Kungl. Maj.-ts proposition nr 247.

Nr 247.

Kungl. Maj.-ts proposition till riksdagen angående anslag till anordnande
av en mät- och avmagnetiseringsstation i
Karlshamn; given Stockholms slott den 14 april 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
april 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för försvarsdepartementet,
statsrådet Ewerlöf, samt cheferna för kommunikations- och finansdepartementen
anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Eriksson:

Under det nu pågående kriget använda de krigförande i stor omfattning
s. k. magnetiska minor i sådana farvatten, där på grund av djupförhållandena
dylika mineringar kunna erhålla åsyftad verkan. För att
skydda fartyg mot magnetiska minor kunna olika anordningar komma till
användning. Hit äro att hänföra, förutom minsvepning, åtgärder varigenom
den magnetiska kraften hos fartygen minskas eller motverkas. För sådant
ändamål hava flerstädes utomlands inrättats s. k. avmagnetiseringsstationer
och i anslutning till dessa s. k. mätstationer, vid vilka senare fartygs magnetiska
egenskaper kunna uppmätas vid olika vattendjup och olika farter.

Bihang till riksdagens protokoll 19U. 1 sami. Nr 247.

Kungl. Maj.ts proposition nr 247.

Den behandling, som ett fartyg undergår vid en avmagnetiseringsstation,
har en till tiden tämligen begränsad verkan och bör därför tid efter annan
upprepas. Behandlingen kan visserligen icke heller sägas ens inom den närmaste
tiden efter densamma medföra fullt skydd mot magnetiska minor,
men erfarenheten har dock visat att behandlingen i avsevärd mån minskar
risken för minsprängning.

Även i vårt land ha numera med anlitande av statsmedel inrättats två mätoch
avmagnetiseringsstationer, varav den ena, i Stockholm, sedan en tid
redan tagits i bruk och den andra, i Göteborg, nalkas sin fullbordan. Därjämte
ha för mindre fartyg anordnats s. k. stötslingor i Hälsingborg, Malmö
och Trelleborg. Stationen i Stockholm samt stötslingorna hava utförts med
anlitande huvudsakligen av medel å förskottsstaten för försvarsväsendet. För
anordnande av stationen i Göteborg har 1943 års riksdag för budgetåret
1943/44 under tionde huvudtiteln anvisat ett reservationsanslag av 850 000
kronor.

I skrivelse den 14 januari 1944 har kommerskollegium hemställt örn vidtagande
av åtgärder för inrättande av en mät- och avmagnetiseringsstation
i Sydsverige. Ämbetsverket har i detta ämne anfört bland annat följande.

Såväl de större som de mindre svenska handelsfartyg, vilka gå till Tyskland,
bruka, i den mån de icke anlöpa Stockholm och behandlas vid avmagnetiseringsstationen
därstädes, undergå behandling vid tyska avmagnetiseringsstationer.
De danska avmagnetiseringsstationerna hava, enligt vad under
hand erfarits, ej större kapacitet än att de, trots begränsningen av den
danska sjöfarten, endast i enstaka undantagsfall, exempelvis i fråga om färjorna
mellan Malmö och Köpenhamn, kunna betjäna svenska fartyg. Den
inrikes svenska sjötrafiken genom Öresund eller eljest i minfarvatten har
på detta sätt praktiskt taget icke tillgång till någon annan avmagnetiseringsstation
än den i Stockholm belägna. Exempel finnas å att i denna trafik
gående fartyg, som ej anlöpt Stockholm och alltså ej kunnat behandlas vid
avmagnetiseringsstationen därstädes, blivit sprängt av magnetiska minor.
Möjligheterna här i landet att få fartyg behandlade till skydd mot magnetiska
minor bliva visserligen förbättrade när avmagnetiserings- och mätstationen
i Göteborg färdigställts. Men Stockholms- och Göteborgsstationernas
belägenhet lämpar sig dock icke för sådana fartyg, som gå i trafik allenast
på sydsvenska hamnar. För dessa fartygs del föreligger trängande behov av
en liknande avmagnetiseringsstation med tillhörande mätstation i Sydsverige.
Under nuvarande förhållanden och även sedan Göteborgsstationen färdigställts
torde alltså behovet av att i Sverige kunna behandla fartyg till skydd
mot magnetiska minor icke vara i erforderlig mån tillgodosett.

När Skagerackspärren häves, är det att förvänta, att sjöfartsförbindelserna
i större utsträckning komma att återupptagas med hamnar, belägna på andra
sidan denna spärr. I farvattnen utanför vissa av dessa hamnar lära magnetiska
minor finnas i större gller mindre grad. Det torde därför ej vara
tillrådligt att låta fartyg trafikera dessa farvatten utan att fartygen behandlats
till skydd mot magnetiska minor. Att i sådana fall räkna med att behandlingen
kan ske vid avmagnetiseringsstationer utomlands torde innebära
ett antagande grundat på alltför osäkra faktorer. Det torde i stället
bliva nödvändigt tillse, att i Sverige finnas tillräckliga möjligheter för fartygens
behandling till skydd mot magnetiska minor. Sådana möjligheter

Kungl. Maj.ts proposition nr 247.

torde ej ens efter färdigställandet av avmagnetiseringsstationen i Göteborg
vara förhanden. De båda avmagnetiseringsstationerna i Stockholm och Göteborg
torde nämligen icke tillhopa få tillräcklig kapacitet för att behandla
även alla de fartyg, som vid ett hävande av Skagerackspärren kunna behöva
behandlas på grund av att de sättas i trafik på hamnar utanför denna spärr.
Häves spärren, torde för den skull behovet av den ytterligare avmagnetiseringsstationen
i Sydsverige komma att än mera framträda.

På sina håll kan måhända sökas göra gällande, att, när freden inträder,
avmagnetiseringsstationer för fartygs behandling till skydd mot magnetiska
minor bliva obehövliga. De magnetiska minor, som undan för undan utlagts
och torde komma att utläggas, hava emellertid i vissa fall, där undersökning
kunnat äga rum, visat sig hava batterier, som kunna beräknas hålla åtminstone
ett par år. Möjligt torde vara att förse minorna med batterier av betydligt
längre hållbarhet, exempelvis ett tiotal år. Det torde vid dessa förhållanden
få räknas med, att minorna kunna vara effektiva under ganska
lang tid.

Utläggningen av de magnetiska minorna sker ej i vissa avgränsade minfält.
Utläggningen brukar ske från flygplan, ofta under den mörka delen av
dygnet. På grund härav torde i regel ej ens den som lagt ut minorna äga
närmare kännedom om var de råkat hamna. Vidare äro minorna ofta inställda
så, att de ej explodera första gången de påverkas av ett fartyg och
kanske ej heller andra gången detta sker utan först någon senare gång. Dessa
omständigheter göra, att det blir mycket svårt för att ej säga omöjligt att
annat än å begränsade områden företaga verkligt effektiva svepningar av de
magnetiska minorna.

I anslutning härtill framhåller kollegium, att faran för magnetiska minor
torde komma att kvarstå ännu ett antal år efter krigets slut. Dessutom vore
att förvänta, att vår sjöfart i flera av de farvatten, där magnetiska minor
förekomma, bleve synnerligen livlig i och med att fredliga förhållanden åter
inträdde. Detta skulle medföra, att ett större antal handelsfartyg än tillförne
måste behandlas vid avmagnetiseringsstation. Otillräckligheten av våra nuvarande
resurser att behandla fartyg till skydd mot magnetiska minor torde
för den skull komma att framträda alldeles särskilt efter krigets upphörande.
Dessa resursers utökande med den nu ifrågasatta ytterligare avmagnetiseringsstationen
i Sydsverige skulle därför tillgodose ett behov, vilket ej blott
vöre trängande utan även kunde befaras kvarstå en ganska lång tid framåt.

Över kommerskollegii skrivelse har marinförvaltningen den 23 februari
1944 avgivit infordrat utlåtande. Vid utlåtandet är fogat ett av ämbetsverket
från kommerskollegium inhämtat yttrande rörande den lämpligaste placeringen
för handelssjöfartens del av en mät- och avmagnetiseringsstation i
södra Sverige och den maximala slorleken av de fartyg, som beräknades angöra
stationen. Beträffande spörsmålet örn stationens lämpligaste placering
hava vidare dels hamndirektionen i Malmö, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och Sjöassuradörernas förening i särskilda, respektive den 11, den 16 och den
16 mars 1944 daterade skrivelser framfört vissa synpunkter, dels ock Sveriges
redareförening efter att hava bereus tillfälle därtill den 15 mars 1944
avgivit yttrande. Slutligen har hamndirektionen i Karlshamn i en den 15 mars
1944 dagtecknad skrift framställt vissa erinringar i anledning av vad hamndirektionen
i Malmö i ifrågavarande ämne anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Kommerskollegium Ilar anfört följande.

Undersökningar hava ägt rum av möjligheterna att placera stationen i
Malmö industrihamn, Klagshamns hamn, Karlshamns hamn ävensom i Falsterbokanalen.
Ingendera av dessa platser utom Karlshamns hamn kan anlöpas
av fartyg, som ligger djupare än cirka 6,8 meter. Karlshamns hamn
kan anlöpas av fartyg med ett djupgående av cirka 9 meter. Flera av de^ handelsfartyg,
som beräknas behöva angöra stationen, hava större djupgående
än 6,8 meter. Det är därför angeläget, att stationen i största möjliga utsträckning
kan angöras av fartyg med sådant större djupgående. Dessa omständigheter
tala för att förlägga stationen till Karlshamns hamn.

Från vissa håll bland redarna har dock ifrågasatts, huruvida stationen
ej borde förläggas till Falsterbokanalen. Harvad har man emellertid utgått
från den förutsättningen, att stationen ej skulle förläggas innanför kanalens
vågbrytare utan i stället i Höllviken utanför vågbrytarna, vilket icke
synes höra komma i fråga. Som skäl mot förläggningen till Karlshamn har
särskilt framhållits svårigheten, på grund av bristande mistsignalanordningar,
att i dimma anlöpa denna hamn. Enligt vad kollegium inhämtat är emellertid
en riktad radiofyr därstädes under utförande, och har arbetet fortskridit
så långt att endast några kompletterande åtgärder återstå. När dennafyr
är färdig, vilket bör kunna ske i god tid, innan stationen kommer till stånd,
bortfaller det mot förläggningen till Karlshamn andragna skälet.

Karlshamns hamn har ett väl skyddat läge, och något större hinder för att
i svårt väder anlöpa hamnen lärer ej förefinnas. Att i dylikt väder gå in i
Falsterbokanalen torde däremot under vissa förhållanden vara förenat med
ganska avsevärda risker. För handelsfartyg, vilka endast trafikera Östersjön,
torde i allmänhet Karlshamns hamn vara den av de fyra platserna, som kan
angöras med den minsta tidsförlusten. Även för handelsfartyg, som från
Nordsjön komma in i Östersjön, är denna hamn ganska gynnsamt belägen.
Vad Falsterbokanalen beträffar torde det vara tvivelaktigt i vad mån handdssjöfarten
kommer att använda sig av kanalen, när fredliga förhållanden åter
inträtt. För övrigt kan stationens förläggning till Falsterbokanalen komma
att medföra ej oväsentliga stockningar i trafiken därstädes.

Kollegium framhåller, att under dessa förhållanden Karlshamns hamn
vore den för handelssjöfartens del lämpligaste platsen för den ifrågasatta stationen.
Vid stationens utförande borde räknas med att fartyg, som angjorde
densamma, kunde hava en längd av 140 meter och en bredd av 20 meter.

Marinförvaltningen har för egen del anfört bland annat följande.

Efter samråd mellan marinförvaltningen, kommerskollegium samt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen hava representanter för ifrågavarande ämbetsverk
besökt Landskrona, Malmö, Klagshamn, Falsterbokanalen samt Karlshamn
för att undersöka möjligheterna att å någon av nämnda platser anlägga
en mät- och avmagnetiseringsstation för fartyg.

Beträffande Landskrona framkom, att staden visserligen är i besittning
av en god djuphamn, väl lämpad för ändamålet, men att segelleden är
för smal för att utan stora olägenheter för sjöfarten därstädes medgiva anläggandet
av en avmagnetiseringsstation. Enär stora olägenheter sålunda föreligga,
har kostnadsberäkning icke skett beträffande detta alternativ.

I Malmö kan en mät- och avmagnetiseringsstation förläggas till industrihamnens
förhamn, där stationen skulle kunna erhålla ett relativt väl skyddat
läge. En komplett station har preliminärt beräknats kunna uppföras därstädes
för högst 1 500 000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 247.

De lokala förhållandena i Kingshamn äro ogynnsamma bland annat
därigenom, att en ränna om cirka 2 kilometers längd måste muddras fram
till Falsterbokanalens norra inseglingsränna. Muddringar inom området för
en eventuell avmagnetiseringsstation måste därjämte utföras från cirka 5,5 m
till cirka 9,2 m. Stationen skulle dock kunna få en väl skyddad plats inom
hamnområdet. Däremot stöter det på stora svårigheter att i närheten av stationen
anordna en mätstation i nord-sydlig riktning. En dylik mätstation
skulle nämligen få anläggas antingen i Falsterbokanalen eller norr om Malmö
utanför Barsebäck. Kostnaderna för en avmagnetiseringsstation i Kingshamn
inklusive mätstationen beräknas till högst 2 400 000 kronor.

Falsterbokanalen, vars riktning är nord-nordväst, studerades såväl
från Östersjösidan som från Öresund. Den fördelaktigaste platsen för en avmagnetiseringsstation
befanns därvid vara mynningen av kanalen mot Öresund.
Därvid skulle östra piren genombrytas ungefär 200 m från segelleden i
rakt ostlig riktning. Mätstation med nord—sydlig riktning kan placeras i kanalen
intill avmagnetiseringsstationen. För uppförande av avmagnetiseringsstationen
erfordras emellertid ett omfattande muddringsarbete. Enligt erhållna
uppgifter från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anses fara dock icke
föreligga för igenslamning på norra sidan av Falsterbokanalen. En komplett
mät- och avmagnetiseringsstation i kanalen är kostnadsberäknad till högst
1 550 000 kronor.

De lokala förhållandena å förenämnda platser erfordra en avmagnetiseringsstation
med rörlig spole, så anordnad att fartyget under behandlingen ligger
förtöjt mellan dykdalber, medan en på tralla lagd elektrisk kabelspole framföres
under fartyget. Sålunda samma system som kommer att tillämpas vid
under uppförande varande station i Göteborg.

En avmagnetiseringsstation i Karlshamn kan placeras strax norr om
kastellet i ost—västlig riktning. Vattendjupet är bär sådant, att endast mindre
muddringsarbeten behöva företagas. Mätstationen anordnas så, att den ena
mätslingan placeras i linje med avmagnetiseringsstationen omkring 40 m
öster om denna på ett djup av cirka 10 m med mätkiosk å kastellets ostsida.
Den andra mätslingan placeras i södra utloppet till hamnen med mätkiosk
å ena piren. Med hänsyn till lokala förhållanden är det lämpligast att utföra
stationen i huvudsak med samma utförande, som tillämpats vid Stockholmsstationen,
d. v. s. fartyget avses passera fasta spolar, vilka alstra avmagnetiseringsfälten.
En station anordnad enligt detta utförande beräknas draga en
kostnad av högst 1 200 000 kronor, eventuellt kan genom modifierat utförande
av ledningssystemet ernås en besparing av cirka 100 000 kronor.

Förenämnda priser äro i samtliga fall beräknade efter nuvarande prisnivå.

Marinförvaltningen framhåller i anslutning härtill, att ämbetsverket vid sin
utredning utgått från av kommerskollegium angiven maximilängd å fartygen
av 140 meter och en bredd av 20 meter. Skulle det befinnas önskvärt att anordna
stationen för större fartyg, vore detta icke möjligt beträffande Malmöoch
Klagshamnsalternativen på grund av de nuvarande utrymmesförhållandena
inom respektive hamnområden. I fråga om Falsterbokanalen kunde icke
heller därstädes med rimliga kostnader åstadkommas en station för längre
fartyg än 140 meter. I Karlshamn vore utrymmesförhållandena i hamnen sådana,
att man icke utan stora svårigheter och risker kunde manövrera fartyg
av större längd än 140 meter.

Med hänsyn till att kommerskollegium ansett Karlshamn vara den för han -

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

delssjöfarten lämpligaste platsen för den ifrågasatta stationen saint under bebeaktande
av denna stads läge i förhållande till den nu befintliga avmagnetiseringsstationen
i Stockholm och den under byggnad varande avmagnetiseringsstationen
i Göteborg ävensom av omständigheterna i övrigt ansåge marinförvaltningen,
att avmagnetiseringsstationen för södra Sverige borde förläggas
till Karlshamn.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att de kostnader, som
eventuellt komme att nedläggas på en avmagnetiseringsstation i H ö 11 v iken,
bleve till nytta även för trafiken i Falsterbokanalen och för andra
framtida anläggningar å denna plats. Vid valet mellan de ifrågasatta platserna
syntes därför dessa omständigheter böra beaktas. Härom har styrelsen
vidare anfört följande.

Stationen kunde förläggas vid kanalens östra sida omedelbart söder om
de båda pirhuvudena i norra delen av kanalen. Grunden består här av sand
och övergår på större djup till fastare material, s. k. kalkmörja. Den östra
vågbrytaren genombrytes och själva stationen förlägges omedelbart öster om
en uppmuddrad vändplats inuti den nuvarande hamnbassängen. Vändplatsens
diameter utgör 220 m och själva avmagnetiseringsstationen får en total
längd likaledes av 220 m. Vattendjupet är detsamma som i kanalen eller 7,2
m under medelvattenytan. För att skydda stationen mot sjö utbygges utmed
norra sidan en vågbrytare av liknande typ som de befintliga vågbrytarna.

Kostnaderna för hela anläggningen förutom kostnaderna för elektrisk material
och anordningar i samband med detta har av styrelsen beräknats till
785 000 kronor. Av denna kostnad utgör 175 000 kronor kostnad för vändplatsen.

Falsterbokanalen består i Höllviken av en muddrad ränna med en bottenbredd
av 80—100 m, kanal genom själva näset med en bottenbredd av 40 m
(vid bron och avstängningsluckor 25 m) samt i Kämpingebukten en muddrad
ränna av 100 m bredd. Kanalens hela längd är cirka 9 nautiska mil.

Skulle hinder för genomfart uppstå exempelvis på grund av att bron eller
avstängningsluckorna av någon anledning ej kunna öppnas, kunna stora
fartyg, som eventuellt befinna sig i kanalen och som på grund av sin längd
och sitt djupgående ej kunna vända, förorsakas olägenheter och tidsspillan
vid trafikstopp av längre varaktighet. Den i samband med avmagnetiseringsstationen
anordnade vändplatsen skulle således bliva till stort gagn ur allmän
trafiksynpunkt. Vändplatsen kan även med fördel utnyttjas i anslutning
till framtida kajanläggningar, vilka bliva erforderliga därest å Falsterbonäset
pågående djupborrningar giva väntat resultat.

Hamndirektionen i Malmö har, efter en utförlig motivering, såsom sin mening
uttalat, att en till industrihamnen i Malmö förlagd mät- och
avmagnetiseringsstation skulle få ett fullt tillräckligt vattendjup samt att den
med hänsyn till sjöfartens behov och navigeringsförhållandena ävensom ur
teknisk synpunkt skulle bliva långt fördelaktigare placerad än en sådan station
i Karlshamn. Direktionen hade den 11 februari 1944 i skrivelse till marinförvaltningen
förklarat sig beredd att för en till cirka 658 000 kronor beräknad
kostnad i industrihamnen utföra muddringsarbeten samt anlägga
dykdalber och träbrygga, ram och bana för spolen, slip, dragmaskineri, omformarstation,
utfyllning och mätstation. Då representant för marinförvalt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

ningen under hand beräknat kostnaden för den elektriska utrustningen m.
m. till omkring 400 000 kronor, skulle totalkostnaden för en mät- och avmagnetiseringsstation
i industrihamnen således stanna vid 1 058 000 kronor.
Det vore därför ägnat att förvåna, alt myndigheterna numera räknade med
en totalkostnad av 1 500 000 kronor. Sedan marinförvaltningen den 7 mars
1944 till direktionen under hand framställt begäran om kostnadsberäkning
beträffande byggnadsarbetena för en för fartyg med 9 meters djupgående
avsedd avmagnetiseringsstation i Malmö frihamn, vilken med tillhörande
inseglingsrännor hade ett vattendjup av 9,25 meter, hade direktionen,
trots den korta tid som härför stått till buds, så långt det låtit sig göra sökt
beräkna kostnaderna för denna större anläggning. Enligt dessa beräkningar
komme kostnaderna för stationen, exklusive den elektriska anläggningen, att
uppgå till 710 000 kronor.

Hamndirektionen i Karlshamn har, under bemötande av de av hamndirektionen
i Malmö framförda synpunkterna, för sin del gjort gällande, att
den ifrågasatta stationen lämpligen borde förläggas till Karlshamn.

Sveriges redareförening har tillstyrkt förslaget, att stationen förlägges till
Karlshamn, samt har till motivering härför anfört följande.

Ett förläggande av avmagnetiseringsstationen till Karlshamn synes hava
följande företräden framför övriga ifrågasatta platser, nämligen dels att stationen
kommer att ligga utanför av magnetminor infekterade farvatten, dels
att naturligt vattendjup finnes till närmare 9 meter, dels att det är avsett, att
avmagnetisering där skall företagas under det att fartygen passera en bana
runt en i hamninloppet belägen holme, varigenom väntetiden för fartygen
kan förmodas komma att bliva relativt liten, dels att bogserhjälp torde behöva
tagas i anspråk i mindre utsträckning än å de andra platserna och dels
att en station där kommer att ställa sig billigare för det allmänna.

Härutöver må framhållas, alt det ur sjöfartssynpunkt uppenbarligen är
angeläget, att en avmagnetiseringsstation förlägges så, att minsta möjliga avvikelser
från fartygens router behöva ske. Ingen av de föreslagna platserna
är så belägen, att den tillfredsställer all trafik i farvattnen söder om Stockholm
eller Göteborg. Vad Karlshamn angår, synes det föreningen som om
denna plats skulle, om fördelar och nackdelar vägas mot varandra, ur trafiksynpunkt
i vart fall icke vara sämre belägen än övriga i remisshandlingama
nämnda platser.

Bland de skäl, som tala mot ett förläggande av stationen till Karlshamn,
må anföras, att farvattnen utanför denna hamn i hårt väder och vid disig
väderlek ur navigatorisk synpunkt äro mindre goda. Föreningen förutsätter
därför, att vid ett förläggande av stationen till Karlshamn sådana åtgärder
vidtagas, att angöringsförhållandena i de hamnen angränsande och till densamma
ledande farvattnen förbättras. Enligt vad av remisshandlingarna
framgår kommer en riktad radiofyr att uppföras i inloppet till Karlshamn.
Det är av vikt, att denna radiofyr färdigställes innan avmagnetiseringsstationen
tages i bruk.

Då erfarenheterna från avmagnetiseringsstationen i Stockholm visat, att
fartygen vid passerandet av station utav därstädes anordnad typ måste framgå
med mycket ringa fart, varvid i många lall bogserhjälp erfordras, förutsätter
föreningen vidare att — då det är avsett att liknande stationstyp skall
komma till utförande i Karlshamn — tillräckligt antal hogserbåtar komma
att där finnas tillgängliga. Då issvårigheter under vissa förhållanden kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

uppstå i Karlshamn, böra för att ett effektivt utnyttjande av stationen skall
kunna ske möjligheter till isbrytning i hamnen och dess tillfartsleder förefinnas.

Sjöassuradörernas förening har förordat, alt stationen förlägges till den
plats vid Öresund, som kan befinnas lämpligast. Härom har föreningen
anfört.

Vid val av lämplig förläggningsort för en avmagnetiseringsstation för handelsfartyg
synes man böra utgå från att angörandet av sådan hamn icke medför
större kostnader och olägenheter än nödvändigt. Genom avvikelser från
normal route uppkomma emellertid både tidsförlust och driftkostnader, vilka
tillsammans med kostnaderna i avmagnetiseringshamnen utgöra en betydande
extra belastning av handelssjöfarten. Man måste också räkna med ökad
risk för haverier med åtföljande tids- och kostnadskrävande reparationer eller
i värsta fall totalförluster. Stationen bör därför placeras så, att avmagnetisering
så långt möjligt kan ske i löpande samband med fartygens ordinarie
resor, alltså intill de stora trafiklederna eller på kortast möjliga avstånd från
dessa. Ur dessa synpunkter kunna vi icke finna Karlshamns läge lämpligt,
eftersom Karlshamn är beläget i inre Hanöbukten i en skärgård med dåliga
angöringsmöjligheter och på relativt stort och svårnavigabelt avstånd från
trafikströmmen såväl utanför Sveriges ostkust som genom Öresund. Navigeringen
förbi Bornholm och Sandhammaren och i Hanöbukten samt angöringen
av Karlshamn är känd som riskfylld. Härtill bidraga osäkra strömförhållanden,
ofta uppträdande tjocka och förekomslen av magnetiska störningsområden.
Den omständigheten att en riktad radiofyr för närvarande är
under uppförande i Karlshamn torde icke i tillräcklig grad mildra nyssnämnda
svårigheter.

De fartyg, som under nu rådande förhållanden kunna tänkas använda
Karlshamnsstationen, kunna i stort sett fördelas på tvenne grupper:

1. Fartyg som lossa och lasta i hamnar på sträckan Trelleborg—Malmö—
Landskrona—Hälsingborg—Halmstad.

2. Fartyg som lossa och lasta på sträckan Karlshamn—Västervik.

Ehuru vi på grund av bristande tid icke varit i tillfälle att verkställa statistisk
undersökning, våga vi antaga, att antalet fartyg i den första kategorien
är större än i den andra. Efter krigshandlingarnas upphörande torde de fartyg,
för vilka anlöpandet av Karlshamn skulle medföra större tidsutdräkt och
större omväg än anlöpandet av hamn vid Öresund, vara avsevärt flera än
de, för vilka Karlshamn av avståndshänsyn skulle vara förmånligare. För
första kategorien blir avvikelsen, räknad endast för resa till Karlshamn,
cirka 100 distansminuter. För fartyg i andra kategorien blir avvikelsen på
samma sätt cirka 45 distansminuter. De totala extra kostnaderna och olägenheterna
för sjöfarten torde därför kunna antagas bliva väsentligt mindre, om
avmagnetiseringsstationen förlägges vid hamn i Öresund än om den förlägges
till Karlshamn.

Nybyggnaderna i Landskrona och Malmö hava ofta en längd av cirka 150
meter. Så stora fartyg kunna överhuvudtaget icke angöra den planerade stationen
i Karlshamn. Dessa mycket värdefulla fartyg äro ej så fåtaliga, varför
hänsyn bör tagas även härlin.

En ytterligare omständighet, som talar mot stationens förläggning till Karlshamn,
är att åtminstone för större fartyg bogserhjälp torde vara oundgänglig.
Detta skulle medföra nödvändigheten av att i Karlshamn för ändamålet stationera
särskilda bogserbåtar, då den i Karlshamn befintliga lilla bogserbåten
icke kan anses vara tillräcklig.

Kungl. Majlis proposition nr 247.

Slutligen vilja vi framhålla, att avmagnetiseringsstationen i Göteborg efter
krigets slut måste bliva utsatt för en mycket kraftig belastning, vilket ökar
betydelsen av att den andra avmagnetiseringsstationen ligger lämpligt till för
genomgångstrafiken i Öresund.

över de till ärendet sålunda hörande handlingarna hava sedermera infordrade
utlåtanden avgivits av chefen för marinen den 29 mars och av kommerskollegium
den 6 april 1944.

Chefen för marinen har ansett det av föreliggande utredningar framgå, att
i fråga om lämplig plats för en mät- och avmagnetiseringsstation i södra
Sverige endast alternativen Malmö eller Karlshanm borde ifrågakomma. Vilket
av alternativen som ur sjöfartens synpunkt vore fördelaktigast undandroge
sig chefens, för marinen bedömande. I vissa ingivna yttranden syntes
dock icke tillräckligt lia beaktats dels fördelen av att Karlshamn läge utom
det speciellt minfarliga Öresundsområdet och bassängen syd Skåne, dels ock
att fartyg, som från världshaven komme till Öresundshamnar, på grund av
minfaran i södra Kattegatt och norra Öresund måste avmagnetiseras i Göteborg.
På motsvarande sätt syntes fartyg, som komme från Östersjön söder
örn Stockholm, böra avmagnetiseras innan de angjorde de minfarliga områdena
i sydvästra Östersjön, vare sig dessa fartyg skulle utpassera genom
Öresund, genom Stora Bält eller genom Kielkanalen. örn i ett krig trafiken
på Malmö omöjliggjordes, bleve — därest stationen förlädes till Malmö —
hela Östersjö-sjöfarten hänvisad till Stockholms avmagnetiseringsstation. —
För marinens del vore Karlshamn att föredraga framför Malmö dels med
hänsyn till flottans basområden och dels emedan Malmö kunde få ett för
fientliga anfall alltför utsatt läge. — Av anförda skäl tillstyrktes anläggandet
av en mät- och avmagnetiseringsstation i Karlshamn.

Kommerskollegium har till en början närmare utvecklat sina tidigare framförda
synpunkter i fråga örn valet av plats för stationen med hänsyn till
fartygens färdvägar. Härom har kollegium anfört bland annat följande.

En omfattande grupp av fartyg, tili vilken hänsyn måste tagas vid valet
av plats tor stationen, utgöres av sådana fartyg, som gå i trafik mellan hamnar
pa den svenska ostkusten och tyska Östersjöhamnar. Den enda svenska
station av nu ifrågavarande slag, som för närvarande står till buds för dessa
fartyg, den i Stockholm belägna. Alldenstund en del av fartygen ej gå så
långt norr ut soln till Stockholm, och då anlöpandet av Stockholm är förenat
med langa skärgårdsresor, ställer det sig ganska oförmånligt för de flesta
av de lill gruppen hörande fartyg, som ej äro befraktade till eller från Stockholm,
att ga in dit för behandling vid stationen därstädes. För dessa fartygs
del torde en till Sydsverige förlagd station, därest den får en sådan belägenhet
som Karlshamn erbjuder, komma att bliva till stor nytta. Förlägges staIlonen
däremot till Malmö eller annan Öresundshamn, skulle användandet
av stationen i allmänhet medföra ganska stor tidsförlust för fartygen. Tidsförlusten
kan dessutom komma att ökas därigenom, att en station i Malmö
på grund av de lokala förhållandena torde få formen av en s. k. säckstation
Vid en dylik station kunna trafikstockningar lätt uppstå. Karlshamnsstationen
skulle däremot anordnas såsom genomfartsstation. En sådan kan, även
örn fartygen ankomma i tät följd, utan nämnvärt dröjsmål mottaga deni.
Uihanr) till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 217. %

Kungl. Maj.ts proposition nr 247.

En annan fartygsgrupp, som måste beaktas vid utseendet av plats för den
ifrågasatta stationen i södra Sverige, består av de fartyg, som från Kattegatt
komma genom Öresund och därefter över Hanöbukten fortsätta långs den
svenska ostkusten. Denna grupp torde, när Skagerackspärren häves, komma
att omfatta ett stort antal fartyg. I den mån fartygen anlöpa Göteborg, kunna
de, när den där planerade avmagnetiserings- och mätstationen blir färdig,
använda sig av denna. Beaktas måste dock, att Göteborgsstationen,^ när trafiken
västerut efter Skagerackspärrens hävande åter kommer i gang, med
all sannolikhet torde bliva ganska överbelastad. Även Stockholmsstationen
står givetvis till buds för dessa fartyg, men anlöpande! av denna station kan,
såsom redan berörts, vara förenat med vissa olägenheter. Skall ett till gruppen
hörande fartyg vid passerandet av Hanöbukten gå in till Karlshamn,
kommer fartygets färd att förlängas med cirka 27 distansminuter om resan
går genom Kalmarsund och med cirka 30 distansminuter om den gar utanför
Öland. För flertalet fartyg skulle denna ökning av färdlangden medföra
en tidsförlust av cirka 3 timmar. Passerandet genom rännorna i inloppet till
Malmö eller anlöpandet av annan hamn vid Öresund medför dock aven viss
tidsförlust. Härjämte får beaktas den redan berörda risken för tratikstockningar
vid en station av sådant slag som skulle ifrågakomma i Malmö. ^

Vidare finnes en grupp av fartyg, som från svenska västkusthamnar ga in
i Öresund och avsluta resan i någon vid sundet belägen hamn eller fortsatta
till tysk Östersjöhamn. Dessa fartyg torde visserligen vara bast betjanta av
stationens förläggning till öresundshamn. Fartygen komma emellertid i flera
fall att kunna använda sig av Göteborgsstationen. De äro dessutom sa t atalia,
att de ej torde böra tillmätas någon avgörande betydelse vid valet av
plats för stationen i Sydsverige.

De nu berörda fartygsgrupperna torde vara de som närmast påkallauppmärksamhet
vid detta val. Av redogörelsen torde framgå, att med hänsyn
till fartygens färdvägar övervägande skäl tala för stationens förläggning till
Karlshamn.

Med anledning av påståendet att navigeringsförhållandena vid
anlöpandet av Karlshamn motiverade stationens förläggning till
annan plats än denna stad har kollegium anfört:

Den obetydliga skärgård, som finnes utanför Karlshamn, har sådan belägenhet,
att den ej kan sägas utgöra något hinder för hamnens anlöpande.
Såväl chefen för ''lotsstyrelsen lotsbyrå som ock en erfaren sjökapten, som
fört fartyg i kusttrafik på södra Sverige i över 20 år, hava pa kollega förfrågan
förklarat, att de funnit anlöpandet icke vara förenat med några särskilda
svårigheter på grund av strömförhållanden, tjocka eller magnetiska
störningar Vad strömförhållandena och tjockan angår har kollegium dessutom
förhört sig hos e. o. bvrådirektören Östman vid statens meteorologisk -hvdrografiska anstalt och vad de magnetiska störningarna beträffar hos föreståndaren
för sjökarteverkets jordmagnetiska avdelning. Harvid har icke lorekommit
något som kan giva anledning förmoda, att särskilda svårigheter
finnas att anlöpa Karlshamn. I detta sammanhang torde böra bemarkas ett
vid yttrandet av Karlshamns hamndirektion fogat, av fyra lotsar avgivet intyg
i vilket de förklara sig under alla väderleksförhållanden kunna fora in
fartyg till Karlshamn. Framhållas må även, att en vid Karlshamn under uppförande
varande riktad radiofyr, vars utsändningar komma att kunna upptagas
ej blott medelst radiopejlapparat utan även medelst vanlig rundradiomottagare,
kan förväntas högst väsentligt underlätta angörandet av Karlshamn
vid dålig sikt.

Kungl. Majlis proposition nr 247.

Vad djupen i de olika hamnarna beträffar upprepar kollegium
vad kollegium redan i sin skrivelse den 22 februari 1944 framhållit, nämligen
att Malmö industrihamn och de i andra orter vid Öresund belägna hamnar,
som undersökts för stationens placering, ej kunde anlöpas av fartyg, som låge
djupare än cirka 6,8 meter, men att hamnen i Karlshamn kunde anlöpas av
fartyg med ett djupgående av cirka 9 meter. Flintrännan kunde visserligen
ej passeras av fartyg med ett djupgående av mer än cirka 6,8 meter, men
Drogden hade ett vattendjup, som läte fartyg med ett djupgående av cirka

7.7 meter passera. När det oceangående tonnaget åter började trafikera
Östersjöhamnarna, kunde det förväntas, att fartyg med större djupgående än

6.8 meter behövde använda sig av den ifrågasatta stationen. Dessa omständigheter
talade mot stationens förläggning till de omhandlade öresundshamnama.
Det hade av hamndirektionen i Malmö framhållits, att ett djup
av 9,26 meter funnes i Malmö frihamn. Detta vore onekligen riktigt, och utrymme
för avmagnetiseringsanordningar funnes måhända även i frihamnen.
Att placera mätanordningarna i frihamnen skulle däremot ej låta sig göra,
utan måste dessa förläggas till annan ort, där erforderligt utrymme och lämpligt
vattendjup funnes, exempelvis till Barsebäck. Vid sådant förhållande ansåge
kollegium förslaget att förlägga stationen till Malmö frihamn kunna
lämnas helt åsido.

I detta sammanhang omnämner kollegium att, enligt vad marinförvaltningen
under hand uppgivit, avmagnetiseringsanordningamas placering på
för stort djup i vissa fall kunde inverka menligt på effektiviteten av fartygs
behandling vid stationen. Marinförvaltningen hade emellertid meddelat sig
icke hava något att erinra mot anläggningarnas placering på sådant djup
att desamma kunde betjäna fartyg med ända till 7,7 meters djupgående, d. v. s.
alla de fartyg, för vilka Drogden erbjöde tillräckligt djupt vatten. Kollegium
funne sig kunna godtaga, att stationen avpassades efter ett sålunda begränsat
djupgående hos fartygen. Ett hänsyntagande till detta djupgående medförde,
att av de platser, som skulle kunna komma i fråga, Karlshamn vore
den enda å vilken man kunde reflektera.

Med anledning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uttalande, att vid
valet av plats för stationen borde beaktas att de kostnader, som eventuellt
komme att nedläggas på en avmagnetiseringsstation i Höllviken vid Falsterbokanalen,
bleve till nytta även för trafiken i kanalen och för andra framtida
anläggningar å denna plats, har kollegium anfört, att kollegium ej ville
förneka, att så i viss mån kunde bliva fallet. Kollegium ville dock framhålla,
att vinsten därav icke uppginge till så stort belopp som den besparing, vilken
vunnes genom att förlägga stationen till Karlshamn. För övrigt hade det
ännu ej visat sig i vilken omfattning kanalen komme att anlitas av fartygen
under fredliga förhållanden.

Sammanfattningsvis har kollegium framhållit, att enligt kollegii mening
det för handelsflottans del finge anses fördelaktigast, att den avsedda avmagnetiserings-
och mätstationen placerades i Karlshamn. Särskilt ville kollegium
fästa uppmärksamheten å den omständigheten, att Sveriges redare -

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Departements chefen.

förening, vars yttrande finge anses representativt för handelssjöfartens intressen
i denna fråga, uttalat sig till förmån för Karlshamnsalternativet.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, kommer efter fullbordandet av
mät- och avmagnetiseringsstationen i Göteborg att i vårt land finnas två dylika
stationer, en på västkusten och en på ostkusten, den senare belägen i Stockholm.
Kommerskollegium har nu anmält förefintligt behov av ytterligare en,
till södra Sverige förlagd mät- och avmagnetiseringsstation. Kostnaderna för
anordnandet av stationen, vilken av såväl kommerskollegium, chefen för marinen
och marinförvaltningen som Sveriges redareförening på enligt min mening
övertygande skäl föreslagits placerad i Karlshamn, ha av marinförvaltningen
beräknats till högst 1 200 000 kronor, vilket belopp måhända vid ett
modifierat utförande av stationens ledningssystem skulle kunna begränsas
till högst 1 100 000 kronor och i varje fall avsevärt understiger den uppskattade
kostnaden, därest stationen skulle förläggas till någon av de övriga platser
där densamma ansetts eventuellt kunna placeras.

Även jag finner, i likhet med kommerskollegium, angeläget, att den sålunda
föreslagna stationen snarast möjligt kommer till stånd, samt förordar
därför, att anslag för ändamålet äskas av riksdagen. Anslaget synes böra anvisas
såsom reservationsanslag och bestämmas till det högre av de båda nyss
angivna beloppen. Jag förutsätter dock, att alla möjligheter utnyttjas att hålla
kostnaderna så låga som möjligt. Ehuru den nya stationen, liksom de båda
stationerna i Stockholm och Göteborg, torde böra utföras av marinförvaltningen
och drivas i dess regi, lärer anslaget — med hänsyn till att stationen
är avsedd att till väsentlig del betjäna handelsflottans fartyg, och såsom fallet
var beträffande anslaget till anordnande av stationen i Göteborg — böra
uppföras under tionde huvudtiteln.

I årets statsverksproposition har under nyssnämnda huvudtitel, punkt 69,
för nästkommande budgetår äskats ett förslagsanslag av 320 000 kronor
till driftkostnader för mät- och avmagnetiseringsstationer. Jag förutsätter att
detta anslag, som vid beräkningen aAr medelsbehovet avsetts allenast för stationerna
i Stockholm och Göteborg, får anlitas även för bestridande av driftkostnaderna
vid den nu föreslagna stationen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen

att till Anordnande av en mät- och avmagnetiseringsstation
i Karlshamn för budgetåret 1944/45 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av ........ kronor 1 200 000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar hans Maj :t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ivar Muller.

447435. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1944.