom
bisyssla vid sidan örn annan befattning och ersättes med ett arvode uppgående
till lägst 1 800 och högst 3 000 kronor för år, beroende på socialstyrelsens
bedömning av göromålens omfattning. Ombudsmannen har i regel att
själv utföra allt kansliarbete, såsom registrering, renskrivning m. m.
Det synes utredningen uppenbart, att omfattningen av de arbetsuppgifter,
som redan nu åvila eller borde åvila ombudsmännen, i flera fall betydligt
överstiger vad som rimligen bör utgöra en bisyssla av det slag, varom här
är fråga. I flera län böra ombudsmännen i större omfattning än som hittills
skett för instruktion och rådgivning besöka de kommunala nykterhetsnämnderna
och mera ingående följa deras arbete samt kontrollera att erforderliga
åtgärder vidtagas i anledning av inkommande fyllerirapporter. Till de
nuvarande uppgifterna skulle enligt utredningens förslag läggas omhänder -havandet av den s. k. familjevården. För ett ändamålsenligt och effektivt utövande
av nykterhetsvården förutsättes att länsnykterhetsnämnderna givas
en fastare och mera effektiv organisation. De böra i sådant syfte beredas
ökad tillgång till arbetskraft. Utredningen vill betona behovet av att länsnykterhetsnämnderna
erhålla heltidsanställda ombudsmän. Där ombudsmännen
bliva heltidsanställda, bör uppställas krav på lika goda kvalifikationer
och ungefär samma löneställning som för de nyinrättade skyddskonsulenttjänsterna
(Eo 21). Utredningen vill som en första etapp i arbetet på ernå
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
21
endet av en nöjaktig organisation av länsnykterhetsnämnderna föreslå att tills
vidare skola anställas tio dylika heltidsanställda ombudsmän. Sådana länsnykterhetsnämnder,
som icke få del av dessa ombudsmän, böra jämväl erhålla
viss ökning av medlen till avlöning åt ombudsmän. Anslaget till avlöning
åt personal vid länsnykterhetsnämnderna torde sålunda böra undergå
en icke oväsentlig höjning. I syfte att bereda ombudsmännen möjlighet att i
ökad omfattning företaga resor inom respektive län böra de till reseersättningar
avsedda medlen jämväl höjas. Även de till expenser och hyror upptagna
posterna synas redan vid nuvarande verksamhet för knappt tillmätta och
påkalla sålunda en höjning. En närmare prövning av anslagsbehovet har av
naturliga skäl icke varit utredningen möjlig.
Socialstyrelsen har, efter en redogörelse för länsnykterhetsnämndernas uppgifter
och hittillsvarande verksamhet, framhållit i huvudsak följande.
Vad de sakkunniga anfört örn behovet av en förstärkning av länsnykterhetsnämndernas
organisation är synnerligen välgrundat. Tyvärr ha dessa
viktiga organ genom alltför stor knapphet i sin ekonomiska utrustning hindrats
att göra så stora insatser, som äro önskvärda och möjliga. Behovet av
förstärkning har i själva verket förelegat länge. De sakkunnigas förslag till
en första utbyggnad är av sådan beskaffenhet, att det helt kan biträdas från
nykterhetsvårdens synpunkt. Socialstyrelsen kan därför inskränka sig till att
framlägga förslag till stat för länsnykterhetsnämnderna under den nya ordningen,
vilken bör gälla från och med ingången av budgetåret 1944/45:
Förslag till stat för länsnykterhetsnämnderna för budgetåret 1944/45.
A. Avlöningar
Årsarvoden till ordförande m. fl., förslagsvis
Dagarvoden, förslagsvis .................
Avlöning till personal, förslagsvis .........
........ kronor 20 000
....... » 10 000
....... » 140 000
Tillhopa kronor 170 000
B. Omkostnader
Reseersättningar .................................... kronor 40 000
Expenser, hyror m. m................................. »40 000
Tillhopa kronor 80 000
Summa kronor 250 000.
Angående detta statförslag må anföras följande.
Posten årsarvoden till ordförande m. fl. har höjts från 14 000 till 20 000
kronor. Den nya ordningen kommer otvivelaktigt att ställa ökade anspråk
på nämndernas ordförande, vilkas arvoden i en del fall inte utgjort rimlig
ersättning för utfört arbete. Denna anslagspost var tidigare 24 000 kronor.
Anslagsposten till dagarvoden har föreslagits höjd från G 400 kronor till
10 000 kronor. Den nya ordningen kommer säkerligen att medföra tätare
nämndssammanträden. Det är önskvärt, att det sker en återgång till den
tidigare ordningen, enligt vilken nämndernas vice ordförande ägde deltaga
i nämndssammanträdena, även om de ordinarie ordförandena icke hade förfall.
Avlöningsposten till personal har beräknats på följande sätt:
10 ombudsmän (Eo 21), F-ort, beräknat medelvärde ............ 77 21G
personal i övriga 14 län, genomsnitt 4 500 kronor................ 63 000
Tillhopa 140 21G
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
Reseersättningsposten har mer än fördubblats, från 18 000 till 40 000 kronor.
På denna punkt lia länsnykterhetsnämnderna varit särskilt knappt hållna
på senare åren. Att ombudsmännen hittills genomgående baft annan sysselsättning
har också medfört, att de icke baft möjlighet att resa i så stor
utsträckning som varit önskvärt. I fråga om de 10 heltidsanställda ombudsmännen
kommer saken att ligga annorlunda till. -—- Det bör ankomma på
länsnykterhetsnämndernas ordförande att särskilt tillse, att resor för nämndernas
ändamål planeras ekonomiskt.
Posten expenser, hyror m. m. har höjts från 30 000 kronor till 40 000 kronor.
I denna post ingå kostnader för kansliarbete, såsom registrering och
renskrivning m. m. Heltidsanställningen av ombudsmän kommer i åtskilliga
lall att medföra behov av att hyra särskilda tjänstelokaler för länsnykterhelsnämnden.
övriga remissmyndigheterna lia i stort sett tillstyrkt förslaget rörande utbyggnaden
av länsnykterhetsnämnderna eller lämnat detta utan erinran.
Några länsnykterhetsnämnder ha dock ansett förslaget i avseende å antalet
heltidsanställda ombudsmän icke vara tillräckligt och förordat en sådan
ökning, att samtliga nämnder erhölle dylik ombudsman, respektive en ökning
av antalet till förslagsvis femton. Det övervägande flertalet av länsnykterhetsnämnderna
har ansett sig vara i behov av dylik ombudsman. Ej sällan har betonats,
att de uppgifter, som åvilade ombudsmannen, numera betydligt överskridit
vad som rimligen borde utgöra en bisyssla. En länsnykterhetsnämnd
har meddelat, att dess ombudsman i genomsnitt tagits i anspråk 6,2 timmar
per dag för nämndens uppgifter. Samtidigt lia nämnderna mer eller mindre
ingående framhållit de ekonomiska svårigheter, dé haft att kämpa med vid
fullgörande av sina uppgifter. Flera nämnder uttala, att det varit dem omöjligt
att med de anslag, som lämnats under de senaste åren, på ett tillfredsställande
sätt sköta sina åligganden.
Utöver behovet av heltidsanställd ombudsman lia länsnykterhetsnämnderna
särskilt understrukit otillräckligheten av reseersättningsposten. Länsnykterhetsnämnden
i Kristianstads län har exempelvis anfört följande.
I första hand kräves en höjning av anslaget till ombudsmannens resekostnader
och^ till arvoden och reseersättningar vid nämndens sammanträden,
vilka nu få hållas alltför sällan, med påföljd att många ärenden, som lämpligen
bort avgöras av den fulltaliga nämnden, i stället få handläggas av
ordföranden och en ledamot jämlikt 5 § andra stycket i nämndens instruktion.
En höjning av anslaget till resekostnader är oundgängligen nödvändigt för att
möjliggöra för ombudsmannen att komma i erforderlig personlig kontakt
med de lokala nämnderna. För närvarande kan denna länsnämnds ombudsman
besöka varje lokal nämnd endast högst vart fjärde år. Samarbetet mellan
den lokala nämnden och länsnämnden blir ofta därför icke så gott som det
med ökad personlig kontakt kunnat bli. En viss del av det årliga reseanslaget
måste för övrigt reserveras för oförutsedda resor, som ombudsmannen måste
företaga för handläggning av enskilda vårdfall, där den lokala nämnden eller,
vilket ej sällan händer, någon anhörig påkallar länsnämndens ingripande.
Men även på andra poster vore höjningar enligt länsnykterhetsnämndens
mening påkallade. Härom har anförts följande.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
Efter liand som länsnämndernas verksamhet under årens lopp utvecklats,
krävas helt naturligt ökade anslag för kontors- och andra kostnader. Med
den ökade arbetsbörda, som länsnämnderna efter hand fått, synes det rimligt
att även arvodet till länsnämndernas ordförande nu höjes till det ursprungligen
fastställda beloppet. En egendomlig och till sina verkningar,
mycket menlig besparingsåtgärd var även den i samband med sänkningen av
ordförandearvodet vidtagna indragningen av vice ordförandens arvode och
reseersättning vid sammanträde, där han ej tjänstgör sorn ordförande. Följden
härav har helt naturligt blivit att vice ordföranden icke kunnat pa tillfredsställande
sätt följa länsnämndens arbete. Jämför man njuggheten i anslagen
till länsnämnderna och nykterhetsvården över huvud med den rundhändhet,
varmed anslag till arvoden och expenser lämnas vissa kristidsorgan
med icke alltför maktpåliggande uppgifter, kan man ej undgå att för nykterhetsvårdens
del bestämt kräva en helt annan och mera förstaelsefull inställning
från statsmakternas sida.
De kommunala nykterhetsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö
lia livligt tillstyrkt förslaget örn ökad medelstilldelning till länsnykterhetsnämnderna
och örn anställande av heltidsanställda ombudsmän. I ett av utlåtandena
har uttalats omdömet, att dessa nämnder för närvarande svältföddes
och icke kunde göra den insats för nykterhetsvården som vöre önskvärd.
Såsom den viktigaste förutsättningen för att nå önskvärd effektivitet hos
nykterhetsvården har nykterhetsutredningen angivit en utbyggnad av länsnykterhetsnämndema.
Enligt utredningens förslag skulle dessa nämnder utrustas
med heltidsanställda ombudsmän med lika goda kvalifikationer och
i ungefär samma löneställning som de nyinrättade skyddskonsulenterna. Antalet
heltidstjänster har utredningen dock av slatsfinansiella hänsyn ansett
tills vidare böra begränsas till tio. För de nämnder, som även i fortsättningen
skulle ha ombudsmän, vilka fullgjorde dessa uppdrag såsom bisysslor, har
föreslagits viss ökad medelstilldelning för avlöning åt dessa ombudsmän. Socialstyrelsen
har i anslutning till utredningens förslag framlagt ett förslag till
stat för länsnykterhetsnämnderna för budgetåret 1944/45, slutande på ett belopp
av 250 000 kronor.
Såsom framgår av vad jag tidigare anfört, har jag funnit en effektivisering
av nykterhetsvården påkallad och har med den principiella utgångspunkten,
att de föreslagna anslagsökningarna böra vägas mot alternativa kostnadsökningar
för skärpning av den individuella motbokskontrollen, ansett
mig böra i huvudsak biträda den av nykterhetsutredningen föreslagna begränsade
utbyggnaden av länsnykterhetsnämnderna. Även örn heltidsanställda
ombudsmän vid flertalet av dessa nämnder enligt vad remissyttrandena
ge vid handen utgör eli viktigt önskemål ur nykterhetsvårdens synpunkt,
har jag i nuvarande läge icke ansett mig kunna ifrågasätta en ökning utöver
det av utredningen föreslagna antalet. Beträffande lönegradsplaceringen
för de heltidsanställda ombudsmännen, som av utredningen i anslutning
till skyddskonsulenttjänsternas placering föreslagits till lönegraden Eo 21, sy
-
nare
draganden.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 259-
nes mig en jämkning nedåt motiverad. Aven om arbetsuppgifterna i vissa
stycken kunna sägas vara jämförliga med skyddskonsulenternas uppgifter
och omhänderhavandet av familjevården i vissa län kommer att ställa stora
krav på ombudsmännens omdöme och skicklighet, bör beaktas att dessa
tjänstemän i sin verksamhet komma att åtnjuta stöd av väl kvalificerade
nämnder. Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter
vill jag föreslå, att tjänsterna tills vidare placeras i Eo 19. Avlöningskostnaderna
för dessa befattningshavare kunna med denna utgångspunkt beräknas
till i runt tal 70 000 kronor för år.
Även i vissa andra avseenden har jag ansett mig böra förorda begränsningar
i förhållande till det av socialstyrelsen i anslutning till utredningens
förslag framlagda statlörslaget för budgetåret 1944/45. För nämndernas personal
i sådana län, där ombudsmännen icke bliva heltidsanställda, har styrelsen
räknat med ett belopp av i genomsnitt 4 500 kronor eller tillhopa
63 000 kronor. Med utgångspunkt från ett belopp av omkring 4 000 kronor i
genomsnitt beräknar jag för ändamålet 55 000 kronor. Posten till årsarvoden
till ordförande m. fl., som av styrelsen upptagits till 20 000 kronor, synes
mig kunna begränsas till 17 000 kronor. Vid beräkning av posten till dagarvoden,
som jag i likhet med styrelsen upptager lill 10 000 kronor, utgår jag från
att vice ordförandena i nämnderna i regel böra deltaga i sammanträdena och
icke endast vid sådana sammanträden, då ordföranden har förfall. Sistnämnda
anordning, som införts av besparingsskäl, bär uppenbarligen inverkat
menligt på kontinuiteten i nämndernas verksamhet. Arvodes- och avlöningskostnaderna
skulle enligt vad jag sålunda förordat beräknas till (70 000
+ 55 000 + 17 000 + 10 000) 152 000 kronor.
A7ad beträffar länsnykterhetsnämndernas omkostnader förordar jag, att
posten till reseersättningar upptages till ett belopp av 35 000 kronor mot föreslagna
40 000, och förutsätter därvid att rese- och traktamentsersättningar
till ombudsmännen skola utgå enligt liknande besparingsföreskrifter, som
gälla för skyddskonsulenterna. Posten till expenser, hyror m. m. har socialstyrelsen
föreslagit höjd från 30 000 till 40 000 kronor, bland annat med hänsyn
till att heltidsanställning för vissa ombudsmän skulle medföra behov av
särskilda tjänstelokaler. Då länsnykterhetsnämnderna i regel ha sitt säte i
stad, där systembolag finnes, synes det i första hand böra prövas, i vad mån
bolaget utan att förhyra ytterligare lokaler kan ställa tjänsterum till förfogande
at ombudsmannen. I viss utsträckning bör även skrivhjälp kunna
utan kostnadsökning för det allmänna erhållas från bolaget. Med denna utgångspunkt
förordar jag, att posten upptages till 37 000 kronor. Omkostnaderna
skulle följaktligen tillhopa uppgå till (35 000 + 37 000) 72 000 kronor.
Enligt vad jag i det föregående förordat skulle kostnaderna för arvoden
och löner samt omkostnaderna vid länsnykterhetsnämnderna sammanlagt för
år beräknas till (152 000 + 72 000) 224 000 kronor. Då jag emellertid utgår
ifrån att effektiviseringen av verksamheten icke i sin helhet kan komma till
stånd från budgetårets början och att de nya ombudsmannabefattningarna i
lönegraden Eo 19 icke komma att bli besatta förrän från och med nyåret
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
25
1945, synes förslagsanslaget till länsnykterhetsnämnderna för nästa budgetår
kunna upptagas till i runt tal 200 000 kronor.
Jag hemställer sålunda, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till Länsnykterhetsnämnderna för budgetåret 1944/45
anvisa ett förslagsanslag av.............. kronor 200 000
3. Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m.
Budgetår Anslag Nettoutgifter
1942/43 .................. 137 000 136 997
1943/44 .................. 142 000 —
1944/45 (förslag) .......... 190 000 —
[Kungörelse den 27 maj 1932 (nr 216).]
Den 7 maj 1943 har Kungl. Majit meddelat beslut rörande användningen
av det för budgetåret 1943/44 anvisade anslaget. Därvid har anslaget dispo
-
nerats på sätt framgår av följande tablå:
Ändamål. Belopp kr.
Understöd åt nykterhetsnämnder, förslagsvis .................. 125 000
Konferenser och kurser m. m., högst .......................... 5 000
Understöd åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder, högst .... 5 000
Understöd för utgivande av »Tidskrift för nvkterhetsnämnderna»
m. m., högst.............................................. 2 000
Utgivande av en ny handbok för nykterhetsnämnderna, högst .... 5 000
Summa kronor 142 000.
I skrivelse den 31 augusti 1943 har socialstyrelsen gjort framställning
om anvisande av anslag för ifrågavarande ändamål för nästa budgetår.
Styrelsen har därvid förnyat ett föregående år framställt förslag om höjning
av anslagsposten till understöd åt nykterhetsnämnderna
och har i detta hänseende anfört huvudsakligen följande.
Understöd åt nykterhetsnämnd utgår enligt gällande bestämmelser i efterskott
med intill tre fjärdedelar av nykterhetsnämndens utgifter under nästföregående
kalenderår, dock högst 1 000 kronor eller, då särskilda omständigheter
därtill föranleda, högst 1 500 kronor.
Under budgetåret 1942/43 har för ändamålet disponerats ett belopp av
125 290 kronor. Ansökningar om understöd ha under våren 1943 inkommit
från 873 nykterhetsnämnder. Motsvarande antal har åren 1940, 1941 och
1942 varit respektive 632, 743 och 780. De sökande nykterhetsnämnderna
hade, med hänsyn till sina utgifter för verksamheten under år 1942 och i
enlighet med nyss nämnda bestämmelser, kunnat göra anspråk på tillhopa
omkring 210 000 kronor. Det sammanlagda ansökningsbeloppet stannade
emellertid vid omkring 192 000 kronor.
Antalet sökande nykterhetsnämnder under år 1945 torde kunna uppskattas
till minst 950. Enär de under år 1943 sökande 873 nämnderna enligt författningen
hade kunnat i understöd erhålla omkring 210 000 kronor, har anslagsbehovet
för budgetåret 1944/45 uppskattats till minst omkring 230 000 kronor.
Då syftet med understöden — alt stimulera kommunerna att förse sina nyle
-
2G
Kungl. Majlis proposition nr 259-
terhetsnämnder med erforderliga medel för verksamheten — allvarligt äventyras,
örn kommunerna icke kunna påräkna ersättning för sina kostnader för
nämndernas verksamhet samt dessutom det alltmer försämrade nykterhetstillståndet
nu påfordrar en mera energisk och målmedveten insats från nämndernas
sida, anser styrelsen, att sistnämnda belopp, 230 000 kronor, bör anvisas
för ändamålet för nästa budgetår.
Posterna till konferenser och kurser m. lii. och till understöd
åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder ha båda av styrelsen
upptagits till 5 000 kronor, eller samma belopp som för innevarande
budgetår.
Även posten till understöd för utgivande av tidskrift för nykterhets
nämnderna m m., som utgives av föreningen för främjande av
nykterheisnämndernas verksamhet, har av styrelsen upptagits till oförändrat
belopp, eller alltså till 2 000 kronor.
Det sammanlagda medelsbehovet för nästa budgetår har sålunda av styrelsen
beräknats till (230 000 Jr 5 000 + 5 000 + 2 000) 242 000 kronor.
I ärendet har statskontoret den 27 september 1943 avgivit utlåtande. Under
erinran att anslagsposten till understöd åt nykterhetsnämnder av
1940 års lagtima riksdag för budgetåret 1940/41 av sparsamhetsskäl nedsatts
från 135 000 till 125 000 kronor, till vilket belopp posten även därefter upptagits,
har statskontoret icke ansett sig kunna tillstyrka, att posten åter höjdes.
Nykterhetsutredningen har funnit en förbättring i de kommunala nykterhetsnämndernas
sätt att fullgöra sina uppgifter påkallad och med åberopande
av de föreslagna vidgade uppgifterna för nämnderna, särskilt beträffande de
unga alkoholmissbrukarna, förordat en ökad medelstilldelning till främjande
av nykterhetsnämndernas verksamhet. Även örn skäl därvid enligt utredningens
mening kunde anföras för en höjning av gällande maximigräns för statsbidragen,
har utredningen icke i nuvarande statsfinansiella läge velat framlägga
ett sådant förslag. Uppehållandet av nämndernas verksamhet vore självfallet
i första hand en kommunal angelägenhet. Utredningen har stannat vid
att med hänsyn till de ökade arbetsuppgifterna förorda en medelstilldelning,
som icke understege det av socialstyrelsen för nästa budgetår begärda beloppet,
230 000 kronor.
Beträffande nykterhetsnämndernas nuvarande verksamhet har utredningen
bland annat anfört följande.
De kommunala nykterhelsnämnderna erhålla sin uppmärksamhet riktad på
alkoholmissbrukare främst genom anmälningar, bland annat från polis, åklagare
och läkare. Systembolagen ha i viss utsträckning plägat översända rapporter
örn fylleriförseelser. Detta bör enligt utredningens mening bliva regel.
Det åligger nykterhetsnämnden jämlikt 11 § alkoholistlagen att beträffande en
var inom kommunen bosatt person, om vilken nämnden genom anmälan eller
annorledes fått grundad anledning antaga, att han är hemfallen åt alkoholmissbruk,
föranstalta om noggrann undersökning rörande hans levnadsförhållanden
m. m.
Utredningen har hos systembolagen i samband med införskaffande av vissa
andra uppgifter gjort förfrågan angående vilka åtgärder nykterhetsnämnderna
pläga vidtaga med anledning av de uppgifter, bolagen lämnat örn personer,
Kunell. Maj:Is proposition nr :iö9.
som dömts för fylleri. De svar utredningen erhållit utvisa väl, alt nämnderna
i regel meddela varning åt ungdomsfyllerister och återfallsfyllerister och att
i svårare fall internering tillämpas. Inom flera detaljhandelsområden föranleda
anmälningarna örn fyllerifall tydligtvis inga åtgärder från nykterhetsnämndernas
sida. Även om nykterhetsnämndernas verksamhet icke kan bedömas
på grundval av vad systembolagen härom anfört, synes man av de inkomna
yttrandena kunna draga slutsatsen, att en förbättring av de kommunala nykterhetsnämndernas
sätt att fullgöra sina uppgifter är påkallad. Vid en sådan
försämring av det allmänna nykterhetstillstandet, som för närvarande
föreligger, måste även skärpta krav ställas på de kommunala nykterhetsnämnderna.
Deras arbetsuppgifter komma jämväl att ökas, därest den utvidgning
av alkoholistlagens tillämplighetsområde genomföres, som utredningen i det
föregående föreslagit. Redan för närvarande äro emellertid nämnderna i betydande
grad utrustade med alltför fåtalig personal, fast anställd eller tillfälligt
anlitad, i förhållande till föreliggande arbetsuppgifter.
För att stimulera nämnderna till ökad övervakning av alkoholmissbrukare
har utredningen därjämte föreslagit ett särskilt statsbidrag till arvoden
åt övervakare, som icke äro anställda i socialvården, och för detta ändamål
förordat anvisande av ett förslagsanslag av 25 000 kronor för nästa budgetår.
Utredningen har härom anfört följande.
Utöver bidragen enligt nämnda kungörelse, vilka i främsta rummet skola
avse kommuner, som anlita särskild arbetskraft för verksamhetens ändamålsenliga
bedrivande, vill utredningen förorda bidrag för ett särskilt ändamål
Bland de kommunala nämndernas vårduppgifter intager övervakningen av
alkoholmissbrukare en central ställning. Ju mera effektivt övervakningen
bedrives, i desto färre fall blir internering med därav följande verkningar för
alkoholisternas sociala ställning nödvändig. Ur samhällets synpunkt är det
endast en fördel ju längre den förebyggande alkoholistvården kan sträcka
sig. Den vid nykterhetsnämnderna fast anställda personalen förslår emellertid
ofta ej för det antal övervakningsuppdrag, som kan ifrågakomma. Skall
övervakningsförfarandet vinna den tillämpning, det förtjänar, erfordras att
nykterhetsnämnderna såsom övervakare kunna taga i anspråk jämväl andra
personer än befattningshavare vid nykterhetsnämnderna. Givetvis får man
räkna med alt, därest icke andra vid socialvården anställda personer kunna
påläggas övervakningsuppdrag, särskild ersättning i ilertalet fall mäste utgå
till dem, som påtaga sig sådana grannlaga och ansvarsfulla uppgifter. För att
stimulera kommunerna att effektivisera övervakningen vill utredningen föreslå,
att statsbidrag må utgå med högst hälften av kostnaderna lör arvoden till
särskilda övervakare, som icke äro anställda i socialvården. Då detta statsbidrag
allenast åsyftar att utgöra en sporre för effektivisering av den kommunala
nykterhetsvården och det icke ifrågakommer att i förevarande sammanhang
i någon större omfattning överllytta kostnaderna för denna vård
lill staten, synes statsbidraget för ifrågavarande ändamål böra på lämpligt
sätt maximeras. I avvaktan på närmare erfarenhet angående medelsbehovets
storlek föreslår utredningen ett lörslagsanslag a 25 000 kronor tor ändamålet.
Utredningen har i samband med de ökade bidragen lill de kommunala
nämndernas verksamhet iöreslagit viss kontroll över alt nöjaktig nykterhetsvård
av deni utövas. Såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag har utredningen
ansell böra uppställas, att nämnden varje kvartal lill länsnykterhetsnäinnden
avgiver redogörelse lör av nämnden vidtagna åtgärder i an
-
-J° Kungl. Maj.ts proposition nr 259.
ledning av de rapporter rörande fylleriförseelser, som kommit nämnden till
till handa.
Remissmyndigheterna ha, i den mån de berört dessa anslagsfrågor, uttalat
sin anslutning till förslagen om anslagsförbättringar men ofta ansett de
angivna beloppen otillräckliga. Den föreslagna konstruktionen av de särskilda
bidragen till övervakare har i vissa utlåtanden även angivits såsom mindre
tillfredsställande.
Socialstyrelsen har påyrkat en väsentlig höjning av statens bidrag till nykterhetsnämnderna
och bland annat anfört följande.
Bland kommunerna är den uppfattningen förhärskande, att det i själva
verket är statens sak att bestrida kostnaderna för nykterhetsvården, eftersom
staten har så stora alkoholinkomster och målmedvetet tagit ifrån kommunerna
deras tidigare inkomster av detta slag. Vid sina försök att påverka
kommunerna att förse nykterhetsnämnderna med erforderliga medel möter
styrelsen genomgående den invändningen, att det dock inte kan vara så viktigt
med nykterhetsvården, eftersom staten icke funnit skäl anvisa kommunerna
mer än rent obetydliga belopp härför.
En följd av den hittillsvarande nykterhetspolitiken är, att nykterhetsnämnderna
över lag sakna arbetskrafter för att på ett nöjaktigt sätt sköta
sina övervakningsuppgifter och sin övriga nykterhetsvårdande verksamhet.
Detta är så mycket mera beklagligt som övervakningsinstitutets praktiska
nytta är en av de mest uppmuntrande företeelserna på detta område. Det
finns hundratals och åter hundratals alkoholister i vårt land som blivit nyktra
människor tack vare det moraliska stöd som övervakningen utgör. Men
det finns också — och det är ett sorgligt faktum, som måste bringas ur
världen — tusentals och åter tusentals alkoholister, som icke kunna bli föremål
för denna den effektivaste av nykterhetsnämndernas förebyggande åtgärder,
därför att nämnderna sakna erforderliga ekonomiska resurser. Att
förmå kommunerna att höja sina anslag till nykterhetsnämnderna är emellertid,
som förut antytts, utomordentligt svårt, så länge staten är njugg på
understöden till kommunerna för detta ändamål. Socialstyrelsen vill därför
bestämt påyrka, att anslaget till nykterhetsnämnderna kraftigt ökas och att
det nuvarande maximibeloppet för statens understöd till nykterhetsnämndernas
slopas. För den händelse det under en övergångstid befinnes oundgängligen
nödvändigt att upprätthålla en övre gräns för ifrågavarande understöd,
bör denna i varje''fall icke sättas lägre än 10 000 kronor. Det finns
nämligen en hel rad mellanstora städer, där nykterhetsvården befinner sig
på en otillåtligt låg invå och där en genomgripande förändring i detta avseende
kunde genomföras, om statsbidrag av angivna storlek kunde ställas i
utsikt.
Statens kostnader enligt kungörelsen den 27 maj 1932 (nr 216) om understöd
av statsmedel till nykterhetsnämndernas verksamhet skulle år 1943,
därest maximeringen av ifrågavarande understöd icke hade gällt, ha uppgått
till 650 000 kronor. Härav skulle inemot hälften, 310 000 kronor, ha utgått
till storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö och omkring 50 000 kronor
till de fem mellanstora städerna Uppsala, Norrköping, Lund, Borås och
Örebro, örn det i stället hade gällt ett maximibelopp för sådant understöd
av 10 000 kronor, skulle statens kostnader ha stannat vid 467 500 kronor,
varav 30 000 kronor till de tre storstäderna. Med hänsyn till den stigande
ansökningsfrekvensen från kommunerna torde motsvarande belopp för budgetåret
1944/45 kunna uppskattas till 660 000 kronor respektive 475 000
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
29
kronor. Enligt socialstyrelsens mening bör anslagsposten till understöd åt
nykterhetsnämnderna för nämnda budgetår upptagas med förstnämnda belopp,
660 000 kronor.
Beträffande det särskilda övervakningsbidraget har styrelsen förordat en
omläggning och härom anfört:
Föreskrifterna rörande dessa bidrag böra avfattas så, alt de underlätta anordnande
av övervakning av alkoholmissbrukare på sådana håll, där man
ännu icke fått ögonen öppna för denna form av förebyggande verksamhet.
En nykterhetsnämnd bör kunna på förhand erhålla besked om, huruvida
den kan komma i åtnjutande av övervakningsbidrag i ett visst bestämt fall.
Det är tydligt att möjligheten härtill mången gång kan vara avgörande för att
övervakning överhuvud kommer till stånd. Även en nykterhetsnämnd av det
ingalunda ovanliga slag, som alldeles saknar anslag för sin verksamhet, bör
kunna erhålla bidrag, t. ex. för ett plötsligt uppkommande övervakningsfall.
En fördel för nykterhetsnämnden och kommunen vöre, om övervakningsbidraget
utginge tidigare än understöd till nykterhetsnämndens verksamhet.
Enligt styrelsens mening bör ett anslag för ändamålet ställas till styrelsens
förfogande. Nykterhetsnämnd — såväl kommunal nämnd som i förekommande
fall också länsnykterhetsnämnd — bör äga erhålla bidrag från anslaget
för att bestrida kostnaderna för vissa övervakningsfall, dock med högst
50 kronor per fall. Socialstyrelsen skall kunna meddela förhandsbeslut om
dylikt bidrag. Har kommunal nykterhetsnämnd kommit i åtnjutande av övervakningsbidrag,
åligger det socialstyrelsen att tillse, att^ motsvarande belopp
avräknas från beloppet av nästa års statsunderstöd. I fråga om anslagsbeloppets
storlek saknas anledning att frångå de sakkunnigas förslag om 25 000
kronor. ..
Totalutgiften för staten skulle sålunda icke ökas genom det nya overvakningsbidraget,
örn man bortser från att övervakningsfallen komme att ökas \
antal, vilket ju är den avsedda effekten. Tvärtom kan man rimligen utgå
från att övervakmngsåtgärden i en del av dessa nya fall kommer att onödiggöra
anstaltsvård, som ju är särskilt kostsam för staten.
Länsnykterhetsnämnden i Stockholms län har ansett, att ersättning borde
kunna utgå med hela kostnaden för övervakning och att anslaget för sadant
ändamål borde få tågås i anspråk för av länsnykterhetsnämnd beslutad övervakning.
Nämnden har bland annat anfört:
Enligt 14 § alkoholistlagen äger länsnykterhetsnämnd under vissa förhållanden
vidtaga hjälpåtgärder och sålunda även ställa alkoholmissbrukare under
övervakning. Det kail även inträffa, att länsnykterhetsnämnd får ombesörja
övervakning av person, som permitterats eller utskrivits från alkoholistanstalt.
I sådana fall torde det vara nödvändigt för länsnämnden att uppdraga
åt lämplig person, boende på samma ort som den övervakade, att ombesörja
övervakningen. Det är då önskvärt att länsnämnden har möjlighet att
giva denne övervakare någon ersättning för uppdraget. Länsnykterhetsriämnden
vill med anledning härav föreslå, att länsnykterhetsnämnderna få möjligheter
att av det ifrågasatta anslaget till övervakning jämlikt alkoholistlagen
utgiva ersättning för övervakningsnppdrag, som utlämnas av länsnykterhetsnämnd.
Länsnykterhetsnämnden i Hedlands län har strukit under vikten av övervakningen
och förordat, att kontrollen över de särskilda övervakningsuppdragen
skulle läggas hos länsnykterhetsnämnderna. Nämnden har härom anfort:
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
Av de kommunala nämndernas vårduppgifter av såväl förebyggande som
eftervårdande natur intager övervakningen avgjort den viktigaste platsen.
Med hänsyn till att just övervakning kan väntas giva bättre resultat än en
enkel varning, är det högeligen önskvärt, att nämnderna i större utsträckning
än hittills få möjlighet att genomföra en sådan åtgärd. Svårigheten för närvarande
är, att man på de flesta håll saknar personal för genomförandet av
en effektiv övervakning. Det är därför otvivelaktigt ett angeläget önskemål att
finna utvägar att genomföra mera effektiv sådan än den, som för närvarande
utövas. Men även detta önskemål är en fråga av ekonomisk innebörd. Länsnykterhetsnämnden
tillstyrker därför utredningens förslag örn att statsbidrag
i viss utsträckning ställes till förfogande för detta ändamål. Kontrollen över
sådan övervakning bör lämpligen anförtros länsnykterhetsnämnderna.
Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län har ansett, att gällande maximibelopp
för statsbidragen till nykterhetsnämnderna borde höjas, bland annat
i syfte att nämnderna skulle kunna i viss omfattning stödja de internerades
familjer. Nämnden har bland annat framhållit följande.
Nykterhetsnämndernas möjligheter att ekonomiskt hjälpa de familjer, där
familjefadern undergår anstaltsvård, äro för närvarande ytterst begränsade
och borde enligt länsnykterhetsnämndens uppfattning utvidgas, så att familjerna
för sin försörjning under vårdtiden icke måste hänvisas till fattigvården.
För att de här antydda förbättringarna skola kunna genomföras, måste
statsbidragen till nykterhetsnämndernas verksamhet förbättras. Därest staten
icke anser sig helt böra övertaga kostnaderna för nykterhets- och alkoholistvården,
bör statsanslag lämnas i sådan omfattning, att de kommunala nykterhetsnämnderna
kunna erhålla statsbidrag i den utsträckning, som författningen
härom medgiver. Länsnykterhetsnämnden sätter även ifråga, huruvida
icke en höjning eller eventuellt borttagande av de nuvarande maximibeloppen
för statsbidragen borde övervägas.
Stockholms stads nykterhetsnämnd har härom anfört:
Förslaget örn höjning av statens anslag till nykterhetsnämndsverksamheten
är visserligen ett steg i rätt riktning, men nämnden vill framhålla, att statsbidrag
av en helt annan storleksordning enligt dess mening bort föreslås. Det
synes närmast orimligt, att t. ex. Stockholms stads nykterhetsnämnd med en
årsbudget av i runt tal 227 000 kronor skall tillex-kännas ett så obetydligt belopp
som 650 kronor i statsunderstöd.
Göteborgs stads nykterhetsnämnd har bland annat framhållit:
Att en ökad medelstilldelning till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet
redan i nuvarande läge är i hög grad påkallad är självklart för var
och en, som är insatt i dessa förhållanden. I ännu högre grad blir detta fallet,
därest de sakkunnigas förslag genomföras. Men att statsbidrag för övervakningen
skall utgå endast till sådana övervakare, som icke äro anställda
i socialvården, d. v. s. hos nykterhetsnämnd, skulle innebära att städer och större
kommuner, som ha fast anställda övervakare och där alkoholistvården sålunda
arbetar bäst, icke skulle erhålla statsbidrag. Eller också måste de övergå
till något system med halvtidsanställda tjänstemän. Ett sådant förslag
synes icke böra genomföras.
Malmö stads nykterhetsnämnd har ansett de nuvarande statsbidragen alldeles
för låga och bland annat anfört följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
31
För ändamålsenlig effektivisering av nykterhetsnämndernas verksamhet
måste oeftergivligt resas krav på, att kostnaderna för deras verksamhet i
största utsträckning bestridas av statsverket, vilket, i betraktande av att rusdrycksinkomsterna
oavkortade tillföras statskassan, måste vara ett eminent
statsintresse.
I samband härmed anför nämnden vissa siffror å statens inkomster av skatterna
å spritdrycker och utgifterna till nykterhetsnämnder och alkoholistananstalter.
Örn staten höjde sitt anslag för nykterhetsnämndernas verksamhet
med 725 000 kronor, så att det täckte samtliga nämnders utgifter för sådan
verksamhet under 1942—1943, skulle dessa samtliga utgifter till nykterhetsvården
dock stanna vid något över 3 miljoner kronor eller 0,85 procent av
spritinkomsterna 1942—1943. Det kan förtjäna påpekas, att av statens samtliga
utgifter till nykterhetsvården, 2,35 miljoner kronor, utgöra utgifterna till
nykterhetsnämndema blott Vs, medan anstalterna få omkring Vs.
Statsbidragen till samtliga nykterhetsnämnder uppgå inte på långt när till
vad nykterhetsvården kostar i rikets tre största städer och statens årliga bidrag
till dessa utgör för närvarande endast 650: — kronor per nämnd. Vill
man sedan även erinra om, att systembolagens individuella kontroll, som fyller
de högst ställda anspråk, kostar ungefär 2 600 000 kronor om året, blir
jämförelsen närmast grotesk, men ger så mycket starkare relief åt nykterhetsnämndernas
berättigade krav på bättre uppskattning och förståelse från
statsmakternas sida.
Nykterhetsnämndernas riksförbund har såsom ett gammalt nykterhetsnämndskrav
framhållit, att staten borde överta de huvudsakligaste kostnaderna
för nämndernas verksamhet, vilket i betraktande av att rusdrycksinkomsterna
numera oavkortade tillfördes statsverket måste betecknas som både
rimligt och berättigat.
Socialstyrelsens förslag i skrivelsen den 31 augusti 1943 örn höjning av
anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet från 142 000
kronor till 242 000 kronor utgick från oförändrade bidragsgrunder. Medelsbehovet
beräknades av styrelsen med utgångspunkt från att kommunerna
skulle erhålla de understöd, som enligt gällande grunder högst må utgå. Enligt
kungörelsen den 27 maj 1932 (nr 216) må bidrag till bestridande av
nykterhetsnämndernas kostnader utgå med intill 75 procent av kommunernas
utgifter för sådant ändamål, dock högst 1 000 kronor eller, då särskilda
omständigheter därtill föranleda, högst 1 500 kronor. Bidragen lia
emellertid under de senaste åren icke överstigit 50 procent av nämnda utgifter
och det högsta belopp, som utgått, har varit 650 kronor. Nvkterhetsutredningen,
som funnit de kommunala nämndernas verksamhet på sina
håll vara mycket bristfällig, har icke ansett sig böra framlägga förslag örn
ändrade bidragsgrunder men förordat, att medelstilldelningen för ändamalet
icke måtte sättas till ett lägre belopp än det socialstyrelsen föreslagit för nästa
budgetår. Utredningen har till stöd härför även åberopat de ökade arbetsuppgifter,
som nämnderna skulle erhålla enligt utredningens förslag. För
att stimulera till ett ökat utnyttjande av övervakningsåtgärder har utredningen
därjämte föreslagit anvisande av ett särskilt anslag av förslagsvis 25 000
kronor till bidrag till ersättningar för övervakningsuppdrag.
Före
draganden.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
I utlåtandena över utredningens förslag lia emellertid från flera håll påyrkats
ändringar i grunderna för bidragen till nykterhetsnämndemas verksamhet,
åsyftande att i väsentligt ökad omfattning överflytta kostnaderna för
denna verksamhet från kommunerna till staten. Såsom ett motiv har därvid
bland annat åberopats de betydande intäkter, som staten erhölle genom alkoholskatterna.
Socialstyrelsen har föreslagit den ändringen av grunderna, att
bidragen skulle utan begränsning av beloppen utgå med 75 procent av ifrågavarande
kostnader, och har i anslutning härtill beräknat medelsbehovet för
nästa budgetår till 660 000 kronor.
I förevarande sammanhang finner jag icke anledning att upptaga denna
statsbidragsfråga till behandling ur synpunkten av om en ökad överflyttning
av de kommunala kostnaderna till staten kan vara befogad eller icke. Jag vill
endast framhålla, att jämförelsen mellan de höga statsinkomsterna av alkoholhanteringen
och statens bidrag till nykterhetsnämnderna bär föga bärkraft.
Om alkoholskatterna hade legat på en lägre nivå, skulle nämligen omfattningen
av fylleriet och alkoholismen sannolikt ha varit ännu större än
för närvarande, enligt vad den verkställda utredningen om orsakerna till försämringen
i nykterhetstillståndet under krigsåren givit vid handen.
Den ökade medelstilldelning till understöd åt nykterhetsnämnderna,
som i nuvarande läge ifrågakommer, kan endast lia till syfte
att stimulera det kommunala intresset för sådan verksamhet och kan
lika litet som de hittillsvarande bidragen få någon nämnvärd ekonomisk
betydelse för större kommuner. En sådan ökning av anslaget, att en höjning
av gällande maximigräns för bidragen bleve påkallad, synes utesluten. För
att motväga den sänkning av bidragsprocenten, som inträtt under senare år
och som, i den mån nykterlietsvården icke blivit lidande, har betytt en statlig
besparing på kommunernas bekostnad, anser jag mig emellertid, trots att
de av nykterhetsutredningen föreslagna vidgade arbetsuppgifterna icke nu
komma att påläggas nämnderna, böra förorda en viss höjning av det till
understöd åt nykterhetsnämnderna avsedda beloppet, nämligen från 125 000
kronor till 165 000 kronor.
Mot den av nykterhetsutredningen föreslagna kontrollen rörande nykter -hetsnämndernas verksamhet i form av kvartalsredogörelser till länsnykterhetsnämnderna
angående åtgärder i anledning av inkomna fyllerirapporter
har jag ingen erinran.
I fråga örn övriga med anslaget avsedda ändamål räknar jag i enlighet med
socialstyrelsens förslag med oförändrade belopp till konferenser och
kurser m. m., till understöd åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder
och till tidskrift för nykterhetsnämnder,
tillhopa 12 000 kronor. Däremot bortfaller för nästa budgetår det belopp
av 5 000 kronor, som för löpande budgetår avsetts till utgivande av ny handbok
för nykterhetsnämnderna. Det sammanlagda anslagsbeloppet skulle sålunda
uppgå till 177 000 kronor.
I likhet med nykterhetsutredningen anser jag önskvärt att nykterhetsnämnderna
stimuleras till att i ökad utsträckning anordna övervakning
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
33
av alkoholmissbrukare, övervakningen bör intaga en central ställning i vårdarbetet;
ju mera effektiv den är, desto mindre blir behovet av interneringar.
Enligt nykterhetsutredningens förslag skulle ställas till förfogande ett förslagsanslag
av 25 000 kronor för bestridande av bidrag med 50 procent av
kommunernas kostnader för arvoden åt särskilt förordnade övervakare,
som icke vore anställda inom socialvården. Meningen med sistnämnda föreskrift
var att anslaget i främsta rummet skulle användas till ersättning för
nya övervakningsuppdrag och förhindra att lönerna till redan anställda kommunala
socialvårdstjänstemän belastade anslaget; i annat fall hade medelsbehovet
blivit av en helt annan storleksordning, övervakningsbidragen skulle
enligt förslaget utgå jämte de förut nämnda understöden åt nykterhetsnämnderna.
Socialstyrelsen har föreslagit, att övervakningsbidragen skulle utgå på annat
sätt. Medlen för ändamålet borde ställas till förfogande av styrelsen,
som skulle äga besluta örn bidrag för bestridande av kostnaderna för särskilda
övervakningsfall, dock med högst 50 kronor per fall. Nykterhetsnämnd
skulle sålunda på förhand kunna få besked om att den erhåller övervakningsbidrag
i ett visst bestämt fall. Enligt socialstyrelsens mening kan möjligheten
till sådant bidrag mången gång vara avgörande för om övervakning
kommer till stånd. Det vöre därvid en väsentlig fördel, om övervakningsbidragen
utbetalades löpande och icke i efterskott såsom understöden till nykterhetsnämndernas
verksamhet. Även ett par länsnykterhetsnämnder har
framhållit behovet av att på dylikt sätt kunna disponera medel för anordnande
av övervakning i särskilda fall.
Det synes mig sannolikt, att den av socialstyrelsen föreslagna formen för
övervakningsbidragen kommer att medföra anordnande av övervakning i ett
större antal nya vårdfall med utpräglat behov därav än den av utredningen
föreslagna formen, som innebar en allmän rätt för kommunerna att till 50
procent erhålla ersättning i efterskott för övervakningskostnader av visst
slag. Med hänsyn härtill anser jag mig böra tillstyrka att medel försöksvis
ställas till förfogande till bestridande av övervakningsbidrag i huvudsak
enligt de av socialstyrelsen föreslagna riktlinjerna. Medel för ändamålet böra
dock icke anvisas i form av förslagsanslag. Jag förordar, att ett särskilt belopp
till övervakningsbidrag anvisas under förevarande anslag. Under del
första året av sådan försöksverksamhet bör eif belopp av 13 000 kronor
räcka. Jag förutsätter därvid, alt dylika övervakningsbidrag icke skola utgå
till länsnykterhetsnämndernas heltidsanställda ombudsmän. I den mån
deras övriga arbetsuppgifter och de lokala förhållandena det medgiva, böra
de utan särskild ersättning fullgöra sådana uppdrag. Beloppet synes böra
ställas till disposition för socialstyrelsen och länsnykterhetsnämnderna. Närmare
bestämmelser örn övervakningsbidragen torde få ankomma på Kungl.
Majit att föreskriva.
Det sammanlagda medelsbehovet under anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m. skulle enligt vad jag sålunda förordat
uppgå till 190 000 kronor.
Bihang lill riksdagens protokoll I94i. i soini. Nr 259. .''t
:''>4 Kungl. Maj.ts proposition nr 259.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen
att till Främjande av nykter het snämnd er nas verksamhet
m. m. för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag
av ................................ kronor 190 000.
Med bifall till vad föredraganden sålunda under punkterna
l:o)—3:o) med instämmande av statsrådets övriga ledamöter
hemställt, förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.