Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

1

Nr 256.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder''
i anledning av förgiftning sfar an vid gengasdrift;
given Stockholms slott den 14 april 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 14 april 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson,
Domö, Bosander, Gjöres, Ewerlöf, Hubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående åtgärder
i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift samt anför.

Tidigare åtgärder.

I skrivelse till chefen för folkhushållningsdepartementet den 16 december
1940 anförde statens bränslekommission, att kommissionen i samråd med
medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan samt riksförsäkringsanstalten
till beredning upptagit frågan örn åtgärder till skydd mot faran för
koloxidförgiftning vid gengasdrift. I skrivelsen framhölls, att under år 1940
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 256.

SOU 44

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

hade inträffat ett ganska stort antal lindrigare förgiftningsolyckor men även
några dödsfall på grund av gengasförgiftning. Kommissionens gengasbyrå
hade utfärdat föreskrifter örn vissa skyddsåtgärder mot förgiftning av gengas.
Sannolikt måste dock åtskilligt ytterligare göras för att minska risken
för olycksfall. Statens institut för folkhälsan hade sedan år 1939 företagit
vissa undersökningar rörande koloxidförgiftning, varjämte enskilda forskare
ägnat sig åt spörsmålet. Det hade framstått som ett trängande önskemål att
fortsatt möjlighet bereddes att bearbeta det undersökningsmaterial rörande
faran för gengasförgiftning, som redan på olika vägar insamlats, samt att
under en tid framåt intensifiera undersökningarna örn gengasens skadliga verkningar.
Därvid vore det angeläget, att dessa undersökningar leddes på sådant
sätt, att i varje fall de svåraste förgiftningsfallen snabbt kunde specialstuderas
i samarbete mellan medicinsk och teknisk sakkunskap. På grund av det anförda
hade kommissionen kommit till den uppfattningen, att en undersökningsnämnd
för gengasskador omedelbart borde tillsättas bestående av representanter
från medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, riksförsäkringsanstalten
och kommissionen. Ledningen av det medicinska undersökningsarbetet
vore avsedd att uppdragas åt överläkaren vid Sabbatsbergs sjukhus,
docenten Ernst Salén. Kommissionen hemställde örn ett anslag på 10 000
kronor för berörda undersökningsverksamhet.

Genom beslut den 30 december 1940 medgav Kungl. Maj:t, att bränslekommissionen
finge av medel, som stöde till förfogande för bestridande av kommissionens
utgifter för avlöningar och omkostnader, använda sammanlagt
högst 10 000 kronor för att täcka kostnaderna för vissa undersökningar beträffande
förgiftningsfaran vid gengasdrift, anordnade i huvudsaklig överensstämmelse
med i kommissionens förenämnda skrivelse angivna riktlinjer.

Den föreslagna undersökningsnämnden, kallad medicinsk-teknisfca nämnden,
kom att bestå av 10 ledamöter, varav tre utsågos av statens bränslekommission,
två av medicinalstyrelsen, två av statens institut för folkhälsan, två
av riksförsäkringsanstalten samt en av svenska metallindustriarbetareförbundet.
Nämnden angav som sin uppgift, bland annat, att undersöka verkstäder
och garage för utrönande av förgiftningsrisker för personalen samt att
med ledning av till nämnden inkommande rapporter örn förgiftningsfall verkställa
undersökningar såväl laboratoriemässigt som på platsen. Nämnden
skulle vidare utarbeta och utsända anvisningar örn behandling av förgiftningsfall
m. m.

I skrivelse den 14 mars 1941 hemställde statens bränslekommission om
anvisande av ytterligare medel för fortsatta undersökningar m. m. beträffande
förgiftningsfaran vid gengasdrift. Kommissionen anförde härvid, bland annat,
följande.

Den av Kungl. Majit medgivna försöksverksamheten åsyftade att vinna
erfarenhet på området. Numera förelåge emellertid tillräckligt underlag för
en omprövning av verksamheten. Enligt kommissionens mening behövde man
icke tveka örn att en verksamhet av den art den medicinsk-tekniska nämnden
bedreve måste uppehållas under avsevärd tid framåt. Under sådana om -

3

Kungl. Maj-.ts proposition nr 256.

ständigheter syntes det mindre lämpligt, att verksamheten under budgetåret
1941/42 fortfarande upprätthölles under de dittillsvarande provisoriska formerna.
Verksamheten borde från den 1 juli 1941 fortsättas av lämplig hälsovårdsmyndighet,
exempelvis statens institut för folkhälsan. Inom nämnden
hade det befunnits önskvärt, att snarast möjligt vid något av Stockholms
sjukhus upprätta en särskild avdelning för central behandling och studium
av förgiftningsfall. Kommissionen, som funnit detta önskemål i hög grad
beaktansvärt, hade förhandlat med representanter för Stockholms stad, varvid
ställts i utsikt, att staden skulle ställa en avdelning om 10 sängplatser
vid Sabbatsbergs sjukhus till förfogande under förutsättning att av statsmedel
skulle bestridas dels ett bidrag med 3: 50 kr. per säng och dag, dels
kostnaderna för anskaffande av instrument och annan utrustning dels ock
arvode åt avdelningens föreståndare med 600 kronor i månaden. Enligt kommissionens
förslag skulle den ytterligare personal, som erfordrades för den
medicinsk-tekniska nämndens verksamhet, utgöras av en medicine licentiat,
en medicine kandidat, två ingenjörer (varav en å halvtid), ett laboratoriebiträde
och ett skrivbiträde. Samtliga kostnader för nämndens verksamhet
under tiden 16 mars — 30 juni 1941 beräknade kommissionen till 20 000
kronor, varav till löner 9 310 kronor.

Genom beslut den 21 mars 1941 bemyndigade Kungl. Majit bränslekommissionen
att intill utgången av juni månad samma år i huvudsaklig överensstämmelse
med de av kommissionen i nyssnämnda skrivelse föreslagna
riktlinjerna fortsätta ifrågavarande undersökningsverksamhet. Kungl. Majit
förutsatte därvid, att kostnaderna för förenämnda avdelning vid Sabbatsbergs
sjukhus, i den mån de icke avsetts skola åvila kommissionen, bestredes av Stockholms
stad. För bestridande av kostnaderna för undersökningsverksamheten
anvisade Kungl. Majit samtidigt ett belopp av högst 20 000 kronor.

I ett av styrelsen för statens institut för folkhälsan sedermera avgivet
yttrande över bränslekommissionens framställning den 14 mars 1941 framhöll
nämnda styrelse, bland annat, att det syntes ovisst, huruvida tidpunkten
ännu vore inne att åt ifrågavarande undersökningsverksamhet giva en mera
permanent karaktär. Styrelsen ansåge för sin del lämpligast, att undersökningsverksamheten
intill utgången av år 1941 bedreves under ledning av
bränslekommissionens medicinsk-tekniska nämnd på i huvudsak motsvarande
sätt som tidigare.

Vid yttrandet fanns fogat en av chefen för bränslekommissionens gengasbyrå,
professorn T. Lindmark, den 15 maj 1941 lämnad redogörelse för
den medicinsk-tekniska nämndens verksamhet vid angivna tidpunkt, enligt,
vilken nämnden vore organiserad sålunda: Nämndens expedition vore förlagd
till gengasbyråns lokaler. Kliniska undersökningar utfördes vid Sabbatsbergs
sjukhus (å den s. k. gengaskliniken), dit även ett blodlaboratorium förlagts.
Vid karolinska institutets fysiologiska avdelning företoges vissa undersökningar
rörande koloxidens inverkan på nervsystemet, medan undersökningar
rörande koloxidens inverkan på hjärnan och de förändringar, som
förorsakades därav, utfördes vid Uppsala patologiska institutions hjärn -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

laboratorium. Den medicinska ledningen av nämndens verksamhet utövades
av docenten Ernst Salén i egenskap av verkställande ledamot, vilken till
medhjälpare hade dels medicine licentiaten Sigyn Almgren, som närmast hade
ansvaret för de kliniska och polikliniska avdelningarna, samt docenten T. Sjöstrand,
vilken ledde undersökningarna på karolinska institutet. Salén erhölle
ej något arvode för sin medverkan, medan Almgren och Sjöstrand åtnjöte
arvoden med vardera 600 kronor i månaden. Härutöver funnos anställda en
medicine kandidat och ett laboratoriebiträde (båda å blodlaboratoriet) samt
en ä två ingenjörer, två skrivbiträden och ett tekniskt biträde. Avlöningarna
till den anställda personalen belöpte sig till 39 000 kronor för år räknat.
Härutöver räknades med ett belopp av 21 000 kronor för materiel, instrument
m. m. Kostnaderna för nämndens verksamhet beräknades sålunda till sammanlagt
60 000 kronor örn året.

Genom beslut den 20 juni 1941 bemyndigade Kungl. Majit statens bränslekommission
att av kommissionens avlönings- och omkostnadsmedel disponera
sammanlagt högst 30 000 kronor för bestridande av kostnaderna för fortsatt
undersökningsverksamhet under senare halvåret 1941 beträffande förgiftningsfaran
vid gengasdrift i enlighet med de riktlinjer och under samma förutsättningar,
som angivits i Kungl. Majits beslut den 21 mars 1941.

Med skrivelse den 14 oktober 1941 överlämnade föreståndaren för statens
institut för folkhälsan, professorn Ernst Abramson, vilken under hand erhållit
i uppdrag att inkomma med förslag till ordnande av den medicinsktekniska
nämndens verksamhet efter den 1 januari 1942, en promemoria med
förslag härom. Abramson har härvid till en början hänvisat till vissa av
docenten Salén lämnade uppgifter rörande den dittillsvarande verksamheten
å den s. k. gengaskliniken, enligt vilka medelbeläggningen utgjort 7,4
patienter och medelvårdtiden per patient uppgått till 8 dagar. Av 347 undersökta
koloxidförgiftningsfall vore 108 (4) akuta och 239 (19) eller omkring
69 % kroniska. (Siffrorna inom parentes angiva antalet osäkra fall.) Av de
under tiden januari 1941 till 2 oktober 1941 å kliniken intagna 157 patienterna
hade 116 varit hemmahörande i Stockholm, medan 41 kommit från landet i
övrigt. Huvuddelen av de sistnämnda hade haft hemortsrätt i Stockholms
omedelbara närhet. Endast några enstaka patienter hade inkommit från orter,
belägna långt från Stockholm. Av på polikliniken under samma tid undersökta
314 patienter hade 246 haft hemortsrätt i Stockholm, medan 68 kommit
från övriga delar av landet. Av de 289 patienter, där endast koloxidhemoglobinvärdet
i blod bestämts, hade 221 varit hemmahörande i Stockholm. Av
samtliga 760 undersökta patienter hade sålunda 583 haft hemortsrätt i och
177 utom Stockholm.

Rörande den till karolinska institutets fysiologiska avdelning förlagda försöksverksamheten
uppgiver Abramson, att experimenten därstädes, som pågått
sedan våren 1941, givit till resultat bland annat, att koloxid även i små
koncentrationer kunde framkalla objektivt påvisbara förändringar i centrala
nervsystemets funktioner, t. ex. i förmågan att sammansmälta vissa synintryck,
att uppfatta höga toner samt att utföra statiskt arbete ävensom i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 256. O

knäsenreflexens styrka och uttröttbarhet m. m. Det hade visats, att kroniska
förgiftningar kunde uppkomma även av upprepade men sa lindriga akuta
förgiftningar att de ej ens framkallade subjektiva symtom. I vissa fall kunde
ökad känslighet för koloxid uppkomma. Av en viss praktisk betydelse syntes
vara, att den akuta förgiftningen i fall där medvetslöshet ej förelåge kunde
behandlas med ren syrgas, t. ex. från de i industrien allmänt använda syrgasbomberna,
med samma framgång som med en blandning av syre och kolsyra.

Med avseende å frågan örn den medicinsk-tekniska nämndens verksamhet
efter den 1 januari 1942 yttrade Abramson i huvudsak följande.

Lika litet som tidigare kunde nu någon tvekan råda örn att undersökningarna
rörande förgiftningsfaran vid gengasdrift måste komma att uppehållas
under lång tid framåt. Även örn storkriget inom den närmaste tiden
skulle komma att upphöra, kunde man förvänta, att gengasdriften i stor omfattning
komme att fortfara. Därtill komme, att hittills vunnen erfarenhet
givit vid handen, att såväl akuta som kroniska förgiftningar med koloxid av
annan orsak än gengas vore allmännare än man tidigare antagit. Tidpunkten
syntes därför vara inne för att förbereda tillkomsten av en mera permanent
form för verksamheten från och med den 1 januari 1942. Övergången till en
sådan underlättades även av att undersökningsverksamhetens omfattning vid
denna tidpunkt begränsats därigenom att de till karolinska institutets fysiologiska
avdelning förlagda forskningarna då beräknades vara avslutade och
de i Uppsala därefter endast krävde mindre omfattande anordningar.

I fråga örn den till bränslekommissionens gengasbyrå knutna avdelningen,
vilken uteslutande sysslade med tekniska problem i nära anslutning till gengasbyråns
verksamhet i övrigt, borde någon ändring ej komma till stånd.
Härvid förutsattes dock att liksom tidigare ett effektivt samarbete kunde
ordnas med den medicinska grenen av undersökningsverksamheten.

I syfte bland annat att nedbringa kostnaderna för blodundersökningarna
borde det till Sabbatsbergs sjukhus förlagda blodlaboratoriet överflyttas till
statens institut för folkhälsan.

Genom den med staden träffade överenskommelsen hade det härmed avsedda
syftet ernåtts, nämligen att på en medicinsk avdelning tämligen snabbt
erhålla ett så stort material som erfordrades för att vinna en större erfaren
het om gengasförgiftningens diagnos och symtom m. m.

Det vore uppenbart, att, örn gengasdriften komme att fortfara, måste vård
av patienter, insjuknade i koloxidförgiftning, kunna beredas på landets olika
sjukhus. Denna åkomma intoge icke den särställning i detta avseende i förhållande
till andra sjukdomar att den icke skulle kunna behandlas på alla
större sjukhus.

Av de å gengaskliniken vårdade fallen hade blott 26,1 % haft hemortsrätt
utom Stockholm. Motsvarande tal hade för poliklinikfallen varit 21,7 %
och för de endast blodundersökta 23,5 %. Av samtliga fall hade sålunda
23,3 % haft hemortsrätt utom staden. Sedan numera en första etapp i den
bedrivna kliniska undersökningsverksamheten kunde anses uppnådd, syntes
någon anledning knappast föreligga att i framtiden underlätta för utom Stockholm
hemmahörande personer att erhålla vård å Sabbatsbergs sjukhus. I
stället borde sådana fall hänvisas till sjukhus i sin hemort eller till något
av statssjukhusen i Stockholm.

Mot den av bränslekommissionen med staden träffade överenskommelsen
funnes ur ekonomisk synpunkt ingen erinran att göra, då man toge i be -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

traktande dess provisoriska karaktär ock de förhållanden under vilka den
tillkommit. Överenskommelsen hade för sin tid varit både ändamålsenlig
och ofrånkomlig. Helt annat vore förhållandet numera, då åtminstone en del
av de omständigheter, som ledde till densamma, ej mera vore förhanden. Av
de tio till förfogande ställda sjukhusplatserna hade i genomsnitt ej fullt två
platser upptagits av patienter med hemortsrätt utom Stockholm. En
prolongering av det med staden gällande avtalet efter den 1 januari 1942 på
tidigare villkor vöre varken nödvändig eller önskvärd. Staden borde efter
denna tidpunkt i likhet med andra kommuner i riket bestrida samtliga med
patienternas vård förenade kostnader.

o Beträffande gengasklinikens fortsatta verksamhet borde man skilja mellan
vården i egentlig mening och den därtill knutna särskilda forskningsverksamheten.
Även örn den sistnämnda numera kunde anses lia nått ett stadium,
som möjliggjorde framläggandet av vissa redan vunna resultat, vore
det dock nödvändigt eller åtminstone önskvärt, att den bereddes möjlighet
att ytterligare kunna bedrivas under någon tid framåt. En sådan forskningsverksamhet
kunde betraktas som en för hela riket gemensam angelägenhet.
Bet synes därför skäligt, att staten bidroge härtill, i första hand genom att
möjliggöra anställandet av en särskild underläkare vid Sabbatsbergs sjukhus
med ett arvode, vilket för år räknat borde sättas till samma belopp
som dittills eller 7 200 kronor. Till de med forskningsverksamheten vid gengaskliniken
förenade kostnaderna för skrivgöromål syntes staten alltjämt böra
bidraga. Härför borde beräknas ett belopp av omkring 3 000 kronor per år.
Slutligen erfordrades även ett mindre belopp för underhåll av redan inköpt
utrustning, expenser m. m. Sammanlagda kostnaderna för den fortsatta kliniska
forskningsverksamheten kunde sålunda beräknas uppgå till ett belopp av
omkring 12 000 kronor för ett år. Härtill borde läggas de med forskningsverksamheten
förenade kostnaderna för extra blodundersökningar, vilka utan
särskild kostnad borde utföras vid det till institutet för folkhälsan överflyttade
blodlaboratoriet.

Undersökningarna å den fysiologiska avdelningen av karolinska institutet
komme inom den närmaste tiden att bliva avslutade. Anslag för år 1942
erfordrades därför ej för detta ändamål. Däremot torde det även i fortsättningen
vara nödvändigt att kliniken ägde tillgång till fysiologiskt skolad
expert för utförande av vissa specialundersökningar m. m. Ett mindre belopp
som expertarvode borde beräknas härför. För bearbetningen av det vid djurexperimenten
erhållna materialet å hjärnor m. m. vid hjärnlaboratoriet i Uppsala
krävdes jämväl ett mindre belopp, som uppskattningsvis ej ansetts behöva
överstiga 1 000 kronor.

Efter 1942 års ingång skulle sålunda enligt vad nu föreslagits den nuvarande
under medicinsk-tekniska nämndens ledning och inseende stående
forskningsverksamheten bedrivas dels å bränslekommissionens gengasbyrå,
dels å Sabbatsbergs sjukhus samt dels å institutet för folkhälsan. Därjämte
skulle vid hjärnlaboratoriet i Uppsala utföras vissa arbeten. Det vore uppenbart,
att ledningen av hela denna verksamhet knappast kunde ankomma på
endast en av berörda myndigheter och detta så mycket mindre som även utom
dessa stående parter liksom hittills hade direkta" intressen att bevaka, Bent
organisatoriskt syntes det mest ändamålsenligt, att den direkta ledningen av
verksamheten å gengasbyrån, som utgjorde en integrerande del av bränslekommissionen,
i fortsättningen handhades av sistnämnda myndighet, som även
borde från för ändamålet tillgängliga medel bestrida de med byråns verksamhet
förenade kostnaderna. Övrig forskningsverksamhet, sorn* vore av rent
medicinsk art, syntes böra ställas under överinseende av styrelsen för statens
institut för folkhälsan. Vid sådant förhållande borde kostnaderna för

<

Kungl. Maj.ts proposition nr 256.

en underläkare, laboratoriebiträde och skrivbiträde, experter m. m. ävensom
övriga kostnader för denna del av verksamheten utgå från institutets anslag.

Liksom hittills den medicinsk-tekniska nämnden utgjort ett samordnande
organ för de intressen, som berördes av undersökningarna, syntes ett dylikt
huvudsakligen rådgivande och samordnande organ även i fortsättningen vara
erforderligt. Då verksamhetens tyngdpunkt enligt förslaget överflyttades till
statens institut för folkhälsan, borde till dess ledning anknytas en motsvarande
rådgivande organisation, förslagsvis benämnd folkhälsoinstitutets
gengasråd. I rådet borde ingå representanter för alla berörda intressen.
Emellertid syntes dess medlemsantal böra inskränkas på så sätt att envar av
medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, bränslekommissionen och metallindustriarbetareförbundet
ägde utse en ledamot. Därtill borde ledaren av
den kliniska forskningsverksamheten å Sabbatsbergs sjukhus ingå. Gengasrådet,
som avsåges böra äga i huvudsak samma befogenheter som den nuvarande
medicinsk-tekniska nämnden, borde sammanträda på kallelse av institutets
föreståndare.

Såväl medicinalstyrelsen som Stockholms stads sjukhusdirektion förklarade
sig ej hava något att erinra mot föreståndarens förslag.

Genom beslut den 12 december 1941 föreskrev Kungl. Maj:t, att medicinsk
forskningsverksamhet rörande förgiftningsfaran vid gengasdrift skulle under
tiden den 1 januari—den 30 juni 1942 bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits i den av föreståndaren för statens institut
för folkhälsan i ämnet upprättade promemorian, varjämte Kungl. Majit
uppdrog åt institutets styrelse att hava överinseende över nämnda forskningsverksamhet.
Tillika föreskrev Kungl. Majit, att de i anledning av verksamheten
uppkommande kostnaderna skulle bestridas, avlöningskostnaderna från
institutets avlöningsanslag, anslagsposten avlöningar till speciallärare, experter
och tillfälliga biträden samt övriga kostnader från respektive anslagsposter
under institutets omkostnadsanslag.

Med anledning av en av styrelsen för statens institut för folkhälsan gjord
framställning föreskrev Kungl. Majit genom beslut den 10 juli 1942, att medicinsk
forskningsverksamhet rörande förgiftningsfaran vid gengasdrift skulle
under styrelsens inseende bedrivas jämväl under senare halvåret 1942, därvid
förutsattes, att verksamheten skulle upprätthållas i ungefär samma omfattning
som under närmast föregående halvar. Ytterligare ett laboratoiiebiträde
skulle få anställas för vissa redan påbörjade undersökningar rörande ämnesomsättningen
hos kroniskt gengasförgiftade.

Med skrivelse den 30 december 1942 överlämnade styrelsen för statens institut
för folkhälsan ett av det till institutet knutna gengasrådet deli 7 december
1942 framlagt förslag till verksamhetens bedrivande under år 1943. Rådet
framhöll däri, att den under året avsevärt utökade gengasdriften, bland annat
(lennäs vidgade apterande för stationär drift i hyttor, järnverk, verkstäder
etc., i hög grad förstorat problemet och gjort detsamma till ett sådant av betydligt
större socialmedicinsk betydelse än tidigare. Utrednings- och kon
troll verksamheten hade alltmera måst inriktas pa förekomsten av och differen
tialdiagnostiken vid den kroniska gengasförgiftningen, vilken blivit den
utan tvekan mest frekvent förekommande yrkessjukdomen. Rådet hänvisade
härutinnan till följande siffror ur riksförsäkringsanstaltens statistik.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 256.

1941 Vi “,6—1942

Akuta gengasförgiftningar .......................................... 233 205

Kroniska gengasförgiftningar .................................... 101 63

övriga koloxidförgiftningar .............................. 34 27

Övriga yrkessjukdomar (däri inberäknat även exempelvis

scarlatina och difteri ådragna i tjänsten) .................. 232 145

Gengasrådet yttrade härjämte bland annat följande.

Som i tidigare framställningar påpekats har ett av huvudmålen för den
mediemska försöksverksamheten beträffande gengasförgiftning varit att skapa
ovighet tor en sakrare differentialdiagnostik av den kroniska gengasförgiftmngen
an vad tidigare förefunnits. Detta tillstånds allmänna kliniska symtom

ti nat"r 7iterst d,f£.sa och skänka ej i och för sig möjlighet till en
saki ad differentialdiagnos. Tillståndet kan sålunda lätt komma att stämplas
®°“.en neurastheni eller en neuros. För en säkrad differentialdiagnos kräves
darfor en ytterst ingående klinisk undersökning, bland annat även neurologisk
sadan. Aven örn sadan utföres blir emellertid differentialdiagnosen i ett stort
antal fall osäker. För att ytterligare säkra densamma kräves därför vissa kompletterande
undersökningar, vilkas tillkomst delvis äro att anse som resultat
av den hittills bedrivna forskningsverksamheten: dels sådan i samband med
OO-exposition, dels en delvis originell oto-neurologisk sådan för påvisande av
vissa central-nervosa rubbningar som följd av gengasförgiftning. För båda
dessa undersökningars utförande kräves speciella resurser samt tillgång på
sakkunnig expertis. Under det gångna året har en fysiolog (docent T Sjöstrand
samt en oto-neurolog (doktor Lars Floberg) medverkat härvid Båda
dessa lia nedlagt ett intresserat och värdefullt arbete för dessa uppgifter och
delvis framiagt undersökningsmetoder och rön, som torde vara originella och
vilka 1 hog grad framst möjligheten av en säkrad differentialdiagnos Då
dessa undersökningar fortgått relativt kort tid och då det synes angeläget att
de därvid vunna resultaten få säkras och kompletteras, är det gengasrådets
uppfattning att desamma ostört och i full utsträckning böra få fortgå även
under år 1943. Dessa undersökningsresultat äro ävenledes — i intimt samband
med det rent kliniska ägnade att läggas till grund för den utvidgning
av verksamheten, som rådet 1 det följande kommer att föreslå.

Gengasrådet förklarade under hänvisning till det anförda, att vissa frågor
beträffande den kroniska gengasförgiftningen vore i tvingande behov av°en
fortsatt utredning, såsom i vad mån patienten borde avkopplas från arbete
1 gengasmiljö, i vad män närvaron av sjukliga förändringar (hjärtaffektioner,
kärlförändringar etc.) utgjorde en kontraindikation för vederbörandes arbete i
gengasyrket, i vad mån en koloxidöverkänslighet förefunnes och i vad mån
densamma utgjorde ett hinder för vederbörande att återgå till arbete i gengasmiljö,
1 vilken omfattning genom gengaspåverkan uppkomna organskador
(främst i hjärta och hjärna) förekomme och vore av den art, att desamma finge
antagas kulina ge upphov till invaliditet ävensom frågor rörande förekomsten
av balansrubbningar hos kroniskt gengasförgiftade samt de ytterligare motåtgärder
mot gengasförgiftningsfaran, som kunde och borde vidtagas.

Eådet påpekade vidare, att först en fortsatt och vidgad medicinsk undersökningsverksamhet
kunde antagas komma att giva svar på ännu olösta frågor.
Gengaskliniken hade emellertid fått sig pålagd en ständigt växande arbetsbörda,

9

Kungl. Marits proposition nr 256.

som nödvändiggjorde anställandet av ytterligare en läkarkraft vid kliniken,
vilken borde anställas och avlönas av staten. Såväl denne läkares som förste
underläkarens ävensom de vid kliniken anställda skriv- och laboratoriebiträdenas
avlöningsförhållanden borde regleras i överensstämmelse med de löneförmåner,
som gällde för motsvarande tjänster vid statens sjukhus.

Arvodena till en fysiologisk och en oto-neurologisk expert föreslog rådet
böra utgå enligt oförändrade grunder, innebärande att arvodena ej finge
överstiga 300 kronor respektive 600 kronor för månad.

Rådet hänvisade i fortsättningen till att trots vidtagna motåtgärder mot
gengasfaran förgiftningsfallens antal starkt ökat, vilket dock ej vore ett uttryck
för dessa motåtgärders ineffektivitet, utan en följd av gengasdriftens
allt större användning inom olika områden. Det syntes gengasrådet därför
ofrånkomligt att de vidgade möjligheter för en säkrad differentialdiagnos och
för en utökad kontrollerande verksamhet, som den hittills bedrivna forskningsverksamheten
öppnat, redan nu gjordes tillgängliga för landet i sin helhet.
Undersökningsstationer — till sin struktur likartade med gengaskliniken
syntes sålunda böra upprättas å skilda ställen inom landet, förslagsvis å sex
orter, nämligen i Skåne (Lund, Malmö eller Hälsingborg), Göteborg, Norrköping,
Västerås (eller Örebro), Umeå och Boden.

Gengasrådet framhöll, att då å samtliga dessa orter fullständiga centrallasarett
funnes, syntes uppgiften kunna lämnas till de där ställda invärtesrespektive
oto-laryngologexperterna. För att inom kortast möjliga tid få dessa
undersökningsstationer i funktion syntes vara erforderligt att ifrågavarande
läkare under exempelvis en veckas tid finge tillfälle samlas i Stockholm för att
sätta sig in i sina arbetsuppgifter. Av största betydelse vore att läkarna vid
dessa undersökningsstationer bringades i intimt samarbete med vederbörande
yrkesinspektörer.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan erinrade om att det arbete på
hithörande område, som hittills bedrivits, från början utgjort en kombination
av forskningsverksamhet och sjukvårdande verksamhet, där den senare varit
avsedd att ställa material till förfogande för den förra. Med hänsyn till de
riktlinjer för institutets verksamhet, som angivits i propositionen med förslag
till institutets inrättande, saknade styrelsen anledning att påkalla åtgärder
beträffande den sjukvårdande verksamheten. Vad angår forskningsverksamheten
framhöll styrelsen, att, ehuru den gjort goda framsteg, särskilt deli
kroniska gengasförgiftningen nödvändiggjorde fortsatt forskning. Styrelsen
räknade därför med att den medicinska forskningsverksamheten undertiden
intill den 1 juli 1943 skulle fortsätta i ungefär samma omfattning
som tidigare och därvid åtnjuta understöd av statsmedel. Skulle verksamheten
icke hinna avslutas till nämnda tidpunkt, borde man enligt styrelsens mening
överväga en överflyttning av densamma till karolinska sjukhuset, varest utan
särskild kostnad för statsverket erforderliga experter, laboratorier m. m. kunde
förväntas stå till förfogande. I enlighet härmed räknade styrelsen med att
för första halvåret 1943 skulle erfordras medel för fortsatt anställande av en
underläkare med ett arvode av 600 kronor, ett skrivbiträde med ett arvode av

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

250 kronor för månad samt ett laboratoriebiträde (för blodundersökningar)
På framställning av gengasrådet ansåge sig styrelsen icke böra underlåta att
beräkna medel även för ett laboratoriebiträde för vissa ämnesomsättningsundersökningar.
Laboratoriebiträdena föresloges erhålla oförändrad lön med
250 kronor för månad. Styrelsen funne vidare behovet av fortsatt fysiologisk
och oto-neurologisk expertis vara styrkt. Med hänsyn till att för vissa av de
sjukdomsfall, som vore att hänföra till försäkringsfall, särskilda regler beträffande
ersättning åt anlitade experter funnes givna, syntes de av gengasrådet
upptagna beloppen kunna begränsas till för förstnämnda expert förslagsvis
högst 200 kronor och för sistnämnda expert till 300 kronor för månad. I
likhet med gengasrådet ansåg styrelsen medel ej behöva anvisas för fortsatt
verksamhet vid patologiska institutionen i Uppsala. Av gengasrådet ifrågasatta
höjningar av vissa arvoden m. m. ansåge sig styrelsen icke kunna biträda.

Under åberopande härav hemställde styrelsen, att den medicinska forskningsverksamheten
beträffande förgiftningsfaran vid gengasdrift måtte under
folsta halvåret 1943 fortsättningsvis bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse
med av styrelsen angivna riktlinjer samt att kostnaderna för densamma finge
bestridas från vederbörande anslagsposter i institutets avlönings- och omkostnadsstater.

I utlåtande den 29 maj 1943 anförde medicinalstyrelsen bland annat, att
det trots redan föreliggande resultat av den hittills bedrivna forskningsverksamheten
måste anses nödvändigt, att verksamheten fortsattes och utvidgades.
För verksamhetens planering och genomförande syntes det mycket
önskvärt att såväl anslagsspörsmålen som övriga frågor icke behövde
omprövas varje halvår utan finge en något mera stabiliserad handläggning.
För erhållande av bättre möjligheter till arbetets planläggning och eventuella
omläggning med hänsyn till vunna rön och erfarenheter borde gengasrådet
givas en självständigare ställning både ekonomiskt och organisatoriskt. Kungl.
Maj:t borde därför förslagsvis för en tid av två år räknat från den 1 juli
1943 förordna, att ett gengasforskningsråd skulle omhänderhava ifrågavarande
verksamhet. Verksamheten skulle ledas av en ordförande och en vice ordförande,
förordnade av Kungl. Majit. Rådets övriga medlemmar skulle bestå,
av representanter utsedda av de myndigheter och korporationer, som tidigare
funnes representerade i rådet, däri inberäknat statens institut för folkhälsan.
Behövliga medel för verksamhetens bedrivande under år 1943 borde anvisas
i enlighet med gengasrådets förslag. Styrelsen sade sig i likhet med gengasrådet
finna det önskvärt att undersökningsverksamheten angående gengasförgiftningar
snarast utsträcktes att omfatta även andra delar av landet än Stockholm.
Styrelsen hade genom en rundfråga till några av de större centralsjukhusen
i landet sökt utröna möjligheterna för dessas medverkan härutinnan
Från samtliga sjukhus, inalles 7, hade gynnsamma svar inkommit. Oaktat det
enligt sjukhuslagen förelåge skyldighet för respektive huvudman att ombesörja
anstalts vard för gengasförgiftade från respektive sjukhus upptagningsområden,
borde, för möjliggörande av att verksamheten genomfördes i enlighet
med de vid gengaskliniken vunna erfarenheterna, staten anvisa medel för be -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

liövlig komplettering av sjukhusets utrustning för verksamheten liksom också
för kompletterande utbildning av de läkare som komme att omhänderhava
dessa undersökningar. Det för komplettering av utrustningen erforderliga
beloppet beräknade styrelsen till approximativt 10 000 kronor. Kostnaderna
för den kompletterande utbildningen, vilken borde meddelas vid en i Stockholm
anordnad kurs, uppskattade styrelsen till 5 000 kronor. För själva driftkostnaderna
ansåge styrelsen särskilt statsbidrag icke böra ifrågasättas, utom
möjligen frihet från erläggande av avgift för blodprov, som för undersökning
insändes till statens institut för folkhälsan.

Statskontoret framhöll, att vad medicinalstyrelsen anfört rörande angelägenheten
av att här ifrågavarande verksamhet fortsattes och utvidgades gåve
stöd för den av styrelsen för institutet för folkhälsan uttalade uppfattningen,
att en överflyttning till karolinska sjukhuset av den medicinska forskningsverksamheten
rörande förgiftningsfaran vid gengasdrift borde övervägas. En
dylik överflyttning syntes dock icke lämpligen böra ske förrän den 1 januari
1944. Organisationen av verksamheten under återstående del av år 1943 borde
ske i enlighet med vad styrelsen för nämnda institut förordat. Med hänsyn
till att skyldighet förelåge för respektive huvudman att ombesörja anstaltsvård
jämväl för personer som drabbats av gengasförgiftning ansåge sig ämbetsverket
icke kunna tillstyrka medicinalstyrelsens förslag örn anvisande av
särskilda medel härför. Medicinalstyrelsens förslag, att för bestridande
av kostnader för kompletterande utbildning av läkare mätte anvisas 5 000
kronor, ville statskontoret icke motsätta sig.

Genom beslut den 23 juli 1943 föreskrev Kungl. Majit, att den medicinska
forskningsverksamheten rörande förgiftningsfaran vid gengasdrift skulle
under inseende av styrelsen för statens institut för folkhälsan fortfarande,
räknat från och med den 1 juli, tills vidare till och med den 31 december 1943
bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i styrelsens
för institutet skrivelse den 30 december 1942. Kungl. Majit föreskrev
därvid, att de i anledning av forskningsarbetet uppkommande kostnaderna
skulle bestridas, avlöningskostnaderna från den i institutets avlöningsstat
upptagna anslagsposten avlöningar till speciallärare, experter och tillfälliga
biträden samt övriga kostnader från tillämpliga anslagsposter i institutets omkostnadsstat.
Därjämte bemyndigade Kungl. Majit styrelsen för institutet att
på sätt styrelsen ägde bestämma disponera högst femtusen kronor till bestridande
av kostnader för anordnande under år 1943 av en utbildningskurs
för läkare, som avsåges skola omhänderhava undersökningsverksamheten
rörande gengasförgiftningar. Sistnämnda kostnad .skulle bestridas från femte

huvudtitelns anslag till extra utgifter.

Direktionen för karolinska sjukhuset, som sedermera anmodades avgiva
utlåtande rörande ifrågasatt överflyttande till sjukhuset av den vid Sabbatsbergs
sjukhus bedrivna undersökningsverksamheten, har i utlåtande den 16
november 1943 anfört, att då en överflyttning av ifrågavarande verksamhet till
karolinska sjukhuset icke syntes vara ägnad att medföra några fordelar i fråga
om undersökningsarbetets effektivitet och. såvitt kunde bedömas, skulle med -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 256.

föra utgifter för statsverket till belopp, som icke torde understiga vad som utginge
i statsbidrag till den vid Sabbatsbergs sjukhus bedrivna verksamheten,
direktionen icke ansåge sig kunna tillstyrka en sådan överflyttning.

För närvarande bedrives den medicinska forskningsverksamheten rörande
förgiftningsfaran vid gengasdrift i huvudsak enligt de föreskrifter, som meddelats
i beslutet den 23 juli 1943.

Förslag av medicinalstyrelsen.

I skrivelse den 21 februari 1944 har medicinalstyrelsen framlagt förslag
rörande utökning av organisationen för undersökning och behandling av
gengasskadade. Styrelsen erinrar härvid till en början örn att styrelsen
i utlåtande den 29 maj 1943 över en framställning från styrelsen för
statens institut för folkhälsan angående fortsatt bedrivande av forskningsverksamhet
rörande förgiftningsfaran vid gengasdrift tillstyrkt vissa av gengasrådet
i skrivelse den 7 december 1942 förordade åtgärder, vilkas genomförande
skulle inneburit en väsentlig förstärkning av resurserna för att effektivt
kunna bekämpa gengasfaran. Av de av gengasrådet framlagda förslagen
hade endast ett bifallits, nämligen förslaget örn anordnandet av en kurs i
Stockholm, varigenom läkare från vissa av rådet föreslagna orter skulle beredas
tillfälle att tillgodogöra sig de rön och erfarenheter, som gjorts av på
gengaskliniken arbetande experter. Nämnda kurs hade hållits under november
manad 1943 och bevistats av fjorton läkare från de föreslagna orterna.

Under framhållande att nuvarande organisation på området alltjämt hade
karaktären av en försöksverksamhet anför medicinalstyrelsen vidare, att trots
att redan ej föraktliga resultat ernåtts och åtgärder vidtagits i anslutning
till dessa hade frekvensen av de akuta förgiftningsfallen starkt stegrats. Ej
nog härmed; forskningen på området hade givit vid handen, att man även
hade att räkna med ett stort antal subkroniska och kroniska förgiftningsfall.
vilka till och med visat en ännu större frekvensstegring, i den mån som uppmärksamheten
och undersökningsmetodiken inriktats jämväl på denna sida
av problemet. Då frekvenssiffrorna i Stockholm med omnejd dominerade i
statistiken i orimlig grad, vore en nära till hands liggande förklaring härtill,
att fallen i övriga delar av landet i stor utsträckning förbisåges på
grund av att man ej vore inställd på denna nya frågeställning. Erfarenheterna
från gengaskliniken lämnade vissa skäl för att stor risk förelåge för att ett
förbiseende av de mera kroniskt förlöpande förgiftningsfallen hos de förgiftade
kunde leda till uppkomsten av organiska skador främst i kärl- och
nervsystemen, som kunde medföra invaliditet. Situationen kunde närmast
anses jämförlig med den, då en förut föga känd sjukdom av epidemisk karaktär
av någon anledning plötsligt vunne hastig spridning och därför framtvingade
det allmännas ingripande med åtgärder utanför ramen av den vanliga sjukvårdsorganisationen.

Med denna utgångspunkt har medicinalstyrelsen ansett nödvändigt att
påyrka omedelbara anstalter för ett bättre och mera generellt tillgodogörande
av de vunna forskningsresultaten på området och tryggandet av möjligheter

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

för fortsatt forskning. Under påpekande att den direkta verksamheten för
gengasförgiftningarnas bekämpande hittills varit så gott som helt knuten till
huvudstaden och dess närmaste omgivning finner styrelsen det motiverat,
att staten medverkar till att för landet i dess helhet tillskapas
undersöknings- och behandlingsmöjligheter av liknande slag,
som hittills stått Stockholmsortens befolkning till buds.

Styrelsen anför härom:

Detta erbjuder emellertid ej ringa svårighet därigenom, att huvudmannaskapet
för kroppssjukvården icke ligger hos staten d. v. s. att staten ej förfogar
över sjukvårdsanstalter, till vilka undersöknings- och behandlingsavdelningar
kunna förläggas. Någon form mäste alltså sökas för samarbete
mellan staten, landstingen och städerna utanför landsting för genomförande
härav. En utgångspunkt härför synes vara respektive huvudmäns skyldighet
jämlikt sjukhuslagens 1 § att ombesörja vård för dessa sjuka och skadade
i samma utsträckning som för övriga kroppssjuka i vad angår invånarna
inom respektive sjukhus’ upptagningsområden. Både med hänsyn härtill och
på grund av det stora antalet arbetare överallt i landet, som äro i beröring
med gengasanläggningar och därmed utsatta för förgiftningsrisk de ha
uppskattats till minst 250 000 — synes det önskvärt att åtminstone ett delat
lasarett i varje sjukvårdsområde kunde mottaga och behandla dessa fall.
Detta skulle alltså betyda en avsevärd utbyggnad av det förslag i sådan
riktning, vilket förut framlagts av gengasrådet och tillstyrkts av medicinalstyrelsen,
som en första etapp i denna särorganisation. Styrelsen kan emellertid
icke säkert bedöma örn fördelningen av de gengashotade arbetarna inom
landet redan nu nödvändiggör organisationens hela utbyggnad till nyss imigasatt
omfattning. Det är ej heller möjligt att avgöra, örn tillgång kan erbjuda
sig till behövligt antal läkare härför. Styrelsen har dock, av skäl som förut
anförts, icke ansett sig kunna underlåta att söka åstadkomma möjlighet
för ett mera allmänt ingripande mot dessa allvarliga olägenheter för stora
grupper av arbetande medborgare.

Som den främsta förutsättningen för medverkan fran statens sida till
åstadkommande snarast möjligt av dessa undersöknings- och behandlmgsstationer,
må det ånyo framhållas, att forskningsarbetet på detta område,
om än redan nu mycket resultatrikt, likvisst icke kan anses definitivt och
att det synes vara självklart, att ett samordnande och uppsamlande av erfarenheterna
från ett’ flertal håll med olika undersökare skulle i högre grad
berika kunskapen och erfarenheten härvidlag. Det har synts styrelsen vara
ett statsintresse att möjliggöra denna fortsatta och utvidgade forskning pa
området ej endast genom kraftigare ekonomiskt stöd åt nuvarande organ härför
_ gengasbyrån och gengaskliniken i Stockholm — utan även genom bi drag

i någon form för att möjliggöra tillkomsten av avdelningar för undersökning
och behandling av gengasskadade även ute i landet. Aven med
hänsyn till gengasskadornas växande betydelse ur försäkringssynpunkt -de äro för närvarande vår vanligaste yrkessjukdom synes det vara ett
statsintresse att snarast undersöknings- och behandlingsmöjligheter för de
gengasskadade över hela landet komma till stand. Skyndsamma åtgärder
böra därför genomföras, som inriktas på. att dels fastställa sjukdomsfrekvensen
och dels möjliggöra direkt lokala åtgärder till förebyggandet av

Det kan naturligen icke bli tal örn, att samtliga dessa stationei skola lia
samma exklusiva karaktär av forskningscentral som gengaskliniken, vilken
från början helt inriktades härpå och alltjämt har forskningen som en huvud -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

uppgift. Å andra sidan måste det krävas, att undersökningsstationerna ifråga
så anordnas, att deras verksamhet kan bilda en kompletterande försöks- och
kontrollverksamhet rörande sjukdomsfrekvensen och de hittills vunna resultatens
och metodernas praktiska tillämpning och anpassning för de skilda
förhållanden och omständigheter, som äro tillfinnandes på olika håll i landet.
De böra sålunda stå i intim kontakt med gengasbyrån och gengaskliniken
samt med de lokala polismyndigheterna, yrkesinspektionens organ, hälsovårdsmyndigheterna,
försäkringsanstalterna o. s. v.

o ^ Hera av svaren på den rundfråga, som medicinalstyrelsen utsände under
våren 1943 till vissa centrallasarett angående huvudmännens möjlighet och
villighet att anordna undersökningsstationer för gengasskadade, framhöllos
betänkligheter mot den föreslagna anordningen främst med hänsyn till i flertalet
fall redan nu förefintlig stark överbelastning av sjukhusens vårdplatser
och läkarpersonal. Dessa betänkligheter kunna icke utan vidare lämnas obeaktade.
Emellertid må det först erinras örn att samtliga akuta förgiftningsfall,
som kräva sjukhusvård, givetvis redan nu måste beredas vård på sjukhusen
och sålunda icke komma att betyda någon ytterligare merbelastning
på desamma. Vidare har erfarenheten från gengaskliniken tydligt visat, att
en mycket väsentlig del av undersökningsverksamheten rörande de kroniska
fallens diagnostik och efterkontroll icke kräver mera än någon dags sluten
vård utan till sin väsentliga del, ja för de flesta helt och hållet, kan genomföras
vid sjukhusets öppna mottagning — vad man i allmänhet sålunda betecknar
som poliklinisk vård. Detta gör det berättigat att utgå ifrån att
»gengasundersökningsstationerna» icke komma att kräva någon utökning av
anstalternas vårdplatser. Vad sedan angår den öppna mottagningen för de
gengasskadade, synes detta ej heller böra behöva medföra någon ökad belastning
på sjukhusets lokaler, örn man, som ur alla synpunkter synes vara
att förorda, anordnar mottagningen för dessa fall på annan tid än den för
sjukhusets övriga öppna mottagning anvisade och där så låter sig göra med
användning av mottagningarnas vanliga hjälppersonal.

Styrelsen anser emellertid erforderligt, att en särskild läkare anställes
för omhänderhavandet av undersökningen och behandlingen av gengasskadade.
Styrelsen framhåller, att denne läkare givetvis borde inordnas i
den medicinska sjukhusavdelningens arbetsram och i den mån, han finge
möjlighet därtill, även deltaga i sjukhusets vanliga arbete, men starka skäl
syntes tala för, att han likvisst finge en viss särställning som extra läkare
med huvudsaklig inriktning på sin speciella uppgift. Med hänsyn härtill
borde han också besitta nödiga kvalifikationer i form av en ej alltför ringa
allmän-medicinsk sjukhusutbildning, varjämte han borde hava genomgått den
speciella skolning och inriktning på sitt arbete och dess metodik, som vore
erforderlig för omhänderhavandet av såväl den medicinska och fysiologiska
som oto-neurologiska undersökningsapparaturen.

För möjliggörande av verksamhetens snara igångsättande anser medicinalstyrelsen
erforderligt, att en ny utbildningskurs så snart ske kan kommer
till stånd för tillräckligt antal läkare. Med hänsyn till att denna kurs
måste beräknas få ett större antal deltagare och möjligen behöva pågå under
något längre tid än den föregående anses ett något högre statsanslag erforderligt
än för den först anordnade kursen. Medicinalstyrelsen har uppskattat
kostnaderna för kursen till 8 500 kronor, varav 1 000 kronor beräknats för

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

arvoden till lärare vid kursen och 7 500 kronor för dagtraktamenten m. m. åt
deltagarna i kursen, vilkas antal beräknades till 25.

Yad angår formen för statsbidraget till verksamheten vid ifrågavarande
undersöknings- och behandlingsstationer anför medicinalstyrelsen:

Erfarenheterna från gengaskliniken ha visat, att på detta område forsknings-
och sjukvårdsuppgifterna äro så nära sammanhörande, att det ej synes
möjligt att draga någon bestämd gräns mellan dem. Det synes därför medicinalstyrelsen
som om starka skäl talade för att den vid gengaskliniken i
Stockholm tillämpade formen för statsbidrag till denna verksamhet i princip
användes även för de nya undersöknings- och behandlingsstationer vid sjukvårdsanstalterna
ute i landet, som av styrelsen nu förordas.

Styrelsen vill därför föreslå, att såsom sker vid gengaskliniken statsbidrag
får utgå till läkarens avlöning. Vid avvägandet av dettas storlek synes böra
beaktas dels att omhändertagandet i sluten och öppen vård av de gengasskadade
måste vara läkarens främsta arbetsuppgift jämte härmed sammanhängande
statistisk och medicinsk redovisning av verksamheten ävensom
samarbete med centrala och lokala organ på detta område innefattande jämväl
undersökningar på vissa arbetsplatser, garage, verkstäder och dylikt samt
avgivande av intyg och utlåtanden till myndigheter och försäknngsinrättningar,
dels kraven på en viss utbildningsstandard för att få nödig kvalitet
och auktoritet på verksamheten. Med hänsyn härtill har styrelsen ansett sig
böra förorda att bidraget till läkarens avlöning fixeras till minst 6 000 kronor
per år. Huvudmannen förutsättes dessutom lämna läkaren sedvanliga
naturaförmåner som utgå för underläkare eller däremot svarande ersättning.
Som villkor för bidragets utgående vill styrelsen föreslå bestämmelse örn,
att ersättning för undersökning och behandling i öppen vård maximeras till
3 kronor per besök — samma belopp, som nu utgår vid gengasklinikens i
Stockholm öppna mottagning — vilken ersättning oavkortad synes böra tillfalla
läkaren. För intyg och utlåtanden bör ersättning utgå efter vid lasaretten
vanligen tillämpade principer.

Yad angår frågan örn statsbidrag till sjukhusens utrustning,
varom styrelsen förut framlagt förslag, säger sig styrelsen efter närmare
övervägande av spörsmålet ha ansett kostnaderna för utrustningen böra bestridas
av huvudmannen för respektive sjukhus.

Styrelsen anser, att läkarna vid undersökningsstationerna böra åläggas
rapportskyldighet till gengaskliniken. Rapporterna syntes böra
upprättas halvmånadsvis och insändas till gengaskliniken, som borde få
karaktären av central för denna verksamhet och därför lämpligen borde få hand
om förandet och bearbetandet av det statistiska materialet från jämväl de
övriga undersökningsstationerna.

Medicinalstyrelsen föreslår i fortsättningen ökat statsbidrag till gengaskliniken
vid Sabbatsbergs sjukhus. Styrelsen erinrar härvid örn
att styrelsen i yttrande den 9 maj 1943 biträtt gengasrådets förslag härom
den 7 december 1942, vilket innebar viss utökning såväl i fråga om personalens
storlek som beträffande till densamma utgående lönebelopp. Erfarenheterna
av gengasklinikens verksamhet sedan dess hade ytterligare understrukit
det trängande behovet av dessa kravs snara genomförande. Med sin
nuvarande arbetskraft måste gengaskliniken avvisa ett stort antal vårdsö -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

kände både i den slutna och öppna vården, och arbetets omfattning väste
genom tillkomst av nya tidskrävande undersöknings- och kontrollanordningar
rörande de kroniska förgiftningsfallen, vilka oavbrutet stegrades i frekvens.
Genom tillkomsten av de föreslagna nya undersökningsstationerna komine
gengasklinikens expeditionella arbete att avsevärt öka bl. a. genom omhändertagandet
av den föreslagna statistiken. Det syntes styrelsen uppenbart,
att staten för att trygga en fortsatt verksamhet med den kvalitet,
som vore nödvändig, borde ikläda sig de merkostnader, som uppkomme
genom styrelsens förslag till utvidgning av kampen mot gengasfaran. Tillgången
till en välutrustad avdelning för klinisk forskning på området i huvudstaden
med direkt kontakt med och till tjänst för samtliga centrala myndigheter
och organ, som berördes av spörsmålet, måste anses vara en förutsättning
för framgången i strävandet att eliminera de stora risker, det här
rörde sig om.

Slutligen föreslår medicinalstyrelsen, att gengasrådet bör beredas en
friare ställning än hittills, såväl organisatoriskt som ekonomiskt. Styrelsen
framhåller härutinnan, att även om gengaskliniken, som förut förordats,
bleve så att säga centrum för den medicinska forsknings-, undersöknings-,
kontroll- och behandlingsverksamheten i fråga om de gengasskadade, behov
likväl komme att föreligga av ett organ för samordning och samverkan mellan
de myndigheter och korporationer, som beröras av gengasfrågans olika aspekter.
Denna funktion hade hittills fyllts av det s. k. gengasrådet. Som styrelsen
i sin skrivelse den 29 maj 1943 framhållit och som ytterligare framgått av senare
erfarenhet, vore det ett stort önskemål, att detta gengasråd finge en
självständigare ställning än hittills både organisatoriskt och ekonomiskt, vilket
syntes bäst kunna ske på sätt styrelsen då föreslagit. Härtill kunde fogas,
att styrelsen numera med stöd av vunnen erfarenhet ansåge sig böra förorda,
att rådet anknötes till riksförsäkringsanstalten eller medicinalstyrelsen.
Gengasrådets överflyttning från institutet för folkhälsan borde dock icke
medföra någon förändring i fråga om blodanalyslaboratoriets verksamhet.

Medicinalstyrelsen framhåller till sist, att en effektivisering av åtgärderna
mot gengasriskerna jämväl måste innefatta förstärkning och utökning av de
organ, som hade hand örn den rent tekniska verksamheten på detta område.
Ett viktigt moment härvidlag syntes vara att ökade medel och övriga resurser
anvisades för forcering av experimentverksamheten för att åstadkomma
en driftsäker, lättillgänglig och prisbillig koloxidindikator, vilket i själva
verket vore en oundgänglig förutsättning för en vidgad undersöknings- och
kontrollverksamhet i fråga örn gengasen. Det syntes dessutom uppenbart, att
3''rkesinspektionens personal såväl centralt som perifert måste förstärkas för
att tillgodose av styrelsen tidigare förordad samverkan med de medicinska
organen.

Under åberopande av vad medicinalstyrelsen sålunda anfört har styrelsen
hemställt örn anvisande av dels'' medel för bidrag till avlöning åt läkare vid
undersöknings- och kontrollstationer för gengasskadade vid minst ett delat
lasarett i varje landstingsområde och stad, som ej deltager i landsting, där -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

vid bidraget skulle utgå med ett belopp av 6 000 kronor per år och läkare,
dels 8 500 kronor till bestridande av kostnader för utbildning av läkare vid
nämnda stationer, dels ock medel för fortsatt verksamhet vid gengaskliniken
vid Sabbatsbergs sjukhus i minst samma omfattning, som förutsatts i gengasrådets
förslag den 7 december 1942.

Styrelsen har vidare hemställt, att Kungl. Majit i enlighet med styrelsens
förslag måtte förordna örn inrättande av ett gengasforskningsråd från och
med den 1 juli 1944.

Yttranden över medicinalstyrelsens förslag.

Över medicinalstyrelsens förslag hava yttranden avgivits av statskontoret,
riksförsäkringsanstalten, statens institut för folkhälsan och dess gengasråd
samt styrelserna för svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet.

Statskontoret ställer sig i huvudsak avvisande samt yttrar:

Enligt statskontorets mening lider medicinalstyrelsens förevarande framställning
av allvarliga brister i fråga örn utredningen rörande de åtgärder och
de anslagskrav, som däri föreslås. Redan den omständigheten, att statens
hittillsvarande bidragsverksamhet på området uttryckligen motiverats uteslutande
av forskningssynpunkter, är ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter
emot ett utsträckande av verksamheten i fråga till att avse behandling och
vård, vilken uppgift åligger kommunerna. Det har icke heller visats, att brister
härutinnan beträffande den omhandlade sjukdomen framträtt. Skulle så
hava varit förhållandet lär medicinalstyrelsen icke hava saknat befogenhet
att inskrida. Och då styrelsen går att påkalla anslag av statsmedel för avlönande
av speciella läkare vid ett 30-tal sjukhus med ett sammanlagt belopp
av 175 000 kronor, hade man bort kunna förvänta klarläggande av i vilken
utsträckning full sysselsättning kan beredas dessa med statsbidrag avlönade
läkarkrafter. Enligt vad i framställningen angives, har åtgärden i fråga ansetts
motiverad av behovet av undersökning och behandling av kronisk gengasförgiftning,
beträffande vilka fall emellertid enligt styrelsen gäller »att en
mycket väsentlig del av undersökningsverksamheten icke kräver mera än någon
dags sluten vård». Då antalet inom gengasdriften sysselsatta personer
uppgives till 250 000, skulle, under förutsättning av en jämn fördelning på
de olika sjukhusen, omkring 8 000 komma på varje behandlingsområde. Vid
en så hög sjuklighet som exempelvis 5 procent skulle patienternas antal ändock
icke komma att överstiga 400, vilket utgör föga mera än en patient för
dag och läkare. Nu synes emellertid sjukdomsfrekvensen icke alls nå en
sådan siffra. Enligt vad ämbetsverket inhämtat uppgick antalet fall av akut
och kronisk gengasförgiftning, för vilka olycksfallsersättning utgick 1942 i
hela landet till omkring 900, men år 1943 till omkring 600. Statskontoret kan
vid sådant förhållande icke finna åtgärder av den omfattning, som i framställningen
angivits, påkallade.

Därest medicinalstyrelsen icke ser sig i stånd att på annan väg än genom
statsunderstöd åt det kommunala sjukhusväsendet tillförsäkra kroniskt gengasförgiftade
patienter nödig undersökning och behandling vid landets sjukvårdsanstalter,
synas åtgärderna i första hand hava bort inriktas på att genom
bidrag till särskilda mottagningar för kroniska gengasförgiftningsfall,
i analogi med vad som tidigare tillämpas i fråga om mödra- och barnavårdsstationer,
trygga tillgången till erforderliga behandlingsoentraler. Med en
.ersättning av förslagsvis 15 kronor för mottagning en gång var eller var -

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 1 sami. Nr 256.

h>

802 14

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

annan vecka, alltefter förefintligt behov, skulle läkarvården i fråga kunna tillgodoses
med väsentligen lägre utgifter för statsverket. Infördes därjämte ett
rapportsystem, som möjliggjorde en snabb anpassning av mottagningarnas
antal efter vårdbehovet, skulle säkerligen en lika effektiv hjälp kunna bringas
sjukdomens offer.

Med det nu anförda har statskontoret velat belysa, hurusom förevarande
fråga svårligen kan sägas föreligga i sådant skick, att densamma kan föreläggas
riksdagen på grundvalen av hittills förebragt utredning. Under hänvisning
tillika till vad ämbetsverket anfört i sitt den 5 juli 1943 avgivna utlåtande
angående fortsatt bedrivande av forskningsverksamhet rörande förgiftningsfaran
vid gengasdrift, får statskontoret avstyrka framställningen i vad den
avser bidrag till inrättande av undersöknings- och kontrollstationer.

Däremot vill ämbetsverket icke motsätta sig att, i likhet med vad tidigare
skett, medel ställas till förfogande för anordnande av ytterligare utbildningskurs
för läkare, som ute i landet avses att omhänderhava vården av gengasförgiftade.

I övrigt har framställningen icke föranlett uttalande från statskontorets
sida.

Riksförsäkringsanstalten anför bland annat följande.

Riksförsäkringsanstalten, som finner det vara av stor vikt, att gengasskadade
personer snabbt erhålla effektiv behandling och vård, anser sig icke
kunna bedöma, huruvida de av medicinalstyrelsen förordade åtgärderna för
inrättande av undersöknings- och kontrollstationer vid minst ett delat lasarett
i varje landstingsområde och stad, som ej deltager i landsting, äro av
förhållandena påkallade. Tveksamheten i detta avseende beror i synnerhet
därpå, att medicinalstyrelsen icke med siffror styrkt sitt påstående, att frekvensen
av de akuta förgiftningsfallen starkt stegrats och att de subkroniska
och kroniska förgiftningsfallen visat en ännu större frekvensstegring än de
akuta fallen. De uppgifter, som stått riksförsäkringsanstalten till buds och
som röra antalet fall av koloxidförgiftning, som föranlett ersättning enligt
lagarna om försäkring för olycksfall i arbete och örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar, giva nämligen en helt annan bild av utvecklingem De enligt
nämnda lagar ersatta gengasfallen ha från år 1942 till år 1943 minskats med
ungefär en tredjedel, vilket knappast kan betyda något annat än att förhållandena
på detta område förbättrats.

Om medicinalstyrelsens förslag, att gengaskliniken vid ett av Stockholms
stads sjukhus skall göras till en central, dit materialet från de föreslagna
undersökningsstationerna skall insändas, vill riksförsäkringsanstalten icke
göra annat uttalande än att det förefaller, som örn denna central naturligare
hade bort anknytas till karolinska sjukhuset.

Rörande gengasradets verksamhet och organisatoriska anknytning vill riksförsäkringsanstalten
allenast göra gällande, att anledning icke synes föreligga
att såsom medicinalstyrelsen alternativt föreslagit anknyta rådet till
alnstalten.

Vidare framhåller anstalten, att, ehuru det givetvis vore synnerligen angeläget
att fall av gengasskada bleve föremål för sakkunnig behandling, som
den främsta uppgiften likväl måste framstå att i den utsträckning, som vore
möjlig, söka förhindra uppkomsten av gengasskador. I anslutning härtill har
anstalten hemställt om förstärkning av yrkesinspektionens arbetskrafter.

Till stöd härför anför anstalten bland annat, att anstalten med hänsyn

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

till de med handhavandet av generatorgas förknippade riskerna för koloxidförgiftning
år 1940 utfärdat vissa anvisningar syftande till att förebygga
nämnda risker. Sedermera hade Kungl. Majit i september 1941 utfärdat en
särskild författning i ämnet, vilken ersatts med kungörelsen den 5 juni 1942
(nr 361) med vissa bestämmelser till skydd mot skada från gengasdrivet
fordon eller redskap. Tillämpningen av nämnda anvisningar och författningar
hade föranlett en väsentlig ökning i yrkesinspektionens arbetsbörda.
Särskilt hade detta blivit fallet efter det författning i ämnet utfärdats.

I brev den 30 december 1941 hade Kungl. Majit medgivit, att den i avlöningsstaten
för yrkesinspektionen upptagna anslagsposten till avlöningar
till icke-ordinarie personal finge för budgetåret 1941/42 överskridas med
högst 20 000 kronor. På grund härav hade sex extra distriktsingenjörer anställts.
Antalet av dessa hade tid efter annan minskat och för närvarande
återstode endast två. Av de övriga hade två begärt och erhållit avsked samt
två utnämnts och förordnats att vara ordinarie distriktsingenjörer. Jämlikt
kungl, brev av den 17 juni 1943 skulle tre extra distriktsingenjörer i lönegraden
Ex 21 vara anställda tills vidare till och med den 30 juni 1944.

I fortsättningen har anstalten återkommit till sitt i skrivelse den 30 augusti
1943 framförda i årets statsverksproposition redovisade yrkande att få besätta
en distriktsingenjörsbefattning i lönegraden Eo 20 och två aspirantbefattningar
i lönegraden Ex 18, vilka befattningar inrättats från och med
den 1 januari 1939 i samband med yrkesinspektionens omorganisation men
med hänsyn till de av krisförhållandena betingade strävandena att begränsa
förvaltningsorganisationen lämnats obesatta sedan ingången av budgetåret
1941/42. I motsats till vad anstalten i nämnda skrivelse förutsatte har anstalten
nu ansett att de tre distriktsingenjörerna i lönegraden Ex 21 behöva
stå till yrkesinspektionens förfogande under ytterligare minst 2 år räknat
från och med den 1 juli 1944. Till stöd härför anför anstalten, att den berörda
inknappningen i yrkesinspektionens personal i förening med utnyttjandet
av ej mindre än 24 av yrkesinspektionens befattningshavare med
högre teknisk utbildning såsom s. k. industrikonsulenter, förordnandet
under avsevärda tidrymder av befattningshavare från yrkesinspektionen
till tjänstgöring å anstaltens arbetarskyddsbyra såsom ersättare för
tjänstemän därstädes, vilka tagits i anspråk för offentliga uppdrag,
ävensom den omständigheten, att ett flertal av yrkesinspektionens inspekterande
befattningshavare av och till vore inkallade till militärtjänstgöring,
medfört, att yrkesinspektionen för närvarande icke hade möjlighet
att på tillfredsställande sätt tillvarataga arbetarskyddets intressen. Enligt
vad riksförsäkringsanstalten under senaste tiden inhämtat från olika distrikt
vore situationen beträffande de pa grund av bl. a. arbetet med övervakande
av arbetsställen, där gengas användes, eftersatta övriga arbetsuppgifterna
allvarligare, än vad anstalten hade sig bekant vid tiden för avgivande av
förslag till stat för yrkesinspektionen för budgetåret 1944/45. Trots den
förskjutning i arbetsuppgifterna, till förmån för »gengasinspektionen», som
sålunda ägt rum, återstode likväl alltjämt ett stort antal garage för gengas -

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 256.

drivna motorfordon, där inspektion och yrkesinspektionens godkännande enligt
författningsbestämmelserna ännu icke medhunnits. Härtill komme, att
behovet av övervakning av arbetsställen, där fara för gengasförgiftning förelåge,
även visat sig vara större än man tidigare haft anledning att räkna
med.

Besättandet av de förutnämnda tre vakanta befattningarna inom yrkesinspektionen
skulle enligt anstaltens beräkningar medföra ökade löneutgifter
med 21 700 kronor, varav 5 150 kronor i rörligt tillägg och kristillägg. Härtill
skulle komma ökade utgifter för skriv- och ritmaterial med 700 kronor,
för skrivhjälp med 2 800 kronor samt för reseersättningar med omkring 17 OCH)
kronor allt för år räknat.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan förutsätter, att dess utlåtande
icke förväntas beträffande de av medicinalstyrelsen föreslagna .sjukvårdsåtgärderna.
Med avseende å övriga i framställningen berörda frågor anför
styrelsen, att det till institutet förlagda blodanalyslaboratoriet borde vara
anknutet till institutet även för det fall att gengasrådets ställning skulle förändras.
Styrelsen förklarar, att institutet vore berett att, därest så påfordrades,
anordna i framställningen omförmäld kurs för utbildning av läkare
vid gengasstationer. Därest gengasrådet skulle ombildas till ett gengasforskningsråd,
anser styrelsen det angeläget, att den kliniska forskningen
på ifrågavarande område bleve starkare företrädd inom rådet än för närvarande,
varvid representanter för såväl den praktiska som den teoretiska
forskningen borde ingå i rådet, samt att jämväl statens institut för folkhälsan
borde vara representerat.

Svenska landstingsförbundets styrelse säger sig i princip intet hava att
erinra mot medicinalstyrelsens förslag att undersöknings- och kontrollstationei
föi gengasskadade skola inrättas vid åtminstone ett delat lasarett i varje
sjukhusområde, ehuru styrelsen ifrågasätter, huruvida det föreliggande sjukvårdsbehovet
motiverade en så omfattande sjukvårdsorganisation som medicinalstyrelsen
föreslagit. Yad angår kostnaderna för dessa stationer föreligga
enligt styrelsens mening starka skäl för att staten påtager sig en väsentlig
del av dessa. Till vad medicinalstyrelsen i detta sammanhang anfört har förbundsstyrelsen
uttalat sin anslutning. I fråga örn den föreslagna lönen, 6 0001
kronor per år, framhåller förbundsstyrelsen, att denna anslöte sig till den
som förste underläkare vid landstingens lasarett i allmänhet åtnjöte, med
undantag dock att förste underläkare vore berättigad till rörligt tillägg med
för närvarande 19,6 %. Dylik underläkare vore därjämte berättigad till fri
familjebostad. Det syntes skäligt, att den föreslagna extra läkaren även
erhölle rätt till familjebostad eller, där dylik ej kunde beredas, ersättning
härför enligt av vederbörande landsting tillämpade grunder. Rätt borde dock
föreligga för huvudmannen att, där så befunnes lämpligt, i stället för familjebostad
tillhandahålla dubblett och fri kost. Under förutsättning att landstingens
andel i avlöningskostnaderna inskränktes till nu berörda naturaförmåner,
hade styrelsen intet att erinra mot medicinalstyrelsens förslag i detta
hänseende, sålunda ej heller mot att läkaren tillgodogjorde sig den föreslagna.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

poliklinikavgiften. Mot förslaget att den erforderliga utrustningen för de gengasskadades
vård borde bekostas av huvudmännen hade styrelsen intet att
erinra.

Svenska stadsförbundets styrelse åberopar som eget utlåtande ett av förbundets
sjukvårdsdelegation i ärendet avgivet yttrande, vari anföres i huvudsak
följande.

Frågan örn gengasskadorna, deras profylax och terapi är förvisso en viktig
sak, som torde tarva ytterligare uppmärksamhet. Antalet besök vid den
inrättade specialkliniken vid Sabbatsbergs sjukhus har sålunda legat vid
ungefär 5 000 per år. Däremot hava blott ett mindre antal fall registrerats
i riket i övrigt. Man synes därför i denna fråga kunna spåra en icke obetydlig
motsättning mellan huvudstaden och rikets övriga delar. Med hänsyn
härtill och för att undvika att här skulle beredas mark för en »gengaspsykos»
har inom sjukvårdsdelegationen framkommit yrkande örn en skyndsam,
förutsättningslös utredning rörande gengasfrågan, varvid borde beaktas
såväl diagnostiken av misstänkta fall som terapien av redan inträdda förgiftningar;
särskilt har framhållits behovet av känsliga och enkla metoder
för gengasfrågan.

Sjukvårdsdelegationen, som närmast har haft att pröva den föreliggande
frågan ur organisatoriska och ekonomiska synpunkter, ställer sig visserligen
något tveksam inför behovet av den av medicinalstyrelsen föreslagna organisationen,
men har icke velat motsätta sig styrelsens förslag, då, såvitt framgår
av handlingarna, envar huvudman skulle ha att själv avgöra, örn gengasstationer
skola inrättas eller icke.

I detta sammanhang må emellertid betonas angelägenheten av att profylaktiska
åtgärder vidtagas i gengasfrågan. Ett samarbete med yrkesinspektionen
synes sålunda naturligt. Måhända kan den av medicinalstyrelsen föreslagna
organisationen för gengasvården i ett senare skede, när gengasen
avvecklats — örn och när det nu kan bli — transformeras till ett permanent
organ för yrkesmedicin. Tillräckligt utrymme för denna specialitet synes
ej finnas inom yrkesinspektionens nuvarande organisationsram; ur folkhälsosynpunkt
skulle därför en dylik utbyggnad bliva en välkommen och välbehövlig
anordning.

Yad angår ersättningen till läkarna torde det av medicinalstyrelsen föreslagna
beloppet åtminstone i vissa städer bliva väl lågt. I Stockholm erhålla
sålunda 2:e underläkare 6 000 kronor, vartill kommer rörligt tillägg på för
närvarande 46 %>, d. v. s. inalles 8 760 kronor och förste underläkare åtnjuta
en lön enligt stadens e. o. lönegrad XXI, d. v. s. 8 040 kronor i grundlön,
vilket inklusive dyrtidstillägg gör inemot 12 000 kronor. Några naturaförmåner
utgå däremot ej. Med hänsyn till kompetensfordringarna på de föreslagna
gengasläkarna torde grundlönen för dem böra sättas till ett belopp,
svarande mot ersättningen för förste underläkare i allmänhet på den ort, där
»gengasläkaren» placeras. Vidare bör förekommande begränsning för övriga
läkare vid medicinalpolikliniker att uppbära allenast viss del av poliklinikavgiften
—- i Stockholm en krona — gälla även för nu föreslagna läkare.

Gengasrådet hänvisar inledningsvis till sina i skrivelse den 7 december
1942 förordade åtgärder för bekämpande av gengasfaran samt anför härjämte
bland annat:

De av rådet i nämnda skrivelse uttalade farhågorna rörande förgiftningsfaran
vid gengasdrift lia under tiden därefter bekräftats. Sålunda har besöksfrekvensen
vid gengaskliniken i Stockholm nära nog fördubblats. Enligt

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

frekvenssiffrorna från den hittills gångna delen av år 1944 föreligger en ytterligare
stegring av antalet besök, och om den nuvarande frekvensen blir bestående,
kommer antalet vårdsökande under detta år att närma sig det dubbla
mot under föregående år. _ Ett stort antal fall måste tyvärr avvisas, då
tillgängliga läkar- och övriga personalkrafter fortfarande äro otillräckliga.
Erfarenheten har också givit vid handen, att organiska skador hos gengasförgiftade
ha ytterligare stegrats. Undersökningar, utförda vid vissa industrianläggningar,
ha dessutom i så stor utsträckning påvisat förekomsten av
gengaspåverkan, att omfattande undersökningar vid anläggningar, där
stationär gengasdrift förekommer, måste anses erforderliga.

Med hänsyn till den ökade frekvensen gengasskador får gengasrådet instämma
i det förslag till gengasskyddsvårdens utbyggande, som medicinalstyrelsen
framlagt. Gengasrådet vill härvid betona vikten av medicinalstyrelsens
förslag att särskild, för denna verksamhet utbildad läkare anställes
vid de olika lasaretten för att handha undersökningen och vården av de gengassjuka.
Uppenbart synes nämligen vara, att den tveksamhet beträffande
förslaget örn upprättandet av gengaskliniker vid lasaretten, som framkommit
från enstaka där anställda läkare, betingats av deras redan förut stora arbetsbörda
och därav orsakade svårigheter att famna dessa nya uppgifter, vilka
dessutom äro av tidsödande natur. Gengasrådet hyser den uppfattningen, att
de syftemål, som eftersträvas, endast kunna nås om på nämnt sätt en särskild
läkare får handha dessa uppgifter. Därvid förutsättes erforderligt samarbete
med hälsovårdsnämnder och yrkesinspektörer. Med anledning av statskontorets
yttrande må framhållas, att de statistiska beräkningar, som däri framlagts
beträffande varje sådan läkares arbetsbörda, enligt gengasrådets uppfattning
icke synas taga hänsyn till de faktiska förhållandena. Erinras må
sålunda örn att cirka 250 000 personer i landet beräknats vara utsatta för förgiftningsrisk
samt att ett av huvudsyftena med gengasskyddsvårdens utbyggande
skulle vara att utröna i vilken utsträckning en skadlig gengaspåverkan
förekommer bland dessa personer.

För gengasskadornas diagnos och behandling fordras otvivelaktigt tillgång
till ett antal specialutbildade läkare. Det synes dock gengasrådet, att
enbart en kortare föreläsningskurs icke kan giva dessa läkare tillräcklig
erfarenhet. Därutöver torde en kortare tjänstgöring vid gengaskliniken "i
Stockholm vara nödvändig och bör denna utbildning anordnas snarast möjligt.

Gengasrådet vill understryka nödvändigheten av att personalfrågan vid
gengaskliniken vid Sabbatsbergs sjukhus snarast löses.

Utan att nu i detalj ingå på den organisation, som behöver givas det föreslagna
gengasforskningsrådet, vill gengasrådet dock framhålla, att forskningsrådets
uppgifter måste omfatta icke blott de medicinska spörsmålen, utan
även den erforderliga teknisk-profylaktiska verksamheten. Ett fortsättande
och intensifierande av denna verksamhet är oundgängligen nödvändigt. Till
densamma hör även uppgiften att föra statistik över inträffade olycksfall samt
att i förekommande mera allvarliga sådana fall föranstalta örn den utredning,
som kan erfordras för att förhindra upprepade olyckshändelser. Gengasrådet
förutsätter härvid tillgång till erforderlig gengasteknisk sakkunskap. Det bör
i detta sammanhang bemärkas, att den nuvarande statistiken är otillfredsställande,
enär någon anmälningsskyldighet för koloxidförgiftningar icke
föreligger. Den bättre vårdmöjligheten vid gengaskliniken i Stockholm har
sålunda medfört, att förgiftade sökt sig dit, under det att i landsorten många
gånger endast de allra svåraste förgiftningsfallen komma under läkarvård.
Detta förhållande har hittills snedvridit de statistiska uppgifterna.

Gengasrådet ansluter sig även till de synpunkter, som svenska stadsförbundet
framlagt beträffande den föreslagna organisationens eventuella framtida
utbyggande till ett permanent organ för yrkesmedicin.

Kungl. Majlis proposition nr 256.

23

Departementschefen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har förgiftningsfaran i samband
med gengasdrift redan på ett tidigt stadium uppmärksammats av vederbörande
myndigheter, främst bränslekommissionen och yrkesinspektionen.
Till en början togo åtgärderna huvudsakligen sikte på att söka förebygga förgiftningsfaran
genom åstadkommande av tekniska förbättringar av gengasaggregaten
och genom utfärdande av skyddsföreskrifter vid aggregatens användning.
Efter hand som gengasen erhöll vidgad användning och antalet
förgiftningsfall ökades, kom uppmärksamheten att jämväl inriktas på gengasförgiftningens
medicinska bekämpande. För ändamålet bildades genom
bränslekommissionens försorg en medicinsk-teknisk nämnd under ordförandeskap
av chefen för kommissionens gengasbyrå och i övrigt bestående av representanter
för medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, statens institut
för folkhälsan och metallindustriarbetareförbundet. Den kliniska delen av
hithörande undersökningsverksamhet förlädes efter avtal med Stockholms
stad till Sabbatsbergs sjukhus, den s. k. gengaskliniken, till vilkens drift
staten lämnade visst bidrag. Å detta sjukhus inrättades även ett laboratorium
för undersökning av koloxidhalten i blodet hos de gengasförgiftade, medan
vissa andra laboratorieundersökningar rörande koloxidens inverkan på den
mänskliga organismen utfördes vid karolinska institutet och Uppsala universitet.
Från och med år 1942 överflyttades ansvaret och kostnaderna för den
medicinska forskningsverksamheten rörande förgiftningsfaran vid gengasdrift
å statens institut för folkhälsan. I samband därmed förlädes blodprovsundersökningarna
till institutet, varjämte verksamheten i övrigt blev föremål för
smärre jämkningar. Den medicinsk-tekniska nämnden, som tidigare kompletterats
med representanter för arbetsgivarparten och fackföreningarnas gengaskommitté,
fortsatte sin verksamhet såsom folkhälsoinstitutets gengasråd under
ordförandeskap av institutets föreståndare.

Under utvecklingens gång ha de kroniska formerna av gengasförgiftning
kommit att tilldraga sig allt större intresse, varvid åtskilliga frågor uppställt
sig till utredning och besvarande. Samtidigt har det framstått som angeläget
att de erfarenheter och rön rörande förgiftningsfallens diagnostisering och
behandling, som vunnits vid gengaskliniken i Stockholm, göras tillgängliga
även för landet i övrigt. Under åberopande härav ha åtgärder av gengasrådet
i skrivelse den 7 december 1942 påkallats såväl för beredande av ökade forskningsmöjligheter
vid gengaskliniken genom anställande av ytterligare en
läkare därstädes som för inrättande av liknande undersöknings- och behandlingsstationer
vid vissa andra sjukhus i landet, där —- efter genomgående av
viss kortare utbildningskurs i ämnet —• för ändamålet lämpade läkare kunde
förväntas stå till buds. Med hänsyn till vad vid ärendets remissbehandling
framkommit föranledde gengasrådets framställning tills vidare ingen annan
åtgärd från Kungl. Maj:ts sida än att ett belopp av 5 000 kronor anvisades till
anordnande under år 1943 av en utbildningskurs för läkare beträffande undersökning
och behandling av gengasskadade.

24

Kungl. Mcij.ts proposition nr 256.

De av gengasrådet framförda önskemålen ha emellertid på anmodan av
mig gjorts till föremål för närmare prövning av medicinalstyrelsen, som i
sin förenämnda skrivelse den 21 februari 1944 framlagt förslag i ämnet och
därvid i stort sett följt de av rådet uppdragna riktlinjerna. Styrelsen har
särskilt betonat, att man, i den mån uppmärksamheten och undersökningsmetodiken
mera allmänt inriktades därpå, måste räkna med att ett stort antal
subkroniska och kroniska förgiftningsfall framkomme, vilka, därest de ej underkastades
lämplig behandling, kunde giva upphov till organiska skador i kärlock
nervsystem av beskaffenhet att kunna leda till invaliditet. Styrelsen har
därför ansett omedelbara och mera generella åtgärder erforderliga för att åt
landet i dess helhet bereda liknande undersöknings- och behandlingsmöjligheter
som de, vilka nu stå till buds vid gengaskliniken i Stockholm. Enligt
styrelsens uppfattning bör, i den mån det är möjligt, vid åtminstone ett
delat lasarett i varje sjukvårdsområde inrättas särskilda stationer för undersökning
och behandling av gengasskadade. Styrelsen påpekar, att det enligt
sjukhuslagen visserligen åligger vederbörande huvudman att själv sörja för
vård och behandling av gengasskadade liksom för övriga vårdbehövande.
Styrelsen anser emellertid skäl tala för att staten ekonomiskt stödjer verksamheten
vid nämnda undersöknings- och behandlingsstationer såväl med
hänsyn till gengasskadornas betydelse såsom yrkessjukdom som framför allt
till angelägenheten av att få forskningsverksamheten beträffande dessa skador
lagd på en bredare bas.

Enligt styrelsens förslag skulle vid ifrågavarande stationer anställas en
extra läkare med huvudsaklig uppgift att handhava undersökningen och
vården av de gengasskadade. I hans uppgift skulle även ingå att verkställa
undersökningar på arbetsplatser, där stationär gengasdrift förekommer, ävensom
lämna rapporter rörande sin verksamhet till gengaskliniken. För att bliva
skickad att handhava dessa uppgifter skulle ifrågavarande läkare genomgå en
särskild kurs vid gengaskliniken i Stockholm. Staten föreslås lämna ekonomisk
medverkan genom att dels bestrida kostnaderna för berörda kurs, vilka
beräknats till 8 500 kronor, dels ock bidraga till extraläkarnas avlöning
med minst 6 000 kronor för år och läkare. Huvudmannen förutsättes tillhandahålla
sedvanliga naturaförmåner eller ersättning därför.

Vid remissbehandlingen har medicinalstyrelsens förslag härutinnan understöds
av gengasrådet samt svenska landstings- och stadsförbunden, medan
statskontoret och riksförsäkringsanstalten intagit en mera avvisande hållning.
De senare myndigheterna ha därvid särskilt framhållit, att tillgängligt
statistiskt material icke syntes motivera så omfattande åtgärder som
medicinalstyrelsen föreslagit. Häremot har gengasrådet erinrat, att cirka
250 000 personer för närvarande vore sysselsatta i gengasdrift och att ett av
huvudsyftena med ifrågavarande stationers inrättande vore att utröna, i vilken
utsträckning en skadlig gengaspåverkan förekomme bland dessa personer.
Vidare har gengasrådet upplyst, att besöksfrekvensen vid gengaskliniken i
Stockholm under senaste tiden nära nog fördubblats samt att ett stort antal
besökande måst avvisas.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

Med hänsyn särskilt till vad gengasrådet sålunda anfört och vad i övrigt i
diskussionen rörande förgiftningsfaran vid gengasdrift framkommit synes det
mig angeläget, att anordningar tillskapas för att möjliggöra en på bredare bas
anlagd forskningsverksamhet rörande gengasskadornas förekomst och behandling.
Ett tillfredsställande resultat av en sådan forskningsverksamhet lärer, enligt
vad sakkunskapen framhållit, icke kunna förväntas med mindre än att särskilda
läkare med specialutbildning härför ägna huvudparten av sin tid åt denna
angelägenhet. Det torde därför icke vara tillfyllest att på sätt statskontoret
ifrågasatt enbart anordna öppna mottagningar för gengasskadade, vilka skulle
handhavas av en, låt vara för ändamalet specialutbildad, läkare såsom
bisyssla. En dylik läkare kan i allt fall icke beräknas medhinna fortlöpande
medicinska undersökningar vid anläggningar, där stationär gengasdrift förekommer,
en uppgift som enligt min uppfattning måste tillmätas stor vikt.
Jag anser mig under sådana förhållanden böra i princip förorda medicinalstyrelsens
förslag att vid ett lasarett i varje sjukvårdsområde inrätta undersöknings-
och behandlingsstationer, där verksamheten liandhaves av en för
ändamålet särskilt anställd läkare såsom dennes huvudsakliga uppgift.
Vägande skäl synas mig även föreligga för att staten medverkar till dylika
stationers drift genom att lämna bidrag till läkarens avlöning. Bidraget torde
i anledning av vad svenska landstings- och stadsförbunden anfört böra fastställas
till 6 000 kronor jämte rörligt tillägg å 19,6 %>, vilken ersättning, jämte
naturaförmåner, för närvarande i allmänhet tillkommer de vid landstingssjukhusen
anställda förste underläkarna. I den mån till motsvarande underläkare
i städer utanför landsting utgår högre kontant lön, bör skillnaden
täckas av staden, bland annat med hänsyn till att dessa städer — i motsats
till landstingen —- vanligen icke kostnadsfritt tillhandahålla naturaförmåner
åt sina underläkare. Som villkor för statens bidrag bör i enlighet med medicinalstyrelsens
förslag gälla, att för undersökning och behandling av gengasskadade
vid öppen mottagning må uttagas avgift med högst 3 kronor per
besök. Ersättning för läkarnas resor till arbetsplatser, där stationär gengasdrift
förekommer, torde böra utgå av statsmedel enligt de grunder, som angivas
i allmänna resereglementet. För varje sjukvårdsområde bör av läkaren
efter samråd med vederbörande yrkesinspektör uppgöras en plan för ifrågavarande
besök, som bör fastställas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Frågan, huruvida särskild undersöknings- och behandlmgsstation för gengasskadade
skall inrättas, ankommer givetvis i första hand på vederbörande
huvudmän att avgöra, men jag utgår från att dessa skola vara villiga att medverka
till en lösning av det sjukvårdsproblem, varom har ar fråga, hedan
verksamheten pågått under ej alltför kort tid, förslagsvis minst ett år, torde
medicinalstyrelsen på grundval av de resultat, som kunna hava framkommit av
verksamheten, ha att underställa Kungl. Majit frågan, huruvida och i vad man
verksamheten bör bibehållas eller omläggas och vilken verkan detta må ta

på frågan örn statens bidrag i fortsättningen.

I enlighet med styrelsens förslag bor de läkare, som
undersökningen och behandlingen av de gengasskadade,
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 256.

skola lia hand örn
beredas tillfälle att

804 44 ,ft

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

i Stockholm genomgå en särskild utbildningskurs. Plan för kursen torde böra
fastställas av medicinalstyrelsen efter förslag av gengasrådet. Emot det av''
styrelsen för kursen beräknade beloppet, 8 500 kronor, har jag intet att erinra.

Såväl medicinalstyrelsen som gengasrådet ha vidare funnit en förstärkning
av arbetskrafterna vid gengaskliniken vid Sabbatsbergs sjukhus med ytterligare
en läkare erforderlig. Enligt vad jag inhämtat har på stadens bekostnad
en sådan förstärkning redan vidtagits från och med den 1 mars 1944.
Med hänsyn till de speciella uppgifter såsom central för forskningsverksamheten,
vilka avsetts tillkomma ifrågavarande gengasklinik, vill jag icke motsätta
mig, att staten lämnar enahanda bidrag till denne läkare som till övriga
läkare vid undersökningsstationerna. Vidkommande kravet på reglering av
lönerna för den övriga vid kliniken anställda, helt av statsmedel avlönade personalen
vill jag framhålla, att vissa förhöjningar av tidigare utgående arvoden
ägt rum från och med den 1 januari 1944. Några ytterligare höjningar anser
jag mig åtminstone för närvarande ej böra förorda.

Beträffande gengasrådet finner jag i likhet med medicinalstyrelsen de
uppgifter, som böra ankomma på gengasrådet, motivera, att rådet beredes en
självständigare ställning än för närvarande. Rådet bör sålunda hädanefter
under medicinalstyrelsens överinseende i allt väsentligt handhava ledningen
av den medicinska forskningsverksamheten rörande förgiftningsfaran vid gengasdrift.
Möjligen bör till rådet även knytas den tekniskt-profylaktiska verksamhet
beträffande gengasdriften, som hittills ombesörjts av bränslekommissionens
gengasbyrå; frågan härom torde dock först böra göras till föremål
för närmare undersökning. Rådets ledamöter böra utses av Kungl. Maj:t,
som även bör äga utfärda närmare föreskrifter rörande rådets sammansättning
och verksamhet. För ändamålet erforderliga medel torde i fortsättningen böra
utbetalas och disponeras av medicinalstyrelsen.

Yad slutligen angår den av riksförsäkringsanstalten påyrkade förstärkningen
av yrkesinspektionens arbetskrafter genom medgivande att få besätta
en dis’triktsingenjörsbefattning i lönegraden Eo 20 och två aspirantbefattningar
i lönegraden Ex 18, vilka befattningar för närvarande äro vakanta, vill
jag förorda, att det må ankomma på Kungl. Majit att pröva, örn och i vad
mån en utökning av inspektionens arbetskrafter må befinnas påkallad med
hänsyn till angelägenheten av att inspektionens uppgifter — däri inbegripet
övervakning av arbetsställen där gengas användes — skall kunna fullgöras
på ett tillfredsställande sätt. Därest en utökning av personalen befinnes påkallad
och på grund härav den i yrkesinspektionens avlöningsstat för nästa
budgetår upptagna anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
visar sig otillräcklig, torde frågan örn postens överskridande böra i
vanlig ordning underställas riksdagens prövning.

Statens kostnader för de av mig förordade undersöknings- och behandlingsstationerna
för gengasskadade inklusive resor till arbetsplatser, där stationär
gengasdrift förekommer, torde kunna beräknas till högst 250 000
kronor per år. Kostnaderna för den vid gengaskliniken i Stockholm bedrivna
verksamheten torde kunna uppskattas till omkring 30 000 kronor. Då den i

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

det föregående omnämnda kursen beräknas draga en kostnad av 8 500 kronor,
skulle å staten belöpande årliga utgifter för nu nämnda ändamål sålunda
uppgå till cirka (250 000 + 30 000 + 8 500) 288 500 kronor eller i avrundat tal
290 000 kronor.

De av mig förordade grunderna för bidrag till läkarnas avlöning torde böra
tillämpas tills vidare från och med den 1 juli 1944. Bidragen torde lämpligen
böra utbetalas till vederbörande huvudmän halvårsvis i efterskott. Med hänsyn
främst härtill kan medelsbehovet till samtliga ovanberörda åtgärder i anledning
av förgiftningsfaran vid gengasdrift för nästa budgetår begränsas till
150 000 kronor.

Sistnämnda belopp torde å riksstaten för nästa budgetår böra upptagas
såsom förslagsanslag under femte huvudtiteln och benämnas Åtgärder i anledning
av förgiftningsfaran vid gengasdrift.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

dels godkänna de grunder för bidrag till avlöning åt läkare
vid undersöknings- och behandlingsstationer för gengasskadade,
som av mig förordats, att tillämpas tills vidare från och med den
1 juli 1944;

dels ock till Åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid
gengasdrift för budgetåret 1944/45 anvisa ett
förslagsanslag av .......................................... kronor 150 000

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.